Här finns lite historik om Ransberg och Fagersanna

Här finns lite historik om Ransberg och Fagersanna

RANSBERG.
Ransbergs kyrka.
Ransbergs socken har ett ytinnehåll av 127,61 kvkm. Och hade
vid ingången av 1920 ett innevånareantal av 2,236.
Den vidsträckta socknen utgöres till ej ringa del av vatten, sjön
Örlen, kring vilken socknen helt sluter sig. Tidan flyter genom det
lägre landet i västra delen, medan bergsbygden Vikarskogen och
Hökensås resa sig i öster.
Vad grannsocknarna beträffar ligga i väster Locketorp och
(Götlunda, i norr Bellefors, Ekeskog och Beateberg, i öster
Mölltorp) och Brevik samt i söder Kyrkefalla.
Tidan flyter sakta genom moss- och skogsregionen och är här
endast några meter högre än i Bellefors, ungefär i jämnhöjd med
Örlen, som utfaller i Viken. Ett bra vattenfall har Tidan i Hönsa
samt ett eller annat mindre. Örlen ligger 94,2 meter över havet. Från
dess strand i öster reser sig Vikarskogen ända till 213 meter, en
höjdpunkt som man påträffar vid Höghult mellan ett par tjärn, som
denna högt belägna socken del bar ännu flora att uppvisa. Efter det
Vikarskogen brutits av en sänka med mossmark, vidtager den
egentliga Hökensås, vars högsta punkt, Lunnekullen, tornar upp till
närmare 237 meter over havet. Det är en rätt vidsträckt platå här
uppe, som sträcker sig både in i Brevik och i Kyrkefalla.
Mellan Lunnekullen och Vikarskogen skär en vik av Örlen in.
Vid denna vik ligger stationssamhället Fagersanna, och halvannan
fjärdingsväg i väster härifrån vid samma södra sjöstrand den gamla
kyrkplatsen Ransberg.
Liksom nu järnvägen från Skövde passerar här till Karlsborg,
gick och fordomdags, som nu, vägen till Vätterstranden. Närmast
från Varnhems kloster och Billingorten hade man här funnit den
lämpligaste passagen att uppnå den stora sjön i öster och över denna
sätta sig i förbindelse med klosterorterna i Östergötland. I
Ransbergsorten delade sig också färdvägen utefter Tidan i norr och
jämväl i söder, liksom på den andra sidan åsen man kunde slå in på
vägen utefter vätterstranden.
På hög ålder tyder det gammalnordiska namnet Ransberg._
Nejden omkring kyrkplatsen är utan tvivel den äldsta bebyggda.
Fann man ej jorden sa bra längre mot öster å södra sjöstranden, sa
tilltalades man dock av den vackra naturen här, och vid anläggandet
av ett byalag åt detta håll använde man sig helt naturligt av namnet
Fagersanna. En god fiskesjö var säkerligen i forna dagar Örlen,
bidragande till att man gärna här slog ned sina bopålar.
Den mycket kuperade och ofta magra jorden i socknens östra
del har ej avskräckt odlingen här, gårdar förekommande överallt
uppåt Vikarskogen eller på branten mot Hökensås. Pa den västra
flacka stranden av Örlen bildades bl. a. ett byalag, Sånna, som är ett
motstycke till den stora samling av smågårdar som man påträffar
vid Frökärr invid vätterstranden i Brevik. Medan man undvek kärroch skogsmarkerna a ömse sidor om Tidan slog man sig med så
mycket större förkärlek ned invid själva ån, dränerade marken och
åstadkom här goda jordbruk.
Har jordbruket allt mera uppdrivits, har man också försökt att
mera rationellt tillvarataga skogsavkastningen. Vid Fagersanna
station, dit virket lätt kunnat sjöledes fraktas, har ett modernare
sågverk och hyvleri uppstått, det förädlade träet lättbefordrat vidare
med järnväg. Torvindustri har också kunnat uppstå på grund av
lämpliga trafikmedel. Kolning bedrevs förr,
då, tjärbränning också förekom i större skala. Linodling var
jämte linberedning en framstående hemindustri. Befolkningen var
bekant utomkring genom de marknadsresor, som mången företog
för avyttrande av tjära och lin. Numera förekommer varjehanda
mindre industrianläggningar, såsom tillverkning av möbler m. m.
Elektriciteten har gjort ett stort insteg under sista året.
Trollhättekraften ledes genom socknen, men man har här ej »gått
över ån efter vatten». Socknen förses med kraft och lyse från Tidan.
En större och en mindre kraftstation har man där. Som genom ett
trollslag bar bygden hastigt upplysts i bländande sken de skumma
vinterkvällarna, och mycket arbete skall kunna, utföras, när
elektrisk energi får ytterligare maskiner att driva.
Ransberg med sin livliga befolkning, goda resurser och
tillfredsställande trafikmedel samt sin dragningskraft av vacker
natur har alla utsikter att bliva en välmående och mycket känd bygd.
Denna Vadsbosocken i utkanten av det stora häradet med
Kåkinds härad rakt i söder och ett hörn därav mot öster förtjänar att
närmare studeras av främlingen och i sommardagar genomströvas
av turister. här bjudas vackra, vidsträckta vyer, synnerligen mot norr
och väster, såsom från Lunnekullen. Kinnekulle skymtas från
Klevaberget. Sagor ocb sägner har befolkningen att förtälja, och
gästfrihet står till finnandes kanske mera an på en del andra ställen.
Vid Örlens södra strand i närheten av Fagersanna har också ett av
stadsbor på sommartiden befolkat villasamhälle börjat uppstå.
Från Fagersanna är Hjo den närmaste staden, men järnvägen har
gjort, att Skövde är den lättast tillgängliga.
Ransberg tillhör f. ö. Karlsborgs landsfiskalsdistrikt, Södra
Vadsbo fögderi. Binnebergs och Valla tingslag samt Vadsbo södra
domsaga.
EGENDOMSFÖRHÅLLANDEN, INDUSTRI, HANDEL.
Ransbergs socken har beräknats utgöra 38 1/3 mtl. Efter äldre
beräkning skulle socknens area! vara 26,198 tnl.. därav 3,286 vatten
och kärr.
Några större enskilda jordägare finnas ej. Kronogårdar
förekomma såsom Bankebolet, Fagersanna Nolg., Kopparkullen
och Årtekärr om 1 mtl vardera jämte Mebacken, Rävbacken och
Sjöbolet om fjärdedels mtl. Prästebolet är 1 mtl. Hästekulla, äg.
Aug. Andersson, är 1 mtl. Ett enda s. k. säteri, Måsebo, är
ett halvt mtl, ägare A. Johansson. Bråbacka Nolg. är lika stort,
äg. K. J. Gustafsson. Något mera än halvt mtl är Fagersanna
Mellomg., äg. P. A. Lundquister. Då största arrendatorerna av
kronogårdar äro P. (). Axclsson, Bankebolet ooh K. F. Axelsson,
Årtekärr, och Johan Törnblad, Fagersanna Nolg.
F.järdedelshemman f'örekomma i Bråbacka, Fagersanna Sörg.,
Stora och Lilla Kråkhult. Lilla Lakenäs, Lunnekullen, Perstorp,
Västra Torsrud. Västerhönsa n:r 2 äro över halvt mtl, äg. K. J.
Jakobssons sterbhus. Då många mindre övriga gårdana variera ända
ned till de minsta hemmansdelar.
Den största bybildningen är Sånna, som har ett fjärdedels mtl
fördelat på över ett tjog åbor. Ett Flertal gårdar har Västra Torsrud,
på västra sidan av Tidan, och Kroppetorp på östra, samt Kråkhult,
Bråbacka, Håkantorp, nämare kyrkan, Fagersanna och öster härom
belägna Björkhult samt Stora och Lilla Marhult å Klevaberget mot
Mölltorp till. På bergsområdet öster om Örlen märkas bylagen
Lakenäs, Fiskestigen, Spethult, Höghult. Vid Örlens utflöde märkes
det betecknande namnet Noloset såväl som Måsebo och Viken.
Som gammal herregård betecknas utom Måsebo säteri det öster
ut belägna Årtekärr.
Som industriell anläggning vid Tidan märkes Hönsa kvarn och
såg, äg. J. Sjöbergs sterbhus. Det har nyligen tillkomna
elektricitetsverket förfogar nu över 100 hästkrafter från fallet, vilket
kan än vidare utnyttjas.
Söder härom belägna Kroppetorps kvarn och såg, äg. Aug.
Andersson, uppvisar ett mindre elektricitetsverk. Ett möbelsnickeri
har bedrivits härstades men är f. n. vilande.
Ångsågen vid Fagersanna, som äges av C. G. Sandberg m. fl.,
bedriver utom allmän sågverksrörelse tillverkning av byggnadssnickerier m. m. Omkring 25 arbetare sysselsättas här. Sågverksbolaget äger en gård i Björkhult.
På Byxmossen, mellan Tidan och Örlen, har Närkes torvaktiebolag, föreståndare K. L. Berglund, en torvfabrik med en årlig
tillverkning av 30,000 balar torvstro eller torvmull. Bränn-torv
tillverkas vid Österbo torvfabrik, belägen öster om sjön, äg. D. TK.
Egnell, Skövde.
En möbelfabrik finnes i Börteliden, ägare Hj. A. Wahlström. En
fabrik för tillverkning av trätofflor finnes i Håkantorp, äg. N.
Olsson. Hantverket är representerat med ett flertal utövare på dess
skilda områden, såsom snickare och byggmästare, skräddare, skomakare, slaktare, kopparslagare, smeder, varav en,
som befinner sig i 80-årsåldern, K. J. Ljungman i Björkhult.
Travaruhandel jämte stor vedaffär bedrives av K. Johansson,
Fagersanna. A. P. Lindström, Sjöbacka, har agentur och kommaffär.
Diversehandel utövas av C. F. Hellstrom, Josef Isaksson, F. Forsell,
Viken, Sven G. Karlsson, Spethult m. fl. Mejerirörelse i förening
med diversehandel bedrives i Brobacken. Mobolet, av Sven
Kaminsky.
BEFFATNIGAR. SKOLAN.
Kyrkoherde ar A. J. Eklöf, komminister Nils. Lindholm,
Mölltorp.
Klockare och organist C. W. Björklund.
Kyrkovärdar F. O. Kjelberg, Ö. Torsrud, och J. Bäckström,
Håkantorp.
Ordförande i kommunalstämma och kommunalfullmäktige, är
folkskolläraren C. W. Björklund och i kommunalnämnden
lantbrukaren Herman Andren, Björkhult.
Nämndeman är handl. Karl Johansson, Fagersanna.
fjärdingsman Johan Tornblad. Barnmorska är Ida Pettersson.
Järnvägs- och poststationen Fagersanna har till föreståndare F.
H. Johansson och telefonstationen Johan Tornblad.
Auktionist är H. Johansson, Fagersanna.
Ransbergs sockens enskilda brandstodsbolag har till ordf. Aron
Norberg.
Lärarekåren utgöres av C. W. Björklund, folkskolan vid kyrkan, Robert Hedberg-, f. sk. Spethult, N. M. Jansson, f. sk. Måsebo, och C. A. Celen, f sk. Hönsa, Charlotta Johansson, småskolan
vid kyrkan, Julia Blomgren, m. sk. Spethult, Olga Andersson, sni.
sk. Måsebo, Augusta Wallin. Hönsa, och Hilda Natalia Wården,
Höghult.
Skolväsendct har varit och är ungefär likställigt med vanliga
förhallanden i orten, synnerligen med det i pastoratets andra socken,
Mölltorp. Men i Ransberg har tydligen tillämpats och tillämpas
ännu, att klockaren, som också verkat eller verkar som skolman,
skall allting bestyra. Utan att dröja vid en äldre klockare och lärare,
A. Bäckström, som började sin verksamhet redan på 1840:talet,
vilja vi framhålla den, då detta skrives, nyligen avlidne klockaren
Aug.Norberg
som
innehade
en
40-årig
tjänstetid i socknen och som i 36 år t.jänstgjorde som kommunalstämmans
ordförande
Utom nämnda komnunala förtroendepost innehade Norberg
en hel del andra sysslor inom saväl den kyrkliga som den borgerliga
kommunen. För sin långvariga tjänst som stämmans ordförande
hade han erhållit utmärkelsetecknet Pro Patrias stora guldmedalj.
För en 30-årig tjänstg-öring som vaccinatör i socknen hade han
också blivit medaljerad. Inom socknens brandstodsbolag hade han
nedlagt mycket arbete och varit anlitad som en förtroendeman och
hjälpreda i en mängd enskilda angelägenheter. Han skulle allting
bestyra, sa långt hans förmåga sträckte sig. Framför allt rättskaffens,
hade man till honom obeg-ränsat förtroende. Det var allmän
sockensorg, då han den 8 dec. 1919 bortgick, ännu ej äldre än i sitt
70:de år.
Han var född i Götlunda. En äldre broder till honom var
klockaren och läraren i Bellefors Johannes Norberg-, som avled
1901 63:årig. Av barnen är sonen Aron bosatt i det egna hem, som
fadern uppfört på den gamla skoltomten; sonen har fått att fullfölja
en del av de befattning-ar, som fadern ännu vid sin död innehade.
och dessutom tjänstgjör han som kyrkväktare.
Det nya skolhuset vid kyrkan är uppfört 1890. Skolbyggnaden
vid Måsebo, där Norberg först tjänstgjorde, är uppförd på 1860lalet. I Hönsa byggdes skolhuset under nödaret 1869. De övriga
skolbyggnaderna och tillbyggena ha efter hand tillkommit.
däribland en särskild byggnad i Måsebo för småskolan.
Norbergs efterträdare som lärare i skolan vid kyrkan och senare
som stämmans ordf. m. m. Carl Waifrid Björklund är infödd
sockenbo, från Björkhult, där han föddes 1881. Efter examina i
Karlstad 1909 tillträdde han sin läraretjänst i Ransberg 1910.
Ransbergs kyrka daterar sig från medeltiden. Man vill göra
troligt, att dess äldsta del, koret och sakristian, byggdes genom
klosterfolk, som på 1300-talet färdades mellan Öster- och
Västergötland. Den lugna, vackra avkroken vid färdvägen hade
tilltalat de kyrkliga resenärerna.
Kyrkan har efter hand undergått tillbyggnad, särskilt 1760.
Sedermera ha restaurationer företagits. I början av 1890-talet revs
ett vapenhus på södra sidan och ersattes med en mera tidsenlig
förstuga. Stapeln torde näppeligen undergått någon större
förändring sedan den tid, då flöjeln å densamma uppsattes bärande
årtalet 1768. Då i stapeln hängande tvenne klockorna äro omgjutna
resp. 1817 och 1811 av Jonas Fries i Jönköping. Orgeln, om 4
stämmor, är byggd 1850 av Cederlund i Stockholm och skänkt till
kyrkan 1854 av en broder till klockaren Bäckström. Kyrkan prydes
av tvenne mässingsIjuskronor, den större skänkt av en fröken
Hellström och den mindre, enligt inskription, av makarna Anders
Andersson och Catrina Nilsdotter 1831, samt en mindre, antik
kristallkrona över koret, skänkt av kyrkoherden Otterström.
Mattbeläg-gningen i koret är en gåva av den nuv. kyrkoherdefrun.
Predikstolen, med gammaldags ornamentering, är placerad till höger
mot koret. Sakristian är belägen mitt emot till vänster.
Portarna till kyrkogården äro konstmässigt smidda av en
smedsmästare i socknen, P. I. S. 1802. Kyrkogården är hållen i
prydligt skick med ett antal vällvårdade familjegravar. En äldre
upphöjd och med stenplatta täckt sådan gömmer stoftet av den 1720
avlidne ordningsälskande prästmannen L. J. Wollin. Från det rivna
vapenhuset märkes vid kyrkogårdsmunren lig-gande så kallade
liljestenar.
Kyrkoherdar i Ransberg har varit: Ingemarus 1350, herr .Jönis
1420, Symon 1460, Bengt 1544, Björn 1550, Sven omkring 1557,
Johannes 1596, Olavus Andrea- - 1633, Nicolaus Thorstani 1645,
Jonas Thermander 1687, Laur. Jonae Wollin. som inrättade
ordentliga räkenskaps- och kyrkoböckcr 1720. Jakob Brisman, som
»var mycket älskad av församlingens innevånare». —- 1732,
Anders Synnerberg -- 1768, Magnus Hallbeck, liksom de närmaste
företrädarna en redlig- prästman, - 1780, Elieser Holmen -- 1818,
Johan Lundell -— 1834, Erik Gustaf Tengstrand, son till prosten T.
i Bellefors, en redbar och aktningsvärd man,
prost, död av ett. obetydligt skrubbsår, som övergick till brand,
1853, Jakob Otterström 186l,
Anders
Hellström,
hemmansägareson från Skarstad, - 1870, Lars Gislén, hemmansägareson
från Skarstad ---- 1891, därpå Anders Johan Werner till 1909 samt
efter honom den nuvarande kyrkoherden. A. J. Eklöf.
Kyrkoherde Werner, som vid sin bortgång var 68 ar, omtalas
som nitisk i sin tjänst. Han höll, särskilt om somrarne, regelbundet
gudstjänster ute i avlägsna delar av den vidsträckta socknen. Han
var en god talare och utmärkt sångare och ivrade for bättre
skolformer. Hans efterlämnade maka fann sin död i Tidan vid
Åreberg. Yngsta dottern är gift med en prästman, kyrkoherde K.
David Ahlner i Tived.
Anders Johan Eklof. den nuv. kyrkoherden, är född rusthållareson i Färgaryd, Växio stift, den 3 juli 1817. Efter studier i
Jönköping och Uppsala, där han avlade teologiska examina 1875
och 76 erhöll han infodingsrätt i Skara stift och prästvigdes 1876.
Efter prästerliga tjänster här, däribland som vice pastor i Acklinga,
valdes han till komminister i Bellefors 1887 och till kyrkoherde i
Ransberg 1910 samt tillträdde här följande år. Han har erhållit
vitsordet av en kristligt fridsam man, i vissa avseenden allt for
kärleksfullt foglig, anföres det. I sitt första gifte, ingånget 1887, har
han en son och en dotter.
Änkling 1911, gifte han om sig 1914. Hans sista maka ar född
Hedenlund, Stockholm.
Prästgården låg intill 1600-talet invid kyrkan, men flyttades av
kyrkoherden Olavus Andreae ett stycke ned mot sjön, där den nu
ligger. Den härjades av eldsvåda, och då nuvarande byggnaderna
datera sig från 1823.
Om komminstrarne i Ransberg finnes en redogörelse i detta
arbetes beskrivning av Mölltorps socken.
BLAND OFFREN
För den svårartade influensaepidemi, som under 1918-19 hemsökte
så gott som hela världen och här i landet kallades spanska sjukan,
befann sig i Ransberg en kvinna. som var av stort värde for
socknen. Hennes namn var Fru Matilda Wahlström. Hon var särskilt
begåvad med framstående sjukvårdsegenskaper. Hennes tanke att
verka inom lärarinnekallet hade därför snart förbytts till att egna sig
at barnmorsketjänsten, då ej mera ingående läkarestudier möjliggjordes för henne. Född 1873 i Håkantorp där fadern var
lantbrukare, bärande namnet Bandh, tjänstgjorde hon efter sin
upväxt som småskollärarinna.varpå.hon 1899 tog i Göteborg
barnmorskeexamen. Vid sidan av sina egentliga tjänst i hemsocknen
blev hon alltmera anlitad vid allmänna sjukdomsfall,givande råd
och vårdande de svaga som enden mest pålitliga sjuksyster,
oförtruten och aldrig sviktande, huru mycket hennes hjälp än togs i
anspråk. När spanskasjukan utbröt, sparade hon ej heller på sina
krafter, och dag- och natt infann hon sig vid sjuklägren. Mången
räddades genom hennes hjälp från en förtidig död. Men farsoten
bäddade dock många gravar, och så. till slut hemkommen gång hon
från sina många sjukbesök och kände själv febern i sina ådror. Hon
förklarade, att nu var det slut med hennes arbete, hennes dagvar all.
Frimodig som alltid emotsåg hon döden med största lugn. Den 25
okt. 1918 inslumrade hon. Vid graven egnades hennes minne de
största hedersbetygelser av sockenborna. Det var på många andra
områden än i hennes tjänst och i sjukvården, som den kunniga och
raska kvinnan varit en god hjälpreda. I sjukvården fick hon av den
gamle provinsialläkaren i distriktet det vitsordet, att hon varit
honom en god hjälp, ty »hon var född till medicine», hon.
Sorgen föll dock tyngst över hennes hem, lyckligt och
välvårdat, som detta var. Hon bodde i det vackra Börteliden med sin
härliga utsikt över kyrka och sjö. Hon var gift med fabrikören
Hjalmar Wahlström.
Från digerdöden finnes en sägen i socknen. Då varken mässor
eller böner till helgonen hjälpte mot den hemska farsoten, kom man
på den hedengamla tanken att det fordrades människooffer. En
tiggarpojke med namnet Gunnar ansåg man sig lämpligast kunna
offra. Och sa kastades pojken i en avsides liggande »flo» och
dränktes. Denna lilla vattenhåla, som ligger ovanför Björkhult,
kallas än i dag Gunnarsflon.
Det omtalas, att medan Olavus Andreae var kyrkoherde, dog en
stor del av sockenfolket i pestilentia åren 1602 och 1603.
*
Socknens märkligaste sägen är i sammanhang med ett fynd som
gjordes, då kyrkans vapenhus revs, ett rivnings- och
ombyggnadsarbete som f. o. Företogs utan vederbörande högre
myndigheters tillstånd. Man fann nämligen inom dubbelväggar i
vapenhuset ett skelett, och vid detta en rostig kniv med så gott som
förmultnat träskaft. Man hänförde fyndet till en berättelse i socknen,
att under katolska tiden hände sig, att ett par adliga fröknar, som
ägde en herrgård i socknen, skulle bägge ha förälskat sig i en sin
dräng, och när de ej kunde komma överens om, vilken som skulle
äga drängen, enades de om att taga livet av honom. För att sona sitt
brott, byggde de då ett vapenhus till kyrkan, men de blevo likafullt
dödsdömda och inmurades i vapenhuset jämte den kniv, med vilken
mordet begåtts. Olycka skulle följa den, som någon gång tillvaratog
kniven, och då fyndet gjordes, skyndade dödgrävaren att nedkasta
kniven i en öppen grav.
I en version av berättelsen framhålles, att skelettfyndet i muren
utvisade ett par dödskallar jämte ben av två människor. Herrgården,
som ägts av de bägge fröknarne, vilka i första hand skulle företagit
en skändlig operation på den stackars frökentjusande drängen,
skulle ha hetat Drakenholm och varit belagen där Kulebäck nu är
samt innefattat jämväl nuvarande Kråkhult och Brobacka m. m.
*
En sägen om kyrkans byggande är till vissa delar jämställig
med Jätten Finn och byggandet av Lunds domkyrka. Här bodde
jätten i berget vid kyrkan. Prästen engagerade jätten att mura upp
kyrkan, men jätten betingade sig, att om prästen ej tills arbetet.
avslutats lyckats få veta jättens namn, skulle han giva ögon och liv
till jätten. Då arbetet nalkades slutet, lyckades det den allt mera för
sitt liv bedrövade prästen att genom hemligt lyssnande till en
vaggsång, som jättens kvinna sjöng, få veta namnet på jätten.
Just när jätten var i gång med att avsluta rappningen av kyrkan,
tilltalade han jätten med det namn, han hört i vaggsången. Jätten
kastade vredgad ifrån sig mursleven och sade, att ej ett dyft mera
gjorde han på arbetet. Men det enda, som nu var kvar därav, var ett
stycke rappning högre upp på kyrkans östra gavel. Stället där
rappningen ej fullbordats, syns än i dag, ty det är rent omöjligt att få
rappning att sitta kvar där, gör detsamma vilken murarmästare det
än är som sökcr laga rappningen på den gaveln.
Och namnet på jätten, som byggde Ransbergs kyrka. var Rane.
Berget vid kyrkan, som han bodde i. fick namnet Rane kulle, och
socknen kallades i sinom tid efter berget: Ransborg.
*
Om Örlen finnes den sägnen, att fisksorten braxen fordom
förekom där i riklig mängd, men att den i långa tider ej kunnat
fångas, ehuru man sett, att den lever kvar i sjön, likaväl som att den
förekommer i Viken, dar den kan fiskas utan hinder.
Det var en äkta trollpacka, som gjorde sa, att ingen mera kunde
fånga braxen i Örlen. Hennes dotter tjänade i Ransbergs prästgård
och jämrade sig for modern över, att hon jämt och ständigt fick
rensa braxen; det var ett alldeles förfärligt arbete, tyckte hon.
Modern menade, att hon skulle göra ett slut därpå. Så företog hon
något hokus pokus i sjön, och när hon konstaterat, att ingen fick
någon braxen, tyckte både hon och dottern att det var bra gjort, och
den gamla häxan gjorde sin trolldom ännu värre, sägande: När jag
är död, lägg ett lindekol under min tunga, sa att det följer med mig i
graven, och så länge det kolet ej ruttnar, skall ingen kunna fånga
braxen i Örlen. Och dottern gjorde, som modern sagt, och kolet fran
lindtriiet ruttnar aldrig, och aldrig mera kan man fånga något av den
feta, harliga braxen i sjön. Och trollpackan, som förgjorde den
härliga fisken, kallades »Kräkeru käring». Flera sägner finnas om
henne.
Kräkeru käring skulle, enligt sägnen, ha levat på Karl XI:s tid.
Hon bodde på dåvarande kronolägenheten Kråkerud, nuvarande
hemmanet med samma namn. Fogden ville en gång för någon orsak
taga hennes stuga och jordbit. Käringen besökte då kungen och
klagade med det resultat, att hon fick sitta it orubbat bo. »Hälsa
fogden, det kräket, att du skall behålla din lapp!» skall kungen ha
sagt. Följden blev den, att käringen satt kvar på sin jordlapp.
Hennes fullständiga namn är glömt, men hennes tillnamn skulle
ha varit Ambjörn. Troligen var hon mycket hatad. Sägnen berättar,
att grannarna en gång satte eld på hennes stuga for att bränna
käringen till döds. Då stugan var nedbrunnen, kommer käringen
oskadad fram ur de rykande bränderna. Därpå går hon till en
ladugård i närheten för att laga sig mat. Hon breder där ut. sitt
förkläde på höet, lägger ved pa förklädet och tänder upp eld för att
koka. Då hon varnas för detta tilltag, säger hon, att den ladugården
aldrig kan antändas och brinna ned.
Det säges, att man sedermera försökte kola ladugårdsvirket,
men försöket misslyckades.
Före sin död skall hon hava yttrat, att man aldrig skulle få
hennes jordiska kvarlevor över Hönsa bro. Ty över rinnande vatten
vilja häxor och troll ogärna färdas. Sägnen förtäljer också, att hon
ligger begraven vid Ån Tidans västra sida. Hur det är med den
saken, vet ju ingen. Men det kan ju hända, att sägnen i detta stycke
sammanfaller med sanningen. De som skulle forsla henne till
kyrkogården, kunde kanske på grund av skrockfullhet ej vågat
försöka köra över bron. Och man tänkte då som så kanhända, att det
gör alldeles detsamma, var en gammal, åt den onde försvuren käring
gräves ned, varpå man helt enkelt vräkte kistan i en grop vid sidan
av vägen.
Folklynnet inom ransbergs församling har i forna dagar ej varit
av bästa slaget. Därom kunna äldre personer berätta åtskilligt. Och
ännu i dag kan man här och var ute i angränsande och även i
avlägsnare bygder få höra talas om Ransbergs forna, vildsinta
befolkning. Man kan t. o. m. understundom höra antydningar, att
folklynnet inom socknen in i dag skall vara av sämre art. Kännaren
av förhållandet kan dock intyga, att socknens befolkning i fråga om
sinnesläggning och hyfsning ej står efter kringliggande trakters i
något enda avseende. Efter vad äldre personer berättar ser det ut,
som om vildsintheten och råheten varit mera rådande inom vissa
gårdar av socknen. På en viss ort inom den angränsande Mölltorps
socken fanns också en varit rå och vildsint befolkning, och en viss
samhörighet lär ha varit rådande mellan dessa platser inom de båda
socknarna. Mycket ruskiga illdåd kunde understundom utföras.
Mord och misshandel till döds kunde också förekomma. Stora
stölder och rån hörde till vanligheten. Ibland kunde det elaka
folklynnet taga sig uttryck i det råa skämtet. Därom må följande
berättas.
En gång hade några gubbar varit uppåt Karlsborg's fästning.
Färden hemåt skedde nattetid. Natten var gnistrande kall och
stjärnklar. Komna till ett ställe utmed vägen, där de hade en bekant.
som tämligen inte åtnjöt deras synnerliga vänskap, stanna de och
knacka på. Husets ägare. gemenligen kallad Snubb, kommer lätt klädd ut i dörren och frågar efter de besökandes ärende.
Han får till svar att de velat väcka honom, för att han skulle få se
nattens vackra norrsken.
Av vad slag norrskenet var, fick mannen snart erfara. Han
gripes och tages med ut till släden. Männen kasta sig i åkdonet, den
så gott som nakne stackars mannen gripes i håret och får springande
bredvid medfölja omkring en fjärdingsväg. På återvägen hemåt
måste han då och då krypa upp på gärdesgårdarna och krama
fötterna, för att inte få dem alldeles förfrusna. Hans omdöme om
den nattens upplevelse: »Del var ett sju fasans norrsken», har blivit
till ett ordstäv, som i orten ofta användes vid omdömet över någon
tragisk-komisk händelse.
Tiden har emellertid, som sagt, verkat omgestaltande på
folklynnet i dessa orter. Det är inte lätt att forska ut orsaken till det
forna, råa sinnelaget. Måhända har man att söka den i rådande
armod och svårigheter i kampen för tillvaron. Bygden var nämligen
mångenstädes karg och gav ringa i utbyte till folkets näring. Hur
nöd och fattigdom verka, är ju känt av historien. De forntida
vikingarna drevos ju delvis av nöden ut till sina rövarbragder, och
under sådana blev helt naturligt sinnet vilt och förhärdat. Det torde
hända att ifrågavarande bygders befolkning ibland av
nödvändigheten drevs ut till varjehanda förvärv åt kringliggande
trakter, och att därunder de onda böjelserna fingo tillfälle att fritt
utveckla sig liksom hos den förtida vikingen. Under senare tider har
välmågan stigit, och med stigande välmåga gå ju alltid hyfsning och
sinnesförädling hand i hand.
*
Om prästmännen i socknen eller pastoratet har Warholm i sina
Skara stifts herdeminnen dröjt på följande sätt vid den på 1700-talet
verkande komministern Martin Landin:
Innan Landin drabbades af sjuklighet var han en mycket stark
man liksom sin broder kyrkoherde Peter L. i Hjälstad Martin Landin
aflade vid en marknad i Sköfde ett föga prästerligt prof på sin
styrka, säger Warholm. I Ransbergs kyrkobok ä.r antecknadt, att
Landin under sin sjuklighet ofta berättadt, »att korpral Sundberg på
Kråk, med de andra hans gudlösa bröder. varit den första orsaken
dertill, som honom jemt och samt öfverfallit för hans nit i sitt
embete, hvilkom Guds rättvisa hämd öfverkommit som sin tjenare
hägnar och försvarar krafte-ligen». Då det tillägges, att han varit
»en allvarsam man, nog hastig till sinnes och någon gång
öfverlastade sig med starka drycker, sa kan man förmoda, att hans
»nit» ej alltid varit af visaste slag. Landin var bondeson från Slöta.
Kyrkoherdarna Thorstani och Thermander äro omtalade i
sammanhang med processer; den förstnämnde, en ordentlig och
skicklig man, fick med en myndig herre, Clas Horn till
Ryboholm(Ryholm) som ville tillägna Gäddenäs en äng,
Prestekilarne kallad, en långvarig rättegång.
Den senare kom i tvist med hr Erik Krabbe till Svenneby och
Kråk; instämdes af honom till Mariestads domkapitel 1653,
»emedan han honom försmädligen tillskrifvit hvilket Krabbes adliga
ära intet kunde stå till att lida och fördraga». Hr Jon vidgick sitt fel
och undfick Krabbes förlåtelse, »både för god vänskap mellan
honom och allt presterskap, såväl som för den lofliga familjen, som
hr Jon varit intresserad med». Hans systrar voro nämligen gifta med
prostarne Fegnvus i Fröjered och Horn.
Han utförde och en 24-årig process med en bonde, Hans i
Sjöbolet, för prestgårdens räkning, och beskylldes därunder att för
ett ängsstyckes skuld hafva satt flera bönder från sakramentet. En
annan bonde förnekade han sakramenetet på en bönedag, hvarföre
denne i förtviflan skar halsen af sig.
*
Till för några år sedan levde en gammal gumma, vida beryktad
for snålhet och sparsamhet. Hon bodde i ett gammalt ruckle till
stuga i närheten av Hönsa kvarn, tillsammans med sin åldrige man,
som hon sällan unnade tillräckligt med mat, vilket hon förresten inte
unnade sig själv heller. Fanns mat i huset, fick denna vanligen stå
tills den var skämd. Då först fick gubben göra sig kalas på
densamma. Mestadels gick gubben omkring i bygden och tiggde sig
sin näring. Deras liv i den gamla stugan var av den art, att det trotsar
all beskrivning. Sängkläder av varjehanda slag funnos i avsevärd
mängd i stugan, men dessa fingo ligga obegagnade. Gubben fick
frysa, och själv frös hon. Vid gummans död fanns inte så litet
penningar efter henne. Då stugan strax efteråt revs ned, fann man
här och var i gömslena penningar till rätt avsevärda belopp. Gamla,
föråldrade sedlar påhittades också, instuckna mellan stockarna i
stugans väggar och litet varstans för övrigt. Det var sålunda inte
nöden, som orsakade gummans primitiva liv. Allt möjligt samlade
hon och drog i hög. Avklippta naglar fingo inte ens gå till spillo.
Sådana funnos nämligen förvarade, väl invirade i papper. Hennes
namn var Kajsa, och gubben hette Kvist: Kvista-Kajsa var den
allmänna benämningen på den märkvärdiga gumman. Till kyrkan
och Herrens nattvard stod rätt starkt hennes häg, men det säges, att
det endast var för att få smaka vinet, som hon åtrådde sakramentet.
Det vore än mycket mera att nämna om den snåla gumman, men det
sagda må vara nog. Den omtalade gumman står såsom ett
avskräckande exempel på sådana människor, som genom någon
slags märklig instinkt, eller vad man skall säga, fått den
livsuppfattningen, att det gäller endast att ovillkorligen av det
timliga samla allt, vad samlas kan, och därunder försaka och
fördraga umbäranden av varje slag, därvid glömmande, att allt, som
under försakelse och under umbärandets lidande blivit samlat, en
gång skall lämnas.
*
Ha i en del andra socknar herremannen regerat vådligen, så
förekom i Ransberg stundom bondemän, som med sin myndighet
behärskade allt och alla och gjorde vad dem själva behagade. En
nämndeman, Larsson i Torsrud, gjorde sig sålunda så gott som
allenarådande, brännde sitt bränvin i frihet sedan sådant
förehavande förbjudits, låg i maskopi med tjuvar och skälmar hur
han behagade, åtnjutande respekt och fruktan av själva länsmannen.
Han hade en vikingahövdings kynne, stark och oböjlig, bjudande
även döden spetsen ända tills han nådde nittioåren. Släkten var ock
stark, och självständighetslynnet inom densamma dominerande.
Som ett drag av lynnet inom denna släkt berättas, att vid en
bouppteckning tyckte den 11-årige sonen i huset att förmyndaren
visat sig allt för »viktig». For att giva den viktige, store mannen en
påminnelse om vad han kunde vänta, om han ej fogade sig efter
husets vilja, steg den lille 11-åringen upp på en stol invid
förmyndaren och tilldelade denne från sin sålunda förbättrade
anfallsställning en kraftig örfil. Försök ej vidare med några
dumheter mot oss! var pojkens mening.
*
Fördes även ett vilt liv när järnvägsarbetarna kommit och
slagsmål mellan dem och sockenborna hörde till ordningen på
helgdagar och andra lediga stunder, var det dock ännu vanligare att
på allmänna sammankomster såsom auktioner, kalas och läsmöten
samt på Mölltorps marknad ställa till varjehanda kalabaliker. Några
gräsliga blodsgärningar, såsom planlagda rån-, mord, kunna de äldre
dock ej erinra sig. Man erinrar sig blott en dråpare. Denne hade i
självförsvar under ett slagsmål på en auktion utdelat ett dråpslag.
Han dömdes att såsom mansbot straffas med 40 par spö och undergå 28 dygns fängelse på
vatten och bröd. Stark, som han var, bekom straffet honom ej
menligt. Man minnes honom som en oförarglig gubbe, som dog vid
hög ålder. Man var bekant under namnet Lars Johan i Torsrud och
sysslade bl. a. med tillverkning av spinnrockar.
*
Socknens poststation före järnvägens tillkomst hette Ranekulle.
Läraren Bäckström var den siste föreståndaren för denna station i
kärrpostens dagar pa Skövde-Karlsborgsvägen.
Vägpost måste socknens andra poststation, kallad Örlen, betjäna
sig av. Denna station är belägen i Viken, socknens nordliga del, vid
vägen mot Beateberg; föreståndare handl. F. Forsell.
*
Sanden är förhärskande i åsarne, men urberget sticker upp här
och var längre ner. Medan i närheten av kyrkplatsen järnvägen på
åssluttningen rotat in ett väldigt grustag, varifrån det här
förekommande utmärkta gruset fraktas vida omkring a statens
järnvägar, har man nere mot sjön förr i tiden öppnat urberget och
därur sökt framtaga järnmalm. »Prästberget» angiver närmare ställe
å denna nu nedlagda gruvdrift. I detta berg, nära prästgården, lär
också svart granit vara tillfinnandes.
*
Nämndemannabefattningen har här som annorstädes varit ett
lämpligt uttryck for sockenbornas vilja att utmärka de mera
framträdande männen av sin krets. Som socknen intill den nyligen
företagna omregleringen av rättsdistrikten hade att tillsätta tvenne
nämndemän, och dessa kanske ej länge innehade befattningen, men
likafullt framgent som en hederstitel ofta kallades nämndemän, blev
antalet sådana ej ringa.
Den nuv. ord. nämndemannen, Karl Johansson, har såsom
affärsman ej behov av att särskilt bemärkas med titeln nämndoman.
F. b. har nämndemansposten allestädes numera börjat bemärkas
som ett tjänstealiggande mera av nöden för upprätthållande av
gällande förordningar än för personlig utmärkelse.
Nuv. ägaren av Måsebo, A. Johansson, har under 13 års tid varit
nämndeman samt innehaft en del andra befattningar. Sin gård
övertog han från fadern och har förstått att på ett ändamålsenligt sätt
bedriva sitt jordbruk samt har anskaffat de mest moderna
lantbruksmaskiner och redskap för arbetets bedrivande. Han är född
1859.
En äldre kommunalman och bemärkt sockenbo är f. d fanjunkaren P. A. Lundquister, som länge tjänstgjorde som ordf. i
kommunalnämnden.
Han har också gjort sig bekant som
större jordbrukare.
Bröderna Fredrik och Arvid Pettersson i Västerhönsa nämnas
som ett par jordbrukare, vilka väl föstått konsten att av en ganska
mager jord skapa en mönstergård. Fredrik Pettersson har uppfunnit
en täckdikningsmaskin. som presterar ett gott arbete. Maskinen
tillverkas å gården av honom själv, utom några särskilda gjutdelar,
som måste tagas från annan plats. Maskinen har funnit en vidsträckt
användning och sålts även till Finland.
*
Den bemärkte gamle industrimannen, ägaren av ångsågen i
Fagersanna m. m., C. G. Sandberg, har varit mycket verksam inom
socknens kommunala liv, där ofta hans inlägg och ord varit
avgörande i såväl större som mindre frågor och beslut. I hela 18 år
var han nämndeman. Såsom arbetsgivare har han gjort sig känd för
humanitet och välvilja. Han kan betraktas som en i orten mycket
respekterad och framskjuten personlighet. Nu hunnen in på
ålderdomen, han ar född 1842, har han i sin verksamhet ett gott stöd
av soncn, David Sandberg.
*
Ransbergsborna älska sin vackra hembygd, vilket också tagit
sig uttryck i flera gåvor eller donationer till kyrka, skola och
kommun. En fru Bäckstrom, som levde mellan åren 1808 och 1887
har riktat skolkassan med 10,000 kr. och ett par systrar Hellström
ställde ockra 5,000 kr. till skolstyrelsens förvaltning samt 10,000 kr.
till kommunalnämndens förfogande for understöd åt mindre
jordbrukare.
*
De nämnda donatorerna vila å Ransbergs kyrkogård.
En av de välvårdade gravplatserna därstädes gömmer stoftet av
prosten Erik Gustaf Tengstrand, 1777—1853, och hans maka, Bolla
Ulrika, född Gallander, 1787—1848. En son till dessa var den i Hjo
bosatte läkaren Erik Tengstrand, 1814—1877, vars son, också med
förnamnet Erik, ar praktiserande läkare i Stockholm och förste
läkare och intendent vid Hjo bad.
*
Det är icke allenast från Tidan, som man sökt utnyttja
vattenkraft. Om än socknens andra ström, Örlan, som leder vattnet
från Örlen till Viken, ej haft vidare av fall att bjuda på, sa har man
gjort ansatser att vid de stridare mindre strömmarne infånga
vattenkraft. Så anlade på sin tid en byggmästare C. Spik:
i den lilla bäcken vid Håkantorp ett kvarnverk, och en
hemmansägare i Björkhult, Aug. Andersson, vågade anläggandet av
en
såg vid bäcken å sistnämnda område. Vattenbristen blev
emellertid allt för påtaglig å båda dessa ställen för någon vidare
framgång.
Aug. Andersson anlade jämte sågverk även ett tegelbruk, som
visade sig bärande, men som dock har upphört.
Nämnde kan framhållas såsom ett exempel av den företagsamma
och framsynta bondestammen i socknen. Han lev de
mellanåren1829 och 1906. Bör-jande med »två tomma händer»
blevhan hemmansägare i Björkhult ochen förmögenman Blev
betrodd kommunalman, ordf. i nämnden m. m.samt nämndeman,var
starkt ifrågasatt som riksdagsman, menblev härvidlag slagen av
envida mäktigare motpart, den yngreBergendahl a Ryholm.
Andersson ställde sig ej avogt mot prak-tiska nymodigheter; ännu i
72-årsåldern lärde han sig åka cykel.Ett par söner till honom
besittanu var sin gård, av det jord-bruk han upparbetat. En son, som
blev lärare, tog sig tillnam-net Andrén, som också adopterades som
familjenamn av bröderna jordbrukarne i Björkhult.
*
Ransbergsborna äro tydligen ett framstegsvänligare och bättre
folk, än de söka göra sig själva genom berättelser om vilt liv och
oenighet i det framfarna. Självkritiken är ju ett vackert drag, som
bådar gott för framtiden i Ransberg.
Vad superiet beträffar har man har som annorstädes sökt
motverka detta genom nykterhetsföreningar. Av dessa, tillhörande
Blå bandet, ha som möteslokaler använts Spethults skola samt det i
Fagersanna befintliga missionshuset.
Inom skytteväsendet har Ransbergs skytteförening blivit uppmärksammad för sina duktiga skyttar.
Såsom ett exempel på gästfriheten och vänligheten mot
främlingar må anföras, att den körande och åkande ransbergsbon
gärna tillbjuder vandraren på vägen att sitta upp och dela skjutsen.
Dryga fasoner äro ej tolererade.
Även i Ransberg har folkmängden gått tillbaka under de senaste
40 åren. Socknen hade 1880 2,892 invånare, vilket, är 656 mera än
nu.
*
Socknens unge komminister, Nils Lindholm, blev i början av
1920, då detta skrives, befordrad till komminister i Lidköping.
*
Det sista uppträdandet av vargar i socknen var på 1840-talet. De
äldre ha berättat, att en åtta eller nio års pojke då väckt allarm
genom att bestört ha omtalat, att han sett ett par fula, konstiga
hundar. Man fann snart, att det var tvenne »gråben» av äkta sort,
som man hade att göra med. Formlig skallgång anställdes, men de
tre bestarna lyckades man ej fälla, änskönt man tydligt iakttagit
dem.
*
Den största tilldragelsen i socknen sedan järnvägen genomskar
densamma är väl införandet av det elektriska ljuset.
Om detta förtjänar att bevaras följande notis, som stod att läsa i
Skaraborgs läns Annonsblad i början av år 1920:
»Landsbygdens elektrifiering har, vad nu särskilt Ransbergs
församling beträffar, fortskridit ganska långt. Strax före jul blev
nämligen en kraft- och belysningsanläggning färdig som gör
församlingens elektrifiering komplett med undantag for några
mindre, avlägset liggande byar och gårdar. Utom till en mindre del
av församlingen levereras all energi från Hönsa kraftverk som
färdigbyggdes i fjol.
Två högspänningslinjer utgrena sig och gå åt var sitt håll
runtom sjön Örlen tills de nästan mötas. Å dessa äro transformatorer
inkopplade som i sin tur utdela lågspänd elektrisk energi till
abonnenterna.
Utom energi för några tusental ljuspunkter levereras även kraft
för i lantbruket nödvändiga, stationära maskiner till de flesta, ej allt
för smågårdar. Dessutom drives en större torvströfabrik och något
snickerimaskiner från samma kraftkälla.
Om man betänker Ransbergs stora utsträckning på grund av den
nämnda sjöns belägenhet i dess mitt, förstår man, att
ledningssystemet
måste
vara
mycket
vidsträckt
och
lågspänningsnäten äro inte mindre utgrenade, beroende på
gårdarnas spridda läge.
Abonnenterna hava stiftat elektriska distributionsföeningar med
noggranna inbördes bestämmelser.»
*
Mycket återstår att säga om Ransberg och dess befolkning, men
till slut bör åtminstone ännu en gång erinras om den naturskönhet,
som förekommer synnerligen i socknens östra del med dess
sjöpartier, skog och höjder, vilka senare erbjuda de vackraste
utsikter.
Ett härligt panorama utbreder sig från Lunnekullen, där man
utom vidderna mot Billingen och Kinnekulle har framför sig i
nordväst Örlens vatten, kantat av uddar och holmar. Närmast ligger
Ransbergs kyrka, med Ranekulle söder och Prästberget norr om sig.
Det sistnämnda berget avslutar med en vacker udde i sjön. Utanför
denna udde ligga tre holmar med de egendomliga namnen Brödö,
Kötto och Fläskö. Längre ut finner man även Smörö. Sjön Viken
och Vaberget har man även i ögonsikte härifrån.
Från olika delar av Klevaberget har man också förtjusande
syner. Innan den langa Klevaliden börjar stupa av mot Mölltorp ser
man bl. a. Sju stycken sjöar. Vättern, som för skogs skull ej synes
hit, finner man från en utsikt längre ner å berget, med
Breviksbygden i förgrunden och Östgötalandet i fjärran.
Den bästa överblicken av nejden och de större avstånden finner
man vid Höghult. I sydväst och väster ser man Ålle- och
MÖsseberg, Gerums, Varvs- och Plantabergen, Brunnhemsberget
och Billingen och längre bort Kinnekulle. Ett 20-tal kyrkor skönjas
härifrån. I nordväst och norr framträda bl. a. sjön Viken, Beatebergs
kyrka jämte Tivedens skogar och bergspartier. I öster synas
Vaberget och i sydöst Kråkberget jämte Hökensås sträckning, som
avslutas med Klevaberget. Vätterns andra strand kan man gott
urskilja långt mot norr, liksom och östgötalandet kan övcrskådas
långt bort utan kikare.
En färd i socknens lägre delar, särskilt i trakten av kyrkan, ger
ett gott utbyte i anblicken av en fängslande natur, vacker lövskog
och em rik flora i övrigt. Vid Tidan finner man anslående partier
särskilt nedom Hönsa.