Diki Khangsar - Föreningen för tibetansk buddhism i Göteborg
Transcription
Diki Khangsar - Föreningen för tibetansk buddhism i Göteborg
Diki Khangsar/Single women projects – Nyhetsbrev December 2014 Tashi Delek (tibetansk hälsningsfras som betyder lycka) och Namaste (hinduisk hälsningsfras som betyder ”jag bugar mig för dig”). Jag har nu den stora förmånen att vara ledig och har tillbringat 7 veckor i Nepal under hösten. I detta nyhetsbrev får ni uppdaterad information både om barnhemmet Diki Khangsar (DK) och kvinnoprojekten ”Single Women Projects” i Kathmandu och Sindhuli, Nepal. Målet för barnhemmets verksamhet är att ge de helt eller delvis föräldralösa tibetanska flyktingbarnen som sedan hösten 2007 bor på Diki Khangsar, en möjlighet att växa upp i harmoni och trygghet, att hjälpa dem att stärka sin självkänsla, samt att ge dem utbildning och möjlighet att lära känna den tibetanska traditionen och utvecklas i den. Målet för kvinnoprojekten är att underlätta för ensamstående kvinnor att kunna bli självförsörjande och därigenom ta hand om sina barn utan hjälp. Vad har hänt under andra halvåret 2014 på Diki Khangsar? Det har inte hänt lika mycket under detta andra halvår som under första. Vi har tyvärr ännu inte hittat någon lämplig Amala, men Saldon och Jampa gör fantastiska insatser, så barnen har det bra, och letandet efter ny Amala fortsätter med full kraft. Barnen utvecklas mycket bra. De flesta av dem är nu tonåringar och börjar bli mer måna om sitt utseende och sin hygien. Det är stor harmoni på hemmet och nu när jag bor där en längre tid än tidigare lär jag känna dem mer. Jag märker att det kanske inte är samma disciplin som när Amala var där. Saldon och Jampa är lite yngre ”föräldrar”. Jag såg det först som positivt, men sen började några av barnen ofta komma försent till de olika aktiviteterna. Då hotade Saldon med att dra in veckopengen och genast var ordningen återställd. De utför sina sysslor med harmoni och sjunger ofta när de jobbar. De har ett schema som de följer varje dag och vecka. De stiger upp kl. 6 på morgonen, gör morgontoalett och därefter har de morgon-meditation under en kvart, innan de tar vid sin städning för dagen som tar ca 20 minuter. Sen är det läxläsning innan frukosten och därefter är det dags att gå till skolan. De yngsta, Lhakpa Dolma och Tashi Wangdu, tar skolbussen medan de andra vandrar iväg till skolan. Det tar dem ½ timme att komma dit. Barnen kommer hem vid 16 tiden och då dricker de te (till hälften uppblandat med sojamjölk) och kex. Kl. 17 kommer deras läxhjälp, Tashi Palmo, och hjälper dem med läxor i 1½ timme. Tashi Palmo och jag upprepar ofta vikten av bra studieteknik och försöker lära dem att planera sina läxor. De ska också läsa minst en bok i månaden. Sen är det kort paus innan middagen serveras och därefter är det en längre bön-meditation innan de kommer i säng vid 21-tiden. 1 Barnen ser då och då på TV. Det var lite irritation hur TV programmen valdes och vem som kunde använda datorn som finns på Diki Khangsar när jag kom ner. Barnen önskade regler, så vi diskuterade reglerna i grupper och de kom sen överens om ett schema som nu sitter uppe och som fungerar bra. Beträffande TVn, så fick de en ny fin platt-TV av mina f.d. arbetskamrater på AstraZeneca med familjer, som kom och hälsade på under hösten. Här överlämnas TVn till barnen. Den nya TV har en helt annan bild än den gamla och – viktigt i Nepal - drar mindre ström. Nu stimulerar vi dem att se Discovery, Animal Planet och liknande kanaler istället för de sämre indiska kanalerna som visar våld och familjetragedier. Under deras lediga lördag eller på loven hjälps de åt att laga mat. En populär maträtt är den traditionella tibetanska rätten momos, degknyten som fylls med grönsaker och/eller kött. Innerväggarna och fönstren på Diki Khangsar målades om under hösten. Det hade blivit en fuktskada i väggen som reparerades under våren och nu var det dags för en ny målning. Väggarna går inte att torka av och det blir snabbt svarta finger avtryck på väggarna. Tidigare har vi målat om de mest utsatta väggarna på hemmet, men nu fick hela hemmet en uppfräschning. Skolan Alla barnen går kvar på Srongtsen Bhrikuti Boarding School men de bor på DK. Skolåret är indelat i tre terminer med examen i slutet på varje termin. Året börjar i april och första examen är sedan i månadsskiftet juni/juli. Därefter är det ett kort sommarlov. Nu i mitten av december är det dags för den andra examensperioden och därefter börjar vinterlovet som oftast är 5-6 veckor. Nästa år infaller den stora tibetanska högtiden Losar under vinterlovet och då är barnen lediga 6 veckor. I slutet av mars är det sen slutexamen, som också är avgörande om de ska få fortsätta till nästa årskurs. Betygen graderas 0-100 och de måste ha 30 eller över för att bli godkända i ämnet. Barnen har tibetanska som modersmål men läser engelska och naturligtvis nepalesiska. Det är tre olika alfabet och språk. Barnen är relativt svaga i nepalesiska och de säger att det är svårt med grammatiken och stavningen. De har däremot inga problem med att prata nepalesiska. De ser en del på TV under fredag eftermiddag och lördagar och då är flera av programmen indiska. Hinduiska och nepalesiska lär vara ganska lika – jag uppfattar att skillnaden är liknande den mellan svenska och danska - och då tränar sig barnen i språket. I de flesta ämnen som de studerar, görs detta på engelska och med engelska skolböcker. Träning i handskrivning har stor betydelse i skolan. 2 I slutet av november har de sin årliga sportsdag. Då tränar de extra mycket i sporter såsom volley-, basketoch fotboll samt längdhopp och löpning. De är även med i dans- och musikgrupper. Skoleleverna delas in i fyra stora lag med elever från olika årskurser och lagen tävlar mot varandra. Eftersom barnen på DK är med i olika grupper, så är det mycket intensiv diskussion vid middagsbordet vem som kommer att vinna! Jampa, Saldon och jag tycker att barnen ofta lämnas utan lärarledd undervisning på skolan. Om läraren är sjuk (även en längre tid), så sätts det inte in ersättare. Om lärarna har möten, sätts inte heller någon ersättare in och inte heller ges det uppgifter till barnen. Vi kommer att följa upp detta och prata med skolan. I övrigt är Srongstren-skolan mycket bra. Som tidigare nämnts sponsrar Individuell Människohjälp (IM) från Lund delvis skolan. Nöjen för barnen Barnen har fått gå på bio två gånger under denna period. Första gången efter att de hade gjort sin examen i juli och andra gången bjöd deras tidigare läxlärare dem på bio. De har varit och simmat några gånger i början av hösten på ett ”kommunalt” utomhusbad i närheten av Diki Khangsar. Efter oktober och framtill mitten av mars är det för kallt för utomhusbad. Barnen har, sedan snart ett år tillbaka, fått veckopeng. De har också en bok där de kan föra kassabok om de vill. Under Dashain (den stora hinduiska högtiden) går barnen runt till grannar och dansar och sjunger. Tjejerna klädde upp sig och uppträdde för grannarna och tjänade ihop en slant. Tillsammans med mina svenska vänner från AZ var vi på utflykt till Botaniska trädgården i Godavari strax söder om Kathmandu. Barnen älskar att resa på picknick och de pratade länge om utflykten. Tjejerna passar då på att visa upp sina danser och försöker att få med oss andra i leken. 3 Management Committee (MC) Vi hade som vanligt ett MC-möte. Kommittén består nu av Lobsang Palden och hans fru Dolma, Jampa och Saldon och jag. Fokus under mötet låg på hur vi skulle få tag i en pålitlig och bra Amala. Vi diskuterade om vi hade för stora krav, men kom fram till att det är bättre att vänta tills vi hittar en väl lämpad Amala. Jampa och Saldon täcker Amalas plats bra, tills vi har någon ny anställd. För övrigt gick vi igenom rutiner, allmänt vad som hänt på DK och finanserna. Saldon gör ett fantastiskt arbete med att hålla budgeten och jag brukar skoja och säga att vi alla i MC är smålänningar - ”vi vill ha mycket för pengarna och att de ska användas med försiktighet utan att vi ska vara snåla”. Barnen på DK Lhakpa Dolma, flicka på 10 år. Hon utvecklas bra och är harmonisk. Hon har lätt att lära, men ger tyvärr lätt upp vid motgångar. Hon klarade inte några ämnen i somras, men har lovat att göra läxorna bättre. Saldon har pratat med läraren och det går nu bättre. Tashi Wangdu, gosse på 11 år. Han tycker om att få uppmärksamhet och tycker om när man sitter och läser med honom. Det går nu bra för honom i skolan. Han är mycket intresserad av insekter och små djur. Han köpte små fiskar för sina fickpengar och som han sköter omsorgsfullt. Tsering Lhamo, flicka på 13 år. Hon är mycket duktig i skolan och ligger bland toppen i klassen. Hon tycker mycket om att dansa. Hon är nu i tonåren och nu behöver vi jobba på att stärka hennes självkänsla. Tenzin Tsering, kille på 15 år. Tenzins stora passion är fotboll och datorer. Tenzin har blivit mer öppen och vi hade flera fina samtal. Han spelar trumma i skolan och är intresserad av musik. Han har varit kapten (ordningsman) i skolan under många år. 4 Pema Khando, flicka på 15 år. Pema är mycket stabil och vet vad hon vill. Hon är duktig i skolan och hon hjälper Saldon mycket. Hon är den av DK-barnen som går i den högsta klassen även om hon inte är äldst. Hon har mycket ansvarskänsla och är mycket omtänksam och har dessutom mycket humor. Hon har nu kommit in i en läs-passion och slukar den ena boken efter den andra. . Yeshi Wangmo, flicka på 15 år. Yeshi har lite tonårsproblem och arbetar med sitt uppförande. Hon, liksom de andra DK barnen, har ett mycket tungt förflutet innan hon kom till DK och också hon behöver jobba med sin självkänsla. Hon tycker om att dansa och prata engelska. Lhakpa Tsering, kille på 16 år. Han är mycket varmhjärtat och ansvarsfull. Han drar sig ofta undan och är tyst men han säger att mår mycket bra. Det går bra för honom i skolan och han är precis som Tenzin uttagen för att träna ”debatt”. Han spelar också trumma och älskar fotboll. Tenzin och han håller ihop i ”ur och skur”. Mr Achoe och Pema Yangzom, två äldre individer som bor på Jorpati Campa Camp som jag berättat en del om i tidigare nyhetsbrev, fortsätter att komma till DK varje dag och få sina måltider. På kvällarna traskar Lhakpa Dolma över med maten till dem. De har inga anhöriga och har svårt att försörja sig. Om ni minns från förra brevet så hade Mr Achoe blivit påkörd, men är nu nästan helt återställd. 5 Historik Idén till barnhemmet och tanken på att det skulle ligga i Nepal föddes 2004. Att dela med mig av ett ”överflöd” som jag lyckats spara ihop kom att kännas naturligt och valet av Nepal var enkelt. Nepal var det land där jag genomgick en del av sorgen efter min bortgångna bror 1971 och även det land där jag kommit i kontakt med den Tibetanska Buddhismen 2003. En mer precis planering av var barnhemmet skulle placeras gjordes i slutet av 2006 då jag träffade Mr Lobsang Palden, senior inom Jorpati Campa Camp, och i början av 2007 påbörjades byggandet av huset på just Jorparti Campa Camp i utkanten av Kathmandu. Senare samma år anställdes och utbildades ”föräldrarna” Amala och Pala och i slutet av året började de första barnen att flytta in. Mer går att läsa i ett tidigare Nyhetsbrev som gärna sänds på begäran. Sammanfattning Diki Khangsar fungerar bra, barnen utvecklas väl, är harmoniska och fostras i en tibetansk tradition och ekonomin är god tack vare fantastiska insatser av släkt, vänner och bekanta. Jampa och Saldon är den stora tryggheten för barnen. Det finns även andra i omgivningen som betyder mycket för dem såsom deras tidigare och nuvarande läxhjälpslärare och sjuksköterskan i huset. ”Single women project” i sömnad Undervisningsprojektet i sömnad för ensamstående kvinnor har nu avslutats. Fjorton kvinnor har fått en 6 månaders sömnadsutbildning. Hälften har sedan fortsatt ytterligare 3 månader med en påbyggnadsutbildning. Fem av kvinnorna har börjat anställning och 9 kvinnor har nu fått mikrolån för att starta upp sin egen verksamhet. Det ska verkligen bli spännande att följa deras utveckling. Ram och Nirmala som jag arbetar tillsammans med och jag själv, är övertygade att kvinnorna kommer att lyckas som företagare. Det har verkligen varit en glädje att få följa kvinnornas utveckling och hur deras självkänsla och självförtroende har växt fram under dessa två år. Jag berättade om Mandira i mitt förra brev. Hon har en anställning och arbetar mycket hårt och har redan betalat tillbaka en del av sitt tunga lån som hon har efter sin bortgångna mans sjukhusvistelse och begravning. Hennes mål är att båda barnen ska bo hos henne. 6 ”Single women project” - getprojektet “Getprojektet” i Sindhuli, ett distrikt som ligger en dagsresa söder om Kathmandu, fungerar mycket bra. Distriktet är ett av de fattigaste i Nepal. Det är 7 kvinnor som har fått lån för att köpa antingen getter, en gris eller en kalv. Alla getterna mår bra och en har fått tre killingar, grisen har fått 10 kultingar men tyvärr så dog 6 av dem och kon kommer att föda en kalv nu i december. De har alla en återbetalningsplan och de träffas regelbundet för att utbyta kunskaper och hjälpa varandra. Här en av kvinnorna som deltar i detta projekt Båda kvinnoprojekten finansieras med arvet av min far. Rättelse Jag har under de senaste åren hjälpt två Rotary-klubbar i Göteborgstrakten att identifiera projekt i Kathmandu som de känt att de velat stödja. Sålunda har Mölndals Rotaryklubb bidragit till en datorsal för undervisning i basal datorkunskap på Srongtsenskolan. Denna gåva har utfallit mycket väl och uppskattas högt av skolan. En andra gåva, denna gång från Göteborg-Backas Rotaryklubb, också mycket uppskattad, har nyligen överlämnats till samma skola för nödvändig upprustning av dess dricksvattenanläggning. Under min vistelse i Nepal lät denna Rotaryklubb publicera en notis med tillhörande bild i GP om överlämnandet av gåvan. Tyvärr innehöll notisen, som jag inte fått ta del av och inte kunnat godkänna, några grava felaktigheter som jag begärde att klubben skulle se till att det rättades i GP. Klubben har bett om ursäkt för felaktigheterna som berodde på missförstånd inom klubben, men, trots mailväxling mellan mig och klubben, har ingen rättelse publicerats i GP. Jag vill därför här understryka att Rotaryrörelsen inte bidragit finansiellt till projektering, uppbyggnad eller drift av Diki Khangsar. Slutsummering Jag känner stor tacksamhet för att jag får möjlighet att arbeta med DK och kvinnoprojekten. Det är underbart att arbeta med Jampa, Saldon och alla kring DK och nu också med Ram och Nirmala i sömnadsprojektet och Dhruba i getprojektet. Alla har vi fokus på att dela med oss och arbeta med hjärtat. Igen, ett stort, stort tack till er alla för månadsbidrag, övriga bidrag och allt engagemang från så många av er! Allas stöd gör det möjligt för DK barnen att få ett riktigt drägligt liv och en bra skolgång! Vilka fantastiska släktingar och vänner ni är!! Om ni har några frågor eller inte vill ha nyhetsbrev i fortsättningen, så skicka gärna ett mail [email protected] Varma hälsningar och önskan om en GOD JUL och innehållsrikt 2015/ Marita 7 och ett riktigt fint