Corren 151109 Mirasa

20
Kultur Nöje
Kulturredaktör:
Åsa Christoffersson
013-28 01 95
Tf nöjesredaktör:
Fredrik Kylberg
013-28 02 46
Reporter/redaktör:
Ann-Charlotte Irhede
013-28 03 62
Reporter
Gustav Borg
013-28 01 96
Tinnerö
– i eller på?
E
n kollega på tidningen frågade mig om det heter
i eller på Tinnerö – det var med anledning av
den granat som hittades i området förra veckan.
Mitt svar hade säkert inte den tydlighet som en
reporter helst skulle önska, mitt i det snabba produktionsflödet.
För svaret är inte alls självklart. De kategoriska begreppen rätt och fel passar inte.
Läsare med osedvanligt gott minne kan möjligen
erinra sig en tidigare diskussion i Språkspalten om huruvida det bör heta ”i” eller ”på Tornby”. Inte heller den
frågan fick ett tydligt svar, men många hade intressanta
tankar.
Det är över huvud taget
lätt att hitta exempel som
tycks ologiska eller motsägelsefulla när det handlar
om prepositioner. Man
sitter ”i bilen” men ”på
tåget”. Varför då, egentligen? ”I en fåtölj” men ”på
en stol”. Ja, där kanske
prepositionen faktiskt
uttrycker en viss skillnad i
sittandet.
Men åter till Tinnerö. Det
som talar för ”i” är att det
är det vanliga sättet att
formulera sig om ett område, som ”i Ekholmen”. Å
andra sidan är inte Ekholmen och Tinnerö riktigt
jämförbara, eftersom det
förra är ett bostadsområde, vilket inte gäller för det senare. Därför kan ”på” ligga
närmare till hands, ungefär som man säger ”på slätten”.
Områdets karaktär kan också spela in; platser som
har kontakt med vatten får normalt prepositionen på,
tydligast när man talar om öar. Vilket ju visserligen inte
stämmer på Tinnerö, men kanske ändå i någon mån kan
ha med saken att göra.
Man kan resonera i olika riktningar. Magkänslan då?
Inte oviktig i språkfrågor. För egen del tvekar jag men
skulle luta åt på Tinnerö.
Språkspalt
Daniel
Erlandsson
Daniel Erlandsson skriver språkkrönika varje måndag.
Skicka frågor och synpunkter till [email protected]
Bryant etta på
Svensktoppen
MUSIK
Erik Söderlind.
Erik Söderlind
får gitarrpris
MUSIK
Linköpingsbördige jazzgitarristen Erik Söderlind
tilldelas Guitar Peoples
Prize 2015. Priset delas ut
för elfte gången. I motiveringen står bland annat:
”En sann musikant på alla
plan som efter tunga år i
början av karriären inte
gav upp gitarren som levebröd utan med sin egen
särpräglade stil och innerlighet för musikens väsen
erövrat toppen i gitarrens
värld.” (TT)
Miriam Bryants version
av en Niklas Strömstedtlåt toppar Svensktoppen
denna vecka.
● 1 (3) Miriam Bryant:
”One last time”
● 2 (4) Mando Diao:
”Strövtåg i hembygden”
● 3 (2) Magnus Uggla:
”Jag och min far”
● 4 (5) Laleh: ”Tusen bitar”
● 5 (6) First Aid Kit:
”My silver lining”
● 6 (1) Darin:
”Ta mig tillbaka”
● 7 (9) Avicii:
”Waiting for love”
● 8 (Ny) Sven-Bertil Taube:
”Förlorad igen”
● 9 (7) Måns Zelmerlöw:
”Should’ve gone home”
● 10 (8) Zara Larsson:
”Lush life” (TT)
Östgöta Correspondenten
Måndag 9 november 2015
Fascinerande jakthövding från Mjölby
Historia
Mie Engman/
Åke E Andersson
Mirasa – Jakthövdingen
från Mjölby
Roos & Tegnér förlag
När jag gick i grund-
skolan på 60-talet i
det småländska bibelbältet kom ibland
missionärer på besök till
lektionstimmarna för att
berätta om Afrika och de
primitiva folken som var
i behov av västerlandets
civilisation och deras
underliga och ibland
skrämmande seder.
Långt senare, efter att ha
läst författare som Joseph
Conrad, Karen
Blixen, Mario
V
Vargas Llosa och
ännu mer Chinua
Achebe, förstår
jag att dessa
missionärer var
en del a
av ett europeiskt övergrepp
mot en hel konti
kontinent. Inte minst blev Kongo
drabbat av ett folkmord
som ännu kastar skugga
över det belgiska kungahuset.
Till Kongo kom i början
av 1900-talet Sigfrid Orre
från Mjölby. Han skulle
förbli där tills de svenska
FN-soldaterna lät honom
följa med hem i ett plan
1961. Mie Engman och Åke E
Andersson har samlat hans
berättelse i en lärorik och
fascinerande bok ”Mirasa –
Jakthövdingen från Mjölby”.
De återberättar vad Sigfrid Orre en gång berättat
för dem efter sin hemkomst.
I Kongo kallades han
Mirasa, med omtvistad
betydelse. Han var allt
annat än missionär. Som
jägare, gruvägare, prospektör levde han ett våldsamt
liv i Afrika helt efter den
tidens vita seder och moral. Han var kritisk till missionärernas arbete men
samtidigt en del av samma
västerländska kolonisation
och paternalism.
Berättelsen fångar en
komplicerad tid av Afrika,
som lagt grund för så
många samtida problem.
Men det är också en skildring av ett otroligt personligt livsöde. Som tidsdokument är denna bok
värdefull. Och lika viktig är
författarnas avslut med en
påminnelse om att Afrika
har sin egen historia och
kultur med ett eget värde.
Jakob Carlander
Johan Kindes låtar åldras inte
Konsert
cccc
Johan Kinde
& Los Cuervos
Palatset, Linköping 6/11
”Här kommer en sång av
Lustans Lakejer. Hoppas ni
känner igen den även i den
här versionen”, säger Johan
Kinde. Klart vi gör. Det är
”Man lever bara två gånger”,
och vi som står längst fram
sjunger med i Johan Kindes
sång om eskapism och åtrå,
som vi alltid har gjort.
Han är klädd i svart tredelad kostym, svart skjorta
och röd slips, lika elegant
som någonsin. Men hans
musik har fått ny kostym,
med ståbas, piano och
spansk gitarr.
Det funkar precis lika bra
som när franska Nouvelle
Vague tolkar new wave-
klassiker i bossa nova-tappning.
Publikens gensvar är
översvallande, precis som
alltid när jag sett Johan
Kinde uppträda, och det har
blivit några gånger de senaste 30 åren.
Den här mannen är född
till att stå på en scen och
sjunga sina stilfulla svenska
texter.
Att han inte är en större
stjärna är svårt att förstå,
och varför han inte varit
med i ”Så mycket bättre” är
för mig en gåta.
Det akustiska konceptet har
han uppträtt med av och
till genom åren. Nu ska det
komma ut på skiva också,
planerad release i januari.
De nya kompositionerna
skevar och skaver lite, pianot lågter högt och gällt,
men Kinde bjuder på hals-
brytande självironi i låtar
som ”Hjärtkirurgi” och ”Ett
halvt sekel av sex”.
Sedan lyfter hans band,
Los Cuervos, en av hans
klassiker till oanande höjder. Gitarristen Homero
Alvarez briljerar med ett sagolikt intro, innan dragspelet fyller i med en välbekant
melodi och Johan Kinde
sjunger ”Begärets dunkla
mål”. Det är första låten
från hans första skiva, han
var bara 16 år när han skrev
den, och nu är den bättre än
någonsin. En kvinna längst
fram sjunger med i vartenda ord av texten.
Man tror inte att det kan
bli bättre, men då kommer ”Massans sorl” som
extranummer. ”Allt är förgängligt, allting har sin tid”,
sjunger Johan Kinde. Men
det gäller inte honom och
Elegant estradör. Johan
Kinde från Lustans Lakejer
håller stilen.
hans låtar. De blir aldrig
gamla.
När sången klingat ut ropar en man längst fram till
Johan Kinde: ”Det där var
så jävla bra!”. Kinde nickar
generat. Ingen säger emot.
Fredrik Kylberg
Plura har funnit sitt paradis
TV
Vi har sett honom bland
kastruller och slevar
i ”Pluras kök”. Nu är Plura
Jonsson tillbaka med ett
nytt program – men den
här gången satsar han på
en mognare framtoning.
” Det är inte lika mycket
rajtan-tajtan, om man
säger så”, säger Plura.
”Pluras paradis” leds av Plura
och tv-snickaren Björn Christiernson, känd från ”Äntligen
hemma”, och tillsammans
med gästerna hittar de på
byggprojekt runt Pluras torp
i södra Sörmland.
Bland de medverkande
finns Mona Sahlin, Barbro
”Lill-Babs” Svensson, Agneta
Sjödin, Loreen och Markus
Krunegård. En del av dem
känner Plura väl, andra hade
han knappt träffat tidigare.
–Marie Göranzon ville jag
gärna ha med, för hon är en
härlig människa. Danny Saucedo kände jag inte alls, men
det funkade väldigt bra.
Plura beskriver sitt nya pro-
gram som lite mer städat.
–I ”Pluras kök” var det mer
rakt på, och det skulle drickas drinkar hela tiden. Det
här var mycket behagligare
att spela in.
”Pluras kök” sändes i flera säsonger, och om responsen blir bra skulle han gärna
se en fortsättning på denna
serie också.
För byggprojekt råder det
ingen brist på:
–Det finns fortfarande
saker att göra, men de ska
ju vara tv-mässiga också. Att
sätta upp ett staket i en vecka
är kanske inte det.
Programmet sätter deltagar-
nas praktiska kunnande på
prov i allt från att mura till
att hantera hammare och
spik.
I första avsnittet bygger
Danny Saucedo och Marie
Göranzon ett växthus, och
längre fram väntar utmaningar i form av ny målarateljé och uteplats. Och de
medverkande tog sig an uppgifterna utan gnissel.
–Jag blev faktiskt förvånad
över att folk var mer händiga än jag hade trott. Dragomir Mrsic var till exempel väldigt duktig.
EndaundantagetvarMauro
Scocco – som redan på för-
hand deklarerat att han vägrade slå i en enda spik.
–Men annars gillade folk
att hugga i och göra någonting.
När deltagarna inte är upp-
tagna med byggprojekt gör
de utflykter runt om i Sörmland och besöker gårdsbutiker – något som förstås faller
den matintresserade Plura
på läppen. Och han lovar att
mat kommer att vara viktigt
även i det nya programmet.
–Mat har alltid en framträdande plats där jag befinner
mig. Men för mig handlar det
också att visa upp Sörmland,
för det är väldigt fint.
”Pluras paradis” har premiär i TV3 måndagen den 9 november. (TT)
Daniel Martinsson