Diki Khangsar - Föreningen för tibetansk buddhism i Göteborg

Diki Khangsar - Föreningen för tibetansk buddhism i Göteborg

Diki Khangsar/Single women projects – Nyhetsbrev December 2014
Tashi Delek (tibetansk hälsningsfras som betyder lycka) och Namaste (hinduisk hälsningsfras som
betyder ”jag bugar mig för dig”). Jag har nu den stora förmånen att vara ledig och har tillbringat 7 veckor i
Nepal under hösten. I detta nyhetsbrev får ni uppdaterad information både om barnhemmet Diki
Khangsar (DK) och kvinnoprojekten ”Single Women Projects” i Kathmandu och Sindhuli, Nepal.
Målet för barnhemmets verksamhet är att ge de helt eller delvis föräldralösa tibetanska flyktingbarnen som
sedan hösten 2007 bor på Diki Khangsar, en möjlighet att växa upp i harmoni och trygghet, att hjälpa dem
att stärka sin självkänsla, samt att ge dem utbildning och möjlighet att lära känna den tibetanska
traditionen och utvecklas i den. Målet för kvinnoprojekten är att underlätta för ensamstående kvinnor att
kunna bli självförsörjande och därigenom ta hand om sina barn utan hjälp.
Vad har hänt under
andra halvåret 2014 på
Diki Khangsar?
Det har inte hänt lika mycket
under detta andra halvår som
under första. Vi har tyvärr
ännu inte hittat någon
lämplig Amala, men Saldon
och Jampa gör fantastiska
insatser, så barnen har det
bra, och letandet efter ny
Amala fortsätter med full
kraft.
Barnen utvecklas mycket bra.
De flesta av dem är nu
tonåringar och börjar bli mer
måna om sitt utseende och
sin hygien. Det är stor
harmoni på hemmet och nu när jag bor där en längre tid än tidigare lär jag känna dem mer. Jag märker att
det kanske inte är samma disciplin som när Amala var där. Saldon och Jampa är lite yngre ”föräldrar”. Jag
såg det först som positivt, men sen började några av barnen ofta komma försent till de olika aktiviteterna.
Då hotade Saldon med att dra in veckopengen och genast var ordningen återställd. De utför sina sysslor
med harmoni och sjunger ofta när de jobbar. De har ett schema som de följer varje dag och vecka. De
stiger upp kl. 6 på morgonen, gör morgontoalett och därefter har de morgon-meditation under en kvart,
innan de tar vid sin städning för dagen som tar ca 20 minuter. Sen är det läxläsning innan frukosten och
därefter är det dags att gå till skolan. De yngsta, Lhakpa Dolma och Tashi Wangdu, tar skolbussen medan
de andra vandrar iväg till skolan. Det tar dem ½ timme att komma dit.
Barnen kommer hem vid 16 tiden och då dricker de te (till hälften uppblandat med sojamjölk) och kex.
Kl. 17 kommer deras läxhjälp, Tashi Palmo, och hjälper dem med läxor i 1½ timme. Tashi Palmo och jag
upprepar ofta vikten av bra studieteknik och försöker lära dem att planera sina läxor. De ska också läsa
minst en bok i månaden.
Sen är det kort paus innan middagen serveras och därefter är det en längre bön-meditation innan de
kommer i säng vid 21-tiden.
1
Barnen ser då och då på TV. Det var lite irritation hur TV programmen valdes och vem som kunde
använda datorn som finns på Diki Khangsar när jag kom ner. Barnen önskade regler, så vi diskuterade
reglerna i grupper och de kom sen överens om ett schema som nu sitter uppe och som fungerar bra.
Beträffande TVn, så fick de en ny fin platt-TV av mina
f.d. arbetskamrater på AstraZeneca med familjer, som
kom och hälsade på under hösten. Här överlämnas
TVn till barnen. Den nya TV har en helt annan bild än
den gamla och – viktigt i Nepal - drar mindre ström.
Nu stimulerar vi dem att se Discovery, Animal Planet
och liknande kanaler istället för de sämre indiska
kanalerna som visar våld och familjetragedier.
Under deras lediga lördag eller på loven hjälps de åt
att laga mat. En populär maträtt är den traditionella
tibetanska rätten momos, degknyten som fylls med
grönsaker och/eller kött.
Innerväggarna och fönstren på Diki Khangsar målades om under hösten. Det hade blivit en fuktskada i
väggen som reparerades under våren och nu var det dags för en ny målning. Väggarna går inte att torka av
och det blir snabbt svarta finger avtryck på väggarna. Tidigare har vi målat om de mest utsatta väggarna på
hemmet, men nu fick hela hemmet en uppfräschning.
Skolan
Alla barnen går kvar på Srongtsen Bhrikuti Boarding School men de bor på DK. Skolåret är indelat i tre
terminer med examen i slutet på varje termin. Året börjar i april och första examen är sedan i
månadsskiftet juni/juli. Därefter är det ett kort sommarlov. Nu i mitten av december är det dags för den
andra examensperioden och därefter börjar vinterlovet som oftast är 5-6 veckor. Nästa år infaller den stora
tibetanska högtiden Losar under vinterlovet och då är barnen lediga 6 veckor. I slutet av mars är det sen
slutexamen, som också är avgörande om de ska få fortsätta till nästa årskurs. Betygen graderas 0-100 och
de måste ha 30 eller över för att bli godkända i ämnet.
Barnen har tibetanska som modersmål men läser engelska och naturligtvis nepalesiska. Det är tre olika
alfabet och språk. Barnen är relativt svaga i nepalesiska och de säger att det är svårt med grammatiken och
stavningen. De har däremot inga problem med att prata nepalesiska. De ser en del på TV under fredag
eftermiddag och lördagar och då är flera av programmen indiska. Hinduiska och nepalesiska lär vara
ganska lika – jag uppfattar att skillnaden är liknande den mellan svenska och danska - och då tränar sig
barnen i språket. I de flesta ämnen som de studerar, görs detta på engelska och med engelska skolböcker.
Träning i handskrivning har stor betydelse i skolan.
2
I slutet av november har de sin årliga sportsdag. Då tränar de extra mycket i sporter såsom volley-, basketoch fotboll samt längdhopp och löpning. De är även med i dans- och musikgrupper. Skoleleverna delas in i
fyra stora lag med elever från olika årskurser och lagen tävlar mot varandra. Eftersom barnen på DK är
med i olika grupper, så är det mycket intensiv diskussion vid middagsbordet vem som kommer att vinna!
Jampa, Saldon och jag tycker att barnen ofta lämnas utan lärarledd undervisning på skolan. Om läraren är
sjuk (även en längre tid), så sätts det inte in ersättare. Om lärarna har möten, sätts inte heller någon
ersättare in och inte heller ges det uppgifter till barnen. Vi kommer att följa upp detta och prata med
skolan. I övrigt är Srongstren-skolan mycket bra. Som tidigare nämnts sponsrar Individuell Människohjälp
(IM) från Lund delvis skolan.
Nöjen för barnen
Barnen har fått gå på bio två gånger under denna period. Första gången efter att de hade gjort sin examen i
juli och andra gången bjöd deras tidigare läxlärare dem på bio.
De har varit och simmat några gånger i början av hösten på ett ”kommunalt” utomhusbad i närheten av
Diki Khangsar. Efter oktober och framtill mitten av mars är det för kallt för utomhusbad.
Barnen har, sedan snart ett år tillbaka, fått
veckopeng. De har också en bok där de kan föra
kassabok om de vill.
Under Dashain (den stora hinduiska högtiden) går
barnen runt till grannar och dansar och sjunger.
Tjejerna klädde upp sig och uppträdde för grannarna
och tjänade ihop en slant.
Tillsammans med mina svenska vänner från AZ var
vi på utflykt till Botaniska trädgården i Godavari
strax söder om Kathmandu. Barnen älskar att resa på
picknick och de pratade länge om utflykten. Tjejerna
passar då på att visa upp sina danser och försöker att
få med oss andra i leken.
3
Management Committee (MC)
Vi hade som vanligt ett MC-möte.
Kommittén består nu av Lobsang
Palden och hans fru Dolma, Jampa och
Saldon och jag. Fokus under mötet låg
på hur vi skulle få tag i en pålitlig och
bra Amala. Vi diskuterade om vi hade
för stora krav, men kom fram till att
det är bättre att vänta tills vi hittar en
väl lämpad Amala. Jampa och Saldon
täcker Amalas plats bra, tills vi har
någon ny anställd. För övrigt gick vi
igenom rutiner, allmänt vad som hänt
på DK och finanserna. Saldon gör ett
fantastiskt arbete med att hålla
budgeten och jag brukar skoja och säga
att vi alla i MC är smålänningar - ”vi
vill ha mycket för pengarna och att de
ska användas med försiktighet utan att
vi ska vara snåla”.
Barnen på DK
Lhakpa Dolma, flicka på 10 år.
Hon utvecklas bra och är harmonisk.
Hon har lätt att lära, men ger tyvärr
lätt upp vid motgångar. Hon klarade
inte några ämnen i somras, men har
lovat att göra läxorna bättre. Saldon
har pratat med läraren och det går
nu bättre.
Tashi Wangdu, gosse på 11 år. Han
tycker om att få uppmärksamhet
och tycker om när man sitter och
läser med honom. Det går nu bra för
honom i skolan. Han är mycket
intresserad av insekter och små djur.
Han köpte små fiskar för sina fickpengar och som han sköter omsorgsfullt.
Tsering Lhamo, flicka på 13 år.
Hon är mycket duktig i skolan och
ligger bland toppen i klassen. Hon
tycker mycket om att dansa. Hon är
nu i tonåren och nu behöver vi jobba
på att stärka hennes självkänsla.
Tenzin Tsering, kille på 15 år.
Tenzins stora passion är fotboll och
datorer. Tenzin har blivit mer öppen
och vi hade flera fina samtal. Han
spelar trumma i skolan och är
intresserad av musik. Han har varit
kapten (ordningsman) i skolan under
många år.
4
Pema Khando, flicka på 15 år. Pema är mycket stabil
och vet vad hon vill. Hon är duktig i skolan och hon
hjälper Saldon mycket. Hon är den av DK-barnen som
går i den högsta klassen även om hon inte är äldst.
Hon har mycket ansvarskänsla och är mycket
omtänksam och har dessutom mycket humor. Hon
har nu kommit in i en läs-passion och slukar den ena
boken efter den andra.
.
Yeshi Wangmo, flicka på 15 år. Yeshi
har lite tonårsproblem och arbetar
med sitt uppförande. Hon, liksom de
andra DK barnen, har ett mycket tungt
förflutet innan hon kom till DK och
också hon behöver jobba med sin
självkänsla. Hon tycker om att dansa
och prata engelska.
Lhakpa Tsering, kille på 16 år. Han
är mycket varmhjärtat och ansvarsfull.
Han drar sig ofta undan och är tyst
men han säger att mår mycket bra. Det
går bra för honom i skolan och han är
precis som Tenzin uttagen för att träna
”debatt”. Han spelar också trumma och
älskar fotboll. Tenzin och han håller
ihop i ”ur och skur”.
Mr Achoe och Pema Yangzom, två
äldre individer som bor på Jorpati Campa
Camp som jag berättat en del om i
tidigare nyhetsbrev, fortsätter att komma
till DK varje dag och få sina måltider. På
kvällarna traskar Lhakpa Dolma över
med maten till dem. De har inga
anhöriga och har svårt att försörja sig.
Om ni minns från förra brevet så hade
Mr Achoe blivit påkörd, men är nu
nästan helt återställd.
5
Historik
Idén till barnhemmet och tanken på att det skulle ligga i Nepal föddes 2004. Att dela med mig av ett
”överflöd” som jag lyckats spara ihop kom att kännas naturligt och valet av Nepal var enkelt. Nepal var det
land där jag genomgick en del av sorgen efter min bortgångna bror 1971 och även det land där jag kommit i
kontakt med den Tibetanska Buddhismen 2003. En mer precis planering av var barnhemmet skulle
placeras gjordes i slutet av 2006 då jag träffade Mr Lobsang Palden, senior inom Jorpati Campa Camp, och i
början av 2007 påbörjades byggandet av huset på just Jorparti Campa Camp i utkanten av Kathmandu.
Senare samma år anställdes och utbildades ”föräldrarna” Amala och Pala och i slutet av året började de
första barnen att flytta in. Mer går att läsa i ett tidigare Nyhetsbrev som gärna sänds på begäran.
Sammanfattning
Diki Khangsar fungerar bra, barnen utvecklas väl, är harmoniska och fostras i en tibetansk tradition och
ekonomin är god tack vare fantastiska insatser av släkt, vänner och bekanta. Jampa och Saldon är den stora
tryggheten för barnen. Det finns även andra i omgivningen som betyder mycket för dem såsom deras
tidigare och nuvarande läxhjälpslärare och sjuksköterskan i huset.
”Single women project” i sömnad
Undervisningsprojektet i sömnad för
ensamstående kvinnor har nu avslutats.
Fjorton kvinnor har fått en 6 månaders
sömnadsutbildning. Hälften har sedan
fortsatt ytterligare 3 månader med en
påbyggnadsutbildning.
Fem av kvinnorna har börjat anställning och
9 kvinnor har nu fått mikrolån för att starta
upp sin egen verksamhet. Det ska verkligen
bli spännande att följa deras utveckling.
Ram och Nirmala som jag arbetar
tillsammans med och jag själv, är övertygade
att kvinnorna kommer att lyckas som
företagare. Det har verkligen varit en glädje
att få följa kvinnornas utveckling och hur
deras självkänsla och självförtroende har
växt fram under dessa två år.
Jag berättade om Mandira i mitt förra brev. Hon har en anställning och arbetar
mycket hårt och har redan betalat tillbaka en del av sitt tunga lån som hon har
efter sin bortgångna mans sjukhusvistelse och begravning. Hennes mål är att
båda barnen ska bo hos henne.
6
”Single women project” - getprojektet
“Getprojektet” i Sindhuli, ett distrikt som ligger en
dagsresa söder om Kathmandu, fungerar mycket bra.
Distriktet är ett av de fattigaste i Nepal. Det är 7
kvinnor som har fått lån för att köpa antingen getter,
en gris eller en kalv. Alla getterna mår bra och en har
fått tre killingar, grisen har fått 10 kultingar men
tyvärr så dog 6 av dem och kon kommer att föda en
kalv nu i december. De har alla en återbetalningsplan
och de träffas regelbundet för att utbyta kunskaper
och hjälpa varandra. Här en av kvinnorna som deltar i
detta projekt
Båda kvinnoprojekten finansieras med arvet av min far.
Rättelse
Jag har under de senaste åren hjälpt två Rotary-klubbar i Göteborgstrakten att identifiera projekt i
Kathmandu som de känt att de velat stödja. Sålunda har Mölndals Rotaryklubb bidragit till en datorsal för
undervisning i basal datorkunskap på Srongtsenskolan. Denna gåva har utfallit mycket väl och uppskattas
högt av skolan.
En andra gåva, denna gång från Göteborg-Backas Rotaryklubb, också mycket uppskattad, har nyligen
överlämnats till samma skola för nödvändig upprustning av dess dricksvattenanläggning. Under min
vistelse i Nepal lät denna Rotaryklubb publicera en notis med tillhörande bild i GP om överlämnandet av
gåvan. Tyvärr innehöll notisen, som jag inte fått ta del av och inte kunnat godkänna, några grava
felaktigheter som jag begärde att klubben skulle se till att det rättades i GP. Klubben har bett om ursäkt för
felaktigheterna som berodde på missförstånd inom klubben, men, trots mailväxling mellan mig och
klubben, har ingen rättelse publicerats i GP. Jag vill därför här understryka att Rotaryrörelsen inte
bidragit finansiellt till projektering, uppbyggnad eller drift av Diki Khangsar.
Slutsummering
Jag känner stor tacksamhet för att jag får möjlighet att arbeta med DK och kvinnoprojekten. Det är
underbart att arbeta med Jampa, Saldon och alla kring DK och nu också med Ram och Nirmala i
sömnadsprojektet och Dhruba i getprojektet. Alla har vi fokus på att dela med oss och arbeta med hjärtat.
Igen, ett stort, stort tack till er alla för månadsbidrag, övriga bidrag och allt engagemang från så
många av er! Allas stöd gör det möjligt för DK barnen att få ett riktigt drägligt liv och en bra skolgång!
Vilka fantastiska släktingar och vänner ni är!!
Om ni har några frågor eller inte vill ha nyhetsbrev i fortsättningen, så skicka gärna ett mail
[email protected]
Varma hälsningar och önskan om en GOD JUL
och innehållsrikt 2015/ Marita
7
och ett riktigt fint