VÄRLDENS BÄSTA DAGSLÄNDOR

Transcription

VÄRLDENS BÄSTA DAGSLÄNDOR
Parachute Adams, grå och oliv.
VÄRLDENS BÄSTA DAGSLÄNDOR
Det här är en artikel om fiske­
flugor, alltså de imitationer av
dagsländor som jag under några
års testande kommit fram till är
bäst att fiska med.
Jag är en besatt flugbindare.
Det innebär att jag inte bara bin­
der flugor för att fiska med utan
även för att testa för mig nya
tekniker och material. Jag fiskar
dock enbart med en bråkdel av
de flugor jag binder. De andra
flugorna kallar jag för flugbind­
ningsflugor.
När, var, hur och varför jag
tycker så, är några av de fråge­
tecken jag hoppas kunna räta ut
till utropstecken.
text och foto: Daniel Smith
Världens bästa dagsländor, kan man
säga så? Givetvis kan man inte det utan
att lägga till ett kommatecken och ett
»enligt mig« efteråt. Så om jag i nedanstående text någonstans missar att lägga till ett, enligt mig, ber jag om ursäkt
i förväg. Men jag menar det verkligen.
Det här är en text om världens bästa
dagsländor, enligt mig alltså. Jag räknar
inte med att du ska hålla med mig när
jag sticker ut hakan något, men bara så
du vet, de här är dom bästa.
Under flera år skulle man kunna
säga att jag var lika mycket nattsländeflugfiskare som flugfiskare. Jag överdriver inte om jag påstår att mer än 80
procent av de flugor jag knöt på min
tafsspets imiterade nattsländor i olika
stadier. Vad fisken tyckte de imiterade
vet vi ju inte, men de brukade inte klaga
allt för mycket i alla fall. Superpuppan,
F-Fly, Klinkhåmer och Gary LaFontaines
puppor var och är fortfarande några av
mina absoluta favoritmönster. Men de
senaste två säsongerna har jag inte bara
bundit dagsländor utan även hårdtestat
imitationerna vid vattnen.
Vi fiskar alldeles för lite, detta gäller
säkert både dig och mig. Det spelar ingen roll om man har 200 fiskedagar per
år, vi längtar alltid till å och sjö de dagarna vi inte fiskar. Mer vill ha mer. Passion skulle jag vilja kalla det. Det låter
lite bättre än besatthet. Under de senaste
två säsongerna har jag haft möjlighet att
fiska i vatten och vid de tider då dagsländan varit som mest aktiv, och då jag
gillar att försöka imitera det jag ser på
ytan och i luften har det inneburit att jag
mest rotat i facken där dagsländeimitationerna huserar. Jag har testat de flesta varianterna av dagsländeimitationer,
de med det klassiska kraghacklet; de
utan hackel, de med förlängda bakkroppar av foam och stora styva syntetiska
stjärtspröt, de bakåtvända med hackel i
krokböjen och så vidare …
Men de enda varianterna som ALLTID har fungerat på ett komplett för mig
tillfredsställande sätt är de två och dess
varianter som är huvudakten på de här
sidorna: Parachute Adams och André
Bruns Micro Duns.
Vad ingår då i »komplett tillfredsställande«? Flugan ska först och främst
imitera väl och då ur fiskens synpunkt,
vi brukar kalla det för siluett. Flugan
skall likt de insekter vi imiterar flyta lågt
i ytfilmen och då även givetvis flyta bra.
Vidare vill jag att imitationen skall vara
enkel att presentera och minimera risken
att skrämma skygg fisk vid något sämre
presentationer, beroende på slarv eller
kast från besvärliga positioner. I namnet
»fallskärmshackel« har vi redan där en
ledtråd om att just detta är en av de här
imitationernas främsta styrka, och visst
stämmer det också. Jag vill också att flugan skall kroka fisken bra och vara snäll
mot min tafsspets, det vill säga undvika
att tafsspetsen »krullar« sig och liknar
en antik telefonsladd. Just detta är något
jag uppfattar att större dagsländor med
långa syntetiska stjärtspröt gör, fisken
tenderar ibland att putta undan imitatio-
nen istället för att kroka den om kroppen
är för styv (till exempel av foam) och/eller stjärtspröten är långa och styva. Om
du även adderar ett par relativt styva
syntetiska vingar ökar risken ytterligare
för en missnöjd tafsspets. Jag uppfattar
också att flugor med fallskärmshackel
»draggar« mindre på vattenytan och sen
är de också väldigt lätta att se på vattenytan och när fisken inhalerar flugan.
PARACHUTE ADAMS
Flugan som jag och många med mig
världen över håller som sin nummer 1
är amerikan och heter Parachute Adams.
I mångt och mycket är den en variant av
den mer traditionella Adams som bands
med ett kraghackel och delade upprättstående vingar av två grizzlyhackelspetsar. Skillnaden mellan den traditionella
och den fallskärmsbestyckade är förutom hackeltekniken just vingarna. På den
klassiska Parachute Adams används vitt
hår från kalvens svans eller kropp. När
jag binder mina fallskärmshackelsflugor
brukar jag istället blanda diverse syntetiska material så som Roman Mosers
Dust Fibre, TMC Aero Dry Wing, Antron och Fluoro Fibre i lite olika nyanser
för att få en hackelpost som jag tycker är
lite enklare att arbeta med. Sen gillar jag
att blanda material för att få flugan att se
lite mer »levande« ut.
Förutom ovan nämnda så är en
Adams och en Parachute Adams annars
lika. Du binder den på den torrflugekrok
du har som standard, för mig heter de
krokarna TMC 100BL, Grip 11911BL och
DaiiChi 1190. Som stjärtspröt och hackel
använder du två hackelfärger, brun och
grizzly på original. Glöm inte bort att du
längst back på dina tuppnackar finner de
större fjädrarna och de är utmärkt för att
använda som stjärtspröt. Det här med
att binda in två fjädrar på hackelposten/
vingen och sen vira runt densamma kan
vara lite krångligt till en början, men du
vänjer du snabbt. Som kroppsmaterial
använder du den torrflugedubbing du
gillar mest. Jag föredrar Wapsi Micro
Micro duns.
Fine eller Wapsi Beaver, båda finns i perfekt grå nyans som den ursprungliga Parachute Adams och den traditionella har.
Det där med färger på flugor skulle vi
säkert kunna diskutera i timtals du och
jag, men grått verkar alltid fungera och
det finns en anledning till att Parachute
Adams i dess ursprungliga gråa färg är
den mest sålda flugan hos de två största
distributörerna av fiskeflugor i världen.
Om du vill läsa mer om detta, Parachute
Adams och andra klassiska amerikanska
flugor, rekommenderar jag boken »The
Orvis Guide to the Essential American
Flies« av Tom Rosenbauer.
Så om jag fick välja endast en dagslända att ta med mig till en öde ö skulle
det bli en grå Parachute Adams i krokstorlek 16, det här är sådant jag funderar
på om jag inte kan somna.
STÖRSTA DAGSLÄNDORNA
Men nu är det ju så att jag även är en
flugbindare och då alltså även fiskar
med ögonen och tycker att en mångfald
av färger är vackert. Givetvis binder
jag även upp varianter av »den gråa«
i andra färger och storlekar. Tekniken
är densamma, det vill säga en blandad
syntetisk hackelpost/vinge och två olika färger från tuppens nacke för både
stjärtspröt och hackel. På bild här i artikeln ser du till exempel en oliv variant bredvid en grå, på den oliva har jag
använt en brun hackelfjäder och fibrer
och en i golden olive (grizzly). För våra
största dagsländor Ephemera danica och
Ephemera vulgata går det också utmärkt
att göra fantastiska fiskeflugor med Parachute Adams som förebild. På bild på
de här sidorna ser du exempel på imita-
Gul och brun forsslända och
tioner av de båda. Den ljusare är tänkt
att imitera en Danica (Åsandslända)
och den något mörkare en Vulgata (Sjösandslända). Tekniken är återigen den
samma med hackelposten och de två
färgerna för stjärtspröt och hackel, men
här har jag använt lite annat material för
kroppen och thorax, mest bara för sakens skull. Glöm inte bort att en fluga
med fallskärmshackel går utmärkt att
fiska när fisken föredrar döda eller döende sländor, så kallade Spent Spinners.
Den lågt flytande siluetten hos de här
imitationerna är perfekta både under
dun, spinner och spent spinner stadiet
samtidigt som de fiskar bra som jag beskrivit ovan.
MICRO DUNS
Första gången jag kom i kontakt med
den trevliga norrmannen André Bruns
sländor av Polychenille var när jag var
ute och surfade på Internet efter inspiration om lättbundna och effektiva imitationer av våra största dagsländor. Jag
hamnade på Andrés hemsida (http://
thetroutbum.com) och läste om hans
material Polychenille och hur kul man
kunde ha med materialet för att imitera
olika slags flugor och stadier. Jag beställde hem en laddning och satte mig vid
städet och följde Andrés instruktioner.
Detta var när jag var relativt nybakad
som flugbindare och resultatet var långt
ifrån så bra som på bilderna på Andrés
hemsida. Men de var lätta att fiska med,
flöt bra och fångade fisk trots min då
något haltande bindningsteknik. Detta
gav givetvis mersmak.
Kort därefter utökade André sortimentet med betydligt tunnare Polyche-
nille, Micro Polychenille och färger för
att imitera även de mindre dagsländorna och detta var jag givetvis tvungen att
testa. Den här gången var jag dock något
tveksam för de här nya flugorna hade
inga stjärtspröt. De större Polychenille
sländorna för att imitera Danica och Vulgata har stjärtspröt av till exempel fibrer
från fasanstjärt inbundna. Hur skulle det
här gå? Bryr sig fisken?
Själva materialet gör att imitationen
flyter bra och rätt samtidigt som att det
inte är för styvt (se farhågor längre upp
i texten). Jag band upp ett gäng av de
här mindre sländorna och begav mig ut
till ån. Jag hittade en vakande fisk och
presenterade flugan. Resultatet kan du
nästan gissa dig till, antar jag. Sedan dess
är jag trogen Polychenille och har många
härliga minnen att tacka André för! För
precis som en Parachute Adams så har
de här norska Polychenillesländorna helt
rätt siluett och samma fördelar och fisken
älskar dem! Men jag ska erkänna att det
faktiskt tog ett tag för mig att komma
över att imitationerna inte hade några
stjärtspröt inbundna.
FÄRGER OCH SLÄNDOR
En annan sak som är väldigt positiv
med Andrés material är färgerna, om du
nu tillhör den skola som tror att färgerna på flugan har stor betydelse? På materialpåsarna, som materialet kommer i,
har André gett exempel på sländor som
färgerna kan användas för att imitera.
Och han har varit smart och imiterat
den färgen som finns på rätt ställe på
sländan, nämligen på undersidan. Nu
vet både du och jag att färgerna på sländorna kan variera kraftigt från vatten
stor strömslända, Ephemerella aurivilli.
till vatten, men det finns mängder med
färger att välja på. Låt oss säga att de
färger som André listar och ger exempel
på är avsedd sländans »standardfärg«.
Mina favoriter av Micro Duns är de som
du ser på de två bilderna. På den ena
bilden ser du de pyttesmå imitationerna
av våra mindre dagsländor, en mörkbrun och en gråoliv, och på den andra
bilden ser du exempel på imitationer av
våra medelstora dagsländor – en brunorange, en gul och en brun. De här sländorna är lika enkla att binda som de är
att presentera och de fiskar otroligt bra.
För mer information om Polychenille
och Micro Polychenille rekommenderar
jag dig att se på Andrés hemsida (http://
thetroutbum.com) och även investera i
hans DVD ȯrretboms 5 Del 2 - Store og
små døgnfluer«.
Som »krokfetischist« måste jag ju
också tips om vilken krok som är min
standardkrok för imitationer med Polychenille oavsett storlek. André vet jag
brukar använda TMC 111 när han binder de här flugorna men jag gillar krokarna från svenska J:Son Sweden som
heter »Ultimate Short Shank Dry Fly«.
För de minsta dagsländorna, som du ser
på bild här i gråoliv och mörkbrun, använder jag krokstorlek 20 eller 22, för de
mellanstora (t ex. gul och brun forsslända, stor strömslänga Aurivillii) krokstorlek 16 och för de stora sländorna (Danica
och Vulgata) krokstorlek 12 av nämnd
krok. Tyvärr finns inte de här krokarna
från J:Son naturligt hullinglösa men det
kan du enkelt göra vid städet eller med
din peang vid åkanten.
Glöm nu inte att använda fallskärm
nästa gång. Det tycker jag.
Ephemera danica och vulgata
»
Så om jag fick välja endast
en dagslända att ta med mig till
en öde ö skulle det bli en grå
Parachute Adams i krokstorlek 16
Väntan
Vaket
Håvningen
Glädjen
Artikelförfattarens fiskekompis, Johan Sterner,
fångade sin första öring i västkustmiljö i våras.