F Ö R O R D
Transcription
F Ö R O R D
1 FÖRORD Nu kommer jag att publicera hemsidan om byarna Viken, Fyrås och Solberg i Hammerdals socken. Jag börjar med att publicera de ovärderliga anteckningarna som Arne Andersson nedtecknat om dessa byars historia från 1300-talet till dags dato. Därefter kommer mina beskrivningar över byarnas gårdar. Att jag överhuvudtaget kunnat göra detta tackar jag min far, Alfred Jönsson, för. Hans osannolika minne och kunskap om gårdarna har jag försökt att nedteckna. Min pappas kunnande kommer sig av att han arbetade mycket i skogen med män som var till åren kommen redan då. Tack och lov lade min pappa mycket på minnet. Ett stort tack riktar jag även till Jan Lövgren på SCA:s arkiv på Merlo slott. Han har gett mig mycket information och de dokument han skickat mig styrker många gånger min pappas minnesbilder. Tillsammans ger de här två källorna uppgifter som jag är stolt att kunna presentera. Ett stort tack till Hans Stål som stått ut med mina frågor runt det datatekniska samt för korrekturläsningarna. När jag beskriver gårdarna kommer jag att göra det i bokstavsordning vilket innebär att de kommer i oordning vad gäller den geografiska placeringen. Namnen på gårdarna är min fars och det finns kanske de som förbryllas över vissa namn. Gårdar kan byta namn allt efter det att de byter ägare. Senare kommer jag att publicera en karta över bygden där jag märket ut gårdarna. Jag har fått tillstånd av hitta.se att publicera en karta från dem. Arne Andersson skriver också att han ej beskrivit Solbergsvattnen vilket jag gör. Jag har tillbringat många somrar på Karelen och många är timmarna som jag varit i båten. Lokalt säger man Uti vattnan om Solbergsvattnen. Naturligtvis har jag lärt mig av min far att hitta bland stenarna ty de är många i Fyrsjön och Uti vattnan. I den första delen skriven av Arne Andersson blir det i stort sett inga bilder eller fotografier. Det blir desto mer av det min beskrivning av gårdarna som följer senare. Någon släktforskning har jag inte ägnat mig åt. Trots detta kan vissa människor komma att beskrivas men det är av sporadisk karaktär för att kunna visa på någon eller några personer som bott på respektive gård. Upprepningar finns i materialet och det får ni leva med. Någon rättstavning är det inte fråga om, jag skriver som ord (jämtska), namn och gårdar uttalas. 2 FYRÅS – VIKEN Arne Andersson avslutar i sin förnämliga avhandling om Fyrås – Vikens skifteslag från 1300 till nu ”att kanske finns det någon som vill fortsätta”. Jag har i alla fall gjort en början. Där kommer undertecknad in i bilden. Jag har frågat min far, Alfred Jönsson, om vad han vet om dessa byar, Fyrås, Viken och Solberg. Han flyttade till Viken 1940 och han kom att arbeta under många år i skogen. Där lärde han känna många äldre män som berättade om dessa byars historia. Vid några ställen i Arnes text lägger jag till eller förklarar olika saker. För att visa var jag går in använder jag denna typ av text, arial. SOLBERG – VIKENS SKIFTESLAG 1300 TILL NU En krönika över de samfällda byarnas utveckling från Sigurd i Riisvik till dagens Solberg/Vikens samfällda marker – sammanställd och utforskad av Arne Andersson i Solberg i december 1982. Det är mitt intresse för historia bakåt i tiden både för min egen gård och släkt men även för skifteslagets historia. För att få ordning och lätttillgänglighet skrev jag ner och sammanställde gårdshandlingarna från 1709 till nutid för nr 5 Jonkgården och från 1714 till 1830 för nr 3 Pe Ershagården. Samlade även dokumenterade uppgifter om skifteslaget vilket till slut blev så omfattande att jag insåg att det borde skrivas ner. Källorna äro Johan Hemmingsson, Ede. Han har redovisat en del utslag från Hammerdals Tingsrätt från 1600-talet i Hammerdalskrönikan. Jag har ett digert protokoll från avvittringen 1772 med många uppgifter om gårdarna och deras bönder. Storskifteshandlingarna 1793 när skogen skiftades upp första gången ger också information. Storskiftet över inägorna 1827 och laga skiftet 1889 – 1900, dessa handlingar ger information om byarna, gårdarna och människorna som inte funnits annars. Har uppgifter från bystämmoprotokoll samt från landsarkivet. På lantmäteriet har jag fått kopior från avvittringen och storskiftena som äro intressanta. Tyckte även att jag skulle skriva ned vad jag minns av pappa, Anders Larssons och farbror Olof Larssons berättelser. Karin Olofsson, med tillgång till ordbehandlare har skrivit materialet. Solberg den 20 – 02 – 1993. 3 Äldsta uppgiften har jag fått i Landsarkivets Diplomatarium. Den 29/9 1344 är Viken omnämnd i Registrum Eclecie Upsaliansis. Något ytterligare stod inte där. Det kan möjligen vara i något kyrkligt sammanhang. Det bör vara detta Viken i Hammerdal det är frågan om. 26/4 1347 Torsten Aslesson, Åsen, säljer sin hustrus del av fisket ”i remme” till sysslomannen Niclas Persson. Nästa dokumentation rör Sigurd i Risvik 1410 och 1428. Förklaringen till årtalet 1410 fann jag i Jämtlands och Härjedalens historia. Drottning Margareta av Danmark, Norge och Sverige hade skänkt 7 000 svenska mark eller 2 000 lödiga mark till Trondheims domkyrka. Nu skulle Jämtlands bönders halva markskatt ingå i denna gåva. Drottningen hade även skänkt samma summa till Uppsala domkyrka, den andra halvan av markskatten skulle gå dit, det skulle bli 600 mark för den senare halvan. Då upprättades det berömda skuldebrevet den 4/4 1410 i Mordviken mellan 117 bönder i Jämtland och drottning Margareta. Det är kalvskinn och finns i Riksarkivet. I Diplomatariumet har jag sett Sigurd i Risviks och Arne i Gåxsjös namn bland de 117 andra. Bakgrunden för det andra årtalet är den välkända försäljningen av fisket i Rångnoret och älggravar i Björnkälen. Sigurd i Risvik hade blivit kallad till fogden Sten Öndsson. Hans far Önd Pedersson hade tidigare köpt andelar i Rångnorets fiske och björngravar på Björnkälen och nu ville sonen köpa de andelar Sigurd hade. Fisket och älggårdarna skulle ingå i kungens ”kongs stabur”. I köpebrevet står det ”Svva mykit fiske mik tilhörer I Rånganores fiske ok ther til svva många älghe gravva laka gr uppa biörna käll I Hammerdals sokn… 12 juni 1423”. Särskilt bra fiske och älggårdar kunde köpas och säljas som fastigheter med erhållande av laga fasta och som beskattades. I en jordebok från 1540-talet, som förvaras i Köpenhamn, finns uppgifter angående skinn som skulle levereras i skatt av bönder i Solberg, Viken och Fyrås. ”Wys rente (skatt) aff Jemtland” Sigurd i Viken betalar 5 skinn i skatt, 2 skilling i afrad. Är det en ättling till den Sigurd i Risvik som omtalas 1410 och 1425, 130 år tidigare? Anders Jonsson, Solberg, betalar två skinn i skatt, två gråskinn. Anders i Solberg betalar tre skinn i skatt, två skilling i afrad. Lasse i Solberg betalar två skinn i skatt. Lasse i Togård betalar 1 skinn i skatt, två skilling i skatt. Mårten i Fyrås betalar 5 skinn i skatt och två skilling i skatt. Erik i Biörsgård betalar 2 skinn, 2 skilling i skatt och två skilling i afrad. Om det inte fanns flera bönder än dessa som betalade skatt fanns det 3 bönder i Solberg, 1 i Viken och 3 i Fyrås. Afraden gäller nog det så kallade Solbergslandet. Man kan även se att gårdsnamnen Togård och Biörsgård fanns 1540. 1622 den 26 februari hölls skatteting i Hammerdal då en man från Viken anklagar sina lagmän i Fyrås och Solberg för att ha huggit sönder bäverhus för honom. De anklagade sade sig 4 bara ha huggit upp en vak för att skölja en älghud. En man från Solberg anklagas för att ha dödat två bävrar. Bävergäll var dyrbart på den tiden. Vid hösttinget 1623 den 23 november var det en sakägare från Viken som anklagade en ”Laxmend” för att ha tagit fisk och rivit sönder näten för honom. Den anklagade nekade inte till att ha tagit någon småfisk men däremot till att han skulle ha rivit sönder näten. Uppgifter funna i böcker på Landsarkivet. 15 mars 1345. Kung Magnus tillåter bönderna i Hammerdal att hålla vapensyn om vintern, trots annan tid stadgades för Jämtland i allmänhet. 7 februari 1350. Kung Magnus meddelar bönderna i Ragunda och Hammerdal att han under sin resa till Sankt Olof kommer att stanna hos dem över påsken. Han flydde undan digerdöden. Spannmål som var bonde har infört till kyrkoherberget 1571. det kan ha sitt intresse att se vad bönderna hette. I Fyrås: Pedher 1½ spann, Mårten 1½ spann, Lussia 1½ spann, Erich 1 spann och Nijls ½ spann. I Wejkien: Sigurd 3 spann och Nijls 2½ spann, Oloff 1 spann, Tolsson ½ f:r, Gunborg ½ spann 1:f:r och Svven 1 spann. 1568: Helga i Solberg ½ spann, Store Nijls ½ spann, Botolf ibiden (därstädes) ½ spann, 1 fat, Johan 3 f. Liille Niclas 1 spann och Pedher 1 spann.Wijkien: John 4 marker och Niels 4 marker, Bothvidh 4 marker och Niels 4 marker. Store Niels 4 marker och Niels 4 marker. Mantalsregister aff Hammerdals tingslag efter tolf edsvurne män thet berättedt havffa. BALTSARFEJDEN 1611 – 1613 Vid Baltsarfejdens början 1611 hade svenska trupper gått in i Jämtland och tvingat bönderna att svära och skriva under trohetsed till Sverige. När Sverige förlorade kriget och Jämtland fortfarande skulle tillhöra Norge och därmed Danmark hölls räfs och rättarting med dem som svurit svenskarna trohet. Dessa förlorade äganderätten till sina gårdar. Detta straff drabbade cirka 1 200 jämtar. Danske kungen ville inte gå för hårt fram så bygderna skulle bli avfolkade så därför fick bönderna stanna som arrendatorer på sina gårdar samt betala en landskyld (böter) som straff. Vid freden i Brömsebro 1645 när Jämtland blev svenskt återfick bönderna äganderätten till sina gårdar. 5 Svvend Lauritzon havffer sworit svensken men är krötling, men hans son havffer sworit med maffer Lauritz Svvenson men hans fader dog giffaik tribut aff goedtzitt. Odels goedtz till 2 tondeer seed. Landskyld 3½ marker. Anders Nilsson fick 5 mrk i landskyld. Lauritz Fastensen 4½ mrk, Biörn Povvelsen 4½ mrk, Peder Joensen 3 mrk och till sist Olluff Hemingseen er tagen Rysland der han vvar 16 aar gammel för en knegtt havffer sworit svvensken Odlas goedtz att Ytter Solberg till 3 fgr seed. Landskyld 1 mrk 5 sk. SOLBERGSLANDET Solbergslandet var ett avradsland som tillhörde kronan men som bönder i Solberg, Viken och Fyrås fick mot arrende nyttja fiske, skogsslåtter, jakt och andra nyttigheter där. Bönderna fick inte äga skogsmark (skatteskog) längre bort än en mil från byn, den s.k. avradsmilen. Bortom denna mil var det kronans mark. Solbergslandet omfattade nuvarande Skyttmons och Öravattnets samt halva Mårdsjöns skifteslag. Enligt avvittringshandlingarna 1772 skulle gränsen mellan Solberg och Vikens skatteskog och kronan blivit bestämt redan 1666. Den skulle även varit urhuggen någon gång på 1700-talet. Att skatteskogen fick sträcka sig mer än en mil från kan bero på att Vikensbönderna anlagt en fäbodvall, Nybodarna, före 1770 nära intill gränsen mot kronan och kanske tyckte avradsnämnden att den borde få komma på skatteskogen. Böndernas skog kallades skatteskog därför att de betalade markskatt för den. 1645 hade sex bönder i Solberg, två i Viken och en i Fyrås genom befallningsman Jacob Christophersson Stenklyft fått rättigheter till Solbergslandet mot nio riksdaler i årlig arrendesumma. Det var då endast några kvar som Jämtland tillhörde Danmark. Antal bönder i Solberg hade nu från 3 ökat till 6 och i Viken från 1 till 2. Det motsvarar gårdsnumren i dag. Den 6 april 1657 klagade Hemming Biörsson och Jon Eriksson i Fyrås över att de betalat ”Två Richzdaler” till fiskalen Rafad Pålsson i avrad utan att ha fått något avradsbrev. Det sades att nämnda trakt brukats av bönder i bygden ”Men ingen årlig Afrad till Kongl. Maijistet och Cronan gifwit”. Vid indelningsverkets tillkomst skulle avradsskatten gå till rusthållare och till Majorens kompani. Då gick det inte längre fuska. Den 9 sept 1666 hölls avradsransakning i Hammerdals sockenstuga inför landsbokhållare och beffallningsman för Jämtland, länsmän, nämndemän, talvmän och tingslagets bönder. Landshövdingen Carl Larsson Sparre ”Friherre till Cronobergh, Herre till Ulfåsa och Marieberg” hade förklarat de Danska avradsbreven ogiltiga. Han var nog inte någon vanlig strunt. De obebodda avradsland, ens nyttigheter som slåtter, bete, jakt och fiske värderades på nytt och erbjöds de tidigare innehavarna. Nya avradsbrev utfärdades. Dit hade kommit Tage Månsson, Jöns Joenssen och Pehr Olofsson, västgöte från Fyrås som inte hade någon lott i afradslandet ”för de andra grannarnas Treskhet”. Fyråsbönderna fick igenom sitt krav hos nämnden. 6 ”Hvarför blev nu slutit att alle som i ofwanskrifne byar boende ähre skole för samma land skiäligh Afradh till sina gårdar nyttia och bruka”. Sven Olofsson, Pehr Pedersson, Erich Pedersson, Britha Änckia, Anders Pedersson, Oluff Andersson (sex från Solberg). Christen och Peder Larsson (två från Viken). Willam Pedersson, Tage Månsson, Jöns Joenssen, Anders Siuhlsson, Hemming Biörsson, Peder Oluffsson, Joen Pedersson (sju från Fyrås). Tillhörigheten till Danmark hade satt sina spår i namnen. Dessa femton skulle betala årligen 12 öre silvermynt vardera, tillsammans 5 daler 20 åre årligen för Solbergslandet. Många byar i Jämtland hade avradsland och hade tron att de skulle få behålla dem så länge avraden betalades. Men myndigheterna började uppmuntra människor att anlägga nybyggen på dessa avradsland och lockade med skattefrihet i tio till tjugo år. Tanken var nog att så småningom få in mera skatt än vad avraden inbringade. Det blev ju också en kolonisation av ödemarker. Bönderna klagade över intrånget men 1752 kom en resolution om avvitring vilket innebar att kronans mark skulle avskiljas från böndernas skattejord. Okunniga myndigheter trodde att avvitringen skulle vara klar på två somrar men det tog hundra år. AVVITTRINGEN Nybyggena i Skyttmon, Öravattnet och Långvattensbrännan började anläggas 1750 och 23 år senare skulle de bli egna skifteslag den 19 oktober 1773 påbörjades avvittringen av Solbergslandet. Sammanträdet hölls i Viken med landshövdingen och Baron Falkengren och andra ombud. Kungörelse hade upplästs i kyrkan. Från Viken infann sig Jonas Ersson och Göran Svensson, från Solberg Pär Larsson, Lars Olfsson, Sven och Anders Anderssöner, Daniel Persson, Per Olofsson, Lars Olofsson den yngre, änkan Elin Danielsdotter och hennes barns farbroder Anders Jonsson, Jonkgården. Han och Olof Persson blev senare vald som ojäviga bisittare och avlade nämndemanseden. Anders Jonsson var min farfars farfars far. Det kan då vara genom Anders Jonsson Jonkgården som dessa protokoll finns här i gården ur vilka jag tagit uppgifterna. Avradsbrev från den 6 september 1666 upplästes. Så och ett undersökningsprotokoll från 1764 vari framgick att sex nybyggare i Aspnäs och Skyttmon fått tillstånd att anlägga nybyggen om sex och ett halft tunnland. Att tre nybyggen om vardera ett tunnland skatt på Öravatnsbrännan fick anläggas. Nybyggena voro påbörjade sedan 1750. Solbergs och Vikens män ingåvo en karta som lantmätare Eric Callevagen bevittnat 1765. Denna skulle härröra från en karta affattad år 1717 av lantmätare Spole. Den visar Solbergs och Vikens skatteskog, den börjar vid Åhrholmen i Halasjön, går nordväst mot Storflon, Ahlahögen i öster, Löflinden till Julsångskälla, Tannetufava och Fyrsjön, går österut till högsta Hallen. Fyrås byamän som hade en avradsslåtter vidd Halaån långt inne på Solbergs skatteskog förklarade kartan från 1717 ogiltig. De menade att Solberg och Vikens män visade kartan för att få ett stort stycke skog och Fyrås män skulle mista avradsslåttern vid Halaån 7 (”En slåtter som Fyråsbönderna påstod härrörde från 1666 års avtalsbrev”) om den kartan lades till grund för avvittringen. Solbergs män sade att 1717 hade Fyrås hemmanen inte någon slått på berörda trakt. Avradsslåttern skulle ha tillkommit vid en syneförrättning 1733 eller 1734 av skäl dom inte kände till. Så förklarade sig Solberg och Vikens män sig nöjda med att avvittring sker samt att de då njuta vad dem efter deras skattetal samt deras behov tillkomma bör. Kronofullmäktige ansåg att det skulle skiftas enligt de punkter som angetts i 1666 års avradsbrev och 1717 och 1751 års kartor riktiga och giltiga. Så Fyråsbönderna hade inget för sina minst sagt oförskämda påståenden. Man kan tro att de hade brist på mulbete och skogsslåtter för 7 Fyråsbönder skulle samsas på lite drygt 3 000 ha medan 8 bönder i Viken och Solberg hade 15 000 ha. 1717 års karta är intressant för den visar att det fanns fyra fäbodar på skogen, nämligen Vikbodarna, Storåsen, Kvarnkälen och Hallbodarna. Vid efterfrågan fick Rätten veta att hemmanen i Viken och Solberg äro skatte och den förra utgör fem och ett tolftedels tunnland och den senare femton och sex tolftedels tunnland, tillhopa tjugo och 7 tolftedels tunnland med följande utsäden när hälvten trädes, nämligen Jonas Ersson i Viken tre och en fjärdedels tunna, hans granne Göran Svensson två och en tredjedels tunna, men Solbergs byamän träda allenast en tredjedel och beså de övriga två tredjedelar, Nr 1 Pär Larsson och Lars Olofsson tillhopa tre och tre fjärdedels tunna. Nr 2 Sven och Anderssöner tillhopa fyra och en halv, Nr 3 Daniel Persson fyra och en half tunna, Nr 4 Pär Olofsson två och en half, Nr 5 Elin Andersdotter och hennes barn fem, samt Nr 6 Lars Olofsson fem tunnor tillhopa trettioen och en fjärdedels tunna korn årligen, utom ärter som sås på trädet. DEN 20 OCTOBER Gick rättens ledamöter på besiktning av Vike bys ägor och lägenheter. Åkerjorden är mycket stenbunden och besvärad av vattendrag från berget som också orsaker skugga på eftermiddagen med frostrisk på åkrarna. Berget var då bevuxet med små granar i skrevorna. Det hade blivit grov och lång granskog när de avverkades för inte så länge sedan. Gubbarna hade även varit upp på berget och tittat på utsikten och såg många större och mindre sjöar, tjärnar, floar och myrar men litet skog och gräsland. DEN 21 OCTOBER Inkom förteckning över slåttern i Viken. Varje myr är namngiven och hur många lass det gick slå där. Ett lass var det som rymdes i en skrinda på vinterföre och beräknades till 16 – 18 lis- 8 pund, cirka 140 – 153 kg. Nr 1 slog 14 lass hårdvallshö, 19 lass hästfoder, 40 lass starrfoder (14 lass hö, 59 lass skogsfoder) och föder 2 hästar, 10 kor, 6 ungnöt samt 40 småfäkreatur när löv, skal och granris också användes. Nr 2 slog 21 lass hårdvallshö, 38 lass hästhö, 79 lass starr (21 lass hö, 117 lass skogsfoder). Detta föder 2 hästar, 8 kor, 4 ungnöt och 30 småfä. Vid nybodarna och Kjävåskjäls fäbodvallar hade boskapen nödig föda mestadels hela sommaren. Nr 2 i Solberg brukade också dessa fäbodar. Jonas Ersson och Göran Svensson hade strax förut anlagt Nybodarna. Kjävåskälen är nuvarande Vikbokälen, Kjävåsflon låg bortanför och Kjävåsbackarna hitanför alla. Dessa tre namn är ur bruk och knappast någon känner till dem. Namnen tyder på att Vikbokälen på den tiden var beväxt med tall. Nu är det bara gran. Den växlingen kan ha som orsak en stor skogsbrand som gick över Vikbokälen på 1700-talet enligt muntlig tradition. Fiske i Fyrsjön och andra vatten säges föga svara mot förnödenheten. Kvarnställe finnes vid Halaån en halv mil härifrån. Älg finns på skogen mest årligen. För den brukas giller men det skulle ej ha lönat sig på senare år. Av fågelfänget kunde ge någon inkomst årligen. DEN 22 OCTOBER Besiktigades Solbergs by och ägor och tillhörigheter. Tyvärr finns den inte med. DEN 23 OCTOBER Ingåvo Vikens och Solbergs byamän en skrift som efter deras begäran intogs i protokollet. Där framhåller de att av deras gamla slåtter blivit anslagen till nybyggarna och att de ändå måste betala den tidigare åsatta avraden. De säger sig egentligen inte klaga men återkommer till att det faller dem både drygt och sällsynt att mista ägor utan att utgifterna också minskar. Dom skriver att eftersom boskapsskötseln är en ansenlig del av deras näring och det enda dom ska använda vid Kronoutlagors betalande samt att vid missväxtår förskaffa oss säd, frökorn. För att kunna underhålla de kreatur som behövs för detta anser dom sig behöva den skatteskog som erkändes 1666 fast den kan synas något vidlyftig. Kronofullmäktige androg följande: Ehuru han inhämtat följande vid undersökning att Solberg och Vikens innehav av såväl krono som skatt till större vidd än till deras behov kunna åtgå kunde han inte göra något slutligt avgörande förrän lantmätare Biur infann sig med kartor. Om hans uteblivande orsakat någon gravitation i Kronans kostnad skulle han ersätta denna. På Allmännings Avvittrings Rättens vägnar: Carol. Mag Wasell. År 1773 den 6 december samlades myndighet och allmoge på Mo gästgivaregård till laga afgjörande företaga de då förehavda avvittringsmål rörande vist utrymmes afrösande och till de- 9 lande för Raftsjö nybygge beläget i Sikåskälens Kronoallmänning samt om Kronor´avradslanden Gåxsjöskogen, Gränåslandet och Solbergslandet med därå grundade nybyggen Ottsjön, Laxsjön, Skyttmon, Öranvatenbrännan, Långvatnbrännan och Länglingen. Syneprotokoll blevo upplästa. I övrigt blev inte så mycket uträttat. DEN 16 DECEMBER Samlades Allmännings Avvittrings Rätten igen samt Solberg och Vike män samt nybyggarna på Skyttmon, Öravatnsbrännan och Mårdsjön. Undersökningsprotokoll upplästes. På grund av lantmätare Biur tidigare frånvaro och därmed uteblivna kartor hade det hela uppskjutits tills nu. Men nu var han närvarande och fick uppmaning av Herr Landshövdingens och Riddarens Högvälborne Baron Falkengrens befallning att inkomma med förklaring över orsaken till sina tidigare uteblivanden. Han inlämnade två kartor undertecknade av lantmätare Esping år 1751. Den ena över skatteskogen och den andra över Solbergslandet. De befinnes dock vara ofullständiga. Nu ville bönderna till lantmätaren få uppge sina ägors lägen och rymd och på kartan tecknas. De förmodade att detta blev billigare för både skattemän och nybyggare och skulle kartan visas nästa dag. DEN 17 DECEMBER Översåg rätten ovan berörda kartor men fann det osäkert om avtecknad slåtter blivit på rätt ställe placerad. Dessutom saknades många slåttestycken, det gick heller inte säga om tunnetal och vidd och det skulle även vara höprov och avkastning med mera. Det överenskoms att tidigt nästa vår skulle lantmätaren avfatta och å karta lägga alltsammans som å skogen finnes hvarvid Rätten för den skull lät förbliva. År och dag som för skrivet står. Carol. Mag. Wasell Har inget protokoll från nästa års avslutning av avvittringen. Vid släktforskning har jag sett nybyggarnas namn från Skyttmon och Örevatnet i husförhörslängder införda under byanamnet Solbergslandet. Några tankar om böndernas situation på 1700-talet. När man läser protokollen från avvittringen och storskiftet får man en inblick i hur slitsamt och hårt liv människorna på den tiden hade i Solberg och Viken. Bönderna skriver i en inlaga till avvittringsnämnden att deras viktigaste näring var boskapsskötseln. För födan och för att skaffa pengar till kronoutskylderna behövdes en ganska stor mängd boskap som det behövdes mulbete på sommaren och vinterfoder och dom menade att det behövdes en stor areal för detta. Dom hoppades därför få det område som blivit tilldelat deras skatteskog vid 1666-års avvittringssyn vilket dom inte var så säker på. Som dom dock fick. Det var ju endast bönderna som betalade skatt. Adeln var skattebefriad för att dom skulle bekosta militären. 10 Kyrkan skulle ha tionde av böndernas skörd. När indelningsverket bildades på 1600-talet skulle bönderna hålla soldattorp samt avlöna soldater utan skattebefrielse som adeln fått. Jag har några kvitton från 1796, 1797, 1800 och 1810 där Göran Andersson utbetalat korpralslön till Anders Åhsfelt och Nils Färd. Vid förteckning över Vikens slåtter visades att nr 2 slog 144 lass foder. Det är namngett 23 myrar där dom slog skogsfoder samt antal lass på varje myr. Dessa voro utspridda över hela skifteslaget som Nybodarna, Halasjön, Vikbodarna och över myrar närmare byn. Det finns namn som Rövarmyran, Grismyran, Tufflon, Forsflon. Sådana ställen som Furusjöflon, Måseflon, Bergmyran och Halkanflon verkar idag orimliga att slå som de äro idag. Vidare slogs feteslåttern på bägge sidor av Ammerån från Skyttmon upp till Fyrsjön och likadant vid Halaån. Om man beräknar 150 kg på varje vinterlass blir det för 144 lass 21 000 kg foder som skulle slås med lie, bredas ut för torkning, rakas ihop till högar och bäras i fång med ”femharva” till hästfoderhässjor eller starrlass. Det var 1,5 mil till de längst bort belägna myrarna att gå och bära verktyg och mat. Även under pappas tid kunde det bli 12 – 13 höjanveckor innan feteforet som slogs till sist var färdigt. Han berättade att dom hade ”sommartussan” på fötterna under slåttern. Det var strumpor med påsydda lädersulor. På hösten kunde det vara is på vattnet på morgonen som fritt gick ut och in genom ”sommartussan”. Genom att slåttern tog så lång tid varje år blev dom nog oerhört upptränade och skickliga i att slå och hantera ”foret”. Liorvet måste ha en viss utformning för att det skulle vara lättsamt att slå med, det var viktigt när det skulle hanteras hela dagarna i flera månader. Det var också lika viktigt att lien var bra. Böjen på den skulle ha rätt fason, den skulle vara vass och hålla bettet länge. Det kunde vara stor skillnad på olika liar. Virket som behövdes till hästforhässjor och starlass höggs på platsen. Till banden som roarna skulle ligga på och som skulle hålla ihop störarna togs vidjeband eller björk som behandlades som när man gör t.ex. ett halvbese. Att göra ett stort starlass riktigt som kan stå ute halva vintern utan att ta skada innan det kördes hem kan nog ytterst få idag. Det är nog endast någon gammal uv som kan det. På vintern skulle detta foder köras hem med häst. Skulle de då t.ex. till Nybodarna 1,5 mil och djup snö måste de fara med flera hästar samtidigt för att hästarna skulle få byta av varandra med att gå först annars skulle hästarna inte orkat. Det blev nog ansträngande dagar ändå. De startade medan det var mörkt och de kom igen när det var mörkt. Det fanns inte s.k. kälkverk då som man kunde sitta framtill och styra lasset genom att med benen styra stöttingen. Det var en släde med en skrinda och den gick lite som den ville. När lasset var färdigt och återtåget skulle anträdas kunde man sitta uppe på lasset. När det var första gången det var lös snö vickade lasset åt ömse sidor som en båt i stark sjögång så man fick balansera lasset om det vickade åt ena sidan. Då fick man kasta sig över åt motsatta sidan. Det hände nog att lasset vickade omkull ibland. 11 För att belysa svårigheterna som kunde vara för bönderna får jag återge en skrivelse som Daniel Persson lämnat till häradsrätten. Den 9 marti 1796 ägde han nr 1 i Lorås om tre tunnland. Han klagar över att han sällan får brödfödan för sig och sitt folk, än mindre något till sädeskorn (med sädeskorn menas nog utsäde) vartill frost och köld är mesta orsaken, så Gudi klagat jag för den skull är rätt mycket lidande och mången gång icke vet mig ringaste utväg till att betala kronoutskylderna. Nu hade han utsett ett ställe till nybyggesanläggande. Farssvedjorna kallade, gränsande mot länsman Kiöstadius Kil eller nybygge där han trodde att det inte var frostaktigt. Denna ansökan remitterades till Lofl. Allmännings Avvittringsrätten som skulle undersöka att inte nybygget var till andras förfång, hur mycket det gick att uppodla där och hur många frihetsår nybygget skulle behöva. Det blev nu inget nybygge för Daniel Persson som var född 1723, död 1783. (Här måste det vara något fel med årtalen, min anm.). Han blev istället gift med Maret Ersdotter, född 1738, som innehade nr 3 i Solberg och flyttade dit. Det var nog mindre frostlänt där. Han blev enligt den tidens lagar förmyndare för hustrun och fick därmed ansvaret för gården. Nu var det mycket kallare klimat från 1250 – 1900 och tiden 1550 – 1900 kallas för lilla istiden. Så Daniel Persson och andra levde i ett bistert klimat med regelbundet återkommande nödår. Det var korn, ärter, potatis eller rovor och råg som var största avbräcket i deras föda när det inte mognade eller förstördes av frost. När spannmålen ibland mognade och skulle skördas var också detta ett drygt arbete. En duktig karl som gjorde lång dag kunde med skära klara av en mäling. En hektar har tolv mälingar. Så t.ex. 2 hektar krävde 24 dagsverken. Dessutom skulle härvarna sättas upp skylar. En annan handling som visar vilket besvär den tidens människor hade med att skaffa sig mat. Utdrag av Häradsrättens Dombok uti Hammerdals Tingslag 28 marti 1754. Swän Swänsson och Erik Jonsson i Viken samt Daniel Persson i Solberg anhöllo att de mot åtta öre i silvermynt i årlig avrad nyttja tvänne små fiskevatten, Blekvattnet samt Elandsjön, som ej skola vara taxerade. Sedan Erich Olofsson och Mårten Olofsson i Gräningen fått del häraf inkommo de med påminnelse att efter en lantmätarsyn och revning de hade fått myrslåtter där fisket är beläget med en daler 16 öre silvermynt i avrad. De förmodade sig vara närmast att nyttja fisket. De skulle till nästa ting visa skrifter där det kunde utröna huruvida fiskevattnen äro under slåttern begripne. De voro beredda att gå två mil med nät för att fiska i dessa. Om det hade varit före 1750 innan nybyggarna på Öravattnet börjat sitt nybygge hade de inte behövt vända sig till Häradsrätten om lov till fisket för då hade Viken och Solbergarna rätt till Solbergslandet. Men nu visste de väl inte vad marker och vatten som blivit tilldelat nybyggarna. Det var inte förrän vid avvittringen 1773 som Öravattnet med sitt skifteslag gick fram till Solberg och Vikens skifteslag. 12 Storskiftet över skogen 13 Nästa stora händelse i skifteslaget var storskiftet av skatteskogen 1793. Den var tidigare samfälld. Storskifteshandlingarna äro mycket skamfilade av ålder och användning och därför svårlästa och delvis omöjliga att läsa. Hoppas det går att åstadkomma en restaurering av dessa. Gradering av äng och skog. Undertecknad med samtliga jordägare iakttogo först ängen som uppskattades till ett mot både dels bördighet och godhet sammanslagit värde, varvid då ett tunnland af den bästa och bördigaste ängen ansågs give 6 lass, blevo de mindre bördiga och av sämre höslag taxerade till 5½, 4, 3 ¾, 3½, 3 ¼, 2, 2½, 1½ lass tunnland. Skogsmarken med den bästa växtligheten fick graden 6, ett tunnland av andra graden fick 5, den tredje fick 3 och den sämsta graden fick 1. En del byamän hade genom uppröjning skapat hästfoderslått. Dessa skulle inte få ersättning utan marken skulle återgå till mulbete som ansågs kanske viktigare än slåttern. Alla hus på fäbodvallarna upptogs och värderades. Då kan man se att nr 1 Pehr Larsson, Övergård och nr 1 Olof Larsson, Landberggården hade hus i Storåsen och Finnbodarna. Anders och Gabriel Andersson nr 2 hade hus i Vikbodarna och Hallbodarna. Sven Andersson nr 2 hade nu efterträtts av Gabriel Andersson. Olof Persson nr 4 hade hus i Storåsen och Finnbodarna. Jonas och Göran Andersson nr 5 Jonkgården hade hus i Hallbodarna och östra Nybodarna. Anders och Pehr Larsson nr 6 hade hus i Kvarnkälsbodarna och Böjbodarna. Alla 6 gårdarna i Solberg voro nu delade första gången. Jonas Ersson nr 2 och Göran Svensson nr 2 i Viken hade hus i Vikbodarna och västra Nybodarna. De hade en stuga, fähus, mjölkbod och lada på varje vall och foderlador för hästfoder ute på skogen. Starrlassen fick stå ute till de kördes hem på vintern. Värdet på husen rörde sig mellan 3 och 1 daler, övriga hus mindre. Jonas Ersson te x hade 13 hus och lador, Pehr Larsson 17. De kommo överens om att fisket i Ammerån skulle delas i 7 jämngoda lotter. Lott nr 1 från Handflyn upp till Sågen (nuvarande Kvarnhällan) som genom lottning tillföll nr 3, ägare Pehr Danielsson och Lars Olofsson. Lott nr 2 från Sågen upp till Hovde tillföll Jonas Ersson Viken nr 1. Lott nr 3 från Hovde upp till Storfettjan och Gångnätviken tillföll Göran Svensson, Viken nr 2 och Olof Persson nr 4 i Solberg. Lott nr 4 från Storfettjan upp till Tronsnäset tillföll Pehr Larsson den äldre Olof Larsson nr 1. Lott nr 5 större och mindre Espfjärdarna till Stängseån tillföll Jonas Hansson och Göran Andersson nr 5. Lott nr 6 Stängseån och norra Bodholmen och södra änden av norra Stödesholmen jämte Siktjärn tillföll Anders Larsson och Pehr Larsson nr 6. Lott nr 7 från Tronsnäset på södra sidan berörde holmar till Fyrsjön tillföll Gabriel och Anders Andersson nr 2. Det gjordes en ändring så Jonas Ersson skulle få idka fiske ifrån Kvarnhällan och inte från Sågen. 14 Solberg den 16 oktober 1793. Pehr Larsson den äldre Anders Andersson Lars Olofsson Olof Pehrsson Jonas Hansson Anders Larsson Jonas Ersson nr 1 A nr 2 C nr 3 E nr 4 G nr 5 H nr 6 F nr 2 M Olof Larsson Gabriel Andersson Pehr Danielsson nr 1 B nr 2 D nr 3 F Göran Andersson Pehr Larsson Göran Svensson nr 5 I nr 6 L nr 1 N Så slutar storskiftet med följande fördelning. Sedan all denna beredning till Storskiftesdelningens verkställande härstädes föregått, överlades huruvida och i vad ordning, vart och ett hemmans blivande skiften så i äng som skog och utmark borde läggas utstakas varom jordägarna enhälligt överenskommet på följande sätt, nämligen: Nr 1 Pehr Larsson den äldre, Nr 2 Anders och Gabriel Anderssöner, nr 5 Göran Andersson undfå de så kallade Vikbodarna med slåtter däromkring samt skog på den så kallade Kälen. Olof Persson nr 4 och Olof Larsson nr 1 Storåsbodarna med skog och mulbete neder mot Halaån samt slåtter som därinom äro belägna och de efter sitt skattetal försvara kunna. Anders och Pehr Larsson nr 6 jämte Pehr Danielsson nr 3 och Lars Olofsson nr 3 bibehåller Qvarnkälsbodarna med skog och slåtter. Göran Svensson nr 2 i Viken ensam Finnbodarna med slåtter och mulbete till Böjtjärnbäcken efter Halaån ned till Solbergsvattnen och Ammerån. Jonas Ersson nr 1 i Viken och Jonas Hansson nr 5 undfå Hallbodarna mulbete nyttja de gemensamt. Skogsnyttingen blir efter var och ens del och skiften (Jonas Ersson hade tidigare haft Vikbodarna). Gabriel Andersson nr 2 och Göran Andersson Jonkgården nr 5 få förutom Vikbodarna även södra Nybodarna varest de en tid på sommaren hava nödigt mulbete för sina kreatur. Pehr Larsson den äldre nr 1, Anders Andersson nr 2 samt Pehr Danielsson och Lars Olofsson nr 3 åtaga sig att uti den s.k. Baksjöhöjden och Furusjöberget nya fäbodar anlägga samt den däromkring belägna marken gemensamt nyttja och utan delning bruka. Anders och Pehr Larsson nr 6 förbliva vid de s.k. Böjbodarna med mulbete däromkring samt Blåmyran. Solbergsbönderna ville ha samfällt bete. Vikens män ville få skogs- och mulbete avskilt från Solberg. Delning förrättades på sätt kartan och delningsinstrument visar. Lantmätare Mart Sunding 15 STORSKIFTET PÅ INÄGORNA Storskiftet på inägorna hölls 1827. På den upprättade kartan äro husen utritade så på den kan man se vilka hus som fortfarande äro kvar. Byvägarna hade annorlunda sträckning än nu. Av intresse är att på Lambergslarsgården nr 5 H fanns två bröder, Hans och Daniel Jonsson. En av dessa skulle flytta till anvisad plats och bygga en ny gård. Det blev nog Daniel som byggde upp den nya gården som är nuvarande Per Olofssons gård. På nr 6 (Jan Olofs) fanns även två bröder, Lars Persson och Sven Bomm. En av dessa skulle utflytta till anvisat ställe nedanför den gamla gården. Men den blev aldrig uppbyggd. Det hade nu blivit nya ägare från storskiftet 1793 utom på nr 3 Lars Olofsson. Hemmansklyvningar hade gjorts på nr 1 Övergård, nr 5 Jonkgården och nr 6. Nuvarande ägare. Nr 1 A2 Nr 1 Ab Nr 1 B Nr 2 C Nr 2 D Nr 3 Nr 4 G Nr 5 Ha Nr 5 Ib Nr 5 Ia Nr 5 Ib Nr 6 F Nr 6 K Nr 6 La Nr 6 Lb Pehr Svensson Daniel Svensson Lars Olofsson Elias Andersson Gabriel Andersson Lars Olofsson Hans Olofsson Hans Jonsson Daniel Jonsson Sven Tall Daniel Göransson Erik Ersson Pehr Andersson Lars Persson Sven Bomm SCA Övergård ” ” ” Gunnar Eriksson m.fl. ” Orvar Nilsson m.fl. ” Reinhold Norberg m.fl. “ m.fl. “ Nils Olof Berntsson m.fl. “ Sture Olofsson m.fl. ” Per Olofsson sterbhus ” Elisabet S och Karin P m.fl. ” Arne Andersson m.fl. ” Björn Häggdalen ” Johan Larsson efterlevnad Jan Olof Olofsson Jan Olof Olofsson De två gårdarna i Viken voro inte med på storskiftet på inägorna. Det ansågs väl inte nödvändigt när det bara var två gårdar. 5 juni 1827 M.J. De Molé Att Sve inte var med i storskiftet över inägorna har sin förklaring i att det inte blev någon bofast där förrän 1830. Berit Persson, Lorås, uppväxt i Sve har gjort en utredning om gårdarna i Sve och deras bebyggare. Den har jag fått en kopia av. Där framgår att Pe Svensagården fick en ägare som hette Elias Andersson som skrev under storskifteshandlingarna. Denna Elias blev sjuk och dog 1829. 1830 sålde änkan Ingeborg Månsdotter fastigheten 2 C om 2/8 mantal till sönerna Pehr och Anders. Bägge voro gifta och bodde på gården. De kommo överens om att dela gården men inte den odlade jorden och husen utan en skulle göra ett nybygge. Anders 16 med hustru Brita blevo kvar på gården medan Pehr och hustru Karin Ersdotter och 10-åriga Lisbet flyttade till Sve 1830. Det kunde ha varit någon odlad jord där eller fäbodar tidigare. Med tanke på namnet kan spekuleras i om första början där varit ett svedje. Dotter Lisbet gifte sig som 18-åring med Olof Olofsson född 1810 och död 1866. Han var bondson från Länglingen. De fingo 10 barn och Olof skulle ha odlat en mäling för varje barn. Sönerna Olof och Anders övertog gården. De passade på och delade gården underlaga skiftet 1889 – 1900. Olof gifte sig med Kerstin Hemmingsdotter. De fingo dottern Lisbet, gift med Petter Persson, Fyrås. Deras son Haldo Persson är nuvarande ägare till den gården. Anders som fick andra halvan av gården måste bygga nya hus. Han fick god hjälp av brodern Sven som var en duktig timmerman. Dessa voro ogifta båda två. Sven kom att bo hos Anders. Berits pappa Olof Nilsson var dräng hos Anders och Bertils mamma Britta var piga hos Magnus och Lisbet som hade den tredje gården i Sve. Det var en kort friareväg så det slutade med att de gifte sig 1929 och fick sedan köpa gården av Anders. Sven bodde kvar på gården medan Anders flyttade med sin hushållerska till Fyrås. Den tredje gården i Sve tillkom också genom hemmansklyvning av nr 1 Landbergsgården omkring sekelskiftet. Det var en dotter född 1871 på gården som hette Märet. Efter hemmansklyvningen flyttade hon med sin son Magnus till Sve och byggde där. Måste ha varit en duktig kvinna. Hon överlät gården på sonen Magnus och flyttade genom gifte till Tullingsås. Magnus gifte sig med Lisbet Pålsson, Ede, och barnbarn till Lisbet som kom till Sve som tioåring. Deras son Paul gift med Sigrid innehar gården och bor där ännu men har överlämnat den till sonen Per Magnus. JULSÅNGKÄLLAN Måste skriva om Julsångkällan som finns som gränsmärke mellan Fyrås och Solberg på kartor redan 1666, 1717, 1751, 1770 och 1793. Det är en blunder att den inte finns till på ekonomiska kartan. Den är källflödet för Blekmyrbäcken och ligger på 1:24 Fyrås. Rågången har flyttats från källan 500 m in på Solbergs ursprungliga mark. Det måste ha varit någon rågångsreglering då Fyråsborna fått den flyttad. I slutet av en ravin kommer vatten fram direkt ur marken. Det porlar och kvittrar inne i sluttningen av vatten som inte syns. Människorna som hörde detta 1666 tyckte väl att det lät som en julsång. Vattnet rinner utför ravinen och bildar Blekmyrbäcken. På andra sidan Kilvägen ligger en stor rödmosseflo som kan vara en överväxt sjö eller tjärn. I botten på denna finns mycket vatten som får sitt utlopp och rinner underjordiskt och kommer fram vid Julsångkällan. Det är en teori. Mossen växer rikligt där och höstflobräken har funnits där. I botten av källan och en bit neröver bäcken består av ett mycket finkornigt sediment som är ljust och kallas bleka. En kilometer nedströms bäcken finns en myr med bleka som kallas Blekmyren. 17 LAGA SKIFTET Laga skiftet påbörjades den 20 oktober 1889 och blev inte färdigt förrän 1900. Det måste ha blivit kostsamt att ha lantmätare med biträde och folk för skogsräkning, upphuggning av baslinjer, rågångar och rösläggning. Denna kostnad kan ha varit en bidragande orsak till att några gårdar under denna tid blevo sålda till W W AB. Skifteshandlingarna äro så omfattande att endast en del mindre avsnitt ur protokollen tas med. Kommissionslantmätare Hörnqvist inledde skiftet men slutade arbetet den 28 juni 1892 av hälsoskäl. Hans medhjälpare Auskultantlantmätare L J Filipsson övertog jobbet ensam. Denne hade en ovanligt bra skrivstil. Johan Larsson fördröjde skiftet åtskilligt. På de två första sammanträdena var inte närvarande men på det tredje kom han. Han förklarade då att hans och Per Olofssons fastigheter inte skulle ingå i skiftet. Han menade att deras fastigheter hade så ”rediga figurer att de kunde avstängas och särskildt brukas”. Sedan de på kartan fått utvisa sina skiften befanns det bara vara mindre än nio. Senare förklarade Per Olofsson att han måste deltaga i skiftet därför att han vid första sammanträdet medgivit att hans fastighet skulle vara med i skiftet. Johan Larsson anmälde jäv mot lantmätarna Hörnqvist och Filipsson därför att den förre skulle ha besökt grannen Anders Berg och då sagt att Johan Larssons gård skulle komma att utflyttas för att Berg skulle få rymligt och att han skulle ha blivit utvisad av Hörnqvist när han besökt honom för att få ett utdrag ur handlingarna. Förrättningsmännen och godemännen ansågo det anmälda jävet ej lagligen grundat. Johan anklagade även lantmätarna för att ha satt igång utstakning av baslinjer och uthuggning av skog ur dessa för tusentals kronor. Nils Ersa föreslog på ett sammanträde att beslut skulle tas om att ingen fick försinka skiftet men inspektor Jonsson i Viken menade att ett sådant beslut inte gick att göra utan de fingo vänta på utslag från Kungen för Johan Larsson hade gått till kungs med ärendet. Det blev avslag därifrån och dessutom fick Johan betala ganska mycket. Han dog inte långt efteråt. Hans son tillstyrkte då att gården skulle vara med i skiftet. Vid sammanträde den 6 september 1886 hade Gabriel Gabrielsson övertagit Anders Bergs hemman genom giftermål med Anders dotter Valborg. Vikenborna begärde att deras mark skulle bli avskild från Solberg. Solbergarna protesterade med motiveringen att all strandslått i Solbergsvattnen och Ammerån då skulle tillfalla Vilken. Det var en omfattande slåtter och tydligen viktig på den tiden. Vikenborna menade att vattnet var gemensamt och därmed också slåttern vid vattendrag. Det mesta ligger dock på land. Det blev ingen skillnad till säng och säte mellan Solberg och Viken. Anders och Olof Olofsson, Sve, passade på och delade sin ärvda gård. De kommo själva överens om rågångarna och märkte ut dem. Det gjordes en beskrivning av gårdarnas alla hus. Längd, bredd och höjd mättes och all inredning beskrevs. Det var många hus på gårdarna, t ex hos Måns Persson, Landbergsgården, fanns det 24 hus. 18 På tre gårdar fanns det trädgårdar med bärbuskar, rönn och hägg. Tre gårdar skulle flyttas ut, nämligen nr 3 Pe Ersagården, nr 6 Johan Larssons gård och nr 5 Landberglarsgården. De två första lågo så tätt med två andra gårdar att det skulle gå att hoppa på taken mellan gårdarna. Det innebar stor brandrisk. Någon skulle flyttas till Solbergstorpen och någon längre bort. Dessutom skulle det bli en ökning av åkerjorden genom att den åkerjord de tre gårdarna som utflyttade lämnade kom till grannarna och själva odlade de ny åkermark. Landbergsgården låg för sig själv i utkanten av byn så jag kan inte förstå varför den skulle utflyttas. Ägarna till dessa kunde själva flytta husen och få betalt av skifteslaget eller också ombesörjde skifteslaget flyttningen. Ingen av dessa gårdar blev flyttade och uppbyggda igen och husen skulle vara borta inom vissa år. Nr 3 Pe Ersagården såldes först till 6 bönder i Greningen. Lars Danielsson och Olof Mattsson köpte sedan 150 ha var av nr 3 och skulle sedan köpa resten men innan dess hade W W AB´s gubbar varit till dem och fått dem att sälja resten. Först 1656 hektar år 1884 och 158 hektar 1893 till W W AB. De voro inte intresserade av husen och åkerjorden. Johan Larsson på nr 6 hade en son, Olof, som köpte en gård i Marieby och hans fyra systrar gifte sig med bönder och så då blev den gården inte uppbyggd. Lars Larsson på nr 5 Lambarlarsgården var ogift. Han flyttade en loge till Solbergstorpen innan han dog 1899. Följande ägare med mantal äro angivna. Nr 1 Nr 2 Wifstavarf Eric Ersson Grossh. Appelberg Måns Persson 1/6 mantal 1/6 ” 1/8 1/16 ” Sammanlagt nr 1 2 089 ha Sven Andersson Anders Olofsson Olof Olofsson Gabriel Gabrielsson Anders Svensson Norberg Sammanlagt nr 2 Nr 3 Wifstavarf Olof Olofsson Roos Magnus Ersson Lars Danielsson Olof Mattsson Erik Olofsson 1/8 mantal 1/16 ” 1/16 “ 1/8 ” 1/8 ” ½” 2 141 ha Nr 5 2/9 mantal 1/9 ” 2/45 ” 1/45 ” 1/45 “ 1/45 “ 4/9 “ Lars Larsson Göran Larsson Anders Hällzen Lars Danielsson Olof Mattsson 1/12 mantal 1/24 ” 1/8 ” 1/8 ” 1/8 “ ½ “ 19 Sammanlagt nr 3 1 994 ha Nr 4 Sammanlagt nr 5 1 950 ha Nr 6 Nils Ersson ¼ mantal Gabriel Gabrielsson Olof Johansson Per Olof Viklund Per Larsson Per Olofsson ¼ mantal 1/16 ” 1/48 ” 1/24 ” 1/8 ” ½” Sammanlagt nr 4 613 ha Sammanlagt nr 6 1 882 ha Nr 1 Viken Nr 2 Viken Jöns Larsson Inspekt. A. Jonsson Heffners AB 1813/9216 mantal 1813/9216 mantal 1555/1608 ” 37/72 ” Hemming Göransson Per Göransson Wifstavarf ” Nicolaus Bolin 1/12 mantal 1/12 ” 1/12 ” 1/16 ” 1/48 ” 1/3 ” Sammanlagt nr 1 2 355 ha Sammanlagt nr 2 1 250 ha Summa 3 3/8 gärde mantal. Laga skiftet blev så dyrbart att fisket ej skulle skiftas. Den gamla sämjodelningen från sekelskiftet skulle fortsätta att gälla. Försäljning av gårdar till W W i Solberg och Viken. Solberg 1884 20/6 1 656 ha nr 3 C 1885 23/4 1 263 ” ” 1 A 1893 24/3 153 ” ” 3 C 1903 28/4 101 ” ” 6 FCd 1903 24/11 151 ” ” 6 Fd Summa 3 244 ha Viken 1860 28/8 832 ha nr 2 H 1891 Samfällda 1892 ” 1892 ” 2 329 ha nr 1 G 1893 ” 1896 2 ha nr 2 1903 6” ” 2 1905 27 ” ” 2 1918 178 ” ” 2 1918 205 ” ” 2 20 Summa 3 239 ha 3 244 ” SCA:s ägda anreal i Solberg 6 483 ” TRÄDKÖP I SOLBERG OCH VIKEN Skogsmarkens värde fram till mitten av 1800-talet var som mulbete och skogsslåtter samt något husbehovsvirke närmast byarna. Men 1850 fick även skogen värde i Solberg. Den 27 juli 1851 sålde Solbergs och Vikens byamän en avverkningsrätt på 40 år till P J Heffner. Det gällde ett avgränsat område tallmo mot Skyttmon. En Wilhelm Pilo gjorde en beskrivning 1859 – 1861 på uppdrag av W W AB över bolagets hemman och skogar i Hammerdal. Han uppskattar Solberg och Vikens skog till 13 000 tunnland. Detta bör vara trakter för skogsköpet Furusjöberget, Baksjön och Erlandsjöklumpen varå någon märkbar avverkning ej ännu skett. Å denna skog bör kunna erhållas minst 100 000 sågtimmer á 11 – 12 tums diameter samt 5 – 600 bjälkar om 12 – 13 tum. Förberedelse för flottning var gjord. En kanal från Greningssjön till Baksjön, 700 fot lång var grävd. Även en kanal från Baksjön till Getsjön, 1 000 fot, var grävd och en kanal från Stortjärn till Stenvattnet, 2 000 fot, var färdig samt Sundsbäcken från Stenvattnet ned i Halasjön är upprensad så att den är flottbar. Dessa kanaler behövdes för att flotta virket från Baksjöhöjden och Erlandsjöklumpen. Virket från Furusjöberget kunde höras direkt till Solbergsån (Ammerån). Virke som kördes ned till Halaån och Solbergsån nedkommer under sommaren medans virket som kördes till Stortjärn och Baksjön nedkommer först andra året till Sundsvall. Att flottningen var besvärlig visar en rapport den 11/8 1857 där det framgår att av det 1857 intummade virket kvarlåg efter årets flottning 860 bjälkar, 700 sågtimmer i Edesjön, 250 bjälkar och 250 stockar vid Solbergshovde, 15 á 20 000 klampar i Språnghällarna och i Hannflyn 600 bjälkar och 350 sågtimmer. Dessa uppgifter hade Arne Andersson fått ur en utredning gjord av Lasse Norberg som examensprov. Han hade tillgång till W W AB:s arkiv. Pappa Anders Larsson berättade att bolaget insåg att de inte skulle hinna avverka all skog på avverkningsrätten så de ville göra ett nytt trädköp på samma trakt som det tidigare köpet men med sänkt lägsta tumetal på träd som fick avverkas. Vilket tumtal det gällde minns jag inte. Bönderna fick ett bättre pris nu för skogen. Lars Danielsson och Nils Ersa voro valda att göra upp affärerna med bolaget och när frågan om tumtalet för minsta dimension skulle mätas på högkant eller lågkant ansåg Lars D att det skulle vara lågkant men Nils E högkant. Då lät Lars D. Nils E. ta på en oval snusdosa under bordet och då insåg också Nils E. att lågkant skulle vara till deras fördel. Avverkningsrätten gällande nu i 20 år och gjordes tror jag på 1870-talet. Har två tumsedlar, en från 1852 och en från 1857 som visar att bönderna i Solberg då kunde leverera leveransvirke. 1852 hade Daniel Göransson och Gölin Jönsdotter i granngården gjort en gemensam virkesle- 21 verans. 1857 hade Daniel Göransson sålt virke till Grosshandlare J F Heffner, Sundsvall, för 325 daler. Några dimensioner ur mätsedeln: 20 alnar lång och 17 tum, 25 alnar lång och 17 tum. P U Nilsson har underskrivit mätsedlarna. Han titulerades Ekonomie Direktör och bodde på Biorsgården i Fyrås som fick namnet Herrgården när Nilsson kom till gården. Måste dra en rolig historia i samband med Direktör Nilsson. Landshövdingen kom på besök. Han åkte efter häst och det gick med skarpt trav in på gården. Det fanns en födorådsgubbe på gården och han var mycket rädd om hästar och tyckte inte om fortkörning. Han var också ute på gården när landshövdingen kom. När han stigit ur fordonet och kom fram till Direktören sade gubben ”kör fort n hen dynga å”. Vad säger gubben frågade landshövdingen. Han förstod inte vad han sagt men hörde väl på tonen att det var någon kritik. Det är inget att bry sig om tyckte Direktören. Vid laga skiftet gjordes mänga undantag (samfälligheter) för gemensamma behov. Det blev inte mindre än 44 undantag, därav 27 vägar, 6 båtplatser, 1 lertag, 2 myrtag, 3 nättorkningsplatser, 2 kvarnplatser, 1 kvarn och sågplats, 1 kanal, 1 utsiktstorn och Långkällan. En del vägar skulle vid påfordran skifteslaget bryta redan 22 september 1900 beslöts på bystämma om brytning av nya byvägar, nämligen väg från Måns Perssons torp till Gabrielssons gård, från den vägen en väg förbi Nils Ersons gård till Blekfors, väg från Olof Perssons gård till Solbergstorpen. Brytningen skulle annonseras ut och bortsättas till minstjudande. Den 11 maj 1901 beslöts om vägbryting från Hemming Viklunds gård förbi inspektor Burholm tills den möter vägen från Olof Perssons gård. 12 juni 1904 beslöts att bryta väg från Gabrielssons gård till Vikvägen och från Olof Perssons gård till Nygården samt väg till vårdstaden (båthusplatsen på Käringnäset). FINNBORISVÄGEN OCH STORÅSVÄGEN Vid byastämma 12 april 1930 beslöts att bryta väg till Finnboriset. Statsbidrag erhölls men vad som inte täcktes av detta utdebiterades, resten på fastighetsägarna enligt deras procent i skifteslaget. På en byastämma den 24 maj 1934 yrkade E O Nilsson att vägen till Storåsbodarna skulle restaureras och grusföras från Blekfors till Inrösningsjorden dit skifteslaget var skyldig att bryta väg. Eftersom många byamän fått utfartsväg till sina bodar och utskiften ansåg han det rättvist att de också fingo väg. Det var fyra bönder som hade bovallar i Storåsen, nämligen E O Nilsson, Nils Nilsson, Karl Olofsson och Magnus Persson. Vägmark var undantagen gemensamt med Vikbodarna till hitom inrösningsjorden där vägen till Vikbodarna avvek. Jägmästare Lindgren, W W AB, reserverade sig. Olof Persson tyckte skifteslaget skulle reparera vägen men endast dit vägarna skildes. Vid röstning vann Lindgrens förslag. Vägfrågan var upp på några bystämmor, bl a den 31 maj 1936. A E Olofsson föreslog då bordläggning av frågan för undersökning om statsbidrag kunde erhållas. E O Nilsson och Karl Olofsson valdes 22 att utreda frågan. Vid bystämma den 29 september 1936 upplyste E O Nilsson att om skifteslaget beslutade att bygga vägen kunde stats- och landstingsbidrag erhållas enligt länsstyrelsen. Lindgren yrkade avslag. Han menade att skifteslaget tidigare hade delvis brutit vägen men att den fått förfalla men en reparation kunde han gå med på. E O Nilsson upplyste om att de inte voro intresserade av någon reparation utan yrkade på att skifteslaget skulle bryta vägen. Han hade väl Finnborisvägen i åtanke. Vid röstning avslog bystämman detta. Storåsens män tog då ut stämning på skifteslaget. De ansågo att vad som blivit beslutat vid laga skifte gällde och det var nog flera byamän som hade den tron. Målet var uppe i tingsrätten flera gånger. Storåsens män hade advokat till hjälp. W W AB förde talan emot vägbrytningen. Det berättas att skifteskartan på grund av storleken rullades ut på tingssalens golv och där kröp domare, nämndemän och Solbergsgubbar för att se det som var aktuellt på den. Utslaget blev att skifteslaget inte var skyldig att bryta vägen. Det hade kommit en lag om enskilda vägar enligt vilken sådana vägar skulle bekostas av dem som hade båtnad (nytta) av vägen och därmed sattes besluten från laga skiftet ur spel. Vägarna ut på skogen för vilka mark blev undantagen, mark vid laga skiftet blevo inte brutna. Undantaget var Finnborisvägen. Nu täcker ett bra nät av skogsbilvägar nästan hela behovet av vägar för skogsbruket. FISKEVÅRDSFÖRENINGAR Redan 1923 hölls en bystämma angående jakt och fiske. Allt utförande av jakt och fiske som bröt mot jaktlagen och fiskestadgan skulle beivras. Det bildades en förening för ändamålet. Petrus Bergman valdes för fem år som bevakare och det skulle utverkas polismansskydd åt honom. Den lille Norberg ansåg att närsom sämsjodelningen 1793 gällde borde innehavarna av dessa sköta bevakningen på sina lotter. 1947 hölls bystämma då frågan om bildande av fiskevårdsförening behandlades. Fiskekonsulent Lappea Östersund hade kallats för information. På bystämma 26/8 1950 togs förslag om bildande av fiskevårdsförening upp igen. Det hade då rått totalt fiskeförbud i Ammerån i tre år. Norlen hos W W AB motsatte sig detta och menade att 1793-års sämjedelning gällde. Då skulle W W AB ensam haft rätt till allt strömfiske i Ammerån från Handflyn till Hovde förutom ättlingarna till Lars Danielsson och Olof Mattsson som hade del i nr 3. O P Persson med flera ansåg att vid laga skifte 1900 upphävdes sämjodelningen. Norlen föreslog att laga skifte över fisket och vattnet skulle göras. Två personer valdes att hos överlantmätaren skaffa upplysning om vatten och fiskerätter var gemensam samt hur laga skifte skulle utfalla. Det hördes inget från denna utfrågning. Den 13/1 1951 beslöts på en bystämma att en fiskevårdsförening skulle bildas. Denna bildades och var i funktion till 1990. Den 17/12 1987 lämnade Lars Arne Andersson m.fl. in en ansökan om bildande av fiskevårdsområde till lantmäteriet. Det hade kommit sådana propåer att fiskevårdsföreningarna och deras fiskekortsförsäljning skulle upphöra senast 1990. Den 18 juni 1990 kl 19.00 hölls förrättning på skolan i Solberg för ifrågasatte Solberg-Vikens Fiskevårdsområde. Förrättningsman var lantmätare Bengt Medin. I fiskevårdsområdet skulle enbart 23 Solberg och Vikens skifteslag ingå. Fiskenämnden ville ha med angränsande skifteslag men fick ändra sig. VATTENRÄTTEN Nästa begivenhet som berörde skifteslaget och Solbergs och Vikenborna gällde vattenrätten. Vattnet var odelat och därmed samfällt. I Ammerån fanns strömmar med en fallhöjd på 32 meter. Bönderna hade då majoritet i skifteslaget och i vattenrätten. Denna började få ett värde och byamännen gjorde en del sonderingar hos eventuella spekulanter vad denna fallhöjd kunde vara värd. 1944 eller 1945 hade de ett bud från SCA som de tyckte var bra och Sven Persson valdes att underhandla med Amundsson i Mårdsjön som var bolagets man. Men W W AB som hade genom gårdköp hela 46 procent av skifteslaget skickade ut faktor Bergman att gå runt bland bönderna och försöka få köpa deras mantal och därmed vattenrätt. Han lyckades få köpa av Magnus Persson, Hanna Olofsson och Sven Persson, sammanlagt 7,677 procent av deras mantal och vattenrätt och därmed hade W W AB majoritet med 54 procent och kunde bestämma över vattenrätten. Det hade på en bystämma strax förut bestämts att försäljning skulle göras gemensamt och det sågs inte med blida ögon att dessa tre sålde vattenrätten och omintetgjorde affären. 1945 hade bönderna beställt en utredning av advokat Gustav Hillborn om det kunde göras en försäljning av vattenrätten trots W W AB:s majoritet. Han fann att även om bolaget måste rösta med reducerat antal röster nådde bönderna ändå inte upp till 2/3 dels majoritet som behövdes för att tvinga fram en försäljning. När W W AB fusionerades med SCA kom vattenrätten i Ammerån i SCA:s dotterbolag Båkabs domvärjo. På 1960-talet gjordes utredningen för utbyggnad men man fann att en utbyggnad då blev för dyr. Det var svårt att genom dammbyggnader skapa vattenmagasin och det var låg vattenföring i älven och elpriserna voro låga då och innan det var försent blev Ammerån skyddad. Så trots alla turer i Solberg och Viken angående vattenrätten slutade det lyckligt. GAMLA BYSTÄMMOPROTOKOLL Har en bok med bystämmoprotokoll från 1891 till 1908. Det kan vara av intresse av att bara läsa om vad som avhandlades på den tidens bystämmor. 1891 är det först en utbetalningslista för rotejonen Brita Mårtensson för år 1890 och 1892 samt för Jonas Nilsson för 1891. Avgiften var gårdsvis enligt skatter från 1 till 27 kronor. 1891 finns en gånglista för Jonas Nilsson. Han gick mellan gårdarna och fick mat och husrum. Antalet dagar han var i gårdarna gick också efter skatter ifrån 2 till 23 dagar. Från 1891 finns en lista över de bönder som körde ved till hjälpbehövande på Kallasbacken, Märet Larsson och Kristin Magnusson och till Johan Gabrielsson. Den 20/1 1891 diskuterades på bystämma om Halåbron skulle ombyggas eller repareras. Byggnadsmaterialet och arbete skulle debiteras efter skatter. Bjälkarna skulle finnas där till den 1 april. 24 Fisket i Halasjön skulle arrenderas ut till Axsel Gyldenskepp, Storhögen, för 16 kronor per år i fem år. Förre ordningsmannen Lars Danielsson redovisade räkenskaperna som godkändes. Ny ordningsman blev Erik Eriksson. Den 11 maj 1892 eftersom M Holmberg, Greningen, avsagt sig fisket i Baksjön skulle Anders Johansson, Högarna, överta arrendet för 4 kr per år. Den 20/4 1891 beslöts att Halaåbron endast skulle repareras så att den blev farbar under sommaren. Under sommaren skulle plank sågas så att bron kunde repareras ordentligt till hösten. Det utdebiterades 2½ plank 8 x 3 tum per spannland. Måns Persson och Nils Erson hade inte levererat bjälkar, 16 alnar och 10 – 12 tum tjocka. Nu skulle ordningsmannen köpa bjälkar av G Gabrielsson för deras räkning. Den 6 maj 1891 fick A Ringström och Måns Persson 116 kr för snöplogning och 2,50 för plogen. Den 4 januari 1892 beslöts att postgången skulle fortsätta tre dagar i veckan. Det hölls auktion och E Eriksson hade lägsta budet, 16 kr och 75 öre. Posten kom till Fyrås från Östersund. Byborna betalade från 15 öre till en krona. Den 2 december 1891 klagades det över att det gick sakta med skiftet för lantmätare Hörnqvist och de skulle uppmana honom att få lantmätare L J Filipsson till hjälp. Hörnqvist hade problem med hälsan. Den 16 oktober 1892 hölls bystämma för att besluta om Halåsågen skulle ombyggas eller ej. Före beslut skulle en sågbyggmästare Lindgren först undersöka platsen och komma med kostnadsförslag. Sedan skulle ny bystämma hållas för beslut. Den 20 februari 1893 hölls sammanträde med Solbergs, Vikens, Fyrås, Kilens, Högarnas och Fagerlands byamän. Gästgivaren Hans Olsson, Mo, Jöns Nilsson, Sikås och Abraham Örberg, Gåxsjö, angående omläggningsfrågorna av landsvägen från Hammerdalssundet till Häggenås sockengräns samt vägen från Hammerdals kyrka över Gåxsjö till Föllinge gräns samt från Gåxsjö över Raftsjöhöjden till Häggenåsgränsen. Det uttalades att den av länsstyrelsen föreslagna vägsträckningen var högst ofördelaktig och de ansåg det bättre att frånsäga sig statsbidrag och själva upptaga vägen med en bättre sträckning med hopp om att Hammerdals kommun var villig att tillskjuta en tredjedel av kostnadsförslaget. Den 15/7 1893. Eftersom Gyldenskepp inte betalat arrendet för Halasjön skulle Anders Jonsson, Högarna, i två år få arrendet till 8 kronor per år. Den 7 januari 1895. Nämndeman Nils Eriksson fick som lägstbjudande sköta posthämtningen för 16 kr och 25 öre. Till ordningsman valdes A Norberg. Den 7 januari 1896 skulle Nils Eriksson sköta postbärningen. De som hade Länstidningen (?) skulle betala 1/3 mer än de som hade veckotidningar. 25 Den 15 februari 1896. F d ordningsmannen Erik Eriksson som inte lämnat redovisning av bykassan skulle få betala ränta på 159,50 kr tills han lämnat ifrån sig bykassan. Vidare beslöts att kvarnstenarna i Halaåkvarnen skulle flyttas ur kvarnhuset till lämplig plats. Den som ville använda kvarnstallen skulle lägga på den nytt tak. 2 januari 1897. Nu skulle arbetaren Elof Olsson sköta postbärningen för 16 kr och 25 öre. Den 22 september 1900 beslutades om brytning av nya byvägar, nämligen väg från Måns Perssons torp till Gabrielssons gård och från den vägen en väg förbi Nils Erssons gård till Blekfors. Från Olof Perssons gård till Solbergstorpet. Brytningen skulle sättas bort till minstbjudande. Till vägdirektion valdes Per Larsson, Nils Ersson och Lars Danielsson, den senare även kassör. Den 11 maj 1901 beslöts om brytning av väg från Hemming Viklunds gård förbi inspektor Burholm tills de möter vägen från Olof Perssons gård. Under 1902 skulle O Ryding vara postbärare för 18 kronor även1903. Den 24 oktober 1903 beslöts att begära 50 kronor i ersättning av W W AB för skada och intrång i Halasjön. Vidare att på auktion försälja inventarier i Halaåsåg och kvarn på tid som bestämdes senare. 1904 skulle posten hämtas söndag, tisdag, torsdag och lördag för 25 kronor. Postbäraren skulle tillse att tillräckligt antal tidningar fanns. De skulle lämnas hos Nils Karlsson, A S Norberg, Nils Ersson och Gabriel Gabrielsson. Den 12 juni 1904 beslöts att bryta väg från Gabriel Gabrielssons gård till Vikvägen och från Olof Perssons gård till Nygården och vidare vägen till”vålstan”. I min ungdom kallades båthusplatsen på Käringnäset ”vålstan”. Delägarna i myrtaget i Bleckmyren diskuterade om uppdelning i lotter av myrtaget samt dikning och torrläggning av detta med utlopp i Blekmyrbäcken. Den 23 december 1905 diskuterades om förvärv av byggnadstomt för småskolan. Alla ville ha den nära så det blev 10 olika förslag. Beslut sköts på framtiden. Det ansågs orättvist att bolagen som hade byalagets halva skattetal men endast ett fåtal åboende som voro skyldiga att leverera ved till skolan. Så beslöts att köpa veden så fick bolagen deltaga i vedkostnaden enligt skatetal. Änkan Karin Svensdotter (Anders Strandbergs moder) hade lägsta budet för postgången. Den 7 juli 1906. Arbetet med vägarna skulle fortsätta. Vägen från Blekmyrbäcken till sågen (Halaån) och från Blekfors mot Storåsen till inrösningsjorden. Den 27 oktober 1906. Bystämma med Solberg, Viken och Fyrås angående fortsättning av den undersökning Lit och Häggenås gjort för Inlandsbanans sträckning. För alternativet Handog – Kilen – Hammerdalssjön skulle Fyrås byamän bistå med hantlangning. Västra sträckningen 26 skulle stakas under ledning av orgelbyggaren J Landberg. Den 27 oktober 1906 lämnade J Landberg en redogörelse för den av honom verkställda undersökning av Inlandsbanans sträckning. Att övergången av Nybyhöjden endast kunde försiggå om en skärning gjordes. Att undersökningen endast varit okulär och lutningsförhållandena endast efter den stakade linjen blivit upptagna. Här slutar protokollsboken. Efter 1908 fram till 1930-talet finns tyvärr inga bystämmoprotokoll. FÄBODAR Med hjälp av gamla kartor och handlingar ska jag försöka göra en beskrivning av de fäbodar som funnits och finns i skifteslaget. På karta från 1717 finns Vikbodarna, Storåsen, Kvarnkälsbodarna och Hallbodarna. På goda grunder kan man anta att första byggelsen var i Viken. Den åbo som fanns där fick behov av fäbodar och anlade Vikbodarna. Han fick nog vara ensam där ute en lång tid. Så småningom anlades nybyggen i Solberg, kanske av folk från Vikengården. Odlingsläget i Viken var inte det bästa med vattenflöde från berget som även skymde eftermiddagssolen med frostrisk. Solberg har kraftig lutning mot sydöst, är mera exponerat mot solen. Åkrarna kom i större höjdläge med mindre risk för frost. Redan 1613 var det 6 bönder i Solberg som miste äganderätten till sina gårdar genom Baltzarfejden och samma antal bönder var det vid storskiftet 1793. När de två Vikenbönderna skulle buföra sina kreatur till Vikbodarna måste de göra en stor krok förbi Solberg och den byns kreatur. Så då lät lantmätare Sunding Viken nr 1 få Hallbodarna och Viken nr 2 fick Finnbodarna, kanske för att underlätta buföringen. Som ni vet försöker jag ta reda på hur gammal rödstugan i Viken är. Om vi ser till ovan uppgifter så ser vi att Viken nr 1 fick Hallbodarna 1793. Det skiftet hör till röd-stugans gård. Vi kan då på goda grunder anta att huset är i alla fall från minst 1700-talets senare del. Göran Andersson, Jonkgården, och Gabriel Andersson, Norbergsgården, fick Vikbodarna. Man kan spekulera i om Sigurd i Risvik hade anlagt Vikbodarna redan 1410. Man kan se att lantmätare Sunding inte gjorde några onödiga förändringar. Bönderna fick stanna kvar i de fäbodar de av ålder haft samt att skogsskiftena fick ligga i närheten av fäbodarna. På kartan från storskiftet 1793 finns ytterligare 4 fäbodar, nämligen Finnbodarna, Östra och Västra Nybodarna och Furuslåtta. Som ni ser i delningsbeskrivningen och på kartan blev ett stort område, Baksjöhöjden och Furusjöberget, odelat och samägt av fastigheterna A. C. E och F. Dessa blevo uppmanade av lantmätare att anlägga nya fäbodar på Baksjöhöjden och Furusjöberget och dessa blevo antagligen ganska snabbt anlagda. Furusjöbodarna, nuvarande Bergbodarna, anlades av A nr 1 dåvarande ägare Pehr Larsson nuvarande Övergård och C nr 2 dåvarande ägare Anders Andersson nuvarande Pe Svensagården och Baksjöhöjdbodarna E och F nr 3 dåvarande ägare Lars Olofsson och Pehr Danielsson Pe Ersagården. 27 Vike bönderna Jonas Ersson och Göran Svensson säger vid avvittringen 1772 att de strax förut anlagt västra Nybodarna. Den 10 oktober 1836 förrättades en beskrivning av åker och äng hos Olof Johansson, ägare till nr 3. Han uppger då att han nyligen anlagt en fäbod vid Halaån som kallas Tokmyrbodarna. Det har funnits ytterligare en fäbod som kallas Nybodarna vid Halaån en bit nedanför Halaådammet på nr 6:3. Det finns inga hus där nu. Det har använts av gårdarna på nr 6. Det finns heller inga hus i Finnbodarna, Östra Nybodarna, Furuslåtta och Baksjöhöjdbodarna och på andra fäbodar är husbeståndet starkt reducerat. Böjbodarna finns inte upptagna på kartan, antagligen för där fanns ingen uppodlad vall men det fanns hus och bodarna använde av de två gårdar som fanns på nr 6 då Anders och Pehr Larsson. Dessa två och Pehr Danielsson och Lars Olofsson använde Kvarnkälsbodarna. Första stugan i Nybodarna är byggd före 1770 av Vikbönderna och stod fram till 1940-talet. Den hade jordgolv, en eldstad mitt i rummet och rökhål i taket och nävertak. På en stock var inskuret ett årtal från 1700-talet. Denna tillföll Olof Mattsson vid laga skiftet 1900 men han lät den tyvärr förfalla. Förra sommaren (?) var jag ute för att leta efter tecken av Baksjöhöjdbodarna och fann så småningom en hög gärdsel från stängsel runt vallen och nedersta timmervarvet av ett hus. Det Växte stora träd inne i fyrkanten. Det kan mycket väl vara resterna av första stugan från slutet av 1700-talet. Uppe på höjden finns en grotta med is i hela sommaren. Den användes som kylrum av fäbodtöserna. Bodarna användes in på 1900-talet. Vikbodarna som finns på kartan 1717 är troligen anlagda av Vikenbönderna, när kan man inte veta, där var dessutom senare i tiden bägge gårdarna av nr 2. Men vid storskiftet blev Viken nr 2 Göran Svensson flyttad till Finnbodarna och Viken nr 1 Jonas Ersson nr 1 flyttad till Hallbodarna. Kvar blev bägge gårdarna nr 2 Anders och Gabriel Andersson, nr 1 Pehr Larsson, Övergård, och Göran Andersson nr 5 Jonkgården. Genom delning av nr 5 Jonkgården blev det fem buseten i Vikbodarna fram till laga skiftet. Om vi tittar på ovanstående stycke ser vi att före 1793 hade Viken nr 1 och 2 andra fäbodar så rödstugan i Viken kanske närmar sig 1750-talet då det gäller byggnadsår. Vallen var då stor med 36 hus där. Nu är de igenvuxna med skog. Efter laga skiftet flyttades tre av vallarna ut på de nya skiftena. På dessa finns husen kvar i mer eller mindre bra skick. Av gamla vallen finns en liten del av Norbergsvallen med öppen stuga kvar. Av de ursprungliga 36 husen vid laga skiftet finns ett hus kvar. Före laga skiftet när Vikbovallen var gemensam för fem gårdar berättade pappa att det var mycket folk och mycken ungdom där, särskildt under slåttern. Under helgerna samlades folket för umgänge och ungdomarna var uppe under de ljusa sommarkvällarna. Deras fäder vilade sig och voro pigga och arbetssugna och uppe tidigt på måndagsmorgnarna. De fick det jobbigt 28 med att få upp och fart på ättlingarna men någon nåd till sovmorgon fanns inte. Norbergsgården hade korna i Vikbodarna till 1961. Det var sista året någon i byn hade fäboddrift. Anders och Pehr Larsson nr 6 jämte Pehr Danielsson och Lars Olofsson nr 3 fick behålla Kvarnkälsbodarna vid storskiftet. Olof Persson nr 1 Landberggården och Olof Larsson nr 4 (Nils Olof Berntsson) fick Storåsen. Genom hemmansklyvningar blev det fyra buseten där varav tre äro kvar med hus och öppen vall. Hallbodarna, Östra Nybodarna och Furuslätten är i SCA:s ägo. Det finns en stuga vid Hallbodarna. ”Gammelve” ska ha varit en fäbodvall. Efter laga skiftet anlade Sven Andersson en fäbodvall nära byn. Olof Olofssons bodar är av senare tid. Bergbodarna (Furusjöbodarna) anlades som vi minns av Pehr Larsson nr 1 Övergård och Anders Andersson nr 2 Pe Svensagården men genom delning av den senare 1830 tillkommo Petter Persson och Olof Nilssons vallar där. Det finns hus på den sista och Pe Svensa vallen. Vallen är öppen. Som vanligt hade gårdarna två fäbodar, en närmare och en längre bort från byn, 1,5 – 2 mil. Hämtning av smör och ost skedde med klövjehästar och förnödenheter till bodarna samtidigt. Pappa berättade att vana gamla klövjehästar fingo gå lösa och voro mycket skickliga att undvika hinder. Klövjesadeln skrapade aldrig mot trädstammar. Det berättas att Olof Mattsson hade en finnmärr som inte behövde någon ledsagare. Hon sattes igång på stigen till Nybodarna och sedan fick hon gå själv de 1,5 milen. Antagligen dagen efteråt lastades klövjan och så gick hon hem till Solberg. En gång hade hon sitt föl med sig. Hemkomsten dröjde och när hon kom hem var hon riven och blodig och klövjesadeln hängde på sned. Någon gick stigen till Nybodarna för att se vad som hänt. Han kom till ett ställe där tecken på att strid hade utkämpats mellan märren och vad han av spår och tecken att döma ansåg vara en björn. Hon hade kämpat duktigt och klarat både sig och fölet. KVARNAR OCH SÅGAR Med uppgifter från gamla handlingar ska jag även göra en sammanställning av kvarnar och sågar som funnits inom skifteslaget. Den äldsta uppgiften är från avvittringshandlingarna 1772, där nämns att Solberg och Viken hade tillgång till kvarn vid Halaån. Nästa uppgift kommer från storskifteshandlingarna 1793. Vid sämjodelningen av fisket delades Ammerån upp i sju lotter då första lotten blev från Handflyn upp till Sågen. Sedan görs en ändring så att lotten inte slutar vid Sågen utan vid kvarnen. Sågen finns utmärkt på kartan från Storskiftet och ser ut att vara vid Kvarnhällan. Men eftersom det gjordes en ändring av fiskelotten från sågen till kvarnen bör dessa inte ligga på samma ställe. Men det fanns då både kvarn och såg i Springhällarna och en kvarn vid Halån. När dessa kvarnar och sågar anlades är okänt. Det blev byggt en såg även vid Halaåkvarn. Då kan man tro att sågen och kvarnen vid Kvarhällan kom ur bruk för det var dubbelt så lång väg dit, dessutom måste man över Ammerån. 29 Enligt bystämmoprotokoll var Halaåkvarn och såg i bruk till 1880 – 90-talet. Den 24 oktober 1903 beslöts på en bystämma att auktion skulle hållas på inventarier i Halaåsåg och kvarn. Tiden för auktion skulle bestämmas senare. För då hade såg, kvarn, spånhyvel och kvarnstall blivit byggda vid Blekforsbäcken ännu närmare byn. Sågen vid Halaån var en ramsåg med ett tjockt och tungt blad som lades och vässades med yxhammare. Pappa sade att det blev mera stickor är spån av det. Det finns kvar en stenmur på båda sidor av Halaån för uppdämning av vattnet. Det finns ett sågblad kvar här på gården. Sågen vid Blekfors var en cirkelsåg. Midsommarafton 1941 hölls auktion på sågen och kvarnen i Blekfors. Den skulle rivas. Auktionen inbringade 278,87 kronor. Tänk om gubbarna i stället hållit tak på husen och haft dem kvar, vilken sevärdhet de varit. Det hade byggts en modernare ramsåg, med kantverk, hyvel och rälsspår på Tornvallen. Såghuset var nuvarande Tornvallen. Det bildades ett bolag där den som ville kunde köpa aktier. Solbergsbönderna gjorde en rejäl satsning när den byggdes 1915. Sågningen upphörde och F.U.F.F. fick nyttjanderätten till såghuset. Det bör även ha funnits en kvarn vid Gammelkvarnströmmen i Halaån. Vid laga skiftet gjordes ett undantag för kvarn och en väg till kvarnen 200 meter uppströms från Finnborisvägen. Det skall enligt muntlig tradition ha funnits en kvarn mitt i byn nedanför Lidéns. Byvägen gick inte där då utan det skulle vara en liten bäck där. FÖRTECKNING ÖVER GÅRDARNAS ÄGARE I SOLBERG OCH VIKEN FRÅN 1700TALET OCH FRAMÖVER Genom en del uppgifter från Landsarkivet och genom att se vilka som skrivit under storskifteshandlingarna ska jag försöka göra en någorlunda trovärdig förteckning över gårdarnas ägare i Solberg. Först nr 1 Landberggården och Övergård om tillsammans 2½ tunnland och 2089 ha. Den 15/11 1744 sålde Olof Svensson nr 1 om 1½ trög till Sven Olofsson. 1733 vid avvittringen uppger Pehr Larsson d ä att nr 1 sådde 3 och ¼ tunna korn. Man undrar om gården då var odelad. Den 21 november slöts avtal om att avstycka ett torp från nr 1 som Lars Larsson skulle besitta med vissa förmåner och lägenheter men något köpebrev blev inte skrivet. Den 11 mars 1831 blev genom dom från Häradsrätten Lars Larsson fastställd som ägare till torpet. Lars Larsson hade tagit ut stämning på Pehr Olofsson (Pehr Olofsson var då ägare till hemmanet) för att vinna nödig säkerhet. De kommo överens och gjorde en frivillig överenskommelse. Torpets inägor skulle vara som de voro inhägnade, vidare skulle torparen erhålla 7 lass ängsstarr på Olof Andersflon, Halasjösundet och en råk väster om gamla fäbodvallen. Vidare fick torparen odla upp en fäbodvall vid hemmansägarens nya vall i Storåsbodarna. Stängselvirke fick han ta. Bete för en häst och två kor och tolv småfä. Han skulle lämna 11 kappor korn i kronor tionde samt 4 Riksdaler Banco varje år, det var ett odelstorp. Köpesumman var 6 riksdaler 32 sp. skilling. 30 Torpet är det där Lars Landberg och hustru Greta bodde och sedan deras barn Kristina, Karin och Nils Landberg. Vid storskiftet 1793 då gården blivit delad skrev Pehr Larsson, Övergård, och Olof Larsson, Landbergsgården, under. Olof Larsson hade övertagit gården av fadern Lars Olofsson Landberg (f 1717) den 13/9 1780. Gården har nog fått namnet av honom. Den 23/3 1824 säljer Olof Larssons änka gården till Lars Olofsson som undertecknar storskiftet över inägorna 1827. Den 2/3 1828 säljer Lars Olofsson nr 1 om 1 tunnland till Per Olofsson gift med Anna Göransdotter, Jonkgården. Per Olofsson överlåter gården till dottern Gertrud, gift med Måns Persson. Brita Månsdotter, född 7/8 1854, dotter till Måns P, gift med Olof Persson och systern Märet, född 28/1 1871, delade gården 1900. Olof Persson och Brita stannade på gamla gården medan ogifta Märet med sonen Magnus flyttade till Sve och byggde upp en ny gård. En duktig kvinna. Olof Perssons son Karl Olofsson övertog Landberggården. Han gifte sig med Signe Borg. De voro barnlösa. Gården såldes till Lantbruksnämnden. Gunnar Eriksson köpte hus, jordbruk och ett skogsskifte vid gården. Bernt Nilsson köpte det större skogsskiftet vid Storåsen. Märet som flyttade till Sve överlät gården på sonen Magnus. Själv flyttade hon genom giftermål med Gabriel Jonsson till Tullingsås. Magnus fyra barn delade gården. Sonen Paul, gift med Sigrid, fick hemgården. Vi återvänder till Pehr Larsson och Övergård nr 1 om 1½ tunnland. Pehr Larsson som i avvittringshandlingen 1773 uppger att nr 1 sådde 3 ¼ tunna korn och 1793 skrev under storskifteshandlingen. Den 2/12 1793 övertog Sven Persson gården. Den 19/11 1822 sålde Sven Perssons änka ½ hemmanet om ¾ tunnland till Daniel Svensson. Den 19/11 1822 sålde änkan andra halvan till Per Svensson. Margit Danielsson ärvde fadern Daniels gård och även farbrodern Pehrs gård så hon blev ägare till hela Övergård. Daniel Nilsson, hennes son, övertog gården. Hans sålde den 23/5 1885 gården till Grosshandlare Appelberg och W W AB om 1 263 ha. Så vid laga skiftet, färdigt 1900, hade Grosshandlare Appelberg 1/8 mantal och Wifstavarf 1/6 mantal av gården. Daniel Nilsson fick enligt ett kontrakt 4 000,- för gården. När W W AB sålde gården och husen till Nils Ersha begärde de 4 000,-. Då hade alltså W W AB alltså 1 260 ha bra skogsmark till skänks. ”Baggböleri”. Nr 2 om 3 tunnland skatte har från början varit en gård liksom alla 6 gårdsnumren i Solberg. Den 14/3 1720: säljare: Jöns Persson köpare: Sven Andersson, Mo Den 21/3 1738: säljare: Sven Andersson köpare: Anders Svensson 31 Den 4/3 1770: säljare: Anders Svensson, ett torp köpare: Per Andersson faste 3/12 1771 ett torp. Torpet utgjorde en utlösen av nr 2 och skulle vara en sjättedel av hemmanet. Per Andersson var då en son till Anders Svensson. Per Månsson ägde torpet 1852 och hade kallat en lantmätare J Åsell att undersöka hur stor del av hemmanet torplägenheten utgjorde. Tingsprofessorn Färd som företrädde Per Månsson yrkade att om torpet inte ansågs skulle utgöra 1/6 av hemmanet skulle det ha de ägor det nu innehade samt att skogsmarken skulle ökas. Därom uppstod tvist men parterna fick rådgöra till eftermiddagen. Då hade de kommit överens att för att undvika dryg kostnad och rättegång att torparen fick de ägor han hade nu tills laga skifte över byn faller. Då torpet fick 1/15 av hemmanet. Eftersom Färd säger att torpet gått i arv bör det vara en Måns Persson mellan Per Andersson och Per Månsson. Men efter Per Månsson blev det en ny Måns Persson (den Måns Tarps jag skrivit om som sålde torpet till W W AB). Detta bör vara det s.k. Torpet där Lars Erik Hellberg bor. Vid avvittringen 1772 var Sven Andersson 2:5 och Anders Andersson 2:6 med för nr 2. Storskiftet 1793 undertecknades fortfarande av Anders Andersson medan Sven Andersson avlösts av Gabriel Andersson. Den senare för Norbergsgården och den förre för Per Svenssons gård (Orvar Nilsson). Gabriel Andersson överlät gården till Anders Gabrielsson 21/11 1810. Anders Gabrielsson överlät gården till Gabriel Gabrielsson. Han och hustrun Elin Danielsdotter från Jonkgården hade två barn, Brita och Gabriel. Brita gift med Anders Svensson Norberg och broder Gabriel delade gården och Brita stannade på hemgården. Hon och Anders Svensson Norberg fick sonen Svante som övertog gården. Sonen Reinhold övertog gården efter Svante och är nuvarande ägare. Andra halvan som Gabriel (StorGabriel) gift med Lisa Andersdotter, fick sammanslogs genom giftermål med Anders Berg nr 6:2. Sonen Gabriel gift med Gunhild Holmbäck övertog gården. Deras dotter Lisa gift med Ivan Andersson övertog sedan gården och deras son Björn Häggdalen är nu ägare. Får återvända till Anders Andersson som ägde andra halvan nr 2 nuvarande ägare Orvar Nilsson. Han överlät gården 2/12 1809 till Elias Andersson som skrev under storskifteshandlingen 1827. Elias Anderssons änka sålde gården till sönerna Per och Anders. De voro då gifta och hade familj och beslöto att dela gården. Anders blev kvar på gamla gården. Per och hustru Karin Ersdotter och 10-åriga dottern flyttade till Sve och byggde upp en ny gård. Anders Andersson överlät gården till en ny Sven Andersson som överlät gården till Svensson, Per, som efterträddes av Sven Persson. Hans sex syskon fick ett skogsskifte vid Bergbodarna. Sven Perssons systerson Ragnar Nilsson köpte resten av gården av honom. Ragnars son Orvar har nu gården. Per som flyttade till Sve överlät gården till dottern Lisbet och mågen Olof Olofsson. Deras söner Anders och Olof övertog gården och delade den under laga skiftet 1896. Olof blev kvar på 32 gamla gården och hans dotter, gift med Petter Persson, övertog gården och deras son Haldo Persson är nu ägare till gården. Anders som byggde upp en ny gård intill den gamla var ogift och sålde gården till Olof Nilsson och hans barn är nu ägare till gården. Nr 3 om 2 2/3 tunnland ha. Den 23 november 1714 hölls på ordinarie ting i Hammerdal utredning om en arvstvist. Ägaren till nr 3, Hans Olofsson, som avlidit hade varit gift två gånger med barn i bägge gifterna. Hemmanet skulle tillfalla barnen i första giftet. Christer Hansson och en syster gift med Nils Pålsson. Lösensumman skulle delas mellan alla barn och efterlevande änkan Ingeborg Ersdotter med sonen Hans. Den 17 september 1716: Till följd av Häradsrättens dom har Nils Pålsson utlöst hustruns halvbroder Hans Hansson och blev ägare till hela nr 3. Är detta riktigt enligt föregående domstolsutslag skulle Christer och systern äga gården. Den 6 mars 1731 ville Nils Pålsson överlämna hemmanet på grund av sin bräcklighet till sonen, Hans Nilsson, men detta blev inte beviljat. Den 28 maj 1740 hänvisade han åter till sin bräcklighet och ålder, 66 år, makan så gott som blinder och en dotter bräcklig å synen och ville nu sälja gården till sonen Olof Nilsson Dahlpil för 100 daler silvermynt. 1772 och 1793 har Daniel Persson, Lorås, och Lars Olofsson skrivit under avvittrings och storskifteshandlingarna för nr 3. De ägde halva gården vardera genom giftermål, den förre var från Lorås och den senare från Åsen. Den 12/12 1772 ville Jonas Eriksson, Viken, och hustru Brita Olofsdotter, var hon kanske dotter till Olof Nilsson och därmed blivit ägare till nr 3, sälja hemmanet till styvsvärfadern Daniel Persson för 100 daler silvermynt. Den 13 september 1788 hölls delning av nr 3 Daniel Perssons änka Märeta Eriksdotter och hennes styvson Pär Danielsson. Den 16 september 1789 fick dottern Elin, gift med Lars Olofsson, överta moderns del. Nya hus hade börjat byggas nedanför den gamla gården. Den 26/11 1819 säljer Elin och Lars Olofsson halva gården vardera till döttrarna Anna och Brita. Brita gift med Daniel Göransson, Jonkgården, säljer sin del till Olof Johansson den 13/3 1830. Den 6/10 1854 fick Per Ersa fastebrev på nr 3, därav namnet Per Ersagården. Per Ersa sålde nr 3 den 19/11 1876 till Heming Olofsson. Gården blev såld på 1880 – 1890-talet till sex bönder i Greningen. Utskiftet gränsade mot Greningen. Lars Danielsson och Olof Mattsson köpte cirka 150 ha vardera av Greningsbönderna och det avtalades att de skulle köpa resten senare. Men innan dess hade någon av W W AB:s gubbar varit dit och den 20/6 1884 köpte W W AB 1 656 ha av nr 3. De sålde hellre till bolaget än till byns bönder. Vid laga skiftet skulle husen flyttas ut och en ny gård anläggas men bolaget var inte intresserad av hus och jordbruk så nu finns inget av gårdarna kvar. Både Lars D. och Olof M. hade söner som kunde ha övertagit gården. Nr 4 om 1 tunnland och 613 hektar var av någon anledning den minsta gården i skifteslaget. 33 Den 18/11 1735 sålde Jon Andersson nr 4 till Per Olofsson, Fagerdal. Den 15/9 1778 sålde Per Olofsson till Måns Persson. Den 29/3 1803 sålde Måns Persson till Hans Svensson och Barbro Svensdotter. Den 30/3 1809 sålde Hans Svensson till Hans Hansson. Den 21/2 1844 sålde Hans Hansson halva gården till Hans Hansson den yngre. Den 16/11 1844 sålde Hans Hansson halva gården till Erik Nilsson och Malin Hansdotter, syster till Hans. Den 12/11 1845 sålde Hans Hansson d y halva gården till Erik Nilsson, Fyrås, som därmed blev ägare till hela gården. Erik Nilsson var den som kallades FärdErik. Hans son Nils Ersa övertog efter honom. Nils Ersa köpte husen och den odlade jorden av Övergård av W W AB. Sonen Erik Olov fick den och sonen Nils fick Nils Ersagården. Skogsmarken till den senare delades mellan bröderna. Bernt Nilsson övertog gården efter Nils Nilsson. Nils Olof Berntsson övertog gården efter Bernt Nilsson och är nuvarande ägare. Nils W Nilsson övertog gården efter Erik Olof Nilsson. Dottern Ingrid övertog gården efter Nils W Nilsson gift med Kjell Olof Eriksson och är nuvarande ägare. Nr 5 Jonkgården om 3 tunnland och 1994 ha. Gården ägdes odelad av Lars Jonsson. Han var ogift och barnlös och 1709 skänkte han gården till en systerson, Jon Hansson, mot fri sytning. Jon var född 1678 och gift med Lisbeth Ersdotter. 1738 inlämnade Jon en skrivelse till Hammerdals tingsrätt att förmedelst den ålder och bräcklighet han hade att få överlämna hemmanet till äldste sonen Hans för100 daler silvermynt. Han var 5 år gammal. Men rätten ansåg Jon Hansson ej så gammal, 50 år, att den kunde ge honom tillstånd att avstå hemmanet. Den 25 april 1741 tillstyrkte häradsrätten att Jon fick överlämna hemmanet till Hans mot fri sytning av föräldrarna. Utdrag ur domboken i Hammerdals tingslag den 15 november 1748. Då ville Jon Hansson och sönerna Hans och Anders att få dela hemmanet. Hans var gift och Anders skulle gifta sig. Rätten ansåg att gården hade så goda ägor att den kunde delas. Den 12/10 1750 hölls delning av hus och ägor. Det fanns gott om hus för dem bägge. Det blev så småningom så att Hans flyttade ut längst ner i byn nedanför Sture Olofssons gård, den s.k. Lambarlarsgården. Den 4/12 1790 övertog Göran Andersson nr 5 av Anders Jonsson. Han har skrivit under storskifteshandlingen. Han dog den 15/3 1822. Den 25/3 1825 övertog Daniel och Jonas Görans- 34 son nr 5. De delade gården. Jonas gifte sig med Elisabeth Israelsdotter och de flyttade till Görvik och sin del av nr 5 sålde han till Sven Tall. Den 28/10 1859 sålde Daniel Göransson sitt hemman till sonen Lars Danielsson. Han avled den 20 juli 1912. Lars Danielsson hade tillköpt Fyrbergsgården nr 1 och Kristentorpet i Fyrås och en del av nr 3. Änkan Anna Danielsson och fyra barn. Två med familjer bodde tillsammans tills alltihop delades på de fyra barnen och lantmäteriförrättningen blev färdig 1918. Anders Larsson, pappa, fick genom lottning Jonkgården. 1957 övertog jag gården av pappa. Den andra halvan som Jonas Göransson sålde till Sven Tall (han hette egentligen Sven Andersson och var från Orvar Nilssons gård) och hustru Margit Svensdotter. Gården såldes den 3/3 1847 till Gölin Jönsdotter och Nils Jönsson. Stina Nilsdotter, gift med Olof Mattsson, fick gården genom gåvobrev den 19 oktober 1893 kl 5:14. Gården delades sedan mellan deras sex barn. Dottern Karin fick hemgården och hennes son Teodor övertog den efter henne. Hans döttrar Karin och Elisabeth övertog efter honom och är nuvarande ägare. Får återgå till Hans Jonsson som fick den andra halvan av gården vid delningen 1750. Anders och Hans delade husen och åkrarna. Det var gott om hus så endast ett fähus behövde byggas och så blev det 18 mälingar åker på dem var. Alla åkrar hade namn. Så småningom flyttade Hans längst ner i byn och byggde upp en ny gård. Jag kallar den för nedre Jonkgården. Han hade 3 söner och 2 döttrar. Sonen Jonas Hansson övertog gården efter honom. Jonas skrev på storskifteshandlingarna 1793. Han hade två söner och 3 döttrar. Sönerna Hans och Daniel övertog gården. Vid storskiftet på inägorna 1827 delades gården igen och de blevo anmodade att på anvisad plats anlägga en ny gård. Det blev den gård som idag kallas Pelle Oshagården. Den 8/3 1834 såldes från en av gårdarna ¾ tunnland till Lars Larssons hustru Margit Svensdotter. Lars kallades Lambarlars d ä och gården fick namnet Lambarlarsgården. Namnet kan ha blivit förvanskat till Lambar. Han var gift med Anna Göransdotter från övre Jonkgården. De hade sönerna Lars (Lambarlars d y), Göran och dottern Ingeborg. Göran övertog den nya gården och Lambarlars d y den gamla gården. Sterbhusdelägarna efter Görans 4 döttrar och en son sålde den 7/1 1898 ¾ tunnland av skogen till Johannedals AB. 5:9 och 5:11 som går från Gravasund mot Skyttmon. I ett senare skede köpte Olof Persson husen, inägorna och ett skogsskifte åt sin son Per Olofsson och då fick den namnet Pelle Oshagården. Anders Hellzen köpte den 8/3 1834 ¾ tunnland av nr 5 av Daniel Jonsson. Ingeborg gift med Per Olofsson var syster till Lambarlars d y och Göran ärvde ett skogsskifte efter Lambarlars. Hennes barn, Olof, Anna, Brita och Ingeborg ärvde i sin tur och delade upp fastigheten. Så nu äger Olofs sonson, Jan-Olof, 5:15. Annas del ägs av barnbarnen Anna Greta Jönsson, Birgit Jernekrantz m.fl. Det är 5:13 Ingeborg som for till Amerika och ägde 5:12. Per Nilsson från Solberg träffade henne i Chicago och fick reda på att hon skulle sälja sitt skogsskifte. Skrev hem till sin bror Hans att han skulle köpa skiftet för hans räkning men han köpte den för egen del 1907. Hans barn och kanske barnbarn är nu ägare till 5:12. Den 31 35 oktober 1908 köpte Olof Olofsson 1/20 mantal nr 5 av Johannedals AB. Det var den ursprungliga Hellzengården. Omkring 1830 köpte Hällzén 1/8 mantal och Lars Larsson 1/11 mantal. Gården kom ur släkten. Hällzén var från Hälsingland. Lars son Lars övertog gården. Han dog 1899 och gården blev såld. En systerson till Hans och Daniel, Jonas Andersson, flyttade till Gravasund och byggde en gård där. Olof Olofsson köpte Hällzengården och hans son Sture Olofsson är nuvarande ägare. Gården Daniel Jonsson byggde upp kom i Göran Larssons ägo. Broder till Lars Larsson, Olof Persson, ägare till granngården köpte den och hans son Per Olofsson fick överta den och äges nu av hans efterlevande. Även av den övre Jonkgården blev en mindre skogsfastighet såld, Stina och Olof Mattssons sex barn delade gården. Dessa, Karin, Gertrud, Kristina, Olov, Nils och Mattias. Mattias sålde av 5:37 till Johannedal som den 17 september 1942 sålde till Erland Nihlen som sålde till Eric Hellgren den 7 april 1943 och vars son nu äger skiftet. Nr 6 om 3 tunnland 1 882 ha 23/12 1716 säljare: köpare: Lars Olofssons barn Olof Larsson 25/2 1741 säljare: köpare: Olof Larsson Lars Olofsson Blomin, 3 tunnland. Han uppgav vid avvittring att gården sådde fem tunnor. 5/9 1779 säljare: köpare: Lars Olofsson Anders Larsson, halva gården (Björn H) 15/9 1779 säljare: köpare: Lars Olofsson Pehr Larsson halva gården 1½ tunnland (Jan Olof) 17/3 ? säljare: köpare: Anders Larssons änka Pehr Andersson (Björn) Dottern Valborg, gift med Anders Berg, Kilen, överlät gården till Lisa Andersdotter, gift med Gabriel Gabrielsson, omkring 1890. De överläto gården till sonen Gabriel gift med Ghunhild Holmbäck. De överläto gården till dottern Lisa gift med Ivan Andersson de överlät gården till nuvarande ägare, sonen Björn Häggdalen. Återgår till Pehr Larsson som nu delade sin halva av nr 6. 36 26/11 1819 säljare: köpare: Pehr Larsson Lars Persson, hälften av 1½ tunnland, ¾ tunnland (Jan Olof) 26/11 1819 säljare: köpare: Pehr Larsson Per Persson 1½ tunnland hälften därav ¾ tunnland (Johan) 23/3 1825 säljare: köpare: Per Persson, arvtagare Olof Persson ¾ tunnland 16/3 1826 säljare: köpare: Olof Persson Sven Bom ¾ tunnland (Jan Olof) 17/4 1831 säljare: köpare: Sven Boms änka Olof Persson ¾ tunnland (Jan Olof) Denna Olof Persson efterträddes av Per Olofsson som efterträddes av Olof Persson som överlät gården till Anders Olofsson som överlät den till Jan Olof Olofsson, nuvarande ägare. Nr 6 K Pehr Anderssons gård blev delad och fram till laga skiftet 1900 hade tillkommit den så Kallade Johan Larsagården som då skulle flyttas ut vilket inte blev gjort utan revs bort. Men skogen delades på hans fyra barn av vilka sonen Olof och dottern Lisbet g m Mattias Olofsson, sålde sina delar 1903 till W W AB och dottern Siggas blev såld av förmyndaren. Dottern Lösses del g m Per Svensson ägs av sonen Johan Persson. Dottern Märet g m Per Viklund sålde sin del till systern Sigga och äges nu av hennes barnbarn Siri Öhman. Jag är medveten om att förteckningen över gårdarnas ägare inte är helt fullständig men jag skriver upp vad jag känner till. Nr 1 Viken om 3½ tunnland och 2 355 ha Den 16/6 1701, Kristen Persson överlät nr 1 till Per Kristenssons änka och Cecilia Hansdotters barn. Den 23/11 1717 överlät Hans Persson Viken nr 1 till Erik Örn på sina styvbarns vägnar (det saknas en ägare mellan Hans P och Eric Jonsson). Den 12/12 1772 överlät Eric Jonsson Viken nr 1 till Jonas Eriksson som har underskrivit storskiftet 1793. Den 8/12 1804 sålde Jonas Eriksson halva gården till Dragon Anders Ljung och andra halvan till Daniel Jonsson. Fortsätter med Anders Ljung och återkommer till Daniel Jonsson sedan. Den 26/3 1819 sålde Anders Ljung Viken nr 1 om 1 13/24 tunnland till inspektor Johan Gröndal. 37 Den 14/3 1831, länsman Johan Gröndals omyndiga barn Ulla och Greta Lisa säljer till Johan Karlsson på auktion. Den 30/10 1850 sålde Johan Karlsson Viken nr 1 om 259/384 tunnland till Jöns och Olof Henriksson m.fl. Så till andra halvan av gården. Den 23/11 1813 sålde Daniel Jonsson på auktion Viken nr 1 om 1 13/24 tunnland till Erik Jonsson. Den 18/11 1830 sålde Erik Jonsson och Ingeborg Persdotter nr 1 Viken, Skrapnästorpet till Erik Olsson och Brita Olofsdotter. Den 23/2 1844 sålde Erik Jonsson och Ingeborg Persdotter Viken nr 1 om 1 67/192 tunnland till Anders Göransson och Ingeborg Ersdotter. Erik är den omskrivna trollkarlen Erik i Viken. Anders Göransson var från Jonkgården, gift med Eriks dotter. De hade två döttrar, Ingeborg gift med inspektor Jonsson och Brita gift med Jöns Larsson. Sonen Anders hade velat övertaga gården men modern ville sälja. Anders var då myndig, de andra barnen voro omyndiga. Sedan bolaget köpt gården revs husen på gamla gården. Ett nytt bostadshus byggdes. Så kom Johan Karlsson med bröder dit från Kakuåsen som arrendatorer. Han var sonson till den Johan Karlsson som ägde gården mellan 18/11 1831 till 1850. Nr 2 i Viken om 2 tunnland och 1 250 ha. Den 22/11 1702 överlät Per Larsson gården som då var odelad till Sven Göransson. Den 11/12 1770 överlät Sven Göransson gården till Göran Svensson. Han har underskrivit storskifteshandlingen 1793. Den 7/12 1805 överlät Göran Svensson halva gården vardera om 1 tunnland Sven Göransson och Hemming Göransson. Fortsätter med Hemming Göransson som överlät sin del av gården till Hemming Hemmingsson den 20/11 1823. Den 18/11 1830 överlät Hemming Hemmingsson gården till Sven Hemmingsson. Tillbaka till Sven Göransson och hustru Anna Persdotter som överlät gården om 1 tunnland till Göran Svensson. Den 23/11 1849 sålde Göran Svensson gården till kaptenskan C C Edeslsvärd, född Ångman. 1860 blev 832 hektar av nr 2 i Viken såld till W W AB. Vid laga skiftet fanns följande ägare till nr 2 Viken. Hemming Göransson Per Göransson Wifstavarv 1/12 1/12 1/12 38 Wifstavarv Nicolaus Bolin 1/16 1/48 Har några uppgifter om avstyckade torp i Solbergsvattnen. Bergstorpet eller nuvarande Gravasun avstyckades av nr 5:9 och 5:10, då ägt av Johannedals AB, tidigare ägd av Hans och Daniel Jonsson. Avstyckningen gjordes för deras syster Elin gift med Anders Ersson, död 11/3 1830. Deras söner Erik och Jonas delade torpet som var 25 hektar stort. Anders Hellzen som ägde en del av nr 5 tog ut stämning på bröderna för han menade sig ha större rätt till torpet. Men Kongl. Svea hovrätt avslog den 19 november 1886 stämningen. Näste ägare jag känner till är Norberg från Grönvik som överlät torpet till två av sina söner. De sålde torpet den 26 februari 1942 till Ture Jonsson som sålde det till Nils Gustav Österholm den 26 augusti 1942. Hans dotter är nu ägare. Rutjontetorpet Den 26 februari 1838 gjordes en avstyckning av ett torp från nr 2 i Viken, en gård som ägdes av Sven Hemmingsson och Göran Viklund. Torpet köptes av Gratialisten Jöns Gren och hustrun Ingeborg Salomonsdotter. Gratialist var en avskedad soldat som fick vissa gåvor eller förmåner. Torpet var beläget på Barhällnäset och skulle odlas upp av Jöns Gren från ris och rot till åker och äng. Jonas Hansson Rut med hustrun Karin blev sedan ägare av torpet och då fick torpet namnet Rutjontetorpet. Efter den blev Erik Anton med hustrun Kristina ägare till torpet. Erik kom från Lycksele till Borgvattnet som dräng. Kristina kom från Värmland till Borgvattnet som piga och då gick det som det gick. De slog ihop sina påsar, gifte sig och köpte Rutjontetorpet och flyttade dit. De hade en dotter, Maria, som blev gift med Manne Karlsson från Stugun. De övertog torpet som då hette Erik Antonstället. Deras dotter Märta, gift med Gunnar Eriksson, blev därefter ägare till torpet. Karelen blev ett nytt namn på området med smålänningen Malmsten som upphovsman. Han bodde på Bolinsgården under andra världskriget med de kalla vintrarna. Det var mycket skrivet i tidningarna om Karelen då. När Malmsten var uppe i byn och skulle gå hem sa han att han skulle gå till Karelen. Det kunde vara 10 – 15 grader kallare där än uppe i by. Namnet slog igenom. Mälavågssved – Gillbergsbacken Mälavågssved om 28 mälingar avstyckades från nr 2 i Viken, ägare Hemming Göransson, den 6/7 1872 till Johan Gabrielsson och hans son Anders Johansson. Det gränsade mot Hammarflon i söder, mot Mälavågsjärn och Mälavågen i öster. Det kom i W W AB:s ägo 1905. Senare åbo var Johan Gillberg med hustru Imbar som bodde där till 1940-50-talet. Gillberg var från Gillberga i Värmland och han pratade högsvenska. 39 När barnmorskan en gång varit dit vid en barnafödsel och det var avklarat sa han till barnmorskan när hon fick kaffe ”Det skulle ha varit skorpor till kaffet men som barnmorskan ser så härjar fattigdomen i huset”. Finnboriset 1847 Finnborisets historia är inte så gammal som man kan tro. Det är en avstyckning av nr 2 i Viken när Göran Hemmingsson som tog namnet Viklund var ägare till fastigheten. Det var Hästjägaren Jöns Sandberg hustru Kerstin Göransdotter som genom ett köpebrev den 19/6 1847 blev ägare till avstyckningen. Han skulle göra tolv dagsverken, 6 på våren och 6 på hösten som avgäld. Torpet skulle utgöra 60 mälingar, det är 5 hektar. Pappa berättade att när Jöns Sandberg och Kerstin gått till Finnboriset och hade en ko med tog de husly under en stor kvistig gran. Sandberg och hans efterkommande skulle åtnjuta mulbet för 4 kor och 15 småfä samt skog till husbehov. Han hade en son med samma namn. När han var 17 år gjorde han den präktiga stenkällare som ännu finns kvar, i övrigt finns inga hus kvar. Källaren behövde inget underhåll. Det är troligt att hans far kunde stenarbete och lärt upp sonen. Hästjägaren hade säkert riklig tillgång på arbete med att bygga hus för folk och fä och att göra nyodlingar. Det ser ut att ha varit stenfri och näringsrik jord där. Olof Ersson är en senare ägare till Finnboriset och siste ägaren bör ha varit Erik på Finnboriset. Sedan kom det i W W AB ägo och Daniel Nilsson blev arrendator där och efter honom mågen Alfred Byberg och Daniels dotter. Erik Annersabacken Erik Annersabacken, tidigare hette den Lövnäset, och en holme intill Olof Ingeborgholmen = Grönbacken. Den 24/4 1844 säljer Hans Hansson den yngre halva nr 4 till Eric Nilsson från Fyrås. Hans hustru var från gården och faster till Hans. Torptillträdaren skulle ensam upparbeta torpet. Det skulle utgöra en tiondel av hela hemmanet, då i fiske, skog, markrätt till fäbodvall och mulbete i Storåsbodarna. Hans var omyndig och skuldsatt så han kunde inte behålla gården. Han var gift och behöll torpet. Hans Hansson sålde torpet till Anders Lycken, död 16/4 1883. Är det ”Lyckanders” smeden? Anders Lycken sålde till Jonas Hansson och Karin Jönsdotter, död 19/5 1884. Hon sålde torpet till Erik Anton Andersson och Kristina Nilsson den 4/6 1891. Erik Anton som gav torpet nytt namn sålde det till Jonas Pålsson som i sin tur sålde det till Nils Ersha, Lars Danielsson och Olof Olofsson. Petter Persson blev ägare till torpet och hans dotterson Gunnar Ersbo äro nuvarande ägare. Får påminna om de två av pappas berättelser som spelades på Erik Annershabacken omkring sekelskiftet. Familjen Ersbo blev vid ett tillfälle ut för ett olyckstillbud på isen och efter denna händelse sålde de stället till Berit Persson, Lorås, dotter till Ol-Nilsa. 40 Skruppnäset För att förvilla kallas det Skrapnästorpet på något ställe. Vid laga skiftet ägde torparen Olof Hemmingsson Skruppnäset avsöndrat från nr 1 i Viken. Härleddes bakåt till Eric Olsson, hustru Brita Olovsdotter som den 20/3 1829 köpte torpet av Eric Jonsson (Erik i Viken) nr 1, hustru Ingeborg Persdotter för 150 Riksdaler Banko samt årligen 32 skilling. Fyråsberget Många har undrat och spekulerat angående namnet Fyråsberget som ligger på nuvarande Skyttmons skifteslag. Flera har menat att Fyråsborna har ägt detta berg någon gång i tiden. Men så är det nog inte. För att Skyttmons, Öravattnets och Mårdsjöns nybyggen etablerades låg detta berg på avradslandet, Solbergslandet, som var kronans mark. Det fick nyttjas mot avrad av Solberg och Vikenbönderna och en del av Fyråsbönderna. Vid avradsrannsakan den 16 september 1666 när nya arrenden upprättades klagade de Fyråsbönder som inte hade del i avraden att de ville ha del i avraden vilket de fick. Antingen då eller tidigare hade Fyråsbönderna intagit nyttjanderätten av marken på och kring Fyråsberget som av detta fick namnet. Så småningom skulle vad som berättas de tyckt att arrendet inte motsvarade nyttan så de bytte bort arrendet av berget mot smör mm. Enligt en handling hos Stig Andersson i Skyttmon har Fyråsbönderna överlåtit avradet på Fyråsberget till Skyttmons nybyggare för 1 kg smör årligen. Det skulle ha skett mellan 1750 när nybyggarna påbörjades och 1773 när avvittringen skedde då Solbergslandet upphörde och det delades upp i Skyttmons, Öravattnets och Mårdsjöns skifteslag. Mellan 1750 och 1793 nyttjades Solbergslandet både av de som betalade avrad sedan lång tid och nybyggarna som blev tilldelade slåttermark av myndigheterna. Solbergsbönder lämnade en inlaga till nämnden vid avvittringen att de finner det både drygt och sällsynt att de mister ägor (slåtter) utan att avraden sänkts. Nils Molin, Skyttmon, har berättat en historia om en man som hette ”Klamppär” som levde för mycket länge sedan på Skyttmon. Han hade sitt namn för han var ofärdig, han gick ofta på knäna och band då fast några brädlappar på knäna som skydd. Han bodde i ett häbre som det fanns inskuret årtal ifrån 1700-talet. Detta ska ha funnits kvar i senare tid och stått på Häbbersnäset. Det finns en vik mittför Skyttmon som heter Häbbersfjärden och utanför denna ett långt näs mot Ammerån som heter Häbbersnäset. Det går att tänka sig att dessa namn kommer av ovannämnda häbre. Denne Klamppär skulle ha fiskat åt Solbergsbönderna, fisk som han saltat ned och som de hämtat hos honom. 41 Muntliga historier Några historier som jag hört pappa Anders Larsson och farbror Olof Larsson berättat. De kunde samma historier men de flesta har jag hört av pappa. På 1700-talet, exakt vet jag ej, ska en våldsam brand ha gått över Vikbokälen. Vinden låg mot byn. Röken förmörkade dagsljuset. Sot och aska fördes av vinden ut över sjön där den lade sig på ytan och skulle ha legat kvar länge. Branden närmade sig byn och folket gjorde sig beredda att utrymma den. De skulle väl fara till fäbodarna som inte var i riskzonen och där fanns antagligen kreatur och butös. Det var nog inte mycket de kunde få med sig och husen voro de beredda att lämna i lågornas rov. Men innan de hann lämna byn kom ett kraftigt regn och släckte skogselden. En annan stor skogsbrand började nere vid Grundflyn och Handflyn gick upp över Olamyrberget, Mosseflohöjden mot Erlanssjön och Stortjärn. Getare skulle ha orsakat branden. Skogsbränder långt tillbaka i tiden fick slockna av sig själva. Bevis för den sista branden finns fortfarande kvar. Vid Lillfurusjön är det ett några hektar stort område med gammal brandlyrtall och olikåldrig yngre tall som växt upp efter branden. Det finns inom området brandlyrtall här och var, särskilt där inte avverkats på länge. Branden ägde rum ca 1835. Det brann även på Skyttmoskogen samtidigt. Lars Olof Andersson, Fyrås, har berättat att när han på 1940talet avverkade på Vikbokälen tog han en del tallar med brandlyra. Vid markberedning har både Reinhold Norberg och jag sett att det kommit fram brända kol. Dessa och brandlyrtallarna kan vara tecken från skogsbranden som det berättas om. Platserna som Arne beskriver ovan är belägna bortanför Finnboriset om man kommer från Fyrås. Vid Lillfurusjön stod min far ett år och passade på en älg. Han hade frusit något alldeles fruktansvärt. Hans klädsel bestod bl. a av en kavajliknande jacka. Sport- och jaktkläder var inte utvecklade som i dagens läge. Brandlyrtall är en tall som ”svettats” vid en skogsbrand. Barken är död men trädet innanför barken lever. När dessa träd fälldes ville inte sågverken ha den brandskadade delen utan den fick gå till ved, ved som var bra att elda med. Till den första skogsbranden kan tilläggas att den kan ha bidragit till växlingen av skogsbeståndet från tidigare tall till nuvarande granbestånd. Som jag skrivit förut hette Vikbohallen i avvittringshandlingen från 1772 Kävås Kälen och myren bortanför Kävåsbodarna sluttningen hitanför Kävåsbacken. Dessa två senare namnen fanns kvar i min ungdom men alla namnen äro nu borta och okända. Granen är ett pionjärträd och tar brandfällt och ytor i besittning. Den fina granskog som blev avverkad där på 1930-1980-talet verkade jämngammal och kunde vara tvåhundra år gammal. Har inte funnit någon dokumentation om skogsbranden. Daniel Göransson, farfarsfar född 1796 död 1878 gift med Brita Larsdotter, född 1802 från Per Ersagården, var efter delningen ägare till en fjärdedel av nr 5 Jonkgården. Han var fiolspe- 42 leman. Han köpte en fiol av organisten i Hammerdal, N Blix. När väckelsen gick i socknen på 1850-talet ansågs fiolen vara ett syndens och djävulens instrument. Blix sålde då sin fiol till Daniel. Blix har sitt namn i fiolen med årtalet 1850 då den blivit reparerad. Vid ett bröllop i Övergård som hölls i den gamla parstugan skulle Blix och Daniel vara spelmän. De spelade i var sin ända av stugan och de dansande kunde gå mellan spelmännen. Det blev som en tävlan om vem som skulle få de flesta dansande. Från början fick Blix de flesta men eftersom natten gick fick Daniel de flesta. Hans fiol finns ännu kvar. Han hade ett par roliga mystiska upplevelser i Halaåkvarn när han var där för att mala. I kvarnkammaren fanns en slaf och en eldstad. Under taket gick en bjälke som fortsatte bakom muren för eldstaden. Han hade fyllt på kvarnen som sedan skötte sig själv och han satt på slafen då han plötsligt fick höra fiolmusik från bjälken bakom muren så han såg inte spelmannen. Vid ett senare tillfälle hade han också fyllt på och satt på slafen medan kvarnen gick då han återigen fick höra någon som stämde en fiol från samma ställe som förra gången. När spelmannen klämde i med en polska kom det fram på golvet fyra danspar som började dansa. De voro småväxta. Karlarna hade knäbyxor, knästrumpor, knäband och toppluvor. Pappa berättade om färgen på kläderna men det har jag glömt men byxorna voro gula. Kvinnorna hade långa vida kjolar och största kvinnan dansade med minsta gubben. Daniel satt och hörde på musiken och såg på de dansande. Men så hände det sig att ett par kom så nära att kvinnans kjol svepte mot hans knä. Han skrattade då till och då försvann alltihop. När han kom hem dagen därpå tog han fram fiolen och spelade en låt som han hört av vettergubben. Låten ska ha funnits kvar på gehör långt in på 1900-talet men nu finns det nog ingen som kan den. Synd att den inte blev upptecknad på noter. Daniel Göransson och Brita hade tre barn. Göran den äldsta född 3/11 1829 var sjuklig och dog ogift den 26/12 1862. Elin Danielsdotter född 5/7 1834 gift med Gabriel Gabrielsson, Norbergsgården och Lars Danielsson född 21/4 1838 död 1912, gift med Anna Olofsdotter född 24/10 1846 från Fagerdal. Om Lars finns mycket att berätta då det är närmare i tiden. Han blev en ovanligt kraftig man med stor arbetslust och företagsamhet. En gång var Daniel med familj i Vikbodarna för skogsslåtter. Lars kunde då vara tjugo år. Daniel bestämde en dag att Lars och en kvinna, ”rakster” skulle gå till Rödflon och slå hästfoder. De andra skulle stanna närmare Vikbodarna för slåtter. Rödflon var en särskilt bra hästfoderslåtter som hörde till Jonkgården före laga skiftet. På kvällen når de samlades i Vikbodarna frågade Daniel ut Lars vad han slagit under dagen. Eftersom det var namn på alla myrar och ”hästforsunn” kunde Lars tala om vad han slagit. Då sade Daniel: ”du ha slege som två kära. Nu ska int je va bonn länger”. Han sålde också gården till Lars som då 28/10 1859 var 21 år. Lars betalade 800 Riksdaler och födoråd som jag måste beskriva. 24 kappar råg, 6 tunnor korn, 8 kappar ärter, fem tunnor potatis, allt i fullt mål, väl ansat av årets gröda som det å hemmanet växer, även 3 kappar humble och en åttondels tunna god kokfisk eller sik, 4 kappar koksalt. Föda och skötsel vinter och sommar för 2ne kor, 8 st får eller getter med avälder till följande höst. Vidare förbehålles ett par färdiggjorda skor eller halvstövlar för oss vardera ävenledes ett plagg färdiggjort för oss vardera av så kallad stryväv, likaledes en skjorta och ett lintyg, nödig ved och värma, skjuts till kyrka och kvarn flera nödi- 43 ga ärenden inom socknen. För övrigt förbehålles 10 Riksdaler riksmynt till tobaksskilling, 50 lispund hårdvallshö gott och väl bärgat. Även förbehållas två mälingar öppen åker väst på Tannan och övre Lillröningen väst om Vikbodarna, alltsammans årligen. Hästforsunn är en glänta, öppning, där det växer ett tunt gräs med en hel del örter. Det luktade gott om detta gräs men det var näringsfattigt så det om inte i fråga för hästarna som gick timmerarbete vintertid. Till hus och boningsrum förbehålls hela kammarbyggningen öster på gården, nödtorft till visthus, stolphärbärget på norra sidan och framför allt en om och anständig skötsel och uppassning till dödsdagar. I sanning ett omfattande födoråd. Lars hade börjat bygga en ny ladugård av sten som ännu står kvar. Han var då 18 år gammal. Han gjorde det mesta arbetet själv. Det var endast när han murade väggarna under somrarna han hade lejt en man från Högarna till hjälp men så tog det en sex år innan den var färdig. Han bröt och letade sten på Tannan och körde hem. Han byggde en kalkugn av sten där han brände kalksten till murkalk. Det finns rester av den bakom Hellbergs. Han höll på med arbetet vilket väder det var och när hans föräldrar frågade honom varför han höll på med detta sent och tidigt i ur och skur sa han: ”da e min lust”. Han hade ett mål som inget kunde hindra honom att nå. Ladugården är 20 meter lång och 10 meter bred med tjocka murar och ganska stora fönster för den tiden. Så småningom skulle det vara bjälkar både till golvet och till fodergällen, minst 10 meter långa och 10 – 12 tum tjocka. Han gick då 7 – 8 km till Ruven med yxa och täljbila och täljde två bjälkar på korta vinterdagar. 1864 var ladugården färdig och han hade nått målet. På skogsköpen som vart gjorda kunde bönder som ville få förtjänst med att köra ned virket till Ammerån. Från början var det bara bjälkar och sågtimmer som togs ut. Farfar körde med två hästar där, en som hette Näsström körde en och själv körde han med den andra. Detta pågick i många vintrar. De bodde i den gamla kojan som låg på en halvö i Grundflyn. Den hade jordgolv. Bävern har fällt några stora aspar över den så den har blivit demolerad. Farfar tyckte det var bättre förtjänst med timmerkörningen än med försäljningen av skogen. Det brukade komma sjåare, hamnarbetare som voro arbetslösa vintertid från Sundsvall uppöver inlandet för att söka arbete. Det om en sådan till farfar som frågade på arbete och eftersom han behövde huggare fick han stanna. Körarna fick själva skaffa huggare. Han var dåligt klädd och fick kläder, verktyg och mat. Han återkom i sju vintrar för att hugga timmer. Han tålde inte värme. På kvällarna när de andra tyckte det blivit lagomt varmt i kojan, måste han sitta vid dörren och ha den på glänt för att stå ut med värmen. På 1870–80-talet byggde farfar upp ett vandringshus med hästvandring på nedre delen med kraftöverföring till övre våningen. Där finns olika hjul på en stock som drevs med kuggdrev och hjulen voro kraftuttag för potatisrivare, barhacka, halmhacka och en sågbänk. Åt andra hållet går en annan stock med kuggdrev in till logens övervåning där ett tröskverk finns. Såg- 44 bänken fick han användning för när han byggde en ny mangårdsbyggnad på 1880-talet. Per Larsson gjorde vandringen, farbror till Nils Landberg och jag tycker den är ett bevis på en skicklig snickare. Han inredde även den nya mangårdsbyggnaden helt och hållet och gjorde även en del möbler. Han bodde i Jonkgården i flera år. Timmermän från Dalarna timrade huset och även ett likadant åt Olof Mattsson. Men han placerade huset på vattensjuk mark så grunden sjönk i olag. Det berättas att Stor-Gabriel erbjudit honom att bygga på Brattåkern intill som var hans före laga skiftet. Olof Mattsson tyckte att han hade nog med mark själv att bygga på så han tog inte erbjudandet. Ödets ironi var att vid laga skiftet inte många år efteråt tillföll Brattåkern honom. Ungdomen på farfars tid ville nog roa sig på helgdagskvällar och komma tillsammans. Det sades att de hade ”leikstu” där de samlades. Men det var nog en himmelsvid skillnad mot senare tiders nöjen. Dåtidens nöjen ostade ingenting. Den manliga delen kunde ägna sig åt att ta fång-tag och andra kraftmätningar. Vid fångtag gällde det att på något sätt få motståndaren i mar-ken, något liknande dagens brottning. Några som tagit många fångtag voro farfar och Måns-tarsp. Måns bodde på Torpet där Berit och Lars Erik Hellberg bor. Det fanns en liten stuga närmare vägen då än nuvarande stuga. Den och de övriga husen har Gabriel Gabrielsson byggt upp. Vid laga skiftet ägde W W AB torpet. Måns hade sålt torpet till dem. Redan den 11/3 1770 skedde en avstyckning av ett torp av nr 2. Det var Anders Svensson som sålde torpet till Per Andersson, antagligen sonen. Mantalet ligger hälften vardera på Norbergs och Per Svenssons gård. Efter laga skifte köpte Gabriel torpet, jord och hus men två skogskiften som hörde till behöll W W AB. Efter denna avvikning får jag återgå till farfar och Månstarp. Ett par historier om honom. En gång när han var liten hade han gjort något rackartyg som han visste att han skulle få smörj för om hans mor fick tag i honom. Så han höll sig undan och började springa runt stugan med ”a tarspmor” efter. Han var en ”illkall” så han höll sig inom synhåll för att hon inte skulle tappa sugen att jaga honom. Men till slut måste hon sätta sig och vila. De sutto vid varsin knut ett bra tag. Till slut sa pojken ”nä mor, ma jet opp å te”. Hans far var död. Pojken växte upp och blev en kraftig karl som följande historia visar. Den utspelades på Hammerdalsmarsnen. Det hade kommit dit en sjåare av otrevlig sort. Han tiggde brännvin av folk och fick han inget blev han aggressiv och elak. Han var storväxt, ingen tycktes vilja göra något åt honom. Men så hände det sig att Månstarsp kom dit och det var någon där som kände till honom och insåg att nu fanns det en möjlighet att göra något åt sjåaren. Så han gick fram till sjåaren, pekade på Måns och sade ”den där gubben har nog brännvin”. Sjåaren rök på Måns och sa att han skulle ha brännvin av honom. Måns gillade nog inte hans ton och sätt så han sade ”Je ha int nå brännvin at däg”. Sjåaren vart arg och tog tag i vadmalsrocken på Måns och sa: ”ta hit brännvin, gubbjävel”, och ryckte till så rocken revs sönder. Men detta blev för mycket för Måns, hans blod kom i svallning. Han fick tag i byxarslet och rockkragen och lyfte 45 upp honom och slängde honom över närmaste stånd där han hamnade i sjön. Han reste sig upp och försvann därifrån. Någon mer kontakt med Månstarsp ville han inte ha och ett problem var löst. Lars Danielsson var heller inte precis någon vekling. Han var i något ärende till Edefors kvarn och såg. Där fanns en så kallad hejare, en blyklump som användes vid pålning. Den hissades upp i en ställning och släpptes ned, t.ex. på en stockände av en stock som skulle slås ned i mar-ken. Den vägde 45 pund eller 385 kg. det var några där som försökte lyfta denna hejare men det var bara en som fick den en liten bit från marken. Lars skulle också försöka lyfta den och reste sig upp helt så han hade den vid knäna. Första antydan om att farfar och Måns ibland tog fångtag fick jag av Karin Olofsson i granngården. Hon berättade att ungdomen brukade samlas i en loge på Tannan på helgdagskvällarna för dans och samvaro. Ibland när de ville ha något att se på trugade de upp Måns och farfar att ta fångtag. Hon sa att det var som att se ett par björnar åka ihop. Det var den tidens gratis underhållning. En historia om de fick jag höra av Olaus Jonsson, Högarna. Farfar gick en dag stigen upp mot torpet där han hade ägorna. Där mötte han Måns. Efter en stund ville han (Måns) att de skulle ta ett fångtag men farfar var inte hågad. De kanske voro i mogen ålder och så där för sig själva. Men Måns var ihärdig och till slut gick farfar med på förslaget. Måns tog ett snabbt tag i kläderna på Lars och gjorde ett ryck så han fick Lars på knäna. Han förstod att Måns räknat ut alltihop för att få en fallseger på sig och blodet kom väl i svallning på honom så han reste sig upp och sa: ”Nä, vänta du, je ske ta ti je å”. detta gjorde han med besked för han lade Måns i backen flera gånger. En historia av Ola, farbror. Nils Jönsa goffar i granngården och farfar skulle med sin häst fara till Grundflyn efter foder. De körde över Solbergsvattnen och följde sedan Ammerån. Över flyarna körde de på isen men vid strömmarna gick vägen in på land. Farfar körde först. Jag tror det var nedanför Handflyn, där gick Nils Jönsas häst genom isen. De fick hästen in till stark is. Lars skulle hålla hästen medan Nils gick in till land för att hugga en slana som de skulle använda för att lyfta upp hästen. Snön var djup och Nils gammal så farfar ansåg att det skulle ta för lång tid. Så han tog och högg gropar i isen för att få fotfäste. Han tog tag i grimman eller i selen och gjorde ett kraftigt ryck så hästen kom upp på isen. De fortsatte sedan till Grundflyn efter ”fetefor” och sedan hade de en och en halv mil hem. Fetefor är starrgräs som växte på fettjan. Dessa låg under vatten på våren men då vattnet sjunkit undan slog man detta gräs, starrgräset. Näringsrikt var/är det knappast men det höll korna vid liv. Om hästen överhuvudtaget bet i detta gräs är oklart. 46 Pappa berättade historier om några gubbar i Solberg. De voro födda på 1830–40-talet och levde till i början på 1900-talet. Han hade sett och hört de så han kunde härma deras sätt att prata. Pe Orsha kråsade innan han började prata och den andre, Nils Ersha, hostade till innan han började och så sade han ”häll” i tid och otid. Det var någon som frågade honom varför han sade häll och då svarade han: ”Je säg int häll, je häll”. Det var ena tvärviggar liksom även andra bondgubbar på den tiden voro. På äldre dagar följdes de åt uti Solbergsvattnen för att lägga nät. Farfar, pappa och flera var på Erik Annershabacken för att slå hö. Då fick de höra några högljudda människor som kom med båt från Stöet ner mot dem. De voro till slut så nära att de såg vilka det var. Det var Nils Ersha och en Pe Orsha som lade ut nät. Pe Orsha rodde för han var stumlen i benen och Nils Ersha som hade bättre ben stod i båten och lade ut näten. Pe Orsha styrde Nils Ersha in mot vasskanten där han knytte fast nätet. Sedan tittade han upp och sa till Pe Orsha ”ro ditn”. Sedan måste han ägna sig åt nätet men tittade upp igen och såg att Pe Orsha inte ändrat riktning så han pekade och sade: ”Ro ditn”. Pe Orsha svarade inte och rodde som förut, Nils Ersha såg upp igen, pekade och rev i hårdare: ”Ro ditn”. Då äntligen hov Per Orsha upp sin röst och sade: ”Du tig du, je ror dit je vill je”. När de såg slåtterfolket rodde de iland för att hälsa på. De voro så gemytliga och pratsamma. Sedan fortsatte de ner mot Hovde och de hördes länge. Men gubbarna hade säkert roligt. Det har varit skiftande ägareförhållanden på Erik Annershabacken. Farfar och Nils Ersha ägde den tillsammans ett tag. Det är en avstyckning av nr 4. Pappa och Nils Ersha skulle dit och ”göra vårannan”. De gingo med hästarna till Halaåviken där de hade båt och rodde över till holmen och hästarna fick simma. Någon tid fanns där en flotte så det gick flotta hästarna över. När de kom iland letade de fram harv och skaklar och satte för hästarna. Det bodde en födorådsgumma där så hon kom ut och visade hur stort potatisland hon skulle ha. Nils tyckte att hon inte behövde så stort ”pärlann” som hon utvisat. Så de började träta om detta. Pappa satte igång med harvningen, han tyckte inte det var så viktigt med potatislandet. Nils och gumman gingo in i stugan för att träta vidare. Pappa körde ett bra tag med hästarna och harven. Till slut kom Nils ut på bron, torkade svetten ur pannan och sade till pappa: ”n far den ha hadd go stann å vöher å trätte å mä de henn hälvetan (gumman)”. Han hade mött sin överman eller kvinna ifråga om att träta. Fortsätter med pappas historier om Nils Ersha och Pe Orsha. De hade blivit okontanta. De möttes på byvägen. Nils dök burdust på Pe Orsha, hostade och sade: ”ha du sagt ätn du ske både kok ma å stek ma”. Pe Orsha kråsade och sade: ”n, dä ha je int sagt man dä ha je sagt ätn je skuul förshöjk å myyk mun gammelfär u da um da jek å jeck inte sa va int nu rå mä den”. Han var inte säker på om han skulle lyckas med det. Pappa brukade hälsa på Pe Orsha, ”goffar”. Jag tror alla i byn kallade honom goffar. Han bjöd på kaffe. En gång hade han slagit i kaffe i koppen på bordet. Men pappa var förbolsam och gick inte till bordet för att dricka kaffet. Pe Orsha pekade på koppen och sa: ”sir du n dan”. 47 När han blivit riktigt gammal och uttryckte detta för någon som sade att han var väl inte så gammal, ”jo, je e nog skylstått nunen”. Han liknade sig vid kornkärvar som stått i skyl nog länge för att tas in. Nils Ersha och Lars Danielsson blev en gång osams vid Halaåsågen. Det var Lars sågdygn enligt turlistan. Han var ute tidigt på morgonen, hade satt in sågbladet, hade släppt på vattnet och höll på att rulla upp timret till sågbänken på några slanor. Det gick inte såga mindre dimensioner än 8 – 9 tum för då kunde stockarna gå av. Då dök Nils upp där och påstod tvärsäkert att det var hans sågdygn. Lars vidhöll att det var hans. Nils sa: ”da får gå heim å si ätn, da e mett dögn”. Lars sa att det behövde han inte för han visste att det var hans dygn. Nils fortsatte att käbbla och Lars fortsatte att rulla upp stockar men de blev lättare och lättare allteftersom han blev mer och mer uppretad. Till slut tog han stockarna mitt på och bar dem och till slut sade han åt Nils: ”um du inte försvinn herifrån kom du få ta e sum du fåre”. Nils var inte dummare än att han förstod att det var bäst att han försvann därifrån innan han fick smörj. Men tidigt nästa morgon kom han hem till farfar och bad om ursäkt för att han tagit fel på sågdygn och kanske även för sitt sätt. En gång kom Nils hem till farfar och var i fyllan. Hans tal var väl inte så hyfsat så farfar blev arg och slängde ut honom. Lars hustru trätte på honom för att han skulle ge sig till att kasta ut folk. ”Han skual ut” var farfars korta svar. Det fanns en högsäng, tvåvåningssäng, i köket. Pappas plats som lillpojke var i den övre sängen. Tidigt nästa morgon vaknade han med att Nils och hans far satt och pratade helt gemytligt. Nils hade då bett om ursäkt för gårdagen. Färderik sa till sonen Nils Ersha: ”du ha fäll skog för en meljon du”. ”Tok häll” sa Nils. ”ja man för sjuhundre då” tyckte Färderik. Per Orsha hade en dotter i Amerika. Han bestämde sig för att fara dit för att se om hon hade det så bra som hon skev i breven. Hon bodde i Chicago. Han var 69 år då och han skulle stanna ett år men det blev bara ett halvt år. När han i ett brev fick veta att prästen i Hammerdal avlidit och med tanke på sin egen ålder ville han inte riskera att dö i Amerika så därför åkte han hem tidigare än planerat. Hans son Olof Persson skjutsade honom med häst till Östersund, därifrån åkte han med tåg till Trondheim. Med båt därifrån till Liverpool och Amerika och sedan tåg till Chicago. Hans dotter Imbar skulle möta honom på stationen men hon var inte där. Då var goda råd dyra för Pe Orsha. Han gick fram till en person och frågade på jämtska om han visste var Imbar bodde. Det råkade vara en svenskamerikan så han förstod vad han sa. Dessutom kände han genom svenskamerikanska föreningen till Imbar och att henne far skulle komma dit. Han hjälpte Pe Orsha att komma till Imbars hem. Hon hade väntat på honom på överenskommen station men när han inte kom dit for hon till en annan station som hon trodde att han kanske av misstag kommit till. Till slut måste hon åka hem. När hon kom hem gömde sig Pe Orsha i ett annat rum. Med gråten i halsen talade hon om att hon inte hittat Pe Orsha. Då steg han fram och sade: ”Grin int du, hen ha du skrömte det”. Han skrev och berättade vad han sett där. Bland annat hade han fått se ett av de stora berömda slakterierna i Chicago. Djuren fick gå i en gata som blev trängre och trängre tills bara ett och 48 ett djur rymdes i gatan. Där stod en stor neger med en stor klubba med vilken han slog djuren i huvudet med. Skeppsläkaren hade på ditresan frågat vad en så gammal man skulle göra i Amerika. Jo, han skulle skaffa sig ett fruntimmer. Hemresan gick med samma båt så skeppsläkaren frågade hur det gått med den saken. Nä, sa Pe Orsha, ”da va bare hattbrätta å knesmållan” på fruntimren där så han var inte intresserad. Modet var väl sådant med korta kjolar och stora hattar. Resan gjordes år 1900 och han levde många år efteråt. Farfar var en duktig smed och tyckte om att vara i smedjan. Han gjorde bl.a. skridskor som var omtalade för att gå särskilt lätt på isen. En gång när han kom till Halåsågen för att såga fick han se att en grov axel var av. Dem som varit före skulle ha tagit hem axeln till byn och fått den lagad och talat om för andra att en var av. Han tog loss axeln och skulle gå hem till smedjan för att välla ihop bitarna. Men som han gick där fick ha se ett ställe där han trodde det skulle gå att göra en anordning så han kunde välla ihop axeln på stället. Han gjorde en rökgång uppför en sluttning och nedanför skulle axeln vara. Han hade bara ved att elda med och det måste ha behövts någon slags pust. Jag var för ung att fråga hur han bar sig åt men han fick bitarna av axeln tillräckligt heta för att välla ihop dem. Några historier om Lambarlars som jag hört av Olafabro. Hans far, Lambarlars den äldre, hette Lars Larsson, köpte 1830 en del av nedre halvan av Jonkgården. Den låg längst ner i byn ne-danför Sture Olofsson. Han var gift med Anna Göransdotter från övre Jonkgården. De fingo två söner, Lars och Göran samt en dotter som blev gift med Amerikafararen Pe Orsha. Göran ägde Pelle Orshagården och Lars stannade på fadersgården Lambarlarsgården. Lars var född 1830 och dog ogift 1899. Han var samtida med Månstarsp och farfar. Ola och pappa kunde hälsa på honom ibland. Ungdomen brukade samlas hos honom på helgdagskvällarna. Den religiösa väckelsen som gick på 1850-talet gjorde att det fanns människor som inte tyckte om att ungdomen fick vara där. En kväll när ungdomen var där kom en man som hette ”Nish” dit och började träta på Lars för att ungdomen fick samlas hos honom. Lars satt vid den öppna spisen och tittade på elden och skötte om den. Han satt och hörde på ”Nish” ett bra tag men tillsist steg han upp och fattade med ett tag med ena handen i ”Nish”, lyfte upp honom och skakade honom lite grann och gick till dörren, öppnade den och satte ned ”Nish” utanför, stängde dörren och gick tillbaka till spisen. Han hade inte sagt ett ord till ”Nish”. Jag misstänker att farfar var där och berättade om händelsen eftersom det finns så många detaljer med. De bägge Larsarna voro kusiner. Hans broder ägde som sagt Pelle Olofssons gård en bit ovanför Lambarlarsgården. Han fick en dag se att Lars tagit fram ”päraln” och skaklar för att ”kör milla päran”. Han visste att Lars häst inte var lämplig för ändamålet. Det skulle vara äldre hästar som gick lugnt och visste hur de skulle gå. Göran ställde sig bakom en husknut för att se hur det skulle avlöpa. Han misstänkte att det kunde bli något extra att se på. Lars kom ut med hästen, satte den för skaklarna och började köra. Det gick inte så bra. Han försökte få hästen att gå som den skulle men det gick inte. Han höll god min ett tag men blev till sist så uppretad att han gick fram till hästen, 49 tog tag i manen och ryckte omkull den och smällde på hästen med ”alspuden”, en käpp med klyka som användes vid körningen. Sen tog han tag i hästen och reste upp den. Om han sen gick som han skulle förtäljer inte historien. När Lars timrade upp en loge hemma på gården berättas det att han gick till angränsande skog och högg timmerstockar som han bar hem. Han var ensam om arbetet. När väggarna blev höga gjorde han en extra stark stege som han använde när han skulle upp med stockarna. När han skulle upp med någon av takbjälkarna gick en pinne i stegen av. Han fick en sträckning då så han blev något sned i kroppen so följd. Vid laga skiftet skulle husen på hans gård flyttas ut till Solbergstorpet. Han flyttade ovan nämnda loge innan han dog 1899. Där är det möjligt att än i dag se dimensionerna av det timmer han bar hem från skogen. När Ola var liten pojke fick han följa sin far till Halåkvarn för att mala. Det var kärrväg dit. När de kom fram till kvarnen hade Lambarlars just malt färdigt. Han hade bundit mjölsäckarna i en mes. Han föredrog att ro genom Solbergsvattnen och efter Halaån. Men då fick han bära säckarna från gården ned till Solbergsvattnen och tvärtom. Sedan de pratat ett tag skulle Lambarlars fara därifrån och gick och lyfte på sig mesen med mjölsäckarna för att gå till båten. Farfar hade tänkt hjälpa honom med mesen men hann inte dit förrän han lyft på den själv. Sen han gått sa farfar till Ola: ”Han ske va starsk en hen”. Lars broder Göran hade en fästekvinna med vilken han hade 4 döttrar och en son. Barnen flyttade som vuxna till Alsen. Någon tog namnet Hamberg och är upphovet till den släkten. Gården kom i Olof Perssons ägo och sedan till hans son Per Olofsson, därav Pelle Orshagården. Av pappa har jag hört en del historier om människor som kunde göra märkliga saker. En omtalad sådan var Erik i Viken. Han hette Erik Jonsson. Anders Göransson från Jonkgården blev gift med hans dotter Ingeborg Ersdotter. En lappkvinna, Sunne, brukade vintertid ha sina renar på Hallen. Ibland besökte hon Erik. De voro båda vad man skulle kunna kalla trollkunniga så de hade en del gemensamma intressen. Dessutom tror jag att de söp när de träffades. Vid ett tillfälle råkade de ordentligt i luven på varandra. Sunne hotade Erik med represalier när hon for därifrån. På morgonen när kvinnfolken kom till ladugården för att mjölka låg korna och kunde inte komma upp på benen. De förstod att det var Sunne som satt trolldom på korna. Käringarna skyndade in till Erik som låg, berättade hur det var med korna och sa: ”Ere se du kan nuge nu så ere bäst du järe”. Erik blev inte förskräckt och menade att det blev nog någon råd. Fram på dagen kom Sunne till Erik och bad om försoning. Hennes renar föll döda ute på Hallen. Hon hade mött sin över man i trolldom. På tal om Erik finns det en sägen om Eriksberg. Det skulle ha varit en lapp som blivit erbjuden en liter brännvin om han åkte skidor utför berget. Han tog risken och strök med på kuppen. Lappen hette Erik. Ännu en historia om vettar. Karin Olofsson och Anna Britta Gabrielsson voro butöser borta i Nybodarana. De hade följt korna bortöver Brännmyrstigen på morgonen och var på väg tillba- 50 ka. Korna skulle vara på skogen själva över dagen. Hon som gick först fick se en liten gubbe som gick före dem. Hon tyckte han var lite konstig så hon sade till henne som gick bakom ”sir du gubben som går före oss”! Då hoppade gubben bakom en rasklåga och försvann. Pappa berättade om Kihlberg. Han var född på Trekilen den 5/6 1858. Gift med Ingeborg Ersdotter 1896. Han flyttade till Fyrås och bodde en längre tid i en smedja på Herrgården. Han var en mångkunnig man som målare, smed, tandutdragare, läkemedelskunnig. Han hjälpte till vid svåra förlossningar, blodstadgare och andra saker som kommer att framgå. Han fick en bronsmedalj på en utställning 1897 i Stockholm för de tandläkarverktyg han själv smidit hemma. Både pappa och mamma hade fått tänder utdragna av honom. Ingeborg, makan, tog huvudet på patienten i ett stadigt grepp i armkroken. En man hade oskyldigt blivit beskylld för att ha stulit pengar av en kompis i en skogskoja där ett lag skogsarbetare bodde. Det var här i bygden. Den oskyldige berättade följande för pappa. Han och några andra, däribland Kihlberg, hade kommit tillsammans en söndag. Det var någonstans i Fyrås. De satt vid ett bord och pratade och tog ett glas. Glasen hade de framför sig på bordet. Den oskyldige kom att berätta sin historia för dem och undrade vem tjuven kunde vara. Kihlberg sade då till honom och titta i brännvinsglaset, han skulle då få se vem det var. Han gjorde det och fick i glaset se en bild av en man som också bott i kojan. Han skulle senare ha erkänt stölden. Han körde en gång med häst till Gregoriemarknaden i Östersund med saker han gjort, smidit, för att sälja. Han stannade på ett rastställe på kvällen för att övernatta, satte in hästen i stallet och gick in. Värden på stället tyckte att han borde vakta lasset. Kihlberg sade att det går nog bra. På morgonen när han kom ut fick han se en person som stod vid lasset och höll i någonting. Kihlberg tackade honom för att han hållit vakt och sedan fick han komma loss. Han kunde stadga blod. Jag ska räkna upp några andra i bygden som kunde den konsten. Olof Hemmingsson, Solbergsvattnen, Daniel Nilsson, Finnboriset, Olof Kristensson, Fyrås, Lars Larsson, Fyrås, Erik i Viken och Olof Persson, Landbergsgården. Det kan också finnas några jag inte känner till. Lars Olof Anderssons pappa Anders var uppe i Landbergsgården som snickare eller timmerman. Han högg sig i foten och det blödde friskt. Olof Persson gick förbi och såg hur det var. Då tvärstannade blödningen och Anders tuppade av. Då sade Olof ”jag kanske tog i för hårt”. Mamma som växte upp på Herrgården där Kihlbergs smedja och bostad låg berättade att på slutet drabbades han av någon sjukdom med svår ångest och oro. Grannarna turades om att vara hos honom både natt och dag. På nätterna voro de ute och gick. Han kom in en gång hos mammas föräldrar. Han höll fram händerna och det hängde en svettdroppe i varje finger. Något som måste dokumenteras är Pe Nilsa bua. Det var byns lanthandel och byns sociala samlingspunkt. Per Nilsson var son till omskrivna Nils Ersha och född i nuvarande Nils Olof Berntssons gård. Per hade varit i Amerika några år. När han kom hem skulle han väl ha någon ”fökrok”. Han och brodern Nils öppnade en affär i hemgården hos fadern Nils Ersha i salen i 51 gårdsbyggnaden. Detta pågick en tid. Men när han gift sig med dottern till Per Svensson, Sigrid, även kallad Sigga, fick han en tomt av svärfadern och byggde där ett hus med affär på nedre våningen och bostad i de två övre. Även en mindre ladugård fanns. Han hade gått på någon handelsutbildning. Nämnas kan att tomten han fick var ganska stor och sträckte sig mot berget. Affären låg bra till vid byvägen och byggdes 1912. Han skötte även postutdelningen. Det fanns ett stort skåp med fack inne i affären. Det kunde svängas ut och facken voro öppna baktill där han lade in posten. Varje gård hade ett fack. På framsidan var en lucka som var låsbar där pos-ten hämtades. Nyckelknippan för alla låsen hängde alltid på skåpet. Postbussen från Östersund med post och passagerare kom så långt tillbaka jag minns kl 7. Före 1930 gick bussen bara till Fyrås. Per Nilsson och ibland pojkar fick hämta den i ryggsäck där. I slutet på av 1930-talet var det meningen att postombudet i Solberg skulle dras in men då åkte J Landberg på egen bekostnad till Östersund och pratade med postmästaren så potsombudet fick vara kvar. Ungarna gick i god tid på kvällen till Per Nilsson men de höll till ute med sina hyss. När posten kom blev det trängsel kring Per Nilsson när han sorterade ut posten. Ungarna tog posten och gick hem. Gubbarna gick också i god tid för att hämta posten. Men det var nog mycket för få prata och ”tjeikes” med de andra gubbarna. Så när de sent omsider kom hem hade käringan och barnen redan läst tidningarna. När mejeriet i Hammerdal byggdes på 1930-talet gjordes en mjölkbrygga hos Per Nilsson. Mjölkbilen hämtade mjölken kl 9 och kom tillbaka med tomkrukorna kl 1. Då blev det flera turer till Per Nilsson. På morgonen gick oftast gubbarna (bönderna) med mjölkkrukorna till mjölkbryggan. Någon son som inte gick på skolan kunde vid enstaka tillfällen också göra det. Tomkrukorna skulle hämtas kl 1 och sedan var det posthämtning på kvällen. Det fanns de som gjorde tre turer per dag. Kvinnorna gingo dit endast någon gång för att handla eller för att åka med mjölkbilen till samhället. Vid kundingången var det ett säte längs väggen att sitta på och en handelsdisk med våg och en pulpet avgränsande kundernas utrymme och handlarens. Särskilt vid posttid var det mycket folk och de satt även på disken, vänd både mot kundutrymmet och mot Pers utrymme. Beroende på samtalsämne och diskussionslust blev gubbarna ibland kvar till klockan 9 på kvällen. Per Nilsson deltog själv med liv och lust i diskussionerna som ibland kunde bli riktigt hetsiga men när de gick hem var allt glömt. Allt inombys som vägar, gammelhagar, jakt och fiske, våranna, höjanna, skogssarbete, vattenrätten, hingstar, ston och föl, personliga angelägenheter och krig och politik var de naturliga ämnena. Om diskussionen någon gång gick trögt kunde Ragnar, Per Nilssons son, lite luriskt föra upp något ämne som han visste var brännbart och lyckades alltid få igång gubbarna. De insåg nog aldrig hans knep. En gång satt Olafabru (farbror Ola) på disken vänd mot kundsidan. Strandberg satt bredvid vänd åt andra sidan. Ola var stor och kraftig och Strandberg liten. Ragnar hade utan att någon 52 märkt med ett snöre knutit samman deras kläder. Ola reste sig för att gå ut och snyta sig. Strandberg drogs med över disken och föll i golvet. Han trodde det var Olas fel så han blev arg som ett bi och började boxa Ola på bröstet. Han lyfte upp honom och satte ner honom på disken. De upptäckte så småningom hur det hängde ihop. De närvarande fick sig ett gott skratt. Det var mycket humor bland gubbarna och månget gott skratt kunde all få där. Torsten, sonen, övertog affären 1960. Han hade fått hem små runda kakor som liknade tjockkambröd. Strandberg blev intresserad av dem så han plockade igenom hela högen. Sedan sade Israel Roos till honom ”Kuper en gång till å”. Gubbarna kunde i dispyter vara envisa till övermått. Erik Olof Nilsson hade i en dispyt varit envis. När de gingo hem följdes Svante Norberg och Erik Olof åt en bit och Svante sa till honom att du måste väl erkänna att du hade fel. ”Jo, sa Erik Olof, man je kunnit ta på änner ma”. Historierna hittills har enbart gällt den manliga delen av byfolket. Får därför försöka komma på någon bland den kvinnliga delen och har hört ett par roliga historier om a´Pesvensa Lösse och Ol PershaIngre. Två bondmoror som visste sitt värde och som hade kurage att inte förneka detta. Olof Persson var vid ett tillfälle uppe på fodergällen och gjorde någonting. Han hade foderhålet öppet. Så kom ”a´Ingre å a´Lösse” dit. Det var väl brukligt att bondmororna gick och tittade på kreaturen hos varandra . A`Lösse sa: ”å mä ha tallan sum når oppi hemmeln”. A´Ol PerhsaIngre ville inte vara sämre så hon sade: ”Å ner je klappa ma på länna klapp je på tusen kronor”. Kvinnorna då hade en väska som hängde ner från midjan där de bland annat förvarade pengar. Ingrid hade getter för att få getmjölk och därmed getost. För getterna skulle mjölka måste de få träffa en bock. Han luktade illa och man kunde ha en själv eller låna en. En dotter till Ingrid var hemma tillfälligt när Ingrid höll på ordna med bocken som hon lånat. Dottern sa till Ingrid: ”Men mamma, ska du hålla på med sånt där”. ”Ja, da vill nu smaka geitosten ner da kom hem” sade Ingrid. Lösses son Sven hade gjort en kvinna med barn. Men det skulle inte bli något giftermål. Hon dugde väl inte till sonhustru. Då skulle Lösse och dottern Betty fara och göra upp med kvinnan om barnet. Lösse framhöll hur rika de var. Men kvinnan hade skinn på näsan så hon sade: ”Om ni delar ert skatbo i sju blir det inte så stor del på vardera”. Då sa Lösse till Betty: ”man hördu Betty, hu säg ma inte e rik heller”. Anna Danielsson, ”a Lars Danelann”, hustru till farfar, som hade köpt Fyrbergsgården i Fyrås som de brukade och hade satt potatis där en sommar. Det blev sent på hösten med upptagningen. Men nu hade de satt igång och Anna kom dit med mat. Hon mötte då Lars Larsson ”Lars i Gröndask” som ojade sig över hur sent de tog upp potatisen. Det var så och så länge sedan de tog upp potatisen. ”Å tjelpesta (kan översättas ungefär med kära hjärtanes) ha da då inte ete opp dem” sade a´Lars Danielann”. Denna historia kan man få höra än idag då och då. Per Larsson bodde i Jonkgården flera år när han byggde hästvandringen och inredde mangårdsbyggnaden. Han hade läst i någon tidning att människan ska leva av frukt vilket han 53 berättade. ”Päran e nu frukten da å, man da daug nå int ti da dom heller grannvertjes” sa Anna. Det var hit till gården en skogstjänsteman, jag tror det var Jägmästare Axel Schard, för att staka skogsdiken. Han kom in och det blev diskussion om skogen och Schard framförde sin käpphäst att getterna äro skogens fiende nummer ett. A Lars Danielsson tyckte inte om hans angrepp på husdjuren så han sade: ”Je tror da e jägmästaren som e skojens fiende”. Hur diskussionen fortsatte vet jag inte. En tragisk historia berättas här. Pål Hansson, Solberg, död 1699, gift med Sara Olofsdotter, Viken. Deras dotter blev ihjälslagen av ett träd som modern fällde på henne. Saken blev skärskådad inför Häradsrätten men blev efter inkomna meddelanden av omständigheter förfallandes. Kvinnorna i äldre tider voro med t.ex. på skogsslåtter och då hade de små barn som bars i särskilda korgar, troligtvis tillverkade av näver om hängdes på någon trädkvist under arbetet. Har särskilt skrivit om Pe Ersha som ägnade sig mycket åt jakt och gillring. En annan vars stora intresse var jakt är Daniel Nilsson. Han var född 1857 och dog 1944 vid 87 års ålder. Han hade en händelserik och ovanlig levnadshistoria. De flesta uppgifterna om honom har jag fått av Daniel Byberg som är dotterson till Daniel Nilsson. Som jag skrivit tidigare sålde Daniel Nilsson nr 1 Övergård i mitten av 1880-talet till Grosshandlare Appelberg vilken strax efteråt sålde till Wivstavarf. Han kunde ha varit bulvan åt bolaget. Gården var 1 262 ha stor. Daniels moder Margit ärvde gården av sin far Daniel Svensson och sin farbroder Per Svensson. Hon blev gift med Nils Olofsson, Håxås. Hon var något övermodig för hon sade till Nils: ”da dueg däg te vål gift mä mäg, en som ha en så stor gål”. Hon sade också till sonen när han övertagit gården. ”Du e su rik se du behöv int jara nuge”. Men enligt pappa var hon ovanligt bra på att locka hem korna genom ”kouking”. Före laga skiftet hade Övergård del i Vikbodarna tillsammans med Jonkgården, Norbergsgården och Pe Svensagården så det var där han hört henne locka på korna. Daniel fick bo kvar på gården i fem år efter försäljningen till i början på 1890-talet. Han flyttade då sedan som arrendator (på Måns Ollegården) till Viken och blev så småningom arrendator åt Wifstavarf på Finnboriset. Där han bodde resten av livet. Han gifte sig första gången med Ingeborg Jonsdotter, syster till Jörn Jonsson, Solbergsvattnet. De fick sönerna Nils född den 24 maj 1883 och Gabriel född den 10 juni 1884. Han började med sina vidlyftiga jaktresor medan han hade Övergård kvar. Han hade ett specialbeställt Husqvarna gevär med både kul och hagelpipa. Han tog sig till Strömsund och därifrån åkte han turisbåt till Bågede och sedan fraktgodsbåt till Gäddede. Då var det båttrafik upp över Kvarnbervattnet och Jormsjöarna. Från Gäddede tog han landsvägen till Grong och Namsos. Sedan tillbaka över Nordli och Sörli och till Ålåsen. Han skulle nämligen träffa den beryktade jägaren Lasse i Ålviken. Där var han en längre tid. De jagade tillsammans. Daniel sköt en älgtjur som han sålde till skogsarbetare så då fick han in pengar så han kunde stanna där längre. Han startade jaktturer på hösten och kom hem på våren. 54 Per Svensson avverkade och bodde i Bergbodarna. Pappa högg timret åt honom. Daniel Nilsson och Pinetta var också där. De bodde i Wifstavarfstugan. En kväll gick Per och pappa till Daniel och hälsade på. Han kom i berättartagen av jakthistorier så de blev där nästan hela natten. Pinetta råkade komma bakifrån när han skulle demonstrera hur någon älgoxe gjorde och fick och då fick hon en vinge å hon for in i öppenspisen. Lapp Pe Osha var en annan jägare i trakten. Han och Lasse blevo av någon anledning dödsfiender. Vid ett tillfälle i skogen när Lasse visste att Lappersha var i närheten och tänkte skjuta satte han mössan på en käpp och stack fram den vid en gran. Då sköt Pe Osha genom mössan. Lasse steg då fram med ett skjutklart gevär. Då hade han lappens liv i sina händer för det skulle ta lång tid att ladda om mynningsladdaren. Men Lasse utnyttjade inte tillfället. Kanske var det då de försonades. De hade ringat in samma björn en gång. Lasse var lite före med att jaga den ur idet och hade sårat björnen som krupit in under en kvistig gran. Lasse hade just laddat om mynningsladdaren när Pe Osha kom och ropade att han inte skulle skjuta förrän han fick se björnen i ”syna”. Daniels fösta hustru dog i någon sjukdom. Han skaffade sig en ny kvinna, Märit, och med henne hade han två pojkar och en dotter. Karl, Olof och Greta hette de. Märit var från Valsjöbyn. Hon blev sjuk och äktenskapet upplöstes. Han gjorde nog flera jaktturer till Nordli och Sörli där han blivit bekant med Pinetta Pedersdotter och fick henne med sig till Finnboriset. De fngo två flickor, Elin och Anna. Daniels föräldrar, Margit och Nils Olofsson, levde till 1912 som födorådsfolk åt Nils Ersha som hade köpt husen och inägorna av Wistavarf. Pe Ersha var någon av de sista ägarna av nr 3 och gav gården namnet. Han var förutom bonde även intresserad av jakt och av historierna om honom som pappa berättat kan man tro att han var en robust, hårdför man. En gång hade hans hund jagat upp ett lodjur på en stor sten uppe i Hällingarn. Lodjuret kastade sig ned på hunden, tog den i famnen, kastade sig på rygg och rev med bakbenen sönder magen på hunden så tarmarna kom ut. Pe Ersha hade nått dit så han sköt lodjuret. Som ofta på den tiden hade han nål och tråd i rockfickan så han tog fram sygrejorna och sydde ihop magen på hunden och han klarade livhanken. En dag skulle han med till båthusen för att fara ut i Solbergsvattnen och han gick då förbi stället där ”Rutjonte” bodde. Dessa voro okontanta så Rutjonte bussade sin hund på Pe Ersha. Han fick tag i hunden, tog en käke i vardera handen och rev sönder hunden, slängde den till Rutjonte och sade ”Hen ha du steika di”. En tidig morgon kom några grannar till Pe Ersha, de skulle till skogs för jakt. Pe hade inte hunnit äta frukost men han tog en brödkaka, stoppade den i rockfickan och var färdig att gå på jakt. Grannarna sa att han skulle väl äta innan de gick till skogs. Nä, sa Pe Ersha: ”Je åt bra igår”. När Pe Ersha med flera var ute på skogsslåtter en gång och alla satt tillsammans för att äta ”tjuckmjalkssull”, då sa en till Pe Ersha att det satt en broms i hans sked. ”Ah, dä jär itnu, de bare en broms” sa Pe Ersha och bromsen fick följa med. 55 När Johan Nilsson och Olof Larsson var till Grundflyn och Nybodarna för att ”fli opp vindfälla”. Det är 40 år sedan Johan berättade denna dråpliga historia för mig. Han var en god berättare så det kan vara därför jag minns den så pass bra men något kan jag väl ha glömt. Det hade blåst ned vindfällen vid Nybodarna på Olas skog. Ola skulle väl få mera virke hugget senare på vintern efter jul som han skulle köra med häst till Ammerån men han ville få vind-fällena huggna före jul innan de kom helt under snön, så kunde han även få med dessa. Han hade frågat Johan om han ville hjälpa honom och de hade bestämt dag för avresa. Ola bodde då på Måns Ollegården i Änge. Johan kom i god tid på morgonen. Ola låg men steg upp och de fick kaffe av Elin Danielsson som var hushållerska åt Ola. Efter frukost skulle Ola gå en sväng upp i byn, Fyrås. Johan tog och löv ved så det skulle finnas medan de voro borta. Det blev elvakaffe men Ola var borta. Johan fortsatte med vedklyvningen. Det blev middag. Ola hade inte kommit hem. Johan tog och körde hem hö. Om det var Elin som bad honom om det vet jag ej. Till slut var det så sent på dagen att Johan ansåg att de inte kunde ge sig till att fara med häst en och en halv mil genom skogen så han tänkte gå hem men just då kom Ola. Han hade då varit till Bernhard Gavelius för att låna en bok som han skulle ha med på färden. Johan sa att de inte kunde fara så sent på dagen men Ola menade att det inte var något problem. Han var van att vara ute på kvällar och nätter. Det var mörkt när resan startade. De for vägen över Finnboriset och Bergbodarna. Det var nog besvärligt att hitta vägen i mörkret men de kom fram till Grundflyn. Av någon anledning körde de ner till isen och band fast hästen. Ola skulle gå och se om gamla kojan som låg på en halvö var beboelig. Det var den inte så de återvände. Under tiden hade hästen av någon anledning ”Kute ti tauman”, så han reste upp på bakbenen och föll på rygg varvid övre spetsiga delen av lokträet gick genom isen. Johan menade att det var tur för annars hade hästen kunnat glida ut på svag is och öppet vatten. De skulle nu bo i en annan koja i närheten. De kom dit och stallade in hästen och själv skulle de hyra in sig i kojan. När de kom in i den fick de se att en bra bit av en stock i väggen var borta. Den var rutten och hade ramlat ur. Då voro goda råd dyra. De visste att pappa hade fetjeforhässjor på andra sidan ån så de gingo och hämtade fetjefore för att täta hålet i väggen. Johan sade att det var ganska sträng kyla så det var dags att göra upp eld i öppenspisen. Jag tror nog att de satt nära elden och fyrade på ordentligt, kokade kaffe och åt skaffning mitt i natten. Sedan att man ska se till att det finns ved när man lämnar en koja var bra vid ett sådant tillfälle. Ola hade med sig en flaska brännvin som var graderad som han tog fram och sa till Johan att de måste ta en grad var ur flaskan för kylans skull. Så småningom gingo de till sängs. När de låg sa en av dem ”sir du månen” till den andre. Då kunde de se månen genom något hål. Vilket stärkande friluftsliv. Vindfällena de skulle ”fli upp” var belägna uppemot Nybodarna på Klämmetmon. Det var nog Johan som stod för mesta huggningen. Han sa att Ola gick och reste upp stockarna mot andra träd så han skulle hitta de senare. Han hade även med en stor hamiltonstövare, Roj, som han skulle jaga hare med. En dag fick hunden upp en hare och drevet gick mot Öravattnet. Ola 56 gick efter drevet och till slut var det utom hörhåll. Men Ola fortsatte. Hunden hade fått tappt och återvänt till Johan. När det blev mörkt måste Ola också gå till Grundflyn. När han kom dit hade Johan och hunden varit i kojan länge. En kväll när de kommo till kojan skulle Ola hänga upp blöta kläder till torkning framför öppenspisen. Han stod på en pall, hunden låg i sängen. Det bar sig inte bättre än att Ola miste balansen och föll handlöst i golvet. Av braket när hundra kilo nådde golvet blev hunden så skrämd så han for som en skjuten kula på dörren och ut. En dag skulle de ta hästen med sig till Nybodarna för att hämta hö till hästen och så skulle de även köra in några höhässjor i en lada. Ola hade slagit vallen på sommaren. Hästen, en märr, hade stått på stall hela tiden så hon var stallstått och ”spräk” och dessutom ”munstyv”. Det var vissa besvär med att ha henne under kontroll. Så på återresan till Grundflyn måste Johan gå vid hästens huvud och hålla i betslet och bromsa och Ola bromsade med tömmarna. Släden var ny och gjord av Lars Lasse. Det var nog en stark sak. När de nådde en låga som låg tvärs över vägen fick märren upp farten och gubbarna kunde inte hejda henne. Det tog i under släden. Det brakade bara till när en av tjetterstockarna gick av och tjetterjärrnen lossnade. ”De hen toke” tyckte Ola om märren. Det är cirka 1,5 km mellan Grundflyn och Nybodarna. De togo sig väl någon grad ur den graderade flaskan. Så återstod då hemresan. Några veckor efter hemkomsten träffade Johan Ola. Han berättade då ”Je vårte klein ät´n den reisan”. Han hade då legat förkyld någon vecka. Min pappa förklarade att det inte var ovanligt att hästarna kunde stå upp till 3 år i stall. De var då mera vilda än tama när de kom ut. Min morfar, Manne Karlsson, skulle en vinterdag köra in en sådan häst. Hans svärfar stod bredvid och det bar sig inte bättre än att han rycktes omkull av hästen och blev överkörd av släden. Nu gick det hela bra men hade en knöl i huvudet och då sade Manne: ”jag körde över knölhuvudet på gubbfan”. En låga som omnämns i texten var ett omkullblåst träd och de kallades för låga i och med att de låg på marken. Var det en tall kunde de ligga en mansålder. GÅRDSHANDLINGAR Vad gamla gårdshandlingar kan berätta om nr 5 Jonkgårdens öden och människor som bebott och ägt gården. Förste kände ägare är Lars Jonsson som var ogift och barnlös. Han hade en syster, Lucia Jonsdotter, som var gift med Hans Olofsson, född 1622 och död 23/9 1685. Hans Olofsson hade tidigare varit gift med Elin Christensdotter (kanske Christensläkten, Håxås). Hans Olofsson, född i Lit, levde ett stilla och gudfruktigt liv. Lucia Jonsdotter och Hans hade en son, Jon Hans-son, som av morbrodern fick nr 5 Solberg mot ”fri sytning” och skötsel till döde dagar. Den 12:e maj 1706 hade ett gåvobrev inlämnats av Lars Jonsson till Hammerdals Tingsrätt, sedan uppbud den 20:e november 1707 och den 30:e maj 1708. Det skulle vara 3 s.k. uppbud innan fastebrev erhölls 1709. 57 Byråkratin är gammal. Gården var då hel och odelad av 3 tunnland. Jon Hansson hade redan fullgjort sytning mot Lars Jonsson och vidare lovat att sin moder försörja under hennes livstid. Antagligen hade Jon Halvarsson och hans moder, Lucia Jonsdotter, som blev änka redan 1685 och var syster till Lars Jonsson, bott på gården och hjälpt Lars med dess skötsel i många år. Innan Jon Hansson fick fästebrev på den. Jon Hansson var 31 år när han fick fäste på gården. Gården skulle tillhöra Jon Hansson, hans hustru, barn och arvingar till evärderlig fullfäst egendom; med alla dess tillägor, närby och fjärran, i åker och äng, skog och mark, fiske och fiskevatten, qvarn och qvarnställe, inom haga och utom och intet undantagandes af allt det som till av ålder lydt och legat elr lagligen tillvinnas kan, att stå och ej återgå, så att vogder dhen bort, som Sveriges lag förmåt, ingen må detta mera qvällja. På häradsrättens vägnar: Erich Sparrman Nästa handling är från 1740 den 31:a maj. Äro efter Häradsrättens resolution av 16:e nov 1739 tillsammankomna att syna och överlägga huruvida Olof Larsson i Solberg haver anlagt och upparbetat torpställe in för Jon Hansson åker och som det befanns att torpet är uppbyggt nedanför Jons åker och förland, att så äro bägge överenskommet och slutet, som följer. Olof Larsson skall flytta sitt torp utanför ringhagen och Jon Hansson haver åtagit sig att vara behjälplig till hälften i allt arbete med husen och muren uti stugan. Jon skall betala murhmästaren alena och Olof skall uppsätta hängnan om torpet, alena, huvudåkern så skall Jon upparbeta en mäling till det nya torpet och den göda och så tre års tid och den övriga åkern utom torpet skall höra on till, samt ängsland vid torpet hörer Jon till, och Olof skall få så mycken upparbetad slått av Jon. Samma dag blev torpställe ytsatt av undertecknade, nämligen öst om gården ungefär 1 ½ mäling utom Ringhagan. Innanför Ringhagan var den odlade jorden uppdelad mellan gårdarna. Utanför Ringhagan vidtog skogen, som var samfälld allmänning. Därför kunde Olof Larsson få ett nytt torp utan att inkräkta på någon noder om Olof Larssons åker --- (omkrets), som begynner ifrån en storsten öster om Vikmansväg och så vidare till 2 m stora stenar i ett hörn av ett ….. Svedje och så i högsta åkern derifrån i öster till Vikemans väg och sedan i den stora stenen igen denna förening tagen sin början nästkommande år 1741, att således vara slutitgjort och överenskommit intygas av: Olof Larsson i Solberg Jon Hansson Jon Hansson, född 1678, var gift med Lisbeth Ersdotter, född 1671, barn: 58 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. Lucia, född 1711, 20/7, död 1740 den 18/7, gift med Per Månsson, Ede Gölin, född 1712, 3/12, gift, antagligen Bredkälen, barnlös änka Hans, född 1714, 28/3, gift med Margareta Persdotter Erik, född 1715, död i unga år Lars, född 1717 1/3, död i unga år Brita, född 1719 10/2 Anders, född 1723, gift med Anna Göransdotter. Anders och Hans delade gården. Det var första delningen av gården. 1738 begärde Jon Hansson att få överlämna sitt hemman nr 5 Solberg till äldste sonen. Skrivelsen till Hammerdals tingsrätt lyder så: Förmedelst den ålder och bräcklighet Jon Hansson i Solberg med dess hustru Elisabet Ersdotter ti---at, så att de ej längre känner sig mäktiga hävda och förestå sitt åboende skatteheman uti Hammerdals tingslag och socken beläget i Solbergs by, nr 5 bestående av trenne tunland. Räntan årligen 15 daler 26 skilling Silvermynt (Ränta var jordeskatt 15 daler 26 skilling Silvermynt). 3 Corporals inqvartering vid Majors Compagni. Och således nu bemälte hemman medelst föräldrar och barnens vilja och samtycke tillkänner sonen Hans Jonsson av barnen som är 26 åhr gammal arbetsför karl till bruk och besittning, för sig och dess efterkommande till en evärderlig egendom emot skjötning i dödedagar till föräldrarna samt syskonlösen efter stadgat hemmanskiöp till 100 daler Silvermynt derav föräldrarna sig själva förbehålla uti sytning för dem bägge i dödedagar 20 daler 13/ 17 1/8 silv. t, varefter lösen fullgöres och anames och hemmanet med alla tillhörigheter tillkännes bemälte Hans Jonsson så i närby som fjärran intet undandes av det som hemmanet till legat och än Lagl. tillvinnes kan. Ödmjukt rekommenderas denna afhandling och cession hos och uti den högst ärade häradsrätten om gunstig dom och giltig stadsfästelse sålunda vara pacerat betyga och atestera. Hammerdal d. 8 november 1738. Men rätten ansåg Jon Hansson icke till så hög ålder kommen att den kunde lämna honom tillstånd att ännu avstå hemmanet. Det blev alltså avslag. 1741, den 25 februari, tillstyrkte häradsrätten att Jon Hansson, som då var 63 år, bräcklig och svag, att äldste sonen Hans må insättas på hemmanet och emottaga gamla föräldrarna till sytning. Utdrag ur domboken i Hammerdals tingslag den 15 nov 1748: Då hade inlämnats en skrift, där Jon Hansson och sönerna Hans och Anders begärde att få dela hemmanet lika mellan sönerna. Hans var då gift och Anders skulle gifta sig. Rätten ansåg gården hade så goda ägor och möjligheter till vidare uppodling. Saken skulle prövas av Högvälborne Herr Landshövdingen i länet commen deuren af Kongl. Majt:s Swärds order. Jon Hansson var sjuklig i 14 år innan han dog. 59 1750 den 12 oktober. Då hölls delning av hus och ägor. Skogsmarken var oskiftad så gården hade 3 tunnland skattedel i skifteslaget. Hans erhöll följande hus: den östra stugan, loftsbyggningen sör på gården och södra kornladan, västra stallen, en foderlada, ett fähus med foderbord, bastutvan, en liten stuva väst på gården och ett gammalt visthus. Anders erhöll: Västra stugan, loftsbyggningen öst på gården, östra kornladan, södra stallet, foderbord, vedlider, fähuset och svinhuset nyttjas tillhopa tills de bygga nya. Hans fick: övre ängsåkern, kettilsveåkern, bäckåkern, Käring-lägdåker, 2 små åkrar i långänge, västra ½ delen stuguåker, norra ½ delen av Torpåkern, inalles 18 mälingar. Anders fick: Östra ½ delen i Stuguåkern, södra ½ av bergåkern, södra delen i Torpåkern och en liten åker i Storänge, inalles 18 mälingar. Vid delningen var Anders 27 år och Hans 36 år. 1758 den 18 november utrag ur Häradsrättens Dombok. 28 Marti 1758 hade Jon Hansson skri-vit ett testamente så att sonen Anders Jonsson skulle emot skötsel till dödedagar för föräldrar-na erhålla all lös egendom. Jon Hansson hade under sommaren avlidit utan att testamentet ändrats. Anders Jonsson uppmanades att till övriga arvingar tillställa Häradrätten protokoll. Sedan kunde de inom natt och år klandra testamentet om de ville. På Häradsrättens vägnar: Anders Wasell Utdrag af Härads Rättens protokoll, hållet med Hammerdals Tingslag uti gisgivargården Mo den 9 Martii 1774. Då sökte Jonas Andersson om att få köpa Åsen nr 1 av Olof Jöransson och Märta Persdotter, moster till Jonas, som voro barnlösa och Jonas skulle vara deras systerson. Han skulle betala 800 daler silvermynt och hålla födoråd. Jonas Andersson var broder till Göran Andersson som övertog Jonkgården, fick fastebrev 1790, den 6 december. Utdrag af Häradsrättens Dombok hållen å laga Hösttinget med Hammerdals Tingslag den 6 december 1793. Då hade Lars Olofsson stämt Jonas Hansson och Göran Andersson, Jonkgården, angående fodrad tjenstelön för 2 år som dräng hos sin svärmor, enkan Märeta Eriksdotter. Svaranden voro döttrar till Märeta Eriksdotter liksom också Lars O. hustru delägarna skulle inkallas. Domslutet blev att eftersom Lars Olofsson kommit till enkan Märeta och arbetat på gården utan att ha blivit anställd som dräng och dessutom genom giftermål med dottern blev ägare till gården och fick nytta av sitt arbete på gården skulle ingen dränglön utgå. Utdrag af Häradsrättens Dombok hållen å Laga Höste Tinget med Hammerdala Tingslag uti Åsens gästgivaregård den 13 september 1788. Den 24 januari 1787 hölls syn och värdering å skattehemmanet nr 5 i Solberg av läns- och nämndemän. Innehavaren av hemmanet är afle- 60 den. Anders Jonssons änka Anna Göransdotter, thess barn äro tvenne söner, nemligen Jonas och Göran, bägge myndiga, samt tvenne döttrar, Sara och Lisbeth, som ännu äro omyndiga och bonden Måns Eliasson, Fyrås, till förmyndare för Lisbeth. Husen i mann- och ladugården befinnas wäl vara så många, som till hemmanet kunna tarvas, fast större delen äro nog gamla men ännu någorlunda brukbara, undantagandes fähuset är alldeles förfallet, och bör uppsättas ett nytt i dess ställe. Åkern befares i godt stånd, wäl brukad och hävdad, hwarå årligen kan utsås en och tre fjärdedels tunna, enär hälften trädes förland till åkerns mera förnödenhet, fastän något avlägsen och mycket stenbunden höslått i hemägorna kan årligen fås till nio a tio lass fäbodställe, varest äro nödige hus, them kan och bör bärgas tjugo lass hö årligen så att med hö och skogsslåtter kan årligen två å tre hästkreatur, sju åtta kor, tre ungnöt och små fäkreatur derefter. Timmerskog med wedbrand jämte andra skogsnyttingar gives till förnödenhet. Husbehovsmjöl och Sågkvarnar hafva detta hemman del uti med de öfrige grannarne. Humblegård är anlagd så att ther kan fås till husbehof, och litet till salu. Fisket gifver till husbehof. Till detta hemman gifves inga utwägar at förvärfva sig penningar, näppeligen så mycket som till Kronutslagor fordras kan. Enär Synemännen således hafva besedt och gjort sig underrättade om detta hemmans beskaffenhet, tå, i anseende af wad anfördt är tyckes ej högra wärde therå kunna sättas än Sextioen sex Riksdaler 32 sk. specie, och uppdrages besittningen theraf til yngre sonen Göran Andersson, hvilket war så wäl äldre broderns som Förmyndarnes samtycke. Göran var 25 år och när han fick faste på gården. Sidst förhölle sig modern sig följande födoråd, nämligen en och en half tunna ren säd årligen, så twå kannor ärter, twå dito hanpfrö, föda för en ko, twenne getter, twenne får, nödigt husrum, mat, ved och warma, skjuts till Kyrkan och andra nödige prenden, samt en nöjaktig skjötsel till dödedagar, men åtnöjer modern var i bröd med Sonen, då hon njuter allenast hälften som nämnt är. Att så synat och wärderat betyga Johan Gröndal Nils Johansson och Eric Hansson i Fyrås. Efter tre uppbud fick Göran Andersson fastebrev den 4 december 1790. Anders Jonsson, född 1703, gift med Anna Göransdotter född 1723. Dotter Lisbet född 1752 den 16/6, död i barnaår Sonen Jonas född 1753 den 5/11, gift med Maria Mattsdotter Sonen Göran född 1758 den 4/5, ägare till Jonkgården 61 Dottern Sara född 1756, gift med Salomon Glad, Häggenås Dottern Lisbet född 1759 den 2/10, Frösön Elisabeth Andersdotter skriver den 10 maj 1797 till brodern Göran Andersson, Jonkgården, Solberg. Min käre broder Ditt bref af d. 29 april har jag bekommit men hant inte genast få det begärda at sända och besvara det. Jag beklagar högeligen att ingen bättring wunnits för dina ögon; warföre nu härhos sändes den Spanska Flugan, som jag tagit hos herr Regements Fältskjären, efter din åstundan. Om du vill anförtro dig hans försök til hjelp för dina ögon: så res hit med mötesfolket i nästa månad och nyttja nu endast imedlertid Spanska Flugan, och oroa dessförinnan icke dina ögon med qwacksalferi, som kan hafva den elaka påföljd, at du för alltid blifver obotelige, det Gud afvände utan at få se dig. Kan Fältskjären ingen rådhjälp meddela. Det är därför högst angeläget at du reser hit som först. Det gifwes wäl många i granskapet som kunna läsa hwilka stilar som hälst, både Latinska och Swänska bättre och sämre, och alltså äfven det bref som medfölgde den med H-Ingenier Hamberg sände småsaker, om du welat anlita någon derom, men då det förmodel ej skjedt efter du ännu synes wara i okunnighet om innehållet af nämnda brev, så får jag nu berätta at de 6 st Barnmössorna som skickades i byttan kosta 8 skil r stycket, den stora röda mössan 24 sk r och det mest sydda stycket 16 skr.r samt det släta 12 sk-, hvilka du är god och låter försälja, utom en af barnmössorna, som utväljes efter behag och på mina wägnar, gifwes åt lilla Daniel. Mitt Husbondefolk hälsar dig och ber dig wara wälkommen til början, på mötet. Jag har talt med herr Regmänts feltskjären om bot för dina ögon, allenast du då kommer, som sagt är. Jämte Kärliga hälsningar till Svägerskan, (Brita Larsdotter, maka till Göran Andersson) och alla andra anhöriga och bekanta, förblihver min ende Käre broder. Trogna Syster Elisabeth Andersson i Wästbyn, Frösön d: 10de Maji 1797. Hon skriver ett nytt brev den 14 maj 1797. Min Kära Broder! Är af mig wenligen helsat. Det bref som jag med förra posten skickade dig tror jag helt säkert at du har bekommit emedan jag bad ordinansen at han skulle lemna det i dina händer. Nu vil jag bedja dig at du skickar hit eller som jag tror at du sjelf kommer hit på Regementsmötet så var god och för hit åt mig mitt mjöl som jag har i herberget, den ärter jag har i herberget och den jag har hos min Swegerska Maria på Åsen så wil jag be dig at du byter med mig och låt mig få korn i stället för ärter, och som jag hoppas lärer du giva mig brors byte. En spann hampfrö som jag har hos dig är du god och låt i en säck och för hit till mig. Min Swegerska Imbar war skyldig mig för 62 3 alnar strige hwarför hon giver mig Korn men framför alt ber jag dig at du med altsammans hos dig. Den spanskfluga som jag af Regements fältskär kostade 12 sk. för hwilket du gifwer korn eller mjöl. Jag wil be dig at du lagar så at det blir en tunna altsammans jag skal betala dig för resten. Det kött jag begärde för Gregoi har du äntligen hit. Det såller du låfte mig om Kynder mässan är du god och förer hit. En 2 eller 3 skin som jag har i herberget hwilka jag skall ha till handskinn för hit. Nu wil jag be dig at du är god och ser efter mina saker at ingenting förfars ochat mina fårskin ej blir skadad af råttor. Helses vendeligen til alla bekanta men alramest till min lilla Brorson Daniel, jag åstundar at få se och råka honom. Jag är din trogna Syster. Lisa Andersson Frösön d. 14 Maji 1797. 1803 skriver hon ännu ett brev. Brev till Göran Andersson, Jonkgården, från hans syster Lisbeth i Frösön. Kära Broder! Tusende tilönskningar af lika så många fröjder och wälmågor i alla afseenden. Hjerteligen och med oro får jag nu gifwa dig tillkänna, att ingen säd har här kunnat af mig för din räkning uppköpas sedan kornspann nu med prut gäller 9 plåtar obetydligt af denna vahre har och komit till afyttring, och den som möjligtvis gnolas ut sluka strax de fattiga här omkring åt sig innan en annan wäl hinner få minsta underrättelse derom. Så ser du då, at du är bedragen i din väntan på mig men du måste förlåta det, och själf på behagligt sätt skaffa dig utvägar gerna önskade jag några underrättelser om tillståndet i edert hus, om åkrarnas beskaffenhet och utseende, om bergningstiden hos er m.m. detta alt torde du benäget göra mig kunig om, med mera som tillfredsställa en nyfiken Syster hvars glädje det är at önska dig och de dina godt och framgent vara din Bästa Syster d. 25 juni 1803 Lisbeth Hälsningar til och ifrån våra kunder Brevets adress Bonden Aktad och Välförståndig Göran Andersson Hammerdal och Solberg Göran Andersson har fått fyra brev från sina systrar. Sålunda skriver Sara den 13 augusti 1801: Min huldaste Broder 63 Endast med några få rader får jag äran låta dig weta mitt nuvarande tillstånd som är gudi lofwe hälsosamt och bra. Önskar städse få höra samma glada tidningar från dig och dina anhöriga skulle det vara hägnesamt. 14 söndagen efter trefaldighet söndag tänker jag göra mig en resa till Hammerdal då jag wille träffa dig vid kyrkan för at få rådgöra om några små angelägenheter; för övrigt hälsas wändeligen till eder alla förbliver städse din huldaste syster. Häggenås och Kougst Den 23 augusti 1801 Bonden Agtad och wälförstondig Jöran Andersson Hammerdal och Solberg I ett utdrag från tingsrätten d. 10 december 1794 anklagar Elisabeth A. sin förmyndare Pehr Larsson i Solberg att inte sköta hennes ärvda ägodelar och börjat sälja delar av det. Som faderlös och således försvarslös flicka dristar hon därför vända sig till rätten. Hon dristar sig till att bönfalla om hon inte kunde tillåtas att handha sitt arv själv. Hon skulle söka att det mer för-kovra än minska. Rätten resolverade att Pehr Larsson skulle inom en månad överlemna reda och räkning över sin förvaltning av Elisabeths egendom till hennes broder Göran Andersson och han skulle göra anmärkningar till Häradsrätten om han ansåg det behövdes. Underdånighet inför myndighet var stor. Den 23 april 1799 upprättades ett arrendeavtal mellan Göran Andersson och torparen Petter Lund, Lorås, där han arrenderar Jonkgården på ett år. Är det Görans dåliga ögon som ligger bakom? Lund skulle ge 4 tunnor korn, samt tjugo lass starr och sexton lass hästfoder. Göran skulle slå nybovallen själv. Han skulle ha en halv mäling åker till kornsådd, en mäling för ärter. Ved skaffade han själv. Alla hus fick Lund begagna. Göran skulle leverera tionde för sin åker. Halva hamplandet skulle Göran ha samt humlegården. År 1793 den 22 april förättades arvskifte hos Enkan Märta Ersdotter. Hon var enka efter Daniel Persson. Genom sin maka Ingeborg Danielsdotter som var dotter till Märta Ersdotter blev Göran Andersson delaktig i boet. För fyra års skjutshållning vid Munsåkers Gästgiweri hafva bönderna Göran Andersson och Jonas Svensson i Solberg med hwarthera En Rdr. 23 sk. tillhopa Thre Rdr Specie betalt som qwitteras. Solberg den 22 dec 1791 Eric Nordhell Uhr Hammerdals Sockne magazin har jag undertecknad till Låns Bekommit ¾ Tunna korn i Fullt mål; Hwilken spannemål med däri bellöpande wanlig Ränta jag å bestämd tid till utfäster mig betala, som härmed reverseras av Hammerdal den 9 Juni 1819. 64 Wittne Olof Edström Jon Nordahl Göran Andersson År 1822 den 15 Marti hölls bouppteckning efter bonden Göran Andersson som afled den 9 februari 1822. Hans son Daniel 25 år, Anders 15 år och Jonas 4 år, dottern Märit 20 år, Anna 17 år och Ingeborg 8 år. Boets värde 1 204 Rgs. Skulder 524 Rgs. Boets behållning 669 Rgs. Kvitton på soldatlöner. Undertecknadt tilstår jag mig hawa bekommit min lön af min rotebonde Göran Andersson i Solberg att fullt ut kvitteras af Åsen den 4 februari 1794. Anders Åhsfäldt Av min tilldelningsbonde Göran Andersson i Solberg har jag bekommit på 3die Corporalslönen 1 Rdr 18 sk 6 rut som qwitteras af Åsen den 30 Juni 1797. Anders Åhsfäldt Af min tildelningsbonde Göran Andersson i Solberg har jag utbekommit min fulla årslön för 1810, 5 R banko som jag qwiteras af Fyrås den 28 februari. Nils Färd Kongl Maj.ts Min Aller Nådigaste Konungs och Herres Tropligtiske Tjenare Förordnad Häradshöfdinge över Jemtlands och Härjeådalarnas Med ovanstående pampiga rubrik börjar ett lagfartsbevis för Göran Andersson i Solberg. Det hade häradsrätten wärderat till 66 riksdaler 32 sk till lösen för syskonen samt födorättsförmåner för Modern änkan Anna Göransdotter. Den 4/12 1790. Anders Jonsson född 1723. Gift med Anna Göransdotter född 1723. Barn: Dottern Lisbet född 16/6 1752, död i barnaår. Sonen Jonas född 1753, gift med Maria Mattsdotter född 1756. Sonen Göran född 4/5 1758. 65 Sonen Göran född 26/3 1762, gift med Ingeborg Danielsdotter född 13/3 1776. Denne Göran övertog Jonkgården. Dottern Sara född 23/6 1756, gift med Salomon Glad, Häggenås. Dottern Lisbeth född 2/10 1759, Frösön. Hon skrev 4 brev till sin bror Göran, två stycken 1797, ett den 23 augusti 1801 och ett den 25 juni 1803. Den 25 marti 1825 meddelade Hammerdals Tingsrätt lagfart för hemmanet nr 5 i Solberg om 1½ tunnland till Daniel och Jonas Göransson till hälvten vardera. Det är egendomligt att Jonas, som endast var 8 år kunde bli delägare i gården. Antagligen brukade de gården gemensamt tills Jonas blev vuxen och fick en hustru, Lisbeth Israelsdotter från Görvik och flyttade dit i början av 1850-talet. Gården delades då och Sven Tall från Orvar Nilssons gård köpte den. Man kan undra över att Daniel inte köpte broderns halva. Den 28 oktober 1859 sålde Daniel Göransson sitt hemman nr 5 då om ¾ tunnland till sonen Lars Danielsson för 800 Riksd. samt födoråd till föräldrarna samt en sjuklig broder, Göran, utgörande 24 kappor råg, 6 tunnor korn, ärter, fem tunnor potatis, allt i fullt mål väl ansat av årets gröda som det å hemmanet växer, även 3 martser(?) humbla och en åttondels tunna god kokfisk eller sik kallad samt 4 kappar koksalt, föda och skötsel vinter och sommar för 2ne kor, 8 st får eller getter med avgälder till följande höst. Vidare förbehålles ett par färdiggjorda skor eller halvstövlar för oss vardera ävenledes ett Plagg färdiggjort för oss vardera av så kallad stryväv likaledes en skjorta och ett lintyg, nödig ved och värma, skjuts till kyrka och kvarn med flera nödiga ärenden inom socknen. För övrigt förbehålles 10 Riksdaler riksmynt till to-baksskilling 50 lispund hårdvallshö gott och väl bärgat och övra Lillrö. Jag har i min ägo många gårds- och andra handlingar från n:o 3, Pe Ershagården. Farfars far Daniel Göranssons hustru Brita Larsdotter var från den gården och de tog handlingarna till Jonkgården. Under samma tidsperiod är det säkert tre gånger så mycket handlingar från den gården som det är från Jonkgården. Det är flera växlingar av ägare och genom ingifte från Lorås och Åsen av några karlar som ofta hade tvistemål, är orsaken till att det är många handlingar. Det är en del dråpliga episoder som utspelats. Jag skall i sammandrag skriva något ur handlingarna. Den första är från Lorås. Där Per Svensson, född 1679, anför att Eric Pålsson fått uppbygga en liten stuva på faderns mark. Där skulle Eric och hans syster få bo så länge Eric levde. När han dog och systern Marit flyttade ur stugan, tog hon med sig fönster, bord, stolar och sängar vilket hon sannerligen inte borde gjort men jag lätt äntel dher med färbli, efter jag var glad af med henne ur gården. En släkting till Marit kom och ville ha dörren av stugan. När han inte fick det drog han det inför rätta. Utdrag anno 1706 den 20 november förbjöds släktingen till Marit, Pål Persson, att ta något ur stufwan och bordet skulle lämnas igen men stolarna och sängen fick tydligen behållas. Den 31 marti 1712 skedde en förening mellan Per Svensson och hans syster angående hemmanets besittning i Lorås. Svärfadern Per Ersson i Wijken ville dock för ovänskaps skull be- 66 fordra mågen Per Svensson ifrån Lorås till Solberg där han försett honom med hemman. Per Svensson, modern och syskonen ville inte därmed sig benöja utan att han på hemmanet eftersom ingen av syskonen ville överta det. Denna Per Ersson är nämnd på minnesstenen i Viken med bl. a Sigurd i Risvik. Modern lovade att Per vid nästa arvskifte skulle få överta hemmanet. Per Ersson fick därmed låta det bero. Annars hade Pers broder Hemming Looberg gått Swäntjänare på gården i 8 års tid och skulle ingen Swäntjänarlön uttaga utan begärde endast så mycket att han kunde leja en karl, vilket skulle belöpa till 8 plåtar. Modern lovade att antaga sonhustrun så kär som sina övriga barn, därest hon var svärmodern lydig och hövlig. Skulle hon av svärmodern och syskonen bli illa behandlad, skulle hon anmäla detta för sexmanne. Vilken på sin edsplikt skall angripa om svordom och oleverne förrövas. Det fadern, Per Ersha, sökt hindra oljud och syndens ökande. Sonhustrun förmanades att inte reta modern eller syskonen, då hon skulle bli lagligen tilltalt. Bägge sidor förmanades allvarligt att leva till-hopa i sämja och kärlek och undfly trätor och skvaller. Ut supra Wittnen Anna Hemmingsdotter E. Hallström Pär Svensson Olof (bonn) Persson i Lorås Hemming Looberg Jon Persson i Lorås Swän Swänsson Per Ersson i Wiken, Märita Swänsdotter Anno 1713 den 17 april hölls arvskifte hos änkan Anna Hemmingsdotter mellan barnen Per, Heming och Swän, Swäns söner och döttrarna Märita, Ingrid och Anna Swäns döttrar. År 1714 den 23 november hölls på Hammerdals ordinarie ting utredning om en arvstvist angående hemmanet nr 3 i Solberg. Ägaren Hans Olofsson, som avlidit, hade varit gift två gånger med barn i bägge giftena och detta krånglade till arvet. Hemmanet skulle tillfalla barnen i första giftet, Christer Hansson och en syster, gift med Nils Pålsson. Men lösensumman skulle delas mellan alla barn och efterlevande änkan Ingeborg Ersdotter med sonen Hans. 1716 den 28 september. Till följd av Häradsrättens dom har Nils Pålsson utlöst sin hustrus halv-broder Hans Hansson med 19 daler 6 öre 10 rst. Det måste då ha blivit så att Christer och hans syster, gift med Nils Pålsson, fick hälften var av nr 3 och att Nils Pålsson med maka ägde hela nr 3. Anno 1731 den 6 marti uppå Hammerdals ordinarie Laga Ting. För sin bräcklighets skull nödgas Nils Pålsson giva ifrån sig sitt skattehemman i Solberg å 2 2/3 tunnland nr 3 med övrigas samtycke till sonen Hans Nilsson för 81 daler silvermynt med föräldrarna uti Sythning och 16 daler silvermynt, bröderna 13 daler och systern 6 daler silvermynt. Rätten väl inte kan ogilla avhandlingen. Vilket de dock gjorde. På Härads Rättens vägnar Haqvin Stridberg 1740 den 28 maj sammankallade Nils Pålsson sina barn och vittnen för att komma till vist slut och avhandling hänvisande till ovanstående resolution. 1731, som tydligen inte trätt i kraft. 67 Han framhåller sin bräcklighet och ålder, 66 år, modern så gott som blinder och ena dottern bräck-lig å synen och hemmanet tarvar en stadig åboer och barnen äro överens om att Oof Nilsson Dahlpil, som var omyndig 1731 får tillträda hemmanet som värderas till 100 daler silvermynt. Därav erhåller föräldrarna 20 daler, 3 bröder 20 daler vardera. Bröderna voro Hans, Anders, och Olof och systrarna Elin och Maria 10 daler vardera. Utdrag ur Domboken uti Hammerdals Tingslag den 17 november 1741. Per Swänson i Lorås androg att han var över 62 år gammal och av åtskilliga sjukdomar besvärad och nu i synnerhet en svår huvudvärk, att han inte kan hävda sitt arvehemman nr: 1 i Lorås, bestående av 3 tunnland skatte och begärde han att äldste sonen Swän Persson, 22 år, skulle få överta hemmanet. Framdeles överenskommes med syskonen om hemmanslösen samt försvarligen Föder och Skjöter sina gamla föräldrar. Uppå Härads Rättens vägnar Johan Wasell E. Hallström Utdrag av Härads Rättens Dombok uti Hammerdals Tingslag 28 Martii 1757 Swän Swänsson och Erik Jonsson i Viken samt Daniel Persson i Solberg anhölls att de mot åtta öre i silvermynt i årlig avrad, få nyttja tvänne små fiskevatten, Blekvattnet samt Erlansjön, som ej skola vara taxerade. Sedan Erik Olofsson och Mårten Olofsson i Gräningen fått del deraf inkommo de med påminnelse att efter en lantmäterisyn och revning de hade fått myrslåtter där fisket är beläget mot en daler 16 öre silvermynt i avrad. De förmodade sig vara närmast att nyttja fisket. De skulle till nästa ting visa avskrifter där det kunde utrönas huruvida fiskevattnen äro under slåttern begripna. År 1757 den 21 october hölls värdering och syn på skattehemmanet nr: 1 i Lorås, som består av tre tunnland. Utelämnar allt om husen men nämner att det fanns 40 mälingar åker, att de voro frostbeläget, att det fanns ett avradsland österut till Halasjön, det var för fiskets skull, Lorås har ingen sjö. Hemmanet värderas till 200 daler silvermynt. 1761 den 9 Martti. Daniel Persson på nr 1 i Lorås klagar över att han sällan får brödföda för sig och sitt folk, än mindre något till sädeskorn vartill kiöld och frost är mästa orsaken, så Gudi klagat jag fördenskull är rätt mycket lidande och mången gång icke vet mig ringaste utväg till att betala kronoutskylderna. Nu hade han föregående sommar utsett ett ställe till nybyggesanläggande, Farssvedjorna kallade, gränsande mot Länsman Kiöstadius Kil eller nybygge, däröver var inte frostaktighet och anhöll att få anlägga detta nybygge och något som hette Svartslutkilen skulle få ingå. Denna ansökan remitterades till Lofl Allmännings Afvittringsrätten, som skulle undersöka, att inte nybygget var till andras förfång, hur mycket det gick att uppodla där, och hur många frihetsår nybygget skulle behöva. 68 Hammerdals Tingslag den 3 april 1764. Erik Jonsson i Viken krävde å sin hustrus Elin och svägerskas Maria Nilsdöttrars vägnar arr Daniel Persson skall utbetala 50 daler till vardera för deras andel hemmanet nr 3 i Solberg, som Daniel Persson nu innehar å sina styvdöttrars vägnar. De skulle ha haft födorådsförmåner också så länge de bodde på gården och arbetade där. Daniel Persson menade att de inte fullgjort något arbete på gården och att han inte behövde utge varken födoråd eller jordepenningar. Rätten ansåg, att Erik Jonsson, nu sedan Elin med honom blivit gift och är ur stånd att hos Daniel Persson arbeta, bör hennes jordepenningar mottaga jämte ränta till sex för hundrade. Maria, som var ogift, är skyldig mot arbete hos Daniel Persson njuta födoråd eller lyfta sina jordepenningar. Daniel Persson, som i handlingen om nybygge 1761, klagar så bittert över frosten i Lorås, när han innehade nr 1 där, har nu kommit till Solberg, där det nog var lindrigare med frosten. Han innehade nr 3 för sin styvdotter, vem det är vet jag inte. Det är stydöttrar och styvsvärfar och moder hit och dit, så det är svårt att få något grepp om det. Han blev gift med en Maret Ersdotter med vilken han hade döttrarna Elin och Ingeborg. Denna Maret var ägare av nr 3 men enligt den tidens lagar blev mannen förmyndare för hustrun. 12 december 1772. Jonas Eriksson och hustrun Brita Olofsdotter i Viken ville sälja skattehemmanet nr 3 i Solberg till styvsvärfadern Daniel Pärsson för en summa av 110 daler silvermynt. Den 11 Martti 1774. Förmyndare Pehr Hemmingsson i Ede sökte reda av Daniel Persson för hans styvsysters innestående arv. Hon hade fått 2 ½ tunna korn, varav hon tagit en tunna. Daniel skulle betala 1 ½ tunna korn och dessutom 3 kor, 1 kviga, 2 getter som Daniel skulle betala med 107 daler kopparmynt. Hon hade dock fått ett kjorteltyg för 48 daler, en halsduk för 3 daler, ett mösstyg för 5 daler. Men ur fadershemmanet hade hon att fordra 30 daler 10 s.k. 16 penningar som jordepengar. 13 september 1777. Förmyndaren för gamla pigan Gunilla Persdotter påstod, att Daniel Persson skulle enligt domen 10 marte 1774 leverera ifrån sig de persedlar som tillhörde systern. Hon hade dock fått 51 daler silvermynt. De uppmanades att rätta sig efter domen den 11 martii 1774 och skulle Daniel Persson tredskas, så har Pehr Hemmingsson frihet till laga utmätning. 1783 den 19 Majus hölls bouppteckning hos Enkan Märita Eriksdotter efter hennes avlidne man Daniel Persson. Arvingar voro enkan Märita Eriksdotter, sonen Pär Danielsson, myndig, sonen Erik Danielsson omyndig, döttrarna Karin, Elin, Anna, Margreta och Ingeborg Danielsdotter. Karins man Salmon Norman bevakade hennes rätt och Lars Olofsson, Solberg, de övriga omyndigas rätt. Hemmanet nr 3 om 2 och 2/3 tunnland värderades till 100 Rdr. Hela boet gick till 180 Daler 16 silvermynt 8 öre räknemynt. Däri ingick 3 hästar, 9 kor, 5 ungnöt, 1 kalv, 11 getter, 14 får, 2 bockar, 5 st sämre getter, alltså 50 djur. 69 15 september 1783 hade dragon Salmon Norman stämt sin svärmor Märeta Ersdotter angående arvsrätt och boupptecknings besväljande. Följande förening beslutades, att Märeta skulle sina styvbarn inom tre veckor avvittna. All lösegendom skulle hon överlämna till sina och styv-barnen, för egen del skulle hon behålla två kor, en kviga, fyra getter och fyra får, ett kalvskinnsbolster, en kudde, en åkslädesfäll, en gryta, ett tennfat, ett stenfat. Den som besitter hemmanet betalar borgenärerna. Den 13 september 1788 hölls delning av nr 3 mellan Daniel Perssons änka Märeta Ersdotter och hennes styvson Pär Danielsson. En ny gård hade tydligen börjat byggas. Den som fick den nya gården skulle få bo kvar i den gamla till de nya husen voro färdiga. Nämnas kan att detta senare hus vars byggande var igång 1788 plockades ned på 1970-talet och förflyttades och byggdes upp i Alsen. Åker, äng, hästfoderslåtter, fäbodar delades också. Den nya gården föll på änkans lott. Av åkrarna finns följande namn: Rönnåkern, Brattåkern, Fähusåkern, Sandåkern och Käringåkern, samma storlek. Det talas i handling om en Ringhagen, en hage som gick runt byns inägor. Tre dagar senare, den 16 september 1788. Märeta Ersdotter menade att hennes halva av nr 3 skulle förbehållas hennes omyndige son Erik. Men eftersom han varken kunde tala eller hade fullt förstånd, hade hon nu kommit underfund om att han inte kunde överta hennes del av gården och ville nu att den skulle lottas ut till en av hennes fem döttrar. Elin fick lotten. Den 16 september 1789. Ärendet var ånyo in på Hammerdals Laga Hösteting. Nu skedde lottning igen och Elin fick rätten till halva nr 3. Vidare bestämdes födorådet till modern och hemmanets värde till 116 daler 32 skillingar specia. Den 4 december 1790 skedde 3:dje uppbudet. Denna Elin var gift med Lars Olofsson från Åsen. Den 6 december 1793 hade Lars Olofsson stämdt Jonas Hansson och Göran Andersson angående fordrad tjänstelön för två år, de som han varit dräng hos sin svärmoder Märeta Ersdotter. Jonas och Göran voro gifta med Karin och Ingeborg, systrar till Lars Olofssons hustru Elin. Rätten uttalade, att skulle Lars Olofsson föra talan i målet, skulle han till nästa ting instämma alla delägarna i målet. Svärmodern och övriga systrar. Utslaget vid nästa ting blev att Lars Olofsson inte hade rätt till någon dränglön. Han hade kommit oombedd och genom giftermålet med dottern blev han ägare till gården och fick själv nytta av sitt arbete. Han hade nog kommit dit med avsikt att själv bli ägare till gården. 21 februari 1797. Jonas Hanson hade instämt sin hustrus broder Pehr Danielsson och sin systers man Lars Olofsson för en fordran på 3 Rdr 16 skilling i jordlösen. Pehr och Lars tvistade om vem som var skyldig att betala. Domen blev så att de fick betala hälften vardera. 21 februari 1798. Ett tvistemål om ägo nytting mellan Lars Olofsson och Pehr Danielsson men förlikning skedde sålunda. Lars Olofsson efterlät alla anspråk på ett av Pehr upparbetade 70 för-land vid slåttern Tronsmyran och Lars fick i stället två holmar och ett gärde uti Kvarnkälsvallen. De ägde hälften vardera av nr 3. Den 26 Martii 1804. Anders och Pehr Larsson nr och Lars Olofsson i Solberg hade stämt gran-nen Pehr Danielsson nr 3 för denne satt upp hägnad vid Kvarnkälens fäbodvall kring en del slåtterägor och där mellanliggande betesställen, trots att det vid storskifte 1793 bestämdes att mulbete å utmarken skulle vara gemensam med bygrannarna. Men sedan parterna med domaren överlagt om olägenheterna med samfälligt nyttjande av bete kom de överens om att Pehr Danielsson med trerohägnad skulle få inköpa sitt skifte. 29 Martii 1809. Lars Olofsson hade instämt Pehr Larsson angående skifteshägnads uppförande. Enligt ett protokoll från 3 december föregående år hade rätten uppmanat Lars Olofsson att till detta ting instämma alla Solbergs byamän. Dessa voro Sven Persson nr 1, Olof Larsson nr 1, Anders Andersson nr 2, Enkan Anna Svensdotter nr 2, Göran Andersson nr 5, Jonas Hansson nr 5, Hans Svensson nr 4, Pehr Danielsson nr 3, Anders Larsson nr 6, Pehr Larsson nr 6, Hemming och Göran Svensson och Jonas Erikssons änka, Brita Olofsdotter, Viken. Där uppvisades en karta jämte beskrivning över 1792 – 1793 års storskifte. Där framkom att Anders och Per Larssöner, Pehr Danielsson och käranden Lars Olofsson skulle kvarbliva vid Kvarnkälsbodarna med varsina skiften med en frivillig överenskommelse om nytting av mulbete. Lars Olofssons företrädare, landsfiskal Grundén framhöll olägenheterna med samfällt bete och yrkade på att Lars skulle få inhägna sina lotter och att grannarna skulle deltaga i kostnaden härför. Anders och Pehr Larssöner hänvisade till förstnämnd överenskommelse, enligt vilken de tillsammans med Lars skulle ha samfällt bete. Men om sistnämnda fick bifall, protesterade de på det högsta om han skulle få bästa betet. Pehr Danielsson visade ett utdrag från domboken den 26 Martii, enligt vilket han fått rätt att inhägna sitt skifte. Rätten beslutade att kronolänsmannen och två ojäviga nämndemän skulle hålla syn hur det förhöll sig med betet. De övriga byborna behövde inte inställa sig till nästa ting. 1 december 1809. Föregående tvist hade nu blivit bilagd för undvikande av obehag utav rättegång. Anders och Pehr Larssöner skulle på våren få flytta till Kvarnkälsbodarna och till den 18 juni årligen i sin tid nyttja mulbete på mitt, Lars Olofssons, skifte med villkor att slåttern ej skadas genom tramp och betning. Skulle detta ske utgår ett vite av 3 riksdaler 16 skillingar. 16 september 1818. Besiktning hölls och värdering av Lars Olofsson och Elin Danieldotters hemman nr 3 i Solberg med anledning av att de tänkte klyva hemmanet och överlämna det till döttrarna Anna Obrita. Brita blev något år senare gift med Daniel Göransson. Men först skulle födorådet bestämmas som blev 4 tunnor korn, 1 spann råg, ½ tunna brödämne, ½ tunna potatis (det är första gången jag stöter på namnet potatis i gamla handlingar), ½ tunna rötter, ½ fjärding kokfisk (flickorna fick ut och lägga nät), 2 kappar koksalt, 5 mark humle, 5 alnar hampväv, ett par läderskor vardera årligen, föda och skötsel för 2 kor, 8 småfäkreatur och bostad. Sedan synades husen och besågs åkern och hemmanet värderades till 800 riksdaler 71 banko. Mågen Gabriel Gabrielsson, gift med dottern Märit, avstod från någon del i gården och nöjde sig med utlösen. 17 november 1818. Ett likalydande utdrag från Härads Rätten. 22 november 1819. Beviljade Härads Rätten uppbud 3 gånger. 26 november 1819. Beviljades ordrikt och högtidligt fastebrev för Anna och Brita på nr 3 i Solberg. 10 oktober 1836. Hade Olof Johansson begärt besiktning av ställen där han tänkt uppodla till åker och äng. Om dessa genom storskifte eller annan orsak skulle frångå honom, skulle han kunna få ersättning för arbetet. Det är intressant därför att han säger sig nyligen ha anlagt ett fäbodställe på sydvästra sidan av Halaån vid namn Tokmyrbodarna. 24 Martii 1829 och 13 Martii 1830. Finns två handlingar om att Daniel Göranson med sin hustrus goda råd till sin svåger Olof Johansson försäljer deras halva av nr 3 i Solberg. I en handling från 16 september 1818 såg vi att systrarna Anna och Britta fick köpa hälften vardera av föräldrarna Lars Olofsson och Elin Danielsdotters hemman. Anna blev gift med Olof Johansson och Britta med Daniel Göransson som nu sålde sin halva till Olof och Brita. 30 st handlingar vilka varit med och behandlats på Hammerdals Tingsrätt angåenden nr 3 i Solberg från 1706 till 1836. Av handlingarna från 1700 och 180-talet kan man se att boskapsskötseln var den viktigaste näringsgrenen och det var förstås så även långt före 1700-talet. Det var kreaturen som kunde utnyttja växtligheten på skogen och myrarna och omvandla den till människoföda. På sommaren när det var bra tillgång på bete (mulbete) hämtade korna själva sin egen föda till produktion av mjölk. Under sommaren kunde det då tillverkas ost och smör även för vinterns behov. Den mark som inte nyttjades som bete användes som slåttermark där foder för vinterns behov bärgades. Det huvudsakliga vinterfodret hämtades från skogsslåtter. Endast en mindre del utgjordes av hö. Vi såg från avvittringshandlingar att nr 2 i Viken namngav 33 myrar runt hela skatteskogen som den gården slog. Dessutom brukades slåttermarken på Solbergslandet. Tillsammans med de 7 övriga gårdarna blev nog detta stora område väl utnyttjat. Marken var samfälld till 1793 så tidigare om någon ville anlägga t.ex. en fäbodvall fick han utse en lämplig plats som var ledig för ändamålet. Vikenbönderna säger vid avvittringen att de anlagt en ny fäbodvall, Nybodarna, för mulbete vid Vikbodarna inte räckt när nr 2 Solberg kommit dit. Slåtterställena annekterades också i den mån de var lediga. Det kan spekuleras i om flera voro intresserade av samma slåtter om det blev samråd eller konfrontation. Trots att det finns mer att forska om i Solberg och Vikens historia fann jag det lämpligt att nu sammanställa de uppgifter jag fått fram. Folk som visste vad jag höll på med ville få materialet tillgängligt. Dessutom vet ingen hur länge man får ha hälsan. Till exempel alla torp äro 72 inte beskrivna. De äro många, t.ex. Gabriel Johansabacken, Gillbergsbacken, Buholmen, Pe Annabacken, Skruppnäset och Erik Annershabacken i Solbergsvattnen, Rutjontetorpet (Erik Antonstället) och Bolinsgården på Karelen. AnnaBrittatorpet, Orrtorpet och Sjöbrännan vid Greningssjön, Solbergstorpet och två dagsverkstorp inne i byn. Kanske finns det någon som vill fortsätta. Jag har i alla fall gjort en början. Arne Andersson.