Testet i Hifi & Musik

TEST!
Arcam FMJ A49
Ordning
i klassen!
Arcam tar hjälp av en gammal, i hifi-sammanhang nästan bortglömd
förstärkarprincip när man nu presenterar sin dyraste och finaste hififörstärkare – någonsin. Text Jonas Bryngelsson Bild H&M, Arcam Mätning H&M
E
n av de roligaste nyheterna på årets
High-End-mässa i München var helt
klart Arcams nya, innovativa förstärkare A49. Inte minst med tanke
på vem som ligger bakom, nämligen Arcams
grundare och tidigare ägare John Dawson.
Sedan John ”pensionerade sig” från ägandet och den dagliga driften av firman, har
han haft tid och möjlighet att ägna sig åt det
han tycker mest om och högst troligt också
gör bäst: att fundera ut nya lösningar på
gamla problem och rent konkret konstruera
nya förstärkare.
Det är här klass G-tekniken kommer in,
i sig själv långt ifrån ny eller särskilt speciell, det är mer hur John och Arcam-teamet
valt att använda tekniken som gett ett revolutionerade resultat. Ett resultat som först
kunde höras i och med flerkanalsförstärkaren
AVR600 och sedan AVR750, som verkligen
satt ribban högt för integrerade 7-kanals
hemmabioförstärkare (se HemmaBio nr
3/2014).
20
NR 11 2014
Enligt John är det de senare årens utveckling i material och komponenter, som gör att
man idag kan göra fullgoda, ja fullblodiga
high-end-förstärkare som jobbar i klass G.
Anledningen till att man försökt komma
bortom den traditionella klass AB-principen
är enkel: att slippa (onödig) övergångsdistorsion utan att för den sakens skull hemfalla
till ohemuld strömförbrukning som en ren
klass A-förstärkare skulle ge.
Ja, klass A fanns nog aldrig på kartan,
eftersom målsättingen var att ta fram en
förstärkare som kan lämna 200 watt i 8
ohm, det dubbla i 4 och även utan problem
klara väl så effektkrävande toppar i 2 ohm,
utan hörbar distorsion. Och eftersom det
är Arcam det handlar om: till en anständig
prislapp.
Rent tekniskt använder sig A49:an av
två separata strömmatningar på +/-35 volt
(effekter upp till 50W) och +/-65V (för
högre effekter). Växlingen mellan de båda
sker blixtsnabbt och den högre matningen
används enbart om och när så krävs. ”Lyftningen” upp till den högre nivån, sker genom
sex parallella, matchade MOS FET:ar per
skena (rail). Under switchningen mellan 35och 65-voltsnivån, kan ”lyftanordningen”
kräma ur sig hela 60 ampere i topparna och
switchningen sker gott och väl på under en
(1) millisekund.
Buffertförstärkarna som används heter
LM4562 och effektsteget drivs i sin tur av
en LM4702, båda från Texas Instruments.
Utgångstransistorerna är bipolära och består
av tre komplementära par 200-watts OnSemi
ThermalTrack, per kanal. Den stora ringkärnetransformatorn, med de två skilda
lindningarna, är på respektingivande 1,5
kilowatt.
Gott och väl så, men hur kan Arcam
hävda att den här designen ger klass A-ljud
upp till 50 watt, som man gör? Utan att
strömförbrukningen för den sakens skull
Ljudet överlag
Kraft och kontroll…
… i överflöd
Utseende, som alltid
en smaksak
3 snabba
• Klass G
,
En oväntat potent för
r
ive
dr
m
so
re
rka
stä
vilka högtalare du än
hänger på och som
en
överlag presterar på
et
ck
my
sen
las
isk
pr
för
hög nivå.
erad
• Rakt igenom balans
-ampning
• XLR-pre out för bi
rusar i taket (drygt 200 watt under normala
lyssningsförhållanden), 0,5 i stand-by)?
Ja, det är lite svårare att förstå, men förklaras genom att A49:ans utgångssteg har
en egenutvecklad felkorrigeringskrets, som
modulerar de modesta nivåerna av kontinuerlig ström, som ger en i princip konstant
utgångsimpedans för strömtoppar upp till
runt +/- 4 ampere, vilket gott och väl ska
räcka för en effekt på 2x50 watt i 8 ohms
impedans.
Ja, det är inte lätt att hänga med i de tekniska svängarna, men i grund och botten
handlar det i minst lika hög grad av noggrannhet i konstruktionen överlag, och ett
stort mått av överdimensionering, som innebär att man kunnat komma fram till så bra
resultat. Även när förstärkaren under kortare
eller längre perioder jobbar på den högre
strömmatningen, som Arcam benämner klass
G-operation, ska distorsionssiffrorna ligga på
en väldigt låg nivå, jämfört med en konventionell klass AB-förstärkare.
Noggrannheten har även
anammats i försteget, uppbyggt kring ett
fyralagers fiberglaskretskort. Hela förförstärkardelen drivs också av en helt separat
ringkärnetransformator, vars ström
sedermera regleras i hela tio, individuella
steg. En separat lindning ger också ström
till någon av Arcams ir-DAC:ar, som kan
strömanslutas på baksidan, för bästa möjliga
arbetsbetingelser.
Stor vikt har också lagts på den elektroniska volymkontrollen, som består av motståndsstegar inuti en TI-IC (PGA2311UA),
som sägs helt eliminera kanalobalans och
slitage över tiden. En stereokontroll används
för varje kanal, i parallellkopplad konfiguration.
Konstruktionen är slutligen rakt igenom
balanserad, och
baksidan har
såväl balanserade ingångar som
utgångar.
Med all denna innovation
samt noggrannhet och överdåd
vad gäller komponenter och resurser, har man givetvis tagit fram en helt
ny, dyr och flashig låda att inhysa A49:an i.
Självklart!
Skulle inte tro det. Det skulle i så fall inte
stå Arcam på lådan och definitivt inte vara
en konstruktion signerad grundaren John
Dawson.
Förstärkaren blir av nöden större än firmans tidigare FMJ-modeller och de vanliga
”hifi-lådorna”, men eftersom man har stora
AV-förstärkare i sortimentet, löste man det
NR 11 2014
21
→
TEST!
Arcam FMJ A49
förstärkaren är. Nej, det känns hellre som
att musiken spelas upp några bpm snabbare
jämfört med andra förstärkare, men alltid
med kontrollen intakt. Elbasgångar hamras
ut med både kraft och precision och det hart
väl sällan varit så här lätt att urskilja olika
bastrummor från elbasar.
Ljudbilden som målas upp är
inte vare sig fluffig eller spektakulär, men inte heller liten och
oansenlig, utan mer naturlig.
Precisionen däremot, ligger på
en för prisklassen mycket hög
nivå och instrument placeras
verkligen ut med millimeterexakt precision.
femma. Visst, även här är helheten det viktigaste, men prestandan ligger på en helt
annan, högre nivå. Pratar vi pris/prestanda,
ligger försteget mer i nivå med vad man kan
förvänta sig i prisklassen, medan slutsteget
presterar som separata enheter för, ja, säg
bortemot dubbla pengarna. Så
bra är slutstegsdelen i A49:an.
Och tillsammans ger det en av
de senare årens allra mest intressanta och helgjutna integrerade
förstärkare vi stött på. Den tillhör definitivt mina egna, personliga favoriter från året som
snart har gått, tillsammans med
den dyrare Devialet 200 och den
billigare Hegel H160.
Det är extra kul att Arcam
gör en så här högpresterande
integrerad förstärkare, eftersom det alltid
är den integrerade förstärkaren som varit
Arcams signum. Du kan för all del välja att
dela upp en A49:a i en för- och slutstegskombination: C49 och P49. Men i gammal god
Arcam-anda handlar det om exakt likadana
konstruktioner, men i två separata lådor, med
allt vad det innebär.
När jag helt snabbt ventilerade frågeställningen med John Dawson under Münchenmässan, nästan fnös han och svarade: ”Varför ska du köpa två lådor istället för en? Det
är ju samma förstärkare!” H&M
”en av de
senare
årens allra
mest intressanta och
helg jutna
förstärkare”
lätt och galant genom att låta A49:an helt
enkelt använda AV-chassiet. Det kan man ha
åsikter om. Det är inte den sexigaste stereoförstärkaren man sett, om jag uttrycker mig
milt, men jag respekterar å andra sidan fullt
ut målsättingen att ge så mycket hifi-valuta
som möjligt för pengarna. Eller annorlunda
uttryckt: det är insidan som räknas, och vem
vill i alla fall inte låtsats att det är så vi prioriterar! Funktions- och handhavandemässigt finns heller inget att anmärka mot, med
MM-förstärkare (linje som förval), välgjort
hörlursuttag och en dim- och helt avstängningsbar display samt dubbla uppsättningar,
helt individuellt på- och avstängningsbara
högtalarkontakter. Ja, hela förstärkaren är
väldigt direktstyrd, som du kan se på bilderna, med knappval till i princip alla funktioner.
Extra lull-lull och räkmacka får du däremot titta i stjärnorna efter, vilket även gäller
fjärrkontrollen, som ligger fint i handen och
gör det den ska utan prut, men som även den
saknar lyster och extra stjärnglans, som vissa
köpare säkerligen kan förvänta sig i den här
lite högre prisklassen.
Nej, allt krut har lagts på insidan, och
när vi kopplar upp förstärkaren och börjar
lyssna är det lätt att förstå prioriteringen.
A49:an spelar nämligen på ett fullständigt
självklart sätt upp musiken den matas med,
med all den kraft, kontroll och kontur som
musiken kräver.
Rent tonalt är den här förstärkaren i princip helt neutral, vare sig varm eller kall,
mörk eller ljus, utan just neutral i ordets
allra bästa bemärkelse. Men sätt nu inte
likhetstecken mellan neutralitet och att vara
tråkig, för det är det absolut sista den här
22
NR 11 2014
I Arcams material om A49:an
pratar man gärna om hur mycket resurser som lagts ner på förstegsdelen,
och jag håller med: försteget i A49:an håller en mycket hög klass. I de jämförelser vi
gjort, spelar förstegsdelen i A49 på typiskt
Arcam-manér, med det musikalsiska helhetsskeendet i högsätet. Jämfört med äldre Arcam-konstruktioner, finns här också
mer kraft och pondus, inte helt olikt D33DAC:en vi också testet med gott resultat.
Mer stadga, helt enkelt.
Så även här alltså, och förstegsdelen prioriterar helt klart helheten framför enskildheter. Effektsteget däremot, är en helt annan
Arcam A49
Kubmätningen av A49:an bär syn för sägen!
Gott och väl över 200W i 8 ohm och med
bred marginal över det dubbla i 4 ohm, precis som Arcam specificerar. Men siffrorna
i 2 och 1 ohms last imponerar också, med
bortemot 1.000W i den senare; från knappa
700 till dryga 800W i den förra. Relativt hög
men inte helt symmetrisk strömmätning
på 68/56A.
Funktion Integrerad förstärkare, klass G
Pris 42.995 kr
Fjärr Ja, system
Angiven effekt 2x200W/8 ohm
Ingångar 1 par XLR, 7 par RCA (varav en kan
ställas om till MM)
Utgångar 1 par XLR, 1 par RCA pre out, tape out
Högtalarkontakter 2 uppsättningar (med A/Bfunktion)
Hörlurar Ja, 3,5 mm
Vikt 19,7 kg
Mått (BxHxD) 43,2x17,1x42,5 cm
Info www.ljudtema.se