JORDENS KALL. Ekologismens ljusa och mörka

JORDENS KALL. Ekologismens ljusa och mörka

JORDENS KALL
EKOLOGISMENS LJUSA OCH MÖRKA HISTORIA
GÖRAN DAHL & DANIEL GÖRTZ
1
Jordens kall
Ekologismens ljusa och mörka historia
Göran Dahl & Daniel Görtz
2
© Göran Dahl, Daniel Görtz
och METAMODERNA
ISBN: 978-91-637-4452-5 (bok)
ISBN: 978-91-637-4453-2 (e-bok)
Utgiven via Metamoderna 2015
3
Innehåll
Förord
DEL 1. EKOLOGI OCH EKOLOGISM
1. Inledning
8
10
11
2. Begrepp, definitioner, problematik och syfte
Ideologi och idealtyp
Några grundläggande begrepp
Naturskydd
Miljörörelse
Grön
Den ekologiska skalan
15
15
19
19
19
20
20
3. Ekologi – en mycket kort introduktion
Biosfären
Ekosystem
Flödande respektive lagerresurser
Näringskedja
Resiliens
Ekosystemtjänst
Historisk utveckling, en kort bakgrund
Antropocen: det kritiska nuläget
En geologisk aspekt av kulturhistorien
De nio gränsvärdena
Golfklubbornas tid
21
22
23
23
23
24
25
25
31
32
33
34
4. Ekologismens grundidéer
35
DEL 2. DEN TIDIGA MODERNITETEN OCH KRIGEN
38
5. Några gröna pionjärer
Högerns gröna pionjärer – en ren natur förutsätter en ren ras!
De frihetligt orienterade
Henry David Thoreau
Lev Tolstoj
Lebensreformrörelsen
Exkurs 1: ”Völkisch”
39
39
41
41
43
47
50
4
Exkurs 2: Fidus – en tysk konstnärs utveckling som symptom.
53
6. Grön filosofi och protonazism
Martin Heidegger
Friedrich Georg Jünger
61
61
66
7. Nazism och ekologi
Antroposofin och nazismen
Richard Walther Darré
Hitlers kritik
Nationalsocialismen och ekologin
69
69
72
77
79
DEL 3. KALLT KRIG, HÖG- OCH SENMODENITET
86
8. Sovjetkommunismen och miljön – en motbild
Exkurs 3: Ett skivomslag
Nynningen 1974 – före revolutionen
Nynningen 1974 – efter revolutionen
87
89
90
90
9. Utvecklingen i det moderna och de ekologiska problemen
93
10. Gröna röster
Richard Matz
Arne Naess: djupekologi och ekosofi
James Lovelock
Rudolf Bahro och den tyska utvecklingen
11. Vänstern och de angloamerikanska rösterna
Gary Snyders ekobuddism
Exkurs 4: Zenbuddism
Alan Wilson Watts
Gregory Bateson
Theodore Roszak
Murray Bookchin
Marshall Sahlins
103
103
107
110
112
115
117
119
122
124
127
131
137
12. Några andra röster om alternativ
Ivan Illich
Otto Ulrich
Sigmund Kvaløy
Kirkpatrick Sale
143
143
143
145
147
5
James Howard Kunstlers
Vänsterekologi och trotskister
148
148
13. De extrema
Ekofascism: exemplet Pentti Linkola
Anarkoprimitivism
151
151
155
DEL 4. EKOLOGISMENS NULÄGEN
160
14. Det gröna gör debut även i Sverige
Gröna röster – en liten enkätundersökning
Från Marx till Baudrillard
De gröna politiska rörelserna och partierna
Miljöpartiet i Sverige
161
161
162
164
168
15. Gröna sociala rörelser
173
16. Försök till globala agendor
Riomötet
Riomötet 2012
Kyotoprotokollet
Quatar 2012
I skrivande stund
176
176
177
177
178
178
17. Kritik av ekologism
Luc Ferry
Jesper Hoffmeyer
179
179
181
DEL 5. FRAMTIDENS EKOLOGISMER
184
18. Grön utilitarism och transhumanism
Grön utilitarism
Grön transhumanism: technogaia
185
185
190
19. Komplexitetsvetenskap och holism
Fritjof Capras ”Web of Life”
201
201
20. Den integrala ekologin
Ken Wilber
Den integrala filosofins grunder
1. De fyra kvadranterna
2. Utvecklingslinjer
205
205
207
207
213
6
3. Utvecklingsnivåer
4. Tillstånd
5. Typer
Boken Integral Ecology
214
215
216
217
21. Slutord
Arbete och energi
Politiska former
Ekologi och kapitalism?
Ekologi och socialism?
223
225
227
227
227
Bilaga 1. Frågeformulär
238
Bilaga 2. Kyotoprotokollet om klimatförändringar (sammanfattning)
239
7
Förord
Boken du nu håller i handen började med att en av oss (Göran) skrev ett
långt utkast till ett bokmanus. Jag skickade det till Daniel som hade så pass
långa och intressanta synpunkter och kunskaper att han fick frågan om att
vara medförfattare. Och det ville han. Mycket har hänt under resans gång,
det har strukits, lagts till och allt annat liknande. Men nu är vi äntligen vid
vägs ände. Vi har inte skrivit boken tillsammans bortsett från vissa
gemensamma avsnitt – det anges i texten i så fall.
Göran är huvudansvarig för kapitel 1-17; Daniel för kapitel 18-20. Det
sista, kapitel 21, har vi skrivit tillsammans, dock är GD ansvarig för det
mesta. Men vi har varit inne och petat i varandras texter, om det rör sig om
längre ingrepp anges detta. Det har varit en rolig tid, vi har lärt känna
varandra väl, och lärt oss mycket nytt. Det torde framgå att vi tillhör olika
generationer, ett exempel är att DG ofta hänvisar till digitala medier, GD
gör det bitvis också, men motvilligt.
Vi riktar ett stort tack till Emil Ejner Friis för hans imponerande
kunskaper om global historia och en rad andra ting. Faktiskt var vi på väg
att fråga även om Emil ville medverka. Så det som började som ett
sedvanligt ensamvargsarbete slutade i ett roligt och lärorikt teamwork.
Tack till Magnus Ingvarsson som kommit med både stilistiska och
innehållsliga förslag. Detsamma till gamle vännen (GD) och fotbollsesset
Mats Olin för många ting. Än en gång, våra kära vänner: TACK!
Lund augusti 2015
8
9
DEL 1. EKOLOGI OCH
EKOLOGISM
10
1. Inledning
Är på ett apotek: Läkemedel behöver jag av något slag, något – varför?
Etiketter, plastpåsar, kvitton. Hur mycket energi och mänskligt arbete går
inte till spillo här? Vardagen väckte flera dylika frågor. Måste vi lägga så
mycket energi på allting – mänskligt monotont arbete; utvinna och förslösa
så mycket energi? Kasta så mycket? Frågorna känns förhoppningsvis igen?
Det var nog då, sommaren 2011, som jag (GD) började ställa fler och
fler ”gröna” frågor. En tidigare väg in i det gröna var en bok från 1962 (Tyst
vår av Rachel Carson och deltagandet i nejsidans (”Linje 3”) i folkomröstningen om kärnkraftens framtid i Sverige 1980. Mer om detta
längre fram). Och så småningom började jag och senare vi skriva dessa
rader.
Existentiell rädsla är ett mänskligt villkor. Men ibland kan den slå över
i mildare former som vag rädsla för framtiden till den starkare formen
alarmism.1 Den här boken försöker att inte bidra till sådan rädsla, enbart se
vårt förhållande till naturen genom många linser.
Den här boken handlar inte om ekologi i första hand, utan om den
ideologiska ståndpunkten och slutsatsen att de gröna miljöfrågorna bör
politiskt komma i första hand efter att ha levt eftersatta under så lång tid.
Dessutom redogör vi för en hel del av den kritik som riktats mot ekologiska
tankar och idéer. En viktig fråga vi söker svaret på är hur ekologi och
demokrati förhåller sig till varandra hos olika tänkare och rörelser. Här
handlar det mindre om att finna ett svar på hur de bör förhålla sig till
1
Jag kom att tänka på detta när jag av en tillfällighet tittade på “88-öresrevyn” från 1971 av
och med Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. I en sång ställer Hasse frågan om hans
barn kommer att får möjlighet att dricka en öl eller kommer att ha gått under av
kärnkraft och annat otyg. Idag vet vi att de kan de (istället blir det tyvärr uppemot tio
istället för en).
11
varandra, och mera om att fördjupa problematiken. Vidare försöker vi
lokalisera och formulera andra spänningar och problem hos ekologismen i
sin helhet.
Titeln då – ”Jordens kall”? Jorden kallar oss, likt prästen som har ett
kall. Den vill oss något, närmast att vi ska rädda den – eller åtminstone lära
känna, intellektuellt och vetenskapligt såväl som intuitivt. ”Ljus” och
”mörk” ekologism då? Vi menar att all form av ekologism, likt yin och yang
är både och. Ljusa/varma budskap kan ha mörka konsekvenser och eller
bygga på mörka/kalla (”vetenskapliga”) kalkyler. Kalla budskap kan bygga
på varma känslor. Och så vidare.
Det hela förutsätter att vi först kort utreder vad ekologin handlar om.
Urvalet av förespråkare och kritiker är givetvis delvis subjektivt färgat,
ingen kan veta allt om alla. Men delvis är vårt urval nog något som delas av
mången forskare och kunskapstörstig.
Vi har försökt att inte vara alltför normativa. Men ack så svårt det är
att undvika att låta delar av våra personligheter lyser igenom, ibland med
kanske alltför stor kraft. Vi ber om överseende om detta skulle råka reta
upp någon. Dock har vi månat om att det klart ska framgå vad som är
referat och någorlunda ”objektiva” beskrivningar genom att ange när det är
en av författarna som kliver in och tycker, ironiserar och kritiserar.
Slutligen, vi har velat skriva en relativt kort bok som inte tyngs alltför
mycket av stil, begriplighet och annat som är typiskt för en gammal
akademiker som jag (GD) men inte för den yngre av oss (DG). Vi har valt
att inte plocka bort notapparaten. Det är viktigt att, till exempel, kunna
kontrollera vad vi säger. Dessutom har det hamnat en del kommentarer
här, mindre viktiga. Mera viktiga har vi skrivit in i texten (i parentes). Om
någon störs av noternas närvaro – strunta i dem!
Nu bara några ord om metod. För att ta reda på det vi redogör för har
vi läst texter, tryckta och digitala, diskuterat; även en mindre enkätundersökning ingår. Vi har analyserat, tänkt och varit noga med källkritik.
Det sistnämnda är speciellt viktigt då vi använt Wikipedia som källa. Det är
ett förträffligt digitalt uppslagsverk och det aktualiseras snabbt. Men, som
de flesta vet, är inte allt som står här sant, eller tillräckligt belagt – i princip
kan vem som helst påstå vad som helst. Därför har vi gjort extrakontroller:
Nationalencyklopedin, tryckta och digitala texter.
12
När vi berör internets betydelse noterar jag att ett fenomens betydelse
och relevans idag mäts allt mera sällan med hjälp av traditionella metoder.
I stället gör man en Google-sökning och tittar på antalet träffar. Även vi har
använt denna ”metod”.
Lite kan sägas om textens avgränsning: den behandlar sådant vi
(förhoppningsvis) är bra på, det vi har lärt oss; och inte det som vi känner
alltför perifert eller för oss är obekant. Till det mer obekanta hör till
exempel Thomas Anderbergs bok om miljöetik och Sverker Sörlins verk om
friluftshistoria.
13
14
2. Begrepp, definitioner,
problematik och syfte
Ideologi och idealtyp
När jag framledes skriver om ”ideologier” så är det i varje specifikt fall en
idealtyp, en renodling av typiska konkreta kännetecken för ett politiskt
tankesystem, en minsta gemensam nämnare. En idealtyp (begreppet
kommer från sociologen Max Weber) har ingen direkt motsvarighet i den
mångfaldiga verkligheten, men den är ett viktigt verktyg när det gäller att
se släktskap eller skillnader mellan olika tänkare, rörelser och strömningar.
När det gäller ekologism föreslår vi att ”Naturen”, ”Jorden” eller
”miljön”, där människan ingår, ses som det högsta värdet. Och till sin natur
kan denna idealtyp ha en mängd olika varianter – till exempel på vilket sätt
detta ska kunna sökas; var man befinner sig på den traditionella
vänster/höger-skalan; hur långt och djupt man vill att de nödvändiga
omställningarna måste vara – de ”mörkgröna” är de mest radikala och
utesluter inte icke-demokratiska lösningar, medan de ”ljusgröna” vill verka
inom det liberaldemokratiska systemet; etc. Vi kan även uttrycka det som
att ekologismen strävar efter en radikal omgestaltning av den industriella
samhällstypen. Precis som andra ideologier finns den som någorlunda
sammanhängande tankesystem först efter franska revolutionen. Men
element i den kan förstås ha tidigare datum.
En brittisk statsvetare – Ian Adams 2001 – har förslagit att
”ekologism” eller ”politisk ekologi” utgör ett kvalitativt brott med den
reformistiska och försiktiga miljörörelsen innan cirka 1965 då vi ser
framväxten av så kallade nya sociala rörelser som påverkar varandra. Det
kvalitativa brottet sägs ligga i brytningen med alla hitintills existerande
partier, ideologier och tänkesätt. Han framhåller här ”den nya vänstern”
som (nästan) bryter helt med sovjetkommunismen. Man plockar in de
gröna grundidéerna och ”utsugning” ses inte bara som något
arbetarklassen utsätts för, även naturen underkastas, förslavas och sugs ut.
15
Även den nya feminismen finns med här i sin kritik av patriarkatet – det
blir lättare att avfärda misshushållandet med naturen som ett av
manlighetens mest katastrofala uttryck.
Jag har inget att invända mot Adams definition utöver att det
kvalitativa brottet kan vara mer en skillnad i nyanser än mellan olika
former, min poäng förblir att den idealtypiska metodologin, ”ekologism”
som en minsta gemensam nämnare för olika empiriska former, är värd att
användas.
Den franske filosofen och tillika utbildningsminister 2002-4 Luc Ferry
(1997: 23f) har gjort en distinktion, som rimmar med vad jag vill säga. Vi
kan tala om ”tre ekologier” (Ferry använder inte begreppet ”ekologismer”,
en svaghet som jag ser det):
Den första, och mest banala, går ut på att skydda människan själv när
hon riskerar att skada sig själv genom produktion och handlingar av olika
slag. För denne banale ekologist har naturen inget egenvärde. Det är en
antropocentrisk hållning, och jag skulle inte vilja se den som ekologism.
Därför är det skillnaden mellan den andra och tredje formen som blir
intressant och relevant. Den andra formen ger vissa icke-mänskliga
varelser en moralisk betydelse, konkret kan det betyda att man vill ge
djuren rättslig status, de har liksom vi förmåga att känna skillnaden mellan
lust och smärta. Den tredje formen är den mest radikala och ger hela
kosmos rättslig status, även, till exempel, träd, gräs och stenar har
rättigheter. Detta utgör en så kallad ”djupekologi” som vi återkommer till
flera gånger. Poängen här blir väl snarast att det finns en potentiell
spänning inom ekologismen, hur ”djup” den bör och kan vara. Men alla
kan nog sägas ha vissa gemensamma kännetecken. När vi väl är inne på
Ferry – som gjort sig till talesman för ”humanismen” – menar han att vi
under de sista årtiondena alltmer har anammat en humanism även för
kommande generationer och det är sammanvävt med den nya politiska
miljörörelsen.
Det finns väldigt få texter som behandlar ett ämne som knappast har
behandlats tidigare. Ekologismens historia har dock i viss mån behandlats
tidigare. En svensk antologi – Behövs det en grön ideologi? 2 hör genom
2
Boken är utgiven av Cogito – en tankesmedja knuten mer eller mindre till Miljöpartiet.
Dess redaktör Per Gahrton är en riktig partiveteran.
16
sitt ämne hemma i detta sammanhang, speciellt texten ”Mot en grön
ideologi” av Mike Moon, en av dem som var med om grundandet av
Miljöpartiet. Han börjar med att fråga om ”det finns en grön ideologi”? För
mig är det ingen fråga, utan en utgångspunkt – att svaret är ”ja” och att den
gröna ideologin utgörs av ekologism i olika former. Problemet med denna
text – som i sig är välskriven och genomtänkt och säkert fungerar bra i
andra sammanhang – är att Moon fortsätter frågan med sitt svar: ”Om det
fanns ett rättframt och enkelt svar på den frågan, skulle det behöva vara
antingen Ja, många eller Nej, i varje fall inte än.” (s 7). Jag menar att det är
ett överflödigt resonemang eftersom jag definierar ideologi strax, och
följden av detta blir att ”ekologism” kan definieras som en ideologi, och att
den, i enlighet med mitt resonemang, finns i flera former.
I elfte timmen (som så ofta) upptäcker jag att en bok på svenska redan
har skrivits i ämnet – Det gröna skiftet – från industrialism till ekologism
av Henrik Hallgren. Den kom 2009. Oops! Tänker jag – har någon redan
skrivit något som jag tänker skriva? Men redan när jag läser baksidestexten
blir jag lugnad. Här står: ”Det är tid för radikalt nytänkande….(författaren)
argumenterar för att det behövs en djupgående förändring, ett grönt
skifte.” Det han vill är alltså att övertyga oss om att vi ska bli ekologister.
Och det han säger, det har jag läst i de böcker som skrevs på 1950- och 60
talen och som jag refererar och diskuterar längre fram. Alltså: Hallgren är
öppet normativ. Jag (och DG) försöker att vara det så lite som möjligt. Jag
försöker att framställa rötter, fortsättning och de problem som måste
diskuteras inom den disparata ekologism vi sysselsätter oss med nu. Och
det han skriver har redan sagts, inte mycket nytt under solen.3 Här finns
inte mycket när det gäller idéhistoria, det finns desto mer av det i denna
bok du håller i. Dessutom finns här stor dos av New Age-tänk, något man
kan få svårt av om det blir för mycket av det. Men nu ska jag sluta med att
gnälla. Boken fyller säkerligen en funktion och ett tomrum, och vår är
avsedd att fylla en annan dito. Den är (hoppas vi) lättbegriplig och främjar
antagligen en god sak.
En annan bok som i sista stund kom dundrande genom bakdörren
heter rätt och slätt De ekologiska idéernas historia. Boken är en
översättning av den amerikanske miljöhistorikern Donald Worsters verk
3
Dock finns det mycket värdefullt i boken, men inramningen gör den till ett försvarstal för
en specifik ekologism.
17
och används bland annat som kurslitteratur i humanekologi vid Lunds
Universitet. Worster är en skicklig historieberättare och har en lärdomshistorisk ingång till framförallt de naturvetenskapliga begrepp som idag är
grundläggande för det ekologiska tänkandet. Hans prestation kan knappast
förringas. Boken har genom många reviderade upplagor vunnit status
närmast som internationellt standardverk. Beröringspunkterna mellan
Worsters och vår egen bok är betydande. Också fördelarna med Worsters
bok bör i all ärlighet lyftas fram. Den erbjuder en mer detaljerad och
bildningsnära genomgång av de stora intellektuella genombrott som
präglat ekologiska tankesätt från 1700-talets slut och framåt: från botanik
och skapelsetänkande, till utvecklingstanken som fick sitt starkaste uttryck
hos Darwin (som läsaren får följa på särskilt nära håll), till 1900-talets
avgörande angloamerikanska forskare (Frederic Clements, som skrev om
växtlivets ekologi; Eugene Odum, som skrev samhällsnära läroböcker om
hur ekologer kan bota miljöproblemen; Rachel Carson som också
presenteras i denna bok), ja, ända fram till kaosteorins intåg i ekologin
inför millennieskiftet. En snabb överblick av Worsters bok avslöjar
emellertid att berättelsen utspelar sig längre västerut än vår egen. Det är
helt enkelt ett ganska annorlunda urval av namn som tas upp. Fokus är
övervägande angloamerikanskt och, skulle vi vilja påstå, i lägre grad
kulturhistoriskt. Mer ovanliga och alternativa ekologiska tankar och dessas
politiska betydelser lyfts heller inte fram. Den tyska och svenska idévärlden
syns inte till. Vidare är boken tjockare och tyngre än vår egen och avhåller
sig inte från många triviala bildningsfakta om Darwins brevväxlingar (och,
det bör sägas, även en del mycket intressanta upplysningar om miljön). Vi
menar att vår egen bok ger en enklare ingång till ämnet, mindre detaljrik
vad lärdomshistoria beträffar, men med desto större samhällsrelevans i ett
europeiskt sammanhang. Vidare utforskar vi inte bara ekologismens kärna
utan även dess brytpunkter och gränsmarker gentemot filosofin, politiken,
andligheten och kulturen på ett sätt som inte fått utrymme i Worsters bok.
De båda böckerna kan därför i bästa fall ses som komplementära.
Den insatte kanske anmärker att vi inte tar upp Anna Bramwells bok
Ecology in the 20th Century – A History här. Det beror på att jag (GD)
anser att den inte håller måttet. Jag instämmer i David Hindes’ kritiska
recension 4 framför allt att hon gör bruk av guilt-by-association: eftersom
de tyska nazisterna var ekologiskt medvetna så är det något skumt med
ekologismen. Det gäller det långt ifrån alla nazister, jag diskuterar detta
4
(www.danielhindes.com/book/book_review.php?review=4)
18
närmare längre fram, i kapitel 7. Men det hindrar inte att man i Tredje
Riket var långt framme, speciellt i lagstiftningen mot djurplågeri,
begränsningar i jakträtten, samt lagen om naturskydd. Vi får hålla några
saker i minnet: andra länder hade inte mycket att skryta med; Hitler var en
extremt stor djurvän; lagen om naturskydd kom till 1934 då både de
vänstersinnade nazisterna och ekologisterna inom partiet hade ett inte
obetydligt inflytande. Dock, efter några år var båda grupperingarna
mördade, avsatta från sina poster eller bara allmänt ute i kylan. Som sagt,
jag ber att få återkomma till detta senare.
Några grundläggande begrepp
Några begrepp kan behöva definieras inför resten av boken.
Naturskydd
Begreppet tarvar egentligen närmare förklaring, men det bör nämnas att
jag översatt det engelska ”conservationism” med det. Naturskydd är helt
enkelt tanken att naturen måste bevaras i orörd form, inte förstöras eller
förgiftas.
Miljörörelse
Med miljörörelse menar jag samtliga rörelser, grupper, individer och
nätverk som agerar för en bättre och hållbar miljö. De flesta av oss har
också något vi kan kalla för ”miljömedvetande”, och inget etablerat
politiskt parti kan förespråka att vi skulle göra oss av med detta.
Jag gör inte skarp avgränsning mot ekologism. Ekologister stödjer
miljörörelsens värderingar och arbeten, men kritiserar dem ibland för att
vara för veka och tama. Och alla inom miljörörelsen är inte ekologister,
deras mål rör ofta ibland endast delar av naturen.
19
Grön
Här avser jag ekologister, inte muslimska grupper eller kelter och jag
använder ordet i sammansättningar som De Gröna (när jag avser de
politiska miljöpartierna), ”grönt tänkande” med mera.
Den ekologiska skalan
Det är många som har hävdat, med starkt fog, att det finns en distinkt
ekologisk politisk skala som inte går att likställa med den traditionella
vänster- högerskalan. Vi kommer för övrigt att se ett stort antal
exemplifieringar av detta.
En skala har ytterpoler – och här kan vi då se två extremer. I ena
änden de som menar att jorden måste räddas till varje pris (kanske till och
med genom att arten människa går under), i andra änden de som menar att
naturen kan och bör bearbetas i högsta möjliga mån för att gagna
mänsklighetens framgång. 5
5
Ett exempel kunde vara Europeiska Arbetarpartiet, en svensk gren av den internationella
rörelse som har Lyndon LaRouche som guru. Se deras webplats http://larouche.se/omoss/eap för deras megalomana projekt.
20
3. Ekologi – en mycket kort
introduktion6
Först en avgränsning: ekologi är inte synonymt med ”miljövetenskap”.
Denna senare vetenskap syftar till en bättre förståelse av miljöproblemen
och använder sig av flera grundläggande naturvetenskapliga teorier och
forskningsresultat. ”Ekosystem” och annat som är centralt inom ekologin
är det även i miljövetenskapen. Jag ska inte fördjupa mig i skillnaderna,
utan bara nämna att den senare är till namnet en yngre disciplin och
inriktad på resultat, medan ekologin vill förstå hur vår planets
komplicerade samspel sker för att indirekt ge recept på hur vi ombesörjer
vår planet bättre. Man kan säga att ekologin innefattar hela det intrikata
samspelet mellan de delar som vår planet består av, medan
miljövetenskapen är mer resultatorienterad och fokuserar den levande
icke-mänskliga miljön.
Begreppet ”ekologi”:s betydelse kommer ur grekiskans ”oikos” = ”eko”
som betyder ”hus” och ”logi”, ekologi brukar definieras som läran om
samspelet mellan levande organismer och deras miljö; en lära om ekosystemet. Ekologi och ekologism är alltså inte samma sak. Den här boken
handlar om ekologism, inte ekologi.
Vi vet av vetenskapens historia och vetenskapsteorin att vetenskaperna förändras. De kan inte ge oss evigt hållbara sanningar. Därför är
6
Detta avsnitt bygger till stora delar bygger på boken Ekologi för nybörjare. Jag har även
anlitat Håkan Pleijels Ekologiboken för att fördjupa och komplettera framställningen. Idag
förefaller Ekologi för nybörjare bitvis daterad och ser lite väl oproblematiskt på socialismen.
Idag, när ingen vet vad en vettig socialism skulle vara, måste vi nog se vad vi kan göra
huvudsakligen inom kapitalismen. Se Fridolin och Söderström för några vettiga tankar på
denna punkt.
21
det som följer närmast en sammanfattning av vad vi tror oss veta idag, och
håller för sant tills vidare.
För ordningen skull vill jag nämna att det var Ernst Haeckel, tysk
filosof (1834-1919) som myntade begreppet ”ekologi” men det innebär inte
att han var ”ekologist”. Han var socialdarwinist, alltså synen på
människoarten som att det är de som är mest lämpade som överlever. 7 För
övrigt läser jag i tidningen Idag8 att människan är unik i ett viktigt
avseende. Fynd, dokument och annat påvisar att hon delar med sig, det är
alltså inte så att den starkaste vinner, äter upp all föda, de svagare dör på
grund av svält eller dråp, de starkas avkomma ärver denna egenskap. Men
majoriteten tillhör inte de starkaste. De svagare kan slå sig samman och
bygga upp ett gemensamt försvar. Det kräver mod och samarbete. I så fall
överlever även de svagare och även de fortplantar sig. Det hela kallas för
”jämlikhetssyndromet”.
Jag ska börja med denna genomgång och därefter ge ett antal exempel
på hur människoarten har påverkat vår miljö – ekosystemet – negativt på
en rad sätt och kommer därmed att närma mig ekologismen, det vill säga
först ”vetenskapen”, därefter ”ideologin”.9
Biosfären
Denna är en central förutsättning för allt levande – det skikt av vatten, luft
och jord som är förutsättningen för liv, summan av jordens alla ekosystem,
det skikt kring vår planet som inhyser biologiskt liv.
7
I slutet av sitt liv gick han med i Thule-sällskapet där de flesta av de andra medlemmarna
senare gick med i Tysklands Nationalsocialistiska arbetareparti (NSDAP).
8
Sydsvenskan 15 augusti 2012, s. A11.
9
Några helt vattentäta skott mellan dessa storheter är svåra att formulera, men den
diskussionen går jag inte in på här.
22
Ekosystem
Ekosystem består av både det levande och det icke levande i ett specifikt
område, till exempel dess klimat skog, åker, hav och strand med mera.
Flödande respektive lagerresurser
De förra är till exempel kraft från vind, sol och vatten, sådant som ger en
kontinuerlig avkastning; de senare är sådant som kommer att ta slut en
gång i tiden. Eller mer i detalj:
1. Solenergi (inklusive vind, vatten, biomassa, plus fossila bränslen
och helium-2, utvunnen från månsanden, som ju är lagrad
solenergi).
2. Jordenergi (värme från magman,
kärnreaktioner i jordens inre).
jordskorpans
rörelse,
3. Energi från gamla stjärnexplosioner – det vill säga kärnkraft,
nedbrytning av tunga atomer.
Vi kan alltså se att vissa energikällor är lagrade men att det strängt taget
inte finns en absolut gräns mellan det flödande och det lagrade. Till denna
lista skulle man kunna foga andra möjliga framtida energikällor som
fusionskraft: sammanslagningen av lätta atomer till nya, tyngre
grundämnen. Sådan energi kan inte direkt härledas tillbaka till
exploderande stjärnor, utan utgör ju alldeles nya sådana i miniformat. 10
Näringskedja
Växterna är den enklaste näringskedjan med bara två eller tre länkar (jord
och vatten). Kedjorna kan ses som nivåer där ju fler länkar som finns, desto
högre finns man i vad som kan liknas som en pyramid. Högre upp finns
större och färre arter och allra längst upp människan.
10
Fortsätter man på det futuristiska spåret kan man med framtidsteoretikerna och science
fiction-författarna tala om Kardashevs civilisationsskala (efter den sovjetiske astronomen
Nikolaj Kardashev): Typ 1-civilisationer som använder all energi som strålar från en stjärna,
typ 2-civilisationer som använder hela stjärnhopars samlade energi, och typ 3-civilisationer
som använder en galax samlade energi, även med massiva svarta hål och kvasarer.
23
Näringskedjor kan dessvärre bli sjuka. Ett känt exempel är att växtoch djurbekämpningsmedel (till exempel DDT11) drabbar de arter som
finns längre upp: skadedjur drabbas inte alls lika mycket som deras fiender
bland rovdjuren, ekosystemet vänds upp och ner och skadas.
Vår planet vimlar av levande arter där varje arts antal påverkar
andras. Som bekant ökar jordens mänskliga befolkning väldigt snabbt.
Detta kan leda till problem, dels om det stör ekosystemen, dels om mat och
vatten inte räcker till för att föda alla. Dock behöver detta inte leda till
apokalyptiska dystopier om man förmår att minska nativiteten och
samtidigt förändrar de globala kostvanorna i vegetarisk riktning.
Resiliens12
Detta engelska låneord – med latinskt ursprung – är ännu inte etablerat i
svenskan. Resiliens betyder egentligen uthållighet eller motståndskraft. Det
kan innebära att en gren är svår att knäcka, en vilja svår att bryta eller att
ett immunförsvar biter bra
I hållbarhetsdebatten har ordet börjat användas allt oftare för att tala
om huruvida ett system, främst ekosystem men också sociala och
ekonomiska system,13 kan stå emot påfrestningar och förändringar. En
allmän regel är att mer komplexa system, t.ex. rikare näringskedjor, har
högre resiliens – och därmed kan klara omställningar bättre. Om
exempelvis artrikedomen utarmas (som är fallet idag, globalt sett), minskar
resiliensen och en kemikalieförorening, temperaturskillnad eller annat kan
lättare rubba balansen och dramatiskt försämra livsbetingelserna.’
11
DDT är numera förbjudet i de flesta ”utvecklade” länder men den total globala
användningen ligger fortfarande på en hög nivå och genom vind och vatten sprids medlet.
12
Följande två underrubriker är skrivna av DG.
13
Denna tredimensionella definition av hållbarhet – ekologisk, social, ekonomisk – letar sig
tillbaka till Brundlandrapporten 1987 (vars formella namn var ”Vår gemensamma
framtid). Den författades av en kommission
24
Ekosystemtjänst
Ekosystemtjänster är den ”service” som ekosystemen erbjuder mänskliga
samhällen vad gäller vattenrening, gödning, avfallshantering, bevattning
och så vidare. Alla samhällen är beroende av ekosystemtjänster och deras
totala ekonomiska värde överstiger det mänskliga arbetet.
Jag kunde ha fortsatt med några nyckelbegrepp, men de viktigaste tror jag
att jag lyckats med att sammanfatta.
Historisk utveckling, en kort bakgrund
Nu vänder vi blicken mot den historiska utvecklingen som har påverkat och
förändrat ekologin.
De första människorna var jägare och samlare och hade ett ganska
”snällt” umgänge med biosfären. Man hade ihjäl djur genom fiske och jakt,
samlade frön, nötter och annat ätbart och valde att bosätta sig temporärt
där förutsättningarna för överlevnad tycktes vara goda. Vidare var det ett
rätt litet antal människor som behövde dela på det som planeten erbjöd.
Hälsan kan förmodas att ha varit god, i alla fall tandhälsan som är
möjlig att bedöma utifrån studiet av dessa tidiga människornas kvarlevor.
Men människorna blev fler, klimatet förändrades, och man började
upptäcka att ätbart kunde odlas, man kunde alltså stanna på ett gynnsamt
ställe, Nomadlivet började gå mot sitt slut, den neolitiska revolutionen14
uppstod och de nya bönderna grep aktivt in i ekosystemet.
En följd blev att naturen mer och mer sågs som en resurs. Några av
följderna blev försämrad tandhälsa, men det viktigaste av allt var nya
fenomen som avfall, föroreningar, nya sjukdomar och klan- och
stammotsättningar kring vem som hade rätt att bruka en viss bit jord –
14
Detta begrepp står för övergången från jägar- och samlarsamhället till ett
jordbrukssamhälle. Man brukar datera det till övergången från äldre till yngre stenålder för
cirka 10 000 år sedan.
25
vem som ”ägde” den. Det uppkom sålunda både ekologiska och
socioekonomiska effekter av den neolitiska revolutionen. Ekologiska
katastrofer började inträffa – att det förekommit minst en syndaflod anses
som belagt, även om det hela inte överensstämmer med Bibelns
berättelse.15 Torka kunde vara ett problem, man försökte lösa det med
konstbevattning men det skedde ofta med saltvatten och marken blev
ofruktbar. Nya behov, till exempel fasta bostäder av trä ledde till skövling
av skogar. Vilket i sin tur kunde leda till erosion.
Till saken hör ett gradvist förändrat tänkande – att människan är
jordens herre och att naturen är till för henne, ett objekt att utnyttja. Det är
bland annat ett av budskapen i Bibeln. Kristendomen bryter ju klart med
animismen, att varje ting är heligt. I stället blir människan jordens herre.
Men undantag fanns inom kristendomen, till exempel den Helige
Franciskus (cirka 1180-1226) - en radikal predikant som pläderade för alla
arters rätt och blev ekologins skyddshelgon 1980. De gemensamma dragen
hos de olika esoteriska visdomslärorna inom alla världsreligioner har också
haft ekologiskt tänkande som en inneboende del av sin världsuppfattning.
Vad som ibland kallas ”the perennial philosophy”16 pekar på gemensamma
visdomsläror som genomsyrade grundandet av samtliga världsreligionerna
när det euroasiatiska världssystemet nådde en viss nivå av komplexitet 500
f. Kr. och framåt. De olika ”upplysta” verkar ha haft en mer ekologisk
världsbild än de populära religionernas utövare. Jainismens icke-våld,
buddhismens alla kännande varelser, yogans koppling mellan individens
medvetande och världssjälen, judendomens betoning av uppskattning av
skapelsen och annat är homologa med andra former för omsorg om alltet
inklusive vår planet. 17
Med jordbruket följer ”civilisationen” – naturen misshushålls alltmer
med och de sociala klyftorna växer – detta hänger samman. I städerna, till
exempel Rom, löste man avfallsfrågan genom att stjälpa det hela i vattnet.
Följden blev sjukdomar. Föroreningarna växte i städerna, på nordligare
15
Se till exempel Ryan och Pitman.
16
Anhängare till denna brukar idag kallas ”(integrala) traditionalister.” Begreppet är
väletablerat inom religionssociologin, se Robert Bellahs arbete på området.
17
Vi väljer att inte här ta upp frågan om ”the perennial philosophy” utgör något enhetligt
fenomen. Vi kan dock nämna att frågan är ett hett ämne bland många, och mycket talar
för att enheten rymmer många sprickor.
26
breddgrader frös man – för att värma sig kunde man ta till vad som helst –
trä, ja till och med avrättade människor. Vi kanske bör nämna att man
brukar skilja mellan hortikultur (trädgårdsodling) och agrikultur
(åkerbruk), som svarar mot små- respektive storskalighet. Det är först när
man kan tala om agrikultur som man kan tala om civilisation och mer
storskalig miljöförstöring, även om människan som bekant utrotade
djurarter redan på stenåldern.
Här är vi framme vid en ny punkt: kolonialismen. Denna blev möjlig
till följd av en kombination av ny teknologi, nyfikenhet, makt- och
penningbegär och en del annat. Från den så kallade ”upptäckten” av
Amerika började dels förslavningen av ursprungsfolken, slavhandeln, och
handeln med mineraler, metaller, livsmedel med mera, den så kallade
”plantageekonomin.”. Men, och det är viktigt, slaveri och handel förekom i
alla världsdelar. När vi gick i skolan fick de flesta av oss lära sig att det bara
var Europa som sysslade med slikt – en grov missuppfattning, lindrigt
uttryckt. Det fanns innan den moderna eran tre stora maktcentra, och de
låg inte i Europa – det var Kina, Indien och Mellanöstern.18 Låt oss därför
stanna upp lite vid den globala historien.19
Fram till runt 1750 kom livets nödvändigheter – mat, kläder, boende,
och bränsle för att laga mat och värma sig från jord och vatten. Resurserna
för detta bestämdes ytterst av hur mycket energi som genererades från
solen. Den industri som fanns – manufakturen – som tillverkade kläder,
läder och annat, drevs av träkol från skogen. Här fanns alltså gränser för
hur mycket som kunde produceras och i sin tur för hur många människor
som kunde leva. Enligt många globalhistoriker är det en ren slump att det
efter 1750 börjad hända saker i England – man upp täckte stenkolen, och
denna energikälla kunde via uppfinnandet och konstruktionen av
ångmaskinen, som i sig föregicks av den handdrivna vattenpumpen. Häri
ligger några viktiga förutsättningar för den moderna industrialismen och
en tillväxt som inte längre bestämdes av naturens krafter utan i allt högre
grad av människors makt och beslut.
18
Hur många vet, till exempel att den största BNP:n fram till 1800-taleet fanns i Kina?
19
En relativt kort, utmärkt ingång är Robert B. Marks (2007) The Origins of the Modern
World. Oxford: Rowan & Littlefield.
27
Global kolonialism utövades på många platser – i Asien, Afrika; men
om det nu var något som Europa utmärkte sig för så var det utrotandet av
de folk som bodde i Amerika innan européerna började anlända efter
Columbus så kallade upptäckt. Flottorna från de dåtida europeiska
stormakterna - Spanien, Portugal, Frankrike och Storbritannien - började
gå i skytteltrafik. De flesta vet ju att det började fraktas afrikanska slavar
dit, samt till exempel nya grödor som potatis och tobak tillbaks. Och guld
och silver givetvis som kunde utnyttjas i den redan då globala handeln. Inte
alla vet att européerna inte bara hade ordentligt med krututrustade
skjutvapen med sig. Betydligt mer dödliga var alla virus de bar med sig.
Man räknar idag med att cirka 90 % av ursprungsbefolkningen gick under
främst på grund av nya sjukdomar och epidemier.20 Till exempel drabbades
det mest tätbefolkade området Mellanamerika av inte mindre än 17
epidemier som var och en kan jämföras med digerdöden – under en period
på 150 år.
I Europa började lagret av träd som bränsle att ta slut och man
började elda med stenkol (förkolnade träd). Tillsammans med
ångmaskinen var tiden nu inne för industrialiseringen och den stora
urbaniseringsvågen. Ekonomiskt var så klart detta bra för fabriksägarna
och råvaruleverantörerna, men desto sämre för de bönder som berövades
sin jord och tvingades in i fabrikerna i städerna. Inte heller var det bra för
miljön. Avgaser och avfall från fabrikerna bidrog till detta. En mängd andra
detaljer kan nämnas – så blev Storbritannien beroende av importerat vete
som ju i sin tur ökade transporterna som i sin tur krävde resurser,
lagerresurser och så vidare.
Kolonialismen hade också som resultat i att levnadsstandarden ökade
för en del i Europa men minskade i Kina och Afrika i och med att
självhushållningen minskade där.
Svält var en annan faktor, på Irland skördade potatispesten massvis
med offer (pesten förvärrades av att mani princip bara använde en
potatissort), vilket ledde till massutvandring till Amerika. Väl ditkomna
kunde de senare, på 1870-talet, erfara att européer slaktat större delen av
de vilda bufflarna på prärien – de djur som hade gett indianerna så mycket
20
Se The Columbian Exchange (2003) av Alfred W. Crosby samt Nathan Nunn och Nancy
Qian (2010) ” The Columbian Exchange: A History of Disease, Food, and Ideas”, Journal of
Economic Perspectives, Volume 24, Number 2.
28
i form av mat och material att tillverka det som basbehoven krävde.
Indianernas frukter och andra grödor strök också med. Idag vet vi resten –
ett av alltför många folkmord ägde rum, genom både militärisk och
ekologisk krigföring. Indianhövdingen Seattle sägs 1885 ha yttrat några ord
som kommit att gå till historien: ”Vem kan köpa eller sälja himlen? Vi äger
inte varken den friska luften eller det flödande vattnet. Hur ska ni då
kunna köpa dem från oss?”21 Kloka ekologiska ord, och även det att vi (i
alla fall många av oss) hyser sympati och förståelse för de ursprungsfolk
som levde i Amerika innan européerna ankomst, och den form av andlighet
som de omhuldade och det sätt man samspelade med naturen på.
Ett perspektiv vi inte får glömma bort är det geografiska – och det
finns en modern klassiker om detta: Jared Diamonds bok (i svensk
översättning) Vete, vapen och virus. Det syns mig vara en god idé att kort
referera hans huvudteser.
Diamonds tänkande började 1972 när han fick frågan av en papuansk
lokalpolitiker – Yali – varför de ”vita” producerat så mycket, men inte
papuanerna. Diamond ställer frågan på ett annat sätt: varför har
människans utveckling varit så ojämn, och skett i olika takt på olika
kontinenter.
Svaret
är
geografiskt-ekologiskt:
Matproduktionen
utvecklades först runt Mesopotamien runt 8.500 f. Kr. Det beror på den
bördiga jorden och att växterna som fanns där lätt kunde börja odlas –
framför allt vete och ärter. Dessutom fanns här djur som var lättämjda,
som på så sätt blev redskap i produktionen. Detta område, som vi i dag
brukar kalla ”mellersta östern” tillhör den stora sammanhängande
kontinenten Eurasien – och det är talande att av de större däggdjuren har
13 av 14 arter domesticerats i Eurasien. Viktigt här är att kontinenten
breder ut sig längs en öst-västlig axel, vilket underlättar spridning av
grödor eftersom klimatzonerna inte är extremt olika. Det omvända är fallet
för Amerika som ju följer en nord-sydlig axel och därmed försvårar allt det
som underlättats i Eurasien. Mellanamerika är en tunn landtunga att
jämföra med Euroasiens vidder på motsvarande breddgrader. Detta blir en
lång historia där Diamond visar att detta betingar de samhälleliga
21
Det bör emellertid påpekas att detta citat – slagkraftigt både i intellektuell och populär
kultur – enligt forskningen aldrig egentligen yttrades av Seattle, utan har visat sig vara en
tillrättalagd efterkonstruktion av den ursprungsbefolkningsindian som miljörörelsen och
andra önskade sig.
29
förhållandena och de tekniska dito. Till exempel ger överskott i
matproduktion en större chans för utveckling av aktiviteter utanför
kroppsarbetet, ”civilisation” (utveckling av skriftspråk med mera) samt i
sin förlängning hierarkisering och ökade klyftor mellan klaner, kaster och
klasser. Man skulle kunna uttrycka det som att ett materiellt rikare liv blir
möjligt när nomadlivet upphör.
Kolonialismen kulminerar sedan med imperialismen. Industrialiseringen hade kört så hårt med utvinning av råvaror på hemmaplan att
det sågs som nödvändigt att öka uttaget från kolonierna. Den
imperialistiska kolonialismen började nu bygga upp infrastrukturen med
järnvägar etcetera för att underlätta transporterna, men tyvärr skedde
detta till priset av ytterligare miljöförstöring och ökande svält i kolonierna.
Nu kom en helt ny produkt ut på marknaden – bilen. Vi vet alla att
detta kan vara en mördarmaskin, ändå fortsätter de flesta av oss att köra
(om vi nu har en bil, eller som en del två eller flera). Den spyr ut avgaser,
oftast ganska ohälsosamma, de flesta slukar lagerresursen fossila
bränslen,22 väsnas med mera. För profitgenererande köp och försörjning av
bilen, bränslen, transporter med mera är den däremot bra, och den skapar
ju ”sysselsättning”, ett numera heligt ord för de flesta.
Bilen gjorde sin stora entré i USA. Ett annat amerikanskt fenomen var
den erosion som orsakades av monokulturen (odlandet av endast en
gröda), konstgödsel23 med mera. Denna utveckling ruinerade många
lantbrukare och gjorde att öknarna bredde ut sig.
Vi börjar närma oss nutiden. Låt oss börja med den moderna
jordbruksindustrin som inte bara handlar om maskiner, besprutning och
konstgödning. Med den relativt nya kloningsteknologin kan man göra mer
än fåret Molly. Man kan klona nya arter av till exempel utsäde
(genmodifierade grödor). Problemet med det är att det kräver övervakning
22
Jag kanske inte behöver tillägga att även lagerresurser som gas och el ofta kommer från
lagerresurser, eller kärnkraft. Det sista är, för mig och många, andra inte oproblematiskt,
lindrigt uttryckt.
23
Konstgödning ökar på kort sikt avkastningen, men i det långa loppet har den en rad
mindre trevliga bieffekter, bland annat stör den närliggande ekosystem.
30
och energitillförsel för att inte kollapsa. Och den moderna broilerindustrin
med smaklösa kycklingar känner nog de flesta till.
Mycket av det som har framställts här ger oss nya sjukdomar. Här
kommer läkemedelsindustrin in, som i sin tur tillför naturen nya gifter.
Här står vi med alla de problem som ekologister försöker komma fram
till lösningen på: vattenresurser, jordförstöring, förgiftningar, sjukdomar,
energifrågan, klimatförändringar, haven, och inte minst alla de
socioekonomiska problemen som är invävda i de rent ekologiska
problemen.
Till sist i denna inledning lite mer om mitt eget ”förgrönligande”: 1967
fick jag i ett bokstipendium i skolan: Rachel Carsons bok Tyst vår. Titeln
anspelar på hur fågelsången har tystnat, sångarna har dött av DDT. I dessa
unga år blev jag skakad av vad som skrevs i boken.
I något mindre unga år skedde kärnkraftsolyckan i Harrisburg 1979.
Denna föranledde bland annat en folkomröstning i Sverige 1980 om
kärnkraftens vara eller icke vara i framtiden. Själv tågade jag mot
Barsebäck och engagerade mig för ”Linje 3” som sa blankt nej till
kärnkraft. Jag har inte funnit någon anledning till att ändra uppfattning
precis.
Antropocen: det kritiska nuläget24
När denna bok skrivs befinner mänskligheten och jorden sig i ett kritiskt
läge. Sedan 30 år tillbaka har jordens system på allvar börjat utarmas på
grund av människans exponentiellt ökande påverkan. Nu märks effekterna:
haven kvävs, ekosystem kollapsar, vädret börjar variera kraftigare, isen
smälter och vattenförsörjning och jordbruk hotas – samtidigt som
befolkningen ökar och konsumtionen likaså.
Ett allt vanligare sätt att karaktärisera denna utveckling är att betona
att människan har blivit den enskilt starkaste geologiska kraften på jorden.
24
Skrivet av DG.
31
Detta har lett till den föreslagna namngivningen av en ny geologisk epok:
antropocen (antropo- efter grekiskans ”människa”).
Bildspråket ekar från klimatforskare, miljövetare och andra: Vi är i
”tionde ronden”, ”elfte timman”, ”timman är slagen”, final countdown, vi
står inför ”mänsklighetens största utmaning”.25
En bredare intenationell konsensus har också uppnåtts i denna
diagnosticering av världsläget. FN:s klimatpanel och Al Gore’s film An
Inconvenient Truth spelade viktiga roller i att etablera idén om klimathotet
i världspolitiken. Men det finns flera andra avgörande miljöproblem – och
på senare tid har man enats kring nio globala miljöfrågor. Här har den
svenske miljövetaren Johan Rockström och Stockholm Resilience Center
spelat en viktig roll i att samla forskare, sammanställa information och att
auktorisera och göra denna information känd.26
En geologisk aspekt av kulturhistorien
Hela den mänskliga historien som vi känner den bör tolkas i ett geologiskt
sammanhang. Under de 150 000 år som den moderna människan har
funnits har den mesta av tiden tillbringats under djupa istider med kraftiga
svängningar i temperaturen. I ett kritiskt skede för cirka 75 000 år sedan
var människan nästan utrotad, med en befolkning på endast omkring
tiotusen som levde i Etiopien och sedan spred sig åter över jorden.
För omkring tolvtusen år sedan stabiliserades jordens klimat och vi
kom in i det gynnsamma geologiska undantagstillstånd som vi nu känner:
holocen. Under denna period har vi haft stabila årstider som möjliggjort
jordbruket och civilisationers framväxt, i synnerhet på euroasiatiska
kontinenten. Det vi kallar för ”världshistoria” är inget annat än en
inflikning i den geologiska historiens nycker.
25
Forskning av amerikanen John Frazer som jag (DG) tagit del av under en konferens i
Wien nyligen visar att miljöforskare också utvecklar en stor klimatångest som dessvärre
har negativ påverkan på deras förmåga att hantera de sociala sammanhang som
miljöarbetet kräver.
26
Detta delkapitel är baserat på den populära sammanställning som Johan Rockström gjort
tillsammans med fotografen Mattias Klum: Vår tid på jorden (2012)
32
De nio gränsvärdena
De nio gränsvärden som vi globalt utmanar summeras i bilden
nedan:
Förutom att jordens känsliga klimatsystem under holocen är hotat i
övergången till antropocen, befinner vi oss i början på den sjätte
massutrotningen av artrikedom i jordens historia. Den pågående
utrotningen är mer dramatisk än den meteorkrasch som orsakade
dinosauriernas utplåning, i antal utdöda arter över tid räknat.
Förutom detta finns sju andra planetära gränsvärden, varav ett redan
är överträtt och flera andra riskerar att mycket snart överträdas med stora
risker för mänskligheten. De nio planetära gränsvärdena är:
1. Klimatförändring
33
2. Utarmning av ozonlagret i atmosfären
3. Havsförsurning
4. Påverkan på den globala kväve- och fosforcykeln
5. Förändringar i markanvändning
6. Global färskvattensanvändning
7. Förlusten av biologisk mångfald
8. Aerosoler (partiklar) i atmosfären
9. Kemiska föroreningar
Även om det ”endast” tre av nio av dess gränsvärden som redan anses vara
överträdda av forskarna, finns inga skäl till lugn och ro. Detta beror på att
dagens exponentiella utveckling av teknologin och världsmarkanden
mycket snabbt kan ändra på situationen.
Golfklubbornas tid
Enkelt uttryckt lever vi ”golfklubbornas tid”, det vill säga den
exponentiella utvecklingens tid. Eftersom exponentiella funktioner
kan röra sig dramatiskt från värden som ligger mycket lågt till
tusenfaldigt gånger högre värden, liknar de golfklubbor.
Det finns snart sagt inget område av mänsklig aktivitet som inte ökar
exponentiellt: nedskräpning, utsläpp, population, kunskap, information,
produktion. Vi lever i en färgsprakande explosion av allt gott och ont som
utvecklingen för med sig.
Å ena sidan ökar de ohållbara sidorna av utvecklingen exponentiellt –
de planetära gränsvärdena sprängs. Å andra sidan ökar samtidigt antalet
miljömedvetna aktivister exponentiellt och deras kunskapsbas likaså.
Måhända kan den kulturella utvecklingen hinna ikapp och tackla den
teknologiska?
Nu från ekologin, till ekologismen.
34
4. Ekologismens grundidéer
När det gäller uppräkningen av ekologismens grundidéer har jag gjort det
lätt för mig. De finns nämligen nedskrivna på ett bra och enkelt sätt redan,
här citerade från en artikel på internet:27
1. ”Naturresurserna” är basen i ideologin. Detta beror på dessa
resursers historiska utveckling och att de har skapats av naturen
själv inte av människan. Vilket gör dessa resurser så mycket mer
värdefulla än om dessa hade skapats av människan själv. Man kan
jämföra detta synsätt med att ett konstverk i originalversion är mer
värdefull än samma konstverk i en kopieversion. Därför att man
värdesätter genialiteten hos konstnären till originalversionen så
högt.
2. Ökad ekonomisk tillväxt är inte ett mål, utan när ett land har
utvecklats till en nivå där befolkningen har det allra nödvändigaste
för ett drägligt liv skall inte tillväxten öka mer än som den
ekologiska balansen kan upprätthålla. Alltså det är mer viktigt att
den ekologiska balansen kan upprätthållas än att den ekonomiska
tillväxten ökar (BNP-ökningen).
3. Att använda ersättningsbara resurser. Detta är en av de viktigaste
principerna inom ekologismen. Människan skall sträva efter minsta
möjliga påverkan på naturens egna processer. Det är viktigare att
rädda en utdöende art än att rädda ett enskilt djur, om man måste
välja.
27
http://web.comhem.se/~u13115096/Ideologierna/ekologism.html) Det finns fördelar
och problem med att använda och klistra in material från internet: fördelarna är uppenbara
– det är snabbt, mängden av information är enorm med mera; nackdelarna är också
välkända – skribenten slipper skriva själv, källkritiken blir svårare. Därför har jag bara
undantagsvis använt mig av att klippa in text från nätet. Jag har valt att göra det just här
eftersom det är en bra och korrekt framställning av sitt ämne.
35
4. Ekologisk hållbarhet. All mänsklig aktivitet måste vara obegränsat
hållbara. Dessa aktiviteter får inte förstöra ekosystemens stabilitet.
De måste också visa respekt för naturens självreglerande system.
5.
Att fokusera på framtiden. Det politiska och ekonomiska systemet
skall inte bara vara till för att tillfredsställa vitala mänskliga behov
idag utan också för kommande generationer.
6. Frigörelse från människors herravälde. Som t.ex. djurens frigörelse
från människors herravälde och människorna i tredje världens
frigörelse från I-ländernas herravälde. Ytterst gäller att det är fel
när mänskligheten har herraväldet över naturen men det är bra när
mänskligheten lever i harmoni med naturen.”
Ekologismen vill bevara för att inte förstöra, i grunden är den alltså
konservativ, (”conservare” betyder just att bevara). Men i takt med att
miljön förstörs blir ekologismen samtidigt alltmer radikal. Eller
”radikalkonservativ”.28 I detta ligger att den inte är entydigt vare sig (i
gängse mening) ”vänster” eller ”höger”,29 det ligger mycket i att de
ekologiska frågorna bildar en egen skala, och som vi kan utläsa ovan, dock
som vi kommer att se än mer längre fram, kan den inte placeras på den
traditionella vänster-högerskalan. Det förhindrar inte att ekologistiska
rörelser, partigrupper, författare och debattörer ofta kolliderar. Det rör sig
oftast om konflikter mellan de som ser sig själva som pragmatiska realister
– i Tyskland kallade ”Realos” – och de som med rätt eller orätt benämns
som fundamentalister – i Tyskland kallade ”Fundis”. Det handlar om
ungefär samma motsättning som ibland kallas för ”antropocentristerna”
versus ”djupekologerna”; ”reformister” versus ”revolutionärer”.
Sedan har vi en stor grupp som pendlar mellan hållningarna som
antingen utgår från att det är den politiskt-demokratiska genomförbarheten som är det viktigaste eller om det krävs en total andlig
revolution och radikalt förändrade livsmönster för att rädda det som
räddas kan på en planet som är utsatt för en rad hot. Vi kommer att
28
Jag har ältat detta begrepp sedan slutet av 1990-talet, och till och med skrivit en bok om
det som betecknas med begreppet (Radical Conservatism and the Future of Politics.
London: Sage, 1999).
29
Vänster och höger kan i sin tur ha olika betydelser. Se till exempel Rydgren (2011) och
Dahl (2006).
36
återkomma till denna motsättning inom ekologismen. De två
uppfattningarna har i alla fall en sak gemensam: miljöfrågan är den
viktigaste politiska frågan. Även om ingen vettig politiker eller debattör
skulle välja att kalla sig för ”miljöfiende” så kan man utifrån noggranna
analyser se att det finns sådana individer som förtjänar beteckningen.30
Det kan tilläggas att ekologismen är den enda av ideologierna som
försöker dra konsekvenserna av en vetenskap – den akademiska
disciplinen ekologi. Därmed inte sagt att ekologismen skulle vara
”överlägsen” andra ideologier. Vetenskap är en sak – dess teser är antingen
sanna eller falska; ideologi handlar om personliga värderingar och
preferenser.
Jag ska nu fortsätta med att diskutera ekologister och ekologismer och
kommer att försöka med en kronologisk framställning så gott det går. Jag
börjar med några tänkare som idag hade betecknats som högerextremister.
Dessa ”högerns pionjärer” ligger tidsmässigt före 1800-talets stora
föregångare till ekologismen (Henry David Thoreau och Lev Tolstoj). De
kallade sig inte själva ekologister, men de har med all sannolikhet haft en
betydelse för 1900-talets ekologister som knappast går att underskatta.
Dessutom kommer jag att redogöra för den så kallade Lebensreformrörelsen i Tyskland som både lämnat historiska avtryck och inspirerat
senare generationer till att pröva alternativa levnadssätt.
30
Här har vi en parallell till feminismen – bortsett från enstaka högerextremister är det
ingen som gärna betecknar sig som ”antifeminist”.
37
DEL 2. DEN TIDIGA
MODERNITETEN OCH
KRIGEN
38
5. Några gröna pionjärer
Här är urvalet svårt, men de två jag valt är tveklöst de främsta pionjärerna.
Möjligtvis kunde jag ha inkluderat Jean-Jacques Rousseau (1712-78) som
var extremt negativ till tekniken och konstgjordhet i till exempel städerna.
Dessutom finns det exempel något ännu längre tillbaks i tiden, men då
handlar det mest om naturskydd för att förhindra att vissa skogar skövlas,
och protester mot det som händer med omgivningen i kölvattnet på den
industriella revolutionen.
Jag tror att man kan se två vitt skilda ursprungssammanhang för
miljötänkandet. Dels ett konservativt, ja reaktionärt och oftast rasistiskt
sammanhang; dels några frihetligt orienterade författare och tänkare.
Högerns gröna pionjärer – en ren natur förutsätter
en ren ras!
Till de gröna pionjärerna i den tyska romantiken hör Ernst Moritz Arndt
(1769 – 1860) och Wilhelm Heinrich Riehl (1823-97).31 Författaren Arndt
var nationalist och bondevän. Redan år 1815 betonade han nödvändigheten
av att skydda och bevara skogarna, att freda dem från den snabba
industrialiseringen. Skogen är värd att skydda eftersom den är tysk och bra
för tyskarna, både ur biologisk och estetisk synvinkel. Riehl var en av
Arndts studenter. “Heimat” blev nyckelord i hans teori, redovisad i
mastodontverket Die Naturgeschichte des Volkes, tre volymer utgivna
mellan 1851 och 1854. Riehl var i mångt och mycket sociolog. Han såg ett
31
Dessa lästes ordentligt av de gröna nazisterna, se vidare kapitel 6 nedan.
39
“Gesellschaft” växa fram med industrialisering och urbanisering, ett
“Gesellschaft” som hotar olika former av “Gemeinschaft”, det som bär upp
moralen. Han skulle ha kunnat utropa: Åter till hembygden! Tack och lov
att landet fortfarande är SÅ efterblivet!
Efter Riehl fanns två vägar att välja: antingen att engagera sig i den
praktiska skogsvetenskapen eller att falla i grubbel över ”Deutschtum”
(tyskhet). Riehl kunde representera båda alternativen. Den blide vårdaren
av “Heimat” och traditionella levnadssätt vetter åt ena hållet, den
högljudde kritikern av judarnas överrepresentation i det kosmopolitiska,
urbana och kommersiella åt andra. Riehl talar i uppsatsen “Feld und Wald”
från 1853 om “vildmarkens rättigheter” (Staudenmeier 2001: 2).
Vildmarken och naturen hade dock en klar förbindelse med tyskheten: “Vi
måste rädda skogen”, skriver Riehl, “så att folkets livspuls fortsätter att
vara varm och glädjefull, så att Tyskland förblir Tyskland.”
Wandervogel-rörelsen förde dessa idéer in i 1900-talet. Denna rörelse,
även kallad ”ungdomsrörelsen” hyllade det fria livet i skogen som man gick
ut och vandrade i. Den var ett hopkok av österländsk mysticism, romantik,
tron på ett autentiskt liv befriat från förnuft och stadsliv.
En av dess framträdande ideologer – filosofen Ludwig Klages (1872 –
1956), fördömde så pass tidigt som 1913, i uppsatsen “Mensch und Erde”
(han publicerade uppsatsen i en av Wandervogel-rörelsens skrifter)
massturismens skador på miljön och slakten av valar och talade om jorden
som en ekologisk helhet. Problemen kommer sig av en tilltagande
dominans av “anden” över “livet”. Med “ande” syftar Klages närmast på
instrumentellt förnuft. Detta river loss människan från hennes naturliga
omgivning, från “livet”. Det är kanske överflödigt att påminna om att han
även var antisemit.
Till denna idéströmning kan man foga Oswald Spengler (1880-1936),
som menade att “bonden är den eviga människan”, och Ernst Niekisch
(1889-1967), som 1931 skrev att “teknologi är våldtäkt på naturen”
(Herman 1997: 419). Också Martin Heidegger var imponerad av Klages’
nietzscheanskt färgade attack på den teknologiska kapitalismen. Jag
återkommer till Heidegger längre fram.
I Sverige fanns givetvis även tänkare som var lagda åt det här hållet.
En välbekant person – i alla fall för sin dikt om tomten och diktsviten Den
nya Grottesången från 1891 – är Viktor Rydberg (1828-95). Mot slutet av
sitt liv skärpte han sin kritik av ”grottekvarnen” – de nya fabrikerna och
40
städerna som ”förbränningshärdar för mänsklig livskraft”.32 Alkoholism
och sjukdomar präglar majoritetens levnadsförhållanden och enda
räddningen är att gå bakåt till att de breda massorna blir självägande
bönder med småskalig produktion för att skapa ett hållbart samhälle.
De frihetligt orienterade
Desto mer namnkunniga är idag de kulturella ikoner som på olika sätt
föregrep våra dagars gröna tänkande utifrån frihetliga, liberala eller
anarkistiska idéer. Här diskuteras Henry David Thoreau och Lev Tolstoj.
Henry David Thoreau33
Amerikanen Thoreau (1817-62) var verksam inom många fält - författare,
filosof, poet, slaverimotståndare med mera. Han var mycket intresserad av
långa skogspromenader, botanik och reseberättelser. Han var nära vän och
ofta granne med den kände författaren Ralph Waldo Emerson (1803-82; vi
återkommer till denne och hans gudson William James). Han skrev en rad
verk, på svenska finns Skogsliv vid Walden (1947 [1854]) där han redovisar
tankar och erfarenheter från två års eremitliv ute i naturen. Det andra
verket som är viktigt i detta sammanhang är Om plikten till medborgerlig
ohörsamhet (1960[1849]).
Hans naturfilosofi finns inom den riktning som brukar kallas för
transcendentalism.34 Huvudtesen är att naturen är en avspegling av en inre
andlighet, och detta implicerar balans och försiktighet. Föga förvånande
var Thoreau dessutom pacifist. Kanske värt att tillägga är att han inte var
vegetarian även om han förespråkade en vegetarisk diet. Thoreau älskade
det enkla livet på landet. Här var det lätt att se vad som är de
grundläggande behoven och därmed vilka som är onödiga. För att göra
32
Från Rydbergs uppsats ”Den hvita rasens framtid” från 1895.
33
Jag har i detta avsnitt använt mig av Wikipedia; http://thoreau.library.ucsb.edu/
samt Goto (2007) som ger en mycket god inblick i hans författarskap.
34
Se till exempel Gura (2007) och vidare nedan.
41
Thoreaus villkorslösa kärlek till naturen riktig rättvisa är det värt att citera
ett längre stycke ur Skogsliv vid Walden35 (s. 216f):
”Detta är en underbar afton, när hela min varelse är som ett enda stort
sinne, som insuper vällust genom varenda por. Jag kommer och går med
en märkvärdig frihet i naturen. Jag är själv en del av den. När jag i
skjortärmarna går längs dammens steniga strand, ehuru det är både kyligt
och blåsigt, och inte ser någon särskilt tilldragande detalj, känner jag
likaväl alla elementen samstämda med mig.”
Vackra ord om ett njutningsfullt leverne, och det förefaller mindre och
mindre märkligt med Thoreaus popularitet bland ekologister.
Han har ofta betecknas som anarkist, men i essän Om plikten till
medborgerlig ohörsamhet (från 1849) pläderar han ibland för mer av
styrning, inte att avskaffa staten men att göra den bättre. Han har ofta
tolkats som en fullblodsanarkist, inte så konstigt med tanke på essäns
inledande ord: ”Jag accepterar till fullo mottot ’Den regering som regerar
minst är den som är bäst.” (min översättning, GD)
Man bör dessutom lita på sig själv och bör vända den andre ryggen om
någon hotar honom. I denna essä förklarar han också varför han vägrade
betala skatt – det var ett sätt att uttrycka sitt motstånd mot slaveriet.
Thoreau var knappast en politisk extremist, han föredrog det som var
”lagom” i de flesta frågor. Det var naturupplevelser som var hans stora
passion. Hans naturupplevelser finns nedtecknade framför allt i Skogsliv
vid Walden. Boken utkom 1854 och berättar om hur författaren drog sig
tillbaka vid dammen Walden för att leva ett enkelt liv i en liten stuga han
själv byggde. Boken är en lång hyllande skildring av naturen, dess liv och
olika former.
Under lång tid var de professionella ekologerna skeptiska till mycket
av vad Thoreau hade skrivit, men efter 1970 fick han ett uppsving, bland
annat på grund av han faktiskt visade sig ha rätt i många av hans
naturanalyser. Man kan säga att han förutspådde ekologins metoder och
objekt.
35
Walden är en damm där Thoreau själv byggde en liten stuga.
42
Hans verk och tankar levde länge i skymundan, men fick en renässans
via några av hans läsare – bland andra Mahatma Gandhi, John F. Kennedy,
Martin Luther King och inte minst den person vi strax ska behandla – Lev
Tolstoj. Dessutom nämns han ofta av gröna anarkister, bland andra de så
kallade ”anarkoprimitivisterna” (som kommer att avhandlas senare).
Ralph Waldo Emerson var som nämndes tidigare Thoreaus nära vän
och mentor. Jag ska stanna upp vid honom eftersom det här klarläggs en
förbindelse mellan tidig ekologism och pragmatisk filosofi. Emerson
vidarebefordrade en filosofisk skola: Transcendentalismen. Kortfattat
menar den att Gud inte står att finna utanför oss, utan inom oss och i allt
levande. Emerson är författare till den poetiska hyllningen till naturen
Nature som först utgavs anonymt 1836. Essän utgör ett vackert, tidigt
försök till att fastställa människans förhållande till naturen genom direkt
upplevelse, genom att helt enkelt med egna sinnen se och känna naturens
underverk – något vi bäst lyckas med när vi i vår ensamhet vandrar genom
den vilda naturen, långt bort från civilisationen.
Emerson var gudfar till William James (1842-1910), tillsammans med
C. S. Peirce och John Dewey en av den amerikanska pragmatismens stora
namn. Dessutom är James framstående inom psykologin. Men det är som
pragmatist, metafysiker och handlingsteoretiker de flesta av oss känner
honom. James’ pragmatism utgår liksom Emersons Nature ifrån den
enskilda människans upplevelse och hans filosofi har föreslagits som
utgångspunkt för att i vår tid tillskriva naturen ett inneboende värde.
Pragmatismen betonar att det som spelar roll är vårt handlande och
dess konsekvenser och det ansvar som följer med detta, inte minst för vår
planet.
Lev Tolstoj36
Den ryske greven Tolstoj levde mellan 1828 och 1910. Han är en av de
största författarna i litteraturhistorien, med sina mest kända verk Anna
Karenina (1877) och det magnifika mastodontverket i fyra band Krig och
36
Egentligen Leo Nikolajevitj Tolstoj. Detta kapitel bygger på Wikipedia och andra
nätresurser, Bra Böckers Lexikon, Nationalencyklopedin samt Lund (1905).
43
fred (1869). Han tillhörde de realistiska författarna, kriget var han väl
förtrogen med – han var officer i Krimkriget 1853-6 – och hans
krigsdagboksanteckningar publicerades senare som noveller. Här möter vi
knappast den fascination för kriget som vi möter i till exempel Ernst
Jüngers In Stahlgewittern från 1920.
Redan i Krig och fred, som handlar om kriget mellan Ryssland och
Frankrike framskymtar en viktig beståndsdel i hans tänkande. Mot de
franska generalerna och den ryska aristokratin ställs den enkla och
oförställda ryska bondeklassen. I Anna Karenina framställer han ett
alternativ till storstädernas ytlighet och materialism: ett förnyat, fritt
jordbruk där enkelheten är norm.
Nu till lite biografi: Redan som tonåring hade Tolstoj läst Gogol,
Rousseau, Voltaire, Schiller med flera - dessutom på originalspråken! Sin
barn- och ungdom har han skildrat på ett mästerligt sätt i trilogin
Barndomen, Pojkåren och Ungdomen. Inte minst de detaljerade och
entusiasmerande berättelserna om årstiderna, floran och faunan är
glädjande läsning, åtminstone för mig. Men skildringarna av
klasskillnaderna åstadkommer den motsatta känslan. Ett citat:
"I put men to death in war, I fought duels to slay others, I lost at cards,
wasted my substance wrung from the sweat of peasants, punished the
latter cruelly, rioted with loose women, and deceived men. Lying, robbery,
adultery of all kinds, drunkenness, violence, murder...There was not one
crime which I did not commit, and yet I was not the less considered by my
equals a comparatively moral man.”
"Such was my life during ten years."37
1844, 16 år gammal, började han studera på universitetet, turkoarabisk litteratur var ämnet. Universitetslivet varade bara ett år, Tolstoj
och universitet var ingen lyckad kombination, men hans stora kunskaper i
främmande språk var omvittnad.
37
http://www.philosophicalsociety.com/Archives/Tolstoy%20On%20Life,%20Death,%20An
d%20Religious%20Belief.htm Citatet är ett utdrag ur My Confession, finns i bland annat
Lift Up Your Eyes: The Religious Writings Of Leo Tolstoy (New York: Julian Press, 1960).
44
En Sturm und Drang-period följde: han blev, liksom den andre store
ryssen Dostojevskij spelmissbrukare och ådrog sig stora skulder. Dessutom
började han supa och umgicks i vad som betraktades som suspekta kretsar.
Och han började använda vanliga bondekläder. Dock vittnar privata brev
från denna tid om ånger och han gav universitetet en ny chans. Han siktade
mot ett arbete för staten alternativt att göra karriär i det militära.
1851 följde han med en av sina bröder på en långresa i Kaukasus där
de levde ett enkelt nomadliv och såg hur lokalbefolkningen levde. Väl
tillbaka började Tolstoj skriva. Samtidigt anslöt han sig till den ryska
armén.
Krimkriget 1853-56 kom att sätta djupa spår och blev en av rötterna
till den radikala pacifism han senare kom att utveckla.
Han gjorde sin första resa till Västeuropa 1857 och beskådade bland
annat en offentlig avrättning, ytterligare en traumatisk upplevelse som
säkert ligger bakom tankar uttryckta i brev där han skriver att han aldrig
ämnar tjäna någon form av styrning någonstans. Tolstoj filar vidare på sin
anarkism som även innefattar tanken om motståndets betydelse.
Han var tillbaka i väst 1860-61 då han mötte Victor Hugo och en av
anarkismens pionjärer Pierre-Joseph Proudhon (1809-65) i Bryssel. Bland
annat diskuterade de utbildningens betydelse, och väl tillbaka i Ryssland
grundade han 13 skolor för barn till livegna. Det lär inte ha blivit någon
större framgång.
1862 gifte sig Tolstoj med Sonya som tog hand om hans anteckningar,
höll ordning på räkenskaperna och allt annat som dessvärre är nödvändigt.
Dessutom fungerade hon som sekreterare och korrekturläsare till flera av
Tolstojs största romaner. Nu inleddes en lång period av skrivande, och
hans författarskap uppskattades av allt fler, det uppstod till och med en
”tolstojianism”.
Men mitt i framgångarna drabbades han
suicidtankar, tvivel på sin egen förmåga med mera.
av
depressioner,
Under slutet av 1860-talet läste han Arthur Schopenhauer (17881860) (Världen som vilja och representation) som fick en stor betydelse för
honom. Han köpte Schopenhauers asketiska etik, och han imponerades av
hur Schopenhauer framhävde buddismen, hinduismen och kristendomen
som asketiska vägar till det heliga.
45
Under 1870-talet genomgick han som sagt en personlig och andlig
kris. Bibelns Bergspredikan gjorde honom till kristen pacifist – det är ju
här som Jesus predikar om att ”vända andra kinden till”.
Och
Schopenhauers citat från Matteus-evangeliet att ”det är lättare för en
kamel att passera genom ett nålsöga än för en rik att komma till himlen”
instämmer Tolstoj också i. Kärlek, egendomslöshet och frihet blev nu hans
främsta dygder. Hans kyrko- och regimkritiska skrifter blev fler och fler.38
Det bör också nämnas att han var vegetarian och nu avhöll sig från alkohol
och tobak.
1879 skrev Tolstoj sin En bekännelse (som kom på svenska 1882). Här
lägger han fram det mesta i öppen dager – hur lojaliteter, både Tolstojs
egna och det ryska samhällets – kommer i konflikt med varandra, hur det
sjuka anses sunt, och så vidare. Efter detta tycks Tolstoj närma sig en
övertygelse och leva det liv han kan känna frid med.
Mahatma Gandhi läste Tolstojs uppgörelser mot den våldsamma värld
de båda ogillade. Och det ledde till en lång korrespondens där Tolstoj
uttryckte sin beundran för den hinduisk-indiska kulturen med hårt arbete,
enkelhet och andlighet.
Som sagt var Tolstoj inspirerad av Thoreau. De tog ställning mot våld,
stat och privat ägande. En liten skillnad mellan de båda är dock att
Thoreau slås av naturen medan Tolstoj slås ned av den krigiska och
destruktiva människan. En annan skillnad är Tolstojs starka engagemang
för den ryska bondeklassen, och den lilla maktlösa människan. Thoreau var
mer av en ensam skogsvandrare, han upplevde naturens storhet och
bävade inför allt det som hotade detta.
Tolstojs pacifism visas också i att han mitt under det rysk-japanska
kriget 1904 publicerade det pacifistiska traktaten Betänken eder!
38
1901 blev Tolstoj exkommunicerad från den rysk-ortodoxa kyrkan.
46
Lebensreformrörelsen
I de tyskspråkiga länderna var det inte bara rasister som tillhörde de gröna
pionjärerna. Är det någon som minns ”Reformbutikerna” som skyltade
med röd Blutsaft och fotriktiga skor? På svenska finns inte så mycket
skrivet om Lebensreform, en strömning som söker sig tillbaks till omkring
1900.39
Begreppet dök upp på 1890-talet och spreds snabbt. Vad ville man
uppnå med denna reform?
Först och främst måste vi framhålla att det var en ganska ordentligt
heterogen rörelse – här fanns såväl vänstersocialister som nationalkonservativa och en stor grupp ganska ointresserade av politiskt
ställningstagande.
Bakgrunden är inte så märklig, vi har redan varit inne på den. Denna
bakgrund gäller samhället i sin helhet, och inte endast de grupper som
senare kom att bli till Lebensreform.
1800-talet kan stavas modernisering, rationalisering och
sekularisering. Det är väl ganska självklart att detta har en baksida. Alla ser
inte de fördelar med dessa processer som av de dominerande skikten i
samhället påstås vara av godo. Många vantrivs, Gud är död, det uppstår en
hunger för något Annat.
Detta negativa, ja till och med eländet, visade sig i alla samhällets
sfärer. Inom politiken växte kraven på politisk demokrati, rörelserna,
framför allt den allt starkare arbetarrörelsen som senare blev
socialdemokratiska partier, fick som bekant igenom sitt huvudkrav i de
flesta utvecklade länder, låt oss säga runt 1920.40
39
På tyska finns det desto mer: mina bokhyllor dignar av vikten av två tjocka volymer i
foliantformat: Kai Buchholz et. al. (red; 2001) Die Lebensreform, 2 volymer. Darmstadt:
Häuser.
40
Vi vet att det vid denna tid uppstod en backlash, ultranationalistiska krafter ville ha en på
nationella värden grundad stat och en diktatur som garanterade detta.
47
Inom det sociala och ekonomiska livet tog sig eländet uttryck i ett
våldsamt supande och usla ekonomiska villkor. Detta ledde till andra
rörelser, i Sverige och andra länder uppstod nykterhetsrörelser, och
arbetarrörelsen/socialdemokratin ställde för den tiden radikala krav på
anständiga löner, kortare arbetsdag, semester med mera, dock utan att
vara delar av Lebensreform.
Inom kulturen, där vi nu ska röra oss, fick vi bland annat bildningsförbund, och i Tyskland växte Lebensreform fram.
Begreppet var ett barn av sin fin-de-siècle-tid: de nya strömningarna
inom filosofi och litteratur; konst och religion; vetenskap och pedagogik.
De växte samman i en strävan efter en ny form av livsföring, kostvanor,
boende och sjukvård. (Krabbe i Buchholz et. al., s. 25) Jag ska nu gå in på
hur dessa strävanden kom att utformas mer konkret och presentera några
viktiga begrepp inom Lebensreform.
1. Die Siedlungsbewegung (bosättningsrörelsen) tog sitt primära
uttryck i en flykt från städerna (den tidens ”gröna vågen”). Den gick
ut på att upprätta Landkommunen där tomter och jord ägdes
gemensamt. I praktiken var detta det enda gemensamma – de olika
nyupprättade boplatserna hade olika politiska och religiösa
förtecken. Det fanns såväl kristna som konfessionslösa kommuner;
rasistiska och mera ”liberala” kommuner; socialistiska-anarkistiska
kommuner; friskhets- och dietorienterade kommuner.
2. Trädgårdsstadsrörelsen uppkom parallellt med denna
utveckling. Flera nya förstäder byggdes där man lade vikt vid stora
park- och grönområden.
3. Jordreformsrörelsen: ”Bodenreform” konstnären ”Fidus”:s
(Hugo Höppener 1868-1948) 41 bild om en ”En tredje väg” bortom
kapitalism och kommunism illustrerar hur många inom
41
Jag återkommer strax till Fidus eftersom han symboliserar en stark förskjutning: från
frihetlighet och naturlighet till ordning – nationalsocialism.
48
jordreformrörelsen tänkte. 42 En väg delar upp sig i tre: kapitalism,
kommunism eller Bodenreform (jordreform).
Det viktiga här var, liksom för de två tidigare, gemensamt ägande
och att inte styras av profitintressen, verktygen kunde variera från
styrning av grundräntan (känns det igen från idag?) till
förespråkande för en räntefri ekonomi. (38) 43
4. Nykterhetsrörelsen: För Lebensreform-anhängarna sågs
dryckenskapsexcesser som ett uttryck för den naturfientliga
civilisation man ville bort från; för rasisterna bland dem gällde att
det skadade rasen; bland ekonomiskt sinnade hävdades det att
samhällets utveckling inte befrämjades av supande. Liksom i
Sverige blev nykterhetsrörelsen, till exempel Godtemplarorden,
relativt stor i det Tyska Riket.
5. Vegetarianismen: Denna var kanske det mest centrala i
Lebensreform. ”Naturligt levnadssätt” och ”sund kost” rimmar ju
ganska väl med att inte äta kött. Dessutom var Lebensreformanhängarna ofta influerade av angloamerikanska asketisktpuritanska rörelser.
6. ”Naturhälsa”: Skepsisen gentemot den moderna civilisationen
gick även igen när det gällde synen på dennas medicinska praktiker.
I stället försökte man plocka fram till stor del bortglömd kunskap
om läkemedelsörter, och intresset för den alternativa österländska
medicinen var stor.
42
Historien visar oss att ”den tredje vägen” är en vådlig beteckning - den har använts både
som metafor för den socialdemokratiska nyorientering som anses vara nödvändig; av
fascister som inte vill beteckna sig som varken ”vänster” eller ”höger”. Under senare år har
en del högerextrema grupper betecknat sig som ”tredjepositionister”.
43
Ett exempel på det senare var Silvio-Gesell-rörelsen. Rörelsen är döpt efter Silvio Gesell
(1862- 1930) som förespråkade räntefrihet och minskning av pengars värde. Att notera är
att John Maynard Keynes lär ha läst honom och tagit del av hans originella idéer.
49
7. Nudismen: Denna var relaterad till idealen om naturlighet, likhet,
soldyrkan med mera. Under några decennier utkom massvis med
trycksaker som behandlade dessa ting.
Först och främst handlar det nog om att, för att travestera Freud, ”Vi
vantrivs i kulturen”. Ett stort antal människor ur främst medel- och
överklass var runt brytningen mellan det nittonde och tjugonde
århundradet innerligt utleda på det urbana livet. Man såg det som ytligt,
konstgjort, ohälsosamt och så vidare. Det fanns ett otal grupper i Tyskland,
Schweiz och Österrike som omfattade minst en av de viktigare
komponenterna i denna – som vi sett - politiskt sett mycket heterogena
rörelse: nudism, vegetarianism, naturbeundran, alternativa odlingsformer
inom jordbruket, drogfrihet (innefattade även nikotin och alkohol, hos en
del även koffein). Dess budskap spreds från mun till mun, massvis med
tidningar, tidskrifter, småskrifter och konst.
Några av nyckelorden var skönhet, sundhet, harmoni, naturbeundran,
naturlighet, frihet, i den mån som ekologiska idéer trädde fram – och det
gjorde de – var det ofta en vad vi kan kalla för ”estetiserande ekologism”.
Lebensreform brukar ofta ses som en del av den så kallade völkischrörelsen, en strömning som fanns i olika gestalter och organisationer av en
del historiker. Detta menar jag är fel.44 Därför följande korta exkurs.
Exkurs 1: ”Völkisch”
Lebensreform brukar ofta ses som en del av den så kallade völkisch-rörelse,
en strömning som fanns i olika gestalter och organisationer. ”Völkisch” går
i detta sammanhang inte att översätta, till ”folklig”. Volk som det stammar
ur betyder det tyska folket, den unika enheten mellan tysk, den jord folket
brukar och bor på och deras relation till Gud. En strömning, de så kallade
”tysktroende” hävdar att tyskarna har sin egen germanska gudom, och eller
att Jesus inte var jude utan german.
44
Uwe Puschner har ingående kritiserat sammankopplingen i Buchholz et. al., s. 175ff.
Puschner har, tillsammans med Walther Schmitz och Justus H. Ulbricht även redigerat den
mest ansedda studien av völkisch-rörelsen: Handbuch zur ”Völkischen Bewegung 18711918.: samt författat Die völkische Bewegung im wilhelminischen Kaiserreich.
50
Uttrycket ”völkische Bewegung” dök först upp 1901, efter att redan
1875 ha använts av germanisten Hermann von Pfister (Hartung 1999: 23).
Ordet ”völkisch” kopplas till ”organiskt” tänkande och tyskarna
uppmaningar att söka sina rötter. Vissa yrkesgrupper, som till exempel
lärare, journalister, författare och präster, var överrepresenterade bland
anhängarna.
De ledande nutida forskarna daterar dock rörelsens födelse till 1871.
Ett antal människor föresatte sig att söka nordiskt-germanska rötter i
största allmänhet och att rensa ut ”folkfrämmande” tankegods, detta för att
uppnå en ny storhet, att åstadkomma ett slags ”åter-bildning” eller
”reformation”.
Lebensreform-rörelsen, som i sig som sagt inte var völkisch,
inspirerade dock de senare till att ställa ut och titta på nordisk konst, att
läsa och diskutera fornnordiska texter, att på friluftsteatrar ordna och
bevista föreställningar med motiv från fornnordisk mytologi med mera.
Nyckelord var “Nordland”, “Upland”, “Odin”, “Thule” och liknande. Dessa
ord återkommer i namn på tidskrifter och i föredrags- och artikelrubriker.
Till det för germanerna främmande, som skulle rensas ut, hörde
katolicism, feminism, socialism och judendom.
Idén med en Lebensreform kan vi även se i denna bild:
51
Denna målning/plansch av Friedrich Eduard Bilz från 1904 heter Das Volk
im Zukunftsstaat och ger oss hans bild av eländet idag, det vill säga 1904,
och den skimrande framtiden som uppnås genom Livsreformen. Till
vänster ser vi eländet:

10 timmars arbetsdag

Kampens primära roll (brödföda, konkurrens med mera);

Sovrum med stängda fönster;

Sjukdom överallt;

Överfyllda sinnessjukhus;

Överfyllda fängelser;

Livet i en alkoholistfamilj;

Rökfyllda restauranglokaler;

Domstolar;

Krigsskådeplatser, och lite annat.
52
Den högra halvan domineras av den stora mittenbilden – ”det jordiska
paradiset” med grönska, flödande sol, lättklädda och friska människor,
frukt att plocka direkt från träden, allt präglat av lekfullhet och harmoni.
De andra bilderna illustrerar motsatserna till bilderna på den vänstra
halvan:

tre timmars arbetsdag;

dans och lyckliga människor;

lyckliga familjer;

utomhussport, samt annat som utstrålar lycka, skönhet och
harmoni.
Medan den vänstra halvan domineras av inomhusaktiviteter,
sjuklighet, en knappt synbar rest av natur, så handlar den högra om att
vara utomhus, sundhet och en grönskande natur. Det rör sig om en superb
illustration av rörelsens samtidsdiagnos och en möjlig bättre framtid.
Nudism representerar en naturlighet, att vara såsom vi är skapade.
Nakenhet visar likheten mellan oss i stället för markerandet av den sociala
ställning som demonstreras av klädedräkten. Dessutom var det ju sunt att
sola naken i solen.
Exkurs 2: Fidus – en tysk konstnärs utveckling som
symptom.
Fidus (Hugo Höppener), som jag nämnde innan vore egentligen värd en
hel bok. Först följer några av hans verk i kronologisk ordning. En
uppmärksam och tolkningssuktande person har nog inte så svårt att se vart
det barkar hän genom åren:
53
Fidus 1900, reklam för en vegetarisk restaurant i Berlin. De nakna gästerna
inte bara äter grönsaker, de sitter i en!
Fidus 1912 – Kommune. Märk att män och kvinnor börjar inta liknade
poser, deras kön är skylda och elektriciteten har gjort sitt intåg som en
integrerad del av naturen.
54
Fidus, sent 1920-tal: Schwertewache. Det är tveksamt om några kvinnor
finns med längre. Spadarna har bytts ut mot svärd.
Bilderna tydliggör delvis Fidus’ livshistoria: under unga år var han
inspirerad av teosofin och Germansk mytologi. Efter första världskriget
dalade hans popularitet, han började bli intresserad av nazismens idéer
och han gick med i NSDAP 1932, trots detta förbjöds hans verk av regimen
1937.
55
Hur kunde en hippieliknande person med böjelse för teosofi bli nazist? Det
vet vi inte. Men han var inte ensam, många före detta frihetligt lagda
bohemer blev nazister. Kvarvarande stark nationalism, privatekonomisk
kollaps, en republik som få älskade, arbetslöshet med mera är de vanligaste
förklaringarna och en eller flera spelar med all sannolikhet med här.
Fidus 1930: Spatenwacht. Spadarna är tillbaks. Men kvinnorna är borta.
Männen är formerade och homogena i fråga om utseende, klädsel och
kroppsställning. Texten blir på svenska ungefär ”Alla komna från/vuxna ur
jorden för jorden; och jorden är till för alla som tillhör jorden.”
Under 1930-talet föll den organiserade delen av Lebensreform sönder
i olika fraktioner. Nudisten Artur Fedor Fuchs höll föreläsningar om
naturens helande kraft, och hur man genom solbadande i Nordens sol
skulle få fram en stark tysk folkstam lämpad för militära aktioner. Detta
borde enligt Fuchs gärna kombineras med ett återvände till jorden i de
tyska skogarna.
56
Hans Sùren (1885 – 1972) publicerade 1924 Der Mensch und die
Sonne som blev en storsäljare. 1941 hade den tryckts i 68 upplagor. Sùren
såg som så många andra arierna som en herreras – starka, militanta, friska
män som skulle frälsa germanerna.
Lebensreform återupptäcktes av hippierörelsen, precis som Herman
Hesse, lebensrefomisternas favoritförfattare.
Men vad har vi idag i stället för Lebensreform? Längtan efter dess
ideal kan ju kanaliseras genom plastikkirurgi, kosmetika med mera för
skönhet, konsumism, tillväxtprat, und so weiter. Man kan ju gå hit:
Bilden är ett symptom på något bredare: ta den nya vågen för urvattnad
yoga, medelklasspersoner iklädda åtsittande kläder bosatta i chica
bostäder, gullig futurism där man föreställer sig övervuxna, prunkande
städer med solceller på alla tak. Med mera. 45
45
I Danmark kan man knappt öppna Weekendavisen utan att kulturvänsterns mallar sig
över hur hysterisk denna strävan efter renhet och autenticitet är hos borgarklassen… Jag
tycker det är en billig kritik som bara tar fatt i ena halvan av denna kulturs framväxt. (DG)
57
Även i Sverige fanns anhängare. En av dem var journalisten och
författaren Karl- Erik Forsslund (1872-1941) som Ann-Sofi Ljung Svensson
behandlar i en uppsats - "Berget, ynglingen och solen”. Forsslund är mest
känd för sitt arbete för hembygdsrörelsen och folkbildningen. Forsslund
var utan tvekan ett barn av sin tid och hans idékomplex passar väl in i
sekelskiftets idéklimat. Ljung Svensson beskriver hans litteratur som ett
koncentrat av tidens idékluster med såväl framtidsoptimism och
reformism som antimodernism och nyreligiositet. Han var radikalt
konservativ och kritiker av de negativa sidorna av moderniseringen,
industrialiseringen och urbaniseringen och uppmanade till en återgång till
och omvärdering av det gamla agrarsamhället. Samhället skulle ta ett steg
tillbaka för att därigenom ta ett steg framåt. Forsslund var typiskt nog
intresserad av Fidus och hans mest kända bild Lichtgebet från 1890:
58
En tolkning av bilden kan vara att solen är Gud och när människan
sträcker sig upp mot solen blir människan även ett med solen, alltså blir
människan ett med Gud. Nietzsches tanke om övermänniskan spökar här
också. Det bör dessutom nämnas att många forskare i bilden ser ett tidigt
tecken på det som skulle bli tysk nationalsocialism.
59
60
6. Grön filosofi och protonazism
Bara en av de två män jag behandlar närmast var nazist (Heidegger), i
betydelsen partimedlem och att han hyllande det som han såg som dess
ideologi; den andre (Jünger) låg i alla fall under sin ungdom nära det
nazistiska tänkandet – han brukar räknas till den ”konservativa
revolutionen” i Weimartyskland.
Martin Heidegger 46
Den tyske filosofen – onekligen en av 1900-talets viktigaste filosofer –
Heideggers (1889-1976) positiva förhållande till nazismen kan nog ses som
innefattande tre förhållanden.
För det första, i Heideggers mest kända verk Varat och tiden (Sein und
Zeit) från 1927 finns protonazistiska resonemang.
Varat är det som ”är” och dess motsats är intet. Detta är en distinktion
som påminner om österlandets föreställning om yin och yang. Det kan låta
extremt abstrakt, men det kan exemplifieras mycket konkret:
Säg att Elvis Presley aldrig hade fötts, det vill säga att tillhöra Intet,
vilken musik hade vi då lyssnat på idag? John Lennon? Eller marschmusik
eller dragspelsmusik? Och så vidare. Det varande tar Intets plats. Det som
inte är, finns helt enkelt inte.
46
Om man ska läsa ett enda verk om Heidegger är valet lätt – Safranski (1994), den finns
översatt till engelska. Texter av Heidegger själv som är relevanta här finns i en relativt tunn
volym – Teknikens väsen.
61
För den som har provat att meditera och kanske nått ända dit att
huvudet är tomt på varje tanke är det heller inget konstigt.
Som människor är vi ”medvarande”. Vi föds in i och växer upp i en
vardagstillvaro, vi blir vuxna människor. Vi blir till en ”das Man”,
”mannet”. I vardagen talar vi om vad ”man” brukar göra, bör göra, ”så gör
man inte”, och så vidare. ”Mannet” 47 kan ha tre betydelser:
1.
Det omedelbara, vardagliga och icke ifrågasatt givna. Det är det är
det sistnämnda ”man” som Heidegger vill uppmärksamma och
kritisera. Vi blir inautentiska, vi blir inte oss själva om vi bara gör
som alla andra av gammal vana.
2. Om man (sic!) börjar tänka på alla möjligheter som i verkligheten
finns kan det föda ångest och lindring kan sökas i till exempel att
man ger sitt liv en radikalt ny inriktning, men bara en annan
inriktning än den första, omedelbara och icke-differentierade.
3. Men människan kan inse att hennes vara är ett ”till-döden-vara”.
Det gäller att ta vara på den tid som är utmätt. Som medvaro är
detta man autentiskt i det att den visar omsorg om allt levande.
Redan här finns alltså Heideggers ekologism invävd i hans filosofi.
Problemet för Heidegger, det som han ser i den moderna, nu demokratiska
verkligheten: Mannet är för de flesta den första betydelsen. Då befrämjas
”genomsnittlighet”, medelmåttlighet, tyst instämmande i den ”allmänna
meningen”. 48 Jag låter ordet gå till Heidegger själv: ”…vad som passar sig,
inom vad man gör gällande eller inte gällande, inom det som man
tillerkänner framgång och det som man förvägrar framgång. Denna
genomsnittlighet när det gäller att förteckna vad man kan och får våga sig
på, vakar nogsamt över varje undantag som tränger sig fram. Varje
förrangsställning49 håller i all tysthet tillbaka. Allt nytt och ursprungligt
slipas av över en natt och gäller som sedan länge bekant. Allt tillkämpat
47
I vissa svenska dialekter kan ”En” ha samma betydelse. Även queerfantaster som jobbar
med pronomenet ”hen” använder en istället för man. (DG)
48
Här finns en parallell till det som högerpopulister och högerextremister idag kallar för
”politisk korrekthet”.
49
Betyder att något ges högre rang än något annat.
62
blir lättvunnet. Varje hemlighet förlorar sin kraft.” (Varat och tiden band 1:
167)50
Dessa ord och inga visor om den icke- autenticitet vi genomlider låter
som typiskt för den -ism som Heidegger vanligtvis påstås tillhöra –
existentialismen. Men det är här inte fråga om en ytlig kritik av jantelagen.
Nej, Heidegger förstår att ett förverkligande av ett autentiskt tillstånd
kräver mer av oss. Han föreslår först att detta revolutionära subjekt kan
vara en generation, men kommer till slut fram till att det måste till ett Volk
(folk). Och det rör sig inte om den franska revolutionens ”folk”. Nej, skrivet
på tyska under en tid genomsyrad av Völkischkeit (se exkursen ovan) avses
en etniskt definierad församling med ett unikt förhållande till den jord de
odlar och bebor. Det är här, som många med mig menar, att en
protonazistisk hållning förebådas.
Förutom att tala om folkets betydelse för ett liv i äkthet svamlade
Heidegger mycket om nationalsocialismen och dess inre storhet. Så skrev
han i Freiburger Studantenzeitung den 3 november 1933 att ”Führern själv
och endast Führern är den nuvarande och den kommande tyska
verkligheten och dess lag”. Han såg Hitler som en företrädare för
medvetandet om Varat. Dock dröjde det inte länge tills Heidegger
uppmärksammade de antiintellektuella inslagen i nazismen.
Heidegger hoppades på en mer långtgående andlig och existentiell
revolution, i enlighet med den nationalsocialistiska andan. I en föreläsning
från 1935 (samlade i Einführung in die Metaphysik) skriver han:
"Det som idag kolporteras som nationalsocialismens filosofi men som
inte har det minsta att göra med denna rörelses inre sanning och
storhet (nämligen med mötet mellan den globalt bestämda tekniken
och Nyare tidens människa) tar sina fisketurer i ’värdenas’
och ’helheternas’ grumliga vattendrag." 51
50
En liknande kritik finns i ett slags ”vänster”-variant hos Frankfurtskolan. Om vi har något
av lära av Pierre Bourdieu här vore det att vi i tid och otid markerar våra skillnader – så
heter Bourdieus bok i ämnet också ”La Distinction” - gentemot de som vi delar tillhörigheter
med och liknar.
51
Vad Heidegger menar här är omtvistat, förmodligen är det hans kritiker han vill åt.
63
Han lät detta stå kvar när texten publicerades 1953.
Således höll Heidegger kvar vid denna ”inre sanning och storhet” även
efter kriget och Förintelsen. Många menar att Heidegger i sina
föreläsningar från denna period, bland annat i de om Hölderlin och
Nietzsche, bedrev en dold och inre polemik mot den officiella nazismen.
Även om så var fallet, vilket det finns goda grunder för att hävda, fördömde
Heidegger inte offentligt nazismen.
Bland nazisterna själva var heller inte Heidegger särskilt högt skattad.
En av nazismens ”officiella” filosofer, Ernst Krieck, menade till och med att
Heideggers världsbild var raka motsatsen till Hitlers.
En sak som också understryker Heideggers koppling till nazismen är
försöket att som Rektor (1933-4) vid universitetet i Freiburg reformera
utbildningen. Den skulle ses som ”Arbetstjänst”, ”Värntjänst” (Wehrdienst)
och ”Vetandetjänst”. De unga studenterna – som tillhörde hans anhängare
– skulle bibringas förståelse av Varats storheter genom skogs- och
bergspromenader med mera. Hans tid som rektor blev dock kortvarig. Det
var de mer realistiska och konservativa kollegorna som inte uppskattade
Heideggers revolutionära försök. I efterhand52 hävdade han att det även
var en tyst protest från honom mot ”politiseringen” av vetenskapen. Han
har också betonat att flera av hans skrifter och föreläsningar ogillades av
Partiet, vilket i och för sig må vara sant.
Men Heidegger hade många ”ansikten”. Det som är relevant här är
kritikern av det moderna industrisamhället, masskulturen och det
teknologiska, icke-autentiska tänkandet.53 Här sätter jag punkt för
diskussionen om Heidegger och nazismen. Hans elev Karl Löwith – driven
i landsflykt på grund av att han var jude – såg honom som en kluven
människa efter ett möte med honom i Rom 1936 (Ott 1991: 113).
Heidegger är mycket uppskattad i till exempel Japan, det är inte svårt
att se paralleller mellan hans tänkande och taoism och buddism – en ros är
en ros, eller som en tysk mystiker uttryckte det: ”Rosen saknar orsak; den
52
Se den så kallade Spiegelintervjun i Neske och Kettering (1988).
53
Här kan den intresserade läsa min artikel om ”Heidegger, Spengler och autentisk
fascism” (Dahl 2006a).
64
blommar på grund av att den blommar.”54 Punkt slut. En devis för detta
skulle kunna vara ”låt det vara”. I denna samtidigt svårförståeliga men
extremt enkla filosofi ligger också en kritik av det moderna, hos Heidegger
börjar eländet redan med Platon och Sokrates. Så är han en kritiker av
teknikens behärskande av oss, det inautentiska stadslivet, mobilitet,
onödig konsumtion och så vidare.55
Teknikens väsen (Ge-Stell) och dess urspårning kallar han för
”planetarisk teknik”. Detta är ett tillstånd som härskar både i den
kapitalistiska och i den kommunistiska delen av världen. 56 På svenska kan
vi säga ”ställ”, i en av många meningar att människan har blivit underställd
tekniken när hon väl börjar använda tingen och det levande som
instrument, objekt. Världen omkring oss blir betraktad utifrån dess
nyttighet i detta Mannets nutida form.
Heidegger går inte att översätta,57 även om många har försökt, men jag
gör ett försök: ”Ställets förhärskande betyder: människan är ställd, tagen i
anspråk och utmanad av en makt som blir uppenbar i teknikens väsen.”
(Spiegelintervjun s. 100)58
Ett av många problem med tekniken är att den river loss människan
från jorden, hon förlorar sina rötter. Han berättar i en intervju att nyheten
om att människor har landat på månen fyllde honom med fasa.
Heideggers kritik är framför allt riktad mot det instrumentella
förnuftet, att ting och natur, ja även människor, blir reducerade till objekt
54
Citerat efter Zimmerman (1990: 249)
55
Heidegger och zenbuddismen diskuteras utförligt i Zimmerman (1990). Zenbuddismens
betydelse och samband med ekologismen återkommer vi till (Gary Snyder och Allan Watts).
56
Han säger detta i Spiegelintervjun som gjordes 1966 men publicerades först efter hans
död.
57
Han hävdade, även detta i Spiegelintervjun, s. 107f, att tyskan har en särställning genom
sin valfrändskap med grekiskan som ”tänkandets språk” – ”när ni börjar tänka talar ni
tyska”.
58
Jag vill tacka Anders Ramsay och Sven-Olov Wallenstein för hjälp med översättningen.
65
att användas som medel i ”framstegets” tjänst. Vad finns det då för
alternativ? Heidegger finner svar i Friedrich Hölderlins (1770-1843) poesi,
och under den sista fasen av hans liv vimlar Heideggers texter och tal av
Hölderlinutläggningar.59
Den moderna tekniken är inget, och har inget att göra med verkligt
praktiska ”verktyg”.
”Bara en Gud kan rädda oss” utbrister Heidegger förtvivlat.60 Han
trodde på undergången och lär ha haft ett skyddsrum i fall den katastrof
han – och många med honom – fruktade eller fruktar än idag. Om inte
atombomber tar kål på oss finns det andra faror: kärnkraft, ekologiska
sammanbrott och alla de andra möjligheter vi diskuterar i denna bok.
Friedrich Georg Jünger61
Friedrich Georg Jünger (1898-1977) är antagligen mest känd som lillebror
till den kände tyske författaren, filosofen, insektsforskaren och ”anarken”
Ernst Jünger (1896 – 1998).62 Den senare var inte speciellt miljömedveten,
snarare tvärtom. Men det är en annan historia.
59
Här finns en konvergens till den tidiga så kallade kritiska teorins (eller
”Frankfurtskolans”) civilisationskritik, de ser hur det instrumentella förnuftet har segrat,
och ett alternativt liv står bara att finna i till exempel dans och poesi. Se framför allt
Theodor Adornos skrifter och Upplysningens dialektik, författad tillsammans med Max
Horkheimer under andra världskriget (vi återkommer till detta verk). Den senare, mer
uppdaterade versionen, formulerad av Jürgen Habermas, menar att det finns ett alternativ
till det instrumentella förnuftet, det kommunikativa förnuftet, att det går finna en
rationalitet i ett maktbefriat samtal att där enbart ett arguments bärkraft är avgörande.
60
Även detta i Spiegelintervjun, s 99f.
61
Avsnittet bygger främst på Heidegren (2011); tyska Wikipedia samt Jünger (1946).
62
Några texter om Ernst Jünger är Elliot Neamans A Dubious Past; Carl-Göran Heidegrens
Preussiska anarkister samt Frederik Stjernfelts ”Looks like rain”, Kritik 114.
66
Friedrich Georg Jüngers (i fortsättningen ”FGJ”) biografi bjuder på en
rad intressanta detaljer. Han anmälde sig som frivillig i första världskriget
och var som så många andra förbittrad över fredsöverenskommelsen 1918
och den franska ockupationen av Ruhrområdet. Liksom brodern anslöt han
sig till ”frikåren”, milisgruppen Stahlhelm och anslöt sig ideologiskt till
nationalrevolutionärerna, eller ”nationalbolsjevikerna”.63 Den sistnämnda
beteckningen vittnar om att Jünger hade läst Lenins bok om
Imperialismens som kapitalismens högsta stadium med stor behållning.
Jünger såg första världskriget som ett resultat av det som åsyftas i Lenins
boktitel. Vidare deltog han i gruppen Arplans (Arbeitsgemeinschaft
Planwirtschaft) månatliga möten i Berlin, där man diskuterade hur en
planekonomi skulle utformas. Till de mer namnkunniga medlemmarna
hörde de kända marxisterna Georg Lukács och Karl August Wittfogel.
Även om Jünger aldrig var nazist så var han i alla fall inte avvisande.
Man skulle kunna säga att Weimartidens nationalrevolutionärer blandade
ihop nationalsocialismen idéer med sovjetkommunismens, cirka fifty-fifty.
Redan på 1930-talet blev Jünger alltmer kritisk mot Naziregimen, och
nazipolisen höll ett vakande öga över hans aktiviteter. I vårt sammanhang
avspeglas detta i det faktum att bokförlaget Hanseatische Verlagsanstalt
inte vågade ge ut manuset Die Perfektion der Technik 1939. Det utkom
som bok först 1946, som tillsammans med Jüngers föreläsning 1965 i
serien ”Människa och landskap i den tekniska tidsåldern” nog utgör de
centrala verken i Jüngers ekologistiska budskap. I föreläsningen tar han
bland annat upp avfallsproblematiken och konstaterar att ”det är späckat
av giftiga, livs- och växtfientliga ämnen, det är svårt att göra sig av med och
svårt att lokalisera, det vill säga, det finns överallt.” (cit. efter Heidegren
2011: 105)
Det slår mig dels att han uttrycker ett högst aktuellt och centralt
problem, dels att mitten av 1960-talet tycks utgöra ett startdatum för den
moderna ekologism som senare manifesteras i bildandet av de gröna
politiska partierna.64
63
Till denna lösa gruppering inom den ”konservativa revolutionen” räknas även Ernst
Niekisch och Friedrich Hielscher. Den intresserade hänvisas till Mohler (1989).
64
Dateringen hänger samman med att Rachel Carsons Tyst vår utkom endast några år
innan 1965.
67
Heidegger sökte kontakt med honom under slutet av andra
världskriget och de träffades efter detta ofta. Jüngers betydelse för
Heidegger framgår klart i den senares text ”Frage nach der Technik” från
1954.
I många stycken finns konvergenser med både Horkheimer/Adornos
(jfr ovan, kapitlet om Heidegger) och Zygmunt Baumans
civilisationskritik.65 Dock med den stora skillnaden att Jünger förblev en
tysk konservativ tänkare.
65
De menar, kortfattat att Förintelsen var ett barn av moderniteten, man räknade mark och
pfennig, gasning med Zyklon-B var billigast. Dessutom gick det snabbt. Det var effektivt.
Och man var noga med ”återvinning”: tandguld; hud och hår kunde användas vid
tvåltillverkning och så vidare.
68
7. Nazism och ekologi 66
De ”brungröna” nazisterna var snarare en strömning eller flygel inom
NSDAP än en mer eller mindre organiserad ”fraktion”. Det har diskuterats
om huruvida dessa personer ”verkligen” var ekologister eller om det bara
rörde sig om en strategi för att locka intellektuella och andra potentiella
målgrupper. Detta stämmer nog i så måtto att den gröna retoriken hade det
nämnda som konsekvens, men jag litar på min bedömning att personerna
verkligen hade en sann ekologistisk övertygelse, och jag tror att det
kommer att framgå av det som följer. De brungröna hade även under åren
närmast efter maktövertagandet ett relativt stort inflytande, inte minst på
grund av (visserligen vacklande) stöd från Heinrich Himmler. Men
realpolitiska hänsyn tog över mer och mer under slutet av 1930-talet när
pengar behövdes till rustningsindustrin. Att bli ”brungrön” är inget som
sker per automatik – ekologism innehåller i sig ingen nazism och vice
versa. Vi kommer alltså därför nu in på en historia med många turer fram
och tillbaka.
Antroposofin och nazismen
Antroposofins grundare Rudolf Steiner (1861 – 1925) tog inte bara till sig
den ekologi som Ernst Haeckel räknas som grundare till, men även
Haeckels strikta socialdarwinism (Staudenmeier 200167). Målande för en
66
Detta avsnitt är till cirka hälften en bearbetad och korrigerad version av ett avsnitt i min
bok Radikalare än Hitler? Jag har valt att än en gång ta upp detta ämne eftersom en del
forskning tillkommit under senare år som klarare visar att ekologismen var en relativt svag,
men existerande strömning inom NSDAP. Detta reviderar till viss del min tes i någon mån i
nämnda bok.
67
Jag har dock anlitat den något reviderade nätversionen, och sidhänvisningarna är till
utskriften av denna version.
69
grundtanke inom antroposofin är ett föredrag som Steiner höll i bland
annat Oslo 1910. Titeln var ”De europeiska folksjälarnas mission i relation
till den nordisk-germanska mytologin”. För att förstå dessa ord bör det
nämnas att Steiner till en början tillhörde Teosofiska Sällskapet och läste
grundaren Madame Blavatskys (1831-91) texter. Blavatsky myntade
begreppet ”rotraser”. De är fem till antalet och dominerar olika
kronologiska perioder. Den första rasen var ”negrerna” och därför den
mest primitiva rasen. Nu lever vi i den ariska rasens period där de nordiskgermanska folken är de högst stående i alla avseenden. De är arvtagare till
den sjunkna kontinenten Atlantis’ befolkning. Detta ”vet” de mest
initierade inom antroposofin fortfarande. Till teosofins betydelse för
antroposofin får vi även lägga romantiken och dess tankar om nationerna –
det vittnar ordet ”folksjäl” om. Andra viktiga påverkansfaktorer finner vi i
Nietzsche – Steiner tog speciellt till sig hans elitism – och Max Stirners
(1806-56) radikala individualism.68 Haeckels socialdarwinism – en
förelöpare till nazisternas eugenik (idén att förbättra människan genom
biologisk förädling) – spelade också en roll här. Haeckels filosofi brukar
betecknas som ”monism” och den bygger på en djup misstro mot förnuft,
kosmopolitianism och annat liknande. Rudolf Steiner, som vi idag kanske
mest förknippar med Waldorfskolor (eller Rudolf Steiner-skolor som de
kallas internationellt) kan på flera sätt anses vara protonazistisk.
Antroposofin uppstod som en utbrytning från Teosofiska Sällskapet.
Detta skedde 1913 när Steiner och andra inte godtog att en ung indisk
pojke skulle vara en reinkarnation av Jesus. 69
Dock tror initierade antroposofer på förekomsten av reinkarnation och
karma. En följd av detta är till exempel att man avvisar medicinsk
behandling eftersom sjukdomar orsakas av andliga faktorer, ”dålig” karma.
Liknande tankegångar kommer till uttryck i när antroposofer hävdar –
eftersom majoriteten av rasernas individer kommer att degenerera och
drabbas av massdöd – att den radikala minskningen av Amerikas
urbefolkning inte berodde på kolonisatörernas aktioner utan var en följd av
just ”degeneration”.
68
69
Stirner räknas som grundaren av libertarianismen.
Pojken hette Jiddu Kristnamurti och bröt med teosofin i vuxen ålder.
70
Här finns alltså påfallande affiniteter mellan antroposofin och
nazismen. Dessutom hyllade flera antroposofer nazismen (Staudenmeier
2001: 8). En liten skillnad är att Steiners stora syndabock inte var judarna,
i alla fall runt slutet av 1800-talet, utan frimurarna (som ofta påstås vara
judar i förklädnad). Men visst var han i mångt och mycket en typisk
antisemit. Han påstod att skulden för medeltidens pogromer stod att finna
i ”judarnas inre öde”, vidare att judarna ”själva har bidragit till sin
isolerade situation.” (cit. efter ibid. s. 11)
Ett annat faktum är att antroposoferna inte förföljdes (som till
exempel frimurarna) under det Tredje Riket, även om de började bli
impopulära, inte minst hos Hitler, under slutet av andra världskriget. Dock
upplöstes det tyska Antroposofiska Sällskapet 1935 på order av Heinrich
Himmler. Han såg dem som en farlig konkurrent till sina egna, ofta
liknande, idéer.
Det fanns gott om nazistister som i mångt och mycket stod nära
antroposofernas föreställningar.70 Richard Walther Darré (som vi strax
kommer in på), Alwin Seifert (även han kommer att behandlas senare) är
bara några av dem. Som de ekologister de var gillade de antroposofins
betonande av odling och konsumtion av biodynamiskt odlade produkter,
dessutom var ju den inneboende rasismen i det antroposofiska talet om
”rotraser”, lägre stående raser och ”folksjälar” som klippt och skuren för
nazismen.
Här finns nu bara ett par saker kvar att nämna.
Dels att efter kriget blev många nazister antroposofer. Darré blev inte
antroposof men efter sin relativt milda dom i Nürnberg hade han
vänskapliga förbindelser med dem fram till sin död 1953. Werner Georg
Haverbeck (1909-1999) som var flitigt verksam på flera framträdande
70
Rudolf Hess var faktiskt inte – som det ofta hävdas – vare sig antroposof eller lärjunge till
Steiner. Anklagelsen har upprepats sedan 1940-talet, och har därför uppnått
sanningsstatus. Ryktet skapades i maj 1941 av hans rival och fiende Jakob Wilhelm Hauer
som ett svar på frågan varför han flög till England den 10 maj 1941: han hade blivit
hjärntvättad av antroposoferna.
71
fronter inom det statsbärande nazipartiet var och förblev antroposof till sin
död.71
Dels att denna mörka sida av antroposofin inte är så välkänd – så är
antroposofernas Waldorfskolor ”inne” bland vänsterföräldrar, antagligen
på grund av ekologismen och dess allmänna pedagogik.
Richard Walther Darré
Darré (1895–1953) föddes i Argentina. Han tillhörde en strängt lutheransk
familj i den övre medelklassen. Faderns förfäder var hugenotter. Modern
var tysk-svenska. År 1905 kom han för första gången till Tyskland för att
börja i skolan. Studierna fortsatte också i England, och utbildningen fick
anknytning till lantbruk. År 1914 kände Darré sig kluven mellan att gå i
krig som tysk soldat eller att återvända till Argentina som jordbrukare. Han
valde det militära alternativet, vilket var framgångsrikt i så måtto som han
fick järnkorset. År 1918 gick han med i Freikorps för att bekämpa
”bolsjevikerna”. År 1922 blev han medlem – liksom bröderna Jünger - av
krigsveteranorganisationen och frikåren Stahlhelm. 1923 gjorde familjen
bankrutt. I princip hela förmögenheten raderades på grund av inflationen.
Ända sedan barndomen var Darré mycket framstående i idrott. Den
vuxne mannen kom att göra kult av kropp och nakenhet och omfatta en
fullt utblommad socialdarwinism. Som ung läste han de viktigaste
völkische72 författarna (Julius Langbehn och Paul de Lagarde), klassiker
(Goethe och Schiller), Nietzsche, sociologen Peter Sorokin och Hans F. K.
Günthers Rassenkunde des deutschen Volkes (1922). Darré blev snart
uppskattad för sin kunskap i avelsfrågor. År 1926–1927 publicerade han
inte mindre än fjorton artiklar om djur- och växtavel.
Darré var mycket bekymrad över den tyska kulturens förfall. Sina
bekymmer om förfallet lät han samspela med kunskaperna om avel. I sina
71
Det kan även nämnas att Haverbeck samarbetade med en av de största galningarna inom
SS: Herman Wirth (1885-1992), så småningom känd som fuskare, förskingrare med mera.
Han var råkostätare och spiritist. För en kortare ingång till denne man, se min artikel i Expo
2, 2007.
72
Se definition ovan, i avsnittet om Lebensreform.
72
böcker Das Bauerntum als Lebensquell der Nordischen Rasse (1928) och
Neuadel aus Blut und Boden (1930)73 pläderar han för att självägande,
friska bönder borde stå i centrum av nationen. Dels gynnade en sådan
ordning den tyska folkstammen och genererade gemenskap, dels skyddade
man sig med hjälp av den från stadslivets och den industriella
kapitalismens destruktiva inflytande, ett inflytande som förknippades med
judarna. Bondelivet bygger på enkelhet, fullkornsbröd, frisk luft och fysiskt
arbete, inte på överdådigt konsumtionsutbud, vetebröd och bakverk, rökiga
inomhuslokaler och stillasittande aktiviteter. Bondeklassens återväxt
måste garanteras, och det lät sig inte ske utan vidare. Stadsmänniskorna
hade förlorat sina rasmässiga och andliga rötter och var därför
oanvändbara för ändamålet. Av bönder kunde man skapa en ny ”äkta” adel
som inte handlade för egen vinnings skull utan för ett högre mål. Bara
bönder kunde möjliggöra nationens återfödelse (Bramwell 1985: 57).
Det finns klara paralleller till Heidegger. Hos honom blir, som vi sett
kopplingarna till nationalsocialism påtagliga. Anna Bramwell (1985: 12)
påpekar pregnant:
“När Heidegger talar om konsumismen som ’organiserandet av
saknad’, vilken bara existerar för att fylla ’icke-varats’ vakuum, eller
om en värld som har blivit en ovärld […] uttrycker han livligt den
känsla av främlingskap, att vara förlorad i tomhetens overklighet, som
låg till grund för Darrés tänkande.”
Heidegger och Darré träffades dessutom åtminstone en gång under
det sena 1920-talet. Dock är det oklart vad de talade om.
Åtskilliga nationalsocialister mindes den rurala ungdomsrörelsen med
behag. De hade själva varit med. Darré skickade 1938 betecknande nog ett
ståtligt gratulationskort till konstnären Fidus (se ovan) på hans 75-årsdag.
Fidus stod mer än någon annan konstnär nära teosofi, Lebensreform,
soldyrkan, nyreligiöst sökande, hyllande av jorden, av ariern, av ungdomen
och av heligheten i naturen. Den under tredje riket framstående filosofen
Alfred Rosenberg skrev i Der Mythos des 20. Jahrhunderts:
73
Illustrationerna (svartvita fotografier) i böckerna är högst intressanta – det är foton,
mestadels på blonda kvinnor som gymnastiserar, möjligtvis i form av ”runyoga” (se Dahl
1986).
73
“Vi ser idag en stadig ström från landet till staden, en folkets död.
Städerna sväller och sväller, förslappar folket och förstör trådarna
som förenar mänsklighet med natur; de lockar till sig äventyrare och
profitörer av alla slag, detta leder till rasmässigt kaos.”
Darré gick med i NSDAP 1930. Det var han som myntade begreppet ”Blut
und Boden” och hans förlag i Tysklands ”bondehuvudstad” Goslar bar
samma namn. Han använde jämt och ständigt uttrycket ”Lebensraum” när
han ville påtala behovet av kolonisering av Östeuropa. I de nya områdena
kunde ”de bästa djuren paras med de bästa”.
Så småningom får man veta att detta självfallet gällde även
människor. Darré menar att avel hade bedrivits i tusentals år bland
människor. Om detta förhållande vittnar reproduktionen av
ståndssamhället. Men nu rådde det förfall. Darrés diagnos är kort och gott:
”Vi blir färre och färre! Och vi blir alltmer underlägsna!” (cit. efter Lane
och Rupp 1978: 136) Skulden var inte minst kristendomens. Karl den store
hade påtvingat germanerna ”den judiskt-kristna civilisationen”.
(Farquharson 1976: 1) Samma tanke fanns hos till exempel Alfred
Rosenberg. Den senare använder i sina skrifter åtskilliga gånger uttryck
som ”tysk, det vill säga antikristen”. Om man vill, kan man vid sidan av de
rent trosmässiga faktorerna spåra historiskt-empiriska skäl till
fientligheten mot kristendomen. Kyrkan, den institutionaliserade
kristendomen, hade nästan alltid varit allierad med godsägare och
storbönder. Den germanska traditionen hade (alltsedan Tacitus (69) 74)
associationer, inte helt utan historiska och empiriska skäl, till jämlika och
fria bönder. Dock uppskattade småbönderna långt ifrån alltid de
antikristna pamfletter som Darré snart lät distribuera.
Från “germanism” är steget mycket kort till ”nordism”. Under 1920talet utvecklades en stark ”nordism” i Tyskland, först i form av ett allmänt
intresse för Skandinavien, senare i form av en myt som legitimerade rasism
och antisemitism.75 Nordismen var ett slags övernationell tendens inom
bonderörelsen. Inte minst den danska Folkhøjskolen hade en betydelse
som förebild, och dess existens togs som ett argument för att skandinaviska
74
Romersk historiker, levde mellan 56 och 117 e. Kr., mest känd för sitt verk Germania.
75
Det bör väl tilläggas att tyskar, i synnerhet överklassen, under lång tid varit fascinerade
av vikingarna.
74
lösningar var de bästa. Den Grundtvigska Folkhøjskolen var en skola för
bönder, så redan på 1800-talet. I Norden fanns det således sunda och
förebildliga element. Också den danska gymnastiken och dess frontfigur
Niels Bukh fick en roll för Tyskland som inte bör underskattas. (se Bonde
2001).
Darré blev mycket nöjd när han kom i kontakt med människor med
anknytning till Norden. Hans mor var ju till hälften svenska. Bland sina
förfäder fann han till sin glädje också en norrman. En av hans idoler,
Rassen-Günther76 (som han efter ett par års korresponderande med
träffade för första gången 1929), var gift med en svenska och hade ju
dessutom bott i Sverige på 1920-talet. Darrés syster Carmen besökte
Sverige. Hon kunde berätta om en lantlig idyll. Bilden tilltalade förstås
Darré. I Skandinavien var bönderna starka och fria (odalbönder). Judar
och katoliker var få. Det är inte förnuftet som binder samman ett folk utan
blodsband i dess bokstavliga betydelse. ”De prålande idéerna från 1789 om
jämlikhet, frihet och broderskap som gäller för såväl hög som låg, och
deras livsfrämmande förgudande av förnuftet, står mot vårt ädla blod.”
(Darré 1940: 56)
Likt den berömde psykologen C. G. Jung (Dahl 1996) var Darré
geografisk fundamentalist. Ande och jord förutsattes ha ett organiskt
samband – ”Blod och Jord”!. Följaktligen kunde han förklara sin delvis
olyckliga uppväxt: Argentina är ju definitivt inte tysk jord. En hatad fiende
var nomadism, att inte vara bunden till fosterjord, att inte ha några band
till en ursprungsort. Det nomadiska uppträdde som judendom, kapitalism,
liberalism och kosmopolitism. Darrés vision vann full skärpa: Endast rätt
ras på rätt plats och medveten avel kunde trygga tyskarnas fortlevnad.
Darré ivrade ju för ökat “Lebensraum” men var inte ense med Himmler om
hur långt det nya tyska riket skulle sträcka sig österut (Coogan 1999: 279).
I linje med föreställningen om “Blut und Boden” menade han att en alltför
långt gången expansion österut kunde framkalla nomadisk kosmopolitism,
att den kunde förstöra den tyska bondeklassen genom att fjärma den från
den ursprungliga tyska jorden. På de ryska vidderna kunde den tyske
bonden bli mottaglig för liberala, marxistiska och andra antinationella
idéer.
76
Hans Friedrich Karl Günther, född 16 februari 1891 i Freiburg, död 25 september 1968,
tysk rasforskare och eugeniker, känd som Rassen-Günther.
75
Det kan te sig frestande att rätt och slätt inordna Darré i raden av
völkische-tänkare (se ovan). Det vore emellertid missvisande. Medan de
typiska völkische-tänkarna rörde sig i mytiska och klart irrationella banor,
hyste Darré ett mycket starkt förtroende för vetenskapen, inte bara
rasbiologin utan också genetiken. (Bramwell 1985: s. 61)
Som nybliven partimedlem erbjöds Darré att bli ledare för NSDAP:s
Agrarischen Apparat. Han var chef för Rasse- und Siedlungshauptamtes
der SS 1931–1938. År 1932 knöt han en strategisk allians med Heinrich
Himmler, en allians som successivt försvagades eftersom Darré – till
skillnad från Himmler – hade ett ganska svalt intresse för esoterik och
indisk filosofi. Det kan också förklara att Darré länge var skeptisk mot de
antroposofiska idéerna om biodynamisk odling, men han sadlade om totalt
och under slutet av 1930-talet var han en entusiastisk anhängare av denna
odlingsform.
1934 blev Darré utnämnd till Reichsbauernführer (Benz 2000: 46;
Kammer och Bartsch 1999: 327). En del i återskapandet av den tyska
bonderasen var att deras bostäder skulle vara “ursprungliga”. De skulle
själva bygga nya bostäder, i timmer och med rätt konst på väggarna. Här
var Rassen-Günther en av Darrés allierade. Günther hade gått till attack
mot 1920-talets modernistiska arkitektur för att den hade klippt vartenda
band med fosterlandet (Bramwell 1985: 59).
År 1934 lanserade Darré en kampanj: “produktionsslaget”
(“Erzeugungsschlacht”). Kampanjen gick ut på att minska importen och
höja ersättningen till de tyska bönderna, en antikapitalistisk politik
eftersom “slaget” i praktiken delfinansierades av industrin, speciellt
rustningssektorn. Bland annat på grund av den dåliga skörden 1934 blev
“slaget” en katastrof. Livsmedelsreserverna minskade, tillgångarna i
främmande valutor likaså. Enligt Ian Kershaw (1998: 577) var Hitlers
förtroende för Darré kört i botten 1935. Darrés vedersakare internt var
annars riksbankschefen Hjalmar Schacht, som främst var intresserad av att
bekämpa inflationen och upprätthålla näringslivets förtroende. Konflikten
hade inletts med Darrés tal vid Riksböndernas dag 1934, då han anklagade
Schacht för “ekonomisk liberalism”. (Bramwell 1985: 107) Hösten 1934
nådde deras konflikt, som varade i tre år, en höjdpunkt. Deras bud om
inflationsbekämpningen var helt konträra. Göring kallades in som medlare
och tog i stort sett parti för Darré (Kershaw 1998: 579). Detta oroade
givetvis näringslivet. Den bästa utvägen för regimen, eftersom Hitler
rimligen borde ha varit medveten om det ekonomiska läget, var att skjuta
uppmärksamheten till utrikespolitiken. Abessinienkrisen och den
76
påföljande italienska militärattacken kom som en skänk från ovan. Enligt
Goebbels’ dagbok från den 19 oktober 1935 yttrade Hitler apropå detta
krig: “Upprusta och var redo. Europa är på väg igen. Om vi är smarta
kommer vi att vinna.” (cit. efter Kershaw 1998: 580)
Göring skulle vid detta tillfälle alltså ha tagit parti för Darré. I övrigt
verkar det dock som om de båda stod för motsatta linjer. Ideologen Darré
ville ha jordreformer och gynna småbönderna, medan Göring, liksom för
övrigt Darrés assistent och senare efterträdare Herbert Backe, trodde att
ett bibehållande av strukturen med stora gods gynnade produktiviteten på
sikt (Corni 1990: 121). Här har vi ett av många exempel på hur olika
fraktioner inom NSDAP representerade vitt skilda klass- och andra
intressen. Darrés förda jordbrukspolitik blev alltså ingen succé. Någon
positiv effekt var svår att finna. Dock kan det nämnas att mellan 1934 och
1938 fick bönderna sänkt skatt och lägre räntor, vilket bland dem torde ha
ökat stödet för regimen. Detta hade Darré och Hitler givetvis som
gemensamt intresse. Men städernas fortsatta dragningskraft och den så
kallade “Reichserbhofgesetz” (Riksjordsarvslagen) från 15 maj 1933 – en
lag om att mindre jordbruk inte fick säljas utan måste ärvas (Corni
1990:143ff) – samverkade till att jordbruksproduktionen inte steg, att det
tyska jordbruket förblev småskaligt och arbetsintensivt.
Lagen om Erbhof var en del av Darrés politik för att få fram en frisk
bondeklass, en Neuadel som på sikt skulle ha makten i det Stortyskland
som var överlägset alla andra länder i fråga om både Blut och Boden. Men
denna idé hade så vittgående konsekvenser att den för att förverkligas
skulle ha krävt en revolutionär omdaning av hela det tyska samhället, till
exempel av kreditmarknaden och rättssystemet. Detta var alltför radikalt
för både Hitler och majoriteten inom NSDAP:s elit.
Efter 1942 minskade Darrés inflytande betydligt. Då avsattes han som
ledare för Reichsnährstand, anklagad för korruption. Efter kriget, i början
av 1950-talet, kort före sin död, gjorde han “comeback” – som förespråkare
för biodynamisk odling!
Hitlers kritik
Hitler var djurvän av stora mått: ”Mitt under den svåraste fasen av kriget
på östfronten ägnade Hitler ett halvår åt frågan om man skulle förbjuda
77
hundkapplöpningar i Riket”, skriver Gunnar Pettersson signifikativt i
Dagens Nyheter den 8 november 2000.
Omfattande djurskyddslagar infördes 1933 (Ferry 1997: 127). Men
Hitler var ingalunda reservationslöst de grönas välgörare och älskare. Han
såg naturen som en viktig källa för estetisk upplevelse, inte som något
högre värde i sig. Det finns en utspridd myt och en mängd vetenskapliga
arbeten som hävdar att Hitler var en romantisk reaktionär. Att så knappast
var fallet framgår tydligt av Rainer Zitelmanns bok om Hitler från 1999.
Jag ska redovisa några av de argument han lägger fram. Även om inte
Hitler nämner Rosenberg (72) 77 och Himmler i följande yttrande från 1938
är det ganska uppenbart att det är mot dem han vänder sig:
“Nationalsocialismen [är] inte en kult men en nationalpolitisk doktrin som
har utvecklats utifrån strikt rasvetenskapliga upptäckter. Det finns i dess
avsikter ingen mystisk kult […] inga kultlokaler […] inga kultområden,
endast samlings- och paradplatser […] Därför tolererar inte rörelsen
mystiskt lagda ockulta sökare som försöker smyga sig in. De är inte
nationalsocialister.” (cit. efter Zitelmann 1999: 332)
Hitler uttryckte liknande tankar, fast i positiva ordalag, vid ett
rundabordssamtal den 23 september 1941: “Nationalsocialismen ska aldrig
sträva efter att löjligt imitera en religion på ett kultiskt vis; vad som gäller
för den är att alltid endast utveckla teorier vetenskapligt, vilket är
ingenting mindre än ’kult av förnuftet’.” (cit. efter ibid. 332) Enligt Speer
ska Hitler ha utbrustit: “Vilket nonsens […] Att tänka sig att jag en dag
skulle bli ett ’SS-helgon’! Bara tänk er det! Jag skulle vända mig i min
grav!” (cit. efter ibid. 334) Goebbels antecknade att Hitler 1935 sa att
”Rosenberg, Himmler och Darré måste sluta med sitt kultiska nonsens”.
Detta dokumenterar ganska väl att Hitler såg sig själv som realist, ja,
rentav upplysningsman, även om han i sin ungdom och kanske ibland även
privat berörde esoteriska ting. Hans entusiasm för just Darrés idéer har
också överdrivits. (ibid.176) Hitlers inställning i jordbruksfrågor, som när
han hyllade bönderna som “vår nations livskälla” och liknande, var
77
Alfred Rosenberg (1893-1946), tyskbaltisk nazistisk politiker och filosof som bland annat
arbetade för släktbandens renhet och myten kring folket. Hans arbete Der Mythus des
zwanzigsten Jahrhunderts från 1930 brukar ibland framhållas som nazismens bibel. Det
är ganska tveksamt i och med att flera nazister såg boken som nonsens.
78
tämligen pragmatisk. En av hans medarbetare (Fritz Wiedemann) hävdar
också att Hitler inte alls var intresserad av jordbruksfrågor – utom en gång
om året, på Riksböndernas dag. Darré klagade för övrigt 1938 över att han
hade väntat i två år på att Hitler skulle ta emot honom (Kershaw 1998:
187).
Hitler verkar alltså inte ha brunnit för excesser när det gällde vare sig
SS-esoterism eller radikalekologiska frågor. Djurskydd? Javisst.
Naturskydd? Mycket lite, dock med undantaget att han på pappret stod
bakom naturskyddslagen 1933 (se nedan). Viktigare för Hitler tycks
renlevnaden ha varit, som han hade gemensam med Hess: vegetarianism,
ingen alkohol, ingen tobak.
En sak var i alla fall Hitler och de gröna överens om: Judarna måste
bort! Omsorgen om naturen kunde lätt kombineras med förespråkande av
eliminering av hotfulla och skadliga element: urbana människor,
finanskapitalister, icke-patrioter och nomader, vilket konkret blev liktydigt
med judarna. 78
Nationalsocialismen och ekologin
Rudolf Hess (1894 -1987) var något av de grönas advokat i den innersta
cirkeln kring Hitler. Dessutom var nummer två Herman Göring i Tredje
Riket oftast positiv till vad naturvårdarna ville genomföra. Hess var en
naturälskare som förespråkade att man höll sig till biodynamisk kost och
endast använde homeopatiska mediciner. Inte ens Hitlers rigorösa
vegetarianism var tillräckligt vittgående för honom.
Det var Hess som introducerade Darré för Hitler, vilket gjorde att
partiets “gröna” falang fick sin första maktbas. Hess var en ännu starkare
förespråkare för biodynamisk odling än Darré och ville att denne skulle
bedriva kampanjen för “lebensgesetzliche Landbauweise (ungefär
”libsriktiga lantbrukssätt”) hårdare.
78
Jag kommer här att tänka på en underförståddhet som Stalin lanserade efter det ”stora
fosterländska kriget”: sa du ”kosmopolit” så menade du ”jude”.
79
Så tidigt som i mars 1933 godkändes och implementerades ny
miljölagstiftning på nationell, regional och lokal nivå. Dessa åtgärder, som
innefattade skogsåterplanteringsprogram, fridlysning av djur och växter
och skyddsprogram som hindrade miljöfarlig industriell utveckling, var vid
den tidpunkten relativt långtgående jämfört med andra länder. Men, och
det är viktigt att framhålla, detta betyder inte vare sig att nazismen i sig
prioriterade natur- och miljöskyddet, eller att naturvårdarna och deras
organisationer automatiskt skulle vara nazister. Mycken möda lades från
de sistnämndas sida – i ett taktiskt syfte för att få igenom sina förslag – att
visa att antisemitism och naturskydd hängde ihop.
Hur som helst så skapade nazistregimen de första naturreservaten i
Europa. Vid sidan av Darrés försök till en återagrarisering och stöd för
traditionellt jordbruk, liksom Fritz Todts (1891-1942) och Alwin Seiferts
(1890-1972) försök att institutionalisera en miljöanpassad planerings- och
näringslivspolitik, var den så kallade Reichsnaturschutzgesetz
(Riksnaturskyddslagen) från 1934 de gröna nationalsocialisternas
viktigaste resultat. Denna nydanande “naturskyddslag” upprättade inte
bara riktlinjer för att skydda flora, fauna och “naturliga monument” inom
Tredje riket, den begränsade även kommersiellt utnyttjande av
vildmarkerna. Walter Schoenichen (1876 – 1956) menade att lagstiftningen
var det “slutgiltiga fullföljandet av de völkisch-romantiska önskemålen”,
och Hans Klose, Seiferts efterträdare som chef för Reichsbüro für
Naturschutz, beskrev nazismens miljöpolitik som naturskyddets kulmen.
Enligt Schoenichen var naturskydd en nationell och internationell
kulturuppgift. Han kunde lovprisa skillnader mellan folkslag och mellan
växtrikets arter, och han kunde vara kritisk mot sin egen art: “den vite
mannen”, “denne store ödeläggare av skapelsen”, vars väg har kantats av
“epidemier, stölder, bränder, blod och tårar”. (citerat efter Ferry 1997: 139)
Utan omsvep gick han in på tidigare folkmord, speciellt sådana på
indianerna. Vad som framstod som särskilt avskyvärt för Schoenichen var
att de drabbade var folk som inte hade kunnat föreställa sig att någon
“äger” naturen.
Någon universalism var det inte fråga om. Ursprungsfolken tillmättes
värde just som “ursprungliga”. Det är själva ursprungligheten som har
rättigheter. Alla folk har följaktligen rätt att närma sig sitt ursprung och
sträva efter att nå ett dylikt tillstånd. Logiskt sett blir det då rätt att
undvika, ja, förbjuda “blandäktenskap”. Det ”visste” ju redan Tacitus: att
germanernas storhet var orsakad av att ingifte inte förekom.
80
Schoenichen myntade begreppet “Urlandskap” och var den som låg
bakom innovationen “landskapsplanering”. En dylik passade väl in i den
nationalsocialistiska strategin. Land, landskap, blomma, träd och djur, allt
hade sin naturliga plats. Såväl människor som växter kunde vara
“artfrämmande”. En slutsats blev att de nya områdena i öst, där det fanns
plats för tyskt, måste förändras i den händelse de inte hade rätt utseende,
fauna och flora. Här dvaldes en klar konflikt mellan å ena sidan
ekonomiska imperativ, intressen och idéer och å andra sidan ideologi. När
“realister” inom NSDAP angrep de gröna uppträdde Fritz Todt – ansvarig
för motorvägarna i Organisation Todt– ofta som medlare mellan
industrivänliga och gröna grupper. I viss mån spelade Alwin Seifert en
liknande roll.
Todt var inflytelserik och direkt ansvarig för industripolitik. Enligt
Albert Speer älskade Todt naturen och hamnade ofta på kollisionskurs med
Martin Bormann79. Flera uppfattade honom som “miljövän”. Intrycket var
säkert baserat på att Todt lade stor tonvikt på att skydda naturen så mycket
som möjligt under arbetet med att bygga Autobahn, de tyska
motorvägarna, ett jättelikt projekt. Todt krävde att den teknologiska
konstruktionen skulle vara i harmoni med natur och landskap. Man skulle
tillämpa moderna ekologiska ingenjörsprinciper såväl som de
“organologiska” principerna med sina rötter i den völkische ideologin. De
ekologiska aspekterna var alltså betydligt mer än blott en estetisk
anpassning till landskapet, lika viktigt var att undvika direkta skador på
naturen. Som Todt uttryckte det: “Uppfyllandet av transportändamål är
inte det slutliga målet för motorvägsbyggena. Den tyska motorvägen måste
bli ett uttryck av det omkringliggande landskapet och det tyska väsendet.”
De skulle med andra ord uttrycka en völkisch-inspirerad naturrelation.
En viktig aspekt i sammanhanget bör anföras, nämligen att ekologiska
synsätt och “hem till byn”-nostalgi kunde ses som medel att eliminera
klassmotsättningar. Inte minst på grund härav kunde Hitler uppskatta en
del gröna ambitioner. Som Zitelmann (1999: 177) har påpekat var
skapandet av Volksgemeinschaft, det vill säga ett samhälle där
klassmotsättningar var eliminerade, en mycket viktig ingrediens i
79
Bormann var chef för partikansliet från 1941 och från 1943 därtill Adolf Hitlers
privatsekreterare. Han var även Hitlers ställföreträdare; dock var han inte utsedd till
efterträdare. Mot slutet av andra världskriget var han en av de mest inflytelserika
personerna i kretsen kring Hitler, då han kontrollerade andra personers tillträde till
Führern.
81
nazismens program. Med Hitlers egna ord: “Integrationen av ett stånd som
har blivit till en klass i den nationella gemenskapen, eller bara inom staten,
äger inte rum genom att de högre klasserna går under utan genom
upplyftandet av de lägre. Processens pådrivare kan än en gång inte vara
den högre klassen utan måste vara den lägre som kämpar för att uppnå
jämlikhet […] Den tyske arbetaren kommer inte att lyftas upp inom ramen
för den nationella gemenskapen genom tillbakafall i falsk förbrödring utan
genom det medvetna upplyftandet av hans sociala och kulturella situation
tills de mest slående skillnaderna kan anses att ha blivit överbryggade.”
(Cit. från Zitelmann 1999: 177)
Alwin Seifert var Todts huvudrådgivare och medarbetare i miljöfrågor,
en man som Todt 1936 kallade “fanatisk ekologist” (Bramwell 1985: 173f).
Seifert
hade
den
officiella
titeln
Reichslandschaftsanwalt
(Rikslandsansvarig) men hans smeknamn var “Herr Mutter Boden” –
passande eftersom hans dröm var “en total omställning från teknik till
natur”. Så tidigt som 1934 skrev han till Hess för att denne skulle
uppmärksamma vattenproblem. Seifert uppmanade Hess att verka för
arbetsmetoder som stod i samklang med naturen. Engagemanget för
vattenfrågor kom till uttryck också i en uppsats från 1936, där han talar om
“Tysklands förstäppning”. Seifert betonade vid olika tillfällen vildmarkens
betydelse och motsatte sig bestämt monokultur, torrläggning av våtmarker
och användning av kemikalier inom jordbruket. Han kritiserade Darré för
att vara alltför moderat och efterlyste en revolution inom jordbruket i
riktning mot en mer “bondelik, naturlig och enkel jordbruksmetod”.
(a.a.173) Seifert menade att det så kallade moderna jordbruket med
konstgödsel och industriella metoder i själva verket hörde forntiden till
eftersom det på sikt skulle ödelägga jorden. Darré å sin sida avfärdade
Seifert som en säkerhetsrisk och en naturutopist.
Det kan vara belysande att dyka ner i en historia som handlar om
naturskyddets status och dess rivalitet med ekonomiska realiteter. Det
handlar om Hohenstoffeln-bergen i sydvästra Tyskland, nära gränsen till
Schweiz.80 De domineras av ett par höga toppar i en naturskön bygd.
Kruxet var att bergen innehöll stora mängder av basalt – ett viktigt mineral
för industrin, inte minst för att använda till nya vägar.
80
Hela redogörelsen för detta fall bygger på Uekotter (2006: 85ff).
82
Nyckelpersonen är författaren Ludwig Finckh (1876-1964), bergen låg
i hans hembygd. Redan under Weimartiden ville gruvindustrin börja bryta
basalt. Men det skulle medföra rejäla ingrepp i bergen och deras skönhet
skulle bli blott ett minne. Protesterna uteblev inte. Å andra sidan var stödet
för planerna inte obefintligt – till exempel stora delar av lokalbefolkningen
brydde sig mera om jobb än natur. Under tiden detta skedde visade
undersökningar att basalten var av hög kvalitet och att det skulle vara lätt
att bryta den – något som stödde industrins sak, eftersom dessa
omständigheter talade för att naturpåverkan inte skulle bli så stor. Under
1920-talet och fram till 1933 fortsatte diskussionerna fram och tillbaka.
1933 försökte Finckh – en glödande antisemit – påverka de nya
makthavarna. Finckh talade om högre värden och utnyttjade det faktum att
Leo Schlageter (1894 – 1923)81 besökt bergen 1922. Bergen hade två höga
toppar och Finckh tänkte att Schlageter och hans martyrskap behövde
sällskap av en annan martyr för att stödja saken. Det blev Horst Wessel
(1907- 30).82 Tillsammans skulle de representera de två topparna som
skulle utses till nationalmonument, man fick då med både naturskyddet
och den nazistiska ideologin. Finckh försökte till och med medelst
argumentet att orsaken till att folk inte så ofta lät sig övertygas av vad han
skrev berodde på en judisk sammansvärjning! Han körde också med
argument som att en person som stod nära gruvbolagsledningen var en
gammal bolsjevik och att dess två ledare var Frimurare (och de är ju som
bekant, i alla fall i de flesta konspirationsteorier, förklädda judar). Finckh
ville även fortsätta sin påbörjade kartläggning av bolagsägarnas grad av
ariskhet.
1933 var gruvbrytning fortfarande en viktig del av områdets lokala
ekonomi och det såg nu ut som gruvbolaget skulle ta hem spelet. Då, strax
efter nazisternas maktövertagande startade Finckh en namninsamling:
Walter Schoenichen, Martin Heidegger, Ludwig Klages, Werner
Haverbeck, Fritz Todt med flera skrev under. Men ledande nazister började
nu få nog av Finckh som, menade de, överskred gränserna för ett
naturskydd på en rimlig nivå. Det gick så långt att Finckh började
övervakas av Gestapo 1935. Men han åtnjöt även stöd från ledande
81
Schlageter var en frikårsman som kämpade mot Frankrike i de av fransmännen
ockuperade områden. Han togs till fånga och avrättades 1923.
82
Wessel var en SA-man som mördades av några kommunister 1930.
83
nazister. Det senare bidrog till att Partiet och staten 1934 beslöt att själva
bergstopparna måste skyddas och man använde sig formellt av en lag från
Weimartiden.
1938 började arbetslöshetssiffrorna sjunka och de ekonomiska
incitamenten i den här historien minskade således. Vidare fick nu Finckh
stöd av självaste Heinrich Himmler och andra toppar inom SS för att
stänga gruvorna, och så skedde också. Finck prålade nu med att ”den
Gemanska rätten hade segrat över den romersk-judiska”. Till slut blev det
alltså en seger för den gröna strömningen, men som vi sett var vägen dit
både lång och svår.
Även om de grönas framgångar var relativt stora ska de inte
överskattas. Ekologiska initiativ var knappast allmänt populära inom
partiet. Till exempel Joseph Goebbels, Martin Bormann och Reinhard
Heydrich var starka motståndare och såg ner på Hess och Darré och
betraktade deras anhängare som opålitliga drömmare. Det var Bormann
som 1942 övertalade Hitler att avsätta Darré. Misstänksamheten mot
framför allt Hess och Darré stärktes givetvis genom Hess’ berömda flygtur
till England 1941. Efter denna hade de gröna strömningarna inte mycket att
säga till om. Todt omkom i en flygolycka 1942, och kort därefter fråntogs
Darré samtliga uppdrag.
Idag hittar vi fullt utvecklade ekologistiska synsätt hos, till exempel, de
amerikanska nazisterna (http://www.americannaziparty.com). Under
rubriken Energy and Environment står inledningsvis följande att läsa:
”Vårt mål är att den ariska republiken ska vara helt självförsörjande
när det gäller energi, och att den energi som används inte ska vara
skadlig. På vägen mot dessa mål kräver vi ett utfasande av all form av
energi som förorenar miljön, till exempel kol, bensin och kärnkraft.
För att ersätta dem kräver vi ett omedelbart och massivt program för
att utveckla nya och RENA energikällor.
Vi tror att arier förtjänar en hälsosam miljö med ren luft, rent vatten
och ren jord. Vi tror också att vårt folks energibehov måste
tillgodoses. Samtidigt tror vi inte att miljön ska offras för snabba
profiter, billig ekonomisk tillväxt eller en extravagant, materialistisk
livsstil. Vi tror på att ära, och inte att förstöra, Naturen. Vi tror fast på
att den ariska begåvningen är fullt kapabel att utveckla de
energikällor vi behöver med den nordamerikanska kontinentens
underbara resurser – sol, jord, vind och vatten – utan att störa
naturens ordning.” (min översättning, GD)
84
Byt ut ”arisk” mot ”mänsklig” så får du se ekologism i allmän form, inte
som hos denna (förvisso rätt marginella) gruppering.
85
DEL 3. KALLT KRIG,
HÖG- OCH
SENMODENITET
86
8. Sovjetkommunismen och
miljön – en motbild
Sovjetunionen brukar sällan förknippas med någon vettig miljöpolitik.
Snarare har Sovjetunionen blivit sinnebilden för allt som vi inte önskar oss:
diktatur, Gulag, folkmord och en sanslös miljöpolitik. Städer har blivit
förgiftade av fabrikers utsläpp, vattendrag och sjöar har försvunnit genom
försaltning; spädbarnsdödligheten är hög; bekämpningsmedel och
konstgödsel har använts i rekordstor omfattning; klassklyftorna har ökat –
de nyrika reser på lyxsemestrar och en stor del av männen på botten av det
nygamla imperiet super ihjäl sig. Inte heller Sovjetunionens gamla
satellitstater har något att hänga i julgranen. Här utmärker sig inte minst
det gamla DDR där marken på stora arealer är förstörd på grund av den
stora kolbrytningsindustrins aktiviteter.
Dock fanns det en vettig miljöpolitik fram till Lenins död 1923.
takt med Stalins tilltagande makt och terror försvann även denna.
83
I
I samband med revolutionen publicerade SUKP (Sovjetunionens
Kommunistiska Parti) 1918 ett dekret – ”Om marken”. Här förklarar man
att all skog, allt vatten och mineraler ägs av staten. Strax därefter kom
frågan om skogsavverkning upp. Man beslöt då att dela upp skogen i en
exploaterbar och en skyddad sektor. Syftet med att upprätta de senare var
83
Detta avsnitt bygger på Douglas Weiners avhandling från 1988. Hans politiska åsikter
framgår ganska tydligt – han är marxist och tillhör dem som tenderar att framhäva Lenins
positiva sidor. Jag har dock inte av förklarliga skäl själv kunnat granska
originaldokumenten, jag har inte heller funnit några texter som kritiserar hans
framställning. Marxisten John Bellamy Foster går däremot i sin The Ecological Revolution:
Making Peace with the Planet ett steg för långt: Marx blir till den förste riktige ekologisten!
Jag kommer att diskutera Marx och ekologin i kapitel 13.
87
att förebygga erosion, skydda vattenresurser och att bevara vacker natur.
Även djuren åtnjöt ett visst skydd – Lenin godkände 1919 ett dekret om
förbud mot älg- och vildgetsjakt trots att det kunde ha genererat pälsar och
inkomster. Inom SUKP fanns även personer som ville inrätta naturreservat
med ungefär samma regler som slika har i dagens Sverige. Kort sagt,
naturvetenskap och naturvärde sattes framför ekonomiska faktorer. En
seriös vetenskaplig ekologi började också växa fram, forskningen var inte
politiserad. Men i stort sett allt när det gäller dessa frågor förändrades efter
1923. Detta berodde sannolikt dels på nödvändigheten av att få mer
ekonomiska resurser så att den unga republiken inte skulle gå under i en
kapitalistisk värld, dels Stalins önskan om ett mer nyttoinriktat förhållande
till naturen. I linje med det senare behövde även forskning och utbildning
politiseras så att sovjetmedborgarna förstår att det är Vi som är herrar över
naturen.84 Stalin fick uppbackning av mediokra forskare och författare som
Leonid Leonov och Maksim Gorkij. Den förre skrev bland annat
Sovjetfloden där huvudpersonens, en ingenjör, största fiende är naturen.
Gorkij hyllar i Belomor Stalin som – sittandes vid sitt skrivbord med kartor
över det egna territoriet – med förfäran chockeras av hur mycket
träskmarker det finns, skog som tar goda jordar i anspråk och så vidare. I
detta politiska klimat där naturhatare kunde bli uppburna författare växte
flera vansinniga projekt fram. Ett var att importera stora bisamråttor för
pälsens skull. Att denna art föredrog lax till mat var det ingen som visste,
eller vågade påpeka.
1929 slogs det slutligen fast att vägen till det klasslösa samhället gick
genom ”acklimatisering”, det vill säga att det tillhör Människans sanna
natur att behärska naturen.85 N.F. Kaschenko, en av Stalins favoriter,
formulerade
vad
som
skulle
bli
den
officiella
politiken:
”Acklimatiseringens” slutliga mål är en nyordning för allt – inte bara för
84
Här kunde Stalin ha stött sig på Bibeln: ”Och Gud sade: Låt oss göra människor till vår
avbild, till att vara oss lika. Och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna på
himlen och över boskapsdjuren och över alla kräldjur som rör sig på jorden.’” (Första
Moseboken 1: 26)
85
Jämför Horkheimer och Adornos Upplysningens dialektik, avsnittet om hur Odysseus
undgår att gå under på grund av sirenernas (läs: Naturen) locksång. Vi återkommer till
detta exempel i avsnittet om Murray Bookchin nedan.
88
människan. För djurens del handlar det om att bli utrotade eller tämjda.
”Det är dessa grandiosa perspektiv som nu öppnar sig.”
Som summering citerar jag Peter De Souza: ”Fram till det att ett
miljömedvetande kom till ytan under 1980-talet var den officiella bilden att
fabriksskorstenar var symbolen för utveckling och ekonomisk styrka – och
därför vackra.” 86
Exkurs 3: Ett skivomslag
Kanske kan vi illustrera Stalins och Kinas miljöpolitik och syn på naturen
med ett skivomslag. ”Nynningen” var ett göterborgskt progrockband som
flirtade vilt med den stalinistiska gruppen KFML (R).
86
Furuhagen 1995: 203.
89
Nynningen 1974 – före revolutionen
Vi anar, antagligen vid tiden för solnedgången, flera hundra poliser i full
krigsmundering som attackerar en fotograf och en kvinna som tar till
flykten, en person ligger redan nedslagen och blodig på gatan; den ende
som står emot övermakten är en ung arbetare prydd med den röda stjärnan
och en skära i ena handen och en hammare i den andra. Till sin hjälp har
polisen även en helikopter. I bakgrunden ser vi en kyrka, en bank, ett
köpcentrum med reklambudskap. Allra längst bak ser vi dollartecknet fäst
på ett torn. Men märk att längs lyktstolparna står gröna träd.
Nynningen 1974 – efter revolutionen
De röda fanornas folk slår ner resterna av den gamla makten – här polisen.
Fyrkantiga bostadshus samsas med gamla trähus i gott skick. Längst bak
90
ser vi de nya rationella och effektiva industrierna med skorstenar och stora
rör. Märk att (minst en) polis har en variant av USA:s flagga på sin uniform
– i stället för där stjärnorna ska sitta finner vi den svenska flaggan, inbakad
i USA:s flagga. En polis har redan kapitulerat och erbjuds en röd blomma
av en äldre man. Det är också illustrativt att inte ett endaste grönt blad
syns till.
91
92
9. Utvecklingen i det moderna och
de ekologiska problemen
Det andra världskriget slutade 1945, men bara för att avlösas av ett nytt
och annorlunda krig några år senare – det kalla kriget. Det kapitalistiska
Väst stod mot det socialistiska Öst. Kriget förblev kallt tack vare insikten
om den så kallade terrorbalansen – att båda sidor förfogade över
kärnvapen – hotade hela planetens liv. Användandet av kärnbränsle och
kärnvapen har hög relevans även för Sveriges del.
Efter kriget fick forskare vid FOA (Försvarets Forskningsanstalt) i
uppgift att klargöra hur man startar en kärnreaktion och det ena syftet var
att även Sverige i nödfall skulle kunna använda kärnvapen.
I slutet av 1940-talet borrades och sprängdes utanför Stockholm ett
stort bergrum. Här började man bygga Sveriges första kärnreaktor, kallad
R1.87
En rad beslut hade föregått detta bygge. Vilken typ av uran skulle
användas? Anrikat eller naturligt uran? Anrikat uran hade Sverige inte
tillgång till (det var reserverat för USA och Sovjetunionen), däremot
naturligt uran. Nackdelen med naturligt uran är det är mindre rikt på den
isotop som ger kärnenergi. Men det finns en annan viktig skillnad –
naturligt uran producerar mera plutonium, det blir alltså billigare och
lättare att framställa kärnvapen. Att Sverige skulle kunna komma att
behöva tillgripa kärnvapen var en möjlighet som länge hölls öppen i de
innersta kretsarna. Men utåt framhävdes att den nya teknologin skulle
kunna leverera mer energi till ett lägre pris, förbättra "vanligt" folks
livsvillkor och höja levnadsstandarden.
87
Se Sten Niklassons understreckare i SvD 12/7 2012.
93
Men det kalla krigets hårda verklighet innebar inte att det var slut på
krig. Vietnamkriget – det mellan USA/Sydvietnam och FNL/Nordvietnam
1964-1975 fick många i min generation att vakna upp politiskt. Vi blev
riktigt röda, en del av oss med gröna inslag. ”Uppvaknandet” ledde ofta till
att vi blev aktivister – vi gick med i den svenska FNL-rörelsen,88
demonstrerade mot diktaturerna i Spanien, Portugal, Grekland och efter
1973 även mot Chile. Även om vi kunde klassas som delar av ”den nya
vänstern” demonstrerade vi aldrig mot diktaturerna i de kommunistiska
staterna. På något sätt var Sovjetunionen ”progressivt” i det att den var
fiende till ”USA-imperialismen” (den ”store Satan” på den tiden) och stod
på FNL/Nordvietnams sida i kriget. Vidare framstod till exempel Kuba som
ett socialt progressivt land.
Detta märke satt på mångas kläder under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal.
88
Officiellt namn var ”De förenade FNL-grupperna” (DFFG) och de bildades 1965. ”FNL”
står för Front National de Liberation (Nationella befrielsefronten).
94
Under Vietnamkriget fällde USA-flyget massvis med bomber innehållande
Agent Orange. Det är ett avlövningsmedel som användes fiendetrupper
skulle kunna upptäckas lättare. Många vietnameser har mist livet på grund
av att ämnet är starkt cancerframkallande, det framkallar även andra
sjukdomar. Det finns fortfarande kvar rester i naturen och i många
vietnamesers kroppar. Krig och skador på olika livsformer hänger ofta
samman.
Som bekant växte kapitalismen sig stark genom industrialismen, efter
att mest ha varit en angelägenhet för bankirer. Det fanns mängder med
kapital, en hel del stammande från stölder och handel (inklusive handel
med människor) under kolonialismen och dess efterföljare imperialismen.
Det fanns råvaror – nu även tillgängliga till lågt eller inget pris alls utanför
Europa. Och det fanns arbetskraft. Genom modernisering av jordbruket
och konfiskation av jordbruksmark bildades en hel klass av egendomslösa
– med Karl Marx’ ord ”proletariatet” som bara äger sin förmåga att arbeta,
arbetskraften som den kan sälja på den nya, fria och allt mer globala
marknaden.
Dessutom höll världen på att sekulariseras – ut med religionen och in
med Vetenskapen! Det var den nya tidens budskap. Bakom detta låg bland
annat Upplysningen, Darwin, Nietzsche, Dostojevskij, Freud med flera.
”Förnuft” – inte illusioner – var den nya tidens budskap.89
Vi har redan sett att det fanns gott om kritiker, men fram till början
och mitten av 1800-talet gällde kritiken mest det lidande och de
skadeverkningar som människorna åsamkades.
Men nu har vi kommit fram till hög- och senmoderniteten.90
Högmoderniteten kännetecknas av en gränslös optimism och tilltro till
89
Här är det dags att påpeka att den kapitalistiska industrialismens ”förnuft” var ett
instrumentellt förnuft, det vill säga att ändamålet helgar medlen. En av vår tids främsta
samhällskritiker – Jürgen Habermas – har under snart trettio år försökt påvisa existensen
och möjligheten av ett alternativt förnuft – det ”kommunikativa”. Den intresserade kan
själv läsa hans texter om detta, eller någon av de många introduktioner till hans tänkande
som har skrivits.
90
Moderniteten – det vill säga den tid då sekulariseringen tilltar, rationaliteten blir (så
långt det nu kan bli) allearådande, traditionerna tenderar att försvinna och så vidare –
95
teknik, teknokrati och ohämmad tillväxt. Denna tilltro är eller var så stark
att man kan tala om en ny religion: Tron på frälsning genom Framsteg,
Förnuft och Tillväxt! Man kan, i likhet med många ekologister tala om ett
slags ”överideologi” som de flesta av våra politiska partier bekänner sig till.
Utöver framsteget och tillväxten betonas hur viktigt det är att
tillgodose människors behov; att den vetenskapliga rationaliteten (läs: ”det
instrumentella förnuftet”) är den enda rationalitet vi förfogar över; stora
enheter är mer effektiva än mindre; ekonomism; att toppositioner och
extrem monetär egendom ses som välförtjänta och tjänar som ideal,
drömmar och ledstjärnor, etcetera. De som inte uppnår detta kan istället
pumpa in pengar i spelindustrin (Lotto, Triss och allt vad det heter) i hopp
om Miljonen och Rikedomen.
Detta kvasireligiösa modernistiska rus följdes av, som det brukar vara,
ett ordentligt bakrus.91 Ett exempel, kanske ett praktexempel, är det så
brukar indelas i de tre faserna tidig, hög- och senmodernitet. Brottet mellan de två senare
brukar beskrivas som att det äger rum när högmodernitetens hybris och negativa
konsekvenser blir synliga. Till exempel genom oljekrisen 1973, och uppmärksammandet av
den sociala ingenjörskonstens baksidor. Den intresserade kan sätta sig in i hela denna
problematik genom att läsa i stort sett vilken sociologisk teoribok som helst.
91
Jag vill gärna citera Dilsa Demirbag-Sten in extensio (DN 17/2 2012) här (eftersom hon
formulerar sig mer pregnant än vad jag förmår):
”Framstegstanken uppfattades som alltför färgad av betong och fyrkantighet. Motorvägar
och steriliseringsprogram fick själva utvecklingstänkandet att framstå som okänsligt och
individfientligt. Att man någon gång måste göra upp med dessa sidor av den sociala
ingenjörskonsten är bara rimligt, men man blev så ivrig att distansera sig från sin historia
att man i bara farten skrotade förnuft och utvecklingstänkande i allmänhet.
Under denna resa tappade man också tilliten till sina principer och visioner, man glömde
bort att framstegstanken klarat av att demokratisera Sverige, bygga bort nödbostäderna, ge
underklassens barn tillträde till universiteten och biljetten till klassresan. Glömde bort att
allt detta hängde samman med en föreställning om individens rätt till en framtid och
medborgarnas gemensamma skyldigheter att se till att denna framtid blev en möjlighet. Vad
fick man i stället? Man fick identitetspolitik och kulturrelativism.”
96
kallade miljonprojektet i Sverige. I slutet av 1950-talet stod det klart att det
rådde en skriande bostadsbrist. Moderna, funktionella och relativt rymliga
bostäder behövdes i städerna för att husera de nya arbetarna i de snabbt
växande industrierna. Och det måste gå fort. Och det fick inte kosta för
mycket. Idag ser vi i de flesta större svenska städer stora områden
bestående av fyrkantiga kolosser. Här växte inte trivsel, lycka, lugn och ro.
Nej, i stället omvandlades de till härdar för socialt elände: kriminalitet,
missbruk, våld och så vidare. I dag har flera av dessa områden blivit
enklaver bebodda av människor med utländsk bakgrund. Rosengård i
Malmö är bara ett av många exempel. På 1960-talet flyttade arbetarklassen
in. Tjugo år senare började de flytta därifrån, in flyttade folk från andra
länder, ofta utan tillräcklig kontakt med det omgivande samhället. Samma
fenomen går igen i flera länder, bland annat i Frankrike.
Detta började uppmärksammas i slutet av 1970-talet, och under 1980talet såg vi en flodvåg av texter som behandlade hur den nya fina världen
inte blev så fin.92 Det som stod i skottgluggen var den sociala
ingenjörskonsten, framstegskulten och förnuftet. ”Kris” blev ett modeord.
Men låt oss uppehålla oss en stund vid tidigt 1960-tal. Det är vid
denna tidpunkt vi kan börja tala om ett ekologiskt uppvaknande. De
kritiska rösterna mot utvecklingen av hur vi behandlade naturen började
höras redan på 1960-talet, oftast från USA. Rachel Carsons klassiker Tyst
vår kom ut 1962. Här beskriver författaren hur fåglarna tystades, och dog i
masstal till följd av användningen av växtgiftet DDT. Länge kritiserades
hon för att vara ”ovetenskaplig”, men runt 1970 började man se att hon
hade rätt. Och allt fler exempel på hur olika ämnen förgiftade och
förorenade oss och vår planet travades på hög. Snart började ”acid rain”,
Hennes slutsats är lika klok den: ”Om inte vänstern vill marginaliseras ytterligare måste
man återknyta kontakten med friheten och jämlikheten och sluta flörta med kultur och
religion (…) Intoleransen stinker lika mycket, vare sig den kommer paketerad som blågul
nationalism eller som islamistisk sekterism.”
92
Bakruset tog sig bland annat ett uttryck i den våg av litteratur som kritiserade
”välfärdsårens” baksidor. Ett känt exempel är Yvonne Hirdmans Att lägga livet till rätta från
1989. Här kritiserar Hirdman den svenska förskolepolitiken – tanken att man kunde odla
fram perfekta barn.
97
förtunningen av ozonskiktet och så vidare både uppmärksammas och
erkännas som realiteter.
Som grädde på moset kom oljekrisen 1973 – de oljeproducerande
länderna började skruva åt de kranar varur det fossila bränslet flödade. En
märkbar följd blev att det för första gången efter andra världskriget
infördes ransonering – nu av olja och oljeprodukter. 93 Ungefär samtidigt –
1972 – utkom tankesmedjan Romklubbens skrift Limits to Growth. Den
gjorde oss uppmärksamma på alltings ändlighet, men har även kritiserats
för att dess recept för artens fortlevnad är en begränsning av folkökningen.
Den så kallade ”Gröna vågen” bör ses i detta sammanhang. Den var en
trend på 1970-talet då framför allt unga barnfamiljer lämnade städerna och
bosatte sig på landsbygden, för många av dem som utgjorde vågen ett
medvetet miljöval. Man valde att leva ett enklare, mindre energikrävande
liv.
Några som predikar befolkningsminskning som nödvändig för att
rädda vår planet är de så kallade malthusianerna.94
93
Jag har mina ransoneringskort liggande i en byrålåda som ett minne.
94
(GD): Dessa är anhängare till Thomas Malthus’ (1766 – 1834) läror. Malthus var
matematiker, präst och nationalekonom och demograf. Han blev en av Darwins främsta
inspirationskällor. Han lanserade en pessimistisk teori om folkökningen. Hans teori
rymmer tesen att åtrån mellan män och kvinnor gör att alla ligger med varandra så fort de
får chansen. Befolkningen tenderar därmed att växa exponentiellt, medan tillgången på mat
inte kan öka i samma takt, särskilt inte i England och andra länder där de bättre jordarna
redan var i bruk. Följden blev svält, krig, farsoter och annat elände som höll nere
populationen.
(DG): På YouTube finns ett föredrag av fysikern Albert A. Barlett (Boulder, Colorado USA)
som behandlar oljeproduktionens topp (alltså den tidpunkt då den maximala
råoljeproduktionen är nådd), befolkningsökningens framtid med mera. Hans föredrag heter
Arithmetic, Population and Energy men kallas på YouTube för ”The most important video
you’ll ever see ”(8 delar). Centralt i föredraget är resonemanget om den exponentiella
ökningen av både befolkning och energiförbrukning. Just att ökningen är exponentiell
ställer oss inför mycket stora och reella utmaningar.
Barlett sågar argumenten om att nya oljereserver upphittas i snabbare takt än de förbrukas,
eftersom förbrukningstakten stiger just exponentiellt och alltså i praktiken fortfarade snart
överstiger alla nyfynd. För att exemplifiera detta påpekar Barlett att om människans
befolkningstillväxt på jorden förblir 2 % per år så har vi en kvadratmeter per person om 700
98
Mer extrema malthusianer kan hävda att pandemier och epidemier är
bra. Parat med ekologiska argument kan man stöta på argument som att
virus och bakterier har rättigheter, att AIDS är bra eftersom det minskar
befolkningsmängden och så vidare. Om världens befolkning fortsätter att
öka kommer vi att se allt mer av brist och knapphet på mat, vatten och
annat livsnödvändigt. Svält uppstår om befolkningen ökar snabbare än
produktionen av livsmedel. Så enkelt är det menar malthusianerna. Men
det är med all sannolikhet betydligt mer komplicerat än så. Malthusianerna
är helt enkelt dåligt pålästa när det gäller ökande komplexitet, något som
vår värld har uppvisat genom historien (se vidare kap. 18).
I samband med malthusianismen kommer jag att tänka på en idé som
lanserades av en amerikansk radikal ekologist: AIDS har en positiv
funktion. Precis som pesten bidrog till att avsluta medeltiden så kan AIDS
bidra till att avskaffa industrialismen. Ett liknande argument går ut på att
vi ska upphöra med de flesta vaccinationer – det leder till att fler dör av till
exempel mässlingen. Om inte det sker kan vi återinplantera
mässlingsbakterien. 95 Dessutom har ju denna liksom alla andra bakterier
rätt till liv, precis som människan. Och det är ju bra eftersom det ökar
mänsklighetens chanser att överleva som art om ett stort antal av den
försvinner. Här har vi verkligen ingen ”antropocentrism”, snarare rör det
sig en ”biocentrism”.
Denna bok är dock ingen debattpamflett så jag sätter punkt för detta
problem här. Den som vill ta del av fakta som motsäger malthusianerna
kan läsa Hans Rosling.96
år. Och om 2400 år väger människornas samlade massa lika mycket som hela planeten.
Alltså kan befolkningstillväxten inte fortgå, ej heller oljeförbrukningen.
Den svenske debattören Hans Rosling (se vidare nedan) ger förstås bra svar på idén om den
stegrande befolkningen. Han menar att befolkningen stabiliseras på 10-12 miljarder efter
2050 till följd av att världens länder moderniseras och man därmed får färre barn.
Annorlunda blir det förstås om själva åldrandet plötsligt skulle kunna bromsas eller i
princip botas helt genom medicinsk utveckling, något som transhumanister (se nedan, kap
18) som den brittiske biologen Aubrey de Grey påtalat som en reell möjlighet.
95
Dessa två exempel har jag från Adams 2001: 251.
96
Svensk läkare, disputerade i invärtes medicin, man kan lyssna på honom på YouTube.
99
Här följer nu en liten kort överblick och några snabba reflektioner.
Ett annat alltmer uppmärksammat problem är utsläppen av olika
ämnen och hur detta påverkar klimatet. Klimatfrågan är för stor för att
dryfta här. Men att soporna måste minska i omfång är väl de flesta
övertygade om. De är ett slöseri med resurser – både av mänskligt arbete,
energi och råvaror; om de förbränns förpestar de luften vi andas; om de
slängs behöver det inte betyda att de inte fungerar längre, någon har
kanske upptäckt att de var onödiga och inte fyllde ett vettigt behov; allt det
som inte kan förbrännas, låta förmultnas, återanvändas – var ska vi göra av
det? Som synes är frågorna mänga. Svaren, om de är något att ha, är alltför
få eller ”orealistiska”.
Om nu de fossila bränslena är ändliga så är ju inte kärnkraften det,
åtminstone inte i praktiken om man återanvänder bränslet med nyare
teknologier. Så lät det länge. Men det var före Harrisburg, Tjernobyl och så
vidare. Här handlar det inte om tillgångar utan om risker.
Det är långt ifrån ovanligt att allt detta – växthuseffektens resultat
etcetera slutar i pessimism. Utvecklingspessimism är inget nytt. Den kan ta
formen av en dystopi. Brave New World – en roman från 1932 av Aldous
Huxley97 – är ett berömt exempel på sådana framtidsvisioner.
Idag är apokalyps – en annan form av pessimism – ett populärt tema
inom film, litteratur, med mera. Ett exempel är att den så kallade
Mayakalendern förutspådde jordens undergång 2012. ”2012” heter också
en populär film om jordens undergång.
Som tur är finns det krafter som är medvetna om allt detta utan att bli
pessimister. Erich Fromm skriver i slutet av The Anatomy of Human
Destructiveness från 1973 om att alienerat hopp är lika med ”optimism”
97
Romanen handlar om att Gud har ersatts med ”Ford” – som för tankarna till
biltillverkaren och (kanske?) även ”Freud”. Hela mänskligheten lever i Staten. Barn
producerad på konstgjord väg och staten kan på så sätt kontrollera befolkningsmängden.
Massproduktionen ser till att bilar, telefoner och så vidare blir var mans egendom.
Eventuella protester förhindras genom tvångsmedicinering av ”Soma” och genom konstant
övervakning. Och så vidare –Huxley som vid denna tid fortfarande var radikal socialist såg
det som att ”amerikaniseringen” nu var fullbordad.
100
och känslan av att inget behöver göras, medan alienerad förtvivlan är lika
med pessimism och känslan av att inget kan göras. Då blir utmaningen för
människan att ”bli människa” och kunna känna sina djupt livskraftiga
växlingar mellan hopp och förtvivlan.
”Miljörörelsen” är ett vanligt förekommande ord för dessa krafter.
Men det betecknar inte EN rörelse. Det är i sin vardagliga betydelse en
samlande beteckning för en rad organisationer, nätverk och så vidare, där
den gemensamma nämnaren är ett engagemang för natur- och miljöfrågor.
Till de mer kända hör Jordens vänner98 och Fältbiologerna.99 Svenska
Naturskyddsföreningen bildades redan 1909, på denna tid var det främst
"mindre" frågor som stod på agendan – att rädda hotade naturområden
och utrotningshotade djur- och växtarter.
Och det var ju givetvis inget konstigt med det – globalisering och
kärnkraft existerade inte ens som begrepp förrän långt senare.
Miljöorganisationer har varit aktiva när det gäller att driva fram den
moderna miljölagstiftningen och de verkar för att påverka konsumenterna
att bland annat köpa "bättre" mat.
Vi får i en svensk kontext inte glömma bort Björn Gillberg, född 1943
och fil. lic. i mikrobiologisk genetik. Han grundade Miljöcentrum 1971. Det
är en stiftelse ämnad att bedriva forskning och information inom hälsooch miljöområdet.
98
Bildades 1971 och anger som sina viktigaste 3 punkter:
”- för en ekologisk, hållbar utveckling och en rättvis fördelning av jordens resurser
- med aktioner och projekt för ett miljövänligt och jämlikt samhälle
- för att förändra den ekonomiska världsordningen till att bygga på solidaritet och ekologisk
hållbarhet.”
99
En ungdomsorganisation som driver miljöfrågor. Den grundades 1947. Deras egen
programförklaring lyder: ”Vår strävan efter ett ekologiskt hållbart samhälle och biologisk
mångfald genomsyrar allt vårt miljöpolitiska arbete. Människans relation till naturen
inbegriper ett ansvarstagande för att förvalta naturen på ett hållbart sätt för nuvarande och
kommande generationer, lokalt som globalt.”
101
Gillberg blev känd genom TV i början av 1970-talet när han visade hur
medlet Prädd – ett gräddersättningsmedel – kunde användas som
tvättmedel vilket resulterade i att produkten försvann helt.
På senare år har han bland annat engagerat sig mot byggandet av fler
3G-master. Det var länge sedan vi såg och hörde honom, men han rönte
stor uppskattning för sitt engagemang för bland annat att hjälpa de i
Teckomatorp som blev sjuka av de gifter som företaget BT-Kemi grävde ner
i jorden där. Sedan 2009 är han VD för Värmlandsmetanol som ämnar
framställa metanol som fordonsbränsle.
När miljöpartiet bildades 1981 och kom in i riksdagen 1988 innebar
det att många av denna typ av organisationer försvann från arenan, d.v.s.
massmedia, om inte totalt, så hamnade de i alla fall i skuggan.
102
10. Gröna röster
Här har jag valt ut fyra personer, ingalunda självskrivna men långt ifrån
icke-representativa för ekologismen. Den förste – svensken Richard Matz
har jag tagit med eftersom en av hans böcker under många år var lite av de
grönas bibel; Naess är självskriven – med sin ”djupekologi” och ”ekosofi”
har han många ekologister som disciplar; Lovelock finns med som ett
exempel på hur man kan dra vitt skilda utgångspunkter utifrån ekologin;
Bahro, slutligen finns med inte bara för hans intressanta livsöde, utan mest
för hans vägar inom tysk ekologism.
Richard Matz
Richard Matz (1920-92) – har kallats för Sveriges Heidegger,100 detta på
grund av avstavningar på Heideggers manér, översättare av bland annat
Heideggers Sein und Zeit, och djupt influerad av honom.101 För Matz hade
Jorden ett värde i sig.
Olof Palme skrev 1974: ”Det finns ingen anledning att tro att våra
naturresurser inte skulle räcka för att täcka behoven för en vidgad
världsbefolkning för åtskillig tid framöver.” Matz citerar denna mening i
sin mest kända bok Sams med jorden från 1975 för att visa hur ett galet
tänkande regerar – Olof Palme hade från början tryckt på gaspedalen i
stället för att bromsa.
100
Jag vill dock med emfas framhäva att Matz inte var nazist – snarast motsatsen.
101
Översättningen är lindrigt talat omdiskuterad – begripligheten, avstavningarna, och
även översättningen i sig. Matz översatte även, bland andra, Noam Chomsky, Jean-Paul
Sartre, Wilhelm Reich och Ernst Jünger.
103
Undertiteln till Matz’ bok säger det mesta: ”Försök att i en vilsen värld
återupprätta den väsentliga dialogen”. Vi kan läsa ytterligare väsentligt
stoff i baksidestexten: ”Vår planet har i hundratalets miljoner år varit svept
i en förbryllande hinna av liv. Denna fribärande biosfär vräks nu hastigt
undan och lämnar plats åt en steril teknosfär. Det kallas framsteg, tillväxt
och ’behärskning av naturen’, och är målet för så gott som alla samhällen
på jorden.”
Det är signifikativt att den utkommer 1975 – gröna vågen står på topp;
Björn Gillberg har blivit TV-idol och folk börjar fråga sig vad de stoppar i
sig; Centerpartiet har gjort sitt starkaste val hittills (över 25 % av rösterna)
och Thorbjörn Fälldin är statsminister.
Det är en tung men fortfarande ack så angelägen bok menar jag.
Budskapet är djupt dualistiskt, det vill säga ett antingen/eller-tänkande.102
Antingen går vi under eller så återupprättar vi harmonin med den planet vi
bebor. Någon tredje möjlighet, av till exempel Hegels ”syntes”, ges tyvärr
inte. Försoning måste ske på jordens villkor, inte på någon mänsklig
uppfinning som ”civilisationen”.
Boken inleds med (efter ett par citat) ”Vi anser oss behöva så mycket
nu för tiden.” (s. 7) Och ”Varför behöver vi? Vems eller vads behov är det
som ska fyllas? Människans förstås. Vi behöver pendla till våra jobb om
dagarna för att kunna förtjäna vårt uppehälle. Men varför behövs ditt jobb?
Behöver framtiden det? Behöver jorden det?” (s. 7) Det är angelägna frågor
Matz ställer, det kan nog de flesta hålla med om.
Det sätt på vilket vi lever nu – arbetar, pendlar, producerar,
konsumerar, spelar och så vidare – innebär ett enormt slöseri som är
förödande för jorden, menar Matz. Tillväxt innebär på sikt en skövlad
natur som inte kommer att återhämta sig. Men det finns alternativ.
Alternativet heter främst en ny moral vars kriterier är ekologins. Det nya
102
Det finns många former av dualism, till exempel religiös. Zorostraismen (till stor del
persen Zarathustras verk) betonade skillnaden mellan godhet och ondska, ljus och mörker;
europas katarer, som slaktades hejvilt under medeltiden av kyrkan, betonade den radikala
åtskillnaden mellan ande/godhet versus materia/ondska. Exempellistan kunde göras
mycket längre.
104
som vi behöver är mycket enkelt, för det behövs inga avancerade former av
vetande, fortsätter han.
Mycket av det vi behöver har vi glömt: socialismens och
kristendomens kärleksbegrepp måste vidgas till att innefatta även djuren
och naturen. Vi måste ta på oss ett ekologiskt ansvar helt enkelt. Men,
medger Matz, det behövs en ideologisk och religiös reformation av väldiga
mått. Vi hör att det inte är en ekologisk ”reformist” som talar här, och
definitivt ingen antropocentrist.
Ideologierna och de gamla religionerna har ersatts av en ny religion:
kulten av Industritekniken, det högsta och icke ifrågasättbara av våra
skapelser. För att kämpa emot detta har man att välja mellan en
radikal/revolutionär riktning och en revisionistisk riktning, där den förra
fordrar en total omprövning av näringslivet, vårt handlande och tänkande.
Revisionism är en början på eftertanke men ansvaret för att det inte
blivit annorlunda läggs på medborgarna och konsumenterna – det är ju de
som köper varorna, slänger sopor lite varstans och så vidare. Man menar
från detta håll att det är den nye Guden, industriteknologin, som ska lösa
snart sagt alla våra problem.
Är detta ”enkelt”? Det är frågan som dyker upp, åtminstone för
undertecknad, när Matz skriver ”det behövs en total omprövning hela
vår jordiska praxis” (s. 16).
Boken är emellertid lite väl långtråkig att läsa i sin helhet, det rör ju sig
närmast om en pamflett, där budskapet varieras. Jag nöjer mig
fortsättningsvis med några kortare nedslag.
På sidan 37 nämner Matz James Lovelocks text Gaia från 1972 med
sympati, Gaia är helt enkelt vår heliga moder jord. Emellertid skulle nog
inte Matz uppskatta Lovelocks nyare tankar lika mycket (se avsnittet om
Lovelock nedan). Den andliga förvandling vi måste genomgå behövs på
grund av sekulariseringen, industrisamhällets ”kärlekslösa framfart, ja allt
det som kan medverka till en möjlig undergång”. Nyliberalismen är
definitivt inget alternativ.
Matz går så långt att han försöker formulera en ny utopi – den
ekologiska:
”Såsom försoning med Jorden är den släkt med den paradisiska, och
den ser i sina mogna former inte verkligheten som enkom serverad åt
105
människan. Men det behöver ingalunda innebära någon ’återgång till
stenåldern’; ty om vetenskapen i tid vaknar till insikt om sina
mognadsmöjligheter, så kan den bidra till att hjälpa världen in i ett
medvetet och ansvarsfullt ekologiskt tillstånd, där allt ’som värde fått’
kan prövas och ur-skiljas i belysning av generalkriteriet, och så,
luttrat, räddas över in i ett i vidaste bemärkelse bejakansvärt
postindustriellt samhälle.” (s.23)
I framställningen dyker många svenska författare och diktare fram –
Harry Martinsson, Karin Boye med flera. Och visst förtvivlade även de ofta
i sin kritik av den modernitet de levde i.
Den kristna traditionen finns här också, men även den måste
återupptäckas och delvis starkt kompletteras med gamla naturreligioner.
För vad menas med ”Gud Fader”?
”Gud Fader kan för nutidens i linje härmed ’rationellt’ tänkande
människor förklaras som den jordiska biosfärens (av universum beviljade)
ekologiska förmåga till solidaritet (något som naturkulternas folk vet bättre
värdera än de abstrakta monoteisterna).” (s. 166)
Det som förvånar mig med boken är de relativt många referenserna till
Ernst Jünger som mig veterligen inte bidragit med något väsentligt till
ekologin (se ovan, avsnittet om hans bror, Friedrich Georg Jünger).
I en senare text från 1982 varierar Matz sitt tema, nu med
”helhetstänkande” och andlighet i centrum. Redan titeln är talande –
”Kärleksfullt helhets-tänkande som villkor för jordens och mänsklighetens
räddning.” Märk avstavningen och att det är fråga om något så nödvändigt
som ”räddning”. Om vi bortser från kritiken av det moderna, låt oss se på
det han ser som det positiva.
”Tao” återkommer på flera ställen, liksom yin/yang. ”Tao” innebär för
Matz att vara ”i fas med det helas bästa” (s. 4). Enligt Matz är mystiken
utesluten som form för kunskap – som ”ockultism” och ”svammel”.103 Men
den är något positivt i det att den är ”osägbar enlighet med allt” (s. 6). Tao
är den sanna lösningen ”Himlens väg”. Det är inte överraskande att Matz
103
Vilket, anser jag att mycket av den faktiskt är.
106
även omtalar en av William Blakes idéer104 samt alkemin som en av
mysticismens vägar att gå för att komma ifrån den förhärskande
dualismen.105 Det förvånar mig inte heller att texten avslutas med
Heideggers förtvivlade förhoppning att ”bara en Gud kan rädda oss!” (se
avsnittet om Heidegger ovan).
Matz citerar som sagt Ernst Jünger, men om vi läser ordentligt är det
bara lösryckta meningar som vittnar om Jüngers tänkande och stora
författarskap – till exempel ”det onda blir desto ohyggligare, ju längre det
förvägras luft.” (Matz 1982: 11) Här använder Matz denna mening för att
kasta ett bredare ljus av att gott och ont måste försonas, allt för att rädda
oss genom kärleken till helheten.106
Det bör väl tilläggas att Matz, liksom min (GD) gamle examinator
Joachim Israel, var med på olika sätt att dra igång det svenska Miljöpartiet.
Arne Naess: djupekologi och ekosofi
Den norske filosofen Naess (1912-2009) var en huvudsakligen mainstreamfilosof fram till början/mitten av 1960-talet. Som så många
påverkades hans starkt av Carsons Tyst vår. Successivt arbetade han fram
en egen grön filosofi, en ”ekosofi” eller ”djupekologi”. Hans tankar finns
mest pregnant nedskrivna i boken Ekologi, samhälle och livsstil från 1981.
Den är antagligen även det mest lästa av hans verk.
104
Om Tao, yin/yang och William Blake finn mer att läsa i kapitel 11 nedan.
105
I sin klassifikation ter sig emellertid Matz själv som en dualist i den meningen att vi har
två alternativ att välja mellan.
106
Daniel (Görtz) har i sitt paper ”Enlightenment, Deconstruction, Enlightenment” från
2010 redogjort för hur den idag så populära filosofen Slavoj Zizek, lindrigt uttryckt, tar
avstånd från den senmoderna taoismen. I Taoism och andra östliga traditioner är
Intigheten central. För Zizek är den mest traumatisk, hophängande med död och
meningslöshet. Görtz visar hur den senmoderna andligheten kan försvaras utan att vi
behöver regrediera till den första vågen av upplysning – underförstått är en ny form av
upplysning möjlig efter dekonstruktionen av den första upplysningen.
107
Naess är även fader till den så kallade ”bioregionalismen”. Eftersom
varje distinkt region har sitt egna specifika ekosystem så måste vi
återerövra kunskapen om ekosystemen och återgå till de sätt vi levde i det
före industrialismen. En konsekvens blir att i princip all nödvändig
produktion sker så nära den egna regionen som möjligt och att världen
delas upp i eko-geografiska enheter.
I Ekologi, samhälle och livsstil (s. 22ff) har Naess själv, på ett
exemplariskt sätt, sammanfattat sin ”ekosofi” i 18 punkter. Endast
rubrikerna är direkt från Naess, kommentarerna är mina egna, enstaka
undantag framgår:
1. Förorening. Denna punkt tarvar väl ingen lång utläggning. Själv
tar Naess upp hur kanske upp till hundra djur- och växtarter utrotas
årligen på grund av föroreningar av olika slag.
2. Resurshushållning, resursfördelning. I dagligt tal pratar vi
om bistånd till underutvecklade länder. Problemet med detta är hur
det fördelas, och vad det består utav. Vi måste ha ett
långtidsperspektiv ifråga om till exempel olja, skog, vatten och ta
hänsyn till djurens territorier.
4. Befolkningsstabilisering. Jorden rymmer inte hur många
människor som helst; frågan är hur många och om inte åtgärder för
att dämpa befolkningsökningen måste till. Likaså bör fördelningen
(alltså antalet individer per kvadratkilometer) jämnas ut.
5.
Klasslöshet. Det existerar en ojämn resursfördelning både mellan
storsamhällen och inom dessa. Denna snedfördelning måste
jämnas ut och förhoppningarna om ett ökande varuflöde måste
dämpas; lönenivåer som direkt eller indirekt orsakar slöseri måste
ner.
6. Självstyre. Vi måste bort från den rådande fjärrstyrningen
eftersom ”(s)åväl bio- som humanekologin visar oss att livskraftiga
samhällen bygger på kunskap om och styrning av närmiljön och på
frånvaron av ständigt nya och okontrollerbara fjärrkrafter.”
7.
Decentralisering. Regioner måste få större inflytande.
8. Lokalsamhällen. Dessa ger enligt Naess större trygghet och
gemenskap, arbetsplatser kan förläggas i hemmen (vilket minskar
den tids- och energislukande pendlingen).
9. Regional utbyggnad. Att till följd av föregående punkter sluta
prioritera ”arbetarmobilitet”.
108
10. Självförsörjning. Handel är som bekant (?) inget självändamål,
om lokalsamhällen och regioner ges större makt bör den egna
försörjningen bli större. Vilket givetvis minskar antalet långväga
och storskaliga frakter med varor mellan de olika världsdelarna.
11. Arbetsfördelning. Om man samarbetar och får mer omfattande
uppgifter – inte, till exempel, står vid ett löpande band – ökar de
positiva faktorerna med arbetet, och negativa fenomen som
ensidighet och isolering minskar. Det kan tilläggas att den klassiska
industrisociologin stödjer Naess’ antaganden.
12. Komplext. Med detta avses inte komplicerat, utan mångsidigt.
Inte minst resurserna bör förbrukas på ett mångsidigt sätt. Likaså
finns det ett flertal alternativ till behovstillfredsställelse. 107
13. Mångfald, självutveckling. Detta är strävan efter att genom att
hålla alla icke-skadliga verksamheter öppna som möjligheter för så
många som möjligt.
14. Att skydda olika kulturer. Här handlar det att värna om till
exempel olika så kallade ursprungsfolks egenart och livsbetingelser.
Likaså att stödja kultursatsningar i tredje världen. 108
15. Symbios. Med detta argumenterar Naess mot socialdarwinismen
(se ovan, not 3 om Haeckel). Symbiosen ska stärka mångfalden och
befrämja sant kompanjonskap, ett förhållande där ingen utnyttjar
den andre.
16. Egalitarianismen. På ren svenska handlar det om ”jämlikhet”,
och nu inte bara i socio-ekonomisk betydelse, utan inte minst
jämlikhet i biosfären. Då blir det angeläget att bekämpa mänsklig
hybris och utveckla dygder som varsamhet och försiktighet, ja
solidaritet både inom vår art och med den planet vi bebor.
17. Kamp mot människans självdomesticering. Med detta
menar författaren att vi inte ska göra oss själva till husdjur, något vi
107
”Behov”, speciellt vilka som är ”nödvändiga”, ”falska” etc., är ett svårt begrepp att bena
ut, men jag gör ett försök i slutet av boken.
108
Om boken hade skrivits under de senaste åren hade författaren behövt gå in på den så
kallade mångkulturalismen – som ideologi, dess olika former, innebörder och problem. Det
ämnar jag inte göra här, utan hänvisar till en utmärkt bok: Eriksen och Stjernfelt (2011).
109
är på väg att bli i ett samhälle dominerat av stora industrier,
organisationer och en opersonlig byråkrati.
18. Fälttänkande – samspel i naturen – Gestalttänkande. Allt
beror av allt, det är så vi bör tänka i stället för att stanna i de
traditionella modellerna för orsak och verkan.
19. Medvetet ovetande. Ekologin är en avancerad vetenskap och det
är svårt för en lekman att sätta sig in i den. Konsekvenserna av
människans handlande visavis miljön är inte förutsägbara (även om
vissa är högst troliga). Ekosofin kan därför enkelt avfärdas med
”Det vet vi inte!” Men ekologin och ekosofin – och här framtonar en
mer optimistisk Naess – har gjort oss mindre arroganta och
självsäkra i våra försök att lägga naturen under oss.
Och här är det värt att citera Naess (s. 27) när han kommer in på den svåra
frågan om hur (förutsatt att man sympatiserar med ekologismen) vi styr in
på rätt kurs:
”Utvecklingen av en ekologisk ansvarsmedveten filosofi kan inte
överlåtas till en elit. För att den ska få slagkraft måste alla vara med,
alla som har möjlighet att påverka utvecklingen lokalt eller i större
sammanhang. Detta fordrar frimodighet och gåpåaranda i
värderingsangelägenheter och i aktioner vilka tidigare varit
förbehållna en minoritet.”
Det är svårt att vidare referera och diskutera Naess’ spränglärda bok – han
har inte för intet varit en traditionell analytisk och logisk filosof inom den
så kallade anglikanska delen av den moderna filosofin. Det får räcka med
att konstatera att hans betydelse knappast kan underskattas när det gäller
”miljödiskussionen” och utvecklingen inom ekologismen.
James Lovelock
Lovelock är en brittisk kemist och författare, född 1919. 1972 109 lanserade
han den så kallade ”Gaiahypotesen” i tidskriften Atmospheric
109
Vissa källor nämner dock året 1969 då den skulle ha lanserats av Lovelock. Enligt
Radford (2000) – en intervju med Lovelock uppger den senare att det var den brittiske
författaren och Nobelpristagaren William Goldning som gav honom namnförslaget.
110
Environment, no. 6, artikeln ”Gaia as Seen Through the Atmosphere”. 110
Han har bland annat arbetat för NASA. Ganska missvisande nämns han
ofta i samma andetag som Naess, som en av djupekologernas grundare.
Lovelock spelar knappast inte i samma division som Naess och har ofta
kallats charlatan. Jag ska dock kortfattat behandla hans hypotes.
Gaiahypotesen hävdar att all levande materia på jorden kan ses som
en övergripande enhet, en organism helt enkelt som har stor förmåga att
korrigera sina egna misstag. Liv genererar liv, och om en livsform dör ut
träder en annan fram. Han döpte detta självreglerande system till Gaia, ett
system där livet skapar liv. En livsform kan ersätta en annan. Atmosfären,
haven och jordskorpan är alla produkter av Gaia, genom dess varelsers
samexisterande och olikheter. Enligt tesen påverkar organismen medvetet
klimatet för att förbättra livsvillkoren.
Även om det klingar av mysticism genom metaforen Gaia har Lovelock
inte mycket till övers för de Gröna, miljöpartierna. Den stora skillnaden är
Lovelocks tilltro till kärnkraften. De fossila bränslena kommer att ta slut,
och kommer kanske redan då att ha blåst upp växthuseffekten för mycket,
och människorna kommer att bli för många. Lösningen heter alltså
kärnkraft. Riskerna med denna är försumbara menar Lovelock och tar
Tjernobyl som exempel. Här har ett av de rikaste ekosystemen på vår
planet vuxit fram. Slutförvaring av kärnbränsle ser han heller inget
problem med – tvärtom menar han att det kan användas för att producera
bostadsvärme och att bekämpa salmonella i till exempel kycklingar. Men
visst lever vi med risker. Inte i form av konstgödsling, pestocider och
liknande, nej riskerna heter överbefolkning och överkonsumtion av inte
minst bilar som slukar den sinande oljan och spyr ut för mycket av fel
sorters avgaser. Men det största hotet kommer från Gaia, Naturen, självt i
form av vulkanutbrott och jordbävningar.
Det torde härmed stå klart att Lovelock inte står speciellt högt i kurs
hos de flesta ekologister. Inte blir det i andras ögon bättre av att den
högerextreme David Icke, före detta elitidrottsman och grön politiker, gjort
Gaia till en av sina husgudar, hotad av frimurare, judar, engelska
kungahuset etcetera som i sin tur kontrolleras av utomjordingar.
110
Hans senaste bok i ämnet är The Revenge of Gaia (2006).
111
Rudolf Bahro och den tyska utvecklingen
Från DDR-dissident till radikalekologist, så skulle man kunna beskriva
Bahros (1935–1997) inte så långa men desto mer intensiva liv. Han föddes
och växte upp i DDR. Som ung elev och student var han en exemplarisk
medborgare, en hängiven beundrare av både Lenin och Stalin. Men 1956
kom en vändpunkt – Krustjev fördömde vid det Sovjetiska kommunistiska
partiets kongress detta år ”personkulten”, politiska fångar började friges
och en allmän islossningsperiod inleddes. Detta påverkade även Bahro, och
sammantaget med oroligheter i flera östländer, framför allt i Ungern, ledde
omvälvningarna till att Bahro började uttrycka oppositionella åsikter. Detta
föll givetvis inte den minst sagt övervakande statsledningen i smaken. Dock
var han ganska länge accepterad, ja till och med gynnad av makten. 1954
(alltså som 19-åring) gick han med i SED (”Tysklands Socialistiska
Enhetsparti”). Han nådde högt upp – 1965 blev han chef för Freie Deutsche
Jugend. Men han fick sparken 1967.
Han blev först världsberömd som författaren till Die Alternative, som
mest handlar om hur DDR skulle kunna förvandlas till en inte bara på
pappret demokratisk stat, en stat i stil med vad de ledande i
Tjeckoslovakien under den så kallade Pragvåren 1968 försökte att
förverkliga. Bland annat krävdes ett slut på den ”subalterna” mentaliteten
hos medborgarna, att de flesta passivt har underkastat sig partiets och
statens diktat. Det var givetvis omöjligt att publicera boken i DDR. En av
hans vänner smugglade dock ut manuset till Västberlin och boken
publicerades 1977. Boken väckte mycket uppmärksamhet, och till exempel
Herbert Marcuse (en av Frankfurtskolans filosofer) och Ernest Mandel
(trotskistisk ekonom) uttryckte sina positiva omdömen. Samtidigt
arresterades Bahro och blev dömd för ”statsfientlig verksamhet” till åtta års
fängelse. Men efter drygt ett år utfärdades amnesti och Bahro
landsförvisades till BRD (Västtyskland). 1980 gick han med i Die Grünen. I
en av hans texter från detta år skriver han att man måste bryta med
marxismen som inte inrymmer den ekologiska frågan. En del av
bakgrunden till hans nyorientering står att finna i religionen. Under sin tid
i fängelse läste han Bibeln noggrant, och flytten till väst medförde en
112
häpnad hos Bahro över att den höga levnadsstandarden inte verkade göra
folk lyckliga.111
Runt 1982 blev en spricka inom Die Grünen tydlig: den mellan
”realpolitiker” (”Realos”) och ”fundamentalister” (”Fundis”). Bahro blev en
av förgrundsfigurerna bland de senare. Han framhöll att omställningen till
ett hållbart samhälle måste börja i en liten skala, i individernas tänkande.
Detta kan ske genom ökad andlighet och genom mysticistiska upplevelser.
Sådana upplevde han kanske själv vid sitt besök i USA 1983 där han
besökte ett par platser där österländska dåvarande gurus förkunnade sina
läror.
1983 blev han invald i Bundestag, den västtyska riksdagen. Partiet
stod då inför valet att ingå i en koalition med socialdemokraterna i SPD
eller förbli i opposition. Bahro förespråkade som Fundi det senare
alternativet och hamnade då på total kollisionskurs med Joschka Fischer,
den en gång våldsamme aktivisten från 1968 som så småningom blev en
världsberömd högt uppsatt politiker. Vad som behövdes, enligt Bahro, var
inte små gröna reformer utan en radikalt ny omställd politik – annars
kommer partiet att slukas av systemet. Bahro framhöll också
nödvändigheten av att inte tänka i traditionella vänster/högerpositioner.
Han menade att det då fanns stora potentiella väljarskaror inom
systerpartierna CDU och CSU.
Det blev ”Realos” som mer och mer kom att prägla de Grönas politik.
Bahro lämnade 1985 partiet och började med författandet av den bok som
kom ut 1987 med titeln Logik der Rettung. Wer kann die Apokalypse
aufhalten? Ein Versuch über die Grundlagen ökologischer Politik. Här
försöker han framställa en ”livets logik” som kan rädda oss. Denna logik är
starkt andligt präglad. Innan han gick bort i cancer 1997 hann han med att
bli anklagad för ”ekofascism”. Det är nog att ta i, men är definitivt träffande
för den finländske person – Penti Linkola – som jag kommer att behandla
senare.
111
En intressant text här är Elemente einer neuen Politik. Zum Verhältnis von Ökologie und
Sozialismus. från 1980.
113
114
11. Vänstern och de
angloamerikanska rösterna
”Miljörörelsen” blev till slut ekologism och Gröna partier. Mycket kom från
vänstern: gamla marxister blev varse om miljöproblemen; annat kom från
radikala strömningar under 1960-talet: feminismen, gayrörelsen, djurens
frihet, försvar för ”soft drugs” (läs: cannabis) med mera. Detta är viktigt att
ha i åtanke när vissa författare och forskare vill se ekologismen som något
som emanerat ur romantik, reaktionär konservatism, nationalism och
dylika strömningar. Visst hade – som jag har visat – det tidiga 1800-talets
ekologism sådana anknytningar, och visst existerar ekofascister som
Linkola. Men från och med 1970-talet lutar ekologismen klart till vänster,
inte minst i USA. Därför ska jag nu närmast referera några av de mest
framträdande namnen inom den angloamerikanska ekologismen.
När vi kommer in på USA ska vi hålla i minnet att ett nyckelord är
”liberalism”, vilket i USA är sammanvävt med föreställningar om frihet och
rättigheter, vilket i USA är vänsterståndpunkter.112 Roderick Nash (1989)
har hävdat att den amerikanska liberalismen och ”environmentalismen” –
som jag valt att översätta till miljömedvetande – är två grenar på samma
träd. I Nashs värld är liberalism framför allt garanterande av rättigheter. I
början hade alla individer, folk och länder samma rättigheter. Senare fick
även djuren rättigheter. Den naturliga slutpunkten blir då att naturen får
rättigheter. Som jag ser det hamnar vi då hos Arne Naess’ ekosofi och
djupekologi. Och den kan knappast sägas vara ”liberal”, i alla fall inte om vi
inte använder oss av Nashs ovanliga definition.
Snarare växte miljömedvetandet i USA fram i det sena 1960-talets
studentrörelse (Woodhouse 2008: 53). Ja 1960-talet är en central era i
112
Vilket inte direkt är fallet med Europa där ”liberalism” numera står för ett slags diffus
”mitten”-position. Så var det dock inte under det tidiga 1800-talet – ett minne av detta är
att det danska liberala partiet heter Venstre.
115
detta sammanhang, alltså USA och ekologismen. Två centrala aktörer var
SDS (Students for a Democratic Society) och The New Left. Medan de förra
tenderade att gå ett frihetligt ideal så fanns det band kvar mellan den
”gamla” och den ”nya vänstern”. Men båda hade en ”humanistisk” grund,
med andra ord en antropocentrisk uppfattning om verkligheten.113 Det var
dock från SDS-hållet som ekologismen började växa i USA. Som
Woodhouse (2008: 78) noterat öppnade det upp en klyfta inom vänstern:
visst hänger miljöförstöringen ihop med kapitalismen, men risken finns att
man glömmer bort den socio-ekonomiska frågan om jämlikhet. Och det är
en spänning som finns i ekologismens empiriska former, till exempel i det
svenska Miljöpartiet. Jag får anledning till att återkomma till detta i slutet
av boken.
Ett annat amerikanskt fenomen som vi inte får glömma bort här är
den så kallade ”Beat-generationen” som började predika frihet och
antimaterialism redan på 1950-talet. De – ”beatniks”114 – hyste stort
intresse för alternativa tänkesätt och religioner, framför allt olika former av
buddism. Beat och beatnikkuturen är något som har satt djup prägel på
den moderna amerikanska kulturen. 115
Gary Snyder var, om inte en av de absolut mest kända, så i alla fall en
av de framstående poeterna och författarna inom denna i sig disparata
”generation”, och den meste ekologisten av dem. Låt oss därför ta itu med
honom.
113
Jfr. Heideggers ”Brev om humanismen” (Brief über den Humanismus från 1949) som
var ett svar på Sartres ”existentialism” som Heidegger såg som just antropocentrisk.
Ironiskt nog kom det en uppgörelse med humanismen från den kommunistiska vänstern i
Frankrike i form av Louis Althussers ”strukturalistiska” marxism.
114
Det är befogat att tala om en subkultur här, som förebådade hippies, yippies, punkare
och så vidare.
115
Den som vill läsa mer om ”beatgenerationen” - Allen Ginsberg, William S. Burroughs,
Jack Kerouac, Ken Kesey, med flera – bör titta i Lars Movins utmärkta bok Beat från 2008.
Jazzmusik, drogexperiment, fri sexualitet, samt ett intresse för buddism och annan
österländsk religion och filosofi brukar nämnas som en minsta gemensam nämnare.
116
Gary Snyders ekobuddism116
Snyder (född 1930) är väl mest känd som ”beat”-författare, eller snarare
poet. I flera intervjuer har han sagt att denna beteckning ibland kan ha
fördelar, ibland vara en belastning.
Han växte upp utanför Seattle, där han levde bokstavligen nära den
vilda naturen. De stora – störst i hela världen – träden var ett stort
ekologiskt fenomen i nordvästra USA, liksom redwood-träden i
Kalifornien. Men han växte upp i en tid när redan stora delar av detta vilda
trädbestånd hade fått ge vika för att de nya amerikanerna skulle kunna
bygga sina stora hus och städer. Redan som mycket ung blev Snyder
bekymrad över detta, bristen på känsla för den vilda naturens historia. Han
rörde sig söderut (sedan en lång tid bor han i Kalifornien) och påbörjade
universitetsstudier i historia och naturhistoria. Just ”vildhet” är en
nyckelföreställning i hans tänkande.
Han har skrivit (1990: 10) om vad vildhet innebär för olika entiteter:

djuren: fria varelser som lever i naturliga system:

växter: självunderhållande,
inneboende kvaliteter;

jord: en plats där den ursprungliga och potentiella växtligheten och
djurlivet är intakta och där dess former är helt och hållet resultatet
av icke-mänskliga krafter;

grödor: mat som är resultatet av rikedomen av vilda växter och i
produktionen av frukt eller säd;

samhällen: gemenskaper vilkas ordning har vuxit fram inifrån och
upprätthålls genom samförstånd i stället för explicit lagstiftning;

individer: följer lokala seder, stil och etikett utan att bry sig om hur
allt ter sig i storstäderna eller närmaste större samlingsplats;
blomstrar
i
enlighet
med
sina
116
Främsta källor är Wikipedia, en intervju med Snyder
(http://www.cuke.com/cucumber%20Project/interviews/gary-snyder-mj.html) samt hans
egna verk, framför allt The Gary Snyder Reader: Prose, Poetry, and Translations (1999),
samt essäsamlingen The Practice of the Wild (1990).
117

beteende: motstånd mot förtryck och utsugning; fritt, spontant,
extatiskt, öppet sexuellt.
Han utvecklade i sina unga år ett intresse för bergsklättring, blev alpinist
och började sätta sig in i indianernas livsstil och historia. 1956 lärde han
känna Jack Kerouac och ungefär samtidigt Allen Ginsberg. De båda
vännerna var anhängare av Thoreaus idéer. 117 Snyder blev tidigt buddist,
han såg klara paralleller mellan indiansk och östasiatisk livsstil och
tänkesätt och han blev Kerouacs läromästare i buddism.
Senare började han med långresor, han var i Japan, Taiwan och Nepal.
Han framhäver i sina texter från 1990 och framåt vikten av att kunna
uppleva det vilda – ett av hans nyckelbegrepp – och att kombinera detta
med intellektuella studier och andliga övningar. Och han skriver att vi ska
tänka på Naturen som ”hemma”.
Redan på 1960-talet märks en ny inriktning hos Snyder – hans ämnen
riktar sig mer och mer på vänskap, gemenskap och familj. Hand i hand
med detta blir han en del av det vi på svenska kallar ”den gröna vågen”, det
vill säga att man flyttar från staden till ett lugnare liv på landet. Till hans
vänner hörde Alan Watts som var bekymrad över vad man uppfattar som
”överbefolkning”. På 1970-talet blev han medveten om problemen med de
fossila bränslena (vem blev inte det – om man var född då det vill säga –
1973 under den så kallade oljekrisen och den relativt kortvariga
bensinransoneringen?). När Snyders intresse för miljöfrågor började växa
ordentligt märktes detta i hans författarskap. Detta framgår inte minst i
hans intressanta essäsamling The Practice of the Wild från 1990. Han
framhåller här ekologi, hotade djurarter, ursprungsfolk och ekologistiska
strategier som sina hjärtefrågor. Dessutom framhäver han sin andliga sida
– hans zenbuddism har inslag av animism och shamanism. Han är även, i
Naess’ fotspår, bioregionalist.
Som jag sa ovan är vildheten ett nyckelbegrepp, ett annat är praktiken.
Buddismen handlar mer om praktik än om teori enligt Snyder.
Upplevandet av vildhet leder till en insikt i att leva enligt den lärdom man
117
Han citerar Thoreau ofta, ett exempel som låter som det kom från Snyder själv är: ”give
me a wilderness no civilization can endure.” (1990: 6).
118
uppnått. Världen, skriver han, är en ”vild plats”. Och allt har en vild sida.
Hos arten människa är den som tydligast i erotiken och i konsten.
Exkurs 4: Zenbuddism
Nu har vi återigen sett ett samband mellan zenbuddism och ekologism.118
Jag berörde tidigare att Heidegger var populär i Japan, zenbuddisterna där
tycks förstå vartenda ord han skrev. Jack Kerouac och Allen Ginsberg med
flera inom Beat-generationen hade ett intresse för bådadera. Och flera,
bland andra Alan Watts som vi ska möta senare, är zenbuddist.
Det är därför befogat att stanna upp lite vid denna tro innan jag
fortsätter med Snyder.
Zenbuddismen är ingen ”religion” säger ateisten Sam Harris i The End
of Faith. Tvärtom stämmer dess syn på medvetandet mycket väl med den
samtida neurofysiologins, och andra discipliners rön om hur våra
hjärnor.119
118
Den som vill sätta sig in i zenbuddismen bör läsa Shunryu Suzukis Zen Mind, Beginner’s
Mind. Denna bok var också det första som de flesta zen-ekologister jag tar upp i denna bok
läste i ämnet. Värt att notera att det var en av Apple-gurun, vegetarianen och LSD-tripparen
Steve Jobs’ flitigast lästa bok.
119
(DG): Sam Harris ser jag som en milstolpe i att bygga konsensus kring en mer
kontemplativt informerad civilisation, då han som benhård ateist ändå erkänner att
religionerna har ett verkligt innehåll som discipliner för självutveckling. Om till och med
han erkänner meditationens betydelse kan denna insikt nå även vårt mainstream. Dock
måste man vara försiktig med att ge buddismen för mycket beröm – majoriteten av
praktiserande buddister är trots allt proppfulla av mytiska inslag som att Tibets lamor
skulle kunna gå genom väggar, buddhan flög och kastade eldbollar med mera. Även
karmasystemet och reinkarnationen i sina traditionella former är djupt irrationella och
uppbyggda på dogmer.
(GD): Dessutom finns det buddhister som förespråkar våld. Se till exempel
http://www.loonwatch.com/2012/07/warrior-monks-the-untold-story-ofbuddhist-violence-i/ som är av en anonym källa, men innehåller en del värdefulla fakta.
119
En bok jag fastnade för här är Marian Mountains The Zen
Environment. Det är ingen höjdarbok, men ger en personlig inblick i
buddistiskt tänkande.
Marian Mountain ”lärde sig” zenbuddism i Big Sur i centrala
Kalifornien – var annars?120 – av just det, Snyder. Det finns inget som är
”centralt” i zenbuddismen, men dess praktiska sida – meditationen ”zasen”
– är en förutsättning. Denna sker genom att du sänker axlarna, låter huvud
falla och andas fritt. Slutligen intar du en full lotusställning så att händer är
nära kroppens mitt – längst ner på ryggraden. Allt detta underlättar att den
intellektuella energin i hjärnan får kontakt med mitten av kroppen. Mitt,
balans, intighet kan var metaforer för vad som sker. Det bör tilläggas att
denna meditationsform har stora likheter med hinduiska och tantristiska
dito.
Mountain har läst och uppskattat Thoreau och hans ideal om ett enkelt liv.
Dessutom kan hon den Helige Franciskus’ skrifter och böner och vad han
lärde ut om fattigdomen som rikedom.
Mountain nämner att det finns en ”ren” buddism till skillnad från
”oäkta” former. Buddismen blir falsk om den utvecklas till en kult, det vill
120
Den som har varit där och beskådat den storslagna, och relativt fredade naturen förstår
vad jag menar.
120
säga att en grupp bildas, isolerar sig från andra och till slut blir någon en
ledare – en ”guru”.
Men nu till det som står i fokus: miljömedvetandet i zen. För
Mountain innebär detta att hon börjat se alla aktiviteter, främst arbetet,
som mål i sig, inte som medel för att nå något. Hon framför alltså en kritik
av det vi kallar för ändamålsrationalitet. Vidare betecknar hon sig som
”vårdare”, hon vårdar och värnar saker och ting – både människor och
natur. Detta är viktigt eftersom vi inte kan ”äga” något, inte heller våra
kroppar och själar, allt är delar av en helhet. Men det är viktigt att inte
skapa ett ”förhållande” till världen och dess beståndsdelar. Det skulle ju
kunna leda till en extremism där man slåss med näbbar och klor för det
man har ett förhållande till. Det motsäger buddismens betoning av balans,
pacifism med mera.
Hon ger också en illustrativ berättelse: hon och hennes pojkvän har en
äldre, lite skröplig kvinna som granne. Hennes trädgård har förvuxit sig,
det är smutsigt i bostaden och fönstren går knappt att se igenom. De tar
alltså itu med ett vårdande arbete – trädgården lever upp till sin forna
ordnade rikedom och skönhet och fönsterna bli genomskinliga. Man kan se
ut genom dem och de släpper in ljus. Mountain menar att kvinnans önskan
att få det så hänger ihop med hennes önskan om att äntligen finna den
rätta ”vägen” i detta liv. Hon kan nu, bokstavligen se sin väg därute,
kroppen påverkas till det bättre och hon slutade med att isolera sig.
Slående många ekologister är vegetarianer. Dock icke Mountain som
började äta kött igen efter en lång vegetarisk period. Hon får inte ihop det
med att det är fel att äta kött eftersom rovdjuren gör det. 121
121
(DG): Men idag 2013 finns det andra argument för vegetarianism eller veganism än de
andliga och pacifistiska – helt enkelt att det går åt mindre energis ju större andel av
världsbefolkningen som är vegetarianer, och att maten då räcker till fler. Andra argument
är:
- Att inte bidra till köttindustrin som med alla rimliga mått mätt måste anses förkastlig.
- Överfisket.
- Klimatpåverkan (till exempel att kor bidrar till mängden metangas i atmosfären).
- Övrig erosion och påverkan av ekosystem, till exempel scampi (jätteräkor), fisk från
Victoriasjön, skövling av regnskogen.
Listan kan göras betydligt längre.
121
Till slut, om Snyder skulle fått frågan om vilken som är den mest
centrala föreställningen, skulle han kunnat svara:
”We must try not to be stingy, or to exploit others. There will be
enough pain in the world as it is. Such are the lessons of the wild. The
school where the lessons can be learned, the realms of caribou and
elk, elephant and rhinoceros, orca [späckhuggare] and walrus, are
shrinking day by day.” (1990: 4)
Alan Wilson Watts
Britten Watts (1915 – 1973) är nog mest känd som uttolkare och
introduktör för österländsk filosofi. Men han inledde sin yrkesbana som
kristen präst, slutade 1950 och flyttade till Kalifornien. Han började träna
och praktisera zenbuddism i New York samtidigt som han tog en
mastersexamen i teologi. Han författade mer än 25 böcker om religion,
bland annat The Way of Zen. I en annan bok menade han att buddism inte
är någon egentlig religion, däremot en form av psykoterapi.
Vi ska dock uppehålla oss vid den bok – Ett med naturen – som kom
1958 och fick en stor läsekrets bland ekologister. Svenskar med
miljöintresse läste honom ordentligt när den svenska översättningen
utkom 1974.
I denna bok knyter han samman ekologism med psykologi – synen på
naturen som ett objekt som är till för att utnyttjas av oss gör oss till
känslokalla, rotlösa neurotiker.
"Vår syn på naturen är i största utsträckning en fråga om ett utbyte av
intellektuella och litterära moderiktningar, ty den har blivit en
underligt främmande värld för oss." (s. 11f)
Det är alltså tal om någon form av alienation. Och nu räcker det inte med
att livets utveckling bara äger rum, den måste kontrolleras. Visdom räcker
inte längre. Allt detta leder till att vi känner oss isolerade i förhållandet till
naturen. Vägen ut ur detta är zen. Det finns ingen mera direkt och mer
konkret väg än denna ”djupsinniga naturfilosofi” (s. 22) Även andra
asiatiska trosformer som taoismen omnämner Watts som att de har lämnat
betydande bidrag till hans projekt. Hans projekt? Det är kanske framför
allt att upphäva och avskaffa dualiteterna som är så kännetecknande för
den västerländska civilisationen (jfr. ovan, avsnittet om Richard Matz).
122
Här råder en sträng uppdelning mellan ande och natur, och mellan man
och kvinna. Både naturen och kvinnan blir objekt för den västerländske,
civiliserade mannen.122 Vi lever nu i det moderna. Ack så annorlunda, och
sämre, det har blivit sedan de "traditionella" samhällena dött ut i väst. De
hade ingen föreställning om "historia". Tidsuppfattningen var icke-lineär,
alltså cyklisk precis som årstiderna som kommer och går. Det fanns inga
historieböcker, men man var medveten om att saker hade ägt rum. De
fanns i krönikor, som kunde vara antingen muntligt traderade eller
nedskrivna. Brännpunkten var NU-et, alltså inte som idag oftast
Framtiden (med sina "Framsteg", "allt blir bättre imorgon", "tiden läker
alla sår" och andra ordspråk som finns för att visa att vi bör röra oss
Framåt). I de traditionella samhällena gällde att det värdefulla var
"momentet av stillastående i en snurrande värld." (s. 23)
Men idag plågas vi av jäkt och stress.123 Vår tid är linjär, vår tid går åt
till att förflytta oss, mer och mer. Pendla, turista, ja "mobilitet" blir ett
tecken på framsteget.124 Det är då logiskt att försöka minimera tiden för
förflyttandet med hjälp av snabbare tåg och flyg. Förflyttandet kan ju ofta
vara improduktiv "tidskonsumtion".
Det gör att vi glömmer bort "motsatsernas
ömsesidiga beroende" (s. 25), eller yin/yang.
I stället är det dualitet, motsatser,
digitalitet, antingen-eller som gäller.
Det moderna har sina rötter långt
tillbaka i tiden. På ett annat ställe i i denna
bok nämner jag Horkheimers och Adornos
analys av Odyséen (Homeros) som ett
122
Jodå, Watts kan både sin Freud och feminismen.
123
Lyssna på Povel Ramels sång "Bråttom", där reaförsäljningar är ett av tillfällena då man
måsta skynda eftersom nu är det Bråttom!.
124
Gunnar Falkenmark (1999) tar bland annat upp mobilitetens, rörlighetens och
flexibilitetens profeter, som exempel nämner han Adam Smith och Kjell-Olof Feldt. Till
kritikerna räknar han Lao-Tse, Buddha, Platon och Edmund Burke. Vi kan lägga till
Heidegger till dessa.
123
exempel på hur man kan spåra en rot till det moderna.
En annan viktig rot som Watts tar upp är kristendomen och hur den är
sammanvävd med storstäder och att befinna sig inomhus. Kristendomen
började växa i de gamla storstäderna – Rom och andra metropoler. De
mest motsträviga mot kristendomen var den lantliga bondebefolkningen
som länge höll fast vid sina naturreligioner.
Som Watts säger, ute i naturen passar Gud Fader, Jesus Kristus,
änglar med mera inte riktigt in. Dessa väsen hör hemma i städerna där i
stort sett allt är skapat av Människan, härskaren. Vad kan vi då göra för att
undvika den katastrof som hotar om Framstegskulten fortsätter att regera?
Watts' svar är närmast att upphäva dualiteten mellan känsla och förnuft,
mellan ord och känslor. Watts' budskap framstår nog som bäst när han
citerar Lao-Tse:
"Det stora Tao genomströmmar allt,
det strömmar åt höger och åt vänster.
De tiotusen tingen hämtar sitt liv därur,
och det är dem icke förmenat.
Det fulländar sitt verk men tar det icke i besittning,
det föder och kläder de tiotusen tingen men gör icke
anspråk på herravälde." (citerat av Watts, s. 42)
Gregory Bateson
Antropologen Bateson (1904-80) är antagligen mest känd för teorin om
”double-bind”-situationer (att en person, oftast barn, får helt motsatta
budskap, till exempel om en person beordrar ”Lyd mig inte!”) som en
förklaring till schizofreni. Double-bind diskuterades redan på 1950-talet,
och spelar även en roll i boken Steps to an Ecology of Mind från 1972.
Han var gift med den kända antropologen Margaret Mead, de fältarbetade tillsammans på Bali, deras gemensamma barn Mary Catherine
Bateson blev även hon författare och antropolog.
124
Bateson brukar betecknas som cybernetiker125 och systemteoretiker.
Han är stundom notoriskt svår att förstå om man inte är insatt i
cybernetik. Vilket han är högst medveten om, det framgår i flera av hans
nedtecknade föreläsningar.
Ande och natur (1988) anses allmänt vara hans huvudverk och
betraktas av många framträdande forskare som något av det viktigaste som
skrivits. Men Bateson slog sig aldrig till ro, han fortsatte, trots den cancer
han slutligen dog av 1980, att skriva och fördjupa sina teser. Det blev ingen
mer monografi men hans nämnda dotter samlade ihop has anteckningar,
redigerade dem och skrev egna avsnitt i Där änglarna dansar som har både
far och dotter som författare.
I Steps to an Ecology of the Mind använder han cybernetik inom
ekologisk antropologi och använder sig av tesen om ”homeostasis” (se not
ovan). Ekologiska system var av godo så länge de tillåts att styras av
homeostasis. Han menade att Individen, Samhället och Miljön var tre
subsystem som ingick i det Stora Systemet. Vi brukar använda ordet ”Gud”
eller ”det högsta” som en metafor för detta. Bateson använder dock
begreppet ”Mind”. (121) 126 Eftersom det är ett cybernetiskt system kan det
bara ses som en helhet som inte kan delas upp.
125
Cybernetik (från grekiskan kybernetes (styrman)) är studiet av kommunikation och
kontroll, och regelmässig respons, vare sig det gäller levande varelser, maskiner eller
organisationer. Datorn är nog det bästa exemplet på cybernetik med dess relation mellan
informationsöverföring, systemuppbyggnad och reglerteori. Speciellt fokuserar den
cirkulära mekanismer, och det vanligaste exemplet är feedback, det vill säga en process där
orsak kan vara verkan och vice versa, återkoppling på svenska. Här bryter den så klart med
klassisk filosofi.
En typisk form av feedback är homeostasis, det vill säga egenskapen hos ett system att
upprätthålla en stabil ordning av egenskaper som till exempel temperatur och ph-värde.
Systemet kan vara både öppet och slutet, enkelt uttryckt, en process varigenom en kropps
interna miljö hålls stabil.), osmoreglering (vätskebalans, tryck) och reglering av
blodsockernivåerna. Bateson använder ordet i en bredare, mer filosofisk bemärkelse.
(Källor: Wikipedia, Nationalencyklopedin samt diverse kortare nättexter.)
126
Det är inte problemfritt att översätta detta ord som kan ha flera olika betydelser. I en
text jag återkommer till används ”själ”. Men i översättningen av Mind and Nature används
125
En viktig ond gestalt som ständigt dyker upp i Batesons texter är
mänsklig och vetenskaplig hybris och ändamålsrationalitet. Notera att vi
sett att den senare kritiseras av många andra bland de författare jag skriver
om. (122) 127 Vidare propagerar han ofta ödmjukhet och betonar att vårt
medvetande bara är én väg att vandra via om vi vill undvika den katastrof
som hotar vår planet. Även Bateson är en stark anti-dualist och betonar att
tanke och känsla måste återförenas. Yin Yang igen!
”Katastrofens förutsättningar” är en till svenska översatt artikel som
ingår i Steps to an Ecology of the Mind. Jag ska så gott jag förmår redogöra
för hans tankar här eftersom texten kan ses som ett slags mikrokosmos av
hela hans omfattande teoribildning.
Han vill i denna råda bukt på epistemologiska (kunskapsteoretiska)
villfarelser. Sådana vimlar det av i den occidentala (västerländska)
epistemologin. Häri ligger roten till vår brist på kunskap och vishet. Den
västerländska kunskapsteorin ser han som en metod för tänkandet som via
flera steg leder till Härskaren Människans autokratiska styre över alla
system.
Texten är inte oväntat svår, och jag ska inte plåga läsaren med alltför
avancerade resonemang. Men bitvis är han klarheten själv:
”Vi hävdar att dessa föreställningar [de
västerländska
epistemologiska antagandena; min anm., GD] enkelt har visats vara
falska av vår teknologis stora men i sista hand destruktiva bedrifter de
senaste 150 åren. Likaledes förefaller de att vara falska enligt modern
ekologisk teori. Den varelse som vinner över sin omvärld förstör sig
själv.” (Bateson 1979: 38)
”ande”. De flesta torde nog anse att det sistnämnda är det bästa, därför kommer jag att
använda det.
127
En av de som diskuterat denna ingående är den tyske sociologen Max Weber. Han älskar
den inte heller, men menar att den har segrat, att vi försatt oss i det kalla instrumentella
förnuftets ”järnbur”. Motsatsen till ändamålsrationalitet är värderationalitet. Problemet är
att den senare bygger på en sinnelagsetik där medlen är det viktiga och mest angelägna att
bry sig om. Problemet med sinneslagsetiken blir självfallet att goda avsikter kan få onda
konsekvenser. Sinnelagsetikens motsats är konsekvensetiken.
126
Ännu lättare blir det om vi tar del av de implikationer hans teori har, i alla
fall de han nämner i ”Katastrofens förutsättningar”. I denna föreläsning
inleder Bateson med att påpeka att hans budskap motsäger att han gör det
stående medan åhörarna sitter och utan vidare godtar det han säger.
Bateson är alltså skeptisk mot hierarkisk ordning som begränsar
människans egen förmåga att organisera sin tankevärld. Men Bateson är
samtidigt ingen enkel anarkist som alltid ställer sig emot makten. En
annan poäng Bateson lyfter är nämligen att det är nonsens att säga att
”makt korrumperar”. ”Det som är sant är att föreställningen om makt
korrumperar.” (s. 41) De som tror det blir sådana som vill ha det. Myten
om makten är med andra ord självbekräftande. Och det rör sig än en gång
om ”epistemologiskt vanvett och leder ofrånkomligen till olika slags
katastrofer.” Han lyfter slutligen fram tecken på en eventuell katastrof:
insektsgifter, föroreningar, med mera. Katastrofen gör gällande att det är
upp till oss att bli våra egna terapeuter: först måste vi uppnå klarhet själva
”och sedan att söka efter varje tecken på klarhet hos andra och att
frambringa och förstärka dessa i allt det som är sunt i dem.” (s. 42)
Theodore Roszak
Amerikanen och historieprofessorn Roszaks (1933 – 2011) oomtvistligt
mest kända verk är The Making of a Counter Culture från 1969. (123) 128 I
vårt sammanhang är det dock Where the Wasteland Ends från 1972 som är
mest intressant.
Men vi kan börja med en kort text av Roszak (1981) som finns på
svenska och handlar om förhållandet mellan människa och planet. Han tar
här upp Lovelocks Gaia-hypotes, det vill säga att allt på och i den här
planeten är en levande organism, dessutom en kvinna – moder jord. Gaia
har dessutom avsiktligt verkande krafter. Trots detta närmar vi oss klockan
12. Roszak målar här upp alla de hot jag redan nämnt. Det räcker inte med
enbart kunskaper i vetenskaplig ekologi och en politik som bara skrapar på
ytan. Det som behövs nu är ett nytänkande från grunden, kanske Gaia
128
I denna bok, som är en klassiker inom sitt område, visar han hur och varför det växt
fram subkulturer, framför allt i nyare generationer.
127
förmår att väcka vår känsla för personhood (”personhet”). Då omvandlas
vår moraliska identitet. Personhood blir här till Roszaks nyckelbegrepp.
Den står emot det som står i vägen för vår försoning med moder jord.
Detta är storväxtheten med sina olika uttryck: industrier, världsmarknad,
byråkratier, städer, militära arméer med mera. Här är inte socialismen
någon räddning, även den är storväxt, kollektivistisk. Då behövs ett ”tredje
alternativ”. Roszak nämner några metaforer för detta: ”Taoistisk anarki, ett
organiskt samhälle för alla människor, varelser, väsen och liv.” (s. 47)
Vi är redan på väg dit – det pågår en tyst revolt i olika former: skolk
från skolan, misstro mot ledare och politiker, en cynism dock som vi måste
komma ur för att återskapa den balans som en gång rådde. Räddningen
ligger i att skapa, och stärka, det som han benämner ”situationella
nätverk”. De finns redan hos de grupper som är offer för storväxtheten:
kvinnor, homosexuella, pensionärer, galna, tjocka med flera.
Lösningen heter inte ”småskalighet” – att ”small is beautiful”. Det
måste som sagt till en personlig omvandling – personhood. Enligt Roszak
uppnår vi denna förändring genom att hävda den ”mänskliga skalan”129, i
hans egna ord: ”Genom att hävda den mänskliga skalan bryter vi ner
storväxthetens herravälde. Genom att bryta ner storväxtheten räddar vi
planeten.” (s. 48)
I Where the Wasteland Ends är budskapet i stort sett detsamma, men
nu i form av en bok på nästan 500 sidor. Man kan väl säga att det är ett
stort och ambitiöst försök att skissera en ny transcendental kunskap som
löser upp den rådande ”realitetsprincipen” (Freud). Precis som de flesta
andra angloamerikaner vi behandlar här är han ute efter att upphäva
dualismer, uppdelningarna i A och icke-A, genom ”försoning” – absolut
inte genom någon ”syntes”, Hegel står inte högt i kurs här.
Ett viktigt steg att ta är att lämna tron på det ”objektiva” (utan att
hemfalla åt det blott ”subjektiva”). Objektivismen exkluderar alla teorier
och teser som betonar moralitet och personell förening/försoning med
naturen. Ett exempel på objektivism är behaviorismen och grundaren B. F.
Skinner. Här reduceras all verksamhet till ”stimulus” och ”respons”, den
129
(DG): Intressant nog är ”den mänskliga skalan” även ett modeuttryck inom dagens
arkitektur och stadsplanering.
128
kan observeras och mätas. Den mest kända historien som sammanfattar
behaviorismens budskap är Pavlovs hund, hunden som saliverar när den
ser något gott, en klocka ringer samtidigt som det goda sättas fram.
Hunden ”betingas” då att förstå signalen som att det goda sätts fram.
Därför saliverar hunden när den hör en signal.
Värden som andlighet och subjektiv erfarenhet står inte högt i kurs i
the Wasteland menar Roszak (Wasteland är ödemarken, den jord på
planeten jorden som håller på att försvinna på grund av civilisationens
framsteg). Undervärderingen av andlighet och den egna upplevelsen
orsakar alienation och nihilism.
I linje med detta relateras språket inte till den icke-verbala kunskapen
och visdomen, här kunde både Heidegger och psykoanalysen instämma.
De krafter som är medskyldiga till detta är de vetenskapliga och
industriella revolutionerna, även den judiskt-kristna världsbilden. Så
kritiserar Roszak ingående Calvin och kalvinismen. (130
Men hur hittar vi vägen ut ur the Wasteland? Här använder sig Roszak
av en rad tänkare, traditioner och annat. Det rör sig bland annat om
Thoreau (förstås), Jacques Ellul, 131 Alvin Toffler,132 Goethe, Carlos
Castaneda.133
130
Jfr. Max Webers (1978) tes om att protestantismen i allmänhet och i synnerhet
kalvinismen har en viktig roll i kapitalismens uppkomst.
131
Ellul (1912-1994) var en fransk filosof och kristen anarkist som intresserade sig, bland
annat, över samband mellan teologi och teknik.
132
Toffler (född 1928) är en amerikansk framtidsforskare som i böckerna The Third Wave
(1980) och Future Shock (1970). Han menar att vi är på väg ut ur industrisamhället där
andra producerar det vi konsumerar (den ”andra vågen”) in i den ”tredje vågen – där vi
själva börjar producera det vi konsumerar. Vi kommer in på hans senare arbete i kapitel 18.
133
Castaneda (1925 – 1998) var en berömd amerikansk kultförfattare som i sina böcker om
Don Juan diskuterar och redogör för shamanismens innebörd och funktion.
129
Men framför allt William Blake.134 Roszak citerar honom flitigt. Här ett
exempel:
”The Atoms of Democritos
And Newton’s Particles of Light
Are sands upon the Red sea shore
Where Israel’s tents do shine so bright.”
(s. 296)
Enligt Roszaks tolkning handlar detta om hur vi förlorar helhetssynen,
stranden blir sandkorn och atomer, skogen träd och så vidare. Ett slags
enögdhet som disintegrerar.
William Blakes bild av Newton – en illustration av vår villfarelse.
134
Blake (1757-1827) var en brittisk mystiker, poet och konstnär. På svenska finns en
elegant volym med hans dikter, nedskrivna för hand och illustrerade av honom själv –
Oskuldens och erfarenhetens sånger.
130
Och en annan källa Roszak öser ur är förstås Tantrism, Tao och hela
registret av österländsk visdom.
Murray Bookchin
Bookchin (1921 – 2006) var en amerikansk filosof och liberalsocialistisk
författare som grundade den så kallade ”sociala ekologin”, enkelt uttryckt
en slags komposition av marxism, anarkism och ekologism. Som uttalad
antikapitalist (och feminist) förespråkade han decentralisering utifrån
ekologiska och demokratiska linjer. Fienden är inte några individer utan en
systemgenererad impuls att dominera – klass mot klass, kapitalism mot
naturen. I en viktig text – ”Vad är socialekologi?”135 går han rakt på sak:
”Socialekologin grundar sig på övertygelsen att i stort sett alla våra
nuvarande ekologiska problem härstammar från djupliggande sociala
problem. Följden av detta synsätt är att vi inte kan förstå och än mindre
lösa dessa problem om vi saknar en god förståelse av dagens samhälle och
dess irrationella karaktärsdrag. Alla allvarliga ekologiska missförhållanden,
förutom de som orsakas direkt av naturkatastrofer, är med andra ord enligt
detta synsätt, orsakade av ekonomiska, etniska, kulturella, genusbaserade
eller liknande konflikter.”
Hans inflytande är svårt att underskatta – så är Reclaim the Streetsrörelsen starkt inspirerade av hans texter. Hans huvudtes kan sägas vara
att det ”autentiska” gröna tänkandet är kulminationen av 1960- och 70
talens radikala rörelser.
Som ung drogs han till marxismen, länge enligt den ”sanna” läran
(”marxismen-leninismen”) men bröt med den senare på 1930-talet och
sällade sig till trotskisterna. Senare bröt han även sig ur dem. Spanska
inbördeskriget 1936-9 där stalinistiska kommunister mördade andra på
den republikanska sidan – anarkister och andra – fick honom att ompröva
sin övertygelse. Detta krig påverkade även författare som George Orwell på
avgörande sätt.
135
Ursprungligen publicerad 1993, reviderad 2001, översatt och publicerad i Bookchin
(2003).
131
Bookchins första bok var Our Synthetic Environment (publicerad
under namnet Lewis Herber) som utkom 1962 bara några månader innan
Rachel Carsons Tyst vår.
Låt oss nu gå tillbaka till den text jag just citerat.
”Tillväxt eller undergång” – så lyder den moderna civilisationens
mantra (och det är för övrigt Bookchin långt ifrån den ende att hävda). Han
menar att tekniken i sig eller befolkningstillväxt inte är några egentliga
problem. I stället är det de sociala förhållanden som råder som måste
ändras om vi ska bli sams med jorden. I konsekvens med detta framhåller
han att en andlig väckelse, i form av till exempel panteism, eller Gaiaekologism står sig slätt maktmässigt i jämförelse med marknaden. Han
avvisar även tanken på en ”grön kapitalism”,136 då det lätt kan tyckas som
om allt fler produkter är ”gröna”, ”ekologiska” och ofta märkta med lappar
om att så är fallet. Här menar Bookchin att det är endast en tunn fernissa.
Här tror jag att har en poäng – fernissan är ofta tunn, och hur många
produkter är det rent procentuellt som omfattas av exempelvis ekologiska
och rättvisemässiga krav? Ganska få tror jag.
Men det kostar ingenting att dra till med dylika budskap som den här
bilden får illustrera:
136
Här går en klar gräns till de ekologister som använder detta begrepp, eller, till exempel,
en ”etisk kapitalism”.
132
”En del av kretsloppet” – är firmans undertitel.
Kika själv i butiken och granska och räkna olika former av märkning och
budskap. Industrier av alla de slag framställer sig som ekologins
förkämpar.
Från näringslivets håll framhålls att det är konsumenterna som
bestämmer vad de vill lägga sina sekiner på. Det är givetvis sant. Men att
tala om ”konsumentdemokrati” är vilseledande i det att man inte säger
något mera, och att mycket pengar går åt till att skaffa produkter som
nödvändiggjorts av tidigare inköp.
Bookchin fortsätter med – naturligt nog eftersom texten är ett svar på
dess titel, ”Vad är socialekologi?” – att ge sitt svar på frågorna vad
”samhället och naturen egentligen är” (Bookchin 2003: 94f).
Naturen måste förstås på ett annat sätt än något vackert att titta på
och/eller ”resurser”. Nyckelordet för dess värld är utvecklingsprocess.
Naturen är stadd i ständig utveckling, evolution. En kreativ process där
potentiella möjligheter öppnar sig. Denna historia kännetecknas av
tilltagande komplexitet där människan är den enda arten som medvetet
kan förändra naturen. Människan är dessutom i ständig interaktion med
det som hon är en del av – hon kan inte avfärdas som en ”lus” eller parasit,
som till exempel eko-fascister och Gaia-troende gör. Vi bör också notera att
133
Bookchin klart skiljer sig från de andra tänkarna i detta kapitel. Han
förkastar inte marxismen, och därmed är han också dialektiker, en
Hegelian. De andra, som vi har sett, arbetar med dualistiska modeller
eftersom de menar att dialektik och tänkande på ”framsteg” – även i socioekonomisk mening – är en del av den civilisation och dess tänkande som
man vill komma bort från. Bookchin för nu in ett begrepp vi känner igen
från 1920-talets ”västmarxism” – ”den Andra naturen”.137 Vi är rotade i
”den första naturen”, vår biologiska evolution,138 men skapar oss en ny
värld vars fasthet gör att vi kan tala om en ”andra natur”. Men vi får akta
oss för att fastna i en dualism, en tudelning, av vår utveckling som på
revisorers sätt kan bokföras som ”det gamla paradigmet” versus ”det nya
paradigmet”. Här åsyftas då att det ”nya” är den revolution som vårt
tänkande genomgår när vi baserar vår kunskap på ekologin. Det ”gamla”
kan då bokföras som varande för ”centralisering” medan det ”nya” står för
”decentralisering”. Ont ställs mot gott, och det blir svårt att se att vi aldrig
kan bryta oss loss från det förflutna. Det förhindrar inte att ”den andra
naturen (genomsyras) av motsägelser, antagonismer och konfliktfyllda
intressen som har förhindrat mänsklighetens unika förmåga till utveckling”
(ibid. s. 104).
Härefter tar sig Bookchin an det sociala, ”samhället”. Det är han
knappast den förste att göra, men för att göra hans resonemang rättvisa
ska jag fortsätta att referera honom.
Det är nog rätt elementärt att påstå att socialitet uppstår genom en
släkt, en stam, klan, alltså någon form av gemenskap. Har man sagt A har
man sagt B, det vill säga att en gemenskap inte kan omfatta alla. Det finns
flera släkter, gemenskaper och rivalitet uppstår förr eller senare mellan de
egna och de andra, främlingarna. I en grupp utvecklas seder och bruk som
för eller senare blir moral och långt senare en diskurs – etik.
137
”Västmarxism” brukar användas som en samlande beteckning för den mer frihetligt
orienterade och icke-ortodoxa strömning som utvecklades i opposition till ”Östmarxismen”
eller ”Marxismen-leninismen” som blev statsreligion i Sovjetunionen.
138
Det pågår världen runt mycket av spännande forskning i hur Internet, de sociala
medierna, ja den ”digitala revolutionen” påverkar oss. För en ingång, se förslagsvis
antologin Is the Internet Changing the Way You Think? redigerad av John Brockman.
134
Det sker avsevärda förändringar genom historien. Som jag i början av
den här boken var inne på är övergången från nomadliv till jordbruk en av
de största. Vad Bookchin påpekar här är att männens makt skulle stärkas.
Medan (de tillfälliga) bostäderna var kvinnornas mark – männen var ju ute
på jakt en stor del av tiden och utvecklade härigenom hierarkier, ritualer
och brödraskap – så kom ju männen att tillbringa tiden här också. Från att
i jakten varit ”djurens herrar” blir de nu även ”markens herrar”.
En annan intressant detalj är gerontokratin – att det är äldre som
bestämmer – så länge det inte finns ett skriftspråk. Det är de äldre som då
kommer att förvalta och vidareföra historia, seder, klokskap och så vidare.
I extremfallet kan vi ha én gammal man som samlar all makt, likt den
”urfader” som Sigmund Freud skriver om i Totem och tabu.
En annan viktig milstolpe är städernas uppkomst, att gemenskaper
blir institutioner och att vi här får en anonymitet genom att främlingar
successivt börjar släppas in. Här är det första fröet till en tanke på
Kosmopolis sådd – att vi alla på något sätt är lika, likvärdiga oavsett vem vi
är, var vi kommer ifrån, hur vi ser ut och så vidare.
Både jordbruket och städerna påskyndar tillkomsten av allt fler
hierarkier varav många institutionaliseras. Orsakerna till deras uppkomst
och utbredning är flera: ålderskrämpor, ökande befolkningstillväxt,
spridning av krigföring med mera. Det viktigaste att komma ihåg här är att
ordningarna inte har uppkommit av primärt ekonomiska skäl. Ofta är det
tvärtom – hövdingar och liknande kan stärka sin respekt genom att ge
undersåtarna gåvor.
Vi vet att detta upphör. När klassamhället och även kapitalismen växer
fram är det slut med gåvorna. Kapitalismen är till för att anskaffa rikedom.
En förkapitalistisk sed var bruksrätten – att vem som helst har rätt att
bruka den jord som behövs för livsuppehället om den inte redan brukas av
någon annan. Men även denna försvinner, och det finns ett klart samband
mellan detta och idén om att behärska naturen. Naturen är blott objekt och
vårt förhållande till den förmedlas via rätten att äga en bestämd del. I de så
kallade primitiva samhällena fanns med all sannolikhet ingen föreställning
om ”Naturen”, man var en del av den, trodde att den besatt kraft som det
gick att få en del av genom magi och ritualer. Men vid någon tidpunkt
börjar magin instrumentaliseras – från att ha haft ett egenvärde börjar den
användas för medvetna och specifika syften. Här lyfter Bookchin fram två
exempel på vad vi kanske kan kalla för det ”post-magiska” tillståndet. Hans
135
första exempel är från Mesopotamien för cirka 4.000 år sedan och det så
kallade Gilgamesh-eposet. Här trotsar hjälten gudarna och hugger ner träd
för att bli odödlig. Det andra exemplet är Odyssén. Jag är ganska säker på
att Bookchin läst Horkheimers och Adornos epos Upplysningens dialektik.
Jag har i alla fall gjort det, här finns en genial analys av Odyssén, passagen
om hur hjälten Odysseus lyckas ta sig förbi sirenernas ö. Det blir till hur
den moderna, borgerliga individen uppstår.
Sirenerna är gudinnor vilkas locksång ingen mänsklig varelse hittills
lyckats undgå att lockas av, följden blir att de beger sig till ön och de njuter
av den underbara lustfyllande musiken tills de dör av svält. Odysseus’
geniala idé är att ge order om att surra honom vid masten och sedan stoppa
vax i öronen för att ta bort den först när sirenernas ö har försvunnit ur
synhåll (och då kan locktonerna inte längre höras). Odysseus får alltså
lyssna till locktonerna och givetvis ropar han förtvivlat till besättningen att
släppa loss honom för att bege sig till ön. Tack och lov hör de ingenting
(vax i öronen) och ön passeras. Odysseus har kunnat njuta av det lustfyllda,
men utan att gå under. Realitetsprincipen har besegrat lustprincipen. Den
moderna, autonome individen har segrat, borgaren likaså – han som njuter
av musik utan att förbli i den.
”Växa eller dö”, ”sluka eller slukas” det är valet som kapitalisterna
ställs inför, det är systemimperativ. Som ett led i detta eftersträvas större
och större marknader där råvaror, maskiner och arbetskraft kan köpas och
säljas. Globalisering med andra ord. En annan följd är att nya behov
ständigt uppstår, den moderna staten börjar på 1930-talet att hjälpa till
med medel till de arbetslösa så att ”köpkraften” kan upprätthållas. Och det
som kallades för ”framsteg” – en bärande idé i upplysningstänkandet –
krymps ner till krass ”tillväxt”.
Den räddning som Bookchin förespråkar har två grenar. Dels
socialekologin som ”försöker berika den evolutionära processen genom att
öka mångfalden av livsformer och förnuftigt omdana planeten på ett
ekologiskt och underbart sätt.” (ibid., s. 121) Men denna blir endast retorik
om inte den ges en ”fysiskt strukturell och social stadga” (ibid. s. 121). Här
136
kommer Bookchins andra ”gren” fram. Han har, om än inte ”uppfunnit”, så
i alla fall gjort sig känd som en stark förespråkare för ”kommunalismen”.139
Varje problem löses bäst på den nivå som är lämpligast, från det
enskilda hushållet till hela världen – det är för övrigt innebörden i den så
kallade subsidiaritetsprincipen, ett svåruttalat begrepp som ett tag var i
svang hos regionalister inom EU. När det gäller att bli sams med jorden, att
förverkliga socialekologin är den nivå som vi på svenska gett namnet
”kommun” lämpligast. Vad som gäller är att bryta upp, decentralisera och
därefter fören på ett nytt sätt – ”till konfederalistiskt förenade
lokalsamhällen som är känsligt anpassade till sina naturmiljöer” (ibid. s.
122). En vettigt utformad politik med återanvändning, förnybar energi och
så vidare skulle dessutom föra med sig att den nödvändiga arbetstiden
skulle kunna minskas radikalt. Den fria tiden ger då möjlighet att utveckla
medborgarskap och öka den lokala direkta demokratin, förena den med
rättigheter både för alla mänskliga individer och naturen. Om detta skulle
misslyckas väntar oss inte något speciellt trevligt; med Boochins ord: ”ett
mekaniserat, estetiskt ofruktbart och administrerat samhälle, i bästa fall
befolkat av enfaldiga egoister och i värsta fall totalitära varelser utan aktiv
intelligens” (ibid. s. 125).
Marshall Sahlins
Socialantropologen Marshall Sahlins’ viktiga bok Stone Age Economics
(1974) lästes flitigt under andra halvan av 1970-talet av de av mina vänner
som valde socialantropologin som sin huvuddisciplin. Sahlins (född 1930)
visar här hur väl allt fungerade under stenåldern.
Sahlins blev politiskt aktiv på 1960-talet då han var en del av
antikrigsrörelsen (de som protesterade mot USA:s krig i Vietnam). Ett sätt
139
För en utmärkt presentation av denna, se Janet Biehls bok Kommunalismen. En
socialekologisk politik. Den innehåller även en intervju med Bookchin. Intervjun lär inte ha
varit svår att realisera – Biehl och Bookchin var livskamrater, i alla fall 2000. Hur denna
relation ser ut idag vet jag inte. Och jag bryr mig inte – denna bok är något annat än Hänt i
veckan.
137
att protestera var att vägra att betala skatt – precis som Thoreau gjort 100
år tidigare som en protest mot slaveriet.
När han i slutet av detta årtionde befann sig i Paris tillägnade han sig
Claude Lévi-Strauss och andra strukturalisters tänkande och verk. Politiskt
och vetenskapligt kan han nog betecknas som kulturalistisk strukturalist,
det vill säga att kulturen utövar makt över människor på ett sätt som
varken kan förklaras utifrån biologin eller tankar och idéer. Han är också i
en mening anti-marxist eftersom han ser Marx som en av många
företrädare för ekonomismen, att ekonomiska förhållanden skulle kunna
förklara hur vi tänker och handlar. Istället betonar han att ekonomin
formad av den kultur som den utvecklas inom. Utifrån dessa teoretiska
utgångspunkter och hans fältarbeten på Fiji och Hawaii började han senare
att intressera sig för förhållandet mellan historia och antropologi – en av
hans huvudpoänger är att kulturen präglar olika folks förståelse av den
egna historien.
Världens mest ”primitiva” folk har få ägodelar men är knappast
fattiga. ”Fattigdom” handlar inte om vad man äger, utan är i själva verket
en relation mellan individer eftersom är en form av social status som har
uppfunnits av civilisationen, och den växer i takt med civilisationen.
”Relativism” ropade hans motståndare i en debatt som blossade upp i
slutet av 1990-talet (om detaljer i kaptenen James Cooks död på Hawaii
1779). Nyckelfrågan var hur man skulle förstå ursprungsbefolkningars
rationalitet (eller brist på sådan). Än en gång hävdade Sahlins att deras
rationalitet, förnuft är markant olika våra egna västligt-moderna
föreställningar.140
På svenska finns en översättning av Stone Age Economics, kapitel 1
(Sahlins 1982). Låt oss börja med den.
Vi – de flesta av oss tror jag – har fått lära oss att de första mänskliga
samhällena var en kamp om brödfödan, evigt jagande, ett hårt, slitigt och
olyckligt liv. (Dock har marxisterna alltid menat att det var fråga om
140
(DG): Jämför gärna med nivåerna av ekologiskt medvetande som presenteras under
rubriken ”integral ekologi”, kapitel 18.
138
"urkommunism", ett Eden före syndafallet. Men de flesta av oss är inte
marxister.141)
Därför vill (och lyckas) Sahlins med hjälp av enträget forskningsarbete
och framställning av resultaten, visa att det omvända var fallet.
Det finns två vägar att gå för att uppnå "välfärd". Det dominerande
synsättet är att det krävs en för evigt expanderande produktionsindustri.
Nyckelord är effektivitet, expansion, oändliga framsteg.
Men den andra vägen, som Sahlins ansluter sig till ideologiskt via sina
antropologiska rön är en "Zen-väg" (sic!). Den utgår från att våra behov är
ganska få och ändliga, och tekniken i stort sett oföränderlig. Denna
Zenvägen gör det möjligt för "ett folk njuta av ojämförbar materiell
rikedom – med en låg levnadsstandard." (s. 13) Människorna kan njuta av
sin slösaktighet – att omedelbart konsumera sina tillgångar. Och
tidsmässigt är arbetsinsatsen – jagandet och samlandet – ganska obetydlig.
Därför kan hon njuta av det som Karl Marx' svärson Paul Lafargue kallade
Rätten till lättja.142 Därför var det gott om fri tid.
Men den vetenskapliga disciplinen Ekonomin hävdar – i enlighet med
den verksamhet (ekonomin) som den är sprungen ur (den kapitalistiska)
produktionen på existensen av knapphet – att individerna saknar alltid
något, att rikedomen aldrig räcker till.143 Och denna nu rådande
föreställning transponeras bakåt/retroaktivt i historien: knappheten har
blivit mindre och mindre. Därmed sagt att de första människorna på ett
141
Även jag har varit marxist, även politiskt. Numera menar jag också att Marx’
”ekonomikritik” är den bästa analysen av, och teorin om, kapitalismen. Men de politiska
följderna av hans teori blev katastrofala, i alla fall när det gäller sovjetkommunismen.
142
Parollen är även titeln på en bok, utgiven 1909, och översatt till svenska på Symposion,
skriven i polemik mot den för hundra år sedan kämpande arbetarrörelsens krav om "Rätten
till arbete".
143
Apropå ekonomi så måste jag tillägga att sociologen Pierre Bourdieu har i sitt bästa och
mest kända arbete (La distinction från 1979) visat att "kapital" inte bara kan anta en
ekonomisk form utan även en kulturell form. Se hans klassiska fyrfältsdiagram i nämnda
bok.
139
"primitivt" sätt ständigt, nästan dygnet runt, måste bekämpa knappheten
och "fattigdomen".
Detta kan fortfarande studeras hos folk i södra Afrika – bland
"bushmännen" och andra ursprungsfolk. Här kan vi enligt Sahlins se att
det existerar ett materiellt överflöd: man anpassade verktygen efter vad
som fanns att tillgå på nära håll. Vem som helst kunde förse sig utifrån vad
man upplevde sig som behöva: trä, ben, gräs, och så vidare. Här saknas
nödtorft i meningen den som inte begär saknar inte något. 144
Betyder detta att var och en skaffade sig det hon eller han behövde?
Nej. För det första var det på kvinnornas lott att föda nya varelser, och det
var männen med sin fysiska överlägsenhet som stod för det mesta av det
fysiska arbetet.
Men en viss arbetsdelning bortsett från den som var betingad av
könen fanns. Man bytte ting med varandra utifrån ömsesidighetsprincipen.
Detta var således långt innan någon eller några kom på att på grund av
att arbetsdelningen gått så långt var det effektivare att byta utifrån en
värdeprincip – en produkts värde bedömdes utifrån hur mycket tid av
mänskligt arbete som gick åt för att färdigställa den, snarare än hur mycket
den ansågs vara ”värd”. Här, och nu följer jag Marx, inte Sahlins, uppstår
penningen som en produkt som har sitt värde i att den underlättar bytet
tidsmässigt.145 Marx´ ekonomikritik146 har ända sedan den påbörjades
144
Här skulle behövas en utläggning om hur begäret och behoven är invävda i ekonomin.
Men det skulle ta för mycket plats, jag hänvisar därför till min doktorsavhandling Begär och
kritik (Symposion, 1986).
145
Denna teori finns redan hos Adam Smith, sedan hos Marx. Jag är medveten om att
många forskare är starkt kritiska till den. Så har Graeber (2012) övertygande visat att
pengar i form av en tänkt funktion är lika gammal som bytesekonomin. Marx’ analys av
kapitalismen utgår dessutom utifrån marknadsekonomin som den tedde sig under mitten
av 1800-talet. Då fanns inte ibland absurda företeelser som aktiemarknader, finansmäkleri,
finansbubblor, statsobligationer, ”swapkontrakt”, statliga stödköp och så vidare. Om detta
finns mycket att läsa i ekonomijournalisten Andreas Cervenkas Vad är pengar?; samt
givetvis antropologen David Graebers nämnda epokgörande studie Skuld. De första 5000
åren.
140
kritiserats från många håll och kanter. Men såvitt jag kan se äger den
giltighet, dock tänker jag mig inte fördjupa mig i denna nu och här, det blir
för mycket av ett sidospår.
Man behöver med ett penningsystem inte ränna runt med sina egna
produkter för att hitta den som behöver det just du har tillverkat och har
det som du behöver. 147
Men i penningsystemet har ömsesidighetsprincipen upphört –
huruvida den har existerat som dominerande form är tveksamt – och
vägen som nu lett oss fram till ett högt utvecklat kapitalistiskt system ligger
öppen.
Men är den öppen för Zenvägen? Den torde vara Sahlins' option, och
både anledning och slutsats av hans digra och säkert intensiva
forskningsarbete som han har framställt.
146
Denna term syftar på Marx’ livsprojekt ”Till kritiken av den politiska ekonomin”.
147
Om jag förstår Sahlins rätt så finns det en tendens nedlagd och rotad redan i primitiva
samhällen till ökad ”utveckling” eller vad vi nu ska kalla det.
141
142
12. Några andra röster om
alternativ
Nedan diskuteras några tongivande röster inom alternativa rörelser och
ekologiskt tänkande.
Ivan Illich
Den tyske filosofen Ivan Illich (1926 – 2002) skrev 1974 en bok som i
svensk översättning heter Energi och jämlikhet (1975). Om jag minns rätt
bevisar han här att cykeln är vårt snabbaste fortskaffningsmedel. En
premiss är bland annat att vi räknar in den mängd mänskligt arbete som är
nerlagt i den fysiska cykeln – detta är relativt lite jämfört med bilen och
flygplanet. Han resonerar vidare ungefär så här: cykeln är snabbare än
fotgängaren. Det är det enklaste att bevisa.
Mer intressant är att cyklisten förbrukar cirka 5 gånger mindre energi
än fotgängaren. Och fortsätter vi detta resonemang kan vi till slut
konstatera att cykel är det perfekta medlet att omvandla människans
metaboliska energi till att övervinna rörelsens hinder. Cyklisten blir
dessutom snabbare än alla andra djur. Illich var inte ekolog, men en av de
som började tänka i nya och okonventionella banor som övervann den
naiva empirismen och ekonomismen. Han bidrog till vidgade horisonter,
även i texter om, till exempel, sjukvården.
Otto Ulrich
Den tyske marxisten Otto Ulrichs bok Weltniveau från 1979 utkom på
svenska 1980: Industrisamhälle i återvändsgränd? Han vill inte bryta med
Marx – han kan nog närmats placeras i den kritiska teorins
(”Frankfurtskolans”) odogmatiska marxism – men menar att den
143
kapitalism och det industrisamhälle som Marx levde i och analyserade nu
har nått sin höjdpunkt. Till de sociala orättvisorna bör en kritiker även få
upp ögonen för miljöfrågorna. Han kan nog betraktas som en intellektuell
kusin till Bookchin. Han visar först på att vi lever kvar i ett klassamhälle,
kravet på jämlikhet kan vi alltså inte slopa. Men hur ska ett alternativ se ut.
Sovjetkommunism? Knappast. Socialdemokratisk välfärdsstat som kan ta
ut höga skatter på grund av ständig tillväxt? Det går ju inte eftersom det är
både ekologiskt och politiskt ohållbart. Med det senare menar han att
staten får för mycket makt, den utvecklar mer och mer övervakning inte
minst för att kunna driva in så mycket skatt som möjligt. Den reella
demokratin avskaffas på sikt genom att medborgare och politiker med sina
tillsatta byråkrater alltmer lever i två skilda världar. Ullrich föreslår därför
en form av kommunalism. Denna tanke har han dock inte från Bookchin
(se ovan) utan mest utifrån Rudolf Bahro.
Argumentet känner vi igen från tidigare: beslut och verksamheter bör
ske på den mest lämpliga nivån (lägsta möjliga för varje beslut). Och
eftersom Ullrich har försökt visa att industrisamhället befinner sig i en
återvändsgränd i många avsnitt behöver vi alternativ.
Till exempel behöver vi ett alternativ till världsmarknaden. Medan
Marx hyllade denna kapitalistiska uppfinning,som ett nödvändigt bidrag
till framåtskridandet så menade hans samtida britten William Morris
(1834 – 96) i News from Nowhere (1890) att Världsmarknaden sätter igång
en märklig spiral: den fortsätter att få människorna att göra mer och mer,
oavsett om deras produkter uppfyller några egentliga behov eller inte.
Alternativet är ökad självförsörjning på kommunal nivå. Ett första steg
är att minska exporten på statlig nivå. Paradoxalt kommer Ullrich och
andra kommunalister och bioregionalister att stödja nationalstatens ökade
makt i förhållande till andra länder. Regionalister och kommunalister går i
allians med en makt som de också vill försvaga. Ullrich kommer in på detta
senare och verkar medveten om farorna med en sådan ohelig allians.
Ett annat skäl till alternativ till industrisamhället är att man bör
livnära sig på en ”sund kost” (s. 167). Det är väl knappast någon som inte
skulle godta detta som något positivt. Men problemet är uppenbart: även
matproduktionen sker till mycket stor del på industriell väg. Ett välkänt
och närliggande exempel är broilerindustrin. Om vi bortser från de rent
kemiska aspekterna smakar en industriell broiler inte mycket, eller så
smakar den fiskmat, jämfört med de som är uppfödda och levt sitt korta liv
i det fria som smakar något. Och de smakar gott. Dessutom behöver de
144
slaktade kycklingarna inte transporteras så långt, och än mindre djupfrysas
– som kräver en hel del energi.
Kycklingar och andra livsmedel från matindustrin har dessutom ofta
spår av insektsmedel, antibiotika, hormoner och en massa annat som inte
är speciellt sunt att få i den egna kroppen. Allt för ett ”förbilligande av
produktionen”.
I den nya kommunen använder man bland annat djuren,
paradexemplet är den nyttiga hästen. De nya verkstäderna, som ersätter
industrierna, är kooperativa och kännetecknas av att använda halvfabrikat
– som ju är enkla att återanvända – arbetsrotation som befrämjar
arbetsglädjen och en kortare arbetstid.
Ullrich är inte fiende till den moderna teknologin. Tvärtom – datorer
och annan modern elektronik är billig att tillverka och resurssnål. Så är
kisel billig, och det krävs lite av kisel för chipsen. Guld och silver är förstås
dyrare men krävs i relativt små mängder. Och själva användningen av
datorer, mobiltelefoner etcetera är resurssnål, snabb och billig.
Men vi får se upp med det som blir möjligt med denna moderna
teknologi. GPS och annat ger enorma övervaknings- och kontroll
möjligheter. Därför är maktfrågan extra angelägen.
Allt detta samverkar med de sociala faktorerna. Vi får mer tid att
mötas med andra, familj vänner och nya bekantskaper. Kanske man kan
säga att vi återupptäcker det sociala – tittar mindre på TV, lagar mer sund
mat därhemma eller tillsammans med andra i stället för att ringa efter en
hämtpizza. Det borde också öppna möjligheter för familjen, kanske
storfamiljer att själva organisera barnpassning och äldreomsorg.
Sigmund Kvaløy
Norrmannens Sigmund Kvaløy (född 1934) artikel (1982) är ett koncentrat
av hans bok Pyramidmänniskan på skiljevägen. Dock heter den vid
utgivningen 1973 Økokrise, natur og menneske. En innføring i økofilosofi
og økopolitik. Han kan betraktas som en självständig lärjunge till Naess
och har gjort många resor till Nepal.
145
Kvaløy börjar med att kritisera en rad futurologer vilkas visioner låter
vackra, men som inte släpper taget med det gamla industrisamhället, eller
som han benämner det ”Industriella Tillväxt-Samhället” (ITS). En annan
kritik han riktar sina ord mot är ”tillväxt-liberalismen” och den
traditionella marxismen. En annan udd riktas mot tänkande i ”system” och
komplex cybernetik (här anar jag en kritik av Bateson). Istället måste vi
rikta blickarna bakåt, inte i meningen att vara reaktionära, men lyfta fram
mycket av det som vi som art har lyckats skrota eller glömma bort.
Kvaløy betecknar sitt alternativ som ”dialektiskt processtänkande” (s.
27). Den viktigaste tanken häri är ”att mänskliga individer och grupper
alltid befinner sig i rörelse. Här ser vi att udden är riktad mot mekaniskt
och olika former av dogmatiskt tänkande.
Kvaløy kommer här med ett konkret exempel. En norsk fiskare, en
vietnamesisk bonde eller någon liknande, tar inte logiska beslut utan
”klarar av situationen” utifrån erfarenhet och iakttagelser av den miljö de
befinner sig i. Paradexemplet för Kvaløy är gamla polynesiska sjöfarares
navigationskonst (s. 31f) De hade inga instrument att navigera med eller
några kartor utan klarade att navigera ”enbart genom att använda sig av
sin komplexa inlärning som deltagare i den mångfaldiga och krävande
uppsättning utmaningar som Stilla havets miljö ställde dem inför.”
Vi har, menar Kvaløy, två vägar att gå. Den ena, som härskar i ITS,
kännetecknas av komplicering. Den är centraliserad, hierarkisk och
kvantitativ, antingen/eller-tänkande där ”problem” ska lösas av experter,
byråkrater och liknande grupper.
Alternativet kännetecknas av komplexitet. En forskare som är inne i
denna måste försöka förstå kvalitativa skillnader och förändringar.
Ett exempel på motsatsen är forskaren som försöker kartlägga deras
beteende utifrån, som objekt med hjälp av matematik och datorprogram.
Detta sistnämnda är en del av ITS och dess kontrollstrukturer som hotar
att förvärra den kris vi befinner oss i. Vad kan vi då göra åt detta? Det beror
på vad vi verkar som – forskare, bonde, konstnär och så vidare.
Gemensamt för alla dess verksamheter är att vi måste ha en direkt
kontinuerlig kontakt med som i sig är komplext och ofrånkomligt. Vi måste
lära oss mera om det komplexa oavbrutet.
146
Kirkpatrick Sale
Jag har nämnt bioregionalism och företrädare för dess idéer flera gånger.
Det är nog dags att ta upp denna strömning lite närmare. Jag har valt en
intervju med Kirkpatrick Sale, född 1937 (Versluis 2008), en amerikansk
ledande företrädare för bioregionalismen. Under åren har han startat ett
institut som verkar för decentralisering, och han har anordnat flera
”secessionistiska”148 konferenser. Han var verksam i vänstern (SDS) under
1960-talet, och denna hade inte ännu tagit sig an ekologin. Han menar att
det vände efter 1970, året då den första Earth Day149 firades. Men vänstern
var ännu inte riktigt med på noterna.
Sale’s centrala poäng är att utträde ur en union – secessionism – och
ekologism hör ihop. I USA finns det (2008) 31 aktiva grupper. En del bryr
sig inte alls om ekologiska frågor, till exempel Texas-gruppen; en del
prioriterar den, till exempel på Hawaii. Här låter jag ordet gå till Sale:
”Det samma gäller världen över. De som inte vill kommer att tvingas
till det. Eftersom världen idag består av två imperier dominerar
storskaligheten, och till den hör kapitalism, nya sjukdomar, höjning
av vattennivån, växthuseffekten med mera. Men framför allt ser den
imperialistiska världsordningen till att förr eller senare göra slut på
de fossila bränslena, vilket kommer att få ordningen att bryta
samman. Det finns då två möjligheter: att få ner beslutsnivån till små
enheter, via secessionism kommuner och bioregioner, där man
mycket snart inser att ekologi är viktigt. Den ena möjligheten är att
detta sker före en större katastrof, den andra är att det sker efter en
sådan.”
Så långt Sale. För att sammanfatta: om vi rör oss i riktning mot
secessionism så rör vi oss i riktning mot att ta kontroll över våra liv och det
senare inkluderar miljöskydd och att göra något åt de skador som redan
har åsamkats miljön. Här har vi alltså bakat ihop en deltagande
148
Detta begrepp kan översättas med ”separatism”, men i federala stater som USA betyder
det närmast utträde ur en federal union. I USA:s konstitution medges rätten till utträde,
men instanser som till exempel Högsta Domstolen har sista ordet.
149
2009 deklarerade FN att den 22 april var datumet för den Internationella Moder Jorddagen.
147
närdemokrati med den miljö som är en förutsättning för att vi ska kunna
utöva folkstyret.
James Howard Kunstlers
Jag nämnde just möjligheten av en katastrof som inte lyckas med att
utplåna hela mänskligheten. Detta är ämnet för den amerikanske
författaren James Howard Kunstlers (född 1948) bok The Long
Emergency. Surviving the Converging Catastrophes of the Twenty-First
Century. Den utgavs 2005 och har lästs och diskuterats av många, bland
andra Sale.
Kunstler förutspår en extrem historia: att världen kommer att kollapsa
på grund av en eller flera faktorer som han tar upp (vi har redan nämnt
dem flera gånger). Kunstler lyfter speciellt fram överbefolkning och fossila
bränslens ändlighet. Han tror definitivt inte att vi kan undvika den genom
till exempel förnyelsebar energi. Det kommer att ta för lång tid att nå dit.
Dessutom är produktionen av det material som krävs för att vi ska kunna
utnyttja den förnyelsebara energin (solceller, vindkraftverk och så vidare) i
sig energislukande.
De som överlever – han förutspår inte apokalypsen – måste hitta nya
sätt att fortsätta leva tillsammans. Här gäller det framför allt att lära av
historien så att vi inte börjar om att köra i de gamla hjulspåren. Vi måste
hitta nya former av samhällen – kommuner, bioregioner och andra små
enheter – som kommer överens med varandra. Och vi behöver vänja oss
vid en lägre levnadsstandard, sänkt mobilitet, vi måste använda hästar som
man gjorde en gång i tiden och så vidare.
Vänsterekologi och trotskister
Som gammal vänsterräv gjorde jag (GD) en snabbdykning på nätet för att
se hur miljöfrågan behandlas i socialistiska kretsar.150 Den mest intressanta
150
”Vänsterräv” ja. Jag är medveten om att det lyser igenom kanske alltför ofta. Stygg mot
fascismen är jag ofta, kanske jag är för snäll mot delar av vänstern också.
148
texten är av Mikael Enström från 2008. Enström är lierad med
Socialistiska Partiet och verkar för att göra detta grönt utan att skrapa bort
det röda. Han har lång erfarenhet av praktiskt arbete med ekologifrågor
och är mycket väl insatt i verkligheten för vår miljö.
Egentligen är hans text ett inlägg i en partidebatt där han pläderar för
en radikal nyorientering. Trots detta finns här för utomstående en mängd
intressanta teser och argument. Tyvärr återanvänder han gamla slitna
vänsterargument som ”småborgerlig” och att ”maktens köttgrytor” lockar
många. Detta dyker upp i det totala förkastandet av det svenska
Miljöpartiet. Och det är väl kanske inte så konstigt eftersom Miljöpartiet
inte är något socialistiskt parti. En poäng kammar han dock hem –
Miljöpartiets kovänding i frågan om EU-medlemskap. Som skäl för denna
brukar miljöpartister hävda att man då får större möjligheter att påverka
miljöfrågorna. Men vad har EU gjort på detta område? Mycket, mycket lite
om vi ser på den drastiska minskningen av gränsöverskridande försurande
utsläpp. De har minskat i mycket stor omfattning, men inte på grund av
EU:s agerande utan tack vare det EU-oberoende samarbetsorganet ECE
(Economic Commission for Europe).
Enström medger klart att Marx inte hade något att säga om miljön –
den var ju inte alls lika påverkad och förstörd som idag. Dock lär han ha
skrivit (tyvärr har jag glömt var) att av alltings värde är arbetet dess fader
och jorden dess moder.
Marxisterna har satsat på att finputsa den ekonomiska analysen, till
exempel den framstående trotskistiske ekonomen Ernest Mandel. Men nu
är det dags för förändring. Enström avslutar med att proklamera att
Ekosocialistiskt Forum härmed är bildat i väntan på att ett nytt parti ska
bildas. Hans förslag till namn torde vara en mardröm för en som vet något
om marknadsföring: ”Arbetarnas ekosocialistiska miljöparti (de röda)”.
Men något har faktiskt hänt: under rubriken ”Ekosocialism
(http://ekosoc.socialistiskapartiet.se/ekosocialism/)” står det bland annat
så här:
”Klimatförändringen som orsakas av människans utsläpp fortsätter.
Trots att alla vet att vi är på väg mot en katastrof som också skulle slå
hårt mot oss här i Sverige så ökar utsläppen i världen hela tiden… Ett
ekonomiskt system där pengar sätts framför människor och miljö
kommer aldrig kunna lösa klimatkrisen eller skapa ett rättvist
samhälle.
149
Därför krävs det ett annat ekonomiskt system som sätter människors
behov och vad klimatet klarar av framför pengar och ekonomiska
vinster. Vi i Socialistiska Partiet och Ungsocialisterna kämpar för just
detta. Vi kämpar för en demokratisk ekosocialism där alla har makt
över alla frågor som de påverkas av.”
Jag kunde ha nämnt författare som André Gorz som har skrivit mycket
läsvärt om arbetets avskaffande, medborgarlön med mera; E. F.
Schumacher om småskalighetens värde och Robert Jungks skarpa kritik av
kärnkraften. Men de är inte centrala som ekologister, och jag har därför
valt bort dem som del i denna bok. Nu ska vi ta itu med en minst sagt lite
”ruggigare” tänkare.
150
13. De extrema
Sentida gröm extremism kommer i olika former och bryts i olika
ideologiska bakgrundsljus. Låt oss gå igenom några exempel som – låt vara
på olika grunder – kan beskrivas som extrema.
Ekofascism: exemplet Pentti Linkola
”Ekofascism” är en extrem form av ekologism som vill rädda jorden till
varje pris – här helgar ändamålet medlen. Den kan till och med utmynna i
ren terrorism, något som rörelsen Earth First! har beskyllts för (se nedan).
Finnen Pentti Linkola (född 1932) är fiskare och en extrem ekologist.
Han lever som han lär, i en stuga utan el och rinnande vatten. Han
uppfyller alla krav för att betecknas som ”ekofascist”. Dessutom är han en
framstående ornitolog. Han är känd världen över som ett typiskt exempel
på en ”ekofascist”. Han har av en del betecknats som mannen med de
farligaste tankarna någonsin; men beundrare ser honom som den ende
jordbon som inte är från vettet. Jag har dock vissa svårigheter att göra
honom full rättvisa då bara ett fåtal av hans texter finns på engelska,151
resten är på finska. Som vanligt har jag fått förlita mig på det som går att
hitta på internet – även den engelska texten har jag hittat där.
151
Den längsta finns här:
http://www.penttilinkola.com/pentti_linkola/ecofascism_writings/voisikoelamavoittaa_tr
anslation/
Vad jag vet finns enbart en text publicerad på engelska – ”Survival Theory” i skriftserien
TYR volym 3, 2007. Denna publikation är förvisso extrem – man förespråkar ”radikal
traditionalism” – men inte fascism. Typiskt nog är därför denna Linkola-text inte extremt
radikal i sin framtoning.
151
”Ekofascism” – dit brukar som sagt Linkola räknas. Begreppet
missbrukas ofta, men här är det befogat. Och som vi sett var pionjärerna
Arndt och Riehl något ditåt när de vävde samman rasens med naturens
öde. Dessutom var ekologins grundare Haeckel av samma läggning.
Linkola förespråkar ett totalitärt samhälle, detta för att garantera arternas
fortlevnad – extrema situationer kräver extrema lösningar. Även om han är
ekologist är han emot globalisering. Det sistnämnda ser han som ett
uttryck för USA:s världsdominans, ett land som hyllar de värsta idealen:
tillväxt och frihet.
Det första steget som måste tas för att återgå till det primitiva och
friska tillståndet är att skapa en stark nationalstat, i Linkolas fall ett starkt
Finland med ett tillräckligt starkt försvar mot de främmande makterna –
andra stater och kapitalismen – som kan och kanske vill ha tillbaks det
moderna Finland. Statens polis ser även till att de inre fienderna straffas
hårt.
Jag måste medge att jag ryser när jag läser om hans idéer och
rysningarna blir knappast mindre av att han vill förhindra att
”undermåliga” människor ska kunna fortplanta sig. Här ekar de tankar
som jag redogjorde för i början av boken, de gröna pionjärer som menade
att den rena naturen är sammanvävd med den rena rasen.
Det är alltså av yttersta betydelse att jordens befolkning decimeras, i
konsekvens med detta bör man inte bekämpa epidemier och andra
massjukdomar, de ses som naturens sätt att ställa allting tillrätta igen.
Naturen kommer också att sörja för att miljoner svälter ihjäl, svälten
kommer också att leda till blodiga inbördeskrig. Nya krig, i extremfallet ett
tredje världskrig, blir också det något positivt.
Linkolas primitiva samhälle styrs av en medveten elit som ser till att
enbart förnybara energiresurser används. I hans ekologism ingår också att
för den nordiska naturen artfrämmande djur som katter och minkar skall
utrotas. Givetvis finns varken bilar eller datorer längre. 152 I gengäld blir
152
Jag kan inte låta bli att än en gång bli misstänksam: den styrande starka eliten kanske
behöver det som förvägras folket för att kunna styra dem. Alltså bilar och IT-teknik.
Möjligen finns här en parallell till vad de Röda Khmererna försökte åstadkomma i
”Republiken Kampuchea” (Kambodja). Han lär ha medgivit att militären måste ha tillgång
till det senaste inom teknologin. Likaså ska han ha sagt att inspiration finns att hämta hos
152
människorna både friskare och lyckligare. Detta garanteras av den starka
staten och dess institutioner, som också dömer människor till avrättning
om de stjäl, använder och/eller distribuerar droger, eller – givetvis –
missbrukar naturen.
Så länge Linkolas ideal förverkligas globalt, alltså under den period vi
skulle vara nödgade att stärka nationalstatens repressiva sidor, skall de
som funnits skyldiga till förstörelsen av vår natur landsförvisas.
Linkolas ekofascism är också sammanvävd med en beundran för vad
Nazityskland åstadkom. De hade en bra miljöpolitik, som vi har sett är han
inte helt ute och cyklar här, det fanns starka ekologistiska strömningar
bland nazisterna. Betydligt värre är att han menar att Förintelsen – som
han ingalunda förnekar – hade ett gott resultat: i en värld där det existerar
för många människor är utrotande av x antal miljoner individer något bra.
För att fördjupa förståelsen av Linkolas tänk ska jag ta tag i den text
(som är ett löst sammanfogat collage av olika essäer) jag nämnt. Titeln är
”Could Life Win – and on what conditions?”.
Linkola börjar med att han inte tillhör dem som tror att den stora
Undergången, är snart kommande, att den är oundviklig. Därför försöker
han på sitt sätt, utifrån sina utgångspunkter, komma med konstruktiva
förslag. Vilka är då hans utgångspunkter? Han börjar med att påpeka att
även om han har ett planetärt, globalt sätt att tänka på, så har han mest
kunskaper om Europa, och närmast hans hjärta ligger den egna Nationen,
Finland. Det sistnämnda beklagar han sig för eftersom han omhuldar en
trosföreställning, en stark fördom, man kan till och med kalla det för
rasism, att de finsk-ugriska folken skulle vara de som är mest benägna att
tillägna sig den västliga – läs dåliga – kulturen. Till denna räknar Linkola
marknadsekonomin, teknikdyrkande, IT som ersätter den tidigare ickedigitala kommunikationen, engelskan som vinner mark överallt och hotar
att utrota andra modersmål med mera. Då vill Linkola finna det andra, den
äldre finska sanna naturen och kulturen. Han börjar i Karelen, den region
som nu till största delen är en del av Ryssland.
de röda khmererna, Rote Armé Fraktion (”Bader-Meinhofligan”) samt de finska
stalinisterna.
153
Linkola är i en båt i det ryska Karelen, han passerar sjöar, träsk,
våtmarker, hör och ser en mängd fåglar och andra levande djurarter. Han
upplever Lugnet, och benämner det hela som Himlen. På en ö har några
ryssar slagit läger. De grillar153 fisk. Veden har de fixat med hjälp av yxor,
inte några vassa sågar, och de har bara huggit ner några näraliggande träd.
Allt är i balans, ryssarna är lyckliga och lugna. Ekosystemen rubbas eller
skadas inte. Här finns inga motorbåtar, inga pirer och inga moderna villor
– han besöker en by som man når sjövägen eller via en liten stig som går
till den närmaste butiken. I byn finns inga vinkelräta hus, snarare enklare
trästugor eller hyddor. Invånarna är självförsörjande på vegetabilier.
Lyckan och stoltheten är total. Men nu finns det mera här på jorden än
Himmel – Helvetet är inte långt borta. När Linkola närmar sig hemlandet
Finland når han till slut stora motorvägar med mängder av energislukande
lastbilar, lastade med tonvis av nerhuggen björk, och snabba
hypermoderna bilar. Slutsatsen blir något förenklad, lindrigt sagt: ryssarna
är de starka, lyckliga, skrattande från hjärtat, finnarna är försvagade,
olyckliga och förslavade av den moderna hypertekniken. I Finland är
allting Ordnat, Ordning och Reda råder, mystiken är försvunnen154 och allt
detta förklarar varför Linkola lider av en konstant rädsla.
I en annan text, även den funnen på Internet – ”Humanflood”155 –
frågar sig Linkola varför det måste finnas så mycket av allt – människor
framför allt. Med sitt till synes oändliga behov lyckas hon med att förstöra
naturen och kanske även hela planeten.
Linkola blev känd för en bredare allmänhet i och med att en ung man
(Pekka-Eric Auvinen, 18 år) 2007 sköt ihjäl 8 personer vid en skola i
Finland och därefter tog sitt eget liv sägs ha varit inspirerad av Linkolas
idéer.
153
Linkola vill alltså inte gå så långt tillbaka i utvecklingen till en tid då människorna var
hänvisade till rå mat, alltså innan de lärt sig bruka elden.
154
Sociologen Max Weber har liknat moderniteten med sina berömda ord ”avförtrollningen
av världen”. När allt kännetecknas av rationalitet och planering år den forna mystiken
förlorad.
155http://www.angelfire.com/zine/thefallofbecause/articles/humanflood.html
154
”UNA-bombaren” (Theodore Kaczynski) brukar också nämnas i
ekofascistiska sammanhang. Det är en 70–årig matematikprofessor som
dödade 3 personer och skadade 23 med hemmagjorda bomber och idag
sitter i fängelse, dömd till livstid. Han är känd för sitt ”manifest”156 där
hans primitivistiska idéer om den moderna civilisationen, som han hatar,
framgår.
En annan extrem ekofascist är den famöse hippiemördaren och
fängelseveteranen Charles Manson. Med ett starkt inslag av
övermänniskoideal ser han det som sin uppgift att ha ihjäl så många
människor som möjligt för att rädda jorden. Han sitter dömd till livstid i
ett fängelse i Kalifornien och predikar samma budskap som tidigare och är
fortfarande en kultfigur för många.
I Tyskland hittar man freds- och miljöorganisationer som uppfyller
kraven på att vara ekofascistiska. Man kan hitta deras annonser bland
annat i den nationalbolsjevikiska tidskriften Wir selbst som har översatt
sitt namn till tyska från det keltiska namnet på IRA (Sinn Fein).
Anarkoprimitivism
”We better go back, or else this is hopeless”. Om det skulle finnas en
ledande intellektuell för ”anarkoprimitivismen” skulle det nog vara
amerikanen John Zerzan, född 1943, och den som yttrat dessa ord i en
intervju (2008: 159).157
Vad är då detta konstiga djur? Det är närmast en beteckning på olika
små grupper, strömningar som delar de flesta andra ekologisters
föreställning om att övergången från nomadliv till jordbrukssamhälle mest
har medfört elände. Dessa anarkister vill avskaffa det vi kallar för
”civilisationen” genom avindustrialisering, avskaffa ”domestification”
(tämjningen av oss och djur och natur).
156
Detta har funnits på nätet, men är nu borttaget på grund av copyright-skäl.
157
Det kan tilläggas att Zerzan är redaktör för tiddkriften Green Anarchy, har publicerat
flera artiklar i Telos och ett flertal böcker.
155
Deras tankar har sin början hos Thoreau, Tolstoj och den klassiska
anarkismen (Bakunin och Kropotkin). Dessutom är de väl insatta i vad
”ludditerna”, ”maskinstormarna” gjorde när de förstörde de nya
industrimaskinerna. Och de har vidare inkorporerat, som vi kommer att se,
en rad olika kritiska strömningar och traditioner. Djupekologin och
bioregionalismen är näraliggande strömningar.
Anledningen till att förespråka anarkoprimitivism och dess lösningar
är att vi inte har något val längre. Allt skadligt och ekologiskt sett dåliga
och destruktiva har nått en kritisk punkt. För att nu tränga in i
anarkoprimitivismens idéer har jag huvudsakligen använt mig av nämnda
intervju med Zersan.158
Anarkoprimitivismen är på samma gång extremt reaktionär och
radikal. Zerzan menar att det är den största och viktigaste uppgörelsen
med upplysningen hittills.
Vi kan föregripa framställningen genom att lista vad den är emot och vad
den är för.
Mot/avskaffa:
”Domestification”
industrialisering
arbetsdelning
specialisering
agrara och postagrara samhällen
våld
tvång
klasser
patriarkatet
teknologi
158
En del faktauppgifter har jag fått från Wikipedia och Nationalencyklopedin.
156
För/införa:
pacifism
gåvoekonomi baserad på ömsesidighet
anarki
jägarsamhälle
små ekobyar
enkla verktyg
en del förespråkar dessutom nudism, fri kärlek och veganism.
Man har läst och lärt sig mycket från kulturantropologin (Sahlins med
flera) och Zerzan nämner också Jean Baudrillards uppgörelse med
marxismen (se nedan). Marxismen och hela vänstern vill bara ha mer och
mer av det som det kapitalistiska samhället skapade i masskala:
produktion, konsumtion, tillväxt, Framsteg, vetenskap, objektifiering av
naturen och så vidare. Ett undantag gör han: Horkheimers och Adornos
Upplysningens dialektik är bland annat ett lärorikt exempel på att försöka
besvara frågan om hur och när den moderna civilisationen uppstod (se
ovan).
Men det är idag svårt att leva som man lär. Visst kan man bosätta sig i
en grotta och leva på stenåldersvis så kan man givetvis göra det (jfr. hur
Linkola gått ”bakåt”, om än inte ända till stenåldern).159 Men för Zerzan
och andra som vill sprida sitt budskap, alltså använda det tryckta och
talade ordet, är det en paradoxal omöjlighet. För det första: nämnda
intervju gjordes med hjälp av en bandspelare, digitaliserades till
bokstavsbitar och trycktes så som det mesta trycks idag – med hjälp av det
senaste inom teknologin. För det andra, Zerzan reser mycket för att sprida
sina tankar. I London fick han en fråga av en kritiskt lagd student om han
hade simmat över Atlanten. Det är bara att konstatera att motsättningar
159
Jag har hört rykten, som jag inte har lyckats med att få bekräftade, om att en grupp
människor bosatt sig på Svalbard i grottor för att överleva apokalypsen, undergången och
att därefter se var man kan röra sig för att leva på stenåldersvis.
157
finns mellan teori och praxis, han hade flugit med ett jetplan, mailat,
använt mobiltelefonen i samband med sitt anförande konstaterade han.
Men hur uppnår vi förändring, hur går vi tillbaka? Zerzan framhåller
att det naturligtvis är upp till oss alla att besluta om detta, genom dialoger
komma fram till det. För nu är det i elfte timmen dags: med en hotande
ekodöd och ett naivt troende på fenomen som kan förhindra det. På ett
individuellt plan hoppas många på den perfekta lösningen, en medicin, och
i väntan på det kan man ju alltid droga ner sig.
Tillbaks till frågan om vad som kan göras för att återgå till ett jägarsamlarsamhälle, det enda alternativet enligt Zerzan – ”the only successful
adaption, in general terms, to living on earth” (s. 159). Zerzan avvisar alla
aktioner som leder till att något levande skadas eller dödas – som
ekoterrorister skulle tycka vara OK, bara det gynnar saken. Bortsett från att
diskutera kan vi bara hoppas. Här ser han några, om än få, exempel: att fler
och fler inte tror på framsteget och att det finns ett betydande antal som
läser vad han skriver. Men samtidigt expanderar exempelvis Kina
ekonomiskt, som gör att fler kan vandra i shoppingcentrum och köpa
produkter, och detta under förutsättning att allt fler ställer sig vid de
löpande banden. Ett annat av tidens talande tecken är
livsmedelstransporterna – genomsnittet för transporter av en bestämd
kvantitet matprodukter ökar fortfarande (om Zerzin har rätt det vill säga).
Detta samtidigt som det fortfarande finns jord att använda på nära håll.
I dagarna har nytt uttryck myntats; ”survivalister”. Det rör sig om en
växande rörelse där man lär sig att bygga bunkrar, lagra mat och överleva i
naturen (kallas ibland ”preps” eftersom de förbereder, prepare, för
undergången). Apokalyps är släkt med ordet ”kollaps”. ”Kollaps – livet vid
civilisationens slut” heter också en ny bok av den svenske författaren och
journalisten David Jonstad. Ett tecken i tiden, precis som ett annat nytt ord
flimrade förbi i en tidningstext: ”klimatångest”, att de globala ekologiska
frågorna på allvar börjar bekymra gemene man.
158
159
DEL 4. EKOLOGISMENS
NULÄGEN
160
14. Det gröna gör debut även i
Sverige
Gröna röster – en liten enkätundersökning
Jag (GD) sammanställde tidigare en enkät (bilaga 1) med några frågor. Jag
mailade den till några av miljöpartiets språkrör, privatpersoner med grön
läggning, samt till ett par miljöorganisationer. Svarsfrekvensen blev tyvärr
väldigt låg. Men jag fick bekräftat några idéer jag hade om vad som lett till
ett politiskt uppvaknande, de gröna frågornas intåg i de tillfrågades liv, om
det fanns vissa händelser och/eller författare som varit viktiga i dessa
processer. 11 personer, 6 kvinnor och 5 män, samtliga medelålders,
besvarade mina frågor. Samtliga hade postgymnasiala studier bakom sig.
Fler än vad jag hade väntat mig – dock väger det inte tungt på grund av den
låga svarsfrekvensen – hade växt upp på landsbygden eller i mindre
samhällen.
På frågan om när och hur det politiska intresset vaknade svarar flera
BT Kemi160, kärnkraftsproblematiken, Vietnamkriget.
Bland de personer och böcker som har haft betydelse nämns Elin
Wägner,161 Rachel Carson, Murray Bookchin, Marshal Sahlins och Björn
Gillberg.
160
BT Kemi KVK AB, fram till 1971 Bönnelyche & Thuröe AB, var ett kemiskt-tekniskt
företag.
Det
tillverkade
bland
annat
takpapp,
träskyddsmedel
och
ogräsbekämpningsmedel (främst fenoxisyror) i Malmö och 1965–1979 i Teckomatorp.
De var inblandade i en miljöskandal 1967.
Nämnandet av författarinnan Elin Wägner (1882-1849) gjorde mig medveten om min
bristande bildning. Hon är väl mest känd för sitt engagemang för kvinnlig rösträtt och
sin feminism, men även miljöfrågorna var centrala hos henne.
161
Jag är medveten om att den låga svarsfrekvensen och valet av
personer har påverkat utfallet, som ju inte är några sensationella fakta
precis.
I antologin Tänk grönt (Elander 2011) finns några korta texter hur
man blev grön. Tilläggas bör att cirka 2/3 av bokens författare är
Miljöpartister. Maria Ferm beskriver hur hon i tioårsåldern blev medveten
om klimatförändringar när hennes kommun hotades av översvämningar.
Lokalpolitikerna tonade ner problemet, en del körde locket på.
Från Marx till Baudrillard
Karl Marx hade inte mycket att säga om staten. Det kom vi fram till i
studiecirklar under 1970-talet. Marx hade som plan – vilket framgår av
hans utgivna förarbeten och planer för sitt livsprojekt – att ägna en hel bok
om staten bekräftar detta. Så kom vi – mina vänner och jag på den tiden –
så småningom även fram till att Marx hade ännu mindre att säga om
naturen utöver att se det som En av de viktigaste resurserna i en i grunden
positiv teknologisk och industriell utveckling som skulle kunna minska
arbetstiden under förutsättning att kapitalismen avskaffades.
I den dåvarande vänstervågens facklitteratur började en och annan
bok dyka upp som ifrågasatte den moderna tekniken, risken för att den
blev ett självändamål, att vi tappade kontrollen och att detta även innebar
en fara för naturen.162
Jag läste i Lund på den tiden. En av mina bästa vänner läste
socialantropologi och det gick upp ett ljus för honom när han läste Stone
Age Economics av Marshall Sahlins. Han hade ungefär samtidigt läst Jean
Baudrillards Mirror of Production som är en uppgörelse med Marx, hans
”produktionism”,
härmed
avses
att
Marx
är
fjättrad
av
industriproduktionens tänkesätt, som bland annat innebär att naturen är
reducerad till en ”resurs”, ”råvaror”. Andra viktiga namn – som jag har
behandlat ovan – var Roszak och Bateson och förstås Heidegger.
162
Ett exempel på denna typ av böcker är Nigel Calders Teknopolis. Löper tekniken amok?
162
Omslagsbild till Baudrillards bok: Karl Marx fjättrad vid den industriella
tänkandet.
Min vän tillhörde innan dess en liten kommunistisk, frihetligt
orienterad, sekt och i Stockholm fanns två sektkamrater som 1972 tog över
tidskriften Liberal Debatt och döpte om den till Frihetlig Socialistisk
Tidskrift (FST). Tidskriften blev till det viktigaste uttrycket för en svensk
grön vänster, och senare tillslöt sig Richard Matz redaktionen. Många
viktiga texter översattes, utländska tänkare introducerades och inhemska
bidrag publicerades. Allt höll en mycket hög kvalitet. 1983 lades den ner.
Här tycker jag att det är befogat att lägga in ett långt citat av Bosse
Holmqvist163 eftersom det i koncentrat belyser grundtankarna som kom till
uttryck i FST. Han skriver i förordet till Pierre Clastres (1984):
163
En av de ursprungliga redaktörerna av Frihetlig Socialistisk Tidskrift, numera professor i
idéhistoria i Stockholm.
163
”En mycket utbredd och traditionell uppfattning av de s.k. primitiva
kulturerna, ’naturfolken’, är att de levt och lever i yttersta misär, att
de varit dömda till ett liv i stor fattigdom, hänvisade till ett ständigt
sökande efter föda, som nätt och jämt höjde dem över djurens nivå.
Deras enda ’räddning’ vore att följa den ’självklara’ väg som det
västerländska samhället trätt in på och som skulle kunna föra dem
upp till vårt samhälles nivå, det entydigt positiva i historien.
Begränsningarna i denna enkelspåriga evolutionism och tillika
etnocentrism har blivit allt tydligare under de senaste decennierna. Detta
har flera orsaker. Dels har vår kunskap om ’primitiva’ samhällen ökat i stor
omfattning, och som en följd av det måste många av våra traditionella
uppfattningar kraftigt nyanseras och revideras. Samtidigt har också
insikten om vår egen civilisations begränsningar och baksidor ökat starkt,
och gjort det svårare att upprätthålla tron på att vårt samhälle kan vara en
modell för alla andra samhällen, och att alla dess aspekter är positiva och
felfria, eller att det åtminstone utvecklas i en dylik riktning.
Det är huvudsakligen antropologin som givit oss nya kunskaper om
och omvärderingar av ’primitiva’ samhällen. Med rätt eller orätt är det
framför allt den amerikanske antropologen Marshall Sahlins berömda
artikel om det ’ursprungliga välfärdssamhället’ som kommit att
symbolisera detta nytänkandes genombrott i större skala. Grundliga
studier av de fåtal "primitiva" kulturer som finns kvar visar oss att dessa i
regel ägnar en mycket liten tid åt att skaffa föda och andra
livsförnödenheter och att de förfogar över gott om tid för
"fritidsaktiviteter" (och då bör man också hålla i minnet att dessa ännu
överlevande kulturer framför allt lever i marginella områden, i trakter som
varit för improduktiva och fattiga för att invaderas av andra
produktionsformer).”
För en del av oss ledde dessa tankar oss in i nya rörelser, en del var med
och startade Miljöpartiet.
De gröna politiska rörelserna och partierna
Sociala rörelser utgör ofta början på en process som slutar i en mer fast
organisation, framför allt i ett politiskt parti. Det kan vi se några exempel
på:
164

”Den nya vänstern” medverkade sannolikt till att Sveriges
Kommunistiska Parti döptes om till Vänsterpartiet Kommunisterna
1967, och blev till sist 1990 bara Vänsterpartiet – många menade
att de stater som betecknats som ”kommunistiska” aldrig stod för
den ”sanna” kommunismen.164

Feminismen blev efter det att alla partier i riksdagen (innan
Sverigedemokraternas intåg) förklarat sig som ”feministiska” till
slut ett parti – Feministiskt Initiativ.

Och det svenska Miljöpartiet följde på flera rörelser och
strömningar innan det till slut blev ett parti.

Dessutom har vi ett litet mindre trevligt exempel: det fanns på
1990-talet en relativt stark ultranationalistisk rörelse – Bevara
Sverige Svenskt (BSS) – som slutade i bildandet av
Sverigedemokraterna.
Först, vad jag vet, på plan ut 1972 var Values Party i Nya Zeeland. Partiet
hade en klar vänsterprägel. Man kan fråga sig varför just här? Det kan vara,
som en del påpekar, att det fanns ett stort politiskt tomrum mellan
socialdemokrater och marxist-leninister, och att rätt personer uppfattade
det så.
Partiet var mot kärnkraft och överbefolkning, för ekonomisk
nolltillväxt, fri abort och reformer inom drogpolitiken och samma
rättigheter åt alla oavsett sexuell läggning. Dess största betydelse var nog
att andra partier började ta upp miljöfrågor. 1978 nåddes
väljarframgångar, men man fick ingen plats i parlamentet – arbetslösheten
gjorde antagligen många negativt inställda till nolltillväxt, dessutom
påminner systemet om det brittiska.
Dock följde snart konflikter mellan pragmatiska ”rödgröna” och
fundamentalister och partiet började spricka. 1990 bildade resterna
tillsammans med olika miljöorganisationer The Green Party of Aotearoa
New Zealand som till slut kom in i parlamentet.
164
Jfr. Heidegger som menade att nationalsocialismen hade en ”inre storhet” som inte
motsvarades av den reella tyska nationalsocialismen 1933-45; se även avsnittet om
Heidegger ovan.
165
Men det är Die Grünen – De Gröna i Tyskland som har gått i täten.
Partiet har, liksom landet, en tudelad historia. I Västtyskland och
Västberlin grundades Die Grünen 1980, 1983 kom man in i Förbundsdagen
och redan 1987 fick man 8,3 % av rösterna. I Hessen bildade man en
koalitionsregering med Joscka Fischer som Landsminister.
Efter Murens fall och återföreningen hamnade partiet under
femprocentsspärren. I själva verket var man emot ”återföreningen” och
hoppades i stället på ett nytt realdemokratiskt och ekologiskt orienterat
DDR. Under DDR:s sista år hade de demokratiska krafterna slutit sig
samman i det som slutligen blev Bündnis 90. De Gröna i DDR gck i
anslutning till återföreningen ihop med Bündnis 90. I hela Tyskland blev
de två grupperna nu en. Från 1998 till 2005 ingick man i den rödgröna
koalitionsregeringen.
Joschka
Fischer,
den
gamle
militante
165
vänsteraktivisten
blev
utrikesminister.
I
förbundsdagsvalen
(motsvarande riksdagsvalen) 2009 nådde man rekordhöga 10,7 % av
rösterna. Med all sannolikhet är de tyska Gröna det parti som har de mest
radikala och genomarbetade förslagen. Både miljön och människors livsstil
behöver förändras radikalt; 20 veckors arbete per vecka bör vara en norm;
både människor och natur drabbas av utsugning – här anar vi hur
marxistiska idéer delvis ligger bakom ideologin. Den ekologiska obalansen
kan endast stoppas genom att mark, naturrikedomar, banker och
produktionsmedel måste överföras till samhällets ägo. Man är noga med
att påpeka att man inte vill förstatliga, i stället ska ägandet och
verksamheten präglas av självförvaltning och basdemokrati. Men
marknaden ska inte avskaffas helt – det absolut viktigaste är att icke
förnybara energikällor underställs demokratisk kontroll.
Man är för direktdemokrati och småskalig eller helst lokal produktion,
i alla fall när det gäller de produkter som ska täcka basbehoven. Dessa
165
Fischer vore egentligen värt ett eget kapitel. Som Paul Berman (2005) visar var det
Fischer och hans gamla kamrater från 1968 års studentuppror som blev de, tillsammans
med Frankrikes borgerlige president Jacques Chirac, som efter Srebrenica till slut ingrep i
krigen i det forna Jugoslavien. Som Berman skriver, det var inte tack vare konservativa
realpolitiker utan (vänster)liberala idealister som tyska soldater för första gången stod på
utländsk mark, nu inte för att döda och ockupera utan för att rädda liv och få slut på krig.
Här blottades ett problem att hålla ihop partiet eftersom den pacifistiska ”antiimperialistiska” (läs: anti-interventionistiska) flygeln var stark.
166
uppfattningar delas i varierande utsträckning av de Gröna i andra länder,
men det är min bedömning att de flesta tänker i liknande banor.
En annan sak är viktig: icke-våldsprincipen, Gandhis tankar och
handlande nämns ofta. Även om man stödjer och uppmuntrar lovvärda,
lokala, spontana utomparlamentariska aktioner får våld inte användas.
Gröna partier finns numera i de flesta länder. De flesta av dem menar
att man primärt måste lägga sin politiska energi på åtgärder inom den egna
nationen, inte för att man är speciellt nationalistiska, mer för att man är
realister. Dock är det ett tecken i tiden att det svenska Miljöpartiet strukit
sitt krav på utträde ur EU, det är på sikt nödvändigt med en global lösning,
ett steg på vägen KAN vara ökad aktivitet på federala nivåer.
Det råder enighet i flera frågor: större respekt för naturen, hållbarhet,
förnyelsebar energi, stoppa slöseriet, dämpa konsumtionen, rättvisare
fördelning av jordens resurser, minska skillnaderna mellan nord och syd.
Men det finns såklart även oenighet kring till exempel teknologin. ITkommunikationen är snabb, billig och energisnål. Problemen är hårdvaran:
här kan finnas inbyggt slitage, eventuellt farliga ämnen med mera.
Dessutom har vi frågan som uppstår när man inte är större än vad man har
varit och fortfarande är: vilka partier kan och ska vi samarbeta med? Här
finns möjligheten till att bilda koalitioner: så skedde i Tyskland med SPD.
Socialdemokrater och gröna drev tillsammans igenom ett beslut om att
skrota kärnkraften.
I Sverige är bilden skiftande, men ”normalt” sker samarbete med, eller
till och med koalition med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Dock
märks en tendens i landsting/regioner och kommuner att de samarbetar
med ett eller flera av de borgerliga partierna.
Min preliminära slutsats blir att troligtvis har de Gröna en stor
potential i framtiden, en indikator är att 15% av de brittiska valen till
Europaparlamentet gav sin röst på de Gröna.
Ett problem man måste ta itu med är insikters vanmakt. Det räcker
inte med bra idéer när dessa kommer i konflikt med mäktiga institutioner
och aktörer. Visst har många svenskar börjat köpa allt mer
”rättvisemärkta” och ekologiska produkter, men av all konsumtion rör det
sig bara om en bråkdel av en procent av marknaden i dess helhet.
167
Miljöpartiet i Sverige
Vad vill partiet? Ungefär detsamma som systerpartierna i de andra
länderna.
I flera böcker,166 de flesta utgivna av partiets tankesmedja Cogito och
närstående förlag finns många idéer. Miljöpartiet har även fått igenom en
del av dessa, främst på ekonomins område, till exempel ”grön
skatteväxling” – att skatter växlas över från grönt osund till mindre skadlig
verksamhet. I skrifterna nämns även högre skatter på miljöfarliga ämnen,
praktiker (till exempel bilåkande) och så vidare. Man vill också stimulera
miljövänligt företagande.
Naturligtvis finns det motsättningar även i detta parti. Som i
systerpartierna finns den mellan fundamentalister versus realpolitiker. De
förra tenderar att bli färre och färre, de senare fler och fler. Det avspeglar
sig bland annat i:

slopandet av kravet på EU-utträde;

slopandet av möjlighet till ”friår” (något man dock återinfört 2013);

den minskade betoningen av exempelvis basinkomst och ekologismens andliga sidor.
Den som är intresserad av partiets historia hänvisas till Per Gahrtons bok
Det gröna genombrottet. En intressant bok, om man bortser från
skildringen av alla personer som är inblandade. I alla fall lyfter Gahrton
fram en rad intressanta detaljer.
Som bekant har partiet ingen partiledare, utan två språkrör, en man
och en kvinna som utses på begränsad tid. Detta torde ha att göra med den
feminism man vill befrämja och att man vill undvika att korrumperas av
makt och toppstyrning.
166
Till exempel kan nämnas Moon (red.), Gröna läseboken, Gahrton (red.) Grön ideologi?.
Den förra innehåller centrala ekologistiska texter, den senare har ett betydligt färre och
svenskproducerade texter men är mycket informativ.
168
Gahrton menar att Tyskland och Finland visat vägen genom att de
gröna i dessa länder växte snabbt och en följd blev att Miljöpartiet la till De
Gröna som tillägg. Det var för att markera sin samhörighet med
systerpartierna. I början var tillväxtkritiken stark, 1984 hette det i ett PM
”Ekonomisk tillväxt ökar inte välstånd” (Gahrton s. 131). Frågan är om
denna kritik lever kvar lika starkt.
Vidare är det befogat att tala om en Tjernobyleffekt: katastrofen vid
Tjernobyls kärnkraftverk 1986 hade med all sannolikhet en effekt för
partiets stöd.
Birger Schlaug – ett av de mest kända före detta språkrören –
framförde kritik för att MP inte positionerade sig längre till vänster på den
traditionella politiska skalan. Han ville ha mer betonande av kritiken av
kapitalismen. Gahrton framstår som (oftast, men inte alltid) rätt vänligt
inställd till Socialdemokratin, men kom här på kollisionskurs med Schlaug.
Gahrton menar att Schlaug tenderar att glömma bort att man främst
positionerar sig på den nya ekologiska politiska skalan.
Den stora frågan för Miljöpartiet har varit EG/EU. Här har den latenta
konflikten mellan personer lagda åt ”Realos”-hållet ställts mot de som är
lagda åt ”Fundis”-hållet till. EU-motståndet har varit kompakt och det
finns i alla fall kvar i form av skepsis mot överstatlighetens faror. Men man
har som bekant strukit kravet på utträde. Dels för att folkomröstningen om
EU-medlemskap slutade med ”Ja”. Det kvittar då vad man tycker, man
måste respektera ett demokratiskt grundat beslut. Nu när Sverige är med,
vore det självmord både för miljö och parti att inte utnyttja medlemskapet
för att försöka få igenom gröna beslut. Det verkar det råda konsensus om
idag.
Gahrton avslutar sin bok med att nämna Miljöpartiets nyckelfrågor:

farväl till landsbygdsnostalgin;

tillväxtskepsis;

medborgarlön;

kortare arbetstid;

ökat löntagarinflytande;

begränsa privatiseringarna;

kärnkraftsavveckling; samt några frågor till (s. 271ff.).
169
En annan relevant bok är förstås Grön ekonomisk politik av Lennart Olsen.
Olsen förespråkar ingen revolution, förslagen är ganska modesta. Här
kan man läsa mycket matnyttigt om vikten av ökad lokal produktion,
gynnande av småföretag (”miniföretag”), en relativt försiktig kritik av
fixeringen vid ”tillväxt”, gynnande av basbehoven, och att ta bort varor som
bara säljer genom mördande reklam, samhällstjänst, minimilön med mera.
GReP (jämför NEP – Lenins ”Nya Ekonomiska Politik”) är Olsens
förkortning för ”grön ekonomisk politik”, han är före detta socialdemokrat
och boken har en vänsterappell. Vi uppfattar det som att även de
ekonomiska problemen kommer in allt mer hos de gröna. Den nuvarande
globala skuldkrisen med bostadsbubblor pockar på en lösning. Risken är
annars stor att ekologin glöms bort och folk bara ser siffror. Dessutom har
ju politiska förslag ett pris. De kostar alltid något att genomföra, någonting
som prioriteras bort. Men beräkningen är en svår fråga – tidsaspekten,
omfattningen, med mera kommer in här.
Låt oss därför uppehålla oss vid ekonomiproblematik en liten stund.
Under 1900-talet markerar börskraschen 1928167 den absoluta botten
med efterföljande massarbetslöshet, inflation, sociala oroligheter med
mera. På 1930-talet prövades en rad olika lösningar dör att rädda
kapitalismen:

i Sverige och andra länder fick socialdemokratin makten och
genomförde en keynesiansk168 politik. Denna går ut på att
stimulera efterfrågan under allvarliga recessioner genom
socialpolitik, beredskapsarbeten och and "stimulansåtgärder";
helt enkelt ökar man efterfrågan eftersom inkomsterna ökar.

i USA lyckades Franklin D Roosevelt med att få igenom sin
New Deal där grundtanken också var keynesiansk;

i Tyskland lyckades en man att få i princip all makt – utöver att
förinta miljontals medlemmar av etniska, politiska, sexuella
167
Precis som vad som hände 2008 var kraschen 1928 en följd av att bankerna var alltför
frikostiga när det gällde att bevilja lån.
168
Begreppet betecknar idéer som i sin mest utvecklade form lanserades av John Maynard
Keynes (1842-1946).
170
och andra minoriteter, fick han igång industrin genom statlig
stimulans inte minst till krigsvapenindustrin.
Under efterkrigstiden stod en allmän välfärdspolitik högt i kurs, ja till och
med "planekonomi" nämndes som ett alternativ.169 Allt verkade fungera,
keynesianism och amerikanskt kapital räddade Västeuropa, medan det i
öst strävades efter snabb industrialisering, möjlig inte minst genom att
miljontals människor förflyttades till arbetsläger.
1950- och 60-talen var de gyllene välfärdsårtiondena. Men så kom,
som vi har varit inne på flera gånger, 1973. Redan 1971 dog ett av Keynes’
skötebarn – Bretton Woods-systemet. 170 Det avbröts när USA inte längre
garanterade att dollarn kunde lösas in i guld.
Kort och gott – det hade uppstått ett vakuum när det gällde en
fungerande ekonomisk teori, och detta kom snart att fyllas med den så
kallade nyliberalismen med ”avreglering” som magisk formel. Denna är
den neoklassiska ekonomiska teorins politiska uttryck: låt marknaden styra
det mesta; låt bankerna ge hur mycket krediter de vill och så vidare.
Ronald Reagan och Margaret Thatcher blev de politiker som gav
nyliberalismen ansikten. De hade inte lärt sig av 1928, nu skapades det
mesta av pengarna inte av riksbanker utan av privatbanker, i form av
siffror som inte var mer än en inteckning av en tänkt kommande
högkonjunktur. Kort sagt: en bubbla. Men nu är det 2013 och vi har sett att
marknaden kan klara av mycket – inte bara avregleringar utan även att
blåsa upp bubblor, få folk att tro på en evigt ljus framtid med en ständigt
expanderande ekonomi.
Problemet ligger i den nyliberala ekonomiska modellen är att den bara
räknar med tre aktörer: företag, stat och hushåll. Bankerna och en växande
skara kreditinstitut, offshore-institut och så vidare har blivit en allt mer
viktig fjärde aktör. Nyare ekonomisk teori, som till exempel bygger på
komplexitetsteorin, har visat att den ekonomiska makten har
koncentrerats och rikedomen växer ju närmare navet i den
spindelvävsliknande bank- och kreditsektorn du kommer. Varken
keynesianism eller nyliberalism lär kunna hantera detta. Både globalt och
169
Det var bland tyska kristdemokrater (!) detta diskuterades.
170
Bretton Woods-systemet, som var en utkomst av en konferens 1944 byggdes upp på
frihandel och fasta växelkurser.
171
nationellt har man börjat diskutera en skuldavskrivning och en minskad
makt för finanssektorn. För ekologister av alla de slag är detta en viktig
fråga – hur få med sig fattiga länder i en vettig global miljöpolitik? Hur
skapar vi en grönare ekonomi?
Jag nämnde Olsens bok om grön ekonomisk politik som ett seriöst
försök att besvara frågor av denna typ. Men det har nu gått över 20 år
sedan boken kom ut, och mycket nytt har ägt rum under solen. I stort sett
dagligen rapporteras i media om, till exempel, goda nya energikällor. Idag,
slutet av november 2012 läser jag om drakenergi, alltså inte hur de mytiska
djuren, men en av våra kära leksaker på rätt sätt alstrar användbar energi.
Och självaste den svenske kungen Karl Gustav Bernadotte talade i TV på
juldagen 2012 om att ”(f)ler i vår värld måste förmås att gå från ord till
handling i miljö- och klimatfrågan.”
172
15. Gröna sociala rörelser
Earh First! är en (från början) amerikansk rörelse som har beskyllts för
eko-terrorism, bland annat efter att ha inplanterat metalbitar i träd som
skulle fällas vilket ledde till skador på maskiner och de som hanterade
dem. Den dök upp 1979, inspirerad av bland annat det som skrevs i Tyst
vår, och blev en formell organisation året därpå. Den finns i flera länder,
dock inte i Skandinavien.171
Dess mest kända praktik för att kunna rädda delar av jorden redan nu
är ”trädsittning”, eller ”trädkramare” som vi kallar det. Rörelsen har ofta
anklagats för att vara terroristisk, men det finns inga belägg för det.
Snarare är det i Thoreaus anda fråga om ”civil olydnad”. Däremot har
utbrytargrupper – utvecklingen i Earh First! handlat mycket om
utbrytningar – ägnat sig åt ”ekotage”, till exempel Earth Liberation Front
(ELF). 172 Från att ha varit en utpräglad miljörörelse har intåget av många
anarkister och socialister gjort att man även betonar vikten av social
jämlikhet.
Rörelsen är förhållandevis stor även i Storbritannien och vi kan nu
räkna in dem till de frihetligt-socialistiska ekologisterna.
Till skillnad från Earth First! är Greenpeace mera känd på grund av
mera och flera spektakulära aktioner och massmedias rapporteringar om
dessa. Och, inte minst, den finns i Sverige och dess relativt många
medlemmar är ofta ute på gator och torg i jakt på personer som är beredda
att stödja deras sak.
171
Hemsida: http://www.earthfirst.org
172
ELF är en systerorganisation till Animal Liberation Front, och denna finns i Sverige
(Djurens befrielsefront).
173
Greenpeace grundades i Kanada 1971. Den utgjorde en utväxt ur en
grupp som ville stoppa USA:s andra kärnvapenprov i Alaska. Namnet är
mycket talande – en grön rörelse som vill stödja en fredlig utveckling och
förhindra åtgärder som man är emot.
Deras aktioner har flera gånger varit farliga – för de egna aktivisterna.
Den mest kända aktionen i denna kontext är nog när den franska
regeringen 1985 skickade soldater till Nya Zeeland med order att sänka ett
Greenpeace-fartyg. Man lyckades med detta och en besättningsman
omkom.
Just deras skepp har ofta synts i media i samband med freds- och
miljöfrågor. En rad mål står på deras agenda, och man har haft viss
framgång när det att stoppa kärnvapenprovsprängningar i atmosfären och
kriminalisering av kommersiell valfångst.
Man menar sig att verka för fred genom att verka för energiformer och
utsläpp som påverkar det globala klimatet: skydd av skogar; avrustning;
hållbart jordbruk; med mera, med mera.
De har också medverkat till att vi vet att freon, den gas som verkar
kylande i våra kylskåp, påverkar det skyddande ozonskiktet i atmosfären.
Greenpeace har varit med att utveckla en teknologi som möjliggör
tillverkning av freonfria kylaggregat.
174
175
16. Försök till globala agendor
Riomötet
Det första Rio-mötet 1992 syftade till att utveckla en åtgärdsplan för
ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbar utveckling.
Politiska ledare från jordens alla hörn diskuterade den globala
uppvärmningen173, sinande icke-förnybara energikällor, föroreningarna,
hotade livsformer med mera. En hel del NGO-folk var där också och lyfte
fram befolkningsökningen, den ojämlika fördelningen av resurser mellan
Nord och Syd. De ville påpeka att detta berodde på den okontrollerade
tillväxten. I alla fall resulterade mötet i ”Agenda 21”.174
”Agenda 21 är ett internationellt, globalt dokument. För dem som
skall arbeta vidare med uppföljningen av Rio-besluten gäller det att
utifrån förhållandena i vår egen omvärld besvara frågor av typen vad
skall göras, hur skall det göras, vem skall ha ansvaret och vilka medel
skall användas för att få till stånd en hållbar utveckling nationellt och
internationellt.”
173
Om global uppvärmning finns mycket att lära av Mark Lynass’ Oväder. Han visar att det
förekommit sådan långt tillbaka i historien, långt innan människor fanns. Men den som
pågår nu medverkar vi själva i, och kan påverka. Läs också ett par färska rapporter:
Världsbankens
http://climatechange.worldbank.org/sites/default/files/Turn_Down_the_Heat_Executive
_Summary_English.pdf
och UNEP:s (ett FN-organ)
http://www.unep.org/publications/ebooks/emissionsgapreport/pdfs/EMISSIONS_GAP_T
ECHNICAL_SUMMARY.pdf
174
En sammanfattning (på svenska) finns här:
http://www.regeringen.se/content/1/c6/01/86/84/6de2900f.pdf
176
Riomötet 2012
2012 var det dags för ett nytt möte i Rio. Det var åter dags att diskutera
frågan: Hur kan, och bör, en grön global politik se ut? Vad har gjorts? Vad
har inte gjorts? Vilka problem för att uppnå målen finns det? Som bekant
finns det ett stort antal organisationer, grupper och nätverk som alla vill
främja en hållbar utveckling. Men leder detta till verkliga – och goda
resultat?
Slutdokumentet (49 sidor, 283 punkter) innehåller vackra ord. 175 Det
viktigaste problemet är fattigdom och minskad fattigdom är en
förutsättning för en hållbar utveckling, det står redan i punkt 2. Alltså först
mat, sedan kan vi tänka på miljön. I punkt 3 framhålls vikten av att
integrera ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter. Och sedan
fortsätter löften och vackra ord. Men det viktigaste av allt – det är i
praktiken till intet förpliktigande, och det finns ingen gemensam global
aktör som kan implementera målen.
Kyotoprotokollet
Detta ”protokoll” är en internationell överenskommelse från 1997. Målet är
att minska utsläpp av växthusgaser som påskyndar den globala
uppvärmningen, som i sin tur har en rad negativa effekter. Storleken på
minskningar varierar mellan regioner och länder. Sverige är ett av de få
länder som lyckats med detta. Ett problem är att det finns olika sätt att
undkomma målet, dessutom drog sig USA ur efter att kongressen inte gav
sitt stöd åt den dåvarande presidenten Bill Clinton. Hans efterträdare har
inte gjort några försök att få USA att följa protokollets mål.
Resultatet kan inte beskrivas som ett misslyckande, flera länder gör
vad de kan, Australien och Kalifornien har i efterhand hakat på. Men så
länge de två stormakterna USA och Kina står utanför så uppnås knappast
175
Här finns dokumentet att ladda ner: http://www.fn.se/press/2012/rio-motet-avslutat-/
177
målen och uppvärmningen fortsätter. Det går att läsa om dagligen, senast
om hur isarna i Arktis och på Grönland smälter snabbare än beräknat.
Quatar 2012
I december 2012 var det dags igen, nu med de allra färskaste
larmrapporterna om klimatförändringarna i bakhuvudet hos deltagarna
från de flesta av världens stater. Ännu ett möte utan större resultat, inte
minst på grund av motsättningarna mellan rikare och fattigare stater.
Hoppet för de som är medvetna om allvaret står nu till nästa toppmöte i
Paris 2015 – om det inte är för sent.
Något som tillkommit på agendan och med all sannolikhet kommer att
öka de närmaste åren är klimatmigrationen, nu har vi fått ett nytt ord:
klimatflyktingar. Det är människor som flyr från områden som försaltas
och förtorkas, framför allt i Afrika och områden som blir översvämmade
med alla dess konsekvenser, framför allt i Asiens monsunområden.
I skrivande stund
Och i skrivande stund närmar vi oss toppmötet i Paris 2015. Detta möte
bär med sig fler och större förhoppningar än tidigare – en revansch jämte
försöket i Köpenhamn 2009.
178
17. Kritik av ekologism
Den så kallade guilt-by-associaltion-tekniken används av Anna Bramwell
(1989): eftersom nazisterna var så framstående i miljöpolitiken så är de
gröna idag nazister. Det är väl att gå lite väl långt. Nu följer en mer seriös
röst. Luc Ferry heter han och har iakttagit detta fenomen: ”den ’vaksamme
demokraten’ (betraktar) ekologisten som en ’petainist’176 utifrån motivet att
hans kärlek till naturen doftar misstänkt mycket av fosterlandskärlek för
att inte vara en aning grågrön.” (Ferry 1997: 21)
Luc Ferry
Ferry är en fransk framträdande filosof och hans bok Den nya ekologiska
ordningen från 1992 är vad vi ska ta upp nu.
Antropocentrism och humanism är inga gamla dygder. Ferry berättar
om en rättsprocess 1545 som utföll till snytbaggarnas177 fördel. Det finns
massor med liknande exempel (s. 9).
Låt oss titta på ett mer närliggande exempel. 1970 fick Disneykoncernen tillstånd att exploatera en ödslig dal i Sierra Nevada.
Miljöorganisation Sierra Club ville överklaga detta men avvisades av
domstolen eftersom organisationens intressen inte direkt berördes av
projektet. (s. 17)
Bland annat detta fick professorn Christopher C. Stone att skriva en
artikel – ”Should Trees have Standing? Towards Legal Rights for Natural
Objects.” I samband med rättsprocessen 1970 skyndade sig Stone med att
176
Syftar på anhängare till den fascistiske ledaren Petain i ”Vichy-Frankrike”, den del som
inte var ockuperad av Tyskland under andra världskriget.
177
Skalbagge vars larver äter trädplantor, vilket kan drabba skogsbrukare.
179
skriva en artikel där det står att läsa ”vi bör ge juridiska rättigheter till
skogarna, haven, ja, till den naturliga miljön som helhet.” (cit. efter Ferry s
17). Men förgäves, Disneykoncernen vann, dock bara med en endaste röst.
Tiderna förändras.
Ferry ställer en retorisk fråga: ” Man kan…fråga sig om inte dessa
tänkare, ’efterhumanismens’ filosofer och jurister… i realiteten är på väg
att återuppliva en förmodern världsuppfattning, där naturföremålen
återfår sin status som rättssubjekt?” Ferry menar att det är så, detta på
grund av att de fyller ett tomrum då de stora ideologierna knappt finns
längre, ja då finns ett tankesystem som grundar sig på vetenskapen.
Medicinarna har visat att rökare löper stor risk att få lungcancer,
bilfabrikanterna har erkänt den vetenskapligt belagda sanningen i att
bilavgaser bland annat leder till skogsdöd, och så vidare. Då kan tiden för
en ”vetenskaplig politik” vara inne.
Men här tror jag att vi måste hejda oss. Tiden tycks vara inne även för
extremism, ultranationalism och fundamentalism som inte kan påstås vila
på vetenskapliga rön. Nu tillbaks till vad Ferry skriver.
Hans problematik består i frågan om ”en icke-metafysisk och icketyrannisk humanism (är) möjlig?” (s. 22) Med hans ord, något helt annat
än ”cartesianismen” som ser som sin uppgift att göra människan till
naturens absoluta härskare. Det går alltså inte att vifta bort Ferry som
miljöhatare, det vill säga slika personer som menar att ekologismen är helt
ute och cyklar. Jag diskuterade i inledningen av denna bok Ferrys
distinktion mellan tre ”ekologier”, och han befinner sig någonstans mitt
emellan den första (den banale) och andra formen (reformisten). Han ser
värdet av en ”miljöetik”, och hans huvudsyfte med boken är att skissa på
konturerna till hur en sådan kan inlemmas i den liberala demokratin (det
vill säga den politik som baseras på de mänskliga rättigheterna).
En stor del av boken ägnas åt nazisternas relativt progressiva
miljöpolitik. Eftersom jag har behandlat detta ämne redan bortser jag från
att referera Ferrys resonemang kring detta.
Det som får hans resonemang att hetta till ordentligt är djupekologin.
Jag var inne på den ovan – att även allt annat än människorna på vår
planet bör ha rättigheter. Han går så långt till att påstå att ”(djupekologin)
ter sig motbjudande för demokraten.” (s. 163)
180
Stundtals blir Ferry för mycket av det han råkar vara – en filosof som
arbetar med logiska argument och därför per definition icke-empirisk och
avvisande av religionen som förmedlare av andlig visdom. Därför kritiserar
han djupekologin för att den är självmotsägande – hur kan bergen och
annan icke-levande natur hävda att de har rättigheter? Och djuren – har
något djur påvisat detta? Här tycker jag faktiskt att det är Ferry som faller
på sitt eget grepp – han vill kritisera antropocentrismen och samtidigt
använder han den som utgångspunkt för sin kritik av djupekologin.
Ibland förstår jag inte hur en så pass klok och sansad filosof som Ferry
som respekterar miljöetiken kan skriva som han gör. ”Att vi en dag med
hjälp av ökad kunskap och bättre teknik kommer att kunna lösa de
problem som miljöetiken behandlar är mer sannolikt.” (s. 163) Visst, som
jag tror att jag har visat, är Heidegger en galenpanna, men hans
teknikkritik innehåller föreställningar som är värda att ta på allvar.
Jesper Hoffmeyer
Den högt ansedde danske biologen Jesper Hoffmeyer skrev 1980 en kort
artikel som i svensk översättning heter Den gröna faran. Det säger sig då
självt att den är värd att ta upp här.
Hoffmeyer använder sig av marxistiska tänkesätt och terminologi och
inser samtidigt att Marx var en naiv teknikoptimist. Hoffmeyer visar först
att det är en myt att människor vill arbeta så mycket som möjligt. Inte bara
Marshall Sahlins utan även andra antropologer har visat, till exempel, att
det är högst troligt att människorna har en ”fritidspreferens”. Ett exempel
som stödjer denna tes är att när Siane-folket på Nya Guinea bytte ut
stenyxorna mot stålyxor började männen att ersätta den nu mindre
arbetsinsatsen som krävdes, inte med mera arbete, utan med nya
ceremonier och annat mer lekfullt, ”fritid” som vi säger i dagens Sverige.
Men hur kommer det då sig att folk idag tror att man måste arbeta
mer? Jo för att man vill ha, och behöver högre lön för att kunna köpa det
som är kapitalismens sätt att fixa de problem som den själv har skapat.
Hoffmeyer kallar detta för ”teknologiska fix”.
Det främsta ”fixet” är bilen. Den behövs för att förflytta sig mellan
arbetet och bostad, att ta sig till naturen, handla livsmedel och andra
181
produkter, att besöka vänner och andra som bor långt bort från bostaden.
Vi lever som bekant inte i agrara bygemenskaper längre.
TV-apparaten är också ett ”fix” när den fyller en social funktion då
man inte har byfränder längre.
Några andra fix är p-pillret (det är besvärligt att ha för många barn);
antibiotikan (som blev viktig inom jordbruket för att bekämpa djurens
sjukdomar); listan kan göras lång och en viktig poäng är att fixen skapar
behov av nya fix. En ond cirkel som blir en spiral när det skapas nya behov
(till exempel gym och träningscyklar) som kräver mer betalningsmedel,
som samtidigt då gynnar tillväxten – kapitalismens stora Måste.
Men mitt i detta skapas proteströrelser, man ser det sjuka i det vi varit
inne på. Men dessa rörelser kan bli farliga – om den teknologiska fixstrategin består blir alternativet till det ekologiska sammanbrottet
ekofascism.
För Hoffmeyer blir slutsatsen att kapitalismen måste bort, liksom
teknikfixeringen och miljöförstöringen. Hans position påminner inte så lite
om Bookchins, men Hoffmeyer ser ett problem i att ekologismen kan bli
extrem.
182
183
DEL 5. FRAMTIDENS
EKOLOGISMER
184
18. Grön utilitarism och
transhumanism
I det här kapitlet går jag (DG) igenom några perspektiv som vuxit fram
under senare tid och som på olika sätt pekar framåt i tiden. Kapitlet har
fyra delar. Först diskuteras det som här kallas för ”grön utilitarism”, sedan
ett perspektiv som går under etiketten ”grön transhumanism”.
Grön utilitarism
Många drar öronen åt sig när de hör ordet utilitarism – tanken från den
engelske upplysningsfilosofen Jeremy Benthams om ”största möjliga nytta
för största möjliga antal”. Utilitarismen är en konsekvensetik dragen till sin
spets. Vi måste handla så att det får så goda konsekvenser för alla, oavsett
vem som påverkas, bara de kan känna lust och smärta.
Denna tanke kan i våra dagar kännas närmast hopplöst förlegad, en
kvarleva från en rationalistisk tid då man såg instrumentellt på människan,
naturen och samhället. I mångas öron är utilitarism lika med ett bejakande
av en linjärt expanderande industrialisering som naivt antas göra alla
människor rika och glada.
Emellertid var redan Benthams utilitarism radikal på åtminstone
djurrättens område. Han bröt med 1600-arvet från ”den moderna
filosofins grundare” René Descartes (att människan var det enda besjälade
i ett annars förunderligt mekaniskt klockverk av samverkande ”virvlar”)
och påpekade att det inte finns någon moralfilosofiskt godtagbar anledning
att utesluta djurens lycka och lidande från kalkylen. De berömda orden
ekar än idag på djurrättsaktivisternas hemsidor: ”The question is not, Can
they reason? nor, Can they talk? but, Can they suffer?“ Descartes har å sin
sida genom en historisk tabbe dragit på sig moderna djurättsaktivisters och
djupekologer tidlösa avsky genom att bland annat spika fast och sprätta
185
upp en hund medan han stilla kontemplerade hundens plågade gnyende
som inget annat än ”gnisslandet från en maskin”.
Det är sant att utilitarismens principer legat till grund för
nationalekonomin och mycket av det moderna välfärdssamhällets
uppbyggnad. Och trots att denna moralfilosofiska riktning fått utstå
mycket hån och hård kritik från mer romantiskt, existentiellt och andligt
sinnade tänkare, har den visat sig svår att skaka av. Den återuppstår
ständigt i nya skepnader. Kanske beror detta på att konsekvensetiken helt
enkelt är mycket praktiskt orienterad och därför utgör en oumbärlig del av
vårt moraliska tankegods när vi ställs inför alla vardagens och världens
praktiska problem, miljöproblemen inräknade.
De av dagens yrkesfilosofer som är utilitaristiskt orienterade är i regel
också mycket gröna. Deras ekologism är av ett helt annat slag än
djupekologernas och systemtänkarnas. Det kanske allra tydligaste
exemplet på utilitaristernas inflytande och utgångspunkter finns på
djurrättens och djurskyddets område. Den australiensiske filosofen Peter
Singer har blivit portalfigur för just djurens rätt, för kritiken mot den
globala köttindustrin och annan animalisk massproduktion. Det
utilitaristiska argumentet hos Singer är svårt att ducka: allt tyder på att
djuren lider, och vi måste följaktligen göra allt vi kan för att befria djuren
från detta lidande.178
Dagens utilitarister stannar heller inte vid detta: miljön måste också
skyddas från utarmning och föroreningar för alla kännande varelsers skull.
Den gröna utilitarismen utgår inte ifrån moder jord och naturens renhet,
skönhet och inneboende värde. Miljön anses alltså inte nödvändigtvis vara
”Naturen med stort N” som speglas i vackra berg, skogar och hav och som
människan skulle ha syndat emot. Å andra sidan anses naturen heller inte
vara enbart en resurs för människan att fritt utnyttja, oavsett konsekvenser
för djur och framtida generationer.
178
Se Singers klassiker Animal Liberation (2009 (1975)). Mot den utilitaristiska djurrätten
står mer rättighetsbaserade linjer som abolitionismen – idén om att ägandet och
exploateringen av djur bör avskaffas på principiella grunder, likt slaveriet har avskaffats.
Ett avgörande namn här är juridikprofessorn Gary Francione.
186
Miljöproblem är problem för att de leder till att levande varelser –
samtida och framtida – får lida eller förlorar möjligheter till liv och
njutning. Om det finns något som vi människor kan göra för att förhindra
lidande och frambringa lycka – då bör vi göra det, punkt slut.
Detta är alltså en utvidgning av vår vardagliga upplevelse av att vi efter
förmåga borde hjälpa en nödställd främling som håller på att drunkna eller
får hjärtslag. Det är helt enkelt etiskt orimligt att låta klimatpåverkan leda
till torka, svält, politiska konflikter, översvämningar och strömmar av
klimatflyktingar – om det nu finns något vi kan göra för att hindra detta.
Det är etiskt sett orimligt att ta död på rikt djurliv i regnskogarna eller att
döda allt liv i havet genom överfiske, försurning och giftiga utsläpp.
Å andra sidan är inte all miljöpåverkan konsekvensetiskt orimlig.
Sådan påverkan som står i proportion till den nytta som kan skapas för
kännande varelser (människor) är faktiskt godtagbar. Det kan alltså vara
OK att förstöra miljön till viss del om det leder till något gott och hållbart
för många människor – till exempel är ett ekologiskt brukande av jorden
rimligt även om man ersätter ett betydligt rikare ekosystem med
monokultur, eftersom det är en förutsättning för att många människor inte
ska svälta.
Två svenskar som nog kan kallas för gröna utilitarister är filosoferna
Bengt Brülde (lyckoforskare) och Joakim Sandberg (etiker, fondexpert). I
Hur bör vi handla? (2012) griper de sig an en vardagsnära betraktelse av
vad de menar är de tre största källorna till lidande i vår tid: den globala
fattigdomen, den industriella djurhållningen, samt klimat- och
miljöproblemen. I boken visar de sakligt och redogörande just hur
fruktansvärda lidanden som fortlöpande återskapas i världen idag, varje
sekund av våra liv. Fattigdomen, behandlingen av djur och miljön är enligt
författarna de tre största källorna till lidande. Det lite mindre uppenbara är
att även miljöproblemen skapar lidande, både här och nu, särskilt för
världens fattiga. De manar läsaren till att handla.
Men boken slår inte över i ett alarmistiskt upprop för radikal
förändring av våra liv (innan det är för sent!) inte i fördömanden av det
kapitalistiska globala systemet, knappast ens i särskilt bitska ord mot
världens alltför passiva regeringar och internationella organ. Nej, med
samma artiga snusförnuft frågar sig istället författarna lugnt och stilla vad
vi vanliga medborgare kan göra. Och så visar de i förbifarten på dessa
förfärande siffror (s. 73, siffror avrundade):
187
Antal slaktade djur i
Världen (2010)
Sverige (2009)
Ankor
2,6 miljarder
168 st
Får/lamm
520 miljoner
255.000
Grisar
1,3 miljarder
3 miljoner
Gäss
623 miljoner
18.000
Hästar
5 miljoner
3.800
Höns
60 miljoner
3,6 miljoner
Kalkoner
656 miljoner
500.000
Kaniner
1,2 miljarder
30.000
Kor/kalvar/tjurar
298 miljoner
451.000
Kycklingar
53 miljarder
79 miljoner
Övriga djur
500 miljoner
Summa:
60 miljarder djur
86 miljoner djur
Över 60 miljarder djur slaktas i världen vart år, varav närmare 90 miljoner
i Sverige, det stora flertalet efter korta och eländiga liv. Fiskar och andra
vattenlevande djur har ej beräknats men innefattar sannolikt en större
siffra än de landlevande djuren. Siffror presenteras också för djurförsök.
Och här börjar författarnas gröna utilitarism att förvåna. Som enskilda
individer och konsumenter, visar författarna, har du och jag mycket liten
påverkan på de kolossala internationella handelssystemen. Förvisso gör det
skillnad om hundratusentals människor slutar äta kött, slutar flyga, skrotar
bilen, tar kortare duschar, endast köper ekologiskt och röstar grönt. Men
faktum är att sannolikheten att just du eller jag skapar den avgörande
188
skillnaden i princip är lika med noll. Tänk efter – även om jag är vegetarian
i 30 år, räddar jag knappast livet på en enda kyckling eller gris, eftersom
lika många föds upp, slaktas och säljs i alla fall, med marginella skiftningar
i prisnivån. Så fungerar trots allt de stora ekonomiska systemen.
Författarna ställer detta tankesätt mot olika argument som menar att
vi ska vara gröna för det grönas skull, att vi ska vara rena från synd, svära
oss fria från skapandet av lidande. Men det går inte att svära sig fri. Det
enda vi kan göra är att ta så mycket ansvar som möjligt för att minska
lidandet på det sätt som gör största möjliga skillnad.
Som tur är slutar inte författarnas resonemang i denna mörka krok,
där inget känns särskilt lönt. För det finns trots allt handlingar som gör
stor skillnad även på individnivå: att ge pengar till sjuka och svältande, att
påverka beslutsprocesser, att bidra med kunskap, insikter och värderingar i
hjälporganisationer och företag. Här kan vi påverka konkreta fall med
konsekvenser för verkliga, levande människor och djur, vilket alltså är
svårt om vi enbart köper ekologiskt, har etiska fonder, inte tar flyget och så
vidare.
Stora och medelstora företag kan givetvis göra desto mer. För det
första kan de ta större miljöhänsyn och för det andra har de ofta de
finansiella medlen att göra stor, kontinuerlig skillnad genom välgörenhet.
Och mest kan förstås nationalstaterna göra – både genom allokering
av resurser och genom lagstiftning. Även om nationalstaternas
handlingsutrymme på många sätt är begränsat i dagens transnationella,
globaliserade verklighet, är de fortfarande den överlägset starkaste
aktören, den som kan göra störst skillnad. Det kan handla om grön
skatteväxling, om köttskatt och gynnande av vegetarisk kost, om skärpta
regleringar, om systematiskt gynnande av miljövänliga lösningar på
energins och transportens områden. Sist men inte minst kan stater ingå
internationella avtal. Ett bra avtal på hög nivå kan bita rejält på de djupa
och svåra problemen.
Som individer kan vi på olika sätt engagera oss för att påverka företag
och stater. Här kan du och jag göra riktig skillnad. Vi kanske inte har så
stora chanser att lyckas påverka. Men om vi mot förmodan skulle vara
framgångsrika kan vår påverkan på världens lidande vara kolossal. Och
just därför är det värt besväret. Vi bör alltså handla som aktivister, tänkare,
politiker, opinionsbildare, sociala entreprenörer, som samvetets röst på
189
bolagsstämman. Det är rentav fel av oss att låta bli att engagera oss för att
bota dessa stora lidanden!
Och här kommer räddningen även för den gröna konsumenten. För att
kunna handla som aktivister med någon som helst bibehållen trovärdighet
måste vi leva som vi lär. Alltså: sopsortera, handla ekologiskt, äta veganskt,
ta cykeln. Var alltså renlärig, men dock med öga för de praktiska
konsekvenserna – av retoriska skäl. Använd inte grön konsumtion som en
förevändning för att slippa göra verklig skillnad genom att ge bort dina
pengar och att engagera dig i samhället!
Den gröna utilitarismen lyckas alltså på sitt egensinniga vis vara nog
så radikal. Ett sympatiskt drag i denna radikalism är att den samtidigt kan
vara avslappnad på ett sätt som känns trovärdigt i vardagen. Som alltid
finns fortfarande en risk för extremism och/eller fundamentalism. Det är
lätt att föreställa sig att alltför grovhuggna utilitaristiska argument skulle
kunna användas på olika tvivelaktiga sätt för att rättfärdiga extrema
hållningar.
Grön transhumanism: technogaia
Transhumanismen är på många sätt en utilitarism på styltor. Man vill inte
bara uppnå största möjliga lycka med de medel som idag står till buds.
Man tar dessutom in alla framtida teknologiska möjligheter i beräkningen.
Till transhumanismens ledande författare och förespråkare hör
Oxfordfilosoferna David Pearce och Nick Bostrom (Nicklas Boström) och
uppfinnaren, futuristen och teknikgurun Ray Kurzweil. Många andra hade
kunnat nämnas. Dessa tänkare menar att människan genom teknologiska
framsteg kan utveckla just vad det innebär att vara människa. Själva
människans natur görs till ett teknologiskt och socialt utvecklingsprojekt.
Människan och hennes lott kan förändras i grunden.
Transhumanisterna menar att vi kan och bör stödja en sådan
utveckling. Vi bör ersätta människan med den överlägsna
”transmänniskan” (the transhuman). Den framtida transmänniskan
kommer att vara gladare, mer produktiv, mindre sjuk, klokare, mer socialt
intelligent och empatisk. Hon kommer dessutom att ha förbättrade
sinnesorgan. Hennes många sjukdomar och neuroser kommer vara ett
minne blott. Hon kommer att uppnå ”evigt liv”, åtminstone med våra mått
mätt. Lidandet, såsom vi känt det genom hela vår bloddrypande historia,
190
kan komma att utplånas. Och om vi bryr oss om andras lycka och lidande
är det vår förbannade moraliska skyldighet, menar transhumanisterna, att
se till att allt detta sker så snart som möjligt. Vi borde sluta dalta med de
många underordnade frågorna och istället koncentrera oss på att
förverkliga denna möjlighet – en ny människa som lever under mycket
bättre förutsättningar. Jag återkommer snart till de teknologier som
transhumanisterna anser avgörande för transmänniskans födelse.
Redan 1984 skrev den amerikanska samhällsteoretikern (med
bakgrund som biolog) Donna Haraway179 ett feministiskt och socialistiskt
manifest om cyborgen – ett väsen som vi redan kan se bryta fram på
många håll, i och med att teknologin och människan sammansmälter på
alltfler sätt. Cyborgen är härligt könlös, menade Haraway, och därför
kommer det elaka patriarkatet (den könsmaktsordning som underordnar
kvinnan) att falla efter hand som gränserna suddas mellan samhälle och
natur, människa och maskin, individen och miljön. När manligheten inte
längre dominerar naturen kommer dessutom samhället (av någon
åtminstone för mig ganska oklar anledning) äntligen bli socialistiskt.
Haraways manifest var notoriskt flummigt skrivet och grundade sig på
intellektuella ordlekar snarare än på en saklig analys av teknologins
möjligheter och förutsättningar. Men det satte igång många människors
fantasi, och visade att transhumanistiska tankegångar trots allt inte endast
hör hemma på tekniska högskolor och eller hos logisk-analytiskt skolade,
torra engelsmän. Även feminister orienterade mot humaniora kan
intressera sig för transhumanistiska perspektiv, om än från annan ingång
än den mer teknikdyrkande som transhumanisterna har.
Idag finns det en internationell förening för transhumanism (WTA)
och dess svenska gren heter Människa Plus. Tre områden av teknologisk
utveckling ligger i fokus:180
gentekniken (och epigenetiken, att påverka hur vårt DNA
aktiveras utan att förändra DNA-sekvenser);
2. nanoteknologin;
1.
179
Se Haraway (1991) som finns på:
http://www.egs.edu/faculty/donna-haraway/articles/donna-haraway-a-cyborgmanifesto/
180
Se hemsidan:
http://www.transhumanism.org/index.php/WTA/communities/environmentalists/
191
3. den artificiella intelligensen (den så kallade AI:n eller
robotiken).
Dessa tre områdens teknologiska utveckling konvergerar mot en och
samma punkt. De antas förstärka varandra och föra oss med stormsteg mot
ett stort genombrott som gör transhumanismen till en möjlighet inom snar
framtid. Dessa tre områden förkortas tillsammans som GNR. Det är alltså
huvudsakligen genom att analysera dessa områden inom den teknologiska
utvecklingen, genom att koppla samman insikter från alla tre, och genom
att lyfta de etiska och sociala frågor som GNR:s många möjliga
tillämpningar medför, som transhumanisterna analyserar transmänniskans förväntande antågande.
Genom genteknologin kan vi odla fram bättre människor. En ny
eugenik, inte genom rasmässig avel, utan genom teknologiska framsteg och
gradvisa förfiningar. Detta är för de flesta av oss många en osmaklig idé
och den har också fått kritik från några av vår tids mest etablerade
samhällsvetare. Statsvetaren Francis Fukuyama (176) 181 har varnat för att
transhumanisterna inte kan avfärdas som några enstaka knäppgökar – vi
talar trots allt om grupper från den globala teknologiska och intellektuella
eliten, som drar en växande publik av lovande forskare och uppfinnare.
Nej, deras idéer hotar den humanistiska grund på vilken vår civilisation
vilar. För Fukuyama innebär humanismen att människan är människa, en
unik position i universum som vi alla delar och som gör oss alla jämlika i
erfarenheten att vara födda till samma art. Världens kanske mest berömde
samhällsfilosof Jürgen Habermas (2003) har också skrivit en kort bok som
varnar för genmanipulation av människan. Även han försvarar en
humanistisk princip.
Men kanske har transhumanisterna rätt i att våra principiella
betänkligheter skulle stå sig slätt om vi som blivande föräldrar på allvar
ställdes inför frågor som: Vill du att vi ska eliminera risken för allvarliga
genetiska sjukdomar hos ditt barn? För egen del skulle jag tacka ja. När vi
väl tackat ja till detta, är avståndet plötsligt kortare till nästa fråga: Vill du
att vi ska ge ditt barn gener som motverkar depression, oro och stress?
Därpå följer nästa fråga: Vill du att vi ska ordna så att ditt barn får ett
betydligt längre liv? Eller nästa: Vill du att ditt barn ska ha de genetiska
181
Se Fukuyama i Foreign Policy:
http://www.foreignpolicy.com/articles/2004/09/01/transhumanism
192
förutsättningarna för att åtnjuta hög intelligens och djup förmåga till
kreativt skapande? Ja, vilka föräldrar skulle vilja se sitt barn tina bort i
cancer eller leukemi, eller begå självmord efter långvarig depression,
vetandes att man kunde ha valt bort allt detta men inte gjorde det på grund
av det stred mot ens humanistiska principer? Vilken förälder önskar inte
sitt barn ett långt, lyckligt liv?
En ledande tanke hos till exempel David Pearce (personlig
kommunikation) är att, om vi bryr oss om alla kännande varelser, då borde
vi väl rimligen bry oss om utvecklande av själva kännandet? Det är just
detta kännande som de lite mer filosofiskt orienterade transhumanisterna
vill utveckla. Det handlar alltså i betydligt mindre utsträckning om att göra
människor ”smarta och vackra” (jämför med den stora våg av plastikkirurgi
i Sydkorea som får den unga generationen att alltmer lika varandra). Det
handlar om att skapa potential till långvariga, starkt positiva
känslotillstånd – om att undgå lidandet. Människan kan spränga de
biologiska gränser som finns idag, hon kan ha ett nervsystem mycket bättre
anpassat för ett liv i lycka, mening och gemenskap.
Hur passar då nanoteknologin och robotiken in i bilden? Genetiken
anses rentav vara bland transhumanisterna det minst lovande området av
de tre (GNR). Till exempel Ray Kurzweil182 menar att vi redan inom en så
snar framtid som år 2030 kommer att kunna producera artificiella organ
med bättre funktionalitet och hållbarhet än de vi biologiskt begåvats med.
Dessa kommer dessutom att vara enklare att reparera eller helt enkelt byta
ut. I vårt blod kommer självorganiserande nanorobotar att cirkulera och
hålla oss rena från föroreningar och samverka med våra biologiska
processer för att göra dem effektivare och mer hållbara så att cellernas
åldrande bromsas. Dessutom kommer nanorobotarna att kunna omvandla
nästan vilket skräp som helst till nyttiga råvaror och vi kommer att leva i
mycket större överflöd än idag, utan betydande avfall. AI-teknologin
kommer också att kunna hjälpa oss med att utföra mycket arbete och
eventuellt användas i kombination med våra hjärnor för att ge oss tillgång
till information och analytisk tankekraft. Man talar rentav om att
transhumanismen och AI kan ”ersätta kapitalismen” (Coburn, 2013).183
182
Den mest talande summeringen finns kanske talande nog på Wikipedia:
http://en.wikipedia.org/wiki/Predictions_made_by_Ray_Kurzweil
183
http://hplusmagazine.com/2013/04/22/capitalism-is-dead-long-live-transhumanism/
193
Man kan skriva långt om länge om de många fantasifulla exempel på
framtida möjligheter och risker som transhumanisterna diskuterar, det ena
mer häpnadsväckande och verklighetsfrämmande än det andra. En del av
tankarna har för mig upplevts som så tekno-utopiska att jag knappast
ansett det relevant att diskutera dem. Och många av idéerna känns
skrämmande när man tänker på hur de skulle kunna slå fel eller få
allvarliga sociala eller ekologiska konsekvenser i vår av allt att döma
kulturellt och politiskt omogna värld.184 Men faktum är att alltfler tunga
aktörer börjar ta de transhumanistiska frågorna på stort allvar – EUparlamentets organ för ekonomisk och vetenskaplig lagstiftning skrev
2009 en studie om ”human enhancement”185 och 2011 delade EUkommissionen ut forskningspengar för tvärvetenskaplig forskning inom
samma ämne. Forskningen handlar kort sagt om hur EU kan förhålla sig
till transhumanismen.
Men nu vill jag zooma in på de styrande filosofiska tankar inom
transhumanismen som är specifikt relevanta för det ekologiska tänkandet.
Vi har redan pekat på idén om själva kännandet, upplevelsen av
verkligheten, som den yttersta källan till lycka och lidande. Här närmar sig
transhumanismen ett eko-buddistiskt tänkande (se ovan om Gary Snyder i
denna bok). Men parallellerna till systemtänkande och cybernetik är
kanske desto fler (att naturen genom alla relationer organiserar sig själv i
enlighet med matematiska principer som vi kan studera men vars
slutresultat dock aldrig helt kan fastställas – se vårt stycke om Gregory
Bateson, eller nedan om Fritjof Capra).
Människan ses av transhumanisterna inte som en särskild varelse i
skapelsen, utan som en del av en bredare naturens utveckling. Hon utgör
alltså inte slutstadium för utvecklingen, men inte heller enbart en art bland
flera. Istället kan människan ses som en del av naturens självorganisering,
eftersom vi genom kulturell och teknologisk utveckling har kommit att
styra över naturens utveckling på ett alltmer självmedvetet sätt. Det finns
alltså ingenting specifikt mänskligt, utan det som är mänskligt är något
som skapats och definierats, och som med nödvändighet kommer att
omskapas i framtiden. Då menar transhumanisterna att vi lika gärna borde
184
Här skräms jag (GD) av vad vi kan kalla för “Brave New World” eller 1984, alltså ett
skrämmande tillstånd av teknokratism, den sociala ingenjörskonstens återkomst I form
av genetisk manipulation etcetera.
185
http://www.itas.fzk.de/deu/lit/2009/coua09a.pdf
194
se till att detta skapande sker på ett så medvetet och välinformerat sätt som
möjligt. Därav trans-humanism: utveckling genom och bortom människan.
Själva evolutionen sätts i centrum, men inte som en blind, mekanisk kedja
av händelser, utan som en intelligent ordnad process, en ökande grad av
medveten självorganisering.
Redan 1987 skrev den transhumanistiskt inspirerade statsvetaren och
socialpsykologen Walter Truett Anderson i boken To Govern Evolution:
”Idag utgörs den drivande kraften i evolutionen av mänsklig
intelligens. Även vår egen genetiska framtid ligger i våra händer, styrd
inte av darwinistiska abstraktioner, men av vetenskap, medicinsk
teknologi och politik… Detta är den kommande erans projekt: att
skapa en social och politisk ordning – en global sådan – som står i
proportion till människans makt över naturen. Ett sådant projekt
kräver ett skifte från evolutionärt småfifflande till en politisk styrning
av evolutionen.” 186
Kanske är detta inte så främmande för vår tid som det först låter.
Människan organiserar ju redan merparten av världens alla landskap och
utövar stor påverkan på resten. Genom ekologismen, miljöpolitiken och
miljövetenskapen har vi dessutom börjat omorganisera naturen på alltmer
medvetna sätt, till exempel genom att plantera in växter och djur för att
återbalansera olika ekosystem. Till och med naturreservaten och
nationalparkerna är på sätt och vis frukter av mänskligt handlande.
Ett styrande begrepp inom transhumanismen är technogaia (den
teknologiska moder jord), visionen om att teknologin spelar en särskild roll
i naturens självorganisering. Det innebär både att vi kommer att få en
alltmer organisk och levande teknologisk värld – till exempel städer av
delvis intelligent organiskt material som anpassar sig efter våra behov –
och att alla ekosystem kommer att regleras och styras till att vara stabila
och hållbara genom finurliga teknologier (nanoteknologi, AI, och ständigt
anpassade, designade växter och djur ända ner på mikronivå). Till idén om
technogaia hör också just att transmänniskan inte längre identifierar sig
som en särskild art, utan som en del av hela biosfären – och att
transmänniskan faktiskt genom att styra evolutionen förverkligar Gaias
potential, lyfter själva naturen till sin fulla potential. Den förbättrade
186
Citerad på transhumanistiska hemsidan:
http://www.transhumanism.org/index.php/WTA/communities/environmentalists/
195
människan har färre sorger och begränsningar och är mer medveten, också
mer miljömedveten, om än på nya sätt.187
Ett nutida och mer jordnära exempel på tanken att teknologi och
ekologi går hand i hand är idén att kombinera genmodifiering med
ekologiskt jordbruk – ett sådant jordbruk skulle kunna vara ekologiskt
hållbart men ändå högproduktivt nog att föda en växande
världsbefolkning.
Här skiljer sig de transhumanistiska gröna tankarna från
djupekologismen. Harmonin med naturen kommer ur vår teknologiska och
kognitiva utveckling, inte från människans återgång till naturen. Man vill
inte lämna naturen ifred utan hellre lära känna den och förbättra den. Man
vill inte ha färre människor på jorden utan fler – och förbättrade.
När transhumanisten David Pearce höll föredrag för Människa Plus i
Lund under november 2012 var också författarna till denna bok på plats. Vi
frågade Pearce angående hans tankar om vad en grön transhumanism kan
innebära. Han är nämligen också känd som stark förespråkare för
veganism och miljömedvetenhet (alla kännande varelsers intresse är
nämligen inskrivet i den transhumanistiska deklarationen från 1998).188
Pearce började med att svara i linje med de gröna utilitaristerna: att om
grisar är kognitivt utvecklade som åtminstone en mänsklig ettåring, är det
på alla sätt etiskt oförsvarbart för mänskligheten att globalt sett varje år
under hemska förhållanden föda upp och slakta över 1,3 miljarder grisar.
Grisarna delar med oss människor de inre delar av hjärnan som är mest
avgörande för att kunna känna grundläggande känslor som smärta, fruktan
och lust. Men snart tillade han – och det är här man börjar ana vidden av
transhumanisternas radikalism – att vi borde fundera över vilka liv vi
överhuvud önskar ska levas på jorden. Allt liv kan och bör omskapas. Även
de vilda djurens liv borde få lov att i möjligaste mån vara fria från lidande.
Är det berättigat att hålla liv i en stor population rovdjur, Pearce använde
lejon som exempel, som på tämligen plågsamma sätt dödar andra djur för
födan? Troligen inte. Kanske kan rovdjuren istället matas med odlat kött
som kommer finnas i framtiden (de första prototyperna lanserades som
bekant under 2012). Mer troligt är att djuren kommer att designas så att de
187
Se exempelvis en video om ”Los Angeles 2106”, en kanske inte helt trovärdig men ändå
intressant illustration om idén av technogaia: http://youtu.be/kQukt36Gew0
188
http://humanityplus.org/philosophy/transhumanist-declaration/
196
mår bra och på ett effektivt sätt fyller sina funktioner i eko-systemen. Lejon
kanske inte kommer att få finnas kvar. Djurarter kommer inte bevaras för
djurarternas egen skull, utan med hänsyn till hela biosfärens långvariga
lycka och lidande. Om en djurart försvinner kommer vi ha kvar dess DNA
och kunna blåsa liv i den igen om det skulle behövas.
(Trans-)människan kan och bör alltså, om vi bryr oss om alla levande
varelser, vidareutveckla inte bara oss själva, utan alla levande varelser och
hela ekosystemen på alla nivåer. Till vår hjälp kommer vi (igen enligt
Pearce) ha en ofantlig datorkraft som kan beräkna hur jordmånen och
biomassans sammansättning kan optimeras på varje kvadratmeter av
jordens yta. Biomassan och den energi som krävs för att hålla liv i olika
levande varelser är begränsad, och därför kommer det bli en alltmer etisk
och politisk fråga vilken mångfald av livsformer som ska få lov att finnas,
och i vilken omfattning. Detta skulle jag vilja påstå vara kärnan i den gröna
transhumanismen: att på djupaste allvar ställa sig frågan om vilka slags
varelser vi vill ge plats åt, och vilka som ska förpassas till den geologiska
historiens avlagringar.
Dessa är på sina sätt förstås ruggiga tankar som ekar av dystopi där
ingenting av naturens spontanitet finns kvar och människan har erhållit
den ultimata makten över allt levande. Frågan är om vi inte redan är på väg
i en sådan riktning. Vi måste ju rimligen göra många ingrepp för att rädda
de redan överbelastade och förgiftade ekosystemen. Människans historia
alltsedan den agrara revolutionen kan väl beskrivas som en ökande grad av
kontroll över naturen? Om denna kontroll, som transhumanisterna tror,
dessutom utökas mångfaldigt kanske vi borde försöka maximera lyckans
och minska lidandet. Utilitarism på styltor, alltså.
Alla är inte lika radikala som Pearce (som själv i sammanhanget
beskriver sig som moderat och försiktig). Något som kan nämnas i
anslutning till technogaianism, men som ändå inte riktigt kan beskrivas
som transhumanism, är den så kallade försoningsekologin (reconciliation
ecology) som förespråkats av den amerikanske ekologen Michael
Rosenzweig.189 Han menar att människan bör beskydda hotade arter
genom att medvetet designa de mänskligt skapade omgivningarna. Han
menar att vi har goda möjligheter att låta fantasin flöda och skapa även
”vild” natur där djur och växter kan trivas – med utgångspunkt i våra nu
189
Se hans hemsida på www.winwinecology.com
197
befintliga arter. Människan kan försonas med den rika mångfalden av arter
omkring oss, vilket även skulle betyda att anpassa inte bara skogarna och
landsbyggden, men även stadsbilden efter djurens behov och rättigheter.
På den uppenbart hemsnickrade hemsidan finns en bild på falkar som
verkar trivas i stadsmiljön.
Ytterligare ett par gröna tankar kan lyftas fram som är besläktade
med, men avskilda från, transhumanismen. I det transhumanistiska
perspektivet försöker man som sagt skapa största möjliga lycka genom
prioriteringar i nuet som görs utifrån föreställningar och prognoser om
framtidens teknologiska utveckling. Så kallad ”viridiansk grön” är en liten
rörelse som grundades av cyberpunkförfattaren Bruce Sterling. I sitt
”viridianska manifest” argumenterar han för en extrem version av den
ljusgröna idén om att teknologin kan hjälpa oss ut ur den globala
ekologiska krisen (på engelska betyder viridian green helt enkelt en ljus,
klargrön färg). Här betonas ekologiska lösningar med häftig design som
känns attraktiv för konsumenten. Det gröna är något flashigt och man kan
läsa om olika miljövänliga lösningar och produkter i Sterlings nyhetsbrev
via mail. Det är genom att stötta, implementera och faktiskt glatt
konsumera dessa coola tillämpningar som vi kan uppnå en hållbar
utveckling – och samtidigt lösa allvärldens problem.190
En annan tankeströmning i liknande anda är nanoekologismen. Här
läggs störst fokus vid nanoteknologin och dess tillämpningar som en
ekologiskt balanserande kraft inom technogaia. Nanoekologismen
förtjänar särskilt att nämnas för att den anammats av Greenpeace som i en
rapport argumenterat för att det inte finns skäl att lagstifta mot just
nanoteknologins tillämpningar (Greenpeace är ju som bekant i övrigt
anhängare av försiktighetsprincipen).191 Mot nanoteknologins optimism
står de som diskuterar riskerna med en urspårad nanoteknologi vars
konsekvenser skulle kunna bli mycket allvarliga. Allra värst är ”the grey
goo scenario”, som formulerades 1986 av Eric Dexler (själv en av
nanoekologerna) i Engines of Creation: The Coming Era of
Nanotechnology. Tanken är att självreplikerande nanorobotar skulle äta
190
Se det viridianskt gröna manifestet på: http://www.viridiandesign.org/manifesto.html
191
Rapporten ”Future Technologies, Today’s Choices. Nanotechnology, Artificial
Intelligence and Robotics; A technical, political and institutional map of emerging
technologies.” finns på:
http://www.greenpeace.org.uk/MultimediaFiles/Live/FullReport/5886.pdf
198
upp all massa på jorden och att vi skulle sluta med ett hav av grå sörja
bestående av endast nanorobotar. Att sådana scenarier ens övervägs låter
oss ana att nanoteknologins möjligheter och eventuella risker är
betydande.
Scenariot med den grå sörjan är del av en bredare tankeskola och
faktiskt ett eget forskningsfält som har med långsiktig hållbarhet att göra:
”existentiell risk”. Det handlar om olika tänkbara undergångsscenarion
knutna till bland annat nanoteknologins risker och framförallt till den
artificiella intelligensen utveckling. Här är Nick Bostrom i Oxford det
främsta namnet (se t.ex. Bostrom 2013)192. Denne svenskfödde filosof
forskar kring hur vi kan bygga in matematiska lösningar i AI:n som
garanterar att den aldrig kommer att gå överstyr och på något sätt
mekaniskt utplåna människan och annat liv på jorden. Nick Bostrom är en
beläst futurist (framtidsforskare) och han bedömer att om mänskligheten
lyckas överleva de nästa hundra åren utan större katastrofer, så ser
framtiden ljus ut.
Det kan låta som att dessa tänkare och forskare slösar sin tid. Grå
sörja och datorer som tar över världen? Terminator II? Men om GNR
verkligen har en bråkdel av den potential som dess entusiaster tror, verkar
det åtminstone i mina ögon rimligt att vi redan i god tid skapar oss
uppfattningar om även framtidens ekologiska möjligheter och risker.
Om det är något vi kan lära av transhumanisterna så är det att
framtidens ekologism ställs inför både större möjligheter och större
utmaningar än vi känner idag, varför vårt förhållande till naturen och vår
jord lär kompliceras ytterligare. Dessvärre är det ännu inte populärt att
studera dessa områden bland miljömedvetna humanister och
samhällsvetare, varför själva den transhumanistiska rörelsen än idag
präglas av ganska stora blindfläckar, med ett alltför stramt fokus på
teknologin. Vilken typ av internationella regleringar kommer att behövas?
Vilka politiska och ekonomiska system ska få dessa maktbefogenheter i
sina händer? Hur hänger transhumanistisk utveckling samman med en
social verklighet som är allt annat än prydligt ordnad så att bästa lösning
för alla kännande varelser utan vidare kan implementeras uppifrån och
ned? Hur garanteras demokratiskt deltagande om det snart verkligen
kommer till stånd en radikal omstöpning av människan som vi känner
192
En artikel i Global Policy som finns på: http://www.existential-risk.org/concept.pdf
199
henne? Sådana svåra frågor verkar höra framtiden till och borde med
fördel kunna studeras av exempelvis humanekologer och rättssociologer.
200
19. Komplexitetsvetenskap och
holism
Det finns i våra dagar en växande skola med en egen förståelse av de
ekologiska systemen och människans förhållande till dessa. Dess tänkare
kan löst kallas för systemteoretiker, och de stöder sig på den framväxande
komplexitetsvetenskapen. Komplexitetsvetenskapen bygger en helhetsbild,
där man på olika sätt visar att naturen verkar ha en utvecklingsriktning:
från det enkla, mot det mer komplexa, det mer självorganiserande.
Medvetandet förstås som naturens sätt att organisera sig själv: ju mer
komplex ett självorganiserande system är, desto högre medvetande har
detsamma.
Medan komplexitetsvetenskap inte behöver ha att göra med varken
grönt tänkande eller holism (att se världen som en helhet) finns i varje fall
sådana kopplingar inom alternativt grönt tänkande. Det är detta vi ska
undersöka.
Fritjof Capras ”Web of Life”
Som exempel på denna tankeskola vill jag lyfta fram författaren Fritjof
Capra. Capra är till utbildningen en teoretisk fysiker och har gjort sig både
berömd och i många sammanhang omöjlig genom boken The Tao of
Physics (se ovan) där han på 70-talet försökte föra samman den nya
fysiken med en mer andligt orienterad världsbild.
Under 90-talet och framåt har Capra istället koncentrerat sig på att
studera de alltmer välkända och erkända vetenskapliga rönen om naturens
sätt att organisera sig själv i så kallade disspativa system. Mest känd är
boken The Web of Life från 1996 – som dock har en uppföljare i A Systems
View of Life från 2014, skriven tillsammans med biologen Pier Luigi Luisi.
Den senare boken gör en tydligare och mer idéhistoriskt rotad ansats till
att ställa ett ”holistiskt” tänkande kring komplexa relationer mot ett mer
201
mekaniskt västerländskt tankesätt med arvet från Descartes och Newton.
Här understryks även att komplexitetsvetenskapen förefaller mer förenlig
med de andliga traditionernas lärdomar, öst och väst.
I båda böcker lyfts ofta namn som Ilya Prigogine, en kemist som 1977
vann Nobelpriset för sin forskning kring hur just kemin verkar skapa
”dissipativa system”. Sådana system kännetecknas av att de är virvlar av
någonting mindre komplext än sig själva, att de organiserar sin omgivning
i mer komplexa strukturer – men att de alltid också skapar oordning eller
kaos i en annan, mindre del av sin omgivning. Det vill säga, de bryter alltid
ned kringliggande strukturer och lämnar en rest av någonting som är
mindre ordnat, mindre komplext än det var.
Ett exempel på ett dissipativt system är den biologiska cellen som
studerats av Maturana och Varela (1980). Cellen tar in näring och
samordnar den på ett sätt som gör att cellens sammansatta,
självorganiserande struktur kan fortsätta leva och fortplanta sig. Samtidigt
skapar den slaggprodukter, en rest av till exempel syre – som i sin rena
form är ett reaktivt, giftigt ämne för andra levande system.
Vi kan fortsätta med organismen, mer specifikt ett djur. Djuret måste
förstöra och förtära annan levande materia för att överleva och det skapar
avföring som är mindre ordnad än exempelvis de växter som djuret ätit.
Och många djur som samverkar i ett samhälle skapar också ett system.
Detta system kan hantera större mängder information, men skapar också
alltid oordning av något slag. Ju mer organiserat samhället blir, ju mer
komplext, desto större blir dess restprodukter: exempelvis andra förstörda
samhällen eller ödelagda ekosystem. Helhetsbilder av det självorganiserade
universum har föreslagits av systemteoretiker som Ludwig von Bertalanffy,
Erich Jantsch och Erwin Laszlo. De berättar en storslagen historia: man
lämnar ett hett moln av vätgas tillräckligt länge, och små fluktuationer i
molnets täthet organiseras i galaxer, stjärnor, planeter, ekosystem som
Gaia (vilket inkluderar vattnet, atmosfären och jordmånen), och i rosor –
och poeter som kan se, uppleva och skriva om rosorna. Inte illa. Och det
mest besynnerliga tycks vara att det just är alltings sönderfall – just det
faktum att oordning eller kaos alltid skapas – som i sin tur skapar
förutsättningen för nya och mer komplexa ordningar.
Idén om livets stora väv som Capra presenterar har fått stort
genomslag också inom samhällsvetenskapen och många av vår tids mest
berömda sociologer arbetar med att införliva förståelsen i sina teorier om
202
samhället. Under de senaste två decennierna har man också fått stöd från
ett oväntat håll: datavetenskapen. Nu presenteras alltfler matematiska
modeller som visar att oordning under vissa omständigheter verkar
organisera sig på de mest oväntade sätt. Här finns resonemang om den
roterande pendelns faser, om kaosmatematik och om hur nya mönster
verkar uppstå när tillräckligt många olika faktorer samverkar. Som
matematikern Warren Weaver skrev redan 1948: medan 1800-talets
mekanik beskrev det som säkert händer, kunde det sena 1800-talets
statistiska vetenskap beskriva det som sannolikt händer. Den så kallade
komplexitetsvetenskapen beskriver det som är helt osannolikt men likt
förbannat händer ändå! Som livet omkring oss.
Självorganisering kan nu alltså studeras på alltmer vetenskapliga sätt
och idéer från komplexitetsvetenskapen används för att förstå alltifrån
hjärnan till DNA, till ekonomiska kriser och väderfenomen. Och särskilt
relevant för ekologin och det gröna tänkandet: man börjar kunna förstå hur
stora system kan chockas av förändrade omständigheter och plötsligt börja
producera helt nya mönster i verkligheten. Systemen kan nå tipping points,
gränsvärden, och förändras på oöverskådliga sätt. Världsledande på detta
område är Santa Fe Institutet i New Mexico där det forskas på alltifrån
väderfenomen till immunförsvar och fattigdomsbekämpning.193
Vi kan här inte gå närmare in på området med komplexitetsvetenskap
och självorganiserande system, utan lämnar ämnet som ett hett
idéhistoriskt spår för läsaren att följa upp. Det som läsaren kan ta med sig
är ansatsen att inte se natur och samhälle i motsatsförhållande till
varandra, utan som delar av samma grundläggande, självorganiserande
universum. Denna tanke finns även hos den så kallade integrala filosofin,
dit vi nu riktar vår uppmärksamhet.
193
http://www.santafe.edu/ Se
www.complexityexplorer.org
även
deras
gratis
onlinekurs
i
komplexitet
203
204
20. Den integrala ekologin
Det integrala tänkandet är ett slags filosofi som försöker skapa
helhetsbilder av verkligheten. Strömningen har en portalfigur som
överskuggar alla andra: den amerikanske filosofen Ken Wilber. Integral
ekologi är i sin tur ett begrepp som bygger vidare på dennes tankevärld.
För att diskutera den specifikt integrala ekologin vill jag därför först ge en
kort inblick i Wilber, som redan i sig är har rötter i ekologismer av olika
slag. Vi ska se närmare på två rejäla tegelstenar: Sex, Ecology, Spirituality
(1995) (härefter SES) av Wilber själv, samt Integral Ecology (2009) av de
amerikanska författarna Michael Zimmerman och Sean-Esbjorn-Hargens.
Den korta introduktionen till integralt tänkande utgör ett ganska löst
referat som jag bygger på flera års egen kontakt med fältet.
Ken Wilber
Några ord bör sägas om personen Ken Wilber. Denne märklige herre har
idag kultstatus i den progressiva Amerika (Kalifornien, Mellanvästern med
mekkat i den lilla staden Boulder, Colorado) och i den tysktalande världen.
Han har skrivit böcker sedan 70-talet och samtliga hans böcker går
fortfarande i tryck – en tämligen ovanlig bedrift. Den unge Wilber
inspirerades bland annat av andliga förgrundsgestalter som Allan Watts,
Jiddu Krishnamurti (som också som hastigast nämnts tidigare) och den
västerländska buddismen, särskilt japansk zenbuddism. Andra
inspirationskällor var den existentiella psykologin, den kritiska
kunskapssociologin, systemvetenskaperna (se stycket om Fritjof Capra
ovan) och den tyska romantikens filosofer. Som 23-åring och avhoppad
biomedicinsk forskare skrev Wilber ett försök till syntes mellan Freud och
Buddha. Han menade att dessa beskrev olika delar av medvetandets
spektrum: Freud beskriver det omedvetna och Buddha det övermedvetna.
De olika psykologiska tankeskolorna (behaviorism, psykoanalys,
existentiell psykologi och så vidare) placerade Wilber ut på detta spektrum
mellan grövre former av medvetande och mer subtila, högre former. Han
försökte visa att olika psykologiska besvär verkar höra hemma på olika
205
nivåer på denna skala och därför kan behandlas med olika former av
terapi. Efter att ha refuserats av 30 förlag vann hans bok The Spectrum of
Consciousness världsberömmelse och Wilber var på banan som
självständig intellektuell.
Som författare fortsatte Wilber att producera någorlunda
lättillgängliga böcker för en övervägande intellektuell publik och det
genomgripande temat var hur vetenskap och andlighet kunde samexistera
på olika vis. Alla de stora mystiska traditionerna (vedanta, buddism, zen,
kabbala, kontemplativ kristendom, schamanism, sufism, taoism)
presenterades liksom i förbifarten för en västerländsk publik, i dialog med
våra filosofer och vetenskapsmän. Även om läsekretsen var omfattande
gavs hans tankar sällan utrymme inom akademin, troligen eftersom han
uppfattades som en alltför esoterisk tänkare för respektabla lärosäten och
forskningstraditioner. Han skiljer nämligen inte riktigt på religion och
filosofi. Det kulturella genomslaget utanför universiteten var betydande
likafullt.
På 1990-talet kom Wilbers breda genombrott med böckerna som
behandlade hur de olika vetenskaperna (samhällsvetenskap och
naturvetenskap) kunde förhållas till varandra: Sex, Ecology, Spirituality
och ”kortversionen” av ungefär samma tankar A Brief History of
Everything (som utgör en 600 sidor lång frågestund där ”KW” ger brutalt
korta svar på snart sagt alla livets frågor). Nu plötsligt började storlirare
som Bill Clinton och filosofen Charles Taylor referera till Wilber. Han
började även själv tacka ja till förfrågningar om intervjuer och blev en
offentlig person i amerikanskt samhällsliv. Wilber har sedermera
omnämnts i Oprah Winfrey och parodierats i TV-serien Family Guy.
Innan vi går vidare bör min egen relation till integralt tänkande också
lyftas fram. Det är nämligen här jag själv känner mig filosofiskt mest
hemma och finner flest relevanta perspektiv på ekologismens område såväl
som inom vetenskapsteorin. Som alltid när man följer något med stort
intresse och engagemang, så har jag också utvecklat ett eget förhållande till
området med åsikter och invändningar. Här håller jag mig emellertid kort
och presenterar utan vidare kommentar.
206
Den integrala filosofins grunder
Hur kan den integrala filosofin då summeras? Några avgörande drag
genomsyrar Wilbers tankevärd efter att den mognat på 1990-talet och
framåt. På den svenska hemsidan integralt.se summeras Wilbers integrala
modell med följande fem punkter (dessa tankar är på många sätt en
fortsättning på tidigare ”integrala” filosofer som den indiske gurun Sri
Aurobindo och den schweiziske antropolgen Jean Gebser):
1.
De fyra kvadranterna: Om vi delar upp människan som individ
och som grupp, samt delar upp människans inre värld och yttre
värld, så kan vi skapa fyra olika kvadranter. Din inre värld (tankar,
känslor), din yttre värld (t ex din kropp, ditt beteende), din kultur
och ditt samhälle.
2. Utvecklingslinjer: Människan har inte bara en enda form av
intelligens eller färdighet, utan flera olika sorter.
3. Utvecklingsnivåer: Inom respektive form av intelligens eller
färdighet, sker utvecklingen stegvis. Vi måste lära oss krypa innan
vi kan lära oss gå.
4. Tillstånd: Varje dygn rör vi oss mellan vaket tillstånd, drömsömn
och djupsömn. Vi kan även komma i kontakt med olika
medvetandetillstånd genom att meditera eller via droger.
5.
Typer: Det finns en mängd olika metoder för att mäta
personlighetstyper (Myer-Briggs, Keirsey, etcetera).
Låt oss se närmare på dessa fem punkter en efter en och förklara dem
något djupare. Kartan är användbar på många olika sätt och inom
universitetsvärlden kan det ibland kännas som man har tillgång till en
”fusklapp” i akademiska diskussioner enbart för att man odlat en förståelse
för denna karta.
1. De fyra kvadranterna
För att förstå de fyra kvadranterna behöver vi också förstå hur den
integrala filosofin ser på förhållandet mellan materien och medvetandet.
Den integrala filosofins mest grundläggande tes är att verkligheten är både
materia och upplevelse, att den materiella verkligheten och medvetandet
utgör två sidor av samma mynt. Vi kan inte reducera medvetandet endast
207
till materiella, biokemiska processer – lika lite som vi kan reducera den
materiella verkligheten endast till en idévärld i medvetandet.
Detta betyder inte att världen är tudelad, som Descartes menade, med
en immateriell själ som bor inne i den mekaniska kroppen och kan styra
över den med fri vilja. Tvärtom är allt medvetande beroende av en
materiell verklighet. Den materiella verkligheten är i olika utsträckning
medveten. Atomer är inte så medvetna, och inte molekyler heller. Celler är
kanske lite, lite medvetna. Små flercelliga organismer har en mycket enkel
form för medvetenhet – de kan behandla information och reagera på
stimuli. Smådjur som skalbaggar verkar ha ganska avancerade nervsystem.
Stora djur som däggdjur har enkla former av självmedvetenhet och ganska
avancerade känsloliv. Spädbarn är fortfarande på denna däggdjurens nivå
– och människor kan i ökande grad vinna medvetenhet om sitt eget
medvetande och sin plats i universum.
Medvetandet finns i någon form i hela biosfären, och i en ännu enklare
form i även den ”döda” materian och energin. Som Wilber skriver har vi ju
i utvecklingen gått från ”stoft till Shakespeare”. Det betyder förstås inte att
en stoftpartikel är som Shakespeare, men dock att Shakespeares
medvetande trots allt verkar finnas som en inneboende potential i själva
materien. Det är ju historiskt sett trots allt bokstavligen vad som har hänt:
stoft har legat omkring tillräckligt länge, och steg för steg blivit
Shakespeare.
Det känns rimligare att anta att materien är medveten, men att denna
medvetenhet kan bli alltmer självorganiserande och levande i takt med att
materiens olika delar ingår i alltmer komplexa relationer med varandra. Vi
ser, liksom nyplatonisten Plotinus redan på 200-talet menade, att hos
människan blir medvetandet medvetet om sig självt. Denna tanke är satt
på en tidsaxel hos Wilber, medvetenheten om medvetandet växer efter
hand som utvecklingen, evolutionen, fortskrider (en tanke som Lorenz
Oken förde fram redan 1810, se SES, sid. 518). Om materien är medveten
gäller förstås även det omvända: att medvetandet är materiellt.
I någon mening är medvetandet materia och materien är medvetande.
Wilbers tankesätt bygger på systemteorierna hos Jantsch, Laszlo,
Prigogine, Capra, Maturana och Varela med flera. Gemensamt för dessa,
som vi i övrigt inte vidrör närmare här utöver det som presenterades ovan,
är att de ser hur nya nivåer av verkligheten dyker upp som mönster i
organiseringen av en lägre nivå. Sådana självorganiserande mönster
208
uppstår spontant, utan att någon påverkar dem utifrån. Det märkliga är
nämligen att varje ny nivå (atomer, molekyler, celler, organismer) inte har
någon riktig ”fasthet”, de är enbart ett mönster i nivåerna under. Den här
bilden kan kompliceras betydligt och ifrågasättas på flera sätt. Ändå är det
just i dessa mönster som medvetenheten uppkommer. Att något så flyktigt
som en människokropp (vars substans ju byts ut löpande) kan virvla runt i
världen och faktiskt leva, känna, tänka!
Ett sådant perspektiv ligger till grund när Wilber fogar samman de
olika vetenskapliga perspektiven i vår tid till en övergripande kartbild som
kan summeras i en enkel fyrfältare – kvadranterna. Den finns i olika
varianter, ibland med tänkare och tankeskolor utplacerade i de fyra fälten,
ibland med olika sidor av ett särskilt studerat fenomen. Vi nöjer oss här
med den förenklade bilden.
Wilbers fyra kvadranter, enkel variant

Den övre vänstra kvadranten är den direkta upplevelsen av
verkligheten, medvetandet. Det är boken du håller i, hur den känns,
209
hur den ser ut, vilka tankar och stämningar som fyller dig just nu,
vilka ljud som finns i bakgrunden, ditt medvetande som uppfattar
allt detta. Det är det man brukar kalla för den fenomenologiska
verkligheten. Forskning på detta område kan vara fenomenologisk
samhällsvetenskap som lever sig in i en upplevelse, eller forskning
kring exempelvis spädbarns och djurs (t.ex. en grodas) egen
upplevelse av verkligheten. Psykologi av psykoanalytisk (eller
psykodynamisk) art brukar studera människans medvetenhet på
olika sätt. Den renaste formen av kunskap inom detta fält uppnås
genom meditation, det vill säga när vi betraktar just medvetandet i
sig självt.

Den övre högra kvadranten beskriver den objektiva, materiella
verkligheten. Den kan studeras med hjälp av fysiken,
naturvetenskapen eller medicinen. Om det är ett beteende som
studeras är det behaviorismen som gäller: man studerar någonting
utifrån, objektivt, vetenskapligt, som ett enskilt objekt. I denna
psykologiska skola, grundad av John B. Watson på 1920-talet,
studeras enbart människans beteende, hennes responser på olika
stimuli. Hennes inre liv utelämnas helt.

Den nedre vänstra kvadranten är kulturen, sammanhanget,
förståelsevärlden. Denna del studeras till exempel inom humaniora,
där man försöker förstå just kultur och sammanhang. Andra
exempel på studier av kultur och sammanhang finns inom
sociologin och socialpsykologin, till exempel när man ägnar sig åt
att se hur samhället är skapat genom studier av vardagen.
Etnometodologi är en form av samhällsvetenskap som är
specialiserad på det rena studiet av människors vardag, deras
gemensamma verklighet.
Men kultur finns väl bara bland människor, inte i hela
verkligheten? Det är här den integrala filosofin börjar bli märklig på
allvar. Kultur och sammanhang finns enligt Wilber i alla delar av
verkligheten, låt vara i mycket enkla former. Enligt Wilber har varje
del av verkligheten på sitt egna sätt ett sammanhang som man
verkar inom, om de så må vara en flugas eller en atoms
sammanhang. Mänsklig kultur är förstås oändligt mycket mer
komplex och levande, men kulturen är så att säga inte ett lager
smörjt ovanpå en färdig verklighet. Verkligheten har alltid en
kulturell dimension i en strikt filosofisk mening.
210

Den nedre högra kvadranten är systemet. Här handlar det inte
längre om en kultur som formar den inre upplevelsen, utan om det
växelspel som alla delar av verkligheten är inbegripna i. Systemet
kan vara hur organen hänger ihop i en kropp, hur energin flödar
igenom ekologiska system, hur valuta flödar igenom våra
ekonomiska system, eller hur planeten ingår i ett större system. Det
handlar helt enkelt om hur delar av verkligheten hänger ihop.
Ekologin och miljövetenskapen är till stor utsträckning systemiska
vetenskaper. Den systemfunktionalistiska sociologi av Talcot
Parsons som dominerade i samhällsvetenskapen på 1950-talet kan
sägas höra till nedre högra kvadranten – och de idag framväxande
komplexitets- och datavetenskaperna kan sägas vara nyare, mer
allmängiltiga versioner av en sådan systemvetenskap.
Denna modell med fyra kvadranter för väldigt mycket med sig. Den ser
enkel ut men i själva verket bygger den på en djup och bred förståelse av
många olika vetenskaper och perspektiv. Ju bättre man förstår
kvadranterna, desto mer användbar ser man att uppdelningen är. Låt mig
här enbart fokusera på tre viktiga poänger med modellen.
Den första poängen är helt enkelt strävan att erkänna att alla fyra
kvadranterna faktiskt är verkliga och därför meningsfulla. Man kan alltså
inte reducera verkligheten till att vara endast en av dessa fyra (till exempel
bara materia som i fysiken, eller bara medvetande som i buddismen eller
fenomenologin, eller bara kultur som i vissa genusdebatter). Allting som
finns i hela universum antas dyka upp i dessa dimensioner: medvetandet,
materien, kulturen och systemet. Alla är lika verkliga och lika beroende av
varandra. Det innebär till exempel att buddistmunkars kunskap om
medvetandet varken är mer eller mindre giltig än fysikerns, ingenjörens
eller litteraturvetarens för den delen. Varje form av kunskap refererar till
en egen kvadrant.
Den andra poängen är att vi bör undvika att glömma eller förbise
någon av dessa dimensioner när vi möter ett problem i verkligheten. För
att förstå och bemöta exempelvis miljöproblemen behöver vi en ekologism
av något slag. I denna bok har många olika ekologismer presenterats. Ser vi
på alla de olika tänkarna och strömningarna blir det snart uppenbart att
inte en enda av dem faktiskt relaterar till alla fyra kvadranterna.

Heidegger, Allan Watts och Gary Snyders ekobuddism betonar
tanken och medvetandet (övre vänstra).
211

Miljövetenskapen betonar materien (övre högra), här har vi Rachel
Carsons Tyst Vår.

Exempelvis Marshall Sahlins betonar kulturens betydelse framför
andra delar av verkligheten (nedre vänstra).

Systemet (nedre högra) betonas av Murray Bookchin, i renare form
hos Lovelock samt av Gregory Bateson – den sistnämnde kommer
också närmast ett tankesätt som täcker och koordinerar tankar
inom alla fyra kvadranter.
Ekologism med huvudfokus på övre Ekologism med huvudfokus på övre
vänstra kvadranten, direkt upplevelse:
högra kvadranten, beteende/ objektiv
verklighet:
• Gary Snyder
• Rachel Carson
• Allan Watts
• ”Lebensreform”
• Lev Tolstoj
• Grön utilitarism
• Arne Næss
• Per Gahrton, Miljöpartiet
• Martin Heidegger
• Grön transhumanism
Ekologism medhuvud fokus på nedre Ekologism med huvudfokus på nedre
vänstra kvadranten, kultur:
högra kvadranten, system:
•
Richard Walter Darré
•
Theodore Roszak
•
Marshall Sahlins
•
Gregory Bateson, cybernetik
•
”Völkische Bewegung”
•
James Lovelock
•
Richard Matz
•
Fritjof Capra
•
Ekofeminism
•
Murray Bookchin
•
Sigmund Kvaløy
Förslag på hur några av de namn som boken tagit upp kan klassificeras
enligt Wilbers kvadranter.
212
De fyra kvadranterna visar faktiskt på betydande blindfläckar i de många
tänkarnas perspektiv. Anledningen att det heter ”integral ekologism” är
just att man försöker systematisera och samordna dessa olika perspektiv på
ett icke-godtyckligt sätt. Det är alltså inte fråga om en enkel
tvärvetenskaplighet, utan om att systematiskt samordna de ekologiska
perspektiven.
En sista poäng angående kvadranterna (och kanske den mest
avgörande) är att ingen kunskap är fullödig utan att den integrerat kroppen
och känslan. Rent intellektuella tankar är otillräckliga. De fyra
kvadranterna innefattar även vår kroppsliga, kulturella och personliga
förmåga att uppleva verkligheten – och dessa är i praktiken alltid del av vår
kunskap, både individuellt och gemensamt. De fyra kvadranterna är alltså
inte bara en intellektuell lek: det handlar faktiskt om att samordna
abstrakta tankar och verkliga, levande upplevelser och handlingar.
2. Utvecklingslinjer
De fyra kvadranterna är kanske den viktigaste grunden för att förstå den
integrala filosofin, men inte den enda. En annan viktig del är så kallade
utvecklingslinjer. Denna del betonas egentligen mindre i SES och mer i den
senare boken Integral Psychology (2000).
Människan (och universum) utvecklas olika fort på olika områden. Till
exempel kan människor utvecklas långt kognitivt och bli mycket smarta,
men sakna en motsvarande utveckling på moralens område – ett dåligt
recept på ekologisk hållbarhet. Kunskap kan även utvecklas inom en
särskild kvadrant (övre vänstra: andlig insikt) men fattas inom en annan
(övre högra: kunskap om hur den fysiska verkligheten fungerar).
Både som individer och samhällen kan vi också utvecklas olika långt
på olika områden: intelligens, teknologi, motorik, förståelse, empati,
kritiskt tänkande, estetik, sexualitet, andlig insikt, och så vidare.
Grundtanken med utvecklingslinjerna är precis som med
kvadranterna att vi bör kunna skilja dem åt, ge dem erkännande – och att
inte glömma eller utelämna någon avgörande utvecklingslinje. Exempelvis
förväxlas inte sällan kognitiv utveckling (intelligens) med moralisk
utveckling och vice versa. Många gröna debattörer betonar i våra dagar
bildning och kunskap, men trots allmänhetens växande kunskap så har vi
svårt att engagera oss i exempelvis klimathotet. Det kan bero på att en
213
motsvarande moralisk utveckling saknas. Å andra sidan har vi alla någon
gång mött miljökämpar som kan vara nog så moraliserande och dömande.
Dessa kanske förväxlar bristande kognitiv utveckling (förmåga att förstå
problemen) med bristande moral, vilket förklarar något av deras dömande
hållning. Människor kanske vill väl men uppriktigt inte förstår. Det finns
alltså olika linjer i utvecklingen och de bör inte förväxlas med varandra.
3. Utvecklingsnivåer
Studiet av utvecklingsnivåer utgör en av de mest kontroversiella delarna av
den integrala filosofin, samtidigt som det hör till de mest snusförnuftiga.
Var och en av de olika kvadranterna utvecklas i distinkta steg, i nivåer av
utveckling. Det innebär att medvetandet går från enkel känsel, till
varseblivning till impulser till emotioner, till tankar – och så småningom
till andlig insikt om universum. Materien organiseras också i olika steg –
från atomer, till molekyler, till celler, till nervsystem och så vidare. Likaså
utvecklas kulturen från enkel vegetativ kultur som enbart kommunicerar
kemiskt med omgivningen, till djurs olika läten och uttryck, till människors
symboler – först primitiva, sedan ”magiska” (som hos flera naturfolk),
sedan mytiska (som i traditionella religioner), sedan rationella symboler
som i vetenskap, och så bortom detta i de olika former av kritiskt tänkande
och den filosofi som exploderat under 1900-talet. Och systemen utvecklas:
stjärnsystem, planetsystem, biosfären, samhällen: klaner, städer, imperier,
stater, transnationalism. Utvecklingsnivåer finns i alla fyra kvadranter.
Wilber förstår den ekologiska krisen som en ”global neuros”. En
neuros var i klassisk psykoanalys en basal drift eller känsla som personens
medvetna jag har glömt eller förträngt. Den globala neurosen vill säga att
människans tankevärld, som är en högre och mer komplex nivå än
biosfären, har kommit att lösryckas från sitt biologiska sammanhang och
därför har börjat förtrycka den mer grundläggande nivå som biosfären
utgör.
Detta kan låta högtflygande, men idén om nivåer är på sitt sätt också
mycket vardaglig och enkel. Det snusförnuftiga ligger förstås i att vi alla
kan se att en människa är mer komplex än en atom. Utveckling har skett.
Även bland människors samhällen skulle de flesta av oss medge att den
globala civilisationen under informationsåldern är mer komplex än de
jordbrukssamhällen som fanns för 3000 år sedan, vilka i sin tur var
betydligt mer komplexa än de stenålderssamhällen som fanns ytterligare
30000 tidigare. Det behövs ofta lösningar från en högre komplexitetsnivå
214
för att problemen på föregående nivå ska kunna lösas – idag håller de sista
delarna av den globala svält som alltid varit överhängande i förindustriella
samhällen på att åtgärdas.
Det kontroversiella är naturligtvis den hierarki som förs in. Hierarkin
innebär väl också att vissa saker skulle kunna ses som ”högre stående” än
andra? Sådana 1800-talstankar har vi ju äntligen börjat göra oss av med,
och tack och lov för det.
Wilber erbjuder flera lösningar på problemet med att nivåtänkande
kan leda till förtryck. En lösning är att betona just att alla människor är lika
mycket värda oavsett hur ”komplexa” samhällen de råkar ingå i. En annan
är att betona att varje nivå av utveckling faktiskt bygger på den föregående
nivån. I Wilbers språk: den högre nivån transcenderar och inkluderar den
lägre nivån. Det innebär att den föregående nivån, den lägre, är mer
omfattande och grundläggande. Detta exemplifierar Wilber gärna med att
om du förstör alla molekyler då finns inga celler kvar (men ej vice versa).
Om du förstör hela materien finns inget liv, om du förstör biosfären då
finns ingen tankevärld kvar. Däremot behöver inte biosfären människans
tankar för att få lov att existera.
Och här kan vi även förstå den globala neurosen bättre. Wilbers sätt
att förstå miljöproblemen är till stor del som en obalans mellan
tankevärlden och biosfären, där tankevärlden förtrycker och dominerar
den betydligt större och mer grundläggande biosfären. Tankevärlden är
förstås mindre omfattande än biosfären (det finns bevisligen mindre
hjärnsubstans än buskage på jorden), men den är också uttryck för ett
större djup, en större självmedvetenhet. Just därför kan emellertid
tankevärlden bli medveten om sådana processer som ekosystemen,
evolutionen, djurens rätt, demokrati. Djupekologerna antog att biosfären
hade ett medvetande som var djupare än människans. Wilber vänder på
steken – biosfären är störst, ja, den är förtryckt och dominerad, ja, men
den är inte djupare och mer levande än människans tankar och själsliv. Det
är alltså viktigt att kunna skilja på olika nivåer och sortera dem i rätt
ordning. Inom varje kvadrant och varje utvecklingslinje finns olika typer av
utvecklingsnivåer.
4. Tillstånd
En fjärde viktig del av Wilbers integrala filosofi är tillstånd. Det innebär
helt enkelt att människor (liksom allting annat) hela tiden befinner sig i
215
tillstånd av något slag, något slags jämviktsläge som avgör hur verkligheten
upplevs. I människans fall har vi vakenhet, sömn (drömstadie) och
djupsömn som de mest grundläggande tillstånden vi befinner oss i.
I praktiken skiftar människan mellan betydligt fler tillstånd och vi vet
alla hur vi ibland kan komma i flow, arbeta eller roa oss så att vi glömmer
tiden och saker verkar gå på automatik på ett alldeles behagligt vis. Vi vet
också alla hur det känns när vi är stressade och oroade och vi inte lyckas
vara närvarande. Då verkar vår upplevelse av verkligheten betydligt mindre
behaglig och vi får betydligt svårare att tänka klart, uppleva saker omkring
oss. Man känner sig mindre vaken, mer fastlåst.
Människors mentala tillstånd är en viktig del av hur miljöproblemen
upplevs och förstås. Om vi är vana vid att förhålla oss till de djupare
tillstånden kan vi även få ett annat förhållande till biosfären – något som
våra djupekologiska och ekobuddistiska vänner tidigare i denna bok också
varit inne på. Dessa tankar fanns ju redan hos Ralph Waldo Emerson.
5. Typer
Den sista grundbulten i den integrala filosofin är att skilja på olika typer.
En viktig poäng med detta är att man då kan undvika att förväxla dem med
nivåer, linjer, tillstånd eller kvadranter. En uppdelning i typer kan vara
man-kvinna, introvert-extrovert, olika kulturer och språk, olika sorts sten,
olika grenar av växtriket. Poängen med typer är också att vara öppen för att
verklighetens olika delar har egenheter och skillnader, till exempel i
personlighetspsykologin (som ju ser till typer av personer snarare än till
utvecklingspsykologiska nivåer). Manligt och kvinnligt är en särskilt
tacksam kategori bland typer. Det finns uppenbarligen biologiska och
sociala skillnader mellan män och kvinnor – och dessa kan se olika ut eller
vara olika accentuerade på olika kulturella utvecklingsnivåer. Ändå kan
typerna studeras utan att de förklaras utifrån nivåskillnader,
utvecklingslinjer, etc. Ett annat exempel: tyskar och fransmän är helt
enkelt två olika typer av européer med vissa distinkta egenheter som
varken bör överdrivas eller förminskas. Det är inte högre eller lägre att vara
tysk eller fransman eller någon annan nationalitet.
Långt ifrån alla skillnader har alltså med nivåskillnad att göra.
Emellertid är inte heller alla skillnader mellan människor och kulturer
blott och bart fråga om typ. Nivåskillnaderna är verkliga nog, även om en
högre nivå långt ifrån alltid kan anses vara ”bättre”. Till exempel orsakar
216
ett jägare/samlar samhälle mindre klimatpåverkan än en industriell
civilisation.
Boken Integral Ecology
Så här långt har vi alltså presenterat det integrala tänkandet: inkludera alla
kvadranter, alla nivåer, alla utvecklingslinjer, alla tillstånd och var
medveten om att det finns olika typer också. Se att allt detta bildar en stor
väv i universum, en ofattbart komplex väv av medvetande under
utveckling.
Vart för det oss i hänseende till ekologismen? Vi har redan vidrört
Wilbers förhållande till exempelvis djupekologin: den djupare kontakten
med naturen innebär inte att naturen upphöjs över människan – snarare
att människan upphöjs till att förverkliga naturens inneboende potential,
såväl som dess största risker. Biosfären är större, mer grundläggande, men
människan står högre. Ändå är det människan som hotar sin egen
överlevnad och stora delar av biosfären. Ju högre utvecklingen når, ju mer
komplex den blir, desto fler saker kan gå fel. Detta perspektiv ekar hos
transhumanisterna.
En annan följd av det integrala perspektivet är betoningen av den
intellektuella kunskapen om naturen som just ett självorganiserande
system. Insikt i de stora systemen omkring oss, i livets självorganisering,
ger en annan grundsyn när vi försöker begripa till exempel det komplexa
samspelet mellan sociala, ekonomiska och ekologiska faktorer. En sådan
grundsyn försöker bevara ”största möjliga djup gånger största möjliga
bredd”. Det innebär att man förvisso bryr sig mer om kaninen än om
gräset, men att det i sista ände kan behöva göras en avvägning mellan en
större mängd gräs och en enskild kanin med helhetens bästa i åtanke. Även
detta kan den gröna transhumanismen skriva under på.
Emellertid räcker inte intellektuell förståelse av komplexitet och
självorganisering för den integrala ekologisten. För att verkligen möta de
djupa ekologiska kriser vi står inför krävs även att själva medvetandet
217
förändras, själva sättet att se på och uppleva verkligheten. Som Wilber själv
skriver i boken Integral Psychology (s. 137):194
“Öppna valfri bok om systemteori, det nya paradigmet, den nya
fysiken, och så vidare, och du kommer att få lära dig om hur alla ting är del
av det stora sammankopplade Livets Väv, och att världen kan helas genom
att den trosuppfattningen anammas. Men sällan kommer du att finna en
diskussion om de många inre stadier av medvetandets utveckling som kan
leda till ett verkligt omfamnande av global medvetenhet.”
Just nivåerna eller stadierna av medvetande är avgörande för att
miljöproblemen ska kunna lösas.
Tegelstenen Integral Ecology (2009) av Esbjorn-Hargens och
Zimmerman tampas just med att skapa ett ekologiskt perspektiv vars
utövare fritt kan använda sig av samtliga av de befintliga ekologiska
skolorna och tankesätten. Författarna arbetar med att skapa en stor karta
och visa att olika perspektiv hör hemma i olika av Wilbers kvadranter, där
olika tänkare och teorier hör hemma på olika nivåer. Samtidigt arbetar
Esbjorn-Hargens och Zimmerman med intentionen att fördjupa just
förhållandet till naturen. Naturupplevelsen, meditationen, arbetet med
personlighetsutveckling, att märka den egna kroppen, att äta ekologiskt, att
ständigt ta till sig nya ekologiska perspektiv – allt detta utgör inneboende
delar av integral ekologism.
På 800 sidor lyckas författarna förvånansvärt väl med sin storstilade
uppgift. På ett sätt är boken inte så nyskapande – den är i mångt och
mycket en direkt tillämpning på ekologins område av Wilbers något
tjockare tegelsten SES plus några av hans uppföljarböcker. Men tilläggen
är trots allt betydande och i vissa fall bygger de på självständiga filosofiska
vidareutvecklingar som bland annat Esbjorn-Hargens arbetat fram i andra
sammanhang. Och så är boken imponerande i sin bara omfattning. För att
ge ett smakprov räknar jag uppemot 2000 referenser (nästan hundra sidor
av boken är referenser) och så innefattas en lista med över 200 former av
ekologi eller ekologism som definieras i slutet av boken.
194
“Open any book on systems theory, the new paradigm, the new physics, and so on, and
you will learn how all things are part of the great interconnected Web of Life, and that by
accepting that belief, the world can be healed. But rarely will you find a discussion of the
many interior stages of the growth of consciousness that alone can lead to an actual
embrace of global consciousness.”
218
Jag får här nöja mig med att slå ner på ett par utvalda områden och
försöka ge exempel på vad integral ekologism kan innebära.
Till att börja med måste en integral ekologism ta hänsyn till alla fyra
kvadranterna. Det innebär att hållbarhet är något som finns både i den inre
och den yttre verkligheten – det kan handla om alltifrån att upptäcka
omedvetna begär och miljöskadliga drivkrafter i samhället, till att kultivera
djupare medlidande med djur och människor, till att förändra kulturen och
samtalet, till att skapa nya gemenskaper, till att förändra beteenden och
vanor, till att förändra ekologiska eller ekonomiska system. Mest av allt
handlar integral ekologi om allt detta taget tillsammans, om att se hur de
olika kvadranterna påverkar varandra och om att kunna resonera kring var
man kan och bör lägga sin uppmärksamhet för att göra bästa möjliga
skillnad.
Detta representeras av bilden
som kommit att symbolisera
den integrala ekologin – en
groda skuren i fyra kvadranter.
Grodans öga (övre vänstra)
representerar
dess
medvetande, övre högra dess
skelett och dess materia, nedre
högra dess ekosystem – och
nedre vänstra dess sociala
sammanhang.
Vad
gäller
själva
det
ekologiska arbetet handlar den
integrala
ekologin
om
åtminstone tre olika utvecklingsprocesser:
1.
Självreflektion, att växa som person och utveckla ett djupare
förhållande till naturen.
2. Att delta i dialoger och samhälleliga processer.
3. Att utveckla och tillämpa kunskaper och perspektiv och därigenom
omskapa själva verkligheten.
En annan viktig del av den integrala ekologin har att göra med att förstå att
miljömedvetenhet kan betyda väldigt olika saker för olika
utvecklingsnivåer. Ekologisk hållbarhet uppfattas helt enkelt som helt olika
219
fenomen beroende på i vems sinne den uppkommer, beroende på vem du
frågar.
Esbjorn-Hargens och Zimmerman diskuterar åtta olika ”eko-själv”,
alltså olika långt utvecklade perspektiv på vad hållbarhet egentligen
handlar om. En integral ekolog kan behöva känna igen, kommunicera med
och ibland samordna dessa olika ekologiskt medvetande på dessa
utvecklingsnivåer. Nivåerna är baserade på utvecklingspsykologin och den
så kallade vuxenutvecklingsforskningen. Nivåerna beskriva i korthet:
Egocentriska stadier (som bryr sig om sig själv och sina närmaste):
1.
Eco-Guardian – ett tidigt stadie som motsvarar uppfattningar om
att naturen är besjälad med andeväsen som kan behöva bevaras.
Förslag på exempel: Hövdingen Seattle, Wandervogel-rörelsen
2. Eco-Warrior – ett tidigt stadie som motsvarar rebelliska och
krigiska inställningar till hållbarhet.
Förslag på exempel: Richard Walter Darré, Penti Linkolas
ekofascism, survivalister, amerikanska ELF, tyska Wir Selbst.
Etnocentriskt stadium (som bryr sig om den egna gruppen, nationen):
3. Eco-Manager – ett stadie som handlar om människans värdskap
över jorden och naturen knuten till den egna gruppen.
Förslag på exempel: 1918:s dekret i Sovjet ”Om marken”, den
kristna miljötanken om värdskap, Lebensreform, Völkische,
Världscentriska stadier (som tror att alla är lika värda oavsett
härkomst, religion etc.)
4. Eco-Strategist – det kanske vanligaste stadiet i vårt samhälle; en
rationell, hushållande ekonomisk hållning till naturen som måste
bevaras för den långsiktiga hållbarhetens skull.
Förslag på exempel: Rachel Carsons Tyst Vår, nymalthusianism.
5.
Eco-Radical – ett ganska högt utvecklat stadie som ungefär
motsvaras av våra gröna och tillväxtkritiska rörelser. Man ser
jämlikhet
som
en
styrande
princip
för
hållbarhet.
Förslag på exempel: Theodore Roszak, Murray Bookchin, Per
Gahrton, Rudolf Bahro, Greenpeace.
Kosmocentriska stadier (som har solidaritet med alla kännande
varelser och med själva universum):
220
6. Eco-Holist – ett sent stadie som kan behandla samhället, naturen
och vår inre verklighet som en helhet.
Förslag på exempel: Gregory Bateson, Arne Næss, Alan Watts,
James Lovelock, Richard Matz, Gary Snyder, Ralph Waldo
Emerson.
7.
Eco-Integralist – ett sent stadie som har förmågan att använda
samtliga tidigare stadier och nu ser en utvecklingsprocess, inser att
också
det
egna
perspektivet
skapar
nya
problem.
Förslag på exempel: Ken Wilber – kanske Sigmund Kvaløy, Fritjof
Capra?
8. Eco-Sage – enligt författarna är detta ett ännu senare stadie som
uppnås av ytterst få personer, men som präglas av en djupt vilande
tillit till naturen och universum.
Exempel: Författarna föreslår en John McLellan, som skrivit
artikeln Nondual Ecology: In Praise of Wildness and In Search of
Harmony With Everything That Moves.195
Beskrivningen av de olika stadierna är här mycket kortfattad och kan för
övrigt, åtminstone i min mening, ifrågasättas betydligt. Det väsentliga här
är att varje stadie förstår någonting som är djupt motsägelsefullt och
svårbegripligt för det föregående stadiet – det är tal om så avgörande
skiften att världsbilden byts ut. Människor befinner sig i olika världar, i
mer eller mindre komplexa världar. Högre stadier kan hantera högre
komplexitet. De relaterar till en bredare sinnevärld och kan ta hänsyn till
fler olika perspektiv när de försvarar hållbarheten. Samtidigt kommer
viktiga och väsentliga bidrag till hållbarheten från människor på samtliga
stadier, även de allra första stadierna. Märk väl att det är de lägsta
respektive de allra högsta stadierna av ekologism som har mest andligt
förhållanden till naturen, medan mittenstadierna har mer sekulärt
orienterade perspektiv.
I den integrala ekologins kärna finns behovet att hantera de olika
nivåerna. Hållbarhet för det progressiva Amerika kan inte vara samma sak,
inte motiveras på samma sätt, som i det traditionella Amerika. I Sverige är
hållbarhet något annat för Greenpeace än för Sverigedemokraterna och en
195
http://www.colorado.edu/peacestudies/sustainable-economics/nondualecology/nondual-ecology.html
221
del av dessa skillnader kan enligt den integrala ekologismen förklaras just
med stadieteorier.
Trots alla dessa skillnader är vi här i samma båt, vi är delar av samma
värld. Den integrala ekologin utgör ett försök att arbeta med hållbarhet i en
värld som är och förblir splittrad mellan olika vetenskapliga perspektiv,
olika kulturer och olika utvecklingsnivåer i perspektiven. Den integrala
ekologismen utgör på detta sätt också en egen ekologism, alltså ett politiskt
ställningstagande som förespråkar ett visst samhälleligt förhållningssätt till
naturen – i det här fallet att hållbarhet bygger på att man kan inkludera så
många olika perspektiv som möjligt i det egna arbetet.
222
21. Slutord
Det har blivit dags att runda av. Vi ska nu knyta an till de syften som
nämndes i början – har vi lyckats med att uppnå dem?
Bokens underrubrik ”ekologismens ljusa och mörka historia” anger
ju att vi är intresserade av ekologismens former och utveckling över tid. Vi
har förhoppningsvis lyckats med att fånga något av dess resa genom 1800-,
1900- och 2000-talets mänskliga landskap. Vi har åtminstone gett det ett
försök.
Frågorna är många. Så ock de olika formerna av ekologism, vilket
torde ha framgått. Bron Taylor (2008) har försökt sig på en klassificering
som kan vara värdefull:

djupekologer (Naess med flera);

extrema primitivister (anarkoprimitivisterna);

anarkistiska kritiker (Lewis Mumford196 Murray Bookchin och
Janet Biehl);

socialekologister och bioregionalister (Bookchin och Biehl);

teknologikritiker (F. G. Jünger, Heidegger, Ellul med flrea);

ekofeminister (Carolyn Merchant och Biehl med flera – viktiga
tillägg, som dock ej diskuterats här);

antropologer (Sahlins med flera);

egopsykologer (Roszak med flera);
196
Jag har valt att inte ta upp Mumford i den här boken. Dels för att hans bästa verk är om
städer och stadskultur, dels att hans sämsta är reaktionära – så ser han nyare teknologier,
framför allt IT – som något skadligt.
223

den ”nya vetenskapen”-teoretikerna (Lovelock, Bateson med flera).

Och, måste vi tillägga, Wilber, transhumanister och andra.
Läser man Wilber och hans efterföljare görs också andra och kanske mer
systematiska klassificeringar av ekologismen möjliga. Att notera är att flera
av de personer och grupper vi har mött platsar inom flera av formerna. För
att hålla det enkelt nöjer vi oss med Taylors klassificering.
Vi menar vidare att vi har visat att de gröna frågorna har en stor
relevans; att det finns motsättningar inom ekologismen, men att några
frågor återstår att besvara. Nu ger vi oss i kast med ett par av dessa
obesvarade frågor.
När jag (GD) är inne i ett ämne och dess tänk påverkas min vardag.
Därför följer en liten utvikning om sådant som har slagit mig under senare
tid.
Noteringar:
Hur mycket energi går åt till alla försök att spara energi? Tyvärr lär nog
ingen veta hur mycket som går åt till att spara.
En gång fanns en vision om det ”papperslösa samhället”.
I mina och mina medarbetares jobb inom etnografisk dokumentation
har vi ofta filmat det som vi inte i vår vardag inte ser – det osynliga arbetet:
till exempel bagagelaster på flygplatser och andra ställen; tidningsbuden
och så vidare.
Apropå det sistnämnda exemplet, tidningsbuden: när vi genomled det
skånska snökaoset 1979 var det nästan förenat med livsfara att gå ut. Skåne
stod still i bokstavlig bemärkelse. Vi fick sitta inne, äta konserver och
lyssna på lokalradion. I denna bad programledaren (”Katastrof-Carsten”)
lyssnarna om att inte ringa tidningsbuden på grund av utebliven
morgontidning. Otroligt men sant, och exemplet pekar på det osynliga
arbetets betydelse, hur mycket underförstådd vardagsgöra som krävs för
att upprätthålla vår vardag. Även sparandet, återvinnandet och så vidare.
Kan det finnas andra, mer verkningsfulla sätt?
Jag var inne på samband mellan energi och arbete för några rader
sedan. Gustaf Fridolins och Bodach Söderströms bok Maskiner och
människor inleds med att någon sitter med sin laptop på ett X2000-tåg.
224
Förmodligen utan att vara medveten om hur mycket mänskligt arbete detta
förutsätter. Rallare har lagt järnvägen, rälsen har tillverkats av stål, stålet
har gjorts av metall, som utvunnits ur järnmalm som har brutits av
människor och av maskiner (som har sin egen historia), ingenjörer och
maskinoperatörer har satt samman tåget, tågpersonalen behövs, laptopen
behöver energi som fås från till exempel älvarna där maskiner har byggts.
Vi kan fortsätta (nästan) hur långt som helst. Våra samtida individer och
våra förfäder har lagt ner enormt mycket tid, energi och arbete i det vi ser.
I staden är till och med det naturliga – parkerna – resultatet av mänskligt
arbete.
Jeremy Rifkins bok The End of Work orsakade både mycket kritik och
motsatsen när den kom ut 1995. Ett litet exempel i denna bok får räcka för
att åskådliggöra problematiken:
En affär säljer CD-skivor. Ditt kreditkort och digitalmusikinformation
och lite annat är allt som krävs. Ingen personal krävs. So far so good. Men
det är kanske för bra för att vara sant. Vi bortser från den komplexitet som
blir synlig när vi ställer frågor som: hur länge varar CD-tekniken? Hur
mycket arbete och energi krävs för att tillverka maskinerna som ersätter
personalen?
Energi och arbete hänger som sagt ihop. Tyvärr är mycket av dessa
storheter ”teknologiska fix” (Hoffmeyer). Och om vi fixar orsaken till dessa
fix kan vi åstadkomma flera ting:

spara på energi;

minska arbetstiden;

minska arbetslösheten.
Arbete och energi
Frågor vi måste ställa oss och ta beslut om är hur mycket vi behöver av
transporter, produktion, konsumtion med mera som alla kräver energi och
arbete.
225
Idag talar en del forskare om ”upplevelsesamhället”197 Rese-och
turistindustrin kan ses som delar av ”upplevelseindustrin”, precis som
avancerade dator- och TV-spel. Det ligger mycket i detta. Precis som vi blir
alltmer mobila – både fysiskt sett och kommunikationsmässigt. Att än en
gång påpeka att detta kommer in i diskussionen är väl överflödigt. En fråga
som vi nu måste komma in på är vad människans ”behov” är. Kan vi till
exempel tala om, och skilja mellan, ”sanna” och ”falska”; ”naturliga” och
”konstgjorda” behov?
Behovsfrågan är verkligen ingen lätt fråga, och den kan knappast ges
ett slutgiltigt svar. Jag kommer ihåg att den ställdes inom den marxistiska
traditionen runt 1980. Den ungerska filosofen Agnes Heller (född 1928)
utgav (i engelsk översättning) The Theory of Need in Marx, 1976.198 Hon
skriver att enligt Marx är ett av kapitalismens resultat just skapandet och
tillfredställandet av nya behov.
Verktygen är ett av våra grundläggande behov i det att de hjälper oss
att tillfredsställa andra behov: ”In so far as we create tools to satisfy our
needs, the need for tools is already a new need, different from animal need”
(s 41). Verktygen underlättar våra liv, och om vi stoppar här när det gäller
vidare teknisk utveckling ökar inte behoven per automatik, och inte heller
den nödvändiga arbetstiden. Heller menar vidare att étt mycket speciellt
behov som Marx, och hon, hoppas på är behovet av en annan ekonomisk
ordning än den kapitalistiska.
Hans-Jørgen Schanz skrev tillsammans med tre kolleger ett
tvåbandsverk om problemet199 och Schanz erhöll doktorsgraden för sitt
verk Træk af behovsproblematikkens idéhistorie med særligt henblik på
Marx og Engels (1981). Vad jag kan bedöma är att de inte säger så mycket
mer än vad Heller redan skrivit. Och inte ens de frihetliga marxisterna
verkar ha mycket att säga idag.
Jag tror att vi måste börja i ”fel” ände: vilka behov mår vi och vår
planet bäst av att INTE tillfredsställa genom konsumtion av för produkter
197
Det var den tyske sociologen Gerhard Schulze som myntade begreppet i sin bok
Erlebnisgesellschaft (1992).
198
Se även Hellers intressanta text ”From Red to Green” Telos Spring 1984.
199
Schanz, Carlsen, Smith og Thomsen (1980) Kapitalisme, behov og civilisation 1-2 (1980).
226
avsedda att för ändamålet? Och vilka produkter skadar människor och
miljö mest? TV? Datorer? Papper? Tänk vidare själv!
Politiska former
Ekologisterna skiljer sig åt när det gäller vilken politisk form som är mest
lämpad för ett hållbart samhälle. De flesta är liberala demokrater, men
vilken nivå som är den bästa möjliga för miljöpolitik råder det delade
meningar om. Kommunalism parat med konfederationer är Bookchins
option, som vi har sett. Biehl menar samma sak. Bioregionalister ligger
nära denna uppfattning. Men vi har sett att det finns andra uppfattningar:
ekofascism, stärkande av nationalstaten, konfederalism, federalism eller en
världsregering. Och, som bekant, politik och ekonomi hänger ihop.
Ekologi och kapitalism?
En fråga som gärna undviks är om ekologism är förenlig med kapitalism.
Nej, och det har jag redan antytt flera gånger, är mitt (GD:s) svar.
Kapitalismens logik är att profiten ständigt måste ökas, vilket Marx (1970)
tydligt och klart har visat. För detta krävs ”Tillväxt” – det som ekologister
vill avskaffa. Jorden och dess resurser är ändliga, tillväxt är oändligt.
”Etisk kapitalism” då?200 Jo visst är det bättre, men det är fortfarande
en tillväxtkrävande kapitalism. Jag är också tveksam till den ”gröna”
kapitalism som Fridolin och Bodach Söderström verkar förespråka.
Ekologi och socialism?
Nationalsocialism – den var avskyvärd, statssocialismen inte mycket
bättre. Och Göran Perssons ”gröna folkhem” gick inte hem. Han ville
antagligen ge en invit till gröna sympatier hos väljarna; Vänsterpartiet,
Miljöpartiet, måhända även (det numera nyliberalt lutande) Centerpartiet.
200
Det vill säga marknader som drivs av civilsamhället och skapar innovationer och
kulturella värden genom informella nätverk och fritidssysselsättningar. Etisk kapitalism
har alltså en särskild innebörd och innebär inte bara ”snäll kapitalism”.
227
Till sist. Detta är nuet. Allting som sker är det som är fallet just nu.
Detta banala påpekande används av en del klagosångare: att de unga idag
bara skulle leva i nuet, utan en tanke om framtiden. Det tror jag är en
överdrift och det som är viktigt för oss alla är att inte vara eller bli
”engenerationshjärnor” – det vill säga att vi bara bryr oss om det som
påverkar vår egna, individuellt utmätta tid här på jorden. Jag tycker att en
liberal demokrati bör innebära rättigheter även för våra efterkommande.
En grön ekonomi kanske kan uppstå i mera oprövade former:
bioregionalism, kooperativ, direktdemokrati med mera. Eller kommer
svaret att komma i framtiden, i värsta fall kommer vi att tvingas att hitta
svar efter den katastrof som bland andra Kunstler (se ovan) förutspår.
En början till en diskussion, som jag inbjuder till, är att läsa Lennart
Olsens ovan nämnda bok Grön ekonomisk politik från 1989, som jag kort
redogjorde för ovan, och att genom nätet ta del av det som skrivs i
tidskriften Ecological Economics. Ecological Economics är numera även en
etablerad tvärvetenskaplig disciplin. Det ligger i vår framtid att sätta in oss
i denna, och ta del av de många viktiga diskussioner som förs, inte minst i
jordens alla miljöpartier för att ha något att komma med.
Men nu ska vi inte komma med recept, även om vi inte lyckats med att
vara icke-normativa ibland. Huvudsaken har varit att ge konturerna till
ekologismens former, inte att ge dem av någon rätt. Vi kan dock sträcka oss
så långt i att instämma med David Held (2012: 148): ”de frågor som vi
måste ta itu med är större och mer trängande än tidigare, samtidigt som
medlen för att hantera dem är nationella, svaga och bristfälliga.” Något
som måste till är någon form av global styrning av rätt och gott slag.
Låt oss bara inte nöja oss med ruskig alarmism.201 I en tidning sa
nyligen en professor: ”Stora delar av vår förmåga att försörja oss kan
kollapsa. Planeten bryr sig inte om mänskligheten som art klarar sig.
201
Alarmism vore värd en egen studie. Henrik Höjer har skrivit en mycket läsvärd
Understreckare I SvD 11/1 2013. En av de mest kända alarmisterna är Malthus som har
behandlats ovan. Hans teser om överbefolkningens faror fick ny aktualitet när böcker
som Limits of Growth från 1968 och The Population Bomb från 1968 kom ut. Det var
ingen måtta på undergångsprofetiorna där den primära orsaken varierade.
228
Frågan blir hur många som överlever.” Visst låter det ruskigt. Och visst kan
det bli sant. Men jorden kallar oss till försoning:
Ett kall hörs från humanismen; att rädda framtida generationer, att
säkra människans framtid, att skapa hållbarhet. Förvalta jorden och
minska belastningen!
Ett kall hörs från transhumanismen; att förena människa och natur
genom det teknologiska och vetenskapliga framsteget. Lyft jorden till dess
fulla prakt!
Ett kall hörs från naturens djup, från det vilda, otämjda; att ge upp
strävan efter framsteget och komma tillbaka till naturen och dess skönhet,
att rädda det som räddas kan. Lämna jorden i fred!
När vi skrivit denna bok har vi också hört jordens kall. Det har blivit
allt tydligare att olika röster kallar från olika väderstreck. I värsta fall är det
en vrålande kakofoni – i bästa fall en klangfull sång i många stämmor.
229
Referenser
Ian Adams (2001) Political Ideology Today. Manchester: Manchester
University Press.
Eva Maria Albinsson et.al. (red.; 1983) Ekosofi. Helhetssyn på ekologisk
grund. Jord-Eco.
Walter Truett Anderson (1987). To Govern Evolution: Further Adventures
of the Political Animal. New York: Harcourt Brace.
Rudolf Bahro (1979) Alternativet. Stockholm: Bokomotiv.
Rudolf Bahro (1980) Elemente einer neuen Politik. Zum Verhältnis von
Ökologie und Sozialismus. Berlin: Olle und Wolter.
Rudolf Bahro (1987) Logik der Rettung. Wer kann die Apokalypse
aufhalten? Ein Versuch über die Grundlagen ökologischer Politik.,
Stuttgart: Weitbrecht.
Gregory Bateson (1972) Steps to an Ecology of Mind. New York: Random
House.
Gregory Bateson (1979)
Socialistisk Tidskrift 34.
”Katastrofens
förutsättningar.”
Frihetlig
Gregory Bateson (1988) Ande och Natur. Stehag: Symposion.
Gregory Bateson och Mary Catherine Bateson (1988) Där änglar är rädda
att gå. Stehag: Symposion.
Wolfgang Benz (2000) Geschichte des Dritten Reiches. München.
Paul Berman (2005) Power and the Idealists. New York: Soft Skull Press.
Janet Biehl och Peter Staudenmeier (1995) Eco-fascism. Edinburgh: AK
Press.
Janet Biehl (2008) Kommunalismen. En socialekologisk politik. Uppsala:
Frihetlig Press.
William Blake (utan årtal) Oskuldens och erfarenhetens sånger. Malmö:
Allhemas
Murray Bookchin (2003) Perspektiv för en ny vänster. Malmö: Frihetlig
Press.
Kai Buchholz et. al. (red; 2001) Die Lebensreform, 2 volymer. Darmstadt:
Häuser.
230
William S Abruzzi (2000): “The Myth of Chief Seattle” Human Ecology
Review, Vol. 7, No. 1, 2000.
Murray Bookchin (2005) The Ecology of Freedom. Stirling: AK Press
Anna Bramwell (1985) Blood and Soil. Abbotsbrook, Bourne End: Kensal
Press.
Anna Bramwell (1989) Ecology in the 20th Century - A History. New
Haven: Yale University Press.
John Brockman (2011) How Is the Internet Changing the Way You Think?
New York: Harper.
Bengt Brülde och Joakim Sandberg (2012) Hur bör vi handla? Filosofiska
tankar om rättvisemärkt, vegetariskt och ekologiskt. Stockholm: Thales.
Nigel Calder (1970) Teknopolis. Löper tekniken amok? Stockholm:
Norstedts.
Fritjof Capra (1996) The Web of Life. A New Scientific Understanding of
Living Systems. New York: Anchor Books.
Fritjof Capra och Pier Luigi Luisi (2014) The Systems View of Life. New
York: Cambridge University Press.
Rachel Carson (1963) Tyst vår. Stockholm: Tidens.
Andreas Cervenka (2012) Vad är pengar? Stockholm: Natur & Kultur.
Pierre Clastres (1984) Samhället mot staten. Stockholm: Nordan.
Kevin Coogan (1999) Dreamer of the Day. New York: Autonomedia.
Gustavo Corni (1990) Hitler and the Peasants. New York: Berg.
Stephen Croell och William Rankin (19829) Ekologi för nybörjare.
Stockholm: Bokomotiv.
Alfred W. Crosby (2003) The Columbian Exchange. Westport, CT: Praeger
Publishers.
Göran Dahl (2006) Radikalare än Hitler? Stockholm: Atlantis.
Göran Dahl (2006a) ”Heidegger, Spengler och autentisk fascism.”
Sociologisk forskning 01.
Richard Walther Darré (1928) Das Bauerntum als Lebensquell der
Nordischen Rasse. Goslar: Verlag Blut und Boden.
Richard Walther Darré (1930) Neuadel aus Blut und Boden. Goslar: Verlag
Blut und Boden.
231
Richard Walther Darré (1940) Neuordnung unseres Denkens. (Reichs bauernstadt) Goslar: Verlag Blut und Boden.
Jared Diamond (2006) Vete, vapen och virus. Stockholm: Norstedts.
Henning Eichberg (1983) ”Teknikens rationalitet är föränderlig.
Fästningsbyggandet under barocken.” Frihetlig Socialistisk Tidskrift 47.
Sven Elander (red. 2011) Tänk grönt. 21 texter om framtiden. Stockholm:
Premiss.
Jens-Martin Eriksen och Fredrik Stjernfelt (2011) The Democratic
Contradictions of Multiculturalism. New York: Telos Press.
Sean Esbjørn-Hargens & Michael E. Zimmerman (2009) Integral Ecology.
Uniting Multiple Perspectives on the Natural World. Boston:Integral
Books.
Gunnar Falkenmark (1999) Politik, lobbyism och manipulation. Nora: Nya
Doxa.
J. E. Farquharson (1976) The Plough and the Swastika. The NSDAP and
Agriculture in Germany. Beverly Hills: Sage.
Luc Ferry (1997) Den nya ekologiska ordningen. Göteborg: Daidalos.
John Bellamy Foster (2009) The Ecological Revolution: Making Peace with
the Planet. New York: Monthly Review Press.
Gustaf Fridolin och Ulf Bodach Söderström (2011) Maskiner & människor.
Stockholm: Ordfront.
Birgitta Furuhagen (red.,1995) Ryssland. Ett annat Europa. Stockholm:
SNS.
Per Gahrton (red., 2008) Behövs det en grön ideologi? Stockholm: Cogito.
Per Gahrton (2011) Det gröna genombrottet. Stockholm: Carlssons.
Shoji Goto (2007) The Philosophy of Emerson and Thoreau: Orientals
meet Occidentals. Lewiston: Mellen.
Britta Gröndahl (1988) Pierre-Joseph Proudhon. Stockholm: Federativs.
Charles Guignon (red.; 1993) The Cambridge Companion to Heidegger.
Cambridge: Cambridge University Press.
Philip F. Gura (2007) American Transcendentalism: A History. New York:
Hill and Wang.
232
Daniel Görtz (2012) ”A Compilation for the Advancement of Integral
Perspectives in Politics and Social Life.” Lund: paper.
Jürgen Habermas (2003) The Future of Human Nature. Cambridge: Polity.
Henrik Hallgren u (2009) Det gröna skiftet – från industrialism till
ekologism. Recito Förlag.
Nils Gunder Hansen och Frederik Stjernfelt (1995)”Jeg interesserer mig
mere for det 22. Århundrede…Et besøg hos den 99-årige Ernst Jünger i
Wilflingen”, Kritik.
Jürgen Habermas (2003) The Future of Human Nature. Cambridge: Polity.
Donna Haraway (1990), “A Cyborg Manifesto. Science, Technology, and
Socialist-Feminism in the Late Twentieth Century” i Haraway: Simians,
Cyborgs and Women: The Reinvention of Nature. New York; Routledge.
Sam Harris (2005) The End of Faith. London Free Press.
Martin Heidegger (1981 [1928]) Varat och tiden. Del 2. (Sein und Zeit)
Lund: Doxa.
Martin Heidegger (1974) Teknikens väsen och andra uppsatser. Stockholm:
Rabén & Sjögren.
Carl-Göran Heidegren (1997) Preussiska anarkister. Stehag: Symposion.
David Held (2012) Kosmopolitism. Ideal och verklighet. Göteborg:
Daidalos.
Agnes Heller (1976) The Theory of Need in Marx, London: Allison and
Busby.
Arthur Herman (1997) The Idea of Decline in Western History. New York:
The Free Press.
Jesper Hoffmeyer (1980) ”Den gröna faran.” Frihetlig Socialistisk Tidskrift
38.
Max Horkheimer och Theodor Adorno (1981) Upplysningens dialektik.
Göteborg: Daidalos.
Ivan Illich (1975) Energi och jämlikhet. Stockholm: Aldus.
Staffan Jacobson (2006) Anarkismens återkomst. Lund: India Däck
Bokcafé Förlag.
David Jonstad (2012) Kollaps – livet vid civilisationens slut. Stockholm:
Ordfront.
233
Journal for the studies of Radicalism. Vol 2. No 1. Special section on
Radicalism and Ecological Movements. 2008
Journal for the studies of Radicalism. Vol 2. No 2. Special section on
Transnational and Ecological Radicalism. 2008.
Friedrich Georg Jünger (1946) Die Perfektion der Technik. Hamburg:
Hanseatische Verlagsanstalt.
Hilde Kammer och Elisabeth Bartsch (1999) Lexikon Nationalsozialismus.
Reinbek: Rowohlt.
Ian Kershaw (1998) Hitler 1936-45. London: Penguin.
Sigmund Kvalöy (1982) ”Människan, naturen och mekanistiska system.”
Frihetlig Socialistisk Tidskrift 46.
James Howard Kunstler (2005) The Long Emergency. New York: Atlantic
Monthly Press.
Barbara Miller Lane och Leyla Rupp (1978) Nazi Ideology before1933.
Manchester: Manchester University Press.
Pentti
Linkola
(1989)
”Humanflood”
http://www.angelfire.com/zine/thefallofbecause/articles/humanflood.htm
l
Pentti Linkola (2005-6) Could Life Win – and on What conditions?
http://www.penttilinkola.com/pentti_linkola/ecofascism_writings/voisik
oelamavoittaa_translation/
Otto Lund (1905) Leo Tolstoj: diktare, tänkare, samhällsreformator.
Stockholm: Fahlcrantz,
Mark Lynass (2008) Oväder. Stockholm: Ordfront.
Roderick Nash (1989) The Rights of Nature. Madison: University of
Wisconsin Press.
Karl Marx (1970) Das Kapital 1.u Berlin: Dietz.
Richard Matz (1975) Sams med jorden. Stockholm: Norstedts.
Richard Matz (1982) ”Kärleksfullt helhets-tänkande som villkor för jordens
och mänsklighetens räddning.” Frihetlig Socialistisk Tidskrift 46.
Armin Mohler (1989) Die Konservative Revolution in Deutschland 191832. Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft.
Marian Mountain (1983) The Zen Environment. Toronto: Bantam Books.
234
Lars Movin (2008) Beat. Köbenhavn: Informations forlag.
Lewis Mumford (1972) Stadskultur. Stockholm: rabén & Sjögren.
Arne Naess (1981) Ekologi, samhälle och livsstil. Stockholm: LT.
Elliot Y. Neaman(1999) A Dubious Past. Berkeley: University of California
Press.
Günther Neske och Emil Kettering (red.; 1998) Antwort. Martin Heidegger
im Gespräch. Pfillingen: Neske.
Nathan Nunn och Nancy Qian (2010) ” The Columbian Exchange:
A History of Disease, Food, and Ideas”, Journal of Economic Perspectives,
Volume 24, Number 2.
Tor Nørretranders (1981) ”Är naturvetenskapen trogen naturen?” Frihetlig
Socialistisk Tidskrift 41.
Lennart Olsen (1989) Grön ekonomisk politik. Gröna Böcker.
Dan Persson (2005) Nationalism. Högerns och vänsterns tolkningar.
Visby: Books on Demand.
Håkan Pleijel (2003) Ekologiboken. Göteborg: Göteborgs universitet.
Uwe Puschner et. al. (red., 1999) Handbuch zur ”Völkischen Bewegung”
1871-1918. München: K. G. Saur.
Uwe Puschner (2001) Die völkische Bewegung im wilhelminischen
Kaiserreich. Darmstadt: WBG.
Tim Radford ”The whole world in our hands.” The Guardian 16 september
2000.
Jeremy Rifkin (1995) The End of Work. New York: G.P. Putnam’s Sons.
Johan Rockström och Mattias Klum (2012) Vår tid på jorden. Stockholm:
Bokförlaget Langenskiöld.
Theodore Roszak (1972) Where the Wasteland Ends. New York, Doubleday
& Co.
Theodore Roszak (1981) ”Sambandet Människa – Planet.” Frihetlig
Socialistisk Tidskrift 42.
William Ryan och Walter Pitman (2000) Noah’s Flood. New York:
Touchstone.
Jens Rydgren (2011) ”Den radikala högerns sociologi.” Mats Deland et. Al.
(red.) Det vita fältet. (Pdf-bok).
235
Marshal Sahlins (1972) Stone Age Economics. Chicago: Aldine.
Marshal Sahlins (1982) ”Det ursprungliga välfärdssamhället.” Frihetlig
Socialistisk Tidskrift 45.
Gerhard Schulze (1992) Erlebnisgesellschaf. Frankfurt: Campus.
Mick Smith (2008) ”Suspended Animation: Radical Ecology, Sovereign
Powers, and Saving the (Natural) World.” Journal for the studies of
Radicalism. Vol 2. No 1.
Gary Snyder (1990) The Practice of the Wild. Berkeley: Counterpoint.
Gary Snyder (1997) Mountains and Rivers without End. New York:
Counterpoint.
Peter Staudenmaier (2001) ”Antroposofi och ekofascism.” i Folkvett nr. 2.
Ann-Sofi Ljung Svensson (2001) "Berget, ynglingen och solen.” Linköpings
universitet.
Per-Anders Svärd (2000) ”Murray Bookchins politiska filosofi.” Frihetlig
Press nr 5.
Bron Taylor (2008) ”The Tributaries of Radical Environmentalism.”
Journal for the studies of Radicalism. Vol 2. No 1.
Henry David Thoreau (1849) Civil Disobedience. Forgotten Books.
Henry David Thoreau (u. å.) Skogsliv vid Walden. Stockholm: Hahlström &
Widstrand.
Leo Tolstoj (1962) Från unga år. Band 1 och 2. Stockholm: Natur och
Kultur.
Frank Uekotter (2006) The Green and Brown. Cambridge. Cambridge
University Press.
Otto Ullrich (1980) Industrisamhälle i återvändsgränd? Stockholm:
Förlaget Barrikaden.
Arthur Versluis (2008) ”Interview with John Zersan” in Journal for the
studies of Radicalism. Vol 2. No 1.
Arthur Versluis (2008),”Interview with Kirkpatrick Sale” in Journal for the
studies of Radicalism. Vol 2. No 2.
Alan Watts (1974) Ett med naturen. Stockholm: Forum.
Max Weber (1978) Den protestanantiska etiken och kapitalismens anda.
Lund: Argos.
236
Douglas Weiner (1989) Models of Nature: Ecology, Conservation, and
Cultural
Revolution
in
Soviet
Union.
Indiana
University.
http://www.columbia.edu/~lnp3/mydocs/ecology/ussr_ecology.htm
Ken Wilber (2000): Integral Psychology. Consciousness, Spirit, Psychology
and Spirit. London: Shambala Press.
Wilber, Ken (2000 (1995)): Sex, Ecology, Spirituality. The Spirit of
Evolution. London: London: Shambala Press.
Ken Wilber (2007 (1996)): A Brief History of Everything. Boston:
Shambala Press.
Keith M. Woodhouse (2008) ”The Politics of Ecology: Environmentalism
and Liberalism in the 1960s.” Journal for the studies of Radicalism. Vol 2.
No 2.
Michael E. Zimmerman (1990) Heidegger's Confrontation with Modernity.
Technology, Politics, and Art. Bloomington: Indiana University Press.
Rainer Zitelmann (1999) Hitler. The Politics of Seduction. London: London
House.
Singer, Peter (2009) Animal Liberation. New York: HarperCollins.
237
Bilaga 1
Frågeformulär
-
Din ålder
-
Utbildning
-
Yrke
-
Var växte du upp?
”Nära naturen”, på landet?
Ett mindre samhälle (5.000 invånare eller lägre)?
Ett mellanstort samhälle (upp till 100.000 invånare)?
Större stad?
-
När och hur vaknade ditt politiska intresse?
-
Var det någon speciell fråga eller händelse som ”väckte” dig?
-
Var detta samtidigt som ditt intresse/engagemang för de ”gröna”
frågorna växte fram? (Eller låg dina tidigare sympatier åt något
annat håll?)
- Är det någon speciell bok eller tänkare som inspirerat dig?
-
Har du varit medlem i något politiskt parti? I så fall vilket/vilka?
238
Bilaga 2. Kyotoprotokollet om
klimatförändringar
(sammanfattning)
http://europa.eu/legislation_summaries/environment/tackling
_climate_change/l28060_sv.htm
Kyotoprotokollet, som är fortsättningen av Förenta nationernas
ramkonvention om klimatförändringar, är ett av de viktigaste
internationella rättsliga verktygen i kampen mot klimatförändringar.
Genom protokollet har de industrialiserade länderna åtagit sig att minska
utsläppen av vissa växthusgaser som bidrar till den globala
uppvärmningen. De totala utsläppen från de utvecklade länderna ska
minskas med minst 5 % under perioden 2008-2012 jämfört med nivåerna
1990.
RÄTTSAKT
Rådets beslut 2002/358/EG av den 25 april 2002 om
godkännande, på Europeiska gemenskapens vägnar, av
Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om
klimatförändringar, och gemensamt fullgörande av åtaganden
inom ramen för detta.
SAMMANFATTNING
Den 4 februari 1991 gav rådet kommissionen befogenhet att delta på
Europeiska gemenskapens vägnar vid förhandlingarna om Förenta
nationernas ramkonvention om klimatförändringar, som antogs i
New York den 9 maj 1992. Ramkonventionen ratificerades av Europeiska
gemenskapen genom beslut 94/69/EG av den 15 december 1993.
Konventionen trädde i kraft den 21 mars 1994.
239
Ramkonventionen har i hög grad bidragit till att de främsta principerna för
internationell bekämpning av klimatförändring upprättades. I
konventionen definieras särskilt principen om ”gemensamt men
differentierat ansvar”. Den har också bidragit till att göra allmänheten
världen över mer medveten om de problem som följer med
klimatförändringar. Konventionen innehåller emellertid inga beräknade
och detaljerade åtaganden land för land när det gäller minskningen av
utsläppen av växthusgaser.
De stater som är parter i konventionen beslutade därför vid den första
partskonferensen, som ägde rum i Berlin i mars 1995, att förhandla fram
ett protokoll med åtgärder för att minska utsläppen i de industrialiserade
länderna under perioden efter 2000. Efter långa förhandlingar antogs
Kyotoprotokollet den 11 december 1997 i Kyoto.
Europeiska gemenskapen undertecknade protokollet den 29 april 1998. I
december 2001 bekräftade Europeiska rådet i Laeken att unionen ville att
Kyotoprotokollet skulle träda i kraft före toppmötet om hållbar utveckling i
Johannesburg (26 augusti – 4 september 2002). Genom detta beslut
godkändes därför protokollet på gemenskapens vägnar.
Medlemsstaterna förband sig att deponera sina ratificeringsinstrument
samtidigt som gemenskapen, om så är möjligt före den 1 juni 2002.
I bilaga II till beslutet återfinns de åtaganden för att begränsa och
minska utsläppen som gemenskapen och dess medlemsstater kommit
överens om för den första åtagandeperioden (2008–2012).
Protokollets innehåll
I Kyotoprotokollet behandlas utsläpp av följande sex växthusgaser:
1.
koldioxid (CO2);
2. metan (CH4);
3. dikväveoxid (N2O);
4. fluorkolväten (HFC);
5.
perfluorkolväten (PFC);
6. svavelhexafluorid (SF6).
240
Protokollet är ett viktigt steg framåt i kampen mot global uppvärmning,
eftersom det innehåller bindande och kvantifierade mål för
begränsning och minskning av växthusgaser.
De stater som är parter i konventionens bilaga I (dvs. industriländerna)
förbinder sig tillsammans att minska sina utsläpp av växthusgaser för att
minska de totala utsläppen i de utvecklade länderna med minst 5 %
jämfört med nivån 1990 under perioden 2008–2012. Bilaga B till
protokollet visar i siffror vilka åtaganden de avtalsslutande staterna gjort.
De stater som var EU-medlemmar före 2004 ska tillsammans minska
sina utsläpp av växthusgaser med 8 % mellan 2008 och 2012.
Medlemsstater som anslutit sig till EU efter 2004 åtar sig att minska
utsläppen med 8 %, utom Polen och Ungern (6 %) samt Malta och Cypern
som inte är upptagna i ramkonventionens bilaga I.
För perioden fram till 2008 har de avtalsslutande staterna förbundit sig att
göra påvisbara framsteg i genomförandet av sina åtaganden senast 2005.
De avtalsslutande stater som så önskar kan välja 1995 som referensår för
utsläppen av fluorkolväten, perfluorkolväten och svavelhexafluorid.
I protokollet föreslås en rad insatser för att nå dessa mål:
1.
att stärka eller införa nationell politik för att minska utsläpp (öka
energieffektiviteten, främja hållbara former av jordbruk, utveckla
förnybara energikällor etc.);
2. att
samarbeta med övriga konventionsparter (utbyte av
erfarenheter och information, samordning av nationell politik med
hjälp av utsläppstillstånd, gemensamt genomförande och en
mekanism för ren utveckling).
Senast ett år före den första åtagandeperiodens början ska de
avtalsslutande staterna ha infört ett nationellt system för att beräkna
de av människan orsakade utsläppen och upptagen i sänkor av alla
växthusgaser (som inte omfattas av Montrealprotokollet).
Åtagandena för den andra åtagandeperioden kommer att ses över senast
2005.
Den 31 maj 2002 ratificerade Europeiska unionen Kyotoprotokollet.
Protokollet trädde i kraft den 16 februari 2005 efter det att Ryssland
ratificerat det. Flera industrialiserade länder, bland annat USA, har vägrat
att ratificera protokollet.
241
Om författarna:
Göran Dahl, är professor emeritus i sociologi vid Lunds Universitet och
författare. Hans senaste bok är Radikalare än Hitler? De esoteriska och
gröna nazisterna. Inspirationskällor. Pionjärer. Förvaltare. Ättlingar.
Stockholm: Atlantis, 2006.
Daniel Görtz är doktorand i sociologi vid Lunds Universitet och är aktuell
med avhandlingen Etnifierade polispraktiker – Hur etnicitet görs i poliser
vardag.
Denna bok är skyddad av upphovsrättslagen och får inte kopieras, ej eller i
sin digitala form förmedlas vidare av köparen.
© 2015 Göran Dahl, Daniel Görtz och METAMODERNA
242
243