Förfäderna i Värend

Förfäderna i Värend
En släktkrönika
Rolf A Karlsson 2015
1
Midsommar 1893 i Hössjö Nilsagård efter mina farföräldra Anders och Mathildas bröllop. Anders i
hög hatt längs fram och till vänster grannarna från Persgård . Till höger i bakgrunden ser vi på bänken
Anders mor Lena Kajsa och Mathilda.
På framsidan: Den klassiska värendsdräkten är både färgglad och estetiskt tilltalande. Det rödvita
bandet om håret visar att flickan är ogift. Den gifta kvinnan ska bära en vit klut som huvudbonad
20150428-4
2
Förord
Mina förfäder levde med få undantag i
Slätthögs och Moheda socknar i
bondelandet Värend. Mitt släktträd
sträcker sig 13 generationer bakåt och
består för närvarande av 180 anor. Den
äldste i trädet är Bror Persson, död
omkring 1580.
Från några generationer bakåt var den
stora majoriteten självägande bönder på
små gårdar vars levnadshistoria för de
allra flesta av dem är okända. Men några
undantag finns. Några bönder var relativt
välbärgade vilka vi vet en hel del om
liksom för några riksdagsmän och
krigsmän. Några hade tvivelaktig karaktär
men någon fälld lagbrytare med undantag
av horsbrott har inte hittats bland
förfäderna. Men det förekommer både
mördare och tjuvar på sidolinjerna.
I denna skrift har jag valt att skriva om en
handfull förfäder som är kända. Det
handlar således mest om de som hade
högre positioner i samhället. Inte om de
som var fattiga småbönder med stora
barnkullar och som arbetade hårt för sin
överlevnad i en karg och stenig hembygd.
Om dem finns få skildringar i de
historiska källorna. Därför inleder jag mitt
persongalleri med ” Den okända
bondhustrun”.
Att släktforska är inget ensamjobb utan
består mycket av kontakter med andra
släkt- och hembygds-forskare som forskar
inom samma område. Från dem har jag
fått mycket information.
I denna skrift citerar jag text från bl a
Gustaf Hjelmgren och Ann-Mari Nilsson.
Gustav Hjelmgren var bror till min farmor
och skrev en släktkrönika troligen på 1930talet. Ann-Mari Nilsson från Hjortsberga
är aktiv i Norra Allbos hembygdsförening
och har bl a publicerat skildringar i
föreningens årskrift Värendsbygder. Från
Rune Johansson i Rydaholm har jag fått
utdrag från Allbo Häradsrätt domböcker.
Andra personer jag citerar är min kusin
Inga Johansson, hembygdsforskarna mm
Alvin Andersson och G Cederth.
Från konstnären och författaren Björn
Gidstam har jag tagit illustrationerna från
bokverket ”SMÅLAND Strövtåg i en
gammal kulturbygd”, utgiven av 1983
samt text från boken ”DET GAMLA
LANDET, Strövtåg i Värend” utgiven
1974. Två av mina mest uppskattade
böcker i min boksamling.
Efter varje namn är mitt släktskap angivet.
Exempel : ff mf m = farfars morfars mor
3
Historisk bakgrund
Carl Jonas Love Almqvist skriver i sin
Monografi: Norden (Sverige och Norge) ,
ensamt bland alla länder i Europa, besitter
under namn av bönder en folkklass i
samhällets botten som sedan urminnes
tider redan åtnjuter politiska rättigheter…
Blendasägnen och Värendskvinnorna
Enligt den omdiskuterade Bländasägnen
gjorde Blända med en kvinnohär
processen kort mot invaderande danskar.
Efter denna händelse skapades den s. k.
Värends häradsrätt som innebar att:
Slätthögs kyrka
Bondelandet Värend uppstod under
medeltiden kring sjöarna Helgasjön,
Åsnen, Salen med flera. Namner Värend
anses betyda ”landet rikt på vatten”.
Kyrkan och kristendomen hade stort
inflytande och redan på 1100-talet
bildades Växjö stift som under medeltiden
endast omfattade Värend.
Vägarna gick förr vintertid främst på
tillfrusna vatten. Detta förklarar
tillkomsten av det egendomliga namnet
Växjö, vilket tros komma från ”väg-sjö”.
Utmärkande är att milsvidda skogar
bildade effektiva gränser runr hela
Värend. Kulturgeografisk kan man indela
det i två skilda områden: den relativt
tättbefolkade centralbygden kring de stora
sjöarna och den glest befolkade
skogsbygden som omger denna. Mina
förfäder levde och verkade som bönder i
den senare.
”Vid arvskifte skulle syster ärva lika med
broder och hustru lika med löst och fast
(till skillnad mot övriga Sverige där syster
ärvde hälvten).
På sin bröllopsdag skulle värendskvinnan
få rida till kyrkan under musik av
trumpeter och pukor, som om hon drog ut
i fält. Och som minne av sin tapperhet bar
hon om livet fälttecknet, det breda, röda
skärpet. Domböcker från 1600-talet
bekräftar att denna bröllopssed då
fortfarande var i bruk.”
Min mor Astrid lät sy upp en
Värendsdräkt på 1950-talet som hon bar
med stolthet vid några tillfällen. Från mina
föräldrar fick jag höra talas om
Bländasägnen för första gången.
Linne’ skriver om värendskvinnornas
högtidsdräkt att den är den täckaste och
dyrbaraste han sett hos allmogen i riket.
Och Linne’ var ju en av sin tids mest
beresta och observerande personer. Denna
prakt fulländades också genom den
skönhet kvinnorna i detta land själv
utsstrålade. Krok anmärkte på sin tid om
”qvinno-könets fägring” i Värend: ”ty i
4
alla orter i Sverige som jag besett, har jag
ej funnit det könet så allmänt vackert som
i de socknarna”.
Kartan visar Värends storlek och läge i södra
Sverige samt häradsindelningen.(Allbo härad
nr 5).
1600-talet
Värend var en gränsbygd och drabbades
av både dansk-krig och inbördeskrig
såsom Dackefejden. Det sista var
Kalmarkriget som utbröt 1612.
Värendsborna gick man ur huse för att
försvara sig mot ett anfall från 2000
danska soldater. Nu hände den stora
katastrofen. Bönderna mejades ner. En
förteckning finns över de kvinnor och barn
som miste sin man resp far till följd av
slaget. För Slätthögs del 30 änkor och 132
faderslösa barn . Då många ogifta karlar
också strök med måste en stor del av den
arbetsföra manliga befolkningen ha strukit
med. Mer än 210 gårdar i Allbo härad
skövlades och förstördes.
I början av seklet rådde dessutom
fortfarande den lilla istiden (åren 15761625) och kampen om tillvaron var kärv.
Kartan visar sockenindelningen i Värends
nordvästra hörn. (Slätthög nr 45; Moheda nr
44, Härlöv nr 43 , Kvenneberga med
Hjortsberga nr 47)
Under resten av århundradet blev klimatet
bättre och folkmängden i Släthög var i
slutet av seklet knappt 700 personer.
Bönderna fick betala ett högt pris för
kungarnas stormakts-ambitioner. Under
seklet tredubblades skattetrycket.
Kronobergs län bildades av Värend och
det väster om liggande Finnveden.
Härads-indelningen innebar att Slätthög
med angränsande socknar bildade Allbo
härad.
1700-talet
Under de första två decennierna av 1700talet rasade Karl XII:s krig och därefter
fick landet äntligen njuta av en längre
fredsperiod. Under seklet fördubblades
Slätthögs befolkning till ca 1400 invånare.
Den har kallats frihetstiden men var en tid
av tvång för bonde-befolkningen.
Exempelvis kunde det bli böter om man:
-högg stubbar i skogen högre än ½ aln
-malde mjöl i egen handkvarn
-använde manliga vallhjon pga risken för
tidelag
5
-bar dyrbara kläder (exempelvis
Värendsdräkten)
-köpte sill i Blekinge
–svedjade sin skog för att där odla råg och
senare potatis
Naturasamhället drabbades periodvis hårt
vid år av missväxt. År 1729 rådde torka.
År 1757 skänkte ryske kejsaren mjöl som
Slätthögsborna får avhämta i Norra Åreda.
År 1783 var ett fasans år med regn och
kyla och på våren 1784 var nöden
fruktansvärd. Detta var konsekvenserna
av ett stort och långvarigt vulkanutbrott
på Island som skapade missväxt i hela
nordvästra Europa.
Boningshusen hade under 1700-talet oftast
bara en våning. Husen inrymde vanligen
en storstuga som ofta var sammanbyggd
med visthusbod, bakstuga, brygghus och
vävkammare. Alla hus framtonade i grått
med gräsbevuxna tak.
1800-talet
1800-talets Småland präglades av en
befolkningsexplosion på landsbygden
med stor barnadödlighet. Barnen som
växte upp fick svårt att försörja sig som
vuxna. Det byggs mängder av torp och
backstugor i byarnas utmarker. Under
andra halvan av seklet blev emigrationen
till Amerika räddningen för mångas
försörjning.
Slätthögs socken ökar sin folkmängd
under perioden 1800-1875 från ca 1400 till
ca 2 400 invånare vilken är socknens
historiska toppnotering. Därefter slår den
stora utflyttningen igenom och i slutet av
seklet är antalet invånare ca 2 000. Under
seklet drabbas man av tre svältperioder,
den ena värre än den andra. 1826 faller det
inte en regndroppe från början av maj till
mitten av september. 1844 blåser det så
hårt och kallt efter jul att man eldar hela
nätterna och man ligger i sängen med
vadmalsrock och stövlarna på. Det året
regnar det oavbrutet sedan midsommar så
all skörd ruttnar.
Under åren 1867-1868 inträffar den
svåraste missväxten i mannaminne. 1867
blir skörden sämre än vanligt på grund av
mycket regn. 1868 blir istället ett torkår.
Från maj till september kommer det inte
en droppe regn och skörden spolierades så
gott som helt. Vintern 1868-1869 rådde
hungersnöd i Allbo härad. Nödbröd
bakades på bokbark, halm, agnar, torkade
potatisskal m.m. Det berättas om en hop
barn i Moheda vilka av hunger lagt sig att,
likt djur, med tungan uppsamla den
mjöldoft, som kunde uppsamlas från en
urskakad säck. Lokala nödhjälpskommiteer skapades för att lindra den
värsta svälten. Lyckligtvis blev skörden
1869 relativt god.
Ståndsriksdagen avskaffades. Folkskolan
infördes. Näringslivet liberaliserades som
innebar att skråväsendet och städernas
monopol på handeln avskaffades. Och
järnvägens tillkomst bröt så småningom
Slätthögs och Mohedas isolering när södra
stambanan på 1860-talet nådde Moheda
kyrkby där så småningom ett
stationssamhälle växte fram.
Bankväsendet var inte utvecklat på
landsbygden, istället var privata lån mot
revers den vanliga finansieringsformen.
I början av 1900-talet tog Sveriges
industrialisering fart och landsbygdens
befolkning började minska till förmån för
de växande tätorterna. Slätthög har nu en
befolkning på ca 500 personer vilket är en
femtedel av toppnoteringen i slutet
av1800-talet.
6
Den okända bondhustrun
Det finns få historiska källor hur de
fattigaste förfäderna levde på sina små
gårdar. I synnerhet gäller detta för
bondhustrurna vars arbetsbörda mellan
många barnsängarna är för oss
nutidsmänniskor ofattbar. Vilhelm
Moberg har skildrat en av många
arbetssysslor för dem i ” MIN SVENSKA
HISTORIA ”:
”De klev om vintern genom höga
snödrivor i sträng köld. De gick med en
krans av isklumpar kring kjortelfållen, de
slant i halka, de gick böjda och strävade
mot blåsten. Genomblöta av höstens
regnskurar, svettiga i sommarens hetta,
famlande i vinterns mörker – alltid bar de
sina tunga vattenämbar från brunnen till
stugan. De unga kvinnorna blev utsläpade
gummor som bar sin vattenbörda på
skälvande och svullna ben och ömmande
fötter. Men tystlåtna och stilla gick de med
dem till slutet. Av oket märkta och krökta
människokroppar lades i kista i glömda
gravar. Över deras gärningar är aldrig
några minnesstenar resta. ”
Brunnen eller källan låg ibland avlägsen där
vatten till både människor och djur på gården
hämtades
7
Mordet i Hullevik
Jöns Uhr (- 1690) mm ff mm fm mf ff
Jöns Uhr var länsman och nämndeman
och antagligen den man som inköpte
Uragården i Hössjö och också antog
namnet Uhr efter gårdens namn. En
länsman var en kunglig tjänsteman som bl
a bevakade kronans rätt vid ting i civiloch brottmål.
Måns Uhr var son till Jöns. I hans hem
skedde ett hemskt drama 1618 som
slutade med döden för en ryttare.
Domstolsprocessen är ett exempel på att
det fanns tidigt ett fungerande rättsväsen i
vårt land. Men också att i 1600-talets Allbo
spelade släkten, ätten en roll som vi får gå
till dagens folk från Mellersta Östern för
att om möjligt förstå vidden av. I detta fall
grep släkten in för de dödsdömdas stöd
och löste deras liv med en stort
skadestånd.
Ann-Mari Nilsson skriver:
”Måns Jönsson Uhr och hans hustru
Ingeborg i Hullevik i norra delen av
Slätthögs socken ställde till med kalas
strax före midsommar 1618. Onsdagen
den 10 juni kom gästerna ridande i det
sommarfagra landskapet. Färden gick
förbi Slätthögs kyrka över Berg,
Skövelåkra, Tolestorp, Kulla, Bästerna och
Föreberg ner till Hullevik. Från Hössjö
kom Måns far Jöns Uhr med sina två söner
Jon och Jöns. De två sistnämnda bodde i
Tjust men var tillfälligt hemma på besök i
Hössjö. Från Spårsås i Ör kom Anders, en
svärson till Jöns Uhr och svåger till Jon,
Jöns och Måns. Inga kvinnor var bjudna
till festen.
och
Måns Uhr (1611-1701)
mm ff mm fm mf f
Anders i Spårsås hade tidigare lejt en
ryttare från Klasentorp som skulle
tjänstgöra i hans ställe. Dagen efter att
gästerna anlänt till Hullevik kom denne
man ridande dit för att köpa fisk. Halsten,
som han hette, blev efter att Måns rådgjort
med sin far inbjuden i huset. Att Halsten
tackade ja till denna inbjudan skulle visa
sig vara det största misstag han någonsin
gjort eftersom kalaset slutade med att han
miste livet.
De suto och druko och voro lustiga mot
aftonen står det i beskrivningen av festen.
Under dagens lopp hade Halsten klagat på
tjänstgöringen hos Anders men Jöns junior
menade att han fått betalt för att åta sig
uppgiften och inte hade något att gnälla
om. Efter hand blev männen alltmer
berusade och ordväxlingen allt hetsigare
och slutligen slog Jöns en yxa i bröstet på
Halsten. Det första slaget följdes av
ytterligare ett slag denna gång i huvudet
och ett tredje slag utdelades så småningom
av brodern Jon. Till allt detta råkade en
stackars gammal kvinna, vid namn
Ingeborg, bli vittne. Hon bodde inhyses
hos Måns och hans hustru i Hullevik och
svor under de förhör, som så småningom
genomfördes, vid sin salighet att hon
skulle berätta sanningen om hur trätan
uppstått och dråpet skett.
Under detta kaos var enligt redogörelsen
varken fadern Jöns eller brodern Måns
inne i stugan. Anders var ute för att se till
hästarna. Så småningom hörde Måns skrik
från stugan och gick in. Han fann då den
skadade Halsten som bad att Måns gosse
skulle följa honom till Bästerna. Vid denna
8
tid bodde en man vid namn Håkan i
Bästerna. Det var troligen Halstens bror,
han som längre fram representerade
släkten vid tinget 1626. Halsten var dock
för svårt skadad för att ta sig till Bästerna,
han lades till sängs i Hullevik och dagen
efter var han död.
Dråparna red med sin far hem till Hössjö.
Man kan tänka sig att det var ett sorgligt
följe som då passerade genom byarna i
Slätthögs socken. Bara någon dag tidigare
hade de ridit samma väg och sett fram
emot festen hos sin nära frände, nu på
återvägen var två av dem dråpare och
fredlösa och måste snabbt ta sig bort från
socknen. Det var också vad de gjorde.
Bröderna Jon och Jöns tog sin packning
och gav sig iväg till Tjust där de gömde sig
i skogen under en tid. Efter nyår året
därpå infångades först Jon och fördes till
Slätthög. Han bekände att han och
brodern båda slagit Halsten. Dennes släkt
fick i samma veva 100 daler i penningar
som en sorts skadestånd.
Ovanstående redogörelse för brottet hittar
man i protokollet för sommartinget i
Aringsås den 16 juni 1619, alltså nästan ett
år efter att mordet ägt rum. Trots att ett
helt år gått utdömdes inget straff utan
istället bestämdes att hovrätten skulle
pröva saken. Ärendet var knepigt och
häradsrätten tyckte sig inte kunna utfärda
någon dom. Halstens hustru var redan
omgift och hade gifvit sig till freds. Och
vem av bröderna utdelade egentligen det
dödande slaget?
Relativt snart efter mordet hade det dock
framförts misstankar mot både Anders och
Jöns Uhr senior. Kanske hade de deltagit i
misshandeln av Halsten? För att få slut på
dessa funderingar svor Anders sig fri med
en 12-mannaed den 2 november 1618 vid
tinget i Moheda. Detta betydde att tolv
betrodda män intygade att han inte hade
något att göra med Halstens död. Nio av
edemännen var från Örs socken. De övriga
tre var Måns Uhr i Hullevik, Nils i
Hullevik och så Anders själv.
Den 4 november 1618 vid tinget i
Härlatorp svor Jöns Uhr senior sig fri med
en 6-mannaed. Hans edemän var Håkan i
Lätthult, Simon i Lyåsa, Måns i Hullevik,
Nils i Hullevik, Henrik i Fällorna och
Markus i Lyåsa. De intygade att den
misstänkte aldrig var vetandes eller
vållandes eller giort något samråd med
sina söner då de ihiälslogo Halsten från
Klasentorp.
Idag tycker många att det tar för lång tid
mellan att ett brott begås och rättegången
äger rum. Vad sägs då om att i det här
aktuella fallet meddelades inte hovrättens
dom förrän den 4 augusti 1624, alltså mer
än 6 år efter dråpet, vid tinget i Aringsås.
Båda bröderna dömdes att utan nåder
mista liffuet androm till sky och uarnagell
och att ståthållaren fullfölier medh
executionen utan upskof.
Allbo häradsrätts bödelsyxa
Denna dom kunde dock inte fullföljas
eftersom Jon och Jöns inte gick att få tag i.
De anhöriga till Halsten var inte heller
angelägna om att dödsstraffet skulle
verkställas. De hade ju fått ekonomisk
ersättning och förmår icke legga ifrån sigh
en penningh och för den skuld
9
underdånligen bedier för dråparna om det
mögeligen ske kunde att de ännu till
liffvet måtte benådas. I den slutliga
behandling av ärendet som ägde rum 23
oktober 1626 framgick det att 400 daler
hade betalats till Halstens släkt. Saligh
Halstens hustru hade fått etthundrade
daler dhertill kiortel, kåpa och een fyra
lodh skedh. Halstens två barn, Amund och
Britta hade fått dela på etthundra daler.
Dessutom hade ett antal gåvor i form av
silver, kläder, ett rävskinn och en bössa
överlämnats till den dräptes syskon och
syskonbarn. Vid detta ting, som hölls i
Aringsås, representerade Halstens bror
Håkan Larsson släkten och förklarade att
han, på allas vägnar, gav Jöns Jönsson Uhr
och Jon Jönsson Uhr fri säker vänskap för
broderns död. Därmed är saken utagerad
helt i strid med hovrättens dom. Jon och
Jöns fick aldrig något straff för dråpet
bortsett från det ekonomiska avbräck det
innebar för släkten Uhr att betala
mansboten. ”
Den impotente fogden
Jöns Humble (-1690)
ff mf mm mf f
Jöns Humble kan sägas vara dubbel-ana
till mig. Hans söner Sven och Lars är
bägge mina anfäder. Sven genom min
farfar och Lars genom min farmor.
En av de äldsta gårdarna i Moheda socken
är Torps gård. I 1545 års jordebok står
gården som ”Frelsis godz”. Torp beboddes
under en lång följd av släkten Humble
som tillhörde lokalsamhällets överklass.
Förutom Torps gård ägde de många andra
gårdar i bygden
Jöns var frälseinspektör vilket innebar att
tillvarata adliga gårdsägares intressen
som att inkassera arrendet från
frälsebönderna och att bevaka att gårdarna
inte missköttes. Jöns inspekterade
egendomar tillhörande Ludwig
Camerarius och hans arvingar. Denne
tillhörde en berömd tysk släkt och gick i
svensk diplomattjänst under 30-åriga
och
fm mf mm mf f
kriget. Som erkänsla blev Ludwig adlad i
Sverige och fick gårdar runt Lessebo som
förläning. Han var aldrig permanent
bosatt i Sverige.
Jöns Humble har gått till eftervärlden som
”den impotente fogden”. På vårtinget 1685
i Allbo härad är Jöns beskylld för olovligt
umgänge och barnavlande med unga
Ingred Jonasdotter som är dennes svågers
dotter. Han nekar och ord står mot ord.
Han blev frikänd trots starka indicier
eftersom han påstod sig vara impotent.
Det svenska rättsväsendet var i allmänhet
välfungerande men i detta fall kan nog
sägas att Jöns utnyttjade sin ställning i
samhället för att bli frikänd.
Rättegången behandlas utförligt i
Släktforskarnas årsbok 2003.
10
Den hårdföre fogden
Sven Humble (1658-1733)
Sven Humble var son till Jöns Humble
ovan och var liksom denne frälseinspektör
eller frälsefogde på de camerariska
godsen.
Utöver bostället Torps gård ägde han ett
flertal gårdar som utarrenderades. År 1701
förvärvades Vitteryd Södregård i Moheda
socken och 1704 ett rusthåll i Vegby då
ff mf mm mf
ägaren inte kunde betala en skuld. Han
ägde även Persgård i Hössjö under några
år på 1720-talet. Den är granngården till
min fars släktgård Nilsagård.
Sven förekommer på ett flertal ställen i
Allbo härads domböcker angående
fastighetsaffärer men också i samband
med slagsmål vilket tyder på att han var
en hårdför frälsefogde.
Herredagsmannen som skulle avsätta kung Karl XII
Anders Gudmunsson (1650?-1736 mf mfmm fm f
Anders Gudmunsson var riksdagsman
som då kallades ”Herredagsman” för
bondeståndet. Han bodde och ägde en
gård i Exhult och blev tidigt utnämnd till
nämndeman. År 1686 köpte han ”Hela
Uhragården” i Hössjö, Slätthög av sin
svärfar Nils i Sutarekullen för 100
silvermynt.
År 1713 korades han av Allbo, Kinnevads
och Norvidinge härader till att vara
bondeståndets ombud vid en av Kungliga
rådets beslutad sammankomst i
Stockholm. Frågan var då, om man skulle
avsätta Karl XII som satt fånge i Bender
nere vid Svarta Havet. I fullmakten
tillförsäkrades Anders respengar, 65
riksdaler, "att njuta av i dessa svåra tider".
Under tiden bodde familjen på
Uhragården. Riksdagen upphörde av sig
själv i april 1714 sedan Karl XII skriftligt
uttryckligen meddelat riksrådet att det var
förbjudet att sammankalla riksdagen och
att ständerna omedelbart skulle skickas
hem.
11
Släktens förste ägare till Nilsagård
Pehr Pehrsson (1659-1738)
ff mf ff f
Nilsagårds manngårdsbyggnad på 1960-talet
Pehr Pehrsson är den förste ägaren bland
anfäderna till släktgården Nilsagård i
Hössjö i Slätthögs socken. Gården har
sedan gått i arv inom släkten fram till
nutid.
I jordeboken för Allbo Härad år 1701 finns
för Hössjö Nilsagård noterat följande:
”Förmedlat mantal 3/8, antal
bondehushåll 2, kronans dispositioner
kavalleriaugment.”
Pehr köpte gården 1704 enligt fastebrev till
höger ( köpekontrakt/lagfart) registrerat i
häradsrätten). Säljare var Jonas Törelsson.
Enligt jordeboken från år 1701 finns två
bönder på gården, kanske var de Jonas
Törelsson och Pehr Pehrson. Jonas
Törelsson var egentligen styv-svärfader till
Pehr
Perssons hustru Ingeborg Persdotter.
Möjligen kan Ingeborg tidigare ha varit
gift med Per Lång som hade köpt del av
gården år 1673. Pehr och Ingeborg fick
minst tre barn, sönerna Nils och Jonas
samt dottern Anna.
Uppbud 10 oktober 1704
Pehr Pehrsson i Hössiö låter upbiuda
3/8 i bemälte Nilsagårdh i Hössiö, som
han Kiöpt af sin Swärfader Jonas
Törelsson i Herlatorp för 30 Dr Smt.
Dito af sin Swåger Mattes Pehrsson
för 10 Dr Smt, af sin hustrus Syster
Kerstin Pehrsdotter i Hössiö för 10 Dr
Smt. to hafwer han ärft uti bemälte
gårdh 10 Dr Smt så att Summan
blifwer 60 Dr Smt
12
Karoliner-ryttaren
Olof Elmgren (1689-1751)
fm mf mm f
som i Helsingborg hade förlorat sin häst
och sin personliga utrustning där och
stupade själv några veckor senare vid
Lund.
Kavalleriets anfallstaktik var att rida mycket
nära varandra, knä mot knä. I fullt fart
framåt med dragna värjor. I närstriden
användes sedan även pistolerna.
Det svenska kavalleriet under
stormaktstiden var en mycket fruktad
krigsmaskin. Det krävdes mycket övning
och mod för både ryttare och hästar att i
stridslarmet kunna attackera fienden i full
fart tätt i bredd.
I Smålands kavalleriregementes
generalmönstringsrulla från 1712 står det:
”Olof Elmgren 26 års ålder född vid
Calmare, är antagen i Skåne 2 november
1710”. Han tillhörde Sunnerbo kompani,
första kopralskapet i regementet.
Rusthållet kallades nr 3 Elmhult och dess
ryttartorp låg i Rothässle, Slätthög.
Efter svenska armens undergång vid
Poltava 1709 stampades det snabbt fram
en ny arme i landet. Den sattes in vid
slaget vid Helsingborg 1710 för att där
mintegöra danskarnas återerövring av
Skåne. Olof ersatte ryttaren Jonas Persson
Under hans tjänstgöringstid var
regementet stationerad i Sverige med
undantag av de två misslyckade
kampanjerna i Norge 1716 respektive 1718
där Karl XII stupade. Inför denna
mobilisering noterades i Slätthögs
kyrkbok: "Den 29 september 1718 lämnar
friskytten Jonas Anders(son) från Hössjö,
ryttarna Sven Svendberg, Sven Humble,
Olof Elmberg och Daniel Lundberg sina
gåvor till Slätthögs kyrka. Det är den sista
stora hären Karl XII nu samlar mot
Norge". Det gällde att stå väl till med de
högre makterna inför detta farliga äventyr.
I rullorna beskrivs hästarna mer utförligt
än ryttarna. Där är noterat att hans vitgrå
häst kasserades vid 19 års ålder 1724 och
att han fick på grund av sjuklighet
interimsavsked 1732 vid 47 års ålder.
Olof Ryttare köpte på äldre dar ett
hemman i den närliggande byn Skog i
Moheda socken. Bostadshuset flyttades
senare ut från byn, finns kvar än idag. Det
benämns fortfarande som ”Ryttarens” och
finns angivet på kartan på sista sidan.
Enligt obekräftade uppgifter i Gustav
Hjelmgrens släktkrönika var Olofs far
tulltjänsteman i Riga som var svenskt fram
till ryssarnas erövring av staden 1710. Och
att han gifte sig med en livländsk kvinna
som blev Olofs mor. Men trots försök har
inga dokument hittats som kunnat
verifiera detta.
13
Horsbrott och skilsmässa
Sven Nedalin (1693-1742) ff mf mm f
Maria Humble (1699-1771) ff mf mm m
Förutom skamstraffet på kyrkan torde
Sven fått böta ett ansenligt belopp. Att han
blev dömd för horsbrott och att Maria fick
den 5 mars 1735 skilsmässa och vårdnaden
av deras gemensamma dotter torde
påverkats av påtryckningar från Marias
far, den hårdföre Sven Humle.
Pliktpall eller som ovan skamstock användes
vid skamstraff
Sven Nedalins titel var uppbördsman.
Han var son till Sueno Nedalin som blev
pastorsadjunkt i Kvenneberga 1679 och
kyrkoherde i Hjorsberga 1687. Denne var
inte populär när han tjänstgjorde i
Kvenneberga. Församlingen ville ge
honom en årslön för att bli av med honom.
Men fick inget stöd för detta hos biskopen.
Giftemål skedde 1723 mellan Sven
Nedelin och Maria Humle. De fick dottern
Christina (Stina) 1725. Maria var dotter till
Sven Humble ( Den hårdföre fogden enligt
ovan).
Sven blev instämd i tinget år 1731.
Anledningen till stämningen var att han
var anklagad för att i juni månad 1730 haft
umgänge med löskonan Kierstin
Jönsdotter i Löasentorp och med följd av
att ett barn blev fött. Efter ett antal turer
dömdes den 22 oktober 1731, Sven och
Kierstin att stå på pliktpallen tre söndagar
uti Kvenneberga kyrka. Pliktpallen var en
upphöjning i kyrkan, varpå den som
ådragit sig straff för stöld eller otukt m.m.,
hade att stå under högmässan en eller flera
söndagar å rad enligt 1686 års kyrkolag.
Sven gifte om sig med Britta Svensdotter,
flyttade till Kängshult och bodde där till
sin död.
Maria gifte om sig med fänriken Johan
Hafverin omkring 1737 och flyttade till
Moheboda i Slätthög. Hon blev änka 1755
.Bouppteckning efter Marias 2:a man:
” Åhr 1755 den 4 April Infunno sig
underteckande delningsmän efter
Wederbörlig kallels af Enkan Madame
Maria Humble i Moheboda Norregård att
lageligen Inventera och dela den
qwarlåtenskap, som finnas kan efter dess
afledne Man Fändriken Herr Johan
Hafverin, som afled den 3 Januarii
sistlidne, emellan bemälte Madame
Humble och dess 3:nne Omyndige barn,
dottern Ingeborg Maria 17 år, Caisa på
15:e året och Sonen Bengt på tolfte året
gammal samt dottern wid förra giftet,
(tillsammans) med (sin make) Anders
Jonsson , Körkjoherden Wäl Ehrewyrdige
ich Höglärde Herr magister Santhe Anders
Santhesson och Herr Häradsskrifwreb
Daniel Hallin, som hustrun woro nära
Warande å ömse sidor. Då ägendommen
efter skedd förmaning om dess rättrådiga
upgifvande som under förmälts befants.
Bouppteckningen omfattar 21 sidor.
14
Gravstenarna på Slätthögs kyrkogård
Gudmund Amundsson (1716-1798) mm ff mm f
Vid Slätthögs kyrka finns 2 gravstenar
som är bland de äldsta på kyrkogården
och är kulturminnesmärkta. De är
minnesmärken över 2 välbärgade bönder :
Gudmund (Gume) Amundsson och hans
svärson Carl Pehrsson.
Ann-Mari Nilsson skriver:
”Gudmund Amundsson själv begav sig på
friarstråt till en ung flicka i Tolestorp vid
namn Maja Isacsdotter. Hon var enda
barnet till Isac Persson och Britta
Larsdotter. Tio dagar efter bröllopet firade
bruden sin fjortonårsdag. Gudmund hade
samma år fyllt trettio år och var bara några
få år yngre än sin svärmor Britta.
Det nygifta paret bosatte sig hos Majas
föräldrar på gården i Tolestorp. Här på
gården fick Gudmund och Maja leva
tillsammans i nästan 50 år. Här fostrade de
sina barn och här slutade de sina liv, först
Maja och några år senare Gudmund. Vi
kan nog anta att paret var välbärgat
ochrespekterat. I husförhören ser man att
det fanns ett stort antal drängar och pigor
Carl Pehrsson (1757- 1814) mm ff mf
sysselsatta på gården. Man kan lätt
föreställa sig Gume som en betydelsefull
man, familjefar, hemmansägare och
arbetsgivare.
Det dröjde gott och väl tre år efter
bröllopet innan deras första barn föddes
strax för julen 1749. Dottern döptes till
Catharina. Gudmund Amundsson och
hans hustru Maja fick 6 barn och minst
tjugofem barnbarn och även om flera dog
som små så har han med säkerhet ett stort
antal nu levande ättlingar.
Året 1791 blev Gudmund änkling och själv
dog han den 14:e oktober 1798 och
begravdes på Slätthögs kyrkogård.
Förstfödda dottern Catharina gifte sig
1772 med Carl Liungesson från Mosshult.
De fick 3 barn.
Efter förste makens död gifte Catharina
om sig med Carl Pehrsson från Wret i
Mistelås socken. I samband med
giftemålet flyttade de 1784 till Mosshult.
På gården i Mosshult fanns då också
Catharinas åttaårige son Amund från
15
hennes första äktenskap. Carl och
Catharina fick inte leva länge tillsammans.
På nyårsdagen 1786 födde Catharina deras
enda gemensamma barn, Maja. Bara några
veckor senare dog Catharina och Carl stod
ensam med pojken Amund och spädbarnet Maja.
fyra skjortor i blaggarn, byxor i ljusblå och
i grå vadmal, tre par byxor i bockskinn,
hatt och handskar, en näsduk, två par
stövlar och två par skor. Snusade gjorde
han och dosan var av mässing. Drack
starkt gjorde han och brännvinsredan var
av koppar.
Året därpå på hösten 1887 gifte han om sig
med den tjugoåriga Anna Görandotter
från Sjuhult i Hjortsberga socken. Anna
fick nu ta hand Amund och Maja och så
småningom föddes det tre pojkar till på
gården Peter, Jonas, och Anders.
På gården fanns en rödbrun häst, en grå
gällad stut, sex kor, får och två baggar, två
bockar och en get och fyra bikupor med bi
uti. Carl körde antingen enbets eller
tvåbetsvagn när han skulle uträtta
ärenden till exempel hämta vadmal som
lämnats in i Växjö för färgning.
Carl Pehrsson dog 1814. Han blev 57 år
gammal. Han efterlämnade änkan Anna
Göransdotter, en dotter från första
äktenskapet och tre söner från andra
äktenskapet.
Med hjälp av hans bouppteckning går det
att få en viss kunskap om hur de levde på
gården. Det var ett rikt hem. På den tiden
hade bondehemmen vanligtvis bara de
nödvändigaste tingen för att klara av sin
vardag. Och att ha egen häst med åkvagn
var förunnat bara de rikaste i samhället.
Efter att Carl avlidit var det sonen Peter
som ordnade med begravningen. I
bouppteckningen skulle Peter ha 34
riksdaler för begravningskostnader.
Kanske ingick kostnader för gravstenen på
Slätthögs kyrkogård .”
Inne i stugan fanns det en nio alnar lång
takduk uppspänd. Denna duk fästes upp i
taket ovanför matbordet för att förhindra
att skräp ramlade ner i maten. I skänken
fanns ett tennstop, tre tennfat, sex
tenntallrikar och sex porslinstallrikar. I
storstugan fanns också fyra ljusstakar i
mässing utplacerade och på hedersplats
fanns det två silverbägare på sex
respektive fem och ett kvarts lod silver. I
köket fanns det fyra kopparkittlar i olika
storlekar. Här fanns också 24 trätallrikar
och 48 matskedar av trä.
Carl Pehrsson var en välklädd man. Han
hade inte mindre än en ljusblå kapprock,
tre ljusblå långrockar, två skjortor i lärft,
16
Svåger-tvisten vid Allbo häradsrätt
Jöns Jonasson (1736-1809)
Jöns Jonasson och Katarina Jonasdotter
var barn till Jonas Pehrsson som ägde
Nilsagård i Hössjö. Efter hans död 1766
delades gården och Jöns och Katarina
ärvde var sin halva. Brodern Jöns var gift
med Catharina Andersdotter som var
dotterdotter till Maria Humble vars levnad
är skildrad i ett tidigare avsnitt. Syster
Katarina gifte sig med Jonas Olofsson som
kom från Moheda.
Efter en tid blir stämningen inte bra
mellan de två ägarfamiljerna och år 1773
stämmer svågrarna Jöns Jonasson och
Jonas Olofsson varandra till Allbo
häradsrätt (hösttinget 25/11 1773). Att
processa vid tinget var inte ovanligt i
bondbyarna, till exempel när man trätte
och slogs, kastade sten på grannarna eller
beskyllde varandra för stöld och tjuvjakt.
Jonas hävdar att Jöns satt upp ett hus
söder om Jonas lada som tvingar Jonas att
ta en omväg vid inkörning av sitt hö. Jöns
ff mf f
hävdar i sin tur att Jonas stängt vägen till
Jöns boningshus och badstuga samt på ett
annat ställe till kålgården. Vidare att Jonas
borttagit ett stycke av gärdesgården samt
intagit ett stycke mark som ägs
gemensamt.
På tinget beslutades att nämndemännen
Gumme Arnesson och Swen Carlsson i
Härlatorp skulle företa syn och medla
mellan parterna. Om inte
överenskommelse träffas skulle ärendet på
nytt tas upp i rätten. Någon anteckning
om detta ärende i senare ting har inte
hittats så man får förmoda att förlikning
träffas.
Några år senare flyttade Jonas Olsson med
familj till Hössjö Norregård som de
förvärvat och sålder sin del av Nilsagård
till Jöns som härigenom blir ägare av hela
gården och slipper vidare konflikt med
svågern. Säkert en bra lösning för bägge
parter.
Soldaten som drunknade
Johan Brodd (1749-1783) fm mm ff
7 december 1787 drunknade soldaten
Johan Brodd på väg från sitt torp till
Fredriksbergs gruvområde där han
arbetade som bruksmed. Vägen var 7 km
lång och när han genade över Skirsjöns is
brast den under honom. Han efterlämnade
hustru och 7 minderåriga barn där sonen
Jakob var 14 år och äldst. Enligt gällande
reglemente måste familjen avflytta från
soldattorpet vilket innebar en ytterst svår
situation för änkan och barnen. Johan var
indelt soldat vid Kalmer regemente för
Broddatorps rote i Ramkvilla socken.
Enligt generalmönstringsrulla 1783 var
han 5 fot 8 ¼ tum lång
17
Betjänten och tullmästaränkan
Jakob Brodin (1770-1843) fm mm f och
Helena Lindholz (1760-1833) fm mm m
som också var från Slätthög.
Vid giftermålet var Magnus tullskrivare i
Eksjö. Vid den tiden existerade ”lilla
tullen” i Sverige. Städerna hade monopol
på handeln och vid infarten till städerna
fanns tullhus där tullavgift måste erläggas
för varorna som skulle säljas. Den tidens
motsvarighet till våra dagars MOMS.
Jakob Brodins födelseplats, Broddatorps
soldattorp i Ramkvilla sn. Endast stenhögen
efter skorstenen finns kvar
I Eksjö fick de en dotter 1791 som avled
som spädbarn. Kort därefter flyttade paret
till Linköping där Magnus blev
tullmästare. Men året därpå drabbades
Helena av ännu en tragedi då Magnus
avled.
Gustaf Hjelmgren skriver :
Jakob Brodin blev faderslös vid 14 års
åldet när hans far, soldaten Johan Brodd
drunknade i Ramkvilla socken i
Jönköpings län. ( se ovan).
” Hon uppmanades då att ej gå och sörja
utan ge sig ut och taga tjänst. Hon fick
plats som hushållerska på Hallsnäs
herregård i Ramkvila socken.
Kom redan i 14-års ålder i tjänst först hos
en bonde i 3 år och sedan som betjänt hos
överste Strochkirk vid säteriet Åkershult i
Korsberga socken.
Där träffades Jakob Brodin och Helena
Lindholz och bröllop stod snart mellan
betjänten och den 10 år äldre
tullmästaränkan. Efter giftemålet flyttade
de till Hagelsrum i Kalmar län där Jakob
fick plats som mjölnare och smed vid en
herrgård.
Som 25-åring fick han en son med pigan
Catharina Jonsdotter vid säteriet. De gifte
sig 3 månader efter födseln. Året efter dog
Catharina. Vad som hände med sonen är
fortfarande en gåta trots mycket
forskande.
Några år efter att Jakob blivit änkling tog
han tjänst på Hallsnäs herrgård i sin
födelsesocken där han träffade Helena
Lindolz.
Helena Lindholz var bonddotter från
Bredahorva i Slätthög. Hennes första gifte
var med tullmästaren Magnus Lindholz
Hans hustru trivdes emellertid inte riktigt
bra i Hagelsrum utan längtade till sin
hemtrakt. Hon uppmanade därför sin man
att resa till hemtrakten och köpa en
mindre gård i Moheda eller Slätthög.
Denne begav sig åstad och såg på gårdar
som var till salu men fann ingen som han
tyckte om och bestämde sig därför inte för
någon. Vid sin återkomst hade han med
sig en kaka bröd som han köpt i Moheda
och visade den för sin hustru sägande:
18
"Se här ser du hurudant bröd de har i din
hemtrakt. Då har vi allt bättre bröd här i
Kalmar län och därför tycker jag vi bör
stanna här". Kakan var nämligen bakad av
sammalet havremjöl, som då allmänt
bakades i Moheda. Hustrun genmälde
emellertid, att det kunde inte hjälpas hur
hårt och magert brödet än var i
hemtrakten, så smakade det mycket bättre
än här.
Hon gav sig inte heller förrän han
slutligen köpte en gård 7/48 mtl Åkhult i
Moheda, varefter de flyttade dit. De
bodde där sedan i många år ända till sin
död.
När han kommit till Åkhult gödslade han
upp ett åkerstycke rikligt bra med gödsel
som han brutit upp ur båsarna i
ladugården. Sedan skaffade han sig råg
och sådde. Rågen kom på hösten vackert
upp. Grannarna blev nyfikna och kommo
dit och tittade. "Ja, det ser väl grannt ut
nu," sade de , ”men vänta till nästa år så
får du allt se dig om om du får någonting i
axen." . "Å, vi skall väl hoppas på det ",
mente Jakob, och hans hopp kom inte
heller på skam. Skörden blev verkligen
vacker och hustrun slapp från den dagen
att baka bröd av enbart havremjöl utan
kunde blanda den med rågmjöl.
Grannarna som nu såg att det verkligen
gick att odla råg på de magra tegarna om
man blott gödslade och skötte dem
ordentligt började nu följa exemplet.
Detta var i början av 1800-talet. När han
blev gammal och orkeslös tog han
arrendator på gården. Han levde som
änkeman de 10 sista åren och bodde då
ensam i en undantagskammare i Åkhult.
Hans enda dotter Katarina, , som då var
gift i Skog gick emellertid ofta hem till
honom och hjälpte honom med småsysslor
kärnade smör åt honom, bakade våfflor o.
d. Han blev mellan 70 och 80 år gammal
och har fått en grav på Moheda
kyrkogård. "
Hjelmgren skriver också att Jakob Brodin
var stor och grov till växten samt ovanligt
stark vilket ju hade hög status i dåtidens
samhälle.
Jakob och Helena var unika i
bondesamhället med utsocknes
erfarenheter. Människorna levde isolerat
inom socknen och giftemål över
sockengränserna var ovanliga. Trots att
Jakob hade växt upp bara 7-8 mil från
Åkhult norr om länsgränsen trodde
grannarna att han talade värmländska.
Följande står att läsa om honom i
Värendsbygder årgång 1942:
”Brodén: Han var värmlänning och kom
lodande. Han kunde mycket som andra ej
kunde. Han var smed, snickare, målare
m.m. Genom giftermål blev han ägare till
Karl Anderssons nuvarande gård i
Åkhult. Hans värmländska dialekt var
främmande på orten. Dessutom hade han
vandrat vida omkring och lärt sig
ordfraser. Han satte därför flera ordstäv i
traktens dialekt. Ofta var det en ren
tillfällighet som var en upprinnelse till
dem. Här är ett : Gabriel i Skog gick till
hans dotter. Denna blev kärlekstokig och
yr. Brodén sade med anspelning härpå:
Har man en galen käring, får en tokiga
ungar "
19
Hundraåringen som bara var i 3 socknar under sin levnad
Lisbet Andersdotter (1754-1856) fm mf m
Lisbet Andersdotter levde på släktgården i
Skog under hela sitt 100-åriga liv. Hon var
dotterdotter till ryttaren Olof Elmgren.
Gustaf Hjelmgren skriver:
"Född i Skog. Stor till växten och mycket
korpulent. Blev 101 år 2 m. och 20 dagar
gammal.
Var blind de 5 eller 6 sista åren.
Hon hade inte varit i mer än 3 socknar
under sitt levnad, i Moheda, Aneboda och
Slätthög.
Hade i sin krafts dagar varit arbetsam och
hållit huset i ordning. Hade enl.
anteckning i kyrkboken god förmåga att
läsa samt god kristendomskunskap.
Kunde många psalmer utantill och hade
god sångröst.
På sin höga ålderdom hade hon mistat
alla sina tänder och det mesta av sitt hår
men det märkliga inträffade att under
hennes sista år började håret åter växa ut
och blev så långt att det kunde flätas
varjämte hon fick en ny tand framme i
munnen. Under de år som hon var blind
hade hon god hörsel och kunde på rösten
höra vem som talade med henne.
Den dag hon fyllde 100 år hade Gabriel
Månsson och hans hustru bjudit dit
grannarna och släktingarna till att fira
denna enastående högtid.
Dessutom kom herrskapet på Torps gård
Major Bengt Liliecreuts med fru och
inspektor samt informatorn Sven Leander.
De kommo dit av nyfikenhet att se den
gamla samt lyckönska henne på hennes
märkesdag. När de kommo sade majoren:
"Vi komma några stycken som gärna vilja
se hur en hundraåring ser ut": " Ja, då får i
allt se ett konterfej?", svarade den gamla.
"Men I skall inte komma och göra narr av
mig för att jag blivit gammal". " Vi skall
inte göra narr av er" svarade majoren,
"utan istället så gott vi kunna bevisa er
heder".
Majoren höll därefter ett vackert tal och
han föreslog 100-åringens skål, som dracks
i portvin. I sitt tal nämnde han bland
annat, att utanför stugan äro vi själva
gubbar och gummor, men här inne äro vi
alla barn i förhållande till den gamla.
Inspektorn gjorde en vacker teckning av
den gamla, som var så kry att hon kunde
sitta uppe på en stol. Hon var ganska
korpulent, något framåtlutad men ej
särdeles skrynklig i ansiktet. På
teckningen syntes även stolen, en gammal
rococomöbel samt en blåmålad
dalaklocka. Denna teckning
reproducerades sedan i åtskilliga
exemplar av morbror Daniel men hava
tyvärr nu alla förkommit.
Gabriel Månsson har skrivit upp åtskilligt
om hennes härstamning och
levnadsomständigheter, vilka uppgifter
han lämnade till pastor Dahlstedt som
också var närvarande. Denne å sin sida
lämnade den till en Växjötidning, som
sedan i en spaltlång artikel beskrev den
märkliga födelsedagen.
Något över ett år därefter dog Elisabet
Andersdotter av ålderdomssvaghet. Hon
ligger begraven på Moheda kyrkogård.”
20
Gabriel och Katarina i Skog
Gabriel Månsson (1792-1872) fm mf
Katarina Brodin (1799-1864) fm mm
Flitig fiskare i den strax nedanför liggande
sjön. Var frisk under hela sin levnad, men
under den sista tiden svår lungkartarr
genom förkylning vilket jämte
ålderdomssvaghet ändade hans liv.
Var mycket måttlig i bruket av starka
drycker, aldrig överlastad.
Släktgården i Skog
Gabriel Månsson växte upp på
släktgården i byn Skog vackert belägen
vid sjön Fiolens västra strand. I byn
Åkhult belägen vid sjöns norra strand
bodde Katarina Brodin. Tycke uppstod
mellan dem och Katarina blev bondmora i
Skog. Mellan 1819 och 1837 födde Katarina
9 barn, bara pojkar. Vid den 10:e födseln
föddes tvillingar, en pojke och en flicka.
Pojken dog vid födseln.
Gustaf Hjelmgren skriver om Gabriel:
"Född i Skog, Moheda församling, övertog
fädernegården därstädes.
Medellängd, grovt byggd, mörklagd,
brunögd, skägg under hakan, lugn och
gladlynt, snusade gärna, mycket flitig och
arbetsam, skicklig snickare, kunde spela
fiol och var intresserad av läsning. Var
allvarlig sinnad och spelade mest psalmer
och sånger, ej dansmusik, samt läste mest
religiösa böcker.
Utförde under sin tid så mycket nyodling
att åkern på hans gård mer än
fördubblades. Byggde även om alla husen
: stugan 1849 och ladugården 1829 strax
efter storskiftet.
Fick efter sin svärfaders död övertaga
gården i Åkhult, vilken han i omkring 20
år hade bortarrenderad för 50 kr om året.
Hade inga skulder på gårdarna men heller
inte större kontanta tillgångar.
Blev i sin ungdom 1813 lantvärnsman
utkommenderad till kriget i Pommern
men som det var på den tiden var tillåtet
att laga annan karl i sitt ställe begagnade
han sig av denna möjlighet. Han
överenskom med en av sina bekanta, som
hette Johan Snäll, att för 1000 daler
övertaga hans krigstjänstskyldighet. Snäll
kom helbragda tillbaka.
Gabriel Månsson hade en några år äldre
broder som hette Anders. Denne blev
utkommenderad såsom lantvärnsman år
1808 men omkom liksom de flesta av sina
kamrater i den s.k. fältsjukan ( troligen
tyfusfeber). Han befann sig då i
Karlshamn (eller Karlskrona)
Gabriel Månsson ligger begravd i Moheda
kyrkogård väster om stora ingången, men
ingen minnesvård har blivit uppsatt vid
graven."
Gustaf Hjelmgren skriver om Katarina :
"Föddes i Hagelsrum i Kalmar län men
hennes föräldrar flyttade till Åkhult i
Moheda , när hon var 14 år och köpte där
21
en gård 1/6 mtl. Hade inga syskon. Var av
medelstorlek, ej korpulent, rikt brunaktigt
hår. Var mycket arbetsam och känd för
stor hjälpsamhet. Var ofta med vid
förlossningar, begravningar o.d.
Särskilt mot sådana fattiga personer som
måste gå omkring och tigga, och sådana
fanns det gott om på den tiden, var hon
mycket ömsint. "Hur är det med dig barn
lilla", brukade hon ofta säga när någon
sådan kom in i stugan eller hon mötte
någon på vägen. Dagarna före jul brukade
synnerligen många gå omkring och de
blev alltid väl undfägnade och förplägade.
När vid hennes död hennes son Nils Petter
vände tillbaka från kyrkan efter att han
verksällt själaringningen mötte han en av
socknens tiggare, som frågade vem det
hade ringt för idag.
"Jo, det är min mor", svarade Nils Petter.
”Jaså, är hon död nu" sade tiggaren, "då
får vi fattiga sorg”.
Till sinnelaget var allvarlig, läste ofta i
bibeln och sjöng psalmer. Hade god röst.
Blev gift vid 18 års ålder och hade många
barn, alla söner utom den yngsta, som var
en flicka. Hade mycket stark hälsa in i
sena ålderdomen.
Dog av lunginflammation. Ligger
begraven i Moheda kyrkogård, strax
utanför kyrkans södra sidodörr."
Riksdagsmannen Anders Johansson i Fägerhult
Anders Johansson (1825-1875)
fm f
Bonden Anders Johansson krönte sin
samhällsgärning genom att sitta riksdagen de sista 6
åren av sitt liv. Han var ledamot i 2:a kammaren
under åren 1870-1875, suppleant för val vid
justitieombudsmannavalet, ledamot av särskilda
utskottet och suppleant i konstitutions-utskottet.
Han ingav ett 10-tal motioner i varierande ämnen.
En imponerande gärning av en bonde utan någon
formell skolutbildning.
Gustaf Hjelmgren skriver om sin far:
”Föddes i Alsarp i Hjelmseryd. Var yngst och ende
sonen bland 6 syskon. Blev moderlös vid 6 års ålder
men fick i barndomen en moderlig omvårdnad av
sin 15 år äldre syster Stina, som sedan blev gift med
grenadjär Sven Slätt. 3 av hans syskon dog i unga år i
kolera 1832.
22
Vid 21 års ålder gifte han sig med unga
änkan Anna Katarina Danielsdotter från
Axaryd och blev därigenom bosatt och
hemmansägare därstädes. Detta äktenskap
varade i 7 år och välsignades med 3 söner,
av vilka en dog i tidig ålder, den äldste Per
Johan Andersson, blev heg. i Stockaryd
Norregård, den yngste, Sven Aug.
Hjelmgren, kyrkoherde i Kalvsvik.
År 1854 utbytte han gården i Axaryd mot
3/8 mtl. Fägerhult. Kort därefter gifta han
sig med en 15-årig flicka från Alsarp,
Anna Stina Isaksdotter men efter ett par år
begärde och erhöll han skilsmässa i detta
äktenskap på grund av hustruns otrohet.
År 1861 gifte han sig med Sara Lena
Gabrielsdotter från Skog, då 21-åring.
Detta äktenskap som räckte till hans död,
blev välsignat med 9 barn, av vilka 7
nådde vuxen ålder. Var en god make och
fader.
Mycket arbetsam och sparsam, sträng i
uppfostran, enkla levnadsvanor. Stor och
kraftig till växten, mörklagd, blåögd. Rejäl
och allvarlig i sitt sätt men understundom
uppslupen och skämtsam. Driftig
jordbrukare och husbehovssnickare, men
på senare år mest kommunal- och
förtroendeman.
Redan i barndomen visade han lust och
fallenhet för studier men fick just
ingenting lära på grund av att det då ej
fanns något ordnat skolväsen. Vid 18 års
ålder råkade han skada sig i foten, varför
han en längre tid måste hålla sig i stillhet.
Denna tid använda han till flitig
självstudier och väckte därigenom
dåvarande prosten Hjelmqvists
uppmärksamhet på sig. På dennes inrådan
valdes han kort efter sitt första giftemål till
kommunalordf. i Hjelmseryd och detta
uppdrag följdes snart av flera såsom
skiftesgodeman, nämndeman, och
slutligen riksdagsman i andra kammaren.
Var dessutom mycket anlitad av ortens
befolkning såsom juridisk rådgivare och
utredningsman bouppteckningar,
arvskiften, fastighetsaffärer o.d. Var ej
synnerligen framstående som talare men
ägde ett myckert klart huvud och god
förmåga att skriftligen framställa sina
tankar. Var allmänt omtyckt för sin
hjälpsamhet, redlighet och pålitlighet. ”
Smålands Allehanda 2/10 1957 har en
artikel om hur valet av Anders Johansson
gick till :
”HJÄLMSERYD "LURADE" VALLSJÖ
VID RIKSDAGSMANNAVAL 1869
År 1869 skulle Västra härad välja
representant till riksdagens andra
kammare. Vid den tiden kunde de
valkretsar, där ingen något annat
påfordrade, fortfarande välja riksdagsman
efter gamla metoden. Men på våren 1869
utgick från Vallsjö socken ett förslag att
den nya, dvs omedelbara metoden borde
komma till användning. Förslaget vann
gehör i de olika socknarna och den
övervägande delen av de röstberättiga gav
den sanktion. Riksdagsmannavalet skulle
ske efter "nya" metoden.
I Vallsjö verkade komminister J. N. Linell,
sedermera kyrkoherde i Unnaryd. Han var
mycket framstående kommunalman och
företrädde bl. a. Västra härad i landstinget.
Såväl han själv som vallsjöborna ansåg
såsom självklart att komministern skulle
bli häradets riksdagsman i andra
kammaren. Troligen hade väl även valet
gått i den riktningen om inte befolkningen
i Hjälmseryd studerat den nya valmetoden
23
något omsorgsfullare än framför allt
vallsjöborna. Det var ju i huvudsak
fastighetsägarna som hade rösträtt, och
Hjälmseryds förhållanden, där jorden var
uppdelad i så många förbrukningsdelar, i
allmänhet självägda, blev det ju en
ansenlig väljareskara. Knepet för de
ledande var endast att få väljarna på
benen, att alla från socknens alla hörn få
fram dem till kyrkan för att avlämna sina
röster. Här kom ett för hjälmserydsborna
utmärkande drag väl till pass.
Av ålder var det karaktäristiskt för dem
att de gärna går långa vägar för att lyssna,
när en framstående andlig talare
uppträdde i socknen. Genom
kyrkobyggert på 50-talet hade de ju också
fått sitt tempel någorlunda mitt i
församlingen.
Riksdagsmannavalet var utlyst att hållas
den 31 augusti 1869. Om det bara var en
händelse eller om det låg någon tanke
bakom är ovisst men faktum är att det bar
sig så att en timma före valets början
besöktes Hjälmseryds nya kyrka av en den
tidens mest ypperligaste predikanter,
vilken där höll en timmes andaktsstund
som lagom avslutades tills valet skulle ta
sin början.
Över lag resonerade nu hjämserydsborna
som så att när de "ändå var framme"
kunde de lika så gott delta i det nymodiga
riksdagsmannavalet. Det var ju bara att
avlämna en lapp med namnet på den man
önskade.
Det var i sockenkandidaternas tidevarv
och för hjälmserydsborna var det helt
naturligt att de röstade på sin välbetrodde
nämndeman hemmansägare Anders
Johansson i Fägerhult. Någon mera
kandidat förekom inte. Det visade sig
också när rösterna för härandet några
dagar senare räknades upp inför
domhavanden att denne nämndeman
valts med en betydlig röstövervikt framför
många andra kanske väl så prominenta
andrakammarkandidater.
"Fägerhult" blev en bra riksdagsman och
omvaldes senare.
Hjälmserydsvalet 1869 väckte emellertid
uppmärksamhet långt utanför häradets
gränser och fick i den så småningom
framväxande valpropagandan länge
utgöra medlet att pigga upp tröga valmän.
"Tänk på riksdagsmannavalet i
Hjälmseryd!" hette det.”
I riksdagstrycken tillgängliga vid
Riksarkivet i Stockholm framgår hans
ingivna motioner:
år 1870 nr 76; Om ändring af 11 kap.1 och
4 §§ Rättegångsbalken, 26 kap. 1§ samma
balk samt upphäfvande af Kongl.
Resolutioner den 17 September 1723.
Motionen syftar till att underlätta och
snabba upp indrivning av obetalda
skulder. Här ett utdrag av motionen :
"Följderna af krediterns missbruk och det
långsamma rättegångssättet för fodringars
utbekommande hafva icke uteblivet.
Under det att en oredlig gäldenär i åratal
kan uppehålla tiden innan fodringsegaren
på laglig väg hos honom kan utfå sin
fodran, så antingen förskingrar gäldenären
sina tillgångar eller rymmer han med
desamma ur riket.”
år 1871 nr 43; Om vidtagande af åtgärder
för åstadkommande af en förenklad
organisation af Statens embetsverk.
Motionen syftar till att effektivisera
förvaltningen med personalminskning och
kostnadsminskning som följd.
24
år 1871 nr 44; Om ändring i 17 kap 6§
Handelsbalken
år 1871 nr 190; Om vissa ändringar i de
genom Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
N:o 21 föreslagna grunden för aflöning av
lärare vid folkskolor och småskolor.
Motionen syftar till att ändra kriterierna
för utbetalning av statsbidrag till
socknarnas skolverksamhet.
år 1872 nr 81; Angående restitution till
lantbrukaren P A Sandstedt af
tillverkningsafgift för brännnvin.
Motionen syftar till att återbetala statens
tillverkningsavgift av brännvin pga av
Sandstedts stora problem vid
tillverkningen. Detta berodde på att renlav
användes som bas. Metoden var ny och
hade rekommenderats av staten.
år 1873 nr 39; Med förslag i afseende å
grundskatternas afskrivande. Den stora
skatteintäkten för staten var vid denna tid
skatt på jordegendom och förmögenhet.
Inkomstatskatt fanns ej vilket
missgynnade bl a bönderna. Motionen
syftar till att succesivt minska skatten på
jordegendomar. En naturlig ståndpunkt
för Anders Johansson som hade valts av
bönderna i sin socken.
juni angående fattigvården. Tiggeri var
förbjudet och bettlare skulle tas om hand
och föras till länets residensstad.
Kostnaden för transporten skulle betalas
av socknens fattigvårdskassa. För socknar
långt från residensstaden (som i
Hjälmseryds fall ) var denna kostnad
avskräckande. Motionen syftar till att
staten skall stå för denna kostnad.
år 1875 nr 48; Angående ändring i
gällande författningar rörande sättet för
bestämmande af skjutslegan vid de
gästgifverier der entreprenadskjuts icke
finnes. Skjutslegan 80 öre per mil hade
varit oförändrad under mer än 17 år.
Motionen syftade till att höja densamma.
år 1875 nr 104; Angående ändring i 16
Kap2§ Ärfda-balken. Motionen syftar till
att klargöra att omyndig får ej upprätta
gällande testamente."
år 1874 nr 32; Om upphörande af den
enligt Bevillningsförordningens första
artikel utgående personell skyddsavgift.
Motionen syftar till att avskaffa en
personlig skatt som var 40 öre för alla män
och 20 öre för alla kvinnor oberoende av
inkomst eller tillgångar. Skälet var att den
var betungande för de fattigaste i
samhället trots det ringa beloppet, var
svårt att driva in och gav en marginell
inkomst tilll staten.
år 1875 nr 47; Angående förändrad lydelse
af 43§3 mom i Kongl- förordringen den 9
25
Sara Lena i Fägerhult
Sara Lena Gabrielsdotter (1840-1918)
fm m
dessa blevo lyckliga familjefäder,
uppfostrade talrika barnaskaror samt
uppnådde hög ålder. Sara fick i hemmet
god och kärleksfull omvårdnad. Andan i
hemmet var religiös och allvarlig.
Folkskolan, som då nyligen var inrättad,
bevistade hon helt litet, men lärde sig
obehindrat att läsa samt något litet skriva
och räkna.
Utanläsning av katekesen samt bibl. hist.
och psalmer var på den tiden det
huvudsakliga. Som hon var begåvad med
ett ovanligt gott minne hade hon mycket
lätt för att lära. I ungdomens lekar och
nöjen deltog hon mycket litet. Hennes
största nöje var att om söndagarna gå till
kyrkan, icke blott hemsocknens utan
stundom även grannsocknarnas samt en
och annan gång till marknaderna i trakten.
(Moheda, Lamhult och Växjö). En omtyckt
förströelse på lediga stunder var för henne
att vara ute på den intilliggande sjön samt
hjälpa till med fisket.
Gustav Hjelmgren skrev om sin mor:
”Född i Skog, Moheda församling. Var
yngst och enda flickan i en stor
syskonskara. Född tvilling, men hennes
tvillingbror dog vid födseln. Bland hennes
bröder bör nämnas Kristoffer, som övertog
fädernegården. Nils Petter, som blev
hemmansägare ( troligen 1/8 mantal) i
Gamleboda, Slätthögs församling, Daniel,
som köpte sig en mindre gård i Skog intill
fädenegården, samt Gustaf, som först
övertog gården i Åkhelt, men 1869 sålde
den och utvandrade till Amerika. Alla
Hennes kärlekssaga var kort och enkel.
Genom en s.k. böneman hade hennes
blivande man först hört sig för. Så infann
han sig själv "till påseende" varefter den
blivande fästmön och de blivande
svärföräldrarna inbjödos till hans hem i
Fägerhult att "se sig för" och så
var den kärlekshandeln snart avtalad.
Bröllopet stod i Skog midsommardagen
1861.
Äktenskapet blev mycket lyckligt.
Makarna visade stor överenstämmelse i
26
lynne och livsåskådning och omfattade
varandra med den största symparti och
förtroende. Medan mannen skötte sina
ganska vidlyftiga affärer och arbetade
utomhus, styrde och ställde den unga
husmodern enväldigt i hemmet. En gång i
början frågade hon sin man hur han ville
ha det med matlagningen. Han svarade:
”Den saken överlämnar jag helt och hållet
till dig. Huvudsaken är att du, när vi har
mycket folk lagar så mycket mat att det
räcker till och när vi har lite folk, ställer
det så att ingenting förfaras”. Denna
princip följde hon också under hela sin tid.
Hon blev en mycket god husmoder, som
med synnerligen stor flit omtanke och
sparsamhet skötte sina åligganden.
Hennes äktenskap blev förhållandevis
kort, endast 14 år. Under denna tid födde
hon till världen 9 barn 4 söner och 5
döttrar, av vilka sistnämnda 2 dogo i tidig
ålder av mässling. Under de första 15 åren
av hennes änketid medan barnen växte
upp hade hon god hjälp av sin äldste
styvson, Per Johan, som under hela denna
tid stannade kvar i föräldrarhemmet.
Dessutom hade hon en dräng och en piga.
Den tiden var det tryckta tider för
jordbruket och det fodrades en synnerlig
flit och sparsamhet om det skulle gå ihop.
Högsta priset på en vacker unghäst var
omkr. 300 kr. likaså för ett par stora oxar,
en ko kostade 50-70 kr. ett får omkr. 10 kr.
en spädkalv 5 kr. smör 1 kr.-1,25 kg. fläsk
40-50 öre kg o.s.v. Dränglönen brukade
vara 80-100 kr. om året utom någras
klädespersedlar, piglönen ungefär hälften.
Arbetet gick med liv och lust. Utvändigt
styrde och ställde Per Johan, invändigt
mor själv. Utom de vanliga
hushållsgöromålen ägnade hon sig mycket
åt spånad och vävnad. Det allra mesta av
kläderna till både små och stora var
hemvävda och det satte hon en ära uti,
trots att det på den tiden började bli mer
och mer vanligt med "köpetyg".
Allteftersom barnen växte upp kommo de
ut var på sitt håll. Under -90-talet voro
endast de två yngsta sönerna hemma.
År 1900 dog den yngste, Oskar i
lunginflammation. Den näst yngste, Sixtus
övertog då gården, halva genom köp och
halva på arrende. År 1914 köpte han även
den andra halvdelen. För den första
betalade han 5000 kr. för den andra 9000,
för hela gården 3/8 mtl. således 14.000 kr.
ett mycket billigt pris i avseende till att det
fanns skog på gården till avsalu för minst
lika mycket. Vid försäljningen förbehöll
sig mor husrum och vedbrand. Till en
början sedan hon slutat upp med
jordbruket och blivit ensam hade hon
hushåll för sig själv men ledsnade snart
därmed och inackorderade sig i Sixtus
familj. Där hjälpte hon flitigt till med att
vårda barnen, förätta varjehanda småsaker
samt framför allt att spinna ull och sticka
strumpor och vantar. På äldre dar då
hennes tilltagande korpulens gjorde det
svårt för henne att röra sig var detta
sistnämnda arbete för henne en mycket
omtyckt förströelse. Flitigt satt hon då vid
sin stickning från morgon till kväll och
otaliga äro de strumpor, alltid tjocka och
varma, som utgått från hennes händer.
Frikostigt delade hon sedan ut av sina
alster till alla sina barn och barnbarn.
Icke hela sin ålderdom tillbringade hon i
Fägerhult. Ett år 1902-1903 tillbringade
hon hos undertecknad i Örmevalla och ett
år 1911-12 likaledes hos mig i Fristad.
Dessutom var hon emellanåt för korta
tider och hälsade på sina övriga barn i
Hössjö, Stockaryd och Kalsvik.
27
Till utseende var mor mörklagd med tjockt
nästan kolsvart hår, mörkblå ögon och
något brunaktig hy. Till växten var av
medelmåttig längd och i synnerhet på
äldre dar mycket korpulent. Hennes vikt
uppgick då till omkr. 130 kg. Hälsan var i
det hela god. Dock led hon emellanåt av
svår huvudvärk varvid hon för någon dag
fick intaga sängen. På sista åren kom
därtill katarr i luftrören, som tidtals på
vintrarna föranledde en besvärande hosta.
Dödsorsaken var utom allmän
ålderdomssvaghet en kräftsvulst i högra
armhålan och troligen inåt bröstet. Denna
fjättrade henne de sista 3 månaderna av
hennes liv vid sängen och förorsakade
henne olidlig smärta. Tillkallade läkare
kunde ingenting uträtta och döden kom
som en befriare.
Till sinnelaget var mor av allvarlig och
religiös läggning. Ofta läste hon i bibeln
och andra religiösa böcker och under
arbetet i köket eller vid spinnrocken
stämnde hon med sin klara och starka
altröst gärna upp en psalm. I sällskap
kunde hon ibland vara rätt munter och
språksam varvid hon ägde en förmåga i
att med fyndigt funna kraftord så att säga
slå huvudet på spiken. Oftast var hon
dock sluten och inbunden. I sin krafts
dagar var hon också ganska häftig och
brusade lätt upp. Men det var inte så gott
att bibehålla jämvikten i sinnet när hon på
en gång skulle vara både far och mor för
en talrik barnaskara som inte alltid kanske
var så lätt att hålla i styr. Sorgen och
saknaden över den mistade maken kände
hon djupt under hela sin återstående tid.
Även sjukdomar och motigheter som
träffade barnen lade hon tungt på sinnet.
Som exempel på hennes stora
omtänksamhet kan nämnas att ett par år
före hennes död, då det under kristiden
blev ransonering på kaffe och socker och
det såg ut som om dessa varor nästan
skulle taga slut, köpte hon in några kg. av
vardera och inlåste i ett skåp med
tillsägelse: "Detta får ingen röra. Ifall jag
skulle dö skall det bli till min begravning.
Får de inget annat ska de åtminstone ha en
kopp gott kaffe när de kommer hit och
skall bära mig till graven". Detta förråd
kom till användning vid begravningen och
förtärdes av gästerna under djup rörelse,
när de fingo veta att det var mor själv som
på detta sätt hade föranstaltat om drycken.
Begravningen bevistades utom av alla
hennes då levande barn med deras
familjer av andra släktingar och grannar
till ett antal av omkr 70 personer.
Styvsonen August tjänstgjorde som präst
och undertecknad som klockare.
På söndagsmorgonen innan kistan kördes
till kyrkogården ställdes den en stund på
lit de parad framför förstugetrappan. Här
höll August ett mycket rörande avskedstal
vari han bland annat sade: "Nu är stunden
kommen då vår gamla mor bjuder oss sitt
farväl. Här har hon under så många och
långa år traskat omkring och haft sin
utgång och ingång. Här har hennes
levnadsdagar förrunnit en efter en än i
glädje än i sorg. Här har hon fått trampa så
många mödans fjät under tungt slit och
släp för sig och de sina. Nu lämnar hon
alltsammans och bjuder oss sitt farväl för
sista gången. Det tillhör då oss att säga
henne vårt farväl. Men innan vi göra det
vilja vi först säga ett tack. Tack kära gamla
Mor, för allt vad I varit och gjort särskilt
för mig under min uppväxt och alltsedan.
Och tack för vad I varit och gjort för oss
alla. Tack kära gamla Mor Farmor och
28
Mormor för alla Edra omsorger om alla,
för alla trötta steg I tagit för att tårar I
avtorkat, för alla bekymmer I lindrat.
Måtte nu Gud vare med Eder på Eder sista
färd och av sin nåd bereda Eder rum i de
fridsälla boningarna och måtte så Gud
göra barmhärtighet med oss att vi där en
gång får återse varandra"
Sedan en psalm sjungits satte sig
prosessionen i rörelse till kyrkan varest
jordfästningen under den vackra
sommardagen försiggick ute på
kyrkogården. Hon fick sitt sista vilorum
på familjegraven vid sidan av sin make.
Utan begravningsgästerna övervars akten
av en stor mängd människor.”
Handlaren Danjel i Mosshult
Daniel Andersson (1835-1893)
Den förste handlaren i Slätthög socken
var hemmansägaren Daniel Andersson i
Mosshult, vanligen kallad "Danjel i
Mosshult". Daniel var mycket
affärsbegåvad och började redan som 18åring köpa upp skogsbär, smör, ull, och
andra produkter, som han avyttrade i
Karlshamn. Han slog sig i lag med ett par
äldre män, vilka gjore "resor" till denna
stad i samma ärende. Resenärerna var
beväpnade med pistoler, eftersom de
riskerade att bliva utsatta för rånförsök, då
färdvägen delvis gick genom stora skogar.
När Daniel 1856 blev myndig öppnade
han handelsbod i Mosshult. Enligt 1846 års
handelsförordning hade det blivit tillåtet
att indka minuthandel på minst tre mils
avstånd från närmaste stad. Och Mosshult
ligger en bra bit utanför tremilsgränsen till
Växjö. 1864 slopades tremilsgränsen och
städernas handelsprivilegier upphörde i
landet.
Han fortsatte med att sälja i Karlshamn
gångbara produkter med hemlass till
hemorten av efterfrågade varor såsom
salt, kaffe,
mm f
socker, snus och tobak m.m. Han var
länge ensam handlande i socknen och
gjorde goda affärer. Han gick upp kl 2 och
förde "böckerna". Kl 5 öppnade affären.
Ofta fanns det där redan kunder som gått
upp till 1 mil.
1868 som 33 årig gifte sig Daniel med en
22 årig flicka från Strömhult, Lovisa
Carolina Andersson. Troligen ärvde hon
sitt föräldrahem ty familjen i Mosshult
hade Strömhult och vidhängande Klöven
som "koloni" dit man forslade betesdjur
om somrarna och hämtade hem hö på
vinterföret. Troligen hade hon pengar på
kistbotten som Danjel hade förmågan att
placera. Men Lovisa var naggande god
och hade varit värd sitt pris utan någon
större hemgift.
Lovisas mor Johanna Eriksdotter har vävt
det rödsvarta draperi som är i vår ägo.
Och även spunnit ullen samt plockat
växter och färgat den. Här kan man tala
om konstvävnad!. Vid 90 års ålder gick
hon vägen från Strömhult genom
29
skogarna ( över en mil!) för att hälsa på
sin dotter i Mosshult. Hon dog samma år.
handelsboden i Mosshult. Han hade efter
dåtidens förhållanden en stor kundkrets
Daniel utökade sin handelsbod till en
större välsorterad speceri- och diverseaffär
omkring 1870. På den tiden var
kreditaffärerna ett gissel för varje
handlare. Överallt fanns det folk som
behövde mat och varor men hade dåligt
med pengar. De fick "borga". Men Danjel
löste detta på sitt eget sätt. Där beviljades
inga krediter. Hade kunden inga pengar
tog han tillbaka varan även om den redan
hamnat i kundens korg eller fickor. Ej
heller prutade han. " Det ena örat till det
andra gör snart en krona ...". Men han höll
låga priser och var rättvis och bestämnd.
Därför var det alltid lapp i luckan i
Omkring 1885 byggde han ett nytt rejält
boningshus i vilken affären inrymdes.
Även övrig byggnation förekom. Det var
alltid mycket på gång i Mosshult. Där
donades och arbetades ute och inne. Där
skapades sysselsättning åt fattigt folk även
om de inte blev överbetalda. Men där var
ordning och reda och rejält med mat.
Mycken nyodling och stenröjning förekom
under Danjels tid.
Danjel fick tidigt en allvarlig sjukdom och
gick bort 1893 endast 58 år gammal och
efterlämnade en ansenlig förmögenhet.
Affären hade han avvecklat något år
tidigare.
Storbonden som gifte sig med fadderbarnet
Jöns Svensson (1779-1841)
ff ff
Jöns Svensson var storbonde i huvudbyn i
Härlöf sn som gränsar till Moheda sn .
Den var oskiftad och Sven ägde många
jordstycken tillhörande Skräddargården
och Västregården. Han gifte sig 1821 med
den 23 år yngre Caja Gudmundsdotter.
Vid sin död efterlämnade han ett stort arv
till sin hustru och sina 3 tonårssöner Sven,
Carl och Johannes.
Härlövs kyrka byggdes 1695 på samma plats
som en tidigare träkyrka. Den är känd som s.k.
offerkyrka, vackert belägen vid sjön Furen
centralt i Härlövs by. Klockstapeln är landets
äldsta och uppfördes 1485
G Cederth skriver i sitt häfte
”Härlövsfolket” :
" Jöns var född 1779 i Västregård. Vid 23
års ålder, så berättar en sentida ättling till
honom, stod han fadder när ett flickebarn
döptes. Cajsa blev barnets namn. Efter
förättningen sade Jöns: "Denna flicka skall
30
bli min fästmö när hon blir stor". Och
mycket riktigt, när tiden kom, drog Jöns
på giljarfärd till Borshult och fick ett ja av
sitt fadderbarn. Den 8 augusti 1821 ringde
bröllopsklockorna i Härlöfs kyrka och
brudparet var Jöns Svensson född 1779
och Cajsa Germundsdotter från Borshult.
Hon var född 1802. I detta äktenskap
föddes tre söner framstående män med
goda ledaregenskaper, och förutnämnde
Johannes Jönsson hade en särskild
förmåga att få andra att lyssna på förslag
till arbeten för det gemensammas bästa".
Bouppteckningen bekräftar Jöns stora
förmögenhet som är angiven i Riksdaler
Banco. Inventarierna (lösöre plus utgivna
privatlån) värderas till ca 4000 Rd vilken
var en mycket stor summa på en
bondgård i Småland på den tiden. Det är
svårt att översätta denna summa i dagens
penningvärde. Men den motsvarar idag en
arbetskraftskostnad av 13 000 000 kr, silver
för 130 000 kr eller guld för 400 000 kr. I
förteckningen anges en oxe/ko vara värld
30 Rd. 4000 Rd motsvarade då värdet
av160 oxar eller kor. En bra dränglön vid
den här tiden var 30 Rd plus mat och
husrum per år. 4000 Rd motsvararade då
ca 130 årslöner för en dräng.
Ekskåpet var statusmöbeln i de större
gårdarna. Inför gästerna öppnades skåpet vid
dukning. Gårdens rikedom symboliserades av
silverskedar som var upphängda väl synliga i
skåpet.
Anmärkningsvärt är den stora summan
2683 Rd som lånats ut till 35
privatpersoner. Banksysremet var dåligt
utvecklat på landsbygden på den tiden
och privatlån mycket vanliga. Räntan ca
5% gav en årlig inkomst på ca 135 Rd
vilket motsvarar 4 dränglöner eller värde
av 4-5 kor
Vårt ärvda ekskåp märkt med årtalet 1797
finns upptagen i bouppteckningen till ett
värde av endast 8 Rd trots att det torde ha
varit gårdens statusmöbel. Men lokalt
tillverkade trämöbler värderades lågt.
Skåpet har troligen skaffats av Svens far
Jöns Svensson som 1797 ägde Skräddaregård. Min syster Karins jäs-kar i eke som
använts vid brännvinstillverkning har ett
angivet värde av 1 Rd. En obetydlig
summa jämfört med brännvinsapparaten i
koppar som har ett angivet världe av 20
Rd.
31
Mannen som rädddade kvar Nilsagård i släkten
Carl Jönsson (1824-1891) ff f
och Lena Andersdotter (1827-1908)
Min kusin Inga Johansson skriver i
Värendsbygder årgång 1997:
” Ägaren Anders Jönsson till Nilsagård
tycks ha dött oväntat i augusti 1849.
Dottern Lena var då 22 år. I en så
uppkommen besvärlig situation beslöts att
Nilsagård skall säljas, och auktion på
gården utlystes. Till auktionen infann sig
en ung bondson från Västregårs i Härlövs
socken, belägen halvannan mil österut.
Han hette Carl Magnus Jönsson och var
född 1824. Inom Nilsagårdssläkten har
man sedan dess -inte utan en viss
förtjusning- berättat att denne Carl
Jönsson på en halvtimme hann med att
både ropa in gården och förlova sig med
Lena Andersdotter. Bröllop stod i mars
1850. Genom Carl Jönssons dubbla
initiativ var gården alltså kvar i släkten. ”
I mitten av 1800-talet blev det uppenbart
att landsbygden inte längre kunde ge den
starkt växande befolkningen ett drägligt
liv. Detta var innan emigrationen till
Amerika tog fart. Hittills hade böndernas
barn i stor utsträckning kunnat fortsätta
att vara jordägare genom gårdsdelningar
eller nyodlingar. Men nu förpassades även
många av dessa till att bli jordlösa torpare
eller backstugosittare där nöden var stor.
Vid Nilsagårds arvskifte var det 6 barn
som skulle ta del av arvet. Gården var inte
stor, 50 hektar och det mesta skog. Ingen
av barnen kunde lösa ut de andra. Därför
anordnades auktionen.
ff m
agerande kunde han och hans hustru Lena
fortsätta att leva ett bra men strävsamt
bondeliv med en anställd piga.
Men Lenas syskon fick det svårare.
Lillasyster Sara brukade med make en
liten gård i Hönetorp, Kvenneberga sn
som kunde föda 2 kor. Hon uttryckte
offentligt sin bitterhet att hon hade det så
mycket sämre än sin syster Lena.
Storasyster Maria emigrerade med
familjen till Amerika med 4 barn. Lenas 3
bröder slutade sina liv som torpare. Totalt
utvandrade 16 av Lenas syskonbarn till
Amerika.
I början av 1860 byggdes gårdens
mangårdsbyggnad ut. Huset förlängdes
från 10 m till 16 m. Och höjdes från att
vara 1 1/2 våningar till 2 hela våningar.
Carl Magnus stora arv räckte inte bara till
att köpa gården och bygga ut mangårdsbyggnaden. Liksom sin far lånade han ut
avsevärda summor till privatpersoner.
Bouppteckningen efter honom 1891 visar
på banktillgångarna var 1800 kr och
fodringar till 17 pesoner till ett
sammanlagt belopp på 3800 kr.Bland
gäldenärer återfinnes många släktingar
men även grannar.
Carl och Lena fick 3 barn. Sonen Anders
och döttrarna Sofia och Ida. Ida dog som
sextonåring i sockersjuka
Genom Carl Jönssons stora arv och
.
32
Bondfamiljen på Nilsagård i en brytningstid
Anders Johan Carlsson (1852-1919) ff
Anders Johan övertog gården Nilsagård
efter faderns död i februari 1891. Några år
före Anders Johans giftermål drabbades
Nilsagård av en social skandal. 1889 födde
pigan Sara Kristina Johansdotter en dotter
som döptes till Nanny Ida Wilhelmina.
Hemmasonen Anders Johan , 37 år
erkände faderskapet. 2 år senare
avflyttade mor och dotter till Amerika.
Enligt uppgift fick Sara Kristina en större
penningsumma av Anders Johan som
finansierade resan. I Amerika gick det bra
för Sara Kristina. Hon gifte sig med en
svensk specerihandlare i delstaten Iowa.
Denne hade blivit änkling med
minderåriga barn. I äktenskapet födde
Sara Kristina 5 barn. Hennes dotter från
Sverige kallade sig Ida i USA , gifte sig och
fick en dotter.
Några år efter att Sara Kristina med
dottern emigrerat gifte sig Anders Johan.
Mathilda Andersdotter (1862-1932) fm
Min kusin Inga Johansson skriver i
Värendsbygder årgång 1997:
” Jag har hört äldre personer i Hössjö
berätta om Anders Johans planering av
friarfärd. Han lär ha utrustat friarvagnen
med en vacker fotsäck som han lånade av
sin vän Anders Göran Johansson i Hössjö
Norragård. Anders Johan for till Fägerhult
i Hjämseryds socken, Jönköpings län.
Friarfärden slutade lyckligt: Anders Johan
och Mathilda Katrina Andersdotter gifte
sej 21 juni 1893. Anders Johan liksom sin
far fastnade för en livspartner som inte
bodde i samma by, inte ens i samma
socken. Genom detta gränsöverskridande
avvek de från vad som tycks ha varit den
svenska landsbygd i äldre tider och långt
in på 1900-talet. Även inom ett annat visar
de likheter, genom ledamotskap i t.ex
kommunalnämnd och skolstyrelse, genom
revisions- och taxeringsuppdrag."
Mathilda var utbildad småskolärarinna
och hade till och från tjänst i sin
hemsocken. Enligt min far Bertil hade inte
33
Mathilda så lätt som inflyttad fd lärarinna
i Nilsagård där svärmodern Lena Kajsa
var van att bestämma. Och hon hade nog
svårt att smälta in bland de andra
bondhustrurna i byn på grund av sin
annorlunda bakgrund.
Anders och Mathilda fick 5 barn. Pojkarna
Gustav och Bertil och flickorna Nanny,
Elsa och Karin. Anmärkningsvärt var att
makarna gav sina två söner Gustaf och
Bertil möjlighet att studera vid Växjö
läroverk och därefter vid Lunds
universitet respektive Kungliga Tekniska
Högskolan. Det var mycket ovanligt att
bondsöner fick denna möjlighet i början av
1900-talet. Detta krävde ekonomiska
uppoffringar men de gladdes mycket av
deras framgångar. För att finansiera
barnens studier avverkades mycket av
gårdens skog. Lillasyster Karin tog också
studenten och sedan lärarexamen. Nanny
blev bondhustru i Grönaberg och Elsa på
Nilsagård.
Anders Johan avled 25 maj 1919 i cancer.
Månaden innan skrev han som dödsjuk
ett brev till Gustav i Lund och uttryckte
sin glädje över hans studieresultat och
skickade med 100 kr. Han skrev också om
bekymmer att klara vårbruket. En dräng
skall komma nästa vecka och Bertil skall
komma från Stockholm för att hjälpa till.
Några år därefter gifte hemmadottern Elsa
sig med Ernst Karlsson från Bästene och
de brukade Nilsagård ända in på 1970talet.
Matilda avled 1932 på gården. Yngsta
dottern, folkskolelärarinnan Karin dog
tragiskt 1933 i rosenfeber. Föräldrarna
slapp uppleva detta
1915 djurbesättning1915
Uppgift om Nilsagårds
34
Innehåll
Förord
Historisk bakgrund
Den okända bondhustrun
Mordet i Hullevik
Den impotente fogden
Den hårdföre fogden
Herredagsmannen som skulle avsätta kung Karl XII
Släktens förste ägare till Nilsagård
Karoliner-ryttaren
Horsbrott och skilsmässa
Gravstenarna på Slätthögs kyrkogård
Svåger-tvisten vid Allbo häradsrätt
Soldaten som drunknade
Betjänten och tullmästaränkan
Hundraåringen som bara var i 3 socknar under sin levnad
Gabriel och Katarina i Skog
Riksdagsmannen Anders Johansson i Fägerhult
Sara Lena i Fägerhult
Handlaren Danjel i Mosshult
Storbonden som gifte sig med fadderbarnet
Mannen som räddade kvar Nilsagård i släkten
Bondfamiljen på Nilsagård i en brytningstid
Innehåll
Karta över förfädernas boställen
35
36
Karta över förfädernas boställen
Karta över mellersta och södra delen av Slätthögs sn samt västra delen av
Moheda sn. Förfädernas boställen är markerade i gult
37
Bondelandet Värend bildades under medeltiden i södra Småland. Det var
omgivet av tjocka skogar som möjliggjorde en särpräglad kultur som fanns
kvar under många sekel.
I denna skrift skildras ett antal förfäder från tidigt 1600-tal till tidigt 1900-tal
och lite om den miljö de levde i. Fram till mitten av 1800-talet var deras
landsbygd mycket lite berörd av vad som hände i Stockholm och övriga landet
med undantag av alla skatter och soldatutskrivningar som de drabbades av.
38