Nr 16 2015 - Västernorrlands Idrottshistoriska Sällskap

VÄSTERNORRLANDS IDROTTSARV
Medlemstidning för
Västernorrlands Idrottshistoriska Sällskap
Nr 16 - Årgång 4 - Juni 2015
Släda IP
Torb
Ger jörn F
äl
trud
Kamldin oc
h
p
Sundsvalls Ridklubb 70 år
Innehåll:
Kaféträff i Härnösand
Cykeltävlingar förr
Bengt “Zamora” Nyholm
Herbert målskytt och klubbens poet
En skidans man vid namn Sven Edin
Skidspåret mellan två föreningar - T3 och I21
Första fotbollen köptes i Sundsvall men....
Sundsvalls Ridklubb 70-årsjubilerar
Lasse Nordins fotbollshistoria
1 av 20
sid 2
sid 2-3
sid 4-7
sid 7
sid 8-9
sid 10-11
sid 12-14
sid 15-17
sid 18-19
Cykel - ämne på kaféträff i Härnösand
Fr vänster: Christina Vosveld, Bertil Astby och Anders Nyström
Ett fullsatt Gårdshus på Länsmuseet i
Härnösand fick den 21 april ta del av
cykelsportens utveckling.
Sällskapets ordförande, Bertil Astby, inledde med att berätta om cykelns historia. Den första cykeln, Running Machine, skapades 1817 och cykeln i nuvarande utformning tillkom 1885. Fem
år senare satte man ihop den första tävlingscykeln.
Cykeltillverkare har det funnits många i
Sverige, även i Härnösand. Idag finns
endast ett par tillverkare.
Den första cykeltävlingen i Sverige
hölls 1886 och vid OS i Aten tio år senare startade elva deltagare på en varvbana, drygt tre kilometer. Efter 300 varv
nåddes målet av två deltagare.
Ett cykellopp kördes 1899 mellan Härnösand och Sundsvall.
Innan Härnösands Cykelklubb bildades
1948 hade sju föreningar i kommunen
bedrivit cykelsport. IF Älgarna hade cykel på programmet de flesta åren under
perioden 1920 – 1948. Cykelverksamheten lades ner ”på grund av de onormalt dryga utgifterna”.
Idag finns 362 föreningar anslutna till
Svenska Cykelförbundet, varav 12 i
Västernorrland. Föreningarna har ett
medlemstal på runt 30 000.
Anders Nyström, styrelseledamot i Härnösands Cykelklubb, visade upp ett antal klubb- och mästartröjor samt berättade klubbens framgångsrika historia.
HCK är en av de bästa cykelföreningarna i landet med 66 svenska mästare/
mästarinnor, 145 SM-medaljer och två
OS-medaljörer, Sven Hamrin och Emma Johansson.
Klubben har arrangerat fyra SM-tävlingar. Norrlandsveckan och HärnöRace
är tävlingar, som många minns.
Den legendariske ledaren Bubben Thelberg, en av bildarna, och bussen ”Bettan” är kända överallt i cykelvärlden.
Christina Vosveld, som alltid tävlat för
Härnösandsklubben, gjorde sin första
tävling 1984. Inför starten fick hon rådet av Bubben att ligga först och det har
hon gjort i de flesta cykelloppen.
1985 blev Christina uttagen i landslaget, tog SM-guld i tempoloppet och fick
deltaga i VM. Därefter rullade det på
med SM-guld, NM-guld och VM-deltagande. Totalt blev det 31 mästerskapsmedaljer, varav 21 guld, innan karriären
avslutades 1993. En SM-medalj är tagen på bana/velodrom, förföljelselopp 3
km. Christina rankas som den tredje
bästa damcyklisten i landet.
Den stora besvikelsen var att hon, trots
att hon slagit alla de andra damerna,
inte fick deltaga i OS i Barcelona 1992.
Christina hann också med att bli holländsk mästarinna i storslalom.
Hon, liksom alla andra, beundrade Bubben Thelberg, HCK-ledare under ett otal år, inte minst för att han inför sin
massage av damåkare kunde öppna deras bh-knäppe med endast en hand.
Leif Thunman avslutade träffen och
meddelade att nästa kaféträff planeras
att genomföras i slutet av sommaren.
Leif Thunman
Cykelidrott förr
Inför ovan beskrivna kaféträff behövde
jag för mitt eget anförande veta mer om
dels cykelns utvecklingshistoria, dels
cykelidrottens historia särskilt för vårt
län. Här avgränsar jag mig till cykelidrotten fram till 1937, då Västernorrlands Idrottsförbund ersattes av Medelpads och Ångermanlands Idrottsförbund. Tyvärr finns det ingen sammanställning över cykelidrotten i Västernorrland från starten till idag. För att få
en viss bild av utvecklingen får man
hämta uppgifter från gamla tidningar
(endast små notiser för de första åren),
föreningars och Västernorrlands Idrottsförbunds verksamhetsrapporter och
jubileumsskrifter.
Första tävlingarna
Den första cykeltävlingen i
Sverige gick i Göteborg i
september 1886 arrangerades
av Göteborgs Velocipedklubb.
SM-tävlingar hölls första
gången 1900 på bana och
1909 på landsväg.
Den första kända tävlingen
med start i Härnösand och
Racercykel 1923
mål i Sundsvall arrangerade
Sundsvalls IF söndagen den
Hernösands SK fick uppdraget att an27 augusti 1899. Sju av elva startande
ordna de första DM-tävlingarna på cyfrån Sundsvalls IF, Hernösand IK, Hukel, 5 och 10 mil landsväg,
diksvalls IF och Stockholm fullföljde.
2 av 20
Bantävling i Härnösand 1923
Den 9 september 1923 var det en bantävling på den en vecka innan invigda
Ängevallen i Härnösand. Deltagande
föreningar från länet: Älgarna, Härnösands SK och Prästmons GoIF.
1927: DM i Prästmon, Alnö IF och
IFK Sundsvall
I Västernorrlands Idrottsförbunds verksamhetsrapporten för 1927 rapporteras
om att DM-tävlingarna anordnats av
Prästmons GoIF och flera stora cykeltävlingar av Alnö IF, Prästmons GoIF
och IFK Sundsvall.
Cykelföreningarna i Medelpad 1932
I tidningen Nya Samhället/Dagbladet
den 6 april 1932 finns en artikel (finns
att läsa på www.minnen.sundsvall.se)
om hur Medelpads cykelföreningar förberett sig inför säsongen. De då aktiva
föreningarna var Sundsvalls Velocipedklubb (1887), Skönsbergs Cykelklubb,
Alnö IF, Ånge Cykelklubb (1929?) och
Söråkers IF (cykel från1927).
De sista DM-tävlingarna för i Västernorrlands Idrottsförbunds regi gick i
augusti 1936 med Söråkers IF som arrangör. detta år i augusti 1936 i Söråker.
och det vara sista året som DM arrangerades av Västernorrlands Idrottsförbund.
Bertil Astby
Cykeltävlingen Hernösand - Sundsvall 1899
För Härnösands del anses den cykeltävling mellan Härnösand och Sundsvall, som genomfördes den 27 augusti 1899 av
Sundsvalls IF, som den allra första i Härnösand. Att tävlingen ansågs unik visas inte minst av den för dåtiden stora artikel
som Sundsvalls Tidning hade den 28 augusti och som återges nedan. Artikeln speglar verkligen tidsandan kring förra sekelskiftet och kring en ny idrott på väg att etableras.
Sedan är det ju verkligen en prestation av vinnaren att cykla sträckan Härnösand - Sundsvall under två timmar. Vägen var
klart längre än idag och beskaffenheten! Tävlingscykeln hade inte dagens finesser heller.
Sedan funderar jag på hur cyklisterna från Hudiksvall och Sundsvall tog sig till starten i Härnösand och hur cyklisterna från
Härnösand och Hudiksvall tog sig hem från Sundsvall. Sannolikt gällde eget cykeltrampande i båda riktningarna. Järnväg
mellan städerna fanns inte och inte heller bilar och bussar. Båttransport var dock möjlig.
Bertil Astby
Sundsvalls Idrottsförenings
velocipedtäfling
I distanstäflingen å velociped mellan
Hernösand och Sundsvall i går deltoga 12
täflande, af hvilka emellertid 11 startade,
7 stycken fullföljde loppet och 4 af ett
eller annat skäl under färden utgingo ur
täflingen.
Redan ½4-tiden i går afton hade en stor
skara åskådare samlats nere vid Storbron
och i Badhusparken - målet för de
täflande - som var rikt flaggprydd från
själfva ingången ända ned till badhuset,
från hvars veranda musikföreningen
“Svea” under aftonen utförde en del
musiknummer.
Racercykel 1900
Klockan 4,3 anlände den första af de
täflande sportmännen, nämligen hr I.K.
Andersson från Hernösand. Hr A, som på
mindre än 2 timmar tillryggalagt vägen
mellan Hernösand och Sundsvall, såg kry
och rask ut. Så småningom anlände nu
den ene efter den andre af sportmännen
och hvar och en hälsades af den talrika
myllrande åskådareskaran af kraftiga
hurrarop. De mottogos af komiterade,
som förde dem in i badhuset, där de fingo
en uppfriskande dusch.
Midt emot ingången till badhuset var en
tafla uppsatt, på hvilken tiderna från olika
stationer å vägsträckan angåfvos, så fort
underrättelse lämnats pr telefon.
Denna tafla, som upptog namnet på alla
deltagarne i täflingen, utvisade följande
namn och tider:
Kl. 9 på kvällen samlades deltagarne i täflingen, medlemmar af Sundsvalls Idrottsförening jämte hedersledamöter i Tivoli där
en i allo angenäm supé intogs. Efter supén
intogs kaffe i stora salongen.
Priser tillföllo följande deltagare i täflingen:
1:sta pris K. Andersson, Hernösand,
använd tid 1 t 48 m. 36 s, pris: silfvermedalj och bägare.
2:dra pris: A. Karlsson, S. I. F., använd
til 2 t. 5 m. 35 s., pris: silfvermedalj och
bägare.
3 dje pris: Viktor Ljung, använd tid 2 t.
7 m. 46 s., pris; bronsmedalj och bägare.
4:de pris: Gunnar Hedman, S. I. F.,
använd tild 2 t. 12 m. 18 s., pris: bronsmedalj och velocipedkappa.
5:te pris: Nils Rönström, S. I. F., använd tid 2 t. 16 m. 1 s., pris: bronsmedalj
och pennknif.
6:te pris: Edvin Johansson, S. I. F., an3 av 20
vänd tid 2 t. 21 m. 14 s., pris: bronsmedalj och pennknif.
7:de pris: M. Johansson, Hernösand,
använd tid 3 t. 17 m., pris: packningshållare.
Vid kaffebordet äskade här redaktör
Gust. R. Peterson ordet och tillkännagaf
resultatet af täflingarna samt framhöll i
ett längre anförande velocipedsportens
betydelse i allmänhet och tolkade med
värme den manliga kraft och ihärdighet,
som dagens pristagare i sitt värf lagt i
dagen. Nyttig kunde i sanning denna
sport blifva vid flera tillfällen, af hvilka
han betonade flera, särskildt användbart
vore detta fortkomstmedel t. ex. vid rapporters affärdande i krigstid. Han lofordade den ungdom; som lagt i dagen ett
sådant kraftprof som dagens täfling visat
prof på och slutade med att höja ett lefve
för pristagarne. Härefter följde själfva
utdelningen och pristagarna framträdde
hvar och en och mottogo sina pirs och
fanfarer hälsade hvar och en.
Därefter fortsattes samkvämet ännu ett
par timmar, hvarvid skålar utbraktes för
Hernösands Idrottsklubb, hvars representanter i täflingen voro dagens hjältar och
för den enda närvarande representanten
för Hudiksvalls Idrottsförening. För de
idrottsföreningens hedersledamöter, som
voro närvarande, höjde föreningen ett
tacksamhetens lefve och därmed var den
officiella delen af festen slut. Men ännu
en stund fortsatte samkvämet under gemensam “gemyt” och glad sinnesstämning.
Till sist kan tilläggas, att ingen olycka
skett under täflingen, utan såväl de täflandes “stålhästar”, som de täflande
själfva befunno sig i godt skick.
H. H.
”Zamora” ville spela i kedjan men gjorde 30 A-landskamper i målet..!
spelade i Barcelona, Real Madrid och
Espanyol. När Zamora Nyholm spelade
i Spanien en gång på 1950-talet fick han
ett brev från Ricardo Zamora som med
förtjusning noterat hans smeknamn.
Men de träffades aldrig.
En tidigare ”Zamora” i Älgarna
Men Zamora Nyholm var inte först i Älgarna med smeknamnet. Jag har faktiskt
hittat en Sven ”Zamora” Johansson som
tog DM för juniorer för Älgarna 1925
och han fanns även med i A-laget på olika lagbilder från 1931.
“Zamora” Johansson
- När Älgarnas målvakt Ivar Sjödin skadat sig fick jag bli målvakt när vi skulle
möta serieledarna i Norra Uppsvenskan.
Meriten var att jag stod i mål i handboll
och varit målvakt på någon enstaka träning… Men helst ville jag ju spela i
kedjan! Det gjorde jag i juniorlaget.
Vem kunde tro att den då 14-årige debutanten Bengt ”Zamora” Nyholm
skulle bli en av Sveriges stora fotbollsmålvakter med 30 A-landskamper under
åren 1959-1964 plus tre B-kamper
tidigare? Kom ihåg att det var under en
tid då landslaget mest mötte geografiskt
närliggande nationer och inte spelade
lika många matcher som i dag. Zamora
är Västernorrlands framgångsrikaste
fotbollsspelare genom tiderna.
- Jag bodde på Kastellgatan på samma
tomt som ”Vitkiosken” och hade därför
läroverkets plan utanför knuten. Det var
där jag höll till. När Älgarna tränade
stod jag bakom målvakten Lennart
”Lenken” Edlund och slängde mig som
han. Var väl fyra-fem år.
- Till slut sa ”Lenken” en dag: Du är
visst en riktig Zamora, du! Sedan
kallade spelarna i Älgarna mig för
Zamora och det har jag fått heta i 80
år…
Ricardo Zamora var spanjor och världens bäste målvakt under 1920- och
1930-talen. Han var nästan två decimeter längre än Bengt Nyholm,
Ricardo Zamora
4 av 20
- Det hade jag ingen aning om! Det var
en överraskning och det har jag aldrig
hört tidigare, säger Zamora Nyholm om
uppgiften.
Familjen flyttade till Volontärvägen där
mamma ”Lotten” Nyholm drev ett relativt omfattande och mycket uppskattat
skolhushåll, främst för elever vid läroverket. Där fanns inga skolluncher på
den tiden.
- Ja, hon försörjde oss på den verksamheten sedan min pappa gått bort tidigt.
Ibland delade jag ut Västernorrlands
Allehanda på morgonen och sålde Härnösands-Posten på eftermiddagar. Därefter var det idrott för hela slanten…
Bengt Lindström och Tage Fliesberg
Zamora Nyholm var en riktig mångsysslare. Han spelade handboll i Brännan och KFUM med bland andra senare
världsberömde konstnären Bengt
Lindström och med Janne Kron. 1948
blev han distriktsmästare för både juniorer och seniorer i bandy med Älgarna
tillsammans med bland andra Bruno
Nyberg, senare AIK-klippan i fotboll.
Finalen mot Sandslån var förresten den
sista bandymatch som spelades på
Ängevallens fotbollsplan. Men Bengts
lillebror Lennart tillhörde konkurrentsidan eftersom han var med och grundade
Härnösands AIK…
- Vi spolade ibland banan på natten och
spelade sedan match på dagen. Samma
sak om det snöat… Det var andra tider.
Zamora Nyholm var också en hejare
som bordtennisspelare. 1946 tog han
som junior hem Brännans första DMtecken i grenen och två år senare mötte
han världsmästaren Tage Fliesberg som
var på uppvisningsturné med Bengt
Grive, senare känd tv-reporter. Zamora
och Janne Kron, en annan stor
bollbegåvning, spelade dubbel mot dem
i ett fullsatt Brännaborg.
Ridlärare och DM-guld i spjut
Zamora har också kastat spjut. Han har
Älgarnas juniorrekord på drygt 52 meter
och det är längre än seniorernas
klubbrekord!
- Jo, jag har även vunnit DM i spjutkastning. I Östergötland. På väg från
fotbollsträningen blev jag stoppad av
IFK-ledare som undrade om jag inte
kunde göra ett par spjutkast för att laget
skulle ta flera poäng totalt. Jag fick låna
ett par spikskor. I skitig målvaktströja
kastade jag 54 meter och vann!
Dessutom var Zamora Nyholm ridlärare
i Härnösand under ett år.
- Ridskolan låg då upp emot skogen i
bortre delen av Högslätten. Jag hade lärt
mig rida och under ett år skötte jag den.
Det hade jag glädje av. Senare på
polisskolan i Stockholm fick jag lägga
en del av utbildningen på att kunna arbeta även som ridande polis. Där gick
jag förresten med försvarskompisen i
IFK Norrköping Bengt ”Julle” Gustavsson.
Bäst i landet, enligt österrikisk lag
Men fotbollen var förstås nummer ett.
Trots att många ansåg att Zamora var för
liten för att vara målvakt med sina 178
cm. Efter debuten som 14-åring i
Älgarnas mål blev han bofast där och
gjorde något av en kometkarriär. Trots
att han helst ville spela i kedjan… Och
fortsatte ibland att spela ute på träningar
även på elitnivå. Det bidrog till hans
speciella stil som var något av en extra
back i stället för att parkera på mållinjen, vilket var det vanliga på den tiden.
Redan som 17-åring spelade han i Ångermanlands landskapslag och i ådalskombinationer som mötte storlag på turnéer. Bland andra B 1903 från Köpenhamn.
- Men det var när vi spelade mot ett
storlag från Österrike som jag fick genombrottet. Eller snarare efter matchen.
Laget mötte även AIK med landslagsmålvakten ”Gurra” Sjöberg och Helsingborgs IF med Kalle Svensson plus
ytterligare något lag. Efteråt tog öster-
rikarna ut lite på skoj ut sitt ”svenskt
målvakt med andra ord… Officiellt.
landslag” med spelare som de mött –
I Norrköping spelade Zamora och några
och jag blev målvakt!
andra i fotbollslaget även allsvensk is- Då fick legendariske ledaren ”Nalle”
hockey under två säsonger.
Halldén i IFK Norrköping ögonen på
- Så jag har spelat mot Tumba, Lasse
17-åringen från Härnösand. Efter någBjörn, Rolle Stoltz och de andra legenra matcher till i bland annat landskaps- darerna!
laget fick jag erbjudande om att flytta.
Jag gick i gymnasiets
första ring och hade
blivit 18 år när jag
lämnade Härnösand
1948. Min gymnastiklärare, den
legendariske kapten
Hultén, var nog glad.
Han var aldrig förtjust i mina ständiga
bollspel…
- Redan året därpå
spelade jag nio allsvenska matcher sedan landslagsmålvakten och OS-guldmedaljören Torsten
Lindberg skadat sig.
”Det är inte längre
väg hem..!”
När ”Larsa” Johansson lämnade Älgarna
för Hammarby var
han i samma ålder
och hans mamma
flyttade med till
Stockholm. ”Det var Två tidigare spelare i IF Älgare i allsvensk kamp:
morsan och inte jag
“Zamora” Nyholm och “Larsa” Johansson, Hammarby IF
som värvades”, har
- Och samtidigt spelade jag med olika
han sagt på skämt efteråt. Och även
lag i bandytvåan. Men ”Nalle” Halldén
när Torbjörn Jonsson flyttade från
var inte förtjust. Han var rädd att vi
Ljusne till Norrköping fanns hans
skulle skada oss.
mamma med på flyttlasset.
Dramatisk nödlandning i Biscaya
- Jag fick klara mig själv. Det fanns
ingen tanke på annat – och mamma
1949 omkom samtliga 27 spelare i itahade ju fullt upp med skolhushållet.
lienska Torinos trupp, då ett av världens
allra bästa lag. På väg hem från Portugal
- Men hon var orolig och jag lugnade
kraschade planet vid inflygningen till
henne med att det inte var längre väg
Turin.
till Norrköping än hem därifrån. I början hade jag lite olika ströjobb före
Tre år senare var IFK Norrköping illa
värnplikten och sedan satsade jag på
ute efter att ha spelat en inbjudningsatt bli polis. Fick börja vid ordningsmatch mot Real Madrid. Det var trassel
polisen i Norrköping och därefter blev
med planet redan när man skulle flyga
det fem månader vid polisskolan i
hem från Spanien, men så småningom
Stockholm.
lyfte det. Över bergsmassivet Pyrenéerna fick det ett elfel, ett oljerör sprack
Tog SM-guld utan målvakt…
och ena motorn som började brinna. En
Från 1952 blev Zamora Nyholm
nödlandning var enda alternativet.
ordinarie i IFK Norrköpings mål. Den
platsen skulle ge honom fem SM-guld. - Den norske piloten styrde ner mot Biscayabukten och lyckades med konstTrots att han var med om sex segrar!
stycket att sätta ner planet i havet så att
- Då delades det bara ut elva medaljer.
den del som brann hamnade ute i vattnet
Ett av första åren hade Torsten
och resten trycktes närmare strandkanLindberg och jag skiftat i målet och
ten. Mycket skickligt och vår räddning!
spelat ungefär hälften av matcherna
- Efter någon timme upptäckte spaningsvar. Det blev en utespelare, ”Lillplan oss. Vi hade snabbt tagit oss ur plaMulle” Holmqvist, som fick elfte
net via ett fönster vid den ena vingen efmedaljen eftersom han spelat flera
matcher totalt. Så vi fick ingen medalj. tersom det fanns explosionsrisk. Enda
skadan var på en supporter som följt
IFK Norrköping vann SM-guld utan
5 av 20
med och bröt foten när han hoppade från
vingen. Torsten Lindberg och jag stod
under vingen och tog emot de andra som
hoppade. Lagledaren ”Nalle” Halldén
vägrade dock först att ta sig ur planet
och tvingade oss senare att ta tåget hem
från Bordeaux.
- Där vi hade landat fanns det inga vägar. När räddningsmanskapet så småningom kört fram en buss hittades vi av
ett bud som sa att vi måste gå till fots
genom skogen. Bussen stod fem-sex kilometer bort och dit bar vi allt bagage
och den skadade.
Bästa matchen gjorde han på Wembley
Zamora Nyholm spelade 203 allsvenska
matcher i rad för IFK Norrköping mellan 1952 och 1961. Trots gott om lovord
hade han svårt att slå sig in i landslaget
och kom inte heller med i VM-truppen
när Sverige tog silver 1958.
Det blev några B-landskamper innan
han och tre andra debutanter fick chansen i A-landslaget mot Portugal i Göteborg 1959. Det blev seger med 2-0. Sedan höll han nollan även mot Danmark,
6-0-seger. Efteråt skrev Harry Lundahl,
sportchef vid Handelstidningen i Göteborg, lite ironiskt att ”Zamora ska väl
inte lastas för att han höll nollan”.
I slutet av oktober bar det iväg till Wembley i London för match mellan de
oövervinnerliga engelska proffsen och
de stackars svenska amatörerna. Men
det inträffade en sensation. Sverige besegrade England som bara en gång tidigare hade förlorat på hemmaplan, mot
fantastiska Ungern. Och Zamora Nyholm gjorde en kanonmatch och bidrog i
hög grad till segern med 3-2.
- Den matchen slår allt för min del. Mitt
livs match, säger han i dag.
- Agne Simonsson fick bragdguldet det
året efter sina två mål. Men kunde man
som i dag ha delat ut guldet till ett lag så
är jag ganska säker på att hela svenska
laget hade fått det!
Ändå skrev bedömare att Zamora var
ännu bättre mot Eire fyra dagar senare
trots förlust med 3-2. Nu var han i alla
fall bofast i landslaget.
Spelade VM-kval med knäckt näsben
1961 var det svårt för någon att missa att
Zamora Nyholm knockades och fick
näsbenet knäckt av en schweizares armbåge i VM-kvalet tre minuter före halvtid. Zamora låg blodig på planen. På den
tiden fick man inte sätta in reserver så
backen Lennart Wing måste ställa sig i
målet.
Zamora togs till sjukrummet på Råsunda
av landslagsläkaren och professorn
Sten-Otto Liljedahl och hans kollega
Karl-Axel Hamberger som var på Råsunda som Liljedahls gäst.
- Båda hade på sig finkostymerna som
“Zamora”
med Guldbollen
blev ordentligt nerblodade. De var lite
villrådiga och befarande att jag fått en
hjärnskakning av den våldsamma kraschen, men jag skrek: Sy fort för helvete!
- Och snart: Skynda på, är ni inte klara
någon gång?
- De var väldigt rädda för att jag hade
fått en hjärnskakning så sedan jag
sytts skulle jag vandra i en av korridorerna på Råsunda som test. Men när
professorerna inte såg det tog jag i
stället trappan ner till planen! Och
möttes av en glädjestrålande Lennart
Wing…
Ett knäckt näsben är inget hinder, säger Zamora
Zamora Nyholm spelade rejält omplåstrad efter den otäcka ansiktsskadan och stod under andra halvleken i
målet med en bomullstuss i näven för
6 av 20
att dämpa blodflödet. Till bilden hör att
schweizarna spelade en mycket brutal
fotboll så det var långt ifrån riskfritt att
ställa sig i målet igen.
- Men jag höll nollan och vi vann med
4-0.
Polisvantar bet bäst på läderbollar
Zamora påstods ha Östergötlands största
händer, längsta fötter och bredaste leende. Och några för få centimeter på längden uppvägdes med råge av spänst och
smidighet.
- Jag spelade aldrig med handskar, men
däremot använde jag polisens yllevantar
när det var blött eller regnade. De sög
bra på den tidens läderbollar.
- I motsats till i dag när målvakter ofta
bara motar bort bollar så var det viktigt
på den tiden att greppa bollen och att inte lämna några returer. I det avseendet
gillar jag inte det nya spelsättet.
- Men det är klart, man spelar med andra
slags bollar numera. I slutet av min karriär gällde läderbollar med plastöverdrag.
Fick Guldbollen utan konkurrens
1961 fick Zamora Nyholm också Guldbollen ”för att ha gjort sin klubb och sitt
land stora tjänster”, som juryns motivering löd efter ett rekordkort möte. Han
var självskriven mottagare. Man underströk också att Zamora som människa
kan stå som förebild för idrottsungdomen.
- Naturligtvis var det en utmärkelse som
jag uppskattade oerhört mycket.
Efter ett kort uppehåll var Zamora tillbaka i allsvenskan igen, men 1964 fick
Hans O Alfredsson, medarbetare i vår medlemstidning, har “Zamoras” autograf i sina samlingar.
han ena benet avsparkat mot Elfsborg.
- Då tänkte jag sluta, men 1965 gick
det inte så bra för efterträdaren så
efter två matcher var jag tillbaka och
spelade säsongen ut.
Come back i Dalsland efter tio år
Men tro inte att det var stopp med
det. Tio år senare saknade Viking i
Åmål målvakt inför de tre sista seriematcherna. Man ringde sekreteraren
Herbert Sandin i IFK Norrköping,
gamle storspelaren från Kramfors,
som föreslog Zamora som var fri.
Andra stoppades ju av övergångstiden på tre månader.
- Jag sa att ni tar en risk, men det
gick faktiskt bra. Laget kände sig inte
moget för att gå upp i en högre serie
utan siktet var helt inställt på seriefinalen mot Oddevold som skulle ge pengar.
Och det kom också över 4 000 åskådare,
vilket fortfarande är publikrekord. Att
det blev förlust med 2-1 var nog ledarna
bara glada över…
Numera spelar 85-årige Zamora mest
golf och har varit ordförande i Mjölby
Golfklubb. Han har 31 i handicap men
har varit nere på 15.
- Det är mest den sociala samvaron som
drar numera, säger han som blev proffstränare på Mantorpstravet efter fotbollskarriären. Och det är i Mantorp Zamora
Nyholm bor i dag. Jo, han heter visst
Bengt i förnamn!
Text: BO ÖSTMAN
Herbert målskytt – och klubbens poet
När Zamora Nyholm hade spelat i IFK
Norrköping under ett par år dök det
upp ett nytt bekant ansikte för honom.
Herbert Sandin från Kramfors. Han
skulle bli ett av klubbens stora namn
under 1950-talet, hann med fem Alandskamper, tog tre SM-guld och
hann spela 174 allsvenska matcher
med spelare som Torbjörn Jonsson
och Henry ”Putte” Källgren kring sig i
kedjan.
Herbert Sandin fick något av en rivstart. Redan efter ett år i Norrköping
spelade han i A-landslaget mot Turkiet
och gjorde två mål i en match som
Sverige vann med 3-1. Sånt brukar ge
eko, men det blev i stället B-landslaget mot Norge och Danmark samma
år som var ovanligt rörigt på landslagsfronten. Det talades om ett experimentår. Man bytte formationer match
efter match. 27 forwards prövades, sex
på ”Herberts centerpost”. Allt med
tanke på OS i Helsingfors 1952.
Det blev inget OS
för Herbert Sandin,
men däremot Akamper mot både
Finland och Norge
1952. Och samma år
blev både han och
Zamora Nyholm
svenska mästare i
Norrköping för första gången. Men han
Herbert Sandin laddaar mot Sandvikens IF
blev aldrig någon
tung landslagsspelaOch som skytt hade han förstås utre och hade konkurrens av storspemärkt sig redan i Kramfors. När alllare som ”Kajan” Sandell i Malmö
svenska Örebro SK kom besök i
FF.
Svenska Cupen gjorde Herbert två rikHerbert Sandin hade ett utpräglat
tiga pärlor till mål under första kvarbollsinne, men var också skytt. Han
ten. När Kramfors IF mycket överrashann med 66 mål för IFK Norrkökande vann med 3-1 inför drygt 3 000
ping, vilket fortfarande ger honom
åskådare blev det rent sydländska sceen plats på tiobästa-listan genom
ner. ”Hattar, rockar och flaskor flög i
tiderna.
luften och helt obekanta föll varandra i
armarna”, står att läsa i en av föreningens jubileumsskrifter.
När Herbert Sandin slutade som aktiv
1958 blev han omgående sekreterare i
föreningsstyrelsen, ett uppdrag som
han hade till 1974. Mer okänt är det
kanske att han även var klubbens specielle poet. Vid uppvaktningar och i
andra sammanhang skrev han träffsäkra verser om festföremålens gärningar.
Herbert Sandin dog 2007, ett par månader innan han skulle ha fyllt 80 år.
Text: BO ÖSTMAN
7 av 20
En skidans man vid namn Sven Edin
Sven Edin. Namnet fastnade när jag skrev om Nya Norrlands bragdguld. Nu vet jag lite mer: så hette en av
Ångermanlands bästa skidåkare genom tiderna, svensk mästare och segrare i Holmenkollen.
1942 fick Sven Edin årets bragdmedalj,
utdelad av Nya Norrland och Ångermanlands idrottsförbund, för den bästa
idrottsprestationen i Ångermanland. Det
skrev jag om i förra numret av vår tidning. Jag är nog inte ensam om att undra
vem han egentligen var.
Inte riksdagsmannen
Elis Wiklund, bragdmedaljör 1941, känner vi ju till. Men Sven Edin? För mej
har det mest varit namnet på en riksdagsman från Junsele. Han satt i riksdagen under tolv år och tog till orda i
talarstolen en enda gång, närmare bestämt den 21 mars 1942.
Vad han sa? Nej, han bad inte att få
stänga ett fönster, som det brukar påstås.
Han yttrade några väl valda ord om
skatteutjämning och legosängsavgifter.
Från Husum
Men det var en annan Sven Edin det.
Skidåkaren Sven Edin föddes i Husum
den 16 december 1915 och skulle alltså i
år ha fyllt 100. Vid 19 års ålder, 1935,
började han tävla för Husums IF. Tre år
senare gick han över till Friska Viljor i
Övik. Det var för FV han skar sina lagrar.
Vann femmilen i Holmenkollen
Och det var inga dåliga lagrar: 1938
blev han trea på femmilen i SM, före
Elis Wiklund, 1939 vann han SM-tremilen och kom tvåa på 15 km. Samma år
vann han femmilen i Holmenkollen,
som förste svensk efter Sven Utterström,
och blev femma på 18 km. 1941 kom
han fyra på femmilen i Lahtis, 1943 trea
på femmilen i SM. För att ta några
exempel.
Bortglömd elitåkare
Utan tvivel hörde han till svenska eliten
i längdskidåkning på sin tid. Alltför
bortglömd i dag, kan jag nog tycka. Så
glömd att jag själv knappt kände till
namnet. Vilket härmed erkännes.
Hans aktiva period sträckte sej över åren
1935-1944. Det var nog lite otur på åtminstone två sätt. Dels var det ju krigsår, och därför inga olympiska spel, dels
råkade Elis Wiklund ha sin storhetstid
just då. Sven Edin hade alltså en svår
konkurrent, ofta betraktad som överman,
redan på hemmaplan.
Slutade han tävla 1944? Det verkar så.
Backhopparen och klubbkamraten Kåre
Karlsson, 91 år fyllda, tycker sej minnas
att han deltog i SM så sent som 1947,
men jag hittar inget belägg för det:
– Jag är ganska säker på att han var med
i Falun 1947. Jag var också med och
hoppade där och tror att han deltog i
Sven Edin
på SM 1939 i
Filipstad.
Han vann 30
km och blev
tvåa på 15
km.
Då tävlade
han för
Friska Viljor.
stafetten. Hur det gick för mej? Jag
föll. Annars hade vi tagit lagguldet.
Nu gick det till Djurgården. Jag blev
mycket omtyckt i Djurgårn efter det...
Knepigt att få fram uppgifter
Det har varit lite knepigt att få fram
uppgifter om Sven Edin. Jag har talat
med en rad ledare och tävlingskamrater i FV från hans tid, men de har nästan inget att förtälja.
Klart är att han avled 1995, den 7 november, drygt en månad innan han
skulle fylla 80 år. Kåre Karlsson
minns att han var bosatt i området
Gimåt i Örnsköldsvik på 1960- och
70-talet. De två var nästan grannar där,
bodde fem sex hundra meter från varann. Kåre bor fortfarande kvar.
– Vi växlade några ord när vi möttes,
men vi umgicks inte, säger han.
Kåre Karlsson kom till Övik från Norge 1944. Han kommer ihåg att Sven
Edin på hösten var med och högg ved
i Nätra fjällskog, norr om Skuleberget.
Det ingick på något sätt i Friska Viljors träning.
Skidfabriken och Splitkein
Vad jobbade han med annars? Splitkein, tror flera. Från mitten av 19308 av 20
talet tillverkade Örnsköldsviks skidfabrik i Ås skidor på licens av det berömda
norska märket Splitkein, känt för sina
limmade skidor i tre lager. Sven Edin
jobbade nog där.
– Jag minns att pappa pratade om honom, säger Ulf Nylander, som tillhör en
yngre generation FV:are.
Ulfs pappa jobbade på skidfabriken då
den var i Näsunds ägo (Näslunds järn).
Han slutade som chef. Fabriken ägdes
sen av Hägglunds och fanns kvar till
1967.
Bertil Wincent, FV:are av lite äldre årgång, har ett minne av att Sven Edin på
senare år arbetade som "grovis" hos
Oskar Tjärnbergs byggfirma i Gullänget.
– Jag minns att nån pekade på honom
och sa att "den där killen har varit en
duktig skidåkare".
Ett känt skidnamn blev Sven Edin så
smått redan 1937, då han tävlade i SM
för Husums IF. Det blev en fjärdeplats i
lagtävlingen på 15 km. Han var med på
både 15 och 30 km och höll sig bland de
20 bästa. Han deltog också i stafetten.
Till Friska Viljor
1938, då han gick över till Friska Viljor,
utmärkte han sig genom att vinna första
Sven Edin i
Holmenkollen
1939. Seger på
femmilen och en
femteplats på 15
km efter att ha
fastnat i en gran.
sträckan på stafetten i flera tävlingar. På
DM i Ullånger fick han ett första
genombrott. Han vann då tremilen före
Elis Wiklund och en annan elitåkare,
klubbkamraten Donald Johansson. Den
skrällen ropade Örnsköldsviks Allehanda ut i en rubrik över hela sportsidan:
I artikeln stod det att han hade gjort en
"grandios löpning" och att "den pojken
är ett fynd".
Vid SM i Sollefteå en tid senare blev det
ett andra genombrott, med dunder och
brak. Där kom han trea på femmilen,
även nu före Elis Wiklund. Vid 36 kilometer låg Elis före men 22-åringen från
Övik, som nu åkte sitt första stora femmilslopp, spurtade förbi och hade 12 sekunder till godo på OS-mästaren i mål.
Sven Edin ledde också på första sträckan i stafetten men kraschade ena skidan
i en brant uppförsbacke några kilometer
från mål och tvingades bryta.
På tremilen slutade han som 13:e man.
Nu åkte Elis Wiklund i "lågskor" (han
hade skurit av kängskaften) och vann
överlägset. På 15 km gick Sven Edin i
mål som 21:a.
Han blev uttagen till VM i Lahtis men
där hade han så bakhalt på femmilen att
han tvingades bryta. Lika illa var det för
Donald Johansson och Alfred Dahlqvist,
"Håsjö-Dahlqvist". Efter VM vann Sven
Edin tremilen vid en internationell tävling i Vasa och kom tvåa på 15 kilometer. Han vann också Örnloppet, 25 km, i
Örnsköldsvik.
1939 det stora året
Och så då 1939, Sven Edins stora år i
karriären. På SM i Filipstad vann han
30 km och kom tvåa på 15 km, 23 sekunder efter Håsjö-Dahlqvist. Han tog
också hem sin sträcka i stafetten, som
FV vann.
Egentligen skulle både Sven Edin och
Donald Johansson ha rest till VM i Zakopane, men se det gjorde de inte. De
krävde mer betalt för att färdas till
fjärran land och gick i tvåmansstrejk.
Skidförbundets starke man Sixtus
Jansson sa nej. Tack för kaffet, då
stannade de vackert hemma.
På tremilen i Filipstad låg Sven Edin
tvåa efter Nils Englund, Hudiksvall,
vid 15 km. Avståndet var nästan en
minut. Ungefär likadant vid 24 km.
Men sen blev det åka av: när han kom
i mål sex kilometer senare var han en
och en halv minut före tvåan Mauritz
Brännström, "Norsjöbjörnen", och ytterligare en halv minut före trean Englund. Tala om spurt.
I stafetten åkte han andra sträckan och
vann den klart, ökade försprånget till
Bertil Gustafsson, Jokkmokk, från 8
till 44 sekunder. Stafettguld till Friska
Viljor.
Holmenkollen
Efter SM vann han femmilen i Holmenkollen. Drog ifrån sina konkurrenter kilometer för kilometer och ledde
vid sista kontrollen med sju minuter
(!) före Norges nyblivne världsmästare
Lars Bergendahl. Alla trodde förstås
att seiern var svensk, klappad och klar.
Ja, så klar att Sven Edin blev intervjuad i radio medan Bergendahl fortfarande var ute i spåret.
Men si: en mil från mål stannade norrmannen och vallade om, lade på mer
klister och fick sprätt och sprutt på
skidorna. Jo, Sven Edin vann – med
39 sekunder!
9 av 20
Hyllad värre blev han. En norsk mästare
av äldre valör, Johan Gröttumsbraaten,
utbrast att han aldrig hade sett en så
lovande urkraft i skidspåret som denne
23-åring. Kunde den svenske gutten
bara lära sig åka utför, så. Det skulle
nog kunna fixas i Nordmarka.
Sven Edin låg också bra till på 15 km
men fastade i en gran och "förlorade
först en halvminut och sen segerhumöret", som Sven Lindhagen skrev i
Idrottsbladet. Nu blev det en femteplats.
Godkänt med råge.
Åren 1940 - 1943
1940 sabbades nästan hela säsongen av
en förkylning som gick över i halsfluss.
En sträckseger i Skansenstafetten grejade han i alla fall. FV vann.
1941 vann han 30 km i Faxespelen, med
konkurrens från hela svenska eliten, och
kom fyra på 50 km i Lahtisspelen efter
att ha avancerat från 12:e plats vid 42
km. Samma placering fick han på Örnspelen. Båda gångerna vann Matti Lähde, den finske OS-guldmedaljören.
Vid SM i Umeå hade Sven Edin den
bästa tiden av alla på andra sträckan i
stafetten och förde FV från tionde till
fjärde plats. På 15 km slutade han nia.
1942 tycks han inte ha deltagit i SM.
Men han var med och tog hem Skansenstafetten och belönades alltså med
Nya Norrlands bragdguld för sin seger
på femmilen i DM: "övervann smärta
och segrade", som juryn skrev.
1943 tog han brons på femmilen vid SM
i Östersund, efter Mora-Nisse och
Håsjö-Dahlqvist. Det blev också lagguld. Och en bronspeng i stafetten.
Hans O Alfredsson
Skidspåret mellan två idrottsföreningar
Lite skämtsamt har Sollefteå beskrivits som ett skidspår mellan två regementen. Men T 3 kunde ha hamnat i Östersund och
starka krafter ville förlägga I 28 som blev I 21 till Härnösand i början av förra seklet. Dragkamperna blev dock riktiga vinstlotter för Sollefteå som på köpet drog till sig många mycket duktiga idrottsmän. Det blev därför också lättare att utveckla lokala
idrottsämnen. T 3 IF och I 21 IF skulle synas i många sammanhang under åtskilliga decennier under 1900-talet.
Idrottare i T 3 IF vid föreningens första år
Leif Östberg skrev i en historisk återblick i det första numret av tidskriften
Norrlandsträngaren 2011 att T 3 IF att
döma av resultatlistorna var den mest
framstående föreningen i Sollefteå
1942. Handboll, fotboll, skidor, backhoppning, friidrott, gymnastik, brottning, cykling, fäktning, simning, bordtennis var grenar på programmet…
1943 var inte sämre utan summerades
med rubriken ”Glänsande årsfacit för
T 3 IF”.
Och ärkefienden vid den här tiden var
förstås I 21 IF… ”Dock gick det sällan till handgripligheter utan krafterna
mättes i första hand under idrottsliga
former”, konstaterar Leif Östberg.
I första hand…
Glömdes bort trots bred verksamhet?
Samtidigt vet jag inte hur den civila
idrottsvärlden såg på det idrottande
som regementen och kårer tog initiativ
till och lade ner stor kraft på. I Västernorrlands Idrottsförbunds åt specialartiklar om mängder med små idrottsföreningar runt om i Västernorrland.
Men Kungliga Norrlands Trängkårs
Idrottsförening fanns liksom Kungliga
Norrlands Infanteriregementes (I 28)
Idrottsförening bara med i medlemsförteckningen längst bak…
Föregångaren till I 21 IF hade ändå
bildats redan 1906 av majoren Gustav
Tröndberg med stort intresse för
skidåkning. Föreningen var också
initiativtagare till Ångermanlands
Skidlöpareförbund 1913. T 3 IF såg
dagens ljus 1908 med kapten Carl
Fischerström som ordförande. Föreningen hade redan under det första
verksamhetsåret omfattande tävlingar i friidrott och orientering. När
snön började falla blev det skidtävlingar.
Fick inte längre
träna på arbetstid
Sollefteås båda
idrottsföreningar
med direkta knytningar till den militära verksamheten
var alltså en viktig
grund för att få fart
på det lokala idrottandet, men det var
förstås också mängder med värnpliktiga
som gjorde kortare
gästspel i föreningarna. Så småningom
bidrog också både T
3 IF och I 21 IF till
den flora med olika
föreningar som växte
upp runt om i kommunen. Under 1950talet började allt fler
söka sig utanför de
10 av 20
militära idrottsföreningarna. En
viktig orsak till förändringen var,
enligt Leif Östberg, att befälen inte
längre fick tid att träna på arbetstid
i den omfattning som behövdes.
Även om I 21 IF finns kvar i dag
trots att regementet har lagts ner
och nyligen haft stjärnor som skidlöparen Helena Ekholm i leden så
verkar det som om glasperioden
för de båda föreningarna var 40och 50-talen. Då var också kampen mellan dem som allra hetast.
Lite av Djurgården mot AIK på
Sollefteå-nivå…
Medlemsavgiften 1944 bara en
krona
Många minns nog namnet Bengt
Linder, T 3-löparen som hade duster på kortare distanser med självaste Gunder Hägg på löparbanorna under 1940-talet, och senare
blev långdistanslöpare.
Att T 3 kunde stå som arrangör för internationella tävlingar i fri idrott mellan Finland och Sverige efter krigsslutet sommaren 1945 säger också en hel
del om den väl utvecklade arrangörsförmågan. Innan Nipvallen stod klar
1931 var också T 3:s idrottsplats den
enda som fanns i Sollefteå, byggd på
initiativ av en löjtnant som hade varit
funktionär under OS i Stockholm
Leif Östberg
1912. Den kallades senare för Mon.
Det kan vara svårt att förstå hur verksamheterna finansierades. De som tävlingsidrottade fick själva oftast stå för
startavgifter och kostnader för resor
och logi. Det dröjde många år innan T
3 IF började ta ut några medlemsavgifter. Så sent som 1944 kostade det
bara en krona om året att vara med i
föreningen…
Gav penningpriser redan 1911
Ändå delade T 3 IF ut penningpriser så
tidigt som vid sommartävlingar i friidrott 1911. Och det hängde bland annat ihop med distanser som löptes. Fem
kronor för vinst (troligen) vid löpning
1500 meter, tre kronor på 400 meter,
två kronor på 100 meter… Kula, diskus, höjd och längd belönades med tre
kronor. Inte så dåliga belopp för drygt
100 år sedan.
Men framgångarna på olika idrottsarenor fortsatte på 1940-talet. När T 3
IF firade 40 år skrev ordföranden i
Ångermanlands Idrottsförbund, Ture
Widerström, att idrottsföreningens
verksamhet genom varit lysande beträffande idrottsliga prestationer. Han
nämnde att föreningen under de senaste
fem åren tagit 45 distriktsmästerskapsmedaljer.
Men allt hade inte gått som på räls.
Bandyn fick aldrig något riktigt genomslag i Sollefteå. Gymnastiken var
väldigt viktig under många decennier,
oftast med ledare som rekryterades
bland officerare. Men mattades ett tag
och det blev främst damerna som så
småningom såg till att den levde vidare
genom Sollefteå Kvinnliga Gymnastikklubb.
Och så blev det med andra grenar. OK
Nipan och OK Falken tog över orienterare, Sollefteå GIF friidrottare och
handbollsspelare och befäl på T 3 tog
initiativ till Remsle UIF, en uppstickare
på ungdomssidan med befälens egna
barn och unga på Remsle i allmänhet
som rekryteringsbas.
”Förbandet har lämnat ett bra arv”
Leif Östberg konstaterar i sin historik i
Norrlandsträngaren: ”Hade inte förbandet varit grupperat på Nipan och Remsle skulle inte denna stadsdel i dag ha
fullgoda idrottsanläggningar såsom
gymnastiksal, idrottsplats, terränglöpningsspår och skidstation. Även om
förbandet inte finns mer har det lämnat
ett bra arv till alla idrottsintresserade
att förvalta vidare för kommande generation.”
Visst, det är bara att hålla med honom!
Text: BO ÖSTMAN
Handboll en av sporterna i T 3 IF
.....liksom fäktning
.... och fotboll.
Fotboll säsongen 1931/32
11 av 20
Första fotbollen köptes i Sundsvall men Ångermanland dominerade i början
Fotboll var länge en förbjuden sport i
flera länder i Europa. I dagens stora fotbollsnationer Frankrike och Storbritannien redan på 1300-talet. Men förbuden
överträddes ofta och gatuslagsmålen
blev nästan lika många. Likheterna med
dagens matcher är minimala. Spelet var
ofta en kamp på liv och död och målen
kunde vara kyrkportarna i två olika byar
eller cementringar. Antalet spelare var
obegränsat, någon egentlig plan fanns
inte. Man spelade samtidigt i gränder
och på öppna fält. Matcher mellan hela
städer sluta ofta med dödsfall eller allmänna slagsmål av våldsamt slag.
Ändå lär fotbollsmatcher ha spelats i
Kina flera hundra år före Kristus. Med
två lag och två mål och nät som spändes
upp mellan två fem meter höga stolpar.
Därför är det märkligt att Europa var så
på efterkälken. Antikens Grekland och
inte minst romarna tog så småningom
till sig en variant av fotboll. Men spelet
liknande långt ifrån dagens. Florens i
Italien var ett undantag. Där lär man ha
spelat den kinesiska varianten av fotboll
på 1500-talet med undantag för att man
saknade mål utan det gällde bara att få
bollen över kortlinjen hos motståndaren.
Varje lag hade 27 spelare.
Fotboll vapen mot dålig disciplin
Det är ändå engelska internatskolor vi
ska tacka för dagens fotboll. I början av
1800-talet hade läroanstalterna stora
problem med disciplinen samtidigt som
intresset för fotboll avtagit betydligt un-
IFK Sundsvall modell 1908. Laget fotograferades i en ateljé…
der 1700-talet. Sportjournalisten Åke
Jönsson med förflutet på Sydsvenska
Dagbladet har skrivit att man vid exempelvis Eton ändå såg den hårt regelkontrollerade sporten som en möjlighet att
skapa rättning i leden. Det fungerade
och fotboll blev ett uppskattat inslag i
undervisningen.
Sedan man på 1860-talet beslutat att
fotboll bara fick spelas med fötterna
och inte med knutna nävar så utvecklades sporten allt mer mot vad den är i
dag. Efter några decennier hade den
vunnit mark över stora delar av världen.
I den vevan nådde fotbollen även Sverige och främst Göteborg, men först
åren före sekelskiftet 1900 började den
bli mer organiserad. Örgryte vann också
de fyra svenska mästerskapen under
1800-talets sista år.
Länets första fotboll i Sundsvall
IFK Härnösand blev länets första distriktsmästare 1908 då den här bilden togs. Onekligen
en imponerande samling pokaler och medaljer hos ett lag som bara hade funnits i fem år…
12 av 20
År 1900 var det dags för fotboll även i
Västernorrland. IFK Sundsvall, som
bildats 1900, satsade även på en fotbollssektion. På glasmästare Malmbergs vind (!) beslutade man att köpa in
länets allra första fotboll. Att det var
viktiga investeringar på den tiden framgår också av att protokollet efter Friska
Viljors styrelsemöte i Örnsköldsvik
1905: ”Föreningen beslöt att inköpa
herr Iggströms fotboll”.
Och den fungerade tydligen. En månad
senare tog man ångfartyget Ångermanland till Köpmanholmen och vann en
vänskapsmatch med 1-0, enligt sin egen
jubileumsskrift. Enligt Köpmanholmens
50-årsskrift slutade dock matchen 0-0
och beskrevs som en stor framgång.
Dessutom cirkulerar resultatet 5-0 till
FV i andra skrifter… Nåja, lagen hade i
alla fall en gemensam tränare från
Norrköping!
Efter 1915 började framgångarna för
Friska Viljor. Laget förstärktes då av
förre djurgårdaren och landslagsmannen
Putte Frykman (sex landskamper) som
också såg till att FV vände underläget
mot Sundsvalls FF i semifinalen i DM
från 0-2 till 6-2. Eftersom både Sollefteå
och Kramfors lämnade walk over blev
FV mästare. Laget var sedan med i
samtliga finaler till 1923 och vann
hälften av dem.
Och det var också medlemsmöten, inte
tränare eller lagledare, som bestämde
vilka som skulle spela i föreningens båda lag, numrerade Lag 1 och Lag 2.
1912 förlorade Köpmanholmen semifinalen i DM mot Sollefteå, men i övrigt
verkar klubben ha haft en låg profil under första åren.
Bröt sig ur Sollefteå GIF
Initiativtagare till fotbollen i Övik var
redaktören Olof Alfred Ohlson på Örnsköldsviks-Posten som ett tag även
ägde Sollefteå-Bladet.
Det är oklart om han även bidrog till att
introducera fotboll även i Sollefteå där
den började utvecklas 1905. Motståndare var klubbar i Ådalen och Sundsvall.
Sollefteå GIF spelade i alla fall DM-fi-
pojkar i Ådalsserien.
Utrustningen rena modevisningen
Under de första åren hade spelarna
mössor och vanliga promenadskor. Eller ibland stövlar. Fotbollsskor började
produceras i större skala först på 1920talet. Och byxorna var av trekvartsformat.
I IFK Sundsvall lär man också ha prytt
tröjorna med ett rött midjeband, ungefär
som dem man ser i dagens Lucia-tåg…
I den jubileumsskrift som Västernorrlands IF gav ut 1925 framgår också att
Vivstavarvs IF spelade i gula tröjor och
gula jockeymössor (!) med stora skärmar. Det blev förstås lite svårt att nicka… Men snygga dräkter var det tydligen!
Det var annat än i dag med spelare som
ser ut som reklamspelare med klubbmärken på dräkterna som nästan döljs
av sponsorernas loggar. I Sverige i alla
fall. På andra håll finns bara ett reklaminslag på tröjorna, ofta bara ett namn.
Kramfors med tvåsiffrigt i baken
Köpmanholmens lag 1911 slogs ut av Sollefteå i DM. Notera att en del spelare hade
kortbyxor och andra långbyxor.
Köpmanholmen utan tröjor och
skor
Apropå fotbollar beslutade Köpmanholmens IF på sitt årsmöte 1917 ”att fråga
herr A Öberg om han var villig att sälja
sin privata fotboll till föreningen”. Året
innan hade man dock haft pengar till
fotbollsskor som dock bara fick användas vid matcher. Och tidigare hade man
skaffat tröjor till de båda lagen. Men allt
var inte solsken. Det uppstod ett
betydande svinn och 1921 beslutade
man tillsätta en utredning för att undersöka vart tröjor och skor hade tagit vägen…
naler både 1912 och 1913, men förlorade stort i båda.
Efter en schism mellan spelare och ledare bröt sig spelare ur GIF och bildade
Sollefteå AIK 1917. I DM blev det
stryk mot FV med 12-1. Klubben hämtade sig och gick till final i DM 1919,
slog bl a GIF Sundsvall med 2-0, men
lämnade walk over till Friska Viljor i
finalen. Dessutom vann man Ådalsserien trots en förlustmatch mot Kramfors
med 9-0 och total minusmålkvot…
Men 1921 var det Sollefteå GIF som
gällde även om laget blev stora stryk13 av 20
I Sundsvall hade man god hjälp av en
engelsman när det gällde att få fart på
fotbollen. I Härnösand bidrog konståkaren (!) Oswald Boklund, tidigare spelare i IFK Uppsala, till att IFK Härnösand
1908 vann första DM-finalen för Västernorrland mot Kramfors IF med hela
11-0. Året därpå deltog nio lag i turneringen och det gick lika illa för Kramfors som förlorade finalen mot IFK
Sundsvall med 10-0. 1915 lämnade
man till och med walk over till Friska
Viljor i finalen och förlorade den med
4-2 mot samma lag 1918. Men Ådalsserien vanns av Kramfors 1917 och sedan hade klubben stora framgångar i
samma serie under 1920-talet.
Kramfors IF kom igång med fotbollen
redan 1904 och fick snabbt ett A- och
B-lag som var i stort sett lika starka.
Första DM-tecknen tog juniorerna hem
1927 efter att ha slagit Excelsior från
Frånö, Älgarna efter omspel och Sundsvalls FF i finalen.
Bollen sprack, lotten fick avgöra
Redan 1904 ordnade IFK Härnösand
utan något förbunds medverkan en
första egen fotbollsturnering i vilken
Sleipner från Härnösand och Bollsta IK
deltog. Men 1906 spelades en slags västernorrländsk turnering i Härnösand
med nio lag. Sedan målvakten i Sundsvalls IF utvisats efter angrepp på linjemannen lämnade dock hela laget planen
och turneringen…
Finalen spelades mellan Goodtemplarnas IF från Sundsvall (från 1920 GIF
Sundsvall) och hemmalaget Sleipner.
Efter bara nio minuter gick bollen sönder och någon i reserv fanns inte. Därför
drogs lott om segern och laget från
Sundsvall fick första inteckningen i pokalen…
Nåja, problem med bollar var inte ovanliga. De var dyra för föreningar med
små ekonomiska resurser. 1920 spelade
Bollsta mot Jättesta och ledde med 3-2.
16 minuter före full tid sprack bollen så
matchen avbröts!
Kor i laget gick an, inte engelsmän..!
1903 hade studenter från Uppsala introducerat fotbollen i Härnösand som spelades under bedrövliga förhållanden.
Trots det blev IFK snabbt ett av länets
framgångsrikaste lag. Älgarna började
med fotboll först 1920.
I Härnösand spelade man under de första åren på Volontärskolans exercisfält i
närheten av nuvarande Högslätten. Men
det var också ett betesområde där kor
vant sig vid att ströva fritt omkring. De
lämnade också tydliga märken efter sig
så före matcherna var det viktigt att
först få bort de senaste dagarnas kospillningar…
Något stängsel fanns inte heller runt
planen så när IFK Härnösand spelade
DM-final mot IFK Sundsvall 1910 dök
det plötsligt upp en ko som extra
förstärkning av Härnösandslagets backlinje. Och bidrog kanske till 6-1-segern
som dock inte godkändes. IFK Härnösand hade nämligen haft en engelsman i
laget i semifinalen mot Friska Viljor så
mästerskapet ströks helt enkelt i efterhand!
Kor gick bra, men inte engelsmän..!
Finliret började slå ut tjongande
I Sundsvall introducerades ”det vetenskapliga spelet” 1909 av Läroverkets IF
I Härnösand flyttade fotbollen tillfälligt från kospillningen vid Volontärskolan till ”den
lutande planen” vid Hovsjorden mellan Rosenbäcksallén och Hovsgatan. I bakgrunden
Stenhammars herrgård.
som tydligen tränade ordentligt på nymodigheterna. I DM 1910 blev det seger mot lokalkollegan Goodtemplarna
med 4-1. Nu skulle det vara slut på taktiken med tjonganden och en bastant
storvuxen innertrio som röjde planen
för dem som kom efter och skulle göra
målen. Och på dribblingar som aldrig
ville ta slut. Nu gällde
kombinationsspelet i stället. Mer av
finlir, alltså. Sundsvalls FF nappade
också snabbt på det nya som ärvdes av
GIF Sundsvall sedan föreningen lagts
ner. Den har i dag återuppstått med en
bred ungdomsverksamhet.
IFK Sundsvall var först ut i stan med
fotboll och blev också länge det dominerade laget. I början spelades mest
lokala turneringar med Sundsvalls IF
och Goodtemplarna innan man sökte
motståndare i Härnösand. Av de sex
första DM-finalerna vanns också IFK
fem.
träningar bedrevs till långt in på nätterna. För att hitta bollen i buskage och
annat knöt man en vit näsduk kring
den… Först 1917 kom Goodtemplarna
till en DM-final och den första vann
man 1920 efter namnbytet till Gymnastik- och Idrottsföreningen Sundsvall,
GIF Sundsvall alltså. Och då fick även
en del utanför nykterhetsrörelsen vara
med. Men nog verkade det lite vågat av
nykterhetslaget att byta namn två år före den känsloladdade folkomröstningen
om förbud mot försäljning av alkoholdrycker, ett krav med mycket starkt
stöd på våra breddgrader. För övrigt
Sveriges första folkomröstning och
olika valsedlar användes för män och
kvinnor…
Av bara farten vann GIF Sundsvall även
de fyra närmaste DM-finalerna efter
1920 mot omväxlande Friska Viljor och
Älgarna.
Enbart nykterister i Sundsvallslag
Idrottsparken i Sundsvall anlades redan
1893 och en bit in på 1900-talet fick
den en läktare med ett halvt tak. Den
döptes till ”Den ofullbordade”. Men
fotbollen hade inte alltid så lätt. När
fullmäktige diskuterade en upprustning
av Idrottsparken 1921 oroades redaktör
J M Västberg över att idrotten gled från
gymnastik och friidrott till fotbollstävlingar som han varken förstod eller gillade. ”Man måste liksom riksdagen reagera mot avarterna inom idrotten”,
tyckte han.
Kollegan Herman Sällvin på Sundsvalls-Posten tyckte att idrottsrörelsen
borde finansieras på samma sätt som
folkparkerna, med danser alltså.
Goodtemplarnas IF bildades 1903 och
rekryteringen av spelare skedde enbart
bland Sundsvalls godtemplarloger. Men
Fotbollen en av avarterna?
Text: BO ÖSTMAN
Friska Viljor hade ett damlag i fotboll redan i början av 1920-talet. Notera klänningarna
som de spelade i och huvudbonaderna, omväxlande real- och studentmössor. Målvakten
heter Greta Elfving, senare stor kulturprofil i Övik och medarbetare i Västernorrlands
Allehanda under flera decennier.
14 av 20
Sundsvalls Ridklubb 70-årsjubilerar
När Sundsvalls Ridklubb i år firar sitt
70-årsjubileum så tog man med sig
hästen in på Kulturmagasinet. I bild
och text och fullstor modell. Och det
är inte är inte mer än några snabba galoppsprång från den plats där allt började; Café Framtiden vid Rådhusgatan
en augustikväll 1945. Men resan däremellan har varit både krokig och
stundtals mödosam.
Omkring hundratalet ridsportvänner
hade mött upp till mötet den 17 augusti med den uttalade målsättningen att
bilda en ridklubb. Flertalet kom från
Sundsvalls Ridskola, som drevs privat,
och vars chef ryttmästare Erland Nelson från K4 i Umeå var initiativtagare
till mötet. Han poängterade ”ridningens betydelse för alla åldrar och sär-
skilt hur umgänget med hästar skapar både viljestyrka och karaktärsfasthet hos ungdomen och fostrar
denna både fysiskt och psykiskt”.
Argumenten bet uppenbarligen. Redan samma kväll valdes en styrelse
och den konstituerade sig två månader senare. Att det var en styrelse
med tyngd i samhället framgår tydligt av sammansättningen. Här fanns
en distriktslantmätare, en poliskommissarie, en ombudsman, en bryggmästare, en advokat, en disponent
och en rådman i ledningen. Samtliga
män, men tre kvinnor fick ansvaret
för en av de tre arbetssektionerna.
Redan från starten märktes Ridklubbens aktiviteter. En jaktritt anordnades i november och i februari 1946
I många år höll klubben till i ridhuset intill
Sporthallen. Marin, Hamlet, Lillen och Corvette
är hästarna som de unga damerna hanterar utan
vare sig ridhjälmar eller ryggvästar.
15 av 20
anordnades en rid- och vintersporttävling på Bergsåkers travbana. Det
var slalom efter häst, tolkning samt
slätlopp och hinderlopp för både damer och juniorer samt mer försigkomna ryttare. Deltagarna kom från ridskolorna i Sundsvall, Härnösand och
Hudiksvall.
I Västernorrlands Allehanda rapporterades dagen efter om en ”strålande
hästopera på Bergsåker”. Och referenten fortsatte entusiastiskt:
”Trestadstävlingen ger ridsporten vind
i seglen. Bergsåkers travbana var idag
skådeplatsen för en hästopera vartill
man veterligen inte sett maken till tidigare i det här landet, i varje fall inte
i Norrland.”
En speciell begivenhet var loppet mellan travaren Away som kördes av Fritz
Rask och den galopphäst (namn saknas) som reds av ryttmästare Nelson .
Den senare var åtskilliga hundra meter
före i mål, konstateras i reportaget.
Det här var också åren då man försökte få stabilitet i verksamheten. Under
1940-talet, framförallt direkt efter kriget så avhästades armén. Motordrivna
fordon ersatte hästarna. Samtidigt var
staten och armén orolig för att det
skulle finnas alltför få hästar till arméns förfogande om Sverige - i det
kalla krigets spår – skulle bli utan olja
och på nytt behöva nyttja hästarna.
Lösningen blev att försöka stimulera
ridsporten genom billiga lån till ridhus
och att låna ut kronans hästar.
Så sker också i Sundsvall. I slutet av
1949 tar man över ansvaret för ridskolan, dess hästar samt erhåller ytterligare s k ackordshästar från kavalleriregementet K4 i Umeå. Det blir också
grunden till verksamheten under 50talet. Ända sedan starten har stallarna
funnits på Västhagen (där Mittuniversitetet ligger idag) och ridhuset i f d
Svenska Papps lokaler vid sporthallen.
Sommarsmarschen till Kramfors i juni 1957. Tjugo mil i
skog och på väg. Övernattning vid Västanå Bruk. (Foto
utlånat av Rolf Ramestam, som till ridande polisen Ivan
Ranestam).
När hyreskontraktet för stallarna sades
upp av kommunen var klubben osäker
på hur man skulle klara verksamheten.
Ett tag diskuterades möjligheten att
tvingas sända tillbaka kronhästarna.
Nu löstes frågan genom att enskilda
klubbmedlemmar ställde upp som fodervärdar. Stallfrågan löses så småningom på ett något effektivare sätt
genom att man finner lokaler på Kuben. Problemet är givetvis avståndet
till ridhuset.
-Hästarna fick varje dag ridas från ena
änden av stan till den andra mitt i trafikflödet, minns Ewa Eriksson, mångårig medlem av föreningen och en av
dem som hållit i jubileumsutställningen på Kulturmagasinet. Och även om
trafiken inte var lika tät som idag var
den väl så besvärlig. Vinterkörning
med snökedjor var saker som kunde
störa ritten. En timme i vare riktning
tog förflyttningen.
I längden är dock situationen ohållbar.
Vid årsskiftet 1963-64 har klubben
närmare 400 medlemmar, varav tre
fjärdedelar är juniorer under 18 år.
Ridhuset vid Fabriksgatan är på väg
att dömas ut. Behovet av en egen samlad anläggning är akut. Under slutet av
60-talet förläggs verksamheten till Kuben och familjen Verner Lundbergs
stall. Lektionerna får bedrivas utomhus.
Men nu mal de kommunala kvarnarna fortare och 1969 kommer äntligen
ett beslut om att anslå mark och att
bygga stallar i Kungsnäs, Selånger.
Då har det gått femton år sedan frågan först väcktes hos kommunen.
Det tar ytterligare åtta år av ansträngningar innan ridhuset står
klart.
Det är också vid den tiden som Curt
Sjöström, en annan av de ansvariga
för jubileumsutställningen, engagerar sig i klubben. Han och Ewa är
var och en på sitt sätt rätt typiska
representanter för medlemsgruppen.
Ewa, en av dessa unga tjejer som i
tidig ålder kommer i kontakt med
ridsporten genom intresset för hästarna. Slitvarg i stallet. Blir kvar tar
på sig alltmer ansvar.
Curt, en av inte så många män, som
går in i ridsporten. När han gör det
är det i vuxen ålder. Skaffar egna
hästar (totalt fyra stycken) och tävlar
med liv och lust.
-Ridsporten har följt mig genom livet, berättar Ewa. Jag tycker också
man kan se att det som tidigare betraktades som en exklusiv sysselsättning verkligen har blivit en folksport. För mig som arbetarunge blev
det en träffpunkt där man fick lära
sig att ta ansvar. Och så tror jag det
har varit för många genom årens
16 av 20
lopp.
I dag har föreningen 649 medlemmar,
554 kvinnor och 95 män. Tre fjärdedelar av medlemmarna är i åldern 725 år. I stallarna finns 12 ponnyer och
13 stora hästar.
En viktig del i verksamheten är handikappridningen som bedrivs flera dagar
i veckan.
I samband med Sundsvalls Kommuns
350-årsjubileum 1971, hyllade klubben jubilaren med att arrangera Norrlands största tävlingar i dressyr och
hoppning under midsommarhelgen.
Under många år sedan dess, har klubben ordnat med sommartävlingar. Sedan femton år tillbaka arrangeras den
nationella tävlingen ”Sundsvalls Summer Horse Show” med ekipage såväl
från Sverige som från våra grannländer. År 2013 fick SRK priset ”Årets
Arrangemang” på Medelpads idrottsgala just för dessa tävlingar.
Många tävlingsekipage har genom
åren representerat Sundsvalls Ridklubb ute i landet, både i dressyr och
hoppning. Man kan bl.a. visa upp SMmedaljer såväl individuellt som i lag.
”Ridskolans dag” är en annan trevlig
tradition som genomförs vid Luciatid
där bl.a. ridskolans elever visar upp
sig till häst men också där ungdomssektionen passar på att hitta på olika
”spel” och ”bus”.
Jubileumsåret har bjudit på en hel del aktiviteter.
Utställningen på Kulturmagasinet har varit
en. Här har man förutom att berätta klubbens historia också
försökt sätta in hästen i
ett samhällsperspektiv.
En hel del av bilderna
vid utställningen har
speglat hästen som arbetsredskap i stan.
Nostaligaftonen i februari har varit en annan aktivitet. Här samlades några av de mesta medlemmarna och
Mångåriga medlemmarna Curt
delade med sig av
Sjöström och Ewa Eriksson tog
minnen från åren som med sig hästen in på Kulturmaganär Sundsvalls Ridklubb firar
gått. Åhörare var bland sinet
sitt 70-årsjubileum.
annat en hel del av
klubbens ungdomar.
badet ligger. Hästarna rids varje dag
genom hela staden ner till ridhuset.
Den klippsamling som Ella From (en
av de verkliga veteranerna som gick
1961
bort för ett par år sedan) förde har
För att slippa den långa ritten genom
lämnats över till Medelpadsarkiv.
staden till lektionerna flyttas hästarna
I augusti blir det stor jubileumsfest i
till stall som gränsar till ridhuset.
Stadshuset med förhoppning om när1963
varo från många i förskingringen.
Folke Stenbom flyttar till ÖrnsköldsSenare i höst, i samband med Allhelvik och Ingemar Rindestad tar över
gonahelgen så arrangerar föreningen
ridskolan. (Om Stenboms stora betyPonny-SM i hoppning.
delse för ridverksamheten i Örnsköldsvik har vi berättat om i en tidiFramtiden ser ljus ut för den förening
gare artikel i Västernorrlands Idrottssom föddes på just Café Framtiden.
arv.)
Kjell Carnbro
1966
Stallen döms ut eftersom de anses vara
Historik
hälsovådliga. Sporthallsbygget pågår
inpå knutarna och ridhuset skall så
1945
småningom bort. SRK börjar om igen
Vid bildandet av Sundsvalls Ridklubb
i egen regi och flyttar tillbaka till Ku(SRK) var ridskolan i privat regi. Stallen ben. Lektionerna får nu bedrivas
låg mittemot Västhagen, där Mitthögutomhus.
skolan finns idag. Ridhuset fanns där
1970
Sporthallen finns idag. Detta användes
Den 27 februari flyttar SRK in i stallet
också av Sundsvalls ridande polis.
i Kungsnäs. Lektionerna sker även nu
1949
utomhus.
SRK tar över ansvaret för ackordshäs1975
tarna från Kungliga Norrlands DragonEn ridhuskommitté tillsätts. Man arregemente och driften av ridskolan.
betar med kostnadsförslag, ritningar,
1952
kontakter med kommunen, banker och
Ett hårt slag drabbar klubben när stallen
olika fonder.
skall nyttjas till annan verksamhet.
1977
Hästarna placeras ut hos medlemmar
runt om i staden. Verksamheten kan bara Den 12 november kan SRK inviga
klubbens ridhus, byggt i egen regi och
bedrivas i liten omfattning.
av egna medel.
1957
1985
Full fart blir det på ridskolan när Folke
”Krubban” byggs till med lektionsStenbom, som är ansvarig för polisrytsalar och omklädningsrum med dusch
teriet, kommer till Sundsvall och tar
och toaletter. Invigning sker i samband
över ansvaret. Hästarna som han skaffar
med föreningens 40-årsjubileum.
stallas upp på Kubikenborg, där Kuben17 av 20
1985-92
Styrelsen arbetar intensivt med att
påverka politikernas inställning till ridsportens behov av anläggningar.
1992
Kommunen fattar beslut om medel för
att bygga till ytterligare ett ridhus.
1993
Efter många timmars jobb, av entusiastiska medlemmar, i det nya ridhuset kan
manegen börja användas och läktaren är
färdig lagom till Ridskolans Dag.
1994
Arbetet med att färdigställa ridhuset
fortsätter.
1995
En komplett anläggning är nu klar att
inviga.
1996-2001
Styrelsen arbetar för att tillsammans
med kommunen komma fram till en
lösning med stallen. Den 1 september
2001 flyttar ridskolans hästar in i de nya
stallen.
2002
Premiär för Sundsvalls Ridklubbs hemsida.
2011
SRK tar steget ut i sociala medier och
startar sin officiella Facebook-sida.
2015
SRK firar 70 år med att arrangera
ponny-SM i hoppning.
Källa: Sundsvalls Ridklubb, historik
sammanställd av Christine Grafström
LASSE NORDINS FOTBOLLSHISTORIA
Lasse Nordin i Domsjö anses av många som en av Ångermanlands bästa fotbollspelare genom alla tider. Född
1939 och uppvuxen i en familj där pappa ”Lill-Bertil” Nordin och hans fem bröder samtliga varit aktiva i föreningen, var det naturligt att föreningen i Lasses hjärta blev Domsjö IF.
den dag då en ledare dök
upp och meddelade att jag
var uttagen att spela med ett
yngre pojklag i bortamatch
mot Kubbe”, berättar Lasse.
Detta var en långresa med
buss gemensamt med Blaget som skulle möta
Kubbe i en träningsmatch.
Något minne hur matchen
slutade finns inte kvar, utom
att gräsplanen klipptes av
betande kor med efterlämnade tårtor kvar på plan.
Duschmöjligheter fanns
inte, utan enda möjligheten
var att svalka sig i Kubbeån.
En pina för vi som var
dåliga på att simma.
Cykel för att kolla Alaget
Intresset för fotbollen var stort och
med bollen på pakethållaren hela
sommaren sökte Lasse upp kompisar
på byn för att kicka fotboll. Någon organiserad ungdomsfotboll fanns inte
och initiativet till att bilda lag fanns
hos många pojkar på den tiden.
Lagen var Sund, Gene, Domsjö, Skidsta, och Vårby. Matchdagar och planer bestämdes på raster i Domsjöskolan. Alla pojkar med mål att en gång
få komma till IP och spela i blå/svart.
- ”Och tänk vilken glädje jag kände
I början på 50-talet hade
Domsjö ramlat ned så långt
som till div. V. Söndagarna
ägnades ibland åt att cykla
till Bjästa, Sidensjö, och
Moliden för att titta på A-laget. Lag som fanns i föreningen då var 4 herrlag: Alag, B-lag, Juniorlag, och
Pojklag.
- ”Min stora dröm som
pojk- och juniorspelare var
att bli uttagen i A-laget. Den
dagen kom för mig som 15åring, då jag blev tillfrågad.
Svaret från mig blev inte
direkt ja, utan jag överlät
beslutet till min pappa. Till
min stora glädje fick jag
klartecken under förutsättning att jag inte brände ut mig
samtidigt med pojk- och juniormatcherna”.
Lasse hade tur att knipa en plats i ett
Domsjölag på uppåtgående som slogs
några år i toppen på div. III för ev.
avancemang till div. II Norra.
Kval till Allsvenskan
Så småningom blev det flytt för Lasse
till Skellefteå och studier på Tekniska
Gymnasiet. Ett av Norrlands bästa lag
blev hans nya klubb – Skellefteå AIK.
- ”Tiden i SAIK var väldigt lärorik
18 av 20
bland duktiga och äldre spelare som
man lyssnade och så upp till. Man
fick lära sig vad disciplin, laganda
och hård träning betyder för framgång”.
Skellefteå AIK lyckades första året,
1958, vinna div. II och kvalade till
Allsvenskan mot Hammarby IF. Som
första lag i Norrland tog SAIK poäng
i ett allsvenskt kval efter 0-0 hemma
på Norrvalla.
Lasse berättar vidare:
”Vi fick sedan stryk med hela 6-2 inför 25 000 åskådare på Råsunda och
drömmen om Allsvenskan var väck –
men drömmen om att få spela på Råsunda blev uppfylld.
Det skulle sedan visa sig att Råsunda
skulle bli min hemmaarena, då Hammarby IF blev min nya klubb. Drömmen om att få spela i Allsvenskan
blev uppfylld!
Dessa år i denna härliga förening,
Hammarby, väcker många trevliga
minnen till liv. Bland dessa är upplevelsen att få spela i samma kedja (vi
hade 5 forwards på den tiden) som
Sveriges störste fotbollsartist,
Lennart ”Nacka” Skoglund..
”Nacka” hade återvänt från en lysande proffskarriär i Italien. Vi hade
ramlat ner till div. II Svealand och
vart vi än drog fram slogs publikrekord och folk kom för att se ”Nacka”
Skoglund”.
”Nacka” i blå-svart
Lasses hjärta fanns fortfarande i
Domsjö och efter en överläggning
med ”Nacka” beslöts att man skulle
åka upp och spela en match med
Domsjö.
- ”För mig och många domsjöbor var
det en stor händelse att få se ”Nacka”
i blå/svart på Domsjö IP. Drygt 2000
personer kantade IP”.
Efter fem härliga år i Hammarby
blev hemlängtan till Domsjö för stor.
Lasse hade förmånen att återkomma
till ett Domsjö på uppåtgående med
ett lovande och bra lag och entusiastiska och duktiga ledare. Redan första året, 1965, vann vi div. III och
gick till kval mot Söderhamns IF.
”Här har ni Domsjö”
Nederlagstippade åkte Domsjö ner till
Söderhamn. Men ett sammansvetsat
kamratgäng, där parollen var ”alla för
laget”, kunde ej stoppas.
”Stödda av 100-talet nedresta supporters som vid vårt intåg på planen
sjöng klubbvisan ”Här har ni Domsjö” … lyfte laget ytterligare”.
Ett minne för livet som spelare och
tränare. Seger med 3-0 på bortaplan
och utspelning av Söderhamn med 41 hemma på Domsjö IP. Drömmen
var uppfylld. Domsjö IF i div. II och
bland Norrlands bästa lag med möjlighet till allsvenskt kval.
Det blev sju säsonger i följd i div. II
Norrland med blandade framgångar.
Nedflyttningsspöket hotade ett antal
gånger, men med sammanhållning
och laganda lyckades Domsjö klara
sig kvar i serien.
Vem minns inte avslutningen säsongen 1967. Sex omgångar kvar, på nedflyttningsplats och alla målvakter skadade…
Tillfälliga hjälpen hittade Domsjö-ledarna i Rio-Kalle Svensson från Helsingborg. Svensk målvaktslegend som
avslutade sin karriär i Domsjö IF med
att målet i fyra matcher.
”Två matcher kvar, fyra poäng (2 för
seger) och -13 mål till Sandvikens
AIK ovanför nedflyttningsstrecket var
vi säkert uträknade av de flesta. Med
ordinarie målvakt tillbaka och en fantastisk kampmoral gjorde vi det till
synes omöjliga och passerade Sandvikens AIK med att vinna sista hemmamatchen mot Luleå SK med 10-1”.
Lasse Nordin i elden mot IFK Härnösand.
Lasse Nordin i Hammarby IF. Lasse står i bakre raden tre från höger. Till vänster om Lasse
står Bernt Lif, som vi skrev om i nummer 14.
Domsjö hamnade på samma poäng
och exakt samma målskillnad, 30-31.
Ett avgörande 1-0 i slutminuten mot
Sandvikens AIK under våromgången
visade sig livsviktigt.
Ett stycke svensk fotbollshistoria var
skriven och Domsjö IF var kvar i div.
II.
3:e plats säsongen 1971
Säsongen 1971 blev nog Domsjös
bästa med en 3:e plats. Så nära allsvenskt kvar har nog inget annat lag
från Ångermanland varit.
Dock blev efterföljande säsong misslyckad, och som femte lag från botten ramlade Domsjö ur div. II i samband med serieomläggning.
Lasse Nordins aktiva
tid tog också slut och
han fungerade därefter som ledare i olika
funktioner – och på så
vis följt föreningens
utveckling. Han har
fått se damfotbollens
intåg och fina utveckling i föreningen, och
imponeras av det fina
arbete som föräldrar
och ledare lägger ner
för Domsjös ungdomsfotboll. En gaanti för en fin framtid
för Domsjö IF.
Lasse jobbade även
mycket aktivt inom
Domsjö IF efter sin fotbollskarriär,
19 av 20
bland annat som ordförande i fotbollssektionen under ett tiotal år.
Lasse fyllde 75 år hösten 2014, men
drabbades strax efter av fem stroker
inom loppet av ett halvt år. Han är totalförlamad i vänster sida (både armar
och ben), men kan prata obehindrat.
Han bor numera permanent på sjukhemmet Lejonbacken i Örnsköldsvik.
- Ett bra boende, där personalen tar
hand om mig på bästa sätt varje dag.
Läget är ju också bra, med utsikt mot
havet och mitt kära Domsjö. Och det
bästa av allt är givetvis att min Karin
kan besöka mig varje dag. Då kan
hon få en rejäl promenad från bostaden, mitt emot City Minigolf, och upp
till mig på Lejonbacken, säger Lasse.
Under besöket på Lejonbacken sitter
Lasse och jag och snackar om gamla
minnen. Och på den tiden, 1960-70,
talet var Domsjö IF en föreningen att
räkna med i fotbolls-Sverige.
Som avslutning ger Lasse Nordin ett
antal råd till alla fotbollsungdomar:
1. Ha roligt när du spelare fotboll.
2. Lyssna och lär av dina ledare.
3. Spela alltid för lagets bästa.
4. Var ödmjuk i med- och motgång.
5. Din talang behöver extra träning
för att nå framgång.
6. Känn stolthet för din förening.
Text:
Anders ”Myggan” Nordin, efter
intervju med Lasse Nordin.
Källa: ”Domsjö IF 80 år”, jubileumstidning för åren 1917 – 1997.
Föreningsarkivet Västernorrland
Det är viktigt att arkivhandlingar från
idrottsföreningarna lämnas in till
Föreningsarkivet! Gör det snarast!
Telefon: 060-19 14 77, 010-476 8075
E-post: [email protected]
Redaktionsruta
Ansvarig redaktör
Bertil Astby
Redaktionskommitté
Hans O Alfredsson
Bertil Astby
Kjell Carnbro
Ola Eriksson
Anders Nordin
Bo Östman
Produktion
VIHS
Tryck och distribution
Kopieringsbyrån, Härnösand
Styrelsen
Organisationsnummer
Bertil Astby, Härnösand, ordförande
802456-0336
[email protected] - 0611-262 17 073-422 79 05
Leif Thunman, Härnösand, vice ordf., kassör Bank- och plusgiro
[email protected] - 0611-100 82, 070-348 02 25
Bankgiro 750-5266
Kjell Carnbro, Sundsvall
Plusgiro : 59 77 71-5
[email protected] - 060-12 05 20, 070-665 69 49
Ulrika Hådén, Njurunda
[email protected] - 070-569 47 90
Medlemsavgifter
Anders Nordin, Bjästa
[email protected] - 0660-22 11 29, 073-066 02 02
Kjell Åke Tjernström, Bergeforsen
[email protected] - 060-804 30, 076-801 27 08
Privatpersoner
150 kr
Föreningar
150 kr
Förbund, organisationer 250 kr
Hemsida
www.vihs-y.se
20 av 20