Biblis70 inlaga 150ppi

56
christina koch
Om Carl Michael Bellmans liv – inte en rolig historia
Samt om några manuskript med Bellmananknytning
i Kungliga bibliotekets handskriftssamling
O
nsdagen den 4 februari var det 275 år
sedan Carl Michael Bellman föddes. Födelsedagen uppmärksammades såväl i
Sverige som utomlands, för skalden är tämligen
känd utanför Sveriges gränser och har översatts
till fler än 20 språk.
Bellmans popularitet består ännu efter 250 år,
och han räknas till en av Sveriges nationalskalder. Flera av hans visor, som ”Gubben Noak” och
”Fjäriln vingad syns på Haga”, ingår i den svenska visskatten. Hans liv var fyllt av motsättningar
och kontraster, och detta avspeglas också i hans
diktning.
På Bellmans tid bodde drygt 70 000 människor
i Stockholm. Till staden räknades egentligen bara
Gamla stan, eller ”Stan” som den kallades, och
Södermalm. Där fanns både stora ståndsmässiga
byggnader, ofta med praktfulla trädgårdar, som
beboddes av de välbesuttna, men flertalet av invånarna var fattiga och levde i små trånga trähus. På
bakgårdarna höll man höns, hästar, får och svin,
ibland också kor. Det var smutsigt, trångt och
ohygieniskt. Vattnet i många av stadens brunnar
var orent och bidrog till att sjukdomar lätt kunde
spridas. Barnadödligheten var hög och medellivslängden var låg. Vid femtio års ålder var man
gammal. Enstaka individer med goda gener och
tur kunde uppnå åttio år.
Krogar fanns det gott om, uppskattningsvis
runt 700, vid mitten av 1700-talet. De flesta var
oansenliga och kunde bestå av en skänk, ett eller
två bord och några stolar. Eftersom vattnet var
Porträtt av Per Krafft d.ä. KB KoB Sn Bellman, Carl Michael 1.
dåligt och skadligt att släcka törsten med återstod
vin för dem som hade råd, eller öl som var lättillgängligt och dracks av alla, även barn. Brännvinet var billigt och dåligt renat och konsumerades
i stora kvantiteter. Stockholmarna drack mycket,
så mycket att Carl von Linné kommenterade det
efter ett besök i huvudstaden. Färsk mat förekom
sällan, det man åt var hårt saltat och gjorde att
man blev törstig. Frukt och grönsaker var det ont
om, och många led av skörbjugg. Prostitutionen
var utbredd, och i staden fanns många bordeller. Eftersom det saknades ett fungerande socialt
skyddsnät var det lätt att hamna i ekonomiskt
obestånd.
I denna stad föddes Carl Michael Bellman som
äldsta barn till Johan Arendt, lagman och sekreterare i slottskansliet, och Catharina Hermonia,
(dotter till kyrkoherden i Maria församling) den
4 februari 1740. Han skulle komma att få fjorton syskon, varav sju uppnådde vuxen ålder. De
första åren bodde familjen i det så kallade ”stora
Daurerska huset”, ett av de ståtligaste husen på
Söder med stor trädgård. Huset, som ägdes av
hans farmors mor, låg nära Maria kyrka men
finns inte längre kvar. Hemmet präglades av
gudfruktighet och ordning. När Carl Michael
föddes var släkten tämligen välbärgad, och han
undervisades dels i Maria kyrkskola men främst
av informatorer i hemmet, som bruket var för
barn ur hans samhällsklass. Den informator som
fick störst betydelse var Clas Ludvic Ennes, som
förutom att undervisa i franska, tyska, italienska,
engelska och latin, lärde gossen att spela på en
cithrinchen (cittra, en form av luta). Någon un-
57
dervisning i musikteori eller notskrivning verkar inte ha förekommit, och ingenting tyder på
att Carl Michael Bellman kunde nedteckna sina
melodier. År 1758 flyttade han till Uppsala för att
studera vid universitetet. Studietiden blev kort,
endast en termin, och det finns inga uppgifter
som visar att han gick på några föreläsningar.
Däremot deltog han filtigt i stadens nöjesliv. När
han kom tillbaka till Stockholm fick han provanställning som extraordinarie tjänsteman utan lön
på Riksbanken. Tanken var säkert att han skulle
hjälpa till med försörjningen. Familjens ekonomiska situation hade drastiskt försämrats, eftersom fadern som så många andra hade drabbats
då den ekonomiska högkonjunkturen upphörde.
Ämbetsmannakåren var överbemannad, och
det var svårt att avancera till en avlönad tjänst.
Dessvärre tråkade arbetet ut skalden. Enligt noteringar var han ”icke tjenlig till zifferkarl”. Inte
heller var han en pålitlig anställd. Vissa dagar
dök han inte upp på arbetet eller gick bara in och
hängde sin rock på en krok för att sedan återvända till stadens lockelser. En gång lär han till och
med ha försökt muta ett hjon att mot en ringa
ersättning gå till arbetet i hans ställe. Ofta kom
han full eller bakfull till arbetet.
Det var betydligt roligare att rumla med kamrater på krogarna. Bellmans vänner kom liksom
han själv från borgarklassen. När pengarna inte
”Bellmans likprocession”.
Processionsordningen
beskrivs i Bellmans brev
till Fru Elisabeth Westman
31/8 1793. HS Vf 38.
Parentation över riddaren
Lundholm. HS Vf 20.
58
räckte till skrev man på reverser och växlar åt varandra utan att tänka på följderna. Carl Michael
Bellmans föräldrar försökte betala hans skulder
så gott de förmådde, men de hade själva ekonomiska problem, och 1763 tvingades fadern till
konkurs. Familjen måste flytta från staden, först
till Årsta och sedan till en gård utanför Gnesta.
Samma år flydde Carl Michael Bellman ett kort
tag till Norge i ett försök att undkomma skulder
och fordringsägare. Efter återkomsten till Stockholm anställdes han på manufakturkontoret, senare generaltullsdirektionen. Från hans tid som
tjänsteman finns i Kungl. bibliotekets Autografsamling ett ärende som undertecknades av honom år 1770. Båda föräldrarna dog 1765.
Tidigt visade Bellman fallenhet för diktning,
och redan 1757 fick han några alster publicerade
i skriften Lärda Tidningar. Under 1760-talet började han skriva en särskild typ av dryckesvisor som
parodierade personer ur Gamla Testamentet och
de apokryfiska skrifterna. Som regel utgick han
från den ursprungliga berättelsen, som han genom överdrifter omskapade till en komisk historia. Sångerna, som sjöngs till välkända melodier,
blev populära och spreds snabbt över hela landet
i avskrifter och skillingtryck. Exempel på sådana
sånger är ”Joachim uti Babylon” (med sin dygdiga hustru Susanna), och ”Gubben Noach”, alla
drinkares ”skyddshelgon”. Kyrkan rasade mot att
Trakteringen på
Kräftriket.
HS Vf 38.
Noak framställdes som en fyllgubbe, och Lunds
domkapitel sände 1768 ut ett formulär med syftet att samla in och förstöra alla exemplar av den
skamliga visan.
Med några säkra penseldrag fångade Carl Michael Bellman miljöer, känslostämningar och
karaktärer. Persongalleriet till visorna hämtade
han från ökända Stockholmsfigurer ur samhällets
bottenskikt, utblottade fyllon och prostituerade.
De flesta av personerna hade sett bättre tider men
genom olika omständigheter hamnat i sin nuvarande situation. Här möter vi bland andra Fader
Movitz, Korpral Mollberg och krognymfen Ulla
Winblad, vars egentliga namn var Maria Christina
Kiellström. Jean (Johan) Fredman hade fallit djupast av dem alla: från att ha varit en ansedd man,
ålderman för sitt skrå, hovurmakare med ansvar
för hovets och stadens klockor och ägare till ett
flertal fastigheter var han mot slutet av sitt liv en
människospillra. Många av visorna är burleska
och utspelas i krogmiljö eller beskriver älskogsstunder, men det finns också finstämda naturlyriska visor som skildrar utfärder med picknickkorgar och immande buteljer till Gröna Lund och
andra lantliga platser. Egentligen är det backanaler som beskrivs. I många texter låter skalden det
luggslitna sällskapet låna drag från figurer ur den
grekiska, romerska eller nordiska mytologin, och
de upphöjs genom förskönande omskrivningar:
Ulla Winblad blir Fröjas prästinna eller prästinna i
Bacchi Tempel, och en simpel bordell omvandlas i
Bellmans språkdräkt till Fröjas tempel.
Genom sina populära visor blev Carl Michael
Bellman känd också bland överklassen och började anlitas som underhållare vid tillställningar
hos adelsmän och förmögna borgare. Han gav
också lektioner i citter-, lut- och pianospel. Det
gav ett välbehövligt ekonomiskt tillskott till den
dåligt betalda ämbetstjänsten. Kommerserrådet
Anders Lissander samlade en krets av konstnärer
och vittra personer i sitt hem som kom att fungera som en estrad för skalden. Framförandena utvecklades till riktiga enmansföreställningar. Ordenssällskap var högsta mode i dåtidens Europa,
även i Stockholm, och Bellman invaldes genom
sina förmögna vänner i flera stycken. Influerad
av ordensmiljön och ceremonielet där skapade
han ett fiktivt sällskap som han gav namnet Bacchi Orden (Bacchi Ordenskapitel). Det förekom
inga ordenskapitel i verkliga livet. Bröderna i
detta fiktiva ”sällskap” bestod av personerna från
hans visor. Medlemskap i denna orden beviljades
endast för den som vid minst två tillfällen legat
full i rännstenen till allmän beskådan. Alla medlemmar upphöjdes till Bacchi söner och svor evig
trohet till vinets gud. Ett rikt ceremoniel hörde
till, och bröderna tilldelades olika rang och vapensköldar. Riddar Lundholm till exempel var
en känd suput, tidigare välbärgad brännvinsbrännare. Ceremonielet vid parentationen över
59
Självporträtt från 1794. HS, Autografsaml.
Överst Parentation över riddaren Lundholm 1779. HS, Vf 20.
60
honom i Riddar-kapitlet, hållet den 15 oktober 1769
ingår i handskriftssamlingen (Vf 20). Visorna
från Bacchi Orden och bibelparodierna roade det
fina sällskapet. Alla ville höra den rolige poeten.
Bellman framförde också sina visor på krogarna.
Skalden Gabriel Oxenstierna träffade Bellman
första gången den 4 december 1769, när denne
framförde ett ordenskapitel på en fest hos Lissander, och händelsen gjorde ett så stort intryck att
han skrev om den i sin dagbok. Förutom dessa
visor framförde Bellman mat- och bordsvisor, födelsedags- och bröllopshyllningar och andra tillfällighetsverser. Det var brukligt att högreståndspersoner höll sig med handskrivna visböcker, och
nu börjar Bellmans visor dyka upp i dem, både
som avskrifter men också i original, ibland med
dedikationer. Han uppvaktade och uppvaktades
av kvinnor, både gifta och ogifta under hela sitt
liv och förekommer i åtskilliga damers visböcker
och brevsamlingar. Ett antal sådana visböcker,
vissa illustrerade, finns i handskriftssamlingen.
Under flera år umgicks Carl Michael Bellman
med statssekreteraren Elis Schröderheim, Gustav
III:s nära vän och en av grundarna till sällskapet
Utile Dulci. Schröderheim och hans hustru Anna
Charlotta von Stapelmohr uppvaktades med flera tillfällighetsverser. En av Kungliga bibliotekets
mest spektakulära handskrifter är ”En stuf rim”,
även kallad Bellmanrullen (Acc. 2012/54). Den var
en gåva till Schröderheim och skrevs av Bellman
mellan den 24 januari och den 1 april 1780. Texten består av 50 dikter nedtecknade på hopklistrade regalpapper som rullats upp på en svarvad
förgylld träspole. Omfånget är imponerande:
rullen är 65 alnar lång, det vill säga nära 39 meter
och innehåller flera av Bellmans tidigare alster
men även en del senare. Bland annat ingår den
första versionen av ”Aftonkväde”, Träd fram, du
nattens gud. Bellmanrullen har digitaliserats och
är därmed tillgänglig för allmänheten.
Den 19 augusti 1772 genomförde Gustav III sin
statskupp. Bellman, som var en trogen rojalist,
hade redan tidigare skrivit sången ”Gustafs skål”
till en på den tiden känd melodi, och den kom
att fungera som en kampsång för kuppmakarna.
Samma kväll som kuppen genomfördes lärde
Bellman själv ut visan till en grupp officerare i flottan. När kungen visade sig en stund senare sjöngs
den unisont till hans ära. Ett dygn senare var den
allmänt känd i staden, och den kom att använ-
Bellman i fängelset. Ur: Tillfällige verser och Rim skrifne och hopsamlade innom ett Hus där Auctor finner
sig älskad och wälkommen. Tillägnade Fru E. W. HS, Vf 33.
61
das som den gustavianska tidens kungssång. För
Bellman innebar sången att kungen tog honom
under sitt beskydd, och han började underhålla
hovet med sina dikter och sånger, samtidigt som
han förväntades skriva politisk propaganda. Tack
vare kungen fick han sekreterartjänsten i Nummerlotteriet med en årslön på 1 000 daler, en summa tillräckligt stor för att försörja en familj. Att
vara kungens gunstling var inte okomplicerat för
diktaren: han var tvungen att förfina sin diktning
och ta bort en del grovheter, så att den passade in
i denna nya miljö. Enligt Gustav III:s smak var det
de fransk-klassiska idealen som borde efterliknas.
I ett försök att leva upp till den operaälskande
kungens krav på förfining skrev Bellman librettot
till operan Fiskarena. Mottagandet blev kyligt. När
han ombads att omarbeta texten totalt tappade
han intresset och fullföljde inte arbetet. Bellmans
visor kunde förvisso roa kungen, men han ville se
framgångsrika konstnärer omkring sig, sådana
som kunde ge glans åt hans person, och där passade inte Bellman in. Bellman fick se andra skalder
bli kungens favoriter, som Johan Henric Kellgren
och Carl Gustaf af Leopold. Kellgren lyckades
med det som inte Bellman klarade: tillsammans
med Gustav III skrev han texten till operan Gustaf
Wasa, med musik av Johann Gottlieb Naumann,
och den framfördes på kungens nya operahus.
Omdömet om operan var att den var ett mästerverk! Med åren sågs Bellman allt mer sällan vid
hovet. Han hade försuttit sin chans, och det var
till exempel aldrig tal om att han skulle få en plats
i Svenska Akademien, instiftad av Gustav III år
1786. Däremot invaldes han i Musikaliska Akademien, som instiftats 1771.
Redan 1783 utgavs samlingen Bacchi tempel.
År 1790 trycktes 82 av Bellmans tidigaste alster,
bibelparodierna och visorna om Fredman och
hans gelikar under namnet Fredmans epistlar. Visorna skildrar 1760- och 1770-talets Stockholm,
men när de skrevs var Fredman död sedan några
år tillbaka. I sina epistlar (brev) uppmanar han
de vänner som är i livet att leva enligt Bacchi lag,
att dyrka berusningen, personifierad av Bacchus,
sexualiteten (Venus) och döden (Charon). Den
ständigt närvarande dödsångesten hölls borta
om man dyrkade Bacchus in i döden, predikade
Fredman. Tonsättaren och musikförläggaren
Olof Åhlström nedtecknade melodierna och försåg visorna med ett arrangemang för hammar-
62
klaver. Johan Henric Kellgren skrev ett uppskattande förord. Året därpå kom Fredmans sånger,
en uppföljare till epistlarna. Sångerna har i motsats till epistlarna inget sammanhängande tema
utan är en samling av Bellmans mest populära
diktning från ungdomen och framåt. De består
bland annat av parodiska ordensvisor, visor med
döden som tema och bibelparodier. Också denna
samling bearbetades och utgavs av Åhlström.
Genom samtida beskrivningar vet vi ganska
väl hur Carl Michael Bellman såg ut och hur han
framförde sina visor. Han lär ha varit lång, blek
och mager med blixtrande ögon, något böjd näsa
och fylliga läppar. Han ”såg ofta sömnig ut men
blev i ett ögonblick upplivad, full av eld och glädje”. Det mest kända porträttet, som finns på Gripsholm, är från 1779 och målades i olja av Per Krafft
d.ä. på uppdrag av Gustav III. Bellman är avbildad
i skjortärmar och röd väst och spelar på sin luta.
Förmodligen är bilden idealiserad. Konstnärsvännerna Elias Martin och Johan Tobias Sergel har
gjort mindre smickrande avporträtteringar, och
i KB:s handskriftssamling finns ett par självporträtt, på det från 1794, med dedikation till Helene
Quiding, har han avbildat sig själv som gammal,
sjuk och trött, rökande kritpipa. Han har också
ritat en teckning från sin tid i häktet våren 1794.
Enligt ögonvittnen var Bellmans röst ”inte
särdeles starktonig”, klar, välmodulerad och full
av dramatik, men det var framför allt sättet han
framförde visorna på som grep åhörarna. Han var
diktare, trubadur, sångare och imitatör på samma
gång och kunde härma en rad olika instrument
och människoröster. Ackompanjemanget var
sparsmakat och bestod av cittra (luta) eller mandolin, och takten angav han genom att trumma
med fingrarna mot ett bord eller fönster. Bellman
kunde vara ömsom uppsluppen och yster, ömsom
sorgsen och dramatisk i sina framställningar.
Melodierna till sina texter lånade Carl Michael
Bellman från operor, operetter, dansmusik och
folkvisor som var på modet. Lutherska koralmelodier till dystra psalmer kunde få oväntad
komisk effekt om de försågs med en ny text.
Visorna var lätta att lära sig, även om de ibland
omarbetades så mycket att de endast bar spår
av originalmelodin. Melodierna innehåller ofta
hänvisningar till eller satiriska ordlekar på deras
ursprungliga texter. Till de flesta av melodierna
har man kunnat spåra något slags förlaga, men
till ett fåtal har man misslyckats. Det gäller ”Träd
fram du nattens gud”, ”Vila vid denna källa” och
”Liksom en herdinna”. Därför kan man inte utesluta att de är komponerade av Bellman själv.
År 1777, när Bellman var nära trettioåtta år,
gifte han sig med den tjugotvååriga Lovisa (Louise) Fredrika Grönlund, dotter till en tulltjänsteman. Förhållandet mellan svärfar och svärson lär
ha varit gott, men svärfadern såg genast till att
det upprättades ett äktenskapsförord mellan makarna. Paret kom att få fyra barn tillsammans,
alla söner. Sonen Elis dog i kopporna när han
var två år. I sin sorg skrev fadern vaggvisan ”Lilla
Charles, sov sött i frid” till den nyfödde sonen
Carl. Familjens ekonomi var usel. Bellman, som
tidvis uppträdde på slottet, älskade vackra kläder
som han inte hade råd med och försummade arbetet som skulle försörja familjen. Genom att ta
ytterligare lån för att betala gamla skulder lyckades han nätt och jämt undgå bysättning. Familjen tvingades att flytta ofta, hela tiden till sämre
bostäder. Bellman ägnade sig åt ett intensivt nöjesliv och sågs på fester hos vännen Tobias Sergel
och Helena Quiding på Heleneberg. I och med
mordet på Gustav III 1792 förlorade Bellman sin
viktigaste ekonomiske beskyddare. Lagsökningarna blev allt fler, samtidigt som skaldens hälsa
försämrades. Våren 1794 satt Bellman i arrest under tre månader i högvaktsflygeln på Stockholms
slott för en gammal obetald skuld. Medan han
vistades där författade han en rad texter och visor
och påbörjade också sin självbiografi, Levernesbeskrivning, som han dock aldrig hann avsluta.
När hans vänner löste ut honom var han trött
och sjuk. Efter frisläppningen sattes Bellman
och hans hustru på egen begäran under förmyndare. Då ägde de i princip ingenting förutom
sina gångkläder. Den sista tiden präglades helt av
sjukdom. Hösten 1794 samlade han ett stort antal
av sina tillfällighetsdikter och gav som julklapp
till Elisabeth Westman. Flera prominenta personer, bland andra Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, besökte honom under hans sista dagar.
Den 11 februari 1795 dog Carl Michael Bellman
och begrovs sex dagar senare på S:ta Klaras kyrkogård. Par Bricole hedrade honom med fanor,
parentationer och sånger, skolgossar sjöng och
Olof Åhlström framförde några av diktarens melodier på orgel. Hustrun och de tre sönerna gick
bakom kistan. Det fanns inga pengar till gravöl
efter begravningsceremonin. Var hans grav finns
vet man inte. År 1851 lät Svenska Akademien resa
en gravvård med Sergels medalj i brons till Carl
Michael Bellmans minne på kyrkogården. Bellmans änka Lovisa Fredrika kom att leva sitt liv i
yttersta fattigdom och dog först 1847.
Slutligen vill jag nämna en rörande handskrift
som innehåller två brev från Carl Michael Bellman till Elisabeth Westman och två akvareller,
också de utförda av honom (signum Vf 38). Breven är daterade till den 31 augusti 1793. De två akvarellerna, som har måtten 17,5 × 32 cm föreställer ”Bellmans likprocession” och ”Trakteringen
på Kräftriket”. Breven, möjligen skämtsamt menade, är en beskrivning av hur Bellman ville att
hans begravning skulle gå till.
På den första teckningen, likprocessionen, har
skaldens nära vänner avbildats. Direkt efter anföraren kommer fruarna Westman, Bellman och
Schröderheim. Sedan följer ett antal personer,
alla namngivna i brevet. Till bilden har skalden
diktat följande rader:
Äntlig är den stunden inne, at jag måste ombyta
linne, ock låta mig nedsättas i grafwen med Préstafwen; jag har förestaltat om mitt hus, med Saffrans:
kringlor ock talg-ljus, och från krogen förgylta Lyran, skall jag bäras bort med ohyran.
Den andra teckningen avbildar gravölet, som
skulle gå av stapeln på krogen Kräftriket, även
kallad Första Torpet, som låg vid Brunnsviken.
Broder Elfman drar ”Ceremoni-skottkärran”
lastad med porterflaskor till den väntande trakteringen. I nedre vänstra hörnet ser man en kista
med initialerna C M B uppställd på några öltunnor. Kanske var det så Carl Michael Bellman önskade att hans begravning skulle gå av stapeln.
Det skulle i så fall ha varit i hans anda.
K ÄL LOR
Britten Austin, Paul. Carl Michael Bellman: Hans liv, hans miljö,
hans verk. Malmö: Allhem, 1970.
Sohlmans musiklexikon, andra. rev. och utvidg. upplagan. Stockholm: Sohlmans, 1975–1979.
Svenskt biografiskt lexikon.
Red:s anm. Bellmanssällskapet har tillgängliggjort
hela Standardupplagan, såväl texter som kommentarer, för läsning online eller för nedladdning.
Se: www.bellman.org
63