Ambulansbladet No 2 2015
Transcription
Ambulansbladet No 2 2015
Vårliga vindar draga, nu när vintern rasat ut, och glada såsom fågeln i morgonstunden hälsar vi våren i friska natur. Äntligen är det här. Ljuset. Vi har färgglada fjädrar i kvistar och äter fastlagsbullar på löpande band. Det är ljust på morgnarna när vi kör till jobbet och ofta ljust när vi kör hem. Eller tvärtom. Om vi jobbar natt alltså. I Reykjavik sägs det att affärsinnehavarna sätter en skylt på dörren där det står ”stängt pga sol” och så låser de butiken och går ut o njuter av solen. Här i Skåne är solen inte lika sällsynt men visst vill man gärna ”stänga butiken” när den värmande vårsolen äntligen skiner och sätta sig med kaffekoppen i en lähörna och bara vara. Eller ut i marken och springa, cykla, gå med hunden eller ha picknick. Ambulanssjukvård är fantastiskt! Vilket underbart jobb! Att helt oinbjuden få kliva in i folks innersta rum och hjälpa dem i nöd, det är ett privilegium. Det är ett av de bästa jobb man kan ha. Tycker vi som älskar det. Sen finns det alltid rum för förbättringar… En väg till bättre och säkrare prehospital vård är CRM- Crew Resource Management, och vi låter Pelle Gustafsson, på följande sidor berätta mer om detta. Och så återkommer vi till CRM i kommande nummer av Ambulansbladet där vi ska diskutera hur vi ska använda oss av det. Vi bjuder också på referat från 112-dagen i Köpenhamn, på Johans betraktelser och senaste nytt om Ispass, samt återupptar bekantskapen med Elsa och Torsten som just anlänt till sin ambulansstation när förra avsnittet av följetongen slutade. Sist men inte minst, bjuder Håkan på Yrselskola! Viktig läsning, för snurrar, det gör det för många av våra patienter! Ha en trevlig läsning och en GLAD PÅSK, så hörs vi igen senare i vår. /Maria Janson Effektiva team arbetar säkert, löser uppgiften och blir ständigt bättre Pelle Gustafson, docent, chefläkare, Patientförsäkringen LÖF För att säkerhetskritiska och komplexa verksamheter ska kunna fungera säkert, krävs att de som arbetar har både tekniska och icke-tekniska färdigheter. Detta lärde sig det civila trafikflyget under 1970och 1980-talen, då ett antal stora flygolyckor visade sig bero inte på bristande kunskap, kompetens eller teknik, utan snarare på mänskligt beteende. En av de första gångerna detta stod helt klart var när historiens hittills värsta, sett i antal omkomna, flygolycka utreddes. I mars 1977 kolliderade två Boeing 747 på startbanan på Teneriffa, och nästan 600 personer omkom. Det framkom inga brister eller fel på flygplan, teknik, eller erfarenhet hos besättningarna. Istället var orsaken mänsklig felbarhet; trötthet, stress, missuppfattningar och hierarkier. Olyckan blev starten på ett intensivt arbete att komplettera kunskaper och färdigheter inom professionen (tekniska färdigheter) med att lära ut också kognitiva och sociala färdigheter (icketekniska färdigheter). Det visade sig att icke-tekniska färdigheter egentligen aldrig lärdes ut eller tränades, utan i bästa fall bara förmedlades som tyst kunskap enskilda individer emellan. Utbildnings- och träningsprogram togs fram, och idag anses det fullkomligt självklart att, förutom tekniska färdigheter (”kunna flyga flygplanet”), en professionell pilot också är tränad i icketekniska färdigheter (kommunikation, ledarskap, teamarbete, situationsmedvetenhet, beslutsfattande, problemlösning samt att kunna hantera stress och trötthet). Dessa insikter har efterhand spritt sig till andra säkerhetskritiska verksamheter, som sjöfart, oljeborrning, tåg eller kemisk processindustri. En av de mer spridda modellerna för att lära ut icketekniska färdigheter benämns CRM, vilket uttyds Crew Resource Management. CRM innefattar utbildning och träning i kombination med systematisk utveckling av säkra arbetssätt. Modellen omfattar i sin grund 6 väsentliga områden: Trötthet Trötta yrkesutövare är potentiellt farliga yrkesutövare. Omdöme och reaktionsförmåga nedsätts efter 24 timmars vakenhet lika mycket som vid en berusning med 1 promille. Botemedlet är inte att försöka få bort trötthet ur systemet, det går inte, utan att i stället lära sig att känna igen den hos sig själv och hos andra, samt att på olika vis hantera den. Skapa team Att snabbt kunna bilda fungerande team är en färdighet som kan tränas. Ett team går igenom fem olika faser, vilka på engelska kan uttryckas som ”formingnorming-storming-performingadjourning”. Först bildas teamet (forming), därefter slås normerna för hur teamet ska arbeta tillsammans fast (norming), ett ansvar som i första hand åligger ledaren. Vanligen måste teamet lösa meningsskiljaktigheter (storming) innan det kan lösa sin uppgift (performing). Innan teamet skiljs efter genomförd uppgift måste eventuella konflikter lösas och lärdomar dras (adjourning). Att klara av detta är färdigheter som väldigt få föds med, men som alla kan lära sig. Det finns en rad olika tekniker som kan tränas in, och som möjliggör att högpresterande team kan formas på bara några få minuter. Situationsmedvetenhet Ett av de största hoten mot att kunna fungera under press är förlust av situationsmedvetenhet. Det finns flera tecken på att ett team inte längre uppfattar situationen som normal eller under kontroll. Exempel på detta är motsägande information, ickekommunikation, procedurer som inte följs eller att tvivel och bekymmer uttrycks. Medlemmarna i ett fungerande team uppfattar dessa varningssignaler, och agerar på dem. Kommunikation En välfungerande kommunikation är ett kännetecken på ett välfungerande team. Teamets medlemmar klarar av att även under press upprätthålla en effektiv kommunikation. Detta innefattar tydliga och kända termer och ett strukturerat sätt att kommunicera. Vidare att all kommunikation bekräftas, så kallad closed-loop communication, det vill säga att avsändaren förvissar sig om att mottagaren har förstått innebörden. Beslutsfattande En av de svåraste sakerna i pressade och komplicerade situationer är att fatta bra beslut. Detta är en förmåga som kan tränas, både hos individer och i team. Om ett beslut föregås av en värdering av situationen, en möjlighet för teammedlemmar att uttrycka sin åsikt och bidra med fakta och att detta utmynnar i att ett antal alternativ formuleras, ökar chansen att det blir ett bra beslut. Om sedan också beslutet tydligt meddelas och omsätts i konkreta handlingsplaner, ökar chansen att det också effektueras som avsett. Feedback Om ett team lär in att efter varje händelse eller arbetspass på ett strukturerat sätt gå igenom tre frågor ökar chansen dramatiskt att teamet presterar bättre nästa gång. De tre frågorna är: 1. Vad gick bra och varför? 2. Vad gör vi bättre nästa gång? och 3. Hur ska detta ske? Standardiserade operativa procedurer är ett annat kännetecken på ett välfungerande team. Dessa har flera funktioner, där de viktigaste är att säkerställa att korrekta metoder används oberoende av individ och yrkesbakgrund, att förebygga, fånga upp och mildra effekterna av felhandlingar, samt att underlätta för hela teamet att medverka till att uppgiften blir utförd på ett säkert sätt. Glädjande nog ökar intresset för och medvetenheten om icke-tekniska färdigheter i sjukvård. Det är en bra början. Men dessutom krävs ett systematiskt arbete att omsätta detta i praktisk vardaglig verksamhet. Ett effektivt team är ett team som löser sin uppgift på ett säkert sätt, som lär sig under vägen, och som därigenom löser sin uppgift ännu bättre och säkrare nästa gång! /Pelle Gustafsson ISPASS Hur ska vi använda detta inom ambulanssjukvården? Fundera på det till nästa nummer av Ambulansbladet så ska vi låta Chefsläkare Poul Kongstad dela med sig av sina tankar kring CRM. Alla illustrationer och foton i Ambulansbladet är godkända för publicering av de som gjort/tagit dem. Chefredaktör för Ambulansbladet är Maria Janson, RSPE. Välkomna med tips, kommentarer etc. [email protected] Installationerna i ambulanserna flyter på. Journalarbetet har påbörjats. I Gruppen som jobbar med detta finns representant från alla distrikten. Planen är att den ska vara klar och implementeras i mitten av maj. Samariten har kört ”främre skärm” i en månad och det rapporteras väldigt få fel och brister. Det är viktigt att alla fel och brister rapporteras så att de kan Åtgärdas. Felanmälan och även förbättringsförslag rapporteras i en enkel webb rapport. Man når den via http://ispass.aksextern.se I övrigt hänvisas till Nyhetsblad på vår hemsida. Dessa läggs ut med jämna mellanrum. / Lotta Är vi redo? Johans betraktelse Jag var i Rom alldeles nyligen. Mötte våren. Det var säkert 20 grader i solen och vindstilla. Var inte alls beredd på det, vilket ingen verkade vara, inte ens romarna själva. Jag hade för varma ytterkläder med mig, omöjliga att bära. Ibland har man det. Saker, grejor, händelser med sig, på sig eller i sig som inte går att dra runt på, men som gör man ändå. Ibland, eller om det är ofta rentav, stöter vi också på en dramatik som vi i den stunden inte alls har beredskap för. Så satt jag där och läppjade på en drink i min reafyndkostymkavaj på en av de många soldränkta uteserveringarna och funderade över vilket som kommer slå till först där hemma: blir det våren eller blir det terrorattentatet. Just nu känns det som om terrorattentatet är närmre oss än vad våren är. Kan ni fatta det? Så varmt och skönt och ljust det var i den eviga staden? Ja, det är klart att ni kan. Kan vi tillsammans begripa och förstå och ta in hur nära terrorn är? Tror det knappast. Ponera detta: Säg att det är tisdag förmiddag och det här väderskitet som vi har haft alldeles för länge fortsätter med regn och kyliga vindar. Medan vindrutetorkarna slår höger vänster över rutan leder asfaltgator, som är täckta med brun småsten från vinterns grusbilar, oss fram till uppdraget där en självmordsbombare ligger multiplicerad tillsammans med ett antal människor som aktivisten någon minut tidigare släckt livet på med sin anordning. Hur många andra personer kan ni själva i just denna stund tänka er men tänk er en siffra som ni finner rimlig. Eller varför inte en siffra som är orimlig. När ni ändå håller på: Vad skulle en orimlig siffra vara som lägst i ett sådant sammanhang? Finns scenariot i våra hjärnor? Borde det finnas? Och om det rentav hade varit verklighet, eller blir, vad kommer vi att bära med oss efter det och på vilket vis kommer det att förändra oss och vårt samhälle? Exemplet skulle lika gärna kunna vara en galning med ett vapen, kanske kpist, istället för en bomb. Eller något annat, det är fritt fram för att fundera ut egna scenarion. Det är också fritt fram för våren nu, tycker jag. När som helst nu. Bara kom. Jag är redo. /Johan Persson, ambulanssjuksköterska 112 dagen i Köpenhamn 2015 Vi var inviterade till att medverka i den danska 112dagen. Arrangemanget hölls för 7:e gången och det var Forum för Samfundets Beredskap som var arrangör. Samfundet är ett tvärfackligt organ som har till avsikt att belysa olika prehospital frågor. Idag fanns på agendan en session om att använda drönare i beredskapssammanhang. Brian Wesselhof från beredskapsstyrelsen berättade om ett antal olika användningsområden. Sedan följde chefjuristen på Trafikstyreslen som berättade om olika lagar som styr användning av drönare. Användningsområden för ambulanssjukvården är t ex att få en översikt av en skadeplats, detektion av kemiska ämnen i ett skadeområde men också vid eftersök med värmekamera. Följande session handlade om användning av frivilliga inom prehsopital verksamhet. Udannelse Nicolaj Rau Christensson på beredskapsstyrelsen berättade om att friviliga är en viktig grupp vid större händelser. Han betonade att det är viktigt att frivilliga alltid tas i anspråk och att inte dra sig för att ställa krav på frivilliggrupper. Utan krav och användning minskar ofta intresset och man tappar deltagare. Därefter talade Johan Audestad Sivilförsvaret i Drammen i Norge om villighet och frivillighet. Han betonade vikten använda frivilliggrupper och ge resurser för utbildning och feedback. Audestads föreläsning var mycket engagerad och berättade att en medarbetare från Röda Korset hade sagt till honom om frivilligheten inom Röda Korset – att den finns endast vid två tillfällen, nämligen när man går in i verksamheten och när man lämnar den! På lunchen fick vi möjlighet att se första hjälpen utförd av Köpenhamns brandväsendes ungdomssektion. Man verkade ha mycket entusiasm och på Köpenhamns huvudbangård såg vi också stora affischer om vikten av att alla skolbarn lär sig HLR. Vidare träffade vi medarbetare från Holbecks ambulans som stolt visade upp nya specialambulans som både kan ta nyförlöst mamma och kuvösbarn på tvären i vårdutrymmet. Kanske något för Region Skåne att låna vid platsbrist i Skåne och transporter av neonatala barn till Köpenhamn. Teamen från Holbecks ambulans var mycket intresserade av att komma till Skåne och utbyta erfarenheter. Vi fick också tid att träffa medarbetare från Bergen som visade upp en nationell utbildningsbuss för dykeriolyckor. Teamet som var från Högskolan i Bergen utbildade alla räddningsdykare i Norge på plats. Under samtalet framkom att teamet kommer att deltaga i Baltic Sarex-övningen under våren varför vi kom överens om att träffas igen under denna övning. På eftermiddagen diskuterades ” Post traumatic stress disorder” ur olika synvinklar. Professor Ask Elklit visade att professionella medarbetare har klart lägre risk att drabbas än t ex frivilliga. Orsaken till detta diskuterades men utbildning, övning och möjligen defusing under strukturerade former ansågs bidra till ett bättre skydd mot PTSD. Överläkare Nanna Eller, på Bispebjerg Arbete och Miljömedicinsk avdelning poängterade vikten av att chefer och ledare understödjer olika typer stöd och samtal efter påfrestande händelser. Allra sist på dagen handlade föredagen om eventuell integrering av kustlivräddare i den prehospitala organisationen. Samfundet hade bjudit Peter Dawes, Royal Navy Lifeboat Institution, Dorset, Storbritannien. Peter gav en fin exposé på vad de drygt 200 enheterna runt örikets kust uträttade och hur man hade standardiserat verksamheten som bygger på frivilliga ungefär som Svenska Sjöräddningssällskapet (SRS) men i Storbritannien inkluderas även ca 1000 livräddare kring kusterna. Presentationen var imponerande och allt dokumenterades på ett kort i A5 (Sic!) - enkelt delades patienterna upp i ”Big sick” och” Little sick”. En film visade också med mycket autentiska bilder vilket var möjligt då många av räddarna har hjälmkameror som fångar mycket med automatik. På väg hem med Öresundståget kände vi att många nya perspektiv hade getts under dagen och att vi knutit en del nya kontakter för framtiden. /Carina Ekdahl-Hallqvist och Poul Kongstad Arbetsmarknadsdagen 2015 Ordnades av medicinska fakulteten för alla dess studenter. Så, vi, Ambulans, var där! Daniel Svensson från Lund, Anita Danielsson och Maria Janson från RSPE, med besök av transportambulansen som var ett uppskattat moment att få klättra in i. Vi pratade ambulans med alla intresserade och det var många studenter, från både sjuksköterskeprogrammet och läkarprogrammet, samt även sjukgymnastprogrammet, som ville höra mer om hur det är att arbeta prehospitalt, samt smaka på vår lunch (”Ni har bästa godiset”, fick vi höra!) Förhoppningsvis lyckades vi värva några framtida medarbetare! / MJ Låt oss nu få presentera den nye Ambulansöverläkaren i Skåne, distrikt 4, Peter Kardum! Bor i ett villaområde i centrala Malmö med Åsa som är lärare och vår dotter Tuva, 9 år. Specialist i ortopedi och akutsjukvård. Gjorde AT i Kristianstad efter studierna i Lund. Sedan arbetade jag som ortoped i Hässleholm/Kristianstad/Ystad. Ville arbeta mer brett med akutsjukvård och började därför på akuten i Malmö 2011 Katastrofansvarig läkare, SUS Malmö. CBRNE ansvarig läkare, SUS Malmö. En period 2013 tillförordnad chef på akuten i Lund. FN-tjänst som stabsläkare/förbandsläkare i Liberia 2004-05. Arbetet som ambulansöverläkare känns spännande, då jag till skillnad mot vanligt läkararbete, får vara med och påverka hela organisationen kring ett stort antal patienter. Det passar också väl med mina intressen traumaomhändertagande och katastrofmedicin. Mina erfarenheter från akutmottagningarna har gjort mig intresserad av det prehospitala arbetet. Då vi nyligen köpt hus så tillbringas mycket tid i trädgården. Försöker hinna med att köra motorcykel och titta på fotboll (årskort på MFF). Mesta fritiden spenderas med familjen, gärna med gemensam matlagning. Och nu den spännande fortsättningen på thrillernovellen ISPASSET som utspelar sig på en ambulansstation i din närhet. Eller någonstans i Skåne… Som ni kanske minns slutade den med att: ”Torsten hörde ett skrik som fick blodet att frysa till is i hans ådror…” BAKGRUND: Den erfarne Torsten arbetar ihop med den nya ambulanssjuksköterskan Elsa på den lilla ambulansstationen i mellersta Skåne. De trivs bra ihop, Elsa tycker det är tryggt att jobba med en kollega som ”sett allt och gjort allt” och Torsten känner sig som en beskyddande storebror. Torstens fru är inte svartsjukt lagd och tur är väl det med tanke på alla nätter som Torsten spenderar med Elsa på jobbet. De är ett sammansvetsat gäng på ambulansstationen, det är egentligen bara Elsa som är ny, hon har bara jobbat där sex månader nu. De försöker alltid äta frukost ihop, de som jobbat natten och de som ska gå på. Diskussionerna kan vara livliga där de pratar om allt möjligt, från melodifestivalen, över nya direktiv från RSPE till patientfall de haft. Elsa har lärt sig massor under dessa kamratliga frukostar. Denna frostiga morgon då vår historia tagit sin början, hade Lilly varit alldeles rödögd och uppskakad när Elsa kom med sin Winston, hunden, och påsen med bullarna. Lilly ville först inte berätta vad det var, mumlade något om att SOS fått dem att köra hela natten, det var passningar i Lund och transporter mellan sjukhusen, men när Torsten anslutit och Lillys kollega Eskil nyduschad kommit ut i fikarummet, så började hon gråta. Herrarna blev först generade men Elsa gick fram till Lilly och slog armarna om henne. ”Vad har hänt, Lilly?” frågade hon. Efter en stund lugnade sig Lilly och satte sig ner och drack stora klunkar ur sin kaffemugg. Torsten o Eskil tittade oroligt på henne. Elsa upprepade sin fråga. Lilly skakade på huvudet. ”jag har kanske inbillat mig, men…”. ”Vadå?” ”Det var någon i mitt rum i natt. Jag vaknade av hur någon ruskade mig i benen. Jag trodde det var Eskil, att jag inte hört Rakel, och att vi skulle på uppdrag. Men när jag tände lampan och satte mig upp så fanns det ingen i rummet. Eskil var inte där.” Hon tystnade och drack lite mer kaffe. Elsa kände kalla kårar utmed ryggen. Torsten vred sig i stolen. Eskil harklade sig, ”men vi hade ju inga uppdrag på hela natten, Lilly, jag har nog inte sovit så här gott på flera år”. Lilly skakade på huvudet, ”jag vet det nu, jag kollade min Rakel, jag till o med ringde upp SOS och frågade om de hade något på gång men Anders sa det var lugnt i vår del av Skåne just nu och att jag skulle passa på att sova lite. Men jag inbillade mig inte, det var någon i rummet som hade skakat mina fötter. Och när jag sen gick upp för att kolla om du sov, Eskil, så hördes det hur någon gick i trappan. Jag trodde det var du så jag ropade lite. Då tystnade det och jag gick fram till trappan och kikade ner. Men jag såg ingen. Och det var bara den där kalla vindpusten man kan känna ibland nerifrån källaren. Och sen när jag gläntade på din dörr så hörde jag dina snarkningar och såg hur täcket höjdes och sänktes. Då blev jag skiträdd. Jag rusade in på mitt rum igen och låste dörren och satte stolen under handtaget. Sen satte jag mig i sängen och höll Rakel i handen och tänkte jag skulle kasta den på den som försökte ta sig in i rummet. Men inget mer hände. Jag hörde inga fler ljud men jag vågade inte lägga mig ner. Jag tror jag kanske slumrade till framåt morgonen men sen när jag hörde din telefon ringa till väckning, gick jag ut i köket o började fixa frukost .” Eskil och Torsten tittade på varandra. De hade bägge jobbat länge på stationen, och hört hur vissa kollegor genom åren berättat liknande historier. Ryktet gick att det spökade men vare sig Eskil eller Torsten hade upplevt det. De trodde inte på sånt där och om det nu var så att det fanns ett spöke så skulle väl även de märkt av det? Elsa var ju ny men hon hade minsann aldrig sagt något heller, tänkte Torsten. Den här Lilly, var hon också skrockfull? Man blir nog det om man växer upp i Göingeskogarna, med kloka gummor som drar spädbarn genom hål i träden och lägger rå lök i öronen om man har öroninflammation. Elsa tittade länge på Lilly och funderade på vad hon berättat. Hon hade också hört andra kollegor skoja om spökerier men det övernaturliga var inget som bekymrade Elsa, hon trodde helt enkelt in te på det. ”Ja men Lilly, du drömde. Och trappan kan knarra och låta, det har jag själv hört. Winston har aldrig markerat något när vi varit här och han är så vaktig.” Lilly tittade ner på den snarkande Winston där han låg på golvet med dreglet rinnande i mungiporna. Hon kände sig inte helt övertygad om att Winston skulle höra några ljud alls när han sov. Hur kan en hund snarka så högt? Men hon kände sig lättare till mods. Det kanske var så att hon drömt. Efter detta hade Eskil lättat upp stämningen med en dråplig historia om en hispig kvinna han mött på ett uppdrag och de hade skrattat gott. Torsten höll precis på att bre sin fjärde bulle när Rakel ljöd och de fick ge sig iväg på ett prio1-uppdrag, luxerad axel efter fall, ogynnsam miljö. De andra lovade röja upp efter frukosten. Och så hade uppdragen avlöst varandra under dagen. De hade hunnit en kort vända tillbaka till stationen, precis lagom för att Elsa skulle hinna rasta Winston och ge honom ett tuggben. Sen hade det burit av igen. Och nu var de alltså tillbaka på stationen. Klockan hade hunnit bli halv fem och de var rejält hungriga. Torsten skulle precis fylla på läkemedelsväskan medan Elsa gått in i träningshallen för att släppa ut Winston ur buren och sen börja värma maten. Det var då han hörde det fasanfulla skriet som fick blodet att frysa till is. Torsten släppte väskan och tog en stor skiftnyckel som hängde på väggen och med den i högsta hugg rusade han fram till dörren och slet upp den. ”Elsa, vad har hänt?” skrek han och snubblade i samma stund över något som låg på golvet precis innanför dörren. Han lyckades hålla balansen men kunde inte se något halvmörkret som rådde i lokalen och gick fram till strömbrytaren och vred om. Det kalla ljuset lyste upp rummet. Där låg Elsa, i en hög på golvet och Winston satt vid sidan av henne och försökte se oskyldig ut medan dregglet rann. ”Jag föll över Winston, han låg här innanför dörren och sov. Jag blev skiträdd och sen slog jag mig mot golvet.” Hon såg lite mörbultad ut. Hennes överläpp höll redan på att svullna upp och hon hade skrapmärken i ansiktet. Hon gned sitt ena knä. ”Oj, då”, sa Torsten för han visste inte riktigt vad han skulle säga. Han hjälpte henne upp på fötter och stödde henne där hon linkade bort till köket och slog sig ner på en stol. Winston dregglade efter. ”Var inte Winston inne i buren när vi lämnade honom?”, frågade han Elsa. Hon nickade. ”Jodå, jag kollade noga att den var ordenligt stängd före vi åkte.” Torsten gick ut i träningslokalen igen och inspekterade Winstons bur. Gallerdörren var stängd, och regeln inskjuten i hållaren. Hur kunde en stor hund ta sig ur en stängd bur? Det fanns ingen annan öppning. Tuggbenet låg inne på filten i buren och såg halvgnaget ut. Någon måste ha släppt ut honom. Kanske en kollega som passat på att träna lite på ledig tid och som tyckt synd om Winston och öppnat grinden men sen glömt stänga in honom igen. Men, så brukade man ju inte göra. Det var ofta hundar i buren, de flesta som jobbade på stationen hade hund och med tanke på de långa arbetspassen fick hundarna följa med till jobbet. Men aldrig att man tog ut en hund när ägaren inte bett om det. Förbryllad gick Torsten tillbaka till köket och ventilerade saken med Elsa medan han tog ut maten ur kylskåpet och värmde den. ”Ha, det är väl spöket” skojade Elsa och de skrattade bägge två. Elsa skulle just ta en stor tugga av den väldoftande köttgrytan som Torstens fru skickat med, när hon hörde ett knarrande ljud inifrån korridoren till jourrummen. Torsten hörde det också och lade ner sin gaffel. Winston morrade. De såg på varandra men innan någon av dem hann säga något hördes steg i korridoren. Winston skällde till och ställde sig upp med raggen rest. Stegen tystnade. De höll andan… Den spännande fortsättningen följer i nästa nummer av AMBULANSBLADET Håkans Yrselskola Yrselpatienter är spännande och innehåller mycket av medicin. Patientfall: Man > 70 år gammal, får akut yrsel, illamående och kräkningar. Inga uppenbara neurologiska symptom. Differentialdiagnostiskt i lägen som detta bör övervägas a) Morbus Meniere (fyllnadskänsla/lockkänsla, rotatorisk yrsel (i timmar), öronsus och övergående hörselnedsättning (i vart fall i inledningsskedet). Ett godartat tillstånd men som kan vara nog så handikappande. Diagnosen kan vara svår och en sådan patienten bör till öronläkare snarast för fortsatt omhändertagande bland annat av dessa anledningar. b) Benign positionell lägesutlöst yrsel (BPPV) (” Kristallsjuka”) med akut debuterande rotarisk yrsel (i vissa kroppslägen, går över på minuter). Bör till öronläkare snarast då denna kan bota med olika manövrar (Epsleys, Semonts mfl.) om detta görs tidigt i förloppet. c) ”Vestibularisneuronit”, ”Virus på balansnerven”. Likaledes akut debuterande vanligen svår rotatorisk yrsel, pat. ofta sängbundna och kan endast ligga på ena sidan. Efter att man började med MR upptäckte man (Bo Norrving mfl, SUS) att i denna grupp dolde sig en inte försumbar del med lillhjärnsinfarkter. Dessa patienter bör därför också till sjukhus Utifrån RETTS-manualen blir patienten enligt ESS 11 (Yrsel och svindel) lägst prio gul under antagande inga andra neurologiska bortfall (som i det aktuella fallet). Viktigt är även ekg på alla dessa patienter om möjlig under pågående symptom. Prio gul innebär vanligen till läkare inom två timmar men tar inte ställning till transportsätt. Om andra neurologiska bortfallssymptom skall ESS 12 (Stroke/TIA) följas! /Håkan Klementsson, öronläkare