docSöderås_1_2015_LR - Söderåsen
download 
Report Transcription
Söderås_1_2015_LR - Söderåsen
Söderåsbladet Nummer 1-2015 Ny GMO-ståndpunkt Vargdebatten fortsätter Nej till bergtäkt Fåglar i Maglaby kärr Öringsex Åsens svarta hjortar Medlemsblad för Naturskyddsföreningen Söderåsen och Naturskyddsföreningen i Svalöv 2 Söderåsbladet Nummer 1 -2015 Skalbaggsspecialist visade sin samling Av Karl-Erik Karlsson Ambjörn Carlsson i Södra Sandby har en av Sveriges mäktigaste skalbaggssamlingar med omkring 80 000 svenska skalbaggar i en extremt välordnad samling av noggrant preparerade insekter. Snart är det vitsippsvår. Foto: LarsBertil Nilsson Innehåll: Skalbaggsspecialist visar . . . . . . . . 2 Tomtkryss. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 Ny ståndpunkt om GMO. . . . . . . . 4 Kan man flytta en fälad?. . . . . . . . 6 Debatt Vargförvaltningen. . . . . . . 8 Debatt Vargen genmäle . . . . . . . . 9 Expedition till Tåkern. . . . . . . . . . 10 En av Sveriges större skalbaggsspecialister är Ambjörn Carlsson, Södra Sandby. Han visade delar av sin samling av svenska skalbaggar, när Naturskyddsförening i Svalöv kom på studiebesök den 4 oktober förra hösten. Ett livslångt samlande och bestämningsarbete har lett till en enormt stor men också oerhört vackert preparerad och välordnad samling. Samlingen som räknas som en av de estetiskt vackraste i Sverige omfattar ca 3.500 arter av skalbaggar och totalt ca 80.000 exemplar inklusive alla dubbletter. Av varje art finns i huvudsamlingen som regel upp till tio individer för att visa på variation både mellan och inom könen. Från 0,5 till 85 mm långa Som smakprov på innehållet i samlingen kan nämnas ekoxen (Lucanus cervus), som är Europas största skalbagge och där hannen kan bli upp till 8,5 cm lång. En annan stor Bengt Lidforss. . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 Nej till bergtäkt på Åsen . . . . . . . . 12 Vattendirektivet. . . . . . . . . . . . . . . . 13 Fågelskådande i Maglaby kärr . . 15 Öringsex. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18 Konsten gränsla ett dike. . . . . . . . 19 Åsens svarta hjortar . . . . . . . . . . . 22 Föreningsinformation. . . . . . . . . . 24 Omslagsfoto Lars-Bertil Nilsson: Mosaikslända. För signerade artiklar ansvarar författaren Smedbock (Ergates faber) med eleganta antenner. Söderåsbladet Nummer 1 -2015 3 Tomtkryss! Det finns många typer av krysslistor. På min speciella tomtkrysslista omfattas bara arter som landat på tomten i Svalöv. Är det fler som haft grå häger på sin taknock? Jag tillhör också den exklusiva skara som på min 700 m2 stora villatomt haft sånglärka häckande. Året var 1975, andra sommaren efter att huset var byggt. I ett hörn av trädgården på knappt 100 m2 hade vi anlagt en vildäng som fortfarande är kvar. På det av små buskar av en, slån, hassel, oxel äppelros, hartsros olvon och hägg inramade lilla torg som bildats slog sig en sånglärka ned och byggde bo och fick fram ungar! Finns det fler som har den på tomtkrysslistan? Sovande gräsänder på gräsmattan som vi också haft är inte lika ovanligt. Sparvhök sittande i plommonträdet var också ett tomtkryss. R Ly Den mäktiga ekoxen (Lucanus cervus) är Europas största skalbagge med sina 85 mm i längd. och tillika hotad art som fanns i samlingen var smedbocken (Ergates faber), som blir upp till 6 cm lång. Den minsta skalbaggen vi såg var (Oligella foveolata), som hör till familjen fjädervingar och har en längd av bara 0,5 mm och som kräver mikroskop för frampreparering av könsorganen för säker artbestämning. En sådan här samling är oerhört värdefull för vetenskapliga undersökningar. Egenkonstruerad bilhåv En modern och effektiv metod bland många andra som Ambjörn använder sig av för fångst av skalbaggar är bilhåvning. En håv fästs då på en bil, som vid lämpligt väder framförs i sakta mak genom intressanta områden. Metoden ger stora mängder av framför allt mycket små insekter. Vi som hade förmånen att se samlingen blev mäkta imponerade och ger en stor eloge till Ambjörn och tackar för den förnämliga visningen! Häger på vår husnock fotograferad av grannen med mobiltelefon 4 Söderåsbladet Nummer 1 -2015 Ny svensk ståndpunkt i EU om GMO Av Roland Lyhagen Sverige har fått en ny regering och en ny miljöminister vilket redan satt avtryck i synen på GMO, genmodifierade organismer. I det här fallet gäller det en omröstning för godkännande av jordbruksgrödor. Hittills har Sveriges ståndpunkt vid omröstning i dessa frågor i EU varit att rösta för ett godkännande av nya sorter av jordbruksgrödor om dessa är godkända av EFSA, (European Food Safety Authority) EUs livsmedels- och miljömyndighet. Den hastiga omsvängningen har överraskat såväl tjänstemännen som övriga partier utanför regeringspartierna. Även det svenska vetenskapssamhället har reagerat med debattartiklar i såväl dags- som fackpress. Omfattande utvärderingar I godkännandeprocessen för nya sorter av genmodifierade grödor, sker en omfattande granskning och utvärdering av de nya sorternas eventuella påverkan på miljö eller hälsa utifrån det minutiösa regelverket. Granskningen sker i dessa aspekter av EUs livsmedelsorgan EFSA med sina stora vetenskapliga kommittéer. När EFSA avgett sitt utlåtande har Sveriges hållning hittills varit att respektera den vetenskapliga granskningen och har EFSA godkänt den nya sorten eller produkten så har svenska delegater röstat ja. Frågan handlar om vetenskapssynen och myndigheternas roll. Kryptiskt svar 2013 odlades genmodifierade grödor på 175 miljoner hektar i världen. Störst gröda var sojaböna. Sveriges totala åkerareal är 2,6 miljoner hektar. När Sverige skulle rösta i oktober 2014 om några nya GMOprodukter fick Sveriges delegat, statsinspektören vid Livsmedelsverket, Zofia Kurowska, inte längre tillstyrka de nya produkterna efter direktiv från Miljödepartementet. Vid tidningen ATLs förfrågan till statssekreteraren Göran Enander om varför omsvängningen skett, kom det kryptiska svaret vi kände att vi behövde resonera ihop oss om en position. Men man har redan intagit en ny position och vem man har resonerat med framgår inte. Positionen innebär också ett avsteg från den tidigare vetenskapsbaserade synen. Miljöpartiets språkrör Åsa Romson har inte velat svara på frågor om den förändrade vetenskapssynen. Även vid den andra omröstningen i november tvingades återigen den svenska delegaten att lägga Söderåsbladet Nummer 1 -2015 SNFs berömda grodtomat som i början på 2000-talet illustrerade fantasisynen på risker med GMO. ned sin röst trots ett godkännande av produkten från EFSA. Nya tongångar i EU-parlamentet Det kanske är så att det är en del av det paradigmskifte som håller på att ske inom EU-kommissionen. Under sommaren har förslag tagits fram om att enskilda länder skall kunna säga nej till odling av genmodifierade sorter som är godkända av kommissionen. Man skulle då åberopa andra skäl än vetenskapliga t ex politiska eller socioekonomiska. Men miljöutskottet inom kommissionen har föreslagit att man skall kunna åberopa även miljö- och hälsoskäl även om den vetenskapliga granskningen har givit produkten klartecken utifrån dessa skäl. Om de nya riktlinjerna går igenom innebär det ett paradigmskifte, ett helt nytt synsätt och värdering av den vetenskapliga granskningen. Det kan nästan synas ologiskt att man överhuvud taget satsar stora summor på ett vetenskapligt expertorgan, EFSA, om man sedan ignorerar dess utlåtande. Det mest logiska hade ju varit att samtidigt kräva nedläggning av EFSA för att spara denna onödiga kostnad. Om denna omsvängning borde SNF ha synpunkter, som gärna hänvisar till den vetenskapliga synen på andra frågor som klimatförändringar. Vid omröstningen den 3 december segrade dock Rådets synpunkt över parlamentets, vilket innebär att det är EFSAs utlåtande angå- 5 ende miljö- och hälsoeffekter som gäller. Det skall inte kunna överprövas av enskilda medlemsländer, enligt beslutet. Ändå hävdar gröna partier och miljöorganisationer att det finns utrymme för denna överprövning av enskilda medlemsländer. Dessutom har miljölobbygrupper med Greenpeace i spetsen lyckats påverka politikerna i parlamentet att avsätta EU:s högsta vetenskapliga rådgivare (Chief Scientific Adviser), professor Anne Glover. Anledningen är att hon framhållit att det finns en forskingskonsensus om att genmodifiering som teknik och genmodifierade grödor inte är mer riskabla för miljö och hälsa än grödor framtagna med annan teknik. Beslutet att avsätta professor Glover undergräver allvarligt EU:s vilja att ta vetenskap på allvar. Man skulle på samma sätt kunna ifrågasätta om det finns konsensus om det är människan som orsakar någon klimateffekt eller om det finns någon klimateffekt över huvud taget? EU satsade 2 miljarder på riskutvärdering EU-kommissionen gav för några år sedan EFSA i uppdrag att utvärdera så många vetenskapliga rapporter om GMO som möjligt för att klarlägga riskbilderna. EFSAs 130 expertkommittéer granskade drygt 99000 rapporter och kom fram till att genmodifiering i sig inte medför några andra eller större risker än vad traditionell växtförädling gör. Denna gigantiska genomgång av forskningsrapporter viftade Mikael Karlsson bort med att forskarsamhället var inte helt enig i sin syn på genmodifiering. Men i vilken fråga är man helt enig inom forskarsamhället? I klimatfrågan? Nä. Den största risken i dagens debatt och strömningar är att man så totalt vill ifrågasätta det hittillsvarande vetenskapliga Arvsmolekylen DNA med sina 6 byggstenar fosfat (P), en sockerart (D) och kvävebaserna adenosin (A), tymin (T), cytosin (C) och guanin (G). Alla organismer har samma byggstenar i DNA-molekylen. förhållningssättet som att man skall kunna helt ignorera EFSAs expertutlåtande när det gäller deras miljö- och hälsoutvärdering. Tyvärr sällar sig SNF till denna klagokör som när Mikael Karsson i en debatt på Kungliga Vetenskapsakademin flera gånger deklarerade att han inte litar på EFSA. Litar Johanna Sandahl på EFSA? 6 Söderåsbladet Nummer 1 -2015 Kan man flytta en fälad? Av Roland och Elisabeth Lyhagen ”Kan man flytta en fälad?” var en rubrik på en artikel i Söderåsbladet nr 3-2009. Det handlade om en fäladsmark som skulle banas av för utvidgning av Dalby stenbrott. Men i stället för normal avbaning beslutade myndigheterna att fäladen skulle fysiskt flyttas till annan närliggande plats. Hela matjordslagret med vegetationssystem skalades av och transporterades några hundra meter och lades ut på gammal åkermark. Hur ser det ut fem år senare? Författarna besökte fäladen våren 2014 för att få ett intryck av resultatet. Syftet med fäladsflytten var en förhoppning om att skapa en fäladsmark med samma vegetationstäcke som i ursprungsfäladen. Ett ytterligare syfte var att få marker i trakten lämpliga för reproduktion av svartfläckig blåvinge. Den nya fäladen skulle sammanbinda motsvarande typ av fälader på ömse sidor av riksväg 11 och bilda en spridningskorridor. Det kan också infogas att den svartfläckiga blåvingen inte blivit funnen på den mark som flyttades men på marker i närheten. Denna fjäril lever främst på backtimjan. Larverna utvecklas först på backtimjan men förflyttas sedan av hed-rödmyror till myrbona under jord, där vidareutveckling och förpuppning sker. Blåvingen är idag vanlig på Öland och Gotland, mindre vanlig i östra Skåne och sällsynt i västra. Värdväxten backtimjan måste finnas jämnt spridd och i tillräcklig mängd. Dessutom är det nödvändigt med myrbon i närheten. Nästa alla enar dog Störst misslyckande med flytten av vegetationstäcket var att nästan inga enar överlevde. Det tar nu lång tid att återfå den karakteristiska enbevuxna fäladsmarken. Som påpekades i artikeln för fem år sedan så var fäladen också så stenoch blockbemängd att det inte gick att gräva upp sammanhängande jordstycken och lägga med ”gröna sidan upp” utan stenarna gjorde att allt blandades om och ofta hamnade vegetationssidan upp och ner. Dessutom bildades många hålrum kring stenarna vid utläggningen av jordskiktet. Ruderatväxter fortfarande kvar Fäladsmarken betas sedan 2010 och det har jämnat ut den från början mycket ojämna markytan. Det fanns mycket blottad jord efter anläggandet som gav ruderatväxter ett stort utrymme. De finns fortfarande många arter som får betecknas som åkerogräs och ruderatväxter. Nämnas kan vårkorsört, sandnarv, åkertistel, rockentrav, brokförgätmigej, vägtistel, hästhov, mjölkört och kanske renfana och korsört även kan räknas hit. Några av dessa är konkurrenskraftiga, som åkertistel, hästhov, korsört, renfana, och kan hålla sig kvar länge. Andra småvuxna arter som brokförgätmigej och sandnarv kommer att försvinna när marktäcket sluter sig. Nyckelarter som etablerat sig Svartfläckig blåvinge är sällsynt i västra Skåne. Lägger ägg på backtimjan. Bland de karakteristiska betesarter som rotat sig finns bergsyra, blod- Söderåsbladet Nummer 1 -2015 7 och utvärderade den använda metoden. Men det har såvitt vi vet inte skett. Det kommer att bli en hyfsat artrik betsmark så småningom men det kommer att ta lång tid. Störst problem är det för nya enebuskar etablera sig. Enen klarade inte alls av att överleva den använda metoden. Djurens betande och tramp har jämnat ut markytan väsentligt efter fyra år. När marktäcket tippades av hamnade en del upp och ner, en del i klumpar och högar och många hålrum skapades. rot, gråfibbla grässtjärnblomma gulmåra, gökärt, jungfrulin, knippfryle, käringtand, ljung, pillerstarr, röllika, skogsklöver, smultron, stenmåra, svartkämpar, svinrot, teveronika, vitsippa, vårbrodd, ängsgröe, ängssyra och ärenpris. Det är en bra början på en betesgynnad fäladsflora. Det finns säkert fler typiska arter som kommer senare på säsongen men som vi inte såg vid vårt besök i andra halvan av maj. Några saknade arter Som inledningsvis nämndes så är det önskvärt att få tillbaka backtimjan för att skapa reproduktionsmöjligheter för den svartfläckiga blåvingen. Vi kunde vid vårt besök inte finna någon backtimjan men den kan naturligtvis ha etablerat sig någonstans på fäladen. Andra arter som borde finnas men som vi inte lyckades upptäcka är backsippa, som fanns på ursprungsfäladen, blåbär, fyrkantig johannesört, kråkvicker, liten blåklocka, mattfibbla, slåtterfibbla, ängsvädd och ängsviol. Några av dessa kan säkert återfinnas senare på sommaren. att försöka skala av matjordslagret med grässvålen kvar och försöka lägga ut den med rätt sida upp? Man kan konstatera att det var för mycket sten för att det skulle lyckas. Hur skulle man annars gjort? Stenen ställde till det. Hade det gått att först gräva upp stenen och sen skala av jordtäcket? Det vet vi inte. Man kanske borde provat på en bit när man såg hur svårt det var att hyvla av jordtäcket i den stenbundna marken. Det var alltså en helt oprövad metod som myndigheterna krävde. Spännande i sig men man kanske kunde vänta sig att myndigheterna själva följde Backtimjan är nyckelart som måste komma tillbaka om den svartfläckiga blåvingen skall kunna reproducera sig. Kan man flytta en fälad? Man kan diskutera metoden som valdes. Var det kostnadseffektivt Det tar några år innan ogräs som baldersbrå konkurreras ut av betesgräsen. 8 Debatt: Söderåsbladet Nummer 1 -2015 Vargförvaltningen har havererat Svar till Roland Lyhagen från Anita Carlsson Svenska rovdjursföreningen Blev väldigt förvånad då det dök upp en debattartikel i Söderåsbladet. Har aldrig sett någon debatt här och tillika om varg. Kanske har jag missat detta. Det är särskilt påståendet om rovdjursstängsel som jag genast hängde upp mig på och som jag känner att jag i första hand vill bemöta. Du skriver att får angripits av varg trots rovdjursavvisande stängsel och att två hästar också har angripits trots rovdjursstängsel. Då jag fick ”bladet” hade man från Viltskadecenter redan tidigare gått ut och kommenterat händelserna. Stämmer att det var rovdjursstängsel men i alla dessa fall fanns det ett eller flera brister i stängslen som gjorde att de inte fungerade. Detta till trots fortsatte LRFs stora sommarbluff att sprida sig i massmedia och snabbt uppfattas det tyvärr som en sanning. Mycket olyckligt när sådan desinformation sprider sej och hur ska då fårägarna finna någon motivering till att sätta upp stängsel. Allt i massmedia är inte sant inte ens det som står på ATLs hemsida. Hästarna du nämner, två mini shetlandsponny så fanns där heller inget rovdjursavvisande stängsel. Hagen hade vanligt stängsel i delar av hagen men åt den del som vetter mot fuktängar och vattendrag, inget alls. Hästarna ägdes av verksamhetschefen på VSC Inga Ängsteg och maken Roland som båda undervisar i praktisk utbildning i stängslingsteknik för rovdjur på Grimsö. Skall nämnas att det tidigare i enstaka fall hänt att varg tagit sig in bakom rovdjursstängsel. Dina siffror för vad ett stängsel kostar vet jag inte var du fått ifrån. Att räkna fram ett fast pris på vad det kostar per/m att stängsla en hage är naturligtvis omöjligt. Hagar där det är stenigt, mycket kuperat, bergrund eller stengärde är naturligtvis mer kostsamt för både materiel och arbetsinsats än en hage som är platt och fri från sten. Dessa skillnader i kostnad är något som borde ses över även om det är svårt att få helt rättvist. I de kostnader du nämner utgår du ifrån att alla fårägare har så dåliga stängsel att allt det gamla måste bort. Så illa hoppas jag verkligen inte att det är. Ett vanligt rutat fårstängsel, ordentligt sträckt som sluter till mot marken är också ett bra skydd och vill man förstärka detta med två trådar kan man också få bidrag för det. Befintliga stängsel som är bra kan naturligtvis också ändras till rovdjursavvisande. Spekulationen om att alla beteshagar ska ha rovdjursstängsel finns väl inga planer på men ett vanligt hederligt fårnät duger bra. Skyddsjakt är ett bra verktyg att ta till och personligen ser jag hellre en generös skyddsjakt än licensjakt. Skyddsjakt bedöms av länsstyrelsen som har kriterier som ska uppfyllas för att skyddsjakt ska beviljas. En skyddsjakt överklagas sällan såvida det inte föreligger särskilda skäl. Skyddsjakt får tex. inte försämra upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus eller äventyra en valpkulls överlevnad. Att upprätthålla gynnsam bevarandestatus gäller egentligen också vid licensjakt men den jakt som drar igång i dagarna tar ingen hänsyn till gynnsam bevarandestatus och strider mot den svenska jaktförordningen och EU:s art-och habitatsdirektiv. Vargen är fridlyst och klassificerad som ”Starkt hotad” i den nationella rödlistan och arten omfattas av ett strikt skydd. Vargen har ökat i antal men har ännu inte uppnått gynnsam bevarandestatus beroende på att inaveln ökat, relaterat till stammens isolering. Det är därför tidigare licensjakter vid flera tillfällen stoppats av domstol. Vad gäller den regionala/lokala förvaltningen så är det inte konstigt att det inte fungerar. Delegaterna i viltförvaltningarna består till mellan 50-80% av personer kopplade till jägarintresset. Utifrån de rapporter jag får från delegater i rovdjurslänen, agerar dessa oftast utifrån sitt egenintresse och inte utifrån vad de ska representera och Söderåsbladet Nummer 1 -2015 är endast intresserad av jakt på varg. Att låta en liten grupp utifrån sitt eget särintresse/hobby, bestämma om vår rovdjurspopulation är naturligtvis helt misslyckat. Ett särintresse vars verksamhet varken är adapterad till det ekologiska systemet eller till biologisk mångfald. Självklart måste man ha en helhetssyn på hela sammanhanget i naturen och inte bara se till det jaktbara/ätbara viltet. Precis om du säger så har man i ett par områden i Värmland inte jagat älg 2014. Självklart tar vargen sin beskärda och berättigade del av älgstammen men att det finns ett vargrevir i området påverkar inte älgstammen (enl. forskning) såvida inte älgstammen redan tidigare är låg i området, vilket ju kan bero på för högt jakttryck tidigare år. Det är inte första gången en älgjakt ställs in, det har hänt tidigare i andra områden trots att där inte finns varg. Älgstammen har minskat i vissa områden men har också ökat i andra områden och sådana förändringar kan det ju alltid bli över tid och rum. Härmed inte sagt att inte vargen påverkar älgstammen men det är bara några få procent Genmäle: 9 i jämförelse med jakten. Närvaron av varg har en positiv ekologisk effekt och jämfört med den mänskliga jakten tar vargarna betydligt större antal bytesdjur i sämre kondition. Det som mest påverkar älgpopulationen är jakt och trafikolyckor. Kollision med älg har minskat i Värmland vilket är positivt. Därmed minskar kostnader för samhället i form av sjukvård, rehabilitering, mänskligt lidande och ibland dödsfall. Jag håller absolut med dig om vikten av bevarandet av öppna landskap och det är nog alla medvetna om att vi måste värna. Men jag ser inte vargen som något hot i detta sammanhang. I samma takt som rovdjuren i vårt land ökat har också fårnäringen ökat, även i rovdjurslänen. Visst finns det de som lägger ner sin verksamhet och skyller på vargen men en undersökning/se jordbruksverket, visar att fyra av fem fårföretag planerar att behålla eller öka antalet får i sin verksamhet. Man förväntar att både det totala antalet får och besättningsstorlekarna kommer att öka. Yngre företagare ser dessutom ljust på framtiden; nio av tio företagare yngre än 45 år planerar att behålla eller öka antalet får. Vi ska nog inte oroa oss Roland. Fårnäringen har framtidstro och det innebär också att det förebyggande arbetet för att skydda djuren givetvis måste fortsätta. Har vargförvaltningen havererat? Ja det är nog alla överens om, ingen är nöjd. Problemet är bara det att vi har olika mål och syn på förvaltning. Målet för den nya sortens ”förvaltning” är tydlig, mer jakt och minimala rovdjursstammar. Med den politiken står vi nu längre från varandra än någonsin och är ett stort bakslag för rovdjurspopulationen. Ja, så går det när man bara lyssnar till en part och de som skriker högst. Nu till din fråga Roland; Vart tog den gemensamma rovdjursförvaltningen vägen? Säkert skulle det bli mycket bättre om man i demokratisk ordning tillåter naturskyddsintresset att komma till tals så vi slipper ta hjälp av EU och domstolar för att driva den rovdjurspolitik som vi i Sverige faktiskt förbundit oss till och som vi är skyldiga att följa. Anita Carlsson Sv.Rovdjursföreningen Regionansvarig Skåne-Blekinge Vargförvaltningen har havererat Genmäle från Roland Lyhagen Anledningen till att jag skrev en artikel om vargförvaltningen i förra numret av Söderåsbladet berodde på att det i samma nummer fanns ett litet referat från en programpunkt där rovdjurshandläggare på Länsstyrelsen i Skåne hållit fördrag hos naturskyddsföreningen Söderåsen. I notisen nämndes den heta debatten mellan ”varg- hatare” och på andra sidan blir det då vargkramare. Det har blivit extremt polariserat mellan förespråkare och motståndare till att släppa fram vargen igen. En del av polariseringen beror på frustration över att den av riksdagen beslutade regionala vargförvaltningen inkluderat licensjakt blivit blockerad under ett par år. Har egentligen Svenska Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen accepterat riksdagens beslut om regional vargförvaltning som innefattade licensjakt och ett etappmål på 210 vargar? Jag tror inte det. Men man borde i så fall rikta kritiken mot det politiska beslutet och inte mot jägarna som i detta fall kräver att man uppfyller riksdagsbeslutet. 10 Jag är inte jägare och företräder inte deras syn. Mitt särintresse ligger helt på att värna jordbrukets konkurrensvillkor så att inte ytterligare produktion flyttas ur landet. Det är i första hand lantbrukare med djur som får ta oro, kostnader, merarbete och risker. Det slipper föreningarna som kräver alltmer intrång i jordbruket. För den som vill se hur det upplevs av en drabbad lantbrukare kan gå in på länken nedan*. Jag är markägare, skogsägare och LRF-medlem och företräder i huvudsak LRFs syn i vargfrågan. Efter EU-inträdet har svenskt jordbruk tappat 30 % av sin produktion, främst genom inhemska fördyrande särregler som missgynnat vårt jordbruks konkurrenskraft. När det gäller partssammansatta organ, som i den regionala förvaltningen, så menar jag att alla parter representerar särintressen. Jägarna ser det jaktbara viltet som sitt primära intresse och rovdjuren konkurrerar om bytet men utgör också ett hot mot jakthundarna. Djurhållande bönder ser också rovdjur som problematiska. De hotar deras djur och levebröd. Naturvårdarna ser som sitt särintresse att rovdjuren skall öka och vara fredade men ser inte problemen med hoten mot tamdjuren eftersom det ses som en så begränsad skada sett i Söderåsbladet Nummer 1 -2015 totalen. Men rovdjursangreppen utgör ett påtagligt problem för den enskilde djurägaren när 20-40 får eller ett par hästar dödas på gården. Den enda grupp som helt får freda sina djur genom total jakt är samerna. Det ifrågasätts över huvud taget inte trots vargens rödlistning, bevarandestatus eller inavelsproblem. Det innebär att den primära vägen för förstärkt genetik för vargen genom invandring österifrån är nästan stängd. I fråga om kostnaden för 5-trådigt rovdjursstängsel så kommer beräkningen från enskilda fårägare som satt upp dessa stängsel. Till exempel på Skabernäs i Skåne beräknar inspektor Martin Rosenmejer kostnaden till 85 kr/m för det som redan är uppsatt varav bidrag utgått med 40 kr/m. Även andra fårägare har beräknat den verkliga kostnaden i samma härad, kring 80 kr/m. Till skillnad mot vanligt rutnätat fårstängsel så måste elstängsel dessutom underhållas med regelbunden klippning av vegetation under nedersta tråden. Detta är tillkommande kostnad som fårägaren själv får ta. Antal får totalt år 1980199019992010201120122013 391.629404.799437.249564.922622.711610.534576.769 Antal företag år 10.2389.7498.2478.6579.4499.2638.869 Antal får per landskap och år Värmland 17 748 18 155 17 229 Västra Götaland 84 653 87 901 80 518 Skåne 68 123 63 616 60 682 Antalet får och antalet fårföretag från 1980 till 2013. Nederst fårantalet i tre län med vargangrepp. Ur Jordbruksstatistisk årsbok från 1980 till 2013. När det gäller statistik över antalet får och fårbesättningar så hämtar jag mina uppgifter från Jordbruksstatistisk årsbok som utges av Statistiska Centralbyrån. Den anser jag är den mest tillförlitliga källan på jordbrukets område efter lång verksamhet i jordbruksbranschen. Enligt denna källa har antalet får nått en topp 2011 för att därefter minska både 2012 och 2013 (se tabell). Nedgången är tydlig och uppgår till 7,4 % från 2011 till 2013. Någon statistik för helåret 2014 finns ännu inte redovisad, möjligen finns en blygsam uppgång 2014 men inte till de två föregående årens nivå. Minskningen med 46000 får mellan 2011 och 2013 har betydelse för det öppna landskapet och den biologiska mångfalden. Minskningen är lika markant i fårtäta län med vargangrepp, som Skåne, Västra Götaland och Värmland som i övriga landet. Vad minskningen beror på kan diskuteras men bristande lönsamhet är ofta primär i sammanhanget. I tider av minskande lönsamhet för fårnäringen är extra investeringar i t ex rovdjursstängsel onekligen en belastande post liksom ökade skötselkostnader för stängselunderhåll. Den svenska självförsörjningsgraden med får- och lammkött har stadigt minskat och är nu mindre än 33 %. Det beror på en stagnerad eller minskad fårproduktion och en ökad fårköttskonsumsion. *Angrepp av varg på Ulkeröds gård i Bohuslän 2014 där 38 får dödades. www.youtube.com/ watch?v=SUZFZhqx7sY Anm.: för Naturskyddsföreningen i Svalövs del är vargdebatten härmed avslutat för den här gången. Elisabeth Lyhagen ordförande Söderåsbladet Nummer 1 -2015 11 En expedition till Tåkern Av Elisabeth Lyhagen Tisdagen den 6 januari räknade man 57 individer av havsörn vid Tåkern. Detta uppmärksammades både i Radion och i tidningarna. Några dagar med sträng kyla och därefter mildväder hade gjort att den grunda fågelsjön frusit, gått upp och därefter delvis frusit igen. Omkring 1 500 knölsvanar tvingades tränga ihop sig på ett litet område där det fortfarande var öppet vatten. Här hittar örnarna både fisk och fågel. Bland alla svanarna finns det de som är sjuka eller gamla och som blir lätta byten för örnar. De tar också en hel del änder och skrak, men en svan blir ju ett betydligt matigare skrovmål för en rovfågel. När jag läst detta, såg jag för min inre syn ett stort antal örnar sittande” skuldra vid skuldra” på isen, väntande på sina byten. Andra seglade runt i luften spanande efter fågel eller fisk. I alla fall tyckte jag det var värt en resa. Så i regn och mörker åkte Martin (sonen) och jag iväg torsdagen den 8 januari. Det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Fågeltornet i Glänås skyddade oss från den kraftiga vinden men från vår upphöjda position kunde jag bara räkna in 4 solitära havsörnar som satt som statyer på isen. Däremot steg då och då en eller flera örnar upp över vassruggarna en bit bort. I den klara luften, som det ofta blir efter regn såg man varenda detalj både från ovansidan och undersidan av örnen. Den vita stjärten på de gamla fåglarna lyste och örnarnas magnifika uppenbarelse accentuerades av de ”små ” kråkfåglarna som också de höll till i vassruggarna. Upp mot 2,5 m mellan vingspetsarna är mäktigt. Erik Rosenbergs beskriver havsörnens flygsiluett som en hägers eller snarare en i båda ändar avhuggen trana. Vidare säger han att i flykten står vingarna rätt ut som rektanglar med spretande handpennor och den ej tvärskurna stjärten är påfallande kort. Sammanlagt såg vi ca 10 örnar. Martin, som är en inbiten fotograf var missbelåten eftersom han inte fick de fina bilder han hoppats på. Örnarna var alltför långt borta. Men jag måste säga att jag alltid kommer att ha kvar på näthinnan den fantastiska bilden av havsörnar som med mäktiga lugna vingslag höjer sig från vassen och flyger bort mot skogsbrynet. När vi kom hem läste jag på nätet att man på morgonen mellan 08.20 och 09.40 samma dags morgon observerat 18 örnar. På hemvägen gjorde vi en avstickare till Gränna och besökte Gränna polarcentrum med sin fantastiska utställning om André expiditionen. Här fanns också bilder och berättelser om andra expeditioner både till Arktis och Antarktis. Mycket sevärt. Så i slutändan var både jag och Martin nöjda med dagen. Botanikprofessor Bengt Lidforss kort presentation Vid ett föredrag för Lunds Botaniska Förening beskrev idé och lärdomshistorikern David Dunér Bengt Lidforss med epiteten: socialist, ateist, darwinist, syfislist, botanist, rabulist, alkoholist, bisexuell och en kritiker med mycket vass penna som bl.a. skrev många artiklar i tidningen Arbetet om aktuella frågor och litteraturkritik. Detta inte sagt för att förminska utan istället för att visa på det motsägelsefulla och komplexa i hans personlighet.Det är klart att man blir nyfiken på en sådan person B.L., 1868-1913, var en lundensisk naturvetare-växtfysiolog med internationell ryktbarhet, som blev en av det svenska tidiga nittonhundratalets viktigaste akademiska intellektuella gestalter. En man som intresserar sig för den biologiska variationen och hur nya arter uppkommer, som förstår att torvmossarnas pollen är lika viktiga dokument för naturhistorien som de äldsta och bästa manuskripten för kulturhistorien, som skriver populärvetenskapliga artiklar i tidningen Arbetet och är aktiv som litteraturkritiker. Aktiv ateist och socialist, en stor provokatör, lysande föredragshållare och debattör, men samtidigt ett sjukligt liv med alkohol och syfilis. Till 100 årsminnet av hans död utkom en antologin ”Bortom det acceptablas gränser, Bengt Lidforss och lundaradikalismen”. Redaktörer Bengt Olle Bengtsson och Gunnar Broberg. Bra boktips för de som vill veta mer. Elisabeth Lyhagen 12 Söderåsbladet Nummer 1 -2015 Nej till bergtäkt på Söderåsen Av Lars-Bertil Nilsson Den 18/12 2014 avslog Mark- och miljödomstolen vid Växjö tingsrätt den ansökan om tillstånd till bergtäkt, på Söderåsen vid Finshuskärret i Bjuvs kommun, vilken lämnats av Oj Makadam HB. Det har varit en lång process. Vår förening fick kunskap om planerna under hösten 2011 och därefter har processen pågått med ansökan, kompletteringar av denna, miljökonsekvensbeskrivning, remissvar och till slut huvudförhandling. Den sistnämnda hölls den 22-23/10 2014. Vid huvudförhandlingen framförde såväl Länsstyrelsen Västra Götaland, Söderåsens Miljöförbund, Bjuvs och Åstorps kommun olika argument för att ansökan borde avslås. Naturskyddsföreningen Söderåsen var också representerade vid huvudförhandlingen och vi hade samma uppfattning i ärendet som övriga, dvs. att ansökan skulle avslås. Stenbrott ger stora sår i naturen. Mycket trafik Våra argument var framförallt att trafiken till och från täkten skulle medföra alltför stora olägenheter för rekreationsområdena vid Hjorthagen, Wrams Gunnarstorp och Maglaby kärr, att tysta områden skulle bli mindre tysta samt den risk som inte kunde uteslutas för utsläpp i Hallabäcken/Vegeå. Vi hänvisade också till att industriell verksamhet på Söderåsen inte är i överensstämmelse med den fördjupade översiktsplanen för Söderåsen vilken samtliga fyra söderåskommuner står bakom. Mark- och miljödomstolen anför flera skäl till beslutet om avslag. De hävdar att bergtäkten skulle medföra påtaglig skada på riksintressena naturvård och friluftsliv samt även få negativ påverkan på riksintresset kulturmiljövård (godsmiljön vid Wrams Gunnarstorp). Bl.a. förs de höga bullernivåerna fram. Naturvårdsverkets yttrande Därutöver läggs stor vikt vid ett yttrande som Naturvårdsverket lämnade 1992 i samband med de planer som då fanns att starta en bergtäkt på Söderåsen. Yttrandet är så intressant, och svårt att komprimera, att det återges i sin helhet här. ”En avgörande utgångspunkt för Söderåsens höga riksvärde är det faktum att formationen är utbildad i fast berg. Den är landets bäst kända exempel på en s.k. tvåsidig urbergshorst. Dessutom utgör den en landskapspräglande storform. Både länsstyrelsen och sökanden räknar upp en lång rad formelement vilka finns på Söderåsen. Dessa kan samordnas i grupper vilka skiljer sig från varandra i att de återspeglar väsentligt olika bildningsbetingelser, såväl i fråga om klimatmiljö som i andra avseenden. I stort sett samtliga element påträffas på spridda håll i landet (från de nordligaste fjälltrakterna till Sydsverige) men aldrig som på Söderåsen – samlade i ett mångformigt urval inom ett enda begränsat och intakt område, endast 2x3 mil stort. Häri ligger Söderåsens speciella värde för naturvård och vetenskaplig forskning och som gör att åsens riksvärde måste anses vara långt större än enbart summan Söderåsbladet Nummer 1 -2015 av de ingående formelementens enskilda naturvärden. Den sammanhållna helheten är unik, inte de enskilda beståndsdelarna. Mot denna bakgrund är det följaktligen meningslöst att tala om mer eller mindre värdefulla delar av Söderåsen, t ex för att rättfärdiga ingrepp på skilda ställen i den. Därför måste också en bergtäkt, i stort sett var den än ligger, betraktas som en åtgärd vilken enligt 2 kap. 6 § 2 st NRL påtagligt skulle skada naturmiljön, dvs. Söderåsens särställning bland landets riksintressanta områden. För att bibehålla Söderåsens naturvärden måste bl.a. täkt undvikas”. 13 Svensk vattenförvaltning- - vattendirektivet EU:s ramdirektiv för vatten, vattendirektivet, trädde i kraft år 2000 och är nu införlivat i svensk lagstiftning, främst i Vattenförvaltningsförordningen (SFS 2004:660). Ägs av Wrams Gunnarstorp Marken, där bergtäkten skulle ligga, ägs av Wrams Gunnarstorp Gods AB. Markägaren har, i tidningsartikel i Helsingborgs Dagblad, uttryckt sin oro över den övergripande begränsning av verksamhet på Söderåsen som domen kan leda till. Detta skulle vara negativt för markägaren vars intäkter från de traditionella intäktskällorna spannmål och skog sägs minska. Som en följd påverkas kanske godsets möjligheter att hålla öppna ytor och vägar och stigar i bra skick, åtgärder som varit viktiga för friluftslivet. Målkonflikt Att Wrams Gunnarstorp haft en positiv inställning till friluftslivet på åsen råder det ingen tvekan om. Naturskyddsföreningen Söderåsen och Wrams Gunnarstorp har under årens lopp haft en god relation, vilken vi hoppas består i framtiden även om vi i denna fråga har helt olika uppfattningar. Våra roller skiljer sig åt och vårt ställningstagande angående bergtäkten var självklar. Vattendirektivet lade grunden för ett nytt sätt att arbeta med vatten. Förvaltningen av vatten sker nu utifrån naturens egna gränser och följer vattnets flöde i så kallade avrinningsområden. Detta innebär ett ökat samarbete över kommun-, läns- och riksgränser. Många intressen och aktörer berörs av det nya vattenvårdsarbetet. Samverkan med dessa är en viktig del av svensk vattenförvaltning och arbetet ska bedrivas ”så att det möjliggör och uppmuntrar till deltagande av alla som berörs”. I så kallade vattenråd finns möjlighet för näringsliv, intresseorganisationer och enskilda att bidra till en bättre vattenmiljö. Målet: God vattenstatus Vattenförvaltningen omfattar alla typer av ytvatten (sjöar, vattendrag och kustvatten) och grundvatten. Målet är att alla våra vatten ska uppnå god status till år 2015. Vi ska verka för att sämre vattenmiljöer ska bli bättre och att vatten som redan är bra ska bevara sin kvalitet - inga vatten får försämras. Övergripande mål: Alla vatten ska uppnå God ekologisk status, det vill säga befinna sig nära naturliga förhållanden, år 2015. Inga vatten får heller försämras. - Lindra effekter av torka och översvämningar. - Säkerställa tillräcklig tillgång på vatten av god kvalitet för en långsiktigt hållbar och rättvis vattenanvändning. - Övergödning, försurning och hydromorfologisk påverkan liksom miljögiftspåverkan och överuttag ska åtgärdas. Hela planeringsprocessen inom avrinningsområdena ska genomsyras av en av de bärande principerna i Vattendirektivet, nämligen att engagera även allmänheten och därigenom skapa en ”vattensolidaritet” i samhället. Arbetets fem delmoment Arbetet med att uppnå god vattenstatus är uppdelat i fem delmoment. Vi ska: - Göra en kartläggning och analys - Ange miljömål och normer - Upprätta åtgärdsprogram - Övervaka miljötillståndet - Göra förvaltningsplan och rapporter De fem momenten återkommer i sexårscykler. 14 Söderåsbladet Nummer 1 -2015 och underlagsmaterial och lämna förslag till miljökvalitetsnormer, miljöövervakningsprogram och åtgärdsprogram. Eftersom avrinningsområdena inte följer länsgränserna har Vattenmyndigheten utsett samordningsansvariga länsstyrelser för olika delområden. Samordningsansvarig länsstyrelse har till uppgift att ta fram förslag på förvaltningsplan och åtgärdsprogram samt är samverkansansvariga för delområdet. Vi är bortskämda med drickbart vatten i kranen. Vem gör vad? Kommuner och lokala aktörer De lokala organisationerna är viktiga i vattenvårdsarbetet. Kommuner, industrier, företag, frivilliga organisationer, forskningsinstitut och allmänhet besitter stor kunskap och har i och med införandet av vattenvårdsförvaltningen en unik möjlighet att påverka hur vi vill förvalta våra vatten (se samverkan). Kommunerna ska i sitt tillsynsoch planarbete se till att vattenmiljöerna förbättras. Plan och bygglagen anger att varje kommun ska fastslå planer för mark och vatten. Kommunerna spelar därmed en avgörande roll i vattenförvaltningsarbetet genom sitt utvecklings- och planeringsansvar samt genom sina kontakter med allmänheten. Länsstyrelsen leder arbetet Länsstyrelsen ansvarar för det operativa arbetet i länet, det vill säga i samarbete med berörda aktörer sammanställa kunskaps- Vattenmyndigheten Vattenmyndigheten har det övergripande ansvaret för förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön inom distriktet. Detta innebär bland annat att de samordnar vattenförvaltningsarbetet i distriktet och att de är ansvariga för samråd kring förslag till beslut av miljökvalitetsnormer, övervakningsprogram, åtgärdsprogram och förvaltningsplaner. Vattendelegationen I varje distrikt finns det en vattendelegation som fungerar som en styrelse för vattenmyndigheten. Vattendelegationen fattar beslut inom vattenmyndighetens ansvarsområde. Centrala myndigheter Naturvårdsverket, Sveriges geologiska undersökning och Boverket ska tillsammans ge ut ”Handboken om vatten” som ska ge praktisk vägledning för hur arbetet skall bedrivas. Naturvårdsverket och Sveriges geologiska undersökning kan också utfärda föreskrifter inom sina ansvarsområden. Texten här är hämtad från webbadressen: http://www.lansstyrelsen.se/vasternorrland/Sv/miljo-och-klimat/vatten-ochvattenanvandning/svensk-vattenforvaltning-vattendirektivet/Pages/default.aspx Kallelse till årsmöte i Naturskyddsföreningen Söderåsen tisdagen den 3/3 2015 i Stenestads bibliotek Bildvisning startar 19.00. Fika serveras till självkostnadspris. Årsmötesförhandlingarna beräknas starta ca 20.15 Dagordning 1. Mötets öppnande 2. Dagordning fastställs 3. Frågan om mötet är utlyst enligt stadgarna 4. Val av mötesordförande 5. Val av sekreterare 6. Val av två justerare att jämte mötets ordförande justera protokollet 7. Fastställande av röstlängd 8. Val av rösträknare 9. Redogörelse av styrelsens verksamhetsberättelse samt resultat- och balansräkning för räkenskapsåret 2014 10.Revisorernas berättelse avse ende 2014 11.Fastställande av resultat- och balansräkningar för räken skapsåret 2014 12.Frågan om ansvarsfrihet för styrelsen för år 2014 13.Beslut om antalet styrelsele damöter och mandatperiod för dessa 14.Val av föreningens ordfö rande för 2015 15.Val av övriga ledamöter. Mandatperioden går ut för Bengt Hertzman, Birgitta Jönsson, Kjell Wahlström och Fredrik Lundblad 16.Val av två revisorer fram till årsmötet 2016 17.Val av valberedning fram till årsmötet 2016 18.Beslut om firmatecknare 19.Beslut om prenumerationsav gift för Söderåsbladet 20.Övriga ärenden 21.Mötets avslutande Söderåsbladet Nummer 1 -2015 15 Fågelskådande och fåglar vid Maglaby kärr under fyra decennier. Av Bengt Hertzman Decemberskymningen kommer krypande ut från granskogen och lägger sig över vassarna. Några vildsvin blir skrämda av flanörer längs Skåneleden och brakar ut i vattnet med ett lätt grymtande medan de tar skydd i vegetationen. Vassen är ett perfekt gömställe för dem. Med tanke på grisarnas matvanor så är det inte utan att jag undrar hur häckande tranor och bruna kärrhökar klarar sig framöver. I granskogen kring kärret eller den lilla sjön har många med mig plockat massor av trattkantarell men idag sker det i konkurrens med borstiga trynen. Vildsvinen har inte funnits här så många år. Det har däremot jag, här har jag skådat fågel och annat i 40 år och jag strövade här redan som barn i början av 1960-talet. När jag tänker efter så är nog Maglaby kärr en av de få platser jag återkommit till i stort sett hela mitt liv. Man börjar få perspektiv på landskapsutvecklingen i ett stycke natur som till stora delar knappast är märkvärdig men som fortfarande innehåller en hel del naturvärden om man jämför med andra områden på denna del av Söderåsen. Flock med enkelbeckasiner Allt medan mörkret sänker sig börjar enkelbeckasiner lyfta medan deras lockläten hörs, först någon enstaka och sedan allt fler. Jag hinner räkna till minst 60 fåglar som lyfter och sträcker iväg. Rastande fåglar så här mellan höst och vinter. Den har häckat här i alla år, re- Andelen öppet vatten varierar. dan 1975 när jag och föreningens kassör började skåda här. Andra fåglar är sedan länge borta medan ett antal nya arter har etablerat sig här de senaste decennierna, trana, brun kärrhök och grågås, arter det går bra för på många platser i landet. Arter ökar och minskar Vårmorgnar på 70-talet möttes man av smådoppingarnas bubblande drillar. Den är sedan många år borta som regelbunden häckfågel. Gråhakedoppingen gästspelade här under några år på 80-talet. Sångsvanen såg man här redan för 40 år sedan då men den var då precis som tranan en ovanlig häckfågel i Skåne. Nu häckar båda arterna på många platser i trakten inklusive Maglaby kärr. Jag minns även när vi för första gången såg en glada, en majdag 1976. Då var denna vackra fågel en första klassens raritet med endast ett 50-tal par kvar i landet. Artens återhämtning är en framgångssaga med få motsvarigheter i den skånska naturen. Landskapet på denna del av Söderåsen är som sagt ganska tilltufsat av högeffektivt skogsbruk och stormar men just i kärrets närområde finns några platser kvar som är någorlunda oförändrade sedan jag började röra mig här såsom Hjorthagen och sluttningen vid Vrams Gunnarstorp. Även intill vattenytan finns fortfarande en del äldre skog av olika typer med hålträd och snår vilket skapar förutsättningar för ett förhållandevis rikt djur- och växtliv. Mäktigt rovfågelsträck Under framför allt 1980-talet men även senare räknade vi flyttfåglar 16 här, vissa dagar kan framför allt rovfågelsträcket vara imponerande. När jag tittar i anteckningsböckerna hittar jag dagar då 700 ormvråkar passerade under några timmar men även hundratals bivråkar under sensommardagar. Fågelsträcken har dragit förbi genom sekler medan landskapet förändrats. Först ljusnade det då odlingar togs upp och skogen glesnade av husbehovshuggning och skogsbete. På Söderåsens allmänning hade dåtidens bönder sina djur på bete och landskapet var nästan som en park. I slutet av 1800-talet inleddes en omfattande nyplantering av skog och landskapet drog det mörka granskogstäcket över sig. På senare tid har det ljusnat igen på grund av stora kalhyggen och stormfällen, knappast ett landskap man strövar i. De enorma hedarna runt Söderåsen har odlats upp, en del rester återstår kring Ljungbyhed, Krika och Bonnarp. Gamla dämmen i Maglaby kärr Maglaby kärr har inget med byn Maglaby att göra. Visserligen är förleden i namnet samma, magle betyder stor. 1728 heter kärret Söderåsbladet Nummer 1 -2015 Jorduggla på spaningsflykt. Maglare Maa. Troligen byggdes de första dämmena här redan på 1500-talet då Vrams Gunnarstorp tillhörde biskopssätet i Lund. Idéer om fiskodling nådde hit från kontinenten. Vinterslåtter på fruset kärr Vi är några stycken som minns det arbete som vår förening la ner på att hindra igenväxningen i Maglaby kärr i början av 80-talet. Då var det ett antal kalla vintrar och vi var ute på isen och högg vass och säv med lie. Jag minns en vintermorgon jag gick promenadstigen längs nuvarande Skåneleden ner till kärret med räfsa och lie i handen. Det var snö och kyla och några personer som jag mötte såg med en blandning av undran och misstro på mig. Är det en total vettvilling som vi möter? Fisk och fiskehistoria Rördrom i vassen. I samband med detta planterades också några karpar in som skulle hjälpa till att hålla vegetationen nere. Fiskarna var av en storlek som skulle avskräcka hägern men som kanske skrämde bort smådoppingen. Karparna har idag gått till dom sälla jaktmarkerna. Huruvida det fortfarande finns ål i kärret ska jag vara låta osagt men det är inte så många år sedan det låg döda ålar i kanten efter en svår isvinter. Från min barndom minns jag förtöjda roddbåtar och ett gistet båthus på en av öarna. Antagligen fiskade man då här och den så kallade Maabacken, förr bevuxen med enar, var ett utflyktsmål där man förtärde sin medhavda matsäck i början av förra seklet. Nu är den andra generationen av gran på tillväxt här. Havsörn och lärkfalk Hägern har häckat här för länge sedan vilket även havsörnen gjorde vid förrförra sekelskiftet enligt uppgift från Mårten Sjöbeck 1926. Vid flera tillfällen de senaste decennierna har den vackra och snabba lärkfalken häckat i närheten och jag minns sommardagar då familjen lärkfalk bedrev trollsländejakt tätt över vass och vatten. Rösen minner om gammal odlingsbygd Inte så långt från Maglaby kärr kan man på äldre kartor hitta namnet Maglered som på 1600-talet var den enda gården i trakten och hade sina slåtterängar i anslutning till maden. Uppifrån syns kullarna Stora och Lilla Rör i hedbokskogen i sluttningen ovanför Kvidinge. Gravar eller odlingsrösen? Inte så långt härifrån, i sluttningen mot Söderåsbladet Nummer 1 -2015 Björnås finns fornåkrar översållade med odlingsrösen. I närheten av Rävastenen är en del rösen så stora att man kan fundera på om det rör sig om gravar istället. I en glänta skymtar domarringen vid Maglarevång, troligen en begravningsplats från järnåldern. Svaret får vi söka i historiens töcken. Lämningarna av de människor som verkat här för länge sedan far ofta väldigt illa i samband med skogsbruk men på Söderåsens nordvästra spets är många fortfarande intakta men skulle behövas skyltas upp för att berätta om vår historia för nutidens och framtidens människor. Göktyta, buskskvätta och gulsparv På de hyggen som togs upp i början av 70-talet då man högg ner bokskog, som var den direkta orsaken till att denna förening med dåvarande namnet Föreningen Söderåsens Natur bildades, minns jag att det förr var gott om arter som hämpling och buskskvätta. Göktytan bodde ofta i hålträd som lämnats efter avverkningen. På dagens hyggen finns ingen av dessa arter längre. Däremot har ett litet bestånd gulsparv hållit ställningarna hela tiden och en och annan trädpiplärka kan ses kasta sig ut i spelflykt från någon lämnad tor�raka på hyggena. Rördrom kryssad i kärret En del möten med fåglar under alla dessa år minns jag med speciell glädje. Jag har sett ungefär 200 arter vid och kring kärret (och nej jag tillhör inte Club 300) så det är en stor del av de jag sett i Sverige. Jag och Kent tillhör de förmodligen ganska begränsade skara ornitologer som kryssade rördrom med ögonen istället för öronen. Det skedde en augustidag 1975 och vi fattade först inte vad det var för en konstig fågel, det var att konsultera de fågelböcker som då fanns i vår ägo, Roger Petersons klassiska verk 17 Martins kök. om Europas och Mellersta Österns fåglar och Richard Fitters Fåglarna i Europa och Nordafrika. Dessa böcker hjälpte oss att identifiera de flesta av våra nya fågelbekantskaper de första skådaråren. Skäggmes, kejsarörn och ugglor Tofsmesarna som ingick i en flock med talltitor och svartmesar en dag på 80-talet glömmer jag inte heller liksom tallbitarna som landade till på en av öarna vintern 1978. En novemberkväll gick ett gäng skäggmesar till vila i vassarna och när en annan senhöstdag gick mot sitt slut såg jag fyra blå kärrhökar gå ner för att sova i kärret. En oförglömlig upplevelse november 2006 var när en kejsarörn dök upp på den blå himlen en stund innan den stora fågeln försvann mot nordväst. Vårvintern 2006 var kall och snörik och en tidig morgon gick vi med knarrande fotsteg i snön längs stigen från Kärreberga till Maglaby kärr. Stjärnorna lyste från en klar himmel och en berguv hördes ropa från grustagen ner mot Kvidinge. Flera kattugglor hördes i skogen närma oss. När vi kom ner till kärret började det gry och en sparvugglas vissling hördes över isarna samtidigt som fyra trädkrypare lämnade ett hål i en gammal bok där de tillbringat natten tätt ihop i den 15-gradiga kylan. Strax efter flög en jorduggla över huvudet på oss ut mot vassarna. Jag glömmer aldrig den morgonen. Men detta var höjdpunkter, ofta blir man glad av en talltita eller skogssnäppa när man besöker kärret. Sångsvan har ökat dramatiskt Himlen färgas röd i väster när solen går ner denna kväll i början av december. En stor flock sångsvanar kommer sträckande från nordost och bestämmer sig för att rasta i Maglaby kärr. Jag räknar till 62 svanar, den största flock jag någonsin sett landa här. Eftertanke i landskapet Boken där trädkryparna tillbringade vinternatten är nu förvandlad till brun mulm. Jag lämnar kärret längs en stig jag gått många hundra gånger sen barndomen, ibland ensam och andra gånger med många av de människor som betytt något i mitt liv. I ett vardagligt landskap som både förändrats i grunden men som också är sig likt. Tiden går fort och man har bara att hänga med. 18 Söderåsbladet Nummer 1 -2015 Öringsex Av Bjarne Hols Jag bara undrar: hur kan det vara att flera tiotal personer tog sig ut i markerna en mörk kväll i nov för att spana in några fiskar som ”leker” i en mindre å vid foten av Söderåsen? Alternativet, ett i alla fall, var att bänka sig i tv-soffan och uppleva naturen med hjälp av smart-tvn. För oss som satsade på det förstnämnda alternativet så var det mer än väl värt mödan för att få njuta av the real thing. Samling i månskenet Samling vid fd Hembygdsgården i Åvarp och för att inte störa mörkerseendet så var det rödljusfilter som gällde men det hade inte mångubben fattat. Han strålade med en helt öppen lins ned mot oss. Ut i djungeln Efter en km-lång vandring i den ljumma novemberkvällen nådde vi vårt fiskeställe. Två st. grupper bildades och vi fick förmaningar om ”största, möjliga tystnad”. Lätt att uttala men helt omöjligt att genomföra visade det sig. Vi skulle nämligen ta oss fram i djungelbranten längs med bäcken. Grenar tog grepp om benen och piskade ansiktet och sluttningen bestod mestadels av rullgrus så inte blev det någon tyst vandring inte. Och var fanns dom som vi letade efter tro. Många sinnen viktiga för att hitta hem. Lukt: näsborrarna är u-formade kanaler som vattnet passerar genom. Längst nere sitter ett ”nystan” av sensorer som är mycket känsliga. Halvvuxna öringar använder i huvudsak luktsinnet för att hitta hem första gången. Syn: öring och lax tillhör de mer skarpsynta fiskarna. Vuxen havsöring använder minnet av synintryck för att känn igen sig vid sin andra lekvandring till hemvattnet. Känsel: sidolinjeorganet uppfattar tryckförändringar i vattnet, som kan avslöja djur och föremål kring fisken. Hud: särskilda receptorer i fiskens hud registrerar skillnaden i temperatur och salthalt. Smak: öringen använder inte bara munnen för att känna smak, den har även smaklökar i huden som är känsliga för aminosyror och gallsalter. Lågt vattenstånd - lite lek Experterna kliade sig i huvet men kom med en trovärdig förklaring till bristen på öring i bäcken. Alldeles för lite vatten gjorde att lekaktiviterna tillfälligtvis låg nere. Nu fick vi ändå se några individer som var på hugget och ett par av dom hade ansenliga kroppshyddor. Grillfest i novembermörkret Vem vill ha sex med denna pussmun? När inte fiskafänget blev kvällens höjdpunkt så fanns det en reservplan att ta till, nämligen Hallabäckens Uteservering under Martins befäl. Där vid kanten av Åsen hade han fixat en fin matplats med fotogenbelysning högt och lågt och med en rejäl brasa och sittplatser runtom. Korvar av diverse slag var grillade och på ett bord fanns tillbehören. Och inte nog med det. Kaffet som bjöds var av typen kok. Inga vildsvin vid grillen Inga grisar som var närgångna denna kväll. Men det var väl för att när jag solo trevade mig fram längs körvägen mot bilen sjöng och skramlade som jag gör i björn- och vargtrakterna i norra Dalarna. Söderåsbladet Nummer 1 -2015 19 Konsten att gränsla ett dike Av Kurt Månsson En liten berättelse med fakta och funderingar om fria vattendrag i Bjuvs kommun. Vi har tidigare haft artiklar om Vege å och Hallabäcken. Nu ska vi ägna oss åt Bjuvsbäcken som egentligen inte heter så. Vi har väl alla någon gång misslyckats gränsla med mer eller mindre obehagliga konsekvenser. Antingen missbedömde vi vår egen fysiska förmåga eller dikets utformning och tillgänglighet. Att lyckas kräver således viss färdighet. Något som kan uppnås genom övning. Och det är här vi får problem. Det finns nämligen inte så många diken i våra trakter att öva på. Vandring längs Bjuvsbäcken Men skam den som ger sig. Så idag hade jag bestämt mig för att testa bäcken som rinner genom Bjuv. Någonstans efter friluftsbadet är den inte så bred, där den rinner ganska djupt i det halvöppna landskapet. Men de senaste dagarnas ihållande stormregn grusade mina förhoppningar. Så nu blev det istället en vandring uppström från dammen vid Tibbarp (Brogårda) till platsen där bäcken ansluter till villorna vid Prästbostället. En vandring med nyvunna kunskaper om denna typ av vatten. Jag hade nämligen nyligen träffat Fredrik Lundblad* för att veta mer om just de små fria vattendragens tillstånd och framtid i våra trakter. Gammal kvarn och dämme Jag börjar med ett besök vid bron vid Bäckstigen. Dånet från det forsande vattnet överröstar faktiskt stormens tjut i trädkronorna här vid det gamla fundamentet. Ser faktiskt ut som om här har varit en dammlucka. Kanske sedan tiden då här fanns en kvarn. Under denna bron sägs det ha observerats en riktigt stor fisk. Den var så stor att manskapet från gatukontoret meddelade Fredrik. Vågar jag gissa, att det var en några år gammal hona av öring som var på väg ”hem” för att leka. Frågan är väl då var hennes hemort kan vara. Enligt Fredrik så kan det vara ganska långt uppströms Boserups- Dundrande vatten vid bron Trasigt dräneringsrör? bäcken – just så heter nämligen bäcken, som även kallas Tibbarpsbäcken. Öringen hade nu återvänt från några års vistelse i havet för att finna platsen där den en gång föddes. Och där under senhöst delta i leken med en kanske något år yngre hane och sedan lägga rommen i en stenig bäckbotten. Är det ett källflöde? Jag tar några foton och blicken fångas av ett källflöde alldeles intill bäckfåran. Ser mycket märkligt ut. Eller kanske är det en dränering som nu mynnar en bit från bäcken. Fortsätter så mot dammen vid biblioteket där det fattas knappt tio centimeter innan bron skulle hamnat under vatten. Här brukar det finnas mängder av änder. Idag är här en liten sjö. Ser nästan ut som om kommunkontoret ligger vid vatten. Vid Bjuvsverken blir vattnet allt tjockare av humus som bäcken fångat vid passagen genom Tivoliparken. Eller är det kanske sopor. Men det är inte något som ett gäng mesar noterar. De har 20 Söderåsbladet Nummer 1 -2015 igenväxning som följd och därmed krav på ganska dyrbar restaurering som här innan Tibbarpsbäcken passerar Brogårdadammen. Lekplats för öring Bäcken nedströms bron över Mellersta vägen syns mig vara just ett bra exempel på en vattenväg som knappast behöver underhållas. Vid nästa bro nedströms har jag vid flera tillfällen sett grupper av decimeterstora fiskar stå i höljor med lä bakom större sten. Enligt Fredrik kan det mycket väl vara 2-3 åringar öring som har börjat sin ”Sjö” vid kommunkontoret. fullt sjå med att hitta insekter i trädens blad- och blomknoppar. Åtta stjärtmesar klänger så långt ut de kan på de tunna grenarna på al och björk. En trädkrypare klättrar på sitt karakteristiska vis uppför en stam för att sedan flyga ned till roten på nästa. Hela tiden plockandes småkryp från barksprickor. En nötväcka lockar lite försiktigt medan några björktrastar väsnas desto mer. Stjärtmesar Hur kan en öring hitta i detta grumliga vatten? Jo, den luktar sig fram. Åtminstone är det något som påstås bland de som vet mer om vandrande fisk. Öringen vandrar snabbt i högvatten och då är det oftast grumligt. Dessutom vandrar den helst om natten. Kan vara fördel att inte synas. Mink, häger och i några sällsynta fall utter kan vara ett reellt hot. Bitvis slingrar sig bäcken fram Jag noterade faktiskt tre meståg längs min vandring och i samtliga fanns stjärtmes. Men här vid Prästbostället öppnar sig landskapet kring bäcken. Två ormvråkar och en glada gör mig sällskap när jag sätter mig på en stock och samlar tankarna efter vandringen. Nedström bildar bäcken små meandrar som omges av gamla alar vars rötter håller ihop bäckkanten. Bäckfåran här behöver knappast något underhåll. Den lever sitt eget liv och utvecklas på ett naturligt sätt. Annorlunda är det på många andra ställen. Framför allt där bäcken rätats ut och eventuellt även fördjupats för att skapa mer odlingsmark. Där rasar bäckkanten ned i vattnet och späder på näringstillförseln som redan kan vara hög från omgivande åkrarbetesmarker. Med omfattande Översilningsmark Ormvråk vandring mot havet. Eller är det en stationär population som vandrar inom ett begränsat område av bäcken. De har kläckts uppströms i en stenbotten, där en hona efter höstens lek lagt sin rom. När näringen i gulesäcken är förbrukad framåt våren kommer fiskynglen upp ur bäckbotten och måste börja finna föda. Det blir allehanda kräftdjur och annan mikrofauna som finns i vattnet. Dieten utvecklas efterhand till insektslarver och andra fiskyngel. Ynglen står då i mycket grunt vatten i täta bestånd invid kläckningsområdet för att framåt sensommar och höst röra sig längre bort. Så kommer första vintern då småfisken är inaktiv. De årsgamla fiskarna blir sedan alltmer aggressiva och mer revirhävdande och växer till i storlek alltefter tillgång på föda. Söderåsbladet Nummer 1 -2015 21 Bäcken lever sitt eget liv. På andra-tredje året vandrar de nedströms och blir då alltmer anpassade till vattnets salthalt. Denna perioden benämns som en smoltificering med färgförändring till ljus buk och mörk rygg, allt för att passa förhållandena i havet. Där vistas de sedan under ett antal år för att som lekmogna vandra åter upp i åar och bäckar till bäckbotten där de en gång kläcktes. Och det är väl här man blir lite fundersam. Vi vet ju att fåglar hittar tillbaka. Ja, katter med för den delen. Men fiskar i grumligt vatten? tarmen. I detta fallet från de fiskar som finns inom lekområdet. På så vis kan den lekmogna fisken först orientera sig i havet – kanske vandra efter stjärnhimmel, känna strömmar och temperaturer för att till slut finna sin å-mynning och sedan sin bäck. Fisken vandrar snabbast i högvatten – i vårt fall oftast väldigt grumligt. Dessutom rör de sig helst om natten. Här i bäckfåran finns kanske inte de rätta förutsättningarna för lekbotten. Gäller kanske att leta längre uppströms. För den skull har jag besökt ett kort stycke opåverkad (!) bäck invid Jägarbacken, där ett Hur orienterar fiskar i vattnet? Forskningen har i alla fall delvis en förklaring. Fisken har väl utvecklade sinnen för att känna skillnader i strömriktning, vattentemperatur och framför allt vattenkemi (halten av artspecifika feromoner). De kan säkert också notera bottentopografin. Feromoner är en grupp ämnen som oftast uppträder i gasform och som kan registreras av artens luktorgan. Fenomenet är välkänt inom skogsbruket, där man lockar insekter till feromon-fällor. Sålunda har fisken ett väl utvecklat luktorgan som kan känna små halter av de gallsalter som avsöndras ur Tibbarpsbäcken som ett dike. skogsparti avverkats och marken återplanterats med gran. Frågan är väl om en vandrande fisk kan ta sig hit. Den måste då passera genom Billesholm först. Jag noterade, att Fredrik gärna skulle vilja ta sig an den frågan. Så vi får förhoppningsvis återkomma om det. Ett är dock säkert denna bäck – inte ett dike, än – går att gränsla. I väntan för att bäcken på Jägarbacken blir åtkomlig för vandrande fisk pågår mycket omfattande restaureringsprojekt i våra trakter. Allt enligt direktiv och målsättningar i det som kallas Vattenförvaltningsförordningen (SFS 2004:660) som i sin tur är avhängigt ett EU-direktiv som omförts till svensk lagstiftning. Syftet är bland annat att skapa fria levande vattenvägar från havet upp till källflödena. Då gäller det att återskapa vattenvägar på ett sätt som minskar behovet av underhåll. En lagom blandning av forsande vatten kring stenar och rötter omväxlande med översvämningsmarker. Fredrik talar om att skapa friska bottnar där öringen trivs. Den är en indikator på just friskt levande vatten. Där öringen trivs där finns ett ekosystem i balans. Inom- och mellanartskonkurrensen håller systemet i balans. (Förening- 22 Söderåsbladet Nummer 1 -2015 en planerar en utflykt i höst för att visa ett sådant restaureringsarbete) På min fråga – kan detta löna sig? Blir Fredrik först lite fundersam. Han menar, att det blir svårt att mäta insatserna som en investering i pengar. Men efter en stunds resonemang övertygar han mig om att vinsten av friskt rinnande vatten är så hög att den knappast kan mätas i pengar. En kommun som satsar på god vattenmiljö blir attraktiv för många boende som just värdesätter frisk luft, friskt vatten och frisk mark. Han berättar, att vid varje restaureringsobjekt har det kommit närboenden som uttryckt stort intresse och tacksamhet över åtgärderna att återställa vattenvägar. OK – jag kan tänka mig att det finns andra intressenter som ser sådant arbete som ett hinder i deras verksamhet. Men regering och länsstyrelse är mycket tydliga med vad som förväntas av kommuner, markägare, näringsidkare m.fl. berörda när det gäller vattenvården. (Delar av Vattendirektivet redovisas på webben: http://www.lansstyrelsen.se/vasternorrland/Sv/miljo-ochklimat/vatten-och-vattenanvandning/ svensk-vattenforvaltning-vattendirektivet/Pages/default.aspx) *Fredrik Lundblad driver ett konsultföretag med inriktning inom fiskeoch vattenvård. Åsens svarta hjortar Av Kjell Wahlström Äntligen får jag syn på dem. Jag stannar bilen. En, två, tre, fyra… …fyra ljusa, och tre mörka hindar, samt deras kalvar, varav två är mörka och en ljus. De går och betar på fältet strax norr om Magleröds gård. Det är augusti och värmen är tryckande. Bilens luftkonditionering lade av redan i våras och jag har inte blivit färdig att reparera den. Hjortarna blir oroliga då jag stannar, och drar med allt raskare steg mot skogsbrynet. Många svarta hjortar Med fyra nedvevade bilrutor kör jag runt på åsen i jakt på dovhjortar för att beräkna andelen av olika färgvarianter i beståndet. Söderåsens dovhjortsstam lär vara känd för den stora andelen mörka, eller ”svarta”, hjortar. Flera färgvarianter Hjortar är generellt sett inte kända för att uppvisa någon vidare variation i färgteckning. Det förekom- mer förvisso olika s.k. färgmorfer inom olika hjortarter, t.ex. svarta rådjur i de centrala delarna av Tyskland. För att inte tala om de vita älgarna i Värmland (som inte är albinos), men det tillhör inte vanligheterna. I regel är färgteckningen rätt homogen inom respektive art. Däremot kan färgen skifta med säsong, d.v.s. mellan vinter- och sommarpäls. Därför är variationen i färgteckning hos just dovhjorten anmärkningsvärd. Carlström definierar, i boken Dovhjort (Jägareförlaget, 2006), fyra olika färgvarianter i svenska bestånd (här något modifierade av undertecknad), Normalfärgad (varmt rödbrun med synliga ljusa fläckar och linjer); Ljus (ljusare gulbrun färgton med tydliga ljusa fläckar och linjer); Svart (svart rygg och kroppssida som övergår i en grå ton mot buken); samt Vit. Emellertid har undertecknad endast observerat normalfärgade och svarta djur på Söderåsen. I den mån andra varianter existerar här, är de mycket sällsynta. Från övriga Världen är, förutom de här beskrivna typerna, ytterligare färgvarianter kända; bl.a. svart med vita fläckar och svart med vita ben. Riktad avel sedan länge Att just dovhjorten uppvisar denna mångfald av färgteckningar beror sannolikt på artens popularitet som parkvilt under historiens gång. Under medeltiden var det vanligt att man skänkte dovhjortar i t.ex. bröllopsgåva, man höll sig med jakthägn etc. Udda färgvarianter blev ibland populära och man avlade på dessa. Svart inte dominant nedärvt Det var under vintern och våren 2013 som jag vid ett par tillfällen träffade jägare som menade att Söderåsen uppvisade ett ovanligt stort antal svarta hjortar och att beståndet var vida känt just för detta. Det väckte min nyfikenhet och jag bestämde mig för att Söderåsbladet Nummer 1 -2015 göra en noggrann beräkning av hur stor andelen svarta hjortar verkligen är. Enligt tyska studier överstiger andelen svarta djur i just tyska bestånd sällan 30% och vanligtvis utgör denna färgmorf en betydligt mindre andel än så. Genetiskt sett har det visat sig att den mörka varianten inte är dominant över alternativa färgteckningar, i motsatts till vad som är fallet så ofta annars. Dock är helsvarta bestånd kända från såväl England som Tyskland, även om de är mycket sällsynta. Långsam naturlig spridning När djuren försvunnit in i skogen på andra sidan fältet kör jag långsamt vidare. Jag vänder nosen mot Klöva och vägdammet ryker bakom bilen i torkan. Jag styr kosan mot Dragesholms marker där hjortbeståndet är betydligt tätare än i den här delen av åsen. Närmare bestämt är hjortstammen i den nordvästra halvan av åsen, på Dragesholm och Vrams Gunnarstorps marker, ca åtta gånger tätare än vad som är fallet i området öster om vägen Kågeröd – Stenestad – V. Sönnarslöv. En viktig anledning till detta är sannolikt den massiva vinterutfodringen på de två godsen. En annan skulle kunna vara att åsens hjortar faktiskt har sitt ursprung i den nordvästra delen, i kombination med en extremt långsam spridningstakt hos just dovhjorten som art. Det finns exempel på bestånd som nästan 23 inte alls har expanderat sina beståndsgränser under loppet av ett par hundra år (!). Jämför detta med närbesläktade arter som älg och rådjur vilka uppvisar en extremt hög spridningstakt. Skälet till denna skillnad ligger i de olika arternas ekologi, men det kan vi fördjupa oss i en annan gång… En tredjedel svarta hjortar När jag efter en stund passerat såväl Eninge som Fåraböke kan jag räkna in sammanlagt 65 djur, nästan bara hindar och kalvar, men också några ”spetshjortar”, d.v.s. unga handjur. De fullvuxna handjuren lyser med sin frånvaro och faktum är att jag inte har en aning om var de håller hus – om de uppehåller sig djupare in i skogen där de blir mindre störda, eller om de rent av håller till nedanför åsen i det omgivande jordbrukslandskapet, med tillgång till gott om näringsrikt spannmål. Detta för att bygga upp sina kroppsreserver inför den mycket krävande brunsten längre fram i höst. Men, som sagt, jag har ingen aning… Totalt har jag hursomhelst observerat 44 normalfärgade och 21 svarta hjortar under dagens inventering och sammanlagt hittills under sommaren 193 djur, varav 129 normalfärgade och resten svarta. Det ger alltså exakt en tredjedel svarta och två tredjedelar normalfärgade djur i beståndet. Fler räkningar behövs Det här får naturligtvis betraktas Ljus-, mellan- och mörkfärgad hjort. Oftast skiljer andelen fläckar. som preliminära siffror. Dels är det fortfarande relativt få djur räknade, dels kan vissa av djuren ha räknats vid mer än ett tillfälle. Dessutom har jag inte räknat kalvar och vuxna för sig. Detta skulle kunna ge en skev bild ifall färgteckningen spelar roll för kalvarnas dödlighet under det första levnadsåret. Inte för att jag håller detta för sannolikt, men man kan aldrig veta säkert. Fullvuxna handjur har som sagt också utelämnats. Men, men…, preliminära siffror visar alltså att ca en tredjedel av åsens hjortar är av den svarta färgmorfen. Således en relativt hög andel jämfört med vad som rapporterats från andra bestånd i Europa, om vi bortser från ett fåtal helsvarta populationer. Som Östafrikas savanner.. Jag blickar ut över Fårabökes öppna fält. Luften dallrar i hettan. Mängden hjortar och just värmedallret för tanken till den östafrikanska savannen med sina hjordar av betande djur. När jag kör därifrån tänker jag att jag nog ska förfina inventeringen ytterligare för att få säkrare siffror – inte för att det spelar någon som helst roll, bara för att det helt enkelt är roligt… Söderåsbladet Nummer 1 -2015 24 Föreningsinformation Mer information om Naturskyddsföreningen kan du läsa på www.naturskyddsforeningen.se Där kan du teckna ett medlemskap som kostar 295: -/år och för hela familjen 365: -/år. Som medlem får du bland annat: • Söderåsbladet och vårt program • Tidskriften Sveriges Natur • Rabatt på årets temabok Betalar du medlemsavgiften via autogiro sparar du på miljön – mindre papper, tryck och transporter. Naturskyddsföreningens hemsida innehåller information om hur vi nationellt arbetar med miljö, jordbruk, mat mm. Det finns alltid möjlighet att delta i någon av dessa kampanjer även om den inte finns i just våra lokala kretsar. Naturskyddsföreningen i Svalövs styrelse Naturskyddsföreningen Söderåsens styrelse Ordförande Ordförande Elisabeth Lyhagen, ordf. 0418-66 32 34, 070-588 73 36, e-post [email protected] V. ordförande och kassör Henrik Johansson, 0418-66 28 73 Sekreterare Tommy Jonsson, 0418-66 37 74 Ledamöter Per Grahn, 07 29 20 59 51 Anita Ljungberg, 0418-45 73 99 Arne Forsberg, 0413-708 40 Stig Larsson, 0418-66 52 49 Adjungerad ledamot Mattias Olsson, 0418-66 28 66 Valberedning Karl-Erik Karlsson, 0418-66 32 13 Kerstin Denward, 0418-66 04 38 Lars-Bertil Nilsson, 042-21 01 51, 076-817 78 53, e-post [email protected] Kassör Kent Ivarsson, 0435-139 08, 070-370 27 27 Sekreterare Martin Persson, 042-727 74, 070-191 08 30 Ledamöter Bengt Hertzman, 070-203 59 15 Bjarne Hols, 042-816 04, 070-581 28 41 Birgitta Jönsson, 042-21 01 51, 073-038 47 71 Fredrik Lundblad, 073-540 16 56 Kjell Wahlström, 0435-131 05,070-881 08 41 Valberedning Kurt Månsson, 042-311 02 10, 070-545 95 60 Föreningens hemsida: www.naturskyddsforeningen.se/soderasen/ Föreningens hemsida: www.svalov.naturskyddsforeningen.se Nu fungerar hemsidan! Om du vill prenumerera på Söderåsbladet betalar du minst 50: -, antingen till Naturskyddsföreningen Söderåsens plusgiro 86 63 59-3 eller till Naturskyddsföreningen i Svalöv bankgiro 466-4884. Det är viktigt att föranmäla sig till en del av våra aktiviteter. Dessutom kan det finnas anledning att kontakta någon i föreningarna då det ibland sker ändringar i programmet, som tryckts långt i förväg, eller det händer att vi får ställa in på grund av uselt väder. Vill du veta något mer om oss så tveka inte utan ring någon i våra styrelser. Vi är även tacksamma för dina idéer och uppslag till aktiviteter. Alla är varmt välkomna till våra aktiviteter, även du som inte är medlem!
