Explosiva ämnen - om att bemöta känslor och affekter i förskolan

Södertörns högskola | Institutionen för Lärarutbildningen
Examensarbete 15 hp | Utbildningsvetenskap C 30 hp | vårterminen
2011
Explosiva ämnen
– En essä om att bemöta känslor och affekter i
förskolan
Av: Ulla Sundén Petersson
Handledare: Jonna Hjertström Lappalainen
1
Title: Explosive Matters – An essay about how to respond to feelings and affections in
preschool.
Author: Ulla Sundén Petersson
Mentor: Jonna Hjertström Lappalainen
Term: Spring 2011
Abstract
In this essay I investigate my professional practice by taking departure in a couple of
situations from my own professional experience. My investigation focus on children in need
of supportive care: how they interact with other children and with preschool teachers; and
how I manage to handle conflicts that arise around them. I show that the focus on social
training in preschool today, is hard to combine with the Curriculums demand on meeting
every child in accordance with its individual needs. I further claim that due to the increased
number of children in preschool it is impossible to give all the children a decent care.
Key words: Preschool, Feelings, Affections, Practical wisdom, “Child in need of supportive
care”.
2
Innehållsförteckning:
Abstract…………...…………………………………....… ……………2
En dag på förskolan…………………………………...………………..4
Mitt dilemma……..…………………………………...………………..9
Essäformen...………………………………...…………………………9
Harmoni och lugn i leken.………………...…………………………..10
Känslor och affekter vid sandbordet……...…………………………...12
Härdsmältan...........................................................................................15
Ilskans påverkan………………………………...…………………….17
Etik……………………………………………………………….……19
Kartläggning……………………………………………………….….21
Reflektion i arbetslaget………………………………………………..23
Sociala relationer………………………………...………………..…..24
Diagnos………………………………………………………………..25
Samhället……………………………………………………………...27
En ”skola” för alla……………………………….…………………....28
Slutord……...………………………………………………………....30
Sammanfattning……………………………………………………….32
Källförteckning………………………………………………………..33
3
Explosiva ämnen
En essä om att bemöta känslor och affekter i förskolan.
En dag på förskolan
Solen skiner från en klarblå himmel och från hustaken droppar snön ner i små söta
vattendroppar. Jag går med lätta steg på väg till arbetet, fast jag just har kommit hem från en
semester som jag inte ville skulle ta slut. I samma stund hör jag en fågel som kvittrar till och
känner att jag har hur mycket energi som helst. Idag när jag möter Anders ska jag bara
försöka se allt positivt som han gör och inte bli irriterad. Anders är en pojke på sex år som
inte har så lätt för att kontrollera sina känslor. Han blir lätt arg om det inte blir som han vill.
Därför hamnar han ofta i konflikter som han löser på ett handgripligt sätt. Detta gör att han
inte är så omtyckt av sina kamrater. Det ska bli riktigt roligt att träffa alla barn igen. Jag har
nya stenar, sand och snäckor som jag ska visa för dem och mycket att berätta. När jag kliver
in i hallen möts jag av Anders som kommer springande emot mig med öppen famn och ögon
som glittrar.
-
Hej, Ulla. Jag har längtat efter dig.
Jag blir varm i hela kroppen när han säger det. Den här dagen kommer att bli bra, han är ju
världens gulligaste pojke. Det kommer inte att bli svårt att fokusera på alla hans fina sidor.
-
Hej, jag har längtat efter dig också, säger jag och får en stor kram av Anders.
Nu kommer fler barn ut i hallen och vill ha kramar. Vi kramas och skrattar.
-
Nej, nu måste jag få gå in och ta av mig kläderna, säger jag efter ett tag.
-
Har du något med dig? frågar Maria.
-
Ja, jag har en jättefin sand från Malaysia som vi inte har i vår samling, svarar jag.
(Vi har en samling med sand från alla ställen som vi besöker ute i världen). Barnen vill genast
ta ner all sand för att jämföra den med sanden som jag har tagit hem den här gången. Anders
och tre andra barn börjar öppna burkarna för att känna och titta. Anders öppnar en burk med
svart lavasand och börjar sila den mellan fingrarna. Maria som sitter bredvid Anders häller
upp lite vit sand i locket till sin burk och studerar noga hur den ser ut.
-
Färdig, hör jag Stina ropa från toaletten.
-
Jag kommer, svarar jag.
Mina kollegor kan inte hjälpa mig för den ena är ute i köket för att förbereda maten och den
andra är ute i hallen för att hjälpa några barn med att klä på sig ytterkläderna.
4
-
Skynda dig ut i hallen nu så du hinner med de andra ut på gården, säger jag till Stina
och känner att jag börjar bli stressad. Jag ger inte Stina den uppmärksamheten som jag
skulle vilja, för jag vill fort tillbaka till Anders innan det uppstår en situation som han inte kan
bemästra. I samma stund som jag kliver in i rummet där sandbordet står får jag se Anders
putta till Marias lock så att det far i golvet och all sand åker ur. Maria börjar gråta.
-
Det var inte jag.
-
Det var det visst det, säger Maria, fortfarande med gråten i rösten.
-
Varför gjorde du så? frågar jag och undrar vad det var som hände egentligen.
-
Det vet jag inte, svarar Anders snabbt, sänker blicken och blir röd i ansiktet. I mitt
huvud far tankarna runt. Tänk om han verkligen inte vet varför han gjorde det. Nu ska
jag inte bli arg på honom, utan lita på det han säger.
-
Kom så hjälps vi åt att sopa upp, säger jag.
-
Det vill jag inte. Jag håller på med min sand.
-
Men det var ju du som välte ner sanden, säger jag och märker att jag börjar bli smått
irriterad.
Anders reser sig motvilligt upp och hjälper mig att få upp den som hamnat på golvet. Nu får
han syn på en stor boll och lämnar sandbordet för att börja leka med den istället. Efter en liten
stund ser Sofia att det är en ledig plats vid sanden och sätter sig ner. När Anders upptäcker det
lämnar han genast bollen för att springa dit och knuffa bort Sofia.
-
Den där platsen hade jag, säger han och sätter sig ner.
-
Men Anders, du hade ju lämnat den och börjat leka med bollen, svarar jag. Nu får du
lämna tillbaka den. Anders håller ett stadigt tag i stolen.
-
Du måste flytta på dig, för det var Sofia som satt där nu, fortsätter jag.
-
Aldrig! säger Anders med arg röst.
Jag börjar tappa tålamodet. Det här kommer aldrig att gå, det är lika bra att lyfta bort honom,
tänker jag. Anders är stark och jag får ta i med alla krafter för att få undan honom från stolen.
Nu är Anders sur och bollen har han helt tappat intresset för.
-
Nu går jag och leker med lego istället, säger han på ett sätt som jag uppfattar som surt.
-
Ja, det är en bra idé, säger jag.
Jag sitter kvar vid sandbordet. Nu har barnen börjat jämföra sandkornens storlek och försöker
sortera dem i storleksordning. De tar en nypa sand på sina fingertoppar och jämför med
varandra, diskussionerna går heta om vems sandkorn som är minst. När de har bestämt
ordningen ställer de burkarna på en lång rad i den storleksordning som de kommit fram till.
5
Samtidigt som jag försöker vara med i deras forskande har jag även ett öga på Anders som är i
byggrummet. Han sitter mitt i rummet och har börjat på ett bygge som ser ut som en stor borg.
Han leker ensam, men i ena hörnet av rummet sitter två andra pojkar och leker med lego.
Anders konstruerar och tycks vara helt på det klara med hur han vill ha sin borg. På långt håll
ser det ut som han är helt avskärmad från miljön runt honom, men när jag tar mig tid att titta
lite extra kan jag se att han verkar se vad de andra gör hela tiden. Emellanåt går han fram till
deras hörna och tittar och försöker smuggla till sig bitar när de inte ser. Nu kommer
pedagogen Lena ut från köket och styr sina steg mot byggrummet. Bredvid Anders borg står
det en stor Benjaminfikus i en kruka som Lena skjuter in i ett hörn när hon ska komma förbi,
eller möjligen för att Anders ska få större plats att bygga på. Anders är just då helt fokuserad
på att sätta dit ”priset” högst upp på sin borg. (Detta ”pris” är en byggkloss med en bild på en
guldpokal på framsidan). Alla barn på förskolan vet vad ”priset” är och den är den mest
åtråvärda klossen på hela förskolan. Just i denna stund tror jag lyckan är gjord för Anders.
Men i nästa minut när han tittar upp och får se att blomkrukan inte finns där den stod alldeles
nyss ger han upp ett skrik och blir rasande. Han slår sönder hela sitt bygge och ropar rakt ut:
-
Vem har haft sönder min borg?
-
Det är ju ingen som har haft sönder den. Du gjorde ju det själv, säger Lena.
Anders tittar på Lena och ser sur ut. Jag har sett hela händelsen men förstår inte varför Anders
blev så arg för att Lena flyttade på blomkrukan. Dagen fortsätter och jag blir tröttare och
tröttare på alla konflikter som uppstår när Anders är inblandad.
Senare på dagen är Lena och jag inne i personalrummet samtidigt. Inga barn är där och vi
börjar fundera på varför Anders reaktion blev som den blev när Lena flyttade på blomman i
byggrummet. Lena försöker mana fram händelsen framför sig och berättar att det låg ett par
legobitar i blomkrukan också. Kanske det var så att Anders tyckte att blomkrukan också var
en del av bygget, men inte kunde förklara det när hela hans kropp och känslor var i uppror.
Det känns bra att vi kanske har kommit på varför han reagerade som han gjorde.
Efter mellanmålet är det min tur att ta disken. Det är skönt att få gå ifrån barnen ett tag för att
rensa huvudet från alla tankar och funderingar som kommer upp. När jag är klar och går ut i
barngruppen igen får jag se Anders med en pensel i handen och hans lillasyster som ligger på
rygg på några stolar. Han börjar dra penseln över hennes ögon. Jag går fram och säger till
Anders:
6
-
Du måste vara försiktig med penslarna för det är lätt att man kan göra illa varandra
med dem.
-
Jag gör aldrig illa min lillasyster, svara Anders och drar med försiktighet penseln över
hennes ögon. Vi leker doktor, fortsätter han att förklara för mig.
Jag sätter mig på en stol bredvid och fascineras av att han är så försiktig med henne. Han
fortsätter att dra penseln på fler ställen över hennes kropp, emellanåt vänder han sig om för att
doppa penseln i en skål som han ställt på en stol bakom sin rygg. Efter ett tag börjar lillasyster
resa sig upp, men Anders trycker omedelbart ner henne igen och säger:
-
Du är inte frisk ännu.
Nu börjar han bli snabbare i sitt agerande, han klämmer och känner runt på hennes kropp. Nu
reser sig hon resolut upp och säger,
-
Nej, nu vill jag vara doktor.
-
Nej, det är jag som är doktor, svarar han, med bestämd röst.
-
Då är inte jag med längre, säger hon och sätter näsan i vädret och vänder honom
ryggen.
Han kontrar med att se sur ut och går därifrån.
Sista halvtimmen sitter jag på kontoret och försöker dokumentera barnen sandforskande
tidigare på dagen för att få upp bilder och text på dörren innan jag ska gå hem. Precis när jag
har skrivit ut texten och ska gå ut i hallen för att sätta upp den på ytterdörren, kommer Kalle
utrusande till mig och ropar:
-
Anders har stängt in några i sovrummet.
Jag slänger dokumentationen på en stol. Nej, inte en sak till, tänker jag. Det börjar brusa i
huvudet av ilska. Nu får det vara nog. Jag rusar dit för att se vad som har hänt. Jag får se
Anders som har ställt ett bord för sovrumsdörren. Inifrån hör jag några småflickor dunka på
dörren och gråta. Jag rusar fram, håller tillbaka min kropp från att rycka undan Anders från
dörren och skriker:
-
Vad gör du för något?
-
Jag ska ha mitt bord här.
-
Det fattar du väl att du inte kan ha. Flickorna blir ju rädda när du stänger in dem, säger
jag och drar bort bordet och öppnar dörren. Jag känner hur ilsken jag är. Hela kroppen
darrar. Jag försöker lugna ner mig och frågar:
-
Vad var det som hände?
-
Vi fick inte komma ut.
7
Jag frågar även Anders vad som hände:
-
Jag skulle ha min affär där.
-
Men det förstår du väl att du inte kan ha den framför dörren.
-
Jo, det ska jag.
-
Men då stänger du ju in Maria och Hanna.
-
Ja, men jag ska vara där.
-
Men det får du inte, för då kan de inte komma ut, säger jag.
Anders springer fram till Maria och slår till henne.
-
Du vet att du inte får slåss, säger jag. Lova att inte göra det igen.
Anders vänder bort huvudet, sjunker ihop på golvet och börjar gråta.
-
Nu kommer inte min pappa att vara stolt över mig, säger han tyst.
-
Det så klart att han är stolt över dig, men han kanske inte tycker om det du gjorde,
svarar jag.
I mitt huvud blixtrar olika tankar runt. Hur har han det hemma egentligen? Vi sitter ner och
pratar ett tag tills Anders blir glad igen och jag ska gå hem.
På hemvägen har det börjat skymma och jag tänker på Anders och undrar hur jag ska kunna
hjälpa honom att inte hamna i konflikter hela tiden. Jag upplever att jag inte hinner med vare
sig honom eller de andra barnen. Alltid när jag blir arg på Anders för att han har gjort något
dumt så far tankarna vidare till mitt barnbarn Putte som har liknande problem och genast blir
jag lite nedstämd. Tänk om personalen på Puttes förskola inte förstår honom? Tänk om de
bara skäller på honom för det han gör? Han som är så snäll egentligen, men bara hamnar i
situationer som han inte bemästrar. Jag känner då att vad Anders behöver är en pedagog som
älskar honom för den han är och varför jag blir så nedstämd när vi befinner oss i dessa
händelser är för att jag vet att jag inte alltid kan hantera min ilska. Ibland kan jag inte riktigt
tycka om Anders och då är det säkert likadant för mitt barnbarns pedagoger. Men i de stunder
när jag blir arg på Anders och inte riktigt tycker om honom kommer dessa tankar upp igen
och genast känner jag skam över mina känslor och medlidande med Anders och ilskan rinner
av mig. Mitt barnbarn håller man på att utreda och då går genast mina tankar tillbaka till
Anders och frågan om han också borde utredas.
8
Mitt dilemma
I mitt arbete möter jag dagligdags barn som handlar på ett sätt som jag inte riktigt förstår.
Eftersom jag inte alltid förstår deras agerande händer det att jag bemöter dem på ett felaktigt
sätt. De gånger jag känner mig vilsen blir jag frustrerad och mina känslor tar över mitt
handlingsomdöme. Jag hinner inte alltid med att bemöta och finnas till vid deras sida i den
utsträckningen som de behöver och även detta påverkar mitt handlande.
Genom att utgå från några konkreta situationer i min yrkesverksamhet kan jag visa hur
träningen i socialt samspel med barnen är omöjligt att förena med ett individuellt bemötande
med barn i behov av särskilt stöd, eftersom barngrupperna är så stora att det inte alltid är
möjligt att hela tiden finnas vid deras sida.
Essäformen
Jag har valt att skriva min C-uppsats i erfarenhetsbaserad essäform. Denna essäform har
utarbetats på Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola. Jag vill på så vis kunna
studera mitt eget handlande i svårhanterade situationer som kan kräva snabba beslut innan
någon far illa fysiskt eller psykiskt på min arbetsplats. Ett exempel på en sådan situation är
när Anders slog till en av flickorna i sovrummet.
Hyldgaard som är doktor i pedagogisk filosofi skriver att det är omöjligt att vara helt objektiv
när man försöker tolka en situation. Objektiviteten kan man bara ha som norm för att hålla
subjektet i schack ( Hyldgaard 2008, s.7 ). Min tolkning av det Hyldgaard skriver är att mina
tankar påverkar mig i mitt handlande. För att kunna vara helt objektiv måste jag sluta att
finnas till och då kan jag inte heller reflektera över något. Men genom att förstå detta är jag
medveten om min begränsade förmåga att vara objektiv och blir genom det mer observant på
hur jag på olika sätt kan tolka Anders beteenden.
Att skriva om händelser som har varit svåra att hantera kan göra mig uppmärksam på små
nyanser som jag inte upptäcker när jag är stressad och genom detta skrivande kan jag
förhoppningsvis titta kritiskt på mitt sätt att handla och kanske upptäcka vad det är som styr
mina handlingar i komplicerade situationer.
9
Genom att tydliggöra mina handlingar och reflektera över dem kan jag få syn på min egen
subjektivitet i ett större sammanhang och på mitt agerande och på detta sätt förstå mitt
handlande. Att på detta sätt försöka se på sitt eget handlande utifrån innebär, som filosofen
Jonna Hjertström Lappalainen beskriver, att mitt själv i den reflekterande akten är ett subjekt
men på samma gång ett objekt (Lappalainen 2009, s.20). Min tolkning av detta är att jag
genom reflektionen försöker se mig själv med distans för att sprida nytt ljus över situationen,
men att jag samtidigt är den jag är och därför aldrig kan var helt objektiv, utan min
subjektivitet finns med hela tiden. Redan i nedskrivandet av händelsen har min egen
subjektivitet format texten.
Reflektera betyder att spegla, återkasta ljus och i denna essä försöker jag få syn på min egen
spegelbild för att kunna studera den och forska genom ett hermeneutiskt synsätt: som innebär
att jag försöker förstå och tolka innebörden av mina egna och andras handlingar. Att forska på
detta sätt innebär att försöka använda sig av sin empati för att förstå objektet och titta både på
helheten och på delarna. Man ska ha med olika synvinklar för att få en stor bredd på
tolkningarna. Avsikten är inte att komma fram till en teori, utan få med så många olika
synvinklar på den studerade situationen som möjligt (Patel & Davidson 2003, s. 29-31). För
att lyckas med detta kommer jag ta hjälp av litteratur. Jag hoppas att jag genom det ska få
tillgång till nya tankar och idéer till varför jag ibland handlar impulsivt, som när jag sprang in
i rummet där Anders hade byggt en affär och skrek ”vad gör du”? till honom. Jag hoppas även
att få nya tankar om hur Anders kan förmodas tänka i olika situationer.
Harmoni och lugn i leken
Jag tänkte börja studera lite närmare hur situationerna ser ut när Anders är lugn och
harmonisk. Det första som slår mig är hur glad han är när jag kommer. Hans ögon glittrar och
han sprudlar av energi och glädje. I denna situation kan det ju bero på att jag har varit borta en
längre tid och han tycker att det är roligt att träffa mig igen. Även min entusiasm och glädje
kan ha påverkat honom. Men det kan även bero på att Anders vill att det ska hända saker hela
tiden och han får en ny sak att fokusera på. Han vet att när jag kommer från en semester
brukar jag alltid ha mycket att berätta och visa. Eller är det bara en känsla som jag har? Jag får
den känslan eftersom Anders alltid hör och ser allt som händer runtomkring honom. Han ska
vara med i allt som sker, men lyckas aldrig stanna kvar i en diskussion eller en lek en längre
tid för att det alltid händer något annat som fångar upp hans intresse och han måste även vara
10
med där. När jag ser detta nedskrivet är min tolkning att han inte kan koppla bort något som
händer runt omkring honom och det påverkar honom negativt för han kan inte sålla bort
någonting. Det leder till att han blir splittrad och far runt överallt.
Nästa episod där han är lugn och harmonisk är i byggrummet när han sitter och bygger själv
på sitt bygge. Han blir inte störd av några andra barn och kan själv bestämma över hur det ska
se ut. I Varför vill ingen leka med Dennis? beskrivs det på ett enkelt sätt som man kan berätta
för andra barn hur en del barn (med diagnosen ADHD) har svårigheter med olika saker. Till
exempel att man ska tänka sig hur det skulle vara att göra läxorna i ett rum där både Tv:n,
radion, stereon och datorn är på samtidigt. På detta sätt kan man få en uppfattning om hur
dessa barn har det för jämnan eftersom de inte kan sålla bort någonting som händer runt
omkring dem (Bengtner & Iwarsson 2003, s.36). Kan det vara så att Anders har detta
problem? Om det är så skulle det inte vara konstigt att det ser ut som han tycker om att det
ska hända saker runt honom hela tiden.
I doktorsleken med sin lillasyster fungerar samspelet en liten stund, tills hon också vill vara
med och bestämma lite, då uppstår konflikter och leken avstannar. När han leker med sin
lillasyster får jag intryck av att lekarna fungerar längre än med andra barn. Han verkar säkrare
i lekar med henne och det beror kanske på att han känner henne bättre och vet hur hon
reagerar vid olika tillfällen. Jag tycker mig se att han tycker mycket om henne och detta gör
att han kan låta henne få bestämma oftare än han låter andra kamrater bestämma i en lek. På
grund av det pågår lekarna längre med henne innan hon ledsnar och lämnar honom kvar själv.
Tankarna går till mitt barnbarn igen. När Putte har hamnat i konflikt med sin storebror och oss
vuxna säger han ofta att han vill att vi ska dö och i samma mening säger han att bara Millie
(hans 1-åriga lillasyster) får leva. Han älskar sin lillasyster. Han bär, klappar, busar och tar
saker från henne och hon skrattar bara och tycks avguda honom. Jag tror att barn som hela
tiden hamnar i situationer som gör att andra blir arga och ger dem tillsägelser behöver all
uppskattning de kan få. Därför tror jag att mitt barnbarn tycker så mycket om sin lillasyster.
Hon bråkar aldrig med honom och han känner sig alltid uppskattad av henne. Kanske Anders
har denna känsla för sin lillasyster också, även om hon börjar bli så stor att hon kan säga ifrån
mer och mer nu än tidigare.
11
Känslor och affekter vid ”Sandbordet”
Känslor och stämningar finns inom oss alla och påverkar våra handlingar på olika sätt hela
tiden. När jag denna morgon var på väg till arbetet var hela min kropp fylld med energi och
glädje. Barnen kanske kände denna utstrålning och blev extra glada och förväntansfulla.
Kanske även Anders morgon hade startat bra eftersom hans ögon och utstrålning vittnade om
det. När vi sedan satt och studerade sanden och Anders puttade ner locket av någon anledning
som vi inte vet, var han snar med att tala om att det inte var han. Varför det? Kunde det vara
så att han bara råkade putta till det? Jag såg när det hände och det såg ut som det var
medvetet. Han tittade på locket med en kort blick innan han puttade till det. Han kanske i just
den stunden ville pröva att känna på Marias sand och blev arg för att hon hade den och därför
puttade till locket. När han sedan upptäckte vad han hade gjort ångrade han sig och sa ”det var
inte jag”, för han visste att den glada stämningen som var så härlig, skulle gå förlorad.
Jag tolkar hans svar ”det var inte jag” som att han ångrar sitt handlande för att han
förmodligen redan känner av att stämningen inte var lika bra längre. Det skulle även kunna
vara en mening som bara flög ur munnen på honom eftersom många barn tar till den och vet
att det ibland går att komma ifrån sitt handlande genom den. När jag sedan frågar varför han
gjorde så skulle jag kunna tolka det som att han bara försöker smita ifrån sitt handlande, men
detta tror jag inte är troligt eftersom han sänker ner sin blick och blir röd i ansiktet. Jag tolkar
hans nedsänkta blick som att jag har gjort honom osäker på sig själv och sitt agerande. Om en
vuxen som bara genom att vara vuxen har ett övertag ställer en sådan fråga finns inte mycket
till chans för ett barn att våga tro på att den gjort rätt. Genom denna fråga är det lätt att få ett
barns stämning att övergå i skamkänsla. I Utvecklingspsykologi skriver Havnesköld och
Risholm Mothander om hur Tomkins anser att skamaffekten utlöses när en positiv affekt
hejdas av någon anledning (Havnesköld och Risholm Mothander 2009, s. 136). Jag tror att
min fråga: varför gjorde du så? uppfattades av Anders som att jag dömde honom och den
positiva känslan blev avbruten. Vidare tror jag att Anders kände det som att jag kritiserade
hans person och det i sin tur ledde till att hans självkänsla fick sig en törn och skammen blev
ett faktum. Utmärkande för skam är att blicken vänds bort för att ögonkontakt intensifierar
obehaget (Havnesköld och Risholm Mothander 2009, s. 135). Det var precis det Anders
gjorde när han svarade: jag vet inte? Psykoterapeuten Normell beskriver att när man får
känslan skam i kroppen fungerar inte hjärnan som den ska, tankarna kopplar inte fram, man
får ”hjärnsläpp”. Hon skriver även att om barnet ofta blir utsatt för skamsituationer blir dessa
12
så plågsamma att man lätt tar till flykten (Normell 2004, s. 85). Skamkänslan är en av de
plågsammaste känslorna man kan ha och därför gör man allt för att slippa den. För att komma
bort från denna känsla kan man försvara sig från den på olika sätt till exempel att ta till ilska,
ledsnad, förakt och så vidare (Havnesköld och Risholm Mothander 2009, s. 137). Eftersom
Anders ofta hamnar i situationer där han hamnar i konflikt med någon och förmodligen ångrar
sitt handlande och i och med det blir skamsen tror jag att han vill fly från dessa och tar till
uttrycket ”det vet jag inte” för han tror att han då ska slippa ifrån sitt handlande och sin
skamkänsla.
Nyligen när jag skulle tala om vilket gatunummer jag bodde på kom jag inte ihåg om det var
33 eller 34. Sitt gatunummer ska ju alla veta. Jag hamnade i känslan skam och min hjärna
funkade inte alls. Jag sa det nummer som givetvis var fel och fick dagen efter ringa upp för att
berätta det rätta. Något liknande kanske även hände Anders och det kan ha varit därför han
svarade ”jag vet inte” på min fråga. Om jag hade tänkt på detta med en gång, skulle jag
kanske ha gjort på ett annat sätt. Jag kunde med en gång ha sagt ”kom så hjälps vi åt att
plocka upp sanden”. Då kanske inte skamkänslan hade blivit lika stark för Anders. Om jag
gjort på detta sätt tror jag att Anders bara hade hjälp till med att plocka upp sanden för att han
inte hade känt det som att jag dömt ut hans handlande och då gärna velat vara hjälpsam. På
detta sätt hade den positiva stämningen kunnat hållas kvar och Anders hade varit kvar vid
bordet och fortsatt sitt forskande tillsammans med de andra barnen.
När han lämnade sin stol för bollen, kunde jag ha sagt till honom att den kanske kunde bli
upptagen och att han då inte kunde komma tillbaka till den. Möjligen hade han då inte propsat
på att det var han som hade den. Men eftersom jag inte hade förtydligat det för honom blev
han arg och höll ett hårt tag om stolen. I detta ögonblick var min impuls att dra loss honom
från stolen. Denna impuls kom från känslan av ilska som just då härbärgerade min kropp. I
detta ögonblick hade jag inte kontroll över mina egna känslor. Att känna ilska eller vrede över
något som ett barn har gjort känns inte rätt för mig och på grund av det skäms jag över min
ilska. Det är jag som är den vuxna som ska vara lugn och förstående mot alla och kunna lösa
allt så att alla ska vara glada och nöjda. Min ilska i denna stund kan ha ett samband med det
som Fredrik Svenaeus skriver om i sin text om känslornas betydelse i förståelse och handling.
Hans beskrivning får mig att uppmärksamma att jag rent kroppsligt får samma känsla som
Anders fast lite mildare och att detta beror på Spegelneuroner som identifierats i min hjärna.
För när jag ser Anders stå där med ilsken blick och händerna knutna runt stolen känns det som
13
hans ilska kryper in i mig och mina muskler spänns på samma sätt som hans och jag känner
hur mitt hjärta börjar dunka fortare. Denna känsla infinner sig innan jag fått tanken i huvudet
och påbörjar min ilska innan jag förstår att den finns i min kropp. Detta kan man upptäcka på
sig själv när man sitter och tittar på något vackert i TV, helt plötsligt upptäcker man att man
sitter och ler med hela ansiktet utan att ha tänkt på det. Om jag vetat om att Anders känsla
speglar av sig i min hade jag kunnat identifiera min känsla redan när jag kände att mina
muskler spändes. Då hade nog mina tankar hunnit ikapp min känsla och jag hade kunnat tala
om för honom att jag förstod att han ville ha tillbaks sin plats, men att han inte kunde få det
just nu. Möjligtvis hade detta tillvägagångssätt gjort att han ville leka med lego redan då. Men
eftersom jag vet att det aldrig går att nå fram till Anders och prata med honom när han är i
detta upprörda tillstånd avstod jag från det. Om jag ser det utifrån det förskolläraren och
specialpedagogen Kinge skriver i boken Med sikte på förskolan. ”Bokstavsbarn”  behöver
bli lugna innan de kan bli vägledda och ta in någonting. Inte när man är i konflikt med dem
(Kinge 2009, s. 115). Normell skriver att det är viktigt att få vara i en känsla så länge som det
behövs. Detta för att kunna lära sig att hantera alla känslor och inte bli rädd för att hamna i
dem (Normell 2003, s. 36). Om jag nu försöker se det utifrån detta måste barnet få lugna ner
sig innan det kan ta in någon lärdom och utifrån det var det rätt att dra loss honom utan att
diskutera med en gång. Men för mig känns det inte rätt utifrån ett moraliskt perspektiv,
eftersom jag tycker att jag måste kunna kontrollera mina känslor och inte låta dessa gå ut över
barnet genom att bara rycka loss honom från stolen utan att förklara för honom varför jag
gjorde det. För att jag ska känna mig väl till mods måste jag kunna bibehålla mitt lugn och
förstå mina känslor samtidigt som jag drar loss honom från stolen och på ett lugnt sätt berätta
om varför jag gör detta för jag kan aldrig helt säkert veta när han har möjlighet att ta in det jag
säger.
Att kunna förstå sina känslor hamnar under emotionell intelligens EQ, många kallar det
också ”social kompetens”. Svenaeus skriver att känslan känns i kroppen, men den
påverkar hela världen (Svenaeus 2006, s.92). Min tolkning av det Svenaeus skriver är när
det gäller denna episod att när Anders blir ilsken påverkas allt runt omkring honom och på
grund av hans ilska ses världen utifrån ilskevärlden även för mig.
 Bokstavsbarn är ett samlingsnamn på flera olika diagnoser med bokstavsförkortningar som ADHD
(Attention Deficit Hyperactivity Disorder), ADD (Attention Deficit Disorder), MBD (Minimal Brain
Dysfunction), DAMP (Dysfunction in Attention, Motor Control and perception), AS (Asbergs syndrom),
OCD (Obsessive Compulsive Disorder eller tvångssyndrom) och TS ( Tourettes syndrom)
14
När jag nu görs medveten om detta kan jag i liknande situationer när jag känner att mina
muskler spänns av ilska ändra mitt handlande eftersom jag vet att jag blir påverkad av den
rådande ilskevärlden och försöka tänka utifrån ett annat perspektiv.
”Härdsmältan”
Jag ska nu utveckla händelsen när Anders stängde in två flickor i sovrummet. Varför jag
reagerade så explosionsartat kan bero på att jag redan mentalt hade avslutat min dag med
barnen när detta hände, eller kanske det var ”spegelneuronerna” som utlöstes när jag såg och
hörde Kalles upprörda stämma och kroppshållning. När jag sedan rusade in i rummet där
Anders befann sig hade jag glömt att tänka som Dr Ross W. Greene beskriver i boken
Explosiva barn att jag måste tolka och försöka förstå ett barns handlande som att det är något
som de inte kan styra över själva. Att det är ett utvecklingsproblem som har sin grund i
hjärnans funktion som inte är färdigutvecklat ännu. Annars är det lätt att man kan tycka att de
är motsträvigt, trotsigt, envist och så vidare (Greene 2003, s.23). Eller enligt Pirjo Repo i
”Kärleksfullhet - en dygd i läraryrket”, om jag ser det som att barnet jävlas med mig, kommer
jag inte gång efter annan orka säga till tålmodigt. Utan istället ser det utifrån en okunskap
eller ovana, kanske jag i de flesta fall kan bibehålla lugnet ( Repo 2006, s. 308 ). I denna
situation tog jag inte hänsyn till Anders svårigheter för jag såg enbart att Anders var envis
eftersom han inte kunde tänka sig att flytta på sin affär och inte ville förstå flickornas rädsla.
Varför jag i denna händelse enbart såg det utifrån flickornas perspektiv berodde på vad som
hade hänt tidigare på dagen mellan en av flickorna och Anders och som låg och gnagde i mitt
medvetande fortfarande. Anders hade spärrat för dörren för toaletten när en av flickorna som
precis hade börjat gå på toaletten själv satt och kissade, med påföljden av att hon inte ville gå
in där igen utan börjat kissa på sig istället. Om denna episod inte hade ägt rum hade jag säkert
hanterat situationen mer lugnt och även kunnat se den utifrån Anders synvinkel.
Greene beskriver explosiva, oflexibla och lättfrustrerade barns svårigheter med hjälp av en
liknelse med en patient som går till optikern för att han ser dåligt. Optikern skulle inte säga,
”om du verkligen vill se, skulle du kunna det”, utan han skulle skriva ut ett recept på
glasögon. Dessa barn behöver även de ett hjälpmedel för att kunna hantera sina känslor på rätt
sätt och det måste alla runt omkring barnet hjälpa den med (Greene 2003,s.101). Om jag i
situationen med Anders istället hade lugnat ner mina egna känslor genom att tänka på att
denna incident var en helt ny situation som inte hade något med vad Anders gjort tidigare, gått
15
in förutsättningslöst och lyssnat till allas redogörelse för vad som hade hänt skulle de
tillsammans kunnat komma fram till en lösning som alla enats om. Detta gjorde jag inte. När
jag kom fram till Anders och hörde småflickornas hysteriska gråt hade jag redan passerat
”låsningsfasen” och hamnat i ”härdsmältan”. Låsningsfasen är det tillstånd när man hamnar i
en situation som man har svårt att bemästra och har då svårt att tänka rationellt och klart. Men
om man i låsningsfasen försöker använda sina rationella tankar kan man lösa detta tillstånd på
ett bra sätt. Här står man i en vägkorsning, om man inte lyckas tänka rationellt blir det
kortslutning och man hamnar i ”härdsmältan”. Då är explosionen ett faktum och inga
rationella tankar når fram för man är överväldigad av frustration (Greene 2003, s. 28-30).
Eftersom jag är upprörd av att höra gråten bakom dörren skriker jag till Anders och visar
säkert med hela min kroppshållning att jag är arg. Redan här kan jag genom både min röst och
kroppshållning ha påbörjat Anders ”låsningsfas”. Jag tycker att jag låter alla barnen få
beskriva vad som har hänt. Men när Anders försöker förklara att han skulle ha sin affär där
ger jag honom inte tid att förklara varför han vill ha den framför dörren, utan tror bara att han
gjort det för att reta flickorna och det leder bara till att han hamnar närmare ”härdsmältan”
och går förbi ”vägkorsningen”. Nu har Anders inga vägar öppna för en lösning utan
”härdsmältan” är ett faktum och han slår till en av flickorna. Nu är han helt utestängd från
sina rationella tankar och då utbrister jag att han måste lova att inte slåss igen. Hur ska han
kunna lova någonting i detta tillstånd? När alla hans känslor är i uppror. Dessutom vet han
själv att han aldrig kommer att kunna hålla ett sådant löfte. Han vet att han ofta hamnar i
situationer som den här och att han inte kan hantera dem på ett bra sätt.
Men i det här skedet gör han som jag uppfattar det ett smart drag för att han inte ska göra
något mer överilat som han kommer att ångra efteråt. Han sjunker ned på golvet och börjar
gråta. Jag anser att det är hans sätt att bemästra denna svåra situation för att han inte ska göra
något mer överilat. Om jag ser hur Putte hanterar situationer när han har gjort något som han
ångrar så liknar det Anders sätt. Han springer iväg och kryper ihop i ett hörn och skärmar av
sig helt från omvärlden för att inte behöva påverkas av den och göra fler saker som han
ångrar. Jag tycker att när Anders hanterar en situation på detta sätt ska jag tala om för honom
att jag tycker att han har varit duktig som kan bemästra sin ilska istället för att bli
utåtagerande. Detta gör att han ser att han gör saker som uppskattas också. När ”härdsmältan”
lagt sig och även de upprörda känslorna, säger han att hans pappa inte kommer att vara stolt
över honom och då förstår jag att jag tolkat honom rätt och att han ångrar allt. Jag citerar:
16
När röken har skingrats-när jag kan börja tänka klart igen, ni vet-då är jag verkligen ledsen för allt jag sade
och gjorde (Greene 2003, s.30 ).
Ilskans påverkan
Goleman som är doktor i psykologi beskriver hur ilskan påverkar våra kroppar. Du är ute på
en motorväg och kör din bil. Helt plötsligt kör en bil om dig och svänger tillbaka in i din fil
alldeles för nära. En tanke blixtrar upp, ”jävla idiot”! Efter det far tankarna vidare. Vi kunde
ha krockat. Du knyter händerna hårdare om ratten och känner att blodet börjar forsa snabbare
i ådrorna. I nästa stund hör du bilen bakom dig tuta för att du har saktat in för att du inte
skulle köra in i framförvarande bil. Nu riktas din ilska även på denna förare och blodtrycket
stiger ännu mer (Goleman 1997, s.84). Goleman skriver att detta stämmer bra överens med
vad psykologen Dolf Zillman har kommit fram till i sin forskning om hur kroppen reagerar
när den utsätts för fysiskt hot men också för ett symboliskt hot mot ens självkänsla som att
förolämpas eller att hindras från att uppnå ett viktigt mål. Han förklarar det så här: När man
uppfattar en situation på något av dessa sätt startar en svallvåg från limbiska systemet (denna
del av hjärnan kan man kalla känslohjärnan). Detta gör att jag snabbt får en adrenalinkick så
att jag kan agera kraftfullt. Detta håller endast i sig i ett par minuter. Samtidigt som denna
svallvåg uppstår kommer småvågor som fortplantas från en annan del av detta nervsystem och
dessa vågor kan hålla i sig i flera timmar, upp till flera dagar. När sedan en ny incident
inträffar och en ny svallvåg av katekolaminer (kemiska ämnen i det här fallet adrenalin) far
fram byggs det på och ilskan förstoras (Goleman 1997, s. 85-87).
Om jag ser det utifrån detta förstår jag att jag redan tidigare på dagen hade fått en kraftfull
adrenalinkick från limbiska systemet när Anders stängde in flickan på toaletten och att denna
svallvåg fortplantar sig i en annan del av nervsystemet och ger upphov till nya småvågor av
adrenalin som fortfarande höll i sig när denna nya situation uppstod och gjorde att jag redan
hade adrenalin i kroppen som gjorde att när nästa incident uppstod förhöjdes ännu mer och
min ilska förstorades. Att det under dagen även hade uppstått andra situationer där Anders var
inblandad gjorde att adrenalinet ökade ännu mer.
Genom detta kan jag förstå varför jag tappade min kontroll i slutet av dagen. Goleman skriver
att psykologen Diane Tice har kommit fram till att man ska försöka att så fort som möjligt
ändra sina tankebanor och se saken från en annan synvinkel. På detta sätt kommer adrenalinet
17
inte att stiga. Detta har jag själv upplevt i trafiken när jag vid en vägkorsning där högerregeln
gällde fått bromsa upp för att en annan bil som inte hade förkörsrätt bara körde ut, mitt
framför min bil. Min första tanke var just, ”jävla idiot”. Men sen tänkte jag på min dotter som
precis tagit körkort och är stressad i trafiken. Helt plötsligt kände jag mer medlidande med
den andra bilföraren och min ilska försvann helt. Om jag nu reflekterar över hur jag utifrån
Zillmans forskning skulle ha gjort när Kalle kom rusande. Då skulle jag först och främst
försökt ta det lite lugnt så att jag fått kontroll på spegelneuronerna och sedan börjat tänka på
att Anders kanske inte alls hade tänkt på att flickorna blev instängda när han började bygga
sin affär för då hade adrenalinet inte behövt stiga. Men när han hörde deras dunkande och gråt
och såg Kalles flykt för att tala om vad Anders hade gjort, låste sig hans tankebanor och det
började gå fel. Skamkänslan infann sig. Om jag tänkt på detta sätt hade min adrenalindepå i
kroppen inte ökat, utan jag hade kunnat tänka klarare och hanterat situationen på ett mer
pedagogiskt sätt. Goleman har citerat den tibetanske andlige ledaren Chögyan Trungpas
utlåtande om hur man ska hantera ilskan. ”Undertryck den inte. Men handla inte utifrån den”
(Goleman 1997, s.91).
Jag tycker mig se att alla åtaganden som vi pedagoger har att utföra gör att vi slits mellan
dessa och den tid vi är helt närvarande med barngruppen. Om jag tittar på mitt agerande i
händelsen med Anders, upplever jag att jag redan från början troligtvis mer hade mina tankar
fokuserade på dokumentationen. Detta gjorde att jag inte tillräckligt fort kunde omstrukturera
dem till barnens dilemma och använda mig av min praktiska kunskap. Aristoteles delar in den
praktiska kunskapen i två typer av mänskliga aktiviteter, den ena är ”praxis” (handlande) och
den andra är ”poiesis” (framställningen). Christian Nilsson har tolkat och beskrivit detta som
att ”praxis” är en handlingsform där handlingen är ett mål i sig. Han citerar Aristoteles i
Politiken: ”Att leva är ett handlande, inte en tillverkningsprocess”. Den praktiska
kunskapsformen som krävs för ”praxis” kallar Aristoteles för ”fronesis”. ”Fronesis” är en
personlig kunskap som blir till i varje ny situation, för att stämningar och känslor påverkar
den. Därför kan den inte skrivas ner eftersom den är i ständig rörelse och hela tiden utvecklas.
Om man ser den utifrån dessa tankar finns det inget slutgiltigt mål som man kan uppnå, utan
bara en ökad medvetenhet om praktiskt klokhet. En ”tyst” kunskap som innebär att man
känner in och försöker handla på bästa sätt i varje specifik situation. Den andra mänskliga
aktiviteten är ”poiesis” (framställningen). ”Poiesis” är en planerad handling. Slutmålet är
något nytt men även något i förväg avsett och planerat. Det spelar ingen roll vem som
genomför handlingen bara den sker enligt planen eller receptet. För att utföra ”poiesis” krävs
18
den form av praktisk kunskap som Aristoteles kallar för ”techne”. Den visar inte hur vi ska
utföra våra ålagda arbetsuppgifter, bara att de ska följas (tillvägagångssättet) (Nilsson 2009, s.
46,47,51). I vår verksamhet kan jag likställa ”techne” vid våra ramar runt vår verksamhet som
regler och styrdokument som vi har att rätta oss efter. I läroplanen står det att vi ska
dokumentera barnens lärande i olika områden och eftersom jag denna dag dokumenterade och
förtydligade barnens tidiga lärande inom matematiken, blev det färre pedagoger i barngruppen
och detta resulterade i att Anders inte fick hjälp med en gång att hantera en problematisk
situation. För att göra rätt när det gäller våra styrdokument måste jag dokumentera barnens
lärande inom olika områden. För att hantera Anders på rätt sätt måste jag finnas vid hans sida
när han hamnar i situationer där han inte har kontroll över sina känslor och affekter. Jag anser
att dessa två åtaganden som jag har som pedagog inte är förenliga i stora barngrupper med för
få pedagoger.
Etik
Jag ska nu försöka använda mig av ett etiskt perspektiv för att kunna belysa situationen med
Anders och hans sammandrabbning med flickorna på ett annat sätt. Jag hoppas att genom det
förstå mitt agerande på ett nytt sätt. Eftersom det var Kalles förtvivlade blick som jag först
konfronterades med, skulle detta ha kunnat påverka mig att känna sympati för det han
försökte förmedla till mig. Jag känner att jag nog ofta tillämpar närhetsetiken i min relation
till barnen, eftersom deras känslor som avspeglar sig i deras ansiktsuttryck och kroppar slår an
till mina känslor och mina moraliska åsikter. Även i situationen när Anders stängde in
flickorna i sovrummet anser jag att jag använde mig av den etiken, på grund av att flickornas
hysteriska gråt slog an till mina känslor. Närhetsetiken har Henriksen och Vetlesen beskrivit
som en etik som utgår från vår moral och är knuten till oss och blir till i varje ny situation.
Den finns till i varje möte med en annan person och det är bara jag själv som avgör om jag
ska handla gott eller ont. Känslor kan inte döljas utan vi kommunicerar med dem mellan
varandra. Dessa känslor gör att det ställs ett moraliskt krav och detta kan man inte komma
ifrån, utan måste handla. Närhetsetiken anser att det moraliska ansvaret uppkommer för att
den andre är svagare och ju svagare den andre är desto större ansvar känner den som möter
personen. Den svaga punkten i denna etik är att en person som är svag och i underläge alltid
är lättast att köra över. För att denna etik ska fungera bra måste man tänka på att man alltid
ska ha som mål att den behövande ska bli mindre och mindre behövande av hjälpen man ger
(Henriksen och Vetlesen 2001, kap.13).
19
Om jag ser händelsen utifrån närhetsetiken anser jag att det är flickorna som är mest i behov
av hjälp, eftersom den ena flickan även tidigare har blivit instängd av Anders och detta har
påverkat henne negativt. I detta läge känns det som att kravet utgått från flickornas gråt. Men
när jag tänker efter ett tag till utgår kravet helt säkert från mig själv för att jag fortfarande har
den andra episoden kvar i min kropp och är fortfarande arg på Anders för att han stängde in
flickan på toaletten tidigare. Men om jag ser det utifrån Anders perspektiv. Hur ser det ut då?
När jag kommer rusande in i rummet tillsammans med Kalle som har sprungit och hämtat mig
för att han tycker att Anders har gjort något som han inte borde ha gjort mot flickorna. I detta
perspektiv känns det helt plötsligt som det är Anders som är i underläge och behöver känna att
inte alla står emot honom.
Jag funderar kring om händelseförloppet hade blivit annorlunda om jag direkt när jag kom
fram till Anders bara hade öppnat dörren till sovrummet och sedan använt mig av
diskursetiken? Det som ligger till grund för diskursetiken är att allas röster är lika mycket
värda. Allas synpunkter ska beaktas och tas hänsyn till. Man måste försöka förstå varandra
och inte gå in med föresatsen att man ska få rätt. Allas röster görs hörda och ges samma
villkor. Det som gör det svårt med denna etik är att det inte alltid går att enas. Men genom att
alla får komma till tals gör det oftast att alla känner att deras tankar har beaktats (Henriksen
och Vetlesen 2001, kap.10). Nu tänker jag att jag borde ha utgått från denna etik. Efter att jag
då öppnat dörren till sovrummet skulle vi ha satt oss ner tillsammans och låtit Anders få
berätta varför han byggt sin affär precis framför dörren. Efter det hade flickorna fått berätta
om sina känslor när de inte fick upp dörren till sovrummet och på detta sätt hade de kanske
kunnat komma överens om någon lösning. Även om de inte kunde komma fram till en lösning
tror jag att på detta sätt kunna hindra Anders från att hamna i en situation där det känns som
alla står emot honom och han inte får komma till tals. Eftersom jag inte handlade utifrån detta
sätt lät jag inte Anders komma till tals egentligen. Jag tror det var därför han hamnade i raseri
och slog en av flickorna.
Detta ledde i sin tur till att jag började handla utifrån pliktetiken. Det som kännetecknar denna
etik beskriver Henriksen och Vetlesen är att den är absolut. Man kan formulera den i en norm
eller regel, den visar alltid vad som är rätt. De hänvisar även till vad filosofen Immanuel Kant
ställer för krav: Det är två stycken. Det första är att vi måste veta vilken regel vi handlar efter
och det andra är att det är moraliskt acceptabla regler vi använder oss av (Henriksen och
20
Vetlesen 2001 s.148). För att ringa in pliktetiken ännu mer vill jag ta hjälp av Kants
kategoriska imperativ som säger att jag måste testa och se om mitt handlande är acceptabelt.
”Du ska bara handla efter en handlingsregel (maxim) som är sådan att du samtidigt kan önska
att den görs till allmän lag” (Henriksen och Vetlesen 2001 s. 151). Detta är Kants version av
den gyllene regeln: ”det du vill att andra ska göra mot dig, det ska du göra mot dem” (
Henriksen och Vetlesen 2001 s. 152). På vår förskola och säkert i alla andra också, finns en
regel som säger att man aldrig får slå någon annan. Denna regel var en av anledningarna till
att det var pliktetiken som fick styra mitt handlande i denna situation. Men den viktigaste
anledningen till att jag tillämpade denna etik tror jag var det som Kant anser kännetecknar en
plikt är att den är moraliskt acceptabel för mig. För jag anser att det inte i någon situation på
förskolan är moraliskt försvarbart att slå någon annan. Men i det här fallet är det av stor vikt
att förklara för Anders i lugn och ro när han har lugnat ner sig att man förstår honom och hur
han borde ha agerat vid ett sådant tillfälle. Detta för att hans självkänsla inte ska försämras.
Det tycker jag att jag gjorde vid detta tillfälle. Men många gånger finns inte tiden till, för det
händer nya saker som gör att man måste ta tag i dessa.
Kartläggning
För att kunna hjälpa barn i behov av särskilt stöd behöver vi kartlägga deras problem. Det kan
gå till så att vi för dagbok över alla situationer när barnet behöver hjälp för att komma vidare i
sitt sociala samspel. På detta sätt är det sedan lättare att komma till undsättning innan barnet
hamnat på fel sida av ”vägkorsningen”. Det är av stor vikt att barnet känner att jag som vuxen
är deras vän och inte deras fiende (Greene 2003, s.67). Det är just vid denna vägkorsning som
”det goda samtalet” ska äga rum. Ett gott samtal är ett öppet samtal där jag verkligen försöker
förstå hur den andra har tänkt, utan att ta in mina egna värderingar och känslor. Det är viktigt
att lyssna förutsättningslöst.
I det öppna lyssnandet – med engagemang och intresse för den andres berättelse – begränsas inte dialogen
av mina kunskapsramar, det är inte jag som bestämmer premisserna i samtalet. Öppenheten möjliggör
reflektionen hos den andre – det skapas ett reflekterande rum i samtalet. I min respons formulerar jag min
förståelse av vad hon säger, med andra ord, jag ger tillbaka min förståelse av vad hon uttrycker. Den ton hon
slår an tas emot och erkänns, det vill säga hon erkänns ( Mollberger-Hedqvist 2006, s. 28-29 ).
Detta citat kommer från boken Samtal för förståelse. I denna bok beskriver pedagogen Gun
Mollberger-Hedqvist hur hon handleder en rektor på en skola som inte känner sig bekräftad
21
av sina medarbetare. Hon försöker bekräfta rektorn men kan inte riktigt hålla med om rektorns
tankar om det rådande klimatet på skolan. Hon såg att rektorn inte lyssnade in sina
medarbetare och för Mollberger-Hedqvist var det viktigt att allas röster blev hörda. När
Mollberger-Hedqvist frågade om rektorn tyckte att hon blev bekräftad av henne svarade
rektorn nej. Till slut fick Mollberger-Hedqvist insikt i att hon inte lyssnat förutsättningslöst.
För att kunna göra det måste man lyssna utan att döma och utan att ta in de andras tankar. Det
var inte Mollberger-Hedqvists ansvar att förändra rektorns beteende, det var hennes eget
ansvar. På detta sätt tror jag att vi även måste möta Anders när han hamnar i konflikt, Detta
gjorde inte jag för när jag lät Anders berätta vad som hände hade jag hela tiden flickornas
rädsla för att bli instängda i tankarna. Det ledde till att jag inte försökte förstå Anders, utan
bara få honom att se det utifrån flickornas synvinkel. Givetvis måste vi även lyssna på de
andra barnen på samma sätt och på detta sätt kanske Anders alldeles själv hade kunnat komma
på att hans val av plats var olämplig.
Alla runt barnet måste vara informerade om hur barnet reagerar vid olika tillfällen och ha ett
likadant förhållningssätt, för att undvika att det uppstår feltolkningar. Jag ska ta ett exempel
från mitt barnbarn igen. Han har just tagit för sig en smörgås och två smörpaket från bordet i
matsalen och är glatt på väg till bordet för att göra i ordning sin smörgås, när
avdelningschefen går förbi honom och får syn på att han har två smörpaket på sin tallrik. Hon
säger att man faktiskt bara får ta ett smörpaket till sin smörgås. Han slänger då tallriken i
golvet och springer iväg och gömmer sig. Det går i nuläget inte att få kontakt med honom
”härdsmältan” har infunnit sig. När han efter en lång stund lugnat ner sig och kommer fram
igen, vill han inte ha något att äta. En av pedagogerna talar om för honom att chefen inte
visste att han har fått tillåtelse att alltid ta två paket till sin smörgås. Denna ansträngande
episod som tog mycket kraft och ork från honom hade kunnat undvikas om alla informerats
om detta. Eftersom han sedan inte ville äta någonting saknades energi till resten av dagen och
det kan leda till nya låsningar.
I episoden med smörpaketet syns det helt klart att ”bokstavsbarn” många gånger måste få
särbehandling för att deras dag på förskolan ska fungera så smärtfritt som möjligt. Om de inte
får denna särbehandling kommer de ofta att hamna i situationer när de känner skam och detta
leder vidare till att deras självkänsla blir sämre och sämre. Om jag tittar på situationen när
Anders hade stängt in flickorna i sovrummet och jag försökte reda ut deras konflikt, ser jag
även här att Anders behövde särbehandling. Hade det varit ett annat barn som inte har dessa
22
svårigheter skulle det barnet ha förstått flickornas rädsla. Men när det gäller Anders hamnar
han så ofta i sådana konflikter att han redan från början känner sig utpekad som den som gjort
något fel och hamnar på det sättet redan från början i försvarsställning. Dessa två episoder
påvisar att barn med svårigheter med sitt sociala samspel behöver särbehandling och en
pedagog som finns vid deras sida och kan fånga upp en situation innan den urartar i en
konflikt som kan resultera i att barnet hamnar i skam och självkänslan blir påverkad negativt.
Reflektion i arbetslaget
Vårt arbetslag består denna termin av tre pedagoger i barngruppen och en som är i köket
mesta delen av dagen. Eftersom vi har en barngrupp som består av 22 barn i åldrarna 1-6 år
och är en förskola med endast en avdelning har vi denna termin känt att reflektion under
dagtid inte alls går att uppnå. Vi har istället bestämt att vi på våra arbetsplatsträffar avsätter en
liten tid åt att reflektera över det som hänt under månaden. Jag märker att de känslor jag får
vid en händelse som jag behöver reflektera över går förlorade när jag tar upp episoden flera
dagar efter att den har inträffat. Därför försöker vi i möjligaste mån reflektera över saker som
inträffat samma dag som de hänt. Detta beskrev jag i min berättelse när jag och en av mina
kolleger möttes inne i personalrummet och diskuterade händelsen med Anders i byggrummet.
När vi reflekterar försöker vi lyssna på varandras tankar ”förutsättningslöst” för varje
människa har egna upplevelser att associera till och detta leder till att vi kan få en så
nyanserad bild som möjligt av händelsen och nya infallsvinklar och ny förståelse uppnås. På
detta sätt hoppas vi kunna förstå barnets handlande på bästa sätt. Många gånger ligger sedan
tankarna och gror och diskussionen startar igen och ny förståelse blir till. Detta sätt att
reflektera tycker jag passar in under en produktiv pedagogisk ledning som enligt pedagogen
Kjell-Åge Gotvassli är en ledning som inriktar sig mest på att skapa nyfikenhet och reflektion,
än att först och främst hitta svar på alla frågor. Har man en sådan ledning blir lärandekulturen
en frågekultur. En sådan kultur leder till nyskapande och förändring. Genom denna kultur
växer den tysta kunskapen som är i ständig rörelse. Han skriver även att man måste ha distans
till erfarenheterna och få tid till att tänka över dem (Gotvassli 2002, s. 145-146). Detta tycker
jag att vi gör när vi försöker lyssna på varandras tankar och ofta på hemväg från arbetet
bearbetar våra intryck för att sedan få nya infallsvinklar som kan diskuteras.
23
Sociala relationer
Om jag nu försöker kartlägga Anders problem i de händelser jag har berättat om, skulle jag
vilja påstå att problemen nästan alltid uppstår i relation till hans kamrater. Mitt intryck är att
han har svårt att koncentrera sig på endast sitt eget när det finns annat runt omkring honom
som upptar hans medvetande. Jag tror även att han har svårt att förstå att andra också har
önskningar och egna viljor. Men när jag pratar med honom i situationer när han inte hamnat i
en låsning verkar han kunna förstå att andra också vill vara med att bestämma. Vi brukar
kontinuerligt intervjua alla våra barn för att se hur de tänker och vilka funderingar de har om
saker och ting. I en sådan intervju upptäckte vi att han vet precis hur man ska vara. Jag ska
återge en del av intervjun med Anders:
-
Vad tycker du är roligt att leka?
-
Pirat, sjörövare eller hitta på något, bäst om man kan göra allt man vill.
-
Vad du vill eller vad kompisen vill?
-
Vad kompisen vill också.
-
Vad är det som är tråkigt på förskolan?
-
Att man bråkas.
-
Vem är det som bråkar?
-
Ingen, jag tycker inte om att bråkas, det är det jag inte tycker om.
-
Hur känns det?
-
Inte bra. Man ska sluta direkt när någon säger: Jag vill inte! Om Viktor gråter och han
säger sluta ska jag sluta direkt.
-
Hur känns det att börja skolan?
-
Jättebra, mycket kompisar att leka med, allt gör mig glad.
-
Hur ska man vara en bra kompis?
-
Snälla mot sig, får göra vad man vill, men man kan också säga att man är dens vän.
-
Vad vill du lära dig i skolan?
-
Att vara en kompis.
Av intervjun framgår att Anders är fullt medveten om hur en bra vän ska vara. Han talar även
om att han inte tycker om när man bråkar på förskolan. När han sedan får frågan vem det är
som bråkar, säger han ingen. Kan hans självbild vara sådan att han tycker att det är han som
startar alla bråken, men att detta är för svårt att säga? Hur misslyckad skulle man inte känna
sig då. Han säger även att han mår dåligt av det. Detta visar ju tydligt att han inte kan styra
24
över sina handlingar när han hamnar i olika låsningar under dagen. Han uttrycker även att det
är roligast när han själv får bestämma allt, men är fullt på det klara med att detta inte fungerar
i en lek när man är flera. Jag får intryck av att han tror att när han börjar i skolan ska han få
många kamrater att leka med, för där kommer han få lära sig att vara en bra kompis. Under
intervjun uttrycker han sig klart om att han inte tycker att han är en bra kompis. Denna
intervju är otroligt viktig för oss pedagoger att ta på allvar. Vad säger han egentligen? Han
uttrycker att han längtar till skolan för där kommer han att få lära sig att vara en bra kamrat.
Uppenbarligen tycker han inte att vi ger honom denna hjälp. Men hur ska vi alltid kunna
hjälpa honom med det, när vi många gånger inte har tid att vara i närheten av honom på grund
av de stora barngrupperna och att vi är för få pedagoger. Detta gör att vi inte vid alla tillfällen
hinner med att göra det vi är ålagda att göra enligt läroplanen.
Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn
till egna behov och förutsättningar ( Lpfö.98 ).
Skulle Anders bli hjälpt av en utredning och en diagnos? Skulle detta göra det lättare för oss
att få en resurs och på detta sätt hinna med våra åtaganden?
Diagnos
Hur skulle det se ut om Anders hade en diagnos i nuläget? Det mest positiva i detta läge var
att vi skulle få resurspengar för att hjälpa honom med hans svårigheter. Vad skulle pengarna
användas till, en resurs eller färre barn i gruppen? Det bästa alternativet för honom skulle vara
att minska på barngruppen eftersom hans svårigheter många gånger är att det är för mycket
som händer runt omkring honom. Men detta är omöjligt eftersom man inte kan säga till något
barn att de måste byta förskola för att ett annat barn behöver en mindre grupp att vistas i.
Nästa alternativ skulle då vara att låta Anders byta till en annan grupp där det är färre barn.
Men som jag har sett i mina observationer är att han är tryggare och fungerar bättre med barn
som han känner bra. För honom skulle det ju då vara som ett straff att behöva byta barngrupp.
Då återstår det att vara kvar i befintlig barngrupp med samma antal barn men med en extra
resurs. Då skulle vi ha möjlighet att lättare kunna dela in barnen i mindre grupper under större
delen av dagen. En diagnos skulle även kunna kännas som en befrielse för både föräldrar och
honom själv för att det skulle öka en förståelse från omgivningen kring att det inte är dålig
uppfostran och att barnet inte gör dessa saker av fri vilja. Men skulle det kunna leda till att
man slog sig till ro och inte tror att beteendet kan förändras, utan bara är att acceptera? Detta
25
tror jag inte är troligt, för beteendet leder till så mycket elände att vi alla säkert skulle göra allt
för att försöka förändra det så mycket som går. Är dessa positiva saker tillräckliga för att man
skulle tycka att en diagnos skulle vara att föredra?
I boken Barns sociala samvaro har sjuksköterskan och sociologen Borgunn Ytterhus skrivit
om sin undersökning där hon intervjuade barn på förskolor i Norge som var mellan 3-6 år om
kamratskap. Dessa barn gick på förskolor som inkluderade barn i behov av stöd. Det hon såg i
sin undersökning var att de barn som inte var i behov av stöd hade lättare att acceptera lite
avvikande beteenden på barnen som hade synliga handikapp. Dessa barn kunde de känna
solidaritet med. Däremot barn som det inte syntes utanpå att de hade några svårigheter, men
kanske hade ett sätt att försöka ta sig in i en lek som de andra barnen inte förstod har svårare
att få acceptans. När jag skriver detta och ser på mitt eget agerande när det gäller Anders
beteende gentemot flickorna ser jag att även jag har svårt att acceptera hans svårigheter
eftersom de är osynliga utanpå och lätta att förbise. Detta visar på att förutsättningen för dessa
barn är kompetent personal som finns vid deras sida.
Problemet är att barn som från kamraternas ståndpunkt är konstiga, tröga och elaka, men som inte faller
under de vuxnas diagnostiska system, tycks fullständigt utlämnas till barnhierarkins lag och ordning.
(Ytterhus 2003 s.204).
Om man ser till Ytterhus undersökning tycker jag att det är oerhört viktigt att barn med
svårigheter som inte syns på utsidan får en diagnos, eftersom barnen inte har någon förståelse
för dessa barns svårigheter. Kamratskap är en av de viktigaste sakerna som finns för oss
människor. Jag ser att även vi vuxna många gånger på grund av stress som uppkommer på
grund av stora barngrupper och lite personal eller okunskap förbiser deras handikapp och det
kan leda till onödiga konflikter som kan påverka barnens självkänsla på ett negativt sätt.
Om vi nu ser till de negativa sidorna så finns oftast diagnosen med personen hela livet och
kan få konsekvensen att andra personer generaliserar och har förutfattade meningar. Sen
funderar jag på hur det skulle kännas om barnet gått igenom en undersökning och fått svaret
att den inte var ”kvalificerad” för att få en diagnos. Hur skulle det kännas då? Skulle det vara
en lättnad först? Men hur skulle man känna sig sedan? Problemen som barnet hade kvarstår
och är dessa problem då barnets eget fel? Eller är det föräldrarnas fel, eller någon annans?
26
Vart leder det om vi försöker tänka i helt andra banor istället och ser dessa barn som en
produkt av dagens samhälle. Som jag ser det har vi i dagens vardag inget tålamod. Allt ska
ske i en rasande fart, ingen stannar upp utan allt ska ske på en gång. Filmer är röriga och man
ser flera episoder utspelas samtidigt i rutan. Vi har stora barngrupper i förskolan. Det är inget
fel på barnen utan på miljön de vistas i. Självklart kan de ha svårigheter med det sociala
samspelet med kamrater. Men deras svårigheter är mänskliga och finns i oss alla mer eller
mindre, det gäller bara att lära oss hantera dem, men om vi hade mindre grupper och mer tid
till att lugna ner och prata om känslor som finns i våra kroppar skulle alla barn få det lättare
att hantera sina impulser och inte behöva känna sig så misslyckade.
Jag fick tankarna om att dagens vardag inte har något tålamod och att våra barn efterliknar
den när jag stod på en flytbrygga i Thailand och väntade på en båt som var försenad. Solen
sken från en klarblå himmel, det var varmt som en bastu och väntan blev lång. I början var
turisterna lugna, men ju längre tiden led blev det gnälligare. Barnen gnällde och blev mer och
mer oregerliga. De thailändska barnen satt lugnt ner på bryggan som sina föräldrar med ett
leende på läpparna. Efter fyra timmar började det bli lynchstämning bland turisterna och deras
barn, men inte bland thailändarna. ”Boat come to you”, sa de med lugn stämma. Båten kom
fem timmar för sent och alla fick plats. Är det så att barn lär sig tålamod av de vuxnas sätt att
hantera sin vardag? Om jag kopplar detta till Anders sätt att vara tycker jag inte att det är så
konstigt att han springer från sak till sak när hela vårt samhälle går i snabb takt och även vi
vuxna som arbetar med barn saknar tid att lyssna till alla barns tankar och känslor.
Samhället
Vårt samhälle idag är ett postmodernt samhälle. Detta samhälle beskriver Lorentz och
Bergstedt utifrån Lyotards tankar är ett samhälle där kunskapen har blivit till information och
kan därför skapas för att säljas. Detta anser Lyotard leder vidare till att den som tillägnar sig
kunskap och kan använda sig utav den kommer att få mest inflytande och bli de rikaste i
samhället . Vidare beskriver Lorentz och Bergstedt att kraven som tidigare var av vikt som
fingerfärdighet och muskelstyrka har ersatts av uppmärksamhet, snabb varseblivning, att
kunna analysera problem och att fatta snabba beslut (Lorenz och Bergstedt 2006, s. 25). Dessa
krav utgör en del av orsakerna till att vårt samhälle blir stressat. Vi ska uppnå så mycket på så
kort tid som möjligt. Vi måste lära oss att finna kunskapen själva och kunna lära oss att
hantera våra känslor så att vi kan kommunicera och bemöta folk på ett bra sätt. Ett sådant
27
samhälle tror jag kan vara svårhanterat för barn som har svårt att skärma av sina intryck utan
tar in allt som händer runt omkring dem. Om jag tittar på episoden vid sandbordet där Anders
och några barn sitter och undersöker sandens beskaffenhet. Hur ska han i detta läge kunna ta
in någon kunskap när barngruppen är så stor att den pedagog som är medforskande även ska
finnas till för de barn som bygger i bygghörnan och samtidigt måste hjälpa ett barn som
behöver hjälp på toaletten. I den stress som blir runt honom har han små möjligheter att lära
sig socialt samspel. Både han och pedagogen blir stressade. Då åligger det på oss som
pedagoger att på bästa möjliga sätt kunna få dessa barn att hantera sina känslor så att de inte
tar överhand. Jag tycker att vi måste finnas till vid barnets sida när det sociala samspelet inte
fungerar mellan barnen för att fånga upp situationerna i ett tidigt skede. När vi inte är
tillräckligt med vuxna, tycker jag att vi ska finnas till i barngruppen och strunta i att
färdigställa vår dokumentation. För till vilken nytta är den färdigställda dokumentationen för
barnens framtida liv och lärande om de inte kan hantera sina känslor i ett samhälle där det är
viktigt att kunna analysera problem och fatta snabba beslut i samspel med andra människor.
En ”skola” för alla
Vi säger att vi vill ha mångfald och att det främjar lärandet. Men varför ser vi inte dessa barn
som en tillgång istället för en belastning och försöker hitta det positiva i deras personligheter.
Många får problem just för att de faller utanför. De känner sig utstötta. Annorlunda. På grund av
omvärldens reaktioner. Om de istället får en upplevelse av att vara likvärdiga, av att höra till, bli
inkluderade, och att de har resurser som faktiskt kan vara till nytta för samhället, då finns det hopp
för dem. I motsatt fall vittrar självbilden sönder. Och så kan det uppstå tilläggsproblem som
depression, ätstörningar, rusproblem, kriminalitet. You name it (Dysthe 2006, s. 198).
Att jag inte alltid ser dessa barn som en tillgång tror jag beror på att jag ofta känner mig
stressad och vill att allt ska flyta så friktionsfritt som möjligt för att jag ska hinna med allt som
måste hinnas med på vår förskola. Jag tycker om att kunna hantera olika situationer på ett bra
sätt och lösa konflikter så att alla blir nöjda och glada. Jag tycker inte om att hamna i gräl och
undviker det i så stor utsträcknings som det bara går. Men med dessa barn hamnar man i
kollisionskurs och det kräver att man lugnt och sansat kan hantera situationen. Även detta har
jag svårt för eftersom mina känslor ofta är starka och jag tror att det är därför jag inte tycker
om att hamna i gräl med andra för då har jag svårt att kontrollera mig och det kan leda till
28
ogenomtänkta uttalanden. Trots dessa svårigheter vet jag att Anders gillar mig, eller är det
kanske på grund av dem. Han känner kanske att även jag gör fel ibland, precis som han. Han
vet även att när jag har varit arg på honom och han förklarar hur det egentligen låg till, får han
alltid en ursäkt av mig för att jag hanterat situationen fel. Att hitta det positiva hos Anders
brukar inte vara så svårt för när han är glad och nöjd vill han gärna hjälpa till och detta leder
även till att han får positiva upplevelser under dagen.
Vad betyder en skola för alla? Betyder det att alla ska få gå där, men att de måste lära sig att
vara som alla andra. Eller betyder det att vi ska försöka lära oss av varandra? Men alla kanske
inte kan lära sig allt. Vi har olika förutsättningar och vi kanske kan försöka komplettera
varandra istället. Här kommer ett till citat från boken ”Nu förstår jag mig själv” som är
skriven av journalisten Pernille Dysthe som fick diagnosen ADHD som vuxen.
Det jag vill motarbeta, är ett samhälle som ökar behovet av diagnoser på människor som i utgångspunkten inte skulle ha behövt dem. Vi kavlar ut befolkningen till en pepparkaksdeg och gör tomtar
och grisar av oss allihop. Den deg som blir över, knådar och kavlar vi på nytt. Lite mer mjöl, lite
större tyngd mot kaveln. Samma pepparkaksformar. Så kanske vi kan tvinga fram några fler tomtar
och grisar, mycket riktigt lite ojämna och skeva. Så jobbar vi med degen tills den är så
oanvändbar att vi måste kasta den. Varför inte försöka göra något annat i utgångspunkten?
Ett fantastiskt pepparkaksslott, till exempel? (Dysthe 2006, s.197).
I dagens förskola behöver alla barn kunna hantera stora barngrupper och konflikter som
uppstår på grund av dessa. Jag återkommer till episoden vid sanbordet som aldrig hade behövt
uppstått om barngruppen varit mindre. Jag hade då i lugn och ro kunnat sitta ner med några få
barn och Anders hade kunnat få större plats vid bordet så att han inte blivit lika distraherad av
de andras sandlock. Jag hade även varit mindre stressad och haft lättare att samtala om hur
olika känslor påverkar ens handlande.
Barn som vi inte lyckas omforma blir diagnostiserade och ibland omplacerade. För att vi
pedagoger ska hinna med att se till att barnen får hjälp att hantera sin frustration måste vi få
resurser för att hinna med detta. Att få tilldelat resurspengar är svårt och många gånger krävs
det en diagnos för att detta ska uppnås. Om vi istället skulle försöka omfördela pengarna i
samhället så kanske pengarna som används till att hjälpa dessa barn att må bra i vuxet tillstånd
gå till barnomsorgen och ge barnen en lugn och mer harmonisk start på livet. Barngrupper
29
som är mycket mindre än i dagsläget där allas olika personligheter blir respekterade och
mångfalden uppmuntras.
En skola för alla betyder för mig en skola där alla blir respekterade för den de är. Ingen ska
känna olust på väg dit. Alla ska våga tala om ifall något inte känns bra och alla ska hinna bli
lyssnade till. Vi som arbetar i skolan ska lyssna på föräldrars tankar om deras barn för att det
är viktigt för att kunna ta del av barnens hemkultur och förstå varje enskilt barns tankar och
funderingar. Detta även för att kunna förstå hur varje barn tar till sig nya kunskaper eftersom
den egna kulturen kan se så olika ut från hem till hem och detta påverkar hur denna nya
kunskap intas. För att hinna med allt detta anser jag att barngrupperna behöver bli mindre för
att skapa ett lugn och motverka stress hos både oss vuxna och barn. Det vi måste göra som
arbetar med barn är att respektera alla för den de är. För det viktigaste är att få en bra
självkänsla som finns med hela livet.
Innerst inne. I vilket ostron ligger den vackraste pärlan? Det vet man inte förrän man öppnar skalet.
Och vilken pärla är förresten den vackraste, den perfekta, fabricerade eller naturpärlan?
(Dysthe 2006,s. 199)
Slutord
När jag nu reflekterar över min text och tankarna som den givit mig har jag börjat förstå att
dessa barn har så starka kopplingar till sina känslor att de tar över deras agerande och
tankarna inte hinner fram innan de agerar explosionsartat många gånger. Jag förstår att det
bästa sättet att bemöta dem på är att ligga steget före och fånga upp dem innan känslorna styr
helt. Jag kanske inte alltid behöver förstå dem, men acceptera dem för vilka de är och se hur
deras beteenden kan användas på ett positivt sätt i deras framtida liv. Detta för att jag ska
kunna förmedla att de duger för den de är och inte för det de gör och ingjuta en bättre
självkänsla i dem. Det är även viktigt att tala om när de alldeles själva kommer på bra
strategier för hur de ska kunna bemästra sin ilska. För att kunna acceptera Anders svårigheter,
fast de inte syns på utsidan, måste jag hela tiden tänka på att han kanske inte alltid har kommit
lika långt som sina jämnåriga i att hantera sociala relationer. Att försöka tänka mig in i att det
är Putte som ställts inför situationen gör att jag kan hantera den på ett mer genomtänkt sätt.
Jag har även förstått att min fråga: ”Varför gjorde du så”? Kan uppfattas som att jag dömer
Anders och gör att han hamnar i skam, fast jag med denna trodde att jag lät honom få komma
till tals. Jag kommer istället att använda mig av frågan: ”Vad var det som hände”.
30
Mina svårigheter i detta dilemma är att jag precis som Anders har starka känslor som jag inte
alltid kan kontrollera. Jag vet även att jag inte tycker om att hamna i gräl med någon och detta
kanske just beror på att jag inte då kan styra mina känslor och kanske säger saker som jag
senare ångrar. Det gör att jag alltid vill lösa alla konflikter på ett så friktionsfritt sätt som
möjligt och detta är inte alltid så lätt med Anders. Jag känner mig även stressad av de stora
barngrupperna och den låga personaltätheten som gör att man inte hinner med allt som man
vill åstadkomma under en dag.
Min känsla av att jag inte tyckte så mycket om dessa stökiga barn tidigare, kanske berodde på
att jag inte tycker om att misslyckas och denna känsla fick jag ofta i samspel med dem. Men
eftersom mitt barnbarn har tydliga drag av dessa problem gör det att jag vill förstå dem bättre
och på grund av det får jag en känslomässig samhörighet med dem. Det resulterar i att jag
bemästrar svårhanterade situationerna bättre. Detta i sin tur gör att det blir ännu mer
spännande att vara tillsammans.
Jag har även börjat förstå mina egna känslor mer och att allas känslor påverkar varandra. Jag
ser att även jag hamnar i situationer som Anders när mina känslor tar över mitt handlande och
att min svaga sida nog ligger i att inte alltid kunna bemästra dessa känslor. Men genom denna
uppsats har jag fått hjälp med det. Jag kan redan när jag känner att mina muskler börjar
spännas och mitt hjärta börjar slå lite fortare stanna upp tills jag blir mer avslappnad genom
att tänka på att det kunde vara Putte som hamnat i denna situation. Genom detta mitt sätt att
tänka och agera har jag redan sett att Anders mår bättre och mer sällan hamnar i konflikter
som urartar i handgemäng. På grund av det har hans status i gruppen höjts och hans kreativa
sidor gjort att han blivit en mer populär kamrat som fler och fler barn vill leka med.
Att hinna finnas till för alla barn i den utsträckning de behöver känns omöjligt i dagsläget.
Mitt problem med att känna stress över att inte hinna med allt jag vill känns näst intill
omöjligt att få bukt med i en barngrupp på 22 barn i åldrarna 1-6 år. Men jag ser att ju mer vi
lyssnar och samtalar med barnen på ett öppet och ärligt sätt så blir det lugnare i barngruppen
och ett bättre klimat uppstår. Jag slutar min uppsats med dessa ord: Jag hoppas att jag genom
mitt skrivande har fått en större insikt i mina egna fel och brister så att jag blir ödmjuk för
andras. Det är mänskligt att ha brister, men omänskligt att inte förstå andras.
31
Titel: Explosiva ämnen – en essä om att bemöta känslor och affekter i förskolan.
Författare: Ulla Sundén Petersson
Handledare: Jonna Hjertström Lappalainen
Termin: Vårterminen 2011
Sammanfattning
I min essä ”Explosiva ämnen” har jag utifrån ett antal konkreta situationer i min
yrkesutövning försökt få syn på och reflektera över bemötande och attityder i mitt arbete med
barn i behov av särskilt stöd.
Jag visar att det är svårt att kombinera kravet på att ge barnen social träning med kravet att
varje barn skall bemötas utifrån sina enskilda behov. Jag hävdar att de växande barngrupperna
leder till att man emellanåt i dagens förskola inte längre kan bemöta varje barn på ett
anständigt sätt.
Nyckelord: Förskola, Känslor, Affekter, Praktisk klokhet, ”Barn i behov av särskilt stöd”.
32
Källförteckning:
Bengtner, Annika och Iwarsson, Birgitta. (2003) Varför vill ingen leka med Dennis? att tala
med barn om DAMP/ADHD. Sävedalen: Säve förlag.
Dysthe, Pernille. (2006) Nu förstår jag mig själv En berättelse om ADHD. Stockholm: Sivart
Förlag.
Greene, Ross W. (2007) Explosiva barn. Stockholm: Cura Bokförlag och Utbildning AB
Goleman, Daniel. (1997) Känslans intelligens-om att utveckla vår emotionella kapacitet för
att tryggare och mänskligare samhälle. Stockholm: Wahlström&Widstrand.
Gotvassli, Kjell-Åge. (2002) En kompetent förskolepersonal. Lund: Studentlitteratur.
Henriksen, Jan-Olav och Vetlesen, Arne Johan, 2001, Etik i arbete med människor. Lund:
Studentlitteratur.
Havnesköld, Leif och Risholm Mothander, Pia. (2009) Utvecklingspsykologi. Stockholm:
Liber AB
Hjertström Lappalainen, Jonna. (2009) ” I begynnelsen var fantasin: Om den reflekterande
människan”. I: Fjelkestam, Kristina (red). Reflektionens gestalt. Stockholm: Södertörns
Högskola.
Hyldgaard, K. (2008) Vetenskapsteori-En grundbok för pedagogiska ämnen. Stockholm:
Liber.
Kinge, Emilie. ”Bokstavsbarn” I Sandberg, Anette (red) (2009) Med sikte på förskolan-barn i
behov av stöd. Lund: Studentlitteratur AB.
Lorentzen, Hans och Bergstedt, Bosse. (2006) Interkuturella perspektiv. Pedagogik i
mångkulturella lärandemiljöer. Malmö: Studentlitteratur.
Mollberger- Hedqvist, Gun. (2006) Samtal för förståelse. Hur utvecklas yrkeskunnande
genom samtal? Stockholm: HLS Förlag.
33
Nilsson, Christian. (2006) ” Fronesis och den mänskliga tillvaron”. I: Bornemark, Jonna &
Svenaeus, Fredrik (red). Vad är praktisk kunskap? Huddinge: Södertörns Högskola.
Normell, Margareta. (2004) Pedagogens inre rum- om betydelsen av känslomässig mognad.
Lund: Studentlitteratur.
Repo, Pirjo. (2006) ” Kärleksfullhet – en dygd i läraryrket ”? I: Bornemark, Jonna &
Svenaeus, Fredrik (red). Vad är praktisk kunskap? Huddinge: Södertörns Högskola.
Skolverket. (2010) Läroplan för förskolan Lpfö 98 Reviderad 2010. Stockholm: Skolverket.
Svenaeus, Fredrik. (2006) ” Känslornas kunskap: exemplet emotionell intelligens”. I:
Bornemark, Jonna & Svenaeus, Fredrik (red). Vad är praktisk kunskap? Huddinge:
Södertörns Högskola.
Ytterhus, Borgunn. (2003) Barns sociala samvaro –inklusion och exklusion i förskolan. Lund:
Studentlitteratur.
34