fulltext

Transcription

fulltext
Örebro Universitet
HumUS
EN MUMINDAL UTAN MUMINFAMILJ
– EN TOLKNING AV T OVE JANSSONS BOK SENT I NOVEMBER SAMT EN
DIDAKTISK DISKUSSION OM ATT LÄSA MELLAN RADERNA
Elin Johansson
Svenska för lärare, avslutande kurs,
senare år/gymnasiet, avancerad nivå
Handledare: Carina Lidström
HT 2014
INLEDNING ............................................................................................................................................. 1 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ................................................................................................. 2 DISPOSITION .........................................................................................................................................3 BAKGRUND ............................................................................................................................................. 3 ÄMNESPLANEN OCH KUNSKAPSKRAVEN .............................................................................................4 Kommentarmaterialet ......................................................................................................................4 TOLKANDE LÄSUNDERVISNING ..................................................................................................... 5 MELLAN RADERNA ...............................................................................................................................5 METOD ..................................................................................................................................................... 7 ARBETSSÄTT ........................................................................................................................................7 VIKTIGA BEGREPP OCH DEFINITIONER .................................................................................................8 Tema/motiv, huvudmotiv ..................................................................................................................8 PRESENTATION AV TOVE JANSSON OCH MUMINTROLLEN ............................................... 10 FÖRFATTARPRESENTATION ................................................................................................................10 MUMINBÖCKERNA .............................................................................................................................10 TIDIGARE FORSKNING ..................................................................................................................... 13 OM TOVE JANSSONS FÖRFATTARSKAP ...............................................................................................13 ANALYS .................................................................................................................................................. 15 KOMMENTAR TILL ANALYSEN ...........................................................................................................15 PRESENTATION AV KARAKTÄRERNA..................................................................................................15 Snusmumriken ................................................................................................................................15 Filifjonkan ......................................................................................................................................16 Toft .................................................................................................................................................16 Hemulen .........................................................................................................................................16 Onkelskruttet ..................................................................................................................................16 Mymlan ..........................................................................................................................................16 EN MUMINBOK UTAN MUMINFAMILJEN ............................................................................................16 ÖVERGRIPANDE HÄNDELSEFÖRLOPP .................................................................................................17 Första delen: Avresa och förändring.............................................................................................18 Andra delen: vistelsen ....................................................................................................................21 Sista delen: avsked och upplösning ...............................................................................................23 TEMA OCH MOTIV I SENT I NOVEMBER ..............................................................................................24 Tema: Rädsla .................................................................................................................................24 Filifjonkans rädsla ...................................................................................................................................................... 24 Tofts rädsla ................................................................................................................................................................. 26 Motiv ..............................................................................................................................................27 Längtan och ilska ........................................................................................................................................................ 27 Karaktärernas förändringar ..........................................................................................................28 Tofts förändring .......................................................................................................................................................... 28 Filifjonkans förändring ............................................................................................................................................... 32 Hemulens förändring .................................................................................................................................................. 33 Förändring i miljön .......................................................................................................................34 SAMMANFATTNING AV TEMA OCH MOTIV .........................................................................................35 BARNBOKENS AMBIVALENS – EN DISKUSSION ....................................................................... 35 ÄR SENT I NOVEMBER EN BOK BÅDE FÖR BARN OCH VUXNA? ..........................................................37 MUMINBÖCKERNA SOM STUDIEMATERIAL I GRUNDSKOLAN.............................................................38 Koppling till ämnesplanen och kommentarmaterialet i ämnet svenska ........................................38 TOLKANDE LÄSNING ...........................................................................................................................40 Mellan raderna i Sent i november .................................................................................................41 AVSLUTANDE ORD .............................................................................................................................41 SAMMANFATTNING ........................................................................................................................... 42 REFERENSLISTA ................................................................................................................................. 43 INLEDNING
Tove Janssons mumintroll har funnits så länge som jag kan minnas. Eftersom jag är född i
slutet av åttiotalet så gick den tecknade serien om Mumin på tv när jag var i passande ålder
och jag tittade därför på den när jag var liten. Jag minns dock att jag hade svårt för den
finländska dialekten och att jag inte var särskilt överväldigad av berättelserna som sådana. Jag
minns också att vi hade en bok hemma i bokhyllan om Mumin, Skurken i Muminhuset (1980),
en fotobilderbok som med sin mörka framsida inte lockade mitt unga, något skrämda jag.
Det dröjde sedan innan jag åter mötte Mumin, då var jag 23 år och vi hade en kurs i
berättarteknik på universitetet. Vi skulle läsa Trollvinter (1957) av Tove Jansson och i och
med den läsningen så öppnades mina ögon för Janssons Muminvärld. Plötsligt förstod jag vad
”alla” pratade om och förundrades över. Boken öppnade mitt sinne och tog mig med på början
av en resa.
Några år senare kom jag över några ljudböcker inlästa av Mark Levengood och lyssnade då
på Kometen kommer (1968), Småtrollen och den stora översvämningen (1945),
Muminpappans memoarer (1968), Trollkarlens hatt (1968) och Trollvinter än en gång.
Böckerna gjorde att jag skrattade, grät, berördes och funderade mycket över oss människor,
hur vi är och vad som gör att vi är de vi är och vad som om möjligt kan få oss att förändras.
När jag sedan funderat över ämne till denna uppsats har jag hela tiden tänkt på dessa
läsupplevelser och vetat att jag på något sätt velat skriva om Tove Janssons författarskap.
Under min VFU (verksamhetsplatsförlagda utbildning) denna termin fick jag upp ögonen för
några rader i ämnesplanen i svenska. Där står skrivet att, för att uppnå C i betyg, ska elever
kunna läsa det som står mellan raderna. För A i betyg gäller det även att kunna läsa “budskap
som är tydligt framträdande och budskap som kan läsas mellan raderna eller som är dolda i
olika verk” (Skolverket 2011a). Vid ordet “dolda” reagerade jag och funderade på vad de
egentligen menade. Hur då dolda? Om de inte syns, finns de då? Hur förklarar man ett dolt
budskap?
Jag började sedan testa personer i min omgivning genom att läsa upp en sida ur en Muminbok
och fråga dem vad de tänkte när de lyssnade. Svaren blev något olika, men med samma
andemening, vi diskuterade lite om vad det beror på. Jag tänker att det är just det som
kunskapskravet vill åt, att eleverna ska kunna läsa en text, förstå den och sedan tolka och
kunna reflektera över det de läst, dvs. en slags tolkande läsning utifrån egna tidigare
erfarenheter av läsning. Tanken är nog också att eleverna ska kunna se sådant som författaren
antyder i texten, sådant som finns där men som inte explicit har formulerats. Förutom dessa
antydningar i texten så kan de använda sina egna erfarenheter, och det är där skillnaderna
uppstår människor emellan eftersom vi har olika erfarenheten med oss.
Jag märkte vid dessa ”tester” att jag hade ganska svårt att sätta ord på vad jag själv upplevde
vid läsningen. Min nästa fundering blev sedan hur jag ska kunna få mina elever att komma till
1
den nivån i sin läsning och få dem att reflektera och tolka själva. Hur lär man ut tolkande
läsning?
Resultatet av mina funderingar blev alltså denna uppsats som du nu ser framför dig. Nu
kommer jag att formulera mitt syfte och mina frågeställningar nedan.
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
Mitt syfte med denna uppsats är att göra en tolkning av Tove Jansson bok Sent i november
(1971) och föra en diskussion om hur man kan använda den i undervisning på högstadiet när
man arbetar med kunskapskravet “att läsa mellan raderna”. I min tolkning kommer jag att ta
ut tema och motiv i Sent i november. En sak som är viktig när det gäller tolkningen av boken
är att det är den sista boken i Muminserien och som dessutom inte har Muminfamiljen som
protagonister. Bokens kontext påverkar en hel del och jag kommer att diskutera på vilket sätt
det påverkar läsningen.
Jag kommer att visa exempel på hur jag tolkar det som står mellan raderna. Sedan kommer
jag att diskutera hur boken Sent i november kan användas i undervisning i svenska i
grundskolans senare år när kunskapskravet om att kunna läsa mellan raderna ska tränas. Jag
kommer i samband med detta att ta upp Britta Stenssons bok Mellan raderna och diskutera
hur hon ser på tolkande läsundervisning. Hennes resonemang kommer jag att jämföra med
mina egna.
En diskussion kommer också att föras om Sent i november är en bok för barn eller vuxna. I
samband med detta tas begreppet ”barnbokens ambivalens” upp och diskuteras. Finns det en
möjlighet att Jansson har använt sig av detta grepp och tilltalar i så fall boken både vuxna och
barn, men på olika sätt? Vad är det som gör att barn läser på ett sätt och vuxna på ett annat
sätt?
För att uppnå mitt syfte kommer jag att utgå från följande frågeställningar:
•
•
•
•
Vilka teman och motiv finns i boken Sent i november?
Vilka dolda budskap finns mellan raderna i Sent i november?
Hur kan lärare arbeta med Sent i november i undervisning i svenska?
Är Sent i november en bok för vuxna, barn eller både och?
Nedan följer en presentation av uppsatsens disposition.
2
DISPOSITION
Uppsatsen är disponerad på följande vis: Efter inledning och syfte med frågeställningar
kommer en bakgrund där jag presenterar delar ur ämnesplanen i svenska för år 7-9 och delar
ur kommentarmaterialet (Skolverket 2011a, Skolverket 2011b). Dessa texter är ur Läroplanen
för grundskolan från 2011 och räknas som Skolverkets styrdokument som lärare enligt lag ska
arbeta med.
Efter bakgrunden kommer ett kort avsnitt om den didaktiska diskussion jag utgår från. Då
presenterar jag Britta Stenssons bok Mellan raderna i korthet.
Metodkapitlet som följer därpå beskriver uppsatsens arbetsgång. Kapitlet presenterar också de
begrepp jag använder mig av senare i analysen.
Jag kommer sedan att presentera Tove Janssons författarskap i korthet och Muminböckerna
lite mer ingående. Muminböckerna är nämligen kopplade till varandra och det är svårt att
tolka Sent i november utan att ha med de andra Muminböckerna i bakhuvudet. Jag är alltså ute
efter en kontextualisering av Sent i november i förhållande till Muminböckerna i övrigt.
Under rubriken ”Tidigare forskning” presenteras en del av den forskning som har gjorts på
Janssons böcker och på henne som person. Jag presenterar också de arbeten jag har valt att
referera till i min uppsats.
Analyskapitlet består av flera delar. Först presenteras de karaktärer som finns i boken. Efter
det diskuteras bokens kontext: det faktum att den utgör den sista Muminboken i Muminserien,
utan Muminfamiljen som protagonister. En övergripande analys görs sedan där boken delas in
i tre delar. Efter det kommer en analys av tema och några motiv och slutligen en
sammanfattning.
Diskussionskapitlet tar upp en diskussion om huruvida Sent i november är en bok för vuxna
eller barn. Här tar jag upp Vivi Edströms tankar om barnbokens ambivalens och nämner
uttrycket ”dubbla adressater” och vad det innebär vid läsning av barnböcker. En koppling till
Skolverkets styrdokument i form av ämnesplan och kommentarmaterial görs också, likaså till
Stenssons bok Mellan raderna.
I slutet av uppsatsen kommer en kort sammanfattning.
BAKGRUND
I denna bakgrund kommer jag att ta upp en del av kunskapskraven och ämnesplanen i
svenskämnet för årskurs 7-9. Jag presenterar även vad Skolverket i sitt Kommentarmaterial
till Ämnesplanen i svenska säger om tolkande läsning (Skolverket 2011a, Skolverket 2011b).
3
ÄMNESPLANEN OCH KUNSKAPSKRAVEN
Skolverket har, i och med att den nya läroplanen lanserats, presenterat ett antal styrdokument
som lärare ska förhålla sig till och arbeta med. Dessa är bl.a. ämnesplanen i svenska för år 7-9
och ett tillhörande kommentarmaterial, som ska vara en hjälp för lärare när de ska tolka det
som står i ämnesplanen. Ämnesplanen i sin tur är bl.a. indelad i ”Centralt innehåll” och
”Kunskapskrav” som är de mest styrande delarna, då de styr innehållet på lektionerna och vad
eleverna ska uppnå för kunskaper i ämnet.
I det centrala innehållet ur ämnesplanen för år 7-9 står att elever ska kunna urskilja vem som
står bakom en text och vad budskapet i texten handlar om: “Att urskilja texters budskap, tema
och motiv samt deras syften, avsändare och sammanhang” (Skolverket 2011a). Jag tolkar
citatet som att elever bör tränas i att tolka texters budskap, inte bara de rent explicita utan
även de implicita.
De implicita budskapen är viktiga, vilket framgår i läsningen av kunskapskraven.
Formuleringen “att läsa mellan raderna” som jag använder mig av i mitt syfte utgår från ett
kriterium ur Lgr11 där progressionen från betyget E till betyget A är ganska stor. Den del av
texten nedan som är fetmarkerad är den del som ändras från ett betyg till ett annat, dvs. det är
här kraven ändras. I ämnesplanen står detta för betyget E och betyget A:
Eleven kan läsa skönlitteratur och sakprosatexter med flyt genom att, på ett i huvudsak
fungerande sätt, välja och använda lässtrategier utifrån olika texters särdrag. Genom att göra
enkla sammanfattningar av olika texters innehåll med viss koppling till tidsaspekter,
orsakssamband och andra texter visar eleven grundläggande läsförståelse. Dessutom kan eleven,
utifrån egna erfarenheter, olika livsfrågor och omvärldsfrågor, tolka och föra enkla och till viss
del underbyggda resonemang om tydligt framträdande budskap i olika verk.
Eleven kan läsa skönlitteratur och sakprosatexter med mycket gott flyt genom att, på ett
ändamålsenligt och effektivt sätt, välja och använda lässtrategier utifrån olika texters särdrag.
Genom att göra välutvecklade sammanfattningar av olika texters innehåll med god koppling till
tidsaspekter, orsakssamband och andra texter visar eleven mycket god läsförståelse. Dessutom
kan eleven, utifrån egna erfarenheter, olika livsfrågor och omvärldsfrågor, tolka och föra
välutvecklade och väl underbyggda resonemang om budskap som är tydligt framträdande och
budskap som kan läsas mellan raderna eller är dolda i olika verk (Skolverket 2011a).
Som ni ser ändras kraven ganska mycket från E-nivå till A-nivå. Från ”tydligt framträdande
budskap” till ”budskap som är tydligt framträdande och som kan läsas mellan raderna eller är
dolda”. Som jag tolkar det handlar det om att eleven ska kunna läsa en text och förstå vad den
handlar om på E-nivå. För att komma till en A-nivå ska eleven även kunna reflektera över vad
texten rent explicit inte säger, alltså vad som mer står där än vi kan se endast genom att läsa
orden. Eleven ska vid ett A-betyg också kunna fundera över vem som har skrivit texten och
med vilket syfte, precis som jag nämnde att det står i det centrala innehållet.
KOMMENTARMATERIALET
I kommentarmaterialet till ämnesplanen i ämnet svenska menar Skolverket att lässtrategier är
“de konkreta sätt som en läsare använder för att angripa en text. Lässtrategier handlar alltså
4
om något som läsaren gör med texten” (Skolverket 2011b). Jag tolkar det som att elever alltså
ska tränas i att tolka olika sorters texter, de ska själva göra något med texterna.
Kommentarmaterialet framhåller att det är en progression från att “ ‘knäcka koden‘ ” när det
gäller läsning till att “ ‘urskilja texters budskap, både de uttalade och sådant som står mellan
raderna’ ” (Skolverket 2011b). Från år 4-6 till år 7-9 går progressionen i centrala innehållet
vidare till att “urskilja texters tema och motiv samt deras syften, avsändare och sammanhang”
(ibid.). Elever ska alltså kunna urskilja motiv och teman ur en text och dessa är inte alltid
exempel på explicita budskap, utan det handlar om att kunna ”läsa mellan raderna”.
Sammantaget tolkar jag det som att Skolverket i sina styrdokument anser det viktigt att kunna
läsa olika slag av texter och även att kunna tolka dem. För att nå ett högre betyg krävs det
även att eleven förstår det som inte står konkret utan det som kan läsas mellan raderna. Eleven
ska också förstå att texter har motiv och teman som går att urskilja och tolka även om de inte
formuleras explicit.
Skolverket har härmed gett tydliga riktlinjer om tolkande läsning. Men hur enkelt är det
egentligen att lära sig detta? Vad bör jag som lärare tänka på för att hjälpa mina elever till
denna utveckling? Elever som siktar mot ett högre betyg gör säkert allt de kan för att nå det,
men hur kan läraren hjälpa eleven att komma vidare i sin tolkande läsning? Hur gör vuxna när
de läser? Ägnar de sig åt tolkande läsning? På vilket sätt i så fall? Jag tror att människor tolkar
när de läser texter till vardags men jag tror inte att de gör det på ett så medvetet plan att de
kan peka ut vad det är i texten som gör att de tolkar på ett visst sätt.
TOLKANDE LÄSUNDERVISNING
Då mycket av min analys lägger fokus på tolkande läsning presenterar jag nu lite om detta.
Jag kommer att använda mig av läraren Britta Stenssons bok Mellan raderna (2006). Jag
presenterar grundkärnan i hennes bok och visar hennes övergripande resonemang i sin bok.
MELLAN RADERNA
Britta Stensson (2006) ger många praktiska tips och råd om läsundervisning i sin bok Mellan
raderna: Strategier för en tolkande läsundervisning. Bokens utformning och innehåll med
utförligt presenterade metoder, gör att jag ser den som en handbok. Hon vänder sig i första
hand till låg- och mellanstadielärare men jag anser att hon för ett resonemang som förespråkar
en typ av progression i läsningen som sedan kan användas även på högstadiet: ”Det måste
finnas en progression i det man gör. Det arbete lärare och barn gör på ’mellanstadiet’ måste
vara en utveckling av det som man gjort tidigare” och således borde det vara gällande även
för arbete på högstadiet (Stensson 2006, s. 68). Jag ser därför boken som en studie i hur man
kan arbeta med läsning i yngre åldrar, progressionen och anpassningen av innehållet får
läsaren av hennes bok själv stå för. Det gäller att själv reflektera över det som Stensson
skriver om och göra det till sitt eget. Bland annat tar boken upp olika metoder som går ut på
5
att barnen ska få en meningsfull läsning där de kan vara delaktiga i tolkningen av boken.
Stensson skriver inte svart på vitt att hon lär dem att ”läsa mellan raderna” men hon menar att
läsningen blir meningsfull för barnen först när de själva blir delaktiga i tolkningsprocessen.
Stensson (2006) menar att vi måste komma ifrån den mekaniska synen på läsning som någon
slags avkodning av text. Stensson menar att skolan ofta misslyckas då den även när eleverna
läser en skönlitterär text, fokuserar läsfrågorna på avkodning. Eleverna får inte träna på att
reflektera och tolka (Stensson s. 15f.).
Anledningen till att många elever inte lär sig att läsa ordentligt enligt Stensson, är att skolan
endast lär ut en mekanisk syn på läsning och sedan tänker sig att tolkningen kommer av sig
själv (Stensson s 13f.). Vidare menar hon med Louise Rosenblatt att elever aldrig får träna på
att läsa estetiskt, utan bara efferent, dvs. söka efter svar på frågor i en text. I och med att
eleverna inte får träna på att tolka text går de miste om den estetiska läsprocessen (s. 14f.).
Elever lär sig med andra ord inte att läsa på ”rätt sätt” enligt Stensson. Jag tror att Stensson
här vill synliggöra sitt missnöje mot den skola hon sett, men har hon helt rätt? Lär sig
verkligen inte elever att tolka när de läser? Hur vet hon det?
För att komma förbi den mekaniska synen på läsning menar Stensson (2006) att man bör
använda olika strategier när man lär barn att läsa. Med dessa strategier menar hon att alla
barn kan lära sig tolkande läsning som gör att läsningen får mening och betydelse. Om läraren
är väl förberedd och har tänkt igenom alla led i sin undervisning blir undervisningen därför
mer givande för barnen.
Stenssons strategier handlar bland annat om att: tänka högt-modellera för eleverna, föra
parsamtal, använda post-it-lappar, göra minilektioner, strategilektioner osv. (s. 39ff, 67ff.).
Alla dessa sätt att arbeta presenterar hon utförligt och det finns en hel del att hämta och
använda sig av som lärare. Jag presenterar en av hennes metoder lite kort så att hennes förslag
till arbetssätt blir tydligt. Jag kommer senare i diskussionen att återvända till Stensson och
diskutera hennes metoder för att uppnå en tolkande läsning.
Använda post-it-lappar och modellera för eleverna: Lapparna används genom att de sätts
in på bokens sidor och kommentarer skrivs på lapparna. Dessa kommentarer kan vara
reflektioner, associationer till texten eller frågor till texten. Läraren läser då inledningsvis
boken för sig själv och skriver dessa lappar. Sedan läses boken högt för eleverna en gång,
nästa dag läses boken högt igen och då stannar läraren upp vid sina post-it-lappar och berättar
vad hen skrivit på dem och förklarar för eleverna vad hen tänkte eller kände när hen läste just
där. Nästa steg blir att de tillsammans läser en bok högt och stannar upp i gruppen och för
parsamtal om vad de tänkte och sedan för samtal i grupp. Eleverna får också prata om vad de
kände eller undrade över när de läste texten och sedan skriver de gemensamma post-it-lappar
och sätter in i boken.
Med detta arbetssätt presenterar läraren hur eleverna själva ska få arbeta med en eller flera
böcker ett tag framöver. Metoden går ut på att först modellera för eleverna och sedan låta
6
eleverna få göra samma sak med stöd och till sist släppa eleverna helt och låta dem lösa
uppgiften själva. Med denna progression lär de sig bäst, hävdar Stensson (s. 39ff.). För varje
metod som Stensson presenterar i sin bok följs denna linje: läraren modellerar - eleverna får
göra tillsammans med läraren - eleverna gör själva.
Stensson återkommer ständigt till att påpeka att vana, eller erfarna läsare gör saker
omedvetet och automatiskt medan ovana läsare behöver guidning hela vägen (exempelvis på
s. 80, 90, 93). Hon menar att hennes tydliga arbetslinje gör att de ovana läsarna får det stöd de
behöver för att kunna utvecklas i sin läsning. Jag kan själv känna att det är här min
förkunskap brister, jag har aldrig haft svårt för läsning och har därför ingen egen erfarenhet
från området. Stensson fyller i luckorna och ger mig verktyg som jag kan testa att använda.
Jag kan dock inte låta bli att fundera över om hon skriver eleverna på näsan. Tycker de inte att
det blir tråkigt, de elever som redan har kommit en bit? Eller får de också en medvetenhet
som kan hjälpa dem framåt till att förstå texter på ett djupare sätt?
METOD
I detta kapitel presenterar jag mina utgångspunkter vad gäller tolkningen som jag kommer att
göra i denna uppsats och hur jag har valt att arbeta. Jag förklarar de begrepp jag kommer att
använda mig av och hur jag kommer att använda dem.
ARBETSSÄTT
Jag kommer att ta ut tema och motiv i Tove Janssons bok Sent i november. När jag ska
analysera boken kommer särskilt fokus att vara på de budskap som finns i texten, både de som
är mer synliga och de som är mer implicita. Jag presenterar nedan vad Maria Nikolajeva och
Peter Hallberg, båda professorer i litteraturvetenskap, anser att termerna tema och motiv
omfattar. Det är deras utgångspunkt jag kommer att använda mig av i denna uppsats.
Som bakgrund använder jag didaktisk litteratur om tolkande läsundervisning, främst Britta
Stenssons bok Mellan raderna. Detta för att den är ganska konkret, nästan som en handbok i
hur man som lärare kan arbeta med tolkande läsundervisning. Dock utger den sig inte svart på
vitt för att vara just en handbok, men jag ser den som en handbok när jag läser den.
Underrubriken till titeln Mellan raderna är strategier för en tolkande läsundervisning och den
tolkar jag som att den hör till en handbok.
Jag har valt att göra en mycket kort presentation av Tove Jansson för att få en bild av hur
hennes författarskap har växt fram. Jag presenterar också hennes Muminböcker för att skapa
en kontext till Sent i november. Boken är nämligen den sista i serien om Mumintrollen och det
är av stor betydelse för tolkningen av boken. Många forskare som har analyserat böckerna
hävdar att det är en progression i böckerna, en utveckling från idyll till ”avidyll” eller från
7
saga till mer allvar (Jones, Müller-Nienstedt). Eftersom Sent i november är den sista boken i
serien skulle den i så fall vara mer allvar än saga och mer avidyll än idyll.
Analysen av Sent i november handlar först och främst om vad som kan hittas mellan raderna.
Jag har valt att lägga fokus på handlingen i stort och på tema och ett par viktiga motiv. Att
göra en ingående analys av hela boken är alltför omfattande därför har vissa saker fått väljas
bort. Jag har rangordnat motiven och tagit ut de som återkommer oftast och som jag anser
vara viktigast i relation till temat. Några av karaktärerna i boken kommer att få mer utrymme
än andra, eftersom jag tolkar det som att deras utveckling och förändring är nära kopplade till
bokens tema och motiv. Exempelvis får karaktärerna Filifjonkan, Hemulen och Toft mer
utrymme än Onkelskruttet, Snusmumriken och Mymlan, just för att de förstnämndas
utveckling i boken är viktigare och nära kopplad till bokens tema och motiv. De sistnämndas
utveckling är inte lika tydlig och heller inte lika viktig i förhållande till bokens tema.
VIKTIGA BEGREPP OCH DEFINITIONER
Här presenteras några viktiga begrepp som jag använder mig av i uppsatsen. Dessa är relativt
traditionella, men kan tillämpas på olika sätt.
TEMA /MOTIV , HUVUDMOTIV
Ett tema i ett verk, enligt Svenskt litteraturlexikon (1970 s. 573f.), är en grundtanke eller idé
som kan formuleras i en sats, en beskrivande mening av ett verk: ”T. är således vanligen en
abstraktion ur verket, grundad på en tolkning av det men inget hindrar att man också i verket
kan finna formuleringar som uttrycker eller tycks uttrycka dess t.” Det kan även vara ett ord
eller begrepp: ”Ordet t. används även mycket ofta för att beteckna ett begrepp som verket
anses illustrera, vara byggt över eller handla om”.
Om tema säger litteraturvetaren Peter Hallberg bland annat: ”Svårigheten ligger inte minst i
att få ett grepp om helheten eller om dess tema – för att introducera en term varmed man ofta
brukar ange den mera allmänna, övergripande innebörden av ett diktverk”. Hallberg menar att
det är svårt att ta ut ett verks “mening, syfte, budskap eller vad man nu vill kalla det”,
meningarna går då isär eftersom det handlar om en tolkning av verket (Hallberg 1970 s. 47).
Min tolkning och användning av temabegreppet är alltså att det är det centrala som ett verk
handlar om och kretsar kring. Jag ser en boks tema som ett övergripande budskap eller
mening som genomsyrar hela boken.
Ett motiv är något som är underordnat ett tema, en mindre beståndsdel av ett verk. Svenskt
litteraturlexikon (1970 s. 379f.) definierar motiv på följande sätt: ”Termens etymologiska
ursprung är medeltidens moti’vum (av motiv’vus, ’som sätter i rörelse’: ’pådrivande’,
’sporrande’), från början betecknande ’det som får någon att göra något’ ”. Motiv kan vara
både psykologiskt, logiskt eller estetiskt och det sistnämnda är främst det som är aktuellt inom
litteraturen och för min tolkning. Det litterära motivbegreppet är ett slags handlingsschema
8
och är ofta återkommande inom litteraturen, exempelvis ”den överkultiverade kvinnans kärlek
till ’mannen av folket’” (s. 379). Samma motiv används i en mängd olika diktverk, dels från
olika författare men också olika tider i historien. Med andra ord är motiv inom litteraturen
ofta återkommande och kan kännas igen av läsare. Ofta knyts det litterära motivbegreppet
dock nära samman med det psykologiska motivbegreppet då det dels kan handla om diktarens
inre motiv till att skapa ett diktverk eller diktverkets psykologiska dimension som tilltalar
läsaren. Vissa motiv har extra stark påverkan på läsares fantasi (s. 379).
Svenskt litteraturlexikon fortsätter med att förklara indelningen av motiv, alltså vilken typ av
motiv som är överordnat ett annat:
[D]en viktigaste indelningen av m. utgår från m:s funktion i förhållande till handlingen. (1) Ett m.
som bestämmer hela handlingen brukar kallas huvudm. (alternativt central- eller kärnm.). (Vissa
författare använder ordet ’tema’ för detta begrepp; denna term har dock flera betydelser.) (s. 379).
Sedan följer bimotiv och fyllnadsmotiv som inte är lika viktiga för handlingen.
Nikolajeva har samma definition som Svenskt litteraturlexikon: ”Ett motiv är ett återkommande mönster i historien. Vänskap, kärlek, sökande, resa, strid, hämnd är exempel på
litterära motiv. Vi skiljer mellan huvudmotiv (även kallat centralmotiv) och bimotiv
(sidomotiv, sekundära motiv). Huvudmotiv kan även kallas bokens tema” (Nikolajeva s. 66).
Jag väljer i denna uppsats att tala om tema och motiv istället för huvudmotiv och bimotiv.
Det går att definiera termerna tema och motiv på olika, men ändå liknande sätt. Jag ser att
svårigheten med begreppen inte handlar om begreppen i sig utan den tolkning de för med sig.
Som ett exempel, vilka motiv finns i Askungen? Det skulle kunna vara styvmodern,
avundsjuka, kärlek, drömmar osv. Men när vi kommer till att bestämma huvudmotiv (tema)
vart hamnar vi då? Jag själv tvekar en del inför detta men skulle nog säga att temat är någon
slags upprättelse för den som blir orättvist behandlad, den som är god får något gott och den
som är ond får det den förtjänar. Men jag slår vad om att inte alla skulle säga att det är samma
tema i Askungen, just för att det handlar om personlig tolkning av ett verk.
Om jag utgår ifrån Svenskt litteraturlexikons (1970) rangordning från huvudmotiv och neråt
på skalan så menar jag att temat är bokens huvudmotiv. Temat är således en övergripande
tolkning av vad ett verk handlar om men också det viktigaste huvudmotivet som behandlas i
verket. Motiv ser jag som mindre delar, underordnade huvudmotivet, men ändå så pass
viktiga att de inte kan uteslutas ur verket. Jag kommer att använda begreppen tema och motiv
som jag har presenterat ovan.
Jag utgår från att Tove Jansson medvetet har arbetat med komposition i Sent i november. Det
sätt på vilket hon har lagt in och arbetat med olika motiv gör att läsaren styrs till att uppfatta
vissa teman i verket. Dessa teman behöver inte nödvändigtvis vara explicit uttryckta utan
Jansson skapar genom sin komposition, sitt sätt att utforma och använda motiv, mer
övergripande ”budskap”, teman som kan framgå vid läsningen. Jag kommer att se på Janssons
9
Sent i november ur denna vinkel: som en komposition av olika motiv som styr läsningen i en
viss riktning.
PRESENTATION AV TOVE JANSSON OCH MUMINTROLLEN
FÖRFATTARPRESENTATION
Forskaren Boel Westin presenterar i sin avhandling Familjen i dalen en kort resumé av Tove
Janssons liv. Hon föddes 1914 och är uppvuxen i ett konstnärshem i Helsingfors med sin mor
”Ham” (Signe) som tecknare och hennes far ”Faffan” (Viktor) som skulptör. Redan när hon
var liten var siktet inställt på att bli konstnär. Det finns anteckningar i dagboken om detta.
Hösten 1930 inledde Jansson konststudier vid Tekniska skolan i Stockholm. Efter tre år där
fortsatte hon sina studier i Helsingfors vid Ateneum, Finska konstföreningens skola. ”[H]on
deltog i flera utställningar, gjorde ett par studieresor utomlands och etablerade sig som
tecknare och illustratör” (Westin, s. 21f.). När hennes första bok kom ut 1945 hade hon alltså
inte haft någon författarkarriär att tala om innan. Hon hade däremot försökt sig på att skriva
en del, bl.a. en novell som heter Bulevarden från 1934, den publicerades i en tidskrift. Hon
försökte även ett flertal gånger att få bilderböcker utgivna av Bonniers, men fick allt som
oftast avslag. Målet var publicering och att få pengar för utgivningen och hon lyckades att ge
ut ett par bilderböcker. Hon försökte även ge ut ett flertal noveller under trettiotalet, så
målmedvetenheten fanns där, men det var inte alltid som hon lyckades bli publicerad. All
denna kamp och hennes funderingar blir synliga i hennes dagböcker (Westin s. 41ff).
”När Tove Jansson 1945 debuterade med Småtrollen och den stora översvämningen var hon
alltså ingen novis som barnboksförfattare” (Westin s. 97). Hon hade under många år
producerat en hel del bilderböcker och noveller. Numera är hon är en stor och välkänd
författare som lämnat efter sig en gedigen samling alster. Hennes litterära produktion består
av bilderböcker, kapitelböcker för barn, vuxenböcker och noveller. Hennes mest kända verk
klassas som litteratur för barn, men där finns också en hel del vuxenlitteratur.
MUMINBÖCKERNA
Sammantaget har det kommit ut sexton olika Muminböcker, både bilderböcker och
kapitelböcker, men jag avser att i den här presentationen, precis som forskaren Agneta RehalJohansson (2006) gör, att endast tala om de åtta olika Muminböckerna som utkom i en svit
mellan åren 1968-1970 med tillägg av den första boken Småtrollen och den stora
översvämningen (Rehal-Johansson s. 23). Jag har valt att i denna bokpresentation inte gå in på
den bok som jag ska tolka i denna uppsats; Sent i november då det bara kommer att bli en
upprepning senare i analysen. Originaltitlarna på böckerna har ändrats i flera fall och därför
10
presenterar jag inledningsvis alla olika titlar till varje bok. Årtalen anges först i original och
sedan anges de årtal som revisionerna av böckerna kom ut. Jansson genomförde flera
revisioner som var av olika omfattande karaktär.
Den första boken om Mumintrollen är Småtrollen och den stora översvämningen (1945), en
berättelse om hur Muminhuset kom till Mumindalen och hur Mumintrollet och
Muminmamman hittar den försvunna Muminpappan. Boken har sagolika inslag som en
konstgjord trädgård som består av godis, en flicka med blått lysande hår osv. Dimensioner av
stort och litet blir tydliga då Mumintrollen beskrivs som så små att de kan bo bakom
kakelugnar och segla på näckrosblad. Boken är en berättelse om vandring och sökande, ett
vanligt motiv enligt Westin (1988 s. 126). Det jag ser i denna inledande bok är en saga, en
eskapistisk berättelse, för att låna den jungianska analytikern Irma Müller-Nienstedts term, en
dröm om en värld bortom vår. Det finns inslag av sagohjälpare (Westin s. 128) och den går
enligt Rehal-Johansson tillbaka på den litterära idylltraditionen (Rehal-Johansson s. 37f.). Jag
anser att denna första Muminbok är en barnbok, med tanke på de sagolika inslagen och hela
berättelsens tema och motiv.
Kometjakten (1946), Mumintrollet på kometjakt (1956) eller Kometen kommer (1968), är en
äventyrlig berättelse om hur en komet är på väg att störta i Mumindalen och dess invånare
måste fly. ”Temat är likartat [som i Småtrollen], äventyr och katastrof, räddning och
förening” menar Westin i sin avhandling (Westin s. 135). Kometen styr handlingen och ger
familjen nya medlemmar som Snusmumriken, Snorken och Snorkfröken och den skapar
också en rörelse som kan beskrivas enligt formen: hem, uppbrott, äventyr och återkomst
(Westin s. 135, 143). Mumintrollet och hans vän Sniff får i uppdrag att bege sig till ett
observatorium för att studera om kometen finns och se om den i så fall är på väg i deras
riktning. På vägen träffar de Snusmumriken, räddar Snorkfröken från en giftbuske och träffar
Snorken. När de fått veta att kometen är på väg beger de sig hem för att varna Mamman och
Pappan. De flyr tillsammans undan i Sniffs grotta men kometen störtar aldrig ner utan far bara
förbi. Jag anser att även Kometen kommer stannar kvar i barnboksgenren, eftersom
betoningen ligger på de äventyrliga inslagen.
Trollkarlens hatt (1948, 1956, 1968) är en bok där det magiska får stå i centrum.
Mumintrollet och hans vänner hittar en hatt som tillhör en trollkarl och denna hatt får i någon
mån bli en katalysator för handlingen. Boken kretsar dock inte kring hatten menar
litteraturhistorikern W. Glyn Jones (s. 32). I början blir äggskal till moln i hatten och
Mumintrollet förvandlas till ett spökdjur. Mamman inser att hatten är farlig och försöker göra
sig av med den. Familjen ger sig sedan av på utfärd till en enslig ö och träffar där
hattifnattarna. De återvänder sedan hem igen och huset förvandlas till en djungel då hatten
åter blir verksam. Karaktärerna Tofslan och Vifslan dyker upp i berättelsen och de har en
Kungsrubin som Trollkarlen har letat efter i hela sitt liv. Han får inte Kungsrubinen men
istället får han en Drottningrubin som är precis likadan som Kungsrubinen. Boken avslutas
med en fest. Även Trollkarlens hatt anser jag vara en bok som stannar kvar i barngenren, det
magiska finns närvarande och levande.
11
Muminpappans bravader. Berättade av honom själv (1950, 1956) eller Muminpappans
memoarer (1968) är en påhittad biografi över Muminpappan, vilket är ett nytt sätt för Jansson
att skriva på. Här framkommer många av Pappans drag av äventyrslust och hans obotliga
skrytsamma drag. Jansson gör även detta lite komiskt genom att låta de andra karaktärerna
kommentera att berättelsen är skrytsam och Pappan blir lite förnärmad. ”[T]ill och med den
alltid hänsynsfulla mamman kommenterar en gång hans berättelse med att den blir ’mycket
mera levande om du har en bit där du inte skryter’” (Jones s. 44). Handlingen är lång och jag
går inte in på den här, men boken är en äventyrsberättelse i sin helhet som börjar i
Muminpappans barndom och slutar i Mumindalen. Den kan läsas både av barn och vuxna. Jag
tror att barn mer går in i handlingen medan de vuxna mer skrattar åt de skrytsamma dragen
som är genomgående i hela berättelsen.
Farlig midsommar (1954, 1969) är enligt Rehal-Johansson ett förvecklingsdrama liknande
Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”. Rehal-Johansson menar att boken: ”med sina
shakespeareska intertexter och sina parodier på parodier, sin ytterst sinnrika intrigflätning och
mångfald av motiv är detta troligen den mest innehållsrika av alla muminböcker” (RehalJohansson 2006, s. 71). Dessutom utspelar sig boken kring midsommar vilket förstärker den
litterära referensen och gör att jag håller med Rehal-Johansson om den tydliga intertexten.
Hela Mumindalen har råkat ut för en översvämning och familjen hoppar för att rädda sig
själva ovetande ombord på vad som visar sig vara en kringflytande teater. Mumintrollet och
Snorkfröken kommer ifrån resten av familjen och Snusmumriken hämnas en parkvakt och får
ofrivilligt en barnaskara att ta hand om. Mumintrollet och Snorkfröken råkar i fängelset och
resten av familjen uppträder på teatern. Sammantaget är det en komplicerad komposition av
händelser som sammanflätas och avslutas bokstavligt talat i ett skådespel (Jones s. 55f.).
Boken ”lever mer på sin handling än någon av de tidigare berättelserna” anser Jones (s. 57).
Den har rätt barnboksstämning, men tilltalar även vuxna, dock mindre än vad Muminpappans
memoarer gör (Jones s. 57).
Trollvinter (1957, 1970) är en bok där Mumintrollet för första gången får möta den
främmande vintern. Det är en bok om inre utveckling där Mumintrollet får lära sig att klara
sig utan sin mamma. Han får som första mumintroll i världen uppleva en vinter och blir både
skrämd och senare upprymd över denna upplevelse. I vinterns nya värld får han träffa alla
tysta och försiktiga varelser som är gömda under sommaren och han får även se Mårran på
nära håll. Mumintrollet känner sig inte helt redo att möta vintern och blickar hela tiden
tillbaka till sommaren och längtar tillbaka dit. Too-ticki som han möter och som också blir en
slags mentor för honom, vill dock inte lyssna på hans ord om sommaren. Inte ens Lilla My är
intresserad av det som Mumintrollet säger om sommaren. Sakta men säkert upptäcker
Mumintrollet att sommaren inte är allt utan att vintern även kan erbjuda något värt att leva
för. Boken är en övergång från omedveten till medveten barndom, anser Jones (s. 64).
Det osynliga barnet och andra berättelser (1962, 1969) är en novellsamling med nio noveller.
Karaktärerna är fortfarande filifjonkor och mumintroll. Däremot förespråkar Jones (s. 73) att
här har skett en kursförändring från yttre handling till inre process. Titlar är bl.a. ”Det
12
osynliga barnet” och ”Filifjonkan som trodde på katastrofer”. Novellerna är en försmak på
Janssons senare noveller för vuxna och behandlar inre processer hos bland annat
Snusmumriken och en filifjonka.
Pappan och havet (1965, 1969) är en berättelse där Muminfamiljen åker från Mumindalen till
en ö. Här är livet annorlunda och mamman får mer utrymme att börja utvecklas (MüllerNienstedt s. 128). Pappan får utrymme för sin äventyrslust och Mumintrollet utvecklas också,
och han tar även de första stegen in i vuxenvärlden (Jones s. 64). Boken är inte längre en
barnbok, utan den riktar sig mer till vuxna. Egentligen är Pappan och havet den sista
Muminboken som Muminfamiljen är med i. I sista boken Sent i november har familjen
fortfarande inte kommit hem till Mumindalen.
Sent i november (1970) se nedan s.14ff.
TIDIGARE FORSKNING
OM TOVE JANSSONS FÖRFATTARSKAP
Tove Jansson var först och främst konstnär innan hon blev författare. Hon har skrivit noveller,
bilderböcker och kapitelböcker för barn. Hon har också skrivit noveller och böcker för vuxna.
Av alla hennes böcker är de om Mumintrollen de mest kända. Hennes konst, böcker och
småningom hela produktioner som tv-serier och filmer, porslin och andra saker kring
Mumintrollen har därför inspirerat många forskare till att skriva om henne. Forskningen om
Jansson är allt för omfattande för att jag ska kunna nämna alla avhandlingar och böcker som
har skrivits om henne så därför kommer jag inte ta upp alla verk här. Jag kommer att nämna
några av de som jag anser vara viktiga i allmänhet eller i synnerhet för detta arbete. Jag
presenterar dem i kronologisk ordning.
En av de tidigaste och mest välkända avhandlingarna om Tove Janssons författarskap har
forskaren Kirsten Omland skrivit. Avhandlingen heter Tryggheten og skrekken: Utviklingen i
Tove Janssons muminforfatterskap och kom ut redan 1975. Den går igenom hela hennes
författarskap bok för bok med syfte att beskriva hennes författarskap från barnböcker till
vuxenlitteratur. Här finns en antydan om en kursförändring i Janssons författarskap som flera
senare forskare återkommer till. Jag kommer inte att använda denna avhandling som referens i
min uppsats.
En av de forskare som intresserar sig för utvecklingen i Janssons författarskap är W. Glyn
Jones som i Vägen från Mumindalen. En bok om Tove Janssons författarskap från 1984
intresserar sig för Janssons hela författarskap och den utvecklingslinje han tycker sig se hos
henne. Varför började hon med barnböcker för att sedan fortsätta med vuxenböcker? Vad var
anledningen? Jones går kronologiskt igenom hennes prosa från Småtrollen och den stora
översvämningen (1945) till Den ärliga bedragaren (1982) och analyserar samtidigt Janssons
13
litterära utveckling från första boken till den sista. Här är kontextualiseringen viktig: Jones
kopplar Janssons böcker till varandra och han ser Muminserien som en ihophållen enhet. Jag
kommer att använda Jones mycket i denna uppsats då hans analyser i viss mån sammanfaller
med mina. Jones behandlar även tema och motiv som jag kommer att göra i denna uppsats.
Jones är också grund till Müller-Nienstedt tolkningar vilket gör att jag kan använda honom
direkt istället för att använda honom genom Müller-Nienstedts.
En mycket känd avhandling om Muminböckerna står Boel Westin för. Hennes avhandling
Familjen i dalen kom ut 1988 och har några år på nacken men är fortfarande ett viktigt verk
som legat till grund för mycken senare forskning. Jag kommer inte att referera så mycket till
denna avhandling i analysen utan mest i bakgrunden.
Stenåker och ängsmark: Erotiska motiv och homosexuella skildringar i Tove Janssons senare
litteratur (1992) är skriven av forskaren Barbro K. Gustavsson och är precis som titeln
antyder, en bok vars innehåll hamnar långt utanför denna uppsats och är inget som jag
kommer att referera till.
På ungefär samma tema som Jones skriver Irma Müller-Nienstedts Farväl till Mumindalen
som publicerades 1997. Det är en jungiansk analys av Muminsviten, med tolkningar av de tre
böcker som hon hävdar är ett avsked till Mumindalen: Trollvinter, Pappan och havet och Sent
i november. Hon förklarar hur hon tolkar vissa signaler i Muminböckerna som ett avsked till
Mumindalen. Hon tycker sig se hur Jansson bit för bit i sitt författarskap förbereder för,
genomför och slutligen tar avsked från Mumindalen. Kontextualiseringen som MüllerNienstedt gör av dessa tre böcker är viktig för min uppsats. Jag kommer följaktligen att
referera en hel del till Müller-Nienstedt i denna uppsats.
Någon som behandlar Janssons senare författarskap är litteraturvetaren Birgit Antonsson i Det
slutna och det öppna rummet: Om Tove Janssons senare författarskap som kom ut 1999. Hon
skriver om novellerna och böckerna som kom efter Muminsviten. Antonsson är därför inte
aktuell för denna uppsats.
Författaren Christina Björk skriver i Tove Jansson: Mycket mera än Mumin från 2003 om
Janssons många ansikten som konstnär, hennes karriär som började som skämttecknare,
fortsatte med monumentmålare, dramatiker, brevskrivare och även visdiktare. Denna text
kommer inte att vara aktuell i min uppsats.
Agneta Rehal-Johanssons avhandling Den lömska barnboksförfattaren från 2006 tar upp de
revisioner som Tove Jansson själv genomförde i vissa av sina Muminböcker. I några fall var
det mycket stora förändringar som ändrade böckerna helt och Rehal-Johansson diskuterar
varför Jansson gjorde dessa förändringar och vad det kan bero på. Denna avhandling har viss
betydelse för denna uppsats och jag kommer att referera till den, men sparsamt. Jag har mer
använt den som utgångspunkt för hur jag ska genomföra mina tolkningar.
14
Boel Westins biografi om Tove Jansson Tove Jansson: Ord, bild, liv (2007) kan nämnas i
sammanhanget. Den presenterar Janssons rika konstnärsliv och författarskap. Jag kommer
inte att referera till denna biografi.
Författaren Jukka Laajarinne tar i sin bok Mumin och tillvarons gåta (2009) upp
Muminböckerna i förhållande till det undermedvetna och psykoanalytiska. Denna bok gör
inte anspråk på att vara forskning men han använder källor och har en intressant ingång till
tolkning när det gäller Muminböckerna, hans bok öppnar dörren till det undermedvetna. Jag
kommer inte att referera till Laajarinne i denna uppsats.
ANALYS
Nu har vi kommit till analysdelen och här kommer jag först att göra en kort presentation av
karaktärerna som bakgrund till analysen. Sedan följer en diskussion kring Sent i november i
förhållande till de övriga Muminböckerna. Bokens händelseförlopp presenteras sedan i tre
avsnitt följt av en presentation av bokens tema och några viktiga motiv.
KOMMENTAR TILL ANALYSEN
Jag kommer att använda stor bokstav vid namn på enskilda varelser och platser såsom
Mumindalen, Muminfamiljen, Snusmumriken och Filifjonkan. När jag talar om varelserna i
allmänhet används liten bokstav då jag tolkar dem som något slags folkslag. Det mönster jag
valt följer i stort sett Janssons i Sent i november med det enda undantaget som är Hemulen.
Jag väljer att skriva hans namn med stor bokstav eftersom jag tolkar att det är hans namn,
vilket Jansson inte gör, då hon skriver med liten bokstav.
För att förenkla läsningen så använder jag endast sidreferenser till Sent i november. Övriga
referenser har även författare förutom sidnummer.
PRESENTATION AV KARAKTÄRERNA
Här följer en kort presentation av karaktärerna i den ordning de presenteras i boken. Detta
bildar en grund för vidare analys. Jag presenterar här kort alla karaktärer i boken men
kommer, som jag nämnde på sidan 8, endast att fördjupa mig i Filifjonkan, Hemulen och
Tofts karaktärsutvecklingar.
SNUSMUMRIKEN
är en person i gröna kläder som vill vara fri. Han bor i tält och avskyr att känna sig instängd i
ett hus. Han äger bara det han absolut måste och en munharmonika att spela visor på.
Snusmumriken gillar att ha tyst omkring sig och att få vara ifred. Han tycker om att spela och
röka pipa. Han är inte särskilt talför.
15
FILIFJONKAN
är en pedantisk husägare som inte gillar sin släkt. Hon älskar att städa och hatar småkryp och
bakterier. Hon gillar att laga mat och få uppskattning för det. Hon uppfattas som stel och
tråkig av de andra karaktärerna. Hennes röst är gäll och hon luktar rädsla.
TOFT
är en liten Homsa som bor i Hemulens båt i en gammal tågrulle. Varje kväll berättar han för
sig själv om Mumindalen och drömmer sig dit bort. Han känner till allt om Mumindalen och
Muminfamiljen trots att han inte har varit i dalen eller träffat familjen på riktigt. Toft är
väldigt inkännande och känner doften av känslor hos dem han möter.
HEMULEN
är en figur som styr och ställer. Han verkar ha svårt att sitta still och måste hela tiden
sysselsätta sig med något. Han stör sig på att andra inte kan sköta sig och sitt. Hemulen är inte
så inkännande mot folk han möter utan upplevs som ganska burdus och rättfram. Han är en
karaktär som ofta kör över andra utan att han själv lägger märke till det.
ONKELSKRUTTET
är en mycket gammal figur som har lätt för att glömma och det är mycket han vill glömma,
för det gör honom friare. Han är väldigt envis och ger inte med sig i första taget. Han har
bestämt sig för att gå sin egen väg och är svårövertalad till att göra något annat.
MYMLAN
är en bekymmersfri varelse som är mån om sitt utseende. Hon är tillfreds med sig själv och
hur hon ser ut. Hon gillar att ta det lugnt, sova, kamma sitt hår och dansa. Hon gillar inte att
städa. Hon är en slags motpol till Filifjonkan som inte har mycket till över för mymlor i
allmänhet, kanske för att de är så pass olika.
EN MUMINBOK UTAN MUMINFAMILJEN
Sent i november är den sista av åtta böcker i serien om Mumintrollet och den enda av
böckerna vars handling inte kretsar kring Muminfamiljen utan varelserna i deras närhet.
Handlingen utspelar sig dock till största delen i Mumindalen och i Muminhuset, men själva
Muminfamiljen är frånvarande. Trots att de är frånvarande i berättelsen finns ändå bilden av
dem kvar. Den blir nästan verklig och går att ta på då karaktärerna ofta drömmer om
Muminfamiljen och tänker på dem. Extra verklig blir bilden av familjen när de får stå modell
för ett skuggspel. Det är som att skuggorna på tyget blir levande och kommer in i rummet:
[D]är satt hela familjen, mumintrollet och mamman med sin väska stödd mot relingen och pappan
i sin hatt, han satt i aktern och styrde, de seglade hem. [---] Homsan Toft såg bara på mamman.
Man hade tid att betrakta varenda detalj, den svarta skuggan fick färg, silhuetterna tycktes röra sig
(s. 131f.).
Citatet visar känslan av att Muminfamiljen nästan är närvarande i rummet. ”[S]kuggan fick
färg” och ”silhuetterna tycktes röra sig” tolkar jag som att de karaktärer som betraktar
16
skuggspelet känner av Muminfamiljens närvaro. Deras upplevelse stärks av att de själva kan
fylla i skuggbilderna med sina egna minnen av familjen. Deras egen fantasi och längtan
stärker bilden och gör den mer verklig. När Toft ser skuggspelet önskar han att han var en del
av den helhet som familjen bildar där på duken. Han längtar efter Muminmamman och önskar
att hon var där hos honom.
Frånvaron av familjen betonas både i början och i slutet av boken då familjens frånvaro blir
extra påtaglig. Boken tar sin början i Mumindalen med att Snusmumriken ger sig av utan att
säga adjö, vi får här som läsare inte se Muminfamiljen. Boken slutar med att de nästan
kommer hem. Som läsare får man inte vara med vid hemkomsten utan den upplevs endast av
Toft, då han får ta emot fånglinan till deras båt (s. 161).
Effekten av att familjen ständigt är frånvarande blir att läsaren nästan kan tro att
Muminfamiljen bara är en dröm, en skugga av något som varit och som någon glömt bort en
gång. Bilden av att familjen bara är en dröm förstärks när homsan Toft berättar om dem om
och om igen utan att ha träffat dem på riktigt. Då inte ens homsan Toft, som ägnar sitt liv åt
att berätta och ge liv åt saker och ting, får se familjen i sina berättelser gör detta att vi
upplever drömbilden som mer sann. Den verkliga bilden av familjen får därmed stå i
skymundan. Möjligheten att familjen faktiskt inte finns blir ett alternativ för läsaren. Denna
drömbild av familjen förstärks ett flertal gånger exempelvis på sidan 27 när Hemulen bara
minns familjen vagt när han tänker tillbaka på Mumindalen.
Müller-Nienstedt menar att eftersom Muminfamiljen i denna sista Muminbok är frånvarande
så måste karaktärerna som blivit kvar i dalen göra sig en mer realistisk bild av familjen när de
inte längre är där. Det går inte att leva på drömbilden av dem.
Familjen har lämnat efter sig ett alltför skuggfritt minne. De som blivit kvar i dalen måste försöka
göra bilden mer realistisk. Medan de gör detta förvandlas de själva (Müller-Nienstedt s. 110)
Precis som Müller-Nienstedt skriver sker det en förändring hos karaktärerna i och med att de
måste skapa sig en mer realistisk bild av Muminfamiljen. Jag anser, precis som MüllerNienstedt, att denna förändring sker hos karaktärerna, men i mer eller mindre grad. För att se
hur karaktärernas förändring hänger ihop med handlingen av boken så kommer nu ett avsnitt
där jag presenterar handlingen i stora drag.
ÖVERGRIPANDE HÄNDELSEFÖRLOPP
Här presenteras handlingen i tre mer övergripande avsnitt. Jag har gjort denna indelning
utifrån karaktärernas upplevelser under berättelsen gång. I den första delen som jag
inledningsvis kallade för ”Avresan”, men som nu fått rubriken ”Första delen: Avresa och
förändring” har jag sett ett viktigt bakomliggande motiv till att de ger sig av och det är att de
önskar en förändring hos sig själva. Förändring som motiv är extra tydligt i början av boken
men fortsätter sedan att vara ett viktigt motiv boken igenom. Jag föregriper alltså mig själv i
första delen genom att jag redan här gör en inledande motivanalys. Dock kommer jag att föra
17
en vidare analys om motivet förändring senare och även ta upp andra motiv som är viktiga i
Sent i november. Anledningen till att upplägget är på det här sättet är att jag först vill skapa en
övergripande bild av händelseförloppet i Sent i november.
FÖRSTA DELEN: AVRESA OCH FÖRÄNDRING
Första delen är en presentation av att hösten har kommit, luften och vädret har förändrats från
sommarvindar till höstvindar och vädret är typiskt höstligt: ”Tiden gick och regnet föll.
Aldrig någon höst hade det regnat så mycket” (s. 11). Det är något nytt och okänt i luften,
något som skiljer sig från den trygga sommaren, som underförstått är det naturliga tillståndet:
”nere på marken växte [---] en främmande vegetation [---] som inte hade något med sommar
att göra” (s. 23). Jag läser alltså mellan raderna att sommaren är det naturliga tillståndet och
det som nu växer och frodas hör inte till sommaren.
Sommarens tid är förbi och istället tar en grå och regnig period vid: “Plötsligt var sommaren
så långt borta som om den aldrig funnits och det blev mycket lång väg mellan husen och var
och en kröp in i sitt eget” (s. 11). Anledningen till att jag tolkar citatet som ett slags bevis på
att sommaren är normaltillståndet är först ordet ”plötsligt” vilket gör att man tänker att det är
en slags insikt, en kort stund av djupare förståelse. Insikten är att sommaren har försvunnit.
Fortsättningen av citatet visar att vägen ”mellan” husen blir längre, vilket gör att jag tolkar det
som att vädret och mörkret gör det tungt och svårt att gå ut. Att naturen har förändrats
påverkar även människorna till att bli mer instängda och mindre benägna att gå ut. Det jag
även läser mellan raderna är att de till och med kanske inte är lika glada och sociala som de
brukar vara under sommaren, de förändras på insidan. Sista orden i citatet: ”Var och en kröp
in i sitt eget” (s. 11) visar detta extra tydligt.
När karaktärerna presenteras i början av boken presenteras de i sina respektive hemmiljöer.
De beskrivs naket och utlämnande, det tycks som om ingen av deras brister hemlighålls för
läsaren. Deras innersta mörka och dystra tankar blir synliggjorda. Här är det nära till att inte
tolka karaktärerna som sagofigurer, de liknar mer människor i en annan förpackning. Jones
(s. 99) menar att Jansson i denna sista Muminbok har gått ifrån sina figurer mer och mer och
istället närmat sig människor: ”Även om de fortfarande är utklädda till hemuler och filifjonkar
[sic] är det svårt att längre se dem som annat än tydligt differentierade människor” (s. 99). Jag
menar att Jones här har en poäng, igenkänningsfaktorn är hög och det skulle den inte vara om
deras karaktärsdrag inte stämde överens med människors. Jag läser det som att det handlar om
människor och inte något annat.
Den höstgråa vardagstristessen som karaktärerna känner inombords går nästan att ta på.
Filifjonkan är till exempel väldigt trött på sig själv:
Jag ska bli nånting helt annat än en filifjonka… Så tänkte Filifjonkan, bönfallande och hopplöst,
för en filifjonka kan naturligtvis aldrig bli nånting annat än en filifjonka (s. 20).
Var och en av dem önskar sig bort från sig själva och bort från det de är. Citatet visar att
Filifjonkan känner detta just i denna stund. Men, här gör Jansson också en kommentar om att
det kanske inte är så lätt att göra en stor förändring hos sig själv: ”en Filifjonka är alltid en
18
Filifjonka”. Trots författarens kommentar förstår vi som läsare Filifjonkans önskan att
förändras. Men kanske behöver förändringen inte vara att en Filifjonka blir något annat än en
Filifjonka. Kanske kan en Filifjonka fortfarande vara en Filifjonka men en annorlunda sådan?
I och med att Filifjonkan blir kommenterad på detta sätt av Jansson, menar Jones att vi som
läsare uppfattar det som att vi alltid är samma personer oavsett vilka förändringar vi utsätts
för (Jones s. 101). Jag anser att visst ligger det något i detta påstående, men helt och hållet
samma personer tror jag inte att vi är. Ju mer vi är med om desto mer förändras vi och efter en
mer eller mindre lång tid så har innehållet helt eller delvis bytts ut.
Ett liknande exempel är Hemulen, en annan av karaktärerna, som gör sitt inträde i berättelsen
på ett ganska dystert sätt:
Hemulen vaknade långsamt och kände igen sig själv och önskade att han hade varit nån som han
inte kände. [---] Han försökte vara hemulen som alla tyckte om, han försökte vara den stackars
hemulen som ingen tyckte om. Men han var och förblev bara en hemul som gjorde sitt bästa utan
att nånting blev riktigt bra (s. 25).
Hemulen vill på samma sätt som Filifjonkan ha en förändring hos sig själv som person. Att
Hemulen ”önskar” och ”försöker” vara någon annan tolkar jag som att längtan till förändring
är stor, men att den samtidigt framstår som utsiktslös. I denna passage uppfattar jag det som
att Jansson här kommenterar detta genom orden ”men han var och förblev” och hon lägger sig
här i hur läsaren ska tolka. Vi ska med dessa ord förstå att denna förändring inte är så lätt att
genomföra trots allt. Han kommer således alltid att vara en hemul, alltså vara samma person
oavsett vad han är med om.
Karaktärerna försöker finna en lösning på sin tristess och inser att de vill resa sin väg. De vill
resa bort från något och de vill resa till något. Bort från tristess och leda och till sommarlycka
och glädje. De känner att ett uppbrott är i luften. De önskar få nya upplevelser och perspektiv
på tillvaron:
[Ä]ntligen visste Filifjonkan vad hon skulle göra. Hon skulle fara på visit. Hon ville se folk. Folk
som pratade och var trevliga och gick ut och in och fyllde hela dagen så att det inte fanns plats för
hemska funderingar. Inte hemulen. Inte Mymlan, allraminst Mymlan! Men Muminfamiljen
(s. 22).
Filifjonkan och Hemulen bestämmer sig för att ge sig av till Mumindalen, en plats där det
finns trevligt folk och en plats där det finns utrymme för att få vara den man är. De söker ”sig
till den trygghet eller värme eller gästfrihet som muminfamiljen representerar för dem” (Jones
s. 100).
Hemulen ger sig av på ett infall, han tänker många tråkiga tankar som gör honom ledsen och
nedstämd: ”Sen mådde han riktigt illa och gick och satte sig på sängen. [---] Det finns saker
som man inte får tänka, man ska inte undersöka för mycket” (s. 27). Hemulen har precis tänkt
att han inte gör någon nytta i världen och att inget skulle förändras om han slutade göra det
som han brukar göra. Han inser även att han borde segla, det är samtidigt hans stora dröm,
men också hans stora skräck. Han skyller på att han inte har tid, men inser snart att det inte är
19
det som det handlar om, utan om rädslan för att segla (Müller-Nienstedt s. 111). Räddningen
kommer som ett brev på posten:
Han letade förtvivlat efter nånting trevligt som kunde städa undan morgonmelankolin, han sökte
och sökte och småningom kom ett vänligt och avlägset sommarminne till honom. Hemulen
mindes Mumindalen (s. 27).
Hemulen reser till Mumindalen för att han minns att det var trevligt där i somras. Dessutom
”[var allting] enkelt och gick av sig självt” (s. 27). Han minns också ”hur det kändes att vakna
på morgonen och vara glad” (s. 28). Kanske flyr han från de jobbiga tankarna till en plats där
allt löser sig av sig självt. Så tolkar jag i alla fall passagen, att först upptäcker han det jobbiga,
sedan försöker han hitta en lösning och till sist ser han en lösning: att resa dit där det sist var
trevligt. Visserligen är det snarare en undanflykt än en lösning på problemet, men för stunden
känns det bra för Hemulen att ta det beslutet.
Den tredje karaktären som reser till Mumindalen är den lilla homsan Toft. Här visar sig ett
motsägelsefullt inslag som den vuxne läsaren kanske funderar över; Toft minns Mumindalen
när han berättar om den, detta trots att han aldrig varit där. Dessutom hittar han ändå vägen
till Mumindalen, den tycks nästan uppenbara sig för honom och dra honom till sig: “Homsan
Toft hade aldrig varit i Mumindalen men han gick inte vilse. Det var en mycket lång väg och
homsans ben var korta” (s. 31). Jag tolkar citatet som att Tofts beslutsamhet gör att han hittar
vägen och orkar gå dit. Dessutom är Toft som karaktär ganska inkännande, han är intuitiv och
använder denna förmåga för att hitta vägen. Jones (s. 105f.) påpekar att Tofts sensibilitet gör
att han hittar vägen till dalen. Han känner av signaler med hjälp av sin intuition och följer
dem.
Toft vill gå till dalen för att presentera sig för Muminfamiljen. Han har berättat så många
gånger om dalen för sig själv och längtat och drömt sig bort. Äntligen bestämmer han sig för
att ge sig av:
När han vaknade i mörkret visste han vad han skulle göra. Han skulle lämna hemulens båt och
hitta fram till dalen och gå upp på verandan och öppna dörren och tala om vem han var (s. 15).
Detta är ett steg i processen att göra sig en realistisk bild av Muminfamiljen, som MüllerNienstedt (s. 110) menar är essentiell. Karaktärerna måste göra bilden av familjen realistisk
och Toft vill göra detta genom att äntligen presentera sig för dem. Eftersom han tidigare inte
har träffat dem skulle de bli mer verkliga om han fick se dem på riktigt.
Mymlans anledning att resa till Mumindalen liknar inte de andra karaktärernas. Istället är den
bara en kort beskrivning av att hon följde ett infall att hälsa på sin syster: “Mymlan hade fått
lust att hälsa på sin lillasyster My som muminfamiljen adopterade för ganska länge sen”
(s. 49). Citatet förstärker Mymlans personlighetsdrag, en mymla gör vad en mymla känner för
i stunden. Mymlan är alltså inte med i förändringsprocessen på samma sätt som de andra
karaktärerna. Dock gillar hon att ”då och då bryta igenom den vall av självupptagenhet som
alla gäster har byggt upp omkring sig” (Müller-Nienstedt s. 116). Jag tolkar Mymlans
beteende på ett liknande sätt, men jag tror att hon vill provocera, få dem att tänka till varför de
20
beter sig som de gör. Ett exempel är när hon kommenterar Filifjonkan: ”Hördu filifjonka, sa
Mymlan allvarligt. Jag tror inte att man kan bli en muminmamma bara för att man flyttar
köksbordet utomhus” (s. 108). Denna kommentar retar upp Filifjonkan något och jag tolkar
det som att Mymlan vill få Filifjonkan att tänka till över sitt beteende.
Snusmumrikens anledning att resa till dalen är att hitta de fem takter som blev kvar där sedan
han lämnade Mumindalen i somras: “Han förstod att de fem takterna fanns kvar i dalen och
att han inte skulle kunna hitta dem förrän han gick tillbaka” (s. 24). Snusmumriken har
visserligen inte bråttom att hitta de fem takterna, men han beslutar ändå att bege sig till dalen
för att hitta dem och för att säga hejdå till familjen, eftersom han inte hann göra det senast.
Han letar alltså både efter inspiration till sin regnvisa och efter ett avsked till familjen. Dock
stöter han på patrull menar Müller-Nienstedt (s. 116) även när han kommit till dalen. De som
är i dalen stör den ensamhet som han behöver för att få vara kreativ. Och nog ligger det något
i Müller-Nienstedts ord, Snusmumriken blir upprörd och störd av de påträngande varelserna
flera gånger.
Onkelskruttets resa till dalen är en resa till ett halvt bortglömt minne som han inte är säker på
om det stämmer eller ej:
Och nångång i morgonmörkret visste han att han ville fara till en dal där han hade varit för mycket
länge sen. Det fanns en möjlighet att han bara hade hört om dendär dalen eller kanske läst om den
men det gjorde ju alldeles detsamma (s. 40).
Eftersom det inte spelar någon roll om minnet stämmer eller ej visar citatet att det mer handlar
om att han tar ett beslut för egen del och följer det än att ta reda på om han minns rätt eller ej.
Onkelskruttet vill också i sitt morgonmörker resa iväg från något och till något. Eftersom han
inte gillar de människor som han har runt sig nu vill han till andra människor som inte är så
jobbiga mot honom och tvingar honom att minnas saker hela tiden. Onkelskruttet hatar att
minnas och älskar istället att glömma saker.
Det är förändring som är det viktiga motivet i första delen av berättelsen. Förändringen blir
synlig dels i naturen, men också hos karaktärerna. Naturen ser annorlunda ut och karaktärerna
söker sig iväg från sig och sitt hem till Mumindalen. Naturen och karaktärerna beskrivs om
vartannat, men inte i samma mening, vilket gör att man hela tiden påminns om att det sker
simultant. Jansson blandar alltså naturbeskrivningar med beskrivningar av karaktärernas
längtan bort. Det blir en dubbelprojektion, ett själslandskap som Jansson beskriver med hjälp
av karaktärernas inre känslor och naturens utseende. Resultatet blir en tvåskiktad bild där
känsla och natur tillslut förenas. På detta sätt går det inte att undgå att se förändring som
motiv i bokens början.
ANDRA DELEN: VISTELSEN
Den andra delen i berättelsen är själva vistelsen i Mumindalen. När de en efter en kommer till
Mumindalen upptäcker de att familjen inte är där, de måste anpassa sig till en verklighet de
inte hade räknat med. Dels är naturen annorlunda, höstlig och kall och dels är varelserna som
är i dalen annorlunda jämfört med familjen.
21
När hemulen kom fram var dalen fylld av en tät grå regndimma. [---] Det var nånting som inte
stämde. Det var likadant och ändå inte likadant (s. 29).
Det är samma dal som tidigare men den känns annorlunda. När Hemulen anländer märker han
ganska snart att här inte är som det brukar vara, själva Muminfamiljen har rest sin väg utan att
säga något till någon och dessutom är det höst och inte sommar som Hemulen mindes. När
även de andra anländer känner de sig lurade när inte familjen är där, speciellt Filifjonkan:
Först när Filifjonkan upptäckte att gardinerna var nertagna begrep hon att familjen inte alls var
hemma. [---]. Och med ens kröp det övergivna husets kyliga doft på henne och hon kände sig
bottenlöst bedragen (s. 44).
Citatet visar att besvikelsen blir stor hos Filifjonkan, så stor att hon bokstavligen känner kylan
i kroppen vilket visar att det inte är Mumindalen hon rest till utan snarare Muminfamiljen.
När familjen inte är där känner sig Filifjonkan lurad och bedragen. Har hon rest i onödan?
Jones (s. 101) menar också att karaktärerna blir besvikna över att ingen är hemma. Även Toft
känner sig lurad:
Vad de är långt borta, tänkte Toft. Kylan kröp upp genom hans ben men han stod kvar och stirrade
på ljuset som kom och gick, så svagt att man nätt och jämt kunde se det. Han tyckte att de hade
lurat honom (s. 38).
Toft står och ser in i den magiska blå glaskulan när han tänker detta, den bild som kulan visar
blir en spegel av Tofts inre. Han längtar efter familjen och det är därför han ser dem i
glaskulan. Jag tolkar scenen som att kylan han känner i benen är verklig, men den är också en
besvikelse över att familjen inte är hemma utan någon annanstans. Här använder Jansson
återigen dubbelprojektionen av väder och inre sinnestillstånd och känslan förstärks genom att
kylan även är verklig för Toft.
Snusmumrikens inträde i dalen sker ganska sent i berättelsen och inleds med en vag antydan
om att han inte gillar det han först ser: ”Och där kom Snusmumriken gående över bron [---]
Sen kom han närmare och nu gick han på ett annat sätt, mycket långsamt” (s. 54). Han hälsar
på de som är närvarande och Hemulen uttrycker sin lättnad över att Snusmumriken har
kommit dit. Snusmumriken är nämligen den person som nästan hör till Muminfamiljen,
eftersom han så ofta är hos dem. Snusmumriken svarar då Hemulen med ”en obestämd
åtbörd, tvekande, han kröp in i skuggan under sin hatt. Han vände om och gick tillbaka ner till
floden.” (s. 55).
Snusmumrikens beteende visar att han undviker dem, han hade räknat med att få träffa
Muminfamiljen, men råkar istället på några andra figurer. Han blir därför lite konfunderad
och inte särskilt glad. Jag tolkar hans beteende som att han flyr undan. Han inser så
småningom att han faktiskt saknar Muminfamiljen. Trots att han tycker att de är påträngande
ibland så låter de honom ändå vara ifred när han behöver det:
Jag måste gå ut, tänkte Snusmumriken. Det är värre att tänka på dem än att vara med dem. Och
vad de är olika muminfamiljen… Helt plötsligt, oväntat, saknade han familjen. De var också
besvärliga. De ville prata. De fanns överallt. Men med dem kunde man vara ensam (s. 74).
22
Snusmumrikens reflektion tolkar jag nästan som en uppenbarelse för honom själv för han har
tidigare inte insett att Muminfamiljen ändå är så bra som han tycker att de är. När han ställs
framför deras kontraster så inser han hur bra de verkligen är och att de låter honom vara för
sig själv ibland, vilket han behöver.
Mymlan däremot, finner sig snabbare till ro med tillvaron och det verkar inte spela någon roll
för henne om familjen är hemma eller inte. Mymlan gör bara en saklig iakttagelse av att huset
är tomt: ”Hon såg genast att huset var tomt” (s. 51). Det kommenteras sedan inte mer, vilket
jag tycker visar att hon inte bryr sig särskilt mycket om att de inte är där. Hon accepterar
tillvaron som den visar sig.
Efter att alla har anlänt och de har insett situationen försöker de att leva tillsammans. I början
håller de stenhårt fast vid sig själva och sina invanda beteenden och de vill inte anpassa sig
varken till varandra eller omgivningen. Jones (s. 101) menar att Jansson här visar ”att vilka
förändringar de än blir utsatta för så förblir de ändå sig själva på samma gång. Men de
modifieras alla lite grand”. Jones fortsätter med att säga att de blir mer realistiska versioner av
sig själva efter att de har slutat att försöka göra om sig till Muminfamiljen och accepterat sina
säregenheter. Jag menar också att det ligger mycket i den iakttagelsen. När de väl accepterar
delar hos sig själva så blir de mer tillfreds med tillvaron.
SISTA DELEN: AVSKED OCH UPPLÖSNING
Den sista delen är avskedet och hemresan. När karaktärerna väl har levt ett tag tillsammans
och står vid uppbrottets rand inser de att de ändå har trivts någorlunda i varandras sällskap.
De säger farväl och först reser Filifjonkan och Mymlan hem, sedan går Onkelskruttet i ide
och sist reser Hemulen och Snusmumriken. Kvar blir endast Homsan Toft som ensam får
välkomna Muminfamiljen. Anledningen till att karaktärerna kan resa från Mumindalen har
också med deras inre förändring att göra, de har som jag tidigare nämnt, kunnat göra bilden av
Muminfamiljen realistisk och på köpet modifierats lite själva (Müller-Nienstedt s. 110).
Man skulle kunna sammanfatta det så att alla karaktärer i Sent i november vill hitta en lösning
på sina problem och de söker efter lösningen i Mumindalen. I inledningsfasen av boken hittar
de problemet och vill råda bot på det genom att resa till dalen och i andra delen förlikar de sig
med att det kanske inte finns någon lösning. I sista delen har de förändrats något och delvis
löst sina problem vilket gör att de kan gå vidare. Agneta Rehal-Johansson har följande
förklaring till varför de alla reser till Mumindalen:
Alla – utom Mymlan, som bara kommer för nöjes skull – har de ett hopp om att deras problem
kommer att bli lösta, om de bara får träffa och umgås med muminfamiljen och vistas i
mumindalen ett tag (Rehal-Johansson s. 337).
Jag ser Rehal-Johanssons tolkning som rimlig, de söker alla efter något som fattas dem och
det är sökandet som är avgörande för att de reser till Mumindalen. Som jag redan varit inne på
en del och senare kommer att visa längre fram i analysen är förändring en anledning för
karaktärerna att ge sig av till Mumindalen: de vill hitta något annat än det som de redan har
och de vill också förändras som personer. Efter denna mer övergripande analys kommer jag
23
nu att gå in på tema och några viktiga motiv i Sent i november. Dessa är alltså inte styrda av
handlingsförloppet utan genomsyrar hela verket.
TEMA OCH MOTIV I SENT I NOVEMBER
I denna del av analysen kommer jag att föra fram mina tolkningar av temat och viktiga motiv
i Sent i november.
TEMA : RÄDSLA
Ett viktigt motiv i Sent i november är rädsla. Jag sträcker mig så långt att säga att det är
huvudmotivet, verkets tema. Jansson arbetar med rädslan ingående i hela verket.
Filifjonkans rädsla
Filifjonkan får vid ett tillfälle i början av boken känna så mycket rädsla att det gör att hon
vaknar upp ur någon slags dvala av vardagstristess och ser sitt hem på ett nytt sätt.
Inledningsvis blir hon inte rädd, men sedan beskrivs det hur rädslan nästan förkroppsligas i
henne. Det börjar med en oskyldig fönstertvätt:
Hon hann inte bli rädd. Hennes magra kropp slängde sig framåt, blixtsnabbt, gled i en hisnande
sekund utför taket på magen, tossorna slog i takkanten och där låg hon. Och nu blev Filifjonkan
rädd. Rädslan kröp igenom henne, den satt som en bläcksmak i halsen. Hon blundade men hennes
ögon såg marken långt nedanför, hennes käkar var låsta av skräck och förvåning och hon kunde
inte skrika (s. 17).
Här blir hon så rädd att hon inte kan skrika. Rädslan går nästan att ta på. Filifjonkan blir sedan
kvar på taket en stund och hinner tänka många tankar om förändring hos sig själv och att hon
aldrig ska städa mer: ”[J]ag ska sluta städa, jag städar för mycket, jag är pedantisk…” (s. 20).
Här försöker hon hitta en utväg från rädslan, det magiska ordet ”om”, om jag inte städar mer
kommer jag inte att hamna i den här situationen igen. Här ser vi exempel på att Jansson sår ett
begynnande frö om att rädslan så småningom kommer att bli en drivkraft till förändring hos
Filifjonkan. Jag tolkar även förändringstanken hos Filifjonkan som en undanflykt, ett snabbt
sätt att försäkra sig om sin egen trygghet när hon står vid farans rand. Rädslan driver henne
vidare. Hon inser nämligen att hon hamnade på taket för att hon ville städa, och om hon
bestämmer sig för att inte städa mer så kommer hon inte att hamna på taket igen, dvs. rädslan
gör att hon hittar en sporre till att förändra sitt beteende.
När Filifjonkan är fast på taket hinner författaren påpeka: ”[f]örresten fanns det ingen att
skrika efter. Filifjonkan hade äntligen blivit av med hela släkten och alla sina besvärliga
bekanta” (s. 17). Hon är således alldeles ensam och kan ramla ner från sitt tak helt ifred.
Denna kommentar är egentligen ganska ironisk eftersom Filifjonkan gärna vill vara ensam
och nu fick hon som hon ville. Men frågan är om det egentligen är det hon vill? Varför
fjärmar sig Filifjonkan från alla människor hon möter? Varför tycker hon att de är besvärliga?
Müller-Nienstedt menar att ”[s]läktingar är ett problem för filifjonkor. Å ena sidan känner de
sig ha förpliktelser gentemot dem, å andra sidan är de rädda för dem” (s. 114). Just denna
24
filifjonka som är med i Sent i november verkar ha samma drag som Müller-Nienstedt menar
att andra filifjonkor har: släktproblem.
Filifjonkan kan inte slappna av och njuta av något, utan förblir oftast stel, stram och korrekt.
Hennes stela sätt och ständiga rädsla för småkryp gör att hon framstår som neurotisk i andras
ögon. Här förstärks den bilden genom orden ”ängsliga” och ”hårda” när Mymlan beskriver
Filifjonkan:
Mymlan betraktade Filifjonkan, hennes ängsliga ögon och alla de hårda lockarna som varenda en
var genomstucken av en hårklämma och rävboan som bet sig själv i svansen. Filifjonkan hade inte
förändrat sig (s. 51).
Müller-Nienstedt (s. 114) menar att filifjonkor ofta fyller ut sin tomhet, som uppstår i och
med den ständiga kontaktlöshet de har, med en neuros. Filifjonkan i vårt fall har i så fall en
neuros som rör småkryp och bakterier. Jones (s. 102) menar också att Filifjonkan har
neurotiska drag men att hon blir botad från neurosen i boken. Jag skulle inte sträcka mig så
långt som att säga att hon är i ett sjukdomstillstånd av rädsla (neuros) för småkryp, men nära
på. Anledningen är att jag tycker att hon i så fall är alldeles för ”lättbotad” från sin sjukdom.
Visst blir den bättre och visst minskar hennes rädsla och fylls ut av något annat, men jag
tolkar det inte som att hon är sjukligt rädd till att börja med.
Hur som helst tvingas hon hasa sig utefter takkanten och runt till åskledaren för att sedan
klättra uppför den till andra våningen. Hela händelsen är välbeskriven och visar att Filifjonkan
är ganska liten, tunn och rädd. När hon väl lyckats ta sig i säkerhet upptäcker hon något
ovanligt:
Över henne gungade taklampan i vinden, alla tofsarna vippade på jämna avstånd från varandra,
var och en med en liten pärla i ändan. Hon betraktade dem uppmärksamt, förvånad över dessa små
tofsar som hon aldrig tidigare sett. Och aldrig förr hade hon sett att sidenskärmen var röd, en
mycket vacker röd färg (s. 20).
Det blir ett bokstavligt uppvaknande för henne och hon tänker tankar som hon aldrig tänkt
förut:
Filifjonkan började fundera över hur underligt det är att allting som hänger i en krok verkligen
fortsätter med att hänga neråt och inte i nån annan riktning och vad det kan bero på. Hela rummet
var förändrat, allting var nytt (s. 20).
Hela passagen blir nästan komisk, men ack så träffande: Igenkänningen är hög. Jag tolkar det
mellan raderna som att när man blir så där fruktansvärt rädd så gör det att man ifrågasätter
livet lite. Världsliga ting blir mindre viktiga i sammanhanget, då man kunde ha dött på
kuppen. Kanske fastnar man framför en vägg och stirrar på en fläck man aldrig sett förut. Hur
hamnade den där? När Filifjonkan ser sig i spegeln ser hon att till och med hennes egen
spegelbild ser annorlunda ut, något är annorlunda i hennes ögon.
Denna händelse är viktig för Filifjonkan: hon upptäcker sin ensamhet och att hon kan dö. När
hon ska koka kaffe öppnar hon sitt köksskåp och ser alla sina kaffekoppar och allt porslin:
25
Alldeles för många [...] hundratals saker att äta ur och äta på och bara en enda filifjonka. Och vem
skulle få dem när hon dog? (s. 21).
De hemska tankarna smyger sig på efter hennes uppvaknande och hon gillar dem inte. Det blir
till slut för mycket för henne och hon beslutar sig för att resa. Hon försöker fly undan de
hemska tankarna genom att fara på visit till Mumindalen.
Filifjonkans hemska upplevelse gör att hon blir rädd för att städa ett tag framöver, vilket är
mycket ovanligt för henne, hon som städar nästan jämt. Men så fort hon tänker en städtanke
minns hon den hemska händelsen och får svindel. Hon undviker också att ta itu med
problemet och när Mymlan kommenterar det blir det extra tydligt:
Och Filifjonkan kunde göra en storstädning… Filifjonkan släppte en tallrik i golvet och ropade:
Nej! Jag städar aldrig mer! Varför det? frågade Mymlan. Du älskar ju att städa. Jag minns inte,
mumlade Filifjonkan (s. 91).
Citatet visar att hon blir instinktivt rädd och tappar tallriken, hon agerar sedan på rädslan i
utropet som följer. När hon inte ”minns” tolkar jag det som att hon inte är redo att ta itu med
problemet som ligger bakom. Jag tolkar hennes rädsla för städningen dels som att hon minns
hur hon mådde när hon var på taket men också hur hon mådde efteråt när hon kände
tomheten. Jag tror att hon är rädd för det hon upptäckte, att livet kan vara något mer än
städning och att lyckan kanske inte finns i ensamheten bland alla kaffekoppar.
Tofts rädsla
En annan karaktär som ofta är rädd är den lilla homsan Toft. Homsan är mycket liten och
världen är stor i förhållande till honom. Storleksskillnaden mellan Homsan och världen
förstärks genom att han beskrivs som liten ett flertal gånger, exempelvis på s. 11 ”den lilla
homsa” och på s. 46 med kontrasten ”en liten homsa” och ”en stor bok” bredvid varandra
genom Filifjonkans ögon.
Kommentarer från de andra karaktärerna stärker också bilden av homsans rädsla och
obetydlighet. I och med att han är så liten bryr sig inte de andra karaktärerna om honom utan
de kör över honom. Hemulen säger så här när han ska presentera Toft:
Och nu, sa hemulen, fortsätter programmet med den mest obetydliga av oss. Det är inte mer än
rättvist att den sista av alla ska komma först, va? Homsan Toft! (s. 125).
Hemulens ord är enligt mig ganska elaka. Det faktum att ingen reagerar på att Hemulen säger
dessa ord, inte ens Toft själv, gör att jag tolkar det som att alla karaktärer ser det som en
sanning som inte ska ifrågasättas: Toft är obetydlig. Denna obetydlighetskänsla som
hemsöker Toft blir senare en orsak till att hans rädsla växer och får formen av ett djur. Toft
ger sin rädsla en fast form genom sitt berättande, han ältar och vänder och vrider på den. Han
blir varnad av Snusmumriken: ”Du ska akta dig för att låta saker bli för stora” (s. 105). I och
med sin samhörighetskänsla med djuret bryr han sig inte om Snusmumrikens ord, eller också
förstår han dem inte. Toft blir inledningsvis rädd när djuret växer, men sedan blir han ledsen
och bekymrad för djuret eftersom det inte kan klara sig själv när det inte är vant vid att vara så
26
stort. Han låter djuret krympa igen och försvinna in i glaskulan. Jag kommer att återkomma
mer till Tofts utveckling och djuret längre fram.
Boken inleds alltså med rädsla, fortsätter med rädsla och avslutas med rädsla: den genomsyrar
hela verket. Ibland står det svart på vitt att karaktärerna blir rädda, ser rädda ut eller känner
sig rädda, exempelvis på s. 46 och s. 99. Ibland är det mer en förnimmelse eller känsla som
beskrivs men hela tiden står rädslan bakom knuten och väntar. Den är aldrig långt borta.
Rädslan blir också en sporre, en slags drivkraft till förändring hos karaktärerna, speciellt
tydligt blir detta hos Filifjonkan. Rädslan fungerar också som en orsak till karaktärernas
uppbrott från sina hem och gör att de längtar och dras till Mumindalen. Det är rädslan som för
hela bokens handling framåt.
MOTIV
Nedan kommer jag att gå in på några olika motiv som är viktiga i Sent i november. Dessa
motiv är sammankopplade med temat men kan ändå ses som fristående element. Till att börja
med finns känslorna längtan och ilska som motiv närvarande i boken, men det viktigaste
motivet efter temat är förändring på olika sätt.
Längtan och ilska
Längtan till något och efter någon och ilska över att bli orättvist behandlad är viktiga motiv i
Sent i november.
Motiven uppträder i samband med karaktärerna. De längtar till en trygg sommardal och de
längtar efter en familj, en trygghet och någon sorts samhörighet. De längtar också efter att bli
någon som de inte är, vilket är synligt hos Filifjonkan och till viss del hos Hemulen. Jansson
arbetar med längtan dels som ren längtan men också längtan i kombination med temat rädsla:
de längtar till en trygg plats med en familj för att de är rädda att stanna kvar i ensamheten med
sina dystra tankar.
Ilskan som motiv, visar sig mest hos Toft och Onkelskruttet. Bara en gång blir Snusmumriken
arg: när Hemulen spikar upp ett plakat. Denna händelse blir en i raden av att göra sig en
realistisk bild av karaktärerna. ”Snusmumrikens rykte [blir] lite kantstött” i den här boken,
menar Müller-Nienstedt (s. 133). Snusmumriken blir något mera verklig och mänsklig, då
även han, ”den oantastlige hjälten, lugnet själv förlorar fattningen” (s. 133). Jag läser stycket
som att det är naturligt att bli arg ibland, och ilska är en del av den utvecklingen. Jansson
kommenterar detta som allmän kunskap om snusmumrikar:
Till och med en hemul måste ha reda på att en snusmumrik avskyr anslag, allting som påminner
om privat område och tillträde förbjudet och avgränsat och instängt och utestängt – om man
intresserar sig det allra minsta för en snusmumrik så har man reda på att anslag är det enda som
kan göra honom arg och sårbar och utlämnad! Och nu hade han lämnat ut sig. Han hade skrikit
och burit sig åt och det kunde inte förlåtas om man så drog ut alla spikar i världen! (s. 77).
Jansson visar här att ilskan gör oss sårbara, när någon blir arg så tappar den besinningen och
det är en skuld i detta att ”han hade skrikit och burit sig åt” och ”det kunde inte förlåtas”
(s. 77). Jag tolkar det som att Jansson här visar att alla har en känslig punkt. Här presenteras
27
snusmumrikars känsliga punkt, och kommer vi åt den blir de arga och det är naturligt. Men
hon visar också att det är en skam i ilskan, det går inte att förlåta, de andra blir nämligen
generade när Snusmumriken blir arg. Hela situationen blir pinsam för alla inblandade.
Jag kommer nu att diskutera motiven längtan och ilska hos karaktärerna i kombination med
motivet förändring.
KARAKTÄRERNAS FÖRÄNDRINGAR
Flera av karaktärerna söker en förändring och det var även den känslan som gjorde att de åkte
till Mumindalen i den första fasen av boken. Onkelskruttet vill till exempel inte minnas
längre, Hemulen vill inte ordna för alla, han vill leva friluftsliv och bo i tält och Filifjonkan
vill inte städa mer. Toft vill inte längre vara ensam.
Tofts förändring
Den lilla homsan Toft blir den karaktär i boken som får känna många känslor som han inte är
van vid. Han genomgår under bokens förlopp en utveckling som han till en början inte
accepterar: han vill inte lyssna på vad de andra säger utan stänger in sig själv med sin bok.
Han är van att leva för sig själv och i sin egen fantasivärld styr han själv vad som ska hända.
När han sedan kommer till Mumindalen och träffar andra varelser kommer hans drömvärld i
krock med verkligheten (Müller-Nienstedt s. 121). Detta blir en omtumlande upplevelse för
den lilla homsan och han lär känna nya sidor hos sig själv som dels skrämmer honom och dels
gör honom arg. Jag tolkar det sammantaget som att det är mycket för honom att fundera över
och att det finns sidor som han behöver komma i kontakt med hos sig själv. Jag kommer att
ge exempel på detta nedan, men det handlar om att Toft behöver lära känna sig själv och
utvecklas.
Toft längtar efter en mor och Muminmamman är sinnebilden av en mor: Hon är den ultimata
modern för Toft. Hon är den enda som han bryr sig om och han säger det även rakt ut (s. 105).
Det märks också tidigare när Toft och Hemulen möts i början av boken och Hemulen frågar
då Toft: ”Kände du dem? Jo, mamman, svarade homsan Toft. De andra är lite dimmiga”
(s. 37). Det Toft saknar och finner hos Muminmamman är någon som finns där för en, utan
förbehåll, någon som ställer upp och bryr sig om en på riktigt:
Jag vill inte ha vänner som är snälla utan att bry sig om en och inte någon som är snäll för att
slippa känna sig otrevlig. Och ingen som är rädd. Jag vill ha någon som aldrig är rädd och som
bryr sig om en, jag vill ha en mamma! (s. 118).
Här sätter Toft upp kriterier som har med rädsla att göra. Han vill inte att mamman ska vara
rädd. Det hör inte till en mamma att hon är rädd, små homsor får vara rädda, men inte
mammor. Att ”aldrig vara rädd” och att kunna ”bry sig om” verkar vara två viktiga kriterier
för Toft som en mor ska ha. Dessa kriterier verkar vara mer eller mindre vedertagna och är
inte unika i detta sammanhang. Det är beteenden och egenskaper som känns väl igen,
exempelvis osjälviskhet, omhändertagande och trygghet. För Toft är det tryggheten som är
den största och viktigaste biten. Och han behöver trygghet eftersom han ofta känner sig liten
och ensam. Jag tolkar Tofts längtan efter en mor som att Toft också behöver inse att en mor
28
inte kan vara perfekt. Även om Toft inledningsvis tror att mammor i största allmänhet är
perfekta så behöver han upptäcka att det inte är sant för att kunna komma vidare i sin egen
utveckling.
I sin saknad och längtan efter en mor försöker Toft hitta substitut på vägen eftersom Muminmamman inte står att finna i dalen. Han söker sig till Mymlan och försöker hitta en mor i
henne, men hon uppfyller inte riktigt kriterierna för en mor:
Kom hit [sa Mymlan]. Jag kommer inte! utbrast homsan. Mamman var aldrig sån! Hon var
likadan hela tiden! Han slog upp salongsdörren och slängde igen den bakom sig. Mymlan
narrades. Hon visste ingenting om mamman. Hon visste inte att en mamma aldrig får bära sig illa
åt (s. 120).
Citatet visar att Toft inte accepterar Mymlans ord om att Muminmamman kunde vara arg
ibland. Hon vet med andra ord inte hur en riktig mamma ska vara. Sinnebilden av hur en
riktig mor ska vara enligt Toft blir synlig i citatets sista mening: ”Hon visste inte att en
mamma aldrig får bära sig illa åt” (s. 120).
När Toft blir arg på Mymlan ser vi att en utveckling är på väg att starta hos Toft. Han behöver
utvecklas och inse vissa saker. Han behöver exempelvis som jag tidigare nämnt, göra bilden
av Muminmamman (och andra mammor) mer realistisk. Anledningen till att vi ser att något är
på väg att förändras är att Toft visar ilska, vilket inte Toft brukar göra eftersom han aldrig är
arg. Men i och med att Toft börjar säga ifrån så ser vi att han är på väg att utvecklas. Men
denna utveckling låter vänta på sig och först genomgår han en period av förnekelse inför
utvecklingen och förminskning av sig själv.
Denna period av ”ihopskrumpnande” är ett resultat av att Tofts fantasivärld har börjat krocka
med verkligheten menar Müller-Nienstedt (s. 121). Han identifierar sig med en nummulit, ett
mycket litet och hjälplöst djur, som han läser om i en naturvetenskaplig bok. När Toft läser
och berättar om djuret, medan djuret fortfarande är litet, utvecklar han en stark empati för
djuret och känner stor samhörighet med det. Han identifierar sig med djuret.
Han var nog ganska ensam, tänkte Toft. Han var olik alla andra och hans familj brydde sig inte
om honom så han gick sin väg. Jag undrar var han finns och om jag nånsin kommer att få se
honom. Kanske visar han sig om jag berättar tillräckligt tydligt (s. 63).
Toft inser småningom att han kan hjälpa djuret att bli synligt om han berättar om det. Jones
menar att Toft: ”får en känsla av att om han tänker på nummuliten kommer han att kunna få
den att växa och därmed rädda den” (Jones s. 107). Jag tolkar på samma sätt som Jones, att
Toft tror att han hjälper djuret genom att berätta om det. Och Toft gör just detta, han berättar
om djuret och får djuret att växa i rasande fart. Till en början inser han inte att han faktiskt
kan göra djuret synligt, men när djuret till slut har växt och fått en kropp ångrar han sig
nästan:
Om de inte skyndar sig går det alldeles på tok! Han lade sig över boken med tassarna inkörda i
håret och berättade vidare, slarvigt och förtvivlat, han visste att djuret hela tiden blev mindre och
mindre och hade mycket svårt att klara sig. [---] Djuret blev större. Det blev så stort att det nästan
inte behövde nån familj… (s. 81).
29
När djuret vuxit heter det Djuret med stor begynnelsebokstav. Att Jansson ger stor bokstav åt
Djuret tolkar jag som att det växer i dubbel bemärkelse och vi förstår att det nästan får mer
kropp bara genom begynnelsebokstaven. Ju mer Toft berättar om Djuret desto mer fast form
får det. Snart hör han Djuret utanför huset och kan nästan se det. Toft använder sin fantasi i
skapandet och Djuret får till slut tänder och blir mycket stort.
Müller-Nienstedt menar att berättelsen som Toft berättar om nummuliten samtidigt blir en
berättelse om Toft själv (s. 121). Han läser och fantiserar och ”kompenserar sedan [sin] egen
mindervärdeskänsla med en idé om sin egen storhet” (Müller-Nienstedt s. 123). Denna idé om
sin egen storhet som Müller-Nienstedt menar att Toft har, visar sig genom att Toft tror att han
med sin fantasi skapar ett åskväder med elektricitet som gör att djuret kan växa och blir stort.
Djuret behöver nämligen elektricitet för att kunna växa. Toft får därför i sin enfald för sig att
han lyckats skapa detta åskväder med hjälp av sin fantasi. ”Det är mitt åskväder, tänkte Toft.
Jag har gjort det. Jag kan äntligen berätta så att det syns” (s. 87). Detta ger Toft ytterligare
kraft och mod, men samtidigt skäms han för han tror att han straffat Muminmamman med
åskvädret för att hon inte är hemma i Mumindalen och är där för honom (Müller-Nienstedt
s. 123). Jag tolkar hela denna passage som att Toft inser saker om sig själv och han upplever
nya sidor hos sig själv som delvis får honom att känna sig viktig men som också får honom
att bli lite rädd. Jag tolkar hans skam över att ha straffat Muminmamman som att han dels blir
rädd över sin egen ilska men också dels som att han inte kan förstå att han faktiskt kan bli arg.
Han kan inte sätta samman ilska med bilden av sig själv.
Min tes att Toft är obekväm med sin egen ilska stärks första gången hans ilska visar sig. Då
blir han rädd för sin egen ilska och gömmer sig under bordet. Toft tror inte att han kan bli arg,
men det kan han:
Det är som du tror! Vad vet du om vad pappan bryr sig om! Alla slutade äta och stirrade på
homsan. Homsan Toft högg tag i bordsduken och skrek: Du gör ändå bara vad du själv bryr dig
om! Varför gör du så stora saker! Nej men titta, sa Mymlan förvånad. Homsan visar tänderna
(s. 107).
Mymlans kommentar gör att vi som läsare ser på Toft på ett annat sätt. Vi ser på honom, inte
som den snälle och tyste, utan som en person som blir arg för att han ogillar ett beteende hos
en annan. Toft är inkännande och lyhörd, en motsats till Hemulen som han här blir arg på.
Hemulen bara gör saker hela tiden och kör över alla på sin väg mot sitt mål. Toft är den som
blir överkörd av Hemulen. Hemulen märker inte det, men självklart känner Toft av det. Han
kanske inte reflekterar över det själv förrän han rinner över av ilska. Kvar står då lilla Toft
och funderar på vad det var som egentligen hände och varför han blev så arg:
Hur kunde jag bli sådär arg på honom, grubblade homsan Toft. Det fanns ingenting att bli arg för
och jag har aldrig förr varit arg (s. 116).
Som vi kan se av citatet förstår inte Toft själv varför han blir arg. Hans egna funderingar
kommer inte så långt, men vi som läsare kan se varför han blir arg på Hemulen. Men vi ser
också att Toft är snäll innerst inne, trots sin ilska, för den är befogad. Toft grubblar mycket
över sitt utbrott av ilska och förstår det inte riktigt. Han titulerar sig som ”den snälle homsan”
30
i sina egna tankar om sig själv, vilket jag tolkar som att han tar avstånd från den arga sidan
hos sig själv.
I och med att Toft samtidigt låter Djuret växa och bli stort behöver inte Djuret vara rädd
längre och dessutom behöver inte Djuret längre någon familj. Här tolkar jag det som att
Müller-Nienstedts tankar, att berättelsen om Djuret verkligen är en parallell till berättelsen om
Toft, är rimliga och välgrundade. Eftersom Toft inte vill vara rädd utan självständig, så
överför han de känslorna till djuret istället. Det är nämligen Tofts innersta längtan att bli
självständig och inte behöva någon: ”Hans längtan är att bli så stor och stark att han aldrig
mer ska behöva bli besviken” skriver Müller-Nienstedt och jag håller med om detta (MüllerNienstedt s. 123).
När Djuret har blivit mycket stort inser Toft att det har blivit för stort: det kan inte klara sig
om det är så stort för det är inte vant vid det:
Han var orolig för vad nummuliten kunde ta sig till på egen hand, den var för stor och för arg och
inte alls van vid att vara stor och arg (s. 133f.).
Müller-Nienstedt menar att Toft här genomgår ”ett möte med skuggan eller med ett komplex”
(s. 126), att Toft alltså möter mörka sidor hos sig själv. Lösningen och utvecklingen hos Toft
blir att han skickar tillbaka Djuret in i glaskulan (s. 125). Hela denna process: Skapandet av
djuret – tillväxandet av djuret och återskapandet av djuret blir en del i Tofts förändring och
utveckling. Denna tolkning som Müller-Nienstedt gör, ser jag som välgrundad. Toft utvecklas
onekligen och trots att han inte själv förstår det, så kan vi som läsare se utvecklingen.
Glaskulan som Toft skickar in Djuret i, kan ses som en symbol för världens mitt, enligt
Müller-Nienstedt (s. 118ff.). Hon menar att kulans blåa färg också spelar roll eftersom färgen
kan vara en symbol för introversionens färg. Hon menar också, när hon citerar Jung, att den
blåa kulan symboliserar Självet. Alltså kan man tolka Müller-Nienstedt (ibid) som att Toft ser
in i sig själv när han ser in i glaskulan. Det enda som han då ser är tomhet (den gråa färgen)
och en längtan efter familjen (ljuspunkten). Müller-Nienstedt (ibid) menar att detta finns i
flera av Muminböckerna och jag ser det som en rimlig tolkning. Oavsett om Jungs
psykoanalytiska synsätt används eller ej så går det att se att glaskulan har en symbolisk
betydelse i Sent i november. Om kulan tolkas som en spegel av karaktärernas inre så ger det
ett djup till Sent i november och tolkningsmöjligheterna ökar. Hos Toft blir det tydligt att
kulan är kopplad till hans inre då han ofta återvänder till kulan samtidigt som hans utveckling
fortskrider med tankar om sig själv. Han söker förståelse om världen och sin plats i den och
glaskulan hjälper honom framåt i denna utveckling.
Han inser samtidigt att hans dröm om Muminmamman, precis som djuret, blivit alltför stor. I
sista kapitlet har bilden som Toft frammanat av mamman blivit mycket tydlig och nästan lite
hotfull:
Hans dröm om mötet med familjen hade blivit så stor att den gjorde honom trött. Varje gång han
tänkte på mamman fick han ont i huvudet. Hon hade vuxit sig så fullkomlig och mild och
31
tröstande att det var olidligt, en stor rund slät ballong utan ansikte. Hela Mumindalen hade blivit
overklig […] homsan visste inte vad som var riktigt och vad han bara hade tänkt (s. 158).
Här tycker jag att citatet visar att Toft börjar inse sin drömbilds brister. Här har han låtit sin
dröm växa sig för stark och ohanterlig. Han får till och med ont i huvudet och blir matt av sin
egen dröm. Han upptäcker på något sätt att drömvärlden inte är den sanna världen och
insikten växer bit för bit. Det händer alltså samma sak med drömmen om mamman som med
drömmen om djuret: de får båda vika undan.
Filifjonkans förändring
Filifjonkan är, precis som Jones påstår, den karaktär som förändras grundligast (Jones s. 102).
Hon blir i berättelsen, enligt Müller-Nienstedt, botad från sina neurotiska drag i form av sin
insektsfobi (s. 118). Istället hittar hon något som fyller ut detta tomrum som skapat neurosen
och ger mening i hennes liv: musiken. Hon upptäcker småningom att hon har musikaliska
drag. Ett första steg i den riktningen är att hon blir uppskattad av Hemulen för att hon är
artistisk:
Och hemulen sa att du ska dekorera köket för du är mest artistisk. [---] Filifjonkans hjärta dunkade
häftigt. Hon var artistisk, hemulen hade sagt att hon var artistisk. Vilket underbart ord. Hon
viskade det flera gånger för sig själv (s. 115).
En låga av hopp och storhet tänds inom Filifjonkan. Hon blir upprymd och glad, hennes
självförtroende får växa. Detta uttalande hjälper henne senare att bli av med sina fobier för
insekterna. Den första förändringen hos henne blir synlig i och med att hon stannar till och
lyssnar på Snusmumrikens musicerande när hon ska gå ut med slaskhinken. I vanliga fall
avskyr hon denna syssla, men musiken hänför henne och hon står kvar på trappen i flera
minuter för att lyssna. Jones menar att denna scen är första tecknet på hennes stundande
förändring och senare börjar hon även vissla (s. 104):
Hon visslade sakta, hennes panna var prydd av en massa små hårda lockar och man såg att hon
hade målat ögonbrynen. Ingenting kröp bakom tapeten, ingenting skurrade utmed golvlisten,
dödsuret hade slutat att ticka. Hon hade inte tid med dem just nu, hon hade sitt program att tänka
på (s. 121).
Här tydliggörs att Filifjonkan har hittat en annan del av sig själv: musiken. Den gör att hon
inte behöver bekymra sig över de otäcka småkrypen mer, hon kan tänka på annat istället.
Precis som Müller-Nienstedt (s. 118) föreslår, tolkar jag det som att Filifjonkan kan fylla ut
sin oro för insekterna med musiken istället. Jansson gör detta konkret för läsaren genom att
säga att ”ingenting kröp” och ”ingenting skurrade” vilket enligt mig inte kan tolkas på annat
sätt än att Filifjonkan inte har tid att tänka på insekterna: hon har hittat något annat att tänka
på istället.
Filifjonkan är sedan med om en musikupplevelse som för henne är ännu ett steg i rätt riktning.
Efter festen i slutet av boken hittar Filifjonkan Snusmumrikens munharmonika som han har
glömt kvar och hon sätter sig att spela.
Timme efter timme satt Filifjonkan vid sitt köksbord och spelade munharmonika, trevande och
andaktsfullt. Tonerna började likna melodier och melodierna blev musik. Hon spelade
32
Snusmumrikens visor och hon spelade sina egna, hon var onåbar och inne i en fullkomlig säkerhet
(s. 136).
Här beskrivs ett inre rum som Filifjonkan har hittat, ett musikens rum inom henne. Detta blir
tydligt dels genom att hon sitter ”timme efter timme” och spelar men också i att hon är ”inne i
en fullkomlig säkerhet” vilket jag tolkar som att hon hittat ett rum inom sig där hon bara kan
vara, utan att vara rädd för något. Där kan hon slappna av och njuta av livet genom att spela.
Efter denna episod somnar hon vid köksbordet och vaknar sedan och börjar en storstädning,
den första efter hennes skräck att städa. Jag tolkar det så att Filifjonkan med hjälp av musiken
kommer över sin skräck för städandet. Hon går visserligen tillbaka till gamla mönster, men
ändå som en ny person, en spelande och städande Filifjonka. Jones (s. 104) menar också att
storstädningen symboliserar hennes tillfrisknande.
Likheter finns här mellan Toft och Filifjonkan, de hittar båda ett eget rum inom sig (glaskulan
respektive musiken) och kommer ut ur rummen som delvis nya personer. De har alltså
upptäckt nya sidor hos sig själva och utvecklats och förändrats en del efter detta.
Hemulens förändring
Hemulen genomgår också en förändring som är en glidning bort från hans perfekta fantasibild
av hur han vill vara: bilden av Muminpappan. Jones (s. 104) menar att Hemulen blir en
modifierad version av sig själv. Han har en ambition att bli som Muminpappan men denna
ambition kommer han senare att släppa. Att Hemulen utvecklas och förändras ser jag som
sant, likaså att han glider bort från fantasibilden av Muminpappan. Men att han själv är
medveten om detta är jag tveksam till. Hemulen har en båt, precis som Muminpappan, men
har aldrig seglat. Müller-Nienstedt (s. 130) menar att Snusmumriken länge har vetat om att
Hemulen är rädd för att segla och han lurar med Hemulen ut på sjön att segla, men på ett
taktiskt sätt så att Hemulen inte kan säga nej. När de väl är ute på sjön så gillar Hemulen inte
alls att segla utan mår bara illa och inser senare att han inte alls vill vara på sjön mer. Det blir
en enorm lättnad för honom, och han frigör sig från bilden av pappan ännu ett steg
(Jansson s. 154).
Hemulen kommer också underfund med att han kanske inte vill vara den som styr och ställer
hela tiden: ”Plötsligt ropade hemulen: Jag ordnar ingenting! Jag vill bo i tält och vara fri!”
(s. 58). Här framkommer att Hemulen kanske inte gillar att vara den som styr och ställer, utan
han vill vara mer som Snusmumriken, som bor i tält och är fri. Han längtar bort från sig själv
och vill bli något annat än den han är.
Runt omkring honom levde folk sina slarviga och planlösa liv, vart han såg fanns det nånting att
ställa tillrätta och han gnodde sig fördärvad för att få dem att förstå hur de skulle ha det. Det är
som om de inte ville ha det bra, tänkte hemulen sorgset (s. 26).
I citatet kommer det fram att Hemulen känner ett slags ansvar för att alla ska ha det bra, precis
som han tror att en Muminpappa kanske känner. Jag tolkar det som att Hemulen försöker
ordna för alla så att de får det bra, men han tänker inte på att alla kanske inte vill att han styr
och ställer. Han ser det däremot som sin uppgift att styra och ställa eftersom han ser upp till
33
Muminpappan, och det är så Muminpappor gör: styr och ställer. Dock kommer Hemulen
småningom att överge mer och mer av sina sidor som liknar Muminpappans. Han misslyckas
exempelvis med att bygga en trädkoja och accepterar det i tystnad. Jones pekar på att han högt
övertygar sig själv om att det var det bästa som kunde hända eftersom pappan kanske inte vill
ha en trädkoja (s. 105). Han försöker alltså hitta ursäkter för att han inte lyckas leva upp till
sin fantasibild av en Muminpappa, men i själva verket lär han känna sig själv och inser att han
inte ska försöka vara någon som han inte är. Jag tolkar det som att han inombords är besviken
på sig själv för att han inte lyckas leva upp till denna fantasibild. Han försöker då övertyga
och övertala alla inklusive sig själv att det ändå var det bästa som kunde hända.
Karaktärernas förändring
Flera gånger återkommer förändring som motiv. Karaktärernas längtan efter att vara någon
annan än den de är och deras rädsla driver dem till att förändras. Deras utveckling sker i
samtal med sig själva, i deras inre rum och mot slutet av boken landar insikten att de ska sluta
låtsas vara någon annan än den de är, och de inser att de är bra nog som de är. Kanske har de
ändå förändrats lite när de accepterar att de är de som de är, till och med sina brister.
Förändringen blir inte bara synlig hos karaktärerna utan Jansson synliggör den även i miljön.
Nedan kommer jag att visa hur Jansson även använder miljön för att beskriva förändring som
motiv.
FÖRÄNDRING I MILJÖN
Motivet förändring blir också tydligt i samband med miljöskildringar i Sent i november.
Beskrivningarna är ofta lite dunkla och mörka, regniga och kalla, precis som det är på hösten
när alla löv försvunnit från träden. Markeringarna att naturens tillstånd nu skiljer sig från
sommarens växtlighet är många:
Allting hade vissnat och dött men nere på marken växte senhöstens hemliga trädgård med rasande
kraft rakt upp ur förmultningen, en främmande vegetation av blanka svällande växter som inte har
något med sommar att göra (s. 23).
Här markerar Jansson att det som nu växer inte är sommarens växter, det är några främmande
och hemliga växter som kommer fram. En växtlighet som är en kontrast till sommarens
växtlighet. Blåbärsriset som egentligen ska vara grönt är nu gulgrönt och lavar och mossor
börjar växa “tills de ägde hela skogen”. Färgerna var nya men ormbunkarna var svarta. I detta
avsnitt förmedlas en stämning av något nytt, mystiskt och mörkt, något som skiljer sig från
sommarens ljushet men också något livskraftigt och färgstarkt.
Min tolkning när jag läser detta är att världen på något sätt inte alltid kan ses på ett sätt, den
kan ses på flera sätt, även om det kanske finns ett sätt som är norm när det gäller sommaren.
Vi ska gilla sommaren mer än vintern, vem vill inte vara i solen och ha det varmt och skönt?
Men det kan också vara tungt och svårt att komma vidare i sin egen utveckling om man
stannar vid tanken att sommaren har dött, förmultnat och försvunnit. Vågar man tänka ett steg
till kan man se att sommarens har gett plats åt något nytt men också kanske skrämmande. Att
kunna uppskatta årstidernas växlingar skänker glädje till livet och ger en bredare bild av
världen som inte är så svartvit som att sommaren är bra och vintern är dålig.
34
SAMMANFATTNING AV TEMA OCH MOTIV
Sent i november är en Muminbok om rädsla, ilska, längtan och viljan att förändras. Kanske är
det inte de mest positiva och lättsamma ämnena, förutom möjligtvis det sistnämnda. Viljan att
förändras och utvecklas kan vara både positiv och negativ, men frustrationen ligger kanske i
att vilja men inte alltid ha tillräckliga medel till att genomföra en förändring.
Boken utspelar sig i den lyckliga dalen där det alltid är sommar: Mumindalen. Men i dalen
har det nu blivit höst och borta är värmen och grönskan, den har istället ersatts av kyla och
mörker och blivit en grå höstlig dal. I och med att miljön beskrivs som höstlig och instängd,
speglar det också hur karaktärerna känner. De känner att det är tyngre nu än på sommaren. De
känner att de också vill förändras precis som träden gör när de tappar alla löv. Jag tror att
Jansson vill visa att miljön och karaktärerna hör ihop, det karaktärerna känner inombords
speglas i hur miljön ser ut. Jansson har alltså både i miljön och varelserna bytt ut allt det
trygga mot något annat som är främmande. Effekten blir att boken känns mycket mörk och
dyster.
Kontrasten att Mumindalen egentligen är en lycklig och varm plats och hör till den lyckliga
och glada Muminfamiljen har aldrig varit större då Mumindalen nu är tom, höstlig och kall:
Muminfamiljens frånvaro gör sig hela tiden påmind. Varelserna som nu är i dalen är ganska
annorlunda än Muminfamiljen, de är inte så lyckliga och trygga. De kämpar med sig själva
och måste nu dessutom stå ut med varandra, de har ingen glad Mumin att leka med och inte
heller någon trygg Muminmamma att anförtro sig åt. Allt är således annorlunda mot hur det
brukar vara på sommaren.
Sent i november är en bok om förändring och utveckling men också om att få en drömbild att
bli mer realistisk. Karaktärerna i Sent i november förändras och utvecklas olika mycket, men
de får också se att deras drömbilder inte är sanna. Denna upptäckt gör att de kan gå vidare
med sina liv.
I denna diskussion som följer nedan kommer jag att fundera över om Sent i november är en
bok för barn eller vuxna. Därför kommer först några ord om barnbokens ambivalens, dvs. att
en barnbok kan vända sig till både barn och vuxna på samma gång. Jag tycker mig nämligen
ha sett dessa tendenser i Sent i november. Jag kommer också att föra en didaktisk diskussion
kopplad till Skolverkets styrdokument om läsning. Stenssons bok Mellan raderna kommer
också att tas upp till diskussion.
BARNBOKENS AMBIVALENS – EN DISKUSSION
Litteraturvetaren Vivi Edström menar att energi ofta läggs på ”fel saker” när det gäller
barnlitteratur. Det vanliga förloppet är att vi fastnar i definitionen av vad som är en barnbok
35
eller ej. Det vi då missar, menar hon, är att ställa de intressanta litteraturvetenskapliga frågor
som har med textens möjligheter att göra. Möjligheterna är mycket mer intressanta menar
hon, än att fastna i diskussionen om på vilken hylla som boken bör placeras. Hon menar att
barnlitteratur, precis som vuxenlitteratur, bör ”betraktas just som texter i sin egen rätt”
(Edström s. 13). Det svåra med teoribildningen, menar hon är att barnboken ingår i två
världar, dels vuxenvärlden och dels barnvärlden, eftersom boken passerar genom vuxenvärlden innan den kommer fram till barnen och då via författare, bokförlag osv.
Hur är då barntexter uppbyggda? Edström hävdar att barnböcker är en genre texter som ibland
är ambivalenta och som ibland även har dubbla adressater, men detta gäller inte för alla
barntexter. Med dubbla adressater menas att samma text kan tala på olika sätt till barn
respektive vuxna. Den tilltalar alltså två olika kategorier av adressater på samma gång. Med
ambivalenta texter menas texter som: ”bryter såväl barn- som vuxensystemet och [därför kan]
få framgång i båda kretsloppen” (s. 18).
De ambivalenta texterna, som Edström (s. 17f.) skriver om, har intresserat forskare i och med
att texterna har dolda och många möjligheter att studera. Jag tolkar det som att det i dessa
texter inte står svart på vitt hur deras budskap ska tolkas, snarare lämnar de en del frågor till
läsaren att besvara under tiden som de läser texterna. Dessa frågor blir då olika lätta att ”lösa”
eller besvara beroende på läsarens tidigare erfarenheter. De vuxna läsarna har fler referenser
att ta till och därmed har de lättare att upptäcka exempelvis intertexter än vad barn har. Detta
gör att vuxna mer kan referera till andra texter medan barn ännu kanske ser texten som ny och
utan tidigare litterär referens. Dock behöver det inte betyda att vuxna sitter på de ”rätta”
svaren på frågorna som dyker upp vid läsningen, utan jag vill endast påpeka att vuxna kan och
borde ha mer hjälp av sina tidigare läserfarenheter.
De ambivalenta texterna är normbrytande inom barnlitteraturen, menar Edström, då de tillför
mer komplexitet till barnlitteraturen än vad som tidigare varit accepterat. Vuxna läsare tillåter
nämligen mer komplexitet i sin läsning än vad barn gör. Edström (s. 21f.) menar att barn ses
som mer naiva läsare och vuxna som mer reflekterande läsare. Det gör att barn har lättare att
leva sig in i världen de läser om, de kliver in i handlingen och blir en del av berättelsen. Den
vuxne läsaren distanserar sig däremot oftare från handlingens äventyr och är medveten om att
texten på ett sätt talar om sin egen existens genom att den exempelvis refererar till tidigare
litterära verk inom äventyrsgenren och därmed kan läsas som en äventyrlig bok. Barn gör
kanske inte den kopplingen på samma sätt som vuxna gör. Dock är Edström (s. 21f.) tveksam
till att det är så enkelt att beskriva. Är det alltid så att vuxna inte köper allt som står i
barnböcker och att de har förmågan att se dessa referenser? Hon menar att vi alla kan ryckas
med av naivismens kraft, speciellt när det kommer till barnlitteraturen, eftersom den är just
barnlitteratur och vi räknar med att den ska vara på det sättet. Om berättelsen är
dubbelbottnad och svårtolkad kan även de vuxna ryckas med i sin läsning, något som hon
menar att vissa författare är väl medvetna om och använder sig av i sitt skrivande
(Edström s. 20).
36
Jag menar att det ligger något i det som Edström skriver, att vuxna och barn läser på olika sätt
och därmed också tolkar på olika sätt. Att vuxnas tidigare läserfarenheter spelar roll ser jag
som självklart, men det är inte säkert att de alltid själva är medvetna om det. Jag tror att
författare är medvetna om naivismens kraft och speciellt Jansson som jag tror använder sig en
del av symboler i sina böcker. Hon vill med sin symbolik göra så att både barn och vuxna får
ut något av läsningen, men på olika sätt.
ÄR SENT I NOVEMBER EN BOK BÅDE FÖR BARN OCH VUXNA?
Tove Janssons Muminböcker räknas traditionellt sett till barn- och ungdomsböcker. Jag
hävdar att de inte endast är barnböcker utan även vuxenböcker. Måhända är de inslagna i
barnbokens form, med fantasivärldar och fantasifigurer och ett någorlunda enkelt språk, men
det som kommer ut av läsningen är verkligen något för vuxna. Visserligen är inte detta giltigt
för alla Muminböcker. Det finns en viss progression i böckerna från de första som är mer
självklara barnböcker till de senare som inte är det. Var gränsen går exakt är dock lite svårare
att säga. Jones förespråkar att brytningen går någonstans efter Farlig midsommar då han ser
att Jansson börjar bryta den ram som hon själv har ställt upp (Jones s. 62). Helt genomförd är
den dock inte förrän i Sent i november: i alla fall tror Jones inte att Sent i november tilltalar
barn (s. 99, 111). Jag skulle också säga att Sent i november inte är en barnbok. Jag tror den är
för mörk och dyster och dessutom tror jag att det är svårt för ett barn att förstå varför alla
karaktärer är så oroliga och ledsna.
Sent i november är i allra högsta grad en ambivalent text i och med sin barnsliga förpackning
och kvardröjning i kontexten ”den lyckliga Mumindalen”. Boken tillhör Muminserien vilket
gör att man lätt sorterar in alla Muminböcker i samma kategori medan det i själva verket sker
en rejäl utveckling i Janssons författarskap. Om man tidigare har läst en annan Muminbok tror
man lätt att Sent i november tillhör samma kategori som de andra böckerna för att de handlar
om samma karaktärer och samma Mumindal. Visst finns det delar som tilltalar barn, som det
tokiga Onkelskruttet och den lilla homsan Tofts magiska berättarkrafter. Kanske gillar barn
som tidigare läst de andra Muminböckerna även denna bok, när de kan använda referenserna
som stöd. Säkerligen ser dessa barn lite andra saker än de vuxna som samtidigt läser boken.
När jag nu kommit fram till att barn och vuxna läser på olika sätt så kan det vara på sin plats
att fundera på skillnaderna mellan deras läsning. Relevanta frågor som jag anser viktiga att
ställa inför läsningen av en barnbok är: Kan läsaren distansera sig från texten eller lever
läsaren sig in i texten? Tolkar barn och vuxna texten på olika sätt? Hur i så fall? Att barn läser
en text på en nivå och vuxna på en annan känns naturligt för mig. Frågan är bara hur stora
skillnaderna egentligen är? Vad bör jag som lärare tänka på när det gäller dessa skillnader i
läsning? Genom att ställa många frågor så blir problematiken synlig, men den medvetandegörs samtidigt, vilket underlättar för framtida arbete med planering av undervisning gällande
läsning och tolkning vilket är viktigt för mig som lärare.
37
Att vuxna har lättare för att distansera sig från fantastiska inslag i barnböcker och läsa dem
som metaforer känns naturligt då de kanske tyvärr har lämnat barndomens fantasi bakom sig.
Men en tröst är att även vuxna kan ryckas med av naivismens kraft. Jag ser det som
litteraturens ”vapen” mot en grå och tråkig värld som även kan få vuxna att fängslas och
beröras. En bra bok kan få oss med på tåget, oavsett vilken ålder och livserfarenhet vi har.
Tove Janssons Muminböcker är enligt mig ett bra exempel på sådana böcker som har stark
medryckande kraft då de har många fantastiska inslag som påhittade karaktärer, magiska
hattar och kringflytande teatrar och dessutom utspelar sig handlingen i en värld som liknar vår
men ändå inte. Jag tror att dessa böcker därför har lättare att rycka med sig även vuxna läsare
i sin fantastiska värld, eftersom dessa likheter ändå finns.
Att fastställa om det finns dubbla adressater i Sent i november ser jag som svårt då jag inte är
ett barn och inte har undersökt hur barn läser boken. Jag kan bara tänka mig att de finns där då
jag själv helt klart hade läst boken på ett annat plan om jag varit barn. Faktumet kvarstår
också att Tove Jansson i sitt författarskap har rört sig mer och mer mot vuxenvärlden, som
Jones (1984) påpekar. I Sent i november skriver hon mer för vuxna än för barn (Jones s. 111).
Jag håller med Jones på flera sätt. Tema och motiv i boken är något för vuxna, men
förpackningen och utseendet på boken drar åt ett annat håll, därav bokens placering som en,
enligt mig, ambivalent text.
Vuxna kanske kan inse att boken är mer riktad mot vuxna än mot barn, men frågan är om
ungdomar på högstadiet kan ta boken för något annat än en barnbok i och med att
förpackningen signalerar just barnbok. Jag tror att presentationen av boken i undervisningssammanhang är viktig om man ska använda boken. Hur presenterar jag den? Vilket förarbete
görs? I nästa stycke diskuterar jag hur man kan arbeta med boken på högstadiet.
MUMINBÖCKERNA SOM STUDIEMATERIAL I GRUNDSKOLAN
Jag är övertygad om att Sent i november kan användas som studiematerial i grundskolans
senare år, men jag tror att förarbetet är extremt viktigt. Mottagandet av boken hos eleverna
handlar nog mycket om hur boken presenteras för eleverna. Att börja arbeta med utdrag och
delar av texten i ett annat sammanhang än just tolkning i fokus, tror jag kan vara en god idé,
exempelvis som diskussionsmaterial eller i grammatikundervisning. När man sedan arbetat
med annat fokus än bokens tema och motiv kan hela boken introduceras. Vid introduktionen
bör man samtidigt diskutera dess ambivalens i och med att den förpackning som boken har är
allt för uppenbar för att bortses ifrån. Ungdomarna kommer att reagera på att den ser ut som
en barnbok och därför bör detta tas upp till diskussion.
KOPPLING TILL ÄMNESPLANEN OCH KOMMENTARMATERIALET I ÄMNET SVENSKA
Om vi återgår till Skolverkets mål med undervisningen i ämnet svenska så ska eleverna få
träna på lässtrategier och de ska kunna ”urskilja texters budskap, tema och motiv samt deras
38
syften, avsändare och sammanhang” (Skolverket 2011b). Dessutom ska de för att uppnå
betyget A kunna hitta ”tydligt framträdande budskap som kan läsas mellan raderna eller är
dolda”. Sammantaget handlar det här alltså om att först och främst kunna läsa texter och
förstå dem men också att förstå vad texter gör med människor som läser dem. Eleverna ska
lära sig att kunna se vilka signaler böcker sänder ut och vad det får för effekt på läsningen.
För att lyckas med detta behöver elever få se konkreta textexempel där författaren arbetar med
allt från att göra kommentarer (tydliga budskap), till att på andra sätt styra läsningen genom
litterära arbetssätt som dubbelprojektion (dolda budskap). Jag ser det alltså som att det finns
ett spann att arbeta med när det gäller tolkning och läsning mellan raderna. För att nå ett E i
betyg kan det räcka med att kunna hitta dessa författarkommentarer, medan det för ett A i
betyg krävs att eleverna kan hitta andra litterära exempel som gör att texten tolkas på ett visst
sätt. De ska förstå och kunna visa att tolkningen inte är godtycklig utan att det finns ord och
meningar som gör att vi tolkar texten på ett visst sätt.
Jag vill visa några ställen i boken där författaren är synlig genom att tycka saker och
kommentera texten vilket i sin tur gör att det styr tolkningen av texten i en viss riktning. Nu är
vi alltså inne på kriteriet ”tydligt framträdande budskap”. Jag tror att eleverna inte lägger
märke till dessa kommentarer till en början. Det gjorde i alla fall inte jag när jag var yngre.
Eleverna behöver bli medvetna om att författaren gör på detta sätt för att sedan kunna komma
vidare i sin tolkande läsning. För att ge ett textexempel som är något svårare kan vi återgå till
citatet om Hemulens uppvaknande:
Hemulen vaknade långsamt och kände igen sig själv och önskade att han hade varit nån som han
inte kände. [---] Han försökte vara hemulen som alla tyckte om, han försökte vara den stackars
hemulen som ingen tyckte om. Men han var och förblev bara en hemul som gjorde sitt bästa utan
att nånting blev riktigt bra (s. 25).
Här ”önskar” och ”försöker” Hemulen vara någon annan än sig själv. Jag tolkar dessa citerade
ord som att författaren vill få oss att förstå att även om Hemulen önskar att vara någon annan
än den han är så är det lönlöst att önska för han kommer ändå att vara densamma eftersom
”han var och förblev bara en hemul”. Dessa ord i sin tur, indikerar att det på något vis inte är
någon idé att försöka och önska eftersom det ändå inte räcker hela vägen till en förändring.
Det som författaren här vill visa är att Hemulens vilja inte räcker till för att skapa en
förändring i hans beteende. De ordval hon gör är av betydelse för tolkningen av texten. Dessa
ordval ser jag inte som rena författarkommentarer, men som tydliga hintar i texten. Ett mål att
är att visa eleverna var de kan hitta liknande exempel.
Genom att uppmärksamma eleverna på liknande exempel så tror jag att läsningen och därmed
tolkningen kan nå en annan nivå för eleverna. Förhoppningsvis blir de mer uppmärksamma på
författarkommentarer och andra sätt som författaren arbetar på i sin fortsatta läsning. De
behöver få se tydliga exempel på synliga berättare och vad det i sin tur gör med läsningen och
tolkningen av en text. Om de inte får några konkreta exempel att utgå från blir det svårt att
förstå något så abstrakt som tolkning. Vad gör man egentligen när man tolkar en text?
Tolkning är inte helt godtyckligt utan det finns vissa saker som styr vår tolkning i olika
riktningar. Genom att visa detta för eleverna så kan de se att författaren kan påverka läsningen
39
och tolkningen. Fler textexempel i Sent i november där man kan arbeta med författarkommentarer finns på s. 17, 25 och 77.
Jag vill alltså visa för mina elever att texttolkning inte behöver vara abstrakt och konstigt som
de kanske tror. Det behöver inte vara svårt att ta på och något som några få sysslar med. Det
kan vara enkelt och konkret. Genom att arbeta med textexempel där författaren är synlig så
övas tolkningstekniken upp och deras ögon kan öppnas för att se dessa kommentarer i sin
fortsatta läsning.
Jag hoppas att elever åk 9 inte avfärdar boken som barnslig. Jag tror att de kan vara tillräckligt
mogna för att ta emot den utan att avskräckas av dess förpackning och placering i bibliotekshyllan. För övrigt kan bokens framsida och bilder inuti bli diskussionsunderlag för hur de i sin
tur påverkar tolkningen av en text. Att därför prata om böcker som är i detta gränsland mellan
barn och vuxenlitteratur kan vara mycket nyttigt och lärorikt. Det gör att de måste ta ställning
och argumentera för sin egen tolkning.
TOLKANDE LÄSNING
Stenssons bok Mellan raderna är väldigt tydlig i sitt budskap: det går att lära alla elever att
läsa och tolka en text om du följer dessa tips och även mycket ovana läsare. Boken, som
närmast liknar en handbok för lärare, vill med sina metoder utveckla en tolkande läsning hos
elever.
Jag menar inte att Stensson rakt igenom har fel i sina metoder och tankar kring läsning. Jag
menar att man bör förhålla sig kritiskt till en bok som verkar vara en lösning på ett problem
som är så utspritt. ”Om du följer denna mirakelkur så får du resultat inom 4-6 veckor”, är en
rubrik vi kan läsa på kvällstidningarnas löpsedlar, men ofta finns inte svaret i den artikel som
följer. Likaså tror jag det är med Stenssons bok, om du läser den och följer det hon skriver
utan att själv reflektera över varför så kommer det nog inget resultat av läsningen och den
efterföljande metoden. Men om du reflekterar och funderar på vad du tycker är bra med
hennes metoder och vad du skulle vilja ändra på så att det blir din egen metod, först då kan
det ge något resultat. Jag ser många fördelar hos Stensson för här finns en framgångsrik
metod som går att göra till sin egen. Det går att reflektera över vad det är som låter bra i
hennes resonemang och vad som är användbart. Hennes metoder och idéer går att pröva själv
och sedan utvärdera och utveckla.
Jag tror till exempel på hennes metod att förevisa för eleverna hur jag gör när jag läser. Vad
försiggår i mitt huvud, vilka tankar får jag när jag läser en text och hur reflekterar jag under
läsningens gång? Detta är något som annars sker i tystnad mellan mig och min bok, då
reflektionen sker simultant med läsningen. Genom att synliggöra hela denna process och träna
på de olika stegen i läsningen och tolkningsprocessen så kan elever utveckla denna process
själva. Om denna process inte finns hos en elev behöver eleven få hjälp att skapa den från
början. Eleven behöver även få öva på att göra detta mycket och ofta för läsning är något som
40
hela tiden behöver hållas vid liv. Vi behöver som lärare också väcka lusten att upptäcka,
lusten att vara nyfiken på en bok. Läsning är lustfyllt och en god läsupplevelse ger så mycket
mer än den tekniska lästräningen.
Två saker som Stensson arbetar med är att för det första ställa frågor till texten och för det
andra att förutspå vad som kommer att hända i en text. Det är två konkreta sätt att vara
nyfiken på en text. Varför händer det här nu? Vem är den karaktären egentligen? Hur ska det
gå längre fram? ”Jag tror att mördaren kommer klara sig undan” eller ”jag tror att boken får
ett lyckligt slut” kan vara några förutsägelser. Genom att vara konkret i sina anvisningar till
eleverna kanske det hjälper dem att själva sedan använda dessa metoder. Jag tror i alla fall att
det snarare hjälper än stjälper. Har man tidigare aldrig testat ett sätt att läsa på och inte
reflekterat över vad man gör när man läser behöver man få testa flera olika metoder för att
sedan kunna hitta sin egen. Om vi tar ”ställa frågor till texten” som ett exempel, så behöver
jag som elev få göra det många gånger och i flera olika typer av böcker tills metoden har satt
sig i ryggmärgen och jag ställer frågor utan att tänka på att jag gör det. Först då har metoden
blivit min egen. När jag behärskar den metoden kan jag gå över till en annan och fortsätta så.
Till slut kanske jag till och med kommer på egna metoder för att hantera en text, då har jag
som elev utvecklats en bra bit i min tolkande läsning.
MELLAN RADERNA I SENT I NOVEMBER
För att kunna uppnå det kunskapskrav i ämnesplanen för svenska som handlar om dolda
budskap så tolkar jag det som att elever ska kunna nämna och diskutera saker som inte står
svart på vitt i en text. Ett exempel på det skulle kunna vara att de kan göra den koppling
mellan ett inre känslotillstånd och en yttre miljö som sker ett flertal gånger i boken. Om de
kan se att det finns en koppling där så tolkar jag det som att de har lyckats läsa mellan
raderna. Att ha det som jag nyss nämnde som mål för de högre betygen är en bra utgångspunkt när jag planerar min undervisning. Men vägen dit kan vara olika lång för olika
individer. En första början kan handla om att känna in känslotillstånd i texten med frågor som
handlar om hur läsaren uppfattar känslorna hos karaktärerna. Sedan kan man gå över till
miljöskildringarna: hur är känslotillstånden där? Finns det likheter eller skillnader? Varför
tror de att det är på detta sätt? Efter detta kan man fundera över om författaren har tänkt
förmedla något genom sina miljöbeskrivningar: har de någon funktion? I ett större perspektiv
kan man sedan fundera på vad Jansson vill säga i Sent i november. Detta var bara en kort
samman-fattning på hur jag tänker mig arbetsgången. Det finns fler detaljerade steg där
eleverna får arbeta enskilt, två och två eller i grupp.
AVSLUTANDE ORD
När jag sitter och funderar på detta inser jag att jag själv inte fått arbeta med medveten
tolkande läsundervisning under min skolgång, vilket känns mycket tråkigt. De ändlösa
bokrecensioner som skrivits genom åren har inte gett särskilt mycket utan jag har bara skrivit
dem för att jag måste. Som tur är har jag kunnat läsa böcker och fått ut något av det, om än på
41
ett mer omedvetet plan. Jag förstår alla dem som har svårt att läsa en bok: det är en konst. Det
är ett sätt att vara aktiv med texten och har man inte fått lära sig hur man gör så ger inte
läsningen så mycket tillbaka: det blir bara ord på ett papper och en mer eller mindre bra
berättelse. Det är så synd att det är så för det är ju här tjusningen ligger i läsningen! Att leta
efter ledtrådar, själv göra förutsägelser, få nya perspektiv och fundera över ens eget liv är
viktigt. Att läsningen kan ge allt detta är jag övertygad om och jag är fast besluten att jag vill
kämpa för att ge något av detta till mina elever. Jag tror att Sent i november kan användas på
många olika sätt och vara en text som inspirerar till tolkande läsundervisning på grund av sitt
djup.
SAMMANFATTNING
I denna uppsats har syftet varit att ta ut tema och motiv i Tove Janssons Sent i november.
Analysen har fokuserat på att hitta tema och motiv i boken samt att sätta in boken i en kontext
då den tillhör en bokserie om åtta böcker. En didaktisk diskussion har också förts om boken
som studiematerial i grundskolans senare år, där speciellt fokus har varit på tolkande
läsundervisning. I samband med detta har en bok av Britta Stensson tagits upp till diskussion:
Mellan raderna. Strategier för en tolkande läsundervisning, en handbok för lärare som
undervisar på låg- och mellanstadiet.
42
REFERENSLISTA
Antonsson, Birgit. (1999). Det slutna och det öppna rummet. Om Tove Janssons senare
författarskap
Stockholm: Carlssons bokförlag.
Edström, Vivi. (1992). Den barnlitterära texten I: Nikolajeva, Maria (1992) Modern
litteraturteori och metod i barnlitteraturforskningen.
Stockholm: Centrum för barnkulturforskning.
Gustafsson, Barbro K. (1992). Stenåker och ängsmark. Erotiska motiv och homosexuella
skildringar i Tove Janssons senare litteratur.
Göteborg: Graphic Systems AB. Doktorsavhandling. Uppsala universitet.
Hallberg, Peter. (1998). Litterär teori och stilistik, fjärde upplagan.
Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag AB.
Jansson, Tove. (1962). Det osynliga barnet och andra berättelser.
Stockholm: Nordstedts Förlag.
Jansson, Tove. (1954, 1969). Farlig midsommar.
Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag AB.
Jansson, Tove. (1968). Kometen kommer.
Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag AB.
Jansson, Tove. (1968). Muminpappans memoarer, tredje upplagan.
Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag AB.
Jansson, Tove. (1965). Pappan och havet.
Stockholm: Gebers.
Jansson, Tove. (1971). Sent i november, fjärde upplagan.
Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag AB.
Jansson, Tove. (1945, 1991). Småtrollen och den stora översvämningen.
Stockholm: Bonniers juniorförlag.
Jansson, Tove. (1968). Trollkarlens hatt, sjunde upplagan.
Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag AB.
Jansson, Tove. (1957). Trollvinter.
Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag AB.
Jones, W. Glyn. (1984). Vägen från Mumindalen: En bok om Tove Janssons författarskap.
Stockholm: Bonniers.
Laajarinne, Jukka. ([Janina Orlov] 2009). Mumin och tillvarons gåta.
Helsingfors: Schildts.
Müller-Nienstedt, Irma. (1997). Farväl till Mumindalen. CJP Centrum för Jungiansk
Psykologi AB.
Nikolajeva, Maria. (1998, 2004). Barnbokens byggklossar, andra upplagan.
Lund: Studentlitteratur.
Rehal-Johansson, Agneta. (2006). Den lömska barnboksförfattaren.
Göteborg: Makadam. Filosofie Diss.
43
Skolverket (2011a). Ämnesplan svenska grundskolans senare år 7-9. www.skolverket.se
Skolverket, (2011b). Kommentarmaterial till svenska för grundskolans senare år 7-9.
www.skolverket.se
Stensson, Britta. (2006). Mellan raderna: Strategier för en tolkande läsundervisning.
Göteborg: Daidalos AB.
Svenskt litteraturlexikon. (1970). Lund: Gleerup.
Westin, Boel. (1988). Familjen i dalen: Tove Janssons muminvärld.
Stockholm: Albert Bonniers Förlag.
Filosofie Diss.
Westin, Boel. (2007). Tove Jansson. Ord, bild, liv.
Stockholm: Albert Bonniers Förlag.
44