Läs artikeln - Större text
Transcription
Läs artikeln - Större text
Tre spelande bröder i Vardö Fem syskon i byn G rundsunda i den åländska skärgårdskom m unen V årdö, växte för u n gefär 70 år sedan upp m ed m usiken som ständ igt närvarand e i vardagen. Fiolen min har träffat bröderna Magne, Kurre och Boje Eriksson och samtalat kring deras musikintresse och föräldrarnas helhjärtade stöd för det. Text och foto: Siv Ekström - Om vi barn började spela i salen och mamma stod och diskade så torkade hon genast hän derna och lämnade disken och vips så satt hon där vid orgeln och spelade med oss, skrattar bröderna. De berättar att hemm et var som ett gästgiveri. Det kunde ofta hända att någon båt lade till vid deras brygga och folket ombord kom in och frågade efter vatten. - Ibland när vi spelade tillsammans kom det applåder från köket, då var det någon som kom m it med båten och kom in för att de ville fråga om någonting. Kom det någon när vi åt middag så fick de mat, det var alltid liv och rörelse hemma hos oss. Båda föräldrarna var mycket musikintresserade. M odern spelade både orgel, fiol och gitarr och även fadern del tog i musicerandet. Familjen fick med tiden hela fem barn. Marita var äldst, hon var född 1927, Magne 1929, Kurre 1932, Boje 1939 och Kerstin 1944. Båda föräld rarna var hemma från samma by och det var W i mammans barndomshem de bodde. Ett litet ställe som väl närm ast kunde kallas ett torp, med bara drygt en hektar åkermark. Det var ingen bondgård, fadern Fredrik arbetade som skutskeppare och senare som lots. Mor Etty fick sköta hemmet, djur och odlingar. - Ja, när pappa förde skutor var han ju borta hemifrån från vår till höst, förklarar Kurre och Magne. De där träskutorna kunde inte gå i is, så det var en kort säsong. Kurre berättar att han har så starka minnen av det där från barndomen. Elur kvinnorna i de små stugorna skötte allt hemmavid. Elan har alltid undrat hur de orkade. De skulle sköta om barnen och hushållet, mjölka korna morgon och kväll och de skulle ha hand om både sådd och skörd medan männen var ute på sjön. M en det var stark sammanhållning bland byns torparkvinnor, de hjälptes åt med olika större sysslor som till exempel potatis upptagning. Bröd bakades turvis i stugorna och så lånade man färskbröd åt grannarna som man sedan fick igen nästa vecka när det var någon annans tur att baka. Fredrik Erikssons sista skuta var Sigyn. Just den Sigyn som ligger i Åbo som museifartyg. År 1939 såldes "Sigyn af W årdö" till Åbo för att bli museifartyg. Träskutorna hade blivit omoderna och det var ångbåtar som gällde. Fadern fick istället arbete som lots. En tid ar betade han också som lastningsstyrman på ångbåtarna som gick mellan M ariehamn och Åbo - Åland I och II. Boje Eriksso1 Båda föräldrarna tyckte om musik och spelade olika instrument. Bröderna minns att modern hade ett väldigt bra gehör och att hon också spelade efter noter. H on hade bö ck er m ed sånger i som hon spelade ur. Hon hade vistats i Stockholm på arbete när hon var ung, men insjuknat och fått vård av Frälsningsarm én. Det var där hon hade lärt sig spela gitarr och lärt sig noter, m enar bröderna. Banjo kunde hon också spela, minns de. Både Kurre och Magne minns hur de bör jade spela fiol. - Det var när jag var sjuk och sängliggande och hade tråkigt. Då kom mamma med fiolen och föreslog att jag skulle prova, säger Kurre. Hon visade mig Gubben Noak och så höll jag på och plockade fram olika melodier. Magne har ett liknande minne från då han var sjuk. Storasyster Marita spelade också fiol. De tre syskonen fick gå i lära hos Fridolf Andersson, en spelmansson från grannbyn Listersby, som hade utbildat sig till kantor och hade tjänst i Borgå. Men på somrarna när han var ledig kom han hem till Åland. Brödernas föräldrar Kurre Eriksson har kvar fioltekniken som kantor Andersson lärde ut. 19 frågade då om han skulle kunna ge deras tre äldsta barn fiollektioner. Som arvode för det fick han bränsle ur lotsens lager och smör av mammas tillverkning. - Han var en sträng lärare, minns Kurre. Han satte fast en nål på fiolen så att man inte kunde låta fiolen vila på handleden som många gamla spelmän gjorde. Och det är fak tiskt påfallande vilken fin fiolhållning Magne och Kurre har när de spelar. De minns också flera melodier de lärde sig av kantor Anders son. Men det var inte bara fiol som gällde i det Erikssonska hemmet. - Nej, vi hade ju bara en fiol dessutom. Det var mammas fiol som hennes far hade köpt i England på någon av sina resor som kapten. Men det fanns en orgel och en gitarr och någ ra andra instrument. Det var inte alltid som instrumenten räckte till alla som ville spela. Kurre minns hur de längtade efter ett drag spel och hur fadern sedan köpte ett gammalt dragspel som Kurre fick nys om när han gick i lyceet i stan. - Det dragspelet slogs vi nästan om sen, skrattar han. När dragspelet kom till huset var lillebror Boje inte många år gammal, men han började genast försöka spela. Dragspelet blev hans följeslagare genom livet och hans stora intresse. Han utbildade sig till snickare i Vasa och har haft olika jobb, men musiken har varit hans passion. Han har spelat till dans åtminstone fyra gånger i veckan i olika orkestrar och sammanhang i alla tider. Han har en synt också som han använt på dansspelningarna han haft tillsammans med Johan Granlund på sång. - Där har jag en hel orkester, säger han och demonstrerar lite tango. Bas och rytmer har han inprogrammerat men alla melodier och kom pet spelar han alltid själv. Inget fusk där inte. - Boje har ett otroligt gehör säger Kurre. Han skulle lära sig noter en gång av Nacke Jo hansson, men Nacke tyckte att det var lika bra att låta bli om det var dansm usik han skulle spela. Du får bättre takt och känsla när du tar det på gehör sa han. Boje minns en gång när fadern faktiskt bad honom sluta spela. Annars har bröderna just talat om hur föräldrarna stöttade dem och aldrig bad dem sluta. M en den här gången var det så att Boje hade hört en tango som han ville kunna spela. Han hade den i huvudet, men han fick slita för att få de kromatiska löp ningarna på ett ställe att fungera. Om och om igen försökte han och på nedre våningen bör jade fadern få nog och bultade i taket. - Men jag gav mig inte utan höll på tills den satt, minns Boje förnöjt. Han har en vandringspokal på hyllan. Åren 1958,-59 och -60 vann han första pris i dragspelstävlingar på Åland och fick på det sättet tre inteckningar i pokalen. Vid någon av de tävlingarna hade han gjort succé med att spela Livet i Finnsko garna med båda händer på basarna. Han de monstrerar hur det gick till. Under studieti den i Vasa hade han sett Tor Hanner göra det där tricket och inte givit upp innan han kunde göra likadant. Just nu arbetar Boje med att få fingrarna i högerhanden att bli lika flinka som före den lilla propp som han fick nyligen. Men det ska nog gå, menar Kurre som lovar komma och spela tillsammans med honom när som helst. - Du får ringa fast mitt i natten, säger han. Kurre och Boje bor i Vårdö i barndomsbyn, men Magne bor i Mariehamn. Han är en flitig gäst på Kvinnfolks Öppet hus-träffar första fredagen varje månad. Både Kurre och han har en ny hobby: de köper upp gamla fioler och putsar upp dem och reparerar dem. Om de har räknat rätt så har de just nu 22 stycken vardera. Magne Eriksson gillar att spela fiol, men när han gör nya låtar blir det oftast på pianot. 21