Rapport från Bergwallkommissionen, SOU 2015:52

Transcription

Rapport från Bergwallkommissionen
Betänkande av Bergwallkommissionen
Stockholm 2015
SOU 2015:52
SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst.
Beställningsadress: Fritzes kundtjänst, 106 47 Stockholm
Ordertelefon: 08-598 191 90
E-post: [email protected]
Webbplats: fritzes.se
För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer
på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.
Svara på remiss – hur och varför.
Statsrådsberedningen, SB PM 2003:2 (reviderad 2009-05-02)
En kort handledning för dem som ska svara på remiss. Häftet är gratis och kan laddas ner
som pdf från eller beställas på regeringen.se/remiss.
Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet.
Omslag: Elanders Sverige AB.
Tryck: Elanders Sverige AB, Stockholm 2015.
ISBN 978-91-38-24303-9
ISSN 0375-250X
Till statsrådet Anders Ygeman
Den 28 november 2013 beslutade regeringen (dir. 2013:107) att ge
en särskild utredare i uppdrag att utreda och redovisa rättsväsendets och vårdens agerande i samband med de brottmålsprocesser
som ledde till att Sture Bergwall dömdes för åtta mord. Även
advokaters och sakkunnigas agerande i samband med de aktuella
processerna omfattades av uppdraget. I uppdraget ingick även att
analysera om det förekommit brister i rättsväsendets och vårdens
agerande i samband med brottmålsprocesserna och om bristerna i
sådant fall var strukturella. Slutligen ingick i uppdraget att ta ställning till om det var nödvändigt att genomföra förändringar av något
slag. Genom tilläggsdirektiv den 30 oktober 2014 förlängdes den
ursprungliga redovisningstiden till den 5 juni 2015 (dir. 2014:138).
Professor emeritus Daniel Tarschys förordnades den 28 november
2013 till särskild utredare. Att som experter biträda den särskilde
utredaren förordnades samma dag professorn vid Stockholms
universitet Petter Asp, professor emeritus Kjell Asplund, lagmannen vid Solna tingsrätt Mari Heidenborg, rättssakkunnige vid
Justitiedepartementet Mikael Kullberg och spesialrådgiver i Domstoladministrajonen Tor Langbach.
Som sekreterare i utredningen anställdes från och med den
15 december 2013 hovrättsassessorn Cecilia Ahlström och från och
med den 16 juni 2014 hovrättsassessorn Carolina Granlund. Kommittéadministratören Suzanne Gyllenswärd har varit utredningen
behjälplig med administrativa göromål och textredigering.
Utredningen har antagit namnet Bergwallkommissionen
(Ju 2013:18).
Härmed överlämnas betänkandet Rapport från Bergwallkommissionen (SOU 2015:52). Arbetet har bedrivits i nära samråd med
experterna som i allt väsentligt har ställt sig bakom den redovisade
granskningen, liksom analysen och övervägandena. Betänkandet är
därför skrivet i vi-form. Skilda uppfattningar i enskildheter och
beträffande formuleringar kan dock ha förekommit utan att detta
har behövt komma till uttryck i något särskilt yttrande.
En underlagspromemoria av Kjell Asplund har fogats till betänkandet.
Utredningens uppdrag är med detta slutfört.
Stockholm i juni 2015
Daniel Tarschys
/Cecilia Ahlström
Carolina Granlund
Innehåll
Sammanfattning ................................................................ 17
Summary .......................................................................... 23
1
Inledning .................................................................. 29
2
Utredningens uppdrag och arbete................................ 33
2.1
Utredningens uppdrag ............................................................ 33
2.2
Utredningens arbete ............................................................... 34
2.3
Betänkandets disposition och utformning ............................ 36
3
Allmänna utgångspunkter ........................................... 39
3.1
Inledning.................................................................................. 39
3.2
Gällande rätt ............................................................................ 39
3.2.1
Förundersökningsarbetet och åklagarens roll
under huvudförhandlingen...................................... 39
3.2.2
Domstolens ansvar .................................................. 49
3.2.3
Advokatens roll ....................................................... 55
3.2.4
Sakkunnigbevisning ................................................. 58
3.2.5
Resningsprocessen i brottmål ................................. 64
3.2.6
Påföljden rättspsykiatrisk vård ............................... 67
3.2.7
Övrigt ....................................................................... 70
3.3
Rättspsykologi och psykoterapi ............................................. 70
3.3.1
Allmänt om rätts- och minnespsykologi ............... 70
3.3.2
Allmänt om psykoterapi ......................................... 79
3.3.3
Diskussionen kring grupptänkande ....................... 82
3.4
Vårdmiljön och vårdens inriktning på Säters sjukhus .......... 83
5
Innehåll
SOU 2015:52
4
Sture Bergwalls bakgrund, vård och diagnoser .............. 85
4.1
Inledning ................................................................................. 85
4.2
Sture Bergwalls tidigare brottslighet och
rättspsykiatriska undersökningar .......................................... 86
4.3
Sture Bergwalls kontakter med psykiatrisk vård och
psykoterapi före 1991 ............................................................. 89
4.4
Den rättspsykiatriska vården efter 1991 ............................... 92
4.4.1
Psykoterapins omfattning och inriktning ............. 92
4.4.2
Olika teman som behandlades i psykoterapin....... 97
4.4.3
Framsteg i psykoterapin ....................................... 100
4.4.4
Sture Bergwalls kontakter med
psykoterapeuten efter 2001 .................................. 101
4.4.5
Vårdplaneringen vid Säters sjukhus ..................... 101
4.4.6
Utflykter, frigång och permissioner .................... 103
4.4.7
Besök...................................................................... 103
4.4.8
Särskilda vårdhändelser ......................................... 104
4.4.9
Relationer till vårdpersonal och medpatienter .... 104
4.4.10 Anmälningar och tillsyn ....................................... 105
4.5
Sture Bergwalls läkemedelsbehandling................................ 107
4.5.1
Termer och begrepp .............................................. 107
4.5.2
Läkemedelsbehandlingen fram till 1992 .............. 109
4.5.3
Läkemedelsbehandlingen från 1992 till 2001 ...... 109
4.5.4
Läkemedelsbehandlingen från 2001 och framåt .. 110
4.6
Sture Bergwalls personlighetsdrag och psykiatriska
symtom.................................................................................. 111
4.6.1
Sture Bergwalls personlighet ................................ 111
4.6.2
Journaluppgifter om Sture Bergwalls
psykiatriska symtom ............................................. 113
4.7
Psykiatriska bedömningar .................................................... 115
4.7.1
Psykiatriska bedömningar under åren 1991 till
2001 ........................................................................ 116
4.7.2
Psykiatriska bedömningar från 2002.................... 118
6
SOU 2015:52
Innehåll
5
Redogörelsen för mordutredningar och
domstolsprocesser ................................................... 125
6
Charles Zelmanovits................................................. 129
6.1
Inledning................................................................................ 129
6.2
Sökandet efter Charles Zelmanovits och
förundersökningen................................................................ 130
6.2.1
Genomförda åtgärder före Sture Bergwalls
erkännande ............................................................. 130
6.2.2
Polisförhör, vallningar och rekonstruktion
med Sture Bergwall ................................................ 131
6.2.3
Övrig utredning ..................................................... 148
6.2.4
Särskilt om advokaten, de sakkunniga och
vården under förundersökningen ......................... 153
6.3
Tingsrättsprocessen .............................................................. 158
6.3.1
Förberedelsen inför huvudförhandlingen ............ 158
6.3.2
Huvudförhandlingen ............................................. 161
6.3.3
Piteå tingsrätts dom............................................... 166
6.4
Resningsprocessen ................................................................ 167
6.4.1
Inledning ................................................................ 167
6.4.2
Åklagarens resningsansökan ................................. 168
6.4.3
Sture Bergwalls yttrande ....................................... 169
6.4.4
Hovrättens för Övre Norrland beslut.................. 170
6.5
Luleå tingsrätts frikännande dom ........................................ 172
6.6
Kommissionens iakttagelser och bedömningar .................. 172
6.6.1
Brottsutredningens och förhörens
genomförande ........................................................ 172
6.6.2
Vallningen och rekonstruktionen den 21
augusti 1994 ........................................................... 176
6.6.3
Vad fick tingsrätten veta?...................................... 177
6.6.4
Advokaten .............................................................. 180
6.6.5
De sakkunniga ....................................................... 181
6.6.6
Vården .................................................................... 183
6.6.7
Tingsrättens processledning och
bevisprövning ......................................................... 184
7
Innehåll
SOU 2015:52
7
Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis ..................... 189
7.1
Inledning ............................................................................... 189
7.2
Förundersökningen .............................................................. 190
7.2.1
Polisutredningen före Sture Bergwalls
erkännande............................................................. 190
7.2.2
Polisförhör, vallning och rekonstruktion med
Sture Bergwall........................................................ 193
7.2.3
Övrig utredning..................................................... 205
7.2.4
Särskilt om advokaterna, de sakkunniga och
7.3
7.3.1
Förberedelsen inför huvudförhandlingen............ 210
7.3.2
Huvudförhandlingen ............................................ 213
7.3.3
Gällivare tingsrätts dom........................................ 220
7.4
Resningsprocessen................................................................ 221
7.4.1
Inledning................................................................ 221
7.4.2
Åklagarens resningsansökan................................. 222
7.4.3
Sture Bergwalls yttrande ....................................... 223
7.4.4
Hovrättens för Övre Norrland beslut ................. 223
7.5
Gällivare tingsrätts frikännande dom .................................. 225
7.6
7.6.1
genomförande........................................................ 225
7.6.2
Rekonstruktionen den 10 juli 1995 ...................... 228
7.6.3
Vad fick tingsrätten veta? ..................................... 229
7.6.4
Advokaterna .......................................................... 231
7.6.5
De sakkunniga ....................................................... 233
7.6.6
Vården .................................................................... 235
7.6.7
bevisprövning ........................................................ 236
8
SOU 2015:52
Innehåll
8
Yenon Levi .............................................................. 241
8.1
Inledning................................................................................ 241
8.2
8.2.1
erkännande ............................................................. 242
8.2.2
Polisförhör, vallning och rekonstruktioner
8.2.3
Övrig utredning ..................................................... 264
8.2.4
Särskilt om advokaten, den sakkunnige och
8.3
8.3.1
Förberedelsen inför huvudförhandlingen ............ 276
8.3.2
Huvudförhandlingen ............................................. 277
8.3.3
Falu tingsrätts dom................................................ 283
8.4
Resningsprocessen ................................................................ 285
8.4.1
Inledning ................................................................ 285
8.4.2
Sture Bergwalls resningsansökan .......................... 286
8.4.3
Åklagarens yttrande .............................................. 287
8.4.4
Svea hovrätts beslut ............................................... 288
8.5
Falu tingsrätts frikännande dom .......................................... 291
8.6
8.6.1
genomförande ........................................................ 291
8.6.2
Vallning och rekonstruktioner ............................. 295
8.6.3
Vad fick tingsrätten veta?...................................... 297
8.6.4
Advokaten .............................................................. 299
8.6.5
Den sakkunnige ..................................................... 300
8.6.6
Vården .................................................................... 301
8.6.7
bevisprövning ......................................................... 302
9
Innehåll
SOU 2015:52
9
Therese Johannessen ............................................... 309
9.1
Inledning ............................................................................... 309
9.2
9.2.1
erkännande............................................................. 310
9.2.2
Polisförhör och vallningar med Sture Bergwall... 312
9.2.3
Övrig utredning..................................................... 335
9.2.4
Särskilt om advokaten, de sakkunniga och
9.3
9.3.1
Förberedelsen inför huvudförhandlingen............ 345
9.3.2
Huvudförhandlingen ............................................ 346
9.3.3
Hedemora tingsrätts dom..................................... 353
9.4
Resningsprocessen................................................................ 360
9.4.1
Inledning................................................................ 360
9.4.2
Sture Bergwalls resningsansökan ......................... 361
9.4.3
Åklagarens yttrande .............................................. 362
9.4.4
Svea hovrätts beslut............................................... 363
9.5
Falu tingsrätts frikännande dom.......................................... 365
9.6
9.6.1
genomförande........................................................ 366
9.6.2
Vallningar............................................................... 370
9.6.3
Vad fick tingsrätten veta? ..................................... 372
9.6.4
Advokaten ............................................................. 377
9.6.5
De sakkunniga ....................................................... 378
9.6.6
Vården .................................................................... 379
9.6.7
bevisprövning ........................................................ 380
10
SOU 2015:52
10
Innehåll
Trine Jensen ........................................................... 385
10.1 Inledning................................................................................ 385
10.2 Förundersökningen .............................................................. 386
10.2.1 Polisutredningen före Sture Bergwalls
erkännande ............................................................. 386
10.2.2 Polisförhör, vallningar och rekonstruktion
10.2.3 Övrig utredning ..................................................... 399
10.2.4 Särskilt om advokaten, de sakkunniga och
10.3 Tingsrättsprocessen .............................................................. 408
10.3.1 Förberedelsen inför huvudförhandlingen ............ 408
10.3.2 Huvudförhandlingen ............................................. 409
10.3.3 Falu tingsrätts dom................................................ 417
10.4 Resningsprocessen ................................................................ 419
10.4.1 Inledning ................................................................ 419
10.4.2 Sture Bergwalls resningsansökan .......................... 420
10.4.3 Åklagarens yttrande .............................................. 422
10.4.4 Svea hovrätts beslut ............................................... 422
10.5 Falu tingsrätts frikännande dom .......................................... 423
10.6 Kommissionens iakttagelser och bedömningar .................. 424
10.6.1 Brottsutredningens och förhörens
genomförande ........................................................ 424
10.6.2 Vallningarna och rekonstruktionen...................... 426
10.6.3 Vad fick tingsrätten veta?...................................... 427
10.6.4 Advokaten .............................................................. 429
10.6.5 De sakkunniga ....................................................... 431
10.6.6 Vården .................................................................... 432
10.6.7 Tingsrättens processledning och
bevisprövning ......................................................... 433
11
Innehåll
SOU 2015:52
11
Gry Storvik .............................................................. 439
11.1 Inledning ............................................................................... 439
erkännande............................................................. 440
11.2.2 Polisförhör, vallning och
demonstrationsförhör med Sture Bergwall ......... 442
11.2.3 Övrig utredning..................................................... 458
11.2.4 Särskilt om advokaten, de sakkunniga och
11.3.1 Förberedelsen inför huvudförhandlingen............ 465
11.3.2 Huvudförhandlingen ............................................ 466
11.3.3 Falu tingsrätts dom ............................................... 475
11.4 Resningsprocessen................................................................ 477
11.4.1 Inledning................................................................ 477
11.4.2 Sture Bergwalls resningsansökan ......................... 477
11.4.4 Svea hovrätts beslut............................................... 479
11.5 Falu tingsrätts frikännande dom.......................................... 482
genomförande........................................................ 482
11.6.2 Vallningen och demonstrationsförhöret ............. 485
11.6.3 Vad fick tingsrätten veta? ..................................... 485
11.6.4 Advokaterna .......................................................... 488
11.6.5 De sakkunniga ....................................................... 488
11.6.6 Vården .................................................................... 490
bevisprövning ........................................................ 491
12
SOU 2015:52
12
Innehåll
Johan Asplund ........................................................ 495
12.1 Inledning................................................................................ 495
erkännande ............................................................. 496
12.2.2 Sture Bergwall berättar för vården ........................ 496
12.2.3 Polisförhör och vallningar med Sture Bergwall ... 498
12.2.4 Förhör med övriga personer ................................. 522
12.2.5 Övrig utredning ..................................................... 527
12.2.6 Särskilt om advokaterna, de sakkunniga och
12.3.1 Förberedelsen inför huvudförhandlingen ............ 536
12.3.2 Huvudförhandlingen ............................................. 537
12.3.3 Sundsvalls tingsrätts dom...................................... 550
12.4 Överklagandet och Hovrättens för Nedre Norrland
beslut...................................................................................... 553
12.5 Resningsprocessen ................................................................ 553
12.5.1 Inledning ................................................................ 553
12.5.2 Sture Bergwalls resningsansökan .......................... 554
12.5.4 Hovrättens för Nedre Norrland beslut................ 555
12.6 Sundsvalls tingsrätts frikännande dom ................................ 557
genomförande ........................................................ 557
12.7.2 Vad fick tingsrätten veta?...................................... 560
12.7.3 Advokaterna........................................................... 562
12.7.4 De sakkunniga ....................................................... 564
12.7.5 Vården .................................................................... 564
bevisprövning ......................................................... 566
13
Innehåll
SOU 2015:52
13
Sammanfattande analys av det granskade materialet ... 575
13.1 Inledning ............................................................................... 575
13.2 Förundersökningsarbetet och presentationen av
utredningen vid huvudförhandlingarna............................... 579
13.2.1 Allmänt om förutsättningarna för
utredningsarbetet .................................................. 579
13.2.2 Förhören med Sture Bergwall .............................. 580
13.2.3 Vallningar och rekonstruktioner med Sture
Bergwall ................................................................. 585
13.2.4 Mer generella synpunkter på
utredningsarbetet .................................................. 589
13.2.5 Presentationen av förundersökningsmaterialet
vid huvudförhandlingarna..................................... 595
13.3 Domstolarna ......................................................................... 598
13.3.1 Inledning................................................................ 598
13.3.2 Processledningen................................................... 599
13.3.3 Bevisprövningen .................................................... 604
13.4 Advokaterna.......................................................................... 607
13.5 De sakkunniga ...................................................................... 609
13.6 Den rättspsykiatriska vården ............................................... 615
13.6.1 Inledning................................................................ 615
13.6.2 Psykoterapins inriktning och förutsättningar ..... 616
13.6.3 Läkemedelsbehandlingen ...................................... 620
13.6.4 Förhållandet mellan psykoterapin och
brottsutredningarna .............................................. 623
13.7 Resningsförfarandet ............................................................. 628
13.7.1 Inledning................................................................ 628
13.7.2 Åklagarens hantering av ärendena under
resningsprocesserna .............................................. 629
13.7.3 Besluten att lägga ned åtalen................................. 630
13.8 Frågor som kom i skymundan ............................................. 631
14
SOU 2015:52
14
Innehåll
Överväganden om förändringsbehov ........................... 637
14.1 Inledning................................................................................ 637
14.2 Starkare skydd för objektivitetsprincipen och
regleringen av åklagarnas arbete ........................................... 638
14.3 Utbildning och riktlinjer för utredningsarbetet i
brottmål ................................................................................. 641
14.4 Befäst den kontradiktoriska principen i brottmål............... 643
14.5 Advokaten måste vara lojal mot sin klient men får inte
främja orätt ............................................................................ 645
14.6 Sakkunnigbevisning .............................................................. 646
14.7 Förstärkt kunskapsförsörjning inom rättspsykiatrin ......... 648
Underlagspromemoria ...................................................... 653
Referenser ...................................................................... 691
Bilagor
Bilaga 1 Kommittédirektiv 2013:107.............................................. 701
Bilaga 2 Kommittédirektiv 2014:138.............................................. 707
Bilaga 3 Mötesförteckning .............................................................. 709
Bilaga 4 Seminariedeltagarförteckning ........................................... 711
15
Sammanfattning
Vårt uppdrag har varit att utreda och redovisa rättsväsendets och
vårdens agerande i samband med de brottmålsprocesser som ledde
till att Sture Bergwall blev dömd för åtta mord. Uppdraget har även
omfattat advokaters och sakkunnigas agerande i samband med de
aktuella processerna. Härutöver har vi haft att analysera om det
förekommit brister i agerandet och, om bristerna varit strukturella,
ta ställning till om det föreligger ett förändringsbehov.
Vid vår granskning av de olika aktörernas agerande har vi bland
annat gått igenom förundersökningar och tingsrättsakter, vallningsoch rekonstruktionsfilmer, Sture Bergwalls journal från Säters
sjukhus och därutöver träffat ett stort antal inblandade aktörer.
Inledningsvis bör framhållas att brottmålsprocesserna har inneburit stora utmaningar för såväl rättsväsendet som vården. Det har
varit fråga om en misstänkt som varit psykiskt sjuk och som redan
tidigare var dömd för våldsbrott när han började erkänna mord som
skett för länge sedan. Vår bedömning sker efter återtagna erkännanden och upphävda domar.
Vår granskning och analys utvisar i huvudsak följande.
En grundförutsättning för det efterföljande händelseförloppet
var att Sture Bergwall själv berättade om morden, gick in i rollen
som oberäknelig och hänsynslös mördare samt erkände morden vid
huvudförhandlingarna. Att en psykiskt sjuk person erkänner mord
utgör dock inte en tillräcklig förutsättning för fällande domar. Vid
vår granskning har vi iakttagit ett flertal bristfälliga ageranden som i
olika grad bidrog till att Sture Bergwall blev misstänkt, åtalad och
dömd.
I utredningsarbetet tog polis och åklagare stor hänsyn till Sture
Bergwalls särart och särskilda förutsättningar, något som bland
annat påverkade hur utredningsarbetet bedrevs och hur man ställde
sig till de uppgifter han lämnade. En allt för okritisk anpassning
17
Sammanfattning
SOU 2015:52
skedde till Sture Bergwalls egen förklaring till varför han hade så
svårt att lämna korrekta och utförliga uppgifter, nämligen att det
var svårt att närma sig och berätta om minnena från morden och att
han, som en följd av det, även kunde lämna avsiktligt felaktiga uppgifter, så kallade ”medvetna avvikelser”. Förklaringen tycks inte ha
ifrågasatts av utredarna. En bidragande orsak till det var sannolikt
den legitimitet som förklaringsmodellen, i vart fall indirekt, fick av
såväl Sture Bergwalls psykoterapeuter som den psykolog som anlitades som rådgivare till polis och åklagare. Utredarnas tilltro till
förklaringsmodellen innebar att knapphändiga eller felaktiga svar
inte behövde betyda annat än att Sture Bergwall hade svårt att
berätta eller att det handlade om ”medvetna avvikelser”.
Den rådgivande psykologen förespråkade dessutom en kognitiv
förhörsmetod för att hjälpa Sture Bergwall att minnas. Metoden
anpassades dock inte till att det, i de specifika fallen, var av stor
betydelse att utredningsfynd inte förmedlades till Sture Bergwall
vars erkännanden skulle kontrolleras mot faktiska fynd och omständigheter. Följden blev att man i flera avseenden frångick sedvanliga förhörs- och utredningsmetoder och att Sture Bergwall på
olika sätt kom att bli vägledd i sitt berättande. Han fick även
kännedom om vissa omständigheter som hans erkännande egentligen borde kontrollerats mot.
Även under rättegångarna togs särskild hänsyn till Sture Bergwalls
särskilda förutsättningar vilket innebar att tingsrätterna godtog ett
sämre underlag för sin bedömning. Tingsrätterna avsade sig även
delar av det kontrollsystem som finns inbyggt i processordningen till
skydd för den enskildes rättssäkerhet. Bland annat tilläts åklagaren
att höra förhörsledaren och andra poliser om vad Sture Bergwall
hade berättat under förundersökningen. Detta tycks ha skett utan
någon kontroll mot det bakomliggande förhörsmaterialet.
Förundersökningarna bedrevs inte tillräckligt brett och förutsättningslöst och med beaktande av alternativa händelseförlopp.
Utredarna och åklagaren måste i flera fall anses ha frångått den lagstadgade objektivitetsprincipen. En bidragande orsak till det var
sannolikt att de mer tongivande aktörerna – det vill säga förhörsledaren, åklagaren, Sture Bergwalls psykoterapeut från våren 1994
och den rådgivande psykologen – bibehöll sina roller under hela
den tid som utredningarna pågick. Inom denna grupp tycks det ha
utvecklats ett grupptänkande och en strävan efter samsyn. För-
18
SOU 2015:52
Sammanfattning
utom ett stort antal kontakter mellan utredarna och psykoterapeuten kring hanteringen av Sture Bergwall närvarade psykoterapeuten vid flera förhör samt vid flertalet vallningar, rekonstruktioner och domstolsförhandlingar. Den viktigaste förmedlande länken mellan brottsutredningarna och psykoterapin var dock Sture
Bergwall själv.
Härutöver påverkades utgången av att tingsrättsförhandlingarna
inte var kontradiktoriska till sin karaktär eftersom såväl åklagaren
som försvaret argumenterade för fällande domar. Med undantag för
den sista rättegången, där målsägandebiträdet argumenterade för en
fällande dom, ifrågasattes varken erkännandets riktighet eller det
sätt som utredningarna lades fram inför domstolen. Vår bedömning
är att åklagaren inte presenterade utredningarna på ett tillräckligt
objektivt och rättvisande sätt. Det faktum att Sture Bergwalls
advokater inte särskilt uppmärksammade bristerna i åklagarens
presentation eller andra brister i utredningsarbetet kan förklaras
utifrån advokatens lojalitetsplikt mot klienten. Så länge advokaterna inte var övertygade om Sture Bergwalls oskuld hade de att
utgå från Sture Bergwalls erkännande av morden och dennes önskan att bli dömd.
Tingsrätterna bedömde inte tillräckligt noggrant utredningarnas
fullständighet och analyserade inte heller hur eventuella brister
inverkade på bevisvärderingen. Vidare tycks tingsrätterna inte ha
ställt tillräckligt höga krav på vilken bevisning som krävs för att
kunna döma någon för mord. Avsaknaden av kontradiktion kan ha
varit en bidragande orsak även till det.
Trots att rättegångsbalken föreskriver att domstolssakkunniga
ska vara ojäviga hade samtliga som förordnades i varierande grad
anlitats av åklagaren redan under förundersökningarna och i de
flesta fall även avgett utlåtanden till denne. Därmed uppstod en risk
för jäv. Jävsproblematiken var särskilt påtaglig för den rådgivande
psykologen och för den rättsläkare som återkommande anlitades i
utredningarna.
Vi ser anledning att ifrågasätta om den rådgivande psykologen i
sin roll som domstolssakkunnig i alla delar förmedlade kunskap
som var grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Vidare
tydliggjorde han inte att uppgiften om att Sture Bergwall hade varit
utsatt för övergrepp som barn, en uppgift som utgjorde en förut-
19
Sammanfattning
SOU 2015:52
sättning för hans utlåtande vid vissa av rättegångarna, inte hade
stöd i något annat än Sture Bergwalls egna uppgifter.
Under hela den period som Sture Bergwall erkände och dömdes
för mord medicinerades han med bensodiazepinpreparat. Kunskapen om att bensodiazepiner kan leda till att hämningar släpper var
vid den aktuella tiden begränsad. Däremot var det välkänt att preparaten var beroendeframkallande, något som i sig borde ha föranlett en större försiktighet från vården. Sture Bergwall kom att
utveckla ett svårt läkemedelsberoende.
Teorierna om bortträngda minnen och om att traumatiska barndomsupplevelser kunde återgestaltas i senare händelser – i Sture
Bergwalls fall mord – var vid tiden omdiskuterade och i viss mån
kontroversiella. Det tycks som om den psykoterapi som Sture
Bergwall fick på Säters sjukhus bland annat syftade till att hjälpa
Sture Bergwall att ta fram bortglömda minnen dels om barndomshändelser, dels om de mord som antogs återgestalta barndomshändelserna. Psykoterapeuterna förefaller inte i tillräcklig utsträckning ha beaktat risken för att falska minnen kunde skapas eller att
Sture Bergwall uppmuntrades att fabulera. Visserligen behöver
psykoterapi inte syfta till annat än att patienten ska må bättre.
Psykoterapeuterna kände dock väl till att uppgifter som kom fram
under terapin användes i mordutredningarna.
Mot denna bakgrund har vi gjort följande överväganden.
Flera av de brister vi iakttagit har varit en följd av enskilda
aktörers förhållningssätt och bedömningar. Den tid som nu förflutit sedan utredningsarbetet genomfördes och morddomarna meddelades innebär att tidsandan i dag är en annan och att samhället
delvis ser annorlunda ut. Flera av de områden vi granskat har utvecklats och vissa förändringsbehov som vi uppmärksammat har
därför redan tillgodosetts eller är på väg att tillgodoses.
Vi anser att vikten av polisers och åklagares objektivitetsplikt
bör betonas starkare. Vi ansluter oss därför till Förundersökningsutredningens förslag (SOU 2011:45) om att objektivitetsprincipen
bör regleras i lag även för åtgärder som vidtas innan en förundersökning har inletts samt efter att åtal har väckts.
Det är en strukturell brist att en och samma åklagare tilläts
ansvara för flera omfattande och svårbedömda mordutredningar
samt åtalsbeslut avseende samma misstänkt. Detsamma gäller frånvaron av granskning och kontroll av utredningsarbetet. Dessa bris-
20
SOU 2015:52
Sammanfattning
ter har föranlett riksåklagaren att inleda ett omfattande förändringsarbete. Eftersom det föreliggande förändringsbehovet kräver
detaljerade regleringar anser vi att förändringsarbetet även fortsättningsvis bör bedrivas inom Åklagarmyndigheten.
Rikspolisstyrelsens instruktioner för rekonstruktioner vid förundersökning om brott (RPS Rapport 1994:12) bör kompletteras
och eventuellt omarbetas. Ett sådant utvecklingsarbete hör naturligen hemma inom Polismyndigheten, som bör få ett särskilt regeringsuppdrag.
Poliser i brottsutredande tjänst bör kontinuerligt uppdateras om
förhörs- och utredningsmetoder, rådande kunskapslägen och nya
forskningsrön. Objektivitetsprincipen och efterlevnaden av den
bör återkommande diskuteras i organiserad form. Polismyndigheten bör få ett särskilt regeringsuppdrag att överväga om stödet
till metod- och kunskapsutveckling är rätt avvägt.
Vi vill framhålla vikten av att domstolar alltid behåller ett självständigt förhållningssätt till parterna och att domstolarna utövar
processledning med särskilt beaktande av den enskildes rättssäkerhet och en strävan efter bästa möjliga bedömningsunderlag. Såvitt
gäller domstolens ansvar för utredningens fullständighet ansluter vi
oss till Straffprocessutredningens förslag (SOU 2013:17) som innebär en begränsning av domstolens materiella processledning och att
svagheter i bevisningen i stället ska gå ut över åtalet och leda till att
åtalet ogillas.
Trots att sakkunnigutlåtanden vanligtvis får stort genomslag i
domstolarnas bevisvärdering kvalitetssäkras inte sakkunnigutlåtanden som åberopas i domstol. Möjligheten att inrätta ett system för
kvalitetssäkring av sakkunnigutlåtanden bör utredas.
Vi anser att staten och landstingen behöver ägna ökad uppmärksamhet åt rättspsykiatrin och den psykiatriska tvångsvården. Kunskapsutvecklingen behöver förstärkas. Regeringen bör ge Vetenskapsrådet i uppdrag att göra en översyn av den rättspsykiatriska
forskningen i Sverige utifrån ett internationellt perspektiv. Regeringen bör även ge Statens beredning för medicinsk utvärdering
(SBU) i uppdrag att se över på vilka områden inom rättspsykiatrin
som det finns behov av systematiska kunskapsöversikter.
Till betänkandet har även fogats en underlagspromemoria av
Kjell Asplund.
21
Summary
Our remit has been to investigate and report on the conduct of the
judicial and health care systems in connection with the criminal
proceedings that led to Sture Bergwall being convicted for eight
murders. The remit also included investigating the conduct of lawyers
and experts in connection with the proceedings in question. In
addition, we were to analyse whether there were flaws in this conduct
and, if such flaws were structural in nature, determine whether
changes need to be made.
In examining the conduct of the various actors we have analysed
preliminary investigations and district court files, films of visits to
the crime scenes and of reconstructions, and Sture Bergwall’s medical
records from Säter Hospital. We have also met with a large number
of the actors involved.
By way of introduction, it should be emphasised that these criminal proceedings posed great challenges for both the judicial and
health care systems. They concerned a suspect who was mentally ill
and had previous convictions for violent crimes when he began confessing to murders committed a long time ago. Our assessment was
made at a point in time after confessions had been retracted and the
judgments set aside.
Our examination and analysis primarily show the following.
A key factor in the events that subsequently unfolded was that
Sture Bergwall himself brought up the murders, assumed the role
of an unpredictable and ruthless killer, and confessed to the murders
in the main hearings. A mentally ill person confessing to murder is
not, however, sufficient reason for convictions to be made. In our
examination we have observed a number of flawed forms of conduct that, to varying extents, contributed to Sture Bergwall being
suspected, prosecuted and convicted.
23
Summary
SOU 2015:52
During the investigative process, police and prosecutors gave
great consideration to Sture Bergwall’s distinctive character and
particular circumstances, which affected how the investigation was
conducted and the approach to the information he provided. There
was overly uncritical adjustment to Sture Bergwall’s own explanation
for why he had such difficulty providing correct and detailed information, namely that it was difficult to revisit and recount memories
of the murders and that, as a result of this, he might provide intentionally incorrect information – “deliberate deviations”. This
explanation does not seem to have been questioned by investigators. One probable contributing factor was the legitimacy given
to this explanatory model, at least indirectly, by both Sture Bergwall’s
psychotherapists and the psychologist engaged as an adviser to
police and prosecutors. The investigators’ faith in this explanatory
model meant that scant or incorrect responses did not necessarily
have any significance other than that he had difficulty talking about
them or that they were “deliberate deviations”.
The advising psychologist also advocated a cognitive interview
method to help Sture Bergwall to remember. However, the method
was not tailored to the fact that, in the individual cases, it was very
important that investigative findings were not conveyed to Sture
Bergwall, whose confessions were to have been checked against
actual findings and circumstances. As a result, departures were
made in several respects from regular interview and investigation
methods, and Sture Bergwall’s account became directed in various
ways. He also learned about certain circumstances with which his
confessions should actually have been compared.
During the trials, too, special regard was given to Sture Bergwall’s
particular circumstances, which meant that the district courts
accepted a less sound basis for their assessment. The district courts
also waived parts of the control system that is built into the procedures to protect the legal security of the individual. For example,
the prosecutor was allowed to question the interrogator and other
police officers about what Sture Bergwall had said during the preliminary investigation. This seems to have taken place without any
checks against the underlying interrogation materials.
The preliminary investigations were not sufficiently broad and
unbiased and did not take sufficient account of alternative courses
of events. The investigators and prosecutor must be considered to
24
SOU 2015:52
Summary
have deviated on several occasions from the statutory principle of
objectivity. One contributing factor was probably the fact that
leading figures – the interrogator, the prosecutor, Sture Bergwall’s
psychotherapist as of spring 1994, and the psychologist engaged as
an adviser by the police and prosecutor – maintained their roles
throughout the course of the investigations. It appears that groupthink and a pursuit of consensus developed within this group. In
addition to a great deal of contact between the investigators and
the psychotherapist concerning the handling of Sture Bergwall, the
psychotherapist was present at several interviews, and at most of
the visits to the crime scenes, reconstructions and court proceedings. However, the most important intermediary link between the
criminal investigations and the psychotherapy was Sture Bergwall
himself.
In addition, the outcome was influenced by the fact that the
district court proceedings lacked the element of opposition, as both
the prosecutor and the defence argued for convictions. With the
exception of the last trial, at which the injured party counsel argued
for a conviction, the correctness of the confessions and the way in
which the investigations were presented to the court were never
questioned. Our assessment is that the prosecutor did not present
the investigations in a sufficiently objective and fair manner. The
fact that Sture Bergwall’s lawyers did not specifically draw attention
to the shortcomings in the prosecutor’s presentation or other flaws
in the investigative process may be explained by a lawyer’s duty of
loyalty to the client. As long as the lawyers were not convinced of
Sture Bergwall’s innocence, the only possible basis for their conduct was Sture Bergwall’s confessions to the murders and his desire
to be sentenced.
The district courts did not assess the completeness of the
investigations sufficiently carefully, nor did they analyse the impact
of any flaws in the investigations on the evaluation of evidence.
Moreover, the district courts do not seem to have set sufficiently
high standards for the evidence required to be able to convict a
person for murder. The absence of opposition may also have been
contributing factor in this.
Although the Swedish Code of Judicial Procedure requires
court experts to be unbiased, all of those appointed had, to varying
degrees, been engaged by the prosecutor during the preliminary
25
Summary
SOU 2015:52
investigations and, in most cases, also issued opinions to the
prosecutor. This meant that there was a risk of a conflict of interest. The issue of conflict of interest was particularly evident in
the case of the advising psychologist, and of the forensic doctor
who was repeatedly engaged in the investigations.
We find reason to question whether the advising psychologist,
in his role as court expert, consistently provided knowledge that
was based on science and tried and tested experience. Furthermore,
he did not make it clear that the claim that Sture Bergwall had
suffered abuse as a child – a claim that was a basis of his testimony
at some of the trials – was not supported by anything other than
Sture Bergwall’s own account.
Throughout the period during which he confessed to and was
convicted of murder, Sture Bergwall was being treated with benzodiazepines. At that time, there was limited awareness of the fact
that benzodiazepines can lead to disinhibition. It was, however,
well known that the medication was addictive, a fact that in itself
should have prompted greater caution on the part of the health care
services. Sture Bergwall subsequently became heavily addicted to
medication.
At the time, the theories concerning repressed memories and
the idea that traumatic childhood experiences could be re-enacted
in later events – murder, in Sture Bergwall’s case – were much
debated and, to some extent, controversial. It seems that the psychotherapy that Sture Bergwall received at Säter Hospital aimed, among
other things, to help him to recover repressed memories both of
childhood events and of the murders that were assumed to be a reenactment of those events. The psychotherapists do not appear to
have sufficiently considered the risk of false memories being created,
or of Sture Bergwall being encouraged to make up stories. It is true
that psychotherapy need have no other aim than to improve the
patient’s wellbeing. Nonetheless, the psychotherapists were well
aware that information that emerged during the therapy was used
in the murder investigations.
Against this backdrop, we have come to the following conclusions.
Several of the flaws we have observed were a result of the
approaches and judgements of individual actors. Times have changed
since the investigations were conducted and the murder convictions
26
SOU 2015:52
Summary
handed down and, in some ways, society is now different. Several
of the areas we have examined have developed and some of the
changes for which we have observed a need have therefore already
been realised, or are under way.
We consider that the importance of police officers’ and prosecutors’ duty of objectivity should be more strongly emphasised.
We therefore endorse the proposal of the inquiry on preliminary
investigations (SOU 2011:45) that the principle of objectivity should
also be regulated in law for measures taken before a preliminary
investigation is initiated and after prosecution proceedings have
commenced.
It is a structural flaw for the same prosecutor to be allowed to
be responsible for several comprehensive and difficult murder investigations and decisions on whether to prosecute with respect to
the same suspect. The same goes for the absence of scrutiny and
controls of the investigative process. These flaws have led the
Prosecutor-General to initiate a process of comprehensive change.
Because this change requires detailed regulation, we consider that
the change process should continue to be conducted at the Swedish
Prosecution Authority.
The National Police Board’s instructions for reconstructions in
preliminary investigations of crimes (RPS Rapport 1994:12) should
be supplemented, and possibly reworked. A development process
of this kind naturally belongs within the Police Authority, which
should receive a special mandate from the Government.
Police officers engaged in criminal investigations should be continuously updated on interview and investigation methods, the
current state of knowledge and the latest research findings. The
principle of objectivity and compliance with it should be discussed
in a regular and organised way. The Police Authority should receive
a special mandate from the Government to consider whether the
support for method and knowledge development is properly attuned.
We want to stress how important it is that courts always maintain an independent attitude to the parties, and that they direct
proceedings with particular attention to the legal security of the
individual, seeking the best possible basis for assessment. With
respect to the courts’ responsibility for the completeness of investigations, we concur with the proposals of the criminal proceedings inquiry (SOU 2013:17) to limit the courts’ material direction
27
Summary
SOU 2015:52
of proceedings, and that weaknesses in the evidence should lead to
the prosecution being dismissed.
Despite the fact that expert statements usually have a major impact on the courts’ assessment of the evidence, expert statements
cited in court are not quality-assured. The possibility of establishing a system of quality assurance of expert statements should be
investigated.
We consider that central government and the county councils
need to devote greater attention to forensic psychiatry and compulsory psychiatric care. Knowledge development needs to be reinforced. The Government should instruct the Swedish Research
Council to review forensic psychiatric research in Sweden from an
international perspective. The Government should also instruct the
Swedish Council on Health Technology Assessment to look at the
areas of forensic psychiatry in which there is a need for systematic
knowledge reviews.
A background memorandum by Kjell Asplund is also attached
to the report.
28
1
Inledning
Sture Bergwall dömdes 1991 för stöld, grov stöld och grovt rån till
sluten psykiatrisk vård. Under vårdtiden på Säters sjukhus berättade
han om ett flertal mord som han påstod sig ha utfört. Erkännandena lämnade han till psykoterapeuterna i psykoterapin, till annan
vårdpersonal samt i polisförhör. I vissa fall inleddes och fullföljdes
förundersökningar med efterföljande åtal. I några fall inleddes förundersökningar som senare lades ned när Sture Bergwall valde att
inte längre medverka i brottsutredningarna. I något fall var mordet
preskriberat och i andra fall var uppgifterna om begångna mord så
diffusa att formella förundersökningar inte inleddes. Enligt en sammanställning som polisen upprättade över personer som Sture
Bergwall påstått sig ha mördat och som presenterades vid en av
huvudförhandlingarna rörde det sig om totalt 29 mord i Sverige,
Norge och Finland mellan åren 1964 och 1993.
I samband med att Sture Bergwall började erkänna mord bytte
han namn till Thomas Quick. Enligt Sture Bergwall kom förnamnet
från hans första påstådda offer, Thomas Blomgren, och efternamnet
var moderns flicknamn. Han återtog sitt gamla namn 2002.
I samtliga fall erkände Sture Bergwall morden och en stor del av
bevisningen utgjordes av hans egna uppgifter. Detta resulterade i
att han under perioden 1994–2001 blev dömd för åtta mord till
rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
Under den aktuella tiden gick Sture Bergwall i regelbunden psykoterapi inom ramen för den rättspsykiatriska vården på Säters sjukhus.
Det massmediala intresset för Sture Bergwall och hans berättelser var redan från början stort. Polisutredningarna bevakades intensivt och i tidningarna skrevs ofta om fallen och om Sture Bergwall,
som också kallades Sätermannen. Redan vid den första huvudförhandlingen fanns det de som ifrågasatte hans erkännanden. De flesta
29
Inledning
SOU 2015:52
som framträdde i media verkar dock ha varit av uppfattningen att
han var rätt gärningsman. Under åren har ett flertal böcker om
Sture Bergwall och brottsutredningarna getts ut, både sådana där
hans erkännanden betraktades som riktiga och sådana där det påstods att erkännandena var falska. Sture Bergwall har själv skrivit en
bok i vardera kategorin.
Mot slutet av 1990-talet blev ifrågasättandena fler och de kritiska
rösterna starkare. I samband med att några personer på framträdande plats i massmedia kraftigt ifrågasatte erkännandena och
kallade Sture Bergwall för mytoman meddelade han i november
2001 att han tog ”time out”. Han beskrev i en debattartikel i
Dagens Nyheter att han inte längre tänkte medverka i några polisutredningar eftersom han kände sig sviken och allt för ifrågasatt för
att kunna fortsätta berätta om mord han begått. De läkemedel som
Sture Bergwall hade haft under den tid som brottsutredningarna
pågick fasades ut och han avslutade psykoterapin under 2002. Han
gick in i det som han senare har kallat för ”de sju tysta åren”.
I november 2006 lämnade anhöriga till Johan Asplund och
Charles Zelmanovits in en anmälan om allvarliga brister vid genomförandet av förundersökningarna och huvudförhandlingarna mot
Sture Bergwall till Justitiekanslern. De begärde att Justitiekanslern
skulle utreda påstådda missförhållanden och tjänstefel som begåtts
när Sture Bergwall dömdes för åtta mord. Justitiekanslern beslutade
att inte inleda förundersökning och inte heller i övrigt vidta någon
ytterligare åtgärd i ärendet.
I december 2008 sände Sveriges Television i programmet Dokument inifrån två dokumentärer av journalisten Hannes Råstam.
I dokumentärerna återtog Sture Bergwall sina erkännanden av morden.
I februari 2009 meddelade riksåklagaren att han inte inledde
någon förundersökning mot den åklagare och förhörsledare som
varit inblandade i samtliga mordärenden sedan de polisanmälts för
tjänstefel för hanteringen av mordutredningarna. Riksåklagaren
hänvisade till att de påstådda tjänstefelen begåtts mer än tio år tidigare och därmed var preskriberade. I samma beslut överlämnade
han dock till Riksenheten för polismål i Malmö att granska om det
fanns anledning för riksåklagaren att ansöka om resning till Sture
Bergwalls förmån.
30
SOU 2015:52
Inledning
Två månader senare, i april 2009, ansökte Sture Bergwall om
resning för mordet på Yenon Levi. I några av de efterföljande ärendena ansökte Sture Bergwall om resning, i andra fall ansökte åklagaren om resning till förmån för honom. Resning beviljades i samtliga fall. Åklagarna lade därefter ned åtalen varefter tingsrätterna
meddelade friande domar. Den sista friande domen vann laga kraft
den 26 november 2013.
Under hösten 2013 genomgick Sture Bergwall en rättspsykiatrisk undersökning och i mars 2014 beslutade förvaltningsrätten att
den slutna rättspsykiatriska vården skulle övergå till att bedrivas i
öppen form, det vill säga utanför sjukhuset. Den 16 april 2015
upphörde den rättspsykiatriska vården med särskild utskrivningsprövning helt.
Det har nu gått drygt tjugo år sedan den första morddomen mot
Sture Bergwall meddelades, fjorton år sedan Sture Bergwall valde
att inte längre medverka i ytterligare utredningar, sju år sedan Sture
Bergwall tog tillbaka sina erkännanden och ett och ett halvt år
sedan den sista frikännande domen meddelades. Nu finns även
Bergwallkommissionens rapport om vad som hände.
31
2
Utredningens uppdrag
och arbete
2.1
Utredningens uppdrag
Direktiven för vårt uppdrag beslutades vid regeringssammanträde
den 28 november 2013 (dir. 2013:107). Av direktiven framgår att
utredningens uppdrag har varit att utreda och redovisa rättsväsendets, advokaters, sakkunnigas och vårdens agerande i samband med
de brottmålsprocesser som ledde till att Sture Bergwall, tidigare
Thomas Quick, blev dömd för åtta mord. I uppdraget har även ingått att mot bakgrund av vår utredning analysera om det har förekommit brister i rättsväsendets och vårdens agerande i samband
med brottmålsprocesserna, och i sådant fall bedöma om bristerna
har varit strukturella. Slutligen har i uppdraget ingått att ta ställning
till om det är nödvändigt att genomföra förändringar i något avseende och, om sådana behov identifieras, att lämna fullständiga
ändringsförslag.
Vårt uppdrag har inte varit att bedöma eller uttala oss om
enskildas ansvar för eventuella brott eller annat som kunnat eller
kan komma att prövas av domstol. Vi ska inte heller överpröva
domstolars, myndigheters eller andra offentliga organs beslut.
Utredningen har genom regeringsbeslut den 30 oktober 2014 fått
förlängd tid för uppdraget till senast den 5 juni 2015 (dir. 2014:138).
Direktiven bifogas i bilaga 1 och 2.
33
Utredningens uppdrag och arbete
2.2
SOU 2015:52
Utredningens arbete
Vårt arbete påbörjades i december 2013 och har bedrivits i nära
samråd med experterna. Vi har haft tio sammanträden, varav ett
tvådagarssammanträde. Det har också förekommit omfattande
underhandskontakter med experterna i olika frågor.
Under arbetet har vi tagit del av en stor mängd skriftligt material.
Vi har med stöd av en för uppdraget utfärdad förordning (SFS
2014:7) även fått del av sekretesskyddat material som vi har behövt
för vår granskning. 1 Vi har emellertid varit återhållsamma med att
redovisa sådana uppgifter i betänkandet.
Vi har inhämtat tingsrätternas akter i de sex ursprungliga brottmålsärendena och hovrätternas akter i resningsärendena. I ett av
fallen var tingsrättens akt arkiverad hos landsarkivet i Härnösand
och vi lånade därför in motsvarande handlingar från åklagarkammaren i Luleå. Tingsrättsakterna innehåller bland annat förundersökningsprotokollen inklusive vallningsoch rekonstruktionsfilmer,
olika utlåtanden och yttranden, domstolarnas handläggningsbeslut
och huvudförhandlingsprotokoll. I ett fall har det dock saknats en
vallningsfilm i tingsrättens akt. Vi har även haft tillgång till vissa av
de oredigerade vallningsfilmer som inte varit ingivna till tingsrätterna. Vi har inte haft tillgång till polisens sidomaterial, den så kallade
slasken, utöver sådant som förekommit i resningsprocesserna.
Hovrätternas akter i resningsärendena innehåller bland annat resningsansökningarna och förklaringarna jämte bilagor samt hovrätternas beslut.
Vi har vidare haft tillgång till Sture Bergwalls journal och andra
handlingar från Säters sjukhus och rättspsykiatriska regionkliniken
i Växjö samt utlåtandet över den rättspsykiatriska undersökningen
som Sture Bergwall genomgick 2013. Härutöver har vi haft tillgång
till domar, journalhandlingar och andra dokument som rör Sture
Bergwall innan han kom till Säters sjukhus 1991.
Vi har, utöver sedvanlig och för uppdraget relevant fack- och
vetenskaplig litteratur, tagit del av de böcker som har publicerats
om Sture Bergwall. Enskilda personer har dessutom försett utredningen med skriftligt material med anknytning till vårt uppdrag. Vi
1
Regeringen har även i offentlighets- och sekretessförordningen infört en bestämmelse
(11 a §) om att den sekretess som enligt 42 kap. 1–4 §§ offentlighets- och sekretesslagen
gäller hos JK även ska gälla i den verksamhet som bedrivs av Bergwallkommissionen.
34
SOU 2015:52
har också tagit del av den omfattande medierapporteringen rörande
Sture Bergwall från den tiden då brottmålsprocesserna pågick och
från debatten under 2000- och 2010-talen.
Vi är medvetna om att det skriftliga materialet i sig innebär en
begränsning när det gäller att få klarhet i vad som förevarit vid till
exempel huvudförhandlingarna eller i psykoterapin. För att få ett så
brett underlag som möjligt för vår granskning, analys och bedömning har vi därför varit angelägna om att sammanträffa med personer
som varit direkt inblandade i brottmålsprocesserna. Vi har därför
träffat bland annat Sture Bergwall, åklagaren, några av förhörsledarna, två av de sakkunniga, de flesta av domarna, advokaterna
och några anhöriga till offren. Härutöver har vi träffat personer
direkt inblandade i vården av Sture Bergwall, såsom båda psykoterapeuterna, läkare och annan vårdpersonal vid Säters sjukhus. Vi
har även besökt Säters sjukhus. Dessa möten har syftat till att få del
av bedömningar av det inträffade och få en bredare bild av skeendena än vad som framgår av det skriftliga materialet. Vi har även
samtalat med åklagare och en advokat som varit inblandade i resningsprocesserna.
Härutöver har vi genomfört ett stort antal möten med andra
enskilda personer samt företrädare för myndigheter, organisationer
och yrkesföreningar med erfarenheter och kunskap om de frågor
som aktualiserats i vårt arbete, såsom Polishögskolan, Sveriges
advokatsamfund, riksåklagaren, Rättsliga rådet vid Socialstyrelsen,
Rättsmedicinalverket och Styrgruppen för rättspsykiatrisk regionvård (SARV).
Under flera av avsnitten i betänkandet återger vi vad som framkommit vid de möten vi genomfört. Vi har också utbytt erfarenheter med den norska arbetsgruppen som har Riksadvokatens uppdrag
att gå igenom norska myndigheters behandling av Sture Bergwallsaken.
De flesta möten har genomförts av ordföranden, en eller båda
sekreterarna samt några eller alla experter. Sekreterarna har inhämtat
vissa uppgifter genom telefonsamtal med enskilda aktörer. En förteckning över personer som vi har samtalat med under utredningsarbetet finns i bilaga 3.
För att få ett bredare underlag för våra bedömningar arrangerade
vi i oktober 2014 två seminarier. Vid det första seminariet behandlades frågor med anknytning till rättspsykiatrin med företrädare för
35
SOU 2015:52
bland annat Socialdepartementet, rättspsykiatriska vårdgivare, Sveriges
Kommuner och Landsting (SKL), myndigheter och yrkesföreningar.
Vid det andra seminariet diskuterades frågor med anknytning till
förundersökningsarbetet, advokatens roll och sakkunnigbevisning
med åklagare och advokater. En förteckning över seminariedeltagare finns i bilaga 4.
2.3
Betänkandets disposition och utformning
Betänkandet är indelat i 14 kapitel.
Kapitel 1 innehåller en inledning med introduktion och bakgrundsbeskrivning till den aktuella saken och vad som har hänt.
I kapitel 2 behandlas utredningens uppdrag och arbete.
I kapitel 3 redovisas några allmänna utgångspunkter som är av
betydelse för den fortsatta framställningen. Kapitlet innehåller dels
ett avsnitt som beskriver gällande rätt, dels ett avsnitt som tar särskilt
sikte på rättspsykologi och psykoterapi samt en kortare historisk
beskrivning psykiatrivården vid Säters sjukhus.
I kapitel 4 redovisas Sture Bergwalls bakgrund, tidigare brottslighet, tidigare kontakter med rättspsykiatrisk vård och tidigare
diagnoser. Därefter följer en beskrivning och granskning av den
rättspsykiatriska vård som Sture Bergwall fick på Säters sjukhus
från 1991 och framåt, det vill säga parallellt med de aktuella brottmålsprocesserna.
Kapitel 5 innehåller en inledning till redogörelserna för vår
granskning av mordutredningarna och domstolsprocesserna. I
kapitel 6–12 återfinns dessa redogörelser. Varje mordutredning
med efterföljande domstolsprocess har fått ett eget kapitel. Utöver
de olika förundersökningarna innehåller dessa kapitel även en redogörelse för tingsrättsförhandlingarna, tingsrätternas bedömningar
samt mer kortfattat de efterföljande resningsprocesserna. Dessa
kapitel innehåller också de iakttagelser och bedömningar som vi
gjort i respektive ärende.
Fallredogörelserna är kronologiskt redovisade utifrån domsdatum. Två av mordutredningarna, rörande mordet på Trine Jensen
och Gry Storvik, behandlades vid samma rättegång men är redovisade i två olika kapitel, kapitel 10 och 11.
Utredningens sammanfattande analys finns i kapitel 13.
36
SOU 2015:52
I det sista kapitlet, kapitel 14, finns utredningens överväganden
om behovet av förändringar.
Till betänkandet har fogats en underlagspromemoria av Kjell
Asplund.
I betänkandet har vi valt att genomgående använda namnet Sture
Bergwall eftersom detta är det namn som han använder i dag. I de
citat från domar, utlåtanden och anteckningar som återges i betänkandet står dock namnet Thomas Quick, det namn som Sture
Bergwall hade vid tiden för morderkännandena. Även Sture Bergwalls
första psykoterapeut Kjell Långbergs har bytt namn (han hette
tidigare Kjell Persson). I betänkandet använder vi genomgående
namnet Kjell Långbergs, med undantag för de fall där hans tidigare
namn är återgivet i citat.
37
3
Allmänna utgångspunkter
3.1
Inledning
Innan vi presenterar vår granskning finns det skäl att erinra om
några viktiga utgångspunkter. Först sammanfattas relevant gällande
rätt avseende brottmålsprocessen och påföljden rättspsykiatrisk
vård. Därefter ges en kort beskrivning av några teman i den debatt
som under senare tid har förts kring rättspsykologi och psykoterapi. Avslutningsvis ges en kortare beskrivning av vårdmiljöns
utveckling på Säters sjukhus.
3.2
Gällande rätt
3.2.1
Förundersökningsarbetet och åklagarens roll
under huvudförhandlingen
Förundersökningen
Allmänt
Reglerna om förundersökningsarbetet återfinns dels i 23 kap. rättegångsbalken, dels i förundersökningskungörelsen (1947:948).
Förundersökning är den rättsliga beteckningen på den utredning
som bedrivs av polis eller åklagare när det finns skäl att anta att ett
brott som hör under allmänt åtal har begåtts. Det primära syftet
med en förundersökning är att utreda om det har begåtts ett brott
och vem som i så fall kan misstänkas för brottet. Utredningen ska
skapa underlag för åklagaren att besluta om det föreligger tillräckliga skäl för att väcka åtal.
En förundersökning ska inledas så snart det finns anledning att
anta att ett brott har begåtts, som hör under allmänt åtal. Beslutet
fattas av Polismyndigheten/Säkerhetspolisen eller åklagaren, men
om förundersökningen har inletts av Polismyndigheten/Säkerhets39
SOU 2015:52
polisen och saken inte är av enkel beskaffenhet ska ledningen av
förundersökningen övertas av åklagaren så snart någon skäligen kan
misstänkas för brottet. När någon skäligen misstänks för ett brott
ska denne bli underrättad om det.
Förundersökningen ska bedrivas så skyndsamt som möjligt.
Skälen för skyndsamhetskravet är dels att utredningen ska bedrivas
effektivt, dels att ett eventuellt straff ska följa snarast efter brottet.
Den som är misstänkt för allvarlig brottslighet blir under utredningstiden ofta häktad. Det är domstolen som, efter ansökan av
åklagaren, beslutar om det finns skäl att häkta den misstänkte. Om
det finns risk för att den misstänkte genom att undanröja bevis
eller på något annat sätt försvårar sakens utredning kan domstolen
även ge åklagaren tillstånd att begränsa den häktades kontakter
med omvärlden. Åklagarens beslut om sådana begränsningar kallas
för restriktioner. Vanliga restriktioner kan innebära att den häktade
inte får ta emot besök, post eller telefonsamtal från någon annan än
försvararen och inte heller läsa dagstidningar eller se på TV.
Vid förundersökningen ska protokoll föras över vad som förekommit av betydelse för utredningen. Protokollet ska ge en trogen
och rättvisande bild av allt som förekommit i samband med de
olika utredningsåtgärderna som är av betydelse för målet. Det utredningsmaterial som inte redovisas i det slutgiltiga förundersökningsprotokollet kallas för sidomaterial (”slask”). Sådant material
kan bestå av uppgifter som åklagaren inte anser har någon betydelse för utredningen. Det kan även vara uppgifter om brottsmisstankar som inte har lett till åtalsbeslut.
Det färdiga protokollet bildar underlag för åtalsfrågans bedömning och, om åtal väcks, för planeringen av huvudförhandlingen vid
domstolen.
Innan åklagaren fattar beslut i åtalsfrågan ska den misstänkte
och dennes försvarare få ta del av den slutförda utredningen i dess
helhet och dessutom få skäligt rådrum för att ta ställning till om
förundersökningen behöver kompletteras.
När åklagaren väl fattar beslut i åtalsfrågan anses förundersökningen också vara avslutad.
Om åklagaren väcker åtal ska åklagaren samtidigt ge in ett
exemplar av förundersökningsprotokollet till domstolen. Även den
misstänkte och dennes försvarare har rätt att få ett exemplar av
protokollet.
40
SOU 2015:52
Förundersökningsledarens ansvar
Som tidigare nämnts leds förundersökningen i mål som inte är av
enkel beskaffenhet av en åklagare. Förundersökningsledaren är ansvarig för förundersökningen och ska se till att utredningen bedrivs
effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas tillvara.
Förundersökningar bedrivs olika beroende på brottets karaktär
och omständigheterna i övrigt. Det saknas därför en detaljreglering
av förundersökningsledarens uppdrag. Juristkommissionen, som
tillsattes med anledning av mordet på statsminister Olof Palme,
uttalade dock att förundersökningsledarens uppgifter är att dra upp
riktlinjer för utredningsarbetet, att besluta om tvångsmedel och
andra åtgärder som ankommer på förundersökningsledaren, att
fortlöpande följa utredningsarbetet, att göra bedömningar och ge
direktiv för fortsatta åtgärder, att avsluta utredningsarbetet helt
eller delvis så snart förhållandena ger anledning till det samt att utöva kontroll över att utredningen bedrivs objektivt och på ett sätt
som tillgodoser enskildas rättssäkerhetsintressen (SOU 1987:72
Del 2 s. 296).
Även om åklagaren formellt leder förundersökningen anses
polisen ha ett ansvar för det praktiska genomförandet av utredningsarbetet (a.a. s. 112).
I omfattande mål har det under senare tid blivit vanligt att två
eller flera åklagare arbetar tillsammans under förundersökningen
och domstolsprocessen. Det är dock alltid endast en åklagare som
är ansvarig för förundersökningen och för att fatta beslut i åtalsfrågan. Det är inte tillåtet att dela på det ansvaret. Om den ordinarie
förundersökningsledaren av något skäl under en period är frånvarande kan dock en annan åklagare tillfälligt överta ledningen
(JO 2006/07 s. 54). Frågan om delat förundersökningsledarskap
har utretts av Förundersökningsutredningen. Utredningen har i sitt
slutbetänkande Förundersökning – objektivitet, beslag, dokumentation m.m. (SOU 2011:45), bland annat föreslagit att det i förundersökningskungörelsen (1947:948) införs en bestämmelse som
innebär att om det finns synnerliga skäl ska två eller flera åklagare
tillfälligt kunna dela på ledningen av förundersökningen. Enligt
utredningen är det framför allt vid vissa speciella situationer, till
exempel vid så kallade massgripanden eller större polisiära tillslag,
41
SOU 2015:52
som delat förundersökningsledarskap kan bli aktuellt. Förslaget
bereds för närvarande i Justitiedepartementet.
Objektivitetsprincipen
För all brottsutredande verksamhet gäller ett antal grundläggande
principer som ska trygga den enskildes rättssäkerhet och bland
annat säkerställa att en oskyldig person inte ska kunna dömas för
brott. En sådan princip är objektivitetsprincipen. I rättegångsbalken regleras objektivitetsprincipen under förundersökningen.
Enligt bestämmelsen ska inte bara de omständigheter som talar
emot den misstänkte utan även de som är gynnsamma för honom
eller henne beaktas under förundersökningen. Vidare ska bevis som
är till den misstänktes förmån tas tillvara.
Bestämmelsen ställer krav på att en brottsutredning ska bedrivas
brett, allsidigt och förutsättningslöst. Omständigheter och bevis
ska tas till vara oavsett om de är till den misstänktes nackdel eller
fördel. Förundersökningsledaren får således inte vara ensidigt inriktad på att säkra material som kan leda till en fällande dom. Tvärtom måste han eller hon under hela förundersökningen vara uppmärksam på möjligheten att den misstänkte kan vara oskyldig och
därför undersöka allt material som pekar i den riktningen. Detta
gäller även för det fall den misstänkte har erkänt brottet.
För att objektivitetsprincipen ska uppfyllas är det viktigt att förundersökningsledaren och de som deltar i utredningen inte från
början låser sig vid en viss hypotes, utan bedriver utredningen brett.
Under den senaste tiden har man inom polisen börjat uppmärksamma risken för så kallad konfirmeringsbias i utredningsarbetet.
Konfirmeringsbias är ett allmänmänskligt fenomen som innebär att
man har en tendens att söka efter information som ger stöd för
egna tidigare uppfattningar eller hypoteser. Tvetydig information
tenderar att tolkas som stöd för den uppfattning man redan har
i stället för som bevis mot den uppfattningen. Faktorer som tidspress, polisens yrkeskultur och det personliga engagemanget anses
öka risken för konfirmeringsbias. Utredare och förundersökningsledare som är medvetna om risken för konfirmeringsbias kan aktivt
motverka de negativa effekterna genom att medvetet söka, kon-
42
SOU 2015:52
struera och utreda alternativa hypoteser i förhör och förundersökningar.
Objektivitetsprincipen innefattar även en redovisningsplikt för
förundersökningsledaren. Om förundersökningsledaren låter hämta
in viss utredning som talar till den misstänktes förmån, får denna
utredning inte hållas utanför förundersökningen. JO har påtalat
vikten av att objektivitetsprincipen beaktas vid bedömningen av
vad som kan antas vara utan betydelse och därför inte ska tas med i
protokollet (JO 2007/08 s. 87, ”Fallet Ulf”). Även JK har uttalat
sig om detta och uppgett att det faktum att en åklagare underlåter
att i en förundersökning ta in för denne kända uppgifter som kan
vara till förmån för en misstänkt är allvarligt och medför en risk för
felaktiga bedömningar (JK beslut 2006-09-21, dnr 3704-04-21).
Objektivitetsprincipen anses utöver vad som ovan sagts gälla
dels innan en förundersökning har inletts, dels sedan åtal har väckts.
Detta utvecklas närmare nedan.
Vissa utredningsåtgärder under förundersökningen
Förhör. Förhör är en av de viktigaste informationskällorna under en
förundersökning. Förhör hålls som huvudregel vid ett personligt
möte, men kan även hållas per telefon.
Vid förhör med den misstänkte har försvararen i princip alltid
rätt att närvara. Vid förhör ska dessutom, om möjligt, ett så kallat
förhörsvittne närvara. Till förhörsvittne bör utses en person som är
trovärdig och opartisk, och syftet är att denne senare ska kunna
vittna om vad som förevarit under förhöret.
I dag utbildas poliser till att hålla förhör i enlighet med en
brittisk modell som kallas för PEACE-modellen. Akronymen
PEACE står för P: Plan and Prepare, E: Engage and Explain,
A: Account and Challenge, C: Closure och E: Evaluation. Denna
modell användes inte på nittiotalet, men strukturen återspeglar i
huvudsak vad många inom polisen även på nittiotalet ansåg kännetecknade ett bra förhör. PEACE-modellen innebär i korthet följande. Inför förhöret bör förhörsledaren förbereda sig noga och ta
reda på så mycket som möjligt om händelsen och den person som
ska höras. Förhörsledaren ska även skapa en god relation med den
hörde och minimera oros- och distraktionsmoment. Med hjälp av
43
SOU 2015:52
öppna frågor ska den hörde först få tillfälle att med egna ord
berätta. Detta för att inte styra den hörde åt något specifikt håll.
Därefter ska förhörsledaren ställa kontrollfrågor och ge den hörde
möjlighet att förtydliga eller fördjupa sin framställning.
Förhörsuppgifter som motsägs av utredningen eller av uppgifter
som den hörde tidigare har lämnat ska uppmärksammas och den
hörde ska konfronteras med det. Ledande frågor bör som huvudregel undvikas eftersom de kan uppfattas som försök av förhörsledaren att styra in den hörde på ett visst svar. Svar på ledande
frågor har dessutom lågt bevisvärde. Däremot kan ledande frågor
användas för att kritiskt granska den hördes berättelse. På det
sättet kan den hördes trovärdighet och uppgifternas tillförlitlighet
prövas. JO har uttalat att det under ett polisförhör med en misstänkt är tillåtet att ställa ledande frågor på samma sätt som det är
tillåtet att göra det under ett korsförhör vid en huvudförhandling
(JO 2013-02-22, dnr 2959-2011). Mot bakgrund av att även vittnen
och målsäganden i en rättegång kan få sina utsagor noggrant prövade ansåg JO att det kan finnas skäl att ställa ledande frågor även
till dem under polisförhör men att det kan strida mot kraven på
saklighet och objektivitet att söka frammana uttalanden på det
sättet. Enligt JO får bedömningen av vad som är tillåtet göras från
fall till fall och med beaktande av de skäl förhörsledaren haft för att
ställa sina frågor på det sätt han eller hon gjort.
Förhörsledaren får inte använda medvetet oriktiga uppgifter och
inte heller löften om förmåner, hot, tvång eller utmattning. En förutsättning för att hålla förhör är dessutom att förhörspersonen är i
sådan kondition att ett förhör kan genomföras. Enligt uppgifter
från Polishögskolan är rekommendationerna i dag att förhör inte
bör hållas med personer som är drog- eller medicinpåverkade.
Polishögskolan lär även ut att bensodiazepiner kan leda till att den
hördes funktioner mattas av, att den hörde får svårt att minnas
detaljer och att empatin försvinner. Denna kunskap är dock förhållandevis ny och kan inte ens i dag anses allmänt känd bland
poliser.
En särskild förhörsteknik, som i dag även ingår i polisutbildningen, är den kognitiva förhörsmetodiken, även kallad kognitiv
intervju. Metoden bygger på forskning om hur det mänskliga minnet
är organiserat och består av flera olika komponenter som anses
underlätta för den hörde att minnas. En del av den kognitiva för-
44
SOU 2015:52
hörsmetodiken går ut på att hjälpa den hörde att mentalt återetablera de yttre och inre förutsättningar som rådde vid den aktuella tidpunkten för att på det sättet lättare minnas det som hänt.
Metoden anses i första hand lämpad för målsäganden och vittnen
som är villiga att försöka bidra med så mycket minnesinformation
som möjligt, men kan även användas för gärningsmän som bestämt
sig för att försöka berätta så sanningsenligt som möjligt om vad
som inträffat.
Enligt Polisens metodstöd för grova våldsbrott (version 3, maj
2014) bör regelmässigt två förhörsledare samarbeta vid förhören
med den misstänkte. Någon sådan rekommendation fanns dock
inte på nittiotalet, även om det redan då förekom att man använde
sig av två eller flera förhörsledare i utredningar av grövre våldsbrott.
Förhör ska protokollföras och återges så nära det talade ordet
som möjligt. En exakt återgivning av förhöret i dialogform, det vill
säga en oredigerad utskrift från en ljudupptagning av förhöret, ger
ett bättre underlag jämfört med ett referat. Å andra sidan innebär
det ett avsevärt merarbete både vid utskrift och genomläsning.
Nedteckning i dialogform bör därför ske framför allt när tillförlitligheten i uppgifterna kan komma att ifrågasättas eller när förhörsuppgifterna utgör den huvudsakliga bevisningen.
Den hörde ska ges tillfälle att ta del av uppteckningen för att
godkänna eller korrigera den.
Förhörsprotokollen redovisas som huvudregel inte under huvudförhandlingen eftersom det endast är de förhör som genomförs i
domstolen som får beaktas i processen. Undantag från regeln kan
göras exempelvis om den hörde har avlidit eller är långvarigt sjuk.
Delar av ett förhörsprotokoll får även läsas upp om den som hörs
vid rättegången avviker från vad han eller hon tidigare har berättat
eller inte kan eller vill yttra sig.
Rekonstruktion och vallning. Det saknas uttryckligt författningsstöd för rekonstruktioner och vallningar. Reglerna för förhör anses
dock vara tillämpliga på vallningar och den typ av rekonstruktion
som här är av intresse, så kallad utsagerekonstruktion (JO 2010-05-21,
dnr 5353-2008).
45
SOU 2015:52
Vid en rekonstruktion ska den misstänktes försvarare tillåtas att
närvara och även, såvitt möjligt, ett förhörsvittne. Förundersökningsledaren beslutar vilka som därutöver får närvara.
År 1994 gav Rikspolisstyrelsen ut en rapport om rekonstruktioner
vid förundersökning om brott (RPS Rapport 1994:12). I rapporten
anges bland annat hur rekonstruktioner och vallningar ska genomföras. Rapporten anses fortfarande relevant och i Polisens metodstöd för utredning av grova våldsbrott hänvisas till rapporten. Av
dessa texter framgår bland annat följande.
En rekonstruktion är ett försök att återskapa ett händelseförlopp eller en brottsplats och syftar till att ge en tydligare bild av vad
som hänt och underlätta bedömningar av förhörsuppgifter och
kriminaltekniska fynd. En rekonstruktion som innebär att den
hörde får framföra sin personliga och normalt slutliga version av
händelseförloppet kallas för utsagerekonstruktion. I rapporten
beskrivs även andra typer av rekonstruktioner, däribland platsrekonstruktion, som är ett logiskt återskapande av en brottsplats
med utgångspunkt från spår, andra omständigheter, tidigare fotografier av platsen eller förhör med personer som varit på platsen
före eller efter händelsen.
Om utsagerekonstruktion anges bland annat följande. Den förhörsledare som hållit de tidigare förhören ska även hålla i rekonstruktionsförhöret. Visserligen påtalas att det finns en risk för att
den förhörsledaren ställer ledande frågor och korrigerar den misstänktes uppgifter utifrån vad den misstänkte tidigare har berättat.
Om en ny förhörsledare håller i rekonstruktionen finns å andra sidan
risken för att den hörde låser sig och känner sig osäker. Enligt
rapporten överväger fördelarna med att använda samma förhörsledare som tidigare, särskilt eftersom en erfaren och välutbildad
polis får anses vara väl medveten om påverkansriskerna.
En utsagerekonstruktion bör genomföras vid den ursprungliga
brottsplatsen, vid samma tidpunkt och under samma förhållanden
som rådde vid gärningstillfället. Figuranterna ska likna den person
de ska spela och vara klädda i samma slags kläder som bars vid den
verkliga händelsen. Även rekvisitan ska likna den ursprungliga.
I rapporten behandlas dock inte särskilt huruvida detta även bör
gälla när rekonstruktionen genomförs för att kontrollera uppgifterna från en misstänkt som självmant har erkänt ett brott.
46
SOU 2015:52
Rekonstruktionen ska inledas med en intervju av den hörde.
Under intervjun ska den hörde ange var rekvisitan och figuranterna
ska vara placerade och berätta om händelseförloppet i kronologisk
ordning. Därefter ska hela skeendet spelas upp. Påverkansfaktorer
ska undvikas och förhörsledaren får inte korrigera sådant som verkar felaktigt i sak. Figuranterna får inte ta egna initiativ utan enbart
agera efter anvisningar från huvudpersonen. Avslutningsvis ska förhörsledaren komplettera med frågor.
En rekonstruktion bör dokumenteras på film, och normalt ska ett
skeende återspeglas endast en gång. Om huvudpersonen av någon
anledning blir passiv ska rekonstruktionsledaren avbryta inspelningen.
Förundersökningsledaren, försvararen och eventuella sakkunniga som närvarar ska vara placerade så att de kan se och höra vad
som sker utan att störa. Dessa kan sedan begära kompletteringar
via förundersökningsledaren som, efter prövning, underrättar förhörsledaren om vilka detaljer som behöver klarläggas.
Vallning innebär att den hörde från ett visst utgångsläge förväntas kunna leda förhörsledaren till en plats av betydelse för utredningen och där peka ut vad han sett och gjort. En vallning ska i
tillämpliga delar gå till på samma sätt som en utsagerekonstruktion.
Även vallningar kan spelas in på film. Om en vallning innebär långa
sekvenser av eftersökning kan det ibland vara lämpligare att en
ljudupptagning görs och att den kompletteras med exempelvis
karta, skisser och fotografier.
Genomförandet av en rekonstruktion eller vallning kan presenteras vid en huvudförhandling genom uppspelning av filmen. Eftersom en sådan uppspelning innebär ett undantag från omedelbarhetsprincipen och principen om bevisomedelbarhet är det viktigt
att rätten ges möjlighet att kontrollera hur genomförandet har gått
till. Sådana uppgifter bör framgå av protokollet. Eftersom utsagerekonstruktioner och vallningar anses vara en form av förhör, ska
filmen visas för rätten först sedan förhöret med den tilltalade har
genomförts. Efter uppspelningen av filmen bör dock den hörde ges
möjlighet att kommentera rekonstruktionen och svara på frågor
från rätten eller parterna.
47
SOU 2015:52
Kriminalsökhund. Polisens hundverksamhet regleras i Rikspolisstyrelsens författningssamling 2011:2, Föreskrifter och allmänna
råd för polisväsendet 214-1, och behandlas även i Polisens metodstöd för utredning av grova våldsbrott.
En kriminalsökhund kan användas vid utredningar av allvarliga
brott och är en polishund med spetskompetens för att leta efter
döda kroppar och kroppsdelar. Kriminalsökhunden kan medverka
vid brottsplatser för kriminaltekniska undersökningar och söka
efter kroppsdelar, spår av kroppsvätska eller brända kroppsdelar.
Den kan användas för sökning inomhus, utomhus, i fordon och i
vatten, från båt eller fritt simmande och på isbelagda sjöar.
Åklagarens roll under huvudförhandlingen
Regleringen av objektivitetskravet i rättegångsbalken gäller enligt
sin ordalydelse bara vid förundersökningen. Objektivitetsprincipen
anses dock gälla även under brottmålsrättegången. I 1949 års kommentar till rättegångsbalken (Gärde m.fl. s. 294) föreskrivs att åklagaren vid fullföljande av sin uppgift är målsman för de allmänna
intressen som är förknippade med straffrättskipningen och att hänsynen till dessa intressen kräver inte enbart att den som förövat
brott fälls till ansvar utan även att inte någon oskyldig drabbas av
straff. Att objektivitetsprincipen gäller för åklagaren under hela
rättsprocessen framgår även av annan doktrin och uttalanden av
JO. I ”Fallet Ulf” (JO 2007/08 s. 87) uttalade JO att i och med att
åklagaren fattar beslut om att väcka åtal har denne tagit ställning i
skuldfrågan och att det därför är naturligt att åklagaren under
huvudförhandlingen främst argumenterar för en fällande dom. JO
påpekade vidare att det givetvis i första hand är försvararen som har
till uppgift att belysa de förhållanden som talar till förmån för den
tilltalade. Trots det får det enligt JO anses vara ett krav att åklagaren även under huvudförhandlingen förhåller sig objektiv och griper in för att undvika att en person felaktigt döms för ett brott.
Vidare har åklagaren alltid – oavsett om försvarare är närvarande
eller inte – en redovisningsplikt till följd av objektivitetsprincipen.
Fakta som gynnar försvaret och som kommer fram under förundersökningen eller därefter kan därför, enligt JO, inte undan-
48
SOU 2015:52
hållas försvaret eller domstolen. JO har även tidigare gjort liknande
uttalanden, se bland annat JO 1976/77 s. 94.
Förundersökningsutredningen har, i betänkandet Förundersökning – objektivitet, beslag, dokumentation m.m. (SOU 2011:45),
bland annat föreslagit att det i rättegångsbalken ska föras in bestämmelser om att objektivitetsprincipen även gäller dels innan en
förundersökning inletts, dels sedan åtal har väckts. Förslaget bereds
för närvarande i Justitiedepartementet.
3.2.2
Domstolens ansvar
Straffprocessuella utgångspunkter
Enligt Europakonventionen (artikel 6.2) gäller som grundläggande
princip att den som blivit anklagad för ett brott ska betraktas som
oskyldig till dess hans eller hennes skuld lagligen har fastställts
(oskyldighetspresumtionen). Det är åklagaren som har bevisbördan
för alla omständigheter som är av betydelse för åtalet. För att en
tilltalad ska dömas för ett brott ska domstolen vid sin prövning
komma fram till att det, genom den framlagda bevisningen, är ställt
utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till brottet.
Detta kan uttryckas så, att domstolen ska komma fram till att det
framstår som så osannolikt att det gått till på annat sätt än vad åklagaren gjort gällande att det kan betraktas som uteslutet.
Domstolen har en oberoende ställning gentemot parterna i en
rättegång. Domstolens roll är inte utredande (inkvisitorisk). Rättegången är i stället ackusatorisk, vilket i princip betyder att parterna
själva ansvarar för utredningen och att domstolen ska värdera det
som parterna har lagt fram inför domstolen. Domstolen är bunden
av det material som parterna har presenterat och får i sin bevisvärdering inte gå utöver detta.
Huvudförhandlingen präglas av muntlighet (muntlighetsprincipen) och omedelbarhet (omedelbarhetsprincipen). Muntlighetsprincipen (46 kap. 5 § rättegångsbalken) innebär att parterna ska
framställa sin sak muntligt inför rätten. Skriftliga inlagor eller
skriftliga anföranden får ges in eller läsas upp endast om domstolen
anser att det skulle underlätta förståelsen av ett anförande eller i
övrigt vara till fördel för handläggningen. Skriftlig bevisning och
annat skriftligt processmaterial ska föredras muntligt såvida inte
49
SOU 2015:52
rätten, efter parternas medgivande och en lämplighetsbedömning,
anser att en hänvisning i stället kan göras till handlingen i målet.
Materialet anses då upptaget utan att det läses upp. Omedelbarhetsprincipen (30 kap. 2 § rättegångsbalken) innebär att det endast
är sådant som har förekommit vid huvudförhandlingen som får
läggas till grund för domen. Domstolen får därför i sin bedömning
till exempel inte beakta sådant som förekommer i förundersökningsmaterialet men som inte har behandlats under huvudförhandlingen. Avsikten är att skapa goda förutsättningar för en värdering
av hela materialet i ett sammanhang och att underlätta för parterna
att avgöra vilka omständigheter som rätten får grunda sin dom på.
Domstolens processledning
Domarens möjlighet att vara självständigt verksam i brottmålsprocessen regleras i 46 kap. 4 § första och andra stycket rättegångsbalken. I det första stycket, som avser rättens formella processledning, anges att rätten ska se till att ordning och reda iakttas vid
handläggningen och att rätten kan bestämma i vilken ordning olika
frågor eller delar av målet ska behandlas. Den formella processledningen innebär bland annat att domaren ska se till att reglerna
om förfarandet i rättegången följs. Ett exempel på en sådan regel är
att ett vittne som huvudregel inte får närvara vid huvudförhandlingen innan förhöret med honom eller henne äger rum.
I paragrafens andra stycke, som reglerar rättens skyldighet att
bedriva materiell processledning, anges att rätten vid huvudförhandlingen ska se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Genom frågor och
påpekanden ska rätten försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i de uttalanden som görs. Rätten får även självmant inhämta bevisning och förelägga åklagaren att komplettera utredningen.
Domstolens ansvar för utredningens fullständighet är omdiskuterad av flera skäl, men framför allt på grund av risken för att
sådana åtgärder skulle bli till nackdel för den tilltalade. Med tiden
har domstolens utredningsansvar också i praktiken kommit att
tunnas ut. Vid den översyn av rättegångsförfarandet som gjordes i
betänkandet SOU 1982:26 berördes frågan om domstolens ansvar
för utredningens fullständighet. Rättegångsutredningen konstate50
SOU 2015:52
rade först att man, när rättegångsbalken kom till på 1930- och
1940-talen, ännu inte fullt vågade lita på att åklagare och försvarare
skötte sina åligganden på ett helt betryggande sätt. Lagstiftaren
ansåg sig därför tvungen att låta domstolarna ha kvar betydligt
större befogenheter för brottmåls utredande än vad som kom att
stadgas för tvistemålens del (s. 105). Rättegångsutredningen ansåg
dock att utvecklingen på åklagarsidan och den ökade förekomsten
av offentliga försvarare hade gjort att utredningen i större utsträckning än vad som förutsattes vid rättegångsbalkens tillkomst kunde
överlåtas åt parterna. Utredningen anförde även att det numera
torde råda en ganska bred enighet mellan domare, åklagare och
advokater om att domstolen normalt borde spela en mottagande roll
och i första hand låta parterna själva stå för utredningen (s. 108).
Rättegångsutredningen föreslog att möjligheten för rätten att förelägga åklagaren att komplettera utredningen skulle tas bort. Så
skedde dock inte, även om departementschefen uttalade att möjligheten torde komma till användning endast i extrema undantagsfall
och att domaren i första hand borde göra parterna uppmärksamma
på frågan och överlåta åt någon av dem att föra in det nya materialet i målet (prop. 1986/87:89 s. 109).
I betänkandet Brottmålsprocessen del 1 (SOU 2013:17) har
Straffprocessutredningen på nytt utrett frågan om domstolens
ansvar för den materiella processledningen (s. 213 ff.). Straffprocessutredningen uppger bland annat att det i dag är få domare
som utnyttjar möjligheten att fullständiga utredningen och att det
finns en bred enighet bland domare, advokater och åklagare om att
möjligheten för rätten att förelägga åklagaren att komplettera förundersökningen är obsolet och bör tas bort. Beträffande rättens
möjlighet att inhämta bevisning anser utredningen att detta kan
leda till att domarens opartiskhet kan bli ifrågasatt, samt att det
inte i förväg går att utesluta att ett inhämtat bevis blir till nackdel
för den tilltalade. Straffprocessutredningen anser att brister i utredningen i stället ska leda till att rätten ogillar åtalet och har föreslagit
författningsändringar som innebär begränsningar i domstolens
materiella processledning. De föreslagna ändringarna innebär att
rättens möjlighet att inhämta bevisning begränsas till att enbart
gälla påföljdsfrågor och att det krävs yrkande från part för att rätten
ska få förelägga åklagaren att komplettera utredningen.
Ändringsförslagen bereds för närvarande i Justitiedepartementet.
51
SOU 2015:52
Bevisprövning
Bevisföring
I svenska domstolar tillämpas fri bevisföring. Detta innebär att det
inte finns någon begränsning av vilka bevis som får läggas fram
under rättegången och inte heller av vilka bevis som får beaktas av
domstolen, förutsatt att de har presenterats under rättegången.
Däremot har parterna och domstolen att förhålla sig till två principer som kommer till uttryck i rättegångsbalken, nämligen ”principen om det bästa bevismaterialet” och ”principen om bevisomedelbarhet”.
Principen om det bästa bevismaterialet innebär att om en och
samma kunskapskälla utan svårighet kan utnyttjas på flera olika sätt
ska det bevismedel användas som medför den säkraste bevisningen.
Härav följer exempelvis att man ska sträva efter att höra ett vittne
som själv iakttagit eller varit med om ett händelseförlopp i stället
för ett vittne som fått kännedom om händelseförloppet genom
hörsägen.
Principen om bevisomedelbarhet innebär bland annat att tilltalade, vittnen och målsäganden ska höras direkt inför rätten. Förfarandet är även ett uttryck för principen om det bästa bevismaterialet eftersom det är svårare för rätten att bedöma berättelsens bevisvärde och vad vittnet egentligen menar om rätten inte får
se eller höra vittnet. Om förhörspersonen inte är närvarande finns
inte heller någon möjlighet för rätten och parterna att ställa kompletterande och klargörande frågor. Vissa undantag från regeln kan
dock göras bland annat om förhörspersonen har avlidit eller är
långvarigt sjuk. I en sådan situation kan uppgifter som förhörspersonen tidigare lämnat läggas fram genom uppläsning eller uppspelning av förhöret. Det finns även särskilda regler om bevisupptagning utom huvudförhandling som dock inte närmare behöver
beröras här.
Delar av ett tidigare förhör får även läsas upp när den som hörs
vid rättegången avviker från vad han eller hon tidigare har berättat
inför domstol, polis eller åklagare, eller inte kan eller vill yttra sig.
En part kan i det läget uppmärksamma rätten på avvikelsen och få
tillåtelse att läsa upp och åberopa den del av det tidigare förhöret
som avviker från den muntliga utsagan. De delar av förhöret som
har lästs upp och åberopats får läggas till grund för domen.
52
SOU 2015:52
Utredningens robusthet
För att domstolens prövning ska kunna ske på ett fullgott sätt
krävs att det underlag som domstolen ska värdera, det vill säga
åklagarens utredning och den åberopade bevisningen, är tillräckligt
fullständigt eller, med ett annat ord, tillräckligt robust. En fullständig utredning är nödvändig för att domstolen ska kunna utesluta alternativa såväl händelseförlopp som gärningsmän och ta
ställning till om det finns någonting i utredningen som väcker
”rimliga tvivel” om riktigheten i åklagarens gärningspåstående och
den tilltalades skuld. Domstolen måste därför, som ett led i sin
bedömning, undersöka och ta ställning till bland annat i vad mån
åklagarens påståenden om händelseförloppet i tillräckligt hög grad
är kontrollerade mot kända fakta och om övrig utredning är så
noggrant genomförd att eventuell ytterligare utredning inte skulle
riskera att väcka tvivel om riktigheten i gärningspåståendet. Genom
prövningen kan domstolen bedöma uppgifternas tillförlitlighet.
Prövningen av utredningens robusthet hänger därmed nära samman
med domstolens bevisvärdering och ställningstagande till om beviskravet är uppfyllt. I praktiken sker prövningen av utredningens
robusthet ofta parallellt med bevisvärderingen.
Om utredningen är utförligt genomförd kan domstolen känna
sig tillräckligt säker på att bedömningen inte skulle förändras om
ytterligare material skulle tillföras. Om utredningen däremot inte
är tillräckligt robust kan det innebära att åtalet ogillas eftersom
domstolen då inte kan veta vad ytterligare utredning skulle kunna
leda till.
Som vi redovisat ovan har domstolen enligt rättegångsbalken en
möjlighet att inhämta bevisning och domstolen kan även förelägga
åklagaren att komplettera utredningen. Den allmänt rådande uppfattningen i dag är dock (och var så även under 1990-talet) att detta
endast bör ske i undantagsfall och att brister i utredningen i stället
bör leda till att åtalet ogillas.
Beviskrav och bevisvärdering
Det är åklagaren som har bevisbördan i brottmål och som därmed
ska lägga fram tillräckligt stark bevisning till stöd för åtalet. Om
åklagaren inte lyckas med det ska den tilltalade frikännas.
53
SOU 2015:52
Den styrka som bevisningen måste ha för att ett brottspåstående ska anses bevisat kallas beviskrav. Vilken nivå som krävs finns
inte uttryckligen angivet i lagen. Av praxis följer dock att det för en
fällande brottmålsdom ska vara ”ställt utom rimligt tvivel” att en
tilltalad har begått det åtalade brottet. Detta kan uttryckas så, att
domstolen ska komma fram till att det framstår som så osannolikt
att det gått till på annat sätt än vad åklagaren gjort gällande att det
kan betraktas som uteslutet. Det uppställda beviskravet är strängt
för att undvika felaktigt fällande domar.
I svenska domstolar tillämpas fri bevisvärdering. Fri bevisvärdering innebär att det inte finns några lagregler som anger vilken
betydelse olika slags bevis ska tillmätas. Den rättsliga regleringen av
domstolarnas bevisvärdering återfinns i 35 kap. 1 § rättegångsbalken, och innebär att rätten efter samvetsgrann prövning av allt
som förekommit ska avgöra vad i målet som är bevisat. Av förarbetena (SOU 1938:44 s. 377–378) följer att regeln inte innebär
att domaren får grunda sitt avgörande på en rent subjektiv uppfattning rörande de olika bevisens värde. Övertygelsen ska i stället vara
objektivt grundad och stödjas på skäl som kan godtas av andra.
Även omständigheter som är allmänt veterliga och kända erfarenhetssatser får beaktas. Varje bevis ska värderas för sig och sedan
läggas samman med övrig utredning i målet. Grunderna för bedömningen ska klargöras i domskälen. Av domskälen ska även kunna
utläsas hur domstolen har värderat eventuella omständigheter och
bevis som talar i en annan riktning än mot det slut som tingsrätten
slutligt har kommit fram till.
Särskilt om betydelsen av ett erkännande
Om en tilltalad erkänner den åtalade gärningen är erkännandet inte
bindande för rätten. Ett erkännande tillmäts större vikt ju lindrigare brottet är. Vid bagatellartade förseelser som exempelvis hastighetsöverträdelser godtas i princip ett erkännande utan ytterligare
prövning. Vid allvarlig brottslighet krävs å andra sidan en noggrann
prövning av erkännandets riktighet.
Det går inte att utesluta att ett erkännande i vissa fall kan vara
falskt. Rätten måste därför i varje enskilt fall bedöma vilket bevisvärde erkännandet har. Enligt 35 kap. 3 § rättegångsbalken ska
54
SOU 2015:52
rätten pröva erkännandet och med hänsyn till omständigheterna ta
ställning till vilken verkan erkännandet har som bevis. I förarbetena
till rättegångsbalken (SOU 1938:44 s. 380) uttrycks detta så att
erkännandet inte har annan betydelse än andra upplysningskällor,
och att domaren sålunda har att pröva erkännandets sanning.
3.2.3
Advokatens roll
Av 21 kap. rättegångsbalken följer att den som är anhållen, häktad
eller misstänkt för ett brott som det inte är stadgat lindrigare straff
för än fängelse i sex månader, har rätt till en offentlig försvarare. En
offentlig försvarare utses av rätten. Till offentlig försvarare ska förordnas en advokat som är lämplig för uppdraget.
En advokat är ledamot av Sveriges advokatsamfund och skyldig
att följa de regler för advokatyrket som återfinns i dels rättegångsbalken, dels Sveriges advokatsamfunds Vägledande regler om god
advokatsed. En advokat står under tillsyn av advokatsamfundets
styrelse och disciplinnämnd och kan bli utesluten ur advokatsamfundet eller tilldelas en varning eller erinran om reglerna inte följs.
Enligt 8 kap. 4 § rättegångsbalken ska en advokat utföra sina
uppdrag redbart och nitiskt och iaktta god advokatsed. Advokaten
har tystnadsplikt avseende det som anförtrotts advokaten inom
ramen för advokatverksamheten.
Enligt 21 kap. 7 § rättegångsbalken ska en advokat som utför
uppdrag som försvarare med nit och omsorg tillvarata den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning.
Innebörden av god advokatsed utvecklas i första hand genom
advokatsamfundets regler och disciplinnämndens praxis (se NJA
2003 s. 403). Av advokatsamfundets Vägledande regler om god
advokatsed med kommentar, de genomgångar av disciplinnämndens
praxis som gjorts av Holger Wiklund (1973), Lars Bentelius och
Kristian Agneklev (1998) och Claes Peyron (2010), samt litteratur
på området framgår, såvitt här är av intresse, följande om god
advokatsed.
En advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot
klienten. Advokaten ska företräda och tillvarata klientens intressen
inom ramen för gällande rätt och god advokatsed. En advokat får
55
SOU 2015:52
inte främja orätt och ska, inom ramen för lojalitetsplikten, handla
på ett rättrådigt och hederligt sätt.
Advokaten har en absolut sanningsplikt mot klienten, vilket
innefattar såväl så kallad negativ som positiv sanningsplikt. Negativ
sanningsplikt innebär att advokaten inte får lämna felaktiga uppgifter till klienten och positiv sanningsplikt innebär att advokaten
dessutom är skyldig att upplysa klienten om allt som denne bör få
veta.
När en advokat är ombud i en rättegång (till exempel offentlig
försvarare) är advokaten skyldig att iaktta vad rättegångsbalken och
andra författningar om processen föreskriver. Han eller hon bör
dessutom, såväl under förundersökningen som under huvudförhandlingen, tillse att gällande regler och föreskrifter följs så att
klientens rättigheter tillvaratas på bästa sätt. Advokaten ska ordentligt sätta sig in i saken och driva denna med sådan omsorg och på
det sätt som god rättsskipning kräver.
En advokat får inte vilseleda motparten genom att medvetet
lämna en felaktig uppgift om ett faktiskt förhållande eller innehållet i rättsregel. En advokat får inte heller till domstol lämna en
uppgift som advokaten vet är osann och inte bestrida en uppgift
som advokaten vet är sann. Gentemot motparter och domstol har
advokaten med andra ord en negativ sanningsplikt.
En advokat får inte medverka till att bevis undertrycks eller förvanskas. En advokat är dock inte skyldig att lägga fram eller åberopa bevis eller lämna uppgift som talar till klientens nackdel om
det inte finns en laglig skyldighet att göra det. Detta innebär att
advokaten inte har någon positiv sanningsplikt gentemot någon
annan än sin klient. De lagliga skyldigheter som utgör undantag
från regeln saknar betydelse för vår genomgång.
Om inte särskilda skäl föranleder det är en advokat inte skyldig
att kontrollera att de uppgifter som klienten lämnar är riktiga. Om
uppgifterna är av mer uppseendeväckande art bör dock advokaten ha
viss skyldighet att göra vad som med rimliga kontroller är möjligt för
att undersöka uppgiftens riktighet. Som exempel på uppgifter som
kan behöva kontrolleras anger Curt Blomkvist, Försvararen (1987),
sådana uppgifter som, om de är oriktiga, lätt skulle kunna motbevisas till skada för klienten eller oförskyllt medföra skada för
någon annan.
56
SOU 2015:52
Som framgått ovan har alltså advokaten gentemot motparter och
domstolar en negativ, men ingen positiv, sanningsplikt. Advokaten
får med andra ord inte lämna uppgifter som han eller hon vet är
osanna, men har därutöver ingen skyldighet att föra fram sådant
som talar mot den misstänkte. Den tilltalade har dock å sin sida
ingen sanningsplikt, vilket innebär att han eller hon kan lämna
oriktiga uppgifter utan att riskera någon påföljd eller sanktion för
det. Om advokaten vet att klientens uppgifter är oriktiga får han
eller hon inte stödja dem. Det som avses är dock absolut vetskap
hos advokaten, och en advokat är inte skyldig att verka för att få
fram sanningen från klienten. Att klientens uppgifter verkar osannolika, eller att advokaten har bildat sig en uppfattning om verkliga
förhållanden som avviker från vad klienten påstår, innebär inte att
advokaten måste ta avstånd från vad klienten vill göra gällande.
När en klient exempelvis har psykiska störningar eller funktionsnedsättningar, är ung eller befinner sig i ett missbruk kan lojalitetsplikten innefatta svåra avvägningar. För närvarande pågår det en
diskussion inom advokatsamfundet om hur en advokat bör förhålla
sig till lojalitetsplikten i sådana situationer.
Om klienten inför domstol vill göra gällande någonting som
advokaten med säkerhet vet är osant, till exempel om klienten vill
erkänna ett brott som advokaten vet att denne inte begått, bör
advokaten inledningsvis diskutera saken med sin klient och konfrontera denne med de motsägelser som finns. Om klienten trots
det vill erkänna får advokaten, på grund av lojalitetsplikten gentemot
klienten, som huvudregel inte agera i strid mot klientens önskemål
vid huvudförhandlingen. Samtidigt måste advokaten hålla sig till
sanningsplikten gentemot domstolen.
En lösning som ofta förespråkas för denna situation är att advokaten frånträder uppdraget. Risken är dock stor att även nästa försvarare hamnar i samma dilemma, varför frånträdandet inte medför
någon slutlig lösning på problemet. Frånträdandet riskerar dessutom i sig att i viss mån skada klienten eftersom advokaten inte får
ljuga om skälen för sitt avträdande, utan i stället får försöka att ge
ett mer undvikande besked.
En annan lösning som förespråkas är att advokaten fullföljer
uppdraget men förhåller sig passiv för att inte bryta mot sanningsplikten gentemot domstol och motpart.
57
SOU 2015:52
I promemorian Advokatens uppdrag för svaga eller utsatta klienter
(2015) behandlar advokatsamfundet den situationen att försvararen
identifierar omständigheter som gör att han eller hon misstänker
att klienten är oskyldig. Advokatsamfundet har i det sammanhanget
uttalat att det kan finnas grund att påstå att det inte ligger i rollen
som försvarare att genom passivitet medverka till att en oskyldig
fälls till ansvar. Enligt advokatsamfundet borde försvararen kunna
ha en viss möjlighet att göra rätten uppmärksam på omständigheter
som talar för att klientens erkännande kan vara oriktigt. Om klienten lider av en psykisk sjukdom är försvararens handlingsutrymme
sannolikt mer omfattande än annars. Stor försiktighet är dock
enligt advokatsamfundet påkallad så att försvararens handlingssätt
inte kommer i konflikt med lojalitetsplikten mot klienten.
3.2.4
Sakkunnigbevisning
Allmänt om sakkunnigbevisning och sakkunniga
Sakkunnigbeviset är ett av flera bevismedel, skilt från till exempel
vittnesbeviset. Det huvudsakliga syftet med sakkunnigbeviset är att
tillföra målet erfarenhetssatser och omdömen som inte gemene
man har, som förutsätter särskilda erfarenheter och kunskaper av
den som lämnar uppgiften. Reglerna om sakkunnigbevisning återfinns i 40 kap. rättegångsbalken. Sakkunnigbevisning presenteras
för rätten antingen som en muntlig utsaga av en sakkunnig eller
genom ett skriftligt sakkunnigutlåtande.
Sakkunniga kan utses av rätten eller av parterna. Det senare är
det vanligaste. Man skiljer mellan det som brukar kallas för domstolssakkunnig, som förordnas av domstolen, och partssakkunnig
som anlitas av en part utan att vara förordnad av rätten. Terminologin finns inte i rättegångsbalken men är numera väl etablerad.
I princip kan alla sorters experter komma ifråga som sakkunniga
men de vanligaste är läkare, tekniker och psykologer. En sakkunnig
kan vara både en fysisk person eller en myndighet, till exempel
Rättsmedicinalverket eller NFC (Nationellt forensiskt centrum,
tidigare SKL).
En sakkunnig är, till skillnad från ett vittne, utbytbar. Det finns
som regel flera fackmän som har samma sakkunskap, medan vittnet
är unikt på det viset att han eller hon är ensam om sin iakttagelse.
58
SOU 2015:52
Att huvudsyftet med sakkunnigbevisning är att tillföra sakkunskap
hindrar dock inte att en sakkunnig även kan användas för att tillföra målet bevisfakta. Till exempel kan en rättsläkare anlitas som
sakkunnig i syfte att uttala sig om de iakttagelser som rättsläkaren
har gjort vid en rättsmedicinsk obduktion.
Vad den sakkunnige ska uttala sig om är beroende av hur uppdraget ser ut. Att endast tillföra erfarenhetssatser är sällan tillräckligt utan ofta krävs sakkunskapen även för att tillämpa en erfarenhetssats både på befintliga bevisfakta och på sådana som den sakkunnige själv iakttagit, till exempel att en skada såg ut på ett visst
sätt. Därutöver tillför den sakkunnige ofta en erfarenhetssats, till
exempel att skador av den iakttagna typen orsakas av en viss sorts
händelser.
Sakkunnigutredningens karaktär av bevis innebär att domstolen
ska pröva dess bevisvärde. Högsta domstolen har uttalat att ett utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning ”till sin natur” är ett
sakkunnigutlåtande ”som kan bemötas” (NJA 2004 s. 702). Detta
gäller både bevisfakta och erfarenhetssatser. När den sakkunnige
tillämpar erfarenhetssatser på bevisfakta och drar en slutsats gör
den sakkunnige själv en bevisvärdering av materialet. I rättens bevisvärdering ingår sedan att bedöma om materialet tillåter den slutsats
som den sakkunnige dragit. Trots att det kan vara svårt för domstolen att ta ställning till bevisvärdet av såväl den sakkunniges iakttagelser som erfarenhetssatser och slutsatser som denne tillfört, är
det alltid domstolen som ensam har ansvaret för bevisvärderingen i
det enskilda fallet.
Högsta domstolen har uttalat att domstolarna inte okritiskt kan
utgå från vad som sägs av anlitade psykologiska experter och när
det är fråga om att bedöma någons trovärdighet måste domstolen
alltid göra en självständig bedömning som grundar sig på utredningen i målet i dess helhet (NJA 1992 s. 446). Vidare framhöll
Högsta domstolen att när domstolen värderar ett expertutlåtande
bör den utgå från att, även om utlåtandet har avgetts av en person
med vetenskaplig skolning, det inte är fråga om tillämpning av
någon exakt vetenskap. Domstolen måste också alltid beakta risken
för att en expert, möjligen omedvetet, identifierar sig med en av
parterna.
59
SOU 2015:52
Domstolssakkunnig
En domstolssakkunnig utses på begäran av part eller på domstolens
eget initiativ. Förutsättningen för anlitande av domstolssakkunnig
är att det anses nödvändigt för prövning av en fråga som kräver särskild fackkunskap. Med särskild fackkunskap avses sådan kunskap
som endast specialister eller experter har. Att rätten på eget initiativ kan förordna en sakkunnig hänger bland annat samman med
principerna för rättens materiella processledning. Det har ansetts
särskilt påkallat för rätten att förordna en domstolssakkunnig när
flera partssakkunniga har kommit till motstridiga slutsatser. En
åklagare kan dessutom begära att en domstolssakkunnig förordnas
av rätten redan under förundersökningsstadiet. I vissa situationer
saknar förundersökningsledaren befogenhet att själv anlita en sakkunnig, åklagaren kan till exempel inte besluta om rättspsykiatrisk
undersökning.
Om en domstolssakkunnig förordnas redan under förundersökningsstadiet kan dock reglerna om jäv aktualiseras beroende på när
under förundersökningsstadiet frågan uppstår. En domstolssakkunnig ska nämligen vara ojävig och opartisk. Detta uttrycks på
sådant sätt att en domstolssakkunnig inte får stå i sådant förhållande till saken eller endera parten att tillförlitligheten kan anses
förringad. En person som på en parts begäran redan har avgett ett
sakkunnigutlåtande, till exempel innan åtal väckts, bör endast undantagsvis kunna förordnas som domstolssakkunnig. Om en domstolssakkunnig förordnas trots att jäv föreligger, kan det kompenseras
genom att rätten tillmäter expertens utsaga ett lågt bevisvärde.
Innan en domstolssakkunnig förordnas bör rätten samråda med
parterna, även i fråga om vem som ska utses, men det är domstolen
som tar ställning till vilken expert som ska förordnas. Rätten ska då
pröva om experten är lämplig.
De kvalifikationer som kan ställas på en domstolssakkunnig är
vagt angivna i rättegångsbalken. Det framgår dock att en offentlig
domstolssakkunnig, det vill säga myndigheter och offentligt anställda som har att bistå med yttranden, förutsätts vara tillräckligt
kvalificerade för att kunna förordnas som domstolssakkunniga. För
privata domstolssakkunniga (privatanställda eller privata institutioner) krävs, utöver redbarhet, en skicklighet i ämnet. Rimligen bör
även en offentlig domstolssakkunnig vara skicklig i ämnet för att
60
SOU 2015:52
kunna förordnas även om det inte direkt framgår av lagtexten.
I vissa fall är kvalifikationskravet inskrivet i lag eller förordning. Så
är det till exempel beträffande kompetenskravet för läkare som
avger rättspsykiatriska utlåtanden (7 § tredje stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning).
Om rätten i tid får reda på brister i en sakkunnigs kvalifikationer kan bevisvärdet påverkas. Det är därför viktigt att rätten gör
en viss förhandsprövning av den sakkunniges kvalifikationer innan
ett förordnande. Enligt Henrik Edelstam (Sakkunnigbeviset s. 273)
bör detta gälla både domstolssakkunniga och partssakkunniga på
grund av deras ”funktionslikhet” trots att särskilda kvalifikationskrav inte finns för partssakkunniga, se nedan.
I förordnandet av den domstolssakkunnige bör rätten noggrant
ange ramarna för uppdraget och vilken fråga den sakkunnige ska
uttala sig om. Uppdraget bör ges skriftligen, även om det inte uttryckligen anges i lagtexten.
I regel bör rätten begära att en domstolssakkunnig avger ett
skriftligt utlåtande och när det gäller en privat domstolssakkunnig
ska det ske om inte rätten bestämmer något annat. I utlåtandet ska
den sakkunnige bland annat ange ”de skäl och omständigheter”
som ligger till grund för gjorda bedömningar.
En sakkunnig som avgett ett skriftligt utlåtande kan höras
muntligen vid huvudförhandlingen om någon av parterna begär det
och rätten inte finner att ett muntligt förhör uppenbart saknar
betydelse. En domstolssakkunnig som hörs inför rätten avlägger en
särskild sakkunniged. Sakkunnigeden omfattar bara det som den
sakkunnige uppger vid förhöret och inte vad som framgår av eventuellt tidigare lämnade skriftliga utlåtanden. Om en domstolssakkunnig muntligen lämnat oriktiga uppgifter kan denne dömas för
ovarsam utsaga (15 kap. 3 § brottsbalken).
Partssakkunnig
En sakkunnig som anlitas av en part, till exempel åklagaren eller
den tilltalade, kallas partssakkunnig. Att en part åberopar egen sakkunnig är betydligt vanligare än att rätten förordnar en domstolssakkunnig. Utrymmet för tillåtandet av partssakkunnig är vidare än
för utseende av domstolssakkunnig, bland annat gäller inget krav på
61
SOU 2015:52
att det ska vara nödvändigt eller att det ska röra sig om en fråga
som kräver särskild fackkunskap.
I lagen uppställs inte några kvalifikationskrav, såsom särskild
fackkunskap, på den partssakkunnige. Rätten skulle dock, i sällsynta
fall, kunna avvisa en partssakkunnig om rätten anser att bevisningen
inte behövs eller att den skulle bli verkningslös (35 kap. 7 § rättegångsbalken).
Även för partssakkunniga gäller reglerna om skriftligt utlåtande
och om skyldighet att medverka i förhör vid huvudförhandlingen.
Däremot har reglerna om jäv för domstolssakkunniga inte någon
motsvarighet i rättegångsbalken när det gäller partssakkunniga.
Den kritik som finns mot avsaknaden av jävsregler för partssakkunniga rör bland annat att även en åklagare kan åberopa ”jäviga”
partssakkunniga, vilket rimmar illa med att förundersökningen ska
bedrivas objektivt. Att en partssakkunnig är jävig bör dock få betydelse vid bevisvärderingen.
För vissa partssakkunniga, som till exempel rättsläkare, finns det
dock jävsregler. För läkare som får i uppdrag att som partssakkunnig avge ett rättsintyg gäller lagen om rättsintyg i anledning av
brott (2005:225). I den lagen hänvisas till förvaltningslagens bestämmelser om jäv. Av dessa jävsregler följer bland annat att det
föreligger jäv om det finns någon särskild omständighet som är
ägnad att rubba förtroendet till opartiskhet i ärendet. Av kommentaren till förvaltningslagen framgår att ett sådant jävsförhållande
kan föreligga om någon är engagerad i saken på ett sådant sätt att
misstanke lätt kan uppkomma att det brister i förutsättningarna för
en opartisk bedömning.
Före 2005 fanns det inte någon särskild lag som reglerade rättsintygens utformning. Av förarbetena till lagen framgår dock att
läkare i allmän tjänst och de som kontrakterats av Rättsmedicinalverket för utfärdande av rättsintyg redan före lagens tillkomst omfattades av förvaltningslagens jävsregler. Dessa jävsregler är i sig ett
uttryck för den objektivitetsprincip som är grundlagsfäst och som
innebär att myndigheter ska iaktta saklighet och opartiskhet (1 kap.
9 § regeringsformen).
Av Rättsmedicinalverkets riktlinjer för expertrollen i rättsprocessen från 2014 framgår att expertens bedömningar ska vara
grundade på tidsaktuell vetenskap och beprövad erfarenhet samt att
expertrollen ska präglas av integritet. Detta förhållningssätt är obero-
62
SOU 2015:52
ende av om experten förordnas som domstolssakkunnig eller anlitas av till exempel åklagaren som partssakkunnig.
I övrigt ska reglerna om vittnen tillämpas på partssakkunniga.
Som en konsekvens av det ska den partssakkunnige inte vara närvarande i rättssalen före det egna förhöret om det inte föreligger
särskilda skäl. Den partssakkunnige avlägger också vanlig vittnesed.
Det utlåtande som en partssakkunnig lämnar disponeras av parten som således kan avstå från att åberopa ett ogynnsamt utlåtande.
Den som avgivit ett utlåtande åt en part bör därför inte utan dennes
medgivande underrätta motparten om utlåtandets innehåll. Åklagaren måste emellertid beakta objektivitetsprincipen, vilken torde
begränsa möjligheten för åklagaren att fritt avgöra hur utlåtandet
ska disponeras.
Det finns inte någon skyldighet att åta sig uppdrag som partssakkunnig men flera statliga myndigheter har möjlighet att åta sig sakkunniguppdrag åt enskilda. Dock har bland annat Rättsmedicinalverket och Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor (Rättsliga rådet) ställt sig avvisande till sådana uppdrag, trots att det inte finns något rättsligt hinder för dem att åta
sig sådana uppdrag. 1 Det sistnämnda innebär att misstänkta och
åtalade som har önskat så kallade ”second opinions” för bemötande
av åklagarens utlåtanden har haft svårigheter med att få sådana till
stånd via de myndigheterna. Den enskilde kan dock alltid vända sig
till utländsk expertis för att få ett sakkunnigutlåtande, vilket dock
kan vara förenat med stora kostnader.
Som framgått ovan kan förundersökningsledaren redan under
förundersökningen inhämta yttrande från en sakkunnig. Denne blir
då som utgångspunkt partssakkunnig. Som exempel på partssakkunniga under förundersökningen kan anges rättsläkare och kriminaltekniker eller att NFC anlitas för att analysera spår från en brottsplats. Sådana utlåtanden kan sedan åberopas som bevisning och
läggas fram under huvudförhandlingen. Av polisens metodstöd för
utredning av grova våldsbrott (PUG) framgår att rättsläkaren, utöver att genomföra rättsmedicinsk undersökning efter förordnande
av till exempel förundersökningsledaren, även kan lämna biträde
1
Se även Henrik Edelstam i JT 1997/98, s. 96, om ett fall där en rättsläkare utsattes för kritik
från Rättsmedicinalverket för att ha åtagit sig uppdrag som partssakkunnig direkt från en
försvarare och inte via verket.
63
SOU 2015:52
vid brotts- och fyndplatsundersökningar. Åklagaren kan också
besluta att den sakkunnige får närvara vid förhör som hålls under
förundersökningen.
JK har uttalat att det är förundersökningsledaren som bestämmer vilken utredning som ska tillföras målet och den sakkunnige
har att iaktta följsamhet till principerna för förundersökningen
även om han eller hon givetvis i sin utredning och bedömning av dess
resultat är helt självständig (JK beslut 2000-06-21, dnr 2491-98-21,
”Osmo Vallo-ärendet”). Osmo Vallo-utredningen har i sitt betänkande (SOU 2002:37) bland annat uttalat att rättsläkaren ansvarar
för den enskilda undersökningen och behöver för det uppdraget ha
vetskap om alla relevanta uppgifter om det aktuella fallet. I annat
fall, menade utredningen, kunde det medföra att den rättsmedicinska undersökningen inte genomfördes på ett adekvat sätt. Samtidigt
är rättsläkaren en del av förundersökningen och underordnad dess
ledning. Även JK var i ”Osmo Vallo-ärendet” kritisk mot att allt
relevant förundersökningsmaterial inte hade lämnats till rättsläkarna.
Med beaktande av bland annat JK:s beslut uttalade Osmo Valloutredningen att det utöver tillgång till allt relevant material är
nödvändigt att det finns en muntlig kontakt mellan förundersökningsledaren och rättsläkaren, så att rättsläkaren informeras om de
uppgifter som framkommit under förundersökningen. En ensidig
fokusering på det skriftliga materialet i utredningen riskerar, enligt
utredningen, att ge rättsläkaren en roll där denne förväntas värdera
vittnenas utsagor. Denna uppgift ska förbehållas först åklagaren
och sedan domstolen. Vidare påpekades att rättsläkaren som princip bör ha tillgång till alla kända hypoteser om händelseförloppet
och ha möjlighet att gå tillbaka för att kontrollera dessa genom
ytterligare undersökningar. Det är förundersökningsledaren som
ansvarar för detta, men även rättsläkaren ska kunna vända sig till
brottsutredningen med frågor som undersökningen aktualiserar.
3.2.5
Resningsprocessen i brottmål
Inledning
När en brottmålsdom inte längre kan överklagas utan har vunnit
laga kraft kan frågan om den tilltalades ansvar för gärningen inte tas
upp till ny rättslig prövning (30 kap. 9 § rättegångsbalken). Principen
64
SOU 2015:52
om lagakraftvunna domars slutgiltighet brukar benämnas orubblighetsprincipen. Av den principen följer att en dom inte påverkas av
omständigheter och bevis som kommer fram efter att den vunnit
laga kraft. Orubblighetsprincipen är av grundläggande betydelse för
rättsordningens stabilitet och för den enskildes personliga trygghet; var och en ska veta när det rättsliga förfarandet kring en rättssak är över.
Mot denna princip står intresset av att ett avgörande är materiellt riktigt, den så kallade sanningsprincipen. Orubblighetsprincipen
är därför inte undantagslös. Det finns situationer då bland annat
resning av en dom kan komma ifråga. Det kan till exempel vara
fråga om att nya viktiga omständigheter eller nya bevis som inte
tidigare varit kända har kommit fram och dessa, om de varit kända,
sannolikt hade lett till att utgången hade blivit en annan. Resning
till förmån för den tilltalade enligt den så kallade tilläggsregeln får
beviljas om det finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. Av
rättsfallet NJA 1995 s. 187 framgår att enbart den omständigheten
att någon som dömts för brott har tagit tillbaka sitt erkännande
inte utgör skäl att bevilja honom resning, inte ens när domen
väsentligen grundats på erkännandet.
Ansökan om resning och förfarandet i resningsdomstolen
De som är behöriga att ansöka om resning är som utgångspunkt
samma parter som hade rätt att överklaga den ursprungliga domen.
Åklagaren kan ansöka om resning både till förmån och till nackdel
för den tilltalade. En resningsansökan ska vara skriftlig och för att
resning ska kunna beviljas krävs som regel att motparten har förelagts att lämna ett svarsyttrande, en så kallad förklaring.
Det är hovrätten som prövar resningsansökan om domen meddelats av tingsrätten, och i annat fall prövas den av Högsta domstolen. Innebörden av att resning beviljas är att den avgjorda saken
tas upp på nytt. Beslutet om resning undanröjer dock inte domen i
sig, men innebär att domens rättskraft inte längre hindrar att målet
tas upp till fortsatt prövning i sak. Den domstol som beviljar resning ska enligt huvudregeln förordna att målet tas upp av den domstol som sist dömt i målet (58 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken). Om det är uppenbart vilken utgång målet ska få, kan dock
65
SOU 2015:52
den resningsbeviljande domstolen redan i resningsärendet ändra
domen och till exempel ogilla åtalet. Det är emellertid ovanligt att
saken bedöms som uppenbar och i de allra flesta fall där resning
beviljas beslutar resningsdomstolen att målet ska tas upp till ny
prövning.
Utredningsåtgärder i resningssyfte
Till skillnad från den ordinarie brottmålsprocessen, där det är åklagaren som har bevisbördan för att ett brott är begånget, är det den
som ansöker om resning som har bevisbördan för att skäl för resning föreligger. I de flesta fall är det dock bara åklagaren som har
utredningsresurser och som kan vidta utredningsåtgärder. Åklagaren kan dock i princip bara vidta brottsutredande åtgärder, såsom
att hålla förhör eller besluta om teknisk undersökning, inom ramen
för en förundersökning. Sedan 2013 är åklagarens möjlighet att
återuppta en förundersökning i resningssyfte lagreglerad och innebär bland annat att åklagaren under vissa förhållanden ska återuppta
en förundersökning i syfte att utreda om det finns grund för resning.
Handläggningen efter att resning har beviljats
När resning har beviljats och resningsdomstolen beslutat att målet
ska återupptas vid en angiven domstol ska denna domstol påbörja
handläggningen. Domstolen förelägger normalt parterna att yttra
sig över målets fortsatta handläggning. Åklagarens yttrande kan
föregås av att åklagaren genomfört förundersökningsåtgärder inom
ramen för den återupptagna förundersökningen, se ovan. Som utgångspunkt sätts målet därefter ut till en ny huvudförhandling vid
vilken åtalet prövas.
Av 20 kap. 9 § rättegångsbalken framgår att ett allmänt åtal inte
får läggas ned sedan en dom har meddelats. I förarbetena till bestämmelsen anges att när en dom fallit bör åklagaren inte genom
ett ensidigt nedläggande av åtalet kunna göra att den meddelade
domen går om intet (se NJA II 1943 s. 267). Bestämmelsen omfattar dock inte uttryckligen resningssituationen. I doktrinen har
den uppfattningen förts fram att åklagaren, trots att någon uttryck-
66
SOU 2015:52
lig regel inte finns, bör ha möjlighet att lägga ned ett åtal efter det
att målet återupptagits efter resning (Thorsten Cars, Om resning i
rättegångsmål, s. 271 f.). Den ordningen synes även ha accepterats i
praxis. Om åklagaren anser att åtalet inte längre kan styrkas får det
således anses möjligt för åklagaren att antingen vidhålla åtalet och
biträda den tilltalades ändringsyrkande eller lägga ned åtalet. Om
åklagaren lägger ned åtalet undanröjs det tidigare avgörandet och
målet avskrivs från vidare handläggning eller, om den tilltalade
yrkar det, meddelas en frikännande dom.
Om åklagaren vidhåller åtalet prövar domstolen åtalet mot den
bevisning som åberopas. Domstolens prövning resulterar i att den
tidigare domen ändras eller fastställs, beroende på utgången. Domen
kan således ändras även på annan grund än den som föranlett resning liksom domslutet kan fastställas med en annan motivering än
den som angavs i den ursprungliga domen.
3.2.6
Påföljden rättspsykiatrisk vård
Strafflagstiftningen om psykiskt sjuka lagöverträdare
Om den som har begått ett brott lider av en allvarlig psykisk störning och har behov av psykiatrisk tvångsvård får rätten som påföljd
överlämna honom eller henne till rättspsykiatrisk vård (31 kap. 3 §
första stycket brottsbalken). Det finns inte något krav på orsakssamband mellan brottet och den psykiska störningen, men om sådant samband finns och om det finns risk för att den enskilde till
följd av störningen återfaller i allvarlig brottslighet får rätten föreskriva om särskild utskrivningsprövning från den rättspsykiatriska
vården. Det innebär att det är förvaltningsrätten som prövar frågan
om vårdens upphörande (utskrivning) till skillnad från vad som
gäller vid rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning.
Då är det i stället i normalfallet chefsöverläkaren vid den avdelning
där den intagne vårdas som fattar beslut om utskrivning. Det är
rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning som här är
av intresse.
67
SOU 2015:52
Det rättspsykiatriska underlaget
För att rätten ska kunna överlämna en person till rättspsykiatrisk
vård med särskild utskrivningsprövning krävs att en rättspsykiatrisk undersökning (RPU) har gjorts i målet eller, om den misstänkte redan genomgår sådan vård, att ett utlåtande har inhämtats
från den chefsöverläkare som är ansvarig för vården (3 § lagen
(1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning). Det är vanligt att
domstolen innan förordnande om rättspsykiatrisk undersökning
först inhämtar ett läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. Ett sådant så kallat § 7intyg utgörs av en mindre omfattande bedömning som bland annat
kan peka på behovet av en rättspsykiatrisk undersökning.
Rätten får meddela ett beslut om att rättspsykiatrisk undersökning ska genomföras enbart om den misstänkte har erkänt gärningen eller om övertygande bevisning har lagts fram om att han
eller hon har begått gärningen. Om den misstänkte har erkänt gärningen kan en rättspsykiatrisk undersökning beslutas redan innan
eller i samband med att åtal väcks. I annat fall krävs att rätten först
håller huvudförhandling.
Rättspsykiatriska undersökningar utförs vid rättspsykiatriska
avdelningar inom Rättsmedicinalverket men kan även utföras vid
särskilda enheter inom hälso- och sjukvården. Vid en sådan undersökning deltar rättspsykiatriker, psykolog, kurator och vårdpersonal
i ett team. Det är rättspsykiatrikern som ansvarar för det slutliga
utlåtandet.
Utlåtandet över den rättspsykiatriska undersökningen är ett sakkunnigutlåtande som främst innehåller en bedömning av förekomsten av allvarlig psykisk störning vid tiden för den aktuella gärningen och vid tiden för undersökningen. Även en bedömning av
förutsättningarna för överlämnande till rättspsykiatrisk vård görs.
Rätten måste inte följa utlåtandet utan prövar det tillsammans med
övrigt underlag. Precis som är fallet med andra sakkunniga kan rätten
välja att också höra den rättspsykiatriker som utfärdat utlåtandet
inför rätten. Rätten kan också begära att Socialstyrelsens råd för
vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor (Rättsliga rådet) avger
ett yttrande över utlåtandet från den rättspsykiatriska undersökningen (12 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning).
68
SOU 2015:52
Rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning
Bestämmelser som rör vården av den som dömts till rättspsykiatrisk vård finns i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård och i
lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Dessa lagar trädde
i kraft den 1 januari 1992. De delar som nu är relevanta har i huvudsak samma innehåll som den lagstiftning som gällde 1991.
Den rättspsykiatriska vården ges inledningsvis i sluten form på
särskilda sjukvårdsinrättningar och innebär vård på sjukhus dygnet
runt. Den slutna rättspsykiatriska vården kan senare under vårdtiden övergå i öppen rättspsykiatrisk vård. Det är de olika landstingen som ansvarar för och driver vården.
Vid rättspsykiatrisk vård får tvångsåtgärder användas endast om
de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och mindre ingripande åtgärder ska användas om de är tillräckliga. Tvånget ska
utövas med största möjliga hänsyn till patienten. Varje patient ska
ha en egen vårdplan som innehåller bland annat de behandlingsåtgärder som ska användas. Det är chefsöverläkaren som ytterst avgör frågor om behandlingen men samråd ska ske med patienten
både i fråga om vårdplanen och i fråga om behandlingen.
En patient som står under rättspsykiatrisk vård har vissa inskränkningar i sin rörelsefrihet och får bland annat inte lämna sjukhusets
område utan tillstånd. Patienten kan även få brev undersökta. Utgångspunkten är att patienten ska ges möjligheter till besök men
vårdgivaren kan besluta om vissa besökstider enligt lagen (1996:981)
om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård. Om en patient är
häktad och står under rättspsykiatrisk vård är det Kriminalvården
som i särskilda fall får besluta om särskilda inskränkningar i rätten
att ta emot eller skicka brev, att ta emot besök eller samtala med
utomstående i telefon om det behövs ur ordnings- eller säkerhetssynpunkt.
Frågor som rör tillstånd för en patient att vistas utanför sjukhuset genom permission beslutas av förvaltningsrätten, som dock
kan överlämna åt chefsöverläkaren att besluta om permission för en
viss patient.
Även frågan om utskrivning från rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning prövas av förvaltningsrätten efter anmälan
av chefsöverläkaren eller efter ansökan av patienten. Chefsöverläkaren ska göra en sådan anmälan till förvaltningsrätten var sjätte
69
SOU 2015:52
månad under hela vårdtiden. Förvaltningsrätten kan besluta att
vården ska upphöra eller ges i form av öppen rättspsykiatrisk vård.
Det är vårdbehovet och risken för återfall i brottslighet av allvarligt
slag som styr när vården ska upphöra.
Psykiatrilagsutredningen har, i betänkandet Psykiatrin och lagen
– tvångsvård, straffansvar och samhällskydd (SOU 2012:17), bland
annat föreslagit att ett krav på tillräknelighet införs för att en
gärning ska utgöra brott och att överlämnade till rättspsykiatrisk
vård avskaffas som självständig påföljd. För psykiskt sjuka lagöverträdare som inte är otillräkneliga ska normala bestämmelser om påföljdsbestämning gälla. Förslaget bereds för närvarande i Socialdepartementet.
3.2.7
Övrigt
Inom vården råder som utgångspunkt tystnadsplikt och sekretess
för uppgifter om enskilda. I vissa fall får vårdpersonal trots det
lämna ut uppgifter som omfattas av sekretess till polis och åklagare.
Det är bland annat tillåtet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter
som angår misstankar om begångna brott om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda någon annan
påföljd än böter. Någon allmän skyldighet att underrätta polis eller
åklagare angående misstankar om begångna brott finns dock inte.
3.3
Rättspsykologi och psykoterapi
3.3.1
Allmänt om rätts- och minnespsykologi
Vittnespsykologi, utsagespsykologi och minnespsykologi
Vittnespsykologi är en gren inom den akademiska psykologin.
Ibland används det snävare uttrycket utsagespsykologi, då det
primära syftet är att bistå rättsväsendet med att bedöma trovärdigheten av förhör och vittnesmål under förundersökning och huvudförhandling. Till vittnespsykologin räknas också frågor som gäller
metoder för förhör av vittnen.
Utsagespsykologin utvecklades under 1950-talet under ledning
av professor Arne Trankell. Utsagespsykologerna gjorde en rad
uppmärksammade insatser i bland annat mord- och incestutred70
SOU 2015:52
ningar, till exempel i samband med utredningen kring mordet på
Olof Palme. Utsagespsykologen och docenten i rättspsykologi Nils
Wiklund uppgav vid möte med kommissionen att utsagespsykologernas bedömningar bygger på ingående undersökningar som kan
ta månader i anspråk. Enligt Nils Wiklund bygger tanken om bortträngning av svåra minnen på felaktiga teorier som omsätts i psykodynamiska terapier. Nils Wiklund framhöll att man möjligen kan
tala om bortdöende minnen men då inte av riktigt svåra händelser.
Att utsagespsykologins anseende sjönk under 1990-talet berodde
enligt Nils Wiklund främst på att det då uppträdde ”pseudovittnespsykologer” som fullt ut litade på barns utsagor i sexualbrottmål.
Pär Anders Granhag, professor i psykologi vid Göteborgs universitet
och forskare inom det rättspsykologiska fältet, menade vid kommissionens möte med honom att det sjunkande anseendet troligen även
berodde på en strid mellan Arne Trankell och hans elever, till exempel
vittnespsykologen Astrid Holgersson, å ena sidan och akademiska
minnespsykologer å den andra. I dag anlitas knappast alls utsagespsykologer som sakkunniga av åklagare och domstolar. Däremot
förekommer det att minnespsykologer anlitas. De uttalar sig då
mer generellt om hur minnet fungerar och om olika psykologiska
mekanismer.
I flera av förundersökningarna och domstolsprocesserna kring
Sture Bergwall anlitades Sven-Åke Christianson, professor i psykologi vid Stockholms universitet. Han uttalade sig huvudsakligen
som minnespsykolog men agerade även som vittnespsykolog, särskilt när han gav anvisningar under förundersökningarna inför vallningarna och rekonstruktionerna samt när han bedömde trovärdigheten i Sture Bergwalls uppgifter. Sven-Åke Christiansons insatser
berörs närmare i kapitel 6–7 och 9–12.
Enligt Pär Anders Granhag saknas i svenska domstolar i dag i
allt för hög utsträckning kunskap om grundläggande minnespsykologiska mekanismer men det finns ett ökat intresse för utbildning i
dessa frågor hos såväl polis som åklagare och domstolar.
71
SOU 2015:52
Olika typer av minnen
Inom minnespsykologin förekommer en rad olika klassifikationer
och definitioner. För framställningen är framför allt fyra typer av
minnen relevanta. Kontinuerliga minnen och bortträngda minnen
bygger på faktiska händelser medan falska minnen och påhittade
(fabulerade) minnen saknar verklighetsbakgrund.
Kontinuerliga minnen är sådana som alltid finns tillgängliga,
även om personen kan välja aktivt att inte tala om eller ens tänka på
dem. Bortträngning är en psykologisk försvarsmekanism som innebär att psykiska trauman och ångestframkallande tankar, önskningar
och erfarenheter trängs undan från det medvetna till det omedvetna. I psykiatriska diagnossystem benämns tillståndet numera
dissociativ amnesi, vilket innebär att en person helt eller delvis
saknar förmåga att minnas händelser och situationer som de varit
med om. Ofta ses detta som en psykologisk försvarsmekanism som
gör att man saknar minne av svåra traumatiska händelser, särskilt
under barndomen.
Falska minnen är sådana minnen som saknar verklighetsbakgrund men som individen ändå upplever som verkliga. Påhittade
minnen är just påhittade och saknar verklighetsbakgrund. När man
har vissa äkta minnen men fyller ut minnesluckorna med påhittat
material brukar man tala om konfabulerande.
Termen återskapat minne är mer övergripande. Det kan gälla en
verklig händelse som varit bortträngd eller på annat sätt inte varit
tillgänglig, men kan också gälla ett falskt minne.
Fabulerande
Inom psykologin talar man om fabulerande (eller konfabulerande)
när någon berättar om minnen om sig själv eller omvärlden som är
fabricerade, förvrängda eller misstolkade. Gränsdragningen mellan
fabulerande och lögn är otydlig. I teorin har avsikten framhållits
som det särskiljande. Medan lögnen har ett tydligt syfte att föra
någon bakom ljuset, behöver avsikten med fabulerande inte nödvändigtvis vara detta – påhittade uppgifter kan uppstå på ett mer
omedvetet plan.
Fabulerande kan täcka in ett brett spektrum av avvikelser från
sanningen. Typiska exempel i ena änden av detta spektrum brukar
72
SOU 2015:52
återfinnas i memoarer, där minnen feltolkats eller visat sig vara
direkt felaktiga. I den andra änden av spektrumet finns det fabulerande som är centralt vid vissa sjukdomstillstånd i hjärnan.
Det finns en lång rad olika teorier för att förklara fabulerande.
Flera av teorierna utgår från att fabulerandet är en del av sjukdomsbilden vid vissa typer av hjärnskador orsakade av trauma, demens,
vitaminbrist eller alkoholmissbruk – det handlar då om neuropsykologiska mekanismer. Andra teorier betonar den inneboende
strävan att ge sammanhållna minnesbilder. Minnesluckor fylls då ut
med påhittade minnen. Mer övergripande teorier lyfter fram samspelet mellan medvetna och omedvetna processer när osanna berättelser växer fram. Fram till sju–åtta års ålder är fabulerande
mycket vanligt. Det förekommer att fabulerandet kvarstår i påtagligt hög omfattning in i vuxen ålder. Vissa psykologer ser vuxenfabulerande som en utvecklingsstörning.
Debatten om bortträngda och falska minnen
Synen på bortträngda minnen
Den svenska debatten kring minnen av traumatiska händelser är en
spegling av den internationella, framför allt amerikanska, debatten om
bortträngda minnen som förts sedan 1990-talets början. Debatten har
framför allt handlat om bortträngda minnen av sexuella övergrepp i
barndomen. Begreppet memory war (minneskrig) myntades i USA
i mitten av 1990-talet för att beskriva kampen för och emot teorierna om bortträngda minnen.
Begreppet bortträngning härstammar från Freud och är en av
flera försvarsmekanismer som är centrala i psykoanalysen – man
tränger bort traumatiska händelser från medvetandet för att kunna
handskas med den psykiska smärta som traumat innebär. Som
framgått ovan ska bortträngning skiljas från kontinuerliga minnen,
falska minnen och fabulerande.
Minneskriget utvidgades till att omfatta också andra grundstenar av psykoanalysen. Boken The Myth of Repressed Memory
(1994) av den amerikanska psykiatriprofessorn Elissa Benedek,
liksom den forskning om falska minnen som bedrevs av psykologen Elizabeth Loftus, fick stort inflytande på den amerikanska
debatten. Enligt dessa båda är flertalet bortträngda traumatiska
73
SOU 2015:52
minnen falska och inplanterade under terapeutisk behandling. Många
terapeuter bestred detta, medan uppfattningen vann stöd hos minnesforskare. Skiljelinjerna följde till stora delar professionsgränserna.
Även om intensiteten i minneskriget var som allra högst på 1990talet är frågan fortfarande aktuell i USA.
I den internationella debatten kring bortträngda minnen fanns
flera kritiska röster. Under åren 1996–2004 publicerade en rad
professionella organisationer för såväl psykologer och psykiatriker
i USA, Kanada, Storbritannien, Australien och Nederländerna
rapporter och riktlinjer kring återkallade minnen. Gemensamt för
dessa rapporter och styrdokument var att de framhöll hur kontroversiella frågorna kring återkallade minnen var. Detta gällde särskilt
sexuella övergrepp i tidiga barnaår.
Den svenska debatten kring bortträngda minnen nådde inte
samma intensitet som i USA. I boken Traumatiska minnen (1995)
beskrev Sven-Åke Christianson bortträngning av traumatiska barndomsminnen, framför allt minnen av incest. Boken låg till stora
delar till grund för den kvalitetsstandard för traumatiska minnen
som Psykologförbundet antog 1999 (Sveriges Psykologförbund
Kvalitetsstandard – Traumatiska minnen). Dokumentet togs bort
från Psykologförbundets hemsida 2013.
Sven-Åke Christiansons uppfattning ifrågasattes av Germund
Hesslow, numera professor i neurofysiologi vid Lunds universitet,
som 1996 framförde att minnen som återuppväcks i terapi oftast är
ett resultat av själva terapin. Även psykologen Rickard L Sjöberg
har framhållit det svaga vetenskapliga stödet för att bortträngda
traumatiska barndomsminnen kan återuppväckas i terapi.
Vid möten med kommissionen har företrädare för Svensk
Psykiatrisk Förening och psykoterapeuten Anna Gerle påpekat att
en person under en förtroendefull terapirelation kan börja berätta
om traumatiska minnen. I regel rör det sig då inte om bortträngda
minnen utan om minnen som hela tiden funnits tillgängliga – kontinuerliga minnen – men som personen inte velat tänka på eller valt
att inte redovisa i tidiga faser av terapin. Även psykologen Magnus
Brolin, som på 1990-talet arbetade på Säters sjukhus, framhöll vid
möte med kommissionen att hans erfarenhet av arbete med patienter med svåra psykiska trauman var att smärtsamma minnen medvetet kan läggas åt sidan, däremot inte bortträngas. Vid sexuella
74
SOU 2015:52
övergrepp är det, enligt Magnus Brolin, vanligt att man förstår
händelsens hela vidd först i vuxen ålder.
Psykodynamiskt inriktade terapeuter vi talat med, som professor Johan Cullberg och professor Per Magnus Johansson, har
framhållit att bortträngda minnen kan förekomma, om än i mycket
mindre omfattning än vad gruppen kring psykoterapeuten Margit
Norell ansåg, se nedan 4.4.1. Enligt Johan Cullberg och Per Magnus
Johansson trängs inte traumatiska minnen av mycket brutala händelser, som till exempel svår misshandel och våldtäkt, bort. Enligt
dem är det viktigt att inte leta efter enskilda bortträngda minnen
eftersom en snäv fixering vid sådana är kontraproduktiv. En
terapeut hamnar fel om han eller hon frågar sig vad patienten har
för bortträngda minnen.
Det i dag kraftfullaste stödet för att bortträngda minnen existerar verkar komma från den nederländska psykologen och psykoterapeuten Ellert Nijenhuis. Han har med stöd av neurofysiologiska studier framfört att dissociativa störningar (han undviker
begreppen bortträngda minnen och multipla personligheter) kan
vara genuina och inte resultatet av suggestiv psykoterapi.
Enligt den av Robert Bellis redigerade boken True and False
Recovered Memories. Toward a Reconciliation of the Debate (2012)
finns numera en samsyn på tre punkter:
• Återkallande av bortträngda minnen av traumatiska händelser
förekommer.
• De bortträngda minnen som återkallas spontant (det vill säga
inte under terapi) är i regel sanna.
• Falska minnen kan uppkomma under psykoterapi.
Fortfarande finns emellertid kraftigt skilda uppfattningar om de
bortträngda traumatiska minnen som återkallas under psykoterapi.
Mycket förenklat ser terapeuter dessa som oftast sanna, medan
minnesforskarna menar att de oftast är falska och skadliga, orsakade av terapin. Enligt Pär Anders Granhag saknas det bland akademiska minnespsykologer i Sverige stöd för uppfattningen om bortträngda minnen, i motsats till situationen på 1990-talet. Han framhåller att det är främmande för den mänskliga naturen att glömma
mycket traumatiska och hotfulla minnen som behövs för att skydda
sig mot faror, för överlevnaden.
75
SOU 2015:52
De representanter för Psykoanalytiska föreningen som vi har
samtalat med har framhållit att den första reaktionen vid traumatiska händelser ofta är skam. Skammen kan leda till att man skyddar
minnet men inte till att man kan tränga bort det.
Vi har här redogjort för de olika positionerna i debatten om
bortträngda minnen internationellt och i Sverige. Vi har däremot
inte sett som vår uppgift att ta ställning i de vetenskapliga och professionella tvisterna kring begreppet bortträngda minnen.
Synen på falska minnen
Ett falskt minne är inte detsamma som ett falskt erkännande, men
falska minnen kan vara en av många orsaker till ett falskt erkännande. I mitten av 1990-talet fanns visst stöd för att man i experimentella situationer kunde skapa falska minnen. Viktiga studier
inom detta område publicerades 1995–1997 av bland annat Elizabeth
Loftus. Forskningen visade att ju närmare kontakt med experimentatorn, det vill säga personen som utförde experimentet, desto större
möjlighet att skapa falska minnen. Det har ifrågasatts i vad mån man
kan dra generella slutsatser av de experimentella studierna. Kritiker
har menat att en laboratoriesituation knappast är av relevans för
vad som händer i det verkliga livet.
De flesta konkreta exemplen på falska minnen gäller sexuellt
utnyttjande under barndomen. Minnena är inte alltid konstanta och
såväl offer som förövare kan växelvis förneka eller acceptera minnena.
Elizabeth Loftus har vid möte med kommissionen berättat om
flera amerikanska rättsfall där falska minnen spelat en stor roll.
Enligt henne är nästan alla återskapade bortträngda minnen falska,
orsakade av psykoterapi. Spontant återkallande av tidigare bortträngda traumatiska minnen förekommer knappast enligt Elizabeth
Loftus. Hennes forskning visar samtidigt att falska traumatiska
minnen kan orsaka lika starka känslor hos en person som äkta traumatiska minnen gör.
De minneskrig som beskrivits ovan utspelades inte bara i den
vetenskapliga litteraturen utan också i media och i domstolarna.
Allt fler återtaganden av falska minnen, av så kallade retractors, dök
upp. Enligt Elizabeth Loftus berodde återtagandena bland annat på
76
SOU 2015:52
att när terapin hade upphört, ofta av ekonomiska skäl, började
patienterna ifrågasätta om de minnen de återkallat verkligen var
sanna. Enligt hennes uppfattning kan det kring en kärna av faktiska
övergrepp som avsatt ett kontinuerligt minne finnas många med så
kallade bortträngda minnen som kan vara falska.
Såväl i den internationella forskningen som bland kliniskt verksamma psykologer och psykiatriker i Sverige som vi mött finns en
samsyn om att risken för att framkalla falska minnen är särskilt stor
om man använder suggestiva psykoterapeutiska tekniker som hypnos, visualiseringsteknik och återgestaltningsterapi. Det finns större
risk att minnen av sexuella övergrepp i barndomen är falska om de
framkallas under terapi än om de kommer fram spontant.
Vid ett möte med kommissionen framhöll Pär Anders Granhag
att förespråkarna för regressionsterapi och liknande psykoterapeutiska metoder hävdar att extraordinärt svåra situationer kräver
extraordinära metoder. Men dessa metoder kan enligt Pär Anders
Granhag vara farliga.
Synen på minnen av sexuella övergrepp i barndomen
Redan under 1980-talet och hela 1990-talet var frågorna kring
sexuella övergrepp i barndomen aktuella både i den vetenskapliga
och i den offentliga debatten. Det fanns ett ökande intresse för
sexuella övergrepp i barndomen, särskilt incest, som orsak till
psykiska problem under vuxenlivet.
Detta var också huvudtemat i den inflytelserika boken The
Courage to Heal: A Guide for Women Survivors of Child Sexual
Abuse (1988) av Ellen Bass och Laura Davis. I bokens senare upplagor infogades även ett kapitel om satanism vid övergrepp mot
barn. Med stöd av Folkhälsoinstitutet översattes boken 1996 till
svenska och fick då titeln Incest och andra sexuella övergrepp: handbok för överlevare. Bokens grundläggande teser har ifrågasatts bland
annat för risken att falska minnen skapas och att familjerelationer
ogrundat kan brytas sönder.
En bok som fick stor roll i den svenska debatten var La de små
barn komme til meg: barns erfaringer med seksuelle og rituelle overgrep
(1994) av Eva Lundgren, professor i sociologi. Boken utsattes för
kritisk granskning, sammanfattad av journalisten Lilian Öhrström i
77
SOU 2015:52
boken Sex, lögner och terapi (1996). Året därpå publicerade psykologen och författaren Lena Hellblom-Sjögren boken Hemligheter
och minnen: att utreda tillförlitlighet i sexualbrottsmål där hon bland
annat varnade för falska minnen av incest, frammanade av terapeuter.
I en debattartikel i Läkartidningen 2009 framförde Rickard L
Sjöberg och Torun Lindblom, båda docenter i psykologi, att det
saknades vetenskapligt stöd för att bortträngda minnen av incest
kunde återuppväckas. De citerade studier som visade att ju obehagligare ett övergrepp är, desto mer minns man av dem. Bland de
psykologer vi mött i vårt utredningsarbete finns dock även uppfattningen att bortträngda minnen, särskilt av incest och andra
sexuella övergrepp i barndomen, är vanliga.
Rickard L Sjöberg gjorde 2011 en bredare genomgång av hur
minnespsykologin används i det svenska rättväsendet där han varnade för att en okritisk tillämpning av dessa teorier riskerar att leda
till felbedömningar i brottmål. Han pläderade för att jurister bör
vinnlägga sig om att med kritiskt sinnelag hantera och värdera sakkunnigbedömningar från forskare.
Synen på multipel personlighet
Multipla personligheter har ansetts vara ett extremt uttryck för
dissociation, där en individ avskärmar sig från sina upplevelser.
Detta tillstånd innebär att man, oftast abrupt, skiftar från en personlighet till en annan. Från 1991 och under de närmast följande
åren ökade det vetenskapliga intresset för detta fenomen dramatiskt. Påfallande många av de vetenskapliga artiklar som publicerades under dessa år handlade om sexuella övergrepp i barndomsåren,
särskilt incest, som bakomliggande orsak till multipel personlighet.
Det finns i dag psykodynamiskt inriktade terapeuter som anser
att det finns personer med ”äkta” multipla personligheter, även om
dessa är sällsynta. De flesta psykologer och psykiatriker som vi samtalat med, inklusive representanter för Psykoanalytiska föreningen,
säger sig dock aldrig ha träffat på någon patient med multipel personlighet. Det vetenskapliga underlaget har aldrig varit starkt. Det
har med åren blivit allt vanligare med rapporter om att patienter
kan simulera dissociativa sjukdomstillstånd, inklusive multipel personlighet.
78
SOU 2015:52
3.3.2
Allmänt om psykoterapi
Psykoterapi är ett brett begrepp som innefattar alla psykologiska
metoder för att hantera psykiska, relationella och existentiella problem. Dagens psykologutbildning innefattar två huvudlinjer: kognitiv beteendeterapi (KBT) respektive dynamisk psykoterapi. En
psykoterapeut kan ha grundutbildning till psykolog eller annat
vårdande yrke, till exempel läkare, socionom, sjuksköterska eller
präst. Påbyggnadsutbildningen till psykoterapeut innefattar teoretiska studier, psykoterapeutiskt arbete under handledning samt att
man själv går i terapi. Psykoterapeut är en skyddad yrkestitel. Legitimation utfärdas av Socialstyrelsen. Inom psykoterapin finns flera
olika inriktningar. Den terapi Sture Bergwall erhöll under åren
1992–2002 kan hänföras till den psykodynamiska kategorin.
Psykodynamisk terapi
Psykodynamisk terapi är ett paraplybegrepp för en rad psykologiska behandlingsmetoder som alla influerats av den klassiska psykoanalysen men inte nödvändigtvis strikt följer psykoanalysens teoribildningar och tillämpningar.
Fram till 1960-talet kan psykoanalysen beskrivas som auktoritetsbunden, med Freud som centralgestalt. Det fanns också mycket
strikta regler kring hur terapin skulle bedrivas. Till exempel fick
terapeuten inte alls blanda in något ur sitt eget liv. När psykoanalysen inleddes upprättades en form av muntligt kontrakt mellan
terapeut och patient där villkoren för terapin klargjordes, till exempel rollfördelning.
I slutet av 1960-talet framträdde i USA de så kallade neoanalytikerna eller neofreudianerna som ifrågasatte många av Freuds grundsatser och begrepp. En tidig företrädare i Sverige för denna skola
blev Gösta Harding, överläkare och föreståndare för Ericastiftelsens läkepedagogiska institut. I den klassiska psykoanalysen hade
man tydliga gränser mellan terapi och handledning av psykoterapeuter under utbildning men Gösta Harding och hans efterföljare
upprätthöll inte strikt denna rollfördelning.
Objektrelationsteorin ligger till grund för många av dagens
psykoterapier. Den har sin grund i psykoanalysen och lanserades
redan på 1930-talet som en komplettering till Freuds teorier om
79
SOU 2015:52
drifternas och ”detets” betydelse för psykisk hälsa. Teorin innebär
en förskjutning av den klassiska analysens fokus från ”detet” till
”jaget”. Den betonar att människor utvecklas till att känslomässigt
relatera till och interagera med andra. Hur man reagerar i nya
kontakter beror i hög grad på tidigare erfarenheter av samspel med
andra människor (objekt). Ofta är det de objekt man möter i tidiga
barnaår, särskilt föräldrarna, som avses.
Det bör betonas att många ser objektrelationsteorin inte som en
behandlingsmetod utan just som en teori, och att det i varierande
grad finns inslag av objektrelationsteori i många av dagens psykodynamiska terapier.
Regressionsterapi (recovered memory therapy)
I debatten kring Sture Bergwalls psykoterapi har den terapi han
fick betecknats som regressionsterapi alternativt återgestaltningsterapi. Mot den bakgrunden beskrivs här debatten kring dessa
terapier. Det ska dock påpekas att psykoterapeuterna vid Säters
sjukhus inte själva betecknat sin terapi som regressions- eller återgestaltningsterapi.
Begreppet regression myntades av Freud och är fortfarande ett
centralt begrepp i klassisk psykoanalys. Regression ses som en form
av psykologisk försvarsmekanism. Jaget återgår tillfälligt eller långvarigt till ett tidigare utvecklingsstadium (regredierar). Det finns
i dag någorlunda samsyn inom psykologin och psykiatrin om att de
flesta människor i pressande situationer kan regrediera, dock i
varierande omfattning.
Regressionsterapi (recovered memory therapy) handlar inte om
en enda specifik metod utan om flera olika metoder att försöka
återskapa minnen som är bortträngda. Flera av de tekniker som
använts i regressionsterapi är kontroversiella, särskilt när minnen av
sexuella övergrepp i barndomen återkallas. Det gäller till exempel
hypnos, guidad visualisering där patienten ombeds spela med i
scenarier som skapas av terapeuten, drömtydning och tydning av
kroppsminnen där terapeuten tolkar en viss typ av psykisk ohälsa
och vissa kroppsliga symtom som omedvetna minnen av sexuella
övergrepp. Att dessa tekniker är kontroversiella framhölls i den
vetenskapliga litteraturen redan på 1990-talet.
80
SOU 2015:52
Det finns en betydande vetenskaplig litteratur kring regressionsterapi. Terapiformen är starkt ifrågasatt inom skolpsykiatrin liksom
inom klassisk psykoanalys. En anledning till att regressionsterapi
betraktas med stor skepsis av dagens psykiatriker och psykoterapeuter är att terapin är dåligt definierad och avgränsad samt att
innehållet ständigt har omformulerats. I de svenska och norska
läkartidningarna har det påpekats att det saknats vetenskapligt
underlag för terapier som bygger på återskapande av bortträngda
minnen. Begreppet regressionsterapi används inte i dagens psykiatri
och kliniska psykologi, och behandlingen finns inte listad i det
diagnossystem som tillämpas i svensk psykiatri.
Psykoterapeuten Per Magnus Johansson med flera personer har
vid möte med kommissionen framhållit att regressionsterapi kan
skada patienten och försämra det psykiska tillståndet. Utöver att
falska minnen kan uppkomma är dock eventuella risker med regressionsterapi dåligt belysta i den vetenskapliga litteraturen.
Återgestaltningsterapi
I debatten kring Sture Bergwalls terapi har termen återgestaltningsterapi förekommit, ibland överlappande eller som identisk
med regressionsterapi. I Anna Dådermans utlåtande i anslutning till
resningsprocesserna använde hon termen återgestaltningsterapi
som den engelska översättningen till recovered memory therapy.
Begreppet förekommer inte i den vetenskapliga litteraturen och
förefaller vara okänt bland svenska psykologer och psykiatriker.
Återgestaltningsterapi saknas i det klassifikationssystem som tillämpas i svensk psykiatri.
Även begreppet återgestaltning verkar betraktas med stor skepsis bland de flesta svenska psykologer och psykiatriker. I psykodynamisk teori och i psykoterapi används dock begreppet återgestaltning (re-enactment) för att beskriva hur tidigare konflikter
återskapas antingen i relation till andra människor eller under
psykoterapin. Bland de som kommissionen samtalat med finns det
psykoterapeuter som framhåller att det inom psykodynamisk terapi
är ett accepterat synsätt att våldshandlingar i barndomen kan iscensättas senare i livet genom ett slags återupprepningstvång.
81
3.3.3
SOU 2015:52
Diskussionen kring grupptänkande
I debatten kring Sture Bergwalls vård på Säter, men också i debatten
kring rättsprocesserna, har en rad mekanismer för att förklara de
olika aktörernas roller och samarbeten diskuterats. Ett återkommande tema i dessa diskussioner har varit begreppet groupthink,
försvenskat till grupptänkande. Vid kommissionens möte med
företrädare för Svensk Psykiatrisk Förening diskuterades att det
inom psykiatrin, särskilt då psykoterapin, mycket länge funnits ett
visst mått av grupptänkande och sekterism. Utmärkande drag för
en sådan sekterism brukar, enligt dessa psykiatrikers uppfattning,
vara instängda miljöer, informella ledare, grupper som sluter sig
och värjer sig mot omgivningen och mot utomståendes synpunkter
och ovilja till att bli berörda av forskningsresultat. Gruppmedlemmar som inte delar majoritetens åsikter riskerar uteslutning. Mot
denna bakgrund refererar vi här kort vad grupptänkande rör sig om
och den vetenskapliga bakgrunden.
Grupptänkande är ett väl etablerat psykologiskt fenomen där
strävan efter harmoni eller likformighet inom en grupp resulterar i
irrationella och rentav felaktiga beslut. Begreppet lanserades ursprungligen i början av 1970-talet för att beskriva vissa händelser i
amerikansk utrikespolitik. Janis (1972) undersökte ett antal fatala
felsteg i amerikansk utrikespolitik – från Pearl Harbour till Grisbukten och Vietnamkriget – där den gemensamma nämnaren hade
varit att en strävan efter samförstånd trängt ut konkurrerande information. Deltagarna i beslutsgruppen hade genom sin sammanhållning blivit mer eller mindre immuna mot underrättelser som
talade emot valda perspektiv och ställningstaganden. Denna undersökning blev startpunkten för två olika slags studier: dels historiskpolitiska analyser byggda på vittnesmål och iakttagelser av deltagare
i olika beslutsprocesser, dels experimentell psykologisk forskning
inriktad på att genom laboratorietester undersöka samspelet mellan
gruppdynamik och kognitiva strategier (Esser 1998). Begreppet
grupptänkande har sedan kommit att tillämpas bredare på bland
annat företeelser i företag och arbetsliv. Den vetenskapliga litteraturen om grupptänkande i rättssalar och inom sjukvården är relativt
sparsam. Det finns dock amerikansk forskning som visar att det i
familjedomstolar förekommer betydande inslag av grupptänkande
82
SOU 2015:52
mellan advokater, domstolstjänstemän, utredare och domare
(Breger 2010).
Vid grupptänkande försöker gruppens medlemmar minimera
konflikter och man når samsyn genom att avvikande uppfattningar
undertrycks och att gruppen isolerar sig från fakta och synpunkter
utifrån, som inte underkastas en kritisk värdering. Kraven på lojalitet inom gruppen gör att medlemmarna undviker att ta upp kontroversiella frågor eller söka alternativa lösningar. Grupptänkande
medför att man tappar i kreativitet, originalitet och oberoende tänkande. Genom gruppens inre dynamik får medlemmarna en förvissning om att besluten är rätta och en känsla av osårbarhet uppstår.
3.4
Vårdmiljön och vårdens inriktning
på Säters sjukhus
År 1912 etablerades Säters fasta paviljong på det då nybyggda
mentalsjukhuset Säters hospital. Den hade särskilt anpassade säkerhetsavdelningar och var en av två kliniker i landet som var avsedda
för psykiskt sjuka personer som begått allvarliga vålds-, hot- eller
sexualbrott. Den fasta paviljongen stängdes 1989 och ersattes då av
den nybyggda rättspsykiatriska kliniken.
Den nya kliniken skulle präglas av god vård och god säkerhet.
Detta skulle säkras bland annat genom små avdelningar med högst
sex patienter och hög personaltäthet. Vården kännetecknades av
stort engagemang från personalens sida och färre restriktioner än
vid en del andra rättspsykiatriska kliniker i landet. En grundtanke
var att ju närmare personalen kom patienterna desto mer skulle
man lära känna deras speciella behov och kunna anpassa säkerheten
och vården därefter. Bland personalen fanns ett stort mått av
entusiasm och professionell stolthet, något som har verifierats i
flera av kommissionens samtal med läkare, psykologer, terapeuter
och annan vårdpersonal.
Den rättspsykiatriska kliniken framstod som öppen för nya
behandlingsidéer inom rättspsykiatrin. Vården hade, jämfört med
annan rättspsykiatrisk vård i Sverige, en tydligt humanistisk profil.
I början på 1990-talet erhöll nästan alla patienter på den rättspsykiatriska kliniken samtalsterapi av den art som i dag kallas stödkontakt och brottsbearbetning. Långt fler än i dag fick också regel-
83
SOU 2015:52
rätt psykoterapi med psykodynamisk inriktning. Kuratorn Barbro
Sandin började under handledning av psykologen Margit Norell att
behandla schizofrenipatienter med psykoterapi vilket var en radikal
ansats. Psykiatriprofessorn Johan Cullberg publicerade 1991 en
genomgång av säkerställda fall av schizofreni som i Sverige till
synes botats genom intensiv dynamisk psykoterapi. Han gjorde en
jämförande studie mellan dessa och patienter som inte botats trots
psykoterapi; av de åtta framgångsrikt behandlade patienterna hade
sju vistats på Säter.
Psykoterapeutisk behandling av schizofreni kom att i Sverige
benämnas Sätermodellen. Denna terapi rönte stort intresse och
Säter kom att framstå som ett sjukhus i den nya psykiatrins frontlinje. Andra beteckningar för Sätermodellen vid denna tid var
”progressiv” och ”radikal”. Liknande omorienteringar skedde på
andra håll inom svensk psykiatri. Denna omorientering hade påbörjats redan på 1970-talet men gick på de flesta kliniker mycket
långsammare än på Säters sjukhus. Förändringarna sammanföll med
att fler psykologer och socionomer/kuratorer började anställas i
den psykiatriska vården. Många av dessa hade haft psykoanalytiker
som lärare. Som Johan Cullberg påpekat i sin memoarbok Mitt
psykiatriska liv kom kuratorerna ofta att i samtalsserier ägna sig åt
frågor kring den tidiga barndomen i stället för att stödja och bekräfta patienterna i nutid.
Mycket av vad som hände på Säters sjukhus betraktades emellertid med stor skepsis av ledande personer inom skolpsykiatrin under
slutet av 1980- och början av 1990-talet. Det fanns debattörer som
betraktade Säters sjukhus som antipsykiatrins starkaste fäste i Sverige.
Antipsykiatrin hade uppstått under 1960-talet då den utmanade de
grundläggande antagandena och praktikerna inom psykiatrin. Man
sökte utveckla alternativa vårdmiljöer och alternativa behandlingar
vid svår psykisk sjukdom, främst psykoterapier. I dag har denna
strömning inget eller mycket litet stöd i svensk psykiatri.
84
4
Sture Bergwalls bakgrund, vård
och diagnoser
4.1
Inledning
Sture Bergwall föddes i april 1950 i Falun som tvåäggstvilling och
barn nummer fem i en syskonskara om sju barn. Föräldrarna tillhörde en frikyrkoförsamling och var yrkesarbetande under Sture
Bergwalls uppväxt. Fadern avled under hösten 1977 och modern i
september 1983.
Som sjuåring vårdades Sture Bergwall för lungtuberkulos (tbc)
på sanatorium i åtta månader, skild från familjen. Sture Bergwall
har genomfört grundskolan men utan slutbetyg från högstadiet.
Han har senare avbrutit påbörjade försök till kompletterande skolgång och saknar formell yrkesutbildning. Han har haft några kortare
anställningar och har i längre perioder erhållit sjukbidrag för sin
försörjning. Under några år på 1980-talet var han delägare i två
kioskrörelser och arbetade även en kort period i en bingohall. Han
hade ett stort intresse för cykling och deltog i cykeltävlingar i såväl
Sverige som Norge.
Under 1970-talet växlade Sture Bergwall mellan att bo i föräldrahemmet och på psykiatriska sjukhus (Sidsjön i Sundsvall och Säters
sjukhus). Under tre terminer i början av 1970-talet vistades han i
Jokkmokk där han bedrev studier vid folkhögskolan. Han hade
under vissa perioder på 1980-talet en egen bostad. Från 1991 till
mars 2014 undergick han sluten rättspsykiatrisk vård på rättspsykiatriska kliniken på Säters sjukhus. Därefter bedrevs den rättspsykiatriska vården i öppen form. Den 16 april 2015 upphörde den
rättspsykiatriska vården av Sture Bergwall.
85
Sture Bergwalls bakgrund, vård och diagnoser
4.2
SOU 2015:52
Sture Bergwalls tidigare brottslighet
och rättspsykiatriska undersökningar
I slutet av 1969 åtalades Sture Bergwall för flera sexualbrott mot
barn. Enligt åtalet hade Sture Bergwall gjort sig skyldig till vad som
då benämndes som otukt med barn, grovt brott, otuktigt beteende,
försök till otukt med barn men också försök till dråp. Samtliga
brott var begångna under 1969 och riktades mot fyra pojkar i 9–13årsåldern. När det gäller dråpförsöket hade Sture Bergwall enligt
åtalet nattetid gått in till en pojke som var inlagd på lasarettet där
Sture Bergwall arbetade och utövat oralsex på pojken. När pojken
hade stretat emot hade Sture Bergwall genom ett strupgrepp försökt döda honom.
Falu domsagas norra tingslags häradsrätt förordnade om en
rättspsykiatrisk undersökning. I utlåtandet över undersökningen,
daterat den 16 mars 1970, uttalade den tidigare överläkaren Otto
Brundin att Sture Bergwall led av en grav sexuell perversion i form
av paedophilia cum sadismus, det vill säga sadistisk pedofili. Detta
kunde jämställas med sådan själslig abnormitet som avsågs i brottsbalken och enligt Otto Brundin var gärningarna begångna under
inflytande av den själsliga abnormiteten. Han förordade sluten
psykiatrisk vård. Vidare uttalade Otto Brundin att Sture Bergwall
under vissa förhållanden kunde vara utomordentligt farlig för
annans personliga säkerhet. Han konstaterade att Sture Bergwall
missbrukade alkohol, läkemedel och narkotika men att detta inte
hade haft särskild betydelse för brottsligheten. Otto Brundin beskrev det dråpförsök som Sture Bergwall var åtalad för som ett lustmordsförsök.
Domstolen lät Socialstyrelsen yttra sig över utlåtandet. Socialstyrelsen anslöt sig till det yttrande som styrelsen hade hämtat in från
Yngve Holmstedt, vetenskapligt råd i Socialstyrelsen och överläkare
vid den rättspsykiatriska kliniken i Stockholm. Yngve Holmstedt
uttalade i yttrandet daterat den 8 maj 1970 att Sture Bergwall sedan
förpuberteten präglats av svår sexuell problematik och att han sedan
dess pendlat mellan perioder av ”ångest, depression och kamp mot
böjelsen, och recidiv av hans böjelse för pojkar, med å ena sidan
spänningslättnad, å andra sidan ökande samvetsångest som konsekvens”.
86
SOU 2015:52
Enligt Yngve Holmstedt var Sture Bergwall en svårt neurotisk person med konstant ångestspänning. Yngve Holmstedt menade att
Sture Bergwall sannolikt inte hade haft något uppsåt att döda pojken
på lasarettet utan att det rört sig om en paniksituation för att tysta
pojken. Han avvisade helt tanken på att övergreppet rört sig om ett
lustmordsförsök. Yngve Holmstedt menade vidare att det i Sture
Bergwalls agerande inte fanns mer av ”sadomasochistisk komponent” än hos andra sexuellt perverterade. Yngve Holmstedt delade
Otto Brundins uppfattning att Sture Bergwall begått övergreppen
under inflytande av psykisk abnormitet som var jämställd med
sinnessjukdom och att han var i oundgängligt behov av sluten
psykiatrisk vård.
Domstolen dömde den 26 maj 1970 Sture Bergwall för ofredande, otukt med barn och otuktigt beteende men ogillade åtalet
för försök till dråp. Beträffande dråpförsöket uttalade domstolen
bland annat att det var utrett att Sture Bergwall haft könsligt umgänge med pojken och att han tagit struptag på honom när denne
gjorde motstånd och skrikit men att det, bland annat med hänsyn
till Yngve Holmstedts utlåtande, inte var bevisat att han avsett att
döda pojken. Gärningen bedömdes i stället som otukt med barn av
grov beskaffenhet. Domstolen överlämnade Sture Bergwall till sluten
psykiatrisk vård. En månad senare överfördes Sture Bergwall till
Sidsjöns mentalsjukhus i Sundsvall där han vårdades fram till dess att
han försöksutskrevs i maj 1971. Han flyttade därefter till Jokkmokk
för studier vid Samernas folkhögskola men omhändertogs hösten
1972 på grund av berusning och återfördes till psykiatriska kliniken
i Sundsvall, se nedan 4.3. I januari 1973 flyttades Sture Bergwall till
Säters sjukhus varifrån han försöksutskrevs i maj 1973. Han flyttade
då till Uppsala.
I mars 1974 misstänktes Sture Bergwall för försök till dråp på en
man som han hade en tillfällig homosexuell kontakt med i Uppsala.
Sture Bergwall hade enligt förundersökningsprotokollet slagit en
stekpanna i huvudet på mannen och tilldelat honom ett flertal knivhugg mot kroppen. Av protokollet framgår vidare att mannen blödde
från flera sår på kroppen och att han hade fått mycket allvarliga
skador på ena lungan, levern och magsäcken. Åklagaren beslutade
om åtalsunderlåtelse med motiveringen att brottet hade begåtts
under inflytande av själslig abnormitet och att Sture Bergwall stod
87
SOU 2015:52
under sluten psykiatrisk vård. Åtal var därmed inte påkallat av särskilda skäl.
Under senare delen av 1970-talet beslutade åklagare vid flera
ytterligare tillfällen om åtalsunderlåtelse för bland annat bedrägerier och narkotikaförseelser.
Den 17 april 1991 dömde Falu tingsrätt Sture Bergwall för bland
annat grovt rån, mordbrand, grovt bedrägeri och grov stöld till
sluten psykiatrisk vård. Av domen framgår att han tillsammans med
MA, som han senare skulle ange som medgärningsman vid två av
morden, i december 1990 hade trängt in hemma hos en bankdirektör och dennes familj. Medan Sture Bergwall stannade kvar i
bostaden med bankmannens hustru och den 11-årige sonen tog
MA med sig bankmannen till banken och tvingade denne att lämna
över pengar. Sture Bergwall hade under tiden dödshotat familjen
och varit aggressiv. Han hade bland annat huggit med en kniv i
bankfamiljens möbler och väggar. Brottet bedömdes som grovt rån.
Av domen framgick även att Sture Bergwall i november 1988
anlagt eld i den kiosk han ägde tillsammans med MA:s mor i syfte
att få ut försäkringspengar, vilket bedömdes som mordbrand och
grovt bedrägeri. Slutligen hade Sture Bergwall i februari 1990 stulit
145 000 kronor från sin arbetsgivare, en bingohall i Falun. Av
domen framgår att Sture Bergwall påstod att det i själva verket var
MA som maskerad hade rånat Sture Bergwall efter ett arbetspass i
bingohallen. Tingsrätten satte emellertid ingen tilltro till Sture
Bergwalls uppgifter och dömde honom för grov stöld.
Inför påföljdsbestämningen inhämtade domstolen ett så kallat
§ 7-intyg daterat den 23 januari 1991. I intyget uttalade överläkaren
Göran Fransson att Sture Bergwall hade en homosexuell beroendeproblematik i förhållande till MA och att Sture Bergwall hade
”sadistiska bisarra sexuella fantasier”. Enligt Göran Fransson hade
Sture Bergwall en påfallande svårighet att ange händelser i både
nutid och dåtid. Med hänvisning till den brottslighet som Sture
Bergwall hade dömts för 1970 uttalade Göran Fransson att det var
”anmärkningsvärt att han inte åtalats på nytt för sådana brott”.
Göran Fransson ansåg att det förelåg en grav personlighetsstörning
och förordade en rättspsykiatrisk undersökning, vilket tingsrätten
beslutade om.
I utlåtandet över undersökningen daterat den 25 mars 1991 uttalade överläkaren Marianne Kristiansson vid Statens rättspsykia-
88
SOU 2015:52
triska klinik i Stockholm att Sture Bergwall var svår att diagnostiskt
kategorisera utifrån de psykopatologiska mekanismer han företedde men att hans grundpersonlighet bar drag av organisation på
så kallad borderlinenivå. Han ansågs allvarligt depressiv med självmordstankar. Sture Bergwall led enligt Marianne Kristiansson av ett
sexuellt perverterat beteende med sadomasochistiska drag i kombination med allvarlig impulskontrollstörning samt tendens till regression.
I samband undersökningen beskrev Sture Bergwall fantasier om
sexuellt våld mot sonen i bankfamiljen. Sammantaget bedömde
Marianne Kristiansson att det i vissa situationer kunde föreligga
”en icke obetydlig farlighet”. Enligt Marianne Kristiansson hade
Sture Bergwall begått gärningarna under inflytande av psykisk
abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom. Han var i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård och behövde långvarig psykoterapi. Tingsrätten bestämde,
i enlighet med slutsatserna i utlåtandet, påföljden till sluten psykiatrisk vård.
Sedan Sture Bergwall överklagat tingsrättens dom beträffande
mordbrand, grovt bedrägeri och stölden mot bingohallen ändrade
Svea hovrätt den 14 juni 1991 tingsrättens dom på sådant sätt att
åtalet för mordbrand och grovt bedrägeri ogillades då det inte
ansågs styrkt att Sture Bergwall hade orsakat branden.
Det finns efter denna dom inte några andra domar mot Sture
Bergwall förrän morddomarna. Däremot har Sture Bergwall under
vårdtiden gjort sig skyldig till vissa brott, såsom tillgreppsbrott,
olovlig körning och vapenbrott, vilka synes ha avskrivits med hänvisning till Sture Bergwalls själsliga abnormitet. Vid en visitation av
Sture Bergwalls rum på vårdavdelningen på Säters sjukhus i början
av 1994 beslagtogs barnpornografiska filmer. Det kan noteras att
sådant innehav vid den tidpunkten inte var straffbart.
4.3
Sture Bergwalls kontakter med psykiatrisk vård
och psykoterapi före 1991
Sture Bergwalls psykiatriska sjukhistoria sträcker sig tillbaka till
tonåren. Vår redogörelse i denna del bygger i huvudsak på journaluppgifter, domstolshandlingar och andra handlingar som till exem-
89
SOU 2015:52
pel utlåtandena över rättspsykiatriska undersökningar 1991 och
2013.
I 14-årsåldern började Sture Bergwall missbruka lösningsmedlet
trikloretylen. Han remitterades 1966 av skolläkaren till Barn- och
ungdomspsykiatriska kliniken i Falun efter att ha ”chockerat sina
skolkamrater med homosexuellt uppträdande” och varit mycket
olycklig över detta. Vid testning bedömdes han bland annat vara
normalbegåvad, ha vissa anpassningssvårigheter, ha ett självhävdelsebehov samt ”viss dramatik”. Man bedömde att Sture Bergwall hade
neurotiska besvär till följd av homosexualiteten, lämpliga för psykoterapi, och han remitterades för sådan behandling. Av Sture Bergwalls
journaler framgår att samtalen i huvudsak rörde hans homosexualitet. Efter fyra samtal bröts psykologkontakten på Sture Bergwalls
initiativ.
Under 1967 accelererade missbruket av trikloretylen och kombinerades med alkohol och sporadiskt med cannabis. Sture Bergwall
vårdades under tre perioder kring årsskiftet 1967–1968 på barnoch ungdomspsykiatriska kliniken vid Akademiska sjukhuset i
Uppsala, första gången efter att själv ha sökt hjälp för depressiv
sinnesstämning med självmordstankar. Ett bakomliggande huvudproblem uppgav han själv vara homosexualitet med dragning till
yngre pojkar, något som bland annat lett till polisingripande. Han
erhöll under den här tiden samtalsterapi. Han studerade vid tidpunkten vid pojkinternatet Fjellstedska skolan.
Sture Bergwall uppgav i samtalsterapin initialt att man i familjen
under hans uppväxtår aldrig hade talat om känslor och upplevelser.
Senare under vårdtiden modifierade han sin familjeskildring till att
bli mer positiv. I journalen beskrevs hans vilja att suggerera och
hypnotisera andra pojkar på avdelningen. Det noterades även att
han hade makabra fantasier. I samband med en behandlingskonferens beskrevs han som falsk, dubbelnatur, ljugande och med ett
behov att befinna sig i centrum. Under och mellan vårdtillfällena
missbrukade han alkohol och lösningsmedel. Han arrangerade även
en rituell självmordsscen som avbröts av vårdpersonalen. Jämfört
med tidigare bedömningar, där neuros relaterad till homosexualiteten dominerade, fokuserade Uppsalakliniken i sin bedömning mer
på Sture Bergwalls missbruk, personlighetsstörning och makabra
fantasier.
90
SOU 2015:52
Behandlingen bestod av insulinterapi, fentiaziner (antipsykotiskt läkemedel) och samtalsterapi. Utskrivningsdiagnosen var depressiv reaktion av neurotisk art. Han överfördes till fortsatt öppenvård på hemorten.
Efter att Sture Bergwall i maj 1970 dömts till sluten psykiatrisk
vård, se ovan 4.2, överfördes han till Sidsjöns mentalsjukhus i
Sundsvall där han vårdades fram till 1973. Under de åren försöksutskrevs han vid flera tillfällen. Vid en sådan försöksutskrivning
1971 påbörjade han studier vid Samernas folkhögskola i Jokkmokk.
Under nästan ett års tid behandlades han med kvinnligt könshormon
för att dämpa sexualdriften. I samband med förundersökningen i
Stegehuis-ärendet framkom att Sture Bergwall under den här tiden
hade attackerat en skolkamrat med strypgrepp men att detta aldrig
polisanmäldes. Under hösten 1972 noterades att han hade missbrukat alkohol, hasch, sömnmedel och lösningsmedlet trikloretylen
på folkhögskolan. Sedan han vid ett tillfälle under hösten hittats
medvetslös till följd av missbruket återfördes han till psykiatriska
kliniken i Sundsvall. I januari 1973 överfördes han till hemlandstinget och till Säters sjukhus för fortsatt psykiatrisk tvångsvård.
Utskrivningsdiagnosen från Sundsvalls sjukhus var en ospecifik
diagnos om avvikande och omogen personlighet.
Vid inskrivningen på Säters sjukhus i januari 1973 noterades i
inläggningsjournalen bland annat att Sture Bergwall hade uppgett
att han haft goda uppväxtförhållanden och ett gott förhållande till
såväl föräldrar som syskon. Han påbörjade vid Säters sjukhus psykoterapi tre gånger per vecka, åtminstone under delar av den efterföljande vårdtiden. Flera olika terapimetoder användes. I journalen
anges Leuners tekniker (där patienten får föreställa sig mentala
bilder), hypnoterapi (där patienten under terapin försätts i hypnos), avslappning samt rationell insiktsterapi (som kan ses som en
föregångare till dagens kognitiva beteendeterapi). Av journalerna
framgår att behandlingen ledde till minskad ångest och färre homosexuella drömmar. I senare journalanteckningar uppges att psykoterapin väckte så starka känslor hos Sture Bergwall att samtalen fick
begränsas till att bli mer ytliga.
Under våren 1973 försöksutskrevs Sture Bergwall från Säters
sjukhus och började samma höst på vuxengymnasiet i Uppsala.
Efter dråpförsöket i mars 1974, se ovan 4.2, togs han åter in på
Säters sjukhus. Han uppgav att han under Uppsalatiden hade använt
91
SOU 2015:52
centralstimulerande läkemedel samt sniffat. Ett år senare blev han
på nytt försöksutskriven men försöksutskrivningen avbröts 1975
sedan Sture Bergwall gjort ett självmordsförsök.
Under åren 1974–1976 gick Sture Bergwall också i regelbunden
psykoterapi. Hans terapeut bedömde att homosexualiteten fyllde
en viktig funktion i Sture Bergwalls neuros men att han under
terapin förbättrades och att ångesten och självmordsbenägenheten
minskade.
Efter en ny period med försöksutskrivning, nu utan större problem, skrevs Sture Bergwall ut från Säters sjukhus 1977. Utskrivningsdiagnosen blev persona pathologica (avvikande personlighet,
att jämställa med personlighetsstörning enligt dagens diagnossättning).
Under 1980-talet hade Sture Bergwall under en längre och en
kortare period psykoterapeutisk behandling i öppenvård vid Säters
sjukhus. Han försämrades psykiskt under slutet av 1980-talet med
ökad ångest, överförbrukning av det lugnande medlet Sobril och
drogmissbruk, framför allt amfetamin men även beroendeframkallande läkemedel.
Under 1989 tog han kontakt med en av överläkarna på Säters
sjukhus på grund av ökande ångest och rädsla för att inte kunna
behärska sig i samband med att han känt dragning till en yngre
pojke. Läkaren rekommenderade Sture Bergwall att avsluta medicineringen med Sobril och i stället återgå till psykoterapi. 1990 remitterades Sture Bergwall till den psykiatriska öppenvården i Falun
för ställningstagande om fortsatt Sobrilmedicinering och samtal av
stödkaraktär. Sture Bergwalls medicinering ändrades inte.
4.4
Den rättspsykiatriska vården efter 1991
4.4.1
Psykoterapins omfattning och inriktning
Sedan Sture Bergwall 1991 dömts till sluten psykiatrisk vård, se
ovan 4.2, togs han på nytt in på Säters sjukhus. Han uttryckte tidigt
efter intagningen att han önskade psykoterapi. I augusti 1991 inledde överläkaren Kjell Långbergs regelbundna läkarsamtal med
Sture Bergwall en gång per vecka. Fyra månader senare utökades
samtalen till två gånger per vecka. Sessionerna betecknades initialt
92
SOU 2015:52
som läkarsamtal, men benämns från april 1992 som psykoterapi,
något som tyder på att sessionerna då hade fått en annan karaktär.
Någon specifik psykoterapeutisk metod angavs inte i journalanteckningarna. Vid kommissionens möte med Kjell Långbergs
berättade han att ingen specifik metod användes utan att det
huvudsakligen handlade om att han som psykoterapeut lyssnade på
Sture Bergwalls berättelser under cirka två sessioner per vecka. Ett
genomgående tema för den psykoterapi som Sture Bergwall erhöll
var att psykoterapeuten skulle ha tillit till patienten och dennes
berättelse. Tilliten grundade sig på uppfattningen att terapins syfte
var att skapa insikt och förståelse. Sture Bergwall hade ett stort
behov av att både i tal och skrift dela med sig av sina tankar, drömmar och fantasier. Sture Bergwall har i boken Kvarblivelse beskrivit
hur minnesbilderna ”vällde fram”.
I journalanteckningarna från 1991–1994 redogjorde Kjell Långbergs
huvudsakligen för Sture Bergwalls framtoning under samtalen och
hans reaktioner. Ett återkommande tema var Sture Bergwalls känsla
av utanförskap, ett annat hans ”dubbelnatur” präglad av tillmötesgående respektive underliggande stormande känslor. I mars 1992
omnämndes första gången att Sture Bergwall ”granskat sina barndomsminnen”, då beskrivna som starka spänningar inom den stora
syskonkretsen. Sture Bergwalls självmordsbenägenhet diskuterades. Kjell Långbergs psykoterapi med Sture Bergwall fortsatte i
samma omfattning fram till mars 1994. För att psykoterapin skulle
kunna fortsätta med Kjell Långbergs trots att denne skulle lämna
Säters sjukhus, överfördes Sture Bergwall till den rättspsykiatriska
kliniken i Växjö. Denna lösning fungerade dock inte. Bland annat
ansåg Kjell Långbergs att vårdklimatet i Växjö var sådant att psykoterapin inte kunde bedrivas på ett optimalt sätt. Även Sture Bergwall
var kritisk, bland annat mot Växjöklinikens stora restriktivitet
gällande psykofarmaka. Sture Bergwall valde att återvända till Säters
sjukhus. Av Växjöklinikens journalanteckningar framgår att man
tyckte det var anmärkningsvärt att Kjell Långbergs terapisessioner
var så långvariga – ”flera timmar”.
Det kan noteras att Kjell Långbergs vid ett senare tillfälle, sommaren 1994, erbjöd Sture Bergwall att flytta över till den rättspsykiatriska verksamheten i Malmö, detta för att kunna återuppta
den tidigare psykoterapeutiska kontakten. Sture Bergwall avböjde
detta. Överläkare Göran Fransson ska enligt en journalanteckning
93
SOU 2015:52
ha kommit med ett liknande erbjudande till Sture Bergwall om att
följa med honom till Sundsvall när han började arbeta där.
Vid återkomsten till Säters sjukhus fick Sture Bergwall en ny
psykoterapeut, psykologen Birgitta Ståhle. Hon berättade vid möte
med kommissionen att hon motvilligt accepterade detta uppdrag
från chefsöverläkaren. Birgitta Ståhles psykoterapiutbildning var
grundad på objektrelationsteorin, se avsnitt 3.3.2. Sture Bergwall
hade själv starka önskemål om att fortsätta den psykoterapi som inletts av Kjell Långbergs, ett önskemål som kliniken nu tillgodosåg.
Hans motiv var framför allt att han behövde bearbeta sina sexuella
perversioner, något som kontakterna med psykologen i samband
med den rättspsykiatriska utredningen 1991 fått honom att inse.
Under långa perioder bedrevs psykoterapisessionerna tre gånger
per vecka. Enligt journalen varade varje session i 90 minuter, ibland
längre. Psykologen Magnus Brolin, som vid några tillfällen vikarierade för Birgitta Ståhle, berättade vid kommissionens möte med
honom att det var Sture Bergwall som styrde terapisessionerna
både i fråga om frekvens och längd – åtminstone när Birgitta Ståhle
inte fanns på plats. Många av sessionerna ordnades i hast, vilket
kunde gå ut över andra patienter.
Samtalen byggde ofta på utförligt skriftligt material som Sture
Bergwall producerat mellan sessionerna. Redan från de första
månaderna med Birgitta Ståhle började Sture Bergwall kontakta
henne per telefon i hemmet för att tala om den stora hopplöshet
han kände. Under de kommande sju åren förekom det att Sture
Bergwall kontaktade henne per telefon vid anfall av till exempel
ångest, multipel personlighet eller när hade gjort självskadeförsök,
ofta nattetid. Likaså förekom telefonkontakter under Birgitta Ståhles
semestrar. Birgitta Ståhle upplevde, enligt vad hon uppgett vid
möte med kommissionen, Sture Bergwall som en synnerligen krävande patient som saknade förståelse för att andra patienter också
kunde ha behov av psykoterapeutens insatser.
I ett tillsynsärende 1994 beskrev Birgitta Ståhle hur psykoterapin på Säter ”bygger på en psykodynamisk tradition där framför allt den engelska så kallad Independent tradition eller Middlegroup influerar det teoretiska tänkandet. […] Kontakterna kan vara
av både stödjande karaktär och mer insiktsbetonade och de flesta
terapier med våra patienter är en kombination av dessa båda”.
94
SOU 2015:52
Ungefär hälften av patienterna på kliniken hade då någon form av
individuell samtalskontakt.
Innehållet i Birgitta Ståhles terapeutiska samtal med Sture Bergwall
beskrivs endast översiktligt i den medicinska journalen. Birgitta
Ståhle förde därutöver anteckningar som hon förstörde sedan hon
använt dem i den handledning som psykologen Margit Norell gav
henne inom ramen för utbildningen till legitimerad psykoterapeut.
Margit Norell lät skriva ut delar av Birgitta Ståhles anteckningar.
Av utskrifterna framgår att Sture Bergwall berättade om olika mord
han utfört, också sådana som han aldrig åtalades för, och om
gömslen. Han återförde morden till barndomsupplevelserna kring
den döde brodern Simon, som aldrig existerat enligt vad som senare
framkommit. Han beskrev utförligt sin ångest, depression, sitt
vemod och andra känslor i anslutning till morden och han talade
ofta i bilder.
Mot bakgrund av att både Kjell Långbergs och Birgitta Ståhle
gick i handledning hos Margit Norell under den tid de var Sture
Bergwalls psykoterapeuter finns det anledning att beröra Margit
Norell och hennes roll i Sture Bergwalls psykoterapi. Birgitta Ståhle
gick i egen terapi hos Margit Norell, som var psykolog med en så
kallad neofreudiansk inriktning. Margit Norell betonade betydelsen
av barndomstrauman, framför allt sexuella övergrepp, som orsak
till psykiska problem i vuxenlivet. Hon ansåg att djupliggande,
bortträngda minnen kunde tas fram i terapi och förespråkade en
psykoanalytisk behandlingsmetod i det syftet. Margit Norell framhöll dåliga föräldrar som orsak till psykiska problem i vuxenlivet
och att psykoterapeutens uppgift var att lösa upp banden till de
dåliga objekten/föräldrarna. Hon talade vidare om regression under
den terapeutiska processen där den sjuka personen återknyter till
den tidiga barndomens upplevelser.
Margit Norell var aldrig anställd eller på annat sätt formellt
knuten till Säters sjukhus men hade genom handledningen av
psykoterapeuterna en stark anknytning dit. I sin handledning av
Kjell Långbergs och Birgitta Ståhle intresserade hon sig för det hon
kallade Simonillusionen. Denna handlade om föräldrarnas makabra
hantering av ett dödfött barn, Simon, där Sture Bergwall som barn
tvingades delta i ritualen. Kjell Långbergs har vid möte med kommissionen berättat att när Sture Bergwall hösten 1992 började
berätta om mord betonade Margit Norell under handledningen
95
SOU 2015:52
vikten av att i psykoterapin ta upp traumatiska barndomsupplevelser. Margit Norell besökte vid några tillfällen Säters sjukhus
och Sture Bergwall. Baserat på det skriftliga material som Margit
Norell fick från Sture Bergwall och Birgitta Ståhle samt ett par
telefonsamtal som hon hade med Sture Bergwall skrev hon ett bokmanuskript med titeln Thomas Quicks värld. Avsikten med boken
var att visa hur den terapeutiska processen fungerade, hur den fördjupades och hur tidigare omedvetna sammanhang framträdde allt
tydligare. Boken publicerades aldrig.
Ett fördjupningsarbete vid psykologiska institutionen på Stockholms universitet av Eva Sivertsson (vid den tiden hette hon Wolf)
1994 ger viss inblick i hur man i mitten av 1990-talet på Säters
sjukhus såg på psykoterapin. Hon arbetade under en period som
psykolog på Säters sjukhus och hade bland annat under Birgitta
Ståhles semester samtal med Sture Bergwall. I sitt fördjupningsarbete beskrev Eva Sivertsson att en central uppfattning var att de
som begått svåra våldshandlingar som vuxna kunde ses både som
offer – genom tidiga traumatiska upplevelser – och förövare.
Aggressivitet är ett uttryck för rädsla och vanmakt. Psykoterapins
syfte var att minska förövarens behov av våld som uttrycksmedel
för att återgestalta barndomstrauman. Därigenom skulle patienten
bli mindre farlig.
I ett den 31 mars 2009 daterat sakkunnigutlåtande, som använts
i resningsprocessen, beskriver docenten Anna Dåderman hur man i
Sture Bergwalls behandling använt den kontroversiella terapiformen
recovered memory therapy. Vid kommissionens möten med Kjell
Långbergs och Birgitta Ståhle framhöll de dock att de aldrig hade
hört talas om denna terapiform. Enligt dem användes inte heller
återgestaltningsterapi (re-enactment therapy) eller regressionsterapi
som specifika psykoterapeutiska tekniker.
Vid kommissionens samtal med läkare och vårdpersonal vid den
rättspsykiatriska kliniken i Säter fick vi också höra att dessa specifika terapibenämningar aldrig användes. En medpatient, som kommissionen samtalat med och som genom terapin med Birgitta Ståhle
ansåg sig ha fått stor hjälp med att utveckla strategier för att på ett
konstruktivt sätt hantera personliga relationer och situationer, uppgav likaledes att termerna bortträngda minnen, återgestaltning eller
recovered memory therapy aldrig användes i behandlingen. Däremot talade Birgitta Ståhle om psykiska försvarsmekanismer.
96
SOU 2015:52
I journalen använde vårdpersonalen ofta termerna regression
och återgestaltning. När det i journalerna antecknades att Sture
Bergwall regredierade avsågs förmodligen att han fick kontakt med
sidor hos sig själv som han inte ville känna till. Med återgestaltning
avsåg man ett sätt att uttrycka sig. När ord inte räcker till visar man
det man vill uttrycka i till exempel aggressiva handlingar. Detta
synsätt var vanligt på Säters sjukhus. Även Sture Bergwall själv använde i boken Kvarblivelse termerna förträngda minnen, regression
och återgestaltning för att beskriva sina psykologiska reaktioner
och symtom.
4.4.2
Olika teman som behandlades i psykoterapin
Terapiuppgifter om skräckupplevelser under barndomen
De tidiga journaluppgifterna om Sture Bergwalls uppväxt- och
familjeförhållanden saknar tydliga skuggsidor. Det finns före 1993
inga påståenden om att han skulle ha utsatts för sexuella övergrepp
av vare sig föräldrarna eller något av syskonen under barndomen.
I en journalanteckning i maj 1993 betecknades terapin av överläkaren Kjell Långbergs som ”stormande” med starka och plågsamma känsloupplevelser samt minnen av skräckupplevelser under
barndomen. Det beskrevs hur det i familjen hade funnits en sexuell
gränslöshet och att Sture Bergwall och flera av syskonen hade utsatts för sexuella övergrepp av båda föräldrarna och en äldre bror.
Sture Bergwall berättade i terapin också om att modern hade gjort
flera försök att ta livet av honom.
Kjell Långbergs uppfattade att Sture Bergwall under våren 1993
var inne i en mycket intensiv bearbetningsfas, fylld av svår ångest.
Han ansåg att avtäckandet av barndomsminnena hade inneburit ”en
klar framgång för den terapeutiska processen”.
I journalanteckningar under de kommande åren berättas återkommande om de traumatiska barndomsupplevelserna. Som ett led
i terapin överlämnade Birgitta Ståhle till Sture Bergwall viss litteratur, till exempel en bok om en mottagning för pojkar som hade
varit utsatta för sexuella övergrepp. I november 1996 skrev Sture
Bergwall själv en notis, som bifogats journalen, om hur han hade
läst Margit Norells sammanställning av Simonillusionen. I notisen
vävde han samman Simon med en av de alternativa personligheter
97
SOU 2015:52
han hade vid denna tid, Nana, och med sina erfarenheter av de båda
föräldrarna. Han kopplade också dessa upplevelser till ”de pojkar
jag dödade”. Enligt Sture Bergwall frammanades dessa tankar av
Margit Norells analyserande text. Mot slutet av terapisamtalen fem
år senare (hösten 2001) handlade samtalen bland annat om hur
Simonillusionen hade ”avtäckts och avslöjats”.
I Sture Bergwalls egen skildring av barndomsupplevelser, begångna mord och psykoterapi i boken Kvarblivelse spelar Simonillusionen en central roll. Vid kommissionens möte med Sture
Bergwall uppgav han att boken skrevs som ett led i psykoterapin.
Den byggde på anteckningar som han själv och hans psykoterapeut
förde i anslutning till terapisessionerna. I boken beskrev Sture
Bergwall hur relationen till terapeuten präglades av ”närhet” och
”levande kontakt”. Under semesteruppehåll uttryckte Sture Bergwall
sin intensiva längtan till nästa session. Han beskrev att terapin
handlade om ett gemensamt arbete. I en senare bok han skrev tillsammans med sin bror Sten-Ove Bergwall 2009 har han dock beskrivit boken Kvarblivelse på följande sätt.
Jag skrev den hög på Rohypnol. I ett rasande tempo, mellan terapisessioner, polisförhör och vallningar kom den till […] Kvarblivelse
beskriver ingenting annat än lögnen. Är en del av den. Är den.
Vid kommissionens möten med Kjell Långbergs och Birgitta Ståhle
har de båda beskrivit hur Sture Bergwall uppenbarligen upplevde
ett oerhört stort behov av att frekvent och länge tala om sina tidigare och aktuella upplevelser. För båda var det uppenbart att Sture
Bergwall delvis fabulerade och det var svårt att skilja på fantasier
och verklighet. Båda beskriver sin roll som huvudsakligen lyssnande och ingen av dem ansåg att deras roll som terapeut var att
reda ut vad i Sture Bergwalls berättelser som var sant och inte. När
morderkännandena kom var det i stället polis och åklagare som
hade denna uppgift.
Även andra som kommissionen samtalat med har berättat att de
inte trodde på Sture Bergwalls mest dramatiska historier om sin
uppväxt, framför allt inte om Simonhändelsen. Claes Borgström
uppgav till exempel att denna berättelse möjligen kunde symbolisera andra problem i relationerna till föräldrarna. Seppo Penttinen
sade sig inte heller ha trott på Simonberättelsen eller andra traumatiska barndomsberättelser.
98
SOU 2015:52
Regression och återkallande av minnen under psykoterapin
Under det första året som Sture Bergwalls terapeut refererade
Birgitta Ståhle till hur Sture Bergwall under terapisamtalen många
gånger hade regredierat kraftigt och därigenom fått ökad kontakt
med tidigare händelser i sitt liv. Termerna ”regrediera” och ”regression” återkommer sedan ofta under de kommande åren och det
beskrevs hur Sture Bergwall ofta lyckades regrediera under terapisessionerna. Under regressionen frigjorde han minnen av dels traumatiska barndomsupplevelser, dels brottsliga gärningar begångna
som vuxen. Minnena beskrevs som ”oerhört intensiva”. Birgitta
Ståhle noterade en vilja hos Sture Bergwall att forcera fram material
till terapin och förhören. Själv sade han sig vara psykotisk under
regressionerna.
Om återgestaltning i psykoterapin
Kjell Långbergs tolkning av det första morderkännandet 1993 (Johan
Asplund) var att dådet hade handlat om en ”en psykologisk återgestaltning av barndomssituationen med ett flertal infallsvinklar”.
I sina första journalanteckningar från maj–juni 1994 refererade
Birgitta Ståhle till att samtalen bland annat handlade om hur Sture
Bergwalls traumatiska barndomsupplevelser hade återgestaltats i
Sture Bergwalls vuxna liv genom de övergrepp han begått.
Den terapi som beskrevs i patientjournalen handlade mycket om
Sture Bergwalls barndomserfarenheter av att föräldrarna försökte
döda honom och hur detta var tätt sammankopplat med morden
som han själv hade begått i vuxen ålder. Själva dödandet av pojkar
hade en ”funktion utifrån hans egen inre död”. Den skräck han
upplevde som barn hanterade han genom att försätta andra pojkar i
dödsskräck och sedan döda dem. Därigenom skedde ”en tillfällig
ångestreduktion och en känsla av att behålla illusionen om liv”.
Samtidigt hade Sture Bergwall starka fantasier om att stycka sin
egen kropp, något som också sågs som en återgestaltning av tidigare upplevelser.
År 1998 utgick terapin delvis från skriftligt material från Sture
Bergwall. Där beskrevs att han redan som 9-åring hade sexualsadistiska återgestaltningar riktade mot sig själv och att han som
12-åring hade ”skamfyllda fantasier riktade mot pojkar”. Sture
99
SOU 2015:52
Bergwall funderade även över manipulation riktad dels mot sig själv
som barn, dels mot andra personer (medbrottslingar).
4.4.3
Framsteg i psykoterapin
I en journalanteckning hösten 1993 bedömdes risken för förnyad
brottslighet och självmord vara mycket liten, eftersom den terapeutiska bearbetningen hade gett ökad verklighetskontakt och
Sture Bergwall fått ”verklig tillgång till sin aggressivitet”, vilken
tidigare hade varit helt isolerad och bortträngd.
När Sture Bergwall återkallade allt fler minnen från barndomen
och kring morden beskrevs detta som ”ökad verklighetsförankring”
och som en tydlig progress i terapin. Framstegen medförde att
Sture Bergwall successivt blev ”mer integrerad som person”.
I journalanteckningarna talades återkommande om hur bilderna
och minnesfragmenten kring barndomstrauman och mord hade
klarnat allt mer och hur sammanhangen hade blivit tydligare. Hans
tidigare känslomässiga instängdhet bröts när han kunde återuppleva
känslor av ursinne och hat. Vid flera tillfällen uppfattades att terapin kommit in i en ny fas. De återuppväckta minnena uppfattades
som uttryck för ökad verklighetskontakt. Termen ”självutveckling”
användes i flera av journalanteckningarna.
Att mord lades till mord beskrev Sture Bergwall som en multiplikationstabell av gemensamt lidande, något som genererade stark
ångest. Under 1998 uppgav Sture Bergwall att han hade börjat
använda kognitiva strategier som han själv hade utvecklat för att
kunna hantera vardagssituationer.
Enligt en journalanteckning våren 2002 hade Sture Bergwall beskrivit att han hade bättre tillgång till sig själv som person, sin
kropp och sitt inre psykiska liv, allt i en positiv bemärkelse. Han
tillskrev detta dels det psykoterapeutiska arbetet, dels medicinfriheten. Eftersom Sture Bergwall trots detta var mycket trött och
sliten kom han och psykoterapeuten överens om en paus i psykoterapin.
100
SOU 2015:52
4.4.4
Sture Bergwalls kontakter med psykoterapeuten
efter 2001
I augusti 2002 hade Birgitta Ståhle ett avslutningssamtal med Sture
Bergwall. De båda hade därefter vissa fortsatta kontakter, till exempel inför behandlingskonferenser.
Hösten 2006 återupptogs på initiativ av Sture Bergwall regelbundna samtal en gång per månad mellan Birgitta Ståhle och Sture
Bergwall. Samtalen förefaller ha varit av stödjande karaktär. Av
journalhandlingar framgår det inget som tyder på någon psykoterapeutisk dimension. Man talade bland annat om de ifrågasättanden
av Sture Bergwalls trovärdighet som hade presenterats i media samt
om hans reaktioner på aktuella seriemord som han läst om. Samtalen handlade också om hans upplevelse av att framställas som
”monster”, hans ensamhet och hans nattliga drömmar.
I början av 2008 uppgav Sture Bergwall att hans psykiska hälsa
var ”tillräckligt god”. I slutet av september samma år avslutades
samtalsserien på hans eget initiativ. Vid denna tidpunkt bad han
Birgitta Ståhle att medverka i Hannes Råstams TV-dokumentär om
honom, men hon avböjde.
Därefter finns inga journaluppgifter om att Sture Bergwall fått
någon form av psykoterapi. Sture Bergwall begärde i januari 2009
att få ta del av Birgitta Ståhles anteckningar från terapisessionerna
och i ett mejl i mars 2009 befriade han Birgitta Ståhle från sekretess
beträffande vad som hade framkommit i terapin.
4.4.5
Vårdplaneringen vid Säters sjukhus
Det finns delvis motsägelsefull information om huruvida Säters
sjukhus planerade att skriva ut Sture Bergwall redan 1992 eller inte.
Att denna fråga tillmätts betydelse beror på att Sture Bergwall själv
har framhållit att han började erkänna mord i syfte att få stanna
kvar i den tryggare Sätermiljön.
I samband med den rättspsykiatriska undersökningen 2013 angav Sture Bergwall att ”diskussion om utskrivning kommit på tal”
1992. Sture Bergwall sökte bostad i Hedemora i augusti 1992 och
enligt notering från Hedemora kommun skulle utskrivning då ha
varit aktuell. Sture Bergwall bekräftade detta vid kommissionens
möte med honom och uppgav vid mötet att han var på väg att
skrivas ut men att han kände sig mycket osäker på hur han skulle
101
SOU 2015:52
klara livet ute i samhället, bland annat på grund av risken för återfall i missbruk.
Att den rättspsykiatriska vården av Sture Bergwall var på väg att
upphöra 1992 motsägs dock av ett utlåtande av avdelningens överläkare till åklagarmyndigheten från början av 1992. I utlåtandet
angavs att ”vården beräknas bli mycket långvarig”. Journalen från
den här tiden innehåller inte heller några anteckningar om att Sture
Bergwall var på väg att bli utskriven. Vid kommissionens möte med
överläkaren Göran Fransson, som var ansvarig för Sture Bergwalls
vård, uppgav han att utskrivning över huvud taget inte var aktuell
vid denna tidpunkt och inte heller senare under Göran Franssons
tid på Säters sjukhus. En bidragande orsak till att detta var att han
tog del av vad Sture Bergwall skrev under vårdtiden om våldsorienterade och kannibalistiska fantasier. Göran Fransson beskrev
också att han för vårdpersonalen tidigt framhöll att Sture Bergwall
var en synnerligen svår patient och mycket farlig med tanke på de
brott han utfört. Denna beskrivning överensstämmer med den bild
som Birgitta Ståhle förmedlade vid möte med kommissionen. Av
ett yttrande från Hedemora kommun framgår att Sture Bergwall
fick en lägenhet men att han i september 1992 återtog sin ansökan.
Från det att Sture Bergwall 1993 började erkänna mord fram till
att den sista resningsprocessen var slutförd 2013 utgick de regelbundna vårdplaneringarna från att Sture Bergwall misstänktes för
mycket allvarliga brott och var dömd till rättspsykiatrisk vård. Risken
för återfall i brott bedömdes genomgående som hög. Fortsatt rättspsykiatrisk slutenvård ansågs vara motiverad och förvaltningsrätten
beslöt löpande i enlighet med dessa bedömningar.
I början av 2010 innefattade vårdplaneringen, som Sture Bergwall
avstod från att delta i, att relationerna med anhöriga skulle stärkas.
Det noterades också att han då började få bättre kontakt med sina
syskon.
Sedan samtliga åtal mot Sture Bergwall hade lagts ned och frikännande domar meddelats, gjordes en vårdplanering som utgick
från de nya rättsliga förhållandena. Sture Bergwall fick frigång och
obevakade permissioner. Man bedömde nu att psykiatrisk tvångsvård i öppen form kunde vara ett alternativ och började planera
utifrån det. I januari 2014 gjordes en omfattande samordnad
vårdplanering med kommun och primärvård där Sture Bergwall
ville bo.
102
SOU 2015:52
4.4.6
Utflykter, frigång och permissioner
Från 1992 och framåt började länsrätten bevilja Sture Bergwall
permissioner för motionslöpning i sjukhusets närhet, under perioder på delegation till chefsöverläkaren. Under perioden juni 1992–
oktober 1993 beviljade länsrätten arton dag-permissioner till Avesta,
Hedemora, Borlänge och Stockholm samt en tvådagars-permission
till Stockholm. Av dessa permissioner beviljades sex dag-permissioner efter det att Sture Bergwall i februari 1993 hade erkänt mord.
När chefsöverläkaren Göran Källberg i januari 1994 återvände
till kliniken drog han in all frigång för Sture Bergwall med hänvisning till att Sture Bergwall då hade erkänt sex mord. Göran Källberg
bedömde att det förelåg risk för förnyade impulsgenombrott samt
att det fanns en självmordsrisk. Det hade dessutom hittats barnpornografiska filmer i Sture Bergwalls rum och Göran Källberg
bedömde att det var högst olämpligt med utevistelser i miljöer med
barn i närheten. Sture Bergwall, liksom Christer van der Kwast,
ifrågasatte att frigången drogs in, se även 13.2.4. Åklagaren ansåg
att detta kunde få en negativ inverkan på Sture Bergwalls vilja att
berätta om morden.
4.4.7
Besök
Sture Bergwall mottog ett stort antal besök av anhöriga och dessutom av journalister från flera länder. Ibland förekom kontroverser
kring avdelningens restriktioner kring besöken.
Utöver anhöriga och journalister tog Sture Bergwall dessutom
emot besök av flera andra som var intresserade av hans fall. SvenÅke Christianson samlade material till en bok om seriemördare och
intervjuade Sture Bergwall vid ett flertal tillfällen. Margit Norell,
handledare för Sture Bergwalls psykoterapeuter, besökte honom
vid minst ett tillfälle och hade ett par kortare telefonkontakter med
honom.
103
4.4.8
SOU 2015:52
Särskilda vårdhändelser
I december 1991 avvek Sture Bergwall tillsammans med en medpatient från kliniken, enligt journaluppgift efter att ha intagit amfetamin. Sture Bergwall återvände på eget initiativ till kliniken. Under
avvikandet gjorde han sig skyldig till tillgrepp av fortskaffningsmedel och olovlig körning, brott som dock avskrevs av åklagaren
med hänvisning till Sture Bergwalls själsliga abnormitet, se ovan 4.2.
Sture Bergwall avvek på nytt från Säters sjukhus sommaren 1994.
Avvikandet uppmärksammades mycket i media och Sture Bergwall
återvände på eget initiativ efter ett dygn. Efter avvikandet delgavs
han misstanke om olaga vapeninnehav som åklagaren avskrev med
samma motivering som efter brotten 1991.
4.4.9
Relationer till vårdpersonal och medpatienter
Av journalerna från hela perioden 1991–2014 får man intrycket att
relationerna till vårdpersonalen varit högst varierande. I brev till
vårdpersonalen har Sture Bergwall ofta uttryckt sin uppskattning
över deras och psykoterapeutens insatser. I boken Kvarblivelse,
skriven under mordutredningarnas år, talar Sture Bergwall återkommande om hur mycket han uppskattade vårdpersonalen och
den terapi han fick.
Samtidigt finns journalanteckningar som visar mindre goda relationer. 1995 angrep Sture Bergwall i en tidningsintervju Göran
Fransson. Under 1996 beskrevs Sture Bergwall ha våldsfantasier mot
personalen. Han upplevdes även av personalen som mer explicit
hotfull. Från samma år finns journalanteckningar om att personalen
upplevde kontakterna med Sture Bergwall som mycket påfrestande
och man önskade mer handledning.
Enligt vad som framkommit vid kommissionens möten med personal och en medpatient på Säters sjukhus föreföll Sture Bergwall
oftast ha haft fungerande relationer till sina medpatienter. Enligt en
uppgift förekom det dock att han utnyttjade sina medpatienter för
sina egna syften, i ett fall för att hämnas på personalen när han
upplevde att han behandlades orättfärdigt eller för att sända hot.
I ett brev till Christer van der Kwast den 27 december 2008 beskrev
en medpatient hur Sture Bergwall hade skrivit hotbrev till minnespsykologen Astrid Holgersson och till en annan psykolog som i
104
SOU 2015:52
den offentliga debatten ifrågasatt hans morderkännanden. Breven
skrevs och hanterades så att risken för DNA-spårning skulle
minimeras. Medpatienten, som hade frigång under övervakning,
postade breven.
En ny fas i relationerna till vårdpersonalen inleddes med Hannes
Råstams bok, TV-dokumentärer och de efterföljande resningsprocesserna. I journalen refererades återkommande hur besviken
Sture Bergwall var över att personalen, och i synnerhet överläkaren,
inte kommenterade boken, TV-dokumentärerna eller de olika faserna i resningsansökningarna, inte gratulerade honom till de rättsliga framgångarna och mer allmänt inte gav honom den erkänsla
som han tyckte var berättigad. Det dokumenterades också i journalen att personalen reagerade mot den negativa bild som Sture
Bergwall hade förmedlat till media av dem och deras arbete, såsom
att de skulle trakassera honom.
Enligt journalanteckningarna uppfattade Sture Bergwall ofta att
avdelningens allmänna restriktioner var riktade mot honom personligen. Han ifrågasatte starkt rutinerna och deltog från 2009 och
framåt inte i vårdplaneringar och riskbedömningar. Han upplevde
de visitationer som ingick i avdelningens rutiner som kränkande.
Han vägrade tala med överläkaren, och under någon period också
med vårdlaget, och drog sig tillbaka från avdelningens gemensamma
aktiviteter. Vid kommissionens möte med personal som på olika
nivåer varit involverad i Sture Bergwalls vård förmedlades en tämligen enhetlig uppfattning om hans ambitioner att styra vården och
den bild som gavs av honom i media.
4.4.10
Anmälningar och tillsyn
I februari 1994 anmälde Sture Bergwall överläkaren Göran Källberg
till Socialstyrelsens tillsynsenhet i Örebro. Anmälan rörde bland
annat de skärpta kontroller av brev och dator som Göran Källberg
hade infört. I ett yttrande motiverade Göran Källberg de åtgärder
han hade vidtagit. Socialstyrelsen fann att åtgärderna hade varit
motiverade och rimliga.
Med anledning av att Sture Bergwall hade avvikit från Säters
sjukhus i juli 1994 genomförde Socialstyrelsen en tillsyn av hans
vård. Av Socialstyrelsens utredning framgår att vårdpersonalen upp-
105
SOU 2015:52
gett att Sture Bergwall var ”den mest specielle patient som någonsin vårdats vid Säter”. Det beskrevs att flera läkare hade varit inblandade i vården, att byte av psykoterapeut hade skett och att det
hade funnits en dragkamp om patienten där flera ”ville göra karriär”
på fallet. I beslutet den 14 februari 1995 skrev Socialstyrelsen följande.
[…] anmärkningsvärt att man med den kunskap och erfarenhet som
finns på denna specialenhet i Säter inte tagit större hänsyn till ovannämnda omständigheter vid olika beslut […] som föregick avvikningen.
Vidare noterade Socialstyrelsen en ”förvånande aningslöshet” när
det gällde rutinerna kring ledsagade promenader utanför sjukhuset
och krävde skärpta rutiner. Socialstyrelsen uttalade viss kritik mot
att Sture Bergwalls psykoterapeut Birgitta Ståhle inte var legitimerad, men ansåg det acceptabelt att terapin bedrevs eftersom en
kompetent psykoterapihandledare fanns tillgänglig.
I en skrivelse den 10 oktober 1995 kommenterade Göran Fransson
Socialstyrelsens beslut och reagerade bland annat på påståendet om
att flera i personalen ville göra karriär på fallet. Han var dessutom
kritisk mot Socialstyrelsens bedömning att en kompetent psykoterapihandledare hade varit inkopplad och kritiserade Margit Norell.
Hösten 2009 genomförde Socialstyrelsens tillsynsenhet i Örebro
en större granskning av Sture Bergwalls vård sedan advokaten
Thomas Olsson hade anmält brister i Sture Bergwalls behandling
och utredning sedan 1994. Ärendet föranledde flera år av korrespondens mellan myndigheten och kliniken samt flera anmälningar
från Sture Bergwall. I flera beslut 2012 fann Socialstyrelsen ingen
anledning att kritisera vårdplaneringar och diagnostiska bedömningar. Man konstaterade dessutom att den läkemedelsbehandling
som anmälan omfattade låg för långt tillbaka i tiden (mer än två år)
för att bedömas av tillsynsmyndigheten.
I juni 2009 vände sig Sture Bergwall genom Thomas Olsson till
verksamhetsledningen på Säters sjukhus och begärde att få byta
klinik. Ledningen hänvisade dock till Socialstyrelsen och Hälsooch sjukvårdens ansvarsnämnd om man ville klaga på vården vid
Säters sjukhus.
Under åren 2012–2013 gjorde Sture Bergwall flera anmälningar
till Socialstyrelsens tillsynsenhet i Örebro (senare IVO). Anmäl-
106
SOU 2015:52
ningarna handlade bland annat om byte av vårdavdelning och villkoren kring besök från journalister. Anmälningarna föranledde inte
någon åtgärd. Förutom de tillsynsaktiviteter som specifikt har rört
Sture Bergwalls vård har Socialstyrelsen vid upprepade tillfällen
genomfört mer övergripande verksamhetstillsyn vid den rättspsykiatriska kliniken i Säter.
4.5
Sture Bergwalls läkemedelsbehandling
4.5.1
Termer och begrepp
Termen psykofarmaka innefattar en bred grupp av läkemedel som
har som syfte att lindra psykiska symtom och/eller psykisk sjukdom.
Med neuroleptika avses läkemedel primärt avsedda att behandla
vissa psykotiska sjukdomar som schizofreni. Neuroleptika används
ibland även vid icke-psykotiska psykiska sjukdomar.
Bensodiazepiner är en stor grupp kemiskt närbesläktade läkemedel med rogivande, ångestdämpande och – för vissa preparat –
sömngivande egenskaper.
Antidepressiva är läkemedel primärt avsedda att användas för
behandling av depression, men de används även vid vissa andra
sjukdomstillstånd.
Läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk är två delvis överlappande begrepp. Ett läkemedelsberoende kan vara fysiskt eller
psykologiskt. Ett fysiskt beroende innebär att fysiska symtom uppträder vid utsättning av läkemedlet. Vid ett psykologiskt beroende
vill patienten fortsätta behandlingen trots den förskrivande läkarens avrådan. Vid missbruk används läkemedlet i högre doser än
vad som avsetts eller för ett annat ändamål än det tänkta vid förskrivningen. Beroende är inte alltid identiskt med missbruk – man
kan missbruka utan att vara beroende och vice versa.
Tabellen nedan visar både det generiska preparatnamnet och
handelsnamnet för de psykofarmaka och andra preparat som varit
relevanta vid vården av Sture Bergwall.
107
SOU 2015:52
Psykofarmaka och andra relevanta preparat
Generiskt namn
Handelsnamn
Typ av preparat
Huvudsaklig verkan
Alprazolam
Buspriron
Diazepam
Flunitrazepam
Karisoprodol
Xanor
Buspar
Diazepam Stesolid
Rohypnol
Somadril
Bensodiazepin
Egen läkemedelsgrupp
Bensodiazepin
Bensodiazepin
Kodein
Citodon
Panocod
Treo comp
Nitrazepam
Sobril
Halcion
Klometiazol
Efexor
Kombinationspreparat
där kodein är en av
komponenterna
Ångestdämpande
Ångestdämpande
Ångestdämpande
Sömnmedel
Smärtstillande,
muskelavslappande
Smärtlindrande
Nitrazepam
Oxazepam
Triazolam
Heminevrin
Venlafaxin
Bensodiazepin
Bensodiazepin
Bensodiazepin
Antidepressivt
Sömnmedel
Ångestdämpande
Sömnmedel
Ro- och sömngivande
Mot depression
Underlag
I anslutning till resningsansökan skrev docent Anna Dåderman
efter förfrågan från advokaten Thomas Olsson ett utlåtande om
Sture Bergwalls läkemedelskonsumtion, med särskild inriktning
mot bensodiazepiner. Anna Dåderman hade disputerat i ämnet
rättspsykiatri på en avhandling om just bensodiazepiner. Hon hade
undervisat i psykologi på Polishögskolan och är numera professor i
psykologi vid Högskolan Väst.
I utlåtandet uttalade Anna Dåderman att Sture Bergwall medicinerades med extremt höga doser bensodiazepiner och att han
drabbades av svåra biverkningar av läkemedlen. Anna Dådermans
utlåtande baseras på uppgifter om läkemedel från den löpande
journaltexten och omfattar vårdhändelser under åren 1966–2001
samt läkemedelsintag mellan 1973–2002. Vi har granskat hennes
sammanställning och finner den i huvudsak vara korrekt. Eftersom
hon sammanställt alla läkemedel som givits över en tidsperiod, till
exempel årsvis, kan man som läsare få ett något överdrivet intryck
av läkemedelskonsumtionen under ett givet tillfälle (dygn). Med
denna reservation har vi här utgått från Anna Dådermans sammanställning. Vi har dessutom haft tillgång till läkemedelslistor för
avgränsade perioder av Sture Bergwalls vårdtid.
108
SOU 2015:52
4.5.2
Läkemedelsbehandlingen fram till 1992
Under åren 1967–1977 behandlades Sture Bergwall i perioder med
psykofarmaka, till exempel i samband med vård på barnoch ungdomspsykiatriska kliniken i Uppsala och på rättspsykiatriska kliniken i Säter. Det handlade då om bensodiazepiner, sömnmedel,
neuroleptika (psykosläkemedel), antidepressiva läkemedel och
andra psykofarmaka.
Under åren 1974–1991 stod han på oxazepam, ett bensodiazepinpreparat i doseringen högst 10 mg 3 gånger dagligen. Det finns
också en notering från slutet av 1980-talet att han under en period
överkonsumerade oxazepam. Hans psykiatriker föreslog omkring
1990 att han skulle avsluta denna medicinering, något som motiverades med att han i stället borde behandlas med psykoterapi. Sture
Bergwall valde att fortsätta med oxazepam.
Under den första tiden på Säters sjukhus från 1991 fram till det
första morderkännandet under psykoterapi (hösten 1992) stod han
på två ångestdämpande läkemedel, varav ett var av bensodiazepintyp (oxazepam). Båda förskrevs i konventionella doser. Vid kommissionens möte med Anna Dåderman och psykiatrisk expertis
framkom att det knappast är troligt att läkemedlen i dessa doser
hade orsakat biverkningar utöver läkemedelsberoende.
4.5.3
Läkemedelsbehandlingen från 1992 till 2001
Efter de första morderkännandena i februari 1993 började Sture
Bergwall få en allvarligare symtombild präglad av svåra ångestattacker. Detta möttes med ökande läkemedelsdoser och man prövade nya preparat. Dessa var i huvudsak hämtade ur klassen bensodiazepiner, medan han bara vid enstaka tillfällen erhöll neuroleptika
(läkemedel mot schizofreni och andra psykoser).
Läkemedelsförskrivningen ökade gradvis både när det gäller
antalet preparat som prövades (ofta i kombinationer) och de doser
som användes. Särskilt påfallande är den frekventa användningen av
vid behovs-medicinering. I rutinbehandlingen av ångestattackerna
och episoderna av självskadande beteende ingick extra tilldelning av
bensozepinpreparat. Sture Bergwall hade även påfallande stor konsumtion av smärtlindrande läkemedel med innehåll av bland annat
kodein och karisoprodol, substanser som på 1990-talet inte betraktades som beroendeframkallande men som numera är narkotika109
SOU 2015:52
klassade. Sture Bergwalls medicinering ökades ytterligare vid svåra
attacker av ångestliknande symtom, framträdande med multipel
personlighet och självskadande beteende.
Vid kommissionens möte med Sture Bergwall uppgav han att
bensodiazepinerna behövdes för att han skulle våga minnas och att
de gjorde honom hämningslös.
Vid behovs-medicineringen skedde i regel i enlighet med de
ordinationer som på förhand getts. När de ordinerade maximaldoserna överskreds skedde det såvitt framkommit efter samråd
med läkare. Det finns motsägelsefulla uppgifter huruvida Sture
Bergwall under tiden på vårdavdelningen hade tillgång till vid
behovs-medicinering utöver vad som hade ordinerats. Avdelningsföreståndaren Bengt Eklund uppgav dock vid möte med kommissionen att alla läkemedel som Sture Bergwall fick dokumenterades i
journalen. Sture Bergwall uppgav vid möte med kommissionen att
hans vid behovs-läkemedel förvarades i en skrivbordslåda och inte i
läkemedelsförrådet. Detta för vara lättillgängliga.
Vid kommissionens möte med Kjell Långbergs uppgav han att
det inte förekom någon extra tilldelning av läkemedel vid de första
polisförhör där han närvarade. Det förefaller dock som om Sture
Bergwall i samband med senare polisförhör fick extra tilldelning av
lugnande mediciner. Vårdpersonalen har till kommissionen uppgivit att Sture Bergwall i samband med vallningar och rättegångar
hade i det närmaste obegränsad tillgång till medicinering när han
sade sig ha behov. En medföljande sjuksköterska hade då hand om
medicineringen.
I journalhandlingarna finns flera journalanteckningar och en rad
listor över nedtrappningslistor av läkemedlen. Flera av nedtrappningsförsöken var kortvarigt framgångsrika men efter några veckor
och ibland månader ökade läkemedelskonsumtionen åter.
4.5.4
Läkemedelsbehandlingen från 2001 och framåt
År 2001 bedömde den nytillträdde chefsöverläkaren att det förelåg
ett uppenbart läkemedelsmissbruk och att alla beroendeframkallande läkemedel, bland annat bensodiazepiner, skulle trappas ut.
Nedtrappningen förfaller ha skötts strikt och över en tillräckligt
lång period för att bli långsiktigt framgångsrik. Från 2003 och
framåt har inga psykofarmaka förskrivits.
110
SOU 2015:52
4.6
Sture Bergwalls personlighetsdrag
och psykiatriska symtom
4.6.1
Sture Bergwalls personlighet
Intellektuell och verbal förmåga
Vid de psykologiska tester som Sture Bergwall har genomgått i samband med de rättspsykiatriska undersökningarna har han genomgående presterat väl beträffande intellektuell och verbal förmåga.
Han har publicerat debattartiklar, dikter och två böcker. Den egna
bloggen speglar ett starkt naturintresse.
Manipulation och fabulerande
Ett återkommande tema i beskrivningarna av Sture Bergwall som
person har varit hans manipulativa och fabulerande förmåga.
I boken Min bror Thomas Quick skildrade Sten-Ove Bergwall hur
Sture Bergwall redan som barn var särskilt manipulativ. Samma
drag återkommer i uppgifterna om hans vård på barnoch ungdomspsykiatriska kliniken i Uppsala, vid 17 års ålder. Han beskrevs
ha en vilja att suggerera och hypnotisera andra pojkar på avdelningen.
Under vården på Säters sjukhus 1991–2014 uppfattade delar av
vårdpersonalen Sture Bergwall som manipulerande och fantiserande.
Sten-Ove Bergwall beskrev i sin bok om Thomas Quick hur familjen
Bergwall hade känt sig sviken av Sture Bergwall. Sten-Ove Bergwall
kommenterade psykoterapin på följande sätt.
I själva verket var detta perfekt för min bror som med sin intellektuella
läggning och verbala begåvning i stor utsträckning kunde manipulera
vårdlaget.
Han frågade sig hur förhörsledningen kunde hantera ”min brors
komplicerade fantasivärld”. Även Sture Bergwall själv har talat om
hur han spelat olika roller, hur han haft förmåga att läsa av andra
människor, anpassat sig och manipulerat ”sig själv och andra”. En
medpatient som kommissionen samtalat med fann att det var
omöjligt att värja sig mot Sture Bergwalls manipulerande sida. Jan
Olsson uppgav vid mötet med kommissionen att han undvek
samtal på tu man hand med Sture Bergwall i samband med brotts111
SOU 2015:52
rekonstruktionerna för att inte utsätta sig för risken för manipulation. Sven-Åke Christianson beskrev för kommissionen Sture
Bergwall som manipulativ. Seppo Penttinen karaktäriserade vid
mötet med kommissionen Sture Bergwall som ”jättemanipulativ”.
I intervjuboken Gåtan Thomas Quick sade sig Sture Bergwall
själv vara en skicklig manipulatör och refererade till att han hade
lyckats begå ett trettiotal mord utan att åka fast. Bokens författare
Janne Mattsson fann inget som tydde på att Sture Bergwall skulle
vara mytoman eller att han utnyttjade honom för egna syften.
Vid kommissionens möte med Sture Bergwall berättade han att
han under den aktuella perioden ibland insåg att han ljög och fantiserade, ibland inte. Han tillskrev detta sin medicinering med bensodiazepiner men sade samtidigt att han hade haft en särskild benägenhet för fabulerande.
Sadism
I § 7-intyget från januari 1991 beskrev Göran Fransson de sadistiskt färgade sexuella fantasier som Sture Bergwall hade berättat om
i samband med undersökningen. Även i utlåtandet över den rättspsykiatriska undersökningen i mars 1991 skrev Marianne Kristiansson
om ett sexuellt perverterat beteende med sadomasochistiska inslag.
Vid rättegångarna berättade Sture Bergwall i närvaro av anhöriga
makabra detaljer om hur han hade hanterat offren före och efter
döden. Under förutsättning att dessa handlingar var påhittade, kan
berättelserna anses ha en sadistisk prägel riktad mot anhöriga, men
det kan också vara ett utslag av något annat, till exempel en önskan
om uppmärksamhet eller brist på empati. I Sture Bergwalls bok
Kvarblivelse finns också en rad exempel på makabra fantasier, delvis
med sadistiska inslag.
I utlåtandet över den rättspsykiatriska undersökningen 2013
diskuterades i vad mån Sture Bergwalls ”tvångsmässigt sexuellt
sadistiska beteende” handlade om faktiska handlingar eller fantasier. Vid den undersökningen tonade Sture Bergwall själv ner sina
tidigare uppgifter om sadistiskt beteende.
112
SOU 2015:52
4.6.2
Journaluppgifter om Sture Bergwalls psykiatriska
symtom
Ångest
Av Sture Bergwalls journaler framgår att han såväl före som efter
1991 har behandlats för ångest och att de besvären kvarstod under
många år, dock med varierande intensitet. Under långa perioder har
ångesten varit hög eller mycket hög. Sture Bergwall beskrev enligt
journalen själv den som fruktansvärd redan 1992.
Under den slutna psykiatriska vården på Säter efter 1991 utvecklade vårdpersonalen en rutin att ta hand om Sture Bergwall i
samband med hans ångestattacker. I regel hämtade han sig snabbt
efter attackerna. I journalen uttrycks detta till exempel på följande
sätt. ”Alltid efter så här svåra ångestattacker mår Thomas förvånansvärt bra.”
Från 2002 finns det mycket få anteckningar om svåra ångestattacker. Den sista journalanteckningen om svår ångest är från
februari 2004.
Existentiella problem, självskador och självmordsbenägenhet
Redan 1991 noterades att Sture Bergwall var grubblande men man
bedömde att han inte hade egentlig depression. Han bar på en känsla
av utanförskap och tyckte sig ha mycket litet existensberättigande.
Också senare under vårdtiden har existentiella grubblerier beskrivits.
Vid intagningen 1991 beskrevs hur Sture Bergwall under många
år hade burit på funderingar kring självmord men man bedömde att
det inte fanns aktiva självmordstankar. När Sture Bergwall i slutet
av 1991 avvek från kliniken lämnade han efter sig en bunt med avskedsbrev. När han efter ett dygn återvände angav han att syftet
med avvikandet var att begå självmord. Även efter ett avvikande
1994 uppgav han att syftet hade varit att ta sitt eget liv.
Under åren 1993–1997 noterades i journalen en rad självskadande händelser. Även efter 1997 noterades att han kunde vara livstrött och självmordsrisken bedömdes ofta vara hög. Den sista noteringen om hög självmordsrisk är från 2001.
113
SOU 2015:52
Multipel personlighet
Sture Bergwall uppträdde på 1990-talet på vårdavdelningen och vid
ett par av rekonstruktionerna och vallningarna med multipel personlighet (dissociativ personlighetsstörning). Vid de tillfällena agerade han plötsligt som en annan person och återgick sedan lika
plötsligt till sin vanliga personlighet. Sture Bergwall berättade även
om sina multipla personligheter för polisen under Johan Asplundutredningen. När han 2001 återtog sina tidigare påståenden om att
Sten-Ove Bergwall medverkat vid mordet, förklarade han sin tidigare berättelse med sin dissociativa störning med multipla personligheter. Han beskrev hur han hade övergått till att bli Cliff och att
bilden av Sten-Ove Bergwall hade lagrats på Cliffgestalten. Genom
att föra in brodern i historien hade Sture Bergwalls egen skuldbörda lättats.
Den första journalanteckningen om att Sture Bergwall hade
framträtt med en alternativ personlighet är från juni 1994. Under
de närmaste åren alternerade Sture Bergwall mellan åtminstone fem
olika personligheter utöver den ursprungliga (Ellington, Mikael,
Nana, Cliff, Jorma). Personlighetsbytena var förenade med ångestsymtom, innebar förändrad röst, mumlanden, morranden och
skrik. Också i andra avseenden kunde beteendet förändras under
dessa episoder – han kunde uppträda synnerligen arrogant och
uttryckte sig nedlåtande mot sin vanliga person Sture Bergwall. När
han bytte personlighet övergick han inte sällan till att tala engelska,
norska eller, enligt journalen, ”allsköns dialekter”. Episoderna uppträdde oftast nattetid.
Episoderna tolkades i läkarnas och psykoterapeutens journalanteckningar initialt som psykotiska eller gränspsykotiska symtom.
I slutet av 1994 och början av 1995 tolkades de i journalanteckningar i stället som uttryck för regression. Birgitta Ståhle beskrev
då episoderna som tecken på ett nytt skede i terapisamtalen och att
Sture Bergwall försökte förstå tidigare sammanhang och hur dessa,
som en försvarsmekanism, tidigare dissocierats (splittrats upp). De
alternativa personligheterna sågs som en möjlighet för Sture Bergwall
att leva ut den skräck som han bar på.
Magnus Brolin berättade vid möte med kommissionen att han
upplevde personlighetsbytena med djuriska ångestskrik som äkta
och så fasansfulla att han drömde mardrömmar om dem. Däremot
114
SOU 2015:52
har vårdare, som nattetid tog hand om Sture Bergwall när han uppträdde i en alternativ personlighet, vid mötet med kommissionen
uppgett att det fanns en samsyn inom personalen om att attackerna
var spelade.
Från 2001 är journalanteckningarna om episoder av multipel
personlighet få. Den sista noteringen om denna symtombild är från
maj 2003, då man skriver att gränspsykotiska tillstånd med multipel
personlighet uppträder ”i stort sett aldrig”.
Vid kommissionens möte med Sture Bergwall tolkade han de
multipla personligheterna som en biverkan av de läkemedel han
fick. Han uppgav också att han inspirerades av tidnings- och tidskriftsartiklar om multipel personlighet.
Missbruk utöver läkemedel
I samband med att Sture Bergwall avvek från kliniken 1991 och 1994
anges i journalen att han hade tagit amfetamin. Vid en visitation 1993
påträffades kanyler i hans rum. 1995 gjorde Sture Bergwall en skriftlig framställan till överläkaren om att få tillgång till amfetamin för
att dämpa sin ångest. I övrigt saknas under vårdtiden på Säters
sjukhus hållpunkter för missbruk av annat än läkemedel.
4.7
Psykiatriska bedömningar
Under den rättspsykiatriska vården av Sture Bergwall har det löpande gjorts bedömningar av Sture Bergwalls psykiska status. Detta
har skett inför förvaltningsrättens prövning var sjätte månad huruvida den rättspsykiatriska vården skulle fortsätta. Inför några av
dessa prövningar har mer omfattande utredningar av Sture Bergwall
också gjorts. Inför förvaltningsrättens prövning har vården gjort så
kallade riskbedömningar. Sedan 2004 har femton riskbedömningar
upprättats. Genomgående har risken för återfall i brott bedömts
vara hög.
Därutöver har psykiatriska bedömningar inhämtats i anslutning
till förundersökningarna om mord. Det förekommer även andra
psykiatriska bedömningar av Sture Bergwall, såväl interna på Säters
sjukhus som externa. Nedan redovisas vissa av dessa.
115
4.7.1
SOU 2015:52
Psykiatriska bedömningar under åren 1991 till 2001
Utöver återkommande riskbedömningar finns journalanteckningar
om fördjupade bedömningar. Under Sture Bergwalls första år vid
Säters sjukhus bedömdes det föreligga en viss självmordsrisk. I ett
utlåtande till länsrätten i januari 1991 beskrevs att Sture Bergwall
hade skött sig exemplariskt men att han led av ett ständigt ångesttillstånd, en impulskontrollstörning samt att det fanns ”en icke försumbar suicidrisk”.
Under förundersökningen i Charles Zelmanovits-ärendet inhämtade åklagaren yttranden från Lars Lidberg, professor i rättspsykiatri och vetenskapligt råd vid Socialstyrelsen. Utlåtandena
återfinns i förundersökningsprotokollet och åberopades av åklagaren vid huvudförhandlingen. Vid huvudförhandlingen hördes Lars
Lidberg som partssakkunnig.
I det första utlåtandet daterat den 16 juni 1994 redogjorde Lars
Lidberg för Sture Bergwalls uppgifter om föräldrarnas sexuella
övergrepp mot honom, faderns misshandel och moderns försök att
döda honom. Han beskrev berättelserna som mycket detaljrika och
bedömde att Sture Bergwalls sexuella driftsystem tidigt syntes ha
förvrängts genom barndomsupplevelser. Han refererade till beslag
av barnpornografiska videofilmer som hade gjorts under vården på
Säters sjukhus och fann att Sture Bergwall hade en psykosexuell
störning med fixering vid barn. Han uttalade att Sture Bergwall
hade en betydande ärftlighet för psykisk sjukdom och alkoholmissbruk. Han ansåg inte att Sture Bergwalls erkännanden hade
karaktären av hysterisk manifestation eller att han ville dra uppmärksamhet till sig. Erkännandena var snarare förbundna med stark
oro, ångest och obehag, framtvingad av en stark kraft och vilja att
göra upp med det förflutna och att få frid och ro. I sammanfattningen skrev han bland annat att Sture Bergwall uppfyllde en sådan
kriminell profil att han mycket väl kunde ha utfört de sexuella övergrepp med dödlig utgång som det här var fråga om och vilka han
också erkänt.
Utlåtandet kompletterades med ett utlåtande daterat den
18 augusti 1994. I det utlåtandet redovisade Lars Lidberg bland
annat sin uppfattning att Sture Bergwall hade gjort sig skyldig till
de erkända pojkmorden och att det inte fanns något som tydde på
116
SOU 2015:52
att han konfabulerade, överdrev, ville göra sig märkvärdig eller
imponera genom att berätta vad han varit med om.
Efter byte av överläkare på vårdavdelningen gjordes 1995 en
ingående bedömning av Sture Bergwalls tillstånd. Han uppfattades
ha ”ett tillstånd som sannolikt är att jämställa med schizofreni”,
samtidigt som det framhölls att han hade ett ytskikt av god funktion, verbal skicklighet och logiskt tänkande. I journalen beskrevs
en personlighetsstörning med en ”fusion mellan aggressiva och
libidinösa [sexualdriftdrivna] element”, ett ”kaotiskt känsloliv”
samt att Sture Bergwall företedde en pseudopersonlighet, det vill
säga han framträdde inte med sitt rätta jag.
I journalen beskrevs även hur det hade utvecklats en symbios
mellan patient och massmedia. Diagnosmässigt fann överläkaren att
tillståndet kunde ”jämställas med schizofreni” och att ”man kan
tala om psykos”. Dessutom hade Sture Bergwall multiple personality
disorder – han framträdde med flera olika personligheter. Överläkaren ansåg dock bedömningen vara svår och han rådfrågade
Socialstyrelsens tillsynsenhet i Örebro.
Den formella farlighetsbedömning som gjordes i anslutning till
denna fördjupade kliniska bedömning utmynnade i att Sture Bergwall
kunde tillåtas ta skogspromenader utanför sjukhuset, men då med
fyra ur personalen och under andra specificerade villkor.
Senare under 1995 och i början av 1996 beskrevs Sture Bergwall
ha ”regredierat till psykosnära eller defakto psykosnivå” samt att han
”i regressionerna [varit] åtminstone gränspsykotisk och suicidal”.
1996 undersöktes Sture Bergwall av psykologen Louise Crona
vid Rättsmedicinalverkets enhet i Huddinge genom omfattande
psykologiska tester. Hon jämförde med utlåtandet den 25 mars
1991 från den rättspsykiatriska undersökningen. Hon uttalade att
Sture Bergwall var ”organiserad på borderlinenivå”, det vill säga
höll sig kvar i gränszonen till ett psykotiskt tillstånd. Vidare uttalade hon att Sture Bergwall hade mer kontakt med sina känslor än
tidigare och ett svagare försvar mot traumatiska upplevelser.
Överläkaren vid Säters sjukhus avgav i januari 2001 ett kortfattat
utlåtande till Socialstyrelsen, där han angav diagnosen simplexschizofreni. I utlåtandet nämndes Sture Bergwalls känslomässiga
avflackning, hans bristande sociala förmåga samt att han lämnade
felaktiga uppgifter till media.
117
SOU 2015:52
I juni 2001 bedömdes Sture Bergwall av den nytillträdde chefsöverläkaren ha ett läkemedelsmissbruk, huvudsakligen av bensodiazepiner. En nedtrappning av medicineringen började.
I samband med att målsägandena överklagade domen i Johan
Asplund-ärendet anlitade de Thomas Eriksson, docent i psykiatri,
som utfärdade ett utlåtande daterat den 31 oktober 2001. Utlåtandet var inte baserat på någon personlig kontakt med Sture Bergwall
och gavs in till hovrätten av målsägandena i samband med överklagandet. I utlåtandet ifrågasatte Thomas Eriksson den bedömning
som Erik Kall hade gjort i ett yttrande som hade åberopats av Claes
Borgström i Johan Asplund-rättegången. Erik Kalls utlåtande var
daterat den 30 april 1997 och åberopades vid flera av huvudförhandlingarna. Det som Thomas Eriksson särskilt ifrågasatte var att
Erik Kall i sitt yttrande hade framhållit att det förelåg full samstämmighet mellan de gärningar som Sture Bergwall hade erkänt
och hans tidigare symtombild. Thomas Eriksson ansåg att Erik
Kalls påstående i denna del saknade belägg och uttalade följande.
”Påståenden om bortträngda minnen bör avvisas så länge detta
fenomen inte fått stöd i vetenskaplig forskning.” Thomas Eriksson
listade möjliga alternativa förklaringar till att Sture Bergwalls minnen hade dykt upp under psykoterapin och föreslog att hovrätten
skulle inhämta yttrande från Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga,
sociala och medicinska frågor (Rättsliga rådet). Eftersom överklagandet avvisades vidtogs det inte någon åtgärd med anledning av
Thomas Erikssons utlåtande.
4.7.2
Psykiatriska bedömningar från 2002
År 2009 gjorde vårdavdelningens överläkare bedömningen att Sture
Bergwall inte alls hade förändrat sig under vårdtiden. Sture Bergwall
betecknades som extremt självcentrerad utan förmåga att tolerera
att man satte gränser i hans vård. Den psykometriska bedömningsskala man använde (PCL-R) gav stöd för diagnosen psykopati.
Fortsatt rättspsykiatrisk slutenvård bedömdes vara motiverad.
I utlåtanden från medarbetare inom flera olika professioner vid
Säters sjukhus i november 2009 med anledning av ett tillsynsärende
till Socialstyrelsen bedömdes Sture Bergwall fortfarande ha en personlighetsstörning. Av utlåtandena framgår bland annat vilka psyko-
118
SOU 2015:52
metriska instrument som hade använts och vilket det sociala innehållet i vården hade varit.
I ett yttrande till Socialstyrelsens tillsynsenhet i Örebro i januari
2010 uttalade Birgitta Ståhle följande om de tidigare rättspsykiatriska utredningarna.
[…] talar för att patienten inte uppvisar en personlighetsstil och beteende som skulle tala för att han underordnar sig en annan person
under många år. Tvärtom finns skäl att anta en dominant läggning som
har stort behov av bekräftelse och vara i centrum.
Upprepade bedömningar med PCL-R har genomgående visat att
Sture Bergwall fallit utanför normalområdet, det vill säga indikerat
psykopati. Utfallet har varit robust oberoende av vilken psykolog
som genomfört testet.
När förvaltningsrätten den 6 maj 2010 beslutade att den slutna
rättspsykiatriska vården av Sture Bergwall skulle fortsätta överklagade Sture Bergwall beslutet till kammarrätten som begärde in
ett yttrande från Rättsliga rådet. Utifrån Sture Bergwalls journalhandlingar bedömde Rättsliga rådet att det fanns risk för återfall i
grov brottslighet till följd av Sture Bergwalls psykiska störningar.
Kammarrättens sakkunniga läkare gjorde motsvarande bedömning
efter att ha samtalat med Sture Bergwall. Kammarrätten avslog
överklagandet den 9 november 2010.
I ett yttrande till kammarrätten i juni 2010 konkluderade överläkaren att Sture Bergwall hade personlighetsstörning med impulskontrollstörning och med sadomasochistiska drag. Risken för återfall i brott bedömdes vara fortsatt hög. Likaså bedömde överläkaren i juni 2012 att de tidigare psykiatriska diagnoserna kvarstod,
detta i ett utlåtande till Socialstyrelsen i ett nytt tillsynsärende.
I maj 2013 gjordes en ny detaljerad bedömning med samma
utfall som tidigare. Diagnoserna pedofili och personlighetsstörning
med dålig impulskontroll kvarstod. Bedömningen byggde på tidigare upprepade våldshandlingar. Man framhöll Sture Bergwalls
negativa inställning till behandling. Risken för återfall i allvarligt
brott bedömdes vara hög, något som baserades bland annat på att
det vid detta tillfälle ännu kvarstod en morddom. Bedömningen
ansågs dock vara svår och man föreslog att ett yttrande inhämtades
från Rättsliga rådet.
119
SOU 2015:52
En ny utförlig riskbedömning gjordes i augusti 2013 med anledning av att samtliga åtal mot Sture Bergwall då hade lagts ner. I denna
bedömning noterade man bland annat Sture Bergwalls sexuella avvikelser med särskild tyngdpunkt på pedofili, personlighetsstörning, tidigare missbruk samt hans depressiva hållning. Slutsatsen
blev att den rättspsykiatriska vården borde fortsätta men man uteslöt inte att den kunde bedrivas i öppen form.
I samband med att Sture Bergwall den 15 juli 2013 ansökte om
att den rättspsykiatriska vården skulle upphöra begärde förvaltningsrätten att Rättsliga rådet skulle yttra sig. Vid den tidpunkten
hade Sture Bergwall beviljats resning för samtliga morddomar.
Rättsliga rådet bedömde i ett utlåtande i augusti 2013 att Sture
Bergwall hade samma psykiatriska diagnoser som tidigare, att fortsatt rättspsykiatrisk vård behövdes men att denna på sikt kunde
bedrivas i öppna former. Efter muntlig förhandling i ärendet förordnade förvaltningsrätten om en rättspsykiatrisk undersökning av
Sture Bergwall. Han undersöktes av rättsmedicinalverkets enhet i
Göteborg av bland andra överläkare Svend Otto Frederiksen och
psykologen Olof Svensson. Av det rättspsykiatriska utlåtandet
daterat den 13 december 2013 framgår sammanfattningsvis följande.
Sture Bergwall har en psykisk störning som inte är en allvarlig psykisk
störning. Hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt
medför risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag och gör det
påkallat att han ges öppen rättspsykiatrisk vård.
I det diagnostiska resonemanget bedömde man att diagnosen pedofili kvarstod men att det pedofila beteendet fanns långt tillbaka i
tiden. Under utredningen hade Sture Bergwall tonat ner sina tidigare berättelser om dragning till yngre pojkar. Till skillnad från
tidigare diagnoser med olika varianter av personlighetsstörning
fann man inget underlag för att Sture Bergwalls störningar var ”så
dysfunktionella och genomgripande att han nu uppfyller diagnostiska kriterier för en personlighetsstörningsproblematik”.
Personlighetsstörningen bedömdes således vara reducerad jämfört med tidigare bedömningar. Risken för återfall i våldsbrott
bedömdes vara låg, medan risken för återfall i sexualbrottslighet
bedömdes vara medelhög. Man fann att Sture Bergwall var lättkränkt men att han i övrigt inte hade någon klar psykopati.
120
SOU 2015:52
Vid möte med kommissionen uppgav Svend Otto Frederiksen att
man i de rättspsykiatriska bedömningarna hade övergett sadistspåret
redan i och med Yngve Holmstedts utlåtande 1970. Att Sture
Bergwall vid den rättspsykiatriska utredningen 1991 hade uttryckt
sadistiska tankar var något som han i samband med undersökningen 2013 förklarade med att han hade varit rädd för att dömas
till fängelse i stället för till psykiatrisk vård. Den bedömning man
gjort i den rättspsykiatriska undersökningen 1991 skulle alltså bygga
på felaktig information från Sture Bergwall. Vid undersökningen
2013 fann man inga hållpunkter för sadomasochistiska inslag.
Enligt Svend Otto Frederiksen hade man vid den rättspsykiatriska undersökningen diskuterat mycket kring om Sture Bergwall i
samband med undersökningen fabulerade och manipulerade. Man
uppfattade honom som påläst och intellektualiserande och påtagligt
van vid intervjusituationer. Både Svend Otto Frederiksen och Olof
Svensson ställde sig vid kommissionens möte med dem avvaktande till
de tidigare diagnoserna dissociation och multipel personlighet som
Sture Bergwall hade fått under vården på Säters sjukhus. Svend Otto
Frederiksen sade sig aldrig under mer än 30 års rättspsykiatrisk
verksamhet ha träffat någon person med dissociativ personlighetsstörning. Enligt honom kan de höga läkemedelsdoserna möjligen
ha bidragit till Sture Bergwalls beteende.
Olof Svensson påpekade att riskbedömningar har begränsad
precision. Det faktum att Sture Bergwall själv inte alls, eller bara i
liten utsträckning, medverkade i riskbedömningar på Säters sjukhus
från 2009 och framåt gjorde att man fick lita till statistiskt underlag
för bedömningar i förvaltningsrätten, något som ytterligare minskade precisionen.
121
Mordutredningar
och domstolsprocesser
5
Redogörelsen
för mordutredningar
och domstolsprocesser
I kapitel 6–12 kommer vi att redogöra för resultatet av vår granskning av de förundersökningar som ledde till fällande domar. Vi
kommer även att beskriva tingsrättsförhandlingarna, tingsrätternas
bedömningar samt även mer kortfattat de efterföljande resningsprocesserna.
Vi har haft tillgång till det förundersökningsmaterial som ingivits till tingsrätterna, övrigt innehåll i tingsrätternas akter samt
det material som legat till grund för resningsprocesserna. Genom
resningsmaterialet har vi även fått tillgång till delar av det sidomaterial som funnits i utredningarna och som inte tagits med i förundersökningsprotokollen. Vår granskning av sidomaterialet är inte
fullständig.
Det granskade förundersökningsmaterialet har inte enbart innehållit de utredningsåtgärder som genomförts med anledning av misstankarna mot Sture Bergwall. Materialet har även innehållit de omfattande utredningsåtgärder som vidtogs i tiden före Sture Bergwalls
erkännanden.
Härutöver har vi granskat Sture Bergwalls journaler från Säters
sjukhus och den rättspsykiatriska kliniken i Växjö. I redogörelserna
har vi valt att återge delar av innehållet därifrån, i den mån det
berört morderkännandena, förundersökningarna eller brottmålsprocesserna. Av integritets- och sekretesskäl har vi dock varit återhållsamma med vad vi valt att återge.
Det granskade materialet har varit oerhört omfattande. Våra
redogörelser har därför behövt komprimeras och gör inte anspråk
på att vara fullständiga. Inte desto mindre har det varit vår intention att presentera en så rättvisande bild som möjligt av hur mord-
125
Redogörelsen för mordutredningar och domstolsprocesser
SOU 2015:52
utredningarna och domstolsprocesserna bedrevs samt hur de olika
aktörerna agerade. Vissa delar av materialet återges dock mer detaljerat än andra. Anledningen till det är att vissa delar framstår som
mer betydelsefulla för förståelsen för hur det kom sig att Sture
Bergwall först dömdes för åtta mord och därefter friades från dem
alla. I vissa delar har vi i redogörelserna även fört in uppgifter som
vi fått vid våra möten med de olika aktörerna. I förekommande fall
anges detta särskilt.
Så gott som samtliga polisförhör med Sture Bergwall nedtecknades i dialogform. Förhören med Sture Bergwall var många och
dessutom ofta väldigt långa. Varje förhörsprotokoll omfattar inte
sällan ett femtiotal sidor eller mer. Våra redogörelser för förhören
har därför varit inriktade mot att fånga upp vilka uppgifter Sture
Bergwall lämnade i de mer väsentliga delarna för mordåtalen och på
vilket sätt dessa uppgifter kom att förändras över tid. Vi har däremot inte på ett rättvisande sätt kunnat förmedla vare sig den
trevande osäkerhet och otydlighet som förhören ofta utvisat eller
de många utsvävningar och varierande uppgifter som förekommit
beträffande mer perifera delar.
De ljudupptagningar som gjordes vid huvudförhandlingarna
raderades, i enlighet med gällande regler, när domarna vann laga
kraft. Vi har därför inte haft tillgång till dessa. För vår redogörelse
av vad som förekommit vid huvudförhandlingarna har vi därför
utgått från tingsrätternas domar, huvudförhandlingsprotokoll, åberopad bevisning, övrigt material från tingsrätternas akter samt uppgifter från möten med de olika aktörerna. Vi anser att detta material har gett oss en tillräckligt god bild, även om vi är medvetna om
att vi inte har kännedom om allt som föregick vid huvudförhandlingarna.
De personer som förekommer i våra redogörelser och som agerade i sin profession har vi valt att benämna med fullständiga namn.
Övriga personer, exempelvis målsäganden, vittnen och utpekade
medgärningsmän, benämns enbart med initialer. Undantag görs
dock för personer som själva valt att framträda offentligt med
anledning av Sture Bergwall-ärendena. Dessa benämns med fullständiga namn.
Varje redogörelse avslutas med ett avsnitt som heter Kommissionens iakttagelser och bedömningar. Iakttagelserna och bedömningarna är specifika för respektive fall, även om de i vissa avseenden
126
SOU 2015:52
Redogörelsen för mordutredningar och domstolsprocesser
kommit att bli likartade. Vi har tillåtit oss en del upprepningar för
att varje redogörelse i princip ska kunna läsas fristående.
Dessa iakttagelser och bedömningar utgör, tillsammans med
övrigt genomgånget material, grunden för innehållet i den sammanfattande analysen.
127
6
Charles Zelmanovits
NORRMALM
Centrum
Nördfjärden
STRÖMNÄS
Ögletjärnen
Sörfjärden
KLUBBGÄRDET
Ringiusviken
NORRA PITHOLM
Pitholms
högstadieskola
Inrefjärden
Storträsket
Lillsjön
SÖDRA PITHOLM
Halssjön
Fyndplats
Hedtjärnen
0
Bostad
1 km
SKUTHAMN
6.1
Inledning
Natten mellan fredagen den 12 november och lördagen den
13 november 1976 försvann 15-årige Charles Zelmanovits när han
var på väg från en skoldans på Pitholms högstadieskola i Piteå.
Skolan ligger sydost om centrala Piteå. Det var flera minusgrader
ute och barmark.
I personefterlysningen beskrevs Charles Zelmanovits hårfärg
som mörkblond. Hans klädsel bestod av en mörkbrun midjekort
129
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
skinnjacka, bruna låga mockaskor, bruna skinnhandskar, blå jeans,
en grön flossad (luggig) tröja och en mörkblå skjorta.
Polisen behandlade ärendet som ett försvinnande. Trots ett
intensivt sökande hittade man inga spår efter Charles Zelmanovits
förrän den 19 september 1993 när en man som varit ute och jagat
snubblade över ett människokranium i ett skogsområde. Fyndet av
Charles Zelmanovits kvarlevor gjordes sydost om Pitholms högstadieskola, drygt tre kilometer från Charles Zelmanovits hem.
Av en undersökning som gjordes på platsen cirka en vecka efter
att kraniet återfanns framgår att kraniet påträffades i en träddunge
som bestod av barrskog. På platsen fanns en större mossbemängd
sten och cirka 20 centimeter sydväst om stenen fann man en brun
skinnjacka som låg med framsidan uppåt. Jackan låg ytligt under
blåbärsris och ett mycket tunt lager med mossa. I jackan fanns,
förutom rötter som vuxit in, även några kotor, revben och rester av
en grön tröja. I jackans högra ärm fanns ett ben från en arm. I närheten hittade man även jackans dragkedja, som var så gott som helt
igendragen samt ytterligare några skelettdelar. På platsen återfanns
senare även bland annat en knapp med texten Wrangler som det
satt en blå tråd i samt en brun låg mockasko.
De delar av skelettet som slutligen kom att saknas var i huvudsak båda fötterna, båda händerna, höger lårben, höger vadben, vänstra
underbenets skenben och vadben samt höger strålben (en del av
underarmen).
Såvitt kan utläsas av förundersökningsmaterialet förelåg ingen
misstanke om brott förrän Sture Bergwall berättade att han hade
tagit livet av Charles Zelmanovits. Sture Bergwall delgavs misstanke om mordet på Charles Zelmanovits den 11 februari 1994.
6.2
Sökandet efter Charles Zelmanovits
och förundersökningen
6.2.1
Genomförda åtgärder före Sture Bergwalls erkännande
I samband med försvinnandet förhörde polisen flera ungdomar
som Charles Zelmanovits inledningsvis hade haft sällskap med efter
skoldansens slut. Dessa berättade förhållandevis samstämmigt att de
tillsammans hade promenerat söderut från skolan cirka klockan 24.00
130
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
men att Charles Zelmanovits efter en stund hade gått vidare ensam
och att de då hade trott att han gick hem. Av noteringar på en karta
i förundersökningsprotokollet framgår att Charles Zelmanovits
bostad låg cirka en kilometer söderut från den plats där han sist var
sedd.
Förhör hölls även med MP, som bland annat berättade att hon
hade varit på skoldansen, att hon och Charles Zelmanovits var förtjusta i varandra, men att det under kvällen hade uppstått viss osämja
dem emellan. Hon lämnade skoldansen före Charles Zelmanovits.
I förundersökningsmaterialet återfinns inte uppgifter om ytterligare eftersökningsåtgärder förrän människokraniet upphittades
den 19 september 1993.
Den 27 september 1993 genomfördes en undersökning av fyndplatsen. Vid undersökningen återfanns de fynd som redovisats ovan,
se avsnitt 6.1, och det konstaterades att det inte fanns någonting
som tydde på att fynden hade varit nedgrävda.
I ett utlåtande om de upphittade skelettdelarna av Håkan Mörnstad,
docent, rättsodontolog vid Rättsmedicinalverket, Rättsmedicinska
avdelningen, Stockholm, daterat den 8 december 1993, bedömdes
att det inte fanns någonting som talade emot att de upphittade
skelettdelarna härrörde från Charles Zelmanovits.
6.2.2
med Sture Bergwall
Under perioden januari 1994 till augusti 1994 hölls sju förhör med
Sture Bergwall. Därutöver kom ett av förhören i Johan Asplundutredningen att beröra Charles Zelmanovits och har därför medtagits transumt i förundersökningsprotokollet. Det första förhöret
där Sture Bergwall nämnde mordet på Charles Zelmanovits är från
den 26 januari 1994 och finns inte medtaget i förundersökningsprotokollet. Förhöret har återfunnits i utredningen om Johan
Asplund och redovisas nedan. Såvitt annat inte särskilt anges under
respektive förhör närvarade polisassistenten, sedermera kriminalinspektören, Seppo Penttinen, Sture Bergwall och den offentlige
försvararen Gunnar Lundgren vid förhören. Förhören är nedtecknade i dialogform och omfattar över 200 sidor.
131
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
Under förundersökningen genomfördes dessutom en vallning i
Säter och en vallning i Piteå. I samband med vallningen i Piteå genomfördes även en rekonstruktion vid fyndplatsen.
Den 26 januari 1994 hölls ett polisförhör med Sture Bergwall
som bland annat berörde Charles Zelmanovits. Förhöret kom till
stånd med anledning av att Sture Bergwall ville visa utredarna ett
dokument i sin dator. Dokumentet bestod, enligt Sture Bergwall
själv, av terapianteckningar som gav namn och miljöbeskrivningar
som han ansåg det angeläget för polisen att ta del av. Han uppgav
att det handlade om starkt ”förträngda” minnen från barndomen
och vuxenlivet. Charles Zelmanovits benämndes här som ”den
mörka pojken”. Sture Bergwall berättade bland annat mycket osammanhängande att han hade kört en bil med en tunn, tunn bomullstråd fastknuten i bagageluckan. När han såg den mörka pojken
komma gåendes bromsade han in så att tråden åkte av. Såvitt man
får förstå det menade Sture Bergwall att bagageluckan därmed flög
upp och att låset därför såg ut att ha gått sönder. Han stannade
bilen vid pojken och de lagade låset tillsammans. Som tack för
hjälpen skjutsade han pojken därifrån. De körde utanför staden och
stannade vid en vändplan med en timmerstapel, där själva dödandet
skedde. Kroppen lämnades inte långt från platsen.
I slutet av förhöret frågade Seppo Penttinen om Sture Bergwall
mindes en tidningsartikel för inte så länge sedan om ett fall i Piteå.
Sture Bergwall svarade nej och sade att namnet Charles Zelmanovits
hade vuxit fram hos honom. När han och hans psykoterapeut Kjell
Långbergs i terapin hade pratat om Charles Zelmanovits hade Kjell
Långbergs berättat att han hade läst om pojken och nämnt pojkens
efternamn.
Det första polisförhöret med Sture Bergwall i förundersökningsprotokollet är från den 9 februari 1994. Sture Bergwall berättade då bland annat följande. Han kunde inte påminna sig att
han hade läst någonting i tidningarna om Charles Zelmanovits.
Han reste till trakten på grund av en oplanerad bilresa från Falun.
Han varken kunde eller ville gå in på vad för sorts bil han hade färdats i och inte heller om han var ensam i bilen eller hade sällskap.
Han träffade Charles Zelmanovits på en villagata i en förortsmiljö i
132
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
västra utkanten av staden. Det skedde på senhösten tio år efter
Alvar-händelsen 1967 1. Nedan följer ett citat ur förhöret.
F [Seppo Penttinen]: Vad är det som… vad är det som gör att du svarar på det viset? Är det en alldeles definitiv uppgift det här att det ska
vara -77 eller kan det finnas nån form av differens där?
H [Sture Bergwall]: Eh… det finns ju… öh… när det händer så-så
dyker när det här händer så dyker Alvarminnet upp öh… och jag tänker alltså att-att att jag var sjutton år då och jag är tjugosju nu.
F: När får du den associationen? Får du den i samband med att det här
sker med…
H: Ja.
F: … med Charles då? Det är ingen annan omständighet som gör att
du binder upp det på just årtalet -77 då?
L [Gunnar Lundgren]: Det är väl också en grej som du egentligen
skulle återkomma till eller hur?
H: Hur menar du?
L: Jo att-att spika tiden.
H: Ja. Precis.
L: Det var osäkert idag.
F: Har ni diskuterat det sinsemellan?
L: Ja, ja.
F: Att årtalet kanske inte är riktigt korrekt?
H: Ja.
L: Men jag tror att du och jag kan klura ut på något sätt framöver här.
F: Vi kan ju lämna det så länge så får vi se då.
Sture Bergwall berättade därefter att det var en vanlig vardag, men
när Seppo Penttinen frågade om det mer var en hypotes svarade
han ja. Han berättade vidare att det var mörkt och att det därför måste
ha varit sen eftermiddag eller kväll. Han såg Charles Zelmanovits
promenera och låtsades då ha fel på sin bagagelucka och bad om
hjälp. Charles Zelmanovits var på väg åt nordväst från Piteå centrum.
Charles Zelmanovits var 14–15 år med ett ganska smalt ansikte
och utan mössa. Håret var varken långt eller kort och rätt kraftigt.
Han hade en fodrad jeansjacka men i den uppgiften fanns en risk
för sammanblandning med en annan händelse. Han erbjöd Charles
1
Uppgiften om Alvar-händelsen avsåg ett mord som Sture Bergwall sade sig ha begått 1967
på en man vid namn Alvar Larsson.
133
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
Zelmanovits skjuts och sedan även pengar för att de skulle onanera
åt varandra, varefter de åkte vidare en bit på den väg Sture Bergwall
tidigare färdats. De svängde höger in på en vanlig skogsbilväg med
en timmerstapel och stannade och onanerade. Därefter fortsatte de
ytterligare en halv kilometer till en plats som var mer öppen, eventuellt en vändplats. Det var beckmörkt med undantag för bilens
strålkastare. Efter ett förtroligt samtal mellan honom och Charles
Zelmanovits utanför bilen ströp han honom. Efter strypningen
lyfte han in Charles Zelmanovits i baksätet, vände nog bilen och
körde sedan ett hundratal meter innan han lyfte ut honom igen och
gick in i skogen. Bilen parkerades i en nerförslöpa som inte var
brant och känslan var att han gick uppför in i skogen. Han bar inte
kroppen så långt. Han upplevde skogen som ganska öppen med
raka furor.
Han träffade Charles Zelmanovits vid cirka åtta–niotiden på
kvällen och körde därifrån ungefär vid midnatt. Han bar kroppen
mellan etthundra och femhundra meter. Det var snö på marken och
det var svårt att täcka över kroppen. Han grävde i marken med
händerna och med ett skohorn i metall för att få ett litet djup där
han lade honom. Gropen blev grund som halva kroppsdjupet. Han
lade kroppen i framstupa sidoläge. Han klädde inte av kroppen och
det skedde inte heller någon styckning. Känslan var att Charles
Zelmanovits hade på sig en svart täckjacka som kändes blank.
Under förhöret ritade Sture Bergwall en skiss där han placerade
skogsbilvägen och timmerstapeln nordväst om Piteå stadskärna.
Den plats där han hade träffat Charles Zelmanovits låg i samma
riktning, men närmare stadskärnan. Seppo Penttinen kommenterade skissen i förhöret med att Sture Bergwall även hade sagt att
skogsbilvägen och timmerstapeln kunde ligga ”på en annan del av
stadskärnan”. Det framgår dock inte av förhöret att Sture Bergwall
tidigare hade sagt så.
Charles Zelmanovits hade en slät collegetröja under jackan.
Hans ansikte var mörkt och han hade mörkt, kraftigt hår och en
synlig fjunrand på överläppen.
På fråga från Seppo Penttinen hur säker han var på att Charles
Zelmanovits hamnade på mage i fördjupningen svarade han att det
var hans känsla, men att det kunde vara tvärtom också.
På platsen där han lämnade Charles Zelmanovits var det ren
skogsmark och lite ljung och det gick förvånansvärt lätt att göra
134
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
fördjupningen i marken. Det doftade myr. På fråga från försvararen
hur stor risken var för sammanblandning med andra minnen uppgav Sture Bergwall att han i det behövde hjälp av Kjell Långbergs
och att de två skulle bearbeta det som de pratat om i förhöret.
Den 14 april 1994 förhördes Sture Bergwall i Johan Asplundärendet. Vid förhöret närvarade även Birgitta Ståhle, legitimerad
psykolog och Sture Bergwalls psykoterapeut. Delar av det förhöret
kom även att beröra Charles Zelmanovits och finns därför medtaget transumt i förundersökningsprotokollet. Seppo Penttinen
inledde med att säga att han visste att Sture Bergwall hade diskuterat med sin försvarare vilket år händelsen hade skett och att det
skulle ha viss anknytning till när hans pappa dog. Sture Bergwall
kunde dock inte ge något nytt besked om årtalet.
Resan mellan Falun och Piteå skedde i ett svep. Syftet med resan
var att söka efter en ung kille. Charles Zelmanovits gick på höger
sida av vägen i bilens färdriktning.
Det var inte han själv som körde bilen till den plats där kroppen
bars ut i skogen, utan någon som han i sina egna anteckningar
kallade för ”SÖ”. Seppo Penttinen frågade om ”SÖ” var den som
Sture Bergwall tidigare i veckan hade bett honom ta reda på avlidandedatum för, varpå Sture Bergwall nickade. ”SÖ” stod för ÖS
[den angivne medgärningsmannens initialer]. I förundersökningsmaterialet återfinns dock inte någon handling som utvisar att någon
sådan undersökning vidtagits.
Sture Bergwall berättade att det var ÖS som körde bilen från
timmerstapeln och de hjälptes åt att bära Charles Zelmanovits in i
skogen. Charles Zelmanovits hade svarta eller gröna finbyxor, men
vilket material det var visste han inte. Seppo Penttinen konstaterade då att det väl inte var jeans han avsåg, vilket Sture Bergwall
bekräftade. Det var ett tunnare tyg med en hake i byxlinningen.
I förhör den 19 april 1994 berättade Sture Bergwall att han hade
känt ÖS sedan början av 1970-talet. De färdades i ÖS:s bil som var
blå och av mindre modell. Han var dock inte säker på att bilen var
blå. När de stannade för att bära ut Charles Zelmanovits ur bilen
parkerade de på höger sida av en smal väg, vid en dikeskant. De
gick cirka 40–100 meter in i skogen. Härefter följer ett citat ur förhöret.
135
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
F [Seppo Penttinen]: När ni kommer fram till den här platsen i skogen
här där du har beskrivit nu; Finns det snö på backen eller är det barmark?
H [Sture Bergwall]: Nej, det är inte barmark det är det inte. Det är
snö.
F: Hur mycket snö kan det vara då?
H: Jag tycker ju att det är… är en hel del snö – ohörbart – just när vi
går ur bilen och går in i skogen… öh… öh… D-d-det är ett mera
distinkt minne än-än hur mycket snö det är där vi stannar sen. [---]
F: Vi har ju varit inne på det här i tidigare förhör lite grann hur du…
Har du ett minne nu idag av vad du har sagt tidigare om det här? Hur
det är på den här platsen där ni stannar?
H: Ja-a.
F: Hur beskrev du då?
H: Öh… Att där var det inte så mycket snö.
F: Om jag ställer en väldigt konkret fråga vad säger du är du helt
övertygad om att det fanns snö på platsen? Är det uteslutet att det var
barmark?
H: Nej, det är inte uteslutet. Inte där vi stannar.
Sture Bergwall berättade sedan att han framför allt mindes Charles
Zelmanovits ansikte och mörka gestalt. Charles Zelmanovits hade
jeans, boots och en mörk tröja. Han ville även minnas att han hade
en kavaj, men han trodde att det var fel. Seppo Penttinen sade då
att alternativet om det inte var en kavaj ju var en jacka, och undrade
om Sture Bergwall kunde ange någon färg på den. Sture Bergwall
kunde dock varken säga vilken färg jackan hade eller om den hade
dragkedja eller knappar. På frågan om kläderna fanns kvar på
kroppen svarade han ja. Seppo Penttinen frågade trots det om det
inte var något plagg som var avtaget, varvid Sture Bergwall svarade
”jo” och sade att jackan var på men att det var osäkert om byxorna
och skorna var det.
Seppo Penttinen uppgav sedan att Sture Bergwall, innan de hade
påbörjat förhöret, hade sagt att han tagit med sig någon kroppsdel
och även att det hänt något med Charles Zelmanovits ben. Sture
Bergwall berättade då att han avlägsnade ett ben och att det framför
allt var det ena benet. Han tog med sig båda underbenen från platsen, och använde för det en såg som var medtagen från bilen. På
fråga från Seppo Penttinen om man kunde göra detta om Charles
Zelmanovits fortfarande hade byxorna på sig, svarade Sture Bergwall
136
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
att Charles Zelmanovits då var helt naken, men att de klädde på
honom igen efteråt. Nedan följer ett citat ur förhöret.
F [Seppo Penttinen]: … styckningen då? Jaha. Tar du med dig båda…
Är det ett underben och så hela det andra benet då?
H [Sture Bergwall]: Ja och…
F: Ytterligare någonting? Handen också?
H: Ja.
F: Ja, du visar tecken på att det kan vara handen. Vilken hand är det i så
fall?
H: I så fall är det den högra handen.
[---]
F: … Vilket ben är det som du har tagit därifrån som är så att säga hela
benet? Är det hela vänstra benet?
H: Ja.
F: Är du helt övertygad om det? Så att det inte är en sammanblandning
mellan höger och vänster?
Sture Bergwall svarade då att han hade en känsla av att det blev
diagonalt, med höger hand och vänster ben. Den första sågningen
skedde vid knät och den andra skedde högre upp. En del av delarna
följde med hem. Han visste var handen fanns, men kunde inte säga
var.
De var borta från Falun i två dygn och sov inte något på resan.
Resan hade kommit till stånd för att de, under en åktur, skulle samtala eftersom ÖS ville ha lite råd om sin sexuella läggning.
På frågan om det inte var svårt att göra en styckning i mörkret
svarade Sture Bergwall nej.
Samma dag som ÖS tog livet av sig träffades han och ÖS mitt på
dagen i Korsnäs ungefär 500 meter från ÖS:s bostad. På frågan hur
säker han var på att det var mitt på dagen svarade han att han var
rätt så säker, och att klockan uppskattningsvis var mellan tio och
två. ÖS sade sedan att han skulle gå hem och skjuta sig varpå Sture
Bergwall svarade ”men gör det då”.
Vid förhör den 9 maj 1994 närvarade även överåklagaren och
förundersökningsledaren Christer van der Kwast. Sture Bergwall
berättade att det i diket och passagen in i skogen var mycket snö.
Han ombads att berätta vilka kroppsdelar som man inte skulle
kunna hitta på platsen, och nämnde då vänster ben och vänster
hand. Han hämtade sedan en ”fusklapp” som han hade skrivit i
137
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
samband med ett tidigare telefonsamtal. Han berättade att båda
höftlederna var skadade. Den vänstra höftleden var skadad där
lårbenet satt eftersom det ”hade skett en brytning” där. På vänster
ben hade det även ”skett en brytning” vid knäleden och vänster
underben var borta. Vänster nyckelben var brutet och något revben
var skadat. Det fanns även en skada uppe vid axeln på vänster
överarm. Lårben togs med, vilket eller vilka mindes han inte, men
det kunde vara så att båda var borta. Han använde inte sågen när
han bröt kroppsdelarna.
Han hade tagit med sig hela vänsterbenet och hela högerbenet
från platsen men ingenting annat. Han mindes särskilt starkt att
vänster lår fanns med. Kroppsdelarna hade han lagt i en grå plastsäck. Inför resan hade han tagit med sig plastsäcken och verktyg.
Sedan slängde han verktygen och säcken med benen i soporna.
Först låg Charles Zelmanovits på rygg utan byxor och skor.
Sedan skedde tudelningen, varefter kläderna lades på honom. Skärpet i byxorna drog han åt. Seppo Penttinen nämnde att Sture
Bergwall tidigare hade sagt att skärpet var brett med stort spänne.
Någon sådan uppgift återfinns dock inte i förhörsutskrifterna.
Det fanns en dragkedja på Charles Zelmanovits jacka och Charles
Zelmanovits hade någon typ av boots på sig. När han ströp Charles
Zelmanovits blev ÖS överraskad och hann inte gå emellan. Sture
Bergwall tog efter strypningen av Charles Zelmanovits jeans och
skor och förgrep sig på honom, varvid ÖS fick utlösning. ÖS, som
därmed kände sig inblandad, hjälpte sedan till att gömma undan
kroppen. De tog in Charles Zelmanovits i baksätet och lade byxorna över dennes ben. De körde upp till en T-korsning och svängde
därefter vänster.
På fråga från Christer van der Kwast, som härefter var den som
ställde frågorna, berättade Sture Bergwall att det var ÖS som körde
bilen när de träffade Charles Zelmanovits. Bilen var en Opel Rekord,
men han kunde inte säga om bilen hade två eller fyra dörrar. Han
hade dock ett minne av att han vek fram sätet när de gick in. Det
var trevlig stämning i bilen och han och Charles Zelmanovits
onanerade åt varandra. När de gick ut ur bilen öppnade även ÖS
sina byxor. Då blev Sture Bergwall psykotisk och aggressiv och
tyckte att Charles Zelmanovits sade ”han lever, han lever”. Nedan
följer ett citat ur förhöret.
138
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
K [Christer van der Kwast]: Jag menar själva strypningen är det en så
att säga en traditionell typ av (ohörbart) om jag får uttrycka mig
(ohörbart) eller på något annat sätt med armen eller?
H [Sture Bergwall]: Ja, nej det är en…
K: Är det rakt framifrån ansikte mot ansikte då eller?
H: Ja.
K: Och det gick fort?
H: Ja en väldigt aggressiv strypning då om vi kan kalla det för det.
Sture Bergwall hade dessförinnan inte berättat hur strypningen
hade gått till.
Charles Zelmanovits var smutsig på insidan av låren. Christer
van der Kwast berättade då att det inte var ovanligt att tarmen
släppte och frågade om det var det som hade hänt. Sture Bergwall
nickade. När han förgrep sig på Charles Zelmanovits hade han tagit
av denne byxor och skor samt lyft upp kroppen i midjan så att
överkroppen hängde ned. De bar sedan in Charles Zelmanovits i
bilen och Sture Bergwall hade honom i knät. Christer van der
Kwast konstaterade att det måste ha varit ett bekymmer att Charles
Zelmanovits var nedsölad och frågade om de gjort något åt det.
Sture Bergwall sade först att de inte gjorde något speciellt. Efter en
stunds tystnad ändrade han sig dock och sade att han hade gjort ren
Charles Zelmanovits med sina händer.
ÖS körde till T-korsningen där de tog vänster. De stannade på
en smal väg vid ett dike med snö. Sture Bergwall berättade att han
lyfte ut Charles Zelmanovits ur bilen, men när Christer van der
Kwast påpekade att Sture Bergwall suttit med Charles Zelmanovits
i knät ändrade han sig och sade i stället att han hade baxat ut sig
själv och Charles Zelmanovits ur bilen. Han bar själv ut kroppen i
skogen och valde en plats där det fanns utrymme och mjukare
mark. ÖS grävde en grop som var i kroppens storlek. Styckningen
skedde under tiden som ÖS grät och grävde gropen.
Den slutliga platsen var öppen med gles skog. Det var mörkt
men han såg ändå. Han bröt det vänstra benet bakåt. Det var viktigt
att få med sig lårbenet och handen. Nedan följer ett citat ur förhöret.
139
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
K [Christer van der Kwast]: Får du loss benet så att säga från fästena
då?
H [Sture Bergwall]: Nja men det sker en, det sker en (ohörbart) brytning, det sker, eh eh, det går ju sönder alltså, det är en våldsam…
K: Ja det kan jag förstå i och för sig men då blir det väl hängande fortfarande?
H: Ja, ja. (Prat i munnen på varandra)
K: Delar kroppsdelarna från varandra?
H: Ja. Men kniven kommer ju fram i skedet efter benet (ohörbart)
[---]
K: Du beskrev tidigare hur du klädde på kroppen byxorna, var skorna
också på? […] Minns du om det fanns några ben så att säga i byxorna
eller (ohörbart) flera ben? [---]
H: Nej jag minns just det här, det var ju tomt (ohörbart)
K: Åtminstone på ena sidan?
H: Ja precis.
K: Jaha. Dom här byxorna nu då, hur var det med skorna? Var dom
med på platsen dit?
H: Ja det var dom.
K: och hur hade dom kommit dit, vem hade så att säga fört med sig
byxor och skor från bilen till den här platsen i skogen?
H: Jag tror att jag hade det när jag bar honom.
K: Att du plockade med dig det helt enkelt?
H: Ja precis.
K: Du har inget minne av att det var ÖS som…
H: Nej det har jag inget minne, jag har ju inget minne av (ohörbart)
K: Eller att ni gick tillbaka och hämtade?
H: Ja, nej det har jag inte.
Efter att ha lagt Charles Zelmanovits i gropen täckte de kroppen
med det som var uppskyfflat på kanten. Kroppen täcktes och huvudet fick de ”bångla” till för att få ned det i jämnhöjd med kroppen,
han tryckte till det med visst våld. Kroppen låg i framstupa sidoläge
och två tredjedelar av bröstet låg mot marken. Hela ytan blev sedan
jämn i förhållande till marken. Han trodde att skorna, åtminstone
en av dem, placerades vid de tomma byxbenen. De körde sedan raka
vägen hem. Bredvid sig i baksätet hade han kroppsdelarna samt en
väska med kniven, sågen och hammaren. På fråga om ingenting var
kvarlämnat svarade han nej.
140
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
På fråga från Christer van der Kwast om hur han förvarade
kroppsdelarna innan han slängde dem svarade Sture Bergwall att
han hade dem i ett vindsrum i hyreshuset där han bodde. Christer
van der Kwast frågade om det inte var så att han tuggade på kroppsdelarna, och refererade till något Sture Bergwall hade skrivit. Sture
Bergwall bekräftade det. Christer van der Kwast frågade varför han
slängde kroppsdelarna när han i Johan Asplund-fallet gömde dem
för att ”hålla det levande”. Sture Bergwall svarade att han kanske
behöll någonting. Han kunde dock inte svara på var de sparade
delarna låg.
Det blev överraskande lite blod från styckningen, men Charles
Zelmanovits borde ha fått blod på kläderna.
Vid förhör den 25 maj 1994 närvarade inte Gunnar Lundgren.
I slutskedet av förhöret närvarade avdelningsföreståndaren på
Säters sjukhus Bengt Eklund som förhörsvittne. Sture Bergwall
berättade bland annat att Charles Zelmanovits hade skor av lättare
typ, inte boots eller stövlar. Han upplevde sig nu minnesmässigt
säkrare än tidigare eftersom han hade passerat vissa ångestrelaterade låsningar.
Den 25 maj 1994 genomfördes även en vallning i ett skogsområde nära Säters sjukhus. Vid vallningen närvarade inte Gunnar
Lundgren. Avsikten med vallningen var, enligt promemorian från
vallningen, att Sture Bergwall skulle få visa omständigheter i naturen som överensstämde med den plats där han lämnat Charles
Zelmanovits kropp.
Sture Bergwall berättade bland annat följande. Sträckan från
bilen in i skogen var mellan 50–500 meter. Marken på den plats där
Charles Zelmanovits lämnades var förhållandevis jämn och bestod
av fuktig lågväxt mossa. Myrdoften var kraftigare i Piteå än i Säter.
När han utförde styckningen satt han på en sten som såg ut som en
sugga, eller möjligen på en stubbe, cirka tre meter från gropen.
Hans föreställning var att platsen var ljus och öppen med uppvuxna
trädstammar kring platsen. Det övervägande intrycket var barrskog.
Vid vår granskning har det framkommit uppgifter om att även
Sven-Åke Christianson, legitimerad psykolog och docent vid Stockholms universitet, var med vid denna vallning. Detta framgår dock
inte av vallningspromemorian. Enligt vad såväl Sture Bergwall som
Sven-Åke Christianson har berättat vid möten med kommissionen
skulle Sven-Åke Christianson hjälpa Sture Bergwall att minnas hur
141
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
han hade burit Charles Zelmanovits genom skogen till fyndplatsen.
Enligt Sture Bergwall uppmanade Sven-Åke Christianson honom
att andas och minnas hur mycket Charles Zelmanovits vägde samtidigt som de gick in i skogen. När de hade gått en stund sade SvenÅke Christianson att ”nu är vi i mål och nu har vi gått 300 meter”.
Enligt Sven-Åke Christianson var det dock Sture Bergwall själv
som angav den sträcka han burit Charles Zelmanovits. Även
Christer van der Kwast, som dock inte närvarade vid vallningen,
har i boken Bortom rimligt tvivel: Thomas Quick och rättvisan
(2015) beskrivit det på samma sätt. Inget av detta finns dock nedtecknat i protokollet. Vid vallningen i Piteå framgår det dock av
utskriften från ljudupptagningen att Sture Bergwall, när han skulle
bedöma avståndet från vägen in till fyndplatsen, hänvisade till en
sträcka som de tidigare hade gått tillsammans med Sven-Åke
Christianson.
I förhör den 14 juni 1994 nämnde Seppo Penttinen för Sture
Bergwall att utredarna hade varit uppe i Piteå och gjort en platsundersökning. Sture Bergwall berättade att där de parkerade bilen
för att bära in kroppen lutade vägen nedåt i bilens färdriktning. När
Seppo Penttinen frågade om han var helt på det klara med lutningen blev Sture Bergwall osäker, men sade ändå att när han gick
ur bilen så var det som att han tittade uppåt från det håll de kom.
Han tillade dock att det ju kunde vara tvärtom också. Det var en
lång lutning snarare än en backe och bilen stod vid en raksträcka.
Seppo Penttinen sade då att han tyckte att Sture Bergwall såg tveksam ut och påminde Sture Bergwall om att lämna utrymme för felsägningar när han var osäker.
När de hade lämnat platsen låg det efter en till tre kilometer en
fastighet på höger sida. Seppo Penttinen frågade om det fanns
utrymme för feltolkning när han sade höger sida, varvid Sture
Bergwall svarade ja.
Sture Bergwall berättade nu att Charles Zelmanovits skor togs
av där kroppen lämnades, men att han inte mindes om skorna hamnade i gropen.
På frågan om det fanns någon kroppsdel som han med säkerhet
kunde säga inte skulle återfinnas på platsen svarade han en hand
och ben. Han kunde dock inte med säkerhet säga om det var det
högra eller det vänstra benet. Mest säker var han på att ett lårben
saknades.
142
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
Med en kniv skadade han Charles Zelmanovits jacka vid vänster
bröst upp mot axeln. På platsen fanns en sten som han satt på och
som kroppsdelarna gömdes vid. Seppo Penttinen hänvisade till en
diskussion som de hade haft över telefon om avståndet till stenen
och att Sture Bergwall först hade sagt att det var tre meter men att
han därefter hade ändrat sig. Något protokoll över detta telefonsamtal har vi dock inte återfunnit i förundersökningsmaterialet.
Sture Bergwall svarade då att stenen kunde vara närmare än tre
meter från gropen. Hans minnesbild var att kroppen lades längs
med stenen, men att vinkeln ju kunde variera.
Han upplevde att det skedde ett benbrott när han gjorde ”brytningen” av benet. Sedan använde han kniven för att göra loss benet.
På frågan om det blev några skador av kniven på bendelarna svarade
han att det kunde ha blivit det. Sågen användes mot vissa mjukdelar
men han trodde inte att det blev spår från den i de ben som blev
kvar på platsen.
Charles Zelmanovits hade handskar på sig men han vet inte var
de blev av. Charles Zelmanovits tog dock av sig en handske när
Sture Bergwall ville känna på Charles Zelmanovits hand.
På fråga vad det var för såg han använde svarade han att det var en
bågfil. Seppo Penttinen sade att han hade för sig att Sture Bergwall
tidigare sagt bågsåg, vilket Sture Bergwall nekade till. Någon sådan
uppgift återfinns inte heller i förhören i förundersökningsprotokollet. Seppo Penttinen beskrev skillnaderna mellan verktygen, något
som slutade med att Sture Bergwall bekräftade att det var en mindre
modell av en bågsåg, med mindre och tätare tandning. Han hade
inte använt sågen tidigare och mindes inte var han hade skaffat den
eller vad den hade för färg. Han sade att han borde ha tagit den
med sig från platsen och tyckte inte att den kunde ha blivit kvar.
Av ett tillägg till förhöret framgår att slutet av förhöret inte
kom med på bandinspelningen på grund av ett tekniskt fel och att
Seppo Penttinen därför ringde upp Sture Bergwall två dagar senare
för att komplettera de delar som inte kom med. Sture Bergwall sade
då bland annat att han uteslöt användande av en såg med annat utseende än det han beskrev i förhöret den 14 juni 1994.
Den 21 augusti 1994 genomfördes en vallning och en rekonstruktion i Piteå. Vallningen påbörjades cirka klockan 19.00 och
den efterföljande rekonstruktionen avslutades klockan 21.15. Enligt
promemorian närvarade, förutom Sture Bergwall och Seppo
143
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
Penttinen, även Sven-Åke Christianson, Birgitta Ståhle och en vårdare från Säters sjukhus. Uppräkningen har visat sig vara ofullständig och i vart fall Anders Eriksson, chefsöverläkare vid Rättsmedicinalverket, Rättsmedicinska institutet, Umeå, närvarande också.
Gunnar Lundgren har vid möte med kommissionen uppgett att han
inte närvarade vid vallningen och rekonstruktionen.
Från det att de anlänt till fyndplatsen spelades rekonstruktionen
in på VHS-band. Filmen i tingsrättens akt har avmagnetiserats och
saknar inledningsvis ljud. Ljudet återkommer dock bitvis. I förundersökningsprotokollet finns därutöver dels en promemoria
upprättad av Seppo Penttinen, dels en redogörelse för rekonstruktionen vid fyndplatsen upprättad av Anders Eriksson. Härutöver
finns det i tingsrättens akt en utskrift från ljudupptagningen.
Utskriften omfattar inte bilfärden och inte heller promenaden
genom skogen till fyndplatsen. Av nu nämnda dokumentation
framgår bland annat följande.
Vid avfärd med bil från polishuset tillfrågades Sture Bergwall om
han kunde visa hur de skulle köra. När Sture Bergwall sade att han
var osäker på väderstrecken körde de direkt mot det för ärendet
intressanta området.
När de var 500 meter från det skogsområde där Charles
Zelmanovits kropp återfunnits fick Sture Bergwall veta att de befann sig i närheten. Han sade då att han kände igen strukturen på
vägen. När de kom till en T-korsning svängde de vänster. Efter att
ha kört två kilometer bad Sture Bergwall dem att vända. Sture
Bergwall pekade sedan ut ”den första platsen” 250 meter från Tkorsningen. När de körde vidare sade Sture Bergwall att de skulle ta
höger i T-korsningen, i riktning tillbaka mot Piteå. Efter att ha
passerat några fastigheter på vänster hand ville Sture Bergwall
stanna. Han var nu säker på att det var rätt vägavsnitt och ville
vända och parkera vid T-korsningen.
Sture Bergwall promenerade sedan cirka 15–20 meter mot en
kurva och en mindre uppförsbacke där han trodde de gått in i skogen. Han och ÖS hade dock parkerat längre fram. Han fortsatte att
gå fram mot kurvan och backen. När han ombads visa åt vilket håll
de skulle gå sade han ”i så fall ska vi in här.” Enligt utskriften från
ljudupptagningen kunde han inte visa någon riktning in i skogen,
men på fråga om det var i den riktning han tittade svarade han ja.
I Seppo Penttinens promemoria står det dock att Sture Bergwall
144
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
visade med händerna i riktning in mot skogsområdet mot fyndplatsen.
Sture Bergwall uppgav att de inte skulle gå så fruktansvärt långt,
men på frågan om det var 50, 100, 300 eller 500 meter svarade han:
Ja, det är ju… Det är hemskt svårt själv. Jag tycker ju att den där
sträckan vi gick med Christianson bakom sjukhuset som från fotbollsplan räknat […] kändes ungefär…
Enligt promemorian gick promenaden in i skogen långsamt, och
20 meter från fyndplatsen ville Sture Bergwall vila sig. De hade då
gått cirka 200–300 meter. Från den platsen kunde man, enligt
Seppo Penttinens promemoria, med viss svårighet skönja markområdet där platsundersökningen hade förekommit.
Sture Bergwall orienterade sig sedan i området och på fråga om
han kände igen den sten som fanns på platsen sade han att ”Den är
ej olik”. Han sade att hans minnesbilder dock stördes av att marken
var så pass uppgrävd. Han uppvisade kraftig ångest och ville göra
pauser, röka, vila sig och dricka vatten. Förhörsutskriften är här
svår att följa och uppgifterna som lämnas är röriga.
Filmen inleds när han sätter sig på stenen. Här saknas ljud på
filmen, men såvitt framgår av utskriften från ljudupptagningen
tycks han i detta skede berätta bland annat att han ibland hade
Charles Zelmanovits kropp framför sig och ibland lyfte upp kroppen i knät. Han hade öppnat Charles Zelmanovits jacka så att
Charles Zelmanovits var bar på överkroppen. Charles Zelmanovits
hade inte några kläder på underkroppen och ingenting på fötterna.
Både han och ÖS grävde gropen. När de hade täckt över kroppen
var det möjligt att den vänstra armen låg utanför gropen.
Trots mörkret och trots att de inte hade någon belysning med
sig hade han sett Charles Zelmanovits och ÖS tydligt. På fråga om
de inte hade haft tändstickor, ficklampa eller någonting sådant med
sig sade han dock att de nog hade tändstickor och tändare med sig
och att de kanske hade använt det.
Sture Bergwall hade svårt att beskriva i vilken riktning han satt på
stenen och provade därför, på uppmaning av Sven-Åke Christianson,
olika sätt att sitta. Enligt Sture Bergwall var anledningen till osäkerheten att markvegetationen var annorlunda efter platsundersökningen. När Sture Bergwall återigen uppmanades av Sven-Åke
Christianson att prova hur han skulle sitta suckade han och sade att
145
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
han tyckte att han satt rätt där han satt. Sven-Åke Christianson bad
honom trots det att sitta på lite olika sätt. Efter ett tag föreslog
Sven-Åke Christianson att Sture Bergwall skulle sitta som han
suttit vid ett tidigare tillfälle. Sture Bergwall sade då att det inte
kändes rätt. Sven-Åke Christianson vidhöll dock och uppmanade
Sture Bergwall att sitta åt ett annat håll, samtidigt som Seppo
Penttinen sade ”Ska vi lägga den där dockan där.” Sture Bergwall
konstaterade då att ÖS i så fall hamnade på ett annat ställe än han
först sagt, vilket bekräftades av Sven-Åke Christianson. Sture
Bergwall kom då fram till att det kändes mer rätt. Intrycket är att
dockan därmed hade lagts på plats, även om just denna sekvens saknas på vallningsfilmen. Efter ett klipp i filmen ligger dockan framför Sture Bergwall, som sitter på stenen. Dockan var placerad på
rygg med vänster arm och ben mot Sture Bergwall. Dockan hade på
sig en blank jacka med stängd dragkedja. Underkroppen var bar.
Sture Bergwall berättade att han först hade Charles Zelmanovits
i knät med jackan öppen och tröjan uppdragen och att han bet upp
bröstvårtan. Han tog därefter spjärn med foten mot framsidan av
Charles Zelmanovits högra ben och bröt benet uppåt, något han även
demonstrerade på dockan. Efter det hade han Charles Zelmanovits i
famnen och bet i könsorganet. Sedan skar han i det vänstra benet
runt höftpartiet, först på framsidan och därefter på baksidan. Han
blev förvånad över att blodet inte forsade fram. Ibland fick han såga
med kniven. Till slut kunde han rycka och kände att benet var på
väg att lossna. På fråga från Anders Eriksson om det inte var svårt
att göra detta i mörkret svarade han att det var svårt, men att det
skedde med känsel och att kroppen var förhållandevis ljus.
När han fick loss benet kom det märkliga ljud från kroppen, ett
mellanting av ett bubblande och suckande. Därefter tog han loss
den högra armen. På fråga om han skar igenom jackan eller om han
tog av den svarade han att han måste ha skurit genom jackan. Han
hade inget minne av att han tagit av hela jackan.
Sture Bergwall ombads därefter att visa hur Charles Zelmanovits
hamnade i gropen och var gropen var. Sture Bergwall uppgav att
han inte kunde visa det eftersom markförhållandena var så annorlunda. Han berättade att kroppen hamnade bakom stenen och att
han stängde Charles Zelmanovits jacka och drog på, alternativt lade
över, byxorna [ett par blå jeans lämnades då över till Sture Bergwall].
Det vänstra benet var lagt åt sidan. På fråga var det benet sedan
146
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
hamnade svarade han först att han inte visste. När han fick frågan
om skälet till det var att han hade tagit med sig vissa kroppsdelar
svarade han ja. Han vände dockan så att den hamnade på mage och
demonstrerade hur han hade tryckt till huvudet för att få ner det i
gropen. Han visade sedan en alternativ placering av dockan som
fortfarande innebar att den låg på mage alldeles intill stenen.
Armen hamnade vid sidan om gropen. Han var inte säker på att
armen blev helt lös från kroppen. Han använde ett skärp för att
hålla Charles Zelmanovits armar stilla när han skar runt benet och
vände kroppen. Han trodde att det blev en skada på ett revben.
Vid möte med kommissionen har Sture Bergwall berättat att han
inte hade några svårigheter med att hitta fram till fyndplatsen
eftersom han kunde se en eller två personer stå inne i skogen när de
parkerade bilen. När han kom fram till fyndplatsen var det väldigt
tydligt var de hade grävt. Det, samt anvisningar från Sven-Åke
Christianson, gjorde att han kunde ange var kroppen hade legat.
Seppo Penttinen har bemött dessa påståenden och uppgett att
det inte stod någon vid fyndplatsen när de anlände. Såväl Seppo
Penttinen som Sven-Åke Christianson har dessutom uppgett dels
att det inte gick att se brottsplatsen från vägen, dels att Sven-Åke
Christianson inte kunde ge anvisningar eftersom han inte kände till
några detaljer från utredningen. Enligt Seppo Penttinen stämmer
det dock att det var grävt vid fyndplatsen. Grävytan var emellertid
betydligt större än själva fyndplatsen.
Den 30 augusti 1994 berättade Sture Bergwall att han bitvis fick
assistans av ÖS när det blev för tungt att bära Charles Zelmanovits
kropp in i skogen. Han bar Charles Zelmanovits så att dennes bröst
låg mot hans vänstra axel. Byxorna låg på Charles Zelmanovits
mage och han förmodade att byxorna låg så hela vägen när han bar
honom. Kniven hade han i fickan eller hängandes på sidan. ÖS hade
med sig en såg och en skyffel. Han kunde inte svara på om sågen
kom till användning. Beträffande sågens utseende ritade han en
skiss. Skissen återfinns inte i förundersökningsprotokollet. Sture
Bergwall hade även med sig en hammare. Verktygen förvarades i en
väska. Han trodde inte att sågen kunde ha blivit kvar på platsen
eftersom de gjorde en översyn av platsen innan de lämnade den. På
fråga om han kunde utesluta möjligheten att sågen hade blivit kvar
svarade han nej. Det var i så fall ÖS som tog med sig sågen från
147
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
platsen. På fråga om han kom ihåg vilken färg det var på sågen sade
han:
Nä just nu idag så vill jag vill jag ha den åt… Jag skulle vilja säga att
den var röd men det tror jag inte den var utan jag tror att den var blåaktig och att att den till och med var lite skavd så att säga. Öh… färgskavd.
Seppo Penttinen tog upp att de vid rekonstruktionen använde en
docka som de hade klätt på och frågade Sture Bergwall hur han
upplevde den klädseln. Sture Bergwall sade att han kände igen skomodellen, att det var mera som en innesko än en utesko. På fråga
om han satte i samband de mockaskor som han hade sett vid rekonstruktionen i Piteå med att Charles Zelmanovits hade mockaskor svarade Sture Bergwall nej. Seppo Penttinen konstaterade
dock att Sture Bergwall inte hade uteslutit möjligheten att Charles
Zelmanovits hade mockaskor, vilket Sture Bergwall bekräftade.
Han vågade inte ha någon uppfattning om tröjan eftersom bilden
av dockan blev så stark att han inte visste om den gömde någon
annan bild.
6.2.3
Övrig utredning
Övriga förhör
IZ, Charles Zelmanovits mor, förhördes den 15 februari 1994 och
den 16 juni 1994 och berättade bland annat följande. Hon kunde
inte utesluta att Charles Zelmanovits hade en antydan till en ljus
fjunrand på överläppen. Han led av epilepsi, men hade inte haft
något anfall de senaste tre åren. Charles Zelmanovits bror FZ hade
haft ett brett läderskärp med stort spänne och det var troligt att
även Charles Zelmanovits hade haft ett likadant.
Brodern FZ berättade i förhör den 26 april 1994 bland annat att
han hade haft ett brett läderskärp med stort spänne och att även
Charles Zelmanovits kunde ha haft ett sådant eller lånat hans.
BK, den dåvarande ägaren till det markområde där Charles
Zelmanovits anträffades, förhördes den 15 juni 1994. Han berättade
bland annat att han 1976 hade lämnat en del virke nära vägen vid
fyndplatsen, men att han inte kunde minnas om det funnits timmervältor där. Han hade inte tappat någon liten bågsåg i området.
148
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
GS, ÖS:s änka, förhördes den 20 april 1994 och den 3 maj 1994.
Hon berättade bland annat följande. Hon visste inte att ÖS kände
Sture Bergwall. Hon var dock medveten om att ÖS hade homosexuella intressen. År 1976 hade de en tvådörrars Opel Rekord som
var senapsgul. Dagen för makens självmord, den 15 augusti 1977,
hade ÖS skjutsat dottern till arbetet som låg cirka fem minuter från
bostaden. Dottern började arbetet klockan 09.00. När ÖS kom
tillbaka till hemmet efter körningen var GS i badrummet. Från badrummet hörde hon en kraftig smäll. När hon gick ut på gårdsplanen såg hon sin make livlös på marken.
MS (tidigare MP), bekant till Charles Zelmanovits och förhörd i
samband med Charles Zelmanovits försvinnande (se avsnitt 6.2.1),
hördes även den 13 oktober 1994.
Teknisk undersökning
Den 5–8 juni 1994 genomfördes en teknisk undersökning på platsen. Fyndplatsen hade då varit avspärrad och skyddad med en presenning sedan september 1993, när den första undersökningen avslutades. Av undersökningsprotokollet framgår bland annat att
fyndplatsen låg otillgängligt till, att fynden legat i eller under det
övre mosslagret och att de inte visade tecken på att ha varit nedgrävda. Inga spår av grävning hade iakttagits på platsen. Utöver
tidigare fynd på platsen hittades nu ytterligare skelettdelar, läderbitar från jackan samt metallknappar som troligtvis kom från jeansbyxor.
Väderförhållanden
Av metereologiska data som inhämtades från SMHI framgår det att
det vid tiden var barmark och att temperaturen på kvällen den
12 november 1976 var sex minusgrader och morgonen därpå nio
minusgrader.
149
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
Upphittad såg
Av en promemoria daterad den 14 juni 1994 framgår att det i anslutning till fyndplatsen hade anträffats en bågsåg av mindre modell
med 50 centimeters bladlängd och mindre grov tandning än en
ordinär såg. Sågen hade varit orange, men färgen var nu bleknad.
Rättsmedicinska undersökningar
De återfunna skelettdelarna undersöktes av Karin Schemschat,
avdelningsläkare vid Rättsmedicinalverket, Rättsmedicinska institutet, Umeå. Av utlåtandet, daterat den 25 januari 1994, framgår
bland annat att det inte fanns något som talade emot att skelettdelarna härrörde från Charles Zelmanovits, att det på kraniet, en
del av halskotorna, bäckenet och de långa rörbenen fanns skador
som sannolikt härrörde från förruttnelse och djurangrepp, men att
det därutöver inte hade påvisats några övriga skador i skelettdelarna
samt att dödsorsaken inte kunde fastställas.
Den 16 juni 1994 avgav Karin Schemschat ett kompletterande
utlåtande med anledning av dels ytterligare skelettfynd som gjorts
på platsen, dels en kompletterande begäran från polisen om undersökning baserad på en gärningsbeskrivning och specifika frågor
avseende den. Av utlåtandet framgår bland annat att inget av benen
påvisade spår av våld i någon form från annan person, att det på
skelettdelarna inte påvisades några tydliga verktygsspår tydande på
att kniv eller såg hade använts, att benresterna kunde se ut på det
sätt de gjorde efter beskriven styckning, och att det på de gjorda
fynden inte kunde påvisas något som bestred den misstänktes berättelse.
På begäran av Rättsmedicinska institutet, Umeå, utförde Robert
Grundin, docent och överläkare vid Rättsmedicinalverket, Rättsmedicinska avdelningen, Stockholm, en rättsmedicinsk laboratorieundersökning av skelettdelarna. Av utlåtandet, daterat den 29 augusti
1994, framgår bland annat att han i allt väsentligt instämde i vad
Karin Schemschat anfört, att vissa av benen företett rikligt av spår
efter djurangrepp och att inga tecken till verktygsspår eller under
livet eller kort efter döden uppkomna skador kunnat iakttas.
Efter en framställan gjord av Christer van der Kwast lämnade
Anders Eriksson den 10 oktober 1994 en sammanfattande bedöm-
150
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
ning av Charles Zelmanovits kvarlevor. Även Karin Schemschats
namn står på utlåtandet, men det är inte undertecknat av henne.
Inför bedömningen hade Anders Eriksson tillgång till bland annat
tidigare rättsmedicinska utlåtanden, platsundersökningen, förhören
med Sture Bergwall den 9 maj 1994 och den 14 juni 1994 samt
Seppo Penttinens och sin egen promemoria från vallningen och
rekonstruktionen den 21 augusti 1994. Utlåtandet utmynnade i en
bedömning av huruvida de uppgifter som Sture Bergwall lämnat
kunde vara riktiga eller inte.
UTLÅTANDE
att delning av extremitetsleder är fullt möjlig att utföra på det sätt som
Quick har uppgivit, d.v.s. med kniv;
att sådan delning kan utföras utan eller med endast minimala skador på
det lednära skelettet;
att avsaknaden av brosk och benändar på de långa rörbenen medför att
det inte går att bedöma om det finns skador i det lednära skelettet på
extremiteterna;
att verktygsspår dock inte har påträffats på de återfunna skelettdelarna;
att det således inte kan avgöras om delning på uppgivet sätt skett i
någon eller några av Zelmanovits extremitetsleder […] ;
att inga skador har noterats på nyckelbenen, skulderbladen eller något
av revbenen, vilket talar emot att Quick har sågat, skurit eller brutit
sönder något av dessa ben;
att två halskotor, en ländkota, korsbenet, det högra strålbenet, båda
händerna, det högra lårbenet, det vänstra underbenets skenben och
vadben, det högra vadbenet och båda fötterna (till största delen)
saknas;
att avsaknaden av ett underben och ett lårben är förenlig med delar av
Quicks berättelse, men motsäger att en av de nedre extremiteterna,
eller båda, skulle ha avlägsnats i sin helhet från platsen;
att den betydligt mera långtgående förmultningen av de nedre extremiteternas ben liksom av bäckenet kan vara förenlig med Quicks uppgift om att underkroppen har klätts av;
att avsaknaden av stora delar av fötternas skelett kan vara förenlig med
uppgifterna om att skobeklädnaderna har avtagits och/eller att det ena
underbenet har avlägsnats;
att avsaknaden av händernas skelett kan vara förenlig med antagandet
att den ena eller båda händerna har avlägsnats;
151
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
att avsaknaden av händernas och delar av fötternas skelett dock också
kan förklaras av att dessa relativt små skelettdelar har förflyttats av
djur och därför ej har påträffats;
att Quicks beskrivningar av iakttagelser och upplevelser i samband
med de påstådda händelserna, såsom avgången av avföring och urin,
svårigheterna med att dela kroppen i höftleden, det måttliga blodflödet
vid delningen i höftleden, ljuden från Zelmanovits buk samt känslan av
tung och stel men inte otymplig kropp, framstår som rimliga;
att Quicks uppgivna placering av Zelmanovits kropp i terrängen är
förenlig med det faktiska läget av Zelmanovits kropp vid anträffandet;
Sakkunnigutlåtande från SKL
Av ett sakkunnigutlåtande från SKL daterat den 19 augusti 1994
framgår att man undersökt upphittade klädrester och bågsåg. Ändamålet var väsentligen att undersöka om det på fynden fanns spår
från kniv, såg eller liknande, om det på fynden fanns blod eller
vävnadsrester, om fynden sammantaget verifierade eller motsade
den misstänktes beskrivning av mordet och styckningen samt att
bedöma åldern på bågsågen. Sture Bergwalls beskrivning av mordet
redovisades enligt följande.
Strypt framifrån. Klätt av byxor och skor, eventuellt även överkroppskläder. Styckning med kniv och liten bågsåg. Oklart hur sågen har använts. Huvudet ej skilt från kroppen.
Utlåtandet utmynnade i slutsatsen att det inte kunde iakttas några
spår av våld från kniv, såg eller liknande på klädresterna, att det inte
fanns något blod eller några vävnadsrester på kläderna eller på sågen,
att det inte gick att fastställa åldern på sågen och att undersökningen varken verifierade eller motsade den misstänktes beskrivning av mordet och den påföljande styckningen.
Sakkunnigutlåtande av Lars Lidberg
Lars Lidberg, överläkare, professor i rättspsykiatri och vetenskapligt råd vid Socialstyrelsen, avgav ett sakkunnigutlåtande rörande
Sture Bergwall daterat den 16 juni 1994. Det framgår inte på vems
uppdrag utlåtandet inhämtades, men det finns intaget i förundersökningsprotokollet. Inför bedömningen hade han enligt utlåtan-
152
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
det träffat Sture Bergwall vid två tillfällen, tagit del av rättspsykiatriska utlåtanden, tidigare domar, journalhandlingar, Sture Bergwalls
egna anteckningar om erkända sexuella övergrepp samt samtalat
med vårdpersonal vid Säters sjukhus.
Lars Lidberg redogjorde för Sture Bergwalls bakgrund inklusive
tidigare domar, rättspsykiatriska utlåtanden och erhållen vård. Han
uppgav bland annat att Sture Bergwall vid den rättspsykiatriska
undersökningen som genomfördes 1970 bedömdes vara inte bara
farlig utan ”under vissa förhållanden och omständigheter t o m
utomordentligt farlig för annans personliga säkerhet till liv och
lem”. Han redogjorde för Sture Bergwalls uppgifter om föräldrarnas sexuella övergrepp och kränkningar mot honom och bedömde
att Sture Bergwalls sexuella driftsystem tidigt syntes ha förvrängts
genom barndomsupplevelser. Han ansåg inte att Sture Bergwalls
erkännanden hade karaktären av hysterisk manifestation eller att
denne ville dra uppmärksamhet till sig. Erkännandena var snarare
förbundna med stark oro, ångest och obehag, framtvingad av en
stark kraft och vilja att göra upp med det förflutna och att få frid och
ro. I sammanfattningen skrev han bland annat att Sture Bergwall
uppfyllde en sådan kriminell profil att han mycket väl kunde ha
utfört de sexuella övergrepp med dödlig utgång som det här var
fråga om och vilka han också erkänt.
Utlåtandet kompletterades med ytterligare ett utlåtande daterat
den 18 augusti 1994. I det utlåtandet redovisade Lars Lidberg bland
annat sin uppfattning att Sture Bergwall hade gjort sig skyldig till
de erkända pojkmorden och att det inte fanns något som tydde på
att han konfabulerade, överdrev, ville göra sig märkvärdig eller imponera genom att berätta vad han varit med om.
6.2.4
Särskilt om advokaten, de sakkunniga och vården
under förundersökningen
Advokaten
Gunnar Lundgren närvarade vid samtliga förhör med undantag för
förhöret den 25 maj 1994. Han närvarade inte vid någon av
vallningarna.
153
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
De sakkunniga
Sven-Åke Christianson närvarade vid vallningen och rekonstruktionen den 21 augusti 1994 och var vid den mycket aktiv. Sven-Åke
Christianson deltog dessutom vid vallningen i Säter och rekonstruerade tillsammans med Sture Bergwall färden genom skogen in till
fyndplatsen. I förundersökningsmaterialet framgår detta inte annat
än indirekt på det sättet att Sture Bergwall under vallningen i Piteå
hänvisade till en sträcka som de hade gått bakom sjukhuset tillsammans med Sven-Åke Christianson.
Sven-Åke Christianson medverkade även som rådgivare åt polis
och åklagare. Sven-Åke Christianson har vid möte med kommissionen berättat att han bland annat lärde ut en sanningssökande
förhörsteknik.
Christer van der Kwast har vid möte med kommissionen berättat att Sven-Åke Christianson anlitades för att informera om hur
man bäst genomförde vallningar och rekonstruktioner. Han anlitades dessutom för att hjälpa till med hur den polisiära utredningssituationen bäst skulle arrangeras för att förhören skulle bli väl
utförda och ge kontrollerbara uppgifter från Sture Bergwall.
Seppo Penttinen har vid möte med kommissionen berättat att
Sven-Åke Christianson hjälpte till vid förberedelser inför förhören
med Sture Bergwall, men att det inte var på hans initiativ som SvenÅke Christianson var med vid vallningarna. Vilken roll han hade
där kände Seppo Penttinen inte till.
Enligt vad såväl Sven-Åke Christianson som Christer van der
Kwast och Sture Bergwall har berättat hade Sven-Åke Christianson
dessutom egna samtal med Sture Bergwall i forskningssyfte. Detta
skedde parallellt med polisutredningen. Jan Olsson, som vid tiden
var kriminalkommissarie vid Rikskriminalpolisen, har vid möte
med kommissionen berättat att Sven-Åke Christianson uppgav för
honom att Sture Bergwall berättade saker för Sven-Åke Christianson
som ingen annan fick reda på.
Sture Bergwall har vid möte med kommissionen uppgett att
Sven-Åke Christianson spelade en viktig roll vid vallningarna och
rekonstruktionerna. Enligt Sture Bergwall hade han och Sven-Åke
Christianson dessutom många och långa samtal med varandra under
tiden som polisutredningarna pågick. Under dessa samtal hände det
enligt Sture Bergwall att Sven-Åke Christianson förmedlade upp-
154
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
gifter från förundersökningarna som han dessförinnan inte kände
till. Sture Bergwall har även uppgett att Sven-Åke Christianson i
sin rådgivande roll gentemot polis och åklagare förespråkade en
metod som innebar att Sture Bergwall skulle få kännedom om vissa
uppgifter från förundersökningen. Sven-Åke Christianson har dock
tillbakavisat påståendena om att han förmedlade uppgifter och
förespråkade en sådan metod.
Anders Eriksson upprättade det rättsmedicinska utlåtandet av
den 10 oktober 1994. Han deltog även vid vallningen och rekonstruktionen den 21 augusti 1994.
Vården
Birgitta Ståhle närvarade vid förhöret den 14 april 1994 och Bengt
Eklund närvarade som förhörsvittne den 25 maj 1994. Birgitta
Ståhle och Bengt Eklund närvarade även vid vallningen och rekonstruktionen den 21 augusti 1994.
Under förhöret den 9 februari 1994 uppgav Sture Bergwall att
han skulle prata med Kjell Långbergs för att bearbeta det som de
talat om i förhören. Av journalanteckningarna framgår att ett sådant samtal kom till stånd två dagar senare.
Kjell Långbergs har vid möte med kommissionen berättat att
han under polisutredningarna enbart var med under enstaka förhör
och då för att stötta Sture Bergwall. Birgitta Ståhle har vid möte
med kommissionen berättat att hon närvarade vid rekonstruktioner
och vallningar eftersom Sture Bergwall efterfrågade det. Christer
van der Kwast har vid möte med kommissionen uppgett att Birgitta
Ståhles och vårdarnas roll vid rekonstruktioner och vallningar enbart var att sköta om och stötta Sture Bergwall.
Birgitta Ståhle har vidare berättat att hon tyckte att det var viktigt att det fanns en tydlig skiljegräns mellan brottsutredningarna
och terapin och att hon tidigt gjorde det klart för Christer van der
Kwast. Även Christer van der Kwast och Seppo Penttinen har
understrukit att det inte fanns något samröre mellan brottsutredningen och terapiarbetet. Christer van der Kwast har därtill berättat
att Birgitta Ståhle ansåg att det förelåg hinder för informationsutbyte på grund av sekretess.
155
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
Sture Bergwall har däremot å sin sida, vid möte med kommissionen, uppgett att det förelåg ett nära samarbete mellan vården
och utredarna såväl när Kjell Långbergs som när Birgitta Ståhle var
hans terapeut. Enligt Sture Bergwall förekom det dessutom att Kjell
Långbergs och Birgitta Ståhle under terapin berättade om detaljer i
mordutredningen som han tidigare inte hade känt till men som
Seppo Penttinen särskilt hade bett dem att behandla under terapin.
Enligt Sture Bergwall var detta en metod som Sven-Åke Christianson
förespråkade och som skulle hjälpa Sture Bergwall att minnas. Sture
Bergwalls uppfattning var att Seppo Penttinen förde vidare uppgifterna i någon slags välvillighet. Dessa påståenden har dock tillbakavisats av Seppo Penttinen, Birgitta Ståhle, Kjell Långbergs och
Sven-Åke Christianson.
Enligt Sture Bergwall förekom det även att han, Birgitta Ståhle
och Seppo Penttinen hade egna möten som var en blandning mellan
terapi och förhör. Ibland upprättade Seppo Penttinen en promemoria efter dessa möten, men inte alltid.
Enligt Sture Bergwall gick han alltid igenom förundersökningen
när han fick tillgång till den i samband med att åklagaren väckte
åtal. Genomgången gjordes ofta tillsammans med Birgitta Ståhle.
Av journalanteckningar från Säters sjukhus från den aktuella
tiden framgår bland annat följande. Den 21 januari 1994 beslutade
chefsöverläkaren Göran Källberg att Sture Bergwalls möjlighet till
frigång skulle dras in. Göran Källberg antecknade att terapin, enligt
Sture Bergwall, hade gjort det möjligt för Sture Bergwall att börja
minnas, men att vissa minnen fortfarande var oklara och att Sture
Bergwall inte hade kontakt med hela materialet. Eftersom det,
enligt Göran Källberg, var uppenbart att Sture Bergwall saknade
”hel kontakt” med vad han hade gjort kunde förnyade impulsgenombrott inte uteslutas. Enligt Göran Källberg uttryckte Christer
van der Kwast oro för att den indragna frigången skulle leda till att
Sture Bergwall slutade berätta om han inte fick något i gengäld,
vilket dock inte föranledde Göran Källberg att ändra sitt beslut.
I februari 1994 nämnde Sture Bergwall att han var beroende av
att ha sin terapeut med sig vid förhören eftersom erkännandena
avsåg sådant som tidigare hade kommit fram i terapin. Vid den här
tiden hade Kjell Långbergs slutat sin anställning vid Säters sjukhus
och försökte ordna plats för Sture Bergwall vid en klinik i närheten
av sin nya arbetsplats i Skåne. Enligt journalanteckningarna var
156
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
skälet till förflyttningen att polisutredningen skulle kunna fortgå i
nära samarbete med Kjell Långbergs. Det framgår även att Christer
van der Kwast kontaktade Göran Källberg och påtalade vikten av
en fortsatt nära kontakt med Kjell Långbergs för den fortsatta
polisutredningens skull. Efter att Kjell Långbergs tagit kontakt
med den rättspsykiatriska kliniken i Växjö meddelade chefsöverläkaren i Växjö Göran Källberg att Sture Bergwall var välkommen,
men att den fortsatta terapin i så fall skulle bedrivas av psykologer
på den egna kliniken. Av Göran Källbergs journalanteckningar
framgår att det beskedet föranledde Christer van der Kwast att
kontakta chefsöverläkaren i Växjö, varefter denne ändrade sig och
gick med på att terapin med Kjell Långbergs kunde fortsätta.
I slutet av februari 1994 beslutades att Sture Bergwall skulle
överflyttas till den rättspsykiatriska kliniken i Växjö. Avgiftning av
bensodiazepiner påbörjades. Efter att ha varit i Växjö under två
veckor i mars 1994 återvände dock Sture Bergwall, av skäl som inte
framgår av journalen, till Säters sjukhus. Den medicin som han
tidigare fått vid Säters sjukhus återinsattes. Birgitta Ståhle övertog
arbetet som Sture Bergwalls psykoterapeut och under våren träffades de mellan två och fyra gånger i veckan. Under terapisamtalen
regredierade Sture Bergwall många gånger kraftigt, vilket enligt
Birgitta Ståhle bland annat innebar att han fick kontakt med de
tidiga barndomshändelser som hade återberättats genom de mord
som nu utreddes av polisen.
Den 4 juli 1994 avvek Sture Bergwall från Säters sjukhus och
återkom till kliniken två dagar senare efter att själv ha kontaktat
personalen och polisen.
Enligt en journalanteckning av Birgitta Ståhle var perioden efter
sommarsemestern mycket intensiv med tre terapisamtal i veckan.
Den terapeutiska processen hade även påskyndats med anledning
av åklagarens besked om en kommande vallning i Piteå. Även under
hösten träffades Sture Bergwall och Birgitta Ståhle tre gånger i
veckan.
Av Birgitta Ståhles journalanteckningar framgår att Sture Bergwall
under hösten 1994 gick igenom förundersökningen avseende mordet
på Charles Zelmanovits. Delar av innehållet synes ha behandlats
under terapin.
157
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
6.3
Tingsrättsprocessen
6.3.1
Förberedelsen inför huvudförhandlingen
På åklagarens begäran förordnade tingsrätten, lagmannen Richard
Brännström, Sven-Åke Christianson att såsom sakkunnig avge yttrande angående Sture Bergwalls allmänna minnesfunktioner och
betingelserna för Sture Bergwalls utsaga i psykologiskt avseende.
Sven-Åke Christianson inkom med två yttranden till domstolen,
dels ”Sakkunnigutlåtande rörande allmänna minnesfunktioner hos
Thomas Quick” av den 3 oktober 1994, dels ”Sakkunnigyttrande
angående betingelser för Thomas Quicks utsaga i psykologiskt
avseende” av den 3 oktober 1994.
I utlåtandet rörande allmänna minnesfunktioner redovisades
resultaten av ett minnestest med Sture Bergwall. I den sammanfattande kommentaren står det följande.
TQ medverkar väl vid de olika minnestesten. Han förstår snabbt instruktionerna och genomför testuppgifterna med god motivation.
TQ:s korttidsminnesfunktion är mycket god. Resultaten visar också
att TQ har en god förmåga att organisera språkligt material vid själva
inlärningstillfället. TQ:s testvärden för att lära in verbal information
över längre tid (jfr långtidsminnesfunktion) ligger inom den nedre
delen av normalområdet. Mot bakgrund av TQ:s goda verbala förmåga,
vilket dokumenterats i tidigare psykologutlåtande av leg psykolog
Louise Crona (1991-03-04), är detta senare resultat något förvånande.
En anledning till den relativt sett låga prestationsnivån för verbal inlärning kan bero på TQ:s dagsform. Denna var något nedsatt både vid
testtillfället den 14 april och den 8 sept (bland annat på grund av medicinering och sömnlöshet natten innan). En annan anledning kan vara
konsekvenser av långvarig medicinering och tidigare missbruk av alkohol och andra droger.
TQ:s förmåga att snabbt plocka fram information som lagrats i
minnet sedan lång tid tillbaka, dvs flera år, är god (se test av ordflöde,
semantisk minnesinformation samt självbiografiska minnen). TQ visar
också genom självskattningar att han inte upplever någon uttalad minnesproblematik i vardagslivet. Sammantagna visar de olika deltesten på
en efter omständigheterna normal minnesfunktion.
Innehållet i sakkunnigyttrandet angående ”betingelser för Thomas
Quicks utsaga i psykologiskt avseende” beskrevs som bakgrundsinformation om vad en gärningsman kunde tänkas uppfatta, minnas
och återberätta från ett våldsbrott han begått. Informationen, som
uppgavs vara baserad på aktuella forskningsrön och klinisk erfaren-
158
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
het, redovisade även handlingsmönster hos seriemördare samt bakgrundsfaktorer för denna typ av brott. I yttrandet står bland annat
följande.
Negativa händelser är svårare att komma åt, särskilt om lång tid förflutit, men att minnas dessa händelser med hjälp av ledtrådar eller igenkänningsinformation tycks sällan vara något problem. Oftast finns de
traumatiska händelserna representerade i form av minnen av tankar,
känslor och kroppsliga upplevelser. Minnesinformationen kan vara
svår att uttrycka i ord, men kan ses tydligt genom olika symptom.
Vanligtvis finns ett starkt motstånd mot att rapportera eller medge
traumatiska händelser, speciellt om det rör sig om sexuella övergrepp.
[…] En god intervjuteknik för att komma åt känsloladdade/traumatiska händelser är att fråga efter centrala detaljer (detaljer som väcker
känslor), känslor i sig (vi minns via våra känslor), tankar, kroppsminnen och luktupplevelser. Genom att återskapa det inre och yttre
sammanhanget för gärningsmannen då brotten begicks ökar möjligheten betydligt för att han korrekt ska kunna minnas vad som hände.
[---]
Frivilliga falska erkännanden […] sker utan yttre tryck från polisen.
Individen kan erkänna ett aktuellt brott som uppmärksammats i
massmedia eller erkänna även om något brott inte föreligger. Det finns
ett flertal tänkbara orsaker till detta. Personen ifråga kan ha ett sjukligt
intresse för att bli känd, ett slags behov av erkännande. Dålig självkänsla kan också ge upphov till ’generaliserad skuld’ som framtvingar
ett erkännande. Det blir då någon form av självbestraffning för tidigare
handlingar och är särskilt vanligt hos deprimerade personer och när
offret är en anhörig. En annan orsak kan vara att individen är oförmögen att skilja på vad han faktiskt har upplevt och vad som har sitt
ursprung i fantasier. (Detta kan förekomma när en individ går från ett
schizofrent till ett normalt tillstånd.) Ytterligare en orsak kan vara att
man vill skydda någon, vilket är vanligt vid mindre brott men ovanligt
vid grova brott som mord. Ofta är det yngre personer som skyddar
äldre och ofta rör det sig om anhöriga. [---]
Morden kan utgöra berättelser om händelser, traumatiska upplevelser, som de har varit med om. Dessa minnen leder till primitiva föreställningar, vilka gärningsmannen inte förmår artikulera medvetet.
Morden blir det språk genom vilka upplevelserna kan uttryckas. Denna
typ av gärningsmän känner sig bestulna och måste röva tillbaka det
som på olika sätt har berövats dem. Att prata om det gör för ont (leder
till depression), istället utvecklas hämndbegär och återkrav. Symtomen, handlingarna kan ses som överlevnadsstrategier. Morden blir ett
sätt att återfödas till ett bättre liv. Våldtäkterna och dödandet kan
symboliskt ses som ett sätt att ta sitt eget liv och samtidigt bli befruktad med sig själv, dvs att återfödas. (Handlingarna kan också ses som
en våldtäkt av mamman som han vill skända.)
Gärningsmannen bygger upp en illusion om att han genom förstörelse av andras liv kan återskapa och återupprätta det som berövats ho-
159
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
nom. När han uppnått sitt mål och fått sinnesfrid, hemsöks och förföljs han dock av det han själv ödelagt, eftersom detta ger upphov till
en skuld. Den förföljande skulden upplevs som en attack på hans eget
jag, vilket får honom att hata sina offer än mer. Hans ’perverterade
gottgörande’ handlingar ger således ingen varaktig lindring. Gärningsmannen drabbas av offren för sin egen verksamhet och han fortsätter
att mörda. Ju mer han dödar desto närmare kommer han en psykologisk kollaps. Ju längre kollapsen fortskrider desto våldsammare blir
dödandet.[---]
Oftast har seriemördare mycket detaljerade minnen från morden.
Dessa minnen fyller en funktion för att återuppleva den spänning som
mördaren söker i själva dödandet. Vissa gärningsmän har ett behov av
att jämföra sina fantasier med minnesbilderna. Fantasierna är således
beroende av att det finns detaljerade minnen från morden. Att bevara
kroppsdelar och fotografier utgör ledtrådar för att minnas det speciella
offret men också för att återuppleva upphetsningen av dödandet.
Kroppsdelarna skapar intimitet och ger sexuell upphetsning, d v s gärningsmännen tillfredsställer sig själva framför/med kroppsdelarna eller
fotografierna av kropparna. [---] En seriemördare mindes inte själva
mördandet, däremot mindes han styckningen av kropparna, vilket var
det som skapade upphetsningen. Att berätta om dessa gärningar väcker
oftast alltför starka konflikter hos gärningsmännen och de har därför
mycket stora svårigheter att tala om dessa handlingar.
Tingsrätten, Richard Brännström, inhämtade ett utlåtande enligt
3 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning från
chefsöverläkaren vid Säters sjukhus, Erik Kall. Utlåtandet skulle
enligt tingsrätten avse huruvida det fanns medicinska förutsättningar för att överlämna Sture Bergwall till rättspsykiatrisk vård.
Någon ny rättspsykiatrisk undersökning inhämtades inte av tingsrätten.
Inför huvudförhandlingen inkom Gunnar Lundgren med en
skrift där han upplyste rätten om att det fanns en risk för att Sture
Bergwall skulle drabbas av ångest när han berättade om dramatiska
detaljer. Gunnar Lundgren förklarade dock att det ganska snabbt
kunde hävas med ”en lugn stund och några piller” och framställde
önskemål om att en vårdare skulle få sitta bredvid Sture Bergwall
under huvudförhandlingen.
160
SOU 2015:52
6.3.2
Charles Zelmanovits
Huvudförhandlingen
Huvudförhandlingen hölls vid Piteå tingsrätt den 1 och 2 november
1994. Domare vid rättegången var lagmannen Richard Brännström.
Vid huvudförhandlingen hördes, utöver Sture Bergwall, målsäganden och Charles Zelmanovits bror FZ samt vittnena Seppo
Penttinen, Charles Zelmanovits vän MS, jägaren som hittade människokraniet FL, den tidigare markägaren BK och den påstådda medgärningsmannens änka GS. Som partssakkunniga hördes Anders
Eriksson och Lars Lidberg. Som domstolssakkunnig hördes SvenÅke Christianson.
Av domen och huvudförhandlingsprotokollet framgår väsentligen följande.
Åklagaren Christer van der Kwast framställde sina yrkanden och
Sture Bergwall uppgav att han erkände gärningen. Åklagaren utvecklade sin talan, vilket redovisades på följande sätt i tingsrättens
dom.
Charles hade under kvällen den 12 november 1976 bevistat en skoldans
på Pitholmsskolan i Piteå och begav sig därefter iväg i riktning mot sitt
hem i närheten av SCA-fabriken i Munksund. Under hemvägen försvann han spårlöst. Den 19 september 1993 påträffade en jägare, FL,
ett kranium i ett skogsområde på Norra Pitholmen, Piteå. Efter närmare undersökning har på denna plats påträffats bl a ytterligare skelettdelar. Skelettet har visat sig vara från Charles kropp. Under psykiatrisk vård har Thomas Quick erkänt att han berövat, bland andra,
Charles livet och den förundersökning som skett har gett stöd för att
Quicks erkännande är riktigt.
Åklagaren åberopade och föredrog följande skriftliga bevisning.
Undersökningsprotokoll, bilder på den upphittade sågen, sakkunnigutlåtande från SKL, väderdata från SMHI, dödsbevis och
identifikation av kroppen, utlåtande av rättsodontolog, kartor samt
foton över fyndplatsen. Åklagaren åberopade även, som skriftlig
bevisning som skulle anses föredragen, de rättsmedicinska utlåtandena av Robert Grundin och Anders Eriksson samt sakkunnigutlåtandena av Lars Lidberg och Sven-Åke Christianson.
Åklagaren förevisade en brun mockasko, en såg, en uppdragen
dragkedja och en ärm till en skinnjacka.
Förhör hölls med Sture Bergwall inom stängda dörrar. Nedan
följer ett citat av redogörelsen för förhöret i tingsrättens dom.
161
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
Han var bekant med en person i Falun vid namn ÖS och de hade ett
gemensamt intresse för yngre pojkar. De bestämde sig för att göra en
utflykt tillsammans och de åkte på förmiddagen den 12 november 1976
i ÖS:s bil, en tvådörrars Opel, från Falun norrut och kom sent på
kvällen fram till Piteå. De visste vad de ville och arrangerade bilens
baklucka så att den skulle vid en inbromsning åka upp. De åkte runt
litet i Piteå. Deras tanke var att hitta ett diskotek eller något liknande i
sin jakt på en pojke. Det var en ren tillfällighet att de kom ut mot
Pitholm. Han minns att de kom ut från centrala Piteå till ett villaområde.
Han såg Charles gå efter vägen, de körde ikapp honom och bromsade sedan in bilen så att bakluckan åkte upp. Quick gick ut och inledde samtal med Charles angående bakluckan. Ganska snart märkte
han att Charles var ledsen eller bedrövad och arg över något, troligen
var det något problem med en kamrat eller flicka. Quick visade sympati för Charles och utnyttjade dennes misstämning. Inledningsvis
föreslog han att de skulle skjutsa hem honom, sedan blev det tal om en
sväng in till Piteå. Charles hade handskar på händerna och Quick
minns att Charles tog av sig dessa, eftersom Quick ville känna hans
hand. Detta skedde utanför bilen.
Det förekom inte något tvång för att få in Charles i bilen, utan
denne steg självmant in och satte sig i baksätet tillsammans med
Quick. ÖS förde bilen i en U-sväng tillbaka in mot Piteå. Quick
pratade med Charles om orsaken till hans nedstämdhet och sökte svara
upp mot dennes behov och en viss förtrolighet uppstod. Senare, när de
kommit ut mot en skogsväg, började de onanera åt varandra i bilen och
Quick märkte att Charles började bli ängslig och orolig men ändock
spelade med i sin ängslan. Quicks minnesbild av vägen är att det blev
glesare med hus och att de kom ut på en skogsbilväg sedan de passerat
en T-vägskorsning. ÖS stannade bilen vid ett timmerupplag. Sedan
Charles tillfrågats om han ville onanera åt ÖS också, vilket han svarade
positivt på, uppfattade Quick i ett ögonblick av psykotiskt beteende
att Charles uttalade ’Alvar lever’, vilket tände stark ilska och aggressivitet hos honom. De stod utanför bilen och han tog framifrån ett kraftigt strupgrepp runt Charles hals och höll kvar greppet till dess han
kände att Charles var död. Charles hann ingenting göra. ÖS, som stod
fyra–fem meter ifrån och förväntat sig att Charles skulle onanera åt
honom, hann heller inte göra något och fick utlösning, vilket Quick
sedan utnyttjade för att göra ÖS delaktig i det skedda. Quick utnyttjade själv den döda kroppen sexuellt. Kroppen lyftes sedan in i bilens
baksäte, där Quick satt med kroppen framför sig. De åkte sedan iväg,
men de åkte inte långt utan stannade på en plats där vägen var litet
bredare. De tog ut kroppen ur bilen och Quick bar den över ett bredare dike. Han minns att han blev blöt om foten. Kroppen bars in i
skogen, som inte var gles men inte heller snårig och han har ett minne
av myrdoft. De verktyg, som funnits med i bilen, en kniv och en såg,
togs med in i skogen. Han minns dock inte vem som bar dessa. Han
hade för avsikt att stycka kroppen.
162
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
ÖS var handlingsförlamad och grät mycket; han var upprörd över att
en pojke dödats. Quick bar kroppen ett par hundra meter in i skogen
och lade ned kroppen vid en sten och började styckningen. Han styrs
av en sexualitet, där speciella kroppsdelar har ett visst symbolvärde,
och visste vilka kroppsdelar han ville ha med sig. Han minns att han
satt på en sten under styckningen och att han såg ÖS i närområdet.
Han minns med bestämdhet att han med hjälp av kniv tog lös ena lårbenet och en eller båda händerna. Han är osäker om han tog med sig
ett underben, från det andra benet i så fall, och har en minnesbild av
att han tog lös en arm. Under styckningen hörde han liksom suckande
ljud från kroppen och kände en sötaktig doft.
Charles hade jeans och en glättig jacka och någon sorts collegetröja.
Han bet i bröstvårtorna och bröt i knäet. Detta var någon typ av
aggressiv handling gentemot ÖS, vilkens gråt tände ilska hos honom.
Charles hade en livrem med ett speciellt spänne. Han minns bältet
eftersom han använde livremmen för att binda ihop armarna. Han vet
inte vart bältet tog vägen. Det är möjligt att bältet följde med från
platsen. Han tog hand om de delar han ville ha med sig och lade delarna i en grå plastsäck, som fanns i bilen. De lade sedan kroppen i
övrigt nedsänkt i mossan och övertäckt av mossa. Innan mossan lades
över kroppen, lade han byxorna över den och drog igen jackans dragkedja.
Under färden tillbaka mot Falun kom han i gräl med ÖS om de
medhavda kroppsdelarna. Han tror att de färdades tillbaka till Falun i
stort sett utan avbrott. Han tror att han tvättade sig vid någon bensinstation. Det var dag när de kom fram och ÖS släppte av Quick vid
hans bostad, varvid Quick tog med sig plastsäcken och kniven. Han
minns inte sågen. Han kan inte svara på var kroppsdelarna tagit vägen.
ÖS blev deprimerad och tungsint efter händelsen och deras kontakt
blev glesare. Den sista gången han träffade ÖS var samma dag denne
sköt sig. Det var en solig dag och ÖS sökte upp Quick, som befann sig
utanför sitt bostadshus med sina hundar. ÖS sade att han inte orkade
leva och påminde Quick om Charles. ÖS sade att han skulle ta livet av
sig och Quick svarade på ett aggressivt sätt: ’Gör det!’ – Han har inte
något minne av att han läst något om Charles försvinnande. Charles
talade ren svenska utan utländsk accent.
Härefter spelades video- och ljudupptagningen från vallningen och
rekonstruktionen den 21 augusti 1994 upp. Huruvida inspelningen
spelades upp i sin helhet eller enbart i valda delar framgår inte.
Vittnesförhör hölls med Seppo Penttinen. Nedan följer ett citat
av redogörelsen för förhöret i tingsrättens dom.
Vid förhören med Quick i Säter åkte man ut i terrängen för att Quick
skulle få visa arten av skog, utseende på dike, lutningsförhållanden,
växtlighet, mosslager, fuktighet, stenar m m. Quick gav en detaljrik
skildring bl.a. av mossan och upplevde under promenaden tydlig
163
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
ångest. Den skogsbilväg de åkte, stämmer väl med utseendet i Piteå;
något dike fanns dock inte där men väl i Piteå. Markens lutning och
markvegetationen stämde väl liksom den massvegetation som Quick
utpekade och hans beskrivning av den sten som skulle finnas på platsen i Piteå.
Vid besöket i Piteå fick Quick veta när de närmade sig ett område
som var intressant ur hans berättelses synpunkt. De parkerade bilen
vid T-korsningen, där skogsbilsvägen mot Raraholmen mynnar. Quick
fick i samband med detta ångestsymptom men visade att det var borta
vid vägens krökning i riktning in mot Piteå som bilen parkerats när
kroppen skulle begravas. Vad Quick visade på fyndplatsen stämmer väl
med vad Quick uppgivit vid tidigare förhör och Quick tvekade inte vid
konkreta frågor om åt vilket håll de skulle gå. På platsen där kvarlevorna återfunnits sade Quick att han kände igen platsen, men han
stördes av att markytan förändrats vid undersökningarna. Quick redogjorde sedan för sina åtgärder på platsen med kroppen. Den plats
som Quick angav att kroppen lades på, stämmer helt med den plats där
Charles Zelmanovits kvarlevor hittades.
Sakkunnigförhör hölls med Anders Eriksson. Nedan följer ett citat
Eftersom så lång tid gått har det inte varit möjligt att konstatera om
några styckningsskador uppkommit. Uppgiften att kroppens överdel
varit omsluten av en jacka kan förklara att förmultningen av kroppens
överdel gått mindre långt än förmultningen av underdelen, som inte
varit omsluten av klädespersedlar utan endast övertäckt av jeansbyxor.
Ena lårbenet saknas liksom ett skenben och båda handflatorna. Quicks
uppgift att han haft svårigheter med att separera lårbenet förefaller
mycket rimlig och hans uppgifter om ljud från kroppen och om blodflöde i samband med styckningen är även sannolika. Han kan inte uttala sig om dödsorsaken men strypning är fullt möjlig.
Förhör hölls därefter med målsäganden FZ och övriga vittnen,
vilka i huvudsak berättade på samma sätt som i polisförhören.
Sakkunnigförhör hölls med Lars Lidberg. Nedan följer ett citat
Det är belagt att Quick tidigt debuterat med sexuell störning och vid
den första rättspsykiatriska undersökningen 1970 konstaterades att
Quick led av en mycket grav sexuell perversion, riktad mot främmande
yngre pojkar, och att han under vissa förhållanden är utomordentligt
farlig för annans personliga säkerhet till liv och lem. – Vad som är
väsentligt i Quicks fall är att Quick blivit utsatt för övergrepp av
fadern och modern och att det uppstått en koppling mellan sexualitet
och aggressivitet. Det har blivit en stark laddning som leder till en
benägenhet att tvångsmässigt upprepa handlingar. På något sätt iscen-
164
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
sätter Quick den kränkning han utsatts för och denna är sammankopplad med en sexuell laddning av lustkänslor. Med detta stämmer
det väl att Quick gömmer bitar av dödade personer och behåller delar
som någon form av talisman. Lidberg tror inte att Quick ljuger om
händelsen och det är fråga om så pass annorlunda beteenden att man
inte kan tro att fråga är om confabuleringar. Vad som framkommit om
Quicks person strider inte emot riktigheten av hans uppgifter utan
stöder dem. Det finns ingenting i den profil man sökt göra av Quick
som gör det orimligt att han utfört gärningen och det finns positiva
tecken i profilen som stöder detta. – Quick har lämnat uppgifter om
att han begått fem mord på unga pojkar och det kan ses som en effekt
av pågående behandling att han inte vid ett avvikande från sjukhuset
begick ett ytterligare mord.
Sakkunnigförhör hölls med Sven-Åke Christianson. Nedan följer
ett citat av redogörelsen i tingsrättens dom.
Denna typ av brott är obegriplig för de flesta. Man måste därför försöka beskriva de mekanismer som ligger bakom agerandet. Det karakteristiska för sådant handlande är att gärningsmannen oftast blivit utsatt för fysiska eller psykiska övergrepp under uppväxttiden. Föräldrar
har inte sett till barnets intressen och ett kränkt barn kan uppleva
skuld och skam och total värdelöshet. Det barnet upplevt tidigt kan
vara katastrofalt för barnet, om det inte kan hantera sina känslor.
Morden kan ses som en form av berättelse, ett omedvetet berättande
om sina upplevelser. – Quick har erkänt gärningen, vilket inte är så
vanligt. Erkännanden kan dock vara falska. Man talar om framtvingade
falska erkännanden och erkännanden i den situationen att man inte
minns något men godtar de omständigheter andra framlägger. Så är det
inte i Quicks fall. Det finns också frivilliga falska erkännanden, där erkännandet sker för att få uppmärksamhet i media, eller för att det föreligger någon form av allmän skuld. I sådana fall kan människan inte
skilja på verklighet och fantasi. Så är det inte för Quick. Många gånger
kan det dock vara svårt för en gärningsman att avgöra vad som är självupplevt. Det kan vara svårt att komma åt minnena och man kan uppleva svår ångest när minnena aktualiseras. Det behövs s k inkörsportar
i form av centrala detaljer, känslor, tankar, kroppsminnen och luktintryck för att minnet skall aktiveras. Några exempel är att Quick
minns att Charles hade handskar utifrån att denne tog av sig dessa för
att Quick ville känna hans händer, att Quick minns jackans glatthet,
Quicks starka känsloupplevelse vid besöket på fyndplatsen, Quicks
minne av skärpet som haft en viss funktion i samband med att han bar
kroppen, Quicks minnen av lukter – luktminnet är ett starkt minne –
och ljud – ljudintrycken förstärks vid starka känsloupplevelser. Det
bör också påpekas att Quick uttrycker vad han inte minns. För Quick
har det varit viktigt att bevara minnet, att återskapa upplevelsen och
ett led i detta har varit att medföra vissa kroppsdelar och bevara dessa
som ett sätt att sammansmälta med offret. Brottslighet av denna typ är
165
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
naturligtvis planerad men det är inte nödvändigtvis så att gärningsmannen är medveten om att han kommer att begå brottet. Två saker
har utifrån tidigare erfarenheter noterats vid flerbrottslighet av denna
typ. Den ena är att gärningsmannen på något sätt dokumenterar
brottet, t ex genom att spela in offren, spara kroppsdelar eller klädespersedlar, kanske för att bevara samhörigheten med offret och återuppleva händelsen. Den andra är att det ofta finns en blandning av
aggressivitet och sexualitet. – Christianson betvivlar inte att Quicks
uppgifter är riktiga. Ingenting i samtalen med Quick har bestyrkt det
naturliga tvivel som uppstår vid uppgifter av denna allvarliga beskaffenhet. Quick har en typ av reaktionsmönster som kan uppkomma inom
en familj, där barnet känner sig hotat. En människa kan bevara minnen
av händelser under mycket lång tid, om minnet är känsloladdat. I detta
fall är det dessutom så att det varit viktigt att bevara minnet och
repetera händelserna.
Sture Bergwall hördes om sina levnadsomständigheter. Bakom
stängda dörrar föredrogs rättspsykiatriska utlåtanden av Marianne
Kristiansson daterat den 25 mars 1991 och av Otto Brundin daterat
den 16 mars 1970. Vidare föredrogs utlåtandet av Erik Kall, som
tingsrätten, enligt 3 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning, inhämtat för bedömning av huruvida det fanns förutsättningar för att överlämna Sture Bergwall till rättspsykiatrisk vård.
Erik Kall uttalade bland annat att Sture Bergwall bedömdes lida av
en allvarlig psykisk störning och att han var i oundgängligt behov
av rättspsykiatrisk vård.
IZ:s och FZ:s målsägandebiträde advokaten Krister Finnsson
framställde målsägandenas enskilda anspråk, som medgavs av Sture
Bergwall.
Parterna slutförde sin talan och förhandlingen förklarades avslutad.
6.3.3
Piteå tingsrätts dom
Tingsrätten, lagmannen Richard Brännström och tre nämndemän,
meddelade dom den 16 november 1994. Nedan citeras tingsrättens
bedömning.
Quick har erkänt gärningen och hans erkännande får stöd av de uppgifter han själv lämnat. Någon teknisk bevisning som binder Quick vid
brottet föreligger dock inte. Den bevisning som förebringats avser att
bestyrka de uppgifter Quick lämnat om omständigheterna vid gärningens begående. Quicks uppgifter om att han hade en medgärningsman
166
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
får stöd av den omständigheten att ÖS enligt ÖS:s hustrus uppgifter
hade en bil av det utseende som Quick berättat om och att ÖS av allt
att döma hade homosexuella intressen och varit deprimerad under de
sista månaderna innan han begick självmord på sätt Quick berättat.
Enligt Penttinens vittnesmål har Quick under skogsvandring i Dalarna
lämnat uppgifter om vegetation, lukter och terrängförhållanden som
stämmer väl med förhållandena på fyndplatsen. Quick har vid besök på
fyndplatsen på ett sätt som stämmer med fynden kunnat ange hur den
döda kroppen lagts i mossan. Quicks uppgifter om vilka kroppsdelar
som han medfört från platsen stämmer väl med fynden på det sättet att
dessa kroppsdelar saknas på fyndplatsen. Dessa omständigheter utgör
ett mycket starkt stöd för riktigheten av Quicks uppgifter. Till vad
nyss anförts bör fogas att vad Lidberg anfört om Quicks person och
tidigare beteenden stämmer väl med Quicks uppgifter om sitt beteende vid det åtalade tillfället. Vad Christianson uppgivit om Quicks
minnesfunktioner och om sina erfarenheter av minnets funktioner
talar vidare med styrka för att de uppgifter Quick lämnat är riktiga.
Vid en sammanfattande bedömning finner tingsrätten att det måste
anses ställt utom varje rimligt tvivel att Quick begått den åtalade gärningen. Omständigheterna vid brottet har varit sådana att brottet bör
bedömas som mord.
Tingsrätten dömde Sture Bergwall för mord till rättspsykiatrisk
vård med särskild utskrivningsprövning och biföll målsägandenas
skadeståndsyrkanden.
6.4
Resningsprocessen
6.4.1
Inledning
Efter att Sture Bergwall i juni 2001 dömts för mordet på Johan
Asplund, och därmed genom sex domar var dömd för mord på åtta
personer, valde han att inte medverka i ytterligare polisutredningar
om erkända mord för vilka åtal ännu inte hade väckts. Han var fortsatt intagen på Säters sjukhus för rättspsykiatrisk vård men avböjde
ytterligare terapisamtal. Den tid som följde har Sture Bergwall själv
valt att kalla för ”de sju tysta åren”.
Efter att journalisten Hannes Råstam tagit kontakt med Sture
Bergwall gjorde Hannes Råstam två uppmärksammade dokumentärer om Sture Bergwall som sändes i SVT:s Dokument inifrån i
december 2008. I dokumentärerna tog Sture Bergwall tillbaka sina
erkännanden av samtliga mord han tidigare erkänt. Kritik riktades
mot såväl rättsprocesserna som mot vården av Sture Bergwall.
167
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
I april 2009 ansökte Sture Bergwall om resning avseende mordet
på Yenon Levi. Resningsansökningen beviljades i december 2009.
Resningsansökningar kom därefter att ges in för alla morddomarna,
varav den sista gavs in den 12 juni 2012. Samtliga resningsansökningar beviljades. Två av resningsansökningarna gjordes av åklagare
och resterande av Sture Bergwall.
6.4.2
Åklagarens resningsansökan
Den 5 juni 2012 gav chefsåklagare Bengt Landahl vid Riksenheten
för polismål in en ansökan om resning till Hovrätten för Övre
Norrland avseende mordet på Charles Zelmanovits. Han yrkade att
hovrätten skulle bevilja Sture Bergwall resning i målet och förordna
att målet skulle tas upp på nytt av Piteå tingsrätt.
Som grund anförde han att Sture Bergwall hade återtagit sitt erkännande och nu förnekade att han hade dödat Charles Zelmanovits.
Det återtagna erkännandet fick enligt åklagaren stöd av nya uppgifter som framkommit och som var ägnade att framkalla tvivel om
att Sture Bergwall var skyldig till brottet. I resningsansökan gavs
ett flertal exempel på sådana uppgifter. Omfattande bevisning åberopades. Som skäl för resning anförde åklagaren följande.
Denna resningsansökan grundar sig ytterst på den omständigheten att
Sture Bergwall återtagit sitt erkännande av mordet på Charles. Det kan
ifrågasättas om inte Sture Bergwall redan vid förhandlingen i tingsrätten
skulle ha frikänts om han då hade förnekat att han dödat Charles. Som
åskådliggjorts ovan med exempel från förhören med Bergwall har hans
förhörsuppgifter visat att han inte lämnat en klar och detaljerad redogörelse och den har inte heller varit sammanhängande. Frågorna har
många gånger varit ledande. De kan uppfattas som att det funnits en
avsikt att få Bergwall att lämna uppgifter som mer varit anpassade för
ett kommande åtal än att beskriva ett verkligt händelseförlopp. Detta
talar mot att hans uppgifter varit riktiga.
Åklagaren har i rättegången hävdat att den förundersökning som
skett ger stöd för att Bergwalls erkännande är riktigt. Redan resultatet
av den tekniska utredningen är sådant att det starkt kan ifrågasättas
om det alls finns underlag för ett påstående att ett brott har begåtts.
Polisens utredning om försvunnen person som inleddes den 13 november 1976 och de förhör som hölls med Charles kamrater i samband
därmed, talar i stället mycket starkt för att Charles frusit ihjäl på den
plats hans kvarlevor nästan sjutton år senare anträffades.
Under den tid förundersökning pågick i målet var Sture Bergwall
svårt psykiskt sjuk. Han var på Säters sjukhus föremål för terapi. Medi-
168
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
cineringen var så stark att han kan beskrivas som neddrogad. Mot den
bakgrunden kan försvarets agerande i den här aktuella brottsutredningen och rättegången beskrivas som passivt. Det finns inte mycket i
utredningen som visar på ifrågasättande av Bergwalls uppgifter i förhör
eller vid andra förundersökningsåtgärder som exempelvis vallningar.
Såväl Bergwall som hans försvarare synes ha varit inriktade på att åtal
skulle väckas mot honom och att han skulle bli dömd. Domen överklagades inte heller.
Sture Bergwall stod åtalad för ett synnerligen allvarligt brott. Den
påtalade passiviteten från parterna att peka på alternativa händelseförlopp talar för att åklagaren inte i tillräcklig utsträckning iakttagit sin
objektivitetsplikt och att försvararen inte verkat med den omsorg och
noggrannhet som uppdraget krävt. Rätten har därmed inte fullt ut haft
möjlighet att pröva riktigheten av Bergwalls erkännande. Vid tidpunkten för tingsrättens prövning av åtalet mot Sture Bergwall hade domstolen att pröva det material åklagaren då lade fram. Omfattningen av
falska erkännanden från Bergwalls sida var inte känd vid det tillfället.
Än mindre kunde man då veta att Bergwall skulle komma att åtalas och
dömas för ytterligare sju mord vid sammanlagt fem nya rättegångar.
Sture Bergwall har hittills, på väsentligen samma material, beviljats resning i fyra av dessa fall.
6.4.3
Sture Bergwalls yttrande
Den 11 oktober 2012 inkom Sture Bergwall genom ombudet advokaten Thomas Olsson med ett yttrande, en så kallad förklaring, till
resningsansökan. Han anslöt sig till yrkandet om resning och yrkade
för egen del att hovrätten skulle bevilja honom resning och med
undanröjande av tingsrättens dom ogilla åtalet och lämna de enskilda
anspråken utan bifall alternativt återvisa målet till tingsrätten.
Sture Bergwall presenterade i förklaringen en stor mängd omständigheter som legat till grund för tingsrättens bedömning men
som kunde ifrågasättas.
I förklaringen redogjordes också för att erkännandena i huvudsak uppkommit som en följd av den terapi och medicinering Sture
Bergwall fått på Säters sjukhus. Slutligen presenterades ett antal fall
i tiden efter det aktuella målet där Sture Bergwall lämnat falska
erkännanden och även falskeligen tillvitat andra personer allvarlig
brottslighet. Även Sture Bergwall åberopade omfattande bevisning.
169
Charles Zelmanovits
6.4.4
SOU 2015:52
Hovrättens för Övre Norrland beslut
Den 1 februari 2013 beviljade Hovrätten för Övre Norrland, hovrättspresidenten Margareta Bergström samt hovrättsråden Susanne
Möller och Tom Madell, Sture Bergwall resning i såväl ansvarsdelen
som skadeståndsdelen och förordnade att målet skulle tas upp på
nytt av Luleå tingsrätt. Som skäl för bedömningen i ansvarsfrågan
anförde hovrätten följande.
Det aktuella målet rör ett försvinnande som inträffade för 36 år sedan.
Förundersökningen avseende Sture Bergwalls inblandning i det eventuella mordet inleddes först efter det att kvarlevorna efter Charles påträffats 1994. Det var fråga om en relativt omfattande utredning. Sture
Bergwall var vid denna tid även föremål för utredningar angående
andra mord. Tingsrätten prövade målet efter huvudförhandling, där
Sture Bergwall erkände och medgav ansvar för det mord han åtalats
för. Förutom Sture Bergwall hördes ett antal vittnen. Domen grundades i allt väsentligt på Sture Bergwalls uppgifter.
Den omständigheten att Sture Bergwall erkände gärningen vid huvudförhandlingen måste ha påverkat hur utredningsmaterialet presenterades under huvudförhandlingen. I resningsärendet framgår att vissa
delar av materialet, som i belysning av att han nu förnekar gärningen
kan bedömas vara relevant, inte förebringades under huvudförhandlingen. Detta är förklarligt mot bakgrund av Sture Bergwalls inställning men det finns dock flera skäl att ifrågasätta den berättelse som
Sture Bergwall lämnade vid tingsrätten.
Hovrätten konstaterar att Sture Bergwall under utredningen lämnade olika och motstridiga uppgifter om mordplats, mordvapen och
tillvägagångssätt. Av de förhör som hölls med honom framgår att han
anpassade sina uppgifter allt eftersom och att hans berättelse växte
fram successivt. Detta är ägnat att reducera bevisvärdet av hans utsaga.
Det framgår varken av tingsrättens dom eller protokoll att Sture
Bergwalls olika uppgifter redovisades för tingsrätten i en sådan utsträckning att tingsrätten, vid bedömningen av tillförlitligheten av
hans uppgifter, fullt ut hade möjlighet att beakta hur dessa uppgifter
utvecklats och förändrats under utredningens gång.
Vid bedömningen av vilket värde det nu åberopade materialet ska
tillmätas kan konstateras att frågan om tillförlitligheten av Sture Bergwalls
uppgifter var avgörande för tingsrättens ställningstagande att han
skulle dömas för gärningen. Tingsrätten slog också fast att det inte
fanns någon teknisk bevisning som band Sture Bergwall vid brottet.
Som såväl åklagaren som Sture Bergwall påpekat saknas bevisning i
form av vittnesiakttagelser, tekniska undersökningar eller biologiska
spår som visar att ett brott har begåtts. I dessa för målet centrala delar
var tingsrätten hänvisad till enbart de uppgifter som Sture Bergwall
lämnade om händelseförloppet. I resningsärendet har åklagaren och
Sture Bergwall pekat på omständigheten att det av det rättsmedicinska
170
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
utlåtandet framgår att det inte finns någon teknisk bevisning som visar
på att Charles bragts om livet. Parterna har också ur förundersökningsmaterialet lyft fram omständigheter som tyder på att den av Sture
Bergwall utpekade medgärningsmannen (bilföraren) inte var närvarande vid tillfället.
Sture Bergwall har under förhören varit kraftigt påverkad av narkotikaklassade mediciner och andra läkemedel. Av det rättspsykiatriska
utlåtandet av den 31 mars 2009 2 framgår att risken för falska erkännanden är förhöjd hos en person som under påverkan av de aktuella preparaten genomgår en suggestiv psykoterapi vars syfte är att väcka bortträngda minnen, i synnerhet om de genomförs hos en sårbar tvångsvårdad person som lider av en allvarlig psykisk störning. Vidare framhålls att bensodiazepiner är kända för att [ge] psykiska biverkningar i
form av depersonalisation, förvirring och hallucinationer.
Nya uppgifter rörande Sture Bergwalls person och uppväxt gör att
sakkunnigvittnenas utlåtanden måste ses i ett nytt perspektiv. Utlåtandena baserades på de uppgifter om hans barndomsförhållanden som
då var kända. Efter det att Sture Bergwall dömts för mordet på Charles
har, med anledning av de andra förundersökningar mot honom som
pågick, under perioden 1995–2001 förhör hållits med Sture Bergwalls
syskon angående förhållandena i hemmet under hans uppväxt. I dessa
förhör framtonar en annan bild av hemförhållandena än den som Lars
Lidberg lämnat och som redovisats i domen. Det finns därför anledning att ifrågasätta bevisvärdet av såväl Lars Lidbergs som Sven-Åke
Christenssons uttalanden.
Sture Bergwall dömdes under åren 1994–2001 vid sex tillfällen för
totalt åtta mord. Efter ansökan från Sture Bergwall har resning hittills
beviljats i fyra fall […]. I dessa fall har de mot Sture Bergwall inledda
förundersökningarna lagts ned. Detta förhållande äger viss relevans för
trovärdigheten av Sture Bergwalls uppgifter allmänt sett.
För det fall att det som nu har framkommit i resningsärendet och
här har redovisats hade varit känt för tingsrätten, är det sannolikt att
det inte skulle ha förelegat tillräcklig bevisning för att fälla Sture
Bergwall till ansvar för brotten. Resning bör därför beviljas i ansvarsdelen. Med hänsyn till att saken inte kan anses vara uppenbar ska målet
återupptas i tingsrätt.
Hovrätten bedömde det därefter som sannolikt att utgången i skadeståndsdelen skulle ha blivit en annan om de nya omständigheterna
som låg till grund för resningen i ansvarsdelen lagts fram i den
tidigare rättegången. Resning beviljades därför även i skadeståndsdelen.
2
Det utlåtande som här avses är ett utlåtande av Anna Dåderman, docent i psykologi vid
Stockholms universitet, se avsnitt 3.3.2, 4.4.1 och 4.5.1. Utlåtandet gavs in av Sture Bergwall
under resningsprocessen.
171
Charles Zelmanovits
6.5
SOU 2015:52
Luleå tingsrätts frikännande dom
Sedan resningsbeslutet meddelats beslutade åklagaren att lägga ned
åtalet mot Sture Bergwall med motiveringen att den samlade bedömningen av det bevisläge som nu förelåg gav vid handen att en
fällande dom mot Sture Bergwall för mord inte längre kunde
emotses. FZ, som i egenskap av bröstarvinge efter den nu avlidna
IZ även övertagit hennes talan, bereddes tillfälle att överta åtalet
och yrka att de enskilda anspråken skulle handläggas som särskilt
mål. FZ inkom inte med något yttrande.
Som en följd av åklagarens beslut att lägga ned åtalet yrkade
Sture Bergwall frikännande dom och att skadeståndsanspråken
skulle lämnas utan bifall.
I dom den 4 november 2013 meddelade tingsrätten, rådmannen
Katarina Lindgren, att åtalet ogillades och att skadeståndstalan avskrevs.
6.6
Kommissionens iakttagelser och bedömningar
6.6.1
Brottsutredningens och förhörens genomförande
Sture Bergwall har inte vid något förhör lämnat en längre sammanhängande redogörelse för hela händelseförloppet. Vid några få tillfällen har han fått helt öppna frågor som inbjudit till fritt berättande. Vid dessa tillfällen har han dock inte svarat med någon
spontan, längre redogörelse utan i stället mer kortfattat berättat om
en viss del av händelseförloppet. Förhörsledaren har därefter inte
fortsatt att uppmuntra Sture Bergwall att berätta vidare, utan oftast
övergått till att leda förhöret framåt med hjälp av mer detaljerade
frågor.
Vid flera tillfällen har frågorna i förhören varit ledande. Särskilt
framträdande är det i förhöret den 9 maj 1994, när frågorna ställdes
av Christer van der Kwast. Förhöret präglas av otålighet och vid
flera tillfällen blev Sture Bergwall avbruten i sitt berättande. När
Sture Bergwall gav ett svävande eller ologiskt svar ställde Christer
van der Kwast flera gånger frågor som kan uppfattas som förslag på
hur Sture Bergwall borde svara eller korrigera sin berättelse. I vår
redogörelse under avsnitt 6.2.2 ovan har vi tagit med några exempel
på sådana frågor och även beskrivit hur Sture Bergwall anpassade
172
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
sig till dem. Som exempel kan nämnas hur strypningen gick till, hur
Sture Bergwall i bilen hanterade att Charles Zelmanovits underkropp var bar och nersölad med avföring, hur Sture Bergwall fick ut
Charles Zelmanovits ur bilen, hur Sture Bergwall fick loss Charles
Zelmanovits ben från kroppen och hur Charles Zelmanovits kläder
togs med till fyndplatsen.
Seppo Penttinen har i förhören vid flera tillfällen ställt frågor på
ett sådant sätt att han gett Sture Bergwall en ny uppgift eller en
indikation om att något Sture Bergwall tidigare hade sagt var fel,
vilket föranledde Sture Bergwall att anpassa sin berättelse. Som
exempel kan nämnas följande. Trots att Sture Bergwall vid flera tillfällen upprepade att det var snö på platsen frågade Seppo Penttinen
om Sture Bergwall kunde utesluta att det var barmark. Sture Bergwall
svarade då att han inte kunde utesluta det. När Sture Bergwall sade
att han ville minnas att Charles Zelmanovits hade haft en kavaj,
men att han trodde att det var fel, sade Seppo Penttinen att alternativet om det inte var en kavaj ju var en jacka, vilket Sture Bergwall
anpassade sig till. När Sture Bergwall uppgav att han hade använt
en bågfil sade Seppo Penttinen att Sture Bergwall tidigare hade sagt
att han använt en bågsåg, en uppgift som dock inte återfinns i
förhören. Sture Bergwall nekade först till att han sagt bågsåg, men
kom så småningom att ändra sig till att han hade använt en sådan. I
tiden efter att en såg hade återfunnits i terrängen kring fyndplatsen
sade Sture Bergwall att han inte trodde att sågen hade blivit kvarlämnad på platsen. På fråga från Seppo Penttinen om Sture Bergwall
kunde utesluta att sågen hade blivit kvarlämnad svarade Sture
Bergwall dock nej. Efter att Sture Bergwall inledningsvis berättat
att Charles Zelmanovits hade haft boots på sig och senare ändrat det
till ”skor av lättare typ”, tillfrågades han om Charles Zelmanovits
kunde ha haft sådana mockaskor som tagits med till rekonstruktionen i Piteå. När Sture Bergwall var tveksam konstaterade Seppo
Penttinen att Sture Bergwall ändå inte hade uteslutit den möjligheten, vilket Sture Bergwall höll med om. När Sture Bergwall berättade att han hade tagit med sig hela det vänstra benet frågade
Seppo Penttinen om han var övertygad om att det var på det sättet,
så att det inte var en sammanblandning mellan höger och vänster.
Frågan ställdes sannolikt eftersom delar av det vänstra benet hade
återfunnits på platsen. Sture Bergwall vidhöll först sitt svar, men
kom senare att bli osäker på vilket ben han hade tagit med sig.
173
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
Berättelsen om vilka kroppsdelar som tagits med från platsen blev
till slut mycket svävande. Uppgiften om medtagna kroppsdelar var
något som tingsrätten kom att fästa stor vikt vid i sin bedömning.
När Sture Bergwall berättade att bilen hade parkerats längs en raksträcka i en nedförslutning sade Seppo Penttinen, som då hade varit
och rekognoserat kring fyndplatsen, att han tyckte att Sture Bergwall
såg tveksam ut och påminde honom om att han kunde lämna utrymme för felsägningar. Vid vallningen pekade Sture Bergwall i stället
ut en uppförslutning i en kurva.
Även beträffande andra detaljer har Seppo Penttinen, när Sture
Bergwall lämnade en uppgift som inte stämde med de faktiska förhållandena, på olika sätt ifrågasatt svaret, frågat om Sture Bergwall
varit säker på uppgiften eller helt enkelt påstått att han förmedlat
en osäkerhet. När Sture Bergwall trots det inte korrigerat sitt svar
synes det ha fått till följd att saken lämnats därhän och det förefaller inte som att Sture Bergwall i tillräcklig mån behövde förklara
hur det kom sig att uppgifterna inte stämde. Som exempel kan
nämnas Sture Bergwalls uppgift att mordet skedde 1977 och inte
1976, att mordet skedde en vanlig vardag och inte natten mellan
fredag och lördag, att mordplatsen låg nordväst och inte sydost om
stadskärnan och att Charles Zelmanovits hamnade på mage och
inte på rygg i fördjupningen. En anledning till att Sture Bergwall
inte behövde förklara de felaktiga uppgifterna kan ha varit att Sture
Bergwall under brottsutredningarna förmedlade att han hade svårt
att minnas och berätta om morden och att han i vissa fall medvetet
sade fel för att ”tygla sin ångest”. Sådana felaktiga uppgifter kallade
han för ”medvetna avvikelser”, se avsnitt 13.1 och 13.2.2.
Ytterligare en iakttagelse beträffande förhören är att polisen
även under förhörspauser och vid telefonsamtal förefaller ha fått
uppgifter från Sture Bergwall om händelseförloppet utan att dessa
samtal dokumenterades.
Av förhöret den 14 april 1994 framgår det att Sture Bergwall tidigare hade bett Seppo Penttinen att ta reda på när ÖS avled. Först
efter erhållet svar verkar Sture Bergwall i förhör ha berättat att ÖS
var medgärningsman. Det saknas uppgifter om när, hur och varför
frågan ställdes och även hur det kom sig att Seppo Penttinen valde
att utreda frågan. Det tycks inte heller som att denna upptakt till
berättelsen om att ÖS var medgärningsman innebar att uppgiften i
sig blev ifrågasatt.
174
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
Trots den betydelse det hade för utredningen att Sture Bergwall
lämnade så många kontrollerbara uppgifter som möjligt vidtog
åklagaren inte några åtgärder för att förhindra Sture Bergwalls tillgång till massmedia och externa kontakter. Christer van der Kwast
har vid möte med kommissionen uppgett att ett häktningsbeslut
inte hade gynnat Sture Bergwalls vilja att berätta och att det dessutom, på grund av utredningarnas omfattning, hade blivit en allt för
lång häktningstid. Med tanke på att Sture Bergwall redan var föremål för tvångsvård och därigenom begränsad i sin rörelsefrihet
ifrågasätter vi inte åklagarens beslut att inte begära Sture Bergwall
häktad, men konstaterar att det därmed inte fanns några egentliga
begränsningar i Sture Bergwalls informationstillgång. Detta borde,
liksom den omständigheten att det var känt att Sture Bergwall tog
del av vad som rapporterades i massmedia, i högre grad än vad som
tycks ha varit fallet ha påverkat åklagarens bedömning av vilken
tilltro man kunde ha till Sture Bergwalls uppgifter.
Sture Bergwall har vid möte med kommissionen uppgett att han
och Seppo Penttinen hade en förtroendefull relation. Enligt Sture
Bergwall upplevde han aldrig att han behövde oroa sig inför förhör
eller vallningar eftersom han visste att han skulle få hjälp med att få
uppgifterna rätt. Under pågående förundersökningar förmedlade
dessutom Seppo Penttinen, enligt Sture Bergwall, vid några tillfällen uppgifter till Sture Bergwall om gjorda fynd eller andra faktiska omständigheter som Sture Bergwall inte tidigare hade berättat
om. Enligt Sture Bergwall hände det även att Seppo Penttinen förmedlade sådana uppgifter till Kjell Långbergs och Birgitta Ståhle
för att Sture Bergwall i terapin skulle kunna bearbeta uppgifterna
där. Sture Bergwalls uppfattning är dock att Seppo Penttinen i
grunden ville väl och att Seppo Penttinen agerade i enlighet med
Sven-Åke Christiansons instruktioner för hur utredningsarbetet
skulle gå till. Såväl Seppo Penttinen som Birgitta Ståhle och Kjell
Långbergs har dock tillbakavisat påståendet att Seppo Penttinen
förmedlade uppgifter och Sven-Åke Christianson har uppgett att
han inte gav några sådana instruktioner.
175
Charles Zelmanovits
6.6.2
SOU 2015:52
Vallningen och rekonstruktionen den 21 augusti 1994
Trots att vallningen påbörjades vid Piteå polisstation lät man inte
Sture Bergwall visa vägen därifrån till fyndplatsen. Anledningen
uppgavs i protokollet vara att Sture Bergwall var osäker på väderstrecken och man valde att köra direkt mot fyndplatsen. Först när
det återstod 500 meter berättade de för Sture Bergwall att man befann sig i närheten.
Bilresan därefter förefaller inte ha dokumenterats på annat sätt
än i Seppo Penttinens promemoria. Detsamma gällde promenaden
genom skogen till fyndplatsen. Utskriften från ljudupptagningen
omfattar enbart Sture Bergwalls uppgifter om var de skulle gå in i
skogen mot fyndplatsen och vad Sture Bergwall berättade när han
befann sig vid fyndplatsen. Filmen visar enbart delar av vad som
utspelade sig vid fyndplatsen.
Att väsentliga delar av vallningen och rekonstruktionen inte har
dokumenterats eller i vart fall inte framgår av tillgängligt material är
en stor brist. Såväl Sture Bergwalls anvisning om var de skulle gå in
i skogen som hur Sture Bergwall hittade fram till fyndplatsen genom skogen borde ha framgått av filmen. Vi saknar kännedom om
varför så inte är fallet. För det fall Sture Bergwalls uppgift är riktig
om att en eller två personer stod synliga vid fyndplatsen kan det
inte uteslutas att tingsrättens bedömning av Sture Bergwalls förmåga att hitta rätt hade blivit annorlunda om även denna sekvens
hade funnits med på filmen. Lika anmärkningsvärt är det att filmen
från fyndplatsen saknar just den sekvens när dockan föreställande
Charles Zelmanovits placerades vid fyndplatsen. Inte heller av övrig
vallningsdokumentation kan det med säkerhet utläsas hur dockan
lades på plats. Den dialog som enligt utskriften från ljudupptagningen föregick dockans placering, bland annat Seppo Penttinens
uttalande: ”Ska vi lägga den där dockan där”, talar emot att Sture
Bergwall angav var den skulle ligga. Att detta väsentliga moment av
vallningen och rekonstruktionen inte framgår av dokumentationen
utgör en stor brist i utredningen, särskilt eftersom Seppo Penttinen i
vittnesförhöret sade att den plats Sture Bergwall angav att kroppen
lades på stämde helt med den plats där Charles Zelmanovits kvarlevor hittades. Tingsrätten lade vid sin bedömning stor vikt vid att
Sture Bergwall hade kunnat ange hur den döda kroppen lagts i
mossan.
176
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
I dokumentationen från rekonstruktionen saknas vidare en fullständig redogörelse för rekvisitan. Såvitt framgår av förhöret med
Sture Bergwall den 30 augusti 1994 använde man bland annat sådana mockaskor som Charles Zelmanovits hade på sig när han
försvann. Sture Bergwall hade inte berättat om sådana skor, varför
förfarandet även i denna del måste anses strida mot hur vallningar
och rekonstruktioner bör genomföras.
Trots att Charles Zelmanovits försvann en novembernatt och
att mordet, utifrån Sture Bergwalls egna uppgifter, hade skett i
direkt anslutning till försvinnandet, genomfördes vallningen i
augusti och påbörjades när det fortfarande var ljust ute. Möjligheten att bedöma rimligheten i påståendet att han burit den döda
kroppen 200–300 meter rakt in i en mörk skog och att han kunde
lämna detaljerade beskrivningar av markförhållandena gick därmed
delvis förlorad.
Härutöver kan det ifrågasättas varför Sture Bergwalls fysiska
förmåga att, mitt i natten och i huvudsak ensam, bära en kropp de
cirka 200–300 meterna genom skogen till fyndplatsen inte kontrollerades eftersom det var en avgörande förutsättning för att hans
berättelse var riktig. Sture Bergwall led dock periodvis av ryggsmärtor vilket kan vara en förklaring till att det inte skedde.
Avslutningsvis är det vår uppfattning att Sture Bergwalls agerande på fyndplatsen präglades av stor osäkerhet och avsaknad av
såväl spontanitet som fritt berättande. Hans egen förklaring till det
var att markförhållandena var så förändrade, något även Seppo
Penttinen hänvisade till i förhöret vid tingsrätten. Ingen tycks dock
ha ifrågasatt rimligheten i att han påstod sig ha en så bestämd uppfattning om markförhållandena utifrån vad han hade kunnat se en
mörk novembernatt långt ute i skogen.
6.6.3
Vad fick tingsrätten veta?
Den information som vi har om vad som framkom under huvudförhandlingen baseras i huvudsak på vad som framgår av tingsrättens dom, huvudförhandlingsprotokoll och övrigt aktmaterial. Vi
har därtill fått viss information vid våra möten med de olika aktörerna. Såväl Christer van der Kwast som Seppo Penttinen har vid
kommissionens möten med dem påtalat att mycket kom fram vid
177
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
huvudförhandlingarna som inte kan utläsas av tingsrättens dom och
protokoll. Christer van der Kwast har dessutom varit av uppfattningen att domstolarna inte tillräckligt väl i domarna redovisade
alla omständigheter som lades fram. Även om så varit fallet kan vi
vid en genomgång av materialet inte dra någon annan slutsats än att
tingsrätten fick en bristfällig och ensidig information om vad som
förekommit under förundersökningen. Tingsrätten tycks inte heller
ha informerats om att det funnits uppgifter i förundersökningen
som talade mot Sture Bergwall som gärningsman. Information som
hade kunnat få betydelse för rättens bedömning av Sture Bergwalls
skuld har med andra ord inte förmedlats vid huvudförhandlingen.
Som exempel på uppgifter av betydelse som inte kommit till
tingsrättens kännedom kan nämnas följande.
Under förhörens gång ändrade Sture Bergwall sin berättelse om
händelseförloppet i flera avgörande delar. Från att från början ha
berättat att han ensam, en vanlig vardag vid sen eftermiddag eller
kväll, träffade Charles Zelmanovits och därefter begick gärningen
utan att klä av eller stycka kroppen, kom han slutligen att berätta
att han tillsammans med ÖS mötte Charles Zelmanovits sent på
kvällen, att han utnyttjade Charles Zelmanovits sexuellt såväl när
denne var i livet som efteråt och att han därefter styckade kroppen.
Beträffande Charles Zelmanovits kläder lämnade Sture Bergwall
flera olika uppgifter. Sture Bergwall berättade först om en fodrad
jeansjacka, sedan om en svart blank täckjacka, därefter om en eventuell kavaj och slutligen om en jacka med dragkedja. Byxorna beskrev han först som svarta eller gröna finbyxor med en hake i byxlinningen och senare som jeans. Skorna beskrev han först som
boots men senare som skor av lättare typ. De mockaskor han fick
se vid rekonstruktionen sade han dock att han inte kände igen.
Under förhörens gång gav Sture Bergwall dessutom högst varierande uppgifter om varför Charles Zelmanovits följde med i bilen,
hur det såg ut på den plats där de parkerade, hur Charles Zelmanovits
kropp och kläder bars in i skogen, hur lång sträckan till fyndplatsen
var, vilka kroppsdelar han styckade och tog med sig, vilken typ av
såg han använde, om sågen användes vid styckningen eller inte,
huruvida sågen kunde ha blivit kvarglömd på platsen samt i övrigt
diverse detaljerade beskrivningar om vägar och bebyggelse i anslutning till fyndplatsen.
178
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
Att Sture Bergwalls uppgifter förändrades på detta sätt tycks
inte ha förmedlats till tingsrätten. Det framgår inte heller att tingsrätten informerades om den påtagliga osäkerhet som präglade Sture
Bergwalls berättande såväl i förhören som vid vallningen och rekonstruktionen i Piteå. Härutöver förefaller tingsrätten inte ha fått
kännedom om hur Sture Bergwall hade vägletts och främst fått
följdfrågor på just de svar som stämde väl eller att en fråga ofta
lämnades därhän så snart ett tillräckligt korrekt svar hade erhållits.
Under förhören har Sture Bergwall lämnat uppgifter som sedan
aldrig ändrades och som motsades av de faktiska förhållandena och
som därför i sig måste anses ha talat mot Sture Bergwall som gärningsman. Som exempel på sådana uppgifter som inte tycks ha kommit till tingsrättens kännedom kan nämnas följande. Sture Bergwall
uppgav att mordet skedde 1977 trots att Charles Zelmanovits
försvann året innan. Enligt Sture Bergwall låg fyndplatsen och
platsen där de först mötte Charles Zelmanovits nordväst om Piteå
centrum, trots att fyndplatsen och den plats Charles Zelmanovits
sist var sedd låg sydost om Piteå centrum. Sture Bergwall berättade
att det var mycket snö på platsen, trots att uppgifter från SMHI
visade att det var barmark. Sture Bergwall sade att han trodde att
bilen de färdades i var blå medan GS uppgav att ÖS:s bil var gul.
Sture Bergwall beskrev att Charles Zelmanovits ansikte var mörkt
och håret mörkt och kraftigt, vilket inte stämde med hur Charles
Zelmanovits såg ut.
Vid huvudförhandlingen tycks vidare Sture Bergwall själv ha
utelämnat ett flertal uppgifter om själva gärningen som han tidigare
tämligen ingående hade berättat om men som inte stämde med de
faktiska förhållandena. Som exempel kan anges att han vid huvudförhandlingen inte längre berättade att han tog med sig hela det
vänstra benet och eventuellt även det högra, att han skar genom
Charles Zelmanovits jacka och att han skadade något revben eller
nyckelben. Enligt vad han själv har uppgett vid möte med kommissionen berodde detta på att han stämde av sina uppgifter mot förundersökningsmaterialet som han fick tillgång till efter att åtal
väckts. Att Sture Bergwall gick igenom förundersökningen inför
huvudförhandlingen framgår även av journalanteckningarna.
179
Charles Zelmanovits
6.6.4
SOU 2015:52
Advokaten
Av det material vi haft tillgång till har vi inte kunnat utläsa annat än
att Gunnar Lundgren var relativt passiv under såväl förundersökningen som vid huvudförhandlingen. Han framförde inga invändningar mot förundersökningens genomförande, påtalade inte några
skäl till varför Sture Bergwalls erkännande kunde vara falskt eller
gjorde rätten uppmärksam på omständigheter eller bevis som åklagaren under huvudförhandlingen inte presenterade för rätten. Dessa
iakttagelser stämmer även väl med hur Gunnar Lundgren själv, vid
möte med kommissionen, har beskrivit att han utförde sitt uppdrag.
I enlighet med vad som redovisats ovan (avsnitt 3.2.3) är advokatens främsta skyldighet att visa trohet och lojalitet mot sin klient
och att tillvarata dennes intressen, utan att främja orätt. Den negativa sanningsplikt som en offentlig försvarare har gentemot domstolen innebär inte annat än att advokaten inte får lämna eller
stödja en uppgift som han eller hon med säkerhet vet är osann.
Gunnar Lundgren har vid möte med kommissionen uppgett att
han ibland visserligen kunde tvivla på Sture Bergwalls uppgifter
men att han mot slutet av utredningen blev ganska övertygad om
att Sture Bergwall var rätt gärningsman. I utförandet av försvararuppdraget hade Gunnar Lundgren därmed att utgå från Sture
Bergwalls erkännande av mordet och företräda Sture Bergwall med
utgångspunkt i dennes önskan att bli dömd. Även om det finns
utrymme för diskussion i fråga om hur lojalitetsplikten kan hanteras i de fall som klienten är exempelvis psykiskt sjuk, saknas det
därför skäl att kritisera Gunnar Lundgrens agerande under förundersökningen och huvudförhandlingen.
När en advokat är ombud i en rättegång är han eller hon även
skyldig att iaktta vad rättegångsbalken och andra författningar om
processen föreskriver. Advokaten bör därutöver tillse att gällande
regler och föreskrifter följs under förundersökningen och huvudförhandlingen så att klientens rättigheter tillvaratas på bästa sätt.
Det har således funnits utrymme för Gunnar Lundgren att bland
annat invända mot förordnandet av Sven-Åke Christianson som
domstolssakkunnig på grund av gällande jävsregler för domstolssakkunniga, se avsnitt 3.2.4. och 6.6.5. Någon sådan invändning
tycks dock inte ha gjorts, vilket visserligen även det kan ha varit en
följd av överväganden utifrån lojalitetsplikten.
180
SOU 2015:52
6.6.5
Charles Zelmanovits
De sakkunniga
Anders Eriksson hördes som partssakkunnig i målet. Han skrev ett
utlåtande daterat den 10 oktober 1994. Utlåtandet bygger på rättsmedicinska bedömningar som i sig får förutsättas vara riktiga.
I utlåtandet konstaterade Anders Eriksson att Sture Bergwalls
placering av Charles Zelmanovits kropp var förenlig med det faktiska läget av kroppen vid anträffandet. Att så var fallet har vi dock
inte kunnat utläsa av dokumentationen från rekonstruktionen.
Sven-Åke Christianson hördes som domstolssakkunnig i målet.
Under förundersökningen var han anlitad som rådgivare åt polis
och åklagare och närvarade även vid rekonstruktionen och vallningen. Inom ramen för den egna forskningen hade han dessutom
egna samtal med Sture Bergwall. Redan dessa förhållanden är ägnade
att inge vissa betänkligheter kring risken för sammanblandning
med de olika roller han påtagit sig. Trots detta åtog han sig uppdraget som domstolssakkunnig, vilket måste anses strida mot jävsreglerna för domstolssakkunniga, se avsnitt 3.2.4. Även Christer van
der Kwast, som initierade förordnandet, borde ha uppmärksammat
jävssituationen och insett det olämpliga i förordnandet.
Vissa av Sven-Åke Christiansons råd innebar att man under förundersökningen frångick sedvanliga rutiner för hur vallningar och
rekonstruktioner ska genomföras. Under vallningen och rekonstruktionen i Piteå interagerade han dessutom själv mycket aktivt
med Sture Bergwall trots att hans roll i polisutredningen enbart
beskrivits som rådgivande gentemot polis och åklagare. Av videofilmen och utskriften från ljudupptagningen framgår att han förmådde Sture Bergwall att placera sig på visst sätt vid fyndplatsen,
något som fick betydelse för den efterföljande rekonstruktionen av
förloppet. Hans agerande har därmed påverkat resultatet på ett
avgörande sätt.
I närheten av Säters sjukhus genomförde Sven-Åke Christianson
en rekonstruktion med Sture Bergwall där de provgick sträckan in i
skogen till fyndplatsen. Möjligen förmedlade han även till Sture
Bergwall hur lång den sträckan skulle vara eftersom vi, av utskriften
från ljudupptagningen vid vallningen i Piteå, får uppfattningen att
Sture Bergwall utgick från hur långt han och Sven-Åke Christianson
hade gått när han bedömde hur långt in i skogen de skulle gå i
Piteå. Om det förhöll sig på det sättet har Sven-Åke Christianson
181
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
även i detta avseende påverkat resultatet av vallningen. Sven-Åke
Christianson har dock själv uppgett att det var Sture Bergwall som
angav hur lång sträckan var.
När Sven-Åke Christianson hördes vid huvudförhandlingen
uppgav han att han inte betvivlade att Sture Bergwalls uppgifter var
riktiga och att ingenting i samtalen med Sture Bergwall bestyrkte
det naturliga tvivel som uppstår vid uppgifter av denna allvarliga
beskaffenhet. Han angav att gärningsmannen vid denna typ av
brott oftast hade blivit utsatt för övergrepp under uppväxttiden
och att morden kunde ses som ett omedvetet berättande om egna
upplevelser. Denna uppfattning anses i vart fall i dag kontroversiell
och det vetenskapliga stödet för slutsatsen kan därför möjligen
ifrågasättas. I uttalandet låg underförstått även ett antagande om
att Sture Bergwall hade varit föremål för övergrepp i barndomen,
dock utan att han närmare preciserade vad han baserade den uppfattningen på.
Sture Bergwall har vid möte med kommissionen berättat att det
hände att Sven-Åke Christianson under deras samtal förmedlade
uppgifter från förundersökningarna till honom. Sture Bergwall har
även uppgett att Sven-Åke Christianson i sin rådgivande roll gentemot polis och åklagare förespråkade metoden att låta Sture Bergwall
få kännedom om uppgifter från förundersökningen. Detta har dock
tillbakavisats av Sven-Åke Christianson.
Lars Lidberg hördes som partssakkunnig i målet. Han redogjorde i sitt utlåtande bland annat för Sture Bergwalls egna uppgifter om föräldrarnas övergrepp. Han skrev även att erkännandena
kom av en stark kraft och vilja att göra upp med det förflutna och
att Sture Bergwalls sexuella driftssystem tidigt synes ha förvrängts
genom barndomsupplevelser. Under huvudförhandlingen påtalade
han att det som var väsentligt i Sture Bergwalls fall var att Sture
Bergwall hade blivit utsatt för övergrepp som barn. Den enda informationskällan han hade om att Sture Bergwall varit utsatt för
övergrepp tycks dock ha varit Sture Bergwall själv. I det rättspsykiatriska utlåtandet från 1970 ansågs tvärtom Sture Bergwalls
hemförhållanden ha varit goda.
Lars Lidberg uppgav vidare att Sture Bergwall iscensatte den
kränkning han utsatts för, utan att ange något närmare stöd för den
slutsatsen. Lars Lidberg sade även att han inte trodde att Sture
Bergwall ljög om händelsen och att han bedömde att det som fram-
182
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
kommit om Sture Bergwalls person stödde riktigheten i dennes
uppgifter.
Av det ovan redovisade framgår att Lars Lidberg inför rätten
lade fram uppgifter om sakförhållanden och presenterade slutsatser
som i huvudsak inte hade annat stöd än Sture Bergwalls egna uppgifter. Det är oklart huruvida han tydligt klargjorde detta för rätten.
Uppgifterna kom att få betydelse för tingsrättens bedömning.
6.6.6
Vården
Av tillgängligt material framgår att Sture Bergwall började berätta
om mordet på Charles Zelmanovits i terapin med Kjell Långbergs
och att polisutredningen inleddes som en följd av vad som framkommit under terapin. Birgitta Ståhle närvarade vid ett av förhören
samt vid vallningen och rekonstruktionen i Piteå.
I enlighet med vad som redovisats ovan, avsnitt 6.2.4, har
Birgitta Ståhle, Seppo Penttinen och Christer van der Kwast uppgett att det fanns en tydlig skiljelinje mellan brottsutredningen och
terapin. Deras uppgifter motsägs av vad Sture Bergwall har berättat
om bland annat hur uppgifter från förundersökningen förmedlades
till honom via terapin. Ord står därmed mot ord.
Av innehållet i journalanteckningarna är det svårt att dra någon
annan slutsats än att det i vart fall tycks ha förekommit kontakter
mellan vården och brottsutredarna. Journalanteckningarna utvisar
inte bara att de morderkännanden som för närvarande utreddes
även behandlades i terapin. Brottsutredningens olika stadier tycks
dessutom ha påverkat terapins utformning och omfattning, till
exempel inför vallningen och rekonstruktionen i Piteå och huvudförhandlingen. Den information som fördes mellan brottsutredningarna och psykoterapin tycks emellertid i stor utsträckning ha
förmedlats av Sture Bergwall själv.
183
Charles Zelmanovits
6.6.7
SOU 2015:52
Tingsrättens processledning och bevisprövning
Processledning
Vid huvudförhandlingen tillät tingsrätten åklagaren att, på ett sätt
som torde stå i strid med principen om bevisomedelbarhet och
principen om det bästa bevismedlet, höra Seppo Penttinen om hur
Sture Bergwall hade berättat och agerat vid vallningarna i Säter
respektive Piteå och hur detta stämde med tidigare förhörsuppgifter. Eftersom tingsrätten, på grund av målets speciella karaktär,
behövde få kännedom om i vilken utsträckning Sture Bergwalls
uppgifter redan från början överensstämde med faktiska fynd och
omständigheter får det anses ha funnits visst fog för beslutet att
tillåta bevisningen. Följden blev dock att tingsrätten fick en delvis
tillrättalagd bild av såväl Sture Bergwalls tidigare förhörsuppgifter
som hur han hade agerat vid vallningen i Piteå. Om tingsrätten, i
samband med förhöret, hade begärt att få granska bakgrundsmaterialet till vissa för bevisvärderingen betydelsefulla uppgifter
hade rätten inte enbart behövt förlita sig på Seppo Penttinens egen
sammanfattande tolkning. Någon sådan granskning av bakgrundsmaterialet tycks dock inte ha skett.
Inför huvudförhandlingen förordnade tingsrätten, efter hemställan från åklagaren, Sven-Åke Christianson som domstolssakkunnig i målet. Som påpekats ovan, avsnitt 6.6.5, måste förordnandet anses strida mot jävsreglerna för domstolssakkunniga. Av det
tillgängliga materialet framgår dock inte om tingsrätten, vid tiden
för förordnandet, kände till Sven-Åke Christiansons rådgivande
roll under förundersökningen eller det faktum att denne inom
ramen för sin forskning hade haft egna samtal med Sture Bergwall.
Det bör dock åligga den domare som förordnar en domstolssakkunnig att utreda lämpligheten i förordnandet. Om så hade skett
torde följden ha blivit att Sven-Åke Christianson inte hade förordnats som domstolssakkunnig utan att åklagaren i stället hade åberopat honom som partssakkunnig.
Inför domstolens bedömning i påföljdsfrågan valde tingsrätten
att inhämta ett yttrande från chefsöverläkaren vid Säters sjukhus
i stället för att förordna om en ny rättspsykiatrisk undersökning.
Lagen tillåter visserligen ett sådant förfarande. Det hade dock förflutit mer än tre år sedan det senaste rättspsykiatriska utlåtandet
utfärdades. Den nya brottsligheten var dessutom av betydligt mer
184
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
allvarlig art och påstods ha en nära koppling till Sture Bergwalls
psykiska hälsa. Härtill indikerade den externa rättspsykiatriska bedömningen av Lars Lidberg att det fanns ett behov av en ny rättspsykiatrisk undersökning. Det synes därför kunna ifrågasättas om
det inte hade varit lämpligare att låta Sture Bergwall genomgå en ny
rättspsykiatrisk undersökning.
Bevisprövning
Tingsrätten stod inför en ovanlig situation med en tilltalad som
nästan 20 år efter gärningstillfället självmant erkände ett mord och
med en åklagare och en försvarare som båda argumenterade för en
fällande dom. Inte desto mindre hade tingsrätten att pröva om det
var ställt utom rimligt tvivel att Sture Bergwall hade begått gärningen eller, med andra ord, om det framstod som så osannolikt att
det gått till på annat sätt än vad åklagaren gjort gällande att det
kunde betraktas som uteslutet.
Som ett led i den bedömningen hade rätten, för att kunna bedöma tillförlitligheten i åklagarens uppgifter, att ta ställning till
huruvida åklagarens utredning och den åberopade bevisningen var
tillräckligt robust. En sådan prövning är i många avseenden nära
sammankopplad med bevisvärderingen men innebär i sig ett ställningstagande till om åklagarens påståenden om händelseförloppet i
tillräckligt hög grad är kontrollerade mot kända fakta och om utredningen är så noggrant genomförd att eventuell ytterligare utredning inte kan riskera att väcka tvivel om riktigheten i gärningspåståendet. Huruvida tingsrätten gjorde en sådan prövning, och
hur tingsrätten i så fall resonerade, framgår inte av domen.
En viktig utgångspunkt för prövningen av utredningens robusthet borde dock ha varit att orsaken till Charles Zelmanovits död
inte hade kunnat fastställas och att det saknades såväl teknisk bevisning som vittnen till stöd för åklagarens gärningspåstående. Den
bevisning som fanns bestod huvudsakligen av kontroller av Sture
Bergwalls egna uppgifter mot kända omständigheter och faktiska
fynd. Den påstådde medgärningsmannen ÖS hade avlidit och kunde
inte höras. Av utredningen framgick det därför inte vilken inställning ÖS själv hade till gärningspåståendet och det saknades möjlighet att fullständigt utreda dennes eventuella medverkan eller, för
185
Charles Zelmanovits
SOU 2015:52
den delen, den tänkbara möjligheten att ÖS hade varit gärningsman
och Sture Bergwall medhjälpare.
Även utredningen beträffande Sture Bergwalls förmåga att hitta
fram till fyndplatsen och själv visa hur kroppen låg hade stora brister eftersom dessa sekvenser inte fanns med på den vallningsfilm
som visades för rätten.
Beträffande Lars Lidbergs utlåtande och uppgifter under sakkunnigförhöret var en viktig utgångspunkt att Sture Bergwall hade
varit utsatt för allvarliga övergrepp som barn. Även i Sven-Åke
Christiansons uppgifter under sakkunnigförhöret har ett antagande
om övergrepp i Sture Bergwalls barndom varit underförstått. Någon
utredning till stöd för att sådana övergrepp faktiskt hade skett, till
exempel i form av journalanteckningar eller förhör med Sture
Bergwalls syskon, förelåg dock inte i målet.
Den utredning som fanns om Sture Bergwalls livsföring och göranden vid den aktuella tiden var mycket begränsad, varför det inte
kunde anses utrett huruvida han hade haft faktisk möjlighet att
befinna sig i Piteå vid tiden för mordet.
Dessa brister borde tydligare ha uppmärksammats och analyserats i tingsrättens dom, och då särskilt utifrån hur bristerna inverkade på bevisvärderingen.
I tingsrättens redogörelse för värderingen av den framlagda bevisningen förde tingsrätten fram följande omständigheter till stöd
för åklagarens gärningspåstående.
Sture Bergwalls uppgift om att han hade en medgärningsman
fick enligt tingsrätten stöd av att ÖS hade haft en bil av det utseende Sture Bergwall berättat (en tvådörrars Opel) samt att ÖS hade
homosexuella intressen och varit deprimerad före självmordet.
Tingsrätten presenterade även tre olika omständigheter som enligt tingsrätten utgjorde ett mycket starkt stöd för riktigheten i
Sture Bergwalls uppgifter. Den första omständigheten var Seppo
Penttinens uppgift om vad Sture Bergwall vid vallningen i Säter
hade berättat om vegetationen, lukterna och terrängförhållandena
på platsen. Den andra omständigheten var att Sture Bergwall vid
fyndplatsen kunde berätta hur den döda kroppen lagts. Den tredje
omständigheten var att Sture Bergwalls uppgifter om vilka kroppsdelar han tog med från platsen stämde med vad som saknades på fyndplatsen. Avslutningsvis konstaterade tingsrätten att Lars Lidbergs
uppgifter om Sture Bergwalls person och tidigare beteende samt
186
SOU 2015:52
Charles Zelmanovits
vad Sven-Åke Christianson uppgett om Sture Bergwalls minnesfunktioner med styrka talade för att de uppgifter som Sture Bergwall
lämnat var riktiga.
I redogörelsen för värderingen av den framlagda bevisningen
förklarade tingsrätten inte närmare på vilket sätt de detaljer om ÖS
som Sture Bergwall hade lämnat ansågs ge stöd för att ÖS var medgärningsman. Vidare presenterade tingsrätten inte vilket stöd den
hade för slutsatsen att Sture Bergwall hade kunnat visa hur kroppen
lagts eftersom detta inte framgick av rekonstruktionsfilmen. Samma
sak gäller slutsatsen att Sture Bergwalls uppgifter om medtagna
kroppsdelar stämde med gjorda fynd eftersom han inte detaljerat
tycks ha redogjort för det vid huvudförhandlingen.
Tingsrätten redovisade inte i domen hur den värderade de uppgifter som i varierande grad talade mot åklagarens gärningspåstående. Som exempel på sådana uppgifter kan nämnas att orsaken till
Charles Zelmanovits död inte hade kunnat fastställas, att det enligt
utlåtandet från SKL inte fanns spår av våld på klädresterna och inte
heller blod eller vävnadsrester på kläderna eller sågen samt att det
inte, enligt Robert Grundins rättsmedicinska utlåtande av den
29 augusti 1994, fanns några tecken till verktygsspår på skelettdelarna. Därutöver synes Sture Bergwalls uppgift att han hade träffat
ÖS samma dag som denne begick självmord inte vara förenlig med
änkan GS:s uppgift om att självmordet inträffade på morgonen.
Slutligen tycks tingsrätten inte heller ha analyserat betydelsen av
flera anmärkningsvärda omständigheter i Sture Bergwalls berättelse, som att till synes planlöst resa 70 mil för att hitta en pojke,
sannolikheten för att han en mörk och kall novembernatt skulle
bära en kropp flera hundra meter rakt ut i skogen för att stycka den
samt möjligheten för honom att – trots mörkret – ha detaljerade
minnen om vegetation och terrängförhållanden.
187
7
Marinus Stegehuis
och Janny Stegehuis
7.1
Inledning
Natten mellan den 12 och den 13 juli 1984 knivmördades de holländska makarna Marinus Stegehuis (mannen) och Janny Stegehuis
(kvinnan) i ett tält på en rastplats vid sjön Appojaure i Gällivare
kommun. Tältplatsen låg cirka 100 meter från väg 827, ”Vägen
Västerut”, och tältet var uppställt knappt 30 meter från sjön. På
platsen fanns även grön Toyota Carina parkerad.
189
Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis
SOU 2015:52
Mordplatsen upptäcktes av turister på kvällen den 13 juli 1984.
Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis låg då i tältet och hade båda
en stor mängd knivhugg på olika delar av kroppen. Det fanns
många genomstickningar i tältduken. På platsen återfanns bland
annat en avbruten filékniv. Knivspetsen låg inne i tältet. En omfattande förundersökning inleddes, men någon gärningsman kunde
inte bindas till brotten. Nio år efter morden inkom ett tips till
polisen om en kamera som kunde ha tillhört Marinus Stegehuis och
Janny Stegehuis. Utredningsarbetet intensifierades därefter återigen. Förundersökningen pågick alltjämt vid tiden för Sture Bergwalls
erkännande av morden.
7.2
Förundersökningen
7.2.1
Polisutredningen före Sture Bergwalls erkännande
Tekniska och rättsmedicinska undersökningar
Av brottsplatsundersökningen framgår bland annat följande. Tältet
bestod av ett gult innertält och ett brunt yttertält och tältöppningen, som var placerad mot sjön, vätte mot söder. Tältet hade
rasat ihop och samtliga tio markförankringar var bortslitna. Tältöppningen och ett tillhörande insektsnät var stängda med dragkedjor. Innertältets baksida, som vätte mot norr, var uppriven och
uppskuren lodrätt på två ställen. En av revorna var så stor att den
bildade en öppning i tältet. På tältets västra långsida, nära tältåsen,
fanns ett antal genomstickningar i både innertältet och yttertältet.
På innertältets västra långsida, nära norrgaveln, fanns ett flertal
genomstickningar nära marken.
Marinus Stegehuis låg i tältets västra del (den vänstra sidan sett
från tältöppningen) och Janny Stegehuis låg mitt i tältet till höger
om Marinus Stegehuis, med ryggen rakt under genomstickningarna
i tältduken nära tältåsen. De låg med fötterna mot tältöppningen
och med huvudena mot tältets norra gavel. Vid den norra gaveln
fanns packningen och vid tältöppningen deras skor.
På platsen återfanns bland annat en avbruten filékniv med mörkt
plasthandtag som sannolikt hade legat i ett veck på yttertältets
ytterkant. Den avbrutna knivspetsen hittades inne i tältet.
190
SOU 2015:52
Senare hittades dels en svart läderportfölj innehållande bland
annat en brun läderhandväska och fodralet till filékniven, dels en
kassettbandspelare som eventuellt hade tillhört Marinus Stegehuis
och Janny Stegehuis. Portföljen anträffades intill väg 827, knappt
två mil sydost om mordplatsen. Kassettbandspelaren anträffades
drygt tio mil nordost om fyndplatsen.
På ett fotografi som vid den inledande brottsplatsundersökningen togs inifrån tältet mot den norra gaveln, kan man bland
annat se en full soppåse med en ölburk högst upp. Soppåsen står i
närheten av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis huvuden vid
den större reva som bildade en öppning i tältduken. På ett fotografi
som togs senare samma dag kan man se att soppåsen delvis hade
vält och att ölburken hade ramlat ut.
En rättsmedicinsk obduktion genomfördes av Anders Eriksson,
överläkare vid Statens rättsläkarstation. Av obduktionsprotokollet
avseende Marinus Stegehuis framgår bland annat följande. Marinus
Stegehuis var cirka 167 centimeter lång med en snarast något tunn
kroppsbyggnad och kort mörkblont hår. Han hade cirka 25 olika
knivhugg, främst kring höger axel, armhåla och bröst samt vänster
skuldra. Han hade även en skada i nacken, en i halsen, några skador
i bakhuvudet och en på baksidan av höger lår. Underarmarna hade
skador som kunde vara så kallade avvärjningsskador. Det fanns
tecken på trubbigt våld mot ansiktets vänstra del med bland annat
krosskador inom överläppens vänstra del och en spricka i en överkäksprotes.
Av obduktionsprotokollet avseende Janny Stegehuis framgår
bland annat följande. Janny Stegehuis hade kort, starkt gråsprängt
hår. Hon hade cirka 20 olika knivhugg, främst kring fram- och baksida av vänster axel och på ryggen. Hon hade även en skada på
halsen, en mitt på huvudet, en mitt på bröstkorgens framsida och
en vid vänster höftben.
Av utlåtandena framgår därutöver gemensamt för Marinus
Stegehuis och Janny Stegehuis bland annat att det skärande och
stickande yttre våldet hade orsakat döden, att fynden och omständigheterna angav att skadorna åsamkats av annan person samt att
skadorna väl kunde ha uppkommit genom inverkan av i ärendet
aktuell kniv.
Undersökningar gjordes av bland annat tältet, Marinus Stegehuis
och Janny Stegehuis kläder och övriga tillhörigheter, de upphittade
191
SOU 2015:52
väskorna och kassettbandspelaren, cigarettfimpar samt fett- och
blodfläckar på tältet.
Fingeravtryck, som inte kom från Marinus Stegehuis och Janny
Stegehuis, säkrades på bland annat den upphittade kassettbandspelaren och en av väskorna.
Fotografier tagna av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis
framkallades och granskades och Janny Stegehuis dagboksanteckningar översattes.
I september 1993 beslagtogs i en lägenhet i Stockholm en kameraväska med diverse fotoutrustning som antogs ha tillhört makarna.
Den 17 mars 1994 genomförde Jan Olsson, kriminalkommissarie
vid Rikskriminalpolisen, och Sture Pettersson, kriminalinspektör,
en rekonstruktion på polisstationen i Luleå. Vid rekonstruktionen
närvarade även bland annat Anders Eriksson, som då hade blivit
chefsöverläkare, och underläkaren Christina Ekström, båda vid
Rättsmedicinalverket, Rättsmedicinska institutet, Umeå.
Jan Olsson upprättade senare, den 28 juni 1995, en rapport över
sina iakttagelser vid rekonstruktionen och övrig genomgång av
materialet under åren 1993–1995. Under arbetet hade han, enligt
rapporten, fört diskussioner med Sture Pettersson och Anders
Eriksson. Jan Olsson drog bland annat följande slutsatser. Marinus
Stegehuis skadebild gav intryck av att han under angreppet hade
varit förhållandevis orörlig i kroppen, undantaget armar och ben,
när han fick knivhuggen. Han fick först hugg mot framsidan av
bålen och senare hugg mot ryggsidan. Under det senare angreppet
borde tältet ha rasat ihop. Eftersom yttertältet inte var genomhugget där mannen låg pekade det på att yttertältet var undanvikt
vid det angreppet eller att angriparen befunnit sig mellan innertältet
och yttertältet. Såvitt gällde Janny Stegehuis hade yttertältet och
innertältet genomstuckits 12–13 gånger uppe vid nocken vid platsen där hon låg. Detta hade skett sedan tältet rasat. Hon hade varit
mer rörlig under angreppet än Marinus Stegehuis, vilket troligen
betydde att Marinus Stegehuis angripits först. Omständigheter
pekade på att tre knivar hade använts, varav filékniven var en.
192
SOU 2015:52
Polisförhör
Diverse förhör hölls, bland annat med de personer som kom först till
brottsplatsen, anhöriga till Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis,
sådana som hade varit i kontakt med Marinus Stegehuis och Janny
Stegehuis under deras vistelse i trakten, personer som campade i
närheten av deras tältplats samt de som sedermera kom att hitta
väskorna och kassettbandspelaren. Förhör hölls även med en person
som, efter att ha sett tv-programmet Efterlyst, kontaktade polisen
och uppgav att han hade köpt en kameraväska som kunde ha tillhört Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis. En fotokonfrontation
gjordes för att få klarhet i vem han köpte kamerautrustningen av.
En man pekades ut som säljare av kamerautrustningen. I ett
förhör som hölls den 15 februari 1994 förnekade den mannen inte
att han sålt utrustningen, men kunde inte minnas hur han hade fått
tag på kameran. Av skäl som inte framgår av förhöret frågade förhörsledaren mannen när han lärde känna en person vid namn JF
och om han hade gjort några kameraaffärer med denne. Mannen
svarade att han inte hade något minne av att han köpt någon
kamerautrustning eller kameraväska av JF och att de enda affärer de
hade haft ihop var knarkaffärer. Förhör hölls därefter bland annat
med JF:s före detta flickvän och JF:s före detta hustru.
Förundersökningen pågick alltjämt vid tiden för Sture Bergwalls
erkännande av mordet på Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis.
7.2.2
Polisförhör, vallning och rekonstruktion
med Sture Bergwall
Under perioden november 1994 till augusti 1995 hölls 13 förhör
med Sture Bergwall. Förhören är nedtecknade i dialogform och
omfattar mer än 400 sidor. Därutöver förekom ett flertal telefonkontakter mellan Seppo Penttinen och Sture Bergwall, vilka huvudsakligen initierades av Sture Bergwall. De uppgifter som framkommit vid telefonkontakter har nedtecknats som referat i promemorior.
Såvitt annat inte särskilt anges nedan under respektive förhör
närvarade polisassistenten, sedermera kriminalinspektören, Seppo
Penttinen, Sture Bergwall och Sture Bergwalls offentlige försvarare.
Advokaten Gunnar Lundgren var Sture Bergwalls offentlige försva-
193
SOU 2015:52
rare fram till den 31 juli 1995 och i tiden därefter var advokaten
Claes Borgström Sture Bergwalls offentlige försvarare.
Under förundersökningen genomfördes dessutom en rekonstruktion vid mordplatsen och en vallning i de närliggande trakter
som Sture Bergwall hade lämnat uppgifter om i förhören.
Av en promemoria daterad den 21 november 1994 framgår att
Sture Bergwall sade att han nog borde konfronteras med uppgifter
om dubbelmordet i svenska fjällvärlden eftersom han vid något
tillfälle befunnit sig inom det aktuella området. Enligt Sture Bergwall
hade tankarna på dubbelmordet uppkommit efter att journalisten
Lennart Hård hade frågat honom om det pågick någon förundersökning mot honom angående detta. Denna promemoria är inte
medtagen i förundersökningsprotokollet.
Den 23 november 1994 berättade Sture Bergwall bland annat
följande. Dagen före mordet anlände han ensam med tåg till
Jokkmokk. Han handlade lite på Konsum men kände inte igen
någon där. Utanför samemuséet stal han en herrcykel med tre växlar,
av vilka bara två fungerade. Han cyklade hela vägen från Jokkmokk
till sjön Appojaure [en sträcka på cirka tio mil] med avbrott för
några timmars sömn i skogen på natten. Makarnas tält var ett grågult eller möjligen blått fyrmannatält med uppspända tvättlinor
utanför. Tältet var placerat vid en tjärn ungefär 500–1 000 meter
från bilvägen.
Han inledde angreppet mot makarna med att hugga mot tältets
högra sida sett från tältöppningen. Makarna befann sig då i tältet.
Mannen låg på den högra sidan och dog nog direkt av knivhuggen.
Kvinnan låg på den vänstra sidan. Kvinnan hade långt mörkt hår
och kom ut med överkroppen, som var bar, ur tältet. Eventuellt var
hon ståendes på knä. Han började då hugga henne. Han makade
sedan in henne i tältet igen, varefter han fortsatte att hugga från
utsidan, in genom tältduken. Tältet rasade ihop och han såg kropparnas konturer under tältduken. De flesta knivhugg skedde på
höger sida där mannen låg. Totalt rörde det sig om tio till tolv knivhugg. Nedan följer ett citat ur förhöret.
P [Seppo Penttinen]: 10–12. Sker det nåt annat än hugg emot tältduken eller jag tänker på det här infästningarna och så vidare. Hur pass
stabilt det där tältet är?
194
SOU 2015:52
Q [Sture Bergwall]: Öh.. men vad jag observerar det är ju att det här
faller faller mot kroppen eller gö-gör kropp.. gör.. man ser kroppskonturerna.
P: Mmm.
Q: Öh.. så jag gör ingen observation vad jag minns nu i varje fall av.. av
att nå fästen lossnar eller nånting sånt där.
Han berättade vidare att han högg med en kniv som var hans egen
och som var större än en morakniv. När både mannen och kvinnan
var döda skar han, av skäl som han inte kunde förklara, upp tältduken i längre repor på tre ställen. Efter morden cyklade han tillbaka till Jokkmokk och tog tåget till Falun.
Under förhöret fick Sture Bergwall frågan om han kände någon
som heter JLAF. Sture Bergwall svarade då att han trodde att han
hade träffat honom. [JLAF är samma person som JF, den man som
sedan tidigare förekom i förundersökningen. På grund av att det
visade sig att han inte längre använde efternamnen L och A kallas
han framöver för JF, även om Sture Bergwall själv växlade mellan
namnen JF och JL.]
Under förhöret ritade Sture Bergwall en skiss över tältplatsen
och en skiss över tältet. Han placerade tältet nära en tjärn och bilen
några meter längre bort från tjärnen. I tältet ritade han in skor och
packning längst till vänster från öppningen sett. Kvinnan låg
bredvid skorna. Mannen låg till höger om henne. En pil visade att
huggen mot mannen skedde från tältets högra långsida. Tre inringade pilar visade var det kunde förekomma större revor av kniv.
Pilarna pekade mot den vänstra långsidans båda hörn och längst till
vänster på norrgaveln.
det vid en telefonkontakt mellan Seppo Penttinen och Sture Bergwall
den 24 november 1994 uppkom en frågeställning om riktigheten i
de uppgifter som Sture Bergwall hade lämnat i förhöret. Sture
Bergwall uppgav att han hade lämnat fel uppgifter om färgen på
tältet, om att kvinnan var bar på överkroppen och om att det funnits uppspända tvättlinor på platsen. Sture Bergwall förklarade de
felaktiga uppgifterna med att han försökte ”dra sig ur” misstanken.
Den 25 november 1994 tog Sture Bergwall del av innehållet i
promemorian av den 25 november 1994 och bekräftade att uppgifterna i den stämde.
195
SOU 2015:52
Den 12 december 1994 närvarade även Birgitta Ståhle, legitimerad psykolog och Sture Bergwalls psykoterapeut. Enligt förhörsprotokollet kom förhöret till stånd eftersom Sture Bergwall under
terapisamtalen hade lämnat uppgifter som Sture Bergwall ansåg var
av betydelse för utredningen. Birgitta Ståhle skulle, enligt önskemål
från Sture Bergwall och Gunnar Lundgren, redogöra för dessa uppgifter. Sture Bergwall skulle endast bekräfta uppgifterna eftersom
han ”inte ånyo förmår att genomgå den ångest det skulle innebära
att på nytt helt med egna ord berätta om händelsen”. De delar av
förhöret som berörde terapisamtalen är borttagna genom så kallad
maskering. Även i de läsbara delarna framgår dock att Birgitta
Ståhle själv ibland redogjorde för eller ställde frågor till Sture
Bergwall om sådant som han hade berättat för henne.
Sture Bergwall berättade bland annat följande. I Konsumbutiken
såg han en kund som han kände igen och som han undvek.
I Jokkmokk träffade han en bekant, JF, som han följde med hem.
Därefter åkte de en tvåsitsig grå Folkvagnspickup till Porjus och
hämtade sprit. Sedan åkte de vidare till Appojaure och begick
morden. JF visste vart han skulle när de åkte till tältplatsen och han
var den som startade det hela. Tältet var ett blått tvåmannatält.
Sture Bergwall berättade att JF använde våld mot paret genom att
lyfta en tung sak. Seppo Penttinen frågade om det var en sten,
varvid Sture Bergwall nickade. Sture Bergwall berättade att stenen
användes mot mannen, någonstans på överdelen av kroppen. JF
slog med stenen men inte så att det blev några skador. Det var JF
som skar i tältduken. Sture Bergwall uppgav att han var inne i tältet
och utdelade hugg. Under hela angreppet högg han totalt mellan
fyra och nio gånger. Kvinnan kom inte ut ur tältet med överkroppen, och han tror att dragkedjan till tältöppningen var stängd.
Nio hugg utdelades mot kvinnan och fem mot mannen.
Av en promemoria daterad den 13 december 1994 framgår att
Seppo Penttinen och Sven-Åke Christianson, docent vid Stockholms universitet och legitimerad psykolog, samtalade över telefon
och att Sven-Åke Christianson då befann sig på Säters sjukhus tillsammans med Sture Bergwall. När de avslutat sitt samtal lämnade
Sven-Åke Christianson över telefonen till Sture Bergwall. Sture
Bergwall berättade för Seppo Penttinen att han och JF hade glömt
kvar den morakniv som JF hade använt på brottsplatsen.
196
SOU 2015:52
Sture Bergwall, vid ett telefonsamtal med Seppo Penttinen ”om
rent allmänt hållna förhållanden”, spontant nämnde bland annat att
han lagt över mycket av sin egen aggressiva handling på medgärningsmannen och menade att han själv hade varit mer aktiv i
gärningsmomentet. Han berättade även att alla knivhugg inte hade
gått igenom tältduken. Vissa hade utdelats direkt mot personerna.
Den 19 december 1994 berättade Sture Bergwall bland annat att
JF inte utdelade så många hugg, om ens något. JF hade en morakniv och han själv en större kniv. Innan de lämnade platsen reste de
ena gaveln på tältet så att det såg uppspänt ut, även om kroppskonturerna fortfarande syntes. Tältet var ungefär två och en halv
meter högt. Mannen i tältet var mörk och nästan i hans egen längd.
[Enligt uppgift är Sture Bergwall cirka 188 centimeter lång.]
Sture Bergwall dagen innan hade ringt till Seppo Penttinen och
berättat att han hade hört på radio att det skulle ha försvunnit en
transistorradio från platsen. Sture Bergwall sade att han egentligen
hade haft ett minne av en radioapparat, men att han trots det inte
tidigare hade kunnat få ur sig den uppgiften.
Den 17 januari 1995 sade Sture Bergwall bland annat att det nog
trots allt fanns uppspända tvättlinor utanför tältet och att han såg
kvinnan i tältöppningen efter det att mannen hade träffats av de
första huggen. På fråga från Seppo Penttinen om det fanns ytterligare någon kniv svarade Sture Bergwall att han tyckte att det var
tre knivar som fanns med i det här. Den tredje kniven beskrev han
sedan som tillhörande Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis och
som ett av mordvapnen. Han berättade att mannen låg på samma
ställe hela tiden medan kvinnan rörde sig runt i tältet och kämpade
i tio minuter. Senare i förhöret beskrev Sture Bergwall hur han även
hade varit inne med överkroppen i tältet och utdelat hugg mot
mannens hals. Efteråt släpptes han av i Messaure och åkte rälsbuss
därifrån till Jokkmokk.
I förhör den 31 januari 1995 berättade Sture Bergwall bland
annat att parets kniv hade ett olackerat handtag i ett ljusare träslag.
Han trodde att det var JF:s kniv som blev kvar på platsen. Sture
Bergwall nämnde att han vid något tillfälle hade träffat en bekant
vid namn KR. Sture Bergwall ritade en skiss av tältet och placerade
197
SOU 2015:52
revan på tältets vänstra sida från öppningen sett. Han markerade att
den inledande attacken hade skett på tältets högra sida.
Den 9 februari 1995 sade Seppo Penttinen till Sture Bergwall att
Sture Bergwall i det första förhöret hade haft lite svårt att bestämma sig för om det var en dam- eller herrcykel som han tog.
Sture Bergwall svarade då att han väl var ganska säker på att det var
en damcykel. [Tre dagar tidigare hade ett förhör hållits med AH,
som berättat att hon den 13 eller 14 juli 1984 blev bestulen på en
grön treväxlad damcykel.]
Sture Bergwall berättade att cykeln togs med på bilresan till
Appojaure och att den hamnade i Messaure. Han berättade att han
träffade en bekant, KR, på muséet i Jokkmokk och att Marinus
Stegehuis och Janny Stegehuis också hade varit närvarande då. Han
och JF hade även pratat med Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis
när han och JF vid 20-tiden kom till Appojaure. Han blev arg på
makarna eftersom han trodde att de felaktigt förnekade att de hade
en son.
Mannen beskrevs återigen som i hans egen längd men kraftigare,
dock med smal kroppsbyggnad. Kvinnan var ganska lång, men
kanske ett huvud kortare än mannen och kraftigt byggd utan att
vara tjock. I förhöret tog Seppo Penttinen upp att Sture Bergwall
tidigare hade pratat om en större reva. Sture Bergwall bekräftade
det och tillade att det var JF som hade åstadkommit den. Seppo
Penttinen sade att han upplevde en liten osäkerhet hos Sture
Bergwall i samband med att Sture Bergwall vid det förra förhöret
skulle placera den större revan på en skiss. ”Ja, den finns.” svarade
Sture Bergwall. Seppo Penttinen frågade då: ”Vad är det som gör
osäkerheten, vilken, vilken, så att säga, sida eller gavel den ska
finnas på?” Sture Bergwall svarade emellertid att han var ganska
säker på att han hade placerat den på rätt sida. Efter det följde en
utläggning av Sture Bergwall som är svår att följa, men som tycks
innebära att det kunde vara tältöppningen i sig som var revan.
Om kvinnans skador berättade Sture Bergwall att han inte
trodde att hon kunde ha fått någon skada på ryggen.
Tältet var jeansfärgat och det kunde möjligen ha funnits ett regnskydd över tältet. När han kom in i tältet kom han mot kvinnans
högra sida och mannen fanns på hennes vänstra sida. Han var säker
på att han inte hade kommit in vid makarnas huvudsida, men däremot kunde han ha kommit in från makarnas fotsida. Efter morden
198
SOU 2015:52
åkte de tillbaka till den man som de tidigare köpt sprit av, för att
byta kläder. De blodiga kläderna lämnade de hos mannen. Han
trodde att cykeln togs med till Messaure, där han och JF skiljdes åt.
Den person han träffade på Konsum hette HL.
Stenen låg inne i tältet och han såg inte mot vilken del av kropparna som stenen användes. Stenen användes nog mot båda makarna
eller i vart fall mot kvinnan. Han såg inte JF inne i tältet och var
ganska säker på att JF inte hade varit inne i tältet och att denne inte
ens hade lyft på tältduken och tittat in.
Seppo Penttinen och Sture Bergwall diskuterade om det vore
bra med ett rekonstruktionsförhör. Sture Bergwall sade att han i så
fall ville ha ett ungefär likadant tält med dockor i, med samma typ
av öppning för att kanske kunna skilja ut om det var en reva eller
om det var öppningen som han hade gått in genom. Skadebilden
och kropparnas placering skulle bli tydligare då, sade han.
Den 21 februari 1995 träffades Seppo Penttinen och Sture
Bergwall för att ”diskutera vissa omständigheter i den pågående
utredningen”. Samtalet kom dock, enligt uppgift i protokollet, att
utvecklas till ett förhör. Förhörsuppgifterna är nedtecknade i referatform. Bengt Eklund, avdelningsföreståndare vid Säters sjukhus,
närvarade som förhörsvittne vid slutet av förhöret.
Sture Bergwall berättade bland annat att han först utdelade cirka
tre knivhugg med en bredbladig jaktkniv mot mannen när denne
låg invid tältväggen. Därefter flyttade han sig mot tältöppningen
och utdelade ett eller två hugg mot kvinnan som då var i en slags
upprättstående ställning. Han sträckte sig sedan över kvinnan och
utdelade ytterligare knivhugg mot mannen, nu med parets kniv,
som troligen träffade axelpartiets baksida. Han högg även mot
mannens hals med parets kniv. Kvinnan rörde sig mer än mannen
varför hennes skador borde vara mer spridda. Han sade även att
han nu hade en bestämd uppfattning om att tältet hade ett slags
regnskydd som markant avvek från tältets egen färg.
Av en promemoria daterad den 3 mars 1995 framgår att
Birgitta Ståhle ringde till Seppo Penttinen och berättade att Sture
Bergwall under terapi hade lämnat uppgifter om de mord som han
sade sig ha begått. Hon berättade att hon hade fört anteckningar
om vad han hade sagt. Enligt promemorian berättade hon sedan, med
Sture Bergwalls medgivande, för Seppo Penttinen vad Sture Bergwall
hade sagt. Anteckningarna som hon förde skulle hon enligt prome-
199
SOU 2015:52
morian lämna till Seppo Penttinen vid ett senare tillfälle. Anteckningarna återfinns dock inte i förundersökningsprotokollet. Av
promemorian framgår att Birgitta Ståhle berättade att Sture Bergwall
uppgett att han och JF hade tagit en kamera och en kameraväska.
Den 3 mars 1995 ringde Seppo Penttinen upp Sture Bergwall
med anledning av Birgitta Ståhles telefonsamtal tidigare samma dag.
Sture Bergwall berättade bland annat att han under terapi kommit
på att de i samband med morden tog en systemkamera. På fråga
från Seppo Penttinen om Sture Bergwall hade läst om att en kamera
hade försvunnit från tältet sade han att han inte hade något minne
av det.
Den 9 mars 1995 berättade Sture Bergwall att han utdelade färre
än sex hugg mot kvinnan utanför tältduken.
Seppo Penttinen frågade vad syftet var med revan. Sture Bergwall
svarade då att han trodde att det var JF:s sätt att demonstrera sin
aggressivitet eller att revan gjordes för att träffa någon av kropparna.
På Seppo Penttinens fråga om avsikten inte var att komma in och
titta i tältet svarade Sture Bergwall nej. Sture Bergwall berättade att
han trodde att han hade låtit bli att läsa om händelsen i tidningarna
efter mordet. Seppo Penttinen frågade om Sture Bergwall hade sett
någon uppgift i pressen om att det funnits en kamera. Sture
Bergwall svarade då att han nu själv hade kontrollerat och läst och
att kameran inte fanns nämnd. På fråga från Gunnar Lundgren om
Sture Bergwall hade sett TV-programmet Efterlyst svarade han att
han inte mindes det, men att det var möjligt.
Av en promemoria daterad den 16 mars 1995 framgår att Sture
Bergwall samma dag hade ringt upp Seppo Penttinen och bland
annat berättat om ett ”spröt” till tältet som var i vägen och som han
hade ryckt upp. Han hade då befunnit sig i ett psykotiskt tillstånd
och uppträtt som fadersgestalten ”Ellington”. Tältduken föll därefter
långsamt ihop. Detta skedde omedelbart innan de första huggen
riktades mot mannen. Han hade dock samtidigt en bestämd känsla
av att tältduken var spänd när de första knivhuggen gick in genom
tältduken.
Den 22 mars 1995 berättade Sture Bergwall bland annat att han
och JF åkte mot Porjus efter morden och besökte en man i en
bostad som han kallade för gammelmansbostaden. Därefter återvände de alla tre till Appojaure. Mannen tog med sig en väska från
200
SOU 2015:52
platsen. Den väskan kastades sedan ut ur bilen. Hans känsla var att
det var denna väska som hade omnämnts i pressen.
Av en promemoria daterad den 25 april 1995 framgår att Sture
Bergwall samma dag hade ringt upp Seppo Penttinen och berättat
om något som vuxit fram under terapin med Birgitta Ståhle. Dessa
uppgifter har dock tagits bort genom så kallad maskering.
Den 17 maj 1995 närvarade även Björn Jonasson som förhörsledare tillsammans med Seppo Penttinen. Seppo Penttinen nämnde
att det strax innan förhöret hade genomförts en fotokonfrontation
vid vilken Sture Bergwall hade pekat ut JF. Seppo Penttinen påpekade att Sture Bergwall tidigare hade berättat att JF var tatuerad
på armarna och frågade om Sture Bergwall kunde säga någonting
om tatueringarna. Sture Bergwall kunde dock inte berätta någonting om motiven på tatueringarna. Anledningen till att han åkte till
Jokkmokk vid tiden för gärningen var att JF hade ringt honom och
ville träffas.
Den 10 juli 1995 genomfördes en rekonstruktion vid mordplatsen. Enligt det protokoll som upprättades med anledning av
rekonstruktionen närvarade, utöver Seppo Penttinen och Sture
Bergwall, även Birgitta Ståhle, Sven-Åke Christianson, kriminalinspektör Thure Nässén och Bengt Eklund. Uppräkningen har visat
sig inte vara fullständig och i vart fall Gunnar Lundgren, Jan Olsson
och Anders Eriksson närvarade också. Inför rekonstruktionen införskaffades tält, bil, packning och annat som funnits på platsen.
Av det protokoll som upprättades med anledning av rekonstruktionen framgår att platsen hade iordningsställts i det närmaste i
samma skick som förhållandena var 1984. Detta uppgavs ha varit
möjligt med hjälp av fotografier från platsen och övrigt utredningsmaterial.
Genomförandet av rekonstruktionen dokumenterades genom
videoinspelning, ljudupptagning samt i det nyss nämnda protokollet. Vi har enbart haft tillgång till videoinspelningen i redigerat
skick. Utskriften från ljudupptagningen är mer omfattande men
inte heller den är helt komplett.
Innan rekonstruktionen påbörjades och förberedelserna med
tältet pågick, framgår det av utskriften från ljudupptagningen att
Sture Bergwall sade att han fick en spontan reaktion på kropparnas
placering och uppgav att angreppet skedde från tältets vänstra långsida, det vill säga tvärtom mot vad han hade sagt innan. Han förkla-
201
SOU 2015:52
rade dock inte närmare vad han menade med detta. Inom parantes
görs i utskriften en förklaring som tycks ha tillkommit efteråt. Där
står att Sture Bergwall i förhör hade beskrivit att angreppet börjat
mot mannen och att det skett från höger sida, men att han nu på
plats lämnade en spontan redogörelse för var angreppet hade startat.
Figuranter som skulle föreställa Marinus Stegehuis och Janny
Stegehuis placerades på den plats de hade legat när man fann dem.
Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis placerades således med
fötterna mot öppningen och huvudena mot norrgaveln. Mannen låg
vid tältets vänstra långsida sett från öppningen och kvinnan till
höger om mannen. Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis inbördes placering var tvärtemot vad Sture Bergwall hade berättat i förhören, men möjligen i överensstämmelse med vad han antytt strax
före rekonstruktionens påbörjande.
Sture Bergwall har vid möte med kommissionen berättat att
Seppo Penttinen och Sven-Åke Christianson, innan rekonstruktionen påbörjades, bland annat berättade för honom hur det hade
sett ut på platsen, hur Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis hade
legat i tältet samt att en viss del av tältduken hade varit uppvikt.
Metoden att lämna information på det sättet ingick, enligt Sture
Bergwall, i Sven-Åke Christiansons ”koncept” för hur en rekonstruktion skulle gå till. Dessa påståenden har dock tillbakavisats av
såväl Seppo Penttinen som Sven-Åke Christianson.
Rekonstruktionen inleddes med att Sture Bergwall gick fram till
figuranten JF. Sture Bergwall sade: ”Nu hugger vi ihjäl de jävlarna”
varefter han aggressivt började hugga kraftigt mot yttertältets vänstra
sida. Han lämnade sedan över kniven till JF och tog sig in i tältet
via tältöppningen genom att dra upp dragkedjorna. Rekonstruktionen och inspelningen avbröts strax därefter på grund av Sture
Bergwalls aggressivitet inne i tältet.
Om detta skeende har Sture Bergwall vid möte med kommissionen berättat att han var så medicinpåverkad att han hade
glömt vad Seppo Penttinen och Sven-Åke Christianson hade berättat om förloppet och att han därför kom att göra på annat sätt.
Under den paus som följde samtalade han dock återigen med både
Seppo Penttinen och Sven-Åke Christianson som påminde honom
om vad de tidigare hade berättat. Även Jan Olsson och Seppo
Penttinen har vid möte med kommissionen berättat att Seppo
Penttinen pratade med Sture Bergwall efter detta första rekonstruk-
202
SOU 2015:52
tionsförsök. Såväl Seppo Penttinen som Sven-Åke Christianson har
uppgett att de inte lämnade några uppgifter till Sture Bergwall om
det faktiska förloppet.
När inspelningen återupptogs förklarade en speakerröst i den
redigerade filmen att Sture Bergwall ville göra om rekonstruktionen
eftersom den inte blev korrekt i början. Skälet till det angavs vara
att han hade upplevt en så stark ångest över att det hela, i det
korrekta fallet, ”skulle ha sett allt för planlagt ut”. När det första
försöket avbröts hade han enligt speakerrösten upprepat: ”Det
stämmer inte, det stämmer inte.”
Vid det andra rekonstruktionsförsöket började Sture Bergwall
med att berätta att han och JF hade lossat på yttertältets markförankringar vid tältets västra och norra sida. Figuranten JF gick då
fram och lossade på yttertältet och vek dessutom upp den nedersta
yttertältduken en bit. Sture Bergwall visade sedan hur han och JF
högg genom innertältets västra långsida nära marken och genom
den norra gaveln. Han ställde sig därefter vid tältöppningen för att
visa hur han tog sig in i tältet. Sture Bergwall sade att han skulle
vilja ta sig in genom öppningen, antingen genom att öppna med
kniv eller genom en öppen ingång. Seppo Penttinen frågade då om
han var osäker på om det verkligen var så, varpå Sture Bergwall
svarade ja. Kort därefter frågade Seppo Penttinen om han visste om
angreppet mot kvinnan skedde från den sidan eller om det skedde
från sidan där revan fanns. Sture Bergwall sade då att han blev
osäker och ändrade sig till att han gick in från revan, det vill säga
från tältets norra sida. Seppo Penttinen föreslog därefter att de
skulle skära upp revan på tältets norra gavel. När Sture Bergwall tog
sig in genom revan tyckte han inte att det stämde med kropparnas
läge, bland annat eftersom mannens huvud kom så nära, och fortsatte att vara tveksam till hur han hade tagit sig in i tältet. Efter att
ha skurit en ny reva längre österut på norrgaveln tog han sig in
därifrån i stället. Han fick dock riva upp tältduken ytterligare för
att komma in med hela kroppen. Inifrån tältet beskrev han hugg
mot kvinnans överkropp, kvinnans buk och hals, mannens hals och
kvinnans bäcken.
Därefter stod han utanför tältet vid den västra långsidan och utdelade ytterligare hugg mot Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis
när tältet hade fallit ihop.
203
SOU 2015:52
Avseende de inledande huggen på mannen, som skett genom tältduken på den västra långsidan nära marken, visade Sture Bergwall på
Seppo Penttinen hur han högg mot magtrakten. Sture Bergwall var
tydlig med att han inte stördes av revbenen.
Sture Bergwall berättade att JF använde en sten mot någon av
Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis genom tältduken. Sture
Bergwall visste inte mot vem stenen hade använts och sade att han
inte såg när det skedde. På uppmaning pekade han trots det ut
ungefär var på tältet stenen hade använts. Seppo Penttinen sade då
att han förmodade, baserat på hur Sture Bergwall pekade, att det var
mannen som träffades av stenen. Sture Bergwall höll med.
På fråga från Anders Eriksson om någon av personerna försökte
försvara sig sade Sture Bergwall att kvinnan, men inte mannen,
försökte försvara sig. Mannen hade rört sin högra arm, men det
uppfattade han inte som en försvarsrörelse.
Seppo Penttinen visade sedan sakerna som fanns i tältet och
frågade Sture Bergwall om de hade ställt upp sakerna rätt och om
Sture Bergwall kände igen dem. Efter ett samtal om tillhörigheterna
avslutades rekonstruktionen på mordplatsen.
Den 11 juli 1995 genomfördes en vallning inom Gällivare polisområde. Protokollet från vallningen saknar en redogörelse för vilka
som närvarade. Av uppgifter i protokollet kan dock utläsas att i
vart fall Birgitta Ståhle och Christer van der Kwast, överåklagare
och förundersökningsledare, närvarade. Enligt Gunnar Lundgrens
egna uppgifter vid möte med kommissionen närvarade även han.
Vid vallningen berättade Sture Bergwall om vad han och JF hade
gjort före och efter morden. Sture Bergwall berättade bland annat
att de hade ätit middag med Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis
vid tältplatsen och att han hade tyckt att kvinnan såg grotesk ut och
därför velat döda henne. Han pekade även bland annat ut ett hus i
Messaure som den ”gammelmansbostad” han tidigare nämnt i förhör.
Den 22 augusti 1995 närvarade Birgitta Ståhle som förhörsvittne.
Claes Borgström, som nu hade förordnats som Sture Bergwalls
offentlige försvarare, närvarade inte. Sture Bergwall informerades
om att polisen hade förhört den man som bodde i det hus i
Messaure som Sture Bergwall vid vallningen hade pekade ut, och att
mannen hade förnekat all inblandning i morden. Sture Bergwall
berättade att han och JF planerade att begå brott för att komma
204
SOU 2015:52
över pengar. Huset i Messaure skulle utgöra deras bas. Det var
möjligt att han cyklade från Gällivare till Jokkmokk efter morden.
7.2.3
Övrig utredning
Utredning avseende misstanken mot JF
Under 1995 genomförde polisen diverse undersökningar och höll
ett flertal förhör med anhöriga och bekanta till JF för att kartlägga
vad han hade gjort vid tiden för mordet. JF hördes av polisen vid
tre tillfällen; i maj, juni och september 1995. Dessutom hölls ett
konfrontationsförhör med både JF och Sture Bergwall den 12 oktober 1995. Efter konfrontationsförhöret ringde JF och lämnade
ytterligare uppgifter till polisen.
I september 1995 kontaktades polisen av JF:s före detta hustru,
som även tidigare hade hörts. Hon berättade att hon under sommaren 1984 möjligen hade tagits in på Södersjukhusets psykiatriska
akutmottagning i Stockholm och att JF hade varit med henne då.
Journalanteckningar från mottagningen inhämtades och inkom till
Rikskriminalpolisen den 26 september 1995. Av journalanteckningarna framgår att hon på kvällen den 13 juli 1984 hade kommit till
akutmottagningen i sällskap med sin pojkvän.
JF förnekade i förhören konsekvent all inblandning i morden
och förnekade även att han kände Sture Bergwall. Efter att under
konfrontationsförhöret ha fått information om uppgiften om besöket vid Södersjukhuset uppgav han att han mycket väl mindes
detta och lämnade även ytterligare detaljer om händelsen.
Under konfrontationsförhöret uppgav Sture Bergwall bland
annat att han och JF hade badat bastu tillsammans, varpå JF frågade
om Sture Bergwall visste vad han hade för tatueringar på ryggen
och ena benet. När Sture Bergwall inte kunde svara konstaterade JF
att motiven var ganska unika och att man inte skulle glömma motiven om man hade sett dem.
Trots att JF förnekade allt samröre med Sture Bergwall vidhöll
Sture Bergwall att JF var hans medgärningsman.
I den sammanfattning av polisutredningen som återfinns i förundersökningsprotokollet står, angående utredningen om JF, att JF
och Sture Bergwall under en period 1972–1973 vistades på Sidsjöns
sjukhus i Sundsvall, dock inte på samma avdelning. Det angavs
205
SOU 2015:52
vidare att ett stort antal förhör och kontroller hade genomförts i
syfte att klarlägga var JF hade vistats vid tiden för morden men att
något totalt klarläggande inte hade gått att uppnå. Varken i denna
sammanfattning eller i den särskilda sammanställning avseende JF
som i december 1995 gavs in till tingsrätten inför huvudförhandlingen redovisades dock att det fanns uppgifter som talade för att
JF hade varit på Södersjukhuset i Stockholm kvällen den 13 juli
1984.
Övriga förhör
I januari 1995 hölls ett polisförhör med AH, som den 16 juli 1984
hade polisanmält att hennes treväxlade damcykel hade blivit stulen
på gatan i centrala Jokkmokk. Cykeln stals troligtvis den 13 eller
14 juli 1984. Cykeln hade fel på växlarna, eventuellt var det tvåans
växel som krånglade. Förhör hölls även med tre män från Stockholm
som hade besökt AH i Jokkmokk den aktuella perioden. Förhören
hölls i syfte att fastställa tiden för cykelstölden.
HL, som hade studerat på Samernas Folkhögskola i Jokkmokk
samtidigt som Sture Bergwall i början av 1970-talet, hördes med
anledning av att Sture Bergwall i förhör uppgett att han sett HL på
Konsum i Jokkmokk. I ett förhör i juli 1995 uppgav HL att han
inte hade något minne av att ha träffat Sture Bergwall den aktuella
tiden, men att det inte var otroligt att han då hade handlat på
Konsum.
KR, som även hon hade studerat på Samernas Folkhögskola i
Jokkmokk samtidigt som Sture Bergwall i början av 1970-talet,
hördes vid ett flertal tillfällen under 1995 med anledning av att
Sture Bergwall i förhör hade uppgett att han träffat henne på
muséet i Jokkmokk. Hon berättade att de hade mött varandra en
sommar på Gällivare tågstation och att det kunde ha varit 1984 eller
1987.
Vid vallningen pekade Sture Bergwall ut ett hus i Messaure. I det
huset bodde enligt Sture Bergwall den man som han och JF hade
besökt och som följde med när de senare återvände till mordplatsen. Förhör hölls med denne man, som förnekade all inblandning i gärningen och dessutom uppgav att han inte kände till vare
sig Sture Bergwall eller JF.
206
SOU 2015:52
Härutöver hölls förhör med personer från citykonditoriet i
Jokkmokk, Folkhögskolan i Jokkmokk och med boende i Messaure.
Teknisk utredning
Fingeravtryck som hade säkrats vid brottsplatsundersökningen på
vissa av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis tillhörigheter jämfördes med Sture Bergwalls och JF:s fingeravtryck, men visade inte
någon överensstämmelse med dessa. Av materialet har vi inte kunnat
utläsa att man i övrigt gjort några DNA-undersökningar eller andra
tekniska utredningar för att bedöma Sture Bergwalls koppling till
morden.
7.2.4
Särskilt om advokaterna, de sakkunniga och vården
Advokaterna
Gunnar Lundgren närvarade vid de flesta förhören med Sture
Bergwall samt vid rekonstruktionen och vallningen. Han närvarade
dock inte vid de tillfällen som Sture Bergwall själv ringde upp
Seppo Penttinen och lämnade uppgifter. Han närvarade inte heller
vid förhöret den 21 februari 1995.
På Sture Bergwalls begäran entledigades Gunnar Lundgren den
31 juli 1995 och Claes Borgström förordnades i stället som Sture
Bergwalls offentlige försvarare.
Vid förhöret den 22 augusti 1995 närvarade inte Claes Borgström.
Claes Borgström närvarade dock vid konfrontationsförhöret med
Sture Bergwall och JF den 12 oktober 1995.
De sakkunniga
Sven-Åke Christianson medverkade under förundersökningen vid
rekonstruktionen och vallningen. Under förundersökningen anlitades han även som rådgivare åt polis och åklagare. För en närmare
redogörelse för vad Sven-Åke Christianson, Christer van der Kwast,
Seppo Penttinen och Sture Bergwall har berättat om Sven-Åke
Christiansons rådgivande roll och om Sven-Åke Christiansons
207
SOU 2015:52
egna kontakter med Sture Bergwall hänvisas till redogörelsen för
Charles Zelmanovits-ärendet, avsnitt 6.2.4.
Anders Eriksson utförde den rättsmedicinska obduktionen av
Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis. Han deltog även vid
rekonstruktionen med Sture Bergwall samt vid den rekonstruktion
på polisstationen i Luleå som genomfördes den 17 mars 1994. Han
upprättade vidare, tillsammans med underläkaren Christina Ekström,
ett rättsmedicinskt utlåtande, se nedan avsnitt 7.3.1.
Vården
Birgitta Ståhle närvarade vid förhöret den 12 december 1994 i syfte
att redogöra för uppgifter som Sture Bergwall hade lämnat under
terapisamtal med henne.
Den 3 mars 1995 ringde Birgitta Ståhle till Seppo Penttinen och
berättade att Sture Bergwall under terapi hade lämnat uppgifter om
de erkända morden. Med Sture Bergwalls medgivande berättade
hon även vad Sture Bergwall hade sagt.
Birgitta Ståhle närvarade vid rekonstruktionen och vallningen
den 10 och 11 juli 1995. Hon närvarade därutöver som förhörsvittne vid förhöret den 22 augusti 1995 och även vid konfrontationsförhöret mellan Sture Bergwall och JF den 12 oktober 1995.
Av protokollet från konfrontationsförhöret framgår dock inte
anledningen till hennes medverkan.
I enlighet med vad som redovisats närmare i redogörelsen för
Charles Zelmanovits-ärendet, se avsnitt 6.2.4, har såväl Birgitta
Ståhle som Christer van der Kwast och Seppo Penttinen vid möten
med kommissionen uppgett att det inte fanns något samröre mellan
brottsutredningen och terapiarbetet och att samtliga var noga med
att upprätthålla skiljelinjen däremellan. Under samma avsnitt framgår vidare att Sture Bergwall vid möte med kommissionen har förmedlat en motsatt uppfattning och berättat att det förelåg ett nära
samarbete och informationsutbyte mellan polis, åklagare och psykoterapeuter.
Av journalanteckningar från Säters sjukhus från den aktuella
tiden framgår bland annat följande. Enligt en journalanteckning
gjord av Birgitta Ståhle den 2 mars 1995 träffades Sture Bergwall
och Birgitta Ståhle för terapisamtal tre gånger i veckan. De fortsatte
208
SOU 2015:52
då arbetet med att ”se de tidigare sammanhangen och hur dessa har
återgestaltats i vuxen ålder”. Birgitta Ståhle beskrev att detta skedde
parallellt med polisförhören. Nya minnen om våld mot vuxna hade
kommit upp och den informationen hade överlämnats till polis och
åklagare för vidare utredning. De bilder och minnesfragment som
kom upp i terapin klarnade enligt Birgitta Ståhle allt mer och
sammanhangen kring morden blev vartefter också tydligare. Senare
i mars 1995 skrev Birgitta Ståhle att en anslagstavla på Sture
Bergwalls rum, som enligt Sture Bergwall själv tydliggjorde var han
befann sig i den terapeutiska processen, hade fotograferats av
Seppo Penttinen eftersom den ansågs vara av polisiär betydelse.
I en journalanteckning från den 12 juli 1995 uppgav Birgitta Ståhle
att Sture Bergwall hade kunnat genomföra första dagen av rekonstruktionen i Gällivare på ett mycket tillfredsställande sätt. Genom
en inledande regression hade han fått kontakt med hela händelsen
och kunde därmed ta fram en hel minnesbild.
Överläkaren Staffan Persson skrev i en journalanteckning från
den 19 juli 1995 att det inte fanns någon annan väg framåt än att
successivt bearbeta allt som skett i samverkan med åklagarmyndigheten. Arbetet skedde enligt Staffan Persson ”givetvis var för sig,
men mot samma mål”. Den 6 september 1995 antecknade psykologen Eva Sivertsson att hon hade haft kontinuerlig kontakt med
Sture Bergwall sedan 1992 när hon arbetade som skötare på dennes
avdelning. Under sommaren 1993, 1994 och 1995 hade hon dessutom haft samtal med Sture Bergwall under Birgitta Ståhles semester.
Hon beskrev att hon var insatt i vad som skedde i den terapeutiska
processen och i polisutredningarna och uppgav sig därför kunna
finnas till hands för Sture Bergwall när Birgitta Ståhle inte var tillgänglig. Sedan november 1994 träffade hon Sture Bergwall en gång
i veckan för samtal.
Enligt en journalanteckning av Birgitta Ståhle från den 13 oktober 1995 fick Sture Bergwall fortsatt terapi tre gånger i veckan.
Långa perioder hade de dessutom daglig kontakt.
209
7.3
7.3.1
SOU 2015:52
Eftersom JF tidigare hade varit medmisstänkt för mordet på Marinus
Stegehuis och Janny Stegehuis hade tingsrätten förordnat en offentlig försvarare för honom. När åklagaren beslutade att lägga ned
åtalet mot honom underrättades tingsrätten om det. Som skäl för
nedläggningsbeslutet angav åklagaren att Sture Bergwalls uppgifter,
mot JF:s bestridande, inte kunde anses utgöra tillräcklig bevisning.
Eftersom det inte heller fanns teknisk bevisning eller annan bevisning kunde brott inte styrkas beträffande JF. Efter att tingsrätten
förelagt JF att yttra sig över beslutet svarade JF att han inte hade
någonting att invända mot att förundersökningen lades ned, men
att han avsåg att stämma Sture Bergwall för falsk angivelse.
Tingsrätten, lagmannen Roland Åkne, inhämtade ett utlåtande
enligt 3 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning
från chefsöverläkaren vid Säters sjukhus, Erik Kall. Utlåtandet
skulle enligt tingsrätten avse huruvida det fanns medicinska förutsättningar att överlämna Sture Bergwall till rättspsykiatrisk vård.
Någon ny rättspsykiatrisk undersökning inhämtades inte av tingsrätten.
Sedan åklagaren begärt att tingsrätten skulle utse en sakkunnig i
psykologi och föreslagit Sven-Åke Christianson, förordnade tingsrätten, lagmannen Roland Åkne, Sven-Åke Christianson att såsom
domstolssakkunnig i psykologi lämna ett utlåtande om Sture
Bergwalls allmänna minnesfunktioner och betingelserna för Sture
Bergwalls utsaga i psykologiskt avseende. Sven-Åke Christianson
inkom med två yttranden till domstolen, dels ”Sakkunnigutlåtande
rörande allmänna minnesfunktioner hos Thomas Quick” av den
2 januari 1996, dels ”Sakkunnigyttrande angående betingelser för
Thomas Quicks utsaga i psykologiskt avseende” av den 2 januari
1996.
Yttrandet om minnesfunktioner är i stort sett identiskt med det
som gavs in inför Charles Zelmanovits-rättegången, se avsnitt 6.3.1,
med tillägget att Sture Bergwall även genom en mängd intervjuer
under 1995 hade visat en mycket god förmåga att minnas tidiga
personliga upplevelser.
210
SOU 2015:52
Innehållet i det andra yttrandet är mer omfattande men liknar i
stora delar det som gavs in inför Charles Zelmanovits-rättegången,
se avsnitt 6.3.1. I sammanfattningen, som är ny, står det följande.
Sammantaget visar forskningen att vi oftast minns centrala, personliga
detaljer från starka känslomässiga upplevelser, dvs det kärnfulla i
händelsen, ofta detaljer som är relaterade till handlingar och personer.
Forskningen visar också att även om man inte minns vad som inträffat
före eller efter en traumatisk händelse är det fullt möjligt att detaljerat
återge en traumatisk upplevelse eller en handling som ett mord. Våldsbrott är starka känsloladdade händelser för gärningsmannen och även
denne minns centrala detaljer, speciellt handlingar som har stark symbolisk, känslomässig innebörd. Den symboliska innebörden av mordet
är ofta kopplad till tidigare traumatiska händelser och berättandet om
dessa upplevelser blir ofta mycket svårt. Även objekt och detaljer som
i sig kan vara neutrala men är kopplade till det mest symboliska kan
vara svåra att berätta om. På grund av det starka känslotillståndet blir
kringomständigheterna svåra att bevara. I mitt yttrande har jag även
diskuterat olika former av falska erkännanden […]. Samtliga former av
falska erkännanden stämmer dåligt in på de betingelser som gäller för
Thomas Quicks erkännande och berättelse angående Appojauremorden.
En knapp vecka före huvudförhandlingen gav åklagaren in ett utlåtande utfärdat den 29 december 1995 av Anders Eriksson och
Christina Ekström. I utlåtandet gjordes en jämförelse mellan de
skador och karaktäristika som Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis
hade uppvisat och de uppgifter som framkommit vid rekonstruktion och förhör med Sture Bergwall. I utlåtandet redovisades inte
vilka förhör som låg till grund för utlåtandet och inte heller hur
läkarna hade tagit del av dessa. I stället hänvisades det till ”de tillgängliga skriftliga och muntligt förmedlade förhörsuppgifterna”.
Christer van der Kwast har vid möte med kommissionen berättat
att han skickade Sture Bergwalls slutliga förhörsuppgifter i uppspaltad form till Anders Eriksson för att fynden skulle jämföras mot de
uppgifterna.
Utlåtandet utmynnade i en bedömning av huruvida de uppgifter
som Sture Bergwall hade lämnat kunde vara riktiga eller inte. Nedan
citeras delar av utlåtandet. Från texten har av läsvänlighetsskäl
tagits bort löpande hänvisningar till skadornas numrering i obduktionsprotokollet.
211
SOU 2015:52
UTLÅTANDE
beträffande mannens skador
att Quicks uppgifter om mannen avseende dels skadornas lokalisation,
dels frånvaron av skador på strupen, dels sårkanalernas riktningar på
överkroppens framsida/sida respektive baksida, dels kroppsläget, överensstämmer väl med fynden vid obduktionen av Marinus Stegehuis;
att Quicks påpekande vid rekonstruktionen att de inledande huggen
mot mannen inte stördes av revben stämmer väl med fynden vid
obduktionen av Marinus Stegehuis (frånsett att det förelåg genomskärning av det sjunde revbenets brosk på höger sida);
att Quicks uppgifter om att mannen gjort avvärjningsrörelser med den
högra armen stämmer väl överens med förekomsten av s k avvärjningsskador på Marinus Stegehuis övre extremiteter, framförallt den högra;
att det, med hänsyn till förekomsten av skärande våld på bålens framsida och den högra övre extremiteten hos Marinus Stegehuis och frånvaron av sådant våld på hans rygg, framstår som sannolikt att de förstnämnda skadorna uppkommit när han varit rörligare – och därmed
tidsmässigt föregått de sistnämnda – vilket överensstämmer med Quicks
uppgifter om tidsordningen hos de skador som tillfogats mannen;
att Quick inte redogjort för två av de skador som påvisats vid obduktionen av Marinus Stegehuis, nämligen en skada i nacken och en skada
i den vänstra handen, men dessa skador täcks ändå delvis av Quicks
redogörelse;
att de skador på mannen som Quick uppger har uppkommit genom
slag med en sten är väl förenliga med Marinus Stegehuis ansiktsskador
och hans trasiga överkäksprotes;
att Quicks beskrivning av mannens utseende m.m. stämmer väl överens med Marinus Stegehuis så när som på kroppslängden;
att Quicks uppgifter om att mannens rörelser var mycket begränsade
kan vara förenliga med Marinus Stegehuis kroppsläge vid anträffandet;
beträffande kvinnan
att Quicks uppgifter om flertalet skador på kvinnan stämmer väl överens med fynden vid obduktionen av Janny Stegehuis;
att skadan på kvinnan i närheten av bukregionen kan vara samma skada
mot kvinnans vänstra höft som Quick uppger att han utdelat genom
att stöta kniven ’i botten’, vilket kan stämma med en skada vid den
vänstra höften på Janny Stegehuis; men Quicks uppgifter om kvinnan
angående dels skador på armarna, dels skador i ansiktet stämmer inte
överens med obduktionsfynden, dock förekom skador på den vänstra
överarmen nära axelpartiet;
att Quicks uppgifter om hugg mot kvinnan i en upprätt ställning kan,
med hänsyn till sårkanalernas riktning, vara förenliga med två skador
på Janny Stegehuis överkropp;
212
SOU 2015:52
att Quicks uppgifter om kvinnans utseende m.m. stämmer, förutom
hårlängden, väl överens med Janny Stegehuis;
att Quicks uppgifter om kvinnans kroppsläge stämmer till största delen
väl överens med Janny Stegehuis kroppsläge, så när som på uppgiften
angående den vänstra armens läge där dock armens läge kan förklaras
av uppgiften om att han dragit kvinnan mot sig;
beträffande mannen och kvinnan
att kropparnas inbördes läge på fyndplatsen överensstämmer med
Quicks uppgifter;
att Quicks uppgifter om fördelningen av antalet hugg på mannen och
kvinnan stämmer överens med obduktionsfynden så tillvida att antalet
skarpkantade skador på Marinus Stegehuis var fler än på Janny Stegehuis,
men med den procentuella fördelningen 56 % respektive 44 %;
att antalet skador på hård kroppsvävnad var fler hos Janny Stegehuis än
hos Marinus Stegehuis, vilket stämmer väl överens med Quicks uppgifter om skadorna på mannen och kvinnan;
att Quicks uppgifter om dels ordningsföljden av huggen mot mannen i
förhållande till huggen mot kvinnan, dels att kvinnan ’kämpade’ mer
än mannen inte går att bedöma med ledning av obduktionsfynden;
beträffande mordvapen
[---]
övrigt
att Quicks uppgift om händelseförloppets varaktighet är sannolik; att
antalet gärningsmän inte kan avgöras utifrån obduktionsfynden.
7.3.2
Huvudförhandlingen
Huvudförhandling i målet hölls vid Gällivare tingsrätt den 9, 10
och 11 januari 1996. Domare vid rättegången var lagmannen Roland
Åkne. Av domen och huvudförhandlingsprotokollet framgår
följande.
Vid huvudförhandlingen hördes, utöver Sture Bergwall, vittnena
KR och HL, Sture Bergwalls tidigare studiekamrater, den kvinna
som bestulits på sin cykel, AH, Seppo Penttinen, Jan Olsson och
kriminalinspektörerna Sture Pettersson och Tony B Johansson.
Som partssakkunnig hördes Anders Eriksson och som domstolssakkunnig Sven-Åke Christianson.
213
SOU 2015:52
Parterna framställde sina yrkanden och Sture Bergwall uppgav
att han erkände gärningarna. Åklagaren Christer van der Kwast
utvecklade sin talan och lämnade först en bakgrundsredogörelse.
I domen finns därefter följande redogörelse för åklagarens sakframställning.
Av vad som därefter framkommit synes Quick ha sammanträffat med
makarna Stegehuis på platsen, därvid de – möjligen tillsammans med
Quick – under kvällen ätit en enklare måltid. Quick har senare gömt
sig i närheten av tältet intill dess att makarna Stegehuis gått och lagt
sig. Han har därefter lossat yttertältets förankringar, lyft upp en del av
yttertältet samt sedan med kniv inlett ett angrepp mot makarna med
början genom att hugga kniven genom duken till det sålunda delvis frilagda innertältet. Marinus Stegehuis har även företett en krosskada i
ansiktet. Två – eventuellt tre – knivar har kommit till användning. En
av dessa knivar – en filékniv tillhörig makarna – återfanns senare
utanför tältet. Knivbladet var avbrutet. I slutskedet har Quick, som
dessförinnan genom en reva tagit sig in i tältet och också där utdelat
knivhugg mot makarna, dragit ner yttertältet så att det kommit att
täcka innertältet. Visst gods medtogs från brottsplatsen, bl.a. två väskor.
Dessa väskor påträffades senare vid Renhagen utefter Vägen Västerut.
En av makarna Stegehuis tillhörig kassettradio påträffades den 27 maj
1985 norr om Vittangi och en kameraväska med kamera och objektiv,
också tillhörande makarna, har sedermera påträffats hos en hälare i
Stockholm. Quick har vid förhör uppgivit att också en annan, av
honom namngiven person – i det följande benämnd JF – skulle ha varit
med honom vid förövandet av ifrågavarande gärningar. Då någon
teknisk bevisning som binder denne person vid gärningen inte föreligger har förundersökning vad gäller nämnde JF lagts ned.
Åklagaren åberopade och föredrog bland annat brottsplatsundersökningsprotokoll, obduktionsprotokoll och dödsbevis samt förevisade väskor, kniv och presenterade undersökningsresultat från
skador och fettfläckar på tältdukarna. Åklagaren föredrog även
diverse bevisning till styrkande av vad Marinus Stegehuis och Janny
Stegehuis hade företagit sig den 11–12 juli 1984, bland annat Janny
Stegehuis dagbok.
Av protokollet framgår att Claes Borgström yttrade sig sakframställningsvis men vad han sade framgår inte av domen.
Vittnesförhör hölls därefter med Sture Pettersson, som redogjorde för hur det såg ut på brottsplatsen och visade fotografier
därifrån.
Sakkunnigförhör hölls med Anders Eriksson, som redogjorde
för skadorna på Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis. I samband
214
SOU 2015:52
med förhöret visade han bland annat bilder från den rekonstruktion
som gjordes på polisstationen i Luleå den 17 mars 1994. Beträffande hans och Christina Ekströms utlåtande beslutade tingsrätten
att det skulle anses upptaget vid huvudförhandlingen utan att det
lästes upp.
Förhör hölls med Sture Bergwall, som berättade väsentligen
följande. Inledningsvis följer ett sammandrag av vad som framgår
av tingsrättens dom.
Han lärde känna KR och HL i början av 1970-talet vid Samernas
folkhögskola i Jokkmokk. Han umgicks då även med en man som
hette JF. Sommaren 1984 åkte han från Falun till Jokkmokk för att
komma i kontakt med någon yngre pojke som han avsåg att döda.
I Jokkmokk försökte han undvika att bli igenkänd. I något skede
tillgrep han en treväxlad damcykel, troligen utanför samemuséet.
Han minns att det var något fel på en av cykelns växlar. Med cykeln
begav han sig strax utanför Jokkmokk och mötte några pojkar.
Han var sedan inne på Domus och såg HL, men lyckades undvika
att träffa honom. På ett café träffade han JF. Han följde med i JF:s
bil till Messaure. De besökte en man och drack sprit. Nästa dag på
eftermiddagen åkte de till tältplatsen, där JF kände till att paret
vistades. Han fick uppfattningen att en av de pojkar han tidigare
hade träffat var parets son. När paret sade att de inte hade någon
son blev han fruktansvärt uppbragd eftersom han uppfattade att
kvinnan förnekade sin son. Sture Bergwall ”förde över” sin ilska till
JF genom att säga att paret satt och pratade illa om honom. Han
gjorde det för att få JF att ”spela med” i det som Sture Bergwall
ville, nämligen att döda paret. Beslutet om dödandet fattade man på
platsen. JF tog bilen till Porjus eller Messaure för att hämta någon
form av skjutvapen. Sture Bergwall blev kvar i närheten. Två
timmar senare kom JF tillbaka. Paret var då inne i tältet. JF hade
inte med sig något skjutvapen men däremot en morakniv. Sture
Bergwall hade en egen kniv som var bredare och större.
Nedan följer ett citat från den fortsatta redogörelsen för Sture
Bergwalls uppgifter i tingsrättens dom.
Han yttrade till JF: ’Jag dödar mannen först – sedan blir det inte några
problem.’ JF ryckte så bort det som höll fast yttertältet och lyfte upp
duken cirka 40 cm så att en del av innertältets duk frilades. Quick
kunde då se en kontur innanför tältduken. Han uppfattade att det var
konturen av mannen, vilken låg så att han hade ena armen mot
innertältets vägg. Quick ställde sig på knä och riktade hugget med
215
SOU 2015:52
kraft under mannens arm mot armvecket. Han kände sig lugn, beslutsam och oövervinnerlig. Han upplevde att det första hugget – utdelat
med hans kniv – trängde djupt in utan att träffa något revben och han
upplevde att redan detta hugg dödade mannen. Han har en minnesbild
av ljudet i samband med träff först genom tältduken och därefter in i
mannen. JF gjorde härefter en reva i tältduken på tältets bakre kortsida. Quick tog sig nu in i tältet genom revan varvid tältet, som inte
längre stod stadigt, rasade ned över honom. Inne i tältet såg han kvinnan i halvsittande ställning. Hon var fruktansvärt rädd. Han högg mot
henne. Hon överlevde de första huggen och i något skede drog han
henne mot sig ett stycke varefter han fortsatte att tilldela henne hugg.
Hans tanke var att förstöra hennes ansikte. Kvinnans slutliga läge blev
att hon kom att ligga mot mannen i en slags fosterställning. Han angrep härefter återigen mannen och tillfogade denne ett hugg i halsen.
Hans avsikt var att skilja huvudet från kroppen. Han kan inte nu förklara varför han inte fullföljde detta förehavande. Härefter sträckte
han sig över mannen och fortsatte att utdela hugg mot kvinnan. Därvid råkade han genom ett ’misshugg’ träffa mannen i ena benet. Han
kan under den tid som han var inne i tältet ha utdelat 10–12 st knivhugg, varav kanske sju mot kvinnan och fem mot mannen. I övrigt har
knivhugg utdelats när han befunnit sig utanför tältet. Han har vid utförandet av ifrågavarande gärningar använt dels sin egen kniv, dels ock
en paret tillhörig kniv, som han fann inne i tältet. Det rörde sig i
förevarande fall även om knivhugg mot mannens och kvinnans huvuden. När han härefter kom ut ur tältet fattade han tag i en tung sten
och slog denna mot den plats på tältduken under vilken mannens
huvud då befann sig. Sedan Quick tagit sig ut ur innertältet drog han
yttertältets duk över innertältet varefter han försökte resa upp tältet. –
Inne i tältet hittade han en kameraväska, innehållande kamera, objektiv
m.m. Tillsammans med JF begav han sig nu till bilen och lämnade
platsen. JF tog därvid med sig två väskor. Dessa slängde Quick sedan
ut från bilen till höger om vägen under färd i riktning mot Porjus. Man
hämtade den man som de tidigare hade besökt i Messaure och återvände till platsen för händelserna. JF visade mannen i fråga vad som
kunde ske. Mannen ’var som tyst och stum’. De lämnade platsen
varvid den nyss nämnda kameraväskan medtogs. Quick blev skjutsad
till Gällivare, där han blev avsläppt. [---] I Gällivare sammanträffade
Quick med KR. Detta skedde troligen på järnvägsstationen i Gällivare.
Hon berättade om någon utställning, som hon hade haft i Stockholm.
Han lämnade sedan Gällivare med tåg. Han hade därefter inte någon
kontakt med JF och eftersom han ville förskjuta det inträffade tog han
aldrig del av den massmediala redovisningen av händelserna vid Appojaure. – Vad han nu berättat är baserat på klara minnesbilder, dock kan
vissa detaljavvikelser förekomma.
Vittnesförhör hölls med KR, som i huvudsak berättade på samma
sätt som i polisförhören.
216
SOU 2015:52
Vittnesförhör hölls med AH, som berättade att hon i Jokkmokk
hade blivit av med sin treväxlade damcykel på vilken tvåans växel
inte gick att använda. Hon anmälde cykeln stulen en knapp vecka
därefter. Åklagaren anmärkte i anslutning till förhöret att cykeln
anmälts stulen den 16 juli 1984.
Vittnesförhör hölls med HL, som berättade att han befann sig i
Jokkmokk vid nu ifrågavarande tid och att det var troligt att han
därvid vid något tillfälle varit inne i Domusaffären.
Vittnesförhör hölls med Seppo Penttinen, till styrkande av hur
Sture Bergwalls uppgifter framkommit under utredningen. Nedan
följer ett citat av delar av redogörelsen för förhöret i tingsrättens
dom.
Det hela inleddes med att Quick hade låtit meddela att han hade börjat
få minnesbilder avseende dessa mord. Quicks sätt att berätta visade sig
vara detsamma som i tidigare mål. Han redogjorde för vissa minnesfragment men under förhörens gång ’öppnades’ händelseförloppet mer
och mer.
Berättelsen var från början ingalunda sammanhängande. Han uppgav
själv att han på grund av sina ångestkänslor måste skydda sitt inre jag
genom att hitta på någonting, som gränsade till sanningen. Redan vid
påföljande förhör korrigerade han emellertid någon tidigare lämnad
uppgift. – Quicks minnesbilder är enligt Penttinens uppfattning klara
och distinkta vad gäller de centrala delarna i en händelse. Däremot är
mera perifera omständigheter, t.ex. resor till och från en plats, tämligen diffusa i hans berättande. [---] Vad gäller platsen för ifrågavarande
gärningar lämnade Quick redan vid förhör den 23 november 1994
uppgifter samt en detaljerad skiss av tältplatsen och av vägen som leder
dit. Han beskrev vidare markförhållanden där tältet stod, befintligheten av en sittplats bestående av stockar samt avståndet mellan sjön,
tältet och makarnas bil. Vidare beskrev han tältet, hur detta var förankrat i marken ävensom att förankringen hade lossats eller ryckts loss
i anslutning till brottet. Han kunde vidare beskriva packning, skor och
sovsäckstäcken ävensom att tältets golv bestod av plast. Vid förhör
den 23 november och den 19 december 1994 omnämnde Quick att
tältduken skars upp och att det uppstod längre revor samt en mindre
reva på den plats, där han högg mot mannen. Beträffande själva
brotten berättade Quick att man hade frilagt innertältsduken varefter
han sett mannens kontur avteckna sig mot tältduken [---]. I ett tidigt
skede – den 12 december 1994 – berättade Quick om en sten, som
dunkades mot mannen och åstadkom en krosskada [---]. Han lämnade
även en beskrivning av makarnas utseende och deras positioner i tältet.
Nu redovisade uppgifter lämnades helt spontant. Enligt Penttinen
finns ingen skiljaktighet mellan det som Quick tidigare – under förundersökningen – slutligt berättat och vad han redovisat vid huvudförhandlingen.
217
SOU 2015:52
Rekonstruktionen den 10 juli 1995 förevisades genom uppspelning
av 16 utvalda sekvenser från videoinspelningen. Samtidigt presenterades en fotobilaga med stillbilder från rekonstruktionsfilmen. Av
en ingiven handling framgår vilka sekvenser från filmen som visades. Det första rekonstruktionsförsöket som avbröts finns inte med
bland dessa sekvenser och tycks därför inte ha visats för rätten.
Det framgår inte av materialet att tingsrätten informerades om
förutsättningarna för rekonstruktionen, det vill säga att tält, figuranter och diverse detaljer hade placerats utan direkta instruktioner
från Sture Bergwall. I domen har tingsrätten antecknat att Sture
Bergwall vid rekonstruktionen korrigerade sina tidigare under förundersökningen lämnade uppgifter om makarnas läge i tältet.
Sakkunnigförhör hölls med Sven-Åke Christianson. Rätten
beslutade att Sven-Åke Christiansons utlåtanden skulle anses upptagna vid huvudförhandlingen utan att de lästes upp. Sven-Åke
Christianson uppgav bland annat att minnet fungerar annorlunda
när det gäller traumatiska, starka känslomässiga upplevelser. Den
omständigheten att man tenderar att hålla obehagliga händelser
ifrån sig gör att händelserna isoleras. Det finns därför få kontaktvägar till minnena. Ett sätt att återskapa kontaktvägarna är att rekonstruera det yttre sammanhanget. Det man bäst kommer ihåg är
centrala detaljer och handlingar. Däremot minns man inte speciellt
bra sådana händelser och skeenden som inträffat före eller efter en
traumatisk händelse. Mer perifera detaljer som tidpunkter, avstånd,
höger eller vänster faller ofta i glömska.
Vittnesförhör hölls med Jan Olsson. I samband med vittnesförhöret förevisade Jan Olsson och Anders Eriksson de 16 filmsekvenserna från rekonstruktionen en gång till, och i anslutning till
det även fotografier på overhead. Jan Olsson uppgav i förhöret att
det i allt väsentligt förelåg överensstämmelse mellan å ena sidan
Sture Bergwalls agerande och dennes uppgifter vid rekonstruktionen och å andra sidan de faktiska förhållanden som brottsplatsundersökningen utvisade. Han anmärkte även att det var förvånansvärt att Sture Bergwall hade kunnat minnas så många detaljer
om händelserna. Anders Eriksson har vid möte med kommissionen
uppgett att han och Jan Olsson för rätten även visade en film som
de klippt ihop med rekonstruktionsmaterial, kriminaltekniska fynd
och obduktionsfynd. Varken den eller de overheadbilder som visades har återfunnits i tingsrättens akt.
218
SOU 2015:52
Vittnesförhör hölls med Tony B Johansson till utvisande av
Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis färdsträckor.
Christer van der Kwast har vid möte med kommissionen berättat att han även förde bevisning om vilka media och tidningar
som Sture Bergwall hade tillgång till. Detta framgår dock inte av
dokumentationen från huvudförhandlingen och något sådant material
har inte heller återfunnits i tingsrättens akt.
Sture Bergwall hördes om sina levnadsomständigheter. Bakom
stängda dörrar föredrogs rättspsykiatriska utlåtanden av Marianne
Kristiansson den 25 mars 1991 och av Otto Brundin den 16 mars
1970. Därefter föredrogs utlåtandet av Erik Kall, som tingsrätten,
enligt 3 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning,
inhämtat för bedömning av huruvida det fanns förutsättningar för
att överlämna Sture Bergwall till rättspsykiatrisk vård. Erik Kall
uttalade bland annat att Sture Bergwall bedömdes lida av en allvarlig
psykisk störning vid såväl tiden för utlåtandet som vid tiden för den
aktuella gärningen och att det fanns medicinska förutsättningar för
att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård.
I samband med resningsprocessen har det framkommit att det,
samtidigt som huvudförhandlingen pågick, till tingsrätten inkom
en skrift av Nils Wiklund, legitimerad psykolog, docent i rättspsykologi och specialist i klinisk psykologi. Nils Wiklund skrev att
han önskade fästa tingsrättens uppmärksamhet på de risker som
fanns med falska minnesbilder framkallade genom terapisamtal och
beskrev detta närmare. Om det förelåg risk för terapiframkallade
minnesbilder ansåg Nils Wiklund att utsagorna borde underkastas
sakkunniggranskning av psykolog med vittnespsykologisk universitetsutbildning för granskning av utsagornas uppkomstbetingelser.
Detta utlåtande återfinns inte i tingsrättens akt och det är inte
heller upptaget i tingsrättens dagboksblad eller huvudförhandlingsprotokoll.
219
7.3.3
SOU 2015:52
Gällivare tingsrätts dom
Tingsrätten, lagmannen Roland Åkne och tre nämndemän, meddelade dom den 25 januari 1996. Under rubriken ”Tingsrättens
överväganden” redovisade tingsrätten skälen för den fällande domen.
Tingsrätten konstaterade först att Sture Bergwall hade erkänt
gärningarna, men att det inte var tillräckligt för en fällande dom.
Tingsrätten konstaterade även att den endast hade att pröva om
gärningsmannen var identisk med Sture Bergwall, eftersom förundersökningen mot JF hade lagts ned.
Tingsrätten ansåg att det genom vittnena AH:s och HL:s uppgifter var bekräftat att Sture Bergwall hade vistats i Jokkmokk i
tiden strax före brotten begicks.
Tingsrätten skrev därefter följande.
[…] kan till en början konstateras att ingenting framkommit som kan
ge stöd för antagande att Quicks under förundersökningen lämnade
uppgifter skulle grunda sig på information utifrån. Likväl har Quick
enligt Penttinens vittnesmål redan den 23 november 1994 och således
långt i tiden före den rekonstruktion som sedermera verkställdes vid
Appojaure kunnat upprätta en detaljerad skiss av tältplatsen, vägen till
denna samt lämna uppgifter om tältets utseende och dess förankring i
marken, hur förankringen lossats ävensom en hel del andra detaljer.
Vid senare förhörstillfällen har Quick, enligt Penttinen, spontant lämnat uppgifter om tillvägagångssätt vid gärningarnas förövande och
skadebilden samt det sätt på vilken Marinus Stegehuis åsamkades den
av rättsläkaren konstaterade krosskadan i ansiktet. Quick har därefter,
såväl vid den verkställda rekonstruktionen och vid huvudförhandlingen i
allt väsentligt vidhållit sina tidigare lämnade uppgifter.
Utöver det nu redovisade må beaktas att Quick, såvitt framkommit
genom Jan Olssons vittnesmål, vid förhör och rekonstruktionen kunnat lämna uppgifter, som i alla väsentliga delar stämmer överens med
de fynd och iakttagelser som gjordes vid brottsplatsundersökning och
som, enligt vad som får anses utrett, till stora delar inte varit kända för
allmänheten.
Redan det nu anförda utgör därför ett mycket starkt stöd för riktigheten av Quicks uppgifter inte bara att han befunnit sig på brottsplatsen vid ifrågavarande tillfälle utan även att han förövat de gärningar
som avses med åtalet.
Till det nu redovisade kommer att de uppgifter, som Quick vid förhör och rekonstruktion lämnat rörande makarna Stegehuis skador, enligt Anders Eriksson till alla delar överensstämmer med den skadebild
som Janny Stegehuis uppvisade vid obduktionen samt att Quick också
beträffande Marinus Stegehuis förmått förklara samtliga skador så när
som på en skada på vänster hand och en nackskada.
220
SOU 2015:52
Slutligen må i sammanhanget beaktas vad Christianson uppgivit om
Quicks minnesfunktioner samt sin uppfattning därom, att ingenting
framkommit som ger stöd för att det från Quicks sida skulle föreligga
ett falskt erkännande.
På grund av det nu anförda finner tingsrätten att det är ställt utom
varje rimligt tvivel att Quick begått nu ifrågavarande gärningar. Omständigheterna vid förövande av brotten har varit sådana att dessa är
att bedöma som mord.
vård med särskild utskrivningsprövning och biföll dödsbonas skadeståndsyrkanden.
Som bilaga till domen bifogades Anders Erikssons och Christina
Ekströms utlåtande.
7.4
Resningsprocessen
7.4.1
Inledning
om erkända mord för vilka åtal ännu inte hade väckts. Han var
fortsatt intagen på Säters sjukhus för rättspsykiatrisk vård men avböjde ytterligare terapisamtal. Den tid som följde har Sture Bergwall
själv valt att kalla för ”de sju tysta åren”.
221
7.4.2
SOU 2015:52
Åklagarens resningsansökan
Den 18 juni 2012 gav chefsåklagare Kristian Augustsson vid Riksenheten för polismål in en ansökan om resning till Hovrätten för
Övre Norrland. Han yrkade att hovrätten skulle bevilja resning av
Gällivare tingsrätts dom till förmån för Sture Bergwall och förordna att målet skulle tas upp på nytt av Gällivare tingsrätt.
Som grund för resningsansökningen anförde han att Sture
Bergwall hade återtagit sitt erkännande och förklarat att han var
oskyldig. Han angav att det återtagna erkännandet fick stöd av
sådana nya omständigheter och bevis som till följd av särskilda omständigheter var ägnade att framkalla tvivelsmål om Sture Bergwalls
skuld till brotten.
I resningsansökningen anfördes sammanfattningsvis följande.
De uppgifter som lämnades i tingsrätten gav inte en korrekt bild av
hur berättelserna hade lämnats under förundersökningen. Under
förundersökningen lämnade Sture Bergwall ett flertal oriktiga och
ibland motstridiga uppgifter rörande centrala förhållanden. Om
Sture Bergwalls olika uppgifter i sin helhet hade varit kända för
tingsrätten hade detta kunnat påverka tingsrättens bedömning av
tillförlitligheten av Sture Bergwalls uppgifter. Detsamma gällde för
uppgifterna om vad som varit känt för allmänheten och om Sture
Bergwalls möjlighet att ta del av publicerat material. De nya omständigheter och bevis som åberopas i resningsansökan har inte
tidigare förebringats. Hade så varit fallet hade Sture Bergwall troligen frikänts. I vart fall innebar det åberopade, i förening med det
återtagna erkännandet, att det reste sådana tvivel i skuldfrågan att
det under alla omständigheter förelåg synnerliga skäl att pröva
målet på nytt.
Ett stort antal exempel lades fram på omständigheter från förundersökningen som, enligt åklagaren, felaktigt inte hade redovisats för tingsrätten.
Ytterligare kritik som framfördes var att tingsrätten inte hade
informerats om resultatet av den polisutredning som gjorts i tiden
före Sture Bergwalls erkännande. Vidare anfördes att tingsrätten
inte fått del av sammanställningen över vad som publicerats i massmedia om morden och inte heller informerats om Sture Bergwalls
tillgång till och intresse för medierapporteringen.
222
SOU 2015:52
I resningsansökan påtalades även tveksamheter om tidpunkten
för cykeltillgreppet och att påståendet om att Sture Bergwall mött
KR när han skulle ta tåget från Gällivare till Falun var oförenligt
med att cykeln hade återfunnits i Jokkmokk. Omfattande bevisning åberopades.
7.4.3
Sture Bergwalls yttrande
Den 16 november 2012 inkom Sture Bergwall genom ombudet
advokaten Thomas Olsson med ett yttrande, en så kallad förklaring, till resningsansökan. Han anslöt sig till yrkandet om resning
och yrkade för egen del att åtalet skulle ogillas och det enskilda
anspråket lämnas utan bifall och i andra hand att målet skulle tas
upp på nytt i Gällivare tingsrätt.
Sture Bergwall anslöt sig till de grunder som åklagaren hade
åberopat, men lyfte därutöver fram ytterligare omständigheter från
förundersökningen som inte hade presenterats för tingsrätten.
I förklaringen redogjordes också för att erkännandena i huvudsak uppkommit som en följd av den terapi och medicinering Sture
Bergwall fått på Säters sjukhus. Även Sture Bergwall åberopade
omfattande bevisning.
7.4.4
Hovrättens för Övre Norrland beslut
Den 1 februari 2013 beviljade Hovrätten för Övre Norrland, hovrättspresidenten Margareta Bergström samt hovrättsråden Susanne
Möller och Tom Madell, resning i såväl ansvarsdelen som skadeståndsdelen och förordnade att målet skulle tas upp på nytt av
Gällivare tingsrätt. Som skäl för beslutet anförde hovrätten bland
annat följande.
I sina överväganden konstaterade Gällivare tingsrätt först att Sture
Bergwall erkänt gärningarna. Tingsrättens bevisvärdering, såsom den
återges i domen, byggde till stor del på hans egna uppgifter och erkännandet vid huvudförhandlingen. Det fanns också viss stödbevisning i
form av vittnesiakttagelser och rättsmedicinska utlåtanden.
Den omständigheten att Sture Bergwall erkände gärningen vid huvudförhandlingen måste ha påverkat hur utredningsmaterialet presenterades under huvudförhandlingen. I resningsärendet framgår att vissa delar
av utredningsmaterialet, som i belysning av att han nu förnekar gär-
223
SOU 2015:52
ningen kan bedömas vara relevant, inte förebringades under huvudförhandlingen.
Av förhör och annan utredning under förundersökningen framgår
att Sture Bergwall inledningsvis och senare lämnade olika, felaktiga och
sinsemellan motstridiga uppgifter om händelseförloppet. Det framgår
också att uppgifter om morden publicerades i olika media och att Sture
Bergwall hade möjlighet att ta del av sådana uppgifter.
Från förhöret i tingsrätten med Seppo Penttinen har bl.a. refererats
att han berättat att Sture Bergwalls minnesbilder växte fram under förundersökningen, att Sture Bergwall inte från början berättade sammanhängande samt vid efterföljande förhör korrigerade någon tidigare
lämnad uppgift. Enligt Seppo Penttinens redovisade uppfattning var
Sture Bergwalls minnesbilder dock klara och distinkta vad gäller de
centrala delarna i en händelse. Däremot var mera perifera omständigheter, exempelvis avseende resor till och från en plats, tämligen diffusa
i Sture Bergwalls berättelser. Tingsrätten antecknade att uppgifterna
lämnades spontant och att det enligt Seppo Penttinen inte fanns någon
skillnad mellan det som Sture Bergwall berättade under förundersökningen och vid huvudförhandlingen.
Det framgår inte av domen att Sture Bergwalls inledningsvis och
under utredningens gång lämnade felaktiga eller förändrade uppgifter
redovisades för tingsrätten på sådant sätt att rätten hade möjlighet att
beakta hur dessa utvecklats och förändrats under utredningens gång.
Om Sture Bergwalls olika uppgifter i större utsträckning hade varit
kända för tingsrätten, hade detta kunnat påverka tingsrättens bedömning av tillförlitligheten av de uppgifter Sture Bergwall lämnade. Detsamma gäller för uppgifterna om att Sture Bergwalls mentala och intellektuella förmåga kan ha varit kraftigt nedsatt till följd av den suggestiva terapiformen i kombination med tilldelning av narkotiska läkemedel.
Av det rättspsykiatriska utlåtandet av den 31 mars 2009 1 framgår att
risken för falska erkännanden är förhöjd hos en person som under
påverkan av de aktuella preparaten genomgår en suggestiv psykoterapi
vars syfte är att väcka bortträngda minnen, i synnerhet om de genomförs hos en sårbar tvångsvårdad person som lider av en allvarlig psykisk störning. Vidare framhålls att bensodiazepiner är kända för att
[ge] psykiska biverkningar i form av depersonalisation, förvirring och
hallucinationer.
Sture Bergwall dömdes under åren 1994–2001 vid sex tillfällen för
totalt åtta mord. Efter ansökan från Sture Bergwall har resning hittills
beviljats i fyra fall […]. I dessa fall har de mot Sture Bergwall inledda
förundersökningarna lagts ned. Detta förhållande äger viss relevans för
trovärdigheten av Sture Bergwalls uppgifter allmänt sett.
1
Det utlåtande som här avses är ett utlåtande av Anna Dåderman, docent i psykologi vid
Stockholms universitet, se avsnitt 3.3.2, 4.4.1 och 4.5.1. Utlåtandet gavs in av Sture Bergwall
under resningsprocessen.
224
SOU 2015:52
För det fall att det som nu har framkommit i resningsärendet och
här har redovisats hade varit känt för tingsrätten, är det sannolikt att
det inte skulle ha förelegat tillräcklig bevisning för att fälla Sture
Bergwall till ansvar för brotten. Resning bör därför beviljas i ansvarsdelen. Med hänsyn till att saken inte kan anses vara uppenbar ska målet
återupptas i tingsrätt.
Hovrätten bedömde det därefter som sannolikt att utgången i
skadeståndsdelen skulle ha blivit en annan om de nya omständigheterna som låg till grund för resningen i ansvarsdelen hade lagts
fram i den tidigare rättegången. Resning beviljades därför även i
skadeståndsdelen.
7.5
Gällivare tingsrätts frikännande dom
åtalet mot Sture Bergwall eftersom det saknades tillräckliga skäl för
att Sture Bergwall hade begått de åtalade gärningarna. På grund
därav yrkade Sture Bergwall att tingsrätten skulle meddela en frikännande dom. Åklagaren förklarade att han inte hade någon erinran mot att frikännande dom meddelades. Dödsbona efter Marinus
Stegehuis och Janny Stegehuis bereddes tillfälle att yttra sig.
I dom den 25 juli 2013 meddelade tingsrätten, rådmannen Niklas
Lind, att åtalet ogillades och att dödsbonas skadeståndstalan avskrevs från vidare handläggning. Som skäl anförde tingsrätten att
eftersom åklagaren hade lagt ned åtalet, dödsbona efter Marinus
Stegehuis och Janny Stegehuis inte hade övertagit åtalet och då
Sture Bergwall hade yrkat frikännande dom, skulle frikännande
dom meddelas. Eftersom ingen av parterna hade yrkat att talan om
de enskilda anspråken skulle handläggas som särskilda mål i den för
tvistemål stadgade ordningen, ansågs målsägandenas talan förfallen.
7.6
7.6.1
Förhörsledaren Seppo Penttinen har i huvudsak ställt frågor på ett
öppet sätt utan allt för många ledande frågor. Vid vissa tillfällen har
han dock under förhören kommit att ge Sture Bergwall en ny upp-
225
SOU 2015:52
gift eller en fingervisning om att något Sture Bergwall sagt tidigare
varit fel. Detta tycks sedan ha föranlett Sture Bergwall att antingen
omedelbart därefter, eller vid ett senare tillfälle, anpassa sin berättelse. Som exempel på sådan informationsöverföring kan nämnas
följande.
När Seppo Penttinen påstod att Sture Bergwall hade varit osäker
på om han tagit en herr- eller damcykel, ändrade sig Sture Bergwall
och sade att han tagit en damcykel. Någon tvekan hos Sture Bergwall
när han berättade om herrcykeln kan dock inte utläsas av förhöret.
När Sture Bergwall berättade att de använt våld mot paret genom
att lyfta en tung sak, frågade Seppo Penttinen om det var en sten,
varvid Sture Bergwall nickade. Han höll därefter fast vid att det var
en sten som de hade använt. När Sture Bergwall berättade att han,
av skäl som han inte kunde förklara, hade skurit upp längre revor i
tältduken fick han frågan om avsikten var att komma in och titta i
tältet. Sture Bergwall nekade först till det, men kom senare att
berätta att han hade gått in i tältet genom en reva. När Seppo
Penttinen sade att han upplevt en osäkerhet hos Sture Bergwall när
denne vid ett tidigare tillfälle hade placerat tältduksrevan på en
skiss, bekräftade Sture Bergwall den osäkerheten. Sture Bergwall
kom senare att ändra uppgiften om revans placering. När Seppo
Penttinen frågade Sture Bergwall om han kände någon som hette
JLAF (det vill säga JF) svarade Sture Bergwall inte annat än att han
trodde att han hade träffat honom. I nästa förhör uppgav dock
Sture Bergwall att denne var hans medgärningsman.
En ytterligare iakttagelse avseende förhören är att Sture Bergwall
vid många tillfällen lämnade både felaktiga och sinsemellan motstridiga uppgifter utan att i tillräcklig utsträckning konfronteras med
det. Seppo Penttinen tycks i stället ha fokuserat på, och hållit fast
vid, de uppgifter som kom att bli rätt. Dessa uppgifter har Seppo
Penttinen sedan valt att återkomma till och ställa ytterligare frågor
om. Det förefaller inte som att Sture Bergwall i tillräcklig mån
behövde förklara varför han tidigare hade lämnat andra uppgifter
som stämde mindre väl.
En anledning till det kan ha varit att Sture Bergwall under
brottsutredningarna förmedlade att han hade svårt att minnas och
berätta om morden och att han i vissa fall medvetet sade fel för att
”tygla sin ångest”. Sådana felaktiga uppgifter kallade han för ”medvetna avvikelser”, se avsnitt 13.1 och 13.2.2. Att Sture Bergwall
226
SOU 2015:52
medvetet lämnade felaktiga uppgifter under förundersökningen
uppgav även Seppo Penttinen när han hördes under huvudförhandlingen, se avsnitt 7.3.2.
del av vad som rapporterades om fallet i massmedia, i högre grad än
vad som tycks ha varit fallet ha påverkat åklagarens bedömning av
vilken tilltro man kunde ha till Sture Bergwalls uppgifter.
dessutom Seppo Penttinen, enligt Sture Bergwall, vid några tillfällen
uppgifter till Sture Bergwall om gjorda fynd eller andra faktiska
omständigheter som Sture Bergwall inte tidigare hade berättat om.
Enligt Sture Bergwall hände det även att Seppo Penttinen förmedlade sådana uppgifter till Birgitta Ståhle för att Sture Bergwall i
terapin skulle kunna bearbeta uppgifterna där. Sture Bergwall har
uppgett att hans uppfattning är att Seppo Penttinen i grunden ville
väl och att Seppo Penttinen agerade i enlighet med Sven-Åke
Christiansons instruktioner för hur utredningsarbetet skulle gå till.
Såväl Seppo Penttinen som Birgitta Ståhle har dock tillbakavisat
påståendet att Seppo Penttinen förmedlade uppgifter och Sven-Åke
Christianson har uppgett att han inte gav några sådana instruktioner.
227
7.6.2
SOU 2015:52
Rekonstruktionen den 10 juli 1995
Inför rekonstruktionen på brottsplatsen placerades tält, bil, figuranter och diverse utrustning helt i överensstämmelse med hur det
faktiskt hade sett ut på brottsplatsen när Marinus Stegehuis och
Janny Stegehuis hittades. Denna metod kan ifrågasättas eftersom
en rekonstruktion är till just för att pröva den misstänktes uppgifter mot resultatet av brottsplatsundersökningen, se avsnitt 3.2.1.
Särskilt olämplig blir metoden i en situation som denna, det vill
säga när en person har erkänt ett allvarligt brott och det saknas
teknisk bevisning och vittnesuppgifter som stöder erkännandet.
Genom rekonstruktionsmetoden fick Sture Bergwall klarhet i hur
tältet såg ut och var placerat, hur Marinus Stegehuis och Janny
Stegehuis hade legat i tältet, vilka tillhörigheter de haft och hur
tillhörigheterna sett ut.
Jan Olsson, som var med vid rekonstruktionen, har vid möte
med kommissionen berättat att han upplevde förfarandet som helt
obegripligt och att det dessutom var tvärtemot rikspolisstyrelsens
instruktioner.
Vid ett tillfälle under rekonstruktionen gav Seppo Penttinen
medvetet eller omedvetet Sture Bergwall en fingervisning om hur
gärningsmannen sannolikt hade betett sig. Detta inträffade vid det
andra rekonstruktionsförsöket när Sture Bergwall ställde sig vid
tältöppningen för att visa hur han tog sig in i tältet. Sture Bergwall
sade att han skulle vilja ta sig in genom öppningen, antingen genom
att öppna med kniv eller genom en öppen ingång. Seppo Penttinen
frågade då om han var osäker på om det verkligen var så, varpå
Sture Bergwall svarade ja. Kort därefter frågade Seppo Penttinen
om Sture Bergwall visste om angreppet mot kvinnan skedde från
den sidan där tältöppningen var eller om det skedde från den motsatta sidan (där revan fanns). Sture Bergwall sade då att han blev
osäker och ändrade sig sedan till att han gick in genom revan, det
vill säga från tältets norra sida. Att Sture Bergwall ändrade sig på
detta sätt blev avgörande för att hans uppgifter skulle kunna anses
stämma med vad brottsplatsundersökningen hade visat.
I övrigt tycks rekonstruktionen i huvudsak ha genomförts väl.
Seppo Penttinen har varit till synes avvaktande och följsam i förhållande till hur Sture Bergwall agerade och berättade. Det ska dock
tilläggas att rekonstruktionsfilmen inte utvisar allt som hände under
228
SOU 2015:52
rekonstruktionen. Den ljud- och bildinspelning som finns i tingsrättens akt är klippt, bland annat mellan det första och det andra
rekonstruktionsförsöket. Vad som skedde i tiden däremellan saknar
vi därför kännedom om. Jan Olsson, Sture Bergwall och Seppo
Penttinen har vid möte med kommissionen berättat att Seppo
Penttinen under den paus som uppstod talade med Sture Bergwall.
Enligt Sture Bergwall var även Sven-Åke Christianson med vid
detta tillfälle. Sture Bergwalls uppgift om att han, dels under detta
samtal men även vid ett tidigare tillfälle, fick information som
hjälpte honom i det fortsatta agerandet har dock tillbakavisats av
såväl Seppo Penttinen som Sven-Åke Christianson.
I enlighet med vad Jan Olsson har berättat vid möte med kommissionen ansåg han att det andra rekonstruktionsförsöket stämde
allt för väl med hans egen rapport om hur det hade kunnat gå till
för att vara helt trovärdig.
7.6.3
Den information som vi har om vad som framkom under huvudförhandlingen baseras i huvudsak på vad som har antecknats i
tingsrättens dom och huvudförhandlingsprotokoll. Vi har därtill
fått viss information vid våra möten med de olika aktörerna. Såväl
Christer van der Kwast som Claes Borgström och Seppo Penttinen
har vid kommissionens möten med dem påtalat att mycket kom
fram vid huvudförhandlingarna som inte kan utläsas av tingsrättens
dom och protokoll. Christer van der Kwast har dessutom varit av
uppfattningen att domstolarna inte tillräckligt väl har redogjort i
domarna för alla omständigheter som lades fram. Även om så varit
fallet kan vi vid en genomgång av materialet inte dra någon annan
slutsats än att tingsrätten fick en bristfällig och ensidig information
om vad som förekommit under förundersökningen. Tingsrätten
tycks inte heller i tillräcklig omfattning ha informerats om att det
funnits uppgifter i förundersökningen som talade mot Sture Bergwall
som gärningsman. Information som hade kunnat få betydelse för
tingsrättens bedömning av Sture Bergwalls skuld har med andra
ord, i strid mot objektivitetsprincipen, inte förmedlats vid huvudförhandlingen.
229
SOU 2015:52
Som exempel på uppgifter som sannolikt bidragit till att ge
domstolen en felaktig bedömningsgrund kan nämnas följande.
Seppo Penttinen berättade i förhöret att Sture Bergwalls minnesbilder hade varit klara och distinkta vad gällde de centrala delarna av
händelseförloppet, trots att så inte kunde sägas ha varit fallet.
Seppo Penttinen berättade även att Sture Bergwall hade gjort en
skiss och platsbeskrivning under förhöret den 23 november 1994.
Han tycks dock inte ha berättat att skissen och beskrivningen i
många avseenden inte stämde med de faktiska förhållandena. Seppo
Penttinen berättade vidare att Sture Bergwall hade lämnat en beskrivning av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis utseende och
position i tältet. Han berättade dock inte att beskrivningen av
makarnas utseende påtagligt skiljde sig från hur de faktiskt hade
sett ut.
I motsats till vad Seppo Penttinen uppgav vid huvudförhandlingen beskrev Sture Bergwall inte inledningsvis att tältets förankring hade lossats eller ryckts loss i anslutning till brottet, utan
tvärtom att han inte hade gjort någon observation av att några
fästen hade lossnat.
Som ytterligare exempel på uppgifter som borde ha kommit till
tingsrättens kännedom kan nämnas följande. Sture Bergwalls berättelser om morden uppkom inte spontant, utan som en följd av
att en journalist hade frågat honom om det pågick någon förundersökning mot honom angående morden. Sture Bergwall berättade inte
självmant att tillhygget var en sten, och var inte heller konsekvent i
mot vem stenen hade använts. Tingsrätten tycks inte heller ha fått
kännedom om att Sture Bergwall ända fram till huvudförhandlingen hade uppgett att det var JF och inte han själv som hade
använt stenen. Under hela förundersökningen sade Sture Bergwall
att Janny Stegehuis, men inte Marinus Stegehuis, hade försökt
försvara sig, något som inte stämde med att det endast var Marinus
Stegehuis som hade avvärjningsskador. Sture Bergwall hade dessutom ändrat sig beträffande många detaljer under förhörens gång,
exempelvis om huruvida han stal en damcykel eller en herrcykel,
var revan i tältduken var placerad, hur han tog sig till och från
Appojaure, om han hade någon medgärningsman eller inte och om
han gick in i tältet genom revan eller genom tältöppningen.
Tingsrätten verkar inte heller ha fått kännedom om att Sture
Bergwall, vid det första rekonstruktionsförsöket, hade agerat helt
230
SOU 2015:52
annorlunda än vid det andra rekonstruktionsförsöket. Slutligen
framgår det inte att tingsrätten fick veta att fingeravtryck som hade
säkrats på bland annat den upphittade kassettbandspelaren och den
upphittade väskan inte överensstämde med vare sig Sture Bergwalls
eller JF:s fingeravtryck.
Till detta kommer att Jan Olsson vid möte med kommissionen
har berättat att han och en kollega under utredningens gång upprättade ett tilläggsprotokoll angående den soppåse som stod upp i
tältet när den inledande brottsplatsundersökningen gjordes. Det
faktum att soppåsen inte hade vält när Marinus Stegehuis och
Janny Stegehuis knivhöggs talade enligt dem för att gärningsmannen aldrig hade varit inne i tältet, tvärtemot vad Sture Bergwall
berättade. Den slutsatsen presenterades i tilläggsprotokollet. Tilläggsprotokollet finns dock inte nämnt i vare sig domen eller huvudförhandlingsprotokollet. Tilläggsprotokollet har inte heller återfunnits
i förundersökningsmaterialet.
Enligt vad som kan utläsas av materialet synes JF:s närmare inställning till anklagelserna samt uppgiften om att han under kvällen
den 13 juli 1984 hade befunnit sig på Södersjukhuset i Stockholm
inte ha redovisats för tingsrätten.
7.6.4
Advokaterna
Av det material som vi har haft tillgång till har vi inte kunnat utläsa
annat än att Gunnar Lundgren under förundersökningen, och Claes
Borgström under förundersökningen och huvudförhandlingen, var
relativt passiva. De framförde inga invändningar mot förundersökningens genomförande och påtalade inte heller några skäl till varför
Sture Bergwalls erkännande kunde vara falskt. Vid huvudförhandlingen gjorde Claes Borgström inte heller rätten uppmärksam på
omständigheter eller bevis som åklagaren inte presenterade för
rätten. Beträffande Gunnar Lundgren stämmer dessa iakttagelser
väl med hur han själv, vid möte med kommissionen, har beskrivit
att han utförde sitt uppdrag. Claes Borgström har dock berättat att
han under huvudförhandlingen var både aktiv och ifrågasättande,
något som även Christer van der Kwast har bekräftat.
231
SOU 2015:52
Gunnar Lundgren har vid möte med kommissionen uppgett att
han inte förrän vid rekonstruktionen, strax innan försvararuppdraget upphörde, började känna visst tvivel om huruvida erkännandet var riktigt. Claes Borgström har å sin sida uppgett att hans uppfattning var att Sture Bergwall var skyldig till morden. I utförandet
av försvararuppdraget hade därmed såväl Gunnar Lundgren som
Claes Borgström att utgå från Sture Bergwalls erkännande och
företräda Sture Bergwall med utgångspunkt i dennes önskan att bli
dömd. Även om det finns utrymme för diskussion i fråga om hur
lojalitetsplikten kan hanteras i de fall som klienten är exempelvis
psykiskt sjuk, saknas det därför skäl att kritisera Gunnar Lundgrens
och Claes Borgströms agerande under förundersökningen och
huvudförhandlingen.
Det har således funnits utrymme för Gunnar Lundgren att, under
rekonstruktionen i Appojaure, invända mot hur delar av rekonstruktionen genomfördes, framför allt det förhållandet att tält och övrig
utrustning placerades i enlighet med de faktiska förhållandena och
inte utifrån Sture Bergwalls instruktioner.
Det har även funnits utrymme för Claes Borgström att bland
annat invända mot förordnandet av Sven-Åke Christianson som
domstolssakkunnig på grund av gällande jävsregler för domstolssakkunniga, se avsnitt 3.2.4 och 7.6.5.
Några sådana invändningar tycks dock inte ha gjorts, vilket
visserligen även det kan ha varit en följd av överväganden utifrån
lojalitetsplikten.
232
SOU 2015:52
7.6.5
De sakkunniga
Anders Eriksson hördes som partssakkunnig i målet. Anders Eriksson
utförde den rättsmedicinska obduktionen av Marinus Stegehuis och
Janny Stegehuis i juli 1984 och närvarade vid dels rekonstruktionen
den 17 mars 1994 på polisstationen i Luleå, dels rekonstruktionen i
Appojaure den 10 juli 1995. Han upprättade även, på åklagarens
begäran, tillsammans med Christina Ekström ett särskilt utlåtande.
I utlåtandet jämfördes skador och karaktäristika som Marinus
Stegehuis och Janny Stegehuis hade uppvisat med de uppgifter som
framkommit vid rekonstruktion och förhör med Sture Bergwall.
Enligt Christer van der Kwast fick Anders Eriksson och Christina
Ekström tillgång till förhörsuppgifterna på sådant sätt att Christer
van der Kwast skickade dem en sammanställning av Sture Bergwalls
slutliga förhörsuppgifter.
Utlåtandet bygger på rättsmedicinska bedömningar som i sig får
förutsättas vara riktiga. Flera slutsatser i utlåtandet ger dock en bild
av att Sture Bergwalls uppgifter stämde bättre överens med de
faktiska förhållandena än vad som egentligen var fallet. Redan det
faktum att det endast var Sture Bergwalls slutliga förhörsuppgifter
som bedömdes innebär att utlåtandet påvisar en träffsäkerhet hos
Sture Bergwall som egentligen inte fanns. Det är en brist i utlåtandet och i åklagarens presentation av det att det inte tydligare redovisades att det hade skett ett urval av förhörsuppgifterna och hur
detta urval hade gjorts. Ansvaret för att utlåtandet baserades på ett
rättvisande underlag var dock åklagarens.
Nedan följer exempel på sådana slutsatser som ger en bild av att
Sture Bergwalls uppgifter stämde bättre med de faktiska förhållandena än vad som egentligen var fallet.
Såvitt gäller bedömningen av Marinus Stegehuis och Janny
Stegehuis skador bygger utlåtandet på att Sture Bergwall uppgett
att mannen låg till vänster i tältet och kvinnan till höger (från öppningen sett), trots att det var först vid rekonstruktionen som Sture
Bergwall möjligen kunde sägas ha placerat makarna på det sättet.
Om Marinus Stegehuis skriver läkarna bland annat att hans avvärjningsskador stämmer väl överens med Sture Bergwalls uppgifter
om att mannen gjort avvärjningsrörelser, trots att Sture Bergwall
vid upprepade förhörstillfällen, och även vid rekonstruktionen,
tvärtom sade att mannen inte hade försökt försvara sig. I utlåtandet
233
SOU 2015:52
står att de skador som Sture Bergwall uppgett har uppkommit
genom slag med en sten är väl förenliga med mannens ansiktsskador
och hans trasiga överkäksprotes. Detta trots att Sture Bergwall inte
självmant berättade om en sten samt att han vid rekonstruktionen
sade att han inte såg när slaget utdelades, att han var osäker på vem
av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis som fick slaget och var
det träffade. Om Janny Stegehuis skriver läkarna bland annat att
Sture Bergwalls uppgifter om flertalet skador på kvinnan stämmer
väl överens med fynden vid obduktionen. Detta trots att Sture
Bergwall till exempel i förhöret den 9 februari 1995 sade att han
inte trodde att kvinnan kunde ha fått några skador på ryggen, ett
ställe där många hugg hade utdelats.
I utlåtandet står vidare att Sture Bergwalls beskrivning av mannens
utseende med mera stämmer väl överens med Marinus Stegehuis så
när som på kroppslängden. Detta trots att Sture Bergwall hade
uppgett att Marinus Stegehuis, som var cirka 167 centimeter lång
med en snarast något tunn kroppsbyggnad och kort mörkblont hår,
var mörk och i hans egen längd men kraftigare, dock med smal
kroppsbyggnad. Om Sture Bergwalls beskrivning av kvinnans
utseende står att den stämmer väl överens med Janny Stegehuis
förutom hårlängden. Detta trots att Sture Bergwall uppgett att
Janny Stegehuis, som hade kort, starkt gråsprängt hår och på
bilderna ger intryck av att vara kort och ganska tunn, hade långt
mörkt hår, var ganska lång och kraftigt byggd utan att vara tjock.
Ytterligare en iakttagelse såvitt gäller Anders Erikssons roll som
sakkunnig rör den redogörelse som han och Jan Olsson tillsammans presenterade vid huvudförhandlingen. Redogörelsen bestod
bland annat av filmsekvenser från rekonstruktionen, kriminaltekniska fynd och obduktionsfynd. Det är tydligt att det uppstått
ett nära samarbete mellan sakkunnig rättsläkare och åklagare och
polis. Det finns i sig inte skäl att kritisera ett sådant samarbete.
Däremot ställer det stora krav på den sakkunnige att agera i enlighet med sin profession och att inte agera partiskt.
Han var under förundersökningarna anlitad som rådgivare åt polis
och åklagare och närvarade även vid rekonstruktioner och vallningar. Inom ramen för den egna forskningen hade han dessutom
egna samtal med Sture Bergwall. Redan dessa förhållanden är
ägnade att inge vissa betänkligheter kring risken för sammanbland-
234
SOU 2015:52
ning med de olika roller han påtagit sig. Trots detta åtog han sig
uppdraget som domstolssakkunnig, vilket måste anses strida mot
jävsreglerna för domstolssakkunniga, se avsnitt 3.2.4. Även Christer
van der Kwast, som initierade förordnandet, borde ha uppmärksammat jävssituationen och insett det olämpliga i förordnandet.
Vissa av Sven-Åke Christiansons råd innebar att man under förundersökningen frångick sedvanliga rutiner för hur vallningar och
rekonstruktioner bör genomföras. Flera av de aktörer vi samtalat
med har uppgett att det vid rekonstruktionen i Appojaure var på
Sven-Åke Christiansons inrådan som figuranter, tält och övriga
tillhörigheter placerades utan instruktioner från Sture Bergwall.
I sakkunnigutlåtandet uppgav Sven-Åke Christianson bland
annat att mord kan ses som berättelser om händelser, om trauman
och om gömda minnen samt att morden blir det omedvetna språk
genom vilka upplevelserna kan uttryckas. Denna uppfattning anses
i vart fall i dag kontroversiell och det vetenskapliga stödet för det
kan därför möjligen ifrågasättas.
7.6.6
Vården
Birgitta Ståhle närvarade vid tre av polisförhören. Vid ett av förhören redogjorde hon för uppgifter som Sture Bergwall hade lämnat till henne under terapisamtal eftersom Sture Bergwall uppgett
att han inte själv förmådde att lämna uppgifterna igen. Vid ett
annat tillfälle ringde Birgitta Ståhle till Seppo Penttinen och vidareförmedlade – med Sture Bergwalls medgivande – uppgifter som
Sture Bergwall hade lämnat under terapin. Härutöver närvarade
Birgitta Ståhle vid rekonstruktionen och vid vallningen.
I enlighet med vad som redovisats ovan, avsnitt 7.2.4, har Birgitta
Ståhle, Seppo Penttinen och Christer van der Kwast uppgett att det
fanns en tydlig skiljelinje mellan brottsutredningen och terapin.
235
SOU 2015:52
Deras uppgifter motsägs av vad Sture Bergwall har berättat om
bland annat hur uppgifter från förundersökningen förmedlades till
honom via terapin. Ord står därmed mot ord.
Utifrån vad som framkommit vid vår granskning är det svårt att
dra någon annan slutsats än att det i vart fall tycks ha förekommit
kontakter mellan vården och brottsutredningen. Innehållet i journalanteckningarna och det faktum att Birgitta Ståhle lämnade uppgifter från terapisamtalen utvisar att de morderkännanden som för
närvarande utreddes även behandlades i terapin samt att uppgifter
förmedlades från terapin till utredarna. Utifrån vad psykologen Eva
Sivertsson skrev tycks det dessutom som att i vart fall hon hade
skaffat sig en inblick i polisutredningen. Den information som fördes mellan brottsutredningarna och psykoterapin tycks emellertid i
stor utsträckning ha förmedlats av Sture Bergwall själv.
7.6.7
Processledning
principen om det bästa bevismedlet, höra Seppo Penttinen om hur
Sture Bergwalls uppgifter hade kommit fram under utredningen.
Under förhöret lämnade Seppo Penttinen detaljerade uppgifter om
vad Sture Bergwall hade berättat under förundersökningen och
hänvisade bland annat till en skiss som Sture Bergwall hade upprättat. Eftersom tingsrätten, på grund av målets speciella karaktär,
behövde få kännedom om i vilken utsträckning Sture Bergwalls
uppgifter redan från början överensstämde med faktiska fynd och
omständigheter får det anses ha funnits visst fog för beslutet att
tillåta bevisningen. Följden blev dock att tingsrätten fick en allt för
tillrättalagd bild av Sture Bergwalls uppgifter, som av Seppo Penttinen
beskrevs som mer detaljrika och korrekta än vad de egentligen var.
Om tingsrätten, i samband med förhöret, hade begärt att få granska
bakgrundsmaterialet till vissa för bevisvärderingen betydelsefulla
uppgifter hade tingsrätten inte enbart behövt förlita sig på Seppo
Penttinens uppgifter. Som exempel hade tingsrätten kunnat be att
få titta på den upprättade skissen och på de mer specifika förhörs-
236
SOU 2015:52
uppgifter som Seppo Penttinen berättade om. Någon sådan granskning av bakgrundsmaterialet tycks dock inte ha skett.
Vidare förordnade tingsrätten, efter hemställan från åklagaren,
Sven-Åke Christianson som domstolssakkunnig i målet. Som påpekats ovan, avsnitt 7.6.5, måste förordnandet anses strida mot
jävsreglerna för domstolssakkunniga. Av det tillgängliga materialet
framgår dock inte om tingsrätten, vid tiden för förordnandet,
kände till Sven-Åke Christiansons rådgivande roll under förundersökningen eller det faktum att denne inom ramen för sin forskning
hade haft egna samtal med Sture Bergwall. Det bör dock åligga den
domare som förordnar en domstolssakkunnig att utreda lämpligheten i förordnandet. Om så hade skett torde följden ha blivit att
Sven-Åke Christianson inte hade förordnats som domstolssakkunnig utan att åklagaren i stället hade åberopat honom som partssakkunnig.
Lagen tillåter visserligen ett sådant förfarande. Det hade dock förflutit mer än fyra år sedan det senaste rättspsykiatriska utlåtandet
psykiska hälsa. Det synes därför kunna ifrågasättas om det inte
hade varit lämpligare att låta Sture Bergwall genomgå en ny rättspsykiatrisk undersökning.
Bevisprövning
Tingsrätten stod inför en ovanlig situation med en tilltalad som tio
år efter gärningstillfället självmant erkände två mord och med en
åklagare och en försvarare som båda argumenterade för en fällande
dom. Gärningsmannen var dessutom sedan tidigare dömd för ytterligare ett mord, även det med utgångspunkt i hans egna erkännanden. Inte desto mindre hade tingsrätten att pröva om det var ställt
utom rimligt tvivel att Sture Bergwall hade begått gärningarna eller,
med andra ord, om det framstod som så osannolikt att det hade
gått till på annat sätt än vad åklagaren gjort gällande att det kunde
betraktas som uteslutet.
237
SOU 2015:52
tillräckligt hög grad är kontrollerade mot kända fakta och om utredningen är så noggrant genomförd att eventuell ytterligare utredning inte kan riskera att väcka tvivel om riktigheten i gärningspåståendet. Huruvida tingsrätten gjorde en sådan prövning, och hur
tingsrätten i så fall resonerade, framgår inte av domen.
En viktig utgångspunkt för prövningen av utredningens robusthet borde dock ha varit att det saknades såväl teknisk bevisning
som vittnen till stöd för åklagarens gärningspåstående. Den bevisning som fanns bestod av kontroller av Sture Bergwalls egna uppgifter mot kända omständigheter och faktiska fynd. Förundersökningen mot den påstådde medgärningsmannen JF hade lagts ned
med det angivna skälet att Sture Bergwalls uppgifter, mot JF:s
bestridande, inte kunde anses utgöra tillräcklig bevisning mot JF.
Förhör hade inte heller åberopats med JF vid huvudförhandlingen.
Utifrån Sture Bergwalls egen redogörelse för händelseförloppet var
dock JF:s medverkan av avgörande betydelse för gärningen eftersom Sture Bergwall uppgav att det var JF som hade bestämt att de
skulle åka till platsen och att det var med JF:s bil och med JF som
förare som de tagit sig dit. JF hade även haft med sig en av knivarna. Att JF inte hördes vid huvudförhandlingen för att ge sin
version av det påstådda händelseförloppet utgjorde därför en brist i
utredningen.
Vi saknar kännedom om huruvida tingsrätten informerades om
utredningsresultatet beträffande mannen i Messaure. Oaktat hur
det förhåller sig med den saken kan det konstateras att Sture Bergwalls
uppgifter om denne mans medverkan inte bekräftades av den utredning som lades fram för rätten.
Såvitt framgår av dokumentationen från huvudförhandlingen
visades enbart 16 stycken kortare sekvenser från rekonstruktionsfilmen för tingsrätten. Genom att inte se hela filmen har tingsrätten
saknat möjlighet att bedöma genomförandet av rekonstruktionen
och inte heller fått en fullständig bild av vad som framkom vid den.
238
SOU 2015:52
Den utredning som fanns om Sture Bergwalls livsföring och
göranden vid den aktuella tiden var mycket begränsad, varför det
inte kan anses utrett huruvida han hade haft faktisk möjlighet att
befinna sig i Appojaure vid tiden för morden.
De nu omnämnda utredningsbristerna borde tydligare ha uppmärksammats i tingsrättens dom och då särskilt utifrån hur bristerna inverkade på bevisvärderingen.
Beträffande tingsrättens redogörelse för värderingen av den
framlagda bevisningen kan följande iakttagelser göras.
Tingsrätten angav att det genom vittnena AH:s och HL:s uppgifter var bekräftat att Sture Bergwall hade vistats i Jokkmokk strax
innan brotten begicks. På vilket sätt tingsrätten, utifrån deras
vittnesuppgifter, kunde komma fram till den slutsatsen kan inte
utläsas av domen och är dessutom svårt att förstå. Av domen framgår inte heller vilka uppgifter som legat till grund för tingsrättens
konstaterande att det inte framkommit någonting som gav stöd för
antagandet att Sture Bergwalls uppgifter under förundersökningen
grundade sig på information utifrån.
Utöver bland annat Jan Olssons och Anders Erikssons uppgifter fäste tingsrätten även vikt vid vad Seppo Penttinen hade
berättat om vad Sture Bergwall uppgett i förhören under förundersökningen. Tingsrätten noterade att Sture Bergwall enligt Seppo
Penttinen hade upprättat en detaljerad skiss över tältplatsen och att
Sture Bergwall hade kunnat berätta om vissa angivna detaljer.
Tingsrätten förde dock inte något resonemang om vilket bevisvärde
som rätteligen kunde tillmätas uppgifterna som inte i någon del
tycks ha kontrollerats mot bakgrundsmaterialet.
239
8
Yenon Levi
8.1
Inledning
Lördagen den 11 juni 1988 klockan 21.00 anträffade en privatperson
kroppen efter den avlidne 24-årige israeliske medborgaren Yenon
Levi intill en skogsbilväg i Rörshyttan, Hedemora kommun. Kroppen
låg på den östra sidan av skogsbilvägen med huvudet mot norr och
med ansiktet vänt ut mot vägen. Kroppen uppvisade flera skador,
bland annat en skada vid vänster tinning. Kriminaltekniker och
rättsläkare kom till platsen påföljande dag.
241
Yenon Levi
SOU 2015:52
8.2
Förundersökningen
8.2.1
Polisförhör
En förundersökning inleddes och genom förhör med Yenon Levis
svenska släktingar, föräldrar och personer som hade samtalat med
eller iakttagit Yenon Levi i tiden kring försvinnandet konstaterades
följande. Yenon Levi kom till Sverige den 3 maj 1988. Han hade
besökt släkt i Stockholm och rest runt i Skandinavien. På morgonen
den 5 juni 1988 anlände han med tåg från Narvik till Stockholms
central. Mellan klockan 11.00–12.00 besökte han en restaurang i
Kungshallen och pratade med en av servitörerna på hebreiska. Han
talade därefter med en hallinspektör på centralen om en tågavgång
och hade setts tillsammans med tre ”araber”. Den sista kända iakttagelsen var när han på eftermiddagen samma dag eller påföljande
morgon växlade in resecheckar på centralstationen.
Genom förhör med Yenon Levis föräldrar framkom bland annat
att han hade skickat brev från Sverige där han skrev att han hade
köpt ”två träknivar snidade på ett speciellt sätt”. De berättade att
Yenon Levi talade hebreiska, lite arabiska, studerade tyska och förstod engelska. Föräldrarna uppgav att glasögonen som hade hittats
vid fyndplatsen inte var Yenon Levis. Yenon Levis packning, som
aldrig har anträffats, bestod av en blå ryggsäck innehållande bland
annat sovsäck, bruna vandringskängor och kamera.
Teknisk undersökning
Av brottsplatsundersökningen som genomfördes av bland annat
kriminalinspektören Östen Eliasson, kriminalavdelningen, tekniska
roteln, Avesta polisdistrikt den 12 juni 1988 framgick att Yenon
Levi hade anträffats på östra sidan intill en skogsbilväg, cirka 350
meter från länsväg 762 mellan Rörshyttan och Ängsnäs. Skogsbilvägen var totalt 750 meter lång och 125 meter in på skogsbilvägen
fanns en trevägskorsning. Den södra vägen ledde fram till fyndplatsen. Yenon Levi låg på sin högra sida i framstupa sidoläge med
höger huvudhalva vilande mot marken och ansiktet riktat mot
skogsbilvägen.
242
SOU 2015:52
Yenon Levi
I närheten av kroppen låg en 118 centimeter lång, svängd träpåk
som vägde cirka tre och halvt kilo och saknade bark. Cirka tio meter
från kroppen anträffades ett par glasögon, intryckta i marken.
I anslutning till kroppen anträffades bland annat ett cigarettpaket.
Yenon Levi var 165 centimeter lång, mager och med svart hår.
På överkroppen var han klädd i en blå stickad tröja, gul långärmad
skjorta som var knäppt framtill och gråvit brynja. Han hade fritidsskor, strumpor, kalsonger och ”vita kaki-jeans” med ett brett läderbälte. I bältet satt ett tomt Nikon kamerafodral. Närmast kroppen
hade han en midjeväska. På vänster handled satt en klocka av
märket Citizen, med ett öppnat metallarmband. Urverket gick och
visade rätt tid och datum.
Glasögonen som återfanns på fyndplatsen undersöktes av polisen
och dess ursprung kartlades. Det framkom bland annat att det aktuella märket importerades från Japan till Sverige mellan 1983–1987
och att den aktuella modellen bara hade sålts på Åhlénsvaruhusen.
Glasögonen var av låg kvalitet. Glasögonen bedömdes vara cirka tio
år gamla. Utifrån bland annat styrkan på glasen gjordes bedömningen att personen som hade burit glasögonen troligen var mellan
45 och 55 år. Av utseendet på glasögonen kunde man också konstatera att bäraren sannolikt hade ett mycket brett ansikte och kraftig
näsa.
Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) gjorde flera undersökningar av sådant som hade framkommit vid den tekniska utredningen, bland annat undersöktes träpåken, Yenon Levis kläder och
skor. Av ett sakkunnigutlåtande från SKL daterat den 25 juli 1988
framgick att det var humant blod på påken och på Yenon Levis
skor men att blodet inte kunde typbestämmas. Det gick inte att
avgöra om påken hade använts som mordvapen.
I ett sakkunnigutlåtande den 8 november 1988 konstaterade
SKL en 20 millimeter lång skada i brynjans högra sida som torde ha
åstadkommits med ett eggvasst verktyg. Det fanns indikation på
blodförekomst på midjeväskan och livremmen. På tröjan, skjortan,
kamerafodralet, kalsongerna och skorna påvisades humant blod,
som inte kunde typbestämmas. På brynjan och byxorna påvisades
humant blod som inte kunde uteslutas komma från Yenon Levi.
243
Yenon Levi
SOU 2015:52
Rättsmedicinsk undersökning
Vid den rättsmedicinska obduktionen som genomfördes den 14 juni
1988 av avdelningsläkaren Herman Högstorp framkom bland annat
följande. Kroppen var stadd i framskriden förruttnelse med fluglarvsangrepp. Det fanns skador på huvudet i form av sårskada vid det
vänstra ögonbrynet, vänstra örat och bak på höger sida av hjässan.
Det fanns även sprickbildning i skalltakets högra bakre del och i
den vänstra delen av skallbasen, brott i det vänstra tinningbenet
och i ansiktets skelett. Hjärnan var söndertrasad. På den högra
axeln fanns det rispor i huden och på den vänstra axeln en underhudsblödning. Det fanns skador i bålen, flera revbensbrott, leverbristningar och högersidig njurbristning. Höger tarmbensskovel
var helt avbruten. I buken fanns cirka en halv liter blod och det
fanns blod i urinblåsan. Det fanns hudavskrapningar bland annat på
bröstet, buken, högra höften, högra ljumsken, båda underbenen,
vänstra knät, vänstra underarmen och vänstra handflatan. Det framkom också att Yenon Levi var omskuren.
Av det rättsmedicinska utlåtandet daterat den 9 september 1988
framgår att skallskadorna i kombination med skadorna på bålen
med åtföljande inre skador väl förklarade dödsfallet. Skadorna var
orsakade av trubbigt yttre våld, som mot vänster tinningregion
kunde ha varit enskilt eller upprepat kraftigt trubbigt våld medan
skadorna baktill höger i hjässan sannolikt var en följd av enskilt
kraftigt trubbigt våld.
I dödsbeviset antecknades att sannolikt dödsdatum var någon
gång mellan den 8–10 juni 1988.
Livsmedelsverket undersökte innehållet i Yenon Levis magsäck
och fann ett tunt skikt av smet som innehöll stärkelsekorn från
spannmål, troligen efter konsumtion av bröd.
Misstankarna under förundersökningen
Efter omfattande utredningsåtgärder delgavs en tunisisk medborgare, född 1941 och bosatt i Borlänge, den 29 maj 1991 misstanke
om mord på Yenon Levi. Mannen förnekade gärningen. En viktig
del i utredningen mot mannen blev glasögonen från fyndplatsen.
Mannens pass beslagtogs och i ett sakkunnigutlåtande från SKL
daterat den 14 februari 1991 var SKL:s slutsats att ”starka skäl talar
244
SOU 2015:52
Yenon Levi
för att” glasögonen från fyndplatsen var ett och samma par glasögon som glasögonen mannen bar på passfotot. 1 I ett intyg från
Hoya-optikslip AB den 21 maj 1991 intygades att glasögonen på
passfotot och glasögonen på ett fotografi som tagits när den misstänkte mannen bar de upphittade glasögonen hade ”lika” styrka.
Den misstänkte mannen dömdes under utredningstiden i ett
annat ärende för anstiftan till försök till mord och utvisades efter
avtjänat straff. Det sista förhöret med mannen om mordet på
Yenon Levi ägde rum i februari 1993. Förundersökningen fortsatte
dock och förhör hölls med personer med kännedom om mannens
förehavanden. Den 6 maj 1994 lade chefsåklagaren i Avesta ned
förundersökningen med motiveringen att brott inte kunde styrkas.
8.2.2
Polisförhör, vallning och rekonstruktioner
med Sture Bergwall
Under perioden december 1995 till december 1996 hölls elva förhör med Sture Bergwall. Dessförinnan hade Sture Bergwall vid telefonsamtal till kriminalinspektören Seppo Penttinen börjat lämna
uppgifter om mordet. Det förekom under förundersökningen ett
flertal sådana telefonsamtal mellan Seppo Penttinen och Sture
Bergwall, vilka huvudsakligen initierades av Sture Bergwall. Det har
hållits ett så kallat konfrontationsförhör där Sture Bergwall förevisats glasögon och armbandsur, en vallning och två rekonstruktioner, i Ölsta och vid fyndplatsen i Rörshyttan.
Förhören är nedtecknade i dialogform. De uppgifter som framkommit vid telefonkontakter eller vid förhör och vallningar i andra
ärenden har nedtecknats som referat i promemorior. Det finns tolv
sådana promemorior i förundersökningsprotokollet. Förhören,
promemoriorna och vallningsprotokollen omfattar över 400 sidor.
Vid samtliga förhör har Seppo Penttinen varit förhörsledare och
vid de flesta förhören har även kriminalinspektören Anna Wikström
varit förhörsledare. Såvitt annat inte särskilt anges nedan under
respektive förhör närvarade Sture Bergwall, Seppo Penttinen, Anna
Wikström och Sture Bergwalls offentlige försvarare advokaten
Claes Borgström.
1
På SKL:s sexgradiga utlåtandeskala var ”starka skäl talar för att” den näst högsta graden av
säkerhet.
245
Yenon Levi
SOU 2015:52
Av en promemoria framgår att Sture Bergwall den 19 augusti
1995 ringde upp Seppo Penttinen och berättade att han hade haft
en medhjälpare vid mordet på den israeliske mannen i Dalarna. De
hade träffat israelen i närheten av järnvägsstationen i Uppsala. Medhjälparen hade pratat engelska med mannen som hade erbjudits
skjuts. De hade åkt mot Garpenberg. Själva mordet gick till så att
han höll i mannen samtidigt som medgärningsmannen slog dels
med knytnävarna, dels med ett tungt föremål från bagageluckan.
Det skulle inte finnas några skärskador på kroppen. Kroppen lämnades på platsen där de hade slagit honom. Kroppen låg mer på
rygg än på sidan och definitivt inte på magen. Sture Bergwall berättade också att han hade följt det som skrevs om fallet i media
men att han inte hade läst allt och skyggat för bilderna.
Av en promemoria framkom att Sture Bergwall ringde till Seppo
Penttinen den 14 november 1995 för att erkänna ett mord. Han
hade sökt men inte fått tag på Claes Borgström och behövde berätta om mordet. Seppo Penttinen uppmanade honom att tala med
försvararen. Senare samma kväll ringde Seppo Penttinen upp Sture
Bergwall som berättade att han hade talat med Claes Borgström.
Sture Bergwall berättade att han hade mördat en israelisk man i
Dalarna. Mordplatsen var en skogsbilväg efter sträckningen Hedemora–Långshyttan. Han hade nämnt händelsen i terapin som
”Shalom-händelsen”. De hade färdats i bil och Yenon Levi hade fått
ta emot ”några rejäla magpumpare och slogs ihjäl på pannan”. Som
tillhygge användes ett redskap från bilen. Mordet ägde rum utanför
bilen ett stycke upp efter skogsbilvägen. Efter mordet lades kroppen
i bilen och kördes längre ned efter samma väg. Kroppen placerades
vid vägkanten. Mordet skedde en onsdag eller torsdag.
Av en promemoria den 27 november 1995 framgår att Seppo
Penttinen ringt upp Sture Bergwall och nämnt att åtskilligt stått att
läsa i media om händelsen vilket kunde vara en nackdel i utredningssammanhang. Sture Bergwall sade då ”kontrollera vilken sorts
klocka han hade”.
Det första polisförhöret hölls den 7 december 1995 och Sture
Bergwall berättade att händelsen hade funnits med honom en
längre tid. Vid rekonstruktionen i Appojaure hade han vagt nämnt
”Shalom-händelsen” för Sven-Åke Christianson. Därefter hade han
förmodligen pratat en del med Birgitta Ståhle om händelsen varefter vissa detaljer hade klarnat. Han berättade i sak att han hade
246
SOU 2015:52
Yenon Levi
träffat Yenon Levi i Uppsala och berättat om gruvan i Falun. De
pratade engelska. Yenon Levi blev intresserad av att se gruvan och
följde med honom i bilen. Hans avsikt var att skada Yenon Levi.
Han körde mot Långshyttan och där följde de en väg åt höger och
kom fram till en skogsbilväg. De körde en bra bit på skogsbilvägen,
klev ur bilen och Yenon Levi slogs ihjäl. Han lyfte in Yenon Levi i
bilen, vände bilen och åkte tillbaka. Han stannade efter ett tag och
drog ut Yenon Levi, som placerades vid vägkanten. Sture Bergwall
ritade en skiss över placeringen av vilken framgår att huvudet låg
mot bilens färdriktning. Han hade varit ensam vid händelsen.
Yenon Levi hade med sig en trunk.
En bit in i förhöret ändrade Sture Bergwall platsen där mordet
hade skett och förlade det till en sommarstuga vid Ölsta. Han ändrade också det tillhygge han hade använt mot Yenon Levi. Yenon
Levi tilldelades några kraftiga slag i magen och dödades med ett
eller två slag med en sten mot vänstra tinningen.
Yenon Levi fick eventuellt även en krosskada på högra handen
eller handleden och en skada på vänster axel. Yenon Levi lades på
en filt i bagageluckan. Han körde mot Rörshyttan och svängde ”till
vänster höger” in på en skogsbilväg när han hade passerat Rörshyttan. Han körde i ett svagt uppförslut på skogsbilvägen, vände
bilen och dumpade kroppen 200–300 meter före korsningen till den
stora vägen. Kroppen hamnade i vägkanten med ansiktet mot vägen,
mer på rygg än sidan. Han tog ut Yenon Levis gråa trunk från bilen
och åkte iväg. De färdades i en ljusgrön Volvo.
Yenon Levi var klädd i t-tröja, sandfärgade byxor och hade en
armbandsklocka med läderarmband. Seppo Penttinen frågade Sture
Bergwall vad det var som gjorde att han mindes att det var ett
läderarmband på klockan. Sture Bergwall svarade att det var för att
han övervägde om han skulle knäppa upp den och ta den med sig.
Han bekräftade att han hade läst om händelsen i lokaltidningarna.
Han visade upp filten som han hade använt vid gärningen.
Av en promemoria framgår att Sture Bergwall den 17 januari
1996 ringde upp Seppo Penttinen för att berätta att Yenon Levi
hade fått en skada på axeln.
Den 26 januari 1996 berättade Sture Bergwall i förhör att det
inte hade förekommit något våld mot Yenon Levi i Ölsta. I stället
hade Yenon Levi dödats längre upp på den skogsbilväg där han
senare lämnades. Han åkte sju–åtta kilometer på skogsbilvägen. De
247
Yenon Levi
SOU 2015:52
gick ur bilen och det uppstod ett slagsmål mellan honom och
Yenon Levi som måste ha lett till blåmärken på Yenon Levis armar.
Under slagsmålet föll Yenon Levi omkull och skadade högra axeln
och blev sittande. Han slog ett ”stötande slag” med stor kraft mitt i
Yenon Levis mage. Omedelbart därefter svingade han domkraften i
Yenon Levis huvud, på vänster sida, så att denne dog. Skadan i
huvudet blev djup och han blödde från vänster öra. Blodet rann ned
för halsen och färgade t-tröjan.
Kroppen lades i bilen. Han körde tillbaka fyra–fem kilometer på
skogsbilvägen innan han drog ut kroppen och lade den på höger
sida från länsvägen sett med huvudet uppåt i färdriktningen. Han
lämnade kvar Yenon Levis ryggsäck och plastpåse på platsen.
Seppo Penttinen frågade om berättelsen som Sture Bergwall
hade lämnat vid förhöret innehöll någon form av medveten avvikelse och i sådant fall vilken del som var det. Sture Bergwall
svarade:
I och urlastningen i bilen, jag skulle inte vilja kalla det för en avvikelse
men det är... av skilda skäl har lite svårare för att redogöra för det
exakta händelseförloppet.
Sture Bergwall berättade också att uppgiften om Ölsta i det förra
förhöret var en avvikelse från hans sida.
Sture Bergwall berättade att han samma dag hade läst om fallet i
Dala-Demokraten.
Seppo Penttinen återkom flera gånger till hur långt på skogsbilvägen som Sture Bergwall hade kört. Sture Bergwall vidhöll att han
hade kört tre–fyra kilometer med den döda kroppen innan den
dumpades. Seppo Penttinen påminde Sture Bergwall om att han
tidigare hade dragit en parallell till hur långt han hade kört när de
var i Piteå i Charles Zelmanovits-ärendet. Seppo Penttinen beskrev
till slut att Sture Bergwall hade kört sammanlagt en kilometer i
Piteå. Sture Bergwall ändrade sig därefter och sade att det i kroppen
kändes som att han hade kört en lika lång sträcka i det här fallet.
Yenon Levi hade varit klädd i en beige t-tröja med en kamelfärgad tröja utanpå och kakifärgade jeans. På Yenon Levis packning
låg en grönblå poplinjacka. Framsidan på tröjan missfärgades av
blodet och det blev en mörk fläck på byxorna i lårhöjd. Han rörde
vid Yenon Levis ena ankel, smalben och nyckelben när denne var
död. Yenon Levi hade hår upp till och runt naveln men inte något
248
SOU 2015:52
Yenon Levi
hår på bröstet. Även Yenon Levis handled hade varit behårad. Seppo
Penttinen frågade Sture Bergwall hur han kunde komma åt att känna
på Yenon Levis kropp med tanke på att han var påklädd och frågade om Yenon Levi till exempel hade haft någon livrem vilket
Sture Bergwall trodde sig minnas.
Seppo Penttinen ställde sedan frågor om hur långt Sture Bergwall
hade kommit i minnesprocessen och om det fanns mer inom honom
som kunde värkas fram.
Sture Bergwall berättade att han efter händelsen hade åkt hem
till Grycksbo och att han kom dit vid åtta–nio på kvällen. Han hade
återvänt till platsen dagen därpå och då hade Yenon Levis ansikte
varit förändrat, det hade vridits och det hade växt ut lite skäggstubb. När förhöret avslutades delgavs Sture Bergwall misstanke
om mordet på Yenon Levi. Under förhöret fick Sture Bergwall peka
ut resvägen på en karta och kommenterade då bland annat de olika
ortsnamnen.
Den 29 januari 1996 upprättades en promemoria av vilken det
framgår att Sture Bergwall hade ringt upp Seppo Penttinen och
berättat att han och medbrottslingen hade tagit ut kroppen från
bilen och stjälpt av kroppen som hamnade på sidan. Han hade utdelat ett karateslag mot vänstra sidan av Yenon Levis hals. Slaget
träffade mot nyckelbenet och axeln.
Vid förhöret den 5 februari 1996 närvarade även överåklagaren
Christer van der Kwast. Sture Bergwall berättade att ett slagsmål
hade utbrutit längre upp på skogsbilvägen. Yenon Levi hade försökt springa därifrån men hade fångats in, fallit och slagit i höger
axel. Han slog Yenon Levi med domkraften i magen så att denne
föll ihop. Medgärningsmannen reste upp Yenon Levi. Han slog ett
karateslag mot Yenon Levis vänstra sida av axeln/nyckelbenet.
Medgärningsmannen hämtade en röd domkraft med spröt från
bilen. Han svingade domkraften mot Yenon Levis huvud och denne
dog. Det syntes på huvudet var han hade träffat med domkraften
och det blödde från Yenon Levis öra.
De hämtade en filt från bilen och lade Yenon Levi på den. De lade
filten och kroppen i baksätet och körde en bit på skogsbilvägen. De
drog ut Yenon Levi ur bilen med hjälp av filten och kroppen lämnades där den hamnade, med ansiktet vänt ut mot vägen med vänster
sida uppåt. Yenon Levis packning lämnades vid kroppen. En grön
anteckningsbok åkte ur packningen och hamnade bredvid kroppen.
249
Yenon Levi
SOU 2015:52
De återvände till Falun och träffade MS vid 20-tiden. Han återvände till fyndplatsen trettio timmar senare och såg att kroppen
hade förändrats. Han såg också att Yenon Levi hade en skjorta på
sig, vilket han inte hade sett tidigare.
Det utdelades bara ett slag mot Yenon Levis huvud och det var
med domkraften. Seppo Penttinen frågade om medgärningsmannen
hade utdelat några slag mot ryggsidan. Sture Bergwall bekräftade
att medgärningsmannen hade slagit Yenon Levi på ryggen mot
njurarna. Inga stenar hade använts.
Christer van der Kwast frågade Sture Bergwall om han hade
använt någon kniv mot Yenon Levi vilket denne förnekade. Åklagaren frågade då om någon kniv hade använts efter att Yenon Levi
hade dödats vilket Sture Bergwall inte kunde minnas. Christer van
der Kwast ställde därefter frågan om något annat tillhygge än domkraften hade använts mot Yenon Levi vilket Sture Bergwall besvarade nekande.
Angående Yenon Levis behåring berättade Sture Bergwall att
han hade varit svagt behårad på bröstet, mera hårig på magen och
relativt kraftigt behårad på armarna ut på handlederna. Han hade
känt på Yenon Levis mage med händerna.
Christer van der Kwast ställde upprepade frågor om var Yenon
Levis packning hade tagit vägen. Sture Bergwall vidhöll att den
hade lämnats kvar på platsen. Till slut upplyste Christer van der
Kwast Sture Bergwall om att packningen inte hade återfunnits och
att den hade eftersökts i stor omfattning. Enligt Christer van der
Kwast fanns det då bara två alternativ. Antingen hade Sture Bergwall eller medgärningsmannen tagit packningen eller så hade någon
annan kommit och tagit den. Christer van der Kwast menade att
Sture Bergwall självklart måste ha en uppfattning om var packningen hade tagit vägen och sade att om Sture Bergwall berättade
det skulle utredningsvägen kortas ned. Åklagaren frågade om det
var MA som var medgärningsmannen. Sture Bergwall ville inte
besvara den frågan.
I förhör den 16 februari 1996 berättade Sture Bergwall att skälet
till besöket i Uppsala var att han och medgärningsmannen hade
besökt hans bror Sten-Ove Bergwall under förmiddagen den aktuella
dagen. På vägen till Garphyttan gjorde de ett uppehåll i Ölsta.
Varken Sture Bergwall, medgärningsmannen eller Yenon Levi åt
någon mat under dagen. Det var troligen en söndag. Seppo Penttinen
250
SOU 2015:52
Yenon Levi
frågade varför han nu ändrade den tidigare uppgiften om att händelsen hade inträffat en dag mitt i veckan. Sture Bergwall svarade
inte på frågan men berättade att det hade blivit mer skador i Yenon
Levis ansikte än vad han tidigare hade uppgett. Ansiktet var illa tilltygat med flera sår och blödningar. Medgärningsmannen slog Yenon
Levi mot hakan och näsan med knytnävarna samt använde ett tillhygge mot pannan, strax ovanför ögonbrynet. Ögonbrynet hade
blött mycket.
Därefter ville Sture Bergwall att Seppo Penttinen skulle ställa
frågor rörande medgärningsmannen. Han ville att Seppo Penttinen
skulle nämna fyra olika, valfria, namn varefter Sture Bergwall skulle
svara ja eller nej på frågan om det var medgärningsmannen. Efter
att ha svarat nej på två namnförslag svarade han ”det ligger nära till
hand ja” när Seppo Penttinen nämnde MA:s namn. Han bekräftade
att medgärningsmannen var MA och beskrev därefter återigen händelseförloppet på skogsbilvägen.
MA hade tagit upp en sten eller järnbit som han hade slagit mot
Yenon Levis panna. Detta skedde före Sture Bergwalls dödande
slag med domkraften mot huvudet. MA utdelade några hårda sparkar mot kroppen när den låg på marken.
Yenon Levis packning hade följt med tillbaka till Falun. MA
lade packningen i Sture Bergwalls förråd. Det var möjligt att han
därefter tog packningen till Ölsta. I packningen, som han inte var
intresserad av, fanns kamerautrustning med ett band där det stod
Nikon på. Sture Bergwall associerade Yenon Levis armbandsklocka
till en Camelklocka. Yenon Levi hade en allt för varm stickad tröja
på sig.
Den 23 februari 1996 hölls ett förhör där Sture Bergwall inledningsvis berättade att han numera trodde att händelsen hade ägt rum
i mitten av en vecka. Sture Bergwall lämnade därefter en ny berättelse om hur de hade träffat Yenon Levi. Han berättade att de
hade ställt bilen på långtidsparkeringen i Uppsala och tagit pendeltåget till Stockholm. Tanken var att de skulle resa vidare till Södertälje med pendeltåg. De kom till Stockholms central vid halv nio–
tio. Efter ungefär fyrtiofem minuter fick de syn på Yenon Levi inne
på centralen. De såg hur han löste en biljett till Uppsala och följde
efter honom på pendeltåget. På perrongen i Uppsala tog de kontakt
med honom och erbjöd honom skjuts. Trots att han följde med frivilligt, tvingade de med honom under knivhot. De gick på varsin
251
Yenon Levi
SOU 2015:52
sida om Yenon Levi med varsin kniv. Yenon Levi satte sig i framsätet och de band ihop hans händer med skjorttyg. De stannade i
Ölsta. Yenon Levi försökte fly men de hann ikapp honom. Det utbröt ett slagsmål och Yenon Levi fick en knivskada högt upp på
bröstet som gjorde att han blödde rikligt. MA höll fast Yenon Levi
medan Sture Bergwall slog honom mot buken med en kofot och
utdelade ett dödande slag med kofoten mot tinningen. Det utdelades även knytnävsslag mot ansiktet. Yenon Levi hade trillat omkull
och slagit i axeln. Kofoten hade MA hämtat i ett uthus på gården.
De lyfte in honom på en filt i bilen och körde mot Garpenberg och
letade efter en skogsbilväg. De körde upp på skogsbilvägen och
lyfte ut kroppen innan de vände bilen.
Sture Bergwall fick ytterligare frågor om vilket våld som hade
utdelats mot Yenon Levi och förklarade då att Yenon Levi inte
hade dött i Ölsta men att de trodde det när de åkte därifrån. I bilen
hörde de ett gurglande ljud från kroppen. De stannade på skogsbilvägen och lade ned Yenon Levi väldigt nära bilen. Han var medvetslös. De sparkade på kroppen och slog ett slag mot höger sida av
hjässan med ”ett relativt skarpt redskap” varefter Yenon Levi dog.
MA tog med sig packningen och lade den i Sture Bergwalls
förråd. MA hade varit intresserad av kameror och hade en systemkamera. De besökte inte Sten-Ove Bergwall den aktuella dagen.
Av en promemoria daterad den 26 februari 1996 framgår att
Sture Bergwall ringde upp Seppo Penttinen sent på kvällen efter
förhöret den 23 februari 1996 och berättade att bilen som hade använts vid tillfället var hans Mazda 929.
Den 24 februari 1996 skrev Sture Bergwall ett brev till Birgitta
Ståhle som finns med i förundersökningsprotokollet under avsnittet
med förhören med Sture Bergwall. Det är i huvudsak en skriftlig
redogörelse över det som han hade berättat i det förra förhöret.
Utöver vad som framgår av det förhöret skrev Sture Bergwall bland
annat följande. Anledningen till att de skulle åka till Södertälje var
att han skulle visa MA ett gömsle. På plats i Ölsta sprang MA till
vedboden och hämtade en kofot som han räckte Sture Bergwall.
Han svingade kofoten i luften och Yenon Levi föll omkull. Yenon
Levi försökte fly men de hann upp honom och Sture Bergwall
stampade med kraft mot hans mage. Den tidigare uppgiften om att
han hade använt ett verktyg mot Yenon Levis mage var fel. Yenon
Levis tröjor var blodiga eftersom kniven hade använts mot hans
252
SOU 2015:52
Yenon Levi
bröst. MA sparkade mot den liggande kroppen. De körde iväg. Vid
Stjärnsund hittade de en skogsbilväg som de svängde in på. De
fortsatte en eller två kilometer på skogsbilvägen, stannade bilen och
lade Yenon Levi på marken bredvid vägen. MA slog ihjäl Yenon
Levi med en spade i bakhuvudet.
Vid förhöret den 15 mars 1996 närvarade inte Claes Borgström.
Skötaren Eva Burgman närvarade som förhörsvittne. Förhöret inleddes med att Seppo Penttinen ville att Sture Bergwall skulle berätta mer om gömslet i Södertälje som han hade beskrivit i brevet
till Birgitta Ståhle. Sture Bergwall uppgav att gömslet fortfarande
fanns kvar och att det gick att göra fynd där. Han ville inte berätta
vilka fall gömslet hade anknytning till. Han berättade att Yenon
Levi hade haft åtminstone tre plast- eller papperskassar i händerna
på perrongen i Uppsala och den övriga packningen på ryggen.
Seppo Penttinen ställde sedan frågor utifrån uppgifterna i brevet
till Birgitta Ståhle och Sture Bergwall förklarade att Yenon Levi föll
när han svingade kofoten mot honom, inte för att han träffade,
utan för att han försökte ducka undan. Han stampade Yenon Levi i
buken en gång och sedan några fler gånger när han hade hamnat på
rygg. MA utdelade det dödande slaget på den plats som Yenon Levi
lämnades. Slaget utdelades rakt uppifrån och ned med ett föremål
som fanns antingen i packningen eller i bilen. Föremålet hade ett
lädermaterial som Sture Bergwall först knäppte upp. Skaftet var
kort och av trä och föremålet var som en campingyxa. Han var rädd
för att huvudet skulle delas av slaget som orsakade en längsgående
djup skada uppe på hjässan. Packningen bar de båda ned i Sture
Bergwalls förråd innan de åkte till MS. Därefter tog MA hand om
packningen.
Anna Wikström upprättade den 15 mars 1996 en promemoria
av vilken framgår att Sture Bergwall den dagen hade hörts i ett
annat ärende och då uppgett att Yenon Levis packning kunde ha
lämnats i ett förvaringsutrymme i MS:s bostad, till exempel i garaget.
Den 21 mars 1996 upprättades en promemoria av vilken det
framgår att Sture Bergwall hade lämnat ett meddelande per telefon
till Seppo Penttinen om att de direkt efter att de dödat Yenon Levi
i Rörshyttan hade åkt till Grycksbo och träffat MS, som hade haft
hand om Sture Bergwalls hundar.
Den 19 april 1996 genomfördes en vallning i bil i området kring
fyndplatsen. Avsikten med vallningen var, enligt en kortfattad pro-
253
Yenon Levi
SOU 2015:52
memoria från vallningen, att Sture Bergwall skulle peka ut brottsplatsen. Något sammanfattande protokoll från vallningen har inte
återfunnits i förundersökningsmaterialet och det finns inte någon
fullständig redogörelse för vilka som närvarade. Av dokumentationen framgår dock att bland annat även Christer van der Kwast
och Birgitta Ståhle närvarade. Vallningen videodokumenterades och
en redigerad version visades sedan för tingsrätten. Vi har haft tillgång till både den oredigerade och den redigerade vallningsfilmen.
Av promemorian framgår att Sture Bergwall agerade i enlighet
med sitt reaktionsmönster och att han påtalade att det var aktuell
skogsbilväg som de kom till. Under en promenad på skogsbilvägen
agerade Sture Bergwall ånyo enligt sitt reaktionsmönster genom
”skyggande rörelser med huvudet” i höjd med det vägavsnitt där
kroppen hade anträffats. Sture Bergwall visade var kroppen hade
lämnats (vilket var motsatt sida i jämförelse med var den hade
hittats). Efter vallningen upplyste Christer van der Kwast Sture
Bergwall om att han hade pekat ut rätt plats i höjdled men att han
hade placerat kroppen på fel sida om skogsvägen.
Den redigerade videofilmen inleddes med att en speakerröst
berättade att Sture Bergwall hade anvisat skogsbilvägen och inne på
skogsbilvägen anvisat vilken väg de skulle välja vid en trevägskorsning och slutligen pekat ut brottsplatsen. Den första sekvensen
i filmen visade de stillastående vallningsfordonen vid uppfarten till
skogsbilvägen. Därefter sade Sture Bergwall ”vi bör titta här”. Vad
som föranlett bilarna att stanna framgår inte. Efter en kortare
sträcka på skogsbilvägen sade Seppo Penttinen vid trevägskorsningen: ”Vänster. Sture Bergwall pekar att vi ska köra vänster här”.
Efter ytterligare körsträcka sade Seppo Penttinen ”gör du något
tecken?”. Sture Bergwall är inte filmad på sådant sätt att det går att
se om han pekade eller gjorde några andra tecken.
Vid en promenad längs skogsbilvägen konstaterade Sture Bergwall att de hade gått för långt och ville vända och gå tillbaka i
riktning mot länsvägen. Sture Bergwall pekade sedan ut platsen.
Platsen var markerad med gula, långa plastband fastknutna i ett
mindre träd. Speakerrösten uppgav att plastbanden som syntes vid
den utpekade platsen var uppsatta av markägaren. Sture Bergwall
uppgav att han var säker på att han pekade ut rätt sida av vägen.
På den oredigerade vallningsfilmen filmas hur fordonen körs
längs länsvägen. Precis innan avtagsvägen till skogsbilvägen är det
254
SOU 2015:52
Yenon Levi
ett avbrott i filmen i några sekunder. När bild och ljud återkommer
hörs Seppo Penttinen säga ”ska vi köra upp den här vägen?” varefter Sture Bergwall säger ”vi bör titta här”. Sture Bergwalls kommentar var det som inledde den redigerade filmen, det vill säga den
filmen som tingsrätten fick se. Om Sture Bergwall dessförinnan
hade tagit något annat initiativ till att köra upp på skogsbilvägen
framgår således inte av någon inspelning. Sture Bergwalls reaktioner som beskrivs i promemorian syns inte på videofilmen.
Seppo Penttinen skrev i en promemoria den 3 maj 1996 att Sture
Bergwall vid en vallning i ett annat ärende den 25 april 1996 uppgett att han tagit en kniv från Yenon Levis packning som var större
än en morakniv med ljust handtag, en slidkniv.
Den 20 maj 1996 genomfördes en rekonstruktion i Ölsta och
Rörshyttan. I förundersökningsprotokollet finns det en utskrift
från ljudupptagningen från rekonstruktionen och ett protokoll
med fotografier från vallningen upprättat av Östen Eliasson. Det
saknas en fullständig redogörelse för vilka som närvarade vid rekonstruktionen men det framgår att bland annat även Birgitta Ståhle
närvarade. Rekonstruktionen videofilmades men videofilmen saknas i förundersökningsmaterialet som gavs in till tingsrätten. Vi har
tagit del av videofilmen.
I Ölsta berättade Sture Bergwall hur han hade lossat handfängslet och att Yenon Levi då försökte springa iväg, föll och skadade axeln. Yenon Levi fick också en knivskada mot halsen eller
högt uppe på bröstbenet. MA höll fast Yenon Levi bakifrån när
Sture Bergwall utdelade knytnävslag mot ansiktet. Han fick en
våldsam spark i magtrakten och föll. När han låg på rygg stampade
Sture Bergwall honom i magen och utdelade sedan ett slag med en
sten mot huvudet. Huvudslaget orsakade en intryckt skålformad
skada och det rann blod ur örat. De upplevde att Yenon Levi var
död. De bar kroppen mot myren i närheten men orkade bara en bit
och bestämde sig i stället för att köra den till Falun och begrava den
där. MA hade dessförinnan hämtat en kofot som han lade i bagageluckan tillsammans med Yenon Levis packning. I bilen började
Yenon Levi kräkas, hostade blod och det kom ljud från honom.
Yenon Levi hade haft en kamera hängde över axeln i ett brett band
när de kom till Ölsta. Den hamnade sedan i bagageluckan.
Vallningen fortsatte därefter på skogsbilvägen i Rörshyttan.
Bilen stannade i färdriktningen. De tog ut Yenon Levi som restes
255
Yenon Levi
SOU 2015:52
upp men ramlade ihop igen. Någon slog ett slag som träffade baktill med en kofot eller en spade. Sture Bergwall uppgav att han tog
på sig det slaget. Yenon Levi dog då. Han kände med handen under
tröjorna och förde handen uppåt på magen och bröstet. Det fanns
hår på magen och på bröstet. Han kände också på nyckelbenet och
fotankeln. Kroppen lades vid sidan av vägen på högra kroppssidan
med huvudet mot norr. Han sparkade på kroppen även efter att
Yenon Levi hade dött. Han mindes armbandsklockan med ett läderarmband, inte något stålarmband.
Sture Bergwall visade sedan vad han gjorde med kroppen när
han återkom ett dygn senare. Vid rekonstruktionen lade sig figuranten ned på marken. Sture Bergwall sade då:
Ja. Just det. Ska du ta av dej glasögonen för dom ligger där. Ja, det är
klart, försök och slappna av i kroppen, så ska jag göra dom rörelser jag
gjorde då, när jag kommer tillbaks, dom här klämrörelserna, jag för dej
tillbaks, ser ansiktet, oh ja, på det här viset.
Mot slutet av rekonstruktionen återkom Seppo Penttinen till glasögonen.
F [Seppo Penttinen]: Du sa nånting som jag fundera på, varför du
kommentera det, beträffande glasögonen, du sa att dom ligger här, sa
du. Dom ligger ju här. Är det nånting som du kom att tänka på eller är
det nånting som du funderar kring eller var det nånting annat?
Q [Sture Bergwall]: Ja, dom låg ju.. Nej, jag vet inte varför jag sa det.
F: Är det svårighet att berätta det.
Q: Nej då.
W [Anna Wikström]: Vad menar du ..ohörbart..
Q: Ja, han hade ju inte glasögonen på. Han var glasögonlös alltså.
F: Hade han glasögon.
Q: Nej, det tror jag inte.
F: Vad är det som gör att du reagerade just över glasögonen?
Q: Jag fick en föreställning om att, när jag såg glasögonen på honom,
att dom fanns vid sidan om, men det vet jag ingenting om.
Den 22 augusti 1996 berättade Sture Bergwall i förhör att Yenon
Levi hade varit vid medvetande när de kom till skogsbilvägen och
tagit några steg när han kom utanför bilen. Han hade tagit tag i
Yenon Levis huvud och knyckt det kraftigt bakåt vilket hade gjort
att han föll ihop medvetslös. Yenon Levi hade hamnat närmare vägkanten än vad han hade visat vid rekonstruktionen den 20 maj
256
SOU 2015:52
Yenon Levi
1996. Yenon Levi hade en rejäl, blödande skada på halsen som hade
uppstått under färden från Uppsala till Ölsta. När det gällde skadornas uppkomst hade en kofot, sparkar med skor och i Ölsta
också en sten kommit till användning. Kofoten hade använts mot
huvudet och stenen mot tinningen. Sture Bergwall mindes inte att
han tidigare hade talat om två olika skador mot huvudet.
Seppo Penttinen tog under förhöret upp den omständigheten
att Sture Bergwall vid rekonstruktionen hade reagerat när figuranten hade tagit av sig sina glasögon. Därefter följde många frågor
kring glasögonen och varför Sture Bergwall hade reagerat på dem
under rekonstruktionen. Sture Bergwall svarade till slut att han
reagerade eftersom han inte hade hittat sina glasögon när han skulle
köra från Rörshyttan vilket försvårade bilkörningen.
Han hade inte hanterat Yenon Levis packning och visste inte
vad den innehöll.
Han dödade Yenon Levi vid skogsbilvägen i Rörshyttan genom
ett slag mot huvudet, med foten eller med en spade. Efter ytterligare
frågor bestämde han sig för att det var med en spark mot huvudet.
Seppo Penttinen betonade att han nu måste berätta vad han mindes
och att de inte kunde hålla på med detta längre. Sture Bergwall
uppgav då att MA hade slagit Yenon Levi men han hade inte utdelat det dödande slaget. Sture Bergwall kunde inte berätta mer om
händelsen.
Yenon Levis kamera, en systemkamera med lösa objektiv, fanns
utanför packningen, hängandes över Yenon Levis axel. Vid Rörshyttan såg han två grovstickade tröjor i packningen. Yenon Levi
hade en jacka med dragkedja i poplintyg på sig fram till Ölsta. Han
hade också haft på sig en blårutig skjorta i flanelltyg.
Vid förhöret den 5 september 1996 närvarade inte Anna Wikström.
Sture Bergwall berättade bland annat följande. Han hade gjort en
”avvikelse” vid rekonstruktionen när det gällde hur figuranten hade
placerats. Avvikelsen bestod i att kroppen i själva verket hade rört
sig precis innan döden och att det borde ha satt spår i markvegetationen runt omkring. Kroppen hade krampat vid det sista slaget.
Det sista och dödande slaget hade han utdelat med en sten större
än en knytnäve. Det hade träffat baktill på höger sida av hjässan.
Precis innan hade han slagit en domkraft som träffade Yenon Levis
vänstra tinning. Han hade utdelat ett slag, inte lika kraftigt, mot
Yenon Levis huvud i Ölsta. I Ölsta hade Yenon Levi dessutom
257
Yenon Levi
SOU 2015:52
sparkats våldsamt i magtrakten vilket hade lett till att han föll omkull. Under resan från Uppsala till Ölsta utövade MA våld med en
kniv mot Yenon Levi. Våldet orsakade skadan på Yenon Levis hals.
Hela förloppet på skogsbilvägen i Rörshyttan tog tio minuter. MA
plockade under tiden med Yenon Levis packning som bland annat
bestod av kläder, tältduk, anteckningsblock och pass. Yenon Levis
två tröjor var inte nedstoppade i byxorna och han hade traditionella
joggingskor, troligen Adidas.
Under förhöret lade sig Sture Bergwall ned i den position som
kroppen hade haft och Seppo Penttinen beskrev att han låg i framstupa sidoläge med ryggsidan ut mot vägen.
Den 20 september 1996 berättade Sture Bergwall i förhör att
det sista och dödande slaget var ett svingande slag med en domkraft
mot huvudets vänstra sida. Innan dess hade han slagit Yenon Levi
med en sten eller med ett torkat trästycke i samma storlek som ett
vedträ. Längden på trästycket var femton centimeter och omfånget
ungefär som en kopp. Slaget hade träffat i ansiktet. På fråga hur
säker han var på detta svarade han att han var säker på att han använde ett föremål från marken men osäker på om det var en sten
eller trästycke. Seppo Penttinen uppgav att Sture Bergwall vid flera
tillfällen tidigare hade pratat om ett slag som hade orsakat en glipande skada i bakhuvudet. Sture Bergwall var dock tveksam till om
han hade utdelat något sådant slag. Seppo Penttinen frågade då om
han hade några klara minnesbilder av slagen mot huvudet. Sture
Bergwall svarade ”Nej jag kan inte ha helt klara bilder av det eftersom vi är två stycken på plats”. Slaget mot Yenon Levis huvud i
Ölsta hade bara orsakat en ytlig skada.
På förmiddagen den 4 oktober 1996 hölls ett sakkonfrontationsförhör med Sture Bergwall. Enligt protokollet från förhöret och
enligt en promemoria av Seppo Penttinen daterad den 18 februari
1997 förevisades Sture Bergwall tio armbandsur, samtliga begagnade.
Inför konfrontationen fick Sture Bergwall veta att ett av uren var
det som Yenon Levi hade haft kring handleden. Sture Bergwall
noterade att urverket på en av klockorna gick medan övriga ur stod
still, vilket irriterade honom. Minnesbilderna var diffusa och Sture
Bergwall uppgav att han inte såg klockan framför sig. Han resonerade kring klockornas tyngd och armband och valde till slut en
Rolexklocka med vit urtavla och länkarmband i stål.
258
SOU 2015:52
Yenon Levi
Yenon Levis klocka var en Citizenklocka med vit urtavla och
länkarmband i stål. Det var också på Yenon Levis klocka som
urverket gick. I förundersökningsprotokollet finns endast en bild
på den klocka som Sture Bergwall pekade ut och någon jämförelse
mellan likheten kan därför inte göras.
Sture Bergwall förevisades också tio par nya glasögon. Inför visningen fick Sture Bergwall veta att en av glasögonbågarna i modellen
liknade den båge som hade anknytning till Rörshyttan. Sture Bergwall
valde ett par som liknade glasögonen i modellen men menade att
färgen i verkligheten hade varit mörkare. När konfrontationsförhöret var avslutat och efter lunchuppehållet uppgav Sture Bergwall
enligt en promemoria att glasögonen som han hade pekat ut var
något för ljusa i färgen i förhållande till de han sammankopplade
med mordet på Yenon Levi.
Senare på eftermiddagen den 4 oktober 1996 genomfördes, på
Sture Bergwalls begäran, en rekonstruktion på fyndplatsen. Enligt
ett protokoll över rekonstruktionen närvarade även Birgitta Ståhle,
kriminalkommissarien Jan Olsson. Rekonstruktionen filmades och
en redigerad film från den visades för tingsrätten. En utskrift från
rekonstruktionen finns med i tingsrättens material.
Av den redigerade filmen framgår att Sture Bergwall inledningsvis
förklarade att han vid den förra rekonstruktionen hade varit i en
stressituation och ätit ”lyckopiller” vilket hade en avstängande effekt
på honom. Han åt inte dessa piller längre. Han överlämnade ett
handskrivet dokument rörande händelseförloppet utifall att han inte
skulle klara av att visa händelseförloppet under rekonstruktionen.
Yenon Levi hade ont i magen när de tog ut honom från bilen på
skogsbilvägen. Han slog Yenon Levi med en grov träbit på höger
sida av huvudet. Den redigerade filmen bröts och i stället visades i
bild ett infällt foto på Sture Bergwall med klisterlappar på kroppen.
Enligt speakerrösten var klisterlapparna placerade på Sture Bergwalls
kropp utifrån var han vid rekonstruktionen hade visat att skador
uppstått. Fotografiet på Sture Bergwall var taget efter rekonstruktionstillfället och infällt i rekonstruktionsfilmen. Enligt vår uppfattning går det inte att avgöra om klisterlapparnas placering på
Sture Bergwall överensstämde med vad han faktiskt demonstrerade
vid själva rekonstruktionen.
Sture Bergwall uppgav att Yenon Levi hade sårskador i ansiktet,
en skada på halsen som blödde och att han blödde kraftigt där slaget
259
Yenon Levi
SOU 2015:52
hade träffat. Träföremålet hade varit av vedstruktur i en storlek
som gjorde att han kunde hålla i det med en hand. Av videofilmen
framgår att Seppo Penttinen måttade med armarna samtidigt som
han frågade om Sture Bergwall såg något som längdmässigt stämde
överens med föremålet. Sture Bergwall tog därefter upp en träpinne
i ungefär samma längd som Seppo Penttinen hade måttat. I den
skriftliga redogörelsen som Sture Bergwall hade överlämnat stod
enbart att han hade tagit upp ett föremål från marken som han hade
slagit Yenon Levi med.
Yenon Levi gick över till den västra sidan av vägen. Enligt Sture
Bergwall hade MA hämtat ett redskap i bilen. Sture Bergwall slog
ett svingande, mycket kraftigt slag med redskapet mot baksidan av
huvudet. Kroppen kastades omkull av slaget. Den redigerade filmen
bröts och i stället visades i bild ett infällt foto på Sture Bergwall med
en klisterlapp fastsatt på vänster sida av Sture Bergwalls huvud. Enligt
speakerrösten visade klisterlappen var det andra slaget hade träffat,
enligt Sture Bergwalls uppfattning. Enligt vår uppfattning visar videofilmen från rekonstruktionen inte att slaget träffade på vänster sida
av huvudet. I stället ser det ut som att Sture Bergwall vid rekonstruktionen visade en träff i bakhuvudet.
Verktyget togs med i bilen. I den skriftliga redogörelsen hade
Sture Bergwall angett att verktyget var en domkraft. Kroppen lades
på höger sida med ansiktet mot vägen. Sture Bergwall kände med
handen på nyckelbenet och på den behårade magen.
Av videofilmen framgår att Sture Bergwall plockade upp ännu
en träpinne från marken och uppgav att den visade rätt grovlek.
Vedytan var öppen. Seppo Penttinen frågade om han menade att
den var utan bark, vilket Sture Bergwall bekräftade.
Efter rekonstruktionen den 4 oktober 1996 upprättade Seppo
Penttinen en promemoria daterad den 7 oktober 1996 av vilken
framgår att Sture Bergwall innan rekonstruktionen hade framfört
önskemål om att få se en originaldomkraft till en Mazda 929. Vid
rekonstruktionen hade han fått hålla i en sådan och hade då uppgett
att viktkänslan var korrekt men att han saknade de ”spröt” längst
ut i domkraftens förlängning som domkraften han använde mot
Yenon Levi hade haft.
Förhöret den 27 november 1996 inleddes med att Seppo Penttinen
ville reda ut omständigheterna kring glasögonen som tidigare hade
diskuterats. Sture Bergwall berättade att MA vid tillfället hade an-
260
SOU 2015:52
Yenon Levi
vänt glasögonen som maskering men att han inte visste om de hade
kvarlämnats eller var de hade hamnat. MA hade inte glasögon i
vanliga fall. Han slog mot Yenon Levi med påken på sätt som han
hade visat vid rekonstruktionen. Slagen utdelades med både knuffkraft, det vill säga mindre kraft, och med relativt stor kraft med
stören mot sidan. Det borde ha lett till skador i vart fall på Yenon
Levis sida. När Yenon Levi var död skedde sexuella aktiviteter
mellan Sture Bergwall och MA, men inte direkt vid kroppen. De,
främst MA, samlade ihop Yenon Levis packning. Seppo Penttinen
upplyste om att packningen hade omtalats i media och att det bland
annat hade nämnts någon form av skor i grövre kvalitet. Sture
Bergwall hade inget minne av några sådana skor.
Sture Bergwall beskrev att han hade sparkat och stampat mot
buken när de var i Ölsta. Seppo Penttinen frågade om det fanns
någon differens mellan det han hade berättat och verkligheten.
Sture Bergwall uppgav att han hade överbetonat omfattningen och
kraften i våldet mot magen men det var ändå så pass att Yenon Levi
hade blivit medvetslös i Ölsta. Yenon Levi hade legat på rygg när
han stampade honom i buken. Därefter frågade Seppo Penttinen
om det var något som förmörkade hans minne.
Q [Sture Bergwall]: Min kommentar till det, det är att våldsanvändningen sker i huvudsak på plats i Rörshyttan.
P [Seppo Penttinen]: Ja, hur skall vi tolka det. Du har beskrivit vid
rekonstruktionen, att det sker de här sparkarna och stampningarna
mot buken i…..
Q: Ölsta.
P: Ölsta. Förflyttas den våldsanvändningen till Rörshyttan?
Q: Ja, större delen av den, ja.
P: Sker sparkar och stampningar mot Levi i Rörshyttan?
Q: (tystnad) Ja, självfallet.
Sture Bergwall vidhöll att de hade varit i Ölsta och att Yenon Levi
hade försökt springa från dem och trillat och skadat axeln. Sture
Bergwall mindes stampningen som skedde uppifrån och ner mot
bukens mjukdelar.
Sture Bergwall berättade att de borde ta fasta på den första
spontana berättelsen som han hade lämnat för ett år sedan och det
han nu berättade, då dessa berättelser skulle vara samstämmiga. Det
261
Yenon Levi
SOU 2015:52
han hade sagt under ”mellanberättandet” sades för att han ville
komma ifrån händelsen och skydda MA.
Anna Wikström upplyste Sture Bergwall om att MS hade uppgett att han vid något tillfälle hade visat henne ett par skor och
frågade om han kunde minnas det tillfället. Sture Bergwall svarade
först att det var MA:s skor som han hade visat MS. Senare i förhöret beskrev han att han sommaren 1988 hade visat MS ett par
bruna vandrarkängor i läder. Seppo Penttinen återkopplade att Sture
Bergwall tidigare hade sagt att han tog en kniv med träskaft ur Yenon
Levis packning som kom till användning mot Therese Johannessen,
men Sture Bergwall kunde inte beskriva knivens utseende.
På direkt fråga om Sture Bergwall hade vistats en längre tid med
Yenon Levi i Ölsta än vad han hade berättat och om det möjligen
fanns ett annat inledande händelseförlopp än det han hade uppgivit
svarade Sture Bergwall nej och senare att han inte kunde berätta det.
Den 11 december 1996 hölls det sista förhöret med Sture Bergwall
i utredningen. Vid förhöret närvarade Birgitta Ståhle men inte
Claes Borgström. Enligt förhörsprotokollet var förhöret en slutlig
sammanfattning av Sture Bergwalls samlade ståndpunkt av mordet.
Han hade innan förhöret tagit del av videoupptagningen från rekonstruktionen den 4 oktober 1996. Under förhöret gick man igenom vad Sture Bergwall hade visat vid rekonstruktionen vad gällde
skador och våld. Sture Bergwall bekräftade att detta stämde med det
verkliga händelseförloppet. Därutöver berättade han bland annat
följande. Det våld som hade utdelats i Ölsta bestod av en stampning i buken när Yenon Levi låg på rygg. Huvudskadorna uppkom i
Rörshyttan. Skadan på höger sida var mer öppen och orsakade ett
kraftigt blodflöde som delvis doldes av håret. Slaget mot vänster
sida svingades med ett slagträ och krossade pannbenet. Seppo
Penttinen upplyste om att han vid rekonstruktionen hade uppgett
och visat att han hade använt en domkraft vid slaget mot vänster
sida. Sture Bergwall sade att han hade använt en träpåk vid båda
huvudskadorna men det hade funnits med en domkraft på platsen
som dock inte hade använts. Träpåken saknade bark.
Det hade riktats stickande rörelser med kniv mot Yenon Levis
bröstkorg, strax under hakan, mot tyg. Blodet som fanns på kläderna kom från det våldet men också från skadorna i huvudet. Det
var MA som använde kniven.
262
SOU 2015:52
Yenon Levi
Han hade ingen närmare minnesbild av den kniv han hade tagit
från Yenon Levis packning, men mindes att knivskaftet var ljust. På
fråga om var man hade sådana knivar svarade han att han förknippade knivens utseende med samemiljön.
Under de fyra–fem timmar som han och MA hade varit tillsammans med Yenon Levi hade denne inte ätit något. Mot slutet av förhöret ville Seppo Penttinen att Sture Bergwall skulle förklara varför
han hade lämnat olika uppgifter under utredningen och frågade följande.
P [Seppo Penttinen]: Kan du lämna en egen förklaring till varför du i
vissa förhör lämnar lite varierande uppgifter i förhållande till den här
sammanfattningen som vi gör idag, är det din slutliga ståndpunkt om
jag har fattat det rätt.
Q: [Sture Bergwall]: Det har ju flera skäl tror jag, dels har det med
medgärningsmannens medverkan att göra, dels har det också med min
egen identifikation med offret, det vill säga Yenon Levi.
P: Ser du specifikt vad det är som styr dig, att ibland säga någonting
som du sedan ändrar. Finns det en medvetenhet i det här eller är det
någonting som sker av, är det andra mekanismer som styr det.
Q: Ja, det kan vara svårt att mäta graden av medvetenhet och andra
mekanismer. Det finns alltså en utpräglad vilja att berätta om den här
händelsen, samtidigt som det finns en motstridig vilja också att skydda
sig ifrån den och att skydda medgärningsmannen, och det här tillsammans gör berättandet komplicerat.
P: Så dels vill du erkänna inför oss och dels så vill du på något vis undvika det?
Q: Ja.
P: Jag vet inte, eftersom Birgitta Ståhle sitter här, din terapeut, jag vet
inte om du har någon åsikt i det här sammanhanget, just i det här
Stures sätt att berätta, om du vill (ohörbart) i förhöret eller inte, du
har möjligheten att i så fall att uttrycka dig.
Q: Jo då, det kan få vara med i förhöret, eftersom Birgitta och jag tillsammans har pratat om dom här svårigheterna.
S [Birgitta Ståhle]: Vi har ju inte pratat om exakt detaljer, men däremot så har vi pratat om dom här allmänna svårigheterna som finns
tillsammans och gör det komplicerat, att vilja berätta, att vilja klarlägga
och samtidigt alla dom mekanismerna som hindrar klarläggandet. Dels
innebörden av att MA finns med och den, vad ska vi säga, också symboliska innebörd han har som person och som personen också i övrigt
vad han har för betydelse. Och dels att händelsen i sig väcker så
mycket av ångest, så att där finns mycket mekanismer som förändrar
verkligen hela tiden.
Efter förhöret berättade Sture Bergwall att han i Ölsta hade han sett
att Yenon Levi var omskuren.
263
Yenon Levi
SOU 2015:52
8.2.3
Övrig utredning
Förhör med MA
MA hördes av polisen vid tre tillfällen efter att Sture Bergwall angett
honom som medgärningsman: den 22 maj 1996, den 20 november
1996 och den 26 februari 1997. Han delgavs misstanke om medhjälp till mord i samband med förhöret i november 1996. I förundersökningsprotokollet finns även tidigare förhör med MA från
andra ärenden då han hördes om sin relation till Sture Bergwall.
MA förnekade konsekvent att han hade något att göra med
mordet på Yenon Levi. Han uppgav att en tänkbar anledning till
varför Sture Bergwall angav honom som medgärningsman var för
att hämnas att han efter rättegången om bankrånet inte ville ha
någon kontakt med Sture Bergwall, trots att Sture Bergwall ville det.
Från mitten av 1980-talet fram till bankrånet hade han haft en
omfattande kontakt med Sture Bergwall och under 1988–1989 hade
han tidvis bott hos honom. Hans flickvän vid den tiden var MS.
Han berättade att MS alltjämt stod under inflytande av Sture
Bergwall, som hon fortfarande hade kontakt med. Han berättade
vidare att han hade förstått att MS hade förmedlat Sture Bergwalls
falska påstående om att han och Sture Bergwall hade begått två mord
i Norge till polisen. Sture Bergwall pratade skrattretande dålig
engelska.
Förhör med MS
MS hördes vid två tillfällen efter det att Sture Bergwall erkänt mordet på Yenon Levi: den 18 januari och 6 mars 1996. Hon hördes
även dessförinnan i andra ärenden om Sture Bergwalls olika förehavanden. Två sådana förhör från våren 1995 finns i förundersökningsprotokollet.
I förhör den 25 maj 1995 berättade hon att hon hade regelbunden kontakt med Sture Bergwall, dels per telefon, dels besökte hon
honom. Hon hade aldrig varit Sture Bergwall behjälplig med att
skaffa information, tidningar eller annat. Han hade heller aldrig
bett henne att göra så. Under den tid som Sture Bergwall hade permissioner utan övervakning besökte de några gånger sjukhusbiblioteket på Säters sjukhus tillsammans.
264
SOU 2015:52
Yenon Levi
Vid förhör den 18 januari 1996 berättade hon att hon inte kunde
erinra sig några speciella minnesbilder från sommaren 1988, då hon
hade varit fjorton år. Under den tid hon kände MA hade hon bara
sett en mindre sportryggsäck hos honom, som hon visade foto på
vid förhörstillfället. Hon hade aldrig sett någon annan ryggsäck hos
MA. Han gick alltid klädd i gymnastikskor och hon hade aldrig sett
några kängor bland hans tillhörigheter. När det gällde Sture Bergwall
hade hon sett ett par gröna kängor som möjligen var av textil.
Den 6 mars 1996 hördes MS igen sedan hon hade kontaktat
polisen för att hon ville lämna ytterligare uppgifter. Hon berättade
då att hon nu kunde, om än diffust, redogöra för en, möjligen mörk,
ryggsäck och ett par kängor som troligen var kopplade till varandra
och till sommaren 1988.
Övriga förhör
Förhör hölls med MA:s föräldrar och syskon som samtliga beskrev
att Sture Bergwall umgicks mycket med MA från mitten av 1980talet och fram till bankrånet. Under den nu aktuella perioden
bodde MA stundtals hos Sture Bergwall. Sture Bergwall hade haft
viss tillgång till familjens fritidshus i Ölsta. Sture Bergwall utövade
stort inflytande över MA som följde Sture Bergwalls vilja. De beskrev Sture Bergwall som mytoman och manipulativ. Samtliga ifrågasatte att Sture Bergwall hade begått något av de våldsbrott han påstått. Det kan anmärkas att inget av förhören med MA:s familjemedlemmar tar upp det förhållandet att Sture Bergwall tillvitat MA
delaktighet i mordet på Yenon Levi.
Det hölls förhör bland annat med personer som, när de var tonåringar under den aktuella perioden, ofta hade besökt Sture Bergwall i bostaden. Av förhören framgår bland annat att Sture Bergwall
företog konsertresor med ungdomarna till Stockholm och att de då
ibland parkerade bilen vid stationen i Uppsala och tog Uppsalapendeln till Stockholm.
265
Yenon Levi
SOU 2015:52
Teknisk utredning efter Sture Bergwalls erkännande
Av ett sakkunnigutlåtande daterat den 7 januari 1997 framgår att
SKL undersökte om det förekom blod, sperma eller sekret/DNA
som kunde komma från Sture Bergwall eller Yenon Levi på bland
annat Yenon Levis kläder, hårstrån, träpåken, glasögonen, armbandsuret och en filt. Vidare undersöktes bland annat miljöspår från
fyndplatsen och Ölsta, hårstrån samt tolkades blodspår på Yenon
Levis brynja. Slutsatsen var att de DNA- och blodspår som SKL
fann på det undersökta materialet inte kom från Sture Bergwall.
SKL kunde inte besvara om byxorna och skorna hade varit i direkt
kontakt med marken vid Ölsta och det framkom inte något som
kunde visa att besudlingen på byxans vänsterknä var avsatt på mer
än en plats. Det förekom blodindikation på bland annat träpåken
men blod kunde inte påvisas på filten eller glasögonen. Filten hade
beslagtagits från Sture Bergwall som hade uppgett att Yenon Levi
hade legat på den filten i samband med händelsen. De fibrer som
hade säkrats från Yenon Levi jämfördes med fibrerna på filten men
inga överensstämmande fibrer kunde iakttas. Det kunde inte påvisas någon sperma på något av det undersökta materialet.
SKL undersökte också om besudlingarna på insidan av brynjan
vid halslinningen var blod och om blodet i så fall kunde komma
från Sture Bergwall och vad som var den troligaste orsaken till hur
besudlingarna hade uppkommit. SKL:s slutsats redovisades i ett
sakkunnigutlåtande daterat den 9 april 1997 av vilket framgår att
det på insidan av brynjan iakttagits blodlika besudlingar som delvis
hade avsatts vid smetande kontakt med föremål eller liknande som
hade varit besudlat med smetande ämne såsom inte helt stelnat
blod. Det fanns skäl som talade för att i vart fall en av besudlingarna var blod men SKL kunde inte besvara frågan om besudlingarna
kom från kontakt med en blodbesudlad hand. Det var inte heller
möjligt att bedöma hur besudlingarna hade avsatts.
Det gjordes också en ny undersökning av de upphittade glasögonen. Det har under resningsprocessen framkommit att polisen i
en skrivelse till SKL den 15 januari 1997 ställde frågan om det fanns
någon annan undersökningsmetod som kunde förändra undersökningsresultatet från SKL:s tidigare undersökning av glasögonen och
266
SOU 2015:52
Yenon Levi
passfotografiet 1991. 2 SKL svarade att det inte fanns några sådana
andra metoder för motsvarande undersökning. Korrespondensen
finns inte med i förundersökningsprotokollet.
Den 24 januari 1997 fick i stället tekniska roteln vid länskriminalpolisen i Stockholm ett skriftligt uppdrag att jämföra glasögonen
från fyndplatsen med passfotot på den tidigare misstänkte mannen,
och en muntlig förfrågan om det gick att avgöra vilken styrka glasögonen på passfotot hade genom att granska passfotot. Tekniska
roteln konsulterade i sin tur en optiker. Tekniska rotelns slutsats
var att glasögonen på passfotografiet och de från fyndplatsen uppvisade fler olikheter än likheter beträffande mönsterpassningen och
att det inte var möjligt att avgöra glasens styrka genom att granska
passfotografiet.
Kriminaltekniska analyser
I resningsärendet har framkommit att Jan Olsson och Östen Eliasson,
som utförde brottsplatsundersökningen i juni 1988, gjorde en gemensam genomgång och analys av det kriminaltekniska materialet från
1988 och då bildade sig en uppfattning om ett troligt händelseförlopp [analys 1]. Resultatet av analys 1 fick övriga personer i utredningen del av först efter rekonstruktionen den 20 maj 1996. Efter
den rekonstruktionen gjorde Jan Olsson och Östen Eliasson en
”kriminalteknisk utvärdering” av Sture Bergwalls uppgifter och
agerande vid rekonstruktionen. Deras utvärdering visade inte på
någon större överensstämmelse mellan analys 1 och Sture Bergwalls
redogörelse för händelseförloppet.
En liknande kriminalteknisk analys gjordes efter rekonstruktionen med Sture Bergwall den 4 oktober 1996. Även den analysen
visade på bristande överensstämmelse mellan Sture Bergwalls beskrivning av händelseförloppet och analys 1, om än att Sture Bergwall
vid den rekonstruktionen beskrev ett händelseförlopp som mer
liknade det som Jan Olsson och Östen Eliasson hade beskrivit i sin
analys.
2
Se vad som redovisas ovan under ”Misstankarna under förundersökningen” om SKL:s utlåtande av den 14 februari 1991.
267
Yenon Levi
SOU 2015:52
I en skrivelse daterad den 31 januari 1997 till Christer van der
Kwast framförde Jan Olsson ”funderingar runt ärendet och som
gör mig så osäker på Q:s skuld i mordet på Levi”. Av skrivelsen
framgår att Jan Olsson framförde att Sture Bergwall vid den första
rekonstruktionen ”visade stora avvikelser från den analys vi genomfört” [analys 1] och att han kände oro för att Sture Bergwall inhämtade kunskap om händelseförloppet genom att läsa av förhörsledarens reaktioner. Vidare anförde Jan Olsson att Sture Bergwall
vid den andra rekonstruktionen visade ett händelseförlopp ”som närmat sig den analys av händelseförloppet vi genomfört” [analys 1].
Som exempel nämnde Jan Olsson att Sture Bergwall hade talat om
att en påk, fri från bark, i rätt grovlek och längd hade använts mot
Yenon Levi och att Sture Bergwall vid den rekonstruktionen hade
placerade kroppen närmare fyndplatsen och i rätt riktning men att
Sture Bergwalls uppgifter om händelseförloppet ändå inte påtagligt
visade att Sture Bergwall hade varit på platsen när Yenon Levi slogs
ihjäl. Jan Olsson påtalade också att resultatet av analys 1 inte var
känd för övriga som deltog i rekonstruktionen den 20 maj 1996,
men att de kände till analys 1 och dess slutsatser vid rekonstruktionen den 4 oktober 1996.
Varken analys 1, de två kriminaltekniska analyserna av Sture
Bergwalls uppgifter efter rekonstruktionerna eller skrivelsen från
Jan Olsson återfinns i förundersökningsprotokollet, men har getts
in i samband med resningsprocessen.
Rättsmedicinskt utlåtande
Efter en muntlig framställan från Christer van der Kwast om en
jämförelse mellan obduktionsfynden och Sture Bergwalls uppgifter
om utövat våld mot Yenon Levi lämnade Anders Eriksson, överläkare vid Rättsmedicinalverket, Rättsmedicinska avdelningen Umeå,
den 28 februari 1997 ett utlåtande. Som underlag för bedömningen
hade han bland annat obduktionsprotokoll med foton, protokoll,
videofilm och foton från rekonstruktionen den 4 oktober 1996
samt protokoll och foton från förhör med Sture Bergwall den
11 december 1996. Han hade även fått muntlig information inför
upprättandet av yttrandet vid ett möte den 27 januari 1997 med
Seppo Penttinen och Anna Wikström och ett fax med komplette-
268
SOU 2015:52
Yenon Levi
rande förklaringar till förhörsuppgifterna från den 4 oktober 1996
av Seppo Penttinen. Enligt utlåtandet hade underläkaren Christina
Ekström deltagit i beredningen av ärendet.
Anders Eriksson och Christina Ekström hade dock dessförinnan upprättat ett annat rättsmedicinskt utlåtande som är daterat
den 17 november 1996. Det utlåtandet hade bland annat Seppo
Penttinen och Christer van der Kwast fått ta del av vid ett möte i
januari 1997 och lämnat synpunkter på. Även det utlåtandet tillkom efter en framställan av Christer van der Kwast som hade begärt ett utlåtande rörande samstämmigheten mellan Sture Bergwalls
uppgifter och fynden vid obduktionen av Yenon Levi. Underlaget
för bedömningen i det utlåtandet var mer omfattande och skilde sig
från det senare utlåtandet bland annat på sådant sätt att samtliga
förhör som dittills hade hållits med Sture Bergwall i ärendet, protokoll och videofilmer från rekonstruktionerna den 20 maj och den
4 oktober 1996 samt information som erhållits av Jan Olsson den
14 maj 1996 fanns med och beaktades. Christina Ekström närvarade dessutom personligen vid rekonstruktionen den 4 oktober
1996.
Slutsatsen i de båda utlåtandena skiljer sig delvis åt, särskilt vad
gäller samstämmigheten mellan fynden på Yenon Levis kropp och
Sture Bergwalls uppgifter om utövat våld. I det första utlåtandet
konstaterades att Sture Bergwalls olika versioner av händelseförloppet inte alltid stämde medicinskt och att en del versioner inte
stämde med skadorna på Yenon Levis kropp. Det är bara utlåtandet
från februari 1997 som finns med i förundersökningsprotokollet
och som presenterades för tingsrätten.
I det sista utlåtandet, från den 28 februari 1997, sammanfattades
först de fynd som gjorts vid obduktionen och Sture Bergwalls uppgifter om våldsanvändningen från rekonstruktionen den 4 oktober
1996 och vid förhör den 11 december 1996. Därefter framgår bland
annat följande. De löpande hänvisningarna till obduktionsprotokollet, förhöret och rekonstruktionen har tagits bort.
Överväganden avseende Quicks uppgifter i relation till fynden vid
obduktionen av den döda kroppen efter Yenon Levi
Den döda kroppen efter Levi har företett hudskador uppkomna genom
trubbigt våld, vilka är förenliga med att de kan ha uppkommit i samband med handgemäng, och detta överensstämmer med Quicks uppgifter om ett slagsmål, sparkar och slag med händer. Även de revbens-
269
Yenon Levi
SOU 2015:52
brott som den döda kroppen efter Levi har företett kan ha uppkommit
i samband med slag och/eller sparkar, vilket överensstämmer med
Quicks uppgifter.
Den döda kroppen efter Levi har vidare företett skador på händerna
och på underarmarna, vilka kan representera s.k. avvärjningsskador,
och detta överensstämmer med Quicks uppgifter om att ynglingen
värjt sig och gjort motstånd.
Quicks uppgifter om att ynglingen hade smärtor i den högra axeln
kan motsvaras av skador på den högra axelns ovansida på den döda
kroppen efter Levi. Det går dock inte att bedöma om dessa skador har
gett upphov till smärtor eller inte. Skadornas lokalisation på axelns
ovansida kan tala för att skadorna har uppkommit genom ett slag snarare än genom ett fall.
De inre bukskador den döda kroppen efter Levi har företett kan ha
uppkommit på det sätt som Quick har uppgett, i form av stampning
mot buken då ynglingen låg på rygg och/eller genom stöt/stötar med
slagträ/träpåk.
En stöt som Quick uppger att han har utdelat med slagträet/träpåken mot den högra sidan av ynglingens bål kan ge upphov till revbensbrott, vilket den döda kroppen efter Levi har företett på höger
sida.
En stöt som Quick beskriver att han har utdelat mot ynglingens bål
strax till höger om medellinjen och nedom ett plan genom naveln kan
ha förorsakat en ytlig hudavskrapning och rödbrun missfärgning i
detta område på den döda kroppen efter Levi.
Några skador på ryggen har den döda kroppen efter Levi inte
företett. Quicks uppgifter om våld mot ynglingens rygg är dock inte
sådana att man otvetydigt kan dra den slutsatsen att denna våldsutövning måste ha lett till någon skada.
Det antal slag (två) som Quick har uppgett att han har utdelat med
slagträet/träpåken mot ynglingens huvud överensstämmer med antalet
skadeområden på huvudet av den döda kroppen efter Levi.
Lokalisationen av den skada som enligt Quick har uppkommit på
ynglingens huvud efter det första slaget med slagträet/träpåken överensstämmer med lokalisationen av en skada på den döda kroppen efter
Levi, även om Quick placerar skadan något högre upp på hjässan än
vad fallet var på den döda kroppen efter Levi.
Även Quicks beskrivning av den skada som uppkom efter det
första slaget med slagträet/träpåken mot ynglingens huvud överensstämmer med utseendet av skadan baktill på hjässan på den döda
kroppen efter Levi.
Lokalisationen av den skada som enligt Quick har uppkommit efter
det andra slaget med slagträet/träpåken mot ynglingens huvud överensstämmer med fynd på den döda kroppen efter Levi vad avser sidolokalisationen, det vill säga lokalisation till vänster om medellinjen.
Dock placerar Quick skadecentrum något längre fram mot pannan än
vad fallet var på den döda kroppen efter Levi. Quicks uppgift om att
det andra slaget utdelats framifrån överensstämmer med fynden på den
270
SOU 2015:52
Yenon Levi
döda kroppen efter Levi, medan Quicks uppgift om att ynglingens
”pannben” krossas inte är anatomiskt korrekt i förhållande till de fynd
som gjordes på den döda kroppen efter Levi.
Quicks uppgift om hörbara ljud när ynglingens skalle krossades
framstår som trovärdiga i relation till de skador som den döda kroppen
efter Levi företedde.
Quicks uppgifter om att ynglingen dör sedan det sista slaget har
utdelats mot ynglingens huvud överensstämmer med att den döda
kroppen har företett omedelbart dödliga skallskador. Den döda kroppen
efter Levi har även företett dödliga inre bukskador, men dessa skador
var inte omedelbart dödande.
Våld mot huvudet kan ge upphov till kramper i kroppen, vilket
överensstämmer med Quicks uppgifter.
Quicks uppgifter om att ynglingen har tilldelats knivstick mot
halsen och bröstet bekräftas inte av fynden på den döda kroppen efter
Levi, där några skador som kan associeras till skarpt våld inte kunnat
påvisas. Det måste dock noteras att den ursprungliga karaktären av
skadorna i huden vid den vänstra delen av underkäken inte kan bedömas p.g.a. angrepp av fluglarver efter döden.
Den döda kroppen av Levi har företett överhudsavskrapningar i
höftregionerna, men inga sårskador som kan ha gett upphov till mer än
obetydlig blödning, vilket inte överensstämmer med Quicks uppgifter
om en blödning från den ena höften.
Den döda kroppen efter Levi har företett en intorkad missfärgning
på den högra handledens lillfingersida, vilket kan överensstämma med
Quicks uppgift om en inte närmare beskriven skada på den ena handleden.
Den döda kroppen efter Levi har inte företett några skador på halsens framsida över strupen, vilket inte överensstämmer med Quicks
uppgifter om en skada i det här området.
På grund av förruttnelse går det inte att bedöma om den döda
kroppen efter Levi har företett skador uppkomna efter dödens inträde,
förutom de av fluglarver åstadkomna skadorna, varför Quicks uppgift
om att medgärningsmannen sparkar mot den döda kroppen inte kan
bedömas.
Quicks uppgift om att ynglingens ansikte var blodigt överensstämmer med fynd av intorkat blod i ansiktet på den döda kroppen efter
Levi. Quicks mer detaljerade beskrivning av blodbesudlingar över den
nedre delen av ansiktets vänstra halva överensstämmer med det blodflöde som kan förväntas vid den typ av våld mot skallen som Levi
utsatts för och från de skador som den döda kroppen efter Levi uppvisat, liksom med den typ av våldsutövning som Quick beskrivit. Härvid kan nämligen förväntas ett blodflöde ur den vänstra yttre hörselgången.
Quicks uppgift att ynglingen inte har ätit någonting under fyra
timmars tid överensstämmer med den nästan totala frånvaron av magsäcksinnehåll hos den döda kroppen efter Levi.
271
Yenon Levi
SOU 2015:52
Quicks uppgift om att den döda kroppen var tung och stel överensstämmer med den likstelhet som inträder efter att en kropp legat död
den tid som Quick uppgett.
Av tillgängliga fotografier på den döda kroppen efter Levi kan inte
någon säker skäggväxt ses, varför Quicks uppgift om att ynglingens
skägg skall ha vuxit efter döden är svårbedömd.
Quicks beskrivning att den döda kroppen var gulblek kan överensstämma med utseendet på en död kropps hudfärg. Quicks uppgift om
att ynglingen var omskuren överensstämmer med fynden på den döda
kroppen efter Levi.
Sammanfattning
Samtliga skador som den döda kroppen efter Levi har företett har uppkommit genom inverkan av trubbigt föremål och kan överensstämma
med Quicks uppgifter om användandet av ett slagträ/träpåk, sparkar
och slag. De skallskador den döda kroppen efter Levi har företett med
krosskador och brott i skall- och ansiktsben talar starkt för att gärningsmannen har använt ett tillhygge, vilket stämmer överens med
Quicks uppgifter.
Quick har uppgett precisa lokalisationer för två skador på huvudet,
vilka i huvudsak stämmer överens med två skadeområden på huvudet
av den döda kroppen efter Levi. Vidare har Quick preciserat två områden på ynglingens bål som har tilldelats slag med slagträet/träpåken,
vilka överensstämmer med revbensbrott på höger sida och hudskador
på buken på den döda kroppen efter Levi. Skadelokalisationerna överensstämmer också med de inre skador i buken som Levi företett,
medan arten och graden av dessa inre skador bättre överensstämmer
med Quicks uppgifter om ”stampning”. Dessutom har Quick preciserat en skada på den ena handleden, vilken överensstämmer med en
skada på den högra handleden på den döda kroppen efter Levi. Quick
har också preciserat lokalisationen av smärtor i den högra axeln, som
ynglingen skall ha ådragit sig efter ett fall. Det fanns skador på den
högra axeln på den döda kroppen efter Levi, men det kan inte avgöras i
vilken utsträckning Levi har upplevt smärtor. Skador på händer och
underarmar på den döda kroppen efter Levi kan representera s.k. avvärjningsskador, vilket överensstämmer med Quicks uppgifter om att
ynglingen har värjt sig.
Quicks beskrivning av blodbesudlingar i ansiktet på ynglingen
överensstämmer med fynden på den döda kroppen efter Levi. Detaljbeskrivningarna av blod till synes kommande från den vänstra yttre
hörselgången överensstämmer med att sådana blödningar kan förväntas vid den skadebild som den döda kroppen efter Levi företett.
Quicks uppgift om att våld mot skallen har lett till kramper framstår som rimlig, liksom hans uppgift om att det andra slaget mot huvudet skulle ha lett till döden.
Quick har beskrivit våld mot ryggen på ynglingen, men det fanns
inga skador på ryggen på den döda kroppen efter Levi. Det av Quick
beskrivna våldet mot ynglingens rygg behöver dock inte ha gett upp272
SOU 2015:52
Yenon Levi
hov till skador. Quicks uppgift om blödning från den ena höften motsvaras inte av någon blödande skada på den döda kroppen efter Levi.
Quick har inte övertygande redogjort för något våld som skulle
kunna ha förorsakat brottet i den högra tarmbensvingen på den döda
kroppen efter Levi.
Quick har, förutom uppgifter om skador orsakade av trubbigt våld,
också uppgett att ynglingen åsamkats skador genom inverkan av kniv.
Några skador orsakade av eggvassa föremål har inte kunnat påvisas på
den döda kroppen efter Levi, men det finns skador i huden i anslutning till den vänstra delen av underkäken, vars ursprungliga karaktär
inte kan avgöras.
Övrigt
Av en promemoria upprättad av polisinspektör Lennart Jarlheim,
polismyndigheten Dalarna, den 9 april 1996 framgår att Sture
Bergwall inte ägde någon bil vid tiden för gärningen men att han i
april 1988 hade köpt en mörkblå Mazda 929 kombi som han en
vecka senare sålde till MA:s mor BA. Av förhör med BA framgick
att Sture Bergwall måste ha skrivit över bilen på henne utan hennes
vetskap.
Under den aktuella tiden drev Sture Bergwall en kioskrörelse i
Grycksbo tillsammans med BA. Av en promemoria av Anna Wikström
den 17 januari 1997 framgår att BA uppgett att man inte av bokföringen med säkerhet kunde veta om den som bokfört dagskassan
var den som arbetade den aktuella dagen. Vid en genomgång av
kioskrörelsens bokföring redovisade Anna Wikström i en promemoria den 22 januari 1997 att det var Sture Bergwall som hade fört
in dagskassorna för perioden 3–7, 9 och 11 juni 1988 i bokföringen.
Enligt verifikat undertecknade av Sture Bergwall lämnade han dagskassorna till en servicebox i banken som hade registrerat kassorna
dagen efter inlämnadet. Den 8 och 10 juni 1988 var det BA som
bokförde kassan och lämnade den till banken.
273
Yenon Levi
SOU 2015:52
8.2.4
Särskilt om advokaten, den sakkunnige och vården
Advokaten
Claes Borgström närvarade vid samtliga förhör med undantag för
förhören den 15 mars och den 11 december 1996. Han närvarade
även vid vallningen och rekonstruktionerna. Claes Borgström närvarade inte vid telefonsamtalen mellan Sture Bergwall och Seppo
Penttinen. Det framgår dock att Sture Bergwall inför vissa telefonsamtal hade pratat med Claes Borgström som kände till att Sture
Bergwall tänkte kontakta Seppo Penttinen.
Den sakkunnige
Anders Eriksson upprättade det rättsmedicinska utlåtandet av den
28 februari 1997 och medverkade vid flera möten med bland annat
Christer van der Kwast och Seppo Penttinen inför upprättandet av
det utlåtandet. De lämnade dessutom synpunkter till Anders Eriksson
både muntligen och skriftligen som Anders Eriksson antecknade
att han beaktade inför upprättandet av det slutliga utlåtandet. Anders
Eriksson medverkade även vid upprättandet av det första rättsmedicinska utlåtandet daterat den 17 november 1996, som byggde
på ett delvis annat underlag.
Vidare framgår av förundersökningsmaterialet att han hade varit
inblandad i diskussioner med bland annat utredarna om förekomsten av falska erkännanden och att han även på annat sätt synes ha
varit involverad löpande i utredningen på ett sätt som inte har haft
direkt koppling till hans kompetens som rättsläkare.
Anders Eriksson har vid möte med kommissionen uppgett att
det första utlåtandet som han och Christina Ekström upprättade
var ett arbetsmaterial som diskuterades vid ett möte där bland
annat Christer van der Kwast, Seppo Penttinen och han själv deltog. Syftet med mötet var att kontrollera om yttrandet baserades på
korrekta uppgifter och att de inte hade missförstått Sture Bergwalls
uppgifter. Mötet mynnade ut i att Christer van der Kwast bad dem
upprätta ett nytt yttrande baserat på uppgifterna från slutförhöret
med Sture Bergwall. Enligt Anders Eriksson är detta inte ett ovanligt tillvägagångssätt, det förekommer att en rättsläkare antingen
skriver ett nytt yttrande eller kompletterar det befintliga yttrandet.
274
SOU 2015:52
Yenon Levi
Vården
Birgitta Ståhle medverkade vid vallningen och rekonstruktionerna.
Hennes deltagande synes främst ha skett som stöd för Sture Bergwall.
Hon närvarade vid förhöret den 11 december 1996 och berättade då
bland annat om Sture Bergwalls svårigheter med att vilja berätta men
samtidigt hindras att berätta och om MA:s symboliska innebörd.
att upprätthålla skiljelinjen mellan dessa båda delar. Under samma
avsnitt framgår vidare att Sture Bergwall vid möte med kommissionen har förmedlat en motsatt uppfattning och berättat att det
förelåg ett nära samarbete och informationsutbyte mellan polis,
åklagare och terapeuter.
Den 25 januari 1996 meddelades domen rörande Marinus Stegehuis
och Janny Stegehuis. Förundersökningen i det nu aktuella ärendet
hade då redan inletts. Beträffande innehållet i journalanteckningarna
från Säters sjukhus fram till januari 1996 hänvisas till redogörelsen
för Marinus och Janny Stegehuis-ärendet, avsnitt 7.2.4. Av journalanteckningarna för tiden därefter framgår bland annat följande.
Den 8 mars 1996 beskrev Birgitta Ståhle att Sture Bergwall erhöll fortsatt terapi tre gånger i veckan och att det dessutom förekom ytterligare täta kontakter av stödjande funktion. Det pågick
en gradvis självutveckling som enligt Birgitta Ståhle innebar att det
gick att arbeta vidare både terapeutiskt och med utredningarna.
Avdelningsföreståndaren Bengt Eklund antecknade i journalen att
det den 23 och 26 april hade genomförts vallningar i Norge [bland
annat Therese Johannessen-ärendet] vilket hade varit mycket jobbiga
dagar för Sture Bergwall med stundvis starkt ångest och regression.
Den 21 maj 1996 noterade Bengt Eklund i journalen att rekonstruktionen den 20 maj 1996 inte hade medfört några ångestattacker
eller regressioner.
Enligt en journalanteckning av Birgitta Ståhle i september 1996
fortsatte terapin med Sture Bergwall tre gånger i veckan. Den
20 september 1996 antecknade skötaren Mikael Lindgren i journalen
275
Yenon Levi
SOU 2015:52
att Sture Bergwall innan polisförhöret den dagen hade mått väldigt
dåligt och att förhöret fick avbrytas.
I slutet av oktober 1996 beskrev Birgitta Ståhle att terapin fortsatte tre gånger i veckan och att det efter semesteruppehållet hade
skett en kvalitativ förändring och att terapin till sin karaktär var
mycket intensiv. I terapin behandlades ett svårt material. Hon upplevde att Sture Bergwall hade ökad verklighetskontakt och att han
hade bättre möjligheter att uttrycka äkta känslor kring sin tidiga
och nuvarande situation. Hon beskrev att Sture Bergwall efter rekonstruktionen i oktober 1996 befann sig i en tung existentiell
situation, att hans berättande behövdes för att han själv skulle erhålla liv men att berättandet också innebar att han såg ”en hel hög
med lik framför sig”.
Den 24 november 1996 noterade Mikael Lindgren i journalen att
Sture Bergwall vid midnatt hade glidit in i olika personligheter,
bland annat Ellington, och pratat engelska. Birgitta Ståhle skrev i
journalen i mars 1997 att terapin fortsatte tre gånger i veckan och
att Sture Bergwall upplevde sig själv som passiv. Skälet till passiviteten var att det fanns så mycket som han behövde uttrycka men
att det innebar svårigheter eftersom berättande ledde till att fler
mord utreddes och avslutades. Det antecknades senare i mars 1997
att Sture Bergwall hade berättat att polisen letade efter saker i
terrängen som hade med brottsutredningen att göra men att han
hoppades att polisen inte skulle göra några fynd [troligen avses
Therese Johannessen-ärendet]. Vid en behandlingskonferens den
22 april 1997 noterade Birgitta Ståhle i journalen att den kommande
rättegången i maj 1997 var av central betydelse för det fortsatta
terapeutiska arbetet. I journalen sammanfattades senare rättegångsdagarna och det noterades att Sture Bergwall till och från hade haft
stark ångest.
8.3
8.3.1
Eftersom MA tidigare varit medmisstänkt för mordet på Yenon
Levi hade tingsrätten förordnat en offentlig försvarare för honom.
När Christer van der Kwast beslutade att lägga ned förundersökningen mot honom underrättades tingsrätten om det. Som skäl för
276
SOU 2015:52
Yenon Levi
nedläggningsbeslutet angav åklagaren att brott inte kunde styrkas
eftersom MA förnekade inblandning och teknisk bevisning eller
annat som visade att han hade varit delaktig saknades.
Den 10 april 1997 åtalade Christer van der Kwast Sture Bergwall
för mordet på Yenon Levi vid Hedemora tingsrätt. Det framkom i
en skrivelse från åklagaren att Yenon Levis föräldrar önskade framställa skadeståndsanspråk mot Sture Bergwall men något sådant inkom aldrig till tingsrätten.
Tingsrätten, tf. rådmannen Lennart Furufors, förordnade den av
åklagaren som vittne åberopade rättsläkaren Anders Eriksson som
domstolssakkunnig i målet.
Tingsrätten, Lennart Furufors, förelade chefsöverläkaren vid
Säters sjukhus att avge utlåtande enligt 4 § [3 §] andra stycket lagen
om rättspsykiatrisk undersökning om de medicinska förutsättningarna för att överlämna Sture Bergwall till rättspsykiatrisk vård med
särskild utskrivningsprövning. Någon ny rättspsykiatrisk undersökning inhämtades inte av tingsrätten.
8.3.2
Huvudförhandlingen
Hedemora tingsrätt höll huvudförhandling i målet den 5–7 maj
1997. Domare vid rättegången var Lennart Furufors.
Vid huvudförhandlingen hördes, utöver Sture Bergwall, som
vittnen Seppo Penttinen, Östen Eliasson och Birgitta Ståhle. Som
domstolssakkunnig hördes Anders Eriksson.
Av domen och huvudförhandlingsprotokollet framgår väsentligen följande. Christer van der Kwast framställde sina yrkanden
och Sture Bergwall uppgav att han erkände gärningen.
Åklagaren utvecklade sin talan. Efter en redogörelse för Yenon
Levis förehavanden innan försvinnandet och när han påträffades
uppgav han följande.
Våren 1993 tog Thomas Quick kontakt med polis för att lämna upplysningar. Detta blev inledningen till att han kom att erkänna ett
femtontal mord, bland dem det nu aktuella. Av dessa har utredningar
avseende fem personer hittills slutförts. Ett av dem, nu preskriberat,
skall ha begåtts i Växjö 1964. […] Inledningsvis delgavs i denna utredning misstanke om brott också mot MA, utpekad av Thomas Quick
som medgärningsman. Förundersökningen mot MA lades emellertid
ned och åklagaren har förklarat, att ett förhör med MA i detta mål inte
skulle tillföra något av betydelse.
277
Yenon Levi
SOU 2015:52
Åklagaren visade bland annat foton av Yenon Levi på fyndplatsen,
foton av hans kläder, obduktionsfoton och foton från den sista rekonstruktionen samt föredrog delvis bland annat platsundersökningsprotokollet, sakkunnigutlåtanden från SKL rörande undersökning av träpåk, skor, kläder, säkrade spår och glasögonen samt
obduktionsprotokollet och dödsbeviset. Tingsrätten tittade på träpåken och armbandsuret.
Claes Borgström ingav och föredrog delar av ett yttrande daterat den 30 april 1997 som han hade inhämtat från Erik Kall, chefsöverläkaren vid Rättspsykiatriska kliniken vid Säters sjukhus. I
yttrandet uttalade Erik Kall bland annat att det efter en genomgång
av Sture Bergwalls sjukhistoria rådde full samstämmighet mellan de
gärningar han hade tillstått och hans tidigare symtombild, bland
annat grav personlighetsstörning sedan tonåren och att han hade
begått ett lustmordförsök som 19-åring. 3
Förhör hölls med Sture Bergwall både före och efter förhöret
med Seppo Penttinen. Vad han sade vid det första respektive andra
förhörstillfället framgår inte. I domen redovisades hans uppgifter
enligt följande.
Alltsedan barndomen har han lidit av ångest. Enligt ett av honom känt
mönster stegras denna ångest ibland, något som kan beskrivas som en
annalkande fara. Denna försöker han fly undan samtidigt som han
medvetet eller omedvetet vill se vari faran består. Faran utgörs av en
fantasi att döda eller en lust att begå mord. Genom sådana gärningar
kan han, utan att använda ord, berätta om upplevelser han tidigare varit
med om eller i närheten av. När han dödade första gången genomled
han sin barndoms trauma. Andra gången återupplevde han dessutom
det första mordet. […] I början av juni 1988 kände han av denna
ångeststegring och beslöt sig för att resa till ett ”gömsle” i Södertälje
för att där avvärja den annalkande faran. Han vill inte närmare beskriva
detta gömsle, men det finns i en tanke, i en fantasi mellan honom och
MA. Med sig på resan hade han MA, som då var 16 år gammal. Denne
hade sedan hösten 1984 vistats hos honom under längre tider. […] De
reste med hans bil, en fyrdörrars Mazda 929 […] till Uppsala, där de
långtidsparkerade bilen mittemot stationsbyggnaden[…]. Vid resor till
Stockholm brukade de ställa bilen där. Det var fortfarande förmiddag
när de kom fram till centralstationen i Stockholm, varifrån de avsett att
med pendeltåg fortsätta färden till Södertälje. Vid ett cirkelformat
räcke i stationens entréhall uppmärksammade de den för dem obekante Yenon Levi. Dennes späda figur och sydländska utseende väckte
3
Se angående Sture Bergwalls tidigare brottslighet i avsnitt 4.2.
278
SOU 2015:52
Yenon Levi
hans intresse. Vidare noterade han att Yenon Levi var på resande fot.
Bilden av ett tänkbart offer växte fram och samtidigt ökade lusten att
döda. De funderade på om Yenon Levi var homosexuell och kunde på
avstånd se att Yenon Levi löste biljett till Uppsala, varvid de beslöt sig
för att följa efter. På perrongen i Uppsala gick de ifatt Yenon Levi och
började tala med denne på olika språk. De erbjöd sig att visa Dalarna,
men Yenon Levi var avvisande. Gående på var sin sida om Yenon Levi
slöt de upp allt tätare med följd att denne hamnade i en tvångssituation. Där man korsar spåren tvingade de Yenon Levi att följa med […]
i riktning mot parkeringen. Han har inga egna minnesbilder om eller
när en kniv därvid skulle ha använts. Yenon Levi påkallade inte någon
uppmärksamhet. Framme vid bilen hade Yenon Levi inget val. De satte
Yenon Levi i höger framsäte. Yenon Levis packning lade de i baksätet
eller i bagageutrymmet. Han körde och MA satte sig bakom Yenon
Levi. Resan gick mot en fritidsfastighet i Ölsta[…]. Ingen av dem åt
under färden[…]. Under resan förekom ljudlig och tyst kommunikation mellan honom och MA. Innebörden av denna var att de hade ett
tänkbart mordoffer. MA hade en kniv framme och förde den mot
Yenon Levis hals och haka. Framme i Ölsta ville han […] dämpa den
mycket starka rädsla Yenon Levi gav uttryck för. Yenon Levi talade
om svenskarnas friare syn på sex. Uppenbarligen insåg Yenon Levi att
han var homosexuell och sade sig ha samma läggning. Om det var sant
eller om det sades på grund av rädsla vet han inte. De gick i alla fall in i
köket och onanerade tillsammans. Därvid noterade han att Yenon Levi
var omskuren. […] Ute på gården igen var Yenon Levi mycket rädd
och gjorde ett försök att fly […] han hann snart ifatt Yenon Levi, som
föll omkull i en spiralrörelse och slog i axel och huvud; pannan blödde.
När Yenon Levi låg på rygg stampade han kraftigt med foten mot
dennes buk. Han upplevde att sparken träffade särskilt hårt, eftersom
det var fast mark under Yenon Levi. Denne föreföll livlös […] de
bestämde sig för att föra den till Jungfruberget i Falun. De lade Yenon
Levi i baksätet under en filt med huvudet bakom föraren. Yenon Levis
packning, som hade tagits ur bilen i Ölsta, togs med på resan. Efter en
halvtimme […] började Yenon Levi ge ljud ifrån sig och […] röra sig.
[…] Vid en vägskylt som det stod Grangärde eller möjligen Garpenberg på tog de av från riksvägen i syfte att gena mot Falun. Yenon Levi
rörde sig alltmer och hade uppenbart ont. De följde vägen mot Stjärnsund och beslöt sig för att stanna vid första bästa skogsbilväg. Relativt
snart fann de en lämplig skogsväg. […] De stannade bilen längs med
vägen. När de drog ut Yenon Levi hade dennes medvetenhetsgrad ökat
betydligt. Yenon Levi stod på benen i en fällknivsliknande ställning.
Stämningen var aggressiv och riktad mot Yenon Levi, som rörde sig
försiktigt. Han hittade ett kraftigt trästycke av vedkaraktär utan bark,
varmed han utdelade ett hårt slag mot Yenon Levis huvuds högra sida.
Av detta blev Yenon Levi än ostadigare och han stöttade Yenon Levi
när denne ”raglade” omkring på platsen. Yenon Levi gjorde härefter
någon form av flyktförsök och gick över vägen i en halvcirkelformad
rörelse. Han utdelade då ett par stötar med träpåken mot Yenon Levis
279
Yenon Levi
SOU 2015:52
högra sida. Yenon Levi föll därefter ned på marken och när denne låg
ned, blödande och ”krampande”, utdelade han ett nytt slag mot vänster sida av Yenon Levis huvud med kraftigt blodflöde från vänster öra
som följd. Yenon Levi krampade ytterligare en gång, varefter han
avled. Då kroppen efter Yenon Levi låg alltför synligt, bar han och MA
den en bit in i skogen. Kroppen kom att hamna i en hukande ställning.
Han lade då kroppen i det ”bekväma” läge som man senare skulle finna
den. […] När MA gick mot bilen och hämtade en domkraft kände han
ett ögonblick att han var i MA:s kropp. En känsla av rädsla att förlora
Yenon Levi uppstod, och han sade åt MA att de skulle stycka kroppen.
MA blev då mycket upprörd och skrek åt honom att han var sjuk. De
lämnade platsen ungefär 20 minuter efter det att de anlänt och under
resan hem till Grycksbo gjorde han allt för att överbrygga den spricka
som uppstått mellan honom och MA. Framkomna vid 20.00-tiden
möttes de av MS. […] Hon såg sannolikt att de bar ned Yenon Levis
packning i källaren. Packningen öppnades aldrig helt, men han har
minnesbilder av att ha visat MS ett par kängor. Yenon Levi hade ett par
knivar på sig, en av dem i sameslöjdstil. Dessa förvarade han ett antal
dagar under ett badkar. Under en senare resa, till Norge, tog han dem
med sig. Kameran som Yenon Levi skulle ha haft med sig minns han
inte. […] han återvände till skogsbilvägen påföljande morgon. Att
döda är att ge liv. […] Som ett resultat av föregående dags strid var
offrets tröjor uppdragna ur byxorna. Där kände han med handen på
den döda kroppen under tröjan ned mot magtrakten, över fotanklarna
och på Yenon Levis armbandsur. Det sistnämnda fångade hans intresse,
stort och klumpigt som det var när det hängde långt ned på Yenon
Levis smala handled. […] Vid denna tid bodde han i Grycksbo i närheten av Falun och drev en kiosk […] tillsammans med MA:s mor.
[…] Av bokföring kunde inte utläsas hur man arbetat, eftersom de
manipulerade med dagskassor och redovisning […] Efter dådet kände
han ett starkt kontrollbehov och läste mycket om det inträffade. Därvid upprördes han bl.a. av att journalister skrev att kroppen slängts ut
från en bil. […] Han har inte sett de avsnitt av TV-programmet Efterlyst som behandlade denna händelse. Anledningen till att han angav
brottsplatsen till fel sida av vägen och att han inledningsvis talade om
att han slagit med en sten och en domkraft är att han har svårt att
närma sig dessa händelser. Han väljer en taktik – medvetet eller omedvetet – att kalla saker vid annat namn, ett sätt att undvika kollaps. […]
En del fakta har han med avsikt låtit bli att berätta om av det skälet att
han inte vill agera åklagare gentemot MA. De glasögon som fanns på
platsen köpte han eller MA sannolikt på en bensinstation. Dessa
användes som ett slags förklädnad. Att han nu berättar om det som
inträffat beror på att han vill ta ansvar för det som gjorts.
En redigerad videoinspelning från vallningen den 19 april 1996 och
rekonstruktionen den 4 oktober 1996 visades.
280
SOU 2015:52
Yenon Levi
Vittnesförhör hölls med Seppo Penttinen som berättade att han
hade lett förhören med Sture Bergwall sedan 1993 och att Sture
Bergwall inte hade varit aktuell i utredningen kring mordet på
Yenon Levi förrän han själv erkände. I domen har redovisats att
han beträffande förundersökningens genomförande berättade följande.
Thomas Quick hade förhållandevis väl utpekat platsen under förhör.
I Rörshyttan pekades platsen ut under stora ångestsymptom men fel
sida vägen angavs. Yenon Levis skada på vänster sida huvudet har
Thomas Quick beskrivit på samma sätt under alla förhör. Den på höger
sida berättade Thomas Quick om vid förhör hållet den 23 februari
1996. Ordningsföljden mellan slagen har varit densamma hela tiden.
Också bukskadan samt axelskadan föranledd av fallet har beskrivits
under längre tid. Thomas Quick har talat om knivstick mot hals men
haft olika versioner om vilka skador dessa orsakat. Inledningsvis talade
Thomas Quick om att slagen utdelades med en domkraft. Fälgkors,
kofot och sten har också nämnts. I mars 1996 antyddes att det var ett
föremål av trä och under hösten talades endast om trä. Han fick intrycket av att Thomas Quick hela tiden vetat om att det var en träpåk
men av ångest avstått från att berätta[…]. Vid det sista förhöret […]
berättade Thomas Quick att Yenon Levi var omskuren. Yenon Levis
klädsel beskrevs väl. Thomas Quick sade att Yenon Levi bar en beigefärgad t-tröja, en för årstiden alltför varm stickad tröja samt ytterligare
en tröja; att Yenon Levi bar tre tröjor nämndes tidigt i utredningen.
Byxorna skulle ha varit sand- eller kakifärgade med vida byxben nedtill. Den 7 december 1995 talade Thomas Quick om att det var en glipa
mellan byxa och tröjor. Jackan skulle ha varit av poplintyg, fodrad och
med glatt yta[…]. I en annan utredning har Thomas Quick omnämnt
en ljus slidkniv av sameslöjd. Thomas Quick beskrev en kamera i fodral och att remmen satt i kameran och inte i fodralet. Felaktigt talade
Thomas Quick om att det var en systemkamera. Thomas Quick beskrev kängorna och berättade vidare att man på brottsplatsen kastat ut
Yenon Levis tillhörigheter, däribland penna och mynt[…]. Vid rekonstruktion den 20 maj 1996 skulle en av deltagarna lägga ifrån sig sina
glasögon. Thomas Quick uppmärksammade dessa och berättade att
”de fanns här”. Den 4 oktober 1996 förevisades Thomas Quick tio par
nya glasögon. Denne pekade då ut det par som var likadant som det på
platsen funna. Vid något tillfälle sade Thomas Quick att de skulle
kontrollera vilket slags armbandsur Yenon Levi bar. Den 7 december
1995 beskrev Thomas Quick armbandsuret som för stort till Yenon
Levis handled. Man visade Thomas Quick […] tio olika armbandsur,
däribland Yenon Levis. När de lagt dem framför Thomas Quick såg
han att ett av uren gick, det som hade tillhört Yenon Levi. Thomas
Quick noterade direkt att ett av uren var i gång och sade sig störas av
det. Efter att ha känt på dem valde Thomas Quick ut en s.k. Rolexkopia och sade att den var mest lik av de tio. Yenon Levis armbandsur
281
Yenon Levi
SOU 2015:52
var av fabrikat Citizen. Både den och Rolex-kopian hade vit urtavla
och armband av stål. […] Under arbetets gång har rått förundersökningssekretess. Thomas Quick har fått kännedom endast om att MS
nämnt något om skor och att han vid utpekande av platsen var på rätt
plats men fel sida vägen. Thomas Quick har ändrat uppgifter under
utredningens gång, men dessa ändringar har han gjort utan påverkan.
Således kan inte ”felaktigheter” ha stått klara för Thomas Quick
genom att man enträget upprepat samma fråga eller genom att man
frågat om han varit säker på sina svar. Thomas Quick brottades under
förhören med svår ångest; det blev ibland nödvändigt med minutlånga
pauser. […] Genomgående hade Thomas Quick lättare att beskriva
centrala moment. I fråga om ej så ”laddade” händelser kunde minnesbilderna vara mer diffusa.
Vittnesförhör hölls med Östen Eliasson som berättade att han var
med vid den ursprungliga platsundersökningen och att Sture Bergwall
relativt väl hade kunnat visa på en trädstam hur grov träpåken var.
I samband med förhöret föredrogs och visades delar av platsundersökningsprotokollet och foton.
Sakkunnigförhör hölls med överläkaren Anders Eriksson, som
förevisade bilder över skadorna och redogjorde för innehållet i sitt
sakkunnigutlåtande. Därutöver uppgav han att det inte hade gått
att fastställa exakt dödsdatum. Kroppen hade legat på platsen två–
tre dygn. Efter det andra slaget mot huvudet hade hjärnan upphört
att fungera och hjärtat kan därefter ha slagit i tre minuter.
Vittnesförhör hölls med Birgitta Ståhle. Förhöret åberopades av
Sture Bergwall till belysande av att han inte i terapin fått någon
information, direkt eller indirekt, som han sedan hade kunnat använda för att lämna felaktiga och sanningslösa uppgifter om den
åtalade gärningen. Birgitta Ståhle berättade bland annat att hon
hade varit noga med att skilja mellan brottsutredningarna och
terapin och att hon inte heller hade känt till innehållet i brottsutredningarna som pågått parallellt. Hon hade närvarat vid en vallning och ett förhör.
Uppgiften från Yenon Levis mor om att Yenon Levi i present
till föräldrarna hade köpt två knivar lästes upp. Åklagaren avstod
från det vittnesförhör med MS som han hade åberopat.
Sture Bergwall hördes om sina levnadsomständigheter. Ett utdrag ur belastningsregistret föredrogs. Vidare föredrogs yttrande av
överläkaren vid Säters sjukhus Jon Gunnlaugsson som tingsrätten
med stöd av 4 § [3 §] andra stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning inhämtat för bedömning av om det fanns förutsättningar
282
SOU 2015:52
Yenon Levi
för att överlämna Sture Bergwall till rättspsykiatrisk vård. Jon
Gunnlaugsson uttalade bland annat att Sture Bergwall hade begått
den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning som han alltjämt led av. Det var fortsatt påkallat att Sture
Bergwall var intagen för rättspsykiatrisk vård under en längre tid.
8.3.3
Falu tingsrätts dom
Tingsrätten, tf. rådmannen Lennart Furufors med nämnd, meddelade dom den 28 maj 1997. Tingsrätten inledde med att konstatera att i ett mål om så här grov brottslighet gjorde sig kravet på
fullständig utredning starkt gällande, och ett erkännande kunde
inte läggas till grund för en fällande dom om inte åtalet fick stöd av
andra omständigheter. Tingsrätten konstaterade vidare att det inte
hade förebringats någon bevisning som direkt band Sture Bergwall
till gärningen. Tingsrätten prövade först om det skulle kunna finnas
skäl för Sture Bergwall att lämna ett oriktigt erkännande. Tingsrätten kom sammantaget fram till att det inte fanns något som
tydde på att så var fallet och skrev följande.
Ett motiv kunde vara att han skulle vilja skydda någon. Såvitt framkommit hade utredningsarbetet mer eller mindre avstannat vid tiden
för Thomas Quicks erkännande. Det fanns således ingen misstänkt att
skydda. Hade han haft för avsikt att hjälpa någon, hade han sannolikt
inte som medgärningsman utpekat MA, vilken förnekat all kännedom
om händelsen. Utredningen om Thomas Quicks personliga förhållanden har varit omfattande. Inget i denna talar emellertid för att han
skulle ha svårt att skilja mellan fantasi och verklighet. Inte heller finns
det beaktansvärda skäl att anta att han skulle vilja uppnå någon form av
herostratisk ryktbarhet. Mot bakgrund av vad Birgitta Ståhle och
Seppo Penttinen berättat – rätten saknar anledning att ifrågasätta
riktigheten av deras uppgifter – är det inte troligt att erkännandet
skulle ha motiverats av en i och för sig rimlig längtan att då och då
komma bort från sjukhusmiljön.
Tingsrätten prövade därefter vad Sture Bergwall erkänt och berättat
och jämförde det med vad som kommit fram genom annan bevisning i målet. Tingsrätten skrev följande.
283
Yenon Levi
SOU 2015:52
Genom vittnesmålet med Seppo Penttinen är utrett att förhören hållits
på ett föredömligt sätt utan inslag av t.ex. ledande frågor eller enträgna
upprepningar. Förundersökningssekretess har rått. Det finns inte skäl
att anta att han under terapin skulle ha kunnat ta del av fakta beträffande polisens olika fynd. Nämnas skall dock att han inte varit underkastad något slags restriktioner under sin vistelse på Säters sjukhus.
Thomas Quicks berättelse inför rätten har varit väl sammanhängande och fri från direkta motsägelser. Han har dock varit något vag
beträffande ändamålet med resan till Södertälje och därtill ovillig att
närmare förklara vari ”gömslet” bestod. Uppgiven resväg kan förefalla
något märklig om än inte orimlig vid en resa från Grycksbo till Södertälje, när man har tillgång till bil. Samma förhåller det sig med uppgiften om hur de förmådde Yenon Levi att följa med till parkeringen
från den sällan folktomma stationen i Uppsala samt vad som nämndes
om glasögonen. Här skall dock vägas in Thomas Quicks uppgift om
att han inte vill agera åklagare gentemot MA samt vad Seppo Penttinen
berättat om att Thomas Quicks minnesbilder varit bättre i fråga om
centrala händelseförlopp, vilket är begripligt i all synnerhet som det är
fråga om en händelse som skall ha ägt rum för nio år sedan. Vart Yenon
Levis packning tog vägen har Thomas Quick inte nämnt. Skulle han ha
lämnat en påhittad berättelse, hade han emellertid kunnat säga att han
gjort sig av med den, vilket sannolikt hade varit svårt att vederlägga.
Tydligen har den slutliga versionen vuxit fram efter flera förhör.
Thomas Quick har berättat att det berott på svårigheter att närma sig
vissa detaljer. I massmedia beskrevs tidigt att Yenon Levi misshandlats
till döds med en träpåk. Hade Thomas Quick haft avsikten att vilseleda
genom att oriktigt påta sig ansvaret för gärningen, hade han sannolikt
inte tvekat att tala om en träpåk i stället för sten, kofot och domkraft.
Efter att vid förhör ha pekat ut fyndplatsen till rätt sida vägen, valde
han vid rekonstruktionen fel sida under påstående att han känt vånda
för att ange det rätta förhållandet. Dessa omständigheter sammantagna
med att han under utredningens gång utan påverkan till slut lämnat en
version som väl överensstämt med verkliga förhållanden samt med
beaktande av att det inte förefaller orimligt att det skulle vara förenat
med obehag att konfronteras med liknande händelser, medför att det
finns skäl att sätta tilltro till hans förklaring till att han ibland lämnat
missvisande uppgifter.
Allmänt sett kan sägas, att det måste vara mycket svårt att oriktigt
redogöra på ett sätt som så väl överensstämmer med verkliga förhållanden, även om man tagit del av många uppgifter i massmedia. Här kan
tilläggas, att de sistnämnda inte i alla avseenden varit helt korrekta.
Brottsplatsen är belägen cirka 400 meter från länsvägen i Rörshyttan. Den uppgiften har förekommit i massmedia. Vidare har i TVprogrammet ”Efterlyst” den 17 maj 1991 visats ett flygfoto med platsen inringad. En bit in på skogsvägen finns ett vägskäl. Thomas Quick
valde vid rekonstruktion rätt riktning. Därefter pekade han ut platsen
där kroppen efter Yenen Levi legat med en avvikelse om cirka fem
meter från den verkliga fyndplatsen men på fel sida vägen. Emellertid
284
SOU 2015:52
Yenon Levi
hade han vid tidigare förhör angivit rätt sida. Skogsvägen har få eller
inga särskilda riktmärken som kan utgöra stöd för minnet. Stor vikt
bör fästas vid att Thomas Quick med så stort mått av säkerhet utpekat
platsen.
Med hög grad av tillförlitlighet har Thomas Quick beskrivit Yenen
Levis klädsel. Kängorna har förekommit på bild i massmedia. Att byxorna hade vida ben nedtill och att Yenen Levi hade tre plagg under
jackan har däremot inte, efter vad som får anses utrett, varit känt för
allmänheten, något som förstärker intrycket av att Thomas Quick
återgivit något självupplevt.
Att Thomas Quick pekade ut ett armbandsur som var snarlikt med
det verkliga är inte utan betydelse. Av hans korrekta utpekande av
glasögonen får dock slutsatser dras med stor försiktighet, eftersom
dessa förekommit på bild i massmedia. Thomas Quick har nämnt en
kniv av sameslöjd och Yenen Levis mor har berättat att sonen i brev
beskrivit en liknande. Det har inte framkommit, att detta varit känt för
allmänheten, varför Thomas Quicks uppgift härvidlag är särskilt betydelsefull.
Efter undersökning har man kunnat fastställa att den i beslag tagna
träpåken använts vid gärningen. Som tidigare nämnts har den omtalats
i massmedia. Den omständigheten att påken saknade bark, en uppgift
som Thomas Quick lämnat, har allmänheten dock inte, såvitt känt,
kunnat skaffa sig vetskap om.
Som framgått av Anders Erikssons utlåtande stämmer Thomas
Quicks beskrivning av skadorna väl överens med obduktionsresultaten. Också beträffande skadorna har information förekommit i massmedia. Denna har dock varit förhållandevis allmänt hållen. Thomas
Quicks uppgifter i detta avseende talar för att han är gärningsmannen.
Tingsrättens slutsats var att Sture Bergwalls berättelse hade ett
högt bevisvärde och att det genom erkännandet och övrig utredning var ställt utom rimligt tvivel att han hade begått den åtalade
gärningen. Tingsrätten dömde Sture Bergwall för mord till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
8.4
Resningsprocessen
8.4.1
Inledning
om erkända mord för vilka åtal ännu inte hade väckts. Han var
fortsatt intagen på Säters sjukhus för rättspsykiatrisk vård men av-
285
Yenon Levi
SOU 2015:52
böjde ytterligare terapisamtal. Den tid som följde har Sture Bergwall
själv valt att kalla för ”de sju tysta åren”.
8.4.2
Sture Bergwalls resningsansökan
Den 20 april 2009 gav Sture Bergwalls ombud advokaterna Thomas
Olsson och Martin Cullberg in en ansökan om resning till Svea
hovrätt avseende mordet på Yenon Levi. Resningsansökan var den
första av sex resningsansökningar rörande mord som skulle komma
att ges in. Sture Bergwall yrkade att hovrätten skulle bevilja resning
i målet och att åtalet för mord på Yenon Levi skulle ogillas.
Som grund anförde Sture Bergwall han hade återtagit sitt tidigare erkännande och numera förnekade mordet på Yenon Levi.
Han uppgav att Seppo Penttinen under ed hade avgett en falsk utsaga som kunde antas ha inverkat på utgången i målet. Han åberopade även nya omständigheter och bevis som visade att det ursprungliga erkännandet inte var tillförlitligt och anförde att om detta
hade förebringats hade det sannolikt lett till att han hade frikänts.
Han angav att han hade förvägrats en rättvis rättegång då åklagaren
i väsentlig mån åsidosatt sin objektivitetsplikt genom att påverka
utredningen och underlåta att redovisa relevant utredningsmaterial
i förundersökningen och i domstolen. I vart fall fanns det med hänsyn till de nytillkommande omständigheterna och bevisen och omständigheterna i övrigt synnerliga skäl att pröva frågan om han hade
begått mordet.
Som skäl för resning anfördes sammanfattningsvis följande.
Ytterst grundade sig resningsansökan på att han hade återtagit sitt
erkännande. Förhållandena vid tillkomsten av erkännandet var sådana att tillförlitligheten av erkännandet kunde ifrågasättas. Också
hans närmast totala oförmåga att under förundersökningen lämna
en klar, detaljerad och sammanhängande redogörelse för händelseförloppet talade mot riktigheten av hans erkännande. Hans olika
286
SOU 2015:52
Yenon Levi
och sinsemellan motstridiga versioner av hur mordet skulle ha gått
till vederlades av utredningsmaterialet. Att hans erkännanden ansågs grundas på bortträngda minnen som återvunnits i terapi redovisades inte. Inte heller redovisades att han under samma tid bevisligen lämnat falska erkännanden avseende andra mord och att han
falskt beskyllt andra för allvarliga brott. Rättsmedicinska och kriminaltekniska bedömningar som talade mot hans uppgifter redovisades inte för tingsrätten. Åklagaren åsidosatte sin objektivitetsplikt
genom att utan sakliga skäl begränsa underlaget för det rättsmedicinska utlåtandet den 28 februari 1997 och därigenom få ett starkare stöd för åtalet än vad förundersökningsmaterialet gav skäl för.
Det ursprungliga utlåtandet från den 17 november 1996, vars slutsatser var ofördelaktiga för åklagaren, redovisades inte.
Vid rättegången lämnade Sture Bergwall flera oriktiga uppgifter
om bland annat skador i pannan, Yenon Levis position vid det sista
slaget och införskaffandet av glasögonen som återfunnits på platsen. Även Seppo Penttinen lämnade felaktiga uppgifter om bland
annat hur Sture Bergwall under förundersökningen beskrivit Yenon
Levis klädsel, våldsutövningen och skador som uppkommit. Eftersom ingen av parterna i målet bemötte dessa uppgifter kom de att
läggas till grund för tingsrättens bedömning. Åklagaren redovisade
inte heller utredningsmaterial som talade för en annan gärningsman. Anklagelserna avsåg ett mycket allvarligt brott och riktades
mot en psykiskt sjuk och neddrogad person. Det måste ha förelegat ett starkt intresse från rättssäkerhetssynpunkt att domstolen
gavs en möjlighet att fullt ut pröva riktigheten i Sture Bergwalls
erkännande. Till följd av parternas passivitet, och främst åklagarens
åsidosättande av sin objektivitetsplikt, förvägrades Sture Bergwall
en rättvis rättegång. Ytterligare exempel lades fram på omständigheter från förundersökningen som felaktigt inte hade redovisats för
tingsrätten. Omfattande bevisning åberopades.
8.4.3
Åklagarens yttrande
Den 31 juli 2009 inkom överåklagaren Björn Ericson med ett yttrande, en så kallad förklaring, till resningsansökan och anförde att
han inte motsatte sig att resning beviljades. Förundersökningen i
målet hade återupptagits och kompletterande förhör hade hållits,
287
Yenon Levi
SOU 2015:52
bland annat ett med Sture Bergwall. Åklagaren hade berett Christer
van der Kwast och Seppo Penttinen möjlighet att yttra sig över
resningsansökan och deras yttranden var bilagda Björn Ericsons
yttrande. I yttrandena bemötte Christer van der Kwast och Seppo
Penttinen vissa uppgifter i resningsansökan. Grunderna och omständigheterna som fördes fram i resningsansökan kommenterades
av Björn Ericson som också hänvisade till Christer van der Kwasts
och Seppo Penttinens yttranden.
I ett flertal avseenden ansåg åklagaren att det som framfördes
inte utgjorde skäl för resning. Åklagaren ansåg att de åberopade
omständigheterna och bevisen inte medförde att det kunde anses
sannolikt att Sture Bergwall, om omständigheterna och bevisen
hade varit kända för tingsrätten, skulle ha frikänts. Samtidigt fördes
fram omständigheter i utredningsmaterialet som borde ha redovisats för tingsrätten. Det påpekades att det hade varit en obalans i
processen till följd av erkännandet vilket hade lett till att domstolens underlag begränsats. Även om tingsrätten aktivt hade kontrollerat informationen hade det inte varit rimligt att begära att det
skulle ha skett på detaljnivå vid en huvudförhandling. Åklagaren
motsatte sig mot den bakgrunden inte att resning beviljades med
tillämpning av den så kallade tilläggsregeln.
8.4.4
Svea hovrätts beslut
Den 17 december 2009 beviljade Svea hovrätt, hovrättspresidenten
Fredrik Wersäll, hovrättsrådet Johan Arvidsson och tf. hovrättsassessorn Marcus Isgren, Sture Bergwall resning och förordnade att
målet skulle tas upp på nytt av Falu tingsrätt. Som skäl för beslutet
anförde hovrätten bland annat följande.
Frågan om resning på grund av nya omständigheter och bevis
[---]
Hovrättens bedömning
[---] Tingsrätten har prövat målet efter en muntlig förhandling, där
Sture Bergwall erkände det mord han åtalades för. Vid förhandlingen
hördes, förutom Sture Bergwall, ett antal vittnen. Domen grundas
dock i allt väsentligt på Sture Bergwalls uppgifter.
Det ligger i sakens natur att förutsättningarna för att i efterhand
och inom ramen för en i grunden skriftlig process av det slag som
resningsförfarandet utgör göra en ny bedömning av tillförlitligheten
och trovärdigheten av muntliga utsagor som avgetts under huvud288
SOU 2015:52
Yenon Levi
förhandlingen är starkt begränsade. Detta gäller inte minst i detta mål,
med tanke på den tid som förflutit och med beaktande av den komplexa bevisbild som förelåg. Domstolens avgörande kan ha påverkats
av olika faktorer och nyanser i utsagorna och i annat som förekommit
under huvudförhandlingen som inte till alla delar låtit sig beskrivas i
domskälen.
[---] Det i resningsärendet åberopade materialet består i inte
obetydliga delar av uppgifter som förelåg redan vid tidpunkten för den
tidigare rättegången, men som inte redovisades vid tingsrätten. Hovrätten konstaterar i detta sammanhang att nyhetskravet i resningsbestämmelsen är att uppfatta på det sättet att nyhetsvärdet av en viss
omständighet upphör endast om den presenterats vid rättegången (se
Cars, a.a., s. 170).
Den helt övervägande delen av det nya material som åberopats i
resningsärendet har inte någon direkt bevisbetydelse för gärningspåståendet. Generellt kan sägas att vad som åberopas i resningsärendet
inte på något tydligt sätt kastar något nytt ljus över händelseförloppet.
Det nya materialets betydelse består i stället främst av att det kan
påverka värderingen av styrkan i den utredning som låg till grund för
den fällande domen. Vid bedömningen av vilket värde det nya materialet ska tillmätas kan konstateras att frågan om Sture Bergwalls uppgifter var tillförlitliga var avgörande för tingsrättens ställningstagande att
han skulle dömas för gärningen. Det saknades helt stödbevisning i
form av vittnesiakttagelser eller teknisk bevisning som kunde binda
honom till brottet.
Den omständigheten att Sture Bergwall erkände gärningen vid
huvudförhandlingen torde av naturliga skäl ha påverkat hur utredningsmaterialet presenterades under huvudförhandlingen. I resningsärendet framgår att vissa delar av utredningsmaterialet, som i belysning
av att han nu förnekar gärningen kan bedömas vara av relevans, inte
kom att beröras under huvudförhandlingen. Detta är förklarligt mot
bakgrund av Sture Bergwalls inställning.
Av tingsrättens dom framgår dock att tingsrätten utgick ifrån att
Sture Bergwalls erkännande av gärningen inte var tillräckligt för en
fällande dom. Tingsrätten prövade i domen om de uppgifter som Sture
Bergwall lämnat, jämförda med vad som kommit fram under polisutredningen och med viss hänsyn till vad som varit känt för allmänheten, tillsammans med erkännandet utgjorde tillräcklig bevisning för
en fällande dom. Stor vikt synes ha fästs vid att vissa uppgifter uppenbarligen bedömdes vara sådana att i stort sett bara gärningsmannen kan
ha känt till dem. Tingsrätten kände vid prövningen till att Sture Bergwall
var allvarligt psykiskt sjuk och att han medicinerade. Enbart den omständigheten att Sture Bergwall nu återtagit sitt erkännande utgör mot
denna bakgrund inte skäl för resning.
Detta förhållande måste emellertid anses vara ägnat att minska den
allmänna tilltron till Sture Bergwalls uppgifter. I samma riktning talar,
som åklagaren anfört, de uppgifter som Sture Bergwall lämnat om
289
Yenon Levi
SOU 2015:52
mord på två pojkar som var försvunna i Norge och som, enligt vad
som framgått, inte var kända för tingsrätten.
Av särskild betydelse blir vid detta förhållande tillförlitligheten av
vad Sture Bergwall i tingsrätten anfört om de centrala delarna av händelseförloppet. Hovrätten gör i detta avseende följande bedömning.
Sture Bergwall lämnade under utredningen olika och motstridiga
uppgifter om det mord han erkände, som mordplats, mordvapen och
tillvägagångssätt. Som också åklagaren anfört kan det dock inte anses
framgå av tingsrättens dom och protokoll att Sture Bergwalls olika
uppgifter redovisades för tingsrätten i en sådan utsträckning att tingsrätten, vid bedömningen av tillförlitligheten av hans uppgifter, fullt ut
hade möjlighet att beakta hur dessa uppgifter utvecklats och förändrats
under utredningens gång. Det innebär att det kan antas att tingsrättens
tillförlitlighetsbedömning skulle ha kunnat påverkas av ytterligare information om Sture Bergwalls olika uppgifter i dessa avseenden under
förundersökningen. Detsamma måste, som också åklagaren påpekat,
antas gälla information om hur Sture Bergwalls berättelse om den inledande kontakten med Yenon Levi och hur dennes packning hanterades växt fram och ändrats.
Hovrätten tar därutöver särskilt fasta på följande omständigheter.
Av vad som framkommit i resningsärendet får anses framgå att den
av tingsrätten redovisade uppfattningen att Sture Bergwall med hög
grad av tillförlitlighet beskrivit Yenon Levis klädsel inte är en rättvisande sammanfattning av Sture Bergwalls uppgifter om denna under
förundersökningen.
I ljuset av vad åklagaren anfört framstår Sture Bergwalls uppgift om
en kniv i sameslöjd, vilken tingsrätten särskilt beaktat, som mindre
betydelsefull än vad tingsrätten utgått ifrån.
Eftersom tingsrätten uttryckligen beaktade att Sture Bergwall pekat
ut ett armbandsur som var snarlikt det verkliga, måste det antas att
tingsrättens bedömning hade kunnat påverkas om tingsrätten fått reda
på att Sture Bergwall under hela förundersökningen beskrivit klockan
på ett helt annat sätt än den han valde vid konfrontationen.
Enligt hovrättens bedömning utgör vidare den omständigheten att
det rättsmedicinska utlåtandet den 17 november 1996 inte redovisades
i förundersökningen eller ens överlämnades till försvaret ett förhållande som, åtminstone i efterhand, kan kritiseras (jfr 23 kap. 4 § rättegångsbalken och JO 2007/08 s. 100 och 134). Utlåtandet kunde ha haft
betydelse för tingsrättens bedömning, åtminstone på det sättet att de
båda utlåtandena tillsammans illustrerar att man, beroende på hur man
tolkar de skilda uppgifter Sture Bergwall lämnat under förundersökningen, kan komma till olika slutsatser.
Även om slutsatser av detta slag, som ovan angivits, måste göras
med försiktighet måste vad som framkommit i resningsärendet sägas
leda till att den allmänna tillförlitligheten av Sture Bergwalls uppgifter
och särskilt tillförlitligheten av uppgifterna om de centrala delarna av
händelseförloppet påverkats negativt. Med beaktande av det bevisläge
som förelåg i målet är vad som framkommit sammantaget sådant att
290
SOU 2015:52
Yenon Levi
det enligt hovrättens mening väcker tvivel om Sture Bergwalls skuld
till det brott som han dömts för. Med hänsyn också till att Sture
Bergwall dömts för ett mycket allvarligt brott får det anses föreligga
synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om ansvar för brottet. Resning
bör därför beviljas.
8.5
Falu tingsrätts frikännande dom
Sedan resningsbeslutet meddelats lade chefsåklagaren Eva Finné
ned åtalet mot Sture Bergwall med motiveringen att en fällande
dom inte längre kunde förväntas utifrån det nuvarande bevisläget.
Sture Bergwall yrkade frikännande dom.
I dom den 3 september 2010 ogillade tingsrätten, lagmannen
Lars Eklycke, åtalet och anförde bland annat att hovrättens beslut
att bevilja resning i målet och förordna att det skulle återupptas vid
tingsrätten måste anses innebära att åklagaren, trots ordalydelsen i
20 kap. 9 § första stycket rättegångsbalken, hade möjlighet att lägga
ner åtalet.
8.6
8.6.1
Vid de första förhören uppmanade Seppo Penttinen Sture Bergwall
att berätta spontant om händelsen. Det gjorde Sture Bergwall men
berättelsen var varken stabil eller sammanhängande utan förändrades väsentligt under utredningens gång. Från början uppgav Sture
Bergwall att han hade haft en medgärningsman. Efter några förhör
berättade han i stället att han hade varit ensam. Slutligen återkom
medgärningsmannen i hans berättelse. Christer van der Kwast frågade i samband med det om han avsåg MA, vilket Sture Bergwall i
ett senare förhör bekräftade. Hans uppgifter har vidare förändrats
vad gäller var och när de träffade Yenon Levi, vart han fördes, vilket
våld som utövades mot honom och med vilka redskap, var våldet
utövades och var han dog, hur kroppen placerades och vad som
hände med hans tillhörigheter. Uppgifterna har ofta varierat under
ett och samma förhör.
Trots att de centrala uppgifterna i händelseförloppet genomgående förändrades och Sture Bergwall ofta lämnade uppgifter som
291
Yenon Levi
SOU 2015:52
motsades av utredningen förefaller det som att Sture Bergwall inte i
tillräcklig omfattning konfronterades med detta. En anledning till
att Sture Bergwall inte behövde förklara de felaktiga uppgifterna
kan ha varit att Sture Bergwall under brottsutredningarna förmedlade att han hade svårt att minnas och berätta om morden och att
han i vissa fall medvetet sade fel för att ”tygla sin ångest”. Sådana
felaktiga uppgifter kallade han för ”medvetna avvikelser”, se avsnitt
13.1 och 13.2.2. Vid något tillfälle under den aktuella förundersökningen frågade Seppo Penttinen om Sture Bergwalls uppgifter var
någon form av medveten avvikelse från Sture Bergwalls sida.
Det kan noteras att förhörsledarna hade en annan inställning till
vilken betydelse ändrade uppgifter under utredningens gång hade i
förhållande till MA än i förhållande till Sture Bergwall. I förhören
med MA upplystes han om att hans trovärdighet minskade i och
med att han lämnade olika utsagor bland annat om relationen till
Sture Bergwall.
I några fall, där Sture Bergwalls uppgifter vederlagts av tekniska
fynd, har förhörsledaren och åklagaren underrättat Sture Bergwall
om felaktigheter och föreslagit alternativ som stämde med utredningen. Detta har fått Sture Bergwall att anpassa sina uppgifter.
Som exempel kan nämnas när Christer van der Kwast berättade för
Sture Bergwall att uppgiften om att packningen hade lämnats på
brottsplatsen inte stämde, varvid Sture Bergwall omedelbart ändrade sig och i stället uppgav att medgärningsmannen hade tagit
hand om den. Detsamma gäller den 750 meter långa skogsbilvägen
som Sture Bergwall berättade att han hade kört sju–åtta kilometer
på. Efter att Seppo Penttinen upplyst honom om att han tidigare
hade sagt att han hade kört ungefär lika långt som i ett annat
ärende, där han hade kört en kilometer, kortade Sture Bergwall ned
körsträckan väsentligt. Christer van der Kwast upplyste också Sture
Bergwall om att han vid vallningen i april 1996 hade placerat fyndplatsen på fel sida om vägen, vilket Sture Bergwall sedan justerade i
de efterföljande förhören.
Genom ledande frågor från Seppo Penttinen, kring det som
Sture Bergwall beskrev som ett vedträ, berättade han mot slutet av
utredningen om en träpåk utan bark.
Genom att upprepa och återkomma till vissa detaljer i Sture
Bergwalls berättelse och lämna andra helt därhän, kan Sture Bergwall
ha uppfattat det som att förhörsledarna betonade för honom vilka
292
SOU 2015:52
Yenon Levi
uppgifter som var väsentliga för utredningen. Detta gällde även
uppgifter där Sture Bergwall hade uttryckt sig mycket vagt eller på
ett annat sätt än hur förhörsledaren tolkade uppgiften. Som exempel kan nämnas hur uppgiften om glasögonen växte fram genom
frågor från Seppo Penttinen, trots att det är tveksamt om Sture
Bergwall verkligen kommenterade glasögonen på det sättet och
med den betydelsen som Seppo Penttinen gjorde gällande i förhören som följde rekonstruktionen i maj 1996.
Av förhören framgår också att Seppo Penttinen genom frågor
kommit att antyda omständigheter möjligen i syfte att förmå Sture
Bergwall att justera sina uppgifter. Ett sådant exempel rör dödstidpunkten. Sture Bergwall hade nämligen uppgett att han hade träffat
Yenon Levi på Stockholms centralstation och dödat honom senare
samma dag. I förhören hade han lämnat varierande uppgifter om
tidpunkten för mötet och angett såväl lördag, söndag, onsdag och
torsdag som alternativa dagar. Den sista kända iakttagelsen av
Yenon Levi gjordes på centralstationen den 5 eller 6 juni (söndag
eller måndag). Av dödsbeviset framgick dock att han hade dött
någon gång mellan den 8–10 juni (onsdag–fredag). Mot bakgrund
av att Sture Bergwall uppgett att han dödat Yenon Levi samma dag
och vad som i utredningen framkommit om när Yenon Levi senast
sågs ställde Seppo Penttinen frågor till Sture Bergwall om han
möjligen hade varit tillsammans längre tid med Yenon Levi innan
han dog än vad han tidigare uppgett. Trots frågor om detta gick det
utifrån Sture Bergwalls uppgifter av händelseförloppet inte att få
någon förklaring till Yenon Levis förehavanden under tiden från
den sista iakttagelsen av honom fram till den tidpunkt då han
sannolikt avled. Detta påverkade hur gärningsbeskrivningen utformades, se även nedan 8.6.3.
Vid sakkonfrontationsförhöret den 4 oktober 1996 fick Sture
Bergwall titta på tio armbandsur, varav ett hade tillhört Yenon Levi.
Sture Bergwall pekade inte ut Yenon Levis armbandsur utan ett
annat. Förundersökningsprotokollet innehåller enbart fotografiet
på den klocka som Sture Bergwall pekade ut och inte på de övriga
nio klockorna. Det framgår således inte av protokollet om någon av
de klockor som visades för Sture Bergwall motsvarade den beskrivning av Yenon Levis klocka som han hade lämnat innan konfrontationen. Det går inte heller av förundersökningsprotokollet att dra
några slutsatser när det gäller likheten mellan den utpekade klockan
293
Yenon Levi
SOU 2015:52
och Yenon Levis klocka. Det sätt som förundersökningsprotokollet har utformats på innebär i detta avseende en brist som gör
värdet av utpekandet svårbedömt.
Under förundersökningen gjorde Jan Olsson och Östen Eliasson
en genomgång och analys av det kriminaltekniska materialet från
1988 och fick därigenom en bild av händelseförloppet när Yenon
Levi mördades, se ovan 8.2.3. Efter den första rekonstruktionen
med Sture Bergwall gjorde de en kriminalteknisk analys av hans
uppgifter och agerande som visade på stora avvikelser från deras
första analys av ett troligt händelseförlopp. En liknande kriminalteknisk analys gjorde de efter rekonstruktionen den 4 oktober 1996
som visade att Sture Bergwalls redogörelse då hade närmat sig deras
första analys av händelseförloppet. Både Jan Olsson och Östen
Eliasson arbetade i brottsutredningen med kriminaltekniska frågor
men hade såvitt framkommit inte fått något särskilt uppdrag från
Christer van der Kwast att göra dessa analyser. Christer van der
Kwast hade dock fått del av deras synpunkter och analyser, men
valde att inte ta med det materialet i förundersökningsprotokollet.
Att analyserna genomförts har i stället framkommit i samband med
resningsprocessen. Att kriminaltekniskt utredningsmaterial, som
får anses vara relevant för utredningen, inte tas med i förundersökningsprotokollet måste anses vara en brist.
Det har framkommit att utredarna kände till att Sture Bergwall
tog del av vad som rapporterades i media om fallet. Trots den betydelse det hade för utredningen att Sture Bergwall lämnade så många
kontrollerbara uppgifter som möjligt vidtog åklagaren inte några
åtgärder för att begränsa Sture Bergwalls tillgång till massmedia och
externa kontakter. Det var till exempel känt för utredarna att Sture
Bergwall hade kontakt med MS, vars uppgifter hade betydelse för
utredningen. MS ändrade dessutom sina uppgifter under utredningens gång på ett sådant sätt att hon senare delvis kunde bekräfta
Sture Bergwalls uppgifter genom att säga att hon mindes att hon
sett en ryggsäck och kängor vid den aktuella tiden. Christer van der
Kwast har vid möte med kommissionen uppgett att ett häktningsbeslut inte hade gynnat Sture Bergwalls vilja att berätta och att det
dessutom, på grund av utredningarnas omfattning, hade blivit en
allt för lång häktningstid. Med tanke på att Sture Bergwall redan
var föremål för tvångsvård och därigenom begränsad i sin rörelsefrihet ifrågasätter vi inte åklagarens beslut att inte begära Sture
294
SOU 2015:52
Yenon Levi
Bergwall häktad, men konstaterar att det därmed inte fanns några
egentliga begränsningar i Sture Bergwalls informationstillgång.
Detta borde, liksom att det var känt att Sture Bergwall tog del av
vad som rapporterades i massmedia, i högre grad än vad som tycks
ha varit fallet ha påverkat åklagarens bedömning av vilken tilltro
man kunde ha till Sture Bergwalls uppgifter.
Det framgår inte av förundersökningsprotokollet att det gjordes
några undersökningar där man jämförde MA:s DNA-profil mot de
tekniska fynden. Det får med hänsyn till MA:s betydelse i utredningen anses vara en brist.
dessutom Seppo Penttinen, enligt Sture Bergwall, vid några tillfällen uppgifter från förundersökningen till Sture Bergwall om
gjorda fynd eller andra faktiska omständigheter som Sture Bergwall
inte tidigare hade berättat om. Enligt Sture Bergwall hände det även
att Seppo Penttinen förmedlade sådana uppgifter till Birgitta Ståhle
skulle gå till. Seppo Penttinen har dock tillbakavisat påståendet att
han förmedlade uppgifter och Sven-Åke Christianson har uppgett
att han inte gav några sådana instruktioner.
8.6.2
Vallning och rekonstruktioner
Inför vallningen på fyndplatsen den 19 april 1996 fick Sture Bergwall ta del av kartor över det aktuella området och fick därigenom
en möjlighet att lokalisera fyndplatsen i förväg. Eftersom vallningens huvudsakliga syfte var att Sture Bergwall skulle peka ut platsen
där kroppen hade lämnats kan förfarandet ifrågasättas. Därtill
kommer att det varken av den redigerade eller oredigerade vallningsfilmen framgår att Sture Bergwall över huvud taget pekade ut
skogsbilvägen vid vallningen. Med hänsyn till hur Sture Bergwall
295
Yenon Levi
SOU 2015:52
beskrivit skogsbilvägens geografiska läge under förhören kan det
ifrågasättas om man enbart utifrån hans beskrivning hade kunnat
hitta till fyndplatsen. Genom att studera vallningsfilmen som visades för tingsrätten går det inte att se om Sture Bergwall agerade på
något särskilt sätt vid trevägskorsningen på skogsbilvägen. Det enda
som framgår är att Seppo Penttinen berättade att Sture Bergwall
pekade åt ett visst håll. Av vallningsfilmerna framgår inte heller att
Sture Bergwall reagerade på något särskilt sätt när fyndplatsen på
skogsbilvägen passerades. Intrycket är i stället att han inte omedelbart kände igen platsen, utan gick fram och tillbaka på skogsbilvägen innan han stannade upp vid några gula plastband som fanns i
skogen på grund av pågående avverkning. Han pekade till slut
visserligen ut en plats elva meter från fyndplatsen men på fel sida av
vägen.
Även vid rekonstruktionen den 20 maj 1996 placerade Sture
Bergwall kroppen på fel plats och i fel läge. Han berättade felaktigt
vilka föremål som hade blivit kvar på platsen och beskrev klockan
på fel sätt. Inte heller händelseförloppet som Sture Bergwall beskrev stämde med de aktiviteter som fynden på brottsplatsen pekade på. Att Sture Bergwall kommenterade att figuranten tog av sig
sina glasögon när denne skulle lägga sig ned uppmärksammades av
Seppo Penttinen och gavs stor betydelse i det efterföljande förhöret. Enligt vår uppfattning verkar dock Sture Bergwalls kommentar snarare hängt samman med hur figuranten agerade och att
denne hade glasögon på sig, än att glasögonen hade något med
mordet på Yenon Levi att göra. Sture Bergwall hade dessförinnan
inte heller nämnt några glasögon. Händelsen ledde senare fram till
att det hölls ett sakkonfrontationsförhör med Sture Bergwall där
han förevisades bland annat de upphittade glasögonen.
Inför rekonstruktionen den 4 oktober 1996 hade Seppo Penttinen
och Anna Wikström fått del av Jan Olssons och Östen Eliassons
analys av ett troligt händelseförlopp.
Genom de inklippta fotona av Sture Bergwall i den redigerade
filmen från rekonstruktionen den 4 oktober 1996 framställs de skador som uppstått på ett delvis missvisande sätt. Vi har till exempel
inte med någon säkerhet kunnat se på videofilmen att han visade
ett andra slag som träffade vid vänstra sidan av huvudet, vilket
speakerrösten beskrev, och som sedan förtydligades genom det in-
296
SOU 2015:52
Yenon Levi
fällda fotot där skadans placering angavs. I stället ser det ut som att
han på videofilmen visade ett slag som träffade i bakhuvudet.
När det gäller Sture Bergwalls uppgifter om träpåkens storlek
och utseende framgår det av videofilmerna att Seppo Penttinen
måttade den faktiska påkens ungefärliga längd med händerna, samtidigt som han frågade Sture Bergwall om han kunde berätta hur
stor träpåken var. Sture Bergwall hittade sedan direkt en träpinne i
rätt längd. Det kan inte uteslutas att Seppo Penttinens agerande
bidrog till att Sture Bergwall hittade en längdmässigt passande träpinne.
8.6.3
Som tidigare påpekats gäller även i detta ärende att den information
som vi har om vad som framkom under huvudförhandlingen i
huvudsak baseras på vad som antecknats i tingsrättens dom och
huvudförhandlingsprotokoll. Vi har därutöver fått viss information
vid våra möten med Christer van der Kwast, Seppo Penttinen,
Claes Borgström och Lennart Furufors. De har alla berättat att mer
information kom fram än vad som kan utläsas av handlingarna.
Även om så har varit fallet kan vi efter vår granskning av materialet
inte dra någon annan slutsats än att den information som tingsrätten fick om förundersökningen och hur den hade bedrivits var
bristfällig. Tingsrätten tycks inte heller i tillräcklig omfattning ha
informerats om att det fanns uppgifter i förundersökningen som
talade mot Sture Bergwall som gärningsman. Information som hade
kunnat få betydelse för tingsrättens bedömning av Sture Bergwalls
skuld har med andra ord inte förmedlats vid huvudförhandlingen.
Som exempel på sådant som sannolikt bidragit till att ge domstolen en felaktig bedömningsgrund kan nämnas följande.
Av tingsrättens dom framkommer att Seppo Penttinen vittnade
om att Sture Bergwalls uppgifter varierat under utredningens gång i
flera avseenden, till exempel när det gällde tillhyggen och att Sture
Bergwall inledningsvis pekade ut fel sida av vägen. Varken av det
förhöret eller i övrigt framgår dock att tingsrätten fick reda på i
vilken utsträckning som Sture Bergwall under förundersökningen
hade lämnat olika och motstridiga uppgifter i väsentliga delar av
händelseförloppet. Som exempel kan nämnas de olika uppgifterna
om förekomsten av en medgärningsman, var och när de träffade
297
Yenon Levi
SOU 2015:52
Yenon Levi, mordplatsen, tillvägagångssättet vid mordet och hur
kroppen placerades. Inte heller framkom i tingsrätten att Sture
Bergwall inför vallningen hade fått se kartor över området.
Seppo Penttinen har dessutom berättat att Sture Bergwall pekade ut Yenon Levis skada på vänster sida av huvudet på samma sätt
under alla förhör och att ordningsföljden mellan slagen var detsamma hela tiden, trots att så inte var fallet. Han har vidare berättat
att Sture Bergwall utan påverkan ändrat sina uppgifter, vilket får
anses vara en missvisande beskrivning. Tvärtom kände både Seppo
Penttinen och Christer van der Kwast till att Sture Bergwalls uppgifter om till exempel Yenon Levis packning helt ändrades efter att
han upplysts om att packningen inte hade återfunnits vid kroppen.
Seppo Penttinen beskrev också i vittnesförhöret att Sture Bergwall
hade lämnat uppgifter om ett armbandsur och beskrev den sakkonfrontation som hade ägt rum, vid vilken Sture Bergwall hade
valt en klocka som liknade Yenon Levis. Däremot fick tingsrätten
inte reda på att Sture Bergwall under hela förundersökningen hade
beskrivit klockan på ett sätt som helt skilde sig från utseendet på
den klocka som han valde vid konfrontationen.
Sture Bergwall lämnade därtill ytterligare nya uppgifter i samband med att han hördes i tingsrätten. Bland annat uppgiften om
att Yenon Levi fick en blödande skada i pannan när han föll omkull
i Ölsta och att det sista slaget utdelades när Yenon Levi låg ned på
marken och krampade. Trots att åklagaren visste att uppgifterna var
nya, och i viss mån stred mot det rättsmedicinska utlåtandet, uppmärksammades inte tingsrätten på detta. I tingsrätten kunde Sture
Bergwall inte erinra sig att Yenon Levi hade haft en kamera, trots
att han tämligen ingående under förundersökningen hade beskrivit
detta.
Av dödsbeviset framgår att Yenon Levi sannolikt avled någon
gång mellan den 8–10 juni. Sture Bergwall kom dock under polisförhören att lämna en rad olika uppgifter om vilken dag Yenon Levi
dödades. Detta föranledde åklagaren att utforma gärningsbeskrivningen på ett sådant sätt att den omfattade ett längre tidsintervall
för när gärningen begåtts, nämligen under tiden den 5–11 juni, än
vad som fanns stöd för i den rättsmedicinska utredningen.
Det har genom resningsprocessen framkommit att det rättsmedicinska utlåtande som föredrogs i tingsrätten föregicks av ett
annat utlåtande. I det första utlåtandet drogs delvis andra slutsatser
298
SOU 2015:52
Yenon Levi
om överensstämmelsen mellan de rättsmedicinska fynden och Sture
Bergwalls uppgifter under förundersökningen. Varken förekomsten av ett tidigare utlåtande eller det förhållandet att slutsatserna
blev annorlunda när underlaget för bedömningen begränsades redovisades för tingsrätten. Det första utlåtandet redovisades inte heller
i förundersökningsprotokollet. Vid tingsrättens bedömning kunde
även det första utlåtandet ha haft betydelse, åtminstone på sättet
att det belyser att man kan komma till olika slutsatser beroende på
hur man tolkar Sture Bergwalls uppgifter i förundersökningen och
vilka av hans uppgifter som används. Att ett utlåtande avgränsas till
vissa frågeställningar eller att underlaget begränsas kan i sig accepteras men ett sådant tillvägagångssätt bör, bland annat utifrån åklagarens objektivitetsplikt, öppet redovisas för domstolen. Även om
det av utlåtandet framgick vilka förhör det byggde på redovisades
inte för tingsrätten att det var känt att ett mer omfattande förhörsunderlag rent faktiskt hade lett till andra slutsatser.
Vidare har först genom resningsprocessen framkommit att det
under förundersökningen genomfördes kriminaltekniska analyser
av Sture Bergwalls uppgifter om händelseförloppet som inte visade
på någon större överensstämmelse med den analys av händelseförloppet som gjorts innan rekonstruktionerna. Analyserna har
inte tagits med i förundersökningsprotokollet och har inte heller på
annat sätt redovisats för tingsrätten. Östen Eliasson hördes i tingsrätten men av domen framgår det inte att han berättade om eller
fick frågor om dessa analyser.
8.6.4
Advokaten
Av det material som vi har tillgång till har vi inte kunnat utläsa
annat än att Claes Borgström var relativt passiv under såväl förundersökningen som vid huvudförhandlingen. Han framförde inga
invändningar mot förundersökningens genomförande, påtalade skäl
till varför Sture Bergwalls erkännande kunde vara falskt eller gjorde
rätten uppmärksam på omständigheter eller bevis som inte presenterades för rätten. Claes Borgström har dock vid möte med kommissionen berättat att han under huvudförhandlingen var aktiv och
ifrågasättande, något som även Christer van der Kwast har bekräftat.
I enlighet med vad som redovisats ovan, avsnitt 3.2.3, är advokatens främsta skyldighet att visa trohet och lojalitet mot sin klient
299
Yenon Levi
SOU 2015:52
och att tillvarata dennes intressen, utan att främja orätt. Den negativa sanningsplikt som en offentlig försvarare har gentemot domstolen innebär dock inte annat än att advokaten inte får lämna eller
Claes Borgström har vid möte med kommissionen uppgett att
hans uppfattning var att Sture Bergwall var skyldig till mordet.
I utförandet av försvararuppdraget hade han därmed att utgå från
Sture Bergwalls erkännande och företräda Sture Bergwall med utgångspunkt i dennes önskan att bli dömd. Även om det finns utrymme för diskussion i fråga om hur lojalitetsplikten bör hanteras i
de fall som klienten är exempelvis psykiskt sjuk saknas det därför
skäl att kritisera Claes Borgströms agerande under förundersökningen och huvudförhandlingen.
processen föreskriver. Advokaten bör även tillse att gällande regler
och föreskrifter följs under förundersökningen och huvudförhandlingen så att klientens rättigheter tillvaratas på bästa sätt. Det har
således funnits utrymme för Claes Borgström att bland annat invända mot att tingsrätten, trots reglerna om jäv för domstolssakkunniga, förordnande Anders Eriksson som domstolssakkunnig, se
avsnitt 3.2.4. Någon sådan invändning gjordes inte, tvärtom medgav Claes Borgström att Anders Eriksson förordnades. Även det
kan dock ha varit en följd av överväganden utifrån lojalitetsplikten.
Claes Borgström borde ha kontrollerat att innehållet i yttrandet
av Erik Kall var riktigt innan han föredrog det vid huvudförhandlingen. Av yttrandet framgår bland annat att Sture Bergwall som
19-åring hade begått ett lustmordsförsök. Med hänsyn till att det
åtal som därvid avsågs, försök till dråp, ogillades av domstolen kan
Erik Kalls slutsats om att Sture Bergwall gjort sig skyldig till ett
lustmordförsök ifrågasättas.
8.6.5
Den sakkunnige
Anders Eriksson deltog under förundersökningen vid upprättandet
av två olika rättsmedicinska utlåtanden om samstämmigheten mellan
de rättsmedicinska fynden vid obduktionen och Sture Bergwalls
uppgifter om våldsutövningen och vilka skador den medfört. Båda
utlåtandena upprättades på uppdrag av Christer van der Kwast.
300
SOU 2015:52
Yenon Levi
Som framgått ovan under avsnitt 8.2.3 byggde det första utlåtandet
på ett bredare underlag då samtliga Sture Bergwalls dittills lämnade
uppgifter under förundersökningen ingick. Underlaget till det
andra utlåtandet bestod enbart av de uppgifter Sture Bergwall lämnat i det sista förhöret och vid den sista rekonstruktionen. Genom
att underlaget till det andra utlåtandet begränsades visade slutsatserna i utlåtandet en bättre överensstämmelse mellan Sture
Bergwalls uppgifter och de rättsmedicinska fynden än i det första
utlåtandet som baserades på ett bredare underlag. Det första utlåtandet presenterades aldrig för tingsrätten.
Med hänsyn till att Anders Eriksson, genom sin medverkan i det
första utlåtandet, kände till att slutsatserna i utlåtandet varierade
om underlaget begränsades och vilken betydelse detta hade för utredningen skulle det kunna ifrågasättas om han genom att upprätta
flera utlåtanden levt upp till kraven på professionalitet och objektivitet.
Anders Eriksson åtog sig därefter uppdraget som domstolssakkunnig. Mot bakgrund av hans medverkan under denna och tidigare
förundersökningar samt att han på uppdrag av åklagaren avgett utlåtanden under förundersökningen kan det lämpliga i ett sådant
förordnande ifrågasättas, se avsnitt 3.2.4. Att Anders Eriksson vid
huvudförhandlingen presenterade utlåtande nummer två utan att
uppmärksamma tingsrätten på att han i ett tidigare utlåtande hade
kommit till delvis andra slutsatser väcker dessutom frågan om
Anders Eriksson vid utförandet av uppdraget har varit opartisk på
det sätt som en sakkunnig bör vara.
8.6.6
Vården
När Birgitta Ståhle vittnade under huvudförhandlingen berättade
hon att hon hade varit noga med att skilja mellan brottsutredningarna och terapin och att hon inte kände till innehållet i brottsutredningen. Det framgår dock av Sture Bergwalls uppgifter i förhör att
han inledningsvis hade berättat om gärningen för henne och att det
var så den hade klarnat för honom. Det har också framkommit att
Sture Bergwall skrev brev till Birgitta Ståhle med detaljer om hur
mordet hade gått till. Hur hon hanterade dessa uppgifter framgår
dock inte av materialet.
301
Yenon Levi
SOU 2015:52
Vid ett förhör med Sture Bergwall där Birgitta Ståhle närvarade
berättade hon om Sture Bergwalls svårigheter, men vilja, att berätta
om gärningen och uppgav att hon kände till att MA hade en särskild betydelse för Sture Bergwall.
Av innehållet i journalanteckningarna och förhörsutskrifterna
framgår att morderkännandet behandlades i terapin parallellt med
polisutredningen och att Birgitta Ståhle vid något tillfälle lämnade
uppgifter från psykoterapin vidare till polisen. Det är mot den bakgrunden svårt att dra någon annan slutsats än att det i vart fall tycks
ha förekommit kontakter mellan vården och brottsutredningen.
Den information som fördes mellan brottsutredningarna och psykoterapin tycks emellertid i stor utsträckning ha förmedlats av Sture
Bergwall själv.
8.6.7
Processledning
Vid huvudförhandlingen tillät tingsrätten åklagaren, på ett sätt som
torde stå i strid med principen om bevisomedelbarhet och principen om det bästa bevismedlet, att höra Seppo Penttinen om hur
Sture Bergwalls uppgifter hade kommit fram under förundersökningen. Under förhöret lämnade Seppo Penttinen detaljerade uppgifter om vad Sture Bergwall hade berättat vid polisförhören. Han
beskrev bland annat att Sture Bergwall hade pekat ut ett par glasögon som var likadana som de som hade hittats vid fyndplatsen och
att han hade pekat ut ett armbandsur som var likt Yenon Levis.
Eftersom tingsrätten på grund av målets speciella karaktär behövde
få kännedom om i vilken utsträckning Sture Bergwalls uppgifter
redan från början överensstämde med faktiska fynd och omständigheter får det anses ha funnits visst fog för beslutet att tillåta bevisningen. Följden blev dock att tingsrätten fick en allt för tillrättalagd
bild av Sture Bergwalls uppgifter och att dessa framstod som mer
302
SOU 2015:52
Yenon Levi
sammanhängande och korrekta i de centrala delarna än vad de
egentligen var. Om tingsrätten, i samband med förhöret, hade
begärt att få granska bakgrundsmaterialet till vissa för bevisvärderingen betydelsefulla uppgifter hade tingsrätten inte enbart behövt
förlita sig på Seppo Penttinens egen sammanfattande tolkning.
Tingsrätten hade till exempel kunnat be att få titta på sakkonfrontationsmaterialet rörande glasögonen och armbandsuret för att
direkt kunna bedöma värdet av Sture Bergwalls utpekande. När det
gäller armbandsuret verkar tingsrätten enbart ha hållit syn på den
klocka som hittades på fyndplatsen men inte på de övriga som
ingick vid sakkonfrontationen. Inte heller i övrigt verkar någon
granskning av bakgrundsmaterialet ha skett.
Vidare tillät tingsrätten att Sture Bergwall hördes både före och
efter förhöret med Seppo Penttinen. Mot bakgrund av hur Sture
Bergwalls redogörelse är redovisad i tingsrättens dom saknar vi
kännedom om vilka uppgifter som Sture Bergwall lämnade före
respektive efter att han hade tagit del av Seppo Penttinens förhör.
Det kan dock inte uteslutas att Sture Bergwalls uppgifter inför
rätten påverkades av att han hade tagit del av Seppo Penttinens
redogörelse av vad som framkommit under förundersökningen.
En viktig uppgift för domstolen vid den materiella processledningen är att utreda oklarheter i det som läggs fram. En omständighet som tingsrätten närmare hade kunnat utreda gällde tidpunkten
för när Yenon Levi hade dödats. I stämningsansökan hade nämligen
angivits ett längre tidsintervall än vad det medicinska underlaget
gav stöd för. Det framgår inte att tingsrätten utredde denna diskrepans.
Inför huvudförhandlingen förordnade tingsrätten Anders Eriksson
som domstolssakkunnig i målet. Han hade dessförinnan åberopats
av åklagaren som vittne, det vill säga partssakkunnig. Åklagaren
uppgav inför förordnadet att Anders Eriksson hade anlitats under
förundersökningen och avgett ett utlåtande som åberopades i målet.
Trots att tingsrätten alltså kände till att han medverkat under förundersökningen och att han hade åberopats som partssakkunnig
förordnades han som domstolssakkunnig. Förordnandet får anses
strida mot jävsreglerna för domstolssakkunniga. Tingsrätten preciserade inte heller sakkunniguppdraget. Även det strider mot reglerna
för sakkunnigförordnanden, se avsnitt 3.2.4.
303
Yenon Levi
SOU 2015:52
Inför tingsrättens bedömning i påföljdsfrågan valde tingsrätten
Lagen tillåter visserligen ett sådant förfarande. Det hade dock förflutit mer än sex år sedan den senaste rättspsykiatriska undersökningen. Sture Bergwall hade därefter dömts för flera mord utan att
någon sådan undersökning genomförts. Den nya brottsligheten var
av betydligt mer allvarlig art och påstods ha en nära koppling till
Sture Bergwalls psykiska hälsa. Det kan därför ifrågasättas om det
inte hade varit lämpligare att låta Sture Bergwall genomgå en ny
rättspsykiatrisk undersökning.
Bevisprövning
Tingsrätten stod inför en ovanlig situation med en tilltalad som nio
år efter gärningstillfället självmant erkände mord och med en åklagare och en försvarare som båda argumenterade för en fällande
dom. Den tilltalade var dessutom sedan tidigare dömd för ytterligare tre mord, även de med utgångspunkt i hans egna erkännanden. Inte desto mindre hade tingsrätten att pröva om det var ställt
utom rimligt tvivel att Sture Bergwall hade begått mordet på Yenon
Levi eller, med andra ord, om ett alternativt händelseförlopp framstod som så osannolikt att det kunde betraktas som uteslutet.
Som ett led i den bedömningen hade rätten, för att kunna värdera tillförlitligheten i åklagarens uppgifter, att ta ställning till
tillräckligt hög grad är kontrollerade mot kända fakta och om utredningen är så noggrant genomförd att eventuell ytterligare utredning inte kan riskera att väcka tvivel om riktigheten i gärningspåståendet. Huruvida tingsrätten gjorde en sådan prövning, och
hur tingsrätten i så fall resonerade, framgår inte av domen.
En viktig utgångspunkt för prövningen av utredningens robusthet borde ha varit att det saknades såväl teknisk bevisning som
vittnen till stöd för åklagarens gärningspåstående. Den bevisning
som fanns bestod av kontroller av Sture Bergwalls egna uppgifter
304
SOU 2015:52
Yenon Levi
mot kända omständigheter och faktiska fynd. Den utredning som
fanns om Sture Bergwalls förehavanden under de aktuella dagarna
var begränsad, varför utredningen av om han haft faktisk möjlighet
att befinna sig i Rörshyttan vid tiden för mordet var bristfällig.
Förundersökningen mot den utpekade medgärningsmannen
MA hade lagts ned eftersom brott inte kunde styrkas mot hans förnekande och teknisk bevisning eller annat som visade att han hade
varit delaktig saknades. MA åberopades inte som vittne vid huvudförhandlingen. Domaren Lennart Furufors uppgav vid möte med
kommissionen att rätten övervägde att höra MA, men när parterna
inte ansåg det nödvändigt och uppgav att MA inte visste något om
händelsen kallades han inte ex officio av domstolen. Utifrån Sture
Bergwalls egen redogörelse för händelseförloppet var dock MA:s
medverkan av avgörande betydelse för gärningens genomförande.
Att MA inte hördes vid huvudförhandlingen för att ge sin version
av det påstådda händelseförloppet utgjorde därför en stor brist i
utredningen. Även den omständigheten att det inte fanns någon
undersökning där MA:s DNA-profil jämfördes mot de tekniska
fynden är en brist i utredningen.
I vallningsfilmen som tingsrätten fick se var några viktiga moment,
till exempel när man stannade och svängde upp vid den aktuella
skogsbilvägen, bara beskrivna av en speakerröst och framgick inte
av filmen. I förundersökningen saknades vidare kriminaltekniska
analyser av den genomförda vallningen och rekonstruktionerna och
alltså en analys av i vilken utsträckning Sture Bergwalls uppgifter
överensstämde med det händelseförlopp som med hänsyn till de
kriminaltekniska fynden var det mest sannolika. Slutligen var den
utredning som fanns rörande tidigare misstankar mot en alternativ
gärningsman mycket begränsat redovisad.
Samtliga nu angivna utredningsbrister borde ha uppmärksammats och analyserats i tingsrättens dom. Den analysen borde särskilt ha innefattat hur dessa brister inverkade på värderingen av
Sture Bergwalls övriga uppgifter.
Beträffande tingsrättens redogörelse för bevisvärderingen kan
följande iakttagelser göras.
Tingsrätten prövade erkännandet i två steg. Först prövades om
det fanns skäl för Sture Bergwall att lämna ett oriktigt erkännande.
Tingsrätten kom fram till att det inte fanns något som tydde på att
så var fallet. Tingsrätten hänvisade i den delen till en omfattande
305
Yenon Levi
SOU 2015:52
utredning om hans personliga förhållanden som talade för att han
inte hade svårt att skilja mellan fantasi och verklighet. Av domen
framgår dock inte vilken utredning som tingsrätten avsåg. Det
framgår inte heller hur tingsrätten kom fram till slutsatsen att det
inte förelåg beaktansvärda skäl att anta att Sture Bergwall erkände
för att uppnå herostratisk ryktbarhet. Genom Birgitta Ståhles och
Seppo Penttinens vittnesmål konstaterade tingsrätten att det inte
var troligt att han erkände utifrån en längtan att då och då komma
bort från sjukhusmiljön. På vilket sätt tingsrätten, utifrån Seppo
Penttinens och Birgitta Ståhles uppgifter, kunde dra den slutsatsen
kan dock inte utläsas av domen.
Tingsrätten prövade därefter erkännandets tillförlitlighet. Tingsrättens slutsats var att Sture Bergwalls berättelse hade ett högt
bevisvärde och att det genom erkännandet och övrig utredning var
ställt utom rimligt tvivel att han begått den åtalade gärningen.
Tingsrätten inledde den prövningen med att konstatera att det
genom Seppo Penttinens vittnesmål var utrett att polisförhören
med Sture Bergwall genomförts på ett föredömligt sätt utan inslag
av till exempel ledande frågor eller upprepningar. På vilket sätt
tingsrätten enbart utifrån Seppo Penttinens uppgifter om att det
förhöll sig så, kunde komma till den slutsatsen har tingsrätten inte
närmare redovisat i domen. Av domen framgår inte heller vad som
legat till grund för tingsrättens bedömning att det inte fanns skäl
att anta att Sture Bergwall hade kunnat ta del av fakta rörande
polisens fynd genom terapin.
Därefter prövade tingsrätten Sture Bergwalls uppgifter mot
övrig utredning. Tingsrätten tog särskilt fasta på dels att han hade
pekat ut platsen med stort mått av säkerhet, dels att hans uppgifter
om Yenon Levis klädsel, klocka och innehav av en kniv i sameslöjd,
att träpåken saknade bark samt skadebilden på Yenon Levis kropp
stämde med faktiska förhållanden. Såsom Sture Bergwalls uppgifter
återgivits i tingsrättens dom framgår dock att han inte lämnade
några närmare uppgifter om dessa omständigheter, bortsett från
”trästycke av vedkaraktär utan bark”, vid förhandlingen. I stället
förefaller uppgifterna komma från vad framför allt Seppo Penttinen
men även Anders Eriksson uppgett i tingsrätten.
Seppo Penttinen har i sitt vittnesmål redogjort för vad Sture
Bergwall uppgett under förundersökningen, det vill säga andrahandsuppgifter. Tingsrätten gör i domskälen inte någon åtskillnad
306
SOU 2015:52
Yenon Levi
mellan uppgifterna efter deras ursprung, utan de prövas genomgående som omständigheter som Sture Bergwalls ansågs ha erkänt.
Tingsrätten förde inte heller något resonemang om hur bevisvärdet
påverkades av att uppgifterna huvudsakligen var andrahandsuppgifter, som inte heller kontrollerades mot bakgrundsmaterialet.
Det framstår avslutningsvis som anmärkningsvärt att tingsrätten
förbigick frågan om när Yenon Levi dödades och varför gärningsbeskrivningen angav ett längre tidsspann än vad det rättsmedicinska
utlåtandet gav utrymme för.
307
9
Therese Johannessen
FJELLSBYEN
FJELLSBYEN
La
itz
ur
s
it
ur
sG
rø
i
ve
FJELL
La
Fjellcentret
ig
rv
ien
ve
lls
He
Fje
GALTERUD
Nr 74
vei
n l a nds
E18
0
9.1
500 m
Inledning
Nioåriga Therese Johannessen försvann från bostadsområdet Fjell i
Drammen i Norge strax efter klockan 20.00 söndagen den 3 juli
1988. Försvinnandet anmäldes till polisen samma kväll. En omfattande eftersökning inleddes och Therese Johannessen efterlystes
även internationellt. Under det första året arbetade ett hundratal
poliser med utredningen men det gick aldrig att klarlägga hur
Therese Johannessen försvunnit och vad som skett med henne.
309
Therese Johannessen
SOU 2015:52
När försvinnandet anmäldes angavs bland annat att Therese
Johannessen hade långt mörkt hår med lugg och att hon saknade en
framtand i överkäken och att en var på utväxt. Hon var vid försvinnandet klädd i rosa t-shirt utan krage med text på bröstet, mörkblå
jeanskjol, rosa läderskärp, rosa strumpor, enfärgade gröna trosor
och rosa mockasiner med fransar och ett runt, flerfärgat spänne
framtill. Hon bar en armbandsklocka med röd urtavla och vitt
läderarmband. Håret var uppsatt i en hästsvans med en vit gummisnodd och blått hårspänne. Det framkom inte att hon hade några
ärr eller eksem.
9.2
Förundersökningen
9.2.1
Utredningen kring Therese Johannessen har beskrivits som den
mest omfattande polisutredningen av sin tid i norsk historia. Det
första årets polisarbete redovisades i en översiktsrapport från den
6 augusti 1989. Rapporten finns med i förundersökningsprotokollet.
Av rapporten framgår att Therese Johannessen bodde i ett flerfamiljshus, på Lauritz Hervigs vei nära Fjellcentret i höghusområdet Fjell, utanför Drammen. 1 Genom Fjell gick två huvudvägar
och Therese Johannessen bodde vid den ena. De två vägarna bildade
en åtta i området som korsade varandra i närheten av Johannessens
bostadshus. Korsningen var emellertid vid en viadukt där Lauritz
Hervigs vei gick över den andra vägen utan möjlighet att här med
bil ta sig från den ena vägen till den andra. Vid Fjellcentret fanns
det bland annat en videoaffär som sålde kioskvaror.
Av meterologiska data som inhämtades framgår att det i Fjellområdet regnade mellan klockan 19.30 och 21.30 och att det kom
en kraftig regnskur några minuter efter klockan 19.30 och en andra
regnskur strax efter klockan 20.20.
Vidare framgår att det gjordes en rundfrågning hos samtliga boende i Fjell, cirka 5 000 personer. Formella polisförhör hölls med
alla boende i Therese Johannessens bostadshus och med de som
1
Drammen ligger fem mil sydväst om Oslo och ungefär femtio mil från Falun.
310
SOU 2015:52
Therese Johannessen
hade varit på besök den 3 juli 1988. Även närstående till Therese
Johannessen hördes. Efter ett års polisutredning fanns totalt 10 640
personer och 4 145 fordon beskrivna i utredningen. Man hade
registrerat 13 685 observationer av personer och fordon i närområdet till Fjell.
Det gjordes flera observationer av Therese Johannessen den aktuella dagen. De som hade särskild betydelse var följande. Genom
förhör dagen efter försvinnandet med den då 16-årige CB, som
arbetade i videoaffären på Fjellcentret aktuell kväll, framgick att
Therese Johannessen hade varit i butiken flera gånger mellan
klockan 18 och 19 och att hon kom dit ensam en sista gång klockan
19. Hon handlade då choklad och läsk som lades i en bärpåse. När
Therese Johannessen lämnade affären sista gången tog hon vägen
ned för trappan till parkeringshuset under Fjellcentret, vilket enligt
CB, var en ovanlig väg för henne att gå. Vanligtvis brukade Therese
Johannessen ta vägen över gångbron hem.
Under kvällen hade Therese Johannessen lekt med tre andra
barn, bland annat sin syster. Strax före klockan 20 lämnade de tre
barnen Therese Johannessen utanför bostadshuset för att gå upp till
Fjellcentret och handla. Vid tidpunkten stod Therese Johannessens
mamma ILJ på balkongen och såg när barnen gick till och kom tillbaka från Fjellcentret.
Av utredningen framgick vidare att flera personer dagarna innan
Therese Johannessen försvann hade iakttagit en röd Volvo som
körde omkring långsamt i Fjell. Ett vittne, SAM, som tidigare hade
sett Volvon såg även den aktuella kvällen, omkring klockan 20.00
eller direkt därefter, Volvon körande i riktning mot Therese
Johannessens bostad. Klockan 20.05 såg ett annat vittne, RH, en
röd Volvo komma körande sakta och parkera utanför Therese
Johannessens bostadshus. Den manlige föraren lämnade bilen och
gick till uppgången där familjen Johannessen bodde.
En granne, EHB, observerade omkring klockan 20.10 att Therese
Johannessen och en man stod och pratade med varandra på norska
inne i trapphuset. Grannen hade uppfattat att mannen försökte
övertala Therese Johannessen att följa med honom. I översiktsrapporten konstaterades att det med överväldigande grad av säkerhet var den sista kända observationen av Therese Johannessen.
Therese Johannessens mamma kom ned till porten klockan 20.15
för att hämta döttrarna och då var Therese Johannessen försvunnen.
311
Therese Johannessen
SOU 2015:52
Mannen i trappuppgången och den röda Volvon efterlystes men
har aldrig identifierats. Huvudteorin i efterforskningen var att
mannen i trappuppgången hade tagit med sig Therese Johannessen i
Volvon. Under perioden 1990–1993 minskade utredningsinsatserna
bortsett från att ett par namngivna personer utreddes och att ett
spår till Pakistan undersöktes. Efter 1993 och fram till Sture Bergwalls
erkännande 1996 bedrevs i princip ingen aktiv efterforskning.
9.2.2
Polisförhör och vallningar med Sture Bergwall
Förundersökningen pågick från februari 1996 till februari 1998. Vid
två olika tillfällen genomfördes vallningar i Norge och man genomförde en vallning i ett skogsområde tio mil söder om Säter. Under
den här perioden hölls 25 förhör med Sture Bergwall, varav fyra i
samband med vallningarna i Norge, och en sakkonfrontation. I förundersökningsprotokollet finns även delgivningsförhöret från mars
1998. Förhören är huvudsakligen nedtecknade i dialogform. Utöver
förhörsutskrifterna innehåller förundersökningsprotokollet femton
promemorior upprättade av Seppo Penttinen och Anna Wikström.
Förhören och promemoriorna omfattar över 800 sidor i förundersökningsprotokollet. Därtill kommer ett mycket omfattande material
från norsk polis.
Vid förhören med Sture Bergwall var kriminalinspektörerna
Seppo Penttinen och Anna Wikström förhörsledare. Såvitt annat
inte särskilt anges nedan närvarade Sture Bergwall, Seppo Penttinen,
Anna Wikström och Sture Bergwalls offentlige försvarare advokaten Claes Borgström vid förhören.
Av en promemoria den 9 februari 1996 framgår att chefspsykologen vid Säters sjukhus och Sture Bergwalls terapeut Birgitta
Ståhle vid ett grupptelefonsamtal, som hon påkallat, mellan henne,
Sture Bergwall, Seppo Penttinen och Claes Borgström berättade att
det i terapin framkommit ett ostrukturerat material där omständigheterna varit osammanhängande och förvridna. På Sture Bergwalls
avdelning fanns en anställd som var gravid som hette Therese. Sture
Bergwall kallade det kommande barnet för ”lilla Therese”. Detta
fick Sture Bergwall att göra associationer till bland annat ”Norgehändelserna”. Vid samtalet uppgav Sture Bergwall att namnet Therese
hade ”stark betydelse”.
312
SOU 2015:52
Therese Johannessen
Den 23 februari hölls ett förhör angående ”Norgehändelser”
som är medtaget transumt i förundersökningsprotokollet. Inledningsvis hänvisades till en norsk kartbild och en ansiktsbild på en
flicka som Sture Bergwall hade på sitt rum. Seppo Penttinen hänvisade till att Sture Bergwall vid ett tidigare förhör [i en annan utredning] associerade till orten Dresden och sedan skulle ha nämnt
Drammen. Seppo Penttinen frågade om något hade skett i Drammen
och Sture Bergwall bekräftade att något hade skett i närheten av
Drammen. Sture Bergwall uppgav att namnet ”Errolf Lynn” dök
upp, som en ordlek, eftersom det liknade namnet på en ort i närheten av Drammen. Sture Bergwall uppgav att han, ensam, hade
begått ett brott mot flickan på bilden sommaren 1989. Flickan hade
varit 8–9 år och begravts i ett grustag.
Den 24 februari 1996 skrev Sture Bergwall ett brev till Birgitta
Ståhle. Ett utdrag av brevet finns med i förundersökningsprotokollet under förhörsavsnittet. I brevet avhandlades andra saker men
en mening av intresse för utredningen redovisades: ”Jag kommer
att tänka på Therese och hur ensam hon såg ut när hon gick mot
ställningarna.”
Den 15 mars 1996 hölls ett förhör rörande ”de norska flyktingpojkarna” som är medtaget transumt i förundersökningsprotokollet
[se nedan avsnitt 9.6.3 rörande pojkarna]. Claes Borgström närvarade inte vid förhöret. Sture Bergwall berättade att Drammen
hade anknytning till flickan och att det fanns en skylt med ett ortsnamn som började på F. Seppo Penttinen frågade vilken anknytning det hade till ”Terese” och Sture Bergwall berättade att hon var
där. Han berättade vidare att flickan var på väg mot några ställningar. På höger sida låg enfamiljshus och flickan hade gått över en
väg in på den gröna sidan. Hon var i 10-årsåldern och händelsen
hade inträffat sommaren före bankrånet, sommaren 1990. Han
hade kört dit i en grön Honda Civic.
Under förhöret sade Seppo Penttinen ”Du sa fjäll?” varefter förhöret avbröts eftersom Sture Bergwall mådde dåligt. Att Sture
Bergwall sagt fjäll framgår emellertid inte av förhörsutskriften. När
förhöret återupptogs tio minuter senare frågade Seppo Penttinen
”menar du att Fjäll är den plats då där du träffade flickan?” vilket
Sture Bergwall bekräftade. Han mäktade inte med att lämna mer
information vid tillfället.
313
Therese Johannessen
SOU 2015:52
Den 20 mars 1996 hölls ett förhör där även Birgitta Ståhle, men
inte Claes Borgström, närvarade. Sture Bergwall berättade att händelsen hade inträffat sommaren 1990, året efter händelsen med de
norska pojkarna och före bankrånet han begått med MA.
Han kom ensam till platsen i en liten mörkgrön Honda. Vädret
var hyggligt med moln ganska högt upp. Det var mitt på dagen.
Platsen bestod av ett hundratal äldre enfamiljsbostäder, inga hyreshus, och det var väldigt litet. Husen låg utspridda i området, det såg
ut ungefär som Bispberg utanför Säter. 2 Det fanns en affär eller en
bank ovanför platsen där han träffade flickan. Han åkte ned från
affären och hade husen högt upp, på en brink, på höger sida. På den
vänstra sidan, där han såg flickan, fanns det ingen bebyggelse. Han
såg henne från bilen.
Flickan var blond med axellångt rakt hår, hade stora framtänder
och var lite knubbig i ansiktet. Hon var klädd i rosa mjukisbyxor
och någon slags jacka. Hon hade en kofta med barnsliga knappar
med en t-tröja under. Hennes trosor hade ett barnsligt tryck och
hon saknade smycken. Han mindes inte vad hon hade för skor,
men strumporna var lite för grova för skorna. Kanske hade hon en
liten väska med sig. Hon bar en liten flickklocka med ljusgrönt
eller rosa smalt läderarmband med enkelt spänne. Han tog senare
med sig klockan, krossade den och placerade den synligt i närheten
av Dalarnas museum.
När han fick syn på Therese Johannessen var hon ensam och på
väg mot några ställningar. Han stannade bilen, rusade fram och bar
henne till bilen. Det gick väldigt fort. Hon lades på golvet i framsätet och var medtagen efter överfallet. Det var svårt att förstå vad
hon sade, hon talade inte riksnorska. Hon sade att hon var nio år.
Han lämnade platsen på en gång.
Han åkte tillbaka samma väg som han hade kommit. Från stora
vägen, i riktning mot svenska gränsen, svängde han av till vänster
till en grå träkyrka. De gick ur bilen och i närheten av kyrkan, mot
skogen, fanns ett valv av spröd grönska, en naturlig formation,
inget anlagt, där han ströp henne. Efteråt slog han hennes huvud
hårt mot en sten på marken. Han klädde av henne och lade in både
flickan och kläderna i bilen. Han körde 15–20 mil eller sju–åtta mil,
gjorde en vänstersväng över riksvägen, in på en grusväg. Efter
2
Bispberg är en by i bruksmiljö med bland annat byggnader från 1700- och 1800-talen.
314
SOU 2015:52
Therese Johannessen
kanske ett par kilometer kom han fram till ett sand- eller grustag
där flickan begravdes relativt ytligt.
Seppo Penttinen frågade om berättelsen innehöll några medvetna avvikelser och undrade om det han berättade överensstämde
med verkligheten. Sture Bergwall berättade att han associerade till
en händelse med två sommarbarn som hade bott i hans familj och
att foton han hade på anslagstavlan i rummet kunde förvilla honom.
Miljöbeskrivningen av området stämde dock väl enligt Sture Bergwall.
Av en promemoria framgår att Sture Bergwall den 23 mars 1996
ringde upp Seppo Penttinen i bostaden och berättade att han hade
lämnat en medveten avvikelse rörande tidpunkten för händelsen i
de tidigare förhören. Händelsen hade i själva verket ägt rum i nära
anslutning till Yenon Levi-händelsen. Avvikelsen påverkade också
uppgiften om hans bilinnehav vid tiden för brottet. Han hade fått
allt fler minnesbilder av händelsen och var angelägen om att förmedla dessa uppgifter direkt vid samtalet för att inte åter gömma
undan händelsen.
Den 3 april 1996 hölls ett förhör som dels rörde de norska
flyktingpojkarna, dels det aktuella ärendet. Claes Borgström närvarade inte vid förhöret. Inledningsvis uppgav Seppo Penttinen att
Sture Bergwalls erkännande hade varit omskrivet i media och ville
att Sture Bergwall skulle redogöra för om han hade tagit del av
detta. Sture Bergwall berättade att han hade tagit del av vad som
hade skrivits och att han bland annat hade sett bilderna på Therese
Johannessen. Han konstaterade att den uppgift han nu hade lämnat
om tidpunkten för händelsen stämde med det som media uppgav.
Han hade också erbjudit journalister att lämna intervjuer mot
betalning. Sådana kontakter hade förekommit i tiden kring förhöret. Han berättade att han hade erhållit fax från norska journalister. På fråga från Seppo Penttinen uppgav Sture Bergwall att det
var uteslutet att de norska journalisterna hade lämnat över information om de norska händelserna till honom vid dessa kontakter.
Det framgick att Sture Bergwall genom de publicerade uppgifterna fått klart för sig att hans tidigare beskrivning av miljön där
Therese Johannessen försvann och hans beskrivning av hennes
utseende var fel. Han berättade att han genom tidningsuppgifterna
hade förstått att husen hade flera våningar och sade:
315
Therese Johannessen
SOU 2015:52
Det är något olika höjd på våningarna, men det här … eller på husen,
antalet våningar på husen ner i komplexet … men det här huset som …
den här flickan kommer ut ifrån … om det är åtta våningar eller om
det är sju eller om det är elva våningar eller … du, det har jag ingen
aning om.
Han förklarade att han hade beskrivit Therese Johannessen som
blond när hon i själva verket var mörkhårig eftersom han i terapin
först hade framkallat hennes ansikte som en negativ bild, som
sedan måste framkallas som en film, och då blev det mörka ljust
och det ljusa blev mörkt. Han var medveten om att hans tidigare
miljöbeskrivning avvek från hur det hade sett ut på platsen. Han
sade nu att området i själva verket liknade Herrhagen i Falun. 3 Det
fanns slänter och en ställning av något slag i området. Under förhöret
ritade Sture Bergwall en skiss över Fjell och berättade att han hade
stannat sin bil vid ena kortsidan av det hus där Therese Johannessen
bodde. Han fick syn på henne när hon kom ut ur en port eller från
det andra hörnet av huset. Han körde fram bilen en bit, rusade ut,
tog tag i henne och rusade tillbaka till bilen och körde därifrån. Det
skedde ett kraftigt våld mot Therese Johannessen när hon fördes in
i bilen. Hon lades på golvet i framsätet. Han kom inte ihåg vilken
väg han körde därifrån.
Seppo Penttinen frågade om han kunde nämna något om färger
när det gäller fastigheterna, men det kunde han inte. Tillfrågad om
vilket fordon han använde hänvisade Sture Bergwall till att han
hade läst i tidningarna om en grön Mazda och att han därför trodde
att han hade haft sin blå Mazda. Han var osäker på bilen eftersom
han kunde ha påverkats av tidningsuppgifterna.
Efteråt körde han norrut upp till Röros, över till Sverige och ned
mot Mora. Efter en timmes körning från Oslo norrut kom han till
en liten, typisk norsk kyrka, belägen på vänster sida. Till höger om
kyrkan fanns en bersåhäck, eventuellt av syrener. Det fanns ingen
annan bebyggelse i anslutning till kyrkan. Therese Johannessen
dödades vid kyrkan.
Efteråt fortsatte han utmed samma väg, gjorde en avstickare till
en mindre väg och körde sex–sju kilometer till ett grustag, stort
som en fotbollsplan, utan byggnader eller verksamhet där Therese
3
Herrhagen är ett bostadsområde utanför Falun med flervåningshus.
316
SOU 2015:52
Therese Johannessen
Johannessen lämnades. Han körde sedan hela natten och kom till
Sågmyra förmiddagen därpå.
Under förhöret delgavs Sture Bergwall misstanke om mord på
Therese Johannessen.
Den 23–26 april 1996 vallades Sture Bergwall i bland annat
Norge. Vallningsresan berörde både Therese Johannessen och de
norska flyktingpojkarna [se nedan 9.6.3]. Vallningarna den 25 och
26 april berörde huvudsakligen Therese Johannessen. Vallningsresan filmades och vi har haft tillgång till de oredigerade filminspelningarna och till de delar som visades för tingsrätten vid huvudförhandlingen. I förundersökningsprotokollet finns utskrifter från
ljudupptagningar vid vallningsresan och från förhör som hölls i
samband med vallningarna. Det finns också intaget en sammanfattande rapport av norska polismän som deltog samt några promemorior om saker Sture Bergwall uppgett efter att vallningen avslutats. Det framgår att även bland annat biträdande överåklagare
Christer van der Kwast, Birgitta Ståhle, avdelningsföreståndaren vid
Säters sjukhus Bengt Eklund och två norska polismän som senare
hördes i huvudförhandlingen, Håkon Gröttland och Ole Thomas
Bjerknes, närvarade.
Syftet med resan var att Sture Bergwall skulle ges möjlighet att
beskriva de olika händelseförloppen. Det framgår att Sture Bergwall
hade tillgång till kartmaterial under resan. När vallningsekipaget
den 24 april 1996 hade kommit in i Norge och passerat ”porten
Örje” reagerade Sture Bergwall på en vit kyrka [Klund kyrka] och
sade att han kände igen kyrkan. Han ville inte titta närmare på
kyrkan vid tillfället men tyckte att de skulle återvända dit senare
under resan. Sture Bergwall berättade dock att det inte var vid den
kyrkan som han hade dödat Therese Johannessen.
Den 25 april 1996 inleddes vallningen i bil från Ullevåls sjukhus, där Sture Bergwall bodde under vallningsresan, och avsikten
var att Sture Bergwall skulle hitta till Fjell. Sture Bergwall hade
markerat fyra kyrkor på en karta över området. Under bilresan
anmärkte han att det var helt annat väder – dimmigt, grått och
regnigt – jämfört med då han tog med sig Therese Johannessen. Då
hade det varit sommar, klart och med god sikt.
Vid vallningen ville Sture Bergwall att de skulle åka genom
Drammen centrum. Efter ett tag avbröts färden och Christer van
der Kwast lät underrätta Sture Bergwall om att de var på väg åt fel
317
Therese Johannessen
SOU 2015:52
håll i förhållande till Fjell och det bestämdes att man i stället skulle
börja från järnvägen. Under resan hade Sture Bergwall sagt sig leta
efter järnvägsspår utan att hitta sådana. Av den norska rapporten
framgår att vägen därefter var skyltad till Fjell, vilket även kommenterades. Sture Bergwall reagerade vid en bro som gick över
järnvägsspåren. När de kom till Fjell, passerade de Fjellcentret som
var skyltat ”Fjellsenter”.
Därefter körde de runt på gatorna i Fjell och Seppo Penttinen
kommenterade att Sture Bergwall hade svårt att orientera sig i området. Sture Bergwall berättade att han hade varit i området ungefär
15–20 minuter. Han hade gått omkring och varit framme vid några
portar. Han upptäckte Therese Johannessen när hon kom runt
hörnet på en fastighet. Han sprang mot henne, tog tag i henne, och
sprang därefter tillbaka med henne till bilen. Bilen hade han parkerat på Fjellcentrets parkeringsplats med fronten mot lekplatsen.
Seppo Penttinen kommenterade att han då hade sprungit ganska
långt med Therese Johannessen vilket Sture Bergwall inte höll med
om. De diskuterade om det var 50, 75 eller 100 meter.
Sture Bergwall pekade till slut ut ”dom aktuella huskropparna”
och ett buskage, som Seppo Penttinen korrigerade till en grandunge, i en slänt. Han hade fört Therese Johannessen till grandungen och hon slogs medvetslös. Seppo Penttinen frågade hur
Sture Bergwall kunde vara säker på att det var rätt grandunge och
frågade om något hade förändrats i området sedan dess. Sture Bergwall kunde inte komma på om det skett någon förändring.
Q [Sture Bergwall]: Mmm, mmm, jag minns inte exakt att … huset har
dom färger dom har, de har nu, äh …
S [Seppo Penttinen]: Vad skulle du vilja ha att det är för färg, i så fall
om det är en förändring?
Q: Jag skulle vilja ha till vita balkonggavlar … sen får du komma ihåg
också att, att träden här … och allting var ju.. en annan färg, det var ju
grönt … äh, det stör i viss mån … också minnesbilden.
Den andra delen av vallningen fortsatte på eftermiddagen den
25 april 1996. Bilresan började från Drammens polisstation och
man körde mot Mysen. Sture Bergwall berättade att när han lämnade Fjell låg Therese Johannessen medvetslös i baksätet med en
tröja över sig. Vid vallningen stannade man vid rastplatsen Monautsikten. Sture Bergwall bekräftade att han hade varit med Therese
Johannessen på rastplatsen. Han hade stannat där eftersom hon
318
SOU 2015:52
Therese Johannessen
började kvickna till. Han hade knutit ihop hennes armar mot kroppen med hjälp av tröjärmarna och benen med en plastpåse. Hon
hade en skada i bakhuvudet som hon hade fått då han slog hennes
huvud mot en sten i en slänt i Fjell. Stenen var förankrad i marken
och stor som hennes huvud.
Sture Bergwall ville därefter att vallningen skulle fortsätta till
någon av de kyrkor som han hade markerat på kartan när vallningsresan började. När sällskapet närmade sig Haerland kyrka ville
Sture Bergwall stanna. Kyrkan låg cirka 150 meter in från vägen.
Sture Bergwall bekräftade att det var rätt kyrka och att det var där,
vid några större stenbänkar, som Therese Johannessen hade dödats
med kniv. Sture Bergwall hade enligt den norska rapporten reagerat
på kyrkan när de passerade kyrkan två dagar tidigare men då inte
velat stanna.
Therese Johannessen hade varit klädd i mjukisbyxor, mjukiströja och trosor med små figurer på. Det hade förvånat honom att
hon pratade norska eftersom hon inte såg norsk ut. Sture Bergwall
bekräftade att han hade sett bilderna på Therese Johannessen i tidningarna.
Efter vallningen vid kyrkan på väg tillbaka mot Oslo berättade
Sture Bergwall att det låg sju–tio lösa, sågade bräder i slänten i Fjell.
När han kom till Fjellcentret såg han en pojke. Han stannade bilen,
klev ur, och han och pojken tittade på varandra i säkert en minut.
Den 26 april 1996 startade vallningen med ett stopp vid rastplatsen Mona-utsikten längs E18 och fortsatte sen med ett kort
stopp vid Haerland kyrka. Avsikten med vallningen var att Sture
Bergwall skulle visa platsen där han lämnade Therese Johannessen.
Vallningen fortsatte mot den svenska gränsen och Sture Bergwall
kommenterade Seppo Penttinens fråga om varför han tittade åt
höger med att han letade efter en väg och sade ”vi närmar oss
gränsen och jag måste ju hitta en väg innan …”. Strax därefter
körde man in höger på en grusväg som låg nära kyrkan [Klund
kyrka] som man hade passerat två dagar tidigare när man kom från
Sverige. Sture Bergwall bekräftade att bommen som fanns över
grusvägen även hade funnits 1988 men att den hade varit antingen
olåst eller stått öppen. Det framgår att Sture Bergwall letade efter
ett grustag.
Vallningen fortsatte längs grusvägen till en T-korsning, där
Sture Bergwall ville åka till höger. Innan dess hade man passerat
319
Therese Johannessen
SOU 2015:52
tjärnen Ringen. Sture Bergwall mådde psykiskt dåligt vid vallningen
och pratade stundtals osammanhängande. Man befann sig nu i
Örjeskogen.
Vallningen fortsatte med att Sture Bergwall gick upp på en höjd
tillsammans med Seppo Penttinen, Anna Wikström, Claes Borgström
och Birgitta Ståhle. De gick sedan ned mot tjärnen. Sture Bergwall
fick ett utbrott, brottades ned av Seppo Penttinen, skrek och morrade.
I utskriften är det noterat att Sture Bergwall blev ”Ellington”. Det
framgår inte av videoinspelningen att han själv sade det. Sture
Bergwalls utbrott visades i en sex minuter lång videosekvens för
tingsrätten vid huvudförhandlingen.
Sture Bergwall förklarade sedan att det var på den här platsen
flickan hade gömts och sade att han hade gömt kroppsdelar i tjärnen.
Sture Bergwall pratade sedan enskilt med sin försvarare som efteråt
berättade att Therese Johannessen hade massakrerats och resterna
hade lagts i en försänkning i närheten. Det fanns inga större kroppsdelar kvar. Därefter hade Sture Bergwall efterhand hämtat kroppsdelar, simmat ut mitt i tjärnen och släppt dem. En del kroppsdelar
hade sjunkit mot botten, andra kunde ha flutit bort mot olika håll.
Att han tidigare hade uppgett att han lämnat Therese Johannessen
vid ett grustag var enligt Sture Bergwall en avvikelse. Det var
i stället helt säkert att han hade lagt kroppsdelarna på platsen de var
på, varav några i tjärnen.
I en promemoria rörande vallningen den 25 april 1996 och daterad den 3 maj 1996 redovisade Seppo Penttinen att Sture Bergwall
under återresan till Oslo [som inte spelades in] hade uppgett att
Therese Johannessen kanske hade något annat än skor på fötterna,
”trä någonting” och att han hade en minnesbild av att hon kunde ha
haft en mindre ärrbildning på armen, som var relativt färsk. Han
kunde inte beskriva detta närmare. Vidare framgår att Sture Bergwall,
efter vallningen i Fjell, hade berättat att det i slänten i Fjell, där
Therese Johannessen slogs medvetslös, fanns en jordfast sten.
Den 11 maj 1996 vallades Sture Bergwall i Lindesberg i ärendet
om de norska flyktingpojkarna. Vid tillfället hölls ett förhör med
Sture Bergwall där även frågor ställdes rörande Therese Johannessen.
Det framgår inte om Claes Borgström närvarade vid förhöret. Seppo
Penttinen inledde förhöret med att beskriva att Sture Bergwall, vid
vallningen i Fjell, uppgett att han hade backat ner bilen på vägen de
promenerade på vid vallningen. Sture Bergwall svarade att det var
320
SOU 2015:52
Therese Johannessen
uppgiften om slänten som var det väsentliga. Seppo Penttinen
frågade hur det hade sett ut nedanför slänten och Sture Bergwall
svarade att där fanns en väg men att det var slänten han hade en klar
minnesbild av. Seppo Penttinen frågade om detta skulle tolkas som
att det var en tveksamhet om det hade gått till som vid vallningen
eller att det kunde finnas en alternativ väg, till exempel den vägen
som gick nedanför slänten. Sture Bergwall svarade att det kunde
det vara.
På fråga om väderförhållandena vid den aktuella tiden svarade
Sture Bergwall nu att han främst mindes händelsen vid tjärnen och
att det då hade varit grått, lite morgonkallt, dimkallt väder. Han
hade ingen uppfattning om det var torrt i markerna eller nederbörd
när han kom till Fjell. Sture Bergwall uppgav att han hade svårt att
skilja på vädret vid händelsen och det vid vallningen.
Innan Therese Johannessen hade förts in i bilen hade han slagit
hennes huvud mot en sten i slänten i Fjell. Han mindes inte om han
hade passerat någon vägtullstation kring Drammen och hade inte
något minne av hur han körde för att komma till Fjell, annat än att
det fanns en järnväg i Drammen.
Sture Bergwall uppgav att det var en tillfällighet, planlöst åkande,
som gjorde att han hamnade i södra Norge. När Seppo Penttinen
då sade att han kunde se på Sture Bergwall att det fanns något han
inte kunde förmedla vid tillfället svarade Sture Bergwall till slut att
det i området fanns en landskapstyp som han på något vis sökte sig
till.
Förhöret fortsatte med frågor om resan till Örjeskogen. Sture
Bergwall berättade att han körde in på en väg innan han kom fram
till Örjeskogen vid tjärnen. När det gällde vägbommen uppgav han:
”Den fanns säkert men att den var öppen. Jag kan inte minnas att
jag, jag forcerar absolut ingen bom.” På fråga uppgav han att bommen inte fanns som någon klar minnesbild hos honom. Han berättade att han inte hade lämnat Therese Johannessen på någon
grusplan, stor som en fotbollsplan, som han hade sagt tidigare.
Sture Bergwall berättade vidare att han vid tjärnen finfördelade
kroppen med hjälp av kniv, såg och hammare. Kraniet förstördes
helt och benpiporna separerades. Han samlade ihop kroppsdelarna
på en plastsäck och bar i omgångar ner kvarlevorna till tjärnen,
simmade ut och lämnade dem där. En del delar sjönk, andra delar
flöt bort. Plastsäcken tog han med sig hem liksom de verktyg han
321
Therese Johannessen
SOU 2015:52
använt. Han tog med sig en del av kroppen, men ville inte berätta
vilken. Den detaljen hade han pratat om i terapin med Birgitta
Ståhle. Kroppsdelen delades i små bitar och släpptes utanför ett par
affärer vid ett köpcenter i Falun. Verktygen lades i vanliga plastpåsar och slängdes i sopnedkast i ett hyreshusområde i Falun.
Vid förhör den 13 maj 1996 närvarade även Birgitta Ståhle som
samma förmiddag hade kontakat Seppo Penttinen och berättat att
Sture Bergwall ville lämna ytterligare uppgifter. Sture Bergwall
började med att säga att han hade haft med sig en medgärningsman,
MA, i Norge när Therese Johannessen fördes bort och dödades. På
grund av den spricka som hade uppstått mellan Sture Bergwall och
MA vid mordet på Yenon Levi ville Sture Bergwall åka till Norge
med MA för att hela deras symbios. Det tidigare uppgivna händelseförloppet rörande Therese Johannessen stämde så när som att
MA hade hjälpt till att bära in flickan i bilen och hade förgripit sig
sexuellt på henne vid Mona-utsikten. På fråga från Seppo Penttinen
var bilen stod när Therese Johannessen bars in i bilen bekräftade
Sture Bergwall att bilen hela tiden hade stått nedanför slänten. Han
hade berättat en annan historia tidigare för att skydda MA.
Seppo Penttinen återkom med upprepade frågor om väderleken
och Sture Bergwall uppgav att det hade varit mulet med antydan till
regn men att den uppgiften kunde vara en sammanblandning med
den fukt som fanns vid tjärnen. Balkongerna i Fjell hade en annan
färgnyans än vad han sett vid vallningen.
Senare under förhöret sade han att MA inte gick ur bilen, utan
bara var beredd att assistera honom. Själv gick han upp och fick då
syn på Therese Johannessen.
MA hjälpte till att tvätta bort blod vid kyrkogården. De skyddade bilen från blod genom att använda ”säckmaterial”. MA var inte
aktiv vid tjärnen, men såg vad som hände. Therese Johannessens
kläder togs med till Sverige liksom verktygen som hade använts.
Han mindes distinkt att hon var klädd i rosa byxor och trosor med
figurer på. Hon hade en grön t-tröjsliknande tröja med bokstäver
eller något på. Han mindes inte hennes skor.
Under förhöret berättade Sture Bergwall att mordet på Therese
Johannessen inte läkte den skada som uppstått mellan honom och
MA utan de åkte på nytt till Norge i mars–april 1989. Vid det tillfället dödade MA en yngling vid en flyktingförläggning, Ali, vilket
för Sture Bergwall kändes som en försoning från MA:s sida. För-
322
SOU 2015:52
Therese Johannessen
höret innehåller ett långt avsnitt som avser flyktingpojkarna. Sture
Bergwall berättade också om en annan pojke i Norge, Doschka,
som han och MA träffade i Drammen 1990. Pojken togs med till
Jungfruberget i Falun där han dödades. Doschka placerades sedan
på ungefär samma ställe som Johan Asplund, i Ryggen.
Av en promemoria daterad den 14 maj 1996 framgår att Christer
van der Kwast direkt efter förhöret den 13 maj 1996 hade haft ett
samtal med Sture Bergwall där åklagaren hade betonat vikten av
konkreta fysiska fynd och att Sture Bergwall skulle lämna klara
uppgifter var kroppsdelar kunde anträffas. Sture Bergwall reagerade
kraftigt på förtydligandena och lämnade rummet i affekt. Vid samtalet hade även Birgitta Ståhle närvarat.
Av en promemoria daterad den 15 maj 1996 framgår att Sture
Bergwall ringde upp Seppo Penttinen och berättade att t-tröjan
hade varit rosa. Den rosa färgen var knuten till tröjan och inte till
byxorna.
Enligt ett transumt utdrag från rekonstruktionen i Yenon Leviärendet den 20 maj 1996 sade Sture Bergwall ”Vi lossa ju också
benen när dom är bundna med det här rosa skärpet.” Uttalandet
ansågs ha koppling till Therese Johannessen-utredningen.
I en promemoria framgår att Sture Bergwall den 3 juni 1996 vid
telefonsamtal med Anna Wikström uppgett att han under dagen
hade träffat Sven-Åke Christianson och att minnesfragment hade
”dykt upp”. Dels hade han erinrat sig att Therese Johannessen hade
gett ifrån sig astmaliknande ljud när han tog tag i henne och förde
henne till bilen och att ljudet återkommit vid Haerland kyrka, dels
att han eller MA hade ristat in en symbol i ett lövträd nära vägen
ovanför tjärnen. Symbolen var ett snett liggande Y. Han beskrev
noggrant hur symbolen såg ut och dess mått. Anna Wikström
dokumenterade symbolen på en skiss och Sture Bergwall uppmanades att upprätta och spara motsvarande skiss. Den skiss som
Sture Bergwall sade sig ha upprättat omhändertogs aldrig av utredarna.
Vid förhör den 22 augusti 1996 ville Seppo Penttinen ha en förklaring till varför det inte hade gjorts några fynd i den tjärn som
Sture Bergwall hade pekat ut vid vallningen och som norska polisen
nu hade tömt och slamsugit, se nedan 9.2.3. Sture Bergwall berättade
då att bara inälvsdelar – tarmar och lungvävnader – lämnades i tjärnen. Den övriga kroppen togs med i en säck och placerades till slut
323
Therese Johannessen
SOU 2015:52
i ett nedlagt grustag. Grustaget, ungefär tio gånger tio meter stort,
låg längre in i Norge, längs E18. Sture Bergwall uttryckte att det
fanns en oro att det skulle finnas associationer till en händelse i
Höör som gjorde att han inte kunde berätta allt under vallningen
på plats. Therese Johannessen hade dödats vid Haerland kyrka.
Vid förhöret den 5 september 1996 närvarade inte Anna Wikström.
Förhöret inleddes med att Seppo Penttinen uppgav att Sture Bergwall
hade påtalat vissa omständigheter som skiljde sig från tiden för
händelsen och vallningen i Fjell. Sture Bergwall kunde inte komma
ihåg vad det kunde vara fråga om och Seppo Penttinen påtalade att
han vid vallningen hade sagt något om balkongerna. Sture Bergwall
bekräftade att de hade haft en annan färg vid detta tillfälle och att
det hade legat enstaka brädor i slänten och en större staplad brädsamling längre upp i slänten vilket det inte hade gjort vid vallningen. Dessa brädor motsvarade ett lastbilslass eller mindre. Vid
vallningen hade han också sett en gångväg i slänten som inte hade
funnits 1988. Vid vallningen hade han inte sett någon bank, men
han hade ett minne från 1988 om en bank i Fjell.
Vid förhöret hade Sture Bergwall tillgång till ett översiktsfoto
över området taget 1988 som han använde för att placera ut var han
hade placerat bilen och hur han hade gått i området. Han beskrev
att han parkerade bilen vid den högra gaveln av en fastighet [som
var centrerad på översiktsfotot och som var den fastighet där
Therese Johannessen bodde]. Han hade svårt att beskriva hur han
hade flyttat bilen inom området. Han gick sedan ut i området
bakom fastigheten. Därifrån såg han Therese Johannessen komma
runt den motsatta husgaveln. Han gick emot henne, grep tag i
henne och tog henne ner till slänten strax intill. Hon fick ett astmaanfall och andades tungt med pipandning. Therese Johannessen
hade en liten påse i handen. Hon slogs medvetslös mot en sten i
slänten. Hon bars in i bilen som var parkerad ungefär fem meter
från slänten och de åkte därifrån.
Den 6 september 1996 berättade Sture Bergwall att han tankade
i Drammenområdet på väg till Fjell. Han fick ytterligare frågor om
hur bilen hade parkerats i Fjell och berättade att bilen hela tiden
hade stått på vägen nedanför slänten. Under tiden som Therese
Johannessen låg i slänten flyttades bilen en liten bit närmare den
plats där hon lyftes in i bilen. Det låg lösa brädor i slänten och en
brädstapel på endera sidan om slänten. Han berättade vidare att han
324
SOU 2015:52
Therese Johannessen
hade svårt att sära på minnesbilderna från vallningen och från tillfället 1988.
Han stod vid lekplatsen när han såg Therese Johannessen komma
runt hörnet på fastigheten. De möttes en bit framför fastigheten.
Han pratade några ord med henne, lyfte upp henne och skyndade i
riktning mot bilen via slänten. Therese Johannessen kippade efter
andan och det kom ett väsande ljud. Bilen kördes fram och hon
togs in i bilen. Therese Johannessen hade något i handen när hon
kom gående, kanske en mindre plastpåse. Han visste inte var påsen
hade tagit vägen.
Seppo Penttinen frågade åter vad som hände i slänten och Sture
Bergwall tillade att han i ett snabbt skede dunkade Therese
Johannessens huvud mot en sten så att hon svimmade. De lade
först Therese Johannessen på golvet i baksätet och lyfte sedan upp
henne i baksätet under färden.
Sture Bergwall berättade att han vid vallningen hade sett att det
fanns en prästbostad bredvid Haerland kyrka, något som han inte
mindes från tiden för händelsen. Han hade upplevt området kring
kyrkan som mer öppet vid vallningen. Vid händelsen hade där funnits en granhäck, träd eller kanske en uthusbyggnad som gjorde
området ”mindre öppet”. Vid en av stenkistorna utanför kyrkan
blev kroppen ”oerhört skändad”. Kroppsdelarna placerades i två
plastsäckar som togs med i bilen. Bål, ben och huvud placerades i
den ena säcken. Huvudet hade skilts från kroppen. De var vid kyrkan vid sju–åttatiden på kvällen. Det blev mycket blod vid stenhällen
som de städade upp med händerna. Det fanns inga synliga spår kvar
när de åkte därifrån.
Han upplevde Therese Johannessens skor som vuxenskor, med
spänne och täckt tåparti. Skorna var svarta och lackade. Hon hade
vita eller rosa sockar. Skospännena borde finnas kvar vid tjärnen.
Vid Mona-utsikten delades Therese Johannessens byxor eller kjol
med en kniv men hon var påklädd när de kom till kyrkan. Han använde såg och jaktkniv vid styckningen. Seppo Penttinen återkom
med frågor kring att Sture Bergwall tidigare nämnt att Therese
Johannessen hade haft ärrbildning på armen eller armarna. Sture
Bergwall hade inget minne av att han nämnt detta och uppgav att
han kopplade samman ärrbildning med Johan Asplund.
Han tyckte det var konstigt att polisen inte hade hittat inristningen i trädet vid tjärnen.
325
Therese Johannessen
SOU 2015:52
När de lämnade tjärnen, och åkte mot grustaget, körde de förbi
en gård med ett grönt hus och det stod en äldre man utanför huset.
Huset låg längs en grusväg varifrån även Klund kyrka kunde ses.
De körde på grusvägen och till slut kom de till ett grustag med
finare sand med berghällar på ena sidan. Vid det grustaget hade
resterna efter Therese Johannessen begravts. En kroppsdel hade
han tagit med till Falun.
Under förhöret ritade Sture Bergwall skisser av Therese
Johannessens skor, plastpåsen hon bar och Haerland kyrka och
markerade på en karta var grustaget fanns. Det framgår att Sture
Bergwall under förhöret hade tillgång till karta och fotografi över
Fjell från 1988 samt ett fotografi över Haerland kyrka taget tidigare
under sommaren 1996.
Vid förhöret den 20 september 1996 ville Seppo Penttinen inledningsvis att Sture Bergwall skulle beskriva de kläder Therese
Johannessen hade haft på sig vid försvinnandet. Sture Bergwall blev
överraskad av frågan och ville hellre tala om vad som hände vid kyrkan. Det ställdes därefter inte några frågor om Therese Johannessens
klädsel. Under förhöret hade Sture Bergwall tillgång till ett flygfoto
från 1988 och en mindre färgbild. Sture Bergwall vidhöll att kroppen delvis styckats vid Haerland kyrka, efter mordet, och att inre
organ och det som städats upp från platsen hade lagts i en plastsäck
som förslöts. Övriga delar av kroppen lades i en annan plastsäck
som inte gick att försluta.
Den 14 oktober 1996 hölls ett förhör med Sture Bergwall som
inledningsvis bad att få se på ett foto på den ”vita kyrkan på andra
sidan sjön” [Klund kyrka]. Seppo Penttinen ifrågasatte anledningen
och Sture Bergwall uppgav att kyrkan hade central betydelse men
att han inte mindes hur kyrkan eller dess omgivning såg ut. Kopplingen till Therese Johannessen bestod i att kyrkan syntes när de
åkte upp till tjärnen. Han kunde inte närmare beskriva det gröna
huset han tidigare omtalat annat än att det var ett äldre tvåvåningshus med en äldre man utanför som låg på åkermark. Han hade svårt
att beskriva färdvägen från Haerland kyrka. Från tjärnen transporterades kroppsdelarna i bil till två fyndplatser där kroppen var
gömd. Sture Bergwall ville inte beskriva dessa platser närmare vid
förhöret. Han vidhöll att det skulle finnas ett träd med markering
vid tjärnen och intygade att detta inte var något han iakttagit vid
själva vallningen.
326
SOU 2015:52
Therese Johannessen
Senare under förhöret uppgav Sture Bergwall att det gröna huset
syntes efter grustaget, och inte före, som han tidigare uppgett.
Seppo Penttinen frågade vilken betydelse T-korsningen från vallningen hade för betydelse och varför han hade tvekat när de kom dit.
Sture Bergwall sade att T-korsningen inte hade någon betydelse.
Seppo Penttinen övergick sedan till att ställa frågor om Therese
Johannessens klädsel och sade att Sture Bergwall tidigare uppgett
att han skar upp hennes kjol. Sture Bergwall hade inga minnen av
det. Seppo Penttinen frågade åter ”varför man var tvungen att skära
i den där kjolen?” och Sture Bergwall sade att det var någon form
av plast, ett skärp eller något sådant. Även Sture Bergwall talade
därefter om kjol. Vidare berättade han att hon hade haft en kortärmad t-tröja med någon typ av krage, ett hårband som var ett par
tre centimeter brett, svarta skor med ett band över och ett spänne
med metallclips och en mörk kjol. Han hade inget minne av några
strumpor utan lutade åt att hon hade någon typ av strumpbyxa.
Han vidhöll att hon bar på en plastpåse.
Därefter ställde Seppo Penttinen frågor om Therese Johannessen
armar.
F [Seppo Penttinen]: Jag har ställt till, frågan till dig tidigare du
nämnde någonting under den här vallningen, att du hade ett minne
kring hennes armar, någon form av hudåkomma eller något liknande?
Q [Sture Bergwall]: Jag har inte sagt att.., lite flammiga.
F: Ja, men du har inte beskrivit det såsom, du har inte beskrivit det
konkret med hur du menar, du har sagt att du har ett minne kring det
här?
Q: Ja.
F: Kan du utveckla det så är det bra?
Q: Det är en, en flammighet. Nu hoppas jag att vi menar samma sak
med flammighet.
F: Är det någonting som är hastigt övergående eller är det någonting
som är bestående, någonting som hon, är det en sjukdom eller är det
någonting som är naturlig flammighet just för stunden eller?
Q: Det vet jag inte, det vet jag inte, det kan också vara en flammighet
för stunden. Det kan också vara någonting som hon har för det är en
tydlig, en tydlig flammighet just.
F: Du visar på ovansidan på din arm nu?
Q: Ja.
F: Är det där du ser det eller är det över hela armen eller är det på båda
armarna?
327
Therese Johannessen
SOU 2015:52
Q: Det är på båda armarna, ja.
[…]
F: Är det runt om hela armen eller är det, är det någonting som är
fläckvis eller?
Q: Det är en fläck, en fläckvis rödhet då. Om du tänker dig en person
som, i affekt, rodnar kraftigt på halsen får ju precis just den flammigheten som hon hade på armarna. Det är den flammigheten jag är ute
efter eller som, som jag försöker beskriva.
Förhöret avslutades med att Claes Borgström ställde frågor om
Sture Bergwalls möjligheter att lämna konkreta anvisningar för
fynd. Sture Bergwall sade att han hade minnesbilder, varvid Claes
Borgström konstaterade att det inte var på grund av minnesproblem som han inte berättade utan att det låg på ett annat plan.
Seppo Penttinen frågade om det fanns någon annan metod de
kunde använda för att underlätta för Sture Bergwall att berätta.
Av en promemoria framgår att det hölls ett möte den 20 februari
1997 med Sture Bergwall, Claes Borgström och Seppo Penttinen på
Säters sjukhus för att diskutera möjligheterna att komma vidare i
utredningarna kring offer vars kvarlevor var gömda. Sture Bergwall
uppgav att han ibland gjorde avvikelser från den kronologiska
ordningsföljden i en händelsekedja och ville i viss mån bli ”styrd av
utredarna för att komma in i ordningen igen”. De ovidkommande
sidospåren hade dock ett syfte och det var viktigt att utredarna var
vaksamma på det budskap detta kunde innebära.
För att kunna närma sig gömslen av kvarlevor föreslog Sture
Bergwall att han först skulle få besöka aktuella platser och sedan,
efter att platserna videofilmats, skulle han ytterligare begränsa området där kvarlevor kunde återfinnas. Han kunde lämna uppgifter
som klarlade att han var rätt gärningsman när det gällde Therese
Johannessen om han vallades i området kring tjärnen, där han tidigare hade vallats.
Av en promemoria den 27 mars 1997 framgår att Sture Bergwall
på förmiddagen den 26 mars 1997 fått se en videoupptagning från en
vallning med honom i mars 1997 i Bergsgården/Grycksbo-området.
Syftet med videovisningen var att Sture Bergwall skulle begränsa de
filmade områdena och därigenom peka ut konkreta fyndplatser.
Seppo Penttinen antecknade att Sture Bergwall under videovisningen fick ångest men att det inte gick att konstatera vid vilka
videoavsnitt som reaktionen var som starkast. Ångesten gjorde att
328
SOU 2015:52
Therese Johannessen
Sture Bergwall hade svårt lämna någon ytterligare information.
Claes Borgström närvarade inte vid videovisningen.
Efter videovisningen den 26 mars 1997 hölls ett förhör med
Sture Bergwall. Claes Borgström närvarade inte vid förhöret. Sture
Bergwall berättade att det skedde fysisk aktivitet med Therese
Johannessen i närheten av en klippformation som låg nära T-korsningen. Han kunde inte berätta om aktiviteten. Med klippformationen som utgångspunkt hade han hanterat kroppsdelarna på en
plats han ännu inte nämnt. Platsen låg mellan tjärnen och T-korsningen. Sture Bergwall vidhöll att ytterligare styckning av kroppen
hade skett vid tjärnen och att han hade simmat ut med kroppsdelar.
Han berättade att det låg ett gömsle en bit från grustaget, som i
sin tur gick att se från vägen. Han kunde inte säga vilka kroppsdelar
som skulle gå att finna i gömslet. Det var större kroppsdelar, som
lårben och underben. Huvudet fanns intakt för sig i ett gömsle i
närheten. Vissa kroppsdelar, händerna, tog han med sig hem och de
hamnade i Grycksbo-området, men på ett annat ställe än där de
hade varit vid vallningen och videofilmat. Han tog också med sig
flickans könsorgan och placerade det utanför köpcentrat i Falun.
Han hade redan berättat om detta i terapin.
Under förhöret kom frågan om trädstammen med markering
upp, och den omständigheten att Sture Bergwall aldrig hade visat
hur markeringen såg ut. Han hade bara beskrivit den muntligen för
Anna Wikström. Det framgick att Sture Bergwall aldrig fått se den
skiss som Anna Wikström hade ritat vid samtalet och Sture Bergwall
hade inte orkat spara den skiss som han hade gjort under samtalet.
Sture Bergwall ombads vid förhöret att på nytt rita upp markeringen men kunde inte göra det eftersom han inte längre hade
någon minnesbild av hur markeringen sett ut. Han vidhöll att
markeringen fanns vid tjärnen.
Av en promemoria den 15 april 1997 framgår att Seppo Penttinen
besökte Sture Bergwall som berättade att han hade dirigerat dem åt
fel håll, åt höger, i T-korsningen i Örjeskogen som de hade stannat
vid under vallningen i april 1996. De skulle ha åkt till vänster vilket
ledde till en klippformation som såg ut som en näsa. En del av
näsan var kal. Näsan stack ut från en brant vägg. Han ville inte ha
några ytterligare frågor om detta vägavsnitt. På frågor förnekade
Sture Bergwall att han hade haft svårigheter att orientera sig vid
vallningen eller att det fanns risk för sammanblandning av minnes-
329
Therese Johannessen
SOU 2015:52
bilder. Han hade vetat hur de skulle åka vid vallningen. Han menade
att det egentligen inte fanns några felaktigheter i berättelsen kring
Therese Johannessen.
Förhöret den 14 maj 1997 handlade i allt väsentligt om händelserna i Örjeskogen och var Sture Bergwall hade hanterat kroppsdelarna. Han vidhöll uppgifterna om vad som lagts i tjärnen och att
markeringen i trädet hade skett vid tjärnen. Vidare berättade han
att han hade lagt kroppsdelar även vid klippformationen med näsan
och dessförinnan ”hanterat” kroppsdelen på platsen. Han uppgav
att det var möjligt för honom att hitta till klippformationen, minnesbilderna var bra, men att han inte visste om han skulle orka det.
Anna Wikström föreslog att Sven-Åke Christianson kunde vara
med och hitta en strategi för detta. På fråga uppgav Sture Bergwall
att det han hade sagt under förhöret inte utgjorde några medvetna
avvikelser.
I förhöret den 20 maj 1997 inledde Seppo Penttinen med att
lämna en sammanfattning av vad Sture Bergwall hittills hade berättat om händelsen. Sture Bergwall hade uttryckt önskemål om en
sådan sammanfattning eftersom han inte hade tillgång till förhörsprotokollen. Förhöret övergick sedan till att Sture Bergwall skulle
sätta ut olika referenspunkter för gömslen i Örjeskogen på en skiss
som han tidigare hade ritat.
Sture Bergwall berättade att han hade lämnat ett verktyg, inte
nedgrävt eller undangömt, mellan gömslet vid klippformationen
och bilen. Han visste inte vad för slags verktyg det var, det kunde
vara allt ifrån såg till spade.
Tillfrågad om det fotomaterial han hade på anslagstavlan i sitt
rum bekräftade Sture Bergwall att det hade funnits bilder med anknytning till händelserna i Örjeskogen. Han hade kanske varit tillbaka vid något gömsle efteråt och fotograferat. Bilderna hade han
förstört föregående sommar.
Seppo Penttinen ville att Sture Bergwall skulle försäkra dem om
att en ny vallning i Norge skulle innebära att fynd skulle göras och
frågade om det ovillkorligen var så att Sture Bergwall inte hade
flyttat kroppsdelarna därifrån i efterhand. Sture Bergwall vägrade
att villkora några svar men ansåg att det var meningsfullt att göra
en ny vallning.
På frågor från försvararen vidhöll Sture Bergwall att markeringen i trädet fanns vid tjärnen. Sture Bergwall uppmanades att rita
330
SOU 2015:52
Therese Johannessen
en skiss av markeringen. Innan Sture Bergwall ritade upp markeringen förklarade Seppo Penttinen att Sture Bergwall tidigare hade
sagt att markeringen var i brösthöjd. Sture Bergwall uppgav att
trädet hade varit lika grovt som hans lår. Barken var avskrapad med
en kniv. Enligt Sture Bergwalls skiss bestod markeringen av ett lodrätt streck följt av två snedställda streck som korsade det lodräta.
I förhöret framkom att han veckan därpå skulle träffa Sven-Åke
Christianson.
Av en promemoria framgår att Sture Bergwall vallades den
2 juni 1997 i ett skogsområde tio kilometer söder om Säter. Vid
vallningen närvarade även bland annat Sven-Åke Christianson.
Syftet med vallningen var att Sture Bergwall skulle visa terrängförhållanden som kunde motsvara faktiska förhållanden i Örjeskogen, där kvarlevor skulle finnas.
Av en promemoria den 6 juni 1997 framgår att Sture Bergwall
vid vallningen den 2 juni hade informerats, efter samråd med SvenÅke Christianson, om att polisen hade hittat ett träd med markering som kunde motsvara Sture Bergwalls beskrivning men på en
annan plats än tjärnen. Sture Bergwall fick inte reda på var trädet
hade hittats annat än att det fanns i anslutning till det vägsystem
som han hade beskrivit tidigare.
Den 11 juni 1997 vallades Sture Bergwall i Örjeskogen. På
Sture Bergwalls begäran gjordes ingen videoinspelning, utan enbart
en ljudupptagning, av vallningen. Ljudupptagningen finns nedtecknad och är, liksom tre promemorior över vallningen, införda i
förundersökningsprotokollet. I protokollet finns också en ”egenrapport” över vallningen upprättad av de norska polismännen Ole
Thomas Bjerknes och Håkan Gröttland. Avsikten med vallningen
var att Sture Bergwall skulle lokalisera de två särskilda platser där
han hade lämnat kvarlevor efter Therese Johannessen, som han
hade berättat om i förhör efter den föregående vallningen. SvenÅke Christianson hade förberett skriftliga riktlinjer för vallningen,
se nedan under 9.2.4. Vid vallningen deltog även bland annat
Christer van der Kwast, Sven-Åke Christianson, Birgitta Ståhle,
Bengt Eklund samt tre norska polismän som senare hördes vid
huvudförhandlingen, Ole Thomas Bjerknes, Håkan Gröttland och
Knut K Staknes.
Innan vallningen hade man kommit överens med Sture Bergwall
om att han skulle bli körd till skogsbilvägen som ledde fram till
331
Therese Johannessen
SOU 2015:52
tjärnen Ringen, och efter en paus där köras till tjärnen och sedan
vidare till T-korsningen. Först därifrån skulle Sture Bergwall visa
den fortsatta vägen.
Vid T-korsningen ville Sture Bergwall ta till vänster. Efter några
hundra meter kom man fram till en vändplats [Skumpen] och Sture
Bergwall berättade att de var framme och nära ett gömsle, han ville
inte berätta vilken kroppsdel som fanns vid gömslet. Han berättade
vidare att han hade använt en kniv och två sågar vid styckningen.
Dels en smäckrare, som var likadan som den han hade använt i
Piteå [Charles Zelmanovits], dels en med handtag och ett mer stabilt, tjugo centimeter långt blad. Seppo Penttinen sade att Sture
Bergwall nämnt att någonting av föremålen hade blivit kvar vilket
Sture Bergwall inte visste något om.
Sture Bergwall berättade att trädet med markeringen fanns nära
T-korsningen. Han upplystes om att ett träd hade anträffats innan
vallningen, som kunde motsvara den beskrivning han gett. Han fick
också veta att björken hade forslats bort och fick se den kvarvarande stubben. Sture Bergwall uppgav att han begravt Therese
Johannessens högerhand två meter från den nedtagna björken.
Seppo Penttinen återkom mot slutet av vallningen till kniven
och sågarna och sade att han hade förstått på Sture Bergwall att det
hade blivit föremål kvar på platsen, något som Sture Bergwall inte
mindes. Sture Bergwall började i stället tala om ett tvinnat snöre
som eventuellt kunde finnas kvar.
Den 4 juli 1997 hölls ett förhör som Sture Bergwall hade påkallat sedan han på morgonen samma dag hade underrättats om att
inga fynd hade gjorts vid grävningar i Örjeskogen. Utöver Sture
Bergwall närvarade enbart Anna Wikström vid förhöret. Sture
Bergwall berättade att han hade läst vad norska tidningar skrev om
vallningen och utredningen. Han berättade vidare att han förde
daganteckningar som han skulle redovisa för Birgitta Ståhle efter
semestern och läste ur dem vid förhöret.
Det hade slagit honom att MA kanske hade varit tillbaka och
undanröjt kroppsdelar för att klara sig. Han hade också funderat på
om det var så att han själv hade gjort återbesök på platsen. Om han
hade varit tillbaka så hade han inte haft några problem att hitta
gömslet, den hemliga platsen, där huvudet var gömt. Den platsen
var orörd och den kände inte MA till.
332
SOU 2015:52
Therese Johannessen
Det framkom också att Sture Bergwall tidigare på dagen hade
träffat Sven-Åke Christianson som hade visat känslomässig förståelse. Sven-Åke Christianson hade, enligt Sture Bergwall, upplevt
det som arbetsamt att inget fynd hade gjorts i Norge. Anna Wikström
beskrev i förhöret utredningen som ”ett mycket, mycket annorlunda samarbete som vi bedriver”.
Nästa förhör hölls fyra månader senare, den 30 oktober 1997.
Inför det förhöret hade Sture Bergwall fått tillgång till utskrifterna
av samtliga förhör och promemorior med uppgifter han lämnat i
ärendet. Han informerades inledningsvis att starka skäl talade för
att han hade varit i Fjell, omkring Haerland kyrka och i Örjeskogen. Därefter förevisades Sture Bergwall samma flygfoto som
tidigare över Haerland kyrka från 1996 och vidhöll, med viss osäkerhet, att han mindes en häck eller en berså. Therese Johannessen
hade dödats vid kyrkan.
Therese Johannessen hade ett kulört hårband och var klädd i
ljusgrön t-tröja med en liten krage med bokstäver på, mörk kjol,
troligen strumpbyxor, inte bara ben, och ett plastskärp, möjligen
svart och skor. På fråga om han mindes ett skospänne bekräftade
han det men mindes inte om det var ett äkta skospänne eller en
dekoration. Spännet satt på ett smalt band. Han beskrev, på fråga,
att hon hade kraftiga hudrodnader, markerad flammighet, vid armvecken.
Sture Bergwall beskrev därefter att han hade återvänt till platsen
ungefär tio–tolv månader senare och hittat gömslet. Seppo Penttinen
ställde upprepade frågor om vad han hade gjort med kroppsdelarna
som fanns i gömslet och hur han hade hanterat dem, om han hade
hanterat dem på något sätt som han ännu inte hade berättat om.
Sture Bergwall uppgav då att han hade bränt allt på ett bål vid en
sten vid vändplanen. Det hade tagit flera timmar att elda upp kvarlevorna.
Samma eftermiddag, den 30 oktober 1997, hölls ett nytt förhör
med Sture Bergwall. Inledningsvis uppgav Seppo Penttinen att
Sture Bergwall tidigare hade berättat att verktyg kunde ha lämnats
kvar i Örjeskogen. Sture Bergwall var osäker på detta ”Det kan ha
lämnats verktyg... likaväl som dom kan ha tagits med också.” Därefter ställdes upprepade frågor, delvis ledande, kring vad för slags
sågar han hade använt. Sture Bergwall uppgav att den ena var samma
slags såg som hade använts i Piteå [bågsåg]. Seppo Penttinen frågade
333
Therese Johannessen
SOU 2015:52
”Den här knivsågen är den alltiett eller är det någon form av utbytbara delar på den eller?” och Sture Bergwall svarade ”Det törs jag
inte säga, jag uppfattade den som alltiett alltså”. Av utredningen
framgår att ett bågfilsblad hade anträffats i närheten av vändplatsen
Torget den 21 maj 1997, se nedan 9.2.3.
Under förhöret utvidgades antalet eldningsplatser från en till
två. Det som återstod efter eldandet var aska och knytnävsstora
restprodukter som han rakade ihop. Vid förhöret ville han inte gå
in på vad han gjort med resterna utan svarade bara att det var borta.
Under förhöret fick Sture Bergwall veta att man hade hittat en
filt i området. Han hade ingen minnesbild av att en filt hade använts men det fanns filtar i bilen. Anna Wikström sade då ”Det vill
säga att du har tagit med dig ut eller så?” och Sture Bergwall svarade ”I så fall har jag tagit dom med ut för att sitta på inte att bära
kroppsdelar.” Sture Bergwall erinrade sig att det hade funnits en filt
av plädtyp med fransar i kanterna i bilen. Han hade kört sin gröna
Volvo.
Av en promemoria den 4 november 1997 anges de markeringar
som Sture Bergwall gjorde på fotot över Haerland kyrka om bilens
placering vid kyrkan.
I förhör den 10 november 1997 berättade Sture Bergwall bland
annat följande. Han återvände i maj året därpå till Örjeskogen, troligen i en grön Volvo. När Therese Johannessen dödades hade han
haft en Mazda, som fick förstöras eftersom det kom blod i den.
Vid återvändandet sökte han upp gömslena. Han använde tre
eldningsplatser för att elda upp kroppsdelarna. Han vidhöll att han
tog med sig några kroppsdelar till Falun i enlighet med vad han
tidigare uppgett. Vid den större eldningsplatsen använde han sig av
ett finmaskigt stålnät ungefär 70×70 centimeter, med en millimeter
stora maskor. Resterna från eldningen rakades ihop och lades på
nätet, som han tog med sig. Resterna kastades längs med hemvägen. Han tog även med sig ett av skospännena, ett måste därför
ha blivit kvar. Han var alltjämt osäker på om han hade använt
någon bilpläd.
Under en paus i förhöret hade Seppo Penttinen varit i kontakt
med Christer van der Kwast som hade beslutat att Sture Bergwall
skulle få del av uppgiften att man vid teknisk undersökning hade
”gjort fynd av benrest som är kopplat till en yngre person”.
334
SOU 2015:52
Therese Johannessen
Den 19 december 1997 hölls ett förhör där Anna Wikström inte
närvarade. Sture Bergwall berättade bland annat att resterna efter
eldningen fyllde en tredjedel av en större plastkasse. Han var osäker
på vilken väg han hade åkt tillbaka efter återvändandet och kunde
inte beskriva var restprodukterna hade hamnat. Vid återvändandet
skedde ytterligare ett mord, Douska, som också brändes. MA var
med vid återvändandet.
Sture Bergwall hade läst om benbiten i tidningen och konstaterade att den upphittade benbiten måste ha hittats på ”den centrala
bränningsplatsen” och inte på det ställe som hade angetts i massmedia. Han mindes inte om han hade använt någon pläd, kanske
för att sitta på.
Sture Bergwall vidhöll att MA hade varit med vid mordet. MA
hade stått vid slänten i Fjell när han tog Therese Johannessen. Han
hade berättat mer om MA:s agerande för Sven-Åke Christianson
och hänvisade till det samtalet.
Den 19 december 1997 genomfördes en sakkonfrontation med
Sture Bergwall som förevisades tio olika skospännen. Ett av skospännena var identiskt med det spänne som hade varit på Therese
Johannessens skor, vilket Sture Bergwall upplystes om innan konfrontationen. Sture Bergwall uppgav att nummer 2 och 9 var mest
lika spännet och att nummer 4 hade samma färg som kragen på
Therese Johannessens t-tröja. Av ett fotografi i förundersökningsprotokollet framgår att nummer 4 var det identiska spännet.
Den 11 mars 1998 hölls ett delgivningsförhör med Sture Bergwall.
Vid förhöret närvarade inte Anna Wikström men kriminalkommissarien Stellan Söderman. Det framgick att Sture Bergwall hade delgetts utredningen den 24 februari 1998 och att han hade gått igenom
förundersökningsprotokollet, vissa delar med hjälp av norsk tolk.
9.2.3
Övrig utredning
Förhör
Under förundersökningen mot Sture Bergwall hördes ett stort
antal personer, framför allt med anknytning till de olika platserna i
Fjell, Haerland kyrka och Örjeområdet. De hördes särskilt om hur
miljön hade sett ut på platserna i juli 1988.
335
Therese Johannessen
SOU 2015:52
Therese Johannessens mamma, ILJ, hördes den 13 augusti 1996
och berättade bland annat att dottern hade atopiskt eksem som gav
utslag på kroppen. Utslagen kunde klia och medförde ibland att
dottern kliade så att det blev sår som så småningom ledde till ärrbildning. Utslagen kom särskilt på insidan av armbågen. ILJ kunde
inte säga om Therese Johannessen hade haft utslag, sår eller ärr
dagen då hon försvann.
Therese Johannessens läkare, barnläkaren Thor Baekken, hördes
den 8 november 1996 och den 14 januari 1998. Vid förhören uppgav han bland annat att han i april 1988 hade behandlat Therese
Johannessen för ”elveblest” [nässelfeber] och hade då inte noterat
något särskilt om hennes eksem. Han hade tidigare, senast 27 maj
1987, behandlat hennes atopiska eksem som då inte hade varit särskilt utbrett. Therese Johannessens eksem kunde visa sig i avgränsade fläckar vid arm- och knävecken. Han bekräftade att eksemen kunde ge klåda, som i sin tur kunde ge sår och ärr. Therese
Johannessen var allergisk mot bland annat gräs och björk vilket
skulle kunna utlösa astma och förklara pipljuden Sture Bergwall
hade hört.
Den av Sture Bergwall angivna medgärningsmannen, MA, hördes i ärendet den 28 januari 1998. MA förnekade att han hade något
med mordet på Therese Johannessen att göra och uppgav att han
aldrig hade varit i Norge tillsammans med Sture Bergwall.
Den unga kvinnan CB, som arbetade i videobutiken den aktuella
kvällen, hade hörts flera gånger i direkt anslutning till försvinnandet. Hon hördes också den 23 april 1997. Vid det förhöret hänvisade hon till de uppgifter hon lämnat i det första förhöret som
hölls med henne. Hon mindes alltjämt att Therese Johannessen
hade varit i butiken flera gånger den aktuella dagen och att hon
efter det sista besöket hade gått ned för trappan till garaget under
butiken. Hon hade reagerat på att Therese Johannessen valde den
vägen.
Den 1 juli 1996 hördes NS som uppgav att balkongerna på
Therese Johannessens bostadshus hade varit vita 1988. De målades
gul-orangea 1989.
Trädgårdsanläggaren RL hördes den 2 juli 1996 och uppgav att
han sommaren 1988 arbetade med att anlägga lekplatsen i Fjell.
Han förde dagbok över bygget. Av dagboken och en faktura fram-
336
SOU 2015:52
Therese Johannessen
gick att det levererades tryckimpregnerade plankor till området den
5 juli 1988 men att det innan dess fanns avsågade pålar kring bygget.
LI hördes bland annat den 8 maj 1996 och berättade att han
hade sett en blodfläck vid Haerland kyrka sommaren 1988.
Teknisk utredning efter Sture Bergwalls erkännande
Efter vallningen av Sture Bergwall i april 1996 genomfördes flera
kriminaltekniska undersökningar vid bland annat Fjell, Haerland
kyrka och Ringen tjärn, Skumpen, Torget och Hammaråsen i Örjeområdet.
Upphittad planka
Av den tekniska utredningen framgår att polisen den 5 mars 1997
fann en 170 centimeter lång tryckimpregnerad planka och den
18 april 1997 flera jordfasta stenar i den slänt Sture Bergwall pekat
ut i Fjell. Plankan analyserades den 21 mars 1997 av Yngvar Gauslaa
vid Norges Landbrukshögskole som kom fram till att plankan troligen hade legat på platsen i sju till femton år.
Trädet med markering
Vid undersökningar i Örjeskogen den 23 oktober 1996 hittade norsk
polis en del av en björkstam. Björken var tio centimeter i diameter.
På stammens ena sida fanns en 55 centimeter lång sammanhängande skada. Övre delen av skadan bestod av en skärskada in till
stammen. Nedre delen av skadan var mer oregelbunden och hade
minst sex tvärgående rispor/hugg. Under skadan fanns långa vertikala skrapmärken som bedömdes kunna komma från skogsavverkning eller från en älg. På motsatta sidan stammen, i samma område,
fanns två vertikala skärskador, 20 respektive sju centimeter långa.
Av utredningen framgår att det pågick avverkning i området fram
till mitten av maj 1988.
Trädstammen undersöktes av professorn i botanisk ekologi
Mikael Ohlson vid Norges Landbrukshögskole som i ett yttrande
den 11 november 1996 uttalade att skadan på björkstammen uppkommit 1988.
337
Therese Johannessen
SOU 2015:52
Den upphittade pläden
Den 26 september 1996 markerade en norsk polissökhund vid en
pläd i närheten av vändplatsen Skumpen. Yngvar Gauslaa vid Norges
Landbrukshögskole bedömde i ett utlåtande den 24 oktober 1996
att pläden hade legat på platsen i sju till åtta år, det vill säga sedan
1987–1989. Se även avsnittet Hundsökinsatser nedan.
Tömningen av tjärnen
Efter vallningen i Örjeskogen i april 1996 och de efterföljande förhören beslutade norsk polis att tjärnen Ringen skulle slamsugas.
Allt löst bottensediment pumpades upp genom ett rör och silades
genom galler fyra gånger. Allt större än en centimeter fångades upp
i gallren. Arbetet var mycket omfattande och pågick från den
28 maj till den 17 juli 1996. Professor Per Holck vid Anatomiska
institutet vid Universitetet i Oslo konstaterade i ett utlåtande den
19 juli 1996 att inga fynd av organiska eller oorganiska människorester hade gjorts och hans slutsats var att det var osannolikt att
något lik hade dumpats i tjärnen.
Det upphittade bågfilsbladet
Den 21 maj 1997 genomfördes en platsundersökning på Torget och
med hjälp av metalldetektor hittades ett bågfilsblad. Detta undersöktes vid Universitetet i Oslo som i ett utlåtande den 10 oktober
1997 uppgav att det inte förekom någon indikation på närvaro av
blod eller humant material på sågbladet. Vid en teknisk undersökning av bågfilsbladet konstaterades att det fanns orangea och blå
lackrester på bladet som var tillverkat före 1992.
Undersökningen av förkolnat material
Vid platsundersökningen på Torget den 21 maj 1997 säkrades också
förkolnat material. Materialet undersöktes av Per Holck som i ett
utlåtande den 20 januari 1998 bland annat uttalade rörande två av
bitarna (F9 och F12) i materialet att det på grund av storleken och
338
SOU 2015:52
Therese Johannessen
formen med all sannolikhet var benbitar från en människa, troligen
en individ mellan 5 och 15 år.
Den 10 januari 1998 lämnades fyra av föremålen över till professor Richard Helmer vid Institut für Angewandte Forensische
Medizin und Angewandte Forensische Anthropologie i Tyskland.
I ett utlåtande den 23 januari 1998 uttalade Richard Helmer att en
av benbitarna sannolikt var en benpipa som härstammade från ett
barn.
Efter att Sture Bergwall ansökt om resning och förundersökningen återupptagits undersökte SKL och Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet de aktuella fynden.
SKL:s slutsats, som redovisades i ett utlåtande den 31 mars 2010,
var att materialen inte var av ben. Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet kom till samma slutsats som SKL.
Hundsökinsatser
Ett stort antal hundsökningar gjordes på olika platser i Örje. Sökningarna utfördes av en finsk polisliksökhund, norska polishundar
och den svenska liksökhunden Zampo. Den norska polishunden
Oscar markerade den 26 september 1996 på ett ställe i närheten av
vändplatsen Skumpen i Örjeskogen. På platsen hittades en pläd.
Hundföraren noterade i sin rapport att hunden vid den tidpunkten
inte var färdigutbildad liksökhund och att det därför inte gick att
dra någon säker slutsats om han hade markerat för likdoft när han
hittade pläden. Vid ett senare söktillfälle markerade Oscar åter på
platsen där pläden hade hittats. Hundföraren noterade i rapporten
att Oscar hade markerat som vid likdoft men att det inte gick att
säkert fastslå att han hade känt likdoft eftersom inga likfynd av
människa eller djur gjordes på platsen.
Även sökhunden Zampo gjorde ett flertal markeringar på olika
platser i Örjeskogen, dock utan att några fynd gjordes som kunde
sättas i samband med Therese Johannessens försvinnande.
339
Therese Johannessen
SOU 2015:52
Övrigt
Under den aktuella tiden drev Sture Bergwall en kioskrörelse i
Grycksbo tillsammans med BA. Under förundersökningen gjordes
försök att klarlägga om Sture Bergwall hade arbetat i kiosken under
aktuell tid. I en promemoria av Anna Wikström daterad den
17 januari 1997 framgår att BA vid samtal med henne samma dag
uppgett att det av bokföringen inte gick att med säkerhet veta om
den som bokfört dagskassan också var den som arbetade aktuell
dag. Efter en genomgång av kioskens bokföring redovisade Anna
Wikström i en promemoria den 22 januari 1997 att det var BA som
hade fört in dagskassan i bokföringen för perioden 1–6 juli 1988.
Under resningsprocessen framkom ytterligare en promemoria
av Anna Wikström, som dock inte återfinns i förundersökningsprotokollet. Promemorian har en faxstämpel utvisande att den
sändes till Krimpol Sundsvall den 16 januari 1997. Av promemorian
framgår att det var Sture Bergwall som skrev ut insättningsnotorna
till banken för dagskassorna avseende den 2 och 3 juli 1988 samt att
han felaktigt fört in dagskassorna avseende 1–4 juli 1988 på juni
månads uppslag i kassadagboken. Det framgick att banken hade
stämplat insättningarna måndagen den 4 juli 1988. Vidare framgick
att BA hade strukit över Sture Bergwalls felaktiga notering om
dagskassorna för 1–4 juli på juni månads blad och fört över dessa
till rätt månad, det vill säga juli 1988, men utan att ange att det var
Sture Bergwall som hade gjort den ursprungliga noteringen om
dagskassan för de aktuella datumen.
I promemorian från den 17 januari 1997, alltså dagen efter promemorian som finns med i förundersökningsprotokollet, framgår
inte om BA vid samtalet den dagen fick några frågor om felskrivningen i kassadagboken. I promemorian daterad den 22 januari 1997
har dessa omständigheter utelämnats. När förundersökningen återupptogs under resningsprocessen hördes BA som bekräftade att
det var Sture Bergwall som hade fört in dagskassorna för 1–4 juli
1988 och att det hade skett på fel månad varefter hon förde över
dem till rätt månadsuppslag.
Av en promemoria upprättad av polisinspektören Lennart
Jarlheim den 30 maj 1996 framgår att Sture Bergwall i april 1988
köpte en mörkblå Mazda kombi.
340
SOU 2015:52
9.2.4
Therese Johannessen
Advokaten
Claes Borgström närvarade vid det inledande telefongruppsamtalet
den 9 februari 1996 men inte vid tre av de fyra förhör som hölls
innan Sture Bergwall vallades i Norge. Han närvarade således inte
när Sture Bergwall lämnade sin första berättelse om Therese
Johannessen och försvinnandet. Claes Borgström närvarade i övrigt
vid förhören under utredningen, bortsett från den 26 mars och
4 juli 1997. Han närvarade inte vid samtalet som Christer van der
Kwast hade med Sture Bergwall den 13 maj 1996, när Sture Bergwall
ringde upp Seppo Penttinen eller vid Seppo Penttinens besök hos
Sture Bergwall den 15 april 1997. Han närvarade vid vallningarna.
De sakkunniga
Sven-Åke Christianson, professor i psykologi vid Stockholms universitet, anlitades under förundersökningen som rådgivare åt polis
och åklagare. Inför vallningen den 11 juni 1997 upprättade han
riktlinjer för vallningen. Det anges i riktlinjerna att dessa upprättades i samarbete med Sture Bergwall. I riktlinjerna beskrevs detaljerat hur polisen skulle ställa frågor och hur de skulle förhålla sig till
Sture Bergwall under vallningen. Det angavs bland annat följande.
När TQ går vidare, kan han behöva stanna till för att se sig omkring
och rekognosera, men också för att reagera på det han ser. I detta
skede är det viktigt att alla runt omkring är observanta och ser vad TQ
har för sig. TQ vill leda sig själv och andra till platsen genom att på
olika sätt tipsa, t ex genom att titta åt ett visst håll. Man kan då fråga:
”Nu tittar du åt det där hållet, varför gjorde du det?
Ett tänkt händelseförlopp utifrån vissa platser beskrevs också ingående.
TQ är minnesmässigt osäker på var trädet finns med inristningen. Han
har utgått ifrån att det är vid tjärnen, men är osäker. Om trädet hittats
av polisen ska man ändå ställa frågan till TQ vid tjärnen. TQ vill känna
efter om han minns vid tjärnen. Om han inte minns, fråga inte mer
utan gå vidare. Om TQ blir desorienterad, åker på fel väg och inte alls
känner igen sig, kan han behöva någon form av lotsning. […] Om han
är vilsen skulle eventuella fynd gjorda av polisen, t ex om trädet med
341
Therese Johannessen
SOU 2015:52
inristningen hittats eller klipputskottet, kunna vara utmärkta utgångspunkter. TQ:s föreställning är dock att han kommer att kunna leda oss
fram till platsen utan problem.
Det beskrevs vidare att Sture Bergwall skulle försäkras fri tillgång
till medicin under vallningen och att han i händelse av att Therese
Johannessens kropp återfanns skulle ges en möjlighet att gräva upp
kroppen och få en ”privat stund” där han ”rent fysiskt får känna på
en benbit, exempelvis ett revben”. Riktlinjerna syftade till att Sture
Bergwall skulle kunna närma sig platsen/platserna där Therese
Johannessen var begravd.
Sven-Åke Christianson närvarade själv vid vallningen. Av ljudutskrifterna framgår att han under vallningen hade enskilda samtal
med Sture Bergwall. Det framgår också att Seppo Penttinen rådfrågade honom under vallningen, bland annat om man skulle berätta för Sture Bergwall att trädet med markering hade hittats. Man
både berättade för Sture Bergwall om trädet och visade honom var
fyndet hade gjorts. Sven-Åke Christianson närvarade också vid den
förberedande vallningen i Sverige den 2 juni 1997.
Det framgår att Sven-Åke Christianson träffade Sture Bergwall
på Säter vid ett flertal tillfällen under den tid som förundersökningen pågick och att de då diskuterade Therese Johannessenärendet. Av förundersökningsprotokollet framgår att Sven-Åke
Christianson under pågående förundersökning fick del av förundersökningsmaterial i form av utskrifterna av Sture Bergwalls
förhör och promemorior. Anledningen till att förundersökningsmaterial lämnades ut till honom framgår inte.
I förundersökningen är ett ”sammandrag av samtal” mellan
Sven-Åke Christianson och Sture Bergwall den 1 december 1997
medtaget. Samtalet spelades in och är utskrivet av Seppo Penttinen.
Samtalet rörde bland annat ”den känslomässiga bindningen mellan
MA och Sture Bergwall” och MA:s delaktighet i mordet på Therese
Johannessen. Det hade bland annat varit MA:s närvaro i Norge
som avgjorde att offret blev en flicka. MA dominerade händelseförloppet i Fjell och fram till Mona-utsikten men det var Sture
Bergwall som angrep och fångade in Therese Johannessen. MA
våldtog henne vid Mona-utsikten. Till följd av skadorna hon då fick
och efter våldet i slänten i Fjell var hon döende redan där.
För en närmare redogörelse för vad Sven-Åke Christianson,
Christer van der Kwast, Seppo Penttinen och Sture Bergwall har
342
SOU 2015:52
Therese Johannessen
berättat om Sven-Åke Christiansons rådgivande roll och om SvenÅke Christiansons egna kontakter med Sture Bergwall hänvisas till
redogörelsen för Charles Zelmanovits-ärendet, avsnitt 6.2.4.
Per Holck anlitades av åklagaren under förundersökningen och
upprättade ett utlåtande rörande det förkolnade materialet och
deltog i arbetet när tjärnen ”tömdes”.
Richard Helmer anlitades av åklagaren under förundersökningen
och upprättade ett utlåtande rörande det förkolnade materialet.
Thor Baekken, Therese Johannessens läkare, hördes under förundersökningen om Therese Johannessen hade eksem och lämnade
upplysningar om atopiskt eksem i allmänhet.
Vården
Birgitta Ståhle initierade och närvarade vid det inledande telefonsamtalet i Therese Johannessen-ärendet. Vid det samtalet ringde
hon till Seppo Penttinen och berättade att Sture Bergwall hade
lämnat osammanhängande uppgifter i terapin och att han gjorde
associationer kring en gravid vårdare som hette Therese.
Hon närvarade vid förhören den 20 mars och 13 maj 1996 samt
vid Christer van der Kwasts samtal med Sture Bergwall på kvällen
den 13 maj 1996. Hon medverkade vid samtliga vallningar utom
den 2 juni 1997. Hennes deltagande synes främst ha varit som stöd
för Sture Bergwall. Under vallningen den 11 juni 1997 hade hon både
enskilda samtal och samtal tillsammans med Sven-Åke Christianson
med Sture Bergwall. Även Bengt Eklund närvarade vid vallningarna.
med kommissionen uppgett att det inte fanns något samröre
mellan brottsutredningen och terapiarbetet och att samtliga var
noga med att upprätthålla skiljelinjen mellan dessa båda delar.
Under samma avsnitt framgår vidare att Sture Bergwall vid möte
med kommissionen har förmedlat en motsatt uppfattning och berättat att det förelåg ett nära samarbete och informationsutbyte
mellan polis, åklagare och terapeuter.
Beträffande innehållet i journalanteckningarna från Säter under
1996 och fram till maj 1997 hänvisas till redogörelsen för Yenon
343
Therese Johannessen
SOU 2015:52
Levi-ärendet, avsnitt 8.2.4. Av journalanteckningarna för tiden därefter framgår bland annat följande. Den 7 juni 1997 noterade vårdaren Mikael Lindgren att Sture Bergwall under natten hade glidit in i
olika personligheter varav den mest framträdande var ”Cliff”. Sture
Bergwall hade varit ironisk och överlägsen när han talade om
”Sture”, skrev spegelvända meddelanden baklänges och på engelska.
I en journalanteckning en vecka senare noterades att Sture Bergwall
hade vallats i Norge den 11 juni 1997 och att vallningen hade varit
mycket påfrestande med ångest, spänning och psykosomatisering.
I juli 1997 antecknade psykologen Eva Sivertsson att hon hade
träffat Sture Bergwall för stödsamtal två gånger per vecka under
Birgitta Ståhles månadslånga semester och att Sture Bergwall hade
varit mycket kontakt- och hjälpsökande. Han hade försökt, men
haft svårt för, att vila från tankarna kring polisutredningarna. Särskilt vallningen i Norge i juni hade varit svår att hantera men utflykterna med personalen under sommaren hade hjälpt honom.
Den 9 september 1997 antecknade chefsöverläkaren Erik Kall att
Sture Bergwall var ganska stabil men att det var en fortsatt mycket
traumatisk process att genomgå i terapin och att ett extremt svårt
material hade kommit fram. Den 12 september 1997 antecknade
Mikael Lindgren att förhöret som ägt rum samma dag fick avbrytas
flera gånger då Sture Bergwall uttryckt att hans huvud höll på att
sprängas. Han hade efteråt känt sig plågad av minnesbilder från de
händelser som hade avhandlats vid förhöret. I slutet av september
1997 noterade Bengt Eklund att den senaste veckans händelser
kring polisutredningen gjort Sture Bergwall mycket skakad och
skör. Han hade fått mer medicin än vanligt för att klara sig igenom
dagarna. Det noterades den 10 november 1997 att polisförhöret
under dagen lett till starka ångestattacker under kvällen.
Den 16 december 1997 beskrev Birgitta Ståhle att Sture Bergwall
hade fortsatt terapi tre gånger per vecka samt ytterligare kontakter
när extra insatser hade behövts. I terapin hade händelser från när
Sture Bergwall var 8 och 12 år framträtt. Hon noterade att man
förväntade sig åtal i Therese Johannessen-ärendet i januari 1998.
Den 18 januari 1998 antecknade Mikael Lindgren att Sture
Bergwall under natten hade glidit in i olika personligheter, främst
”Cliff”. I journalen den 12 maj 1998 sammanfattades rättegångsdagarna i Therese Johannessen-ärendet och det noterades att Sture
Bergwall hade haft konstant mycket hög ångest.
344
SOU 2015:52
Therese Johannessen
I en journalanteckning den 2 juli 1998 beskrev Birgitta Ståhle
bland annat att Therese Johannessen-utredningen var avslutad och
att det hade varit den hittills tyngsta och svåraste utredningen. Hon
beskrev att de inför rättegången hade använt sig av förundersökningen i terapin på ett aktivt sätt. Det hade visat sig vara konstruktivt att gå in i den och se och förstå det som beskrevs i utredningen.
Hon beskrev också att Sture Bergwalls livsberättelse hade blivit
mer hel och att han därför tydligare kunde se den egna tidiga utsattheten och att den erfarenheten gestaltades genom de brott han
dömts för. Birgitta Ståhle skrev också att det under våren hade
blivit möjligt att ”förtydliga 2 linjer eller stråk i de brottsliga gärningar han erkänt”.
9.3
9.3.1
Den 9 mars 1998 hemställde den norska riksadvokaten att svensk
åklagare skulle överta lagföringen av Sture Bergwall avseende mordet
på Therese Johannessen. Framställningen bifölls av Christer van
der Kwast samma dag och den 13 mars 1998 åtalade han Sture
Bergwall för mord på Therese Johannessen vid Hedemora tingsrätt.
På åklagarens begäran förordnade tingsrätten, tf. rådmannen
Lennart Furufors, professorerna Per Holck och Richard Helmer
som domstolssakkunniga i målet. Åklagaren upplyste om att de
båda hade anlitats under utredningen och avgett utlåtanden som
hade bifogats förundersökningsprotokollet men att det var angeläget att de även hördes muntligen och som domstolssakkunniga.
Tingsrätten, genom Lennart Furufors, förordnade också läkaren
Thor Baekken som domstolssakkunnig.
Åklagaren gav in ett förslag på förhandlingsordning som bland
annat innebar att de fyra norska polismännen skulle få avge sina
vittnesmål tillsammans och mot varandra.
Tingsrätten, genom Lennart Furufors, hemställde att chefsöverläkaren vid Säters sjukhus skulle avge utlåtande enligt 4 § [3 §]
andra stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning om de medicinska förutsättningarna för att överlämna Sture Bergwall till rättspsykiatrisk vård. Någon ny rättspsykiatrisk undersökning inhämtades inte av tingsrätten.
345
Therese Johannessen
9.3.2
SOU 2015:52
Huvudförhandlingen
Hedemora tingsrätt höll huvudförhandling i målet den 28–30 april
samt den 4–5 maj 1998. Domare vid rättegången var lagmannen
Mats Friberg och tf. rådmannen Lennart Furufors. Vid huvudförhandlingen hördes, utöver Sture Bergwall, som målsägande
Therese Johannessens mor ILJ, och som vittnen de norska polismännen Håkon Gröttland, Ole Thomas Bjerknes, Knut K Staknes
och Tore Per Bakken, hundföraren JS med sökhunden Zampo,
Anna Wikström, Lennart Jarlheim, Birgitta Ståhle, Bengt Eklund
och en man, LI, om blod vid Haerland kyrka. Som partssakkunnig
åberopad av åklagaren hördes Sven-Åke Christianson och som
domstolssakkunniga Per Holck, Richard Helmer och Thor Baekken.
Av domen och huvudförhandlingsprotokollet framgår väsentligen följande.
Christer van der Kwast framställde sina yrkanden och Sture
Bergwall uppgav att han erkände gärningen. Åklagaren utvecklade
sin talan. Vad han uppgav har inte redovisats i tingsrättens dom.
Åklagaren visade en videoinspelning från vallningen den 25–26 april
1996 och åberopade bland annat skisser med markeringar, teknisk
utredning rörande brädan och björken samt fotografier från Fjell
och Haerland kyrka.
Claes Borgström utvecklade därefter Sture Bergwalls talan,
vilken inte har redovisats i tingsrättens dom.
Målsägandeförhör hölls med ILJ angående dottern och omständigheterna kring hennes försvinnande. Hennes berättelse är inte
redovisad i domen.
Förhör hölls med Sture Bergwall vid fyra tillfällen under förhandlingsdagarna varav tre av tillfällena var efter att de norska
polismännen hörts om utredningen. I domen redovisades hans
uppgifter enligt följande.
I samband med ett mord på Yenon Levi […] uppstod en stark känslomässig spricka mellan honom och MA, en vän till honom som vid
denna tid var 16 år gammal och som deltog i det mordet. De befann sig
efter mordet i en fantasivärld med ”destruktiva tankar” som gick ut på
att döda en pojke. Han hade för sin del två syften med dessa fantasier:
att fjärma sig och MA från mordet och att knyta MA närmare sig igen.
De beslöt sig för att fara till Norge och reste i början av juli 1988.
”Destruktiva resor” […] till Norge hade tidigare förekommit. I smyg
packade han ned en kniv som han tagit från Yenon Levi, ett par andra
knivar, några sågar samt plastsäckar. Han tog också med sig norska
346
SOU 2015:52
Therese Johannessen
registreringskyltar. I en blå Mazda-kombi som ägdes av MA:s mor
men disponerades av honom for de på väg E18 mot Oslo. I Mysen
bytte de skyltar på bilen och fortsatte mot Drammen, där de aktivt
började söka ett offer. Han såg en pojke i åldern tolv till tretton år och
han talade en kort stund med denne. När han föreslog att de skulle ta
med pojken sade MA nej, och de körde vidare. Efter att ha tankat på
Shell stannade de slutligen vid ett köpcenter i stadsdelen Fjell. Även
om han inte minns att det regnade, låg skyarna mörka när de kom fram
till Fjell. Klockan var halv åtta eller åtta och få människor syntes till.
Bilen parkerades vid Fjellcentret. Intill fanns något som liknade en lekplats, som inte var färdig. Han minns väl hur lösa plankor låg spridda i
området. På andra ställen låg de i ordning, upplagda i travar. I Fjellcentret fanns en bank. Balkongerna på bostadshuset intill var vita. De
såg från bilen en flicka som det skulle visa sig var Therese och de
beslöt sig för att ”ta henne”. Hon bar på en liten vit påse med något
tungt i; hon svängde med den när hon gick. Hennes hår var något
längre än på de bilder som visats i media. Om det var uppsatt eller inte
kan han inte minnas. Hon såg sydländsk ut, och han blev förvånad
över att hon talade norska. Han gick ut ur bilen och följde efter henne
på en stig. I en slyig slänt drog han ned henne och slog henne medvetslös mot en sten som låg fast i marken. Det sista hon sade var: ”mor,
mor”. Han hörde också ett pipande andningsljud, ungefär som ett
astmaanfall. Redan då lade han märke till att hennes armveck hade
röda, relativt stora fläckar som såg ut som eksem. Stora skospännen
minns han också. Han var inte rädd för att bli upptäckt eftersom han
kände sig oövervinnlig. I detta skede var han rimligt orienterad i tid
och rum men inom sig djupt desorienterad, närmast psykotisk. Det är
farligt att minnas henne, eftersom hon då blir levande för honom.
Flickan lades i bilen, och de lämnade Drammen och körde mot Oslo.
Besöket i Fjell varade högst 20 minuter. Vid Monautsikten verkade
Therese vakna till. De parkerade bilen längst fram på rastplatsen i syfte
att undgå upptäckt, och han band flickans armar och ben tätt mot
hennes kropp. Han kände en stark besvikelse över att offret inte blev
en pojke. MA våldförde sig på flickan i bilen på denna plats. Under det
att MA gjorde detta hade denne en blick av stark aggression och
förtvivlan. Från den stunden kände han att han åter hade kontroll över
MA och han bestämde sig för att döda flickan. Färden fortsatte mot
Haerlands kyrka där de stannade. Flickan som fortfarande verkade
medvetslös bars ut, och han dödade henne där dels genom strypning,
dels med en kniv. Mycket blod rann från flickans kropp. Han orkar
inte närmare redogöra för hur det gick till. Detta var vid tiotiden eller
elvatiden på kvällen. Det var fortfarande ljust. Han bar henne in i en
dunge där det fanns stenblock. Där tog han ut de inre organen på
flickan och lade dem i en plastpåse. Att han gjorde så berodde på att
han ville komma in till hennes ryggrad för att på så sätt ”fånga
ångesten i ryggraden” eller med andra ord fånga den rädsla han tidigare
sett i MA:s ögon. Resten av kroppen lade han i en annan plastpåse,
varefter han placerade båda påsarna i bilens lastutrymme, gömda under
347
Therese Johannessen
SOU 2015:52
en pläd. Han återvände till stenblocken och skrapade bort blodet från
stenarna. Hans tanke hade varit att begrava henne i en granberså i
närheten av kyrkan. […] Risken för att hon där skulle bli upptäckt var
emellertid stor. De körde vidare och i närheten av Örje svängde han in
på den grusväg som i utredningen kallas Ringenveien. Efter någon
kilometer kom de fram till en bergskant, varifrån man kunde se en
tjärn. Han bar upp flickan till bergskanten och i en bergsskreva genomfördes viss styckning av kroppen. Kroppsdelarna bar han sedan ned till
tjärnen, tog av sig sina kläder, simmade ut och sänkte mjukdelarna
mitt i tjärnen. Resten av kroppen lades tillbaka i bilen. Kläderna, som
MA hade tagit hand om, grävdes ned någonstans i området kring
tjärnen. De fortsatte färden längs Ringenveien och körde förbi ett
grönt hus. Utanför detta såg de en man i sjuttioårsåldern. Han tänkte
att han skulle döda mannen på vägen tillbaka, eftersom han var rädd att
denne sett dem, men mannen hade då gått in i huset. Vid en vägbom
strax efter huset måste de vända och de körde sedan vidare till Torget.
Där styckades resten av flickans kropp och gömdes vissa kroppsdelar
på ett visst sätt bland annat med stenar i botten och torra kvistar över
som skulle förhindra såväl angrepp av djur som förruttnelse. Han hade
då inte någon tanke på att åka tillbaka till denna plats. Medvetet
lämnades ett sågblad vid en bäck. Tanken var att om någon hittade
bladet så skulle personen inte veta vad det hade varit med om, ett slags
triumferande. De for vidare till Skumpen där pläden, som han hade
huggit i med kniv, lämnades; huggen var kopplade till aggressivitet.
Vid ”kal sten” gömde han flickans händer samt ristade han in ett
märke i en björk. Syftet med denna inristning var dels att kunna återfinna platsen, dels […] att en betraktare inte skulle veta vad inristningen betydde. Huvudet gömde han på Hammeråsen utefter Lysevannsveien. Andra kroppsdelar gömdes också vid Skumpen. Under
hemfärden upplevde båda brottet starkt samtidigt som de sköt det från
sig. Han återvände till bostaden i Grycksbo på morgonen den 4 juli
någon gång mellan kl 8 och 10; han har starka minnesbilder av nattfukt
på marken. Bilen var nedsölad med blod, varför han beslöt sig för att
göra sig av med den. Tillsammans med MA […] krockade de kort tid
efter Norgeresan bilen förd av MA mot en sten och ett träd vid en
grusväg utanför Grycksbo. – Fantasier kring brott ledde fram mot en
ny handling. I april och maj 1989 fantiserade han mer och mer om
lustmord gällande pojkar, en fantasi han inte orkade bära på. Han
företog tillsammans med MA en ny resa som även den råkade bli till
Norge. En pojke, ”Dusjka”, plockades upp och fördes till Ringenveien.
Vid Skumpen dödade han pojken. Om kroppsdelar från Dusjka finns
kvar på platsen vill han inte uppge. Han är dock öppen för att det vid
Skumpen finns kroppsdelar från andra än Therese. I hans fantasier
fanns en föreställning om att Therese skulle försvinna för alltid, något
som hängde samman med dels övergrepp han utsatts för i tidig ålder,
dels det våldförande MA utsatt henne för. Han sökte därför i maj 1989
upp gömställena och lade kroppsdelarna, vilka hade bevarats olika väl,
på ett finmaskigt nät som han inhandlat i en järnaffär i Falun. Därefter
348
SOU 2015:52
Therese Johannessen
gjorde han upp eld. […] Det tog många timmar innan bitarna förvandlades till aska. Denna och kvarvarande benbitar skrapade han ihop i en
påse som han tog med sig. Idag finns inget kvar av Therese. Om det
skulle finnas människodelar kvar vid Torget måste dessa härröra från
Therese. Eldandet kan ha omfattat även huvudet; det finns i varje fall
inte kvar. Det finns ingen risk för att han skulle sammanblanda
Therese med Dusjka. Delar av dödade pojkar vill han gärna bevara,
eftersom dessa, till skillnad från vad som är fallet med kroppsdelar från
flickor, har ett starkt symbolvärde för honom. Han skräms av tanken
på att huvudet är borta liksom av tanken att det inte är möjligt för de
anhöriga att begrava flickan. – Vid den tiden drev han tillsammans med
MA:s mor en kioskrörelse. Av dess bokföring kan emellertid inte
några säkra slutsatser dras i frågan om vem som tjänstgjorde vid tiden
för Thereses försvinnande, eftersom de inte redovisade alla intäkter
och då de skrev insättningsnotor i förväg. Han har inget minne av att
han läst något om det inträffade före erkännandet. Efter det att han
berättat om händelsen hade han ett stort kontrollbehov och läste om
den i tidningar. Med tiden har detta behov avtagit och han reagerar
inte längre på felaktigheter som förekommer i media. Han läser regelbundet Dagens Nyheter och Dala-Demokraten, ibland köper han
kvällstidningarna Aftonbladet eller Expressen. I ett tidigt skede av
utredningen gällande honom sände en norsk journalist ett exemplar av
Verdens Gang till honom. – Han erkänner det han gjort sig skyldig till
av moraliska skäl. Det han gjort är fruktansvärt och han tänker på
Thereses moder och andra anhöriga […]. Han vill ge besked vad som
rent faktiskt har hänt. Det är förenat med stora mödor att se och återuppleva det som hänt. Av den anledningen tar det tid att lämna en
berättelse. Han är också angelägen att berättelsen skall bli riktig; i ett
sanningsforum som detta – domstolen – får det inte förekomma några
felaktigheter. Under utredningens gång har han aldrig avsiktligt lämnat
felaktiga uppgifter, även om sådana har förekommit. Detta hänger
samman med att han aldrig kan försonas med det han gjort; det som
faktiskt hänt får inte vara sant. Han har inte läst utskrifterna av sina
egna förhör eftersom det är alltför plågsamt.
Av domen framgår att Sture Bergwall senare under förhandlingen
berättade att det endast hade varit ögonen som lades i tjärnen. Vidare
framgår att han ytterligare senare under förhandlingen nämnde att
aska från kroppen sänktes ned i vattnet och att han blev förkrossad
när polisen inte fann några kroppsdelar i tjärnen.
Under två dagar följde vittnesförhör vid flera tillfällen med Ole
Thomas Bjerknes, Håkon Gröttland, Knut Staknes och Tore Bakken.
Av domen framgår att tingsrätten godtog att polismännen genomgående redogjorde för vad andra personer hade sagt under förundersökningen. Dessa andra personer hördes följaktligen inte
själva under huvudförhandlingen.
349
Therese Johannessen
SOU 2015:52
Ole Thomas Bjerknes och Håkon Gröttland hördes angående
omständigheterna i samband med försvinnandet samt om vilka
kontroller som skett beträffande Fjell, Mona-utsikten, Haerland
kyrka och Örjeskogen. Ole Thomas Bjerknes hördes också om vad
som förekommit i norsk media avseende utredningen. I samband
med att polismännen hördes hänvisades till ett stort antal förhör
med olika personer i förundersökningsprotokollet. Det hänvisades
också till förhör med Sture Bergwall den 30 oktober 1997 och den
19 december 1997. I samband med förhören visades bland annat
foton av Fjell och Therese Johannessens kläder samt ett flertal av
Sture Bergwalls skisser från förhören.
Knut Staknes och Tore Bakken hördes om vad som framkommit vid tekniska undersökningar vid Fjell, Haerland kyrka och
Örjeskogen. I samband med att Knut Staknes hördes visades fotografier på stenarna och plankan som hittades i slänten i Fjell samt
foton av bågfilsbladet som hittades vid Torget i Örjeskogen. I samband med att Tore Bakken hördes visades foton från Haerland
kyrka, tjärnen Ringen med omgivning, Torget och Skumpen.
Tingsrätten tittade bland annat på kläder identiska med de som
Therese Johannessen burit vid försvinnandet samt på ett bågfilsblad, en bit av en plastpåse och det analyserade förkolnade materialet.
Det visades videoupptagningar från Skumpen och Torget. Dessa
videoupptagningar återfinns inte i det material som vi har tagit del
av. Domen innehåller inga referat från förhören och det framgår
inte heller på annat sätt vad var och en av polismännen berättade.
Däremot har tingsrätten i domen under tre avsnitt: Fjell, Monautsikten/Haerland kyrka och Örje, i sin bedömning vävt in vad de
fyra norska polismännen berättade.
Sakkunnigförhör hölls med domstolssakkunnige Per Holck som
presenterade sitt sakkunnigutlåtande och visade bilder på benknotor och skelettdelar. Det han uppgav vid förhandlingen har i
domen vävts in i tingsrättens bedömning som redovisades under
avsnittet Örje.
Sakkunnigförhör hölls med domstolssakkunnige Richard Helmer
som presenterade sitt sakkunnigutlåtande och visade bendelar.
Hans uppgifter vid förhandlingen har i domen vävts in i tingsrättens bedömning som redovisades under avsnittet Örje.
Tingsrätten efterhörde parternas inställning till att höra den av
Sture Bergwall uppgivna medgärningsmannen MA. Parterna mot-
350
SOU 2015:52
Therese Johannessen
satte sig att MA skulle höras i målet. Påföljande dag underrättades
parterna om att rätten inte på eget initiativ avsåg att höra MA.
Tingsrätten noterade att omständigheterna kring polisförhöret
med LI hade varit oklara och beslutade att på eget initiativ höra LI
rörande hans iakttagelser av blod utanför Haerland kyrka. Av
domen framgår att LI vid förhöret berättade att han var synsk och
att hans hund sommaren 1988 spårade upp blodfläckar utanför
Haerland kyrka.
På åklagarens begäran hölls vittnesförhör med Lennart Jarlheim
som berättade att Sture Bergwalls Mazda anmäldes krockad den
9 juli 1988, varefter skrotningsintyg inkom till bilregistret den
12 augusti 1988. Enligt personal vid bildemonteringen hade bilen
pressats och forslats bort. Åklagaren åberopade i anslutning till förhöret skriftliga handlingar rörande bilen och skrotningen av densamma.
På åklagarens begäran hölls vittnesförhör med hundföraren JS.
I samband med förhöret visades videoupptagningar av hundsök i
Örjeskogen. Det framgår inte av domen vad JS berättade.
Sakkunnigförhör hölls med domstolssakkunnige Thor Baekken
som visade diabilder på atopiskt eksem.
På åklagarens begäran hölls vittnesförhör med Anna Wikström
som redogjorde för vad som var känt om utredningen i svensk
media. Hon berättade att Sture Bergwall bland annat hade kunnat
ta del av att Therese Johannessen bodde i Fjell, hennes ålder samt
att hon hade en glugg mellan tänderna. I norsk media hade försvinnandet ägnats stor uppmärksamhet. Fotografier och två teckningar föreställande Therese Johannessen hade publicerats liksom
bilder över Fjell. Det hade inte framkommit att tröjan hade text,
eller information om skospännena, bältets material eller att hon
hade eksem. Det förekom inte heller uppgifter om en bank och ett
daghem i Fjellcentret, färgen på balkongerna, uppgifter om plankor
och stenar i slänten. Det hade skrivits mycket om tjärnen i media
men inte någon uppgift som Sture Bergwall kunde använda sig av.
Vidare berättade hon att man av bokföringen i kiosken som Sture
Bergwall drev inte kunde dra några säkra slutsatser om hans arbetstider och att det således hade varit möjligt för honom att vara i
Norge den aktuella tiden.
Sakkunnigförhör hölls på åklagarens begäran med partssakkunnige Sven-Åke Christianson. Av domen framgår att Sven-Åke
351
Therese Johannessen
SOU 2015:52
Christianson hade testat Sture Bergwalls minnesfunktioner som var
normala. Han uppgav att planerade och traumatiska händelser bevarades väl i minnet, men att det fanns skyddsmekanismer som
omedvetet verkade för att förtränga minnesbilder. I Sture Bergwalls
fall hade händelserna ett starkt symbolvärde vilket medförde att
förmågan att minnas sköts på framtiden. Detta innebar att Sture
Bergwall behövde flera försök för att nå fram. Som gärningsman
var Sture Bergwall en noggrann iakttagare.
Vittnesförhör hölls på Sture Bergwalls begäran med Birgitta
Ståhle som bland annat berättade att Sture Bergwall gradvis hade
närmat sig händelserna och att det krävde stort mod och styrka.
Vissa detaljer var svåra att berätta om. Vidare framkom att terapin
inte styrdes av henne. Sture Bergwall berättade fritt utan att detaljfrågor ställdes. Hon kände inte till vad som framkommit i polisutredningen utan det var först vid huvudförhandlingen som hon
hade förstått vad som hänt.
Vittnesförhör hölls på Sture Bergwalls begäran med Bengt
Eklund som bland annat berättade att Sture Bergwalls erkännanden
inte föreföll utgöra lustupplevelser utan att han reagerade med
skam och skuld. Sture Bergwall hade tillgång till TV, telefon och
tidningar men inte internet.
Sture Bergwall hördes om sina levnadsomständigheter. Ett utdrag ur belastningsregistret föredrogs. Vidare föredrogs yttrande av
chefsöverläkaren vid Säters sjukhus, Erik Kall, som tingsrätten med
stöd av 4 § [3 §] andra stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning inhämtat för bedömning av om det fanns förutsättningar för
att överlämna Sture Bergwall till rättspsykiatrisk vård. Erik Kall uttalade bland annat att Sture Bergwall hade begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning som han
alltjämt led av. Det fanns medicinska förutsättningar för att överlämna Sture Bergwall till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 §
brottsbalken.
Claes Borgström föredrog delar av ett yttrande daterat den
30 april 1997 som han hade inhämtat från Erik Kall. I yttrandet
uttalade Erik Kall bland annat att det efter en genomgång av Sture
Bergwalls sjukhistoria rådde full samstämmighet mellan de gärningar han hade tillstått och hans tidigare symtombild, bland annat
grav personlighetsstörning sedan tonåren och att han hade begått
ett mordförsök som 19-åring.
352
SOU 2015:52
Therese Johannessen
9.3.3
Hedemora tingsrätts dom
Tingsrätten, lagmannen Mats Friberg och tf. rådmannen Lennart
Furufors med nämnd, meddelade dom den 2 juni 1998.
Tingsrättens bedömning har delvis vävts in med vad de personer
som hördes vid huvudförhandlingen berättade. Av domen framgår
inledningsvis följande.
Rätten kommer härefter i tre avsnitt Fjell, Monautsikten/Haerlands
kyrka och Örje, att – så långt det är möjligt – jämföra Thomas Quicks
uppgifter lämnade vid polisförhör med vad som faktiskt framkommit
vid den omfattande utredningen i syfte att utröna vad som kan binda
Thomas Quick till Therese och vad som kan binda honom till tid och
plats. […] Om inte annat anges bygger uppgifterna på vad de fyra
norska polismännen berättat.
Fjell: ILJ har berättat att Therese vid sjutiden den ifrågavarande kvällen fått 16 kr 50 öre av sina morföräldrar, att dottern senare gick till en
kiosk i Fjellcentret för att handla och att hon därefter inte sett till
Therese. Enligt modern var Therese klädd i en rosa t-tröja, jeanskjol
med rosa bälte, rosa sockor och rosa skor av mockasintyp försedda
med spänne. Vidare hade hon enligt modern ett armbandsur med röd
rem som hade en inskärning i form av en häst samt ett örhänge med en
vit sten. ILJ har vidare beskrivit att dottern hade svart hår, kort vid
öronen och i övrigt axellångt, att detta möjligen var uppsatt i en hästsvans, att framtänderna inte hade vuxit ut helt samt att flickan besvärades av böjveckseksem, något som behandlades med salva och som
förbättrades sommartid, även om ärren syntes. En expedit på Fjellcentret har berättat att Therese köpte en flaska Coca Cola och en bit
choklad och att varorna lades i en plastkasse. Expediten har vidare sagt
att hon därefter gick ut för att röka och då såg att Therese gick trapporna ned mot ett parkeringsgarage i anslutning till kiosken, det vill
säga den ena av de två i det närmaste parallella gångvägar till hemmet
hon hade att välja mellan. Vid denna tid var få människor ute eftersom
Drammen hade drabbats av de kraftigaste skyfallen på tio år, ett
kl 19.30 som varade två till tre minuter och ett kl 19.40 som pågick lika
länge. I media har förekommit dels ett fotografi av Therese taget omkring ett år före försvinnandet, dels två teckningar utvisande bland
annat hur hon var klädd. Sommaren 1988 hade hon längre hår än på
fotografiet. Teckningarna är felaktiga såtillvida att hon i verkligheten
hade en t-tröja och inte en tenniströja; alltså en tröja utan krage.
Vidare hade hon spännen på mockasinerna. ILJ hade med polisens
hjälp införskaffat kläder identiska med dem som Therese bar vid för353
Therese Johannessen
SOU 2015:52
svinnandet. När Thomas Quick berättade att skorna hade spänne blev
de tveksamma. De letade därför fram de inköpta mockasinerna och
kunde konstatera att dessa hade spännen. Vid konfrontation valde
Thomas Quick ut två av de tio spännena. Av dessa två var ett identiskt
med dem som Therese hade burit. När det gäller skorna har Thomas
Quicks uppgifter varierat en hel del, från läderskor till lackskor, dock
har han aldrig nämnt mockasiner. Han har sagt att Therese bar mjukisbyxor. I själva verket hade hon på sig en jeanskjol. Bältet beskrev
Thomas Quick som rosa och av konstmaterial. Inledningsvis talade
han om en jacka, därefter endast om en rosa tröja. Han har varit osäker
på om det varit en t-tröja eller en tennis-tröja. I maj 1996 visade norsk
TV hur tröjan såg ut. Vid förhör hållet den 30 oktober förra året berättade Thomas Quick att det fanns en text på tröjan, något som
stämmer. Hans uppgift om att klockremmen var smalare vid spännet
är riktig. Thomas Quick har talat om att Therese hade en hårsnodd
eller ett spänne i håret. Inledningsvis berättade han att flickan var
blond, en uppgift som han emellertid senare rättade till att hon hade
svart hår. Thomas Quick berättade att hårlängden var längre och tänderna mer utvuxna än på de bilder som visats. [---] Vidare nämnde han
redan vid förhör hållet den 24 mars 1996 att hon hade ärr efter eksem –
flammigheter – i armvecken, en uppgift som inte var känd för polisen
och som visade sig vara riktig. Detta har också bekräftats genom förhör med Thor Baekken. Däremot har Thomas Quicks uppgift om att
Therese utstötte astmaliknande pipljud när han angrep henne inte
kunnat sättas i samband med någon sjukdom. Thomas Quick har berättat att Therese bar på en påse som hon svängde med; det fanns
något tungt i den. Vad den innehöll har han dock inte berättat. Före
första vallningen ritade han en skiss av bostadsområdet där Therese
bodde och försvann som stämmer väl överens med verkliga förhållanden. Vid vallningen, som genomfördes i kraftig dimma, hade Thomas
Quick svårt att hitta från Drammen till Fjell, något som för övrigt inte
är så lätt. På väg mot området förde han in dem på en gata som fick
användas endast av kollektivtrafik. År 1988 var denna dock en av flera
allmänna vägar till Fjell. Först körde de förbi den aktuella platsen, men
senare sade Thomas Quick att fortsatt färd inom detta område var
ointressant och anvisade vägen tillbaka till Fjellcentret. Parkeringsplatsen var asfalterad och han påpekade, vilket visade sig vara riktigt, att
den 1988 var belagd med grus. Han sade att han inte kände igen färgen
på balkongerna; de borde ha varit vita och inte gula. Det visade sig att
dessa 1989 hade målats om från vitt. Thomas Quick har talat om en
byggarbetsplats eller en lekplats utanför Fjellcentret. Vid den tiden
höll man på att bygga en lekplats. Han har vidare berättat om plankor
som låg utspridda och plankor lagda i ordning […]. Vaktmästaren som
klippte gräs sommaren 1988 var irriterad över att byggarbetarna lät
plankor ligga utspridda. Byggarbetarna i sin tur klagade på att barnen
lekte med deras byggmateriel. Det fanns, enligt fakturor, vid den tiden
en hög plankor på sätt Thomas Quick beskrivit, vilka hade levererats
en vecka före Thereses försvinnande. Polis fann en planka på platsen
354
SOU 2015:52
Therese Johannessen
direkt i anslutning till den plats Thomas Quick sagt sig ha slagit
Thereses huvud mot en sten. Enligt tekniker hade plankan legat där sju
till femton år. Thomas Quick talade om att det fanns en bank i centret.
Där fanns då en sparbank som stängdes 1990. Han berättade även om en
skylt till ett barndaghem. En sådan fanns men togs bort 1993. Thomas
Quicks beskrivning av vilken väg Therese tog från Fjellcentret stämmer
väl överens med expeditens uppgift. Man har funnit stenar i den slänt,
där Thomas Quick påstår att han slagit Therese medvetslös. [---]
Sammantaget finner rätten att Thomas Quicks beskrivning av
Therese, med något undantag, är väl förenlig med vad polis kunnat
kontrollera och att flera av dessa omständigheter inte förekommit i
media. De uppgifter han lämnat om platsen talar med styrka för att
han varit där vid den ifrågavarande tiden.
Monautsikten/Haerlands kyrka: Thomas Quick angav korrekt avståndet mellan Drammen och Monautsikten. Vad som skulle ha förekommit där har inte varit möjligt att kontrollera. Det har dock inte
framkommit något som talar mot Thomas Quicks berättelse. Uppgiften om var han skulle ha dödat flickan har under förhören varierat
mellan Monautsikten och Haerlands kyrka. Likaså har han varit oklar
om han dödat henne med kniv eller strypt henne, vilket i så fall skulle
ha skett med hennes eget bälte. Han kunde ange hur långt det var
mellan Monautsikten och Haerlands kyrka. Ett av husen – prästbostaden – sade sig Thomas Quick inte känna igen. Detta hade uppförts 1994, vilket Thomas Quick senare fick reda på. Den berså
Thomas Quick talade om kunde överensstämma med en plantering av
småtallar som var tänkt som en minneslund. Denna formation togs
bort 1991. Thomas Quicks tidsangivelse när han var på platsen har
under utredningens gång varierat mellan kl 20 och senare; det skulle
dock alltid ha varit ljust ute. Valda delar av området har utan resultat
genomsökts av liksökshunden Zampo. Vid stenblocken har ett område
grävts upp och analyserats utan resultat. Området i övrigt har också
genomsökts utan att utredningen har kunnat tillföras något av intresse.
Kontroll från polisens sida har skett av de tidsangivelser LI sagt sig
stödja sina minnesbilder på. Vad som framkommit vid denna kontroll
har föranlett tveksamhet om tidsangivelserna varit korrekta. I media
hade inte Haerlands kyrka satts i samband med polisutredningen
förrän den blev aktuell i Thomas Quicks berättelse.
Sammantaget finner rätten i denna del att Thomas Quick lämnat
uppgifter som ger starkt stöd för att han varit vid Haerlands kyrka
omkring den ifrågavarande tiden. Även om det framkommit att Zampo
är en hund med ett exceptionellt välutvecklat luktsinne kan inte några
bestämda slutsatser dras av det förhållandet att hunden inte gjort några
markeringar. [---]
Örje: Thomas Quick har sagt att Thereses kropp inte togs med till
Sverige. Vid ett annat polisförhör har han sagt att någon del togs med
till Sverige. En mil efter Haerlands kyrka anvisade han Ringenområdet
355
Therese Johannessen
SOU 2015:52
Han sade att man skulle se en kraftstation vid avfarten. Wiigs kraftstation kan ses vid avfarten. Ringenveien och Lysevannsveien uppgav
han vara tillsammans fem till sju kilometer lång. I verkligheten är
sträckan tretton till fjorton kilometer. Området besöks sällan av människor. Någon gång 1988 eller 1989 avverkades där en del skog. Det
hände då att skogsarbetarna gjorde upp eldar. Vid vallningen stannade
de framför en vägbom vid infarten till Ringenveien. Thomas Quick
sade sig inte minnas att vägen var avspärrad. Vid kontroll med markägaren har det visat sig att det 1988 var möjligt att passera bommen på
utsidan. Vidare pågick vid den tiden underhållsarbeten vid kraftstationen, varför bommen kunde ha varit öppen. Thomas Quick gjorde
gällande att gruset på vägen såg annorlunda ut 1988. Det visade sig att
en stenkrossanläggning hade öppnats i närheten och att vägen belagts
med nytt grus efter 1988. De stannade under vallningen vid Ringentjärnen och Thomas Quick gav intryck av att hela kroppen efter
Therese hade sänkts i tjärnen; så berättade han inledningsvis. Tidigare
hade han talat om att kroppen lagts i ett grustag. Området runt tjärnen
genomsöktes med metalldetektor och hund utan resultat. I april 1996
tömdes tjärnen […] och dess innehåll genomsöktes två gånger ned till
en sockerbits storlek utan resultat. I bottenlagret grävdes det bland
stammar och kvistar så djupt att man kom 10 000 år tillbaka i tiden.
Thomas Quick kommenterade aldrig det förhållandet att inget påträffades i tjärnen; uppgiften om att han skulle ha lagt endast hennes
ögon där har lämnats först vid huvudförhandlingen. I stället började
han berätta om ett område i närheten där det fanns ett träd med en
markering. Området kallas Skumpen. Thomas Quick beskrev att det
där fanns en vändplats där en bil lätt kunde vända, vilket visade sig vara
riktigt. Polis fann där, intill ”kal sten”, ett träd med inristning som var
lik den som Thomas Quick hade ritat och även beskrivit vid ett polisförhör och som enligt […] professor […] Mikael Ohlson, bedömdes
vara gjord 1988. När Thomas Quick vid vallningen förgäves sökte
trädet fick han reda på att det hade fällts av polis. […] Därefter anvisade Thomas Quick ett område som kallas för Torget, där huvuddelen
av Thereses kropp skulle ligga. Enligt honom skulle man bli tvungen
att svänga tvärt för att komma in på avfarten till Torget. Så var inte
fallet vid vallningen, men det visade sig att en ny tillfartsväg hade
gjorts från det hållet så att tillfartsvägarna bildade formen av ett Y. Det
var, enligt Thomas Quick, möjligt för en bil att vända vid slutet av
vägen, vilket stämde. Hösten 1996 fann polisen en pläd vid Torget.
Detta nämndes för Thomas Quick, som sedan beskrev den nöjaktigt
och med förvånansvärd exakthet pekade ut var den legat. På platsen
hade Zampo gjort en markering. Tekniker fann elva djurhår på filten
men inget spår av människa. […]Ett bågfilsblad hittades med hjälp av
en metalldetektor vid den plats Thomas Quick beskrivit. Detta skulle
med stor sannolikhet ha varit tillverkat […] före 1992. Thomas Quick
hade då talat om att han lämnat ett redskap. […] Efter en tid kom det
fram att det var en såg han menade. Hunden Zampo markerade på flera
ställen och dessa visade sig vara de eldplatser som Thomas Quick hade
356
SOU 2015:52
Therese Johannessen
märkt ut på en skiss. Zampo fann även organiska rester vid Skumpen.
Vid Torget upphittades bitar som kunde vara rester av ben. Thomas
Quick har sagt att det kunde vara ett lårben. Bitarna har undersökts av
professorerna Per Holck och Richard Helmer. Båda är eniga i sina
slutsatser att bitarna, i varje fall den största av dem, med stor sannolikhet härstammar från en människa, troligen en yngre person; att med
DNA-analys bestämma från vilken individ biten kommer är inte möjligt
eftersom DNA förstörs vid upphettning. I den största biten finns,
enligt dem, spår av ett skärande föremål, snittet är i vart fall inte naturligt. Richard Helmer har, med hänvisning till snittets utseende, hållit
det för mindre sannolikt att yxa eller kniv använts; det bör enligt
honom vara ett snitt från en såg. Denne har vidare berättat att han på
den biten sett tillväxtskarvar, vilket talar för att den härrör från en
överarm eller ett lårben. Per Holck har dessutom uppgivit att ögon är
en av de kroppsdelar som är svårast att bevara, till exempel i vatten.
På en av eldplatserna hittades även små metallbitar som skulle kunna
komma från ett sådant metallnät som Thomas Quick beskrivit. Thomas
Quick hade sagt att Thereses huvud fanns på Hammeråsen utefter
Lysevannsveien. På detta ställe gjordes emellertid inte några fynd av
Zampo eller på annat sätt. Thomas Quick berättade att man på väg ut
från området passerade en stuga som skulle vara grön och med stående
panel. Vid denna skulle han ha sett en man i sjuttioårsåldern. Panelen
var mycket riktigt stående, men färgen var röd. Taket var dock grönt
och huset omgavs av gröna träd, varför huset säkert gav ett grönt intryck. År 1989 hade plattor på huset målats om från grönt till svart.
Vid den ifrågavarande tiden hyrdes huset av en familj […]En av dem
var då 69 år. [---]
Inte heller Örje hade nämnts i media; polisen hade stora svårigheter
att finna en karta över området. Thomas Quick blev förvånad över vad
han läste i tidningar om att likdelar hittats vid Skumpen. Det var då
inte allmänt bekant att utgrävningar ägde rum vid Torget, varför journalister misstog sig.
Rätten finner i denna del att många omständigheter knyter Thomas
Quick till Örjeskogen vid den aktuella tiden. Vad som framkommit
talar med betydande styrka för att rester efter en ung människa påträffats i området. Från vem bitarna kommer har dock inte gått att
fastställa. Hans berättelse om vad han skulle ha gjort med kroppen
efter Therese eller resterna av densamma har varit förhållandevis vag.
Härvid har Tomas Quick framhållit att det varit svårt att närma sig sådana fruktansvärda detaljer.
När det sedan gällde om Sture Bergwall hade begått gärningen
redovisade tingsrätten följande överväganden.
Thomas Quicks erkännande utgör det enda beviset i målet som direkt
talar för att Therese skulle ha utsatts för den gärning åklagaren beskrivit och för att Thomas Quick skulle vara gärningsmannen. För fällande
dom är emellertid inte ett erkännande i sig tillräckligt. Det krävs att
357
Therese Johannessen
SOU 2015:52
det vinner stöd av övrig utredning. Detta krav varierar beroende på
brottets svårhetsgrad och gör sig särskilt starkt gällande när det gäller
åtal för mord. Än högre blir kravet i förevarande fall eftersom det inte
genom den övriga utredningen varit möjligt att fastslå vad som hänt
Therese. Rättens uppgift blir således att pröva bevisvärdet av erkännandet mot bakgrund av den utredning som förebringats i målet. Om
bevisvärdet är så högt att det är ställt utom rimligt tvivel att Thomas
Quick begått den åtalade gärningen, skall åtalet bifallas. Här bör framhållas, att det i målet skall bevisas endast att Thomas Quick begått den
av åklagaren påstådda gärningen. Vad som ägt rum exempelvis i Örjeskogen eller exakt vad polis där funnit kan därför inte vara av avgörande betydelse, utan det är ägnat att belysa frågan om Thomas Quicks
erkännande kan vara riktigt.
Den information om händelsen som Thomas Quick kunnat erhålla
genom media har – såvitt framkommit – varit begränsad. De personer
som haft kontakt med Thomas Quick under polisutredningen och
som hörts i målet har samtliga hållit för uteslutet att han genom dem
skulle ha erhållit kunskap om olika fakta. Inget har heller framkommit
som gör att det finns anledning att tro att Thomas Quick på annat sätt
fått tillgång till information och därvid kunnat delges detaljer och omständigheter av särskild betydelse i målet. Thomas Quick blev aktuell i
polisutredningen i februari 1996, således tre år efter det att han under
terapi börjat berätta och drygt ett år efter den första domen som grundades på hans erkännande, något som borde minska riskerna för att
Thomas Quick genom förhörsledarna skulle ha fått tillgång till uppgifter om utredningen. Mot bakgrund av det anförda bedömer rätten
möjligheterna att Thomas Quick skulle ha kunnat få kännedom om
speciella uppgifter rörande Therese och vad som framkommit under
polisutredningen rörande förhållanden som inte förekommit i media
som i det närmaste obefintliga.
En fråga som inställer sig är om och i så fall hur en person kan lägga
märke till och efter så lång tid beskriva detaljer. Härom har Thomas
Quick själv berättat att han kommer ihåg alla traumatiska händelser
när han begått brott av liknande slag och även detaljer. I ljuset av vad
Sven-Åke Christianson berättat framstår inte Thomas Quicks förmåga
att minnas, som det kan tyckas, tämligen obetydliga detaljer som onormal, utan tvärtom som rimlig.
Under utredningens gång fram till dess Thomas Quick 1996 började
berätta om händelsen har inte någon misstänkt funnits. Therese har
varit försvunnen i snart tio år. Vidare bör framhållas att det inte framkommit något som tyder på att Thomas Quick – medvetet eller omedvetet – skulle ha skäl att lämna ett falskt erkännande, exempelvis för
att skydda den verklige gärningsmannen, få uppmärksamhet, ta på sig
andras skuld eller tidvis under olika utredningars gång kunna komma
ifrån en måhända trist tillvaro på Säters sjukhus eller uppnå någon
form av herostratisk ryktbarhet. Inte heller kan det hållas för orimligt
att en gärningsman erkänner av moraliska skäl; detta får gälla även med
beaktande av Thomas Quicks sinnesbeskaffenhet. Det bör härvid
358
SOU 2015:52
Therese Johannessen
framhållas att han på Säters sjukhus under en följd av år undergått behandling.
Att Thomas Quick 1988 av en eller annan anledning utan att ha haft
med försvinnandet att göra skulle ha samlat detaljerad information om
Therese och hennes försvinnande för att åtta år senare erkänna att han
berövat henne livet ter sig i hög grad verklighetsfrämmande.
Som framkommit tidigare har Thomas Quick inte lämnat en fullständig berättelse från början. Vidare har han några gånger, i och för
sig såvitt framkommit utan påverkan, ändrat sina uppgifter. Mot bakgrund av vad Sven-Åke Christianson och Birgitta Ståhle berättat om
minnesfunktioner och om hur terapin bedrivits behöver detta emellertid inte vara ägnat att minska tilltron till Thomas Quicks uppgifter.
Av stor betydelse för rättens prövning är främst omständigheter
som kan knyta Thomas Quick till Therese och omständigheter som
medger slutsatsen att han varit på platserna vid den ifrågavarande tiden.
Genom den utredning som förebringats rörande Fjell – där Thomas
Quick beskrivit detaljer angående området, några delvis unika för platsen vid tiden ifråga – kan det rimligen inte förhålla sig på annat sätt än
att Thomas Quick varit där vid tiden för eller i nära anslutning till
Thereses försvinnande.
Visserligen har Thomas Quick lämnat varierande och i en del avseenden felaktiga uppgifter om Thereses utseende och klädsel och det
kan inte helt uteslutas – trots vad som ovan anförts – att han skulle ha
kunnat skaffa sig eller bibringats uppgifter om i varje fall vissa förhållanden angående henne som sedan gjort att han slutligen kunnat
lämna en i det närmaste korrekt beskrivning av Thereses utseende och
klädsel. En alldeles speciell omständighet är dock hans uppgift om
Thereses böjveckseksem. Detta hade inte varit känt ens för polisen,
och Thereses mor hade inte lämnat uppgifter härom förrän polisen tillfrågade henne efter det att Thomas Quick omtalat detta. Vidare beaktar rätten särskilt Thomas Quicks angivande av platsen där han skulle
ha gripit tag i flickan, vilket stämmer väl med vad utredningen i övrigt
ger vid handen. Även andra uppgifter från Thomas Quick som beskrivits ovan talar med styrka för att han rimligen måste ha träffat Therese.
Genom de alldeles speciella uppgifter Thomas Quick lämnat om
Therese och Fjell i förening med det förhållandet att Therese försvann
vid detta tillfälle, finner rätten klarlagt att Thomas Quick måste i enlighet med sitt erkännande ha rövat bort Therese. Att Thomas Quick
berättat att en annan person skulle ha varit med vid tillfället föranleder
inte till annan bedömning.
De uppgifter Thomas Quick lämnat rörande Fjell och Therese har
mycket stor betydelse i målet. Så långt har det funnits förhållandevis
gott om uppgifter som polis har kunnat kontrollera. Det fortsatta
händelseförloppet bygger enbart på Thomas Quicks berättelse. Vid
Haerlands kyrka har Thomas Quick väl kunnat beskriva hur platsen
såg ut 1988, något som talar för att han varit där vid den tiden. På
samma sätt förhåller det sig med omgivningarna i Örjeskogen. Han har
varit vag beträffande uppgifterna som rör tjärnen, något som måhända
359
Therese Johannessen
SOU 2015:52
kan förklaras av vad som framkommit om hans svårigheter att närma
sig plågsamma minnesbilder. Särskilt i beaktande av vad Thomas Quick
berättat om att han 1989 dödat en pojke han kallar Dusjka och ännu
inte velat uppge vad som hänt med denne samtidigt som han sagt sig
inte utesluta att andra kroppsdelar än sådana från Therese kan ha
gömts vid Skumpen samt hans uppgift om att han gärna vill bevara
kroppsdelar, låt vara från pojkar, kan inte tilltro helt säkert sättas till
hans berättelse om att benbitarna funna vid Torget kommer från
Therese. Även om de rester av organiskt material och de föremål man
funnit i nämnda skog således inte kan binda Thomas Quick till
Therese, talar de dock i någon mån för att hans berättelse är riktig. Det
är utrett att Mazda-bilen anmäldes krockad mindre än en vecka efter
Thereses försvinnande, något som är väl förenligt med Thomas Quicks
berättelse.
Efter att Thomas Quick 1970 begått ett mordförsök yttrade en läkare i ett rättspsykiatriskt utlåtande bland annat att Thomas Quick var
en sadistisk pedofil som var utomordentligt farlig till annans säkerhet
och att det var fråga om ett lustmordförsök. Vid rättspsykiatrisk
undersökning genomförd i mars 1991 hade Thomas Quick den kliniska diagnosen personlighetsstörning på borderline-nivå kombinerad
med allvarlig impulskontrollstörning och sexuellt perverterat beteende
med sadomasochistiska drag. Dessa diagnoser talar inte emot att
Thomas Quick skulle vara kapabel att begå den gärning åklagaren lagt
honom till last, även om det nu rör en flicka.
Tingsrättens slutsats var att Sture Bergwalls erkännande vann stöd
av övrig utredning i sådan grad att det var ställt utom rimligt tvivel
att han hade begått den åtalade gärningen. Tingsrätten dömde Sture
Bergwall för mord till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
9.4
Resningsprocessen
9.4.1
Inledning
360
SOU 2015:52
Therese Johannessen
Bergwall gjorde Hannes Råstam två uppmärksammade dokumentärer om Sture Bergwall som sändes i SVT:s program Dokument
inifrån i december 2008. I dokumentärerna tog Sture Bergwall tillbaka sina erkännanden. Kritik riktades mot såväl rättsprocesserna
som mot vården av Sture Bergwall.
på Yenon Levi. Resningsansökan beviljades i december 2009. Resningsansökningar kom därefter att ges in för alla morddomarna,
den sista gavs in den 12 juni 2012. Två av resningsansökningarna
gjordes av åklagare och resterande av Sture Bergwall. Samtliga resningsansökningar beviljades.
9.4.2
Den 20 april 2010 gav Sture Bergwalls ombud advokaterna Thomas
hovrätt avseende mordet på Therese Johannessen. Sture Bergwall
yrkade att hovrätten skulle bevilja resning i målet och ogilla åtalet
för mord.
Som grund anförde Sture Bergwall han hade återtagit sitt tidigare
erkännande och numera förnekade mordet på Therese Johannessen.
Han åberopade nya omständigheter och bevis som enligt Sture
Bergwall visade att det ursprungliga erkännandet inte var tillförlitligt och anförde att om de hade förebringats hade det sannolikt lett
till att han hade frikänts. Han angav att det i vart fall fanns, med
hänsyn till de nytillkommande omständigheterna och bevisen och
omständigheterna i övrigt, synnerliga skäl att pröva frågan om han
hade begått mordet.
Som skäl för resning anfördes sammanfattningsvis följande.
Ytterst grundade sig resningsansökan på att han hade återtagit sitt
erkännande. Förhållandena vid tillkomsten av erkännandet var sådana att tillförlitligheten av erkännandet kunde ifrågasättas. I polisförhören lämnade han genomgående felaktiga och sinsemellan
motsägelsefulla uppgifter rörande centrala förhållanden i händelseförloppet, vilka kunde vederläggas av utredningen. Uppgifterna
visade i sig att han saknade egna minnesbilder av ett verkligt händelseförlopp. Han anpassade i stället sina uppgifter efter den infor-
361
Therese Johannessen
SOU 2015:52
mation han erhöll och till de utredningsresultat som redovisades
för honom. Dessa förhållanden redovisades inte för tingsrätten.
Enligt Sture Bergwall bibringades tingsrätten under huvudförhandlingen en i allt väsentligt felaktig uppfattning om vad han faktiskt
hade uppgett under förundersökningen. I domskälen redovisade
tingsrätten ett flertal uppgifter som tillskrevs Sture Bergwall och
som ansågs bekräftas av utredningen, men dessa uppgifter var felaktigt redovisade vid rättegången. Det framgår inte av domen vem
som lämnade dessa felaktiga uppgifter.
Sture Bergwall åberopade även ett tillkommande material som
enligt Sture Bergwall bland annat visade att han med största sannolikhet arbetade den aktuella kvällen, att bevisningen rörande den
återfunna benbiten var vilseledande samt att vittnesuppgifter kring
tidpunkten för Therese Johannessens försvinnande uteslöt honom
som gärningsman. Han åberopade utredningar rörande den medicinska behandling han erhållit på Säters sjukhus vilket enligt Sture
Bergwall bland annat utvisade att det förelåg en förhöjd risk för
falska erkännanden. Denna risk bekräftades enligt Sture Bergwall
genom att han under samma tid bevisligen hade lämnat falska erkännanden avseende andra mord och att han falskt beskyllt andra
för sådana handlingar. Han anförde att Sven-Åke Christiansons
förklaringar till Sture Bergwalls sätt att berätta med avvikelser och
ändrade uppgifter saknade stöd i beprövad vetenskap och erfarenhet och att förklaringarna i centrala delar var vilseledande.
Sture Bergwall menade att en direkt bidragande orsak till tingsrättens bedömning var att åklagaren åsidosatt sin objektivitetsplikt
vilket medförde att Sture Bergwall förvägrades en rättvis rättegång.
Sture Bergwall presenterade en stor mängd ytterligare omständigheter som legat till grund för tingsrättens bedömning men som
kunde ifrågasättas. Sture Bergwall åberopade omfattande bevisning.
9.4.3
Den 25 augusti 2010 gav överåklagaren Björn Ericson in ett yttrande, en så kallad förklaring, till resningsansökan och anförde att
han inte motsatte sig att resning beviljades och att ansvarsfrågan i
målet prövades på nytt. Förundersökningen i målet hade återupptagits och viss kompletterande utredning verkställts, bland annat
362
SOU 2015:52
Therese Johannessen
förhör med Sture Bergwall. Åklagaren hade berett Seppo Penttinen
möjlighet att yttra sig över resningsansökan och ett sådant yttrande
var bilagt åklagarens yttrande. Förhören med Sture Bergwall under
förundersökningen genomgicks detaljerat och kommenterades särskilt. Grunderna och omständigheterna som fördes fram i resningsansökan kommenterades. I några avseenden ansåg åklagaren att det
som framfördes inte utgjorde skäl för resning. Åklagaren anslöt sig
till Sture Bergwalls uppfattning beträffande ett stort antal av de i
resningsansökningen presenterade omständigheterna och framförde omständigheter i utredningsmaterialet som borde ha redovisats
för tingsrätten. Åklagaren menade också att det förelåg en ny omständighet i målet, resultatet av undersökningen av det brända
materialet, som inte kunde underskattas.
Enligt åklagaren var omständigheterna i målet sådana att de var
ägnade att kasta tvivel över skuldfrågan och mot den bakgrunden
motsatte sig åklagaren inte att resning beviljades. Även åklagaren
åberopade omfattande bevisning.
9.4.4
Den 24 september 2010 beviljade Svea hovrätt, hovrättslagmannen
Göran Karlstedt, hovrättsrådet Joakim Zetterstedt och tf. hovrättsassessorn Jennie Dackmar, Sture Bergwall resning och förordnade
att målet skulle tas upp på nytt av Falu tingsrätt. Som skäl för beslutet anförde hovrätten bland annat följande.
Tingsrätten har prövat målet efter en muntlig förhandling, där Sture
Bergwall erkände och medgav ansvar för det mord han åtalats för.
Domen grundas i allt väsentligt på Sture Bergwalls uppgifter.
Det ligger i sakens natur att förutsättningarna är starkt begränsade
att i efterhand och inom ramen för en i grunden skriftlig process av det
slag som resningsförfarandet utgör, göra en ny bedömning av trovärdigheten och tillförlitligheten av muntliga utsagor som avgetts under
huvudförhandlingen. En utgångspunkt för prövningen i resningsfrågan
är också att det i resningsförfarandet inte ska göras någon ny bevisvärdering av det material som domstolen grundat sitt avgörande på.
Detta följer av att det i princip krävs nya omständigheter eller nya
bevis för att resning såväl enligt huvudregeln som enligt tilläggsregeln
ska kunna beviljas.
Indirekt kan dock domstolens bevisvärdering, såsom den återges i
domen, ha stor betydelse för bedömningen av resningsfrågan på det
sättet att ju mer övertygande den ursprungliga bevisningen framstår,
363
Therese Johannessen
SOU 2015:52
desto mer krävs för att resning ska beviljas. På motsatt sätt gäller att ju
svagare den ursprungliga bevisningen framstår, desto mindre av nya
omständigheter kan fordras för att resning ska beviljas.
Det som åberopas i resningsärendet kastar inte något tydligt nytt
ljus över händelseförloppet. Betydelsen av vad som framkommit torde
mera ligga i att det kan påverka värderingen av styrkan i den utredning
som låg till grund för den fällande domen. Som nämnts erkände Sture
Bergwall gärningen vid huvudförhandlingen. Hans uppgifter synes ha
varit helt avgörande för tingsrättens ställningstagande att han skulle
dömas för gärningen. Det saknades helt stödbevisning i form av vittnesiakttagelser eller teknisk bevisning som kunde binda honom till brottet.
Det hade inte heller genom utredningen i övrigt varit möjligt att fastslå
vad som hänt målsäganden.
Av tingsrättens dom framgår att tingsrätten utgick från att Sture
Bergwalls erkännande inte var tillräckligt för en fällande dom. Tingsrätten prövade i domen om de uppgifter som Sture Bergwall lämnat,
bl.a. genom en jämförelse med vad som kommit fram under polisutredningen och vad som varit känt för allmänheten, kunde tillsammans med erkännandet utgöra tillräcklig bevisning för en fällande
dom. Enbart den omständigheten att Sture Bergwall nu återtagit sitt
erkännande utgör inte skäl för resning[…].
Tingsrätten har i domen antecknat att åtskilliga polisförhör hållits
med Sture Bergwall och tingsrätten synes ha uppfattat det så att Sture
Bergwall först berättat en torftig berättelse som genom många förhör
successivt byggts på till en mera fullödig berättelse. Åklagaren har
efter en analys av förundersökningsmaterialet anfört att han inte anser
att detta är en korrekt bild av utredningen utan att det i stället förhåller sig på det sättet att Sture Bergwall lämnat torftiga berättelser
som efterhand ändrats och anpassats till utredningsläget utan att för
den skull bli fylligare; det är inte fråga om en berättelse som utvecklas
utan om en som ständigt ändras. Enligt åklagaren har Sture Bergwall
inte på ett tillförlitligt sätt kunnat redogöra för hur han rövade bort
målsäganden. Åklagaren menar vidare att Sture Bergwall inte kunnat
lämna en sammanhållen och spontan beskrivning av hur målsäganden
var klädd vid försvinnandet och inte heller på ett trovärdigt sätt kunnat
berätta vad han gjort med kvarlevorna.
I sistnämnda hänseende har tingsrätten fäst avseende bl.a. vid förkolnat material som säkrats vid en platsundersökning. Som berörts
ovan fanns ingen objektiv bevisning om vad som hänt målsäganden
men enligt ett utlåtande kunde det förkolnade materialet vara benrester från ett barn. Tingsrätten ansåg att vad som framkommit talade
med betydande styrka för att rester efter en ung människa påträffats i
området och tingsrätten gjorde bedömningen att förekomsten av det
nämnda materialet, även om det inte kunde binda Sture Bergwall till
målsäganden, ändå i någon mån talade för att Sture Bergwalls berättelse var riktig.
Sedan förundersökningen återupptagits har […] SKL fått i uppdrag
att på nytt undersöka de aktuella fynden. SKL:s slutsats […] är att
364
SOU 2015:52
Therese Johannessen
materialen inte utgörs av ben. Åklagaren har gjort bedömningen att
det inte i dag går att göra gällande att det är fråga om rester efter en
människa som påträffats.
Vid tiden för den påtalade gärningen drev Sture Bergwall en kiosk
tillsammans med BA. Enligt en kassadagbok har Sture Bergwall fört in
dagskassor från kiosken från den 1 juli t.o.m. den 4 juli 1988 men av
misstag på samma upplägg som för juni månad, något som BA uppmärksammat och fört över siffrorna till ett nytt upplägg för juli månad.
Åklagaren har anfört att intrycket av bokföringen är att Sture Bergwall
befann sig hemma i Grycksbo och deltog i kioskarbetet vid tiden för
den påstådda gärningen (den 3 juli 1988) och att han följaktligen då
inte samtidigt kan ha varit i Norge och mördat målsäganden.
Att dessa förhållanden varit kända i utredningen framgår av en anträffad promemoria som dock inte finns redovisad i förundersökningen. I förundersökningen redovisades i stället en annan promemoria.
I den anges med hänvisning till det av BA rättade dagboksbladet att
BA manuellt fört in dagskassan i bokföringen från den 1 juli till den
6 juli. Något formellt förhör hölls inte med BA under förundersökningen men polisen synes ha visat upp det aktuella dagboksbladet för
henne och hon ska ha uppgett att man inte av kassadagboken med
säkerhet kan avgöra vem som arbetat i kiosken en viss dag. Åklagaren
har anfört att det hade varit angeläget att försöka utreda alibifrågan i
grunden, i vart fall genom ett ingående förhör med BA. Enligt åklagaren har tingsrätten inte i tillräcklig grad haft möjlighet att pröva bevisvärdet av ovan nämnda anteckningar, vilka som nämnts kan ge intrycket av att Sture Bergwall befann sig i Grycksbo vid gärningstillfället.
Enligt hovrättens mening är ovan berörda omständigheter sedda i
ljuset av det bevisläge som förelåg i målet ägnade att väcka tvivel om
Sture Bergwalls skuld till det brott som han dömts för. Med hänsyn
också till att Sture Bergwall dömts för ett mycket allvarligt brott får
det anses föreligga synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om ansvar
för brottet. Resning bör därför beviljas.
9.5
Sedan resningsbeslutet meddelats lade extra åklagare Olle Sohlberg
ned åtalet mot Sture Bergwall. Beslutet motiverades bland annat
med att han efter en genomgång av utredningen i målet gjort bedömningen att bevisläget var sådant att det mot Sture Bergwalls
bestridande inte gick att bevisa att denne hade begått brottet. Sture
Bergwall yrkade frikännande dom och målsägandena valde att inte
överta åtalet. I dom den 10 juni 2011 ogillade tingsrätten, rådmannen Hans Holback, åtalet.
365
Therese Johannessen
SOU 2015:52
9.6
9.6.1
Under förundersökningen hölls tjugofem förhör med Sture Bergwall,
vilket i sig får anses anmärkningsvärt vid ett erkänt brott med en
gärningsman som själv önskade bli åtalad och dömd.
I de två inledande förhören som hölls med Sture Bergwall lämnade han, i allt väsentligt, helt felaktiga uppgifter om sådant som
gick att kontrollera mot faktiska förhållanden, såsom Therese
Johannessens utseende och klädsel samt om miljön i Fjell. Han förlade dessutom händelsen till fel år och fel tidpunkt på dygnet samt
angav fel väder. Intrycket av de inledande förhören är att Sture
Bergwall inte hade någon kunskap alls om vare sig försvinnandet,
Therese Johannessen eller den geografiska platsen.
Parallellt med att polisutredningen pågick hade Sture Bergwall
tillgång till vad massmedia publicerade om fallet, vilket utredarna
var medvetna om. Av förhören framgår att han tog intryck av det
han läste och han justerade flera gånger sina uppgifter i efterföljande förhör. Det var till exempel genom tidningsuppgifter som han
hade förstått att han beskrivit såväl Fjells bebyggelse som Therese
Johannessens utseende felaktigt. Trots den betydelse det hade för
utredningen att Sture Bergwall lämnade så många kontrollerbara
uppgifter som möjligt vidtog åklagaren inte några åtgärder för att
förhindra Sture Bergwalls tillgång till massmedia och externa kontakter. Christer van der Kwast har vid möte med kommissionen
uppgett att det inte hade gynnat Sture Bergwalls vilja att berätta om
han hade häktats, och att det dessutom, på grund av utredningarnas
omfattning, hade blivit en allt för lång häktningstid. Med tanke på
att Sture Bergwall redan var föremål för tvångsvård och därigenom
begränsad i sin rörelsefrihet ifrågasätter vi inte åklagarens beslut att
inte begära Sture Bergwall häktad, men konstaterar att det därmed
inte fanns några egentliga begränsningar i Sture Bergwalls informationstillgång. Detta borde, liksom den omständigheten att det var
känt att Sture Bergwall tog del av vad som rapporterades i massmedia, i högre grad än vad som tycks ha varit fallet ha påverkat
åklagarens bedömning av vilken tilltro man kunde ha till Sture
Bergwalls uppgifter.
Utöver att uppgifterna anpassades efter vad som framkom i media, förändrades Sture Bergwalls uppgifter också utifrån vad som
366
SOU 2015:52
Therese Johannessen
hände i polisutredningen. Ett tydligt exempel på detta är uppgifterna om hur Therese Johannessens kvarlevor hanterades och var
de slutligen hamnade. Från början hade Therese Johannessen begravts i ett grustag som Sture Bergwall sedan inte hittade till vid
vallningen. Han ändrade då sin berättelse, under vallningen, och
uppgav att kroppen hade styckats och sänkts i den tjärn som fanns i
området. Efter att tjärnen slamsugits, och inga fynd gjorts, anpassade han än en gång sin berättelse efter de ändrade förutsättningarna och berättade i stället att merparten av kvarlevorna hade
eldats upp. Några kvarlevor hade tagits med till Sverige.
Trots att Sture Bergwall ofta lämnade uppgifter som antingen
motsades av utredningen eller av hans tidigare lämnade uppgifter,
ifrågasatte eller konfronterade utredarna honom inte i tillräcklig omfattning med detta. Han synes inte heller i tillräcklig mån ha
konfronterats med de uppgifter som fanns i den tidigare utredningen
om Therese Johannessens förehavanden innan hon försvann. Inte
heller ställdes det i tillräcklig omfattning följdfrågor kring mer
svårförklarliga omständigheter som hur Sture Bergwall med händerna
hade kunnat städa bort blodet vid Haerland kyrka eller hur det gick till
när kroppen styckades och eldades upp.
Intrycket av utredningen är att förekomsten av felaktiga, ändrade och tillkommande uppgifter inte ansågs förringa uppgifternas
trovärdighet i allmänhet utan att det snarare var något som utredarna förväntade sig. En anledning till att Sture Bergwall inte i
tillräcklig utsträckning behövde förklara de felaktiga uppgifterna
kan ha varit att Sture Bergwall under brottsutredningarna förmedlade att han hade svårt att minnas och berätta om morden och att
han i vissa fall medvetet sade fel för att ”tygla sin ångest”. Sådana
felaktiga uppgifter kallade han för ”medvetna avvikelser”, se avsnitt
13.1 och 13.2.2.
Utredarna ställde också vid flera tillfällen frågan till Sture Bergwall
om han hade lämnat någon medveten avvikelse. Exempelvis frågade
Seppo Penttinen mot slutet av det andra förhöret om Sture Bergwalls
uppgifter stämde med verkliga förhållanden och om han hade lämnat några medvetna avvikelser. Sture Bergwall svarade då att i vart
fall miljöbeskrivningen var riktig. Sture Bergwall kunde tre dagar
senare berätta att han vid förhöret hade lämnat en medveten avvikelse rörande årtalet. Årtalet hade samtidigt varit omskrivet i
media.
367
Therese Johannessen
SOU 2015:52
I vissa situationer har förhörsledaren korrigerat honom och
föreslagit andra svarsalternativ varefter Sture Bergwall under ett
och samma förhör ändrat sin berättelse. Som exempel kan nämnas
uppgifterna om vilket våld han utdelade mot Therese Johannessen i
Fjell och var bilen parkerades i Fjell. När hans egna uppgifter inte
gick ihop med vad som var möjligt på platsen föreslog förhörsledaren helt enkelt att bilen hade stått på ett annat ställe, närmare
slänten.
Utredarna förde också själva in nya uppgifter i förhören. Ett sådant exempel är att de berättade för Sture Bergwall om fyndet av en
pläd i Örjeskogen. Sture Bergwall hade dessförinnan inte nämnt
något om en pläd. Efter den upplysningen och genom återkommande frågor kom Sture Bergwall att berätta om en pläd.
Sture Bergwalls uppgift om att han eller MA hade gjort en inristning i ett träd vid tjärnen lämnades till Anna Wikström per telefon den 3 juni 1996. Under samtalet ritade Anna Wikström en skiss
utifrån Sture Bergwalls beskrivning. Det framgår att även Sture
Bergwall ritade en skiss av inristningen under samtalet. I förundersökningsprotokollet finns dock bara Anna Wikströms skiss. Sture
Bergwalls skiss omhändertogs aldrig av utredarna. När Sture Bergwall
den 26 mars 1997 uppmanades att rita en ny skiss mindes han inte
hur inristningen hade sett ut men vidhöll att trädet fanns vid
tjärnen. Två månader senare, den 20 maj 1997, mindes han inristningen och ritade en ny skiss men var nu osäker på var trädet fanns.
Av utredningen framgår att polisen den 23 oktober 1996 hittade en
björk med skador på stammen. Björken hittades inte i anslutning
till tjärnen.
Det är oklart varför sakkonfrontationsförhöret rörande skospännet genomfördes med Sture Bergwall. Innan dess hade Sture Bergwall
inte korrekt beskrivit typen av sko som Therese Johannessen haft
och inte heller närmare beskrivit skospännet. Trots det förevisades
Sture Bergwall tio olika spännen och fick inför visningen reda på
att ett av spännena var identiskt med Therese Johannessens spänne.
Han kunde inte identifiera spännet vid konfrontationen.
Genom att förhörsledaren upprepade och återkom till vissa frågor, särskilt om vädret, kom Sture Bergwall att anpassa uppgiften
så att den bättre stämde med verkliga förhållanden. Det kan inte
heller uteslutas att sättet att återkomma till vissa uppgifter sände en
signal till Sture Bergwall om att en viss uppgift inte stämde eller
368
SOU 2015:52
Therese Johannessen
hade stor betydelse för utredningen. De uppgifter som förhörsledarna endast visade litet eller inget intresse för, som till exempel
att Sture Bergwall och en pojke hade tittat på varandra under en
längre tid i Fjell, återkom Sture Bergwall inte till igen.
De utredningsinsatser som föranleddes av att Sture Bergwall
uppgav att det hade funnits en medgärningsman är, såvitt framkommit, begränsade. Det framgår inte om några åtgärder genomfördes för att kartlägga om det ens hade varit möjligt för MA att
vara i Norge vid det aktuella tillfället. MA hördes endast om misstankarna vid ett tillfälle, och det nästan två år efter att Sture Bergwall
hade beskrivit hans medverkan och en månad innan förundersökningen avslutades.
En grundläggande förutsättning för att Sture Bergwall skulle
kunna vara rätt gärningsman var att han inte samtidigt befann sig
någon annanstans. Viss utredning i syfte att kartlägga hans alibi
genomfördes. Det som i någon mån talade för att han faktiskt hade
arbetat i kiosken i Grycksbo aktuell dag, och som presenterades i
en promemoria, lämnades av oklar anledning utanför förundersökningsprotokollet. Det hölls inte heller något formellt förhör med
BA, vilket möjligen hade kunnat bringa klarhet i frågan.
Omständigheter från den ursprungliga förundersökningen som
talade mot att Sture Bergwall hade med försvinnandet att göra, såsom vittnesiakttagelserna om mannen i trapphuset och i den röda
Volvon, verkar inte ha fått något genomslag i förundersökningen
mot Sture Bergwall. Sture Bergwall synes inte heller ha konfronterats med dessa uppgifter.
dessutom Seppo Penttinen, enligt Sture Bergwall, vid några tillfällen uppgifter från förundersökningen till Sture Bergwall om
gjorda fynd eller andra faktiska omständigheter som Sture Bergwall
inte tidigare hade berättat om. Enligt Sture Bergwall hände det även
att Seppo Penttinen förmedlade sådana uppgifter till Birgitta Ståhle
369
Therese Johannessen
SOU 2015:52
skulle gå till. Både Seppo Penttinen och Birgitta Ståhle har tillbakavisat påståendet att Seppo Penttinen förmedlade uppgifter och
Sven-Åke Christianson har uppgett att han inte gav några sådana
instruktioner.
9.6.2
Vallningar
Sture Bergwall vallades i Fjell med flera platser redan den 25–26
april 1996. Innan dess hade han inte korrekt beskrivit hur det såg ut
i höghusområdet. Han hade inte heller lämnat någon klar och entydig bild av händelseförloppet i Fjell eller när Therese Johannessen
dödades. En tidig vallning på plats kan i en brottsutredning visserligen bidra till att detaljer från händelsen framträder klarare men
ökar också risken för att en berättelse anpassas till de iakttagelser
som görs. Det är därför viktigt att det innan vallningen finns tillräckligt med konkreta uppgifter att stämma av emot, se avsnitt
3.2.1. Sådana konkreta uppgifter kan inte anses ha förelegat vid den
tidpunkt som Sture Bergwall vallades på platsen. Med hänsyn härtill
kan man fråga sig om det var ändamålsenligt att genomföra vallningen så tidigt i utredningen.
Intrycket av materialet från vallningarna i april 1996 är att Sture
Bergwall gav ett allt igenom desorienterat intryck och att han i flera
väsentliga avseenden förändrade sin berättelse i förhållande till hur
den hade varit innan vallningen. Vid en vallning är utgångspunkten
att den som vallas från ett visst utgångsläge förväntas kunna leda
förhörsledaren till en plats av betydelse för utredningen och där
peka ut vad han sett och gjort, se avsnitt 3.2.1. Vallningarna med
Sture Bergwall genomfördes inte på det sättet. Som exempel på
detta kan följande nämnas.
Under vallningsresans första dag kunde Sture Bergwall inte hitta
från Drammen till Fjell. Den resväg han anvisade fick därför avbrytas och han dirigerades åt rätt håll efter beslut av Christer van
der Kwast. Från det nya utgångsläget var vägen till Fjell skyltad.
Inte heller när de kom till Fjell kunde Sture Bergwall visa var
han hade kört utan anvisade en väg som ledde ut ur området. Av
vallningsdokumentationen framgår vidare att man körde omkring i
hela bostadsområdet och att Therese Johannessens bostadshus och
370
SOU 2015:52
Therese Johannessen
den slänt som han senare pekade ut passerades två gånger utan att
Sture Bergwall reagerade på det.
Det kan också anmärkas att den videofilm som visades för tingsrätten inte omfattar vallningen i Fjell trots att det får anses vara den
mest väsentliga platsen i utredningen och att det således borde haft
stor betydelse för tingsrätten att se hur Sture Bergwall agerade när
han vallades i Fjell.
Innan vallningen hade Sture Bergwall uppgett att Therese
Johannessen ströps vid en liten, grå, typisk norsk träkyrka på vänster
sida i färdriktningen och en timmes bilresa norrut från Oslo. I samband med vallningsresan till Norge hade han dessutom, på en karta,
markerat flera kyrkor som han menade var intressanta. En av dessa
kyrkor var Haerland kyrka.
Intrycket från vallningen är att Sture Bergwall, utan att lämna
närmare anvisningar, därefter kördes till Haerland kyrka. Bortsett
från att denna kyrka, tillsammans med flera andra, hade markerats
som särskilt intressant, fanns det ingenting i hans tidigare förhörsuppgifter som pekade mot den kyrkan. Haerland kyrka var en vit
träkyrka belägen cirka en timmes bilresa sydväst om Oslo på höger
sida i färdriktningen mot Sverige.
På plats vid Haerland kyrka uppgav Sture Bergwall att Therese
Johannessen hade dödats vid stenbänkarna. De stora och iögonfallande stenbänkarna som fanns vid kyrkan hade han inte tidigare
nämnt. Hela förfarandet kan ifrågasättas då ett av syftena med
vallningen måste ha varit att Sture Bergwall skulle anvisa den plats
som han tidigare hade beskrivit och på den platsen återskapa händelseförloppet på sådant sätt att det ledde till att konkreta fynd
kunde göras.
Sture Bergwall hade inte heller innan vallningen nämnt eller
beskrivit Mona-utsikten och platserna i Örjeskogen. Inför vallningen hade han beskrivit att han begravt Therese Johannessen i ett
grustag. Vid vallningen letade Sture Bergwall intensivt efter en
grusväg som kunde leda till ett grustag. Till slut, när man närmade
sig den svenska gränsen, pekade han ut en grusväg som dock inte
ledde till något grustag. Trots det fortsatte vallningen men då på en
plats som han inte tidigare hade beskrivit. Efter ett utbrott där han
stampade i marken, morrade, skrek och slutligen brottades ned
ändrade han sin berättelse och uppgav att kroppen hade styckats
och lagts i den tjärn som syntes från platsen de stod på. Det fram-
371
Therese Johannessen
SOU 2015:52
står som att Sture Bergwall i den situationen anpassade sina uppgifter utifrån de ändrade förutsättningarna som rådde på platsen.
Han uppgav att uppgiften om grustaget hade varit en avvikelse från
hans sida.
Efter att vallningen den 25 april 1996 var avslutad och Sture
Bergwall återfördes till Oslo ska han, enligt en promemoria i utredningen, sagt att Therese Johannessen hade en ärrbildning på
höger arm som han inte närmare kunde beskriva. Sture Bergwalls
uppgift är, såvitt framkommit, inte med på någon ljudupptagning
och är inte heller nedtecknad i dialogform. Det är därför inte möjligt att avgöra hur Sture Bergwall uttryckte denna, möjligen unika,
uppgift. Enligt promemorian ställdes det inte några frågor till Sture
Bergwall i anslutning till uttalandet.
Inför vallningen i juni 1997 fick Sture Bergwall besked om att
polisen hade hittat ett träd med en markering på men att trädet inte
hade hittats vid tjärnen, vilket var den plats som Sture Bergwall vid
upprepade tillfällen sedan juni 1996 hade angett. Sture Bergwall fick
del av den informationen efter att utredarna samrått med Sven-Åke
Christianson. Vid vallningen fördes han till platsen där trädet hade
hittats. Förfarandet var helt i enlighet med Sven-Åke Christiansons
instruktioner inför vallningen. Tillvägagångssättet kan inte anses ha
varit i enlighet med instruktionerna om hur en vallning bör genomföras, se avsnitt 3.2.1. I tingsrättens dom antecknades att det var
Sture Bergwall som hade berättat om ett område som kallades
Skumpen och att det där fanns ett träd med en markering. Det besked som tingsrätten erhöll om vad Sture Bergwall uppgett om
trädets placering kan mot bakgrund härav inte anses korrekt.
9.6.3
Den information som vi har om vad som framkom under huvudförhandlingen baseras i huvudsak på vad som antecknats i tingsrättens dom och förhandlingsprotokoll. Vi har därutöver fått viss
information vid våra möten med Christer van der Kwast, Seppo
Penttinen, Claes Borgström, Lennart Furufors och Mats Friberg.
De har alla berättat att mer information kom fram än vad som kan
utläsas av domen och protokollet. Även om så har varit fallet kan vi
efter vår granskning av materialet inte dra någon annan slutsats än
372
SOU 2015:52
Therese Johannessen
att den information som tingsrätten fick om utredningen och hur
förundersökningen hade bedrivits var missvisande och i flera avseenden felaktig.
Tingsrätten tycks inte i tillräcklig omfattning ha informerats om
att uppgifter i förundersökningen från tiden innan Sture Bergwall
var misstänkt snarast talade mot Sture Bergwall som gärningsman.
Information som hade kunnat få betydelse för tingsrättens bedömning av Sture Bergwalls skuld har med andra ord, i strid mot objektivitetsprincipen, inte förmedlats vid huvudförhandlingen. Som exempel på uppgifter som sannolikt bidragit till att ge domstolen en felaktig bedömningsgrund kan följande nämnas.
I domen framgår att tingsrätten kände till att Sture Bergwall
hade lämnat varierande och delvis felaktiga uppgifter om Therese
Johannessens utseende och klädsel men att uppgifterna till slut
hade blivit nästan korrekt. Tingsrätten anförde också att ändringarna hade skett utan påverkan från annan. Vad tingsrätten inte tycks
ha fått reda på är dock i vilken omfattning som Sture Bergwall
lämnat felaktiga och sinsemellan motsägelsefulla uppgifter, hur
uppgifterna löpande ändrades samt att Sture Bergwall i viss mån
anpassade sig utifrån hur frågorna ställdes. Det framgår till exempel
inte att tingsrätten fick reda på att Sture Bergwall i de första förhören
och fram till dess att han fick se en bild av Therese Johannessen i
tidningen inte lämnade en enda korrekt uppgift om hennes utseende och klädsel.
I domen har tingsrätten gjort en jämförelse mellan Sture Bergwalls
uppgifter under förundersökningen mot kända fakta som bygger på
vad de norska polismännen uppgett. Tingsrätten tycks därvid inte
ha fått en helt korrekt bild av de uppgifter som Sture Bergwall
lämnat under förundersökningen. Det anges till exempel felaktigt
att Sture Bergwall hade lämnat korrekta uppgifter om bland annat
böjveckseksemen, en rosa tröja med text, skospännena och armbandsklockan.
Tingsrätten fick inte heller reda på att Sture Bergwall vid det
sista polisförhöret som handlade om Therese Johannessens klädsel
felaktigt vidhöll att hon hade haft en ljusgrön t-tröja med krage. På
kragen hade det funnits små bokstavsfigurer. De felaktiga uppgifterna om t-tröjan hade dessförinnan publicerats i media. Uppgiften
till tingsrätten om att Sture Bergwall hade korrekt beskrivit att
Therese Johannessen hade en rosa tröja med bokstäver på får
373
Therese Johannessen
SOU 2015:52
således anses missvisande. Vidare tycks tingsrätten inte ha fått reda
på att Sture Bergwall genomgående under förundersökningen hade
beskrivit fel färg på Therese Johannessens klockarmband. Han hade
visserligen lämnat den korrekta uppgiften att Therese Johannessens
klockrem var smalare vid spännet men han nämnde inte att klockan
hade en röd urtavla, något som får anses särskiljande för hennes
klocka.
Tingsrätten fick vidare missvisande uppgifter om Sture Bergwalls utpekande av Therese Johannessens skospännen. Av domen
framgår att Sture Bergwall valde ut två skospännen varav ett var
identiskt med det som fanns på Therese Johannessens skor. Vad
tingsrätten inte fick reda på var att Sture Bergwall i själva verket
hade uppgett att två av spännena han förevisades liknade Therese
Johannessens spänne och att ett tredje spänne, det identiska, valdes
ut med motiveringen att det hade samma färg som kragen på hennes t-tröja. Det identiska spännet liknade inte i något avseende de
två andra utpekade spännena.
I tingsrätten redovisades att Sture Bergwall vid förhör redan i
mars 1996 uppgett att Therese Johannessen hade ärr efter eksem,
flammigheter, i armvecken. Den beskrivningen får anses missvisande. Första gången som Sture Bergwall nämnde något om ärr
var efter att vallningen den 25 april 1996 hade avslutats. Enligt en
promemoria av Seppo Penttinen nämnde Sture Bergwall då en ärrbildning på höger arm som han inte närmare kunde beskriva. Nästa
gång Sture Bergwall hördes om saken kunde han inte ens minnas att
han hade talat om ärrbildning. Vid det laget hade Therese Johannessens
mamma dessutom hörts och uppgett att Therese Johannessen hade
eksem som kunde ge ärr. I förhör därefter använde Seppo Penttinen
pluralformen armarna och gjorde gällande att Sture Bergwall hade
nämnt en hudåkomma eller liknande. Sture Bergwall beskrev då en
flammighet på ovansidan av armarna. Det som Sture Bergwall uppgav vid huvudförhandlingen, att han redan i Fjell sett röda fläckar i
hennes armveck, var en ny uppgift. Det kan påpekas att han då
hade tagit del av förundersökningsprotokollet och åklagarens sakframställan.
Enligt tingsrättens dom beskrev polismännen att Sture Bergwall
hade lämnat korrekta uppgifter med anknytning till Fjell. Bland
annat sades att det fanns fakturor som bekräftade Sture Bergwalls
uppgifter om att det hade legat plankor i området. Enligt polis-
374
SOU 2015:52
Therese Johannessen
männen hade plankorna levererats innan försvinnandet. Fakturorna
som hänvisades till utvisade dock att plankorna levererades först
den 5 juli 1988, alltså efter försvinnandet.
Av domen framgår vidare att polismännen uppgett att expediten
CB hade berättat att Therese Johannessen köpte vissa varor och att
expediten sedan såg henne gå iväg i en riktning som var väl förenlig
med Sture Bergwalls uppgifter. Såsom tingsrätten återgivit polismännens uppgifter om vad CB hade berättat verkar poliserna dock
ha utelämnat att CB:s iakttagelse gjordes en timme före försvinnandet och att den därmed knappast kunde anses stämma väl överens med Sture Bergwalls uppgifter.
Det framgår inte att tingsrätten fick reda på att Sture Bergwall
innan vallningen till Haerland kyrka hade beskrivit kyrkan där han
dödade Therese Johannessen på ett sätt som talade mot att det var
Haerland kyrka han beskrev, bland annat eftersom kyrkan skulle
ligga en timme norrut från Oslo. I stället tycks tingsrätten har bibringats uppfattningen att Sture Bergwalls uppgifter enbart hade
varierat på ett sådant sätt att han antingen hade dödat henne vid
Mona-utsikten eller vid Haerland kyrka.
Tingsrätten verkar inte ha fått reda på att trädet med markeringen inte hittades på den plats som Sture Bergwall angett under
förundersökningen. Inte heller verkar tingsrätten ha fått reda på att
Sture Bergwall fördes till den plats där polisen hade hittat ett träd
med markering. Av domen framgår felaktigt att Sture Bergwall
hade beskrivit att trädet fanns vid Skumpen.
Tingsrätten verkar inte heller ha informerats om att Sture Bergwall
inte hade nämnt en pläd förrän utredarna upplyste honom om att
en sådan hade hittats. Han kunde därtill beskriva pläden först efter
det att han hade fått del av förundersökningen. Av domen framgår
att polisen under utredningen hittade ett bågfilsblad på en plats
som Sture Bergwall hade pekat ut. Detta är dock en felaktig uppgift. Sture Bergwall hade heller aldrig nämnt att han använt eller
medfört en bågfil utan i stället berättat om en bågsåg och en sticksåg.
Av Sture Bergwalls egna uppgifter vid huvudförhandlingen
framgick att han hade sett Therese Johannessen komma gåendes på
en stig med en påse i handen när han satt i bilen vid Fjellcentret och
att han då följde efter henne och drog ned henne i en slänt. Det
framgår inte att tingsrätten fick reda på vad den tidiga utredningen
375
Therese Johannessen
SOU 2015:52
funnit om Therese Johannessens förehavanden precis innan försvinnandet. Den sista kända iakttagelsen hade gjorts inne i trapphuset, minuter innan hennes mamma konstaterade att hon var
borta. Det fanns inget stöd i den utredningen för att hon under
dessa minuter hade varit ute och promenerat i närheten av Fjellcentret.
En avgörande faktor för att Sture Bergwall skulle kunna ha
dödat Therese Johannessen den 3 juli 1988 var att han inte samtidigt arbetade i kiosken i Grycksbo. Anna Wikström vittnade i
tingsrätten om att man av bokföringen i kiosken inte kunde dra
några säkra slutsatser om arbetstiderna och att det var möjligt att
Sture Bergwall hade varit i Norge. Dock framgår av en promemoria
som Anna Wikström hade upprättat, men som inte medtagits i förundersökningsprotokollet, att det var Sture Bergwall som förde in
dagskassan för den 3 juli 1988 i kassaboken men att det skett på fel
månad, nämligen för juni månad 1988. Detta redovisades inte för
tingsrätten.
Slutligen har tingsrätten inte fått kännedom om att Sture Bergwall parallellt med den aktuella utredningen också erkände mord på
två utländska pojkar i Norge och att omfattande utredningsåtgärder, inkluderande vallningar i Norge och Sverige, genomförts i
syfte att hitta deras kvarlevor. Sture Bergwall delgavs misstanke om
mord på pojkarna alternativt medhjälp till mord på den ena. Sture
Bergwall pekade också ut en av pojkarna vid en fotokonfrontation.
Till slut visade det sig emellertid att pojkarna hade lämnat Norge
och att de alltjämt levde. Även om uppgifterna i sig inte berör det
aktuella ärendet kunde uppgifterna ha haft betydelse för tingsrättens bedömning av Sture Bergwalls trovärdighet att han parallellt
med utredningen lämnade detaljerade uppgifter om mord som han
uppenbarligen inte hade begått. Tingsrätten uttalade särskilt i domen
att det inte framkommit något som tydde på att Sture Bergwall,
medvetet eller omedvetet, hade skäl att lämna ett falskt erkännande.
376
SOU 2015:52
9.6.4
Therese Johannessen
Advokaten
Av det material som vi har tillgång till har vi inte kunnat utläsa
annat än att Claes Borgström var relativt passiv under såväl förundersökningen som vid huvudförhandlingen. Han framförde inga
invändningar mot förundersökningens genomförande, påtalade inte
skäl till varför Sture Bergwalls erkännande kunde vara falskt och
gjorde heller inte rätten uppmärksam på omständigheter eller bevis
som inte presenterades för rätten. Claes Borgström har dock vid
möte med kommissionen berättat att han under huvudförhandlingen var aktiv och ifrågasättande, något som även Christer van
der Kwast har bekräftat.
I enlighet med vad som redovisats i avsnitt 3.2.3 är advokatens
främsta skyldighet att visa trohet och lojalitet mot sin klient och att
tillvarata dennes intressen, utan att främja orätt. Den negativa sanningsplikt som en offentlig försvarare har gentemot domstolen
innebär inte annat än att advokaten inte får lämna eller stödja en
uppgift som han eller hon med säkerhet vet är osann.
Claes Borgström har vid möte med kommissionen uppgett att
hans uppfattning var att Sture Bergwall var skyldig till mordet.
I utförandet av försvararuppdraget hade han därmed att utgå från
Sture Bergwalls erkännande och företräda Sture Bergwall med utgångspunkt i dennes önskan att bli dömd. Även om det finns utrymme för diskussion i fråga om hur lojalitetsplikten kan hanteras i
de fall som klienten är exempelvis psykiskt sjuk, saknas det därför
skäl att kritisera Claes Borgströms agerande under utredningen och
huvudförhandlingen.
processen föreskriver. Advokaten bör även tillse att gällande regler
och föreskrifter följs under förundersökningen och huvudförhandlingen så att klientens rättigheter tillvaratas på bästa sätt. Det har
således funnits utrymme för Claes Borgström att bland annat invända mot att Per Holck, Richard Helmer och Thor Baekken förordnades som domstolssakkunniga trots reglerna om jäv för domstolssakkunniga, se avsnitt 3.2.4. Någon sådan invändning tycks
dock inte ha gjorts, vilket visserligen även det kan ha varit en följd
av överväganden utifrån lojalitetsplikten.
377
Therese Johannessen
SOU 2015:52
Claes Borgström borde slutligen ha kontrollerat att innehållet i
yttrandet av Erik Kall var riktigt innan han åberopade det vid
huvudförhandlingen. Av yttrandet framgår bland annat att Sture
Bergwall som 19-åring begått ett lustmordsförsök. Eftersom det
åtal som därvid avsågs, försök till dråp, ogillades av domstolen kan
Erik Kalls slutsats om lustmordförsök ifrågasättas.
9.6.5
De sakkunniga
Sven-Åke Christianson hördes som partssakkunnig i tingsrätten. Han
uppträdde under förundersökningen som rådgivare åt polis och
åklagare men hade även ett flertal egna möten med Sture Bergwall
på Säters sjukhus om brottsutredningen parallellt med att den pågick. Därtill kommer att han inom ramen för den egna forskningen
hade samtal med Sture Bergwall flera gånger varje år. Redan dessa
förhållanden är ägnade att inge vissa betänkligheter kring risken för
sammanblandning mellan de olika roller han påtagit sig.
Det kan också konstateras att Sven-Åke Christiansons råd bland
annat innebar att man under förundersökningen frångick sedvanliga rutiner för hur vallningar och rekonstruktioner bör genomföras. Ett exempel är de riktlinjer som Sven-Åke Christianson i
samarbete med Sture Bergwall upprättade inför vallningen i Norge
om hur denna skulle genomföras. I riktlinjerna förespråkade SvenÅke Christianson att Sture Bergwall skulle få ta del av vad som
framkommit under polisutredningen, till exempel föreslog han att
Sture Bergwall skulle få reda på om trädet med markeringen hade
hittats. Efter att Seppo Penttinen samrått med Sven-Åke Christianson
under vallningen fick Sture Bergwall också reda på att ett träd hade
hittats och leddes till platsen där fyndet hade gjorts.
I riktlinjerna uppmanade han vidare utredarna att under vallningen vara observanta på Sture Bergwalls kroppsspråk. Han påpekade också att Sture Bergwall genom att titta åt ett visst håll kunde
leda utredarna vidare om de uppmärksammade honom på när han
gjorde så. Att dessa riktlinjer följdes framgår av olika förhör och
promemorior där förhörsledarna, främst Seppo Penttinen, ofta var
uppmärksam på hur Sture Bergwall såg sig omkring och uppträdde.
Att på det sättet betona vikten av att försöka förstå och tolka vad
378
SOU 2015:52
Therese Johannessen
Sture Bergwall möjligen förmedlade får anses innebära en stor risk
för feltolkningar som kan leda brottsutredningen fel.
Riktlinjerna innehöll också rådet att Sture Bergwall om Therese
Johannessens kvarlevor hittades, skulle ges möjlighet att gräva upp
kroppen och få en ”privat stund” med den. Han skulle även fysiskt
få känna på en benbit. Rådet får anses helt avvika från sedvanliga
rutiner om hur en vallning bör genomföras.
Per Holck och Richard Helmer, som bägge biträtt åklagaren med
sakkunskap under förundersökningen, åtog sig uppdrag som domstolssakkunniga. Mot bakgrund av deras medverkan under förundersökningen och att de avgett utlåtanden i målet kan det lämpliga i
sakkunnigförordnandena ifrågasättas, se avsnitt 3.2.4. Även Christer
van der Kwast, som initierade förordnandena, borde ha uppmärksammat den eventuella jävssituation som uppstått och i stället åberopat dem som partssakkunniga.
Samma förhållanden gäller Thor Baekken, Therese Johannessens
läkare. Han hade också hörts under förundersökningen och biträtt
utredarna med sakkunskap om eksem. Trots det åtog han sig uppdraget som domstolssakkunnig. Han hade dessförinnan åberopats
som partssakkunnigt vittne av åklagaren. Det lämpliga i ett sådant
förordnande kan ifrågasättas, se avsnitt 3.2.4.
9.6.6
Vården
Av utredningen framgår att Birgitta Ståhle var relativt väl insatt i
förundersökningen. Utöver att hon deltagit vid några förhör och
vid vallningarna, framgår exempelvis av journalanteckningen den
2 juli 1998 att Birgitta Ståhle och Sture Bergwall inför huvudförhandlingen hade använt sig av förundersökningen i terapin på
ett aktivt sätt och att det, enligt Birgitta Ståhle, hade varit konstruktivt att förstå det som beskrevs i utredningen. Trots detta
uppgav hon vid huvudförhandlingen att hon inte visste vad som
framkommit i polisutredningen och att det var först då, vid förhandlingen, som hon bättre förstod vad som hänt.
I enlighet med vad som redovisats ovan, avsnitt 9.2.4, har
Birgitta Ståhle, Seppo Penttinen och Christer van der Kwast uppgett att det fanns en tydlig skiljelinje mellan brottsutredningen och
terapin. Deras uppgifter motsägs av vad Sture Bergwall har berättat
379
Therese Johannessen
SOU 2015:52
om bland annat hur uppgifter från förundersökningen förmedlades
till honom via terapin. Ord står därmed mot ord.
Av journalanteckningarna framgår inte bara att de morderkännanden som för närvarande utreddes även behandlades i psykoterapin. Brottsutredningens olika stadier tycks dessutom ha påverkat terapins utformning och omfattning, till exempel inför huvudförhandlingen. Det är därför svårt att dra någon annan slutsats än
att det i vart fall tycks ha förekommit kontakter mellan vården och
brottsutredningen. Den information som fördes mellan brottsutredningarna och psykoterapin tycks emellertid i stor utsträckning ha förmedlats av Sture Bergwall själv.
9.6.7
Processledningen
principen om det bästa bevismedlet, höra polismännen Ole Thomas
Bjerknes, Håkon Gröttland, Knut Staknes och Tore Bakken om
vad Sture Bergwall uppgett i polisförhören. Eftersom tingsrätten,
på grund av målets speciella karaktär, behövde få kännedom om i
vilken utsträckning Sture Bergwalls uppgifter redan från början
överensstämde med faktiska omständigheter får det anses ha funnits
visst fog för beslutet att tillåta bevisningen. Följden blev dock att
tingsrätten fick en allt för tillrättalagd bild av vilka uppgifter Sture
Bergwall hade lämnat under förundersökningen. Om tingsrätten i
samband med förhören med polismännen hade granskat bakgrundsmaterialet till vissa för bevisvärderingen betydelsefulla uppgifter
hade den inte enbart behövt förlita sig på polismännens egna tolkningar och sammanfattningar av förhören. Det kan i sammanhanget
anmärkas att polismännen som hördes endast i begränsad utsträckning själva hade närvarat vid polisförhören med Sture Bergwall.
Som exempel hade tingsrätten kunnat be att få titta på underlaget
till sakkonfrontationsförhöret rörande Therese Johannessens skospännen och på fakturorna rörande plankorna som polismännen
refererade till under förhöret med dem. Någon sådan granskning av
bakgrundsmaterialet verkar dock inte ha skett.
380
SOU 2015:52
Therese Johannessen
Tingsrätten tillät vidare att polismännen hördes om vad andra
vittnen hade uppgett under förundersökningen, till exempel expediten CB i videoaffären i Fjellcentret samt vaktmästaren och byggarbetarna i Fjell, i stället för att dessa personer hördes inför tingsrätten om sina iakttagelser. Det framgår inte att det fanns något
hinder mot att höra vittnena inför rätten. Vid en närmare granskning av förundersökningsprotokollet kan vi, beträffande CB:s
uppgifter, konstatera att polismännens redogörelser avvek från vad
CB hade uppgett under förundersökningen.
Vidare förordnade tingsrätten, efter hemställan från åklagaren,
Per Holck och Richard Helmer som domstolssakkunniga i målet.
Som påpekats ovan, avsnitt 9.6.5, kan det lämpliga i förordnandena
ifrågasättas. Åklagaren uppgav inför förordnandena att de båda
hade anlitats under förundersökningen och avgett utlåtanden samt
att det var angeläget att de hördes som domstolssakkunniga. Trots
att tingsrätten alltså kände till att de medverkat under förundersökningen förordnades de som domstolssakkunniga. I tingsrättens
förordnande preciserades inte heller vad de skulle uttala sig om, se
avsnitt 3.2.4.
Tingsrätten förordnade också Thor Baekken som domstolssakkunnig trots att han hade åberopats som vittne av åklagaren.
Varför tingsrätten, med kunskap om den förbindelse som fanns
mellan utredningen och Thor Baekken, valde att förordna honom
som domstolssakkunnig framgår inte av beslutet. Det framgår inte
heller om vad han skulle uttala sig. Det lämpliga i även det förordnandet kan ifrågasättas.
Inför tingsrättens bedömning i påföljdsfrågan valde tingsrätten
i stället för att förordna om en ny rättspsykiatrisk undersökning, se
avsnitt 3.2.6. Det hade dock förflutit sju år sedan den senaste rättspsykiatriska undersökningen. Sture Bergwall hade därefter dömts
för flera mord utan att någon sådan genomförts. Den nya brottsligheten var dessutom av betydligt mer allvarlig art och påstods ha
en nära koppling till Sture Bergwalls psykiska hälsa. Det kan därför
ifrågasättas om det inte hade varit lämpligare att låta Sture Bergwall
genomgå en ny rättspsykiatrisk undersökning.
381
Therese Johannessen
SOU 2015:52
Bevisprövningen
Tingsrätten stod inför en ovanlig situation med en tilltalad som tio
år efter det påstådda gärningstillfället självmant erkände mord och
med en åklagare och försvarare som båda argumenterade för en
fällande dom. Den tilltalade var dessutom sedan tidigare dömd för
ytterligare fyra mord, även de med utgångspunkt i hans egna erkännanden. Inte desto mindre hade tingsrätten att pröva om det var
ställt utom rimligt tvivel att ett mord hade blivit begånget och att
Sture Bergwall var skyldig till detta eller, med andra ord, om det
framstod som så osannolikt att det hade gått till på annat sätt än
vad åklagaren gjort gällande att det kunde betraktas som uteslutet.
Som ett led i den bedömningen hade rätten, för att kunna bedöma tillförlitligheten i åklagarens uppgifter, att ta ställning till om
åklagarens utredning och den åberopade bevisningen var tillräckligt
robust. En sådan prövning är i många avseenden nära sammankopplad med bevisvärderingen men innebär i sig ett ställningstagande till om åklagarens påståenden om händelseförloppet i tillräcklig hög grad var kontrollerade mot kända fakta och om utredningen var så noggrant genomförd att ytterligare utredning inte
kunde riskera att väcka tvivel om riktigheten i gärningspåståendet.
Huruvida tingsrätten gjorde en sådan prövning, och hur tingsrätten
i sådant fall resonerade, framgår inte av domen. Dock hörde tingsrätten, möjligen som ett led i att kontrollera utredningen, på eget
initiativ vittnet LI om eventuell blodförekomst vid Haerland kyrka.
En viktig utgångspunkt för prövningen av utredningens robusthet borde dock ha varit att det inte var klarlagt att ett dödsfall hade
inträffat samt att det saknades såväl teknisk bevisning i reell mening
som vittnesuppgifter som band Sture Bergwall till gärningen och
platsen. Den tekniska bevisning som fanns tillgänglig vid tidpunkten för tingsrättens prövning bestod i huvudsak av vissa brända
bitar som påträffats och som misstänktes vara benbitar från ett barn,
utan att någon koppling mellan bitarna och Therese Johannessen
hade kunnat fastställas. Bevisningen bestod i stället huvudsakligen
av kontroller av Sture Bergwalls egna uppgifter mot kända omständigheter. Den utredning som fanns om Sture Bergwalls förehavanden vid den aktuella tiden var mycket begränsad, varför utredningen om han hade haft faktisk möjlighet att befinna sig i Norge
vid tiden för försvinnandet var bristfällig.
382
SOU 2015:52
Therese Johannessen
Misstankarna mot den utpekade medgärningsmannen MA hade
lagts ned. MA hördes inte vid huvudförhandlingen. Utifrån Sture
Bergwalls egen redogörelse för händelseförloppet hade dock MA:s
medverkan betydelse för gärningen på sådant sätt att Sture Bergwall
uppgett att de tillsammans hade beslutat sig för att genomföra den
”destruktiva resan” till Norge och gemensamt beslutat att ”ta”
Therese Johannessen när de såg henne. MA hade dessutom hjälpt
till vid hanteringen av Therese Johannessen efter att Sture Bergwall
hade dödat henne och sett på när Sture Bergwall dödade, styckade
och eldade upp kroppen. Vallningsfilmen som visades för tingsrätten innehöll en kort sekvens från när Sture Bergwall befann sig i
terrängen utanför Haerland kyrka samt Sture Bergwalls sammanbrott i närheten av tjärnen Ringen. Den för prövningen relevanta
frågan om och i sådant fall hur Sture Bergwall hade anvisat vägen till
Fjell och hans agerande i Fjell framgick emellertid inte av filmen.
Samtliga nu angivna utredningsbrister är sådana som tingsrätten
borde ha uppmärksammat och analyserat i domen. Den analysen
borde särskilt ha innefattat hur dessa brister inverkade på värderingen av Sture Bergwalls övriga uppgifter.
Beträffande tingsrättens redogörelse för bevisvärderingen kan
bland annat följande iakttagelser göras.
Tingsrätten kom inledningsvis fram till att det inte framkommit
något som tydde på att Sture Bergwall hade skäl att lämna ett oriktigt erkännande. Vad tingsrätten byggde den slutsatsen på har inte
närmare redovisats i domen. Vidare höll tingsrätten det för uteslutet att Sture Bergwall hade erhållit information av särskild betydelse i ärendet genom media, förhörsledarna eller i terapin. Tingsrättens bedömning härom grundade sig huvudsakligen på vad utredarna och Birgitta Ståhle uppgett. Tingsrätten har dock inte närmare redovisat i vad mån dessa personer faktiskt kunde ha kännedom om de här förhållandena eller om några särskilda överväganden gjordes beträffande tillförlitligheten i Birgitta Ståhles bedömning att hon inte överfört några uppgifter till Sture Bergwall.
Det framgår att tingsrätten lade stor vikt vid att Sture Bergwall
rätt kunde beskriva Therese Johannessens klädsel och utseende
samt hur det såg ut i Fjell. Det kan dock konstateras att Sture
Bergwall inte lämnade några närmare signalementsuppgifter eller
någon mer ingående beskrivning av Fjell vid huvudförhandlingen.
Uppgifterna framkom i stället huvudsakligen vid förhören med
383
Therese Johannessen
SOU 2015:52
polismännen, det vill säga genom andrahandsuppgifter. Det framgår inte hur tingsrätten värderade detta faktum i sin bevisvärdering.
Det kan vidare konstateras att det av tingsrättens bedömning inte
framgår hur Sture Bergwalls uppgifter om olika detaljer i Fjell kunde
kopplas till den tid, omkring klockan 20, som Therese Johannessen
försvann.
Tingsrätten ansåg vidare att Sture Bergwalls beskrivning av
Haerland kyrka och omgivningarna i Örjeskogen talade för att han
hade varit där vid den aktuella tiden. Tingsrätten ansåg också att
benbitarna man fann vid Skumpen i någon mån talade för att hans
berättelse var riktig. Tingsrätten har dock inte närmare angivit vad i
Sture Bergwalls beskrivning av Haerland kyrka som gav belägg för
att han hade varit där vid den aktuella tiden eller vilka omständigheter, utöver det brända benmaterialet, som knöt honom till platsen. Framför allt har tingsrätten inte närmare förklarat på vilket
sätt som Sture Bergwalls uppgifter om Therese Johannessen och de
olika platserna gav stöd för att Sture Bergwall hade fört bort Therese
Johannessen från Fjell med våld, mördat henne vid Haerland kyrka
och hanterat hennes kropp i Örjeskogen.
Tingsrätten har inte heller fört något resonemang om huruvida
tillförlitligheten av Sture Bergwalls uppgifter, och åtalet i stort, påverkades av den omständigheten att den medgärningsman han
angett varit delaktig i gärningen inte hördes och än mindre var
åtalad för brott.
384
10
Trine Jensen
Ingierstrands
camping
MASTEMYR
KOLBOTN
Svartskogs
idrottsplats
Svartskog
10.1
0
E18
Gjersjøen
MYRVOLL
1 km
GREVERUD
Inledning
Fredagen den 21 augusti 1981 försvann den sjuttonårige Trine Jensen
från centrala Oslo. Hon var senast sedd av sin mamma klockan
15.50, varefter hon troligen hade gått för att köpa en jacka. Klockan
16.30 hade hon stämt träff med en vän, men dök inte upp.
I personefterlysningen angavs att Trine Jensen hade mörkblont
hår ner till skuldrorna, var klädd i en vit tröja med blå ränder, blå
jeans, vita träskor och bar på en blå nylonbag.
385
Trine Jensen
SOU 2015:52
Den 11 oktober 1981 hittades hon av en förbipasserande liggandes död i en skog cirka 200 meter sydost om Svartskog idrottsplats
i Oppegård kommun, cirka två mil söder om centrala Oslo. Hon
låg under en gran delvis på höger sida med huvud och bröst ned
mot marken. Hon hade på sig behå och tröja, båda oskadda, men
var i övrigt avklädd. Bredvid henne återfanns träskor, strumpor och
en blå nylonbag. Runt Trine Jensens hals satt nylonbagens ena handtag, avrivet från bagen. Handtaget var gjort till en löpsnara som
hade låsts med en enkel knut. Den ena änden hade därefter lagts
ännu en gång runt halsen och knutits med tre enkla knutar.
10.2
Förundersökningen
10.2.1
Teknisk och rättsmedicinsk undersökning
Vid den obduktion som genomfördes den 12 oktober 1981 framkom bland annat att kroppen var klädd i en ljus tröja med blå tvärränder och en behå, som var oskadd. Vid halsen fanns ett trasigt
halsband. Ett tygband, cirka 2–3 centimeter brett, var knutet runt
halsen. Det fanns könshår på vänster pekfinger och mellan två av
den högra handens fingrar. Kroppen var stadd i framskriden förruttnelse och saknade stora delar av överkroppens och huvudets
mjukdelar. Även de inre organen i brösthålan och bukhålan saknades. Kroppen var bättre bevarad från midjehöjd och nedåt. I det
högra tinningbenet fanns en frakturlinje, den vänstra kindknotan
var lossbruten och överkäken var avskild från resten av kraniet. Det
fanns inga skador på halskotpelaren, revbenen eller bröstbenet. Det
fanns inte heller några synliga skador i eller omkring de yttre könsorganen.
I sammanfattningen av den rättsmedicinska undersökningen
från den 12 oktober 1981 framgår bland annat att det fanns tecken
på trubbigt våld med brott i ansiktsskelettet, separation av överkäken och det vänstra kindbenet, avsaknad av ledhuvudena på
underkäken, brottlinje i den högra tinningregionen och brott i
botten på den högra ögonhålan, och att dödsorsaken inte kunde
fastställas med säkerhet eftersom skadorna i ansiktsbenen knappast
386
SOU 2015:52
Trine Jensen
varit dödliga men att, eftersom en snara var knuten runt halsen, det
kunde antas att dödsorsaken var strypning.
Den snara som Trine Jensen hade runt halsen undersöktes av
Ola Storruste, studieinspektör vid Oslo Sjömansskola. Av utlåtandet, daterat den 2 juni 1982, framgick att snaran var knuten som en
löpsnara som hade låsts med en enkel knut. Den ena änden hade
därefter lagts ännu en gång runt halsen och knutits med tre enkla
knutar, varav de första två bildade en kärringknut.
På Trine Jensens kropp och tillhörigheter säkrades fingeravtryck
och hårstrån.
Enligt brottsplatsundersökningen tydde spåren vid platsen och på
liket på att Trine Jensen hade blivit utsatt för sexuella handlingar.
Polisförhör
En mycket stor mängd förhör hölls med vittnen, vänner, bekanta
och närstående till Trine Jensen. Av förhören framgår att bland
annat följande iakttagelser hade gjorts vid aktuell tid och plats. En
man i en bil hade ropat till sig en ung kvinna, lik Trine Jensen, som
därefter hade följt med i mannens bil. Flera vittnen hade iakttagit
en vinglig bilkörning. Uppgifterna om bilkörningen skilde sig åt i
detaljer, men flera hade berättat att bilen var en röd Opel Kadett,
att föraren var en man som betedde sig märkligt och att passageraren var en ung kvinna med långt mörkt hår.
Övrigt
I en sammanställning över vidtagna utredningsåtgärder upprättad
av norsk polis i samband med att åtalet överlämnades till den
svenska åklagarmyndigheten, redovisades att utredningen hade lett
till att flera grova våldtäkter mot prostituerade i Oslo klarades upp.
Den man som i oktober 1981 greps och sedermera dömdes för
dessa brott körde vid tiden en röd Ford Escort. Mannen kunde
dock inte bindas till mordet på Trine Jensen. Av sammanställningen framgår att totalt 322 vittnen hördes under perioden augusti
1981 till juni 1994. I tiden därefter skedde inga utredningsåtgärder
förrän i oktober 1996 när Sture Bergwall började berätta om mordet på Trine Jensen.
387
Trine Jensen
SOU 2015:52
10.2.2
med Sture Bergwall
Under perioden oktober 1996 till mars 2000 hölls elva förhör med
Sture Bergwall. Fyra av dessa är endast medtagna transumt i förundersökningen. Skälet till det framgår inte och dessa förhör har
inte heller återfunnits i de övriga förundersökningsprotokoll som
vi har gått igenom.
Förhören är nedtecknade i dialogform och omfattar cirka 150
sidor. Såvitt annat inte anges nedan under respektive förhör närvarade kriminalinspektör Seppo Penttinen, Sture Bergwall och Sture
Bergwalls offentlige försvarare Claes Borgström. Beträffande de
förhör som medtagits transumt framgår dock inte vilka som närvarade.
Under förundersökningen genomfördes även vallningar i Oslo
och i trakterna kring mordplatsen samt en rekonstruktion vid och i
anslutning till mordplatsen.
Den 4 oktober 1996 hölls ett mycket kort förhör med Sture
Bergwall sedan han bett om att få lämna upplysningar till polisen.
Vid förhöret närvarade inte Claes Borgström. Sture Bergwall berättade att han sommaren 1981 hade åkt till Oslo och fört bort och
mördat en kvinna i övre tonåren vid namn Trine Jensen.
Den 24 april 1998 hölls ett förhör med Sture Bergwall som
endast är medtaget transumt i förundersökningsprotokollet. Sture
Bergwall uppgav att han ville vara väldigt försiktig med huruvida
han var skyldig till mordet på Trine Jensen och sade att det fanns
många frågetecken. Han såg en bild, som kanske var en fantasibild,
av att han körde in på en skogsväg och passerade en röd byggnad.
Kroppen fanns kanske en kilometer därifrån och låg naken på mage
i ett område nordost om Oslo. Med hjälp av en karta pekade han ut
området Kongsvinger, som ligger cirka 10 mil nordost om Oslo.
Den 27 januari 1999 hölls ett förhör med Sture Bergwall som
endast är medtaget transumt i förundersökningsprotokollet. Han
berättade bland annat följande. Kroppen, som var avklädd, placerades ganska nära ett uthus som han passerade på vägen. Han skändade kroppen på olika sätt. Kroppen låg i sidled med ryggen åt en
liten skogsväg. Han träffade Trine Jensen i centrala Oslo.
Den 10 februari 1999 hölls ett förhör med Sture Bergwall som
endast är medtaget transumt i förundersökningsprotokollet. På
388
SOU 2015:52
Trine Jensen
fråga hur Trine Jensen dödades svarade Sture Bergwall att om det
var samma person de pratade om, så dödades hon genom kraftigt
våld mot den bakre delen av huvudet vid ”krönet”. Han kallade
detta för den dödliga skadan. Trine Jensen fick även andra skador av
blessyrkaraktär. När han skulle visa var dessa skador fanns pekade
han på hakan, underläppen och mungipan. Mot den högra axeln
hade det skett trubbigt våld. Han uppgav sig inte veta om det hade
hänt något i bilen eller var dödandet inträffade. Det fanns även
skador mot ryggen och benen men inte mot magen. På frågan om
det var omfattande skador på benen svarade han att om han vore
polis och såg skadorna så skulle han fråga sig varför benen var så
pass skadade.
Hon dödades på samma plats som hon lämnades. På frågan om
det var Trine Jensen han pratade om svarade han att det ju också
kunde vara någon annan eftersom Trine Jensen kunde vara ett
namn som massmedialt hade inplanterats i honom.
Han hade en väldigt stark minnesbild av att de nyss beskrivna
skadorna var de som fanns på kroppen.
Den 22 mars 1999 hölls ett förhör med Sture Bergwall som
endast är medtaget transumt i förundersökningsprotokollet. Han
ritade två skisser. Den ena skissen visade var kroppen låg i förhållande till Oslo. Väderstrecken framgår dock inte av skissen. Den
andra skissen visade en avtagsväg rakt västerut från ”Oslovägen”.
Det tycks som att han nu uppgav att han färdats söderut från Oslo.
Vid avtagsvägen, som var en skogsbilväg, låg det ett grått uthus på
höger sida. Efter en uppförsbacke och en nedförsbacke låg kroppen
på höger sida om vägen. Han förknippade detta med Trine Jensen
och sade att det var henne han tänkte på. Kroppen låg mellan två
och fem kilometer in på avtagsvägen. Kroppen låg i en svacka ett
tiotal meter från vägen, där bilen var parkerad. Det fanns ingen
bebyggelse i närheten och det grå uthuset låg långt från platsen.
Den 17 maj 1999 närvarade även kriminalkommissarie Jan
Karlsson som förhörsledare tillsammans med Seppo Penttinen.
Sture Bergwall berättade bland annat följande. Av en slump tog
Trine Jensen kontakt med honom när han satt i en bil i Oslo. Han
upplevde att hon gjorde en sexuell invit som tände hans vrede och
han erbjöd henne skjuts. Hans avsikt var att döda henne. När de
var på väg ut ur Oslo ville hon att han skulle stanna bilen och
gjorde en ansats att öppna dörren. Då uppstod det bråk. Han
389
Trine Jensen
SOU 2015:52
ryckte hennes högra hand mot sig och hon blev omtumlad av det.
Så småningom såg han avtagsvägen till höger och åkte in där. Han
ritade en skiss över hur det såg ut på platsen. På skissen skrev han
”attack som innebär stor skada i magtrakten”. Därefter var hon
någorlunda vid liv tills hon hamnade på den slutgiltiga platsen. Det
skedde inget sexuellt. Han vidgick att han sett bilder i media på
Trine Jensen och berättade att han då hade känt igen henne som
den kvinna han tagit livet av. Han delgavs därefter misstanke för
mord på Trine Jensen.
Av en promemoria daterad den 28 maj 1999 framgår att Seppo
Penttinen den 27 maj 1999 ringde till Sture Bergwall för att inför
vallningen få uppgifter om vilka kläder och föremål som Sture
Bergwall kopplade till Trine Jensen. Sture Bergwall berättade att
han hade färdats i en röd Opel Kadett Caravan av -75 eller -76 års
modell. Trine Jensen hade en ljus handväska som var mer fyrkantig
än avlång, cirka 15–20 centimeter tjock och med remmar i sådan
längd att man kunde bära väskan i handen och över axeln. Han var
säker på att Trine Jensen hade en midjekort jacka eller kavaj, men
mest troligt en jacka. Han mindes det som att hon hade skor med
klack som gjorde henne längre. Minnet av benkläderna var vagt och
innehöll även ett minne av att han hade sprättat upp något kring
kläderna med kniv.
Han berättade att reportern Kåre Hundstad på tidningen Se och
Hör hade skickat en artikel till honom om Trine Jensen.
Den 3 juni 1999 berättade Sture Bergwall bland annat följande.
När de parkerat vid platsen sade han åt henne att gå ut. De gick
över vägen och in i ett skogsparti. De gick därefter mot det uthus
han tidigare hade pratat om. På fråga om det fanns något annat i
miljön som han fäst sig vid svarade han nej. På vägen mot uthuset
attackerade han henne flera gånger och hon fick kraftiga slag mot
kroppen. I ett skede föll hon på grund av att han hade en kniv
framme. Hon blev liggandes svårt skadad. Kniven träffade framför
allt på framsidan i bröstpartiet och magpartiet. Hon dog på den
plats där han lämnade henne. Han berättade att han särskilt kom
ihåg handväskan och remmen och att han höll i remmen. Remmen
var ett par centimeter bred och av läder eller skinn. På fråga vad
som hände med remmen sade han att han skulle kunna säga att han
band fotlederna med den men att det var en felaktig uppgift. Hon
390
SOU 2015:52
Trine Jensen
var rädd när han höll i remmen. Han antog att remmen hade hittats
vid kroppen och att den hade hamnat som väskan, intill henne.
På fråga hur han körde ut från Oslo berättade han att han körde
mot E18 och svängde höger. Vid en förortsbebyggelse tog han
vänster. Från den vägen svängde han höger och därefter så småningom höger igen.
I media hade han enbart sett Trine Jensens namn och ansiktsfotografier av henne. I den artikel han fått från Kåre Hundstad på
Se och Hör hade Kåre Hundstad klippt bort vissa partier för att
inte riskera att överföra information.
Den 16 och 17 augusti 1999 genomfördes vallningar och en
rekonstruktion i Norge. Vallningen inleddes i bil från Säter mot
Oslo. Avsikten var att Sture Bergwall skulle visa fyndplatsen och
var han mötte Trine Jensen samt lämna kompletterande förhörsuppgifter. Något sammanfattande protokoll från vallningarna och
rekonstruktionen har inte återfunnits i förundersökningsmaterialet
och inte heller någon fullständig redogörelse för vilka som närvarade. Av dokumentationen framgår dock att bland annat även
Christer van der Kwast, biträdande överåklagare och förundersökningsledare, Birgitta Ståhle, legitimerad psykolog och Sture Bergwalls
psykoterapeut, Claes Borgström, Sture Bergwalls offentlige försvarare, och Sven-Åke Christianson, professor i psykologi vid Stockholms universitet, närvarade.
Genomförandet dokumenterades genom videoinspelning och
ljudupptagning. Vi har haft tillgång till de oredigerade vallningsfilmerna och den redigerade vallningsoch rekonstruktionsfilm
som förevisades för tingsrätten vid huvudförhandlingen. Vi har
även haft tillgång till merparten av utskrifterna från ljudupptagningarna.
Av de oredigerade vallningsfilmerna framgår inledningsvis att de
färdades på E18 mot Oslo. Sture Bergwall berättade att han i samband med mordet på Trine Jensen hade passerat en järnväg ett par
gånger. Vid ett tillfälle passerade de ett ortsnamn som han kände
igen och reagerade på och behövde strax därefter stanna till vid en
parkeringsficka för att hämta andan. Reaktionen på ortsnamnet är
den enda sekvens från vallningen den 16 augusti 1999 som är med
på den redigerade vallningsfilmen.
Av den oredigerade vallningsfilmen framgår även att Sture
Bergwall reagerade när de en stund senare passerade en järnvägsbro.
391
Trine Jensen
SOU 2015:52
De svängde av vid järnvägsbron och åkte runt i området. Denna
sekvens redovisas närmare i redogörelsen för Gry Storvik-ärendet,
avsnitt 11.2.2.
Därefter körde de ännu en stund, varefter Sture Bergwall uppgav
att han inte kände sig orienterad. Vallningen avbröts strax därefter.
Den 17 augusti 1999 genomfördes en vallning i bil med utgångspunkt från järnvägsstationen i Oslo. Av utskriften från ljudupptagningen och den oredigerade vallningsfilmen framgår bland annat
följande.
Syftet med vallningen var att Sture Bergwall skulle visa var han
hade mött Trine Jensen. Efter att ha kört runt en lång stund och
vid två tillfällen återvänt till järnvägsstationen för att börja om,
ringade Sture Bergwall till slut in ett område som intressant. Han
nämnde gatorna Kirkegatan och Kongens gata, varvid Seppo
Penttinen föreslog att de i det området skulle parkera den bil som
tagits med för vallningen.
Det parkerades därefter en bil av äldre modell, sannolikt en
Opel Kadett, längs en gata i centrum. Av ett separat protokoll
framgår att Sture Bergwall, Claes Borgström och Seppo Penttinen
satte sig i bilen som stod parkerad på ”Kirkeveien” [det som avsågs
bör ha varit Kirkegatan] och att syftet med det var att underlätta
Sture Bergwalls förmåga att minnas. Sture Bergwall berättade bland
annat att han hade parkerat bilen ”på det här viset så att säga”, att
han hade suttit i bilen när Trine Jensen passerade och att han hade
bett henne följa med för att visa vägen till slottet.
I den redigerade filmen beskrevs detta med en filmsekvens av en
karta med Skippergatan markerad och därefter en filmsekvens som
visade den gamla bilen. Samtidigt berättade en speakerröst att Sture
Bergwall hade pekat ut Skippergatan som den plats där han mött
Trine Jensen. Speakerrösten sade även att den för vallningen medtagna bilen hade parkerats i korsningen Skippergatan/Prinsens gate
efter anvisning av Sture Bergwall. Om, och i så fall när, Sture
Bergwall lämnade en sådan anvisning framgår inte av materialet.
Det kan dock påpekas att denna korsning låg mycket nära en butik
som Trine Jensens mamma hade antagit att Trine Jensen varit på
väg till strax innan försvinnandet.
Härefter beslutade man sig för att åka till den plats där vallningen hade avbrutits dagen innan. När de tagit sig dit och sedan
kört runt ett tag förklarade Sture Bergwall att han inte var oriente-
392
SOU 2015:52
Trine Jensen
rad. Seppo Penttinen gick då ut ur bilen och samtalade med någon.
När han återvände berättade han att de skulle vända tillbaka till en
korsning där de tidigare hade varit, men att de nu i stället skulle ta
till vänster i korsningen ”eftersom du tittade stadigt åt det hållet”.
Under färden passerade de vatten, vilket Sture Bergwall sade var
”ett igenkännande”. När de åkt vidare ett tag konstaterade Seppo
Penttinen att de nu var vid en utfart till E18 och sade: ”Christer
hade en åsikt om att du borde stanna här i, i den här regionen, om
du kan vika av lite grand?” De parkerade vid Ingierstrands camping
och stängde av inspelningen. Efter pausen körde de, utan anvisningar från Sture Bergwall, tillbaka samma väg som de kom från.
I den redigerade filmen återgavs denna sekvens på det sättet att
speakerrösten berättade att Sture Bergwall hade svårt att orientera
sig men att området hade varit föremål för omfattande nybyggnation av fastigheter och vägnät. Man hade därför valt att i stället
utgå från avfarten från E18 vid Ingierstrands camping.
Efter att ha lämnat campingen och kört en stund visade Sture
Bergwall att de skulle ta höger in på en mindre väg, vilket de gjorde.
Vid denna avfart kan man, när man ser filmen, ana att det står
”Svartskog” på en vägskylt. Så småningom kom de fram till infarten
till Svartskog idrottsplats. Strax innan avfarten sänkte föraren
hastigheten och i höjd med avfarten var farten låg. Sture Bergwall
gjorde en oklar rörelse med handen, varvid Seppo Penttinen frågade
om de skulle stanna. De åkte dock en bit till innan Sture Bergwall
ville vända. Han pekade sedan vänster in till Svartskog idrottsplats.
Han ledde dem till en plats där de parkerade bilen.
Denna sekvens visades i sin helhet på den redigerade filmen.
Omedelbart innan visades dock även en sekvens när Sture Bergwall
gjorde ett ”igenkännande” vid vattnet. Denna sekvens är dock tidsmässigt felaktigt inklippt eftersom igenkännandet skedde innan
pausen vid campingen.
När det gäller Sture Bergwalls anvisning av fyndplatsen och den
efterföljande rekonstruktionen har vi enbart haft tillgång till den
redigerade vallningsoch rekonstruktionsfilmen samt utskriften
från ljudupptagningen. Utskriften från ljudupptagningen omfattar
dock händelseförloppet i sin helhet. Av dokumentationen framgår
bland annat följande.
393
Trine Jensen
SOU 2015:52
Efter att ha vandrat runt en stund i terrängen pekade Sture
Bergwall ut en plats som fyndplatsen. Platsen var dock fel. Christer
van der Kwast bad då att få prata med Seppo Penttinen och sade:
Nu går vi ner där det är, och så kan du be honom beskriva, vi är rimligt
nära, nu får någon visa exakt var det är, och här blir det svårt, vi vill
veta vad som hände, så hjälper vi till med …
Detta uttalande finns dock inte med på den redigerade filmen.
En tekniker anvisade därefter rätt plats, som enligt speakerrösten låg cirka 30 meter från den plats som Sture Bergwall hade
anvisat. De återvände sedan till parkeringen och kameran zoomade
in en gren som hängde ut över vägen och som Sture Bergwall hade
angett var en riktningspil mot fyndplatsen.
Vid parkeringen visade Sture Bergwall i den för vallningen medtagna bilen på en figurant hur han under färd hade ryckt till sig
Trine Jensen och senare även slagit hennes huvud mot sätet. Han
visade även att han snurrat handtagen till Trine Jensens väska runt
hennes handleder genom att helt enkelt tvinna handtagen några
varv. Därefter demonstrerade han hur han vid Svartskog hade tagit
ut Trine Jensen ur bilen och slagit hennes huvud mot bilens tak.
Sedan hade han fört henne med sig ut i terrängen. Under detta förlopp var Trine Jensens händer enligt Sture Bergwall hårt fasthållna
med hjälp av väskans handtag. Av filmen framgår dock att handtagen ideligen lossnade från figurantens handleder.
Enligt speakerrösten förflyttade de sig sedan 75 meter. Sture
Bergwall berättade och visade att han på den platsen hade snurrat
loss väskan från Trine Jensens händer och med sina händer attackerat
ena sidan av hennes huvud. När hon föll fortsatte han att attackera
kroppen och Trine Jensen blev avsvimmad. Speakerrösten tillade
att Sture Bergwall senare under vallningen uppgett att han på denna
plats även hade klätt av Trine Jensen på underkroppen, försökt att
strypa henne och dessutom fört in ett slätt föremål i hennes slida.
Nästa sekvens finns inte med på den redigerade filmen, men av
utskriften från ljudupptagningen framgår att Sture Bergwall berättade att han bar Trine Jensen till en plats där han slog mot hennes
mage. Han tog ett grepp runt halsen med tummarna mot varandra
och klämde med våldsam kraft. Effekten blev att hon tömde blåsan
och tarmen. Efter den attacken var hon död. Han bar henne sedan
till fyndplatsen.
394
SOU 2015:52
Trine Jensen
I den redigerade filmen återgavs detta på det sättet att speakerrösten berättade att Sture Bergwall hade sagt att han slagit Trine
Jensen i magen och tagit strypgrepp, men att han i ett senare skede
förklarade att slaget i magen egentligen var att han skadat Trine
Jensen i slidan med ett slätt föremål. Speakerrösten redovisade
dock inte uppgiften om att Trine Jensen dog.
Sture Bergwall bar sedan dockan genom ganska tät sly till den
fyndplats som han tidigare hade förevisats. Speakerrösten uppgav
att Sture Bergwall under färden hade demonstrerat hur han med
kraft slagit Trine Jensens huvud mot trädstammarna men att detta
inte tydligt framgick av filmen.
Vid fyndplatsen placerade Sture Bergwall figuranten sittandes
med ryggen mot en trädstam och beskrev att han rev mot Trine
Jensens tröja och övriga kläder samt öppnade byxlinningen. Det
skedde också ytterligare våld mot kroppen och mot ansiktet som
redan var väldigt skadat. Det var mycket blod på tröjan och byxorna.
Han vräkte ner henne på mage, tog ut väskans innehåll och mindes
fantasin kring att trä väskhandtaget runt hennes huvud och lyfta
upp kroppen genom att hålla i väskan. Han tog därefter kvistar och
grenar och täckte över kroppen.
Av utskriften från ljudupptagningen framgår att Sture Bergwall
även berättade att Trine Jensens ben kändes lealösa och att han inte
trodde att det enbart berodde på döden utan misstänkte att det
uppstått ett brott på benen och möjligen även på armarna. Denna
sekvens finns inte med på den redigerade filmen.
Sture Bergwall berättade att hans främsta minne om kroppens
placering var att benen låg runt stammen. På fråga om han tyckte
att uppgifterna om klädseln stämde med vad han hade sagt i förhör
svarade han att han tyckte att figurantens kläder stämde bättre än
dockans. Han tyckte vidare att han hade tömt ut vad han kunde dra
sig till minnes beträffande väskan och remmen.
När byxlinningen var öppen fanns en tanke att skära av könshår
men han trodde inte att det hade skett. Han hade dock haft könshår i handen. Vid den tidigare platsen hade han fört in ett slätt föremål i hennes slida. Han kom inte ihåg om byxorna då var avtagna
eller uppknäppta. Han hade även skändat Trine Jensens bröst,
vilket innebar att han slog mot dem. Härefter tog man en kort
paus.
395
Trine Jensen
SOU 2015:52
När filmningen återupptogs berättade speakerrösten att den
väska som hade köpts in till vallningen markant avvek från den som
Trine Jensen hade haft beträffande kvalitet, hållfasthet och handtagens längd. Seppo Penttinen påminde därefter Sture Bergwall om
att han tidigare i förhör hade berättat om remmen och remmens
längd och frågade vad han nu kom ihåg. Sture Bergwall svarade att
Trine Jensen var väldigt rädd för remmen. Han hade även ett minne
av att han hade lossat remmen från väskan men att han inte visste
om det var korrekt. På frågan hur det i så fall gick till svarade han
att han inte såg det praktiska och att det var en praktisk omöjlighet
att använda remmen som han mindes, nämligen att han snärtade
henne med den. Sture Bergwall sade att det inte gick att slita loss
remmen, varvid Seppo Penttinen frågade: ”Inte på något sätt?” och
”Skulle det vara ett alternativ att göra på det sättet?”. Sture Bergwall
sade dock att han inte mindes, och med detta avslutades filmen.
Av utskriften från ljudupptagningen framgår att Sture Bergwall
därefter även berättade att hans verkliga minnesbild var att han
hade använt remmen mot benen. Han ombads visa vad det blev för
sorts ”bindning” och uppmanades att visa med sin egen livrem. Vad
han gjorde med livremmen framgår inte av utskriften på annat sätt
än att han pratade om en enkel knut.
Seppo Penttinen sade sedan:
Det är ju så, kan ju informera dig om då, när man anträffar den här
kroppen så är den avklädd till en viss del, och det tycker jag att du ska
berätta i så fall, vilka plagg som finns på och vilka som är avtagna.
Sture Bergwall svarade att det var byxplaggen som var av och att
tröjan var sönderriven. Han berättade även att behån var uppsprättad. Därefter avslutades rekonstruktionen.
Av en promemoria daterad den 19 augusti 1999 framgår att
Sture Bergwall efter avslutad vallning överlämnade en papperslapp
till Seppo Penttinen. På papperslappen stod det att han vid den
första attacken knöt Trine Jensens händer bakom ryggen för att
kunna attackera hennes kön. Remmen användes första gången i
bilen och satt då på väskan.
Av en promemoria daterad den 28 augusti 1999 framgår att
Birgitta Ståhle samma dag ringde Seppo Penttinen och berättade att
Sture Bergwall hade bett henne att vidareförmedla uppgifter till
Seppo Penttinen. Hon berättade bland annat följande. På plats 1
396
SOU 2015:52
Trine Jensen
skedde en misshandel. På plats 2 togs byxor och trosor av och en
attack skedde mot Trine Jensens kön genom att ett knivskaft fördes in i hennes slida och anus. Han slet upp remmen från den ena
sidan av väskan och drog den runt hennes hals. Han bar henne därefter ner till slänten och skar av remmen från väskan. Han gjorde
en strypattack mot halsen med händerna och använde därefter remmen för att strypa henne. Han mindes inte om han sedan lossade
remmen och lade den på kroppen.
Samma dag ringde Seppo Penttinen till Sture Bergwall, som bland
annat berättade att han knöt remmen runt halsen men att han inte
klart kunde minnas om han gjorde en löpsnara eller någon annan
knut.
Den 1 september 1999 närvarade även Christer van der Kwast.
Sture Bergwall berättade väsentligen på samma sätt som framgår av
promemorian från den 28 augusti 1999. Han trodde att Trine
Jensen dog när snaran knöts runt halsen. Det var nog en löpsnara
han gjorde, men han mindes det inte distinkt.
På fråga hur han skulle göra en löpsnara svarade han att han
skulle göra en enkel knut och sen trä remmen genom knuten. Han
ombads att visa på ett snöre och förhöret avbröts. När förhöret
återupptogs hade Sture Bergwall gjort en löpsnara. Seppo Penttinen
berättade att det var en löpsnara med ytterligare en knut så att löpsnaran blev fixerad. På fråga hur remmen var åtsnörd första gången,
vid plats 2, sade Sture Bergwall att den då var hårt virad åtminstone
två varv runt halsen. Snaran analyserades senare av Kai Jensen vid
Norsk Sjöfartsmuseum, se avsnitt 10.2.3.
Sture Bergwall berättade att kläderna på överkroppen inte togs
av och att han hade haft lite av hennes könshår i sin hand på plats 3
men att han inte visste om han skurit eller ryckt loss det. Han ritade en skiss som utvisade kroppens placering så att kroppen låg på
marken med benen mot trädet. Av skissen framgår inte om kroppen låg på rygg eller på mage. Han berättade att benen låg runt
trädet. Seppo Penttinen påminde honom om att han tidigare hade
jämfört Trine Jensens placering med Yenon Levis. Härefter följer
ett citat ur förhöret:
SP [Seppo Penttinen]: Nu låg ju, som jag minns det i vart fall Yenon
Levi på sidan, och det är där jag ställer frågan, i förhållande till det här
trädet kan du säga, vilken del av kroppen som vetter emot trädet, om
vi har trädet som en central punkt i terrängen.
397
Trine Jensen
SOU 2015:52
TQ [Sture Bergwall]: Hmm.
SP: Ser du detta?
TQ: Ja, jag ser fantasibilden och då är fötterna mot trädet. Om det är
det du frågar efter?
SP: Jag frågar alltså om du skulle… om du utgår ifrån att det här
bordet är ett träd som står rakt upp, och så skall du placera den här
kroppen som du säger ligger i närheten av den position som Yenon
Levi hade, och Yenon Levi låg, kommer du ihåg det?
TQ: Han låg så (visar att YL låg på höger sida).
SP: På höger sida, det är det som du visar?
TQ: Ja.
SP: Och vilken sida på hennes kropp är i anslutning i riktning mot
trädet, framsidan eller är det… eller är det ryggsidan som är emot.
TQ: Det är ju framsidan då… och ryggsidan mot slänten så att säga.
Han berättade att han hade haft en avsikt att återvända till platsen
senare, men sade:
Jag hitt … det finns en avsikt att återvända till platsen ehh … men det
sker en, jag hittar inte tillbaks, det sker ungefär samma desorientering
som skedde när vi skulle ut till den här platsen.
Han ville inte säga vem som ägde bilen han använt, men berättade
att han hade fått disponera den utan tidsbegränsning.
Sture Bergwall nämnde sedan en artikel som Gubb Jan [Gubb
Jan Stigson, journalist på Dala-Demokraten] hade skrivit efter vallningen.
Den 8 november 1999 vidhöll Sture Bergwall att kniven hade
använts för att skära av väskans handtag från dess ena infästning.
Den 12 mars 2000 förevisades fotomaterial för Sture Bergwall i
ärendena avseende Trine Jensen och Gry Storvik. Närvarande var
även Birgitta Ståhle och den norske polismannen Wiggo Lundamo.
Claes Borgström närvarade inte. I den promemoria som upprättades beskrevs förfarandet på följande sätt.
Fotografierna har valts ut av utredningspersonal och delar av dem är
övertäckta innan de presenteras. Detta görs i avsikt att ytterligare öka
Thomas Quicks minnesförmåga inför ett mer detaljerat förhör nästkommande dag.
Sture Bergwall fick se två foton på Trine Jensen, foto 1 a och foto
1 b, vilka bifogats till promemorian. Foto 1 a visar den döda kroppen liggandes på höger sida med bröstet delvis mot marken och
magen i riktning mot ett träd. Foto 1 b är en närbild av samma motiv.
398
SOU 2015:52
Trine Jensen
På foto 1 b syns även bland annat Trine Jensens väska. Underkroppen
är bar.
Sture Bergwall kommenterade foto 1 a med att det träd som
syntes borde vara det träd som hade fallit omkull vid tiden för vallningen och att han inte kunde se de grenar som han tidigare berättat att han lagt över kroppen. Foto 1 b kommenterade han med att
han mindes hennes ”benkläder” som helare och att han så väl mindes
närheten till trädstammen. [Sture Bergwalls kommentar om benkläder berodde sannolikt på att det på fotografiet kan se ut som att
Trine Jensen har ljusa byxor på sig. Underkroppen var dock helt
bar.]
Vilka delar av fotografierna som täcktes över framgår inte, men
av Sture Bergwalls kommentarer att döma fick han i vart fall se hela
kroppen och trädet den låg vid.
I protokollet antecknades avslutningsvis att Sture Bergwall,
efter att det skett en telefonkontakt med Christer van der Kwast,
informerades om att foto 1 b, ”ur ljussättningssynpunkt samt i förhållande till att kroppen anträffats efter lång tid, i sig kan vara missvisande när det gäller omständigheter kring kläder och kroppen i
övrigt”.
Den 13 mars 2000 närvarade även den norske polismannen
Wiggo Lundamo. Sture Bergwall berättade bland annat att Trine
Jensen hade haft en tunn halskedja som definitivt inte blivit kvar på
platsen eftersom han tog den med sig.
Sture Bergwall informerades om att det hade gjorts en massiv
sökning efter den bil som han sagt sig ha kört, men att man trots
det inte hade hittat något fordon som kunde knytas till honom. På
fråga om han hade svenska eller norska skyltar till bilen sade han att
det definitivt hade varit norska skyltar eftersom han ville smälta in i
den norska trafiken.
10.2.3
Övrig utredning
Teknisk utredning
De fingeravtryck och hårstrån som tidigare hade säkrats vid brottsplatsen jämfördes med Sture Bergwalls men bedömdes inte komma
från honom.
399
Trine Jensen
SOU 2015:52
I rapporter från Kriminalpolitisentralen daterade den 3 och den
8 april 2000 redovisades genomförda undersökningar av det material
som hade återfunnits på platsen. Slutsatsen var att inga kriminaltekniska spår med säkerhet kunde knyta någon person till gärningen. Blodspår hade eftersökts på trosorna, behån och tröjan
utan resultat. Beträffande nylonbagen redovisades att det ena handtaget som hade varit fastsytt i väskan saknades, att det fanns trådrester på den plats där handtaget hade suttit och att tråden med all
sannolikhet hade rivits av.
Kai Jensen vid Norsk Sjöfartsmuseum anlitades för att jämföra
den ursprungliga snaran med den snara som Sture Bergwall hade
knutit under förhöret den 1 september 1999. Av yttrandet daterat
den 20 januari 2000 framgår att båda snarorna var lagda med en
överhandsknop, men att den ursprungliga snaran hade två öglor
[runt halsen] medan den som Sture Bergwall knutit hade en ögla.
Bortsett från det var knutarna som lagts utanpå öglorna lika.
Kai Jensen fick därefter i uppdrag att göra en utvidgad undersökning av snarorna. Av tilläggsrapporten daterad den 28 februari
2000 kan sammanfattningsvis utläsas att snarorna skiljde sig åt på
det sättet att den extraknut som Sture Bergwall hade gjort om
snaran inte innebar att den halande änden av repet fixerades [vilket
alltså innebar att repet kunde löpa fritt]. På den ursprungliga
snaran hade den halande änden fixerats med först en knut, sedan
lagts ännu en gång runt halsen och därefter låsts med två överhandsknutar.
På uppdrag av Christer van der Kwast lämnade Anders Eriksson,
överläkare vid Rättsmedicinalverket, Rättsmedicinska avdelningen,
Umeå, och Kari Ormstad, førsteamanuensis, Rättsmedicinsk institutt,
Oslo, ett yttrande rörande samstämmigheten mellan Sture Bergwalls
uppgifter och fynden från den rättsmedicinska utredningen. Som
underlag för bedömningen hade de, utöver bland annat obduktionsprotokoll, fotografier av fynden och annat utredningsmaterial,
haft tillgång till en handling benämnd ”Underlag för bedömning av
skadebild kontra Thomas Quicks uppgifter i förhör och vid rekonstruktion”, skriven av Seppo Penttinen den 29 september 1999. De
400
SOU 2015:52
Trine Jensen
hade även fått muntlig information inför upprättandet av yttrandet
vid tre möten, varav det sista hölls den 3 mars 2000. Vid de två
första mötena närvarade endast Anders Eriksson. Yttrandet är
daterat den 3 mars 2000.
Det har vidare framkommit att Seppo Penttinen den 2 februari
2000 fick ett utkast av yttrandet, vilket han lämnade skriftliga synpunkter på. Synpunkterna och de ändringar dessa föranledde var
enbart marginella.
I det slutliga yttrandet sammanfattades först de fynd som hade
gjorts vid fyndplatsen och obduktionen. Därefter framgår bland
annat följande. För att underlätta läsningen har de löpande hänvisningarna till skadornas numrering i obduktionsprotokollet tagits
bort.
D. Uppgifter lämnade av Thomas Quick
Förhörsuppgifter från Thomas Quick, sammanfattade i skrivelse daterad den 29 september 1999, undertecknad Seppo Penttinen. De skriftliga uppgifterna har förtydligats med muntliga uppgifter.
1. Under en bilfärd med kvinnan som passagerare i det högra framsätet tar han tag i hennes högra handled och ’rycker med våldsam
kraft’ så att den vänstra sidan av hennes huvud träffar Quicks högra
axel och ryggstödet på förarsätet.
2. I samband med ett stopp efter vägen slår han kraftiga slag med sin
högra armbåge mot hennes vänstra ansiktshalva så att hon blir ’i
princip medvetslös’. Kvinnan har i ett senare skede kvicknat till och
kan då med stöd stå på egna ben utanför bilen.
3. Quick binder hennes handleder med handtagen från en bag.
4. Quick trycker upp kvinnan mot bilens högra sida och dunkar
hennes huvud med våldsam kraft mot biltaket så att hennes högra
öra, högra kind och hakan träffar biltaket, dock inte pannan. Yttre
blödning uppkommer.
5. Kvinnan attackeras senare stående med knytnävsslag mot hennes
högra axel och den högra sidan av hennes huvud med våldsam kraft
så att hon faller omkull av detta. Ånyo skall blodvite ha uppstått
men Quick ser inga sårskador.
6. Quick tar loss den ena handtagsremmen från väskan och drar åt
den runt kvinnans hals så att hon rosslar.
7. Kvinnan tilldelas knytnävsslag mot brösten och hon har även fortsatt rosslande andning. Byxor och trosor tas av.
8. Quick uppger att han infört ett knivskaft i kvinnans slida och anus,
men är inte helt tydlig på punkten om även knivbladet förts in i
slidan.
401
Trine Jensen
SOU 2015:52
9. Quick uppger vidare att han kan ha utdelat flera knivhugg mot
kroppen, dock är han inte säker på var dessa kan ha träffat. I första
hand anser han att eventuella hugg kan ha träffat buken och den
nedre delen av bröstkorgen.
10. I samband med användandet av kniven och/eller knivskaftet mot
underlivet tömmer kvinnan sin urinblåsa.
11. Under förflyttning till den slutliga fyndplatsen tar Quick bort
remmen från halsen. Under denna förflyttning bär Quick kvinnans
kropp, varvid den vänstra sidan av kvinnans huvud slås mot trädstammar som passeras.
12. På fyndplatsen kopplar Quick ett kraftigt strupgrepp med sina
egna tummar ovanpå varandra och tar sedan den nu helt frigjorda
handtagsremmen och knyter runt hennes hals så att en löpsnara
bildas. När han knyter denna rem lyfter han hennes kropp genom
att dra i remmen. Löpsnaran fixeras genom ytterligare en knut.
Kvinnan avlider i samband med detta och tömmer därvid ’övriga
kroppsvätskor’. Med detta uttryck menar Quick på direkt fråga att
även avföring töms.
13. Quick uppger även att han i något skede skär loss, eller rycker loss,
könshår från kvinnan.
14. Den totala tidsutdräkten för de händelser som utspelar sig sedan de
båda kommit ut ur bilen uppges till 50–60 minuter.
15. Enligt Quick kan det möjligen ha uppstått frakturer på något ben
eller någon arm då han uppfattar att kvinnan är ’lealös’ i någon
extremitet.
E. Överväganden rörande sambanden mellan fynd
och förhörsuppgifter
Tolkning av fynden
1. Graden av förruttnelse av den döda kroppen efter Jensen kan överensstämma med att hon avlidit kort tid (som mest någon vecka)
efter försvinnandet den 21 augusti 1981.
2. Fyndet av en dubbel snara med liten diameter runt den döda kroppens hals överensstämmer med Quicks beskrivning av att en snara
dragits åt runt kvinnans hals.
3. Fyndet av könshår på den döda kroppens båda händer har osäkert
samband med Quicks uppgifter om att han skurit loss eller ryckt
loss könshår. Könshår kan eventuellt ha avsatts på Jensens fingrar
efter döden, då det av fotografierna från fyndplatsen tycks vara så
att hennes händer kan ha befunnit sig nära könsbehåringen.
4. Fynden av frakturlinjer i skallen, främst frakturen i det högra tinningbenet, kan ha uppkommit i samband med det av Quick beskrivna upprepade våldet mot kvinnans huvud. Av dessa olika förlopp torde våld mot biltaket vara mer sannolikt som orsak till ska-
402
SOU 2015:52
Trine Jensen
dan, särskilt som detta våld beskrivs ha utövats mot ansiktets högra
sida, men också då våldsinverkan enligt denna beskrivning sannolikt utövats med större kraft.
5. Tolkningen att dödsorsaken kan ha varit kvävning med snara överensstämmer med Quicks uppgifter med samma innebörd.
Tolkning av förhörsuppgifter
6. Den av Quick beskrivna sammanbindningen av kvinnans handleder
motsvaras inte av några påvisbara skador på den döda kroppen, men
kan inte heller förväntas ge synliga skador i skelettstrukturerna
eller ens i mjukdelarna.
7. Det av Quick beskrivna våldet mot kvinnans högra handled och
den vänstra sidan av hennes huvud motsvaras inte av några påvisbara skador på den döda kroppen, men kan inte heller förväntas ge
synliga skador i skelettstrukturerna.
8. Det av Quick beskrivna våldet mot brösten har inte gett några
påvisbara skador på den döda kroppen, men kan inte heller förväntas ge skador på skelettstrukturerna. Då mjukdelar saknas kan det
inte bedömas om skador uppkommit i dessa.
9. Den av Quick beskrivna knivanvändningen med införing av ett
knivskaft i slida och anus motsvaras inte av några skador på den
döda kroppen efter Jensen, dock gör fynden på den döda kroppen
det helt osannolikt att knivbladet har införts i slida och/eller anus.
10. De av Quick beskrivna möjliga knivhuggen mot kroppen motsvaras
inte av några fynd på den döda kroppen efter Jensen. Då emellertid
mjukdelar inom bröstkorg och buk saknas på den döda kroppen
kan det varken uteslutas eller bekräftas att kniv har träffat de angivna regionerna.
11. Den av Quick uppgivna avgången av urin och avföring kan överensstämma med reaktionerna hos en person som blir medvetslös
eller som avlider.
12. Den av Quick beskrivna våldsanvändningen mot kvinnans hals
motsvaras inte av några påvisbara skador på de återfunna skelettstrukturerna i halsen, men detta kan heller inte förväntas. Det bör
noteras att tungbenet möjligen kan ha skadats, men att den döda
kroppens tungben inte har påträffats.
13. Quicks uppgifter om ’lealöshet’ i extremiteterna motsvaras inte av
några frakturer i extremiteterna. Dock kan intrycket av ’lealöshet’
väl förklaras av den slapphet som inträder i en medvetslös och/eller
död kropp.
14. Övriga av Quick lämnade förhörsuppgifter har kommenterats ovan
under rubriken Tolkning av fynden.
403
Trine Jensen
SOU 2015:52
F. Sammanfattande bedömning
Med stöd av det ovanstående kan uttalas
att undersökningen av Jensens döda kropp och bedömningen av fynden försvårats på grund av framskriden förruttnelse med avsaknad av
tungben och delvis även mjukdelar;
att fynden på den döda kroppen efter Jensen, särskilt snaran runt
halsen och brottsprickan i skallen, kan förklaras genom de av Quick
lämnade förhörsuppgifterna;
att det inte på den döda kroppen efter Jensen gjorts fynd som står i
strid med Quicks uppgifter;
att de av Quick lämnade uppgifterna kan överensstämma med de fynd
som gjorts på den döda kroppen efter Jensen;
att det inte för oss har redovisats av Quick lämnade uppgifter som står
i strid med de fynd som gjorts på den döda kroppen efter Jensen.
Övrigt
Av en promemoria upprättad av Seppo Penttinen den 14 april 2000
framgår att Sture Bergwall 1981 saknade anställning och fick sjukbidrag. Det fanns inga uppgifter om att han under den aktuella
perioden hade vistats på behandlingsklinik eller tvångsvårdats. Han
var inte registrerad på något motorfordon.
Av uppgifter från Trafiksäkerhetsverket i februari 1998 framgick
att Sture Bergwall hade tagit körkort i mars 1987, att körkortet
hade återkallats i mars 1993 och att förarbehörighet i tiden därefter
saknats.
Vid en registerkontroll i mars 2000 av röda Opel Kadett Caravan,
årsmodell 1975–76, framkom att det fanns nio sådana som vid tiden
för registerkontrollen hade anknytning till Dalarna. Fordonsägarna
till de bilarna kunde dock inte knytas till Sture Bergwall.
404
SOU 2015:52
10.2.4
Trine Jensen
Advokaten
förhöret den 4 oktober 1996 och förhöret den 12 mars 2000 när
Sture Bergwall förevisades fotomaterial. Han närvarade även vid
vallningarna och rekonstruktionen.
De sakkunniga
Sven-Åke Christianson medverkade under förundersökningen vid
vallningarna och rekonstruktionen. Under förundersökningen anlitades han även som rådgivare åt polis och åklagare. För en närmare redogörelse för vad Sven-Åke Christianson, Christer van der
Kwast, Seppo Penttinen och Sture Bergwall har berättat om SvenÅke Christiansons rådgivande roll och om Sven-Åke Christiansons
egna kontakter med Sture Bergwall hänvisas till redogörelsen för
Charles Zelmanovits-ärendet, avsnitt 6.2.4.
Kari Ormstad upprättade tillsammans med Anders Eriksson det
rättsmedicinska utlåtandet av den 3 mars 2000 och närvarade vid ett
möte med utredarna som hölls samma dag. Inför upprättandet av
utlåtandet träffade Anders Eriksson utredarna vid två tillfällen.
Inför det slutliga yttrandet tillsände Kari Ormstad och Anders
Eriksson utredarna ett utkast av yttrandet för eventuella synpunkter. Synpunkterna och de ändringar dessa föranledde var enbart
marginella.
Vården
Birgitta Ståhle närvarade, såvitt framgår av dokumentationen,
endast vid förhöret den 12 mars 2000 när Sture Bergwall förevisades fotomaterial. De förhör som endast medtagits transumt saknar
dock uppgift om vilka som närvarade, varför detta inte kan sägas
med säkerhet. Birgitta Ståhle närvarade även vid vallningen och
rekonstruktionen, och synes då inte ha deltagit på annat sätt än
som stöd åt Sture Bergwall. En dryg vecka efter rekonstruktionen
405
Trine Jensen
SOU 2015:52
ringde Birgitta Ståhle upp Seppo Penttinen för att på uppmaning av
Sture Bergwall återberätta vad Sture Bergwall under terapin hade
sagt till henne om vissa detaljer i händelseförloppet.
Beträffande innehållet i journalanteckningarna från Säters sjukhus
under hösten 1996 och våren 1997 hänvisas till redogörelsen för
Yenon Levi-ärendet, avsnitt 8.2.4. För tiden därefter och fram till
juli 1998 hänvisas till redogörelsen för Therese Johannessen-ärendet,
avsnitt 9.2.4.
Av journalanteckningarna för tiden efter juli 1998 framgår bland
annat följande. I en journalanteckning från den 8 september 1998
antecknade tf. chefsöverläkaren Marcel Westerlund att frågan om
Sture Bergwalls restriktioner hade diskuterats i samband med en
länsrättsförhandling rörande fortsatt vård. Han överlämnade till
chefsöverläkaren Erik Kall att ta upp frågan om restriktioner i samband med nästa behandlingskonferens. Det noterades också att
patienter som är föremål för mordutredningar normalt har restriktioner men att Sture Bergwalls fall naturligtvis var mycket speciellt.
Den 12 februari 1999 och den 13 augusti 1999 beskrev Birgitta
Ståhle i journalen att Sture Bergwall under hösten 1998 och våren
1999 hade fått fortsatt terapi tre gånger i veckan. Han hade bland
annat presenterat en krönika över de mord han gjort sig skyldig till.
I terapin behandlades de olika mordens skilda innebörd och känslomässiga bakgrund. Morden och utagerandet uppgavs följa två skilda
stråk, dels pojkmorden, dels kvinnoöverfall och mord på kvinnor.
Den 1 september 1999 beskrev Birgitta Ståhle genomförandet av
vallningarna och rekonstruktionen den 16–17 augusti 1999. Hennes
uppfattning var att Sture Bergwall hade utvecklats så att han mer
sammanhållet och koncentrerat kunde berätta, något som hade bekräftats av en polis som även medverkat vid andra rekonstruk-
406
SOU 2015:52
Trine Jensen
tioner. Denne polis hade påpekat för Birgitta Ståhle att han såg en
positiv förändring hos Sture Bergwall.
I en journalanteckning den 7 mars 2000 redovisade Birgitta
Ståhle att det i november 1999 hade genomförts en rekonstruktion
avseende mordet på en annan vuxen norsk kvinna. Sture Bergwall
var enligt Birgitta Ståhle även vid denna rekonstruktion mycket
koncentrerad och väl sammanhållen. Hon beskrev att det fortsatta
terapeutiska arbetet hade inneburit ett vidgat och fördjupat seende
och förståelse av de olika mordens innebörd och hur de tidiga
erfarenheterna berättades och gestaltades i morden. Differentieringen av de olika morden hade varit viktig att arbeta med. Detta
hade enligt Birgitta Ståhle blivit mycket tydligt i den skillnad som
fanns mellan pojkmordens betydelse och innebörd och morden på
kvinnor.
I en journalanteckning den 15 maj 2000 beskrev skötaren Eva
Burgman att rättegångsdatum hade blivit bestämt [för åtalet avseende Trine Jensen och Gry Storvik] och att Sture Bergwall hade
fått tillgång till utredningsmaterialet. Eva Burgman konstaterade
att Sture Bergwall nu hade fått någonting att fokusera på vilket
hade lett till att han någorlunda kunde hantera tillvaron.
I en journalanteckning den 30 juni 2000 beskrev Birgitta Ståhle
att Sture Bergwall under perioden hade fått fortsatt terapi tre
gånger i veckan. Beträffande rättegången i maj 2000 hade Sture
Bergwall förmått genomföra den på ett betydligt mer sammanhållet
sätt än tidigare. Hans egna berättelser av händelseförloppen var
väldigt hela samt mycket detaljerade och utförliga. Den ena flickans
mamma och den andra flickans målsägandebiträde hade bekräftat
att hans berättande var värdefullt. Bekräftelsen var enligt Birgitta
Ståhle värdefull även för det fortsatta arbetet.
407
Trine Jensen
SOU 2015:52
10.3
10.3.1
Den 3 maj 2000 anmodade norska Riksadvokatämbetet svensk
åklagarmyndighet att överta lagföringen mot Sture Bergwall avseende morden på Trine Jensen och Gry Storvik.
Den 5 maj 2000 åtalade överåklagaren Christer van der Kwast
Sture Bergwall för mordet på Trine Jensen vid Falu tingsrätt. Samtidigt åtalade han även Sture Bergwall för mordet på Gry Storvik.
Åklagaren gav in ett förslag på förhandlingsordning till tingsrätten. Av detta framgår bland annat att han föreslog att Sture
Bergwall, efter åklagarens och försvarets sakframställningar, skulle
få lämna egna uppgifter. Efter det skulle vallningsoch rekonstruktionsfilmen förevisas och en ”sammanställning” redovisas. Först
därefter skulle förhöret med Sture Bergwall hållas. Christer van der
Kwast förklarade att det enligt honom var av stor betydelse för ett
adekvat förhör med Sture Bergwall att bevisningen togs upp i den
angivna ordningen. Claes Borgström uppgavs vara införstådd med
detta.
På åklagarens begäran förordnade tingsrätten, lagmannen Hans
Sjöquist, den 9 maj 2000 Sven-Åke Christianson och Kari Ormstad
som domstolssakkunniga i målet. Någon beskrivning av vad sakkunniguppdragen skulle innefatta lämnades inte i protokollet.
Tingsrätten hemställde, genom domstolssekreterare, att Erik
Kall skulle inkomma med ett yttrande enligt 3 § andra stycket lagen
om rättspsykiatrisk undersökning. Någon ny rättspsykiatrisk undersökning inhämtades inte av tingsrätten.
Claes Borgström ingav en skrift till tingsrätten och informerade
om att han en tid efter huvudförhandlingen skulle övergå till annan
verksamhet och samtidigt begära sitt utträde ur Sveriges advokatsamfund. Med hänsyn till de speciella förhållanden som gällde för
utredningarna ansåg han det synnerligen angeläget att advokaten
Sten-Åke Larsson, som skulle överta uppdraget, redan nu förordnades att jämte honom biträda Sture Bergwall som offentlig försvarare.
Tingsrätten förordnade Sten-Åke Larsson som offentlig försvarare för Sture Bergwall.
408
SOU 2015:52
10.3.2
Trine Jensen
Huvudförhandlingen
Huvudförhandlingen, som avsåg både Trine Jensen och Gry
Storvik, hölls vid Falu tingsrätt den 18, 19, 22–24, 26, 29 och 30 maj
2000. Domare vid rättegången var lagmannen Hans Sjöquist och
f.d. rådmannen Lars Rabe.
Vid huvudförhandlingen avseende mordet på Trine Jensen hördes, utöver Sture Bergwall, som vittnen de norska polismännen
Viggo Reidar Jensen, Wiggo Lundamo, Fredrik Lillegård och Pål
Bjelland samt Kai Jensen vid Norsk Sjöfartsmuseum. Som domstolssakkunnig hördes Kari Ormstad. Gemensamt för åtalen avseende Trine Jensen och Gry Storvik hördes vittnena Seppo Penttinen,
Birgitta Ståhle och Bengt Eklund, avdelningsföreståndare vid Säters
sjukhus samt domstolssakkunnige Sven-Åke Christianson.
Av domen och huvudförhandlingsprotokollet framgår, såvitt
gäller mordet på Trine Jensen, väsentligen följande.
Åklagaren Christer van der Kwast gav in en sammanställning av
uppgifter som Sture Bergwall hade lämnat i förhör samt vid vallningarna och rekonstruktionen avseende mordet på Trine Jensen.
Åklagaren framställde sina yrkanden och Sture Bergwall uppgav
att han erkände gärningen och medgav de enskilda anspråken.
Åklagaren utvecklade talan. Efter en inledande redogörelse för
Trine Jensens försvinnande och utredningen före Sture Bergwalls
erkännande uppgav han följande:
Thomas Quick dömdes 1970 för olika otuktsbrott till sluten psykiatrisk vård. Den undersökande läkaren beskrev honom som en sadistisk
pedofil, som under vissa förhållanden var utomordentligt farlig för
annans personliga säkerhet. Han skrevs ut 1977. År 1991 dömdes han
för grovt rån till sluten psykiatrisk vård och har sedan dess varit intagen på Säters sjukhus, där han undergår samtalsterapi. Under terapien
anmälde han att han hade något att berätta för polisen rörande ett
mord under senhösten 1980 på en ung pojke. I polisförhör som följde,
framkom att Thomas Quick hade vissa kunskaper om omständigheterna kring Trine Jensens död. Norsk polis hörde Thomas Quick
närmare härom. Han ville ’vallas’ på de platser som var aktuella för att
få bättre förutsättningar att berätta. Under vallning den 16 augusti
1999 for Thomas Quick och ett antal svenska poliser och andra personer i en bil som han vägledde praktiskt taget ända fram till platsen för
fyndet av Trine Jensens lik.
409
Trine Jensen
SOU 2015:52
Åklagaren förevisade bilder av Trine Jensen samt åberopade som
bevisning vallningsoch rekonstruktionsfilmen och den ingivna
sammanställningen av Sture Bergwalls uppgifter. Vallnings- och
rekonstruktionsfilmen och sammanställningen åberopades till styrkande av att Sture Bergwall hade lämnat autentiska uppgifter som
knöt honom till mordet som gärningsman.
Den åberopade sammanställningen bestod av två avsnitt, där avsnitt 1 beskrev ”Thomas Quicks slutliga ståndpunkt i sakfrågan”
och avsnitt 2 innehöll citat och sammanfattande beskrivningar ur
förhören, vallningarna och rekonstruktionen under rubrikerna
”Plats för 1:a kontakt”, ”Gärningsmoment/modus”, ”Skadebild”,
”Föremål med anknytning till offret”, ”Områdesbeskrivning”,
”Kroppens slutgiltiga placering i terrängen”, ”Fordon” och ”Sammanfattning av rekonstruktionen på fyndplatsen”. Det angavs att
det av avsnitt 2 framgick den utveckling som hade skett under hand
i förhören.
Claes Borgström utvecklade Sture Bergwalls talan, vilken dock
inte har redovisats i tingsrättens dom.
Av protokollet framgår att förhöret med Sture Bergwall hölls i
två omgångar, det vill säga i princip i enlighet med vad Christer van
der Kwast hade förespråkat i det under förberedelsen ingivna förslaget till förhandlingsplan. Tingsrätten biföll denna begäran efter
att Claes Borgström sagt sig inte ha någon erinran mot förslaget.
Förhöret med Sture Bergwall inleddes.
Seppo Penttinen redogjorde därefter för omständigheterna vid
inspelningen av vallningsoch rekonstruktionsfilmen, varefter
filmen förevisades.
Åklagaren gav in en sammanställning över 29 mord som Sture
Bergwall hade erkänt och föredrog därefter sammanställningen av
Sture Bergwalls uppgifter. Han förevisade även ett fotografi av
Yenon Levis döda kropp. Av huvudförhandlingsprotokollet framgår inte annat än att Sture Bergwall närvarade under denna redogörelse.
Nedan redovisas innehållet i avsnitt 1 av den sammanställning
som åklagaren föredrog, och som uppgavs beskriva ”Thomas
Quicks slutliga ståndpunkt i sakfrågan”.
TQ disponerar Opel Kadett Caravan Combi, röd, 2 dörrars, av 1975–
76 års modell. Bilägaren bekant till TQ, men anges ej av Quick. Quick
uppehåller sig i de centrala delarna av Oslo. Parkerar bilen ej långt från
410
SOU 2015:52
Trine Jensen
Oslo Central. Står med fronten i riktning in mot centrum, ser en biografskylt och en bankskylt. Vid vallningen den l8:e augusti anvisade
han med viss osäkerhet korsningen Prinsensgate/Skippergaten som
aktuellt område. Ser en person, som visar sig vara Trine, närma sig.
Quick tar kontakt med henne genom att öppna passagerardörren och
tilltala henne. Frågar efter vägen till slottet. Trine pekar ut riktningen.
Quick övertalar Trine att stiga in i bilen för att visa honom vägen. [---]
Under färd ut från Oslo i riktning mot E18 får Quick för sig att
Trine försöker att påkalla uppmärksamhet eller att ta sig ur bilen. Han
rycker kraftigt i hennes högra handled och sliter henne med våldsam
kraft mot sin högra axel och mot förarsätets ryggstöd. Quick menar
att Trine blev skadad av detta i axel och nacke.
Ett ytterligare ett stycke gör Quick ett stopp. Utdelar med knytnäve och med sin högra armbåge kraftiga slag mot Trines vänstra ansiktshalva. Trine blir allvarligt skadad. Quick tar på ett par HellyHansenhandskar [. . .]. Han trär även in hennes händer i handtagen till
den väska som hon medför. Virar sedan handtagen runt handlederna
och låser därigenom dessa.
Quick kommer fram till Bekkesteinsveien, en mindre grusväg i området Svartskog, några få kilometer utanför Oslo. Kör ner till en parkeringsplats i närheten av en mindre fotbollsplan. Intill parkeringen finns
ett uthus. Vänder bilen och åker tillbaks ett hundratal meter, där han
ånyo vänder och parkerar vid sidan av grusvägen i anslutning till en
mindre kärr/traktorväg. Trine är vid medvetande, Quick går runt, tar
ut henne via passagerardörren. Handtagsremmen finns kvar runt handlederna. Han trycker henne mot bilens högra sida och slår hennes
huvud mot biltaket. Slaget/slagen träffar på höger sida av huvudet,
men ej på pannan. Demonstrerar vid vallningen en träffyta som sträcker
sig från örat och framåt, samt nedåt mot kind/haka. Trine blir skadad,
Quick minns dock inte några synliga sårskador.
Han lättar på handtagsremmen, och kan därigenom få hennes högra
arm runt sin egen hals. Väskans remmar vrids ånyo runt handlederna,
och han stöttar henne då hon stapplande förs in på motsatt sida av
vägen, mot en ängsmark. Trine och snubblar och tappar sina träskor.
Quick plockar upp dessa och tar dem med sig. I bortre delen av ängsmarken får Trine ytterligare knytnävsslag mot huvud, bröst och axelparti. Hon tvingas därigenom ner på marken. Quick tar av hennes
byxor och trosor. Sliter loss remmen från dess ena fäste, så att ’väskan
dinglar’. Säger vid rekonstruktionen att han ’vill minnas att väskans
remmar var längre’, än den väska som används vid detta tillfälle. Drar
remmen 2 varv runt hennes hals, så att hon får betydande problem
med andningen. I detta skede för han in ett knivskaft i hennes slida
och anus. Quick varierar sin version om knivanvändningen, det framgår inte med tydlighet om han avser själva knivbladet eller knivskaftet.
Knivbladet är slipat som en stilett. Kniven kastar han så småningom på
okänd plats.
Trine är svårt medtagen. Han lossar remmen runt hennes hals innan
förflyttningen till fyndplatsen. Samlar ihop hennes byxor och trosor,
411
Trine Jensen
SOU 2015:52
lägger dessa i väskan. Tar väskan och träskorna och lägger dessa ovanpå Trine. Lyfter, bär henne och föremålen nedför en sluttning till den
plats där hon anträffas. Under bärandet, tappar han Trine vid ett eller
flera tillfällen. Slår hennes huvud mot trädstammar. (Visar vid vallningen att stötarna träffar på vänster sida av huvudet).
Vid vallningen pekar han ut ett ’område’ som ligger ca 30–35 meter
från rätt fyndplats. Säger att det är så han minns platsen, men uttrycker även att han kan ha lagt kroppen något längre ner, i den sluttande terrängen. Platserna utgör var för sig 2 terrasser, d.v.s. planar ut,
i den annars nedåtsluttande terrängen mot idrottsplatsen/omklädningsrummet.
Quick har ritat skisser som visar att kroppen ligger ’i gammal skog’,
att den ligger i ett nedförslut i riktning mot ett uthus, att det finns en
slyväxtlighet i närheten av uthuset. Att kroppen ligger i en svacka i
terrängen.
Trine placeras inledningsvis med överkroppen stödd mot ett större
träd. Han tar ett strypgrepp runt hennes hals, med tummarna omlott
på framsidan av strupen. När Quick märker att hon håller på att dö,
avbryter han strypattacken. Han ville ’spara’ dödandet och utsätta
henne ’för mera våld’. Han skär av remmen från väskan så att den frigörs helt. Väskan lämnas intill kroppen. Gör en strypsnara, som han
trär runt Trines hals. Trine befinner sig nu i en position, där ansiktet är
vänd mot marken. Quick lyfter, har ’löpsnarans ände i handen’, huvudet ’hamnar i en onormal vinkel’. Quick avslutar med att göra ytterligare ett halvslag på remmen och säger att han på så sätt ’fixerar’ knuten. Trine dör i detta skede.
Quick säger att han skurit av, eller ryckt en del könshår från Trine.
Utesluter inte att några av dessa tagits med när han lämnade platsen.
Trine var inte i stånd att skydda sig. Byxor och trosor tas upp från
väskan och hamnar bredvid kroppen.[---]
Kroppen ligger i liknande ställning som han lämnade Yenon Levi,
d.v.s. på höger sida i ett framstupa sidoläge. Quick minns att Trine
hade en tunn halskedja, som han säger att han lämnar kvar på Trine,
ändrar dock detta i sista förhöret. Har ett minne av halsbandet när han
stryper henne.
Visar vid vallningen att han sliter och river i t-tröjan. Uppger även
att han har ett minne av att ha använt kniv mot kläderna (pm 99-05-28).
Säger att han lämnar kroppen med t-tröjan och BH:n på överkroppen.
[---] Säger utöver detta att han vid tillfället var slätrakad. Att han vid
den tiden brukade gå omkring i jeans, alltid t-tröja, möjligen med en
utanpå-tröja. Att platsen inte var utsedd i förväg, att orsaken till att
han var ned till fotbollsplanen och vände, berodde på att han sökte en
lämplig plats, och att han fann det lämpligare uppe vid backkrönet, än
längre ner. (förhör 2000-03-13)
412
SOU 2015:52
Trine Jensen
Förhöret med Sture Bergwall återupptogs därefter.
Nedan följer ett citat av delar av redogörelsen för förhöret i
tingsrättens dom.
1981 bodde han i Korsnäs tillsammans med sin mor. […] Vardagen var
präglad av stark ångest med tätt återkommande sexuella fantasier om
att våldföra sig på människor. […] Han beslöt att fara till Norge, där
upptäcktsrisken var mindre, begå en handling och återvända till Sverige. Han lånade en bil av en bekant och tog med sig pengar, klädombyte, yxa, kniv och såg. Han hade fantasier om att förgripa sig på en
pojke och sedan stycka honom. Han tog också med sig olika handskar
för att inte lämna fingeravtryck. Vid Mysen, ungefär en mil in i Norge,
hade han vid ett tidigare tillfälle i ett stenröse gömt stulna, norska registreringsskyltar som han monterade på bilen. För övrigt körde han i
ett sträck och kom till Oslo vid lunchtid. Han ställde bilen i närheten
av centralstationen och gick runt. Han satte sig i bilen och hade suttit i
45 minuter och väntat på en pojke när en ung flicka kom gående mot
bilen.
Han kände en stark spänning och aggressivitet. [---] Det var inte
svårt att få kontakt med flickan. Han frågade efter vägen till Slottet
och bad henne sätta sig i bilen och följa med och visa. Hon steg in i
bilen. Han körde bilen mot Slottet men efter en kort stund avvek han
och började söka sig mot E 18 och Sverige. Flickan blev förskräckt. [---]
Han uppfattade att hon försökte påkalla andra trafikanters uppmärksamhet och att hon försökte komma ur bilen. Han tog tag i hennes
högra handled och ryckte henne mot sig. Hon ryckte tillbaks och han
körde säkert vingligt. Han slog med handen mot hennes vänstra
ansiktshalva och stannade bilen. Flickan hade en väska med bärremmar
med sig. Han tog väskan och snurrade bärremmarna runt hennes handleder och hindrade henne på så sätt att komma ur bilen. Hon var omtumlad av det som skett och förhöll sig passiv. Han körde vidare. Hon
satt lutad mot honom. Han sökte sig fram till en lämplig plats att stiga
ur. Han hittade så småningom en skogsbilväg, som han minns mycket
väl, och körde på tills den tog slut vid en idrottsplats, vände och körde
tillbaka och vände igen för att han sett en lämplig plats. Han såg också
en mindre väg. Han stannade bilen, steg ur, gick runt bilen, öppnade
passagerardörren och bad flickan gå ur. Hon gjorde det. Han stängde
dörren, tog tag i hennes huvud och slog med kraft hennes högra
ansiktshalva mot biltakets kant. Flickan knäade, möjligen tappade hon
medvetandet. Han hjälpte henne på benen, justerade remmarna och
gick in med henne på den mindre vägen. Han rev loss den ena bärremmen från väskan och beordrade flickan att sätta sig ner. Han tog
fram sin kniv som han hade i en slida innanför byxlinningen och hotade att strypa henne om hon inte gjorde som han sa åt henne. Han
gjorde också en attack mot hennes hals med remmen så kraftigt att
hennes ansiktsfärg ändrades. Han tog av henne träskor, byxor och
trosor. Han riktade låtsashugg med kniven mot hennes mage och
bröst. Hon hade då bara en T-tröja på sig. Han förde in knivens skaft i
413
Trine Jensen
SOU 2015:52
hennes slida och hennes anus. Han tog remmen en gång till runt
hennes hals och drog åt hårdare. Hans avsikt var att döda henne. Han
ville för att vara säker på att inte upptäckas gå längre in i skogen. Han
lade hennes saker i väskan och bar henne in i skogen. Han var i ett
mycket aggressivt tillstånd och slog hennes huvud upprepade gånger
med kraft mot unga trädstammar han passerade medan han gick med
henne i famnen. Det var en svår och besvärlig promenad. Det sluttade
kraftigt utför. Vid ett tillfälle tappade han henne och trampade på hennes arm och hennes klocka. Han tog av henne klockan och stoppade
den i sin ficka. När han kom fram till den plats där hon senare hittades
drog han av henne sockorna.
Han önskade att hennes medvetandegrad skulle öka. Han gjorde en
löpsnara av bärremmen och lade runt hennes hals och lyfte upp kroppen med remmen ett antal gånger så att huvudet hängde på ett groteskt
sätt. Hon rosslade och var tydligen vid liv. Han ville inte känna hudkontakt med henne. Han drog därför upp hennes ca för att försöka
strypa henne med tröjans halslinning, men det lyckades inte. Han drog
i stället åt löpsnaran. Flickan dog. I rädsla att hon skulle vakna till liv
igen fixerade han löpsnareknuten med en annan, enkel knut. Ur väskan
tog han fram hennes byxor och trosor och lade bredvid henne. [---]
Hon låg i framstupa sidoläge i närheten av en trädstam. Han ryckte
loss könshår från hennes kropp och droppade dem tillbaka mot
kroppen. Han ville att kroppen skulle hittas, men inte omedelbart.
Han samlade en del trädkvistar och lade över hennes kropp. Han såg
hur kroppen lyste igenom den lätta täckningen. Han har ett bestämt
minne av att hon hade en halskedja, som fanns kvar när han lämnade
henne. Han gick till bilen. Han lade märke till en trädgren, som stack
ut på ett särskilt sätt. Han ville kunna hitta tillbaka till platsen. Andra
hållpunkter var ett vattendrag som han iakttagit på ditvägen och
idrottsplatsen med två intilliggande uthus.
Enligt vad Christer van der Kwast har beskrivit i boken Bortom
rimligt tvivel: Thomas Quick och rättvisan (2015) berättade Sture
Bergwall även om sin förmåga att köra bil och uppgav att han hade
lärt sig köra bil av en äldre kamrat vid femton, sexton års ålder men
medvetet dolt detta för omgivningen. Detta framgår dock inte av
tingsrättens dom.
Vittnesförhör hölls med Reidar Jensen angående den tekniska
undersökningen av fyndplatsen och den utredning som företagits
avseende tillvarataget material. Foton och kartor över fyndplatsen
förevisades. Tingsrättens dom innehåller inga uppgifter från förhöret.
Tingsrätten fick se Trine Jensens bag, den rem hon hade haft
runt halsen och även den bag som hade använts vid rekonstruktionen.
414
SOU 2015:52
Trine Jensen
Härefter hölls ytterligare nio förhör med vittnen och sakkunniga. Delar av vad några av dessa berättade har återgetts i tingsrättens dom under rubriken ”Tingsrättens överväganden”.
Vittnesförhör hölls med Wiggo Lundamo, Fredrik Lillegård och
Pål Bjelland angående omständigheterna vid Trine Jensens försvinnande, vad som framkommit under utredningen före Sture Bergwalls
erkännande och vilka utredningsåtgärder som företagits med anledning av Sture Bergwalls uppgifter.
Sakkunnigförhör hölls med domstolssakkunnige Kari Ormstad,
som förevisade fotografier och redogjorde för innehållet i hennes
och Anders Erikssons utlåtande.
Vittnesförhör hölls med Kai Jensen, som redogjorde för sina
utlåtanden och förevisade fotografier av snarorna. I anslutning till
det visade åklagaren det snöre som Sture Bergwall hade använt vid
”rekonstruktionen av hur han anbringat remmen runt Trine Jensens
hals”.
Kompletterande förhör hölls med Sture Bergwall.
Rättegången övergick sedan till att gå igenom utredningen avseende mordet på Gry Storvik.
Åklagaren gav in ”Resultat av undersökning om uppgifter i
dags- och kvällstidningar om morden på Trine Jensen och Gry
Storvik.” Åklagaren föredrog en sammanställning av mediauppgifter.
Härefter hölls de förhör som åberopats till styrkande av båda
åtalen.
Sakkunnigförhör hölls med domstolssakkunnige Sven-Åke
Christianson. Förhöret åberopades som bevisning av både åklagaren och Sture Bergwall. Sven-Åke Christianson presenterade resultatet av ett av honom utfört test benämnt ”Test av pressmaterial i
samband med utredningen av morden på Trine Jensen och Gry
Storvik”. Av den skriftliga redogörelsen för testet framgår att tio
män (”förhörspersonerna”) den 25–28 maj 2000 fick kopior av
norska tidningsurklipp om morden på Trine Jensen och Gry Storvik.
Med ledning därav skulle de var för sig detaljerat och övertygande
beskriva hur morden hade genomförts. Uppgifterna jämfördes
sedan med de uppgifter som Sture Bergwall hade lämnat till polisen
i utredningen av brotten. Jämförelsen gjordes utifrån i huvudsak
dels antal rätt i jämförelse med fakta, dels i jämförelse med pressuppgifter. I det ingivna testmaterialet angavs inte hur Sven-Åke
Christianson hade fått del av Sture Bergwalls uppgifter. Sven-Åke
415
Trine Jensen
SOU 2015:52
Christianson har dock vid möte med kommissionen berättat att
Seppo Penttinen inför testet sammanställde och översände en lista
med frågor som Sture Bergwall hade besvarat. Dessa frågor fick
sedan även förhörspersonerna svara på. Frågorna återfinns i tingsrättsmaterialet men inte de erhållna svaren. Sture Bergwalls svar
framgår dock, i vart fall delvis, av den skriftliga redogörelsen för
testet under rubriken ”Resultat: Trine Jensen” som citeras nedan.
Jämförelse mellan Quicks utsaga och försökspersonernas utsagor
beträffande de aspekter av TQ:s berättelse som beläggs av fakta och
som inga förhörspersoner kunnat gissa sig till utifrån pressmaterialet.
TQ beskriver tillhörigheter hos Trine vid bortförandet: halsband och
bh.
TQ anger att Trines kropp var placerad i framstupa sidoläge, att kläder,
skor, plånbok, papper och kam varit utspridda runt kroppen, att väskan låg intill kroppen med remmen avsliten, att Trine endast var iklädd
en t-tröja och bh när hon hittades.
TQ kände till att Trines kropp var ’symboliskt’ övertäckt med kvistar.
TQ var den enda som angav strypning med snara som primär dödsorsak.
TQ var den enda som nämnde väskan rem/band samt knutar på väskans rem.
TQ hittar platsen där Trines kropp lämnats, vet redan ute på vägen att
en trädgren som hänger ut över vägen går i direkt riktning mot fyndplatsen.
Jämförelse mellan Quicks utsaga och försökspersonernas beträffande de aspekter av TQ:s berättelse som ej kunnat bekräftas/förkastas utifrån fakta.
TQ angav var bilen parkerades under mordet.
TQ angav skador efter remmen samt händerna på halsen.
TQ beskriver knytnävsslag mot axelpartiet, våld mot en arm (trampat
på denna), slag mot Trines bröst, fört in ett slätt knivskaft i hennes
slida, beskriver viss lealöshet hos Trine som om benet kan ha gått av.
Enligt Sven-Åke Christianson visade testet sammantaget att Sture
Bergwall hade en bättre kännedom om Trine Jensens död jämfört
med förhörspersonerna.
Vittnesförhör hölls med Seppo Penttinen. Förhöret åberopades
av Sture Bergwall under huvudförhandlingen men bevistemat framgår inte av protokollet.
416
SOU 2015:52
Trine Jensen
Vittnesförhör hölls med Birgitta Ståhle. Förhöret var åberopat
av Sture Bergwall för att visa att han inte hade fått någon information om brottsutredningarna genom henne och för att belysa de
psykologiska betingelser som gällde när Sture Bergwall beskrev
händelserna.
Vittnesförhör hölls med Bengt Eklund. Förhöret var åberopat
av Sture Bergwall för att belysa bland annat hans tillgång till tidningar, radio och TV.
Sture Bergwall hördes om sina levnadsomständigheter. Därefter
föredrogs yttrandet av Erik Kall, daterat den 16 maj 2000. Yttrandet hade tingsrätten, enligt 3 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning, inhämtat för bedömning av om det fanns förutsättningar för att överlämna Sture Bergwall till rättspsykiatrisk
vård. Erik Kall uttalade bland annat att Sture Bergwall hade begått
den åtalade gärningen under inflytande av en allvarlig psykisk störning och att Sture Bergwall vid undersökningen alltjämt led av en
allvarlig psykisk störning. På grund av den psykiska störningen
fanns det risk för att Sture Bergwall skulle återfalla i brottslighet av
allvarligt slag. Med hänsyn till Sture Bergwalls psykiska tillstånd var
det fortsatt påkallat att han var intagen för rättspsykiatrisk vård
med särskild utskrivningsprövning.
Claes Borgström gav in ett utlåtande från Erik Kall av den
30 april 1997. I yttrandet uttalade Erik Kall bland annat att det efter
en genomgång av Sture Bergwalls sjukhistoria rådde full samstämmighet mellan de gärningar han hade tillstått och hans tidigare
symtombild, bland annat grav personlighetsstörning sedan tonåren
och att han hade begått ett lustmordförsök som 19-åring.
Parterna slutförde sin talan och huvudförhandlingen förklarades
avslutad.
10.3.3
Falu tingsrätts dom
Tingsrätten, lagmannen Hans Sjöquist och f.d. rådmannen Lars Rabe
samt tre nämndemän, meddelade dom den 22 juni 2000. Nedan
citeras tingsrättens bedömning av skuldfrågan beträffande Trine
Jensen. I vissa delar avser bedömningen såväl mordet på Trine
Jensen som mordet på Gry Storvik.
417
Trine Jensen
SOU 2015:52
Det finns inte någon teknisk bevisning som binder Thomas Quick till
brotten. Sedan han tagit kontakt med polisen har utredningen inriktats
på att ställa hans uppgifter mot kontrollerbara fakta. Det finns ingenting i de objektiva fynd som redovisats i utredningen som på någon
enda punkt strider mot innehållet i Thomas Quicks berättelse. Berättelsen är inte orimlig.
Stöd för att erkännandena är riktiga kan sökas i den omständigheten
att Thomas Quick lämnat uppgifter om sakförhållanden som inte kan
ha kommit till hans kännedom på annat sätt än genom egna iakttagelser på plats. Omfattande utredning har förebragts om vilka detaljer i
förundersökningarna om morden som publicerats i framförallt norska
tidningar. Bengt Eklund har omvittnat att Thomas Quick haft mycket
begränsad tillgång till norska tidningar och inte haft möjlighet att
skaffa sig annat än någon enstaka tidning utan hans vetskap. De poliser
som medverkat i förhör och vallning har uppgett att de inte förmedlat
upplysningar om fynd eller vägval till Thomas Quick. Birgitta Ståhle
har omvittnat att hon varit med på ett polisförhör när advokat
Borgström var förhindrad men eljest inte, samt att hon funnits med
som stöd åt Thomas Quick vid vallningar men utan att intervenera;
hon har all sin faktakunskap från honom, han har inte fått någon extra
information under terapisamtalen.
Sven-Åke Christianson har på psykologiska institutionen vid Stockholms universitet gjort ett test på tio manliga svensktalande personer i
åldrarna 26 till 48 år. [---] De fick formulär med frågor om kontakten
mellan offer och gärningsman, beskrivning av offret, fordon, transport, fyndområdet, offret och platsen där offret anträffats samt skadebilden. Testet tog sex timmar att genomföra. Svaren delades in i två
kategorier. Antalet svar som var riktiga i jämförelse med fakta jämfördes med antalet svar som var riktiga i jämförelse med korrekta pressuppgifter. Antalen var rörande Trine 26.2 respektive 23.9 [...]. Skillnaderna mellan dessa värden är 2.3 (Trine) [...]. På motsvarande sätt jämfördes uppgifter som Thomas Quick lämnat under polisutredningen.
Antalet uppgifter som var riktiga i jämförelse med fakta respektive
korrekta pressuppgifter var 41 och 18 (Trine) [...]. Skillnaderna utgör
rörande Trine 23 [...]. Skillnaden är alltså för Thomas Quicks del
omkring tio gånger större än försökspersonernas. Resultatet medger
slutsatsen att Thomas Quick har haft tillgång till avsevärt flera faktauppgifter än vad som publicerats i tidningarna.
Av de uppgifter som Thomas Quick har lämnat under förundersökningen är några särskilt anmärkningsvärda.
Intill Trine Jensens huvud påträffades ett band av textilmaterial, härrörande från den väska som Trine medfört, som var knutet till en ögla
med 7 cm diameter. Bandet och öglan har såvitt kunnat påvisas inte
avbildats eller omnämnts i offentliga beskrivningar av fyndplatsen. Kai
Jensen, som analyserat knuten, har beskrivit den som en löpsnara gjord
av en överhandsknop varefter den åtdragna snaran säkrats med två
enkla halvslag, amatörmässigt lagda åt var sitt håll. Thomas Quick har
vid en demonstration med ett betydligt smalare band, tydligen ett sko-
418
SOU 2015:52
Trine Jensen
snöre, gjort en snara med knutar som i väsentliga delar överensstämde
med knutarna på det påträffade bandet.
Vid vallning i augusti 1999, 18 år efter mordet på Trine Jensen,
kunde Thomas Quick utan större tvekan vägleda bilen på några meter
när ända fram till den plats där hon påträffats.
Vid värdering av den bevisning som således föreligger i målet bör
även vägas in det förhållandet att såväl den psykiatriska som psykologiska bild som framkommer beträffande Thomas Quick visar att han
inte varit främmande för att begå den typ av brott, varom nu är fråga.
Birgitta Ståhles i målet avgivna utsaga bekräftar detta. Han har också
tidigare dömts för fem mord. Redan 1970 betecknades han av undersökande läkare som sadistisk pedofil och vid rättspsykiatrisk undersökning 1991 framkom diagnosen Personlighetsstörning med personlighetsorganisation på borderlinenivå i kombination med allvarlig brist
på impulskontroll och sexuellt perverterat beteende med sadomasochistiska drag. I intyg utfärdat den 16 maj 2000 av chefsöverläkaren vid
Säters sjukhus anges den aktuella diagnosen som Dissociativ personlighetsstörning och sexuell sadism.
Vid en samlad bedömning av vad som förekommit finner tingsrätten
att Thomas Quicks erkännanden får stöd av utredningen i sådan grad
att det är ställt utom rimligt tvivel att han begått de gärningar som
åklagaren påstått. Omständigheterna är sådana att brotten skall bedömas som mord.
vård med särskild utskrivningsprövning och biföll målsägandens
skadeståndsyrkande.
10.4
Resningsprocessen
10.4.1
Inledning
419
Trine Jensen
SOU 2015:52
10.4.2
Den 11 april 2011 gav Sture Bergwall genom ombuden Thomas
hovrätt. Han yrkade att hovrätten skulle bevilja honom resning och
ogilla åtalet och det enskilda anspråket. Resningsansökningen avsåg
även mordet på Gry Storvik. Redogörelsen nedan avser enbart
Trine Jensen.
Som grund anförde Sture Bergwall att han hade återtagit sina
tidigare erkännanden och numera förnekade mordet på Trine
Jensen. Sture Bergwall åberopade även nya omständigheter och
bevis som utvisade att de ursprungliga erkännandena var falska och
att han inte kunde ha utfört morden. De nya omständigheterna och
bevisen hade inte förebringats tidigare och deras förebringande
skulle sannolikt ha lett till att Sture Bergwall hade frikänts från
ansvar för gärningarna. I vart fall fanns det med hänsyn till de nytillkommande omständigheterna och bevisen samt omständigheterna
i övrigt, synnerliga skäl att pröva frågan om Sture Bergwall hade
förövat gärningarna.
Som skäl för resning av morddomen avseende Trine Jensen anförde Sture Bergwall väsentligen följande.
Sture Bergwall lämnade under förundersökningen ett flertal oriktiga
och sinsemellan motstridiga uppgifter rörande så pass centrala förhållanden som bland annat hur Trine Jensen dödades, vilka skador som
åsamkades flickan och hur kroppen hanterades efter gärningen. Dessa
brister i erkännandet har i allt väsentligt undanhållits tingsrätten
genom bland annat förebringandet av en redigerad videoupptagning
från vallningen den 17 augusti 1999 [...] och en missvisande sammanställning över Sture Bergwalls ’slutliga ståndpunkt’ [...]
De under förundersökningen lämnade uppgifterna är sådana att de, i
princip, utesluter Sture Bergwall som gärningsman.
420
SOU 2015:52
Trine Jensen
Tingsrättens jämförelse av knutarna på den snara som Sture
Bergwall tillverkade med knutarna på den snara som återfanns runt
halsen på Trine Jensen synes grunda sig på uppgifter som lämnades av
vittnet Kai Jensen. Påståendet om att det rör sig om väsentligen
samma knutar är emellertid felaktigt och det vederläggs av såväl utlåtanden som fotografier i förundersökningen.
I verkligheten är Sture Bergwalls uppgifter om hanteringen av remmen och demonstrationen av snaran sådana att de talar mot honom
som gärningsman.
Även tingsrättens bedömning av att Sture Bergwall kunde leda utredarna till fyndplatsen grundas på ett bristfälligt underlag. Av den ursprungliga vallningsfilmen framgår att det endast är efter ett antal ingripanden från utredarna som Sture Bergwall till slut når fram till platsen. Dessa ingripanden, som skedde bland annat när Sture Bergwall vid
två tillfällen kört vilse och tappat orienteringen, var bortklippta på den
videoupptagning som förebringades vid rättegången.
Innehållet i de ursprungliga vallningsfilmerna är sådant att det har
betydelse för prövningen av erkännandet i så måtto att det visar att
Sture Bergwall inte hade förmåga att återfinna fyndplatsen utan avsevärd hjälp från utredarna.
Vad avser resultatet av Sven-Åke Christiansons test visar en granskning av docenten Rickard L. Sjöberg att det är behäftat med så djupgående metodologiska brister att det inte kan läggas till grund för den
slutsats som redovisats i tingsrättens dom. Resultatet av Rickard L.
Sjöbergs granskning redovisas i ett utlåtande från den 23 mars 2011.
Vid hänvisningen till den psykiatriska och psykologiska bilden av
Sture Bergwall synes tingsrätten inte ägt kännedom om att erkännandena ytterst grundade sig på bortträngda minnen, som återvunnits i en
terapi där Sture Bergwalls mentala och intellektuella förmåga varit avsevärt nedsatta p.g.a. ett omfattande intag av narkotikaklassade läkemedel. Tingsrätten förefaller inte heller ha känt till det nära sambandet
mellan terapin och förundersökningen. Tingsrättens möjligheter att
pröva erkännandenas uppkomstbetingelser har därför varit mycket begränsade, för att inte säga obefintliga.
Tingsrätten har inte heller ägt kännedom om att Sture Bergwall bevisligen lämnat falska erkännanden rörande andra mord. [---]
Slutligen åberopas det faktum att Sture Bergwall inte hade körkort
år 1981 och att han enligt flera samstämmiga vittnen inte kunde köra
bil vid tidpunkten för mordet på Trine Jensen. Denna omständighet
var väl känd för utredarna, eftersom den utretts noga i ett annat
ärende, men redovisades inte för tingsrätten i detta mål. Det innebär, i
princip, att Sture Bergwall kan uteslutas som gärningsman. I vart fall
kan inte erkännandet vara riktigt.
Sture Bergwall presenterade därefter en stor mängd omständigheter
som legat till grund för tingsrättens bedömning men som kunde
ifrågasättas. Han redogjorde också för att erkännandena i huvudsak
421
Trine Jensen
SOU 2015:52
uppkommit som en följd av den terapi och medicinering han fått på
Säters sjukhus. Slutligen presenterades ett antal fall i tiden efter det
aktuella målet där Sture Bergwall hade lämnat falska erkännanden
och även falskeligen tillvitat andra personer allvarlig brottslighet.
Sture Bergwall åberopade omfattande bevisning.
10.4.3
Den 22 augusti 2011 inkom tf. chefsåklagaren Bo Lindgren med ett
yttrande, en så kallad förklaring, till resningsansökan och anförde
att han ansåg att hovrätten borde bevilja resning till förmån för
Sture Bergwall. Åklagaren anslöt sig till Sture Bergwalls uppfattning beträffande ett stort antal av de i resningsansökningen presenterade omständigheterna. Även åklagaren åberopade omfattande
bevisning. Åklagaren bifogade även en skrift från Seppo Penttinen,
där denne bemötte vissa uppgifter i resningsansökan.
10.4.4
Den 5 april 2012 beviljade Svea hovrätt, hovrättsråden Linda
Hallstedt och Christian von Szalay samt tf. hovrättsassessorn Elin
Källberg, Sture Bergwall resning i såväl ansvarsdelen som skadeståndsdelen och förordnade att målet i dess helhet skulle tas upp på
nytt av Falu tingsrätt.
Som skäl för bedömningen i ansvarsfrågan beträffande mordet
på Trine Jensen anförde hovrätten följande. I vissa delar omfattade
bedömningen såväl mordet på Trine Jensen som mordet på Gry
Storvik.
Allmänt om Sture Bergwalls uppgifter
[---]
Hovrättens bedömning.
Av tillgängligt material framgår att Sture Bergwall under nu aktuella
utredningar lämnat olika och motstridiga uppgifter om de mord han
erkänt, bl.a. i fråga om mordvapen och tillvägagångssätt. Det framgår
emellertid inte att tingsrätten fått materialet presenterat för sig i sådan
utsträckning att det varit möjligt för tingsrätten att fullt ut bedöma
omfattningen och karaktären av de ändrade uppgifterna. Tingsrätten
synes med andra ord inte ha haft möjlighet att göra en fullständig
analys av Sture Bergwalls uppgifter.
422
SOU 2015:52
Trine Jensen
Vallningar
[---]
Hovrättens bedömning.
För att en domstol ska få möjlighet att bilda sig en egen uppfattning
om vilka slutsatser som kan dras på grund av visst filmmaterial, t.ex.
från en vallning, bör utgångspunkten normalt vara att åberopat filmmaterial förevisas i oredigerat skick. Det kan dock i vissa fall, t.ex. om
materialet är mycket omfattande, vara godtagbart att endast en bearbetad version spelas upp. En förutsättning är då att den bearbetade
versionen ger en rättvisande bild av det ursprungliga materialet.
Vid en jämförelse med det ursprungliga filmmaterialet kan det sättas
i fråga om de bearbetade versionerna av vallningarna ger ett tillförlitligt
underlag för de bedömningar som tingsrätten har gjort.
[---]
Sammanfattande bedömning
Vad som framkommit ovan medför sammanfattningsvis att tillförlitligheten av Sture Bergwalls uppgifter och då särskilt beträffande de centrala
delarna av händelseförloppen kan ifrågasättas. Med beaktande av det
bevisläge som förelåg kan det ifrågasättas om det skulle ha förelegat
tillräcklig bevisning för att fälla Sture Bergwall till ansvar för brotten,
om vad som framkommit i resningsärendet hade varit känt för tingsrätten.
Med hänsyn också till att de brott Sture Bergwall dömts för är
mycket allvarliga får det anses föreligga synnerliga skäl att på nytt pröva
frågan om ansvar får brotten. Resning bör därför beviljas i ansvarsdelen.
Hovrätten beviljade även resning i skadeståndsdelen.
10.5
åtalet mot Sture Bergwall.
Målsägandena valde att inte överta åtalet eller begära att skadeståndstalan skulle handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen.
Som en följd av åklagarens beslut att lägga ned åtalet yrkade
Sture Bergwall frikännande dom och att skadeståndsanspråken
skulle lämnas utan bifall.
I dom den 23 november 2012 meddelade tingsrätten, rådmannen
Hans Holback, att åtalet ogillades och skadeståndstalan avskrevs.
423
Trine Jensen
SOU 2015:52
10.6
10.6.1
Sture Bergwall har i förhören oftast varit knapphändig och inte
lämnat någon längre och fritt berättad redogörelse för de mer
centrala delarna av händelseförloppet. Merparten av de detaljuppgifter som till slut kommit fram är i stället ett resultat av direkta
och inte sällan upprepade frågor från Seppo Penttinen. Frågorna
har dock i huvudsak inte varit ledande.
I vissa fall har Seppo Penttinen hållit fast vid och gått vidare
med en uppgift som Sture Bergwall från början varit mycket osäker
på. Som exempel kan anges när Sture Bergwall efter rekonstruktionen berättade att han trodde att han gjort en löpsnara, men att
han inte mindes det distinkt. Trots det ombads Sture Bergwall att
visa hur han gjorde en löpsnara. Denna snara, som Sture Bergwall
alltså från början inte gjorde för att visa hur han tagit livet av Trine
Jensen utan för att visa hur han gjorde en löpsnara, kom sedan att
analyseras av Kai Jensen och få betydelse vid tingsrättens bevisvärdering. I tingsrättens protokoll är förfarandet dessutom felaktigt
benämnt som ”rekonstruktionen av hur han anbringat remmen
runt Trine Jensens hals”.
Seppo Penttinen har vid några tillfällen även korrigerat Sture
Bergwall när han berättade på ett sätt som inte överensstämde med
de faktiska förhållandena. Ett exempel är när Sture Bergwall i förhöret efter vallningen berättade att Trine Jensen låg vid fyndplatsen
med benen runt trädet. Seppo Penttinen påminde honom då om att
han tidigare hade jämfört Trine Jensens placering med Yenon Levis
och berättade att denne hade legat på sidan. Därefter frågade Seppo
Penttinen om det var framsidan eller ryggsidan av Trine Jensens
kropp som låg mot trädet. Av dessa alternativ, som alltså inte innefattade det svar Sture Bergwall nyss gett, valde Sture Bergwall att
svara framsidan. Vid huvudförhandlingen förevisade åklagaren ett
fotografi på Yenon Levis döda kropp.
Sent under förundersökningen genomfördes en förevisning av
ett delvis övertäckt fotomaterial. Enligt protokollet skedde detta i
avsikt att öka Sture Bergwalls minnesförmåga. Det lämpliga i att visa
fotografier från en brottsplatsundersökning för att öka minnesförmågan hos en person som erkänt ett mord måste ifrågasättas.
424
SOU 2015:52
Trine Jensen
Särskilt olämpligt är det när det saknas teknisk bevisning och vittnesuppgifter som binder personen till brottet.
del av vad som rapporterades i massmedia, i högre grad än vad som
tycks ha varit fallet ha påverkat åklagarens bedömning av vilken
tilltro man kunde ha till Sture Bergwalls uppgifter.
dessutom Seppo Penttinen, enligt Sture Bergwall, vid några tillfällen uppgifter till Sture Bergwall om gjorda fynd eller andra faktiska omständigheter som Sture Bergwall inte tidigare hade berättat
om. Enligt Sture Bergwall hände det även att Seppo Penttinen förmedlade sådana uppgifter till Birgitta Ståhle för att Sture Bergwall i
terapin skulle kunna bearbeta uppgifterna där. Sture Bergwall har
uppgett att hans uppfattning är att Seppo Penttinen i grunden ville
väl och att Seppo Penttinen agerade i enlighet med Sven-Åke
Christiansons instruktioner för hur utredningsarbetet skulle gå till.
Såväl Seppo Penttinen som Birgitta Ståhle har dock tillbakavisat
påståendet att Seppo Penttinen förmedlade uppgifter och Sven-Åke
Christianson har uppgett att han inte gav några sådana instruktioner.
425
Trine Jensen
SOU 2015:52
10.6.2
Vallningarna och rekonstruktionen
Inför vallningarna och rekonstruktionen ringde Seppo Penttinen
till Sture Bergwall för att få besked om kläder och föremål som
Sture Bergwall kopplade till Trine Jensen. Trots att Sture Bergwall
berättade om en midjekort jacka eller kavaj och en ljus fyrkantig
handväska, vilken enligt uppgift i förhör några dagar senare hade
remmar av skinn, köptes inte detta in. I stället införskaffades bland
annat kläder och väska som i det närmaste helt överensstämde med
de faktiska förhållandena, vilka Sture Bergwall dessförinnan inte
hade känt till. Detta är en olämplig metod vid rekonstruktioner,
inte minst med en misstänkt som erkänt ett allvarligt brott och när
det saknas teknisk bevisning och vittnesuppgifter som binder personen till brottet, se avsnitt 3.2.1.
Vid vallningen i Oslo centrum nämnde Sture Bergwall Kirkegatan
och Kongens gata som ett intressant område när han skulle visa den
plats där han hade mött Trine Jensen. Vid Kirkegatan tycks också
den bil ha parkerats som skulle hjälpa Sture Bergwall att minnas.
Trots det sade speakerrösten i vallningsfilmen att Sture Bergwall
hade pekat ut ett annat närliggande område. Det är svårt att frigöra
sig från tanken att detta skedde eftersom det område som angavs i
vallningsfilmen låg närmare den affär som Trine Jensen antogs ha
varit på väg till innan hon försvann.
Av vallningsdokumentationen framgår att Sture Bergwall inte
kunde visa vägen till fyndplatsen. Vid två olika tillfällen fick därför
Seppo Penttinen instruktioner om nya platser att utgå från. Vid
i vart fall ett av tillfällena lämnades instruktionen av Christer van
der Kwast. När Sture Bergwall till slut hittade rätt väg finns det
skäl att tro att detta berodde på att minst en vägskylt visade riktningen mot Svartskog. Sture Bergwall hade visserligen inte nämnt
ortsnamnet Svartskog i förhör. Vid en genomgång av de tidningsartiklar som finns i förundersökningen kan man dock se att Svartskog
ofta nämndes i samband med Trine Jensens försvinnande. Sture
Bergwall har själv i förhör före vallningen berättat att han fått en
artikel om Trine Jensen-fallet skickad till sig av en journalist.
Christer van der Kwasts besked till tingsrätten, att Sture Bergwall
under bilfärden kunde visa vägen praktiskt taget ända fram till
fyndplatsen, kan mot bakgrund härav inte anses rättvisande. Den
426
SOU 2015:52
Trine Jensen
felaktiga uppgiften fick stor betydelse vid tingsrättens bevisvärdering.
Inte heller när de kommit till Svartskog kunde Sture Bergwall
visa rätt väg genom skogen till fyndplatsen. Christer van der Kwast
bad då en tekniker att anvisa platsen för Sture Bergwall.
Förutom att Sture Bergwall under rekonstruktionen gav ett
desorienterat intryck lämnade han felaktiga besked om hur remmen
hade hanterats och använts, han kunde inte visa hur han bundit
Trine Jensens handleder hårt med väskan, han angav felaktig dödsorsak och berättade inte heller att vissa av Trine Jensens kläder var
avtagna. I den del av rekonstruktionen som inte finns med på den
redigerade filmen berättade Seppo Penttinen till slut för Sture
Bergwall att kroppen var avklädd till viss del och bad honom säga
vilka plagg som var avtagna. Sture Bergwall gav då visserligen rätt
svar, men lämnade samtidigt de felaktiga beskeden att tröjan var
sönderriven och behån uppsprättad.
10.6.3
Den information som vi har om vad som framkom under huvudförhandlingen baseras i huvudsak på vad som framgår av tingsrättens dom, huvudförhandlingsprotokoll och övrigt aktmaterial. Vi
har därtill fått viss information vid våra möten med de olika aktörerna. Såväl Christer van der Kwast som Claes Borgström, StenÅke Larsson och Seppo Penttinen har vid kommissionens möten
med dem påtalat att mycket kom fram vid huvudförhandlingarna
som inte kan utläsas av tingsrättens dom och protokoll. Christer
van der Kwast har dessutom varit av uppfattningen att domstolarna
inte tillräckligt väl i domarna redovisade alla omständigheter som
lades fram. Även om så varit fallet kan vi vid en genomgång av
materialet inte dra någon annan slutsats än att tingsrätten fick en
bristfällig och ensidig information om vad som förekommit under
förundersökningen. Tingsrätten tycks inte heller ha informerats
om att det funnits uppgifter i förundersökningen som talade mot
Sture Bergwall som gärningsman. Information som hade kunnat få
betydelse för rättens bedömning av Sture Bergwalls skuld har med
andra ord inte förmedlats vid huvudförhandlingen.
427
Trine Jensen
SOU 2015:52
Under huvudförhandlingen gav åklagaren in och åberopade som
bevisning en sammanställning av uppgifter som Sture Bergwall
hade lämnat i förhör samt vid vallningarna och rekonstruktionen
avseende mordet på Trine Jensen. I avsnitt 1 av sammanställningen
redovisades ”Thomas Quicks slutliga ståndpunkt i sakfrågan”.
Dokumentet ger intryck av att vara en sammanhängande berättelse
lämnad av Sture Bergwall. En genomgång av förhör, vallningarna
och rekonstruktionen ger dock vid handen att uppgifterna i redogörelsen består av ett medvetet urval av uppgifter som Sture Bergwall
vid olika tidpunkter och tillfällen har lämnat under utredningen.
Enbart sådana uppgifter som stämt med de faktiska förhållandena
har valts ut. Uppgifterna har därefter systematiserats i en logisk
tidsföljd. Inte vid något tillfälle har Sture Bergwall sammanhängande berättat på det sätt som redovisas i dokumentet. Dokumentets innehåll är därför missvisande och tingsrätten har fått en felaktig bild av Sture Bergwalls berättelse.
Avsnitt 2 i sammanställningen bestod av olika korta citat och
sammanfattningar från förhören, vallningarna och rekonstruktionen.
Sammanställningen gav visserligen tingsrätten kännedom om att
Sture Bergwall under förundersökningen hade ändrat sina uppgifter
vid flera tillfällen. Ett flertal felaktiga uppgifter saknas dock. Som
exempel kan anges att det under rubriken ”Skadebild” inte återfinns
att Trine Jensen dog av kraftigt våld mot bakre delen av huvudet
(förhöret den 10 februari 1999), att det fanns omfattande skador på
benen (förhöret den 10 februari 1999) och att Sture Bergwall ströp
Trine Jensen till döds innan han bar henne till fyndplatsen (rekonstruktionen den 17 augusti 1999). Vissa av dessa uppgifter redovisas dock i slutet av dokumentet, men då med förklaringen att
Sture Bergwall vid de aktuella tillfällena lämnade uppgifter om ett
flertal olika offer varför det kunde handla om en sammanblandning.
Av den redigerade vallningsoch rekonstruktionsfilm som spelades upp vid huvudförhandlingen framgår den osäkerhet som präglade Sture Bergwall under vallningen till fyndplatsen och vid rekonstruktionen. Till exempel framgår det av filmen att Sture Bergwall
tycktes desorienterad, att han under vandringen i terrängen inte
hittade fram till fyndplatsen, att han vid fyndplatsen var osäker på
hur Trine Jensen låg och att han inte berättade vare sig att han tagit
loss väskans handtag eller att han försökt strypa Trine Jensen med
remmen.
428
SOU 2015:52
Trine Jensen
Vad som inte framgår av den redigerade filmen är bland annat
Sture Bergwalls osäkerhet när han skulle peka ut var han hade träffat
Trine Jensen, att de gator han till slut nämnde var andra än de som
markerats på kartan i filmen, att Sture Bergwall inledningsvis hade
mycket svårt att visa rätt väg i bilen, att Sture Bergwall under rekonstruktionen visade att han hade strypt Trine Jensen med händerna så
att hon dog och att han därefter bar henne till fyndplatsen, att hans
verkliga minnesbild var att han hade använt remmen mot benen
samt att han uppgav att tröjan var sönderriven och behån uppsprättad. Det framgår inte heller av filmen att Seppo Penttinen
informerade Sture Bergwall om att Trine Jensen var delvis avklädd.
Det går inte att utifrån dokumentationen från huvudförhandlingen avgöra om tingsrätten fick kännedom om att Sture Bergwall
under förundersökningen fick se fotografier från fyndplatsen. Eftersom det inte särskilt är omnämnt i tingsrättens överväganden finns
det dock skäl att tro att tingsrätten inte kände till det.
Slutligen har en avgörande faktor för att Sture Bergwall skulle
kunna begå mordet på det sätt han berättat varit att han kunde köra
bil. Av förundersökningen framgår att han tog körkort först 1987,
det vill säga sex år efter mordet på Trine Jensen. Av dokumentationen från huvudförhandlingen framgår det inte att tingsrätten
informerades om det. Däremot har Christer van der Kwast uppgett
att så skedde. I förundersökningen återfinns inte det förhör i Johan
Asplund-utredningen som Seppo Penttinen höll med Sture Bergwalls
syster EH 1993, i vilket hon berättade att hon inte sett Sture
Bergwall köra bil förrän 1987.
10.6.4
Advokaten
Av det material som vi har haft tillgång till har vi inte kunnat utläsa
annat än att Claes Borgström under förundersökningen och huvudförhandlingen, och Sten-Åke Larsson under huvudförhandlingen,
var relativt passiva. De framförde inga invändningar mot förundersökningens genomförande, påtalade skäl till varför Sture Bergwalls
erkännande kunde vara falskt eller gjorde rätten uppmärksam på
omständigheter eller bevis som åklagaren under huvudförhandlingen inte presenterade för rätten. Claes Borgström har dock be-
429
Trine Jensen
SOU 2015:52
rättat att han under huvudförhandlingen var både aktiv och ifrågasättande, något som även Christer van der Kwast har bekräftat.
Såväl Claes Borgström som Sten-Åke Larsson har vid möte med
kommissionen uppgett att deras uppfattning var att Sture Bergwall
var skyldig till mordet. I utförandet av försvararuppdraget hade de
därmed att utgå från Sture Bergwalls erkännande och företräda
Sture Bergwall med utgångspunkt i dennes önskan att bli dömd.
Även om det finns utrymme för diskussion i fråga om hur lojalitetsplikten kan hanteras i de fall som klienten är exempelvis psykiskt sjuk, saknas det därför skäl att kritisera Claes Borgströms och
Sten-Åke Larssons agerande under förundersökningen och huvudförhandlingen.
Det har således funnits utrymme för Claes Borgström och StenÅke Larsson att bland annat invända mot att Sture Bergwall, i vart
fall delvis, hördes först efter det att dokumentet ”Thomas Quicks
slutliga ståndpunkt i sakfrågan” hade lästs upp och vallningsoch
rekonstruktionsfilmen visats. Även det faktum att åklagaren tilläts
åberopa sammanställningen av Sture Bergwalls uppgifter, i vilken
bland annat ”Thomas Quicks slutliga ståndpunkt i sakfrågan” ingick, som bevisning hade kunnat föranleda invändningar från försvaret. Detsamma gäller förordnandena av Sven-Åke Christianson
och Kari Ormstad som domstolssakkunniga på grund av gällande
jävsregler, se avsnitt 3.2.4 och 10.6.5. Några sådana invändningar
tycks inte ha gjorts, vilket visserligen även det kan ha varit en följd
av överväganden utifrån lojalitetsplikten.
Claes Borgström borde slutligen ha kontrollerat att innehållet i
det av honom ingivna yttrandet av Erik Kall var riktigt innan han
gav in det till tingsrätten. Av yttrandet framgår bland annat att
430
SOU 2015:52
Trine Jensen
Sture Bergwall som 19-åring hade begått ett lustmordsförsök. Eftersom det avsedda åtalet, försök till dråp, ogillades av domstolen
stämde inte uppgiften om lustmordsförsöket.
10.6.5
De sakkunniga
Kari Ormstad hördes som domstolssakkunnig i målet. Tillsammans
med Anders Eriksson upprättade hon på åklagarens begäran ett
utlåtande över samstämmigheten mellan Sture Bergwalls förhörsuppgifter och gjorda fynd. Till stöd för vad Sture Bergwall hade berättat i förhören fick de ett dokument upprättat av Seppo Penttinen.
I utlåtandet redovisades uppgifter från det dokumentet. Uppgifterna företer stora likheter med de som återfinns i ”Thomas Quicks
slutliga ståndpunkt i sakfrågan”. Inför utlåtandets slutliga utformning förekom även andra kontakter med utredarna, vilket ledde till
smärre förändringar i utlåtandet. Kari Ormstad åtog sig därefter,
efter framställan från åklagaren, uppdraget som domstolssakkunnig.
Mot bakgrund av att hon på uppdrag av åklagaren tidigare hade avgett ett utlåtande i målet kan det lämpliga i ett sådant förordnande
ifrågasättas, se avsnitt 3.2.4. Även Christer van der Kwast, som
initierade förordnandet, borde ha uppmärksammat det olämpliga i
förordnandet.
Han var under förundersökningarna anlitad som rådgivare åt polis
och åklagare och närvarade även vid rekonstruktioner och vallningar. Inom ramen för den egna forskningen hade han dessutom
egna samtal med Sture Bergwall. Redan dessa förhållanden är ägnade
att inge vissa betänkligheter kring risken för sammanblandning
med de olika roller han påtagit sig. Trots detta åtog han sig uppdraget som domstolssakkunnig, vilket måste anses strida mot jävsreglerna för domstolssakkunniga, se avsnitt 3.2.4. Även Christer
van der Kwast, som initierade förordnandet, borde ha uppmärksammat jävssituationen och insett det olämpliga i förordnandet.
Av resultatet från det test som Sven-Åke Christianson presenterade vid huvudförhandlingen kan utläsas att Sven-Åke Christianson
till Sture Bergwalls fördel bland annat valde att beakta att Sture
Bergwall var den enda som hade berättat om Trine Jensens behå,
halsband och väska, att hon endast hade haft tröja och behå på sig
431
Trine Jensen
SOU 2015:52
när hon hittades, att kroppen varit symboliskt täckt med kvistar
och att det hade funnits en gren vid vägen vars riktning gick mot
fyndplatsen. Huruvida Sven-Åke Christianson även kände till att
Sture Bergwall dessutom felaktigt hade berättat bland annat att såväl behån som tröjan var trasig och att väskan var mer fyrkantig än
avlång framgår inte.
Sture Bergwalls möjlighet att berätta om detaljer var naturligtvis
avsevärt bättre redan av det skälet att han hade fått detaljerade
frågor vid många förhör samt varit på plats under vallningarna och
rekonstruktionen och då bland annat sett grenen vid vägen. Någon
hänsyn till det tycks Sven-Åke Christianson inte ha tagit vid utvärderingen av testet.
I samband med resningsprocessen har testet även kritiserats av
Rickard L Sjöberg, docent i medicinsk psykologi.
10.6.6
Vården
Birgitta Ståhle närvarade vid förhöret när Sture Bergwall förevisades fotomaterial samt vid vallningarna och rekonstruktionen. Vid
ett tillfälle ringde hon dessutom upp Seppo Penttinen och återgav
vad Sture Bergwall hade berättat för henne om mordet under terapin. Samtalet skedde en dryg vecka efter rekonstruktionen och de
nya uppgifter hon lämnade – att Sture Bergwall hade slitit upp
remmen på väskan och därefter strypt Trine Jensen med den – fick
stor betydelse för utredningen eftersom de överensstämde helt
med vad den tekniska utredningen utvisade.
När Birgitta Ståhle hördes under rättegången vittnade hon om
att hon inte hade överfört någon information under terapisamtalen.
432
SOU 2015:52
Trine Jensen
Mot bakgrund av innehållet i journalanteckningarna och det
faktum att Birgitta Ståhle ringde upp Seppo Penttinen för att lämna
uppgifter om vad Sture Bergwall hade berättat under terapin är det
dock svårt att dra någon annan slutsats än att det i vart fall tycks ha
förekommit kontakter mellan vården och brottsutredningen. Den
information som fördes mellan brottsutredningarna och psykoterapin tycks emellertid i stor utsträckning ha förmedlats av Sture
Bergwall själv.
10.6.7
Processledning
som torde stå i strid med såväl muntlighetsprincipen som principerna om det bästa bevismaterialet och bevisomedelbarhet, åberopa
en skriftlig sammanställning av Sture Bergwalls uppgifter under
förundersökningen, se avsnitt 10.6.3. Även om tingsrätten, på
grund av målets speciella karaktär, behövde få kännedom om i
vilken utsträckning Sture Bergwalls uppgifter redan från början
överensstämde med faktiska fynd och omständigheter borde bevisningen inte ha tillåtits. Däremot hade sammanställningen kunnat
föredras sakframställningsvis. Av sammanställningen fick tingsrätten en allt för tillrättalagd bild av Sture Bergwalls uppgifter, eftersom de i sammanställningen framstod som mer sammanhängande,
logiska och korrekta än vad de egentligen var. Om tingsrätten, i
samband med genomgången, hade begärt att få granska bakgrundsmaterialet till vissa för bevisvärderingen betydelsefulla uppgifter
hade tingsrätten inte enbart behövt förlita sig på uppgifterna i sammanställningen. Någon sådan granskning tycks dock inte ha skett.
Vid huvudförhandlingen tillät tingsrätten dessutom åklagaren
att, i vart fall delvis, höra Sture Bergwall först efter det att sammanställningen hade lästs upp och vallningsoch rekonstruktionsfilmen visats. Även detta förfarande strider mot de nyss nämnda
principerna. Det faktum att Sture Bergwall tycks ha närvarat under
433
Trine Jensen
SOU 2015:52
framställningen riskerade dessutom att påverka innehållet i det
efterföljande förhöret med honom.
Inför huvudförhandlingen förordnade tingsrätten, efter hemställan från åklagaren, Sven-Åke Christianson och Kari Ormstad
som domstolssakkunniga i målet. Som påpekats ovan, avsnitt
10.6.5, måste i vart fall förordnandet av Sven-Åke Christianson
anses strida mot jävsreglerna för domstolssakkunniga. Även lämpligheten i förordnandet av Kari Ormstad kan ifrågasättas av samma
skäl. Av det tillgängliga materialet framgår inte om tingsrätten, vid
tiden för förordnandet, kände till Sven-Åke Christiansons rådgivande roll under förundersökningen eller det faktum att denne
inom ramen för sin forskning hade haft egna samtal med Sture
Bergwall. Det bör dock åligga den domare som förordnar en domstolssakkunnig att utreda lämpligheten i förordnandet. Om så hade
skett torde följden ha blivit att Sven-Åke Christianson och Kari
Ormstad inte hade förordnats som domstolssakkunniga utan att
åklagaren i stället hade åberopat dem som partssakkunniga.
I förordnandena preciserade tingsrätten inte heller sakkunniguppdragen. Även detta strider mot de regler som gäller för sakkunnigförordnanden, se avsnitt 3.2.4.
Lagen tillåter visserligen ett sådant förfarande. Det hade dock förflutit mer än nio år sedan det senaste rättspsykiatriska utlåtandet
psykiska hälsa. Det synes därför kunna ifrågasättas om det inte
hade varit lämpligare att låta Sture Bergwall genomgå en ny rättspsykiatrisk undersökning.
Bevisprövning
Tingsrätten stod inför en ovanlig situation med en tilltalad som
nästan 20 år respektive 15 år efter gärningstillfället självmant erkände två mord (det vill säga även Gry Storvik) och med en åklagare
och en försvarare som båda argumenterade för en fällande dom.
Gärningsmannen var dessutom sedan tidigare dömd för ytterligare
434
SOU 2015:52
Trine Jensen
fem mord, även de med utgångspunkt i hans egna erkännanden.
Inte desto mindre hade tingsrätten att pröva om det var ställt utom
rimligt tvivel att Sture Bergwall hade begått mordet på Trine Jensen
eller, med andra ord, om det framstod som så osannolikt att det
hade gått till på annat sätt än vad åklagaren gjort gällande att det
kunde betraktas som uteslutet.
tillräckligt robust. En sådan prövning innebär ett ställningstagande
till om åklagarens påståenden om händelseförloppet i tillräckligt
hög grad är kontrollerade mot kända fakta och om utredningen är
så noggrant genomförd att eventuell ytterligare utredning inte kan
riskera att väcka tvivel om riktigheten i gärningspåståendet. Huruvida tingsrätten gjorde en sådan prövning, och hur tingsrätten i så
fall resonerade, framgår inte av domen.
En viktig utgångspunkt för prövningen av utredningens robusthet borde dock ha varit att det saknades såväl teknisk bevisning
som vittnen till stöd för åklagarens gärningspåstående. Den bevisning som fanns bestod av kontroller av Sture Bergwalls egna uppgifter mot kända omständigheter och faktiska fynd. Den utredning
som fanns om Sture Bergwalls livsföring och göranden vid den
aktuella tiden var mycket begränsad, varför det inte kunde anses
fullständigt utrett huruvida han hade haft faktisk möjlighet att befinna sig i Norge vid tiden för mordet. Huruvida tingsrätten hade
informerats om resultatet av eftersökningen av den Opel Kadett
som Sture Bergwall sagt sig ha lånat framgår inte. Oavsett vilket
torde tingsrättens utgångspunkt ha varit att utredningen inte säkerställde att Sture Bergwall hade haft tillgång till en bil av den modell
han själv angett. Beträffande vallningsoch rekonstruktionsfilmen
var vissa moment enbart beskrivna av speakerrösten och framgick
inte av filmen. Även detta har utgjort en brist.
De nu angivna utredningsbristerna borde tydligare ha uppmärksammats och analyserats i tingsrättens dom, och då särskilt utifrån
hur bristerna inverkade på bevisvärderingen.
I tingsrättens redogörelse för värderingen av den framlagda bevisningen förde tingsrätten fram följande omständigheter till stöd
för åklagarens gärningspåstående.
435
Trine Jensen
SOU 2015:52
Tingsrätten uppgav att det inte fanns någonting i de objektiva
fynd som hade redovisats som på någon enda punkt stred mot
innehållet i Sture Bergwalls berättelse. Tingsrätten ansåg vidare att
Sture Bergwall hade lämnat uppgifter om sakförhållanden som inte
kunde ha kommit till hans kännedom på annat sätt än genom egna
iakttagelser på plats. Tingsrätten konstaterade dessutom att de
poliser som hade medverkat i utredningen och Birgitta Ståhle hade
vittnat om att de inte förmedlat några uppgifter till Sture Bergwall.
Enligt Bengt Eklund hade Sture Bergwall dessutom haft mycket
begränsad tillgång till norska tidningar.
Som särskilt anmärkningsvärda uppgifter från Sture Bergwall
under förundersökningen pekade tingsrätten på dels att Sture
Bergwall hade gjort en snara med knutar som enligt tingsrätten i
väsentliga delar överensstämde med knutarna på det band som påträffats runt Trine Jensens hals, dels att Sture Bergwall vid vallningen hade kunnat vägleda bilen på några meter när ända fram till
den plats där hon påträffats.
Slutligen vägde tingsrätten in att den psykiatriska och psykologiska bilden av Sture Bergwall var att han inte hade varit främmande för att begå mord. För den bedömningen hänvisade tingsrätten till Birgitta Ståhles vittnesmål, de fem tidigare morddomarna,
de rättspsykiatriska utlåtandena från 1970 och 1991 samt Erik Kalls
yttrande från maj 2000.
Utöver de två särskilt anmärkningsvärda omständigheterna preciserade tingsrätten inte närmare vilka uppgifter från Sture Bergwall
som bedömdes stämma med de objektiva fynden och inte heller
vilka objektiva fynd som avsågs. Sannolikt har dock bland annat
Anders Erikssons och Kari Ormstads utlåtande legat till grund för
den slutsatsen. Huruvida bedömningen av utlåtandet påverkades av
det faktum att rättsläkarna inte själva hade tagit del av förhören
med Sture Bergwall utan i stället utgått från ett dokument som
sammanställts av Seppo Penttinen framgår inte av domen.
Det framgår vidare inte av domen vilka omständigheter, utöver
de två som benämnts särskilt anmärkningsvärda, som tingsrätten
ansåg att Sture Bergwall bara hade kunde känna till genom iakttagelser på plats. Däremot redovisade tingsrätten resultatet av Sven-Åke
Christiansons test. Av domen kan det inte utläsas att tingsrätten
gjorde någon egen bevisvärdering av testet som sådant eller av det
resultat som det utvisade.
436
SOU 2015:52
Trine Jensen
Tingsrätten har inte heller fört något resonemang om huruvida
tillförlitligheten av Sture Bergwalls uppgifter i förhöret påverkades
av det faktum att Sture Bergwall hördes, i vart fall delvis, först efter
att åklagaren redogjort för ett urval av hans tidigare lämnade uppgifter och visat vallningsoch rekonstruktionsfilmen.
Det framgår inte heller huruvida tingsrätten gjorde några särskilda överväganden beträffande tillförlitligheten i polisernas och
Birgitta Ståhles bedömningar att de inte hade förmedlat några uppgifter till Sture Bergwall.
Tingsrätten har vidare inte redovisat hur den värderade sådana
uppgifter i utredningen som i varierande grad talade mot Sture
Bergwall som gärningsman. Som exempel på sådana uppgifter kan
nämnas att han under rekonstruktionen inte berättade vare sig att
han strypt Trine Jensen med väskremmen eller att han tillverkat en
snara. Han sade inte heller att han hade tagit av Trine Jensen
kläderna på underkroppen och gav en felaktig beskrivning av hennes placering vid fyndplatsen. Under rekonstruktionen berättade
Sture Bergwall även att det hade funnits mycket blod på Trine
Jensens byxor och tröja, något som inte stämde med fynden från
den tekniska utredningen. Den tekniska utredningen visade även
att de fingeravtryck och hårstrån som säkrats på brottsplatsen inte
kom från Sture Bergwall.
Det är oklart huruvida tingsrätten informerades om Sture
Bergwalls förmåga att köra bil. Om tingsrätten, i enlighet med vad
Christer van der Kwast har uppgett, kände till att Sture Bergwall
inte hade körkort hade det funnits skäl att analysera även det i
domen.
437
11
Gry Storvik
11.1
Inledning
Den 25 juni 1985 hittades en död kvinna vid en grusbelagd parkeringsplats intill riksväg 152 i orten Myrvoll i Oppegård kommun,
Norge. Efter identifiering med hjälp av fingeravtryck stod det klart
att kvinnan hette Gry Storvik och var 24 år. När hon hittades var
hon helt avklädd och låg på mage med armarna längs med kroppen.
I närheten av kroppen stod en mörkfärgad personbil parkerad
med bakre delen mot den kant av parkeringsplatsen som gränsade
till riksväg 152. Kroppen låg i ett område mellan parkeringen och
439
Gry Storvik
SOU 2015:52
vägen med lägre växtlighet och sly. Bredvid och delvis under kroppen låg ett långt rep. Invid kroppen fanns även en kartongbit, några
vanliga större stenar och något delvis ljust som av fotografierna att
döma kan ha varit en del av en avsågad björkstam eller möjligen en
sten. Vid en annan del av parkeringen fanns en mindre kulle på
vilken det stod en kraftledningsstolpe.
Omfattande utredningsåtgärder vidtogs, men ledde inte till att
någon gärningsman kunde bindas till brottet. Förundersökningen
pågick fortfarande vid tiden för Sture Bergwalls erkännande. Efter
1990 tycks det dock inte ha vidtagits några aktiva efterforskningsåtgärder.
I tiden efter gärningen har parkeringsplatsen asfalterats och intill parkeringen har det byggts en Toyotaverkstad.
11.2
Förundersökningen
11.2.1
Teknisk och rättsmedicinsk undersökning
Av brottsplatsundersökningen framgår att Gry Storvik hittades vid
den nordöstra kanten av parkeringsplatsen delvis under några buskar.
Hon hade inga kläder på sig och låg på mage med armarna längs
med kroppen och med höger sida av ansiktet mot marken. Hon bar
guldfärgade smycken i form av ringar, ett armband och ett armbandsur. Hon hade utstruket blod på ryggen och blod under näsan.
På halsen var huden missfärgad och det fanns sår på halsen och
huvudet. Vid fötterna låg det bitar av pappkartong. Bredvid och
delvis under kroppen fanns ett rep. Intill kanten av parkeringsplatsen stod en mörkfärgad personbil och det fanns fotavtryck och
däckspår i gruset.
Vid den obduktion som genomfördes den 26 juni 1985 framkom
bland annat följande. Kroppen hade måttlig likstelhet och det fanns
likfläckar på ryggen, på lårens baksidor och på kroppens framsida.
På ögonens bindhinnor och i ansiktshuden fanns många punktblödningar. Vid vänstra näsborren fanns blod som runnit. Det
fanns även utsmetat intorkat blod i nacken, över stora delar av
ryggen och på baksidan av höger lår. Under det högra örat fanns ett
u-format sår. I den högra tinningregionen fanns ett krossår, ett
440
SOU 2015:52
Gry Storvik
bågformat två centimeter långt sår samt en blödning. Det högra
tinningbenet hade en fyra centimeter lång spricka och det fanns en
blödning i huvudsvålen i pannan. I munhålan och i luftröret fanns
något som såg ut som magsäcksinnehåll. Halsen hade två tvärlöpande fält som var lätt rödvioletta. Det ena fältet fanns på den
högra sidan av halsen och var cirka tio centimeter långt och som
mest två centimeter brett. Det andra fältet fanns till vänster om
nacklinjen och var cirka sju centimeter långt och som mest tre centimeter brett. På ryggen fanns fyra röda eller rödvioletta märken,
varav två på vardera sidan av mittlinjen vid korsryggen som mätte
3×4 centimeter respektive 2×3 centimeter. Undersökningen visade
även att det fanns spermier i slidan.
Det rättsmedicinska utlåtandet av den 12 augusti 1985 redovisade slutsatsen att den omedelbara dödsorsaken sannolikt hade
varit kvävning som en följd av tryck mot halsen eller mot näsa och
mun och/eller inandning av maginnehåll. Huvudskadorna, som var
orsakade av trubbigt och relativt kraftigt våld, kunde i sig ha varit
livshotande och hade antagligen medverkat till dödsfallet.
Det utsmetade blodet och spermierna analyserades, varefter man
kunde konstatera att både blodet och spermierna var av blodtyp A.
Gry Storvik hade blodtyp 0, vilket innebar att blodet inte kom från
henne.
Fotavtrycken och däckspåren säkrades och repet och kartongbiten undersöktes. Av en rapport upprättad av norsk polis den
10 juni 1986 framgår att det på grund av kroppens placering vid
repet fanns rimlig grund att tro att repet hade kommit till platsen
samtidigt som kroppen och att repet fallit ur gärningsmannens bil
eller eventuellt använts på liket. Av en rapport upprättad av norsk
polis den 24 januari 1989 framgår att utredningen visade att Gry
Storvik hade blivit dödad på en annan plats än fyndplatsen och att
kroppen kunde ha fraktats till parkeringsplatsen i en bil.
Polisförhör
En mycket stor mängd förhör hölls med vittnen, vänner, bekanta
och närstående till Gry Storvik. Av förhören framgår bland annat
att Gry Storvik hade varit prostituerad, att hon hade missbrukat
narkotika och att hon vid tiden hade en stor narkotikaskuld.
441
Gry Storvik
SOU 2015:52
Den 25 juni 1985 klockan 00.15 hade hon iakttagits av polismannen Öivind Herstad i centrala Oslo. Det fanns även uppgifter
om att hon strax därefter, klockan 01.00, hade ätit en sallad på ett
café i närheten. Något senare hade hon satt sig på passagerarsidan i
en blå bil och lämnat platsen. Vid tiden för bortförandet hade hon
sannolikt varit klädd i en tvådelad sämskskinnsfärgad dräkt bestående av kjol, en kortare ärmlös topp och en ljus kavaj. Hon hade
även haft vita pumps.
11.2.2
Polisförhör, vallning och demonstrationsförhör
med Sture Bergwall
Under perioden mars 1998 till mars 2000 hölls sju förhör med
Sture Bergwall. Ett av förhören har endast medtagits transumt i
förundersökningsprotokollet. Skälet till det framgår inte och förhöret i sin helhet har inte heller återfunnits i de övriga förundersökningsprotokoll som vi har gått igenom.
Förhören är nedtecknade i dialogform och omfattar cirka 200
sidor. Såvitt annat inte anges under respektive förhör närvarade
kriminalinspektör Seppo Penttinen, Sture Bergwall och Sture
Bergwalls offentlige försvarare Claes Borgström. Beträffande det
förhör som medtagits transumt framgår dock inte vilka som närvarade.
Under förundersökningen genomfördes även en rekonstruktion. I förundersökningen har man valt att kalla det för demonstrationsförhör, varför även vi fortsättningsvis kommer att använda oss
av den benämningen. Vissa sekvenser av den vallning som gjordes i
Trine Jensen-ärendet kom att ingå i förundersökningen avseende
Gry Storvik.
Den 17 mars 1998 upprättades en promemoria av vilken det
framgår att Seppo Penttinen samma dag hade kontaktat Sture
Bergwall per telefon inför rättegången om mordet på Therese
Johannessen. Sture Bergwall hade då berättat att han natten till den
14 mars 1998 hade drömt om en norsk kvinna som kräkts och att
drömmen kunde ha samband med en i verkligheten upplevd händelse.
Den 14 april 1998 upprättades en promemoria av Seppo
Penttinen. Av promemorian framgår att Sture Bergwall träffade
journalisten Kåre Hunstad den 6 april 1998 för en intervju.
442
SOU 2015:52
Gry Storvik
Den 27 januari 1999 hölls ett förhör angående mordet på Trine
Jensen. En del av förhöret kom att beröra Gry Storvik och finns
därför medtaget transumt i förundersökningen. Sture Bergwall berättade om en kvinna som han hade strypt i en bil. Kvinnan kräktes
och dog i bilen. Kort därefter kom han till en parkeringsplats och
öppnade dörren, sköt ut kroppen och åkte därifrån. Kvinnan var
något yngre än Trine Jensen (som var 17 år). Hon hade något under
armen, möjligen kläder, och dessutom en mindre väska som senare
hamnade på parkeringen.
Han kom i kontakt med henne i samma stadsdel som han träffade
Trine Jensen. Efter att ha bytt några ord följde hon med honom till
bilen. Detta hände 1984 eller 1985.
Den 16 augusti 1999 genomfördes en vallning i bil från Säter
mot Oslo för att Sture Bergwall skulle visa fyndplatsen i Trine
Jensen-ärendet. Det har inte återfunnits något sammanfattande
protokoll från vallningen och inte heller någon fullständig redogörelse för vilka som närvarade. Av dokumentationen framgår dock
att bland annat Birgitta Ståhle, legitimerad psykolog och Sture
Bergwalls psykoterapeut, Claes Borgström, Sture Bergwalls offentlige försvarare, och Sven-Åke Christianson, professor i psykologi
vid Stockholms universitet, närvarade.
Vissa sekvenser av färden mot Oslo har kommit att ingå i förundersökningen avseende Gry Storvik-ärendet eftersom utredarna
ansåg att Sture Bergwall under vallningen pekade ut fyndplatsen även
för Gry Storvik. Utskriften från ljudupptagningen vid vallningen
finns medtagen i förundersökningen enbart i de delar som tagits
med i den redigerade vallningsoch demonstrationsfilmen. Andra
delar av utskriften från ljudupptagningen återfinns i förundersökningen avseende Trine Jensen.
Den redigerade vallningsoch demonstrationsfilmen inleds med
att en speakerröst berättar att Sture Bergwall, från avfarten mot
orten Ski, genom sina vägval direkt hade lett dem till det för utredningen aktuella området. Där hade han företagit en rekognosering
och sedan signalerat att han hade hamnat rätt. Det nämns även att
området hade varit föremål för omfattande förändringar sedan 1985.
Av den oredigerade vallningsfilmen från denna färd framgår att
Sture Bergwall bland annat berättade att han i samband med mordet på Trine Jensen hade passerat en järnväg ett par gånger. De
passerade ett ortsnamn som han kände igen och reagerade på och
443
Gry Storvik
SOU 2015:52
han behövde strax därefter stanna till vid en parkeringsficka för att
hämta andan. Den första sekvens som tagits med i den redigerade
vallningsfilmen är från denna parkeringsficka. Sture Bergwall berättade att han hade kört den aktuella vägsträckan vid två tillfällen
och att han ena gången kom från ena hållet och andra gången från
andra hållet. Han sade att han pratade om Trine. Seppo Penttinen
frågade om färden åt det andra hållet gjordes i något annat ärende,
och om det var före eller efter Trine Jensen. Sture Bergwall sade
först att han inte tordes, men svarade sedan ”efter”. Nedan följer
ett citat av utskriften från ljudupptagningen.
Q [Sture Bergwall]: (Ohörbart) jag tänkte åka tillbaka, när jag åkte ut
från Oslo andra gången, tänkte jag åka samma väg, men, men kom ut
på den vägen då och så åker jag tillbaka då känner jag igen att jag
kommit den här vägen när jag kommer där nere, så åker jag tillbaka
mot Oslo. Nu låter det kanske förvirrat, men…, förstår du ändå hur
jag menar?
F [Seppo Penttinen]: Jag förstår hur du åker, men jag förstår inte
vilken, vilken avsikt du åker den här vägen tillbaka, det har inte framgått?
Q: Vi, vi låter det komma.
Härefter är det klippt i den redigerade filmen. I nästa sekvens gav
Sture Bergwall körinstruktioner till föraren och blev senare ledsen
och sade att han kände igen sig.
Efter ytterligare ett klipp konstaterade han att ”här går ju järnvägen” och att det nu inte var ”så långt”. Efter att ha kört ytterligare en stund frystes bilden i den redigerade filmen och speakerrösten berättade att de nu, efter en rad direkta och korrekta vägval
mot fyndplatsen under en körtid om cirka 40 minuter, närmade sig
Myrvoll där Gry Storvik hade anträffats död på en parkeringsplats.
Filmen fortsatte sedan.
Vid en korsning stannade bilen och Seppo Penttinen frågade
Sture Bergwall vart de skulle nu. Sture Bergwall blev ledsen och
svarade först att han inte visste men sade sedan att de skulle rakt
fram. Färden fortsatte. Seppo Penttinen påpekade att det var något
med Sture Bergwall, men Sture Bergwall svarade att de skulle ta det
i morgon. Därefter sades följande.
444
SOU 2015:52
Gry Storvik
F [Seppo Penttinen]: Vill du titta hur det ser ut på andra sidan? Vi
vänder och åker över bron där tror jag, om du vänder och så tar du
över järnvägsbron, var det så du menade eller? Är det så du menar.
(Ohörbart) nu åka tillbaka, är det så du menar?
Q [Sture Bergwall]: Ja.
Samtidigt som detta sades närmade de sig en byggnad, Toyotaverkstaden. På den redigerade filmen frystes bilden när Toyotaverkstaden syntes, samtidigt som speakerrösten sade att Sture
Bergwall nu hade parkeringsplatsen rakt i blickfånget samt att det i
området skett en omfattande förändring och bland annat byggts en
Toyotaverkstad på parkeringen. Filmen fortsatte sedan och de
svängde, åkte över en bro och vidare ett tag tills Sture Bergwall sade
att han inte kände igen sig. De bestämde då att de skulle vända
tillbaka. Efter ett tag hade de återigen Toyotaverkstaden framför
sig och bilen stannade. Seppo Penttinen bad Sture Bergwall leda
dem vidare och Sture Bergwall svarade först att han inte visste och
sade sedan ”Här och i skogen eller tvärtom.” Efter att Sture Bergwall
tittat lite snabbt till vänster frågade Seppo Penttinen om det var
något han sökte. Sture Bergwall sade ja och att de kunde åka upp
dit, samtidigt som han pekade till vänster. De svängde upp på en
väg i närheten av Toyotaverkstaden, men vände snart tillbaka efter
Sture Bergwalls anvisning.
Härefter avbröts filmen och en stillbild över parkeringsplatsen vid
Toyotaverkstaden visades i stället. Samtidigt förklarade speakerrösten att den vy över parkeringsplatsen som nu visades var det
som Sture Bergwall hade fäst deras uppmärksamhet på och att det
var där Gry Storvik hade hittats. Därefter visades en karta där man
markerat vägen, parkeringen och järnvägsbron samt ett foto över
fyndplatsen. Speakerrösten avslutade med att förklara att detta
visade utpekandet av platsen. Några ytterligare sekvenser från vallningen visades inte.
Av den oredigerade vallningsfilmen framgår inte att Sture Bergwall
fäste utredarnas uppmärksamhet på parkeringsplatsen. Nedan följer
ett citat från utskriften av ljudupptagningen direkt efter den sekvens
där den redigerade filmen avbröts. Samtidigt som den citerade
dialogen utspelade sig satt Sture Bergwall i bilen och pekade åt
olika håll.
445
Gry Storvik
SOU 2015:52
TQ [Sture Bergwall]: Det är någonting här. [---]
F [Seppo Pentinen]: Var någonstans? Du visar runt hela området, det?
TQ: Nej, inte hela området.
F: Vad är det för någonting då?
TQ: Från boden…
F: Va?
TQ: … bakom här dit och hit.
F: Vad är det för något?
TQ: Någonting.
F: Vem… OHÖRBART … det här området?
TQ: Några år efter Trine.
F: Några år efter Trine.
TQ: Och sedan dit.
F: Och sedan dit, nu pekar du vänster?
TQ: Ja.
F: Eller? Vad menar du med sedan dit?
TQ: … OHÖRBART … tillbaka, alltså tillbaka till.
F: Tillbaka till?
TQ: Till Trine.
F: Ska vi återvända tillbaka till Trine? Vart ska vi åka då? Vet du vilket
håll vi kom ifrån?
TQ: Nej, det vet jag inte riktigt.
Därefter lämnade de platsen. När de hade kört en stund sade Sture
Bergwall att de inte befunnit sig så långt från Trineplatsen när de
åkte över bron och parkeringen. På fråga var han hade sett en
parkering sade han att det handlade om en parkering där de tidigare
hade stannat för att han skulle hämta andan.
Den 1 september 1999 närvarade även Christer van der Kwast.
Sture Bergwall delgavs misstanke om mordet på Gry Storvik, vilket
Sture Bergwall kommenterade med att de ju hade passerat endast
tio meter från platsen. Enligt en anteckning i protokollet avsåg han
med den kommentaren den färd som han hade gjort i samband med
vallningen den 16 augusti 1999.
Den 22 september 1999 närvarade även kriminalkommissarie
Jan Karlsson som förhörsledare tillsammans med Seppo Penttinen.
Seppo Penttinen bad Sture Bergwall berätta något om Gry Storvik.
Sture Bergwall bad dock om specifika frågor, vilket han därefter
fick. Sture Bergwall berättade att den plats han träffade Gry Storvik
446
SOU 2015:52
Gry Storvik
på låg ett antal kvarter närmare Ullevål sjukhus än platsen där han
träffade Trine Jensen. Seppo Penttinen tog fram en karta och stängde
av bandspelaren. Seppo Penttinen berättade sedan att Sture Bergwall
inte med säkerhet hade kunnat markera ut något område men att
det rörde sig om en plats inom stadskärnan.
Sture Bergwall berättade att Gry Storvik hade guldörhängen, ett
par armband och ett halsband som blev kvar på kroppen. Han
kunde inte minnas vilken bil han hade kört, men han hade inte själv
ägt någon bil. Bilen var parkerad på en byggtomt där det pågick
byggverksamhet. Gry Storvik hade ljusa kläder och en ljus skinnjacka, möjligen i skinnimitation.
Seppo Penttinen påminde honom om att han under vallningen
hade berättat att han eldat upp Gry Storviks kläder vid en kyrka.
Sture Bergwall gjorde då en skiss och markerade platsen för det.
Hon hade haft en blus och en jacka och däremellan någon konstig
form av väst. Denna sekvens från vallningen har vi inte kunnat
återfinna på vare sig den redigerade eller oredigerade vallningsfilmen och inte heller i de utskrifter från ljudupptagningen som
återfunnits i förundersökningsprotokollen i ärendena avseende Gry
Storvik och Trine Jensen. Möjligen avsåg Seppo Penttinen en vallning i Therese Johannessen-utredningen.
Sture Bergwall berättade att han dödade Gry Storvik med strypvåld i bilen utanför Oslo. Dessförinnan hade det inte förekommit
något annat våld som syntes på kroppen. När han ströp henne
kräktes hon och det kom blod ur hennes näsa. Hon blev inte blodsprängd i huvudet utan bleknade. När han kände mot hennes näsa
fanns det inget blod där. När Seppo Penttinen uppmärksammade
honom på att han just hade berättat att det kom blod ur näsan
vidhöll han dock att det inte fanns något blod.
Sent på kvällen kom han till den plats som de passerat vid vallningen. Han öppnade dörren till baksätet där Gry Storvik fanns,
knuffade ut henne ur bilen och åkte därifrån. Hon hamnade på ett
sätt som såg väldigt onaturligt ut, med onaturliga brytningar i armled, ben, knäleder och så vidare. Hon låg i framstupaläge med delar
av armarna under. Från armbågarna stack armarna ut. Även benen
var förvridna. Huvudet låg bakåt med öppen mun.
Sture Bergwall ombads sedan berätta om platsen och ritade en
skiss över området samt hänvisade till att journalisten Gubb Jan
[Gubb Jan Stigson, journalist vid Dala-Demokraten] hade skrivit i
447
Gry Storvik
SOU 2015:52
en artikel att det fanns en Toyotaverkstad där nu. Mordet skedde i
bilen när de hade parkerat.
Under vallningen hade de passerat en nyasfalterad plan där det
stod några människor. Han hade tänkt att det kunde ha varit fyndplatsen, men tittade sedan ner mot ett annat område och tänkte att
det även kunde ha varit där. Om inte människorna hade stått vid
den asfalterade planen hade han velat åka in där och i så fall sagt
Gry Storvik. Människorna stod väldigt nära Gry Storvik.
När han drog henne ur bilen skedde det våld mot nacken som
borde ha gett en förskjutningsskada. Han trodde att några föremål
hade blivit kvar på platsen men kunde inte säga vad. Det fanns en
stolpe i närheten där han parkerade men han mindes inte om den
var tänd. Underlaget var inte asfalt, men relativt hårt, inte betong
men han visste inte vad det kallades. Han lade Gry Storvik en till
två meter framför bilens front.
Den 6 oktober 1999 berättade Sture Bergwall bland annat
följande. Han kom till Oslo på eftermiddagen och träffade Gry
Storvik när affärerna hade stängt men före midnatt. Dagen före
förhöret hade han tillsammans med Birgitta Ståhle försökt erinra
sig varför han gjorde resan.
Han slog Gry Storviks huvud mot instrumentbrädan eller dörrstolpen till höger om passagerarsätet och hon blev passiv, eventuellt
medvetslös. Han såg sedan en skada på höger sida vid tinningen.
Någon kilometer innan dumpningsplatsen stannade han och tvingade Gry Storvik att gå ur bilen, ta av sig kläderna och sedan gå in i
bilen igen. Såvitt han mindes det hade hon fortfarande strumpor på
sig.
När han kom till parkeringsplatsen parkerade han skymd bakom
ett släp, kanske lastbilssläp, på en fredad plats. Han mindes ett
ruckel eller en äldre byggnad i parkeringens vänstra hörn. Han gick
ur bilen, öppnade dörren och ströp Gry Storvik när hon satt i baksätet tills hon kräktes. Han tog därefter ett ännu kraftigare stryptag. Han förstod då att hon i ett tidigare skede redan hade dött och
när hon kräktes var hon redan medvetslös. Det fanns spår av kräkningen på hennes kropp.
När han drog och knuffade ut kroppen borde hon ha fått skrapskador. Vid den andra strypattacken blev hennes huvud lealöst och
han upplevde att nacken skadades allvarligt. Hon hamnade med en
onaturlig kroppsposition och med huvudet bakåtkastat. Han mindes
448
SOU 2015:52
Gry Storvik
ett stickande våld på Gry Storviks vänstra eller högra sida som skett
på en tidigare plats.
Underlaget på parkeringsplatsen var betongartat. Han mindes
fläckar av kräkningen på marken men fick inte ihop det med att
hon kräktes i bilen. Han fick ut henne ur bilen genom att gå runt
bilen, öppna dörren och därifrån putta ut henne genom den andra
öppningen.
Seppo Penttinen visade fotografier på området i nutid. Dessa
har bifogats förhöret. Han bad Sture Bergwall att markera platsen
och återberättade samtidigt för Sture Bergwall vad denne tidigare
hade sagt om området och även hur de hade kört under vallningen.
Sture Bergwall sade dock ingenting, varvid Seppo Penttinen föreslog att de skulle stänga av inspelningen för att Sture Bergwall
skulle få orientera sig. När inspelningen återupptogs berättade Sture
Bergwall att kroppens plats fanns på en bild som bestod av tre
ihopsatta foton och som visade en stor del av parkeringsplatsen.
Övriga bilder visade bland annat vägar in till platsen och en del av
parkeringsplatsen intill Toyotaverkstaden.
Han kände inte igen kraftledningsstolpen på bilden men däremot kullen där kraftledningsstolpen stod och skogspartiet bakom.
Denna plats stämde med det hörn han hade berättat om. På en skiss
ritade han in kroppen vid kullen.
Hennes kläder låg i påsar och det tydligaste plagget för honom
var den ljusa kavajliknande jackan. Det stickande våldet i sidan var
utfört med kniv.
Senare den 6 oktober 1999 hölls ett fortsatt förhör sedan Sture
Bergwall ringt och bett om ett sådant. Vid förhöret närvarade inte
Claes Borgström, men däremot Birgitta Ståhle. Av förhöret framgår att Sture Bergwall, efter det förhör som hållits tidigare samma
dag, hade blivit informerad om att Christer van der Kwast ansåg att
hans berättelse inte var fullständig och att det fordrades ytterligare
uppgifter. Sture Bergwall nämnde att Seppo Penttinen hade berättat att en norsk rättsmedicinare tittade på fallet och hänvisade
till en lapp som Seppo Penttinen skrivit om ”skadebild o.s.v.”.
Sture Bergwall lämnade en lång redogörelse som han inledde
med förklara att han kallade parkeringsplatsen för plats 2 och en
annan plats inte långt därifrån för plats 1. Det som hände på plats 1
skede i allt väsentligt inne i bilen. Gry Storvik fanns då i baksätet
med vissa kläder avrivna. Hon fick först ett knytnävsslag i bröst-
449
Gry Storvik
SOU 2015:52
benet eller strax under, vilket ledde till att hon hostade blod. Han
slog henne därefter i ansiktet mot kindknotorna, tog av henne
kläderna och åkte sedan iväg med bilen för att fullfölja dödandet.
Vid plats 2 tog han strypgreppen i baksätet och hon kräktes. Utanför bilen skede det ytterligare strypvåld och hon hade då kräkrester
på kroppen och det fanns även kräkrester på marken.
Ett par timmar efter det inledande våldet i Oslo mot huvudet
kom de till plats 1 eftersom det tog så lång tid att köra ”den här
rundvägen till den här platsen”. På plats 1 var hon i dåligt skick och
flyttades därför till baksätet. Avklädningen skedde i bilen. Han
visste inte om hon var vid liv när de lämnade plats 1, men han
uppfattade henne som levande när han ströp henne vid plats 2
eftersom hon kräktes. Han hade inte hållit strypgreppet länge när
kräkningen kom. Han fortsatte sedan strypningen och upplevde då
en knöl på hennes hals som om hon hade struma. Hennes ansikte
blev inte rött och svullet när han ströp henne.
Det inledande våldet mot huvudet gick till så att han tog tag i
hennes vänstra ansiktshalva och slog hennes huvud mot dörrstolpen. Han föreställde sig att det var det högra tinning-partiet
som slog emot. Han berättade även om rivningsskador på axlar och
kring nyckelbenen som hon fick när han rev av henne kläderna. Det
fanns blod kring hennes läppar och i hennes mun. Hon hade blodklibb i håret.
Han hade ett minne av en kraftig skallning men sade samtidigt
att han inte visste hur man gjorde när man skallade. Han kom dock
sedan att berätta att han skallade henne när de skulle in i bilen i
Oslo. Han träffade henne bakom höger öra högt upp mot huvudet
och hon blev medvetslös. Det han tidigare hade berättat om dörrstolpen var fel.
På fråga om det var något i hennes huvud som gick sönder vid
skallningen svarade han att han hade känt en slags mjukhet när han
skallade.
På plats 2 parkerade han i en fredad del av området. Det fredade
var något vitt och upphöjt, men han visste inte vad det var. Den
belysningsarmatur som han tidigare hade nämnt fanns cirka tio till
femton meter bort. Huvudet låg mot det vita, om det nu var vitt,
och i riktning mot vägen. Både armarna och benen skevade på
något vis. Sture Bergwall lade sig för att visa hur Gry Storvik hade
legat på marken, vilket Seppo Penttinen beskrev som att Sture
450
SOU 2015:52
Gry Storvik
Bergwall låg vriden på sidan med huvudet sträckt bakåt med vänster
sida av huvudet ned mot marken. Handflatorna pekade uppåt och
det var vinklat i armbågsleden. Även knät skevade uppåt. Sture
Bergwall berättade även att belysningsarmaturen fanns till vänster
om kroppen.
Av en promemoria daterad den 12 oktober 1999 framgår att
Sture Bergwall samma dag hade ringt upp Seppo Penttinen och
frågat om uppgifterna nu var tillräckliga eller om det krävdes ytterligare förhör. Seppo Penttinen svarade att han inte kände till de
faktiska omständigheterna och att Sture Bergwalls uppgifter bedömdes av förundersökningsledaren och norsk utredningspersonal.
Sture Bergwall uppgav då att han ville klargöra att Gry Storvik
mördades på plats 1 och att han hade varit på plats 1 under tre eller
fyra timmar innan han transporterade kroppen till fyndplatsen.
Under dessa timmar åsamkade han kroppen skador. När han vid
fyndplatsen tog ut kroppen ur bilen uppkom det dessutom skador
på ryggen och på framsidan av kroppen.
Seppo Penttinen skickade förhörsutskrifterna från den 22 september 1999 och den 6 oktober 1999 samt promemorian från den
12 oktober 1999 till Sven-Åke Christianson.
Den 20 oktober 1999 närvarade även kriminalkommissarie Jan
Karlsson som förhörsledare tillsammans med Seppo Penttinen.
Sture Bergwall hänvisade till ett samtal som han hade haft med
Sven-Åke Christianson dagen före förhöret och berättade att han
ville korrigera sig lite. Han sade att Gry Storvik hade legat på rygg
vid parkeringsplatsen och att han visste det eftersom han hade
noterat att hon hade blåröda blåmärken på nedre delen av benen.
Han mindes dock inte att han hade slagit mot benen.
På en kroppsskiss som Seppo Penttinen hade tagit med sig
ritade Sture Bergwall in skallningsskadan som en rektangulär skada
högt uppe på bakre delen av huvudets högra sida. Han ritade även
in ansiktsblessyrer vid kindkotorna från slag och tryck. Han uteslöt
inte att hon hade fått en skada i gompartiet.
När de kom till plats 1 hade han velat utöka skadan från skallningen. Hans spontana minne var att han hade använt en vedklabb
mot huvudet, men trodde inte att det var rätt. Den bandspelare
som fanns i förhörsrummet stämde dock med storleken på föremålet. Det blev en fördjupning i skallbenet och han förstod nu att
451
Gry Storvik
SOU 2015:52
det var den skadan som hade lett till hennes död. På en skiss ritade
han föremålet som en rektangel med måttangivelserna 25–30 centimeter på långsidorna och 6–8 centimeter på kortsidorna. Föremålet
var kantigt och tungt. Inne i bilen på plats 1 fick hon armbågsstötar
mot ansiktet och även strypvåldet och uppkastningen skedde där.
På plats 2 tog han än en gång stryptag och det var då han upplevde att hon hade struma. Den största kräkningen kom någon
minut efter skallningen.
På plats 1 stack han henne i magtrakten när hon fortfarande
levde. När hon var död ristade han med kniven mot hennes bröst.
Han förde även in sin knutna näve i hennes slida när hon var död.
När han kom till plats 2 hade Gry Storvik varit död i tre till fyra
timmar. Han släpade henne mot den vita formationen och lade
henne i ryggläge. Bilden av att hon låg på rygg var tydlig eftersom
han såg blåmärkena på benen. Seppo Penttinen påpekade att han
hade ritat blåmärken både på framsidan och på baksidan av benen
och påminde om att han tidigare hade berättat att hon legat på
mage med armarna förvridna och senare kallat det framstupa läge.
Sture Bergwall ändrade dock inte sin uppgift.
Han agerade inte sexuellt mot hennes underliv med sitt könsorgan. På frågor om det ändå kunde ha varit så svarade han till slut
att han inte kunde utesluta det. Han mindes dock bara den knutna
näven.
På plats 1 klädde han först av henne i bilen. Sedan skedde
angreppet mot hennes könsorgan. Han slog henne också mot munnen så att det blev någon skada i gompartiet eller i någon tand. Det
blödde från tandköttet.
Efter en paus sade Claes Borgström att Sture Bergwall ville att
han skulle berätta att Sture Bergwall hade haft med sig en löspenis
som han med våld fört in i Gry Storviks mun och slida. Sture
Bergwall berättade att han av det fick utlösning i sina kläder. Därefter utdelade han slaget mot hennes huvud. Efter slaget blev hennes
kropp omedelbart stel och sjönk inte ihop. Efter våldet mot munnen kom den andra kräkningen.
Det föremål han slog henne med i huvudet var något mellanting
mellan en bilradio och en mindre kupévärmare. Slaget orsakade en
krosskada där skallbenet gav vika.
På plats 2 var hennes kropp stel. Han sade återigen att hon låg
på rygg med armarna i en konstig ställning. På fråga vad det vita på
452
SOU 2015:52
Gry Storvik
platsen var svarade han att hans inre bild var att det var ett element,
vilket det naturligtvis inte var, men kanske en sten eller ett hjulhus
från en vit bil. Utöver det lastbilssläp eller den lastbil han berättat
om fanns det även en vit bil på parkeringen. Möjligen hamnade
kroppen mellan släpet och den vita bilen. Han ritade en skiss där
kroppen låg på parkeringsplatsen alldeles intill den vita bilen.
Huvudet låg mot parkeringens ena långsida och mot Oslovägen,
som gick längs med parkeringen.
Claes Borgström samma dag hade ringt upp Seppo Penttinen och
uppgett att Sture Bergwall ville att han skulle förmedla följande.
Före huvudslaget på plats 1 ströp han Gry Storvik med händerna
och stoppade tyg i munnen. Han visste inte om dödsorsaken var
strypning eller kvävning. Därefter använde han baksidan av en yxa
med kort skaft mot huvudet. Han trodde att likstelheten uppkom
efter strypningen.
Seppo Penttinen samma dag hade ringt upp Sture Bergwall för att
få information om eventuell utrustning inför ett förhör med en
docka som förevisningsobjekt. Sture Bergwall sade att han ville ha
med en presenning i grovt tyg som Gry Storvik hade stått och legat
på.
Seppo Penttinen, polismännen Jan Karlsson, Wiggo Lundamo,
Fredrik Lillegård, Pål Bjelland samt Kari Ormstad, førsteamanuensis,
Rättsmedicinsk institutt, Oslo, besökte Sture Bergwall vid Säters
sjukhus den 7 november 1999. Avsikten med besöket var att de tillsammans med Sture Bergwall skulle välja ut några terrängavsnitt
där Sture Bergwall skulle demonstrera hur han hade utfört mordet
på Gry Storvik. Sture Bergwall uppgav i samband därmed att han
även ville ha med ett tygstycke av tunt och slätt material med
löpsnaror i båda ändar.
Den 8 november 1999 genomfördes ett demonstrationsförhör
där Sture Bergwall, vid en äng intill ett skogsparti i närheten av
Säters sjukhus, skulle visa hur han hade utfört mordet på Gry Storvik.
Vid demonstrationsförhöret närvarade även Wiggo Lundamo, Anders
Eriksson, överläkare vid Rättsmedicinalverket, Rättsmedicinska
avdelningen, Umeå, och Kari Ormstad.
453
Gry Storvik
SOU 2015:52
Demonstrationen inleddes med att Sture Bergwall stod vid en
parkerad bil intill passagerardörren som var öppen. I passagerarsätet
satt en docka. Sture Bergwall berättade att han, när han träffade Gry
Storvik i Oslo och hon skulle sätta sig i bilen, hade skallat henne. Han
visade det genom att buga med huvud och nacke mot dockan. Någon
närmare demonstration av hur skallningen gick till gjordes inte.
Han berättade att han, under färden från Oslo när Gry Storvik
kvicknade till, slog en eller två gånger med armbågen mot hennes
vänstra kind. Seppo Penttinen påminde honom om att han i förhör
även hade berättat att Gry Storvik kräkts i samband med att de
satte sig i bilen. Sture Bergwall sade då att det kom senare.
Inför demonstrationen av vad som hade skett på plats 1 tog man
fram ett medtaget tygstycke med färdigknutna löpsnaror i båda
ändarna. Seppo Penttinen agerade figurant och satte sig på passagerarplatsen. Sture Bergwall visade och berättade att han hade trätt
tygstyckets ena löpsnara runt Gry Storviks handled och den andra
löpsnaran runt sin egen. Han hade sedan, med Gry Storvik efter
sig, gått till bakluckan och tagit fram yxa och presenning. Eftersom
Gry Storvik hade löpsnaran runt sin handled kunde hon inte
springa iväg.
De förflyttade sig en bit. Sture Bergwall bredde ut presenningen
och tog av löpsnaran från sin egen handled. På hans uppmaning
hade Gry Storvik ställt sig på presenningen, tagit av sig kläderna
och lagt dem i papperspåsar som han hade placerat strax intill.
Därefter hade han beordrat henne ned på knä och fäst den andra
löpsnaran runt den handled på Gry Storvik som fortfarande var fri.
Tygstycket löpte bakom hennes rygg.
Hon placerades sedan på rygg varefter han förde yxan över hennes kropp utan att skada henne. Därefter tog han relativt hårt runt
hennes hals. Han upplevde att halsen var svullen och det kom en
spykaskad. Han ändrade greppet runt halsen och fullföljde strypningen med en kraft som var kollosal. Han förstod att hon var död.
Hon var väldigt stel, som om det varit en spännfjäder i hennes
nacke. Han blev förvirrad och osäker på om hon var död och lyfte
därför upp hennes huvud, kände var blödningen i hårbotten fanns
och slog där med yxans baksida.
Innan strypningen hade han tagit fram en löspenis i metall, sagt
till Gry Storvik att gapa och känt hur löspenisen slog mot hennes
tänder. Han såg en blödning och föreställde sig att någon tand eller
454
SOU 2015:52
Gry Storvik
gommen hade skadats. Den blekhet i hennes ansikte som han tidigare hade berättat om kom efter det första stryptaget och innan
kräkningen.
Cirka 15–20 minuter efter att hon dött våldförde han sig på
henne sexuellt men fick inte utlösning.
Alldeles innan strypningen tog han vad han förmodade var
hennes trosor och förde in i hennes mun. På fråga hur det var med
blödningar kring näsa och mun svarade han att det fanns sådana
och att de kom efter hanteringen med massagestaven. Hon var även
klibbig från skallningen. Därefter tog man paus. När filmningen
återupptogs låg presenningen betydligt närmare bilen vilket enligt
Sture Bergwall stämde bättre. Det hade varit komplicerat att flytta
kroppen. Han visade på dockan att han hade stått bakom Gry
Storvik, lyft henne under armarna, backat in mot bilens baksäte och
själv satt sig där. Han lyckades dock inte på det sättet få in dockan i
bilen, men sade att han hade fått in Gry Storvik lite längre. Han
lyfte sedan in dockan så att den hamnade liggandes på vänster sida i
baksätet. När han hade försökt att få fason på kroppen hade det
känts som att han bröt av hennes arm. Han lade henne sedan på
golvet i baksätet liggandes på vänster sida.
Presenningen, som hade urin, avföring, blod och uppkastningar
på sig, vek han ihop så att kroppsvätskorna inte skulle rinna ut.
Han lade presenningen och kassarna med kläder i bagageluckan och
satte sig sedan vid en björk i tre eller fyra timmar innan han körde
till parkeringen.
Demonstrationsförhöret fortsatte sedan på en ny plats, plats 2,
och speakerrösten uppgav att fordonen hade placerats utifrån Sture
Bergwalls anvisningar. Förutom den bil som skulle föreställa Sture
Bergwalls stod en bil parkerad med fronten in mot parkeringens
kant.
Sture Bergwall berättade att Gry Storviks kropp nu var ännu
stelare och bar dockan ut ur bilen. Han lade den sedan efter viss
tvekan på parkeringsytan längs den parkerade bilens vänstra sida
nära fronten. Kroppen låg med höger sida mot marken och huvudet
i riktning mot parkeringens kant.
Han hade velat att Gry Storvik skulle ligga med huvudet mot
något vitt men kunde inte säga om det vita hade varit bilens hjulhus
eller om det funnits någon formation eller sten som var vit. Han
såg att Gry Storvik hade ett utbrett blåmärke bak på vänster höft
455
Gry Storvik
SOU 2015:52
och lår och vänster armbågsled trots att han inte hade skadat henne
där. Han vred därför över henne på vänster sida för att gömma blåmärkena, som var blåröda och inte konturskarpa.
Han berättade om en belysningsstolpe och visade var den hade
funnits genom att peka långt bort till vänster om dockan.
Trots att han hade berättat att han inte fått utlösning under
samlaget tillfrågades han återigen om det, varvid han upprört svarade att han inte vågade tänka den tanken och att han inte kunde ta
till sig att det skett en utlösning. Seppo Penttinen frågade om de
skulle tolka hans reaktion som att det var någonting som han inte
orkade förmedla. Sture Bergwall svarade ”absolut inte”.
Av en promemoria daterad den 12 mars 2000 framgår att Sture
Bergwall förevisades fotomaterial i ärendena avseende Trine Jensen
och Gry Storvik. Närvarande var även Wiggo Lundamo och Birgitta
Ståhle. I den promemoria som upprättades beskrevs förfarandet på
följande sätt.
Fotografierna har valts ut av utredningspersonal och delar av dem är
övertäckta innan de presenteras. Detta görs i avsikt att ytterligare öka
Thomas Quicks minnesförmåga inför ett mer detaljerat förhör nästkommande dag.
Sture Bergwall fick se två foton från fyndplatsen vid parkeringen.
Fotografierna har bifogats promemorian.
På foto 1 syns en del av parkeringsplatsen och, i ett hörn av den,
en mörkfärgad bil som står parkerad med bakre delen mot parkeringsplatsens kant. Det finns hjulspår i gruset. Bakom bilen och
parkeringsplatsen syns en väg och bakom vägen en mindre höjd
med skog och några byggnader. Till höger om bilen, vid bilens
vänstra sida, har en del av fotot maskerats.
Foto 2 är en närbild av den mörka bilen sedd från bilens vänstra
sida. Bilens bakre del står mot terräng med sly och lägre växtlighet
där parkeringen tar slut. På bilden syns även en del av ett längre rep
och en träbit på parkeringsytan bredvid bilen. Terrängen med sly
och lägre växtlighet var delvis maskerad.
Sture Bergwall kommenterade foto 1 med att han letade efter
det vita. Han trodde först att kroppen hade fraktats iväg när fotot
togs, men förstod sedan att en yta var maskerad. Han såg nu ”vrån”
med bilen och tyckte att det han såg stämde bra i förhållande till
bilen och höjden. Foto 2 kommenterade han med att han mindes
456
SOU 2015:52
Gry Storvik
att han i skydd av bilen och lastbilssläpet kunde agera. Han hade
under utredningstiden varit så fast vid ett lastbilssläp, vilket han nu
konstaterade inte stämde utifrån de bilder han såg. Han pekade på
repet och sade att han inte mindes att det lämnades så, men att han
visste att det hade med brottet att göra. Den träbit som syntes hade
han dock inte använt.
Den 13 mars 2000 hölls ett förhör med anledning av fotoförevisningen dagen innan. Även Wiggo Lundamo närvarade. Sture
Bergwall berättade bland annat följande. Bilden av bilen, som han
hade betecknat som ett lastbilssläp, var ett starkt igenkännande.
Han hade dock blivit överraskad av att det inte var några släpmärken i marken från kroppen. Han kunde inte få ihop hanteringen
av repet. När han fick frågan vad som dolde sig under maskeringen
ville han att de skulle ta fram fotot igen, vilket de gjorde. Han sade
sedan: ”Ja, självklart är det då, så framgår ju också av maskeringen,
att kroppen ligger där”.
Han berättade även att det bredvid kroppen fanns annat som var
tillhörigt Gry Storvik, ett bylte av kläder med mera. Han sade att
han inte tidigare hade lämnat några uppgifter om var Gry Storviks
kläder hade tagit vägen. Seppo Penttinen påminde honom då om
vad han hade berättat i samband med vallningen när de åkte till
Oslo och antydde att det kunde bli sammanblandningar med Trine
Jensen. Seppo Penttinen valde därefter att gå över till att fråga om
det fanns någon anledning till varför kroppen hade hamnat just där.
Sture Bergwall hänvisade till det undanskymda läget och att det
fanns en liten fördjupning där kroppen lades med huvudet mot
bilen. Det låg även ett klädbylte där, men han reserverade sig samtidigt för en sammanblandning med Trine Jensen.
Kroppen hamnade i en förvriden ställning och han tog klädbyltet och lade det vid kroppen. Han var säker på att hon hade haft
en klocka som blev kvar på kroppen.
Han fick därefter frågor om repet och Seppo Penttinen tog fram
ett tredje fotografi, som bifogats förhörsprotokollet. Fotot är en
närbild av Gry Storvik vid fyndplatsen liggandes avklädd på mage
med höger kind mot marken och armarna längs med kroppen. På
fotot syns även resten av det rep som fanns på foto 2. Intill kroppen finns några mellanstora stenar, något som liknar en bit kartong
och, i höjd med ryggslutet, något delvis ljust som kan ha varit en
del av en avsågad björkstam eller möjligen en sten.
457
Gry Storvik
SOU 2015:52
Sture Bergwall tittade på fotot och sade att han kände igen den
vita stenen och armbandsuret. Han mindes dock att den vänstra
armen var mer böjd. Han såg inte blåmärkena.
På fråga om han hade riktat något ytterligare våld på något sätt
mot hennes hals svarade Sture Bergwall att han inte mindes i detalj
hur han hade berättat om våldet mot halsen. Seppo Penttinen beskrev då vad Sture Bergwall hade berättat vid demonstrationsförhöret. Därefter frågade Seppo Penttinen igen om det skett någon
annan våldsam gärning mot den kroppsdelen, varvid Sture Bergwall
svarade nej.
När han mötte Gry Storvik kom de överens om att ha sexuellt
umgänge. Hans bil var en ”fleradörrarsbil” i storlek som en Ford
Granada, årsmodell 1979 eller 1980. Det kunde även ha varit en
Opel.
Sture Bergwall beskrev och ritade en skiss över plats 1.
Han fick ännu en fråga om repet på fotot och associerade då till
en tvättlina som han hade berättat om i Appojaure-utredningen.
Han konstaterade även att en presenning kunde vara trädd med
linor.
11.2.3
Övrig utredning
Övriga förhör
Den 14 oktober 1999 höll norsk polis ett förhör med journalisten
Kåre Hunstad på tidningen Se och Hör. Han berättade att Sture
Bergwall, under en intervju i mars 1998, sagt att han i mitten av
1980-talet hade plockat upp en norsk flicka i Oslo som kräktes på
honom. Kåre Hunstad hade frågat om det handlade om Gry Storvik
och Sture Bergwall hade svarat ja. Sture Bergwall hade tidigare inte
själv nämnt det namnet under intervjun.
Teknisk utredning
I en tilläggsrapport upprättad av den norske polismannen Hroar
Frydenlund den 17 mars 2000 redovisades vilka bedömningar som
tidigare hade gjorts med anledning av de säkrade däckspåren och
det upphittade repet. I rapporten klargjorde han att utredarna, uti-
458
SOU 2015:52
Gry Storvik
från vad han mindes, hade kommit fram till att däckspåren inte
hade kommit från något av de kända fordonen på platsen och att
det hade gjorts försök med att få klarhet i vilken typ av däck som
hade avsatt spåren. Beträffande repet hade det bedömts legat relativt länge på platsen eftersom det delvis hade vuxit gräs över det.
Av en rapport upprättad av den norske polismannen Fredrik
Lillegård daterad den 12 april 2000 framgår att de säkrade däckspåren hade jämförts med det fordon som Sture Bergwall hade
uppgett att han kört, en Ford Granada eller en Opel av motsvarande storlek. Varken däckbredd eller spårbredd på dessa bilar
stämde dock överens med spåren.
De spermier och det utsmetade blod som tidigare hade säkrats
jämfördes mot referensblodprov och referenshår från Sture Bergwall,
lämnade i september och oktober 1999. I ett utlåtande från overingeniør Bente Mevåg, Rettsmedisinsk Institutt, Oslo, daterat den
14 april 2000, konstaterades att spermiernas DNA-profil inte
överensstämde med Sture Bergwalls. Beträffande det utsmetade
blodet konstaterades att detta visade på en blandning av DNA, dels
av samma typ som spermierna, dels av ett okänt kvinnligt DNA
som antogs komma från hanteringen vid den tidigare laboratorieundersökningen.
På uppdrag av Christer van der Kwast lämnade Anders Eriksson
och Kari Ormstad ett yttrande daterat den 3 mars 2000 rörande
samstämmigheten mellan Sture Bergwalls uppgifter och fynden
från den rättsmedicinska utredningen. I yttrandet uppgavs att de
som underlag för bedömningen hade haft tillgång till obduktionsprotokoll, brottsplatsundersökning, fotografier, analys av blodprov,
referat från två samrådsmöten angående Gry Storvik den 4 respektive den 15 oktober 1999, referat från ett möte vid Rettsmedisinsk
instittut den 30 oktober 1999 och ett videoband märkt ”Anders
Eriksson/Gry Storvik”.
Referaten från mötena den 4, 15 och den 30 oktober 1999 återfinns inte i förundersökningsmaterialet, men har getts in i samband
med resningsprocessen. Vid vår genomgång av referaten framgår
att Seppo Penttinen, Jan Karlsson och Anders Eriksson närvarade
459
Gry Storvik
SOU 2015:52
vid mötet den 30 oktober 1999. Under mötet konstaterades bland
annat att Gry Storvik hade blodgrupp 0 och att det utsmetade
blodet på hennes kropp och spermierna var av blodtyp A. Det
framgår även att det planerades ytterligare rättsgenetiska undersökningar av spermierna. Sådana genomfördes och resulterade i utlåtandet daterat den 14 april 2000, se ovan.
Utöver mötet den 30 oktober 1999 hade Anders Eriksson deltagit vid ett möte med utredarna den 29 november 1999. Såväl
Anders Eriksson som Kari Ormstad hade dessutom deltagit vid
demonstrationsförhöret den 8 november 1999 och vid ett möte i
Stockholm den 3 mars 2000. Av material som ingetts i samband
med resningsprocessen har det framkommit att Seppo Penttinen
lämnade kommentarer till ett utkast av yttrandet. Synpunkterna
och de ändringar dessa föranledde var dock marginella.
I yttrandet sammanfattades först de fynd som hade gjorts vid
fyndplatsen och obduktionen. Därefter sammanfattades de uppgifter som Sture Bergwall hade lämnat, med förtydligandet att sammanfattningen baserades på demonstrationsförhöret. Redogörelsen
för vad han sagt under demonstrationsförhöret överensstämmer i
stora delar med vår redogörelse under avsnitt 11.2.2. I sammanfattningen saknades dock Sture Bergwalls uppgifter om att löspenisen
kunde ha skadat Gry Storviks tand, att det i bilen hade känts som
att han bröt av hennes arm och att Gry Storvik fick kräkningar på
kroppen. Beträffande Sture Bergwalls svar på frågan om han fick
utlösning i Gry Storvik angavs enbart att han inte klart hade
besvarat frågan och att han hade sagt att det var svårt att tala om
detta ämne. Om blåmärkena redovisades att Sture Bergwall sagt sig
ha sett blåröda eller rödaktiga hudmissfärgningar, ”lika på ben och
axel” och att han även observerat blåröda fläckar på underbenen
”fram som bak” från knänivå och nedåt.
Därefter gjordes en jämförelse mellan fynden och förhörsuppgifterna samt en sammanfattande bedömning, vilka redovisas nedan.
För att underlätta läsningen har de löpande hänvisningarna till
skadornas numrering i obduktionsprotokollet tagits bort.
460
SOU 2015:52
Gry Storvik
E. Överväganden rörande sambanden mellan fynd och förhörsuppgifter
Tolkning av fynden
l.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
Fynden av likfläckar på såväl kroppens ryggsida som på kroppens
buksida är förenliga med Thomas Quicks uppgifter att han flyttat
den döda kroppen efter dödens inträde.
Bedömning av dödstidpunkten i relation till de uppmätta kroppstemperaturerna är svår då omgivningstemperaturen har varit hög
och varierande, och då kroppen dessutom möjligen utsatts för
direkt solljus.
Fynden av punktformade blödningar är väl förenliga med Quicks
uppgifter om strupgrepp och strypning, men överensstämmer inte
direkt med Quicks uppgift om att ansiktet avbleknat. Avblekning
av kvinnans ansikte kan dock eventuellt ha samband med illamående och kräkning. En teoretisk men osannolik möjlighet kan vara
att det strupgrepp som tagits varit så effektivt att det initialt lett till
en avblekning av ansiktshuden.
Fynden av uppkräkt magsäcksinnehåll i munhåla och luftvägar kan
överensstämma med Quicks uppgift om att kvinnan kastat upp.
Fyndet av en krosskada i Storviks högra tinning/hjässregion med
underliggande blodutådring, skallfraktur och krosskador i hjärnan
är förenliga med Quicks uppgift om slag med tillhygge mot kvinnans huvud.
Fynden av skador på halsen kan överensstämma med Quicks uppgift om att han med egna händer utövat strypvåld mot kvinnans
hals. Det bör dock noteras att vissa detaljer i fynden kan tyda på
att även en snara kan ha använts eller att kläder kan ha åtdragits
runt Storviks hals.
Förekomst av utsmetat blod på flera ställen på den döda kroppen
är förenlig med Quicks uppgifter om yttre blödningar.
Fyndet av en blödning i huvudsvålen i Storviks panna är förenligt
med Quicks uppgift om att han med sin armbåge stött mot kvinnans huvud.
Tecknen på annat trubbigt våld mot Storviks kropp är förenliga
med t.ex. Quicks uppgift om samlag på hårt underlag.
[---] [Fynd som visat på att på att hon missbrukat narkotika.]
[---] [Fynd som visat på att hon ätit sallad.]
Förekomsten av spermier i Storviks slida talar starkt för att ett
vaginalt samlag med sädesavgång ägt rum.
Fyndet att urinblåsan varit tom kan överensstämma med Quicks
uppgift om att kvinnan uttömt sin urin på presenningen.
Slutsatsen rörande dödsorsaken är förenlig med Quicks uppgifter
om förloppet fram till döden.
461
Gry Storvik
SOU 2015:52
Tolkning av förhörsuppgifter
15. Quicks uppgift om att han skallat kvinnan mot högra delen av
hennes huvud motsvaras inte säkert av några skador på Storviks
döda kropp, men härav förorsakade blödningar kan dölja sig i de
blödningar som iakttagits i anslutning till krossåret i övre delen av
den högra tinningregionen.
16. Quicks uppgift om att han knutit en löpsnara runt kvinnans ena
handled motsvaras inte av några beskrivna skador på Storviks döda
kropp, men man kan inte heller förvänta sig att förfarandet skulle
förorsaka några synliga skador.
17. Quicks uppgift om att han infört en löspenis i kvinnans mun varvid blödning uppstått motsvaras inte av några beskrivna fynd på
Storviks döda kropp. Det är dock möjligt att små slemhinneskador
i munnen på Storvik kan ha förbisetts vid obduktionen.
18. Quicks beskrivning av ’en knöl’ någonstans på kvinnans hals motsvaras inte av något fynd på Storviks döda kropp, för såvitt inte
’knölen’ motsvaras av kvinnans struphuvud.
19. Quicks uppgifter om att kroppen eller halsen/nacken upplevts som
’fjädrande’ är svårtolkade och kan inte relateras till obduktionsfynden. Möjligen kan hans observation motsvaras av syrebristbetingat
kramptillstånd i livets slutskede, eller av medveten muskelspänning
som uttryck för avvärjningsförsök. Kortvariga generella kramper
även kan inträda i samband med svåra hjärnskador, men Quicks
uppgifter tycks inte överensstämma med ett sådant förlopp.
20. Quicks uppgifter om att den döda kroppens käke i något skede
varit ’låst’, och att kroppen varit stel och svårhanterlig när den
skulle tas ut ur bilen överensstämmer väl med den normala uppkomsten och utvecklingen av likstelhet.
21. Quicks observation av hudmissfärgningar överensstämmer väl med
den normala utvecklingen av likfläckar inom motsvarande kroppsregioner.
22. Övriga av Quick lämnade förhörsuppgifter har kommenterats ovan
under rubriken Tolkning av fynden.
F. Sammanfattande bedömning
Med stöd av det ovanstående kan uttalas
att fynden på den döda kroppen efter Storvik, särskilt utbredningen av
likfläckar och utvecklingen av likstelhet samt krosskadan i den högra
hjässregionen, men även skadorna på halsen, blödningen i pannan,
förekomsten av magsäcksinnehåll i luftvägarna, den tomma urinblåsan
och förekomsten av spermier i slidan, kan förklaras genom de av
Quick lämnade förhörsuppgifterna;
att det inte på den döda kroppen efter Storvik gjorts fynd som står i
strid med Quicks uppgifter, möjligen kan dock fynden på halsen tala
för att även en snara eller kläder kan ha åtsnörts runt Storviks hals;
462
SOU 2015:52
Gry Storvik
att de av Quick lämnade uppgifterna, frånsett uppgiften om en knöl på
halsen, kan överensstämma med de fynd som gjorts på den döda kroppen efter Storvik;
att även övriga uppgifter som lämnats av Quick kan framstå som rimliga utifrån medicinsk synvinkel.
Övrigt
Av en promemoria upprättad av Seppo Penttinen den 14 april 2000
framgår att Sture Bergwall 1985 drev en tobakshandel i Falun med
sina bröder ÖB och Sten-Ove Bergwall. Det hade dock inte varit
möjligt att i efterhand konstatera hur arbetsfördelningen var ordnad dagarna kring mordet på Gry Storvik. Det fanns inga uppgifter
om att Sture Bergwall under den aktuella perioden hade vistats på
behandlingsklinik eller tvångsvårdats. Han var inte registrerad på
något motorfordon.
Av uppgifter från Trafiksäkerhetsverket i februari 1998 framgår
att Sture Bergwall tog körkort i mars 1987, att körkortet återkallades i mars 1993 och att behörighet i tiden därefter saknats.
11.2.4
Advokaten
det andra förhöret den 6 oktober 1999 och förhöret den 12 mars
2000 när Sture Bergwall förevisades fotomaterial. Han närvarade
inte heller vid det möte som hölls den 7 november 1999 inför
demonstrationsförhöret med utredare, rättsläkare och Sture Bergwall.
Claes Borgström närvarade vid vallningen och demonstrationsförhöret.
Den 27 oktober 1999 ringde Claes Borgström upp Seppo
Penttinen för att, på uppdrag av Sture Bergwall, förmedla vissa
uppgifter.
463
Gry Storvik
SOU 2015:52
De sakkunniga
Sven-Åke Christianson närvarade vid vallningen men var, såvitt
framgår av dokumentationen, inte aktiv under denna. Enligt uppgifterna i förhörsprotokollet närvarade han inte vid demonstrationsförhöret.
Seppo Penttinen översände protokollen från förhören den 22 september 1999 och den 6 oktober 1999 samt promemorian av den
12 oktober 1999 till Sven-Åke Christianson. Skälet till det redovisades inte i promemorian.
Under förundersökningen anlitades Sven-Åke Christianson som
rådgivare åt polis och åklagare. För en närmare redogörelse för vad
Sven-Åke Christianson, Christer van der Kwast, Seppo Penttinen
och Sture Bergwall har berättat om Sven-Åke Christiansons rådgivande roll och om Sven-Åke Christiansons egna kontakter med
Sture Bergwall hänvisas till redogörelsen för Charles Zelmanovitsärendet, avsnitt 6.2.4.
Kari Ormstad upprättade tillsammans med Anders Eriksson det
rättsmedicinska utlåtandet av den 3 mars 2000. Hon närvarade även
vid det möte med utredarna som hölls samma dag. Inför upprättandet av utlåtandet hade Anders Eriksson deltagit vid ett möte vid
Rettsmedisinsk instittut den 30 oktober 1999 och därutöver träffat
utredarna vid ett tillfälle. Inför det slutliga yttrandet fick Kari
Ormstad och Anders Eriksson kommentarer från Seppo Penttinen
som ledde till marginella justeringar. Kari Ormstad närvarade tillsammans med Anders Eriksson vid demonstrationsförhöret den
8 november 1999. Kari Ormstad var dessutom med vid besöket på
Säters sjukhus dagen innan demonstrationsförhöret för att, tillsammans med utredarna och Sture Bergwall, välja ut platsen för
demonstrationsförhöret.
Vården
Birgitta Ståhle närvarade som förhörsvittne vid det andra förhöret
den 6 oktober 1999. Birgitta Ståhle närvarade även när Sture Bergwall
förevisades fotomaterial den 12 mars 2000 och vid vallningen. Såvitt framgår av uppgifterna i förhörsprotokollet närvarade hon inte
vid demonstrationsförhöret.
464
SOU 2015:52
Gry Storvik
Vid det första förhöret den 6 oktober 1999 berättade Sture
Bergwall att han dagen innan förhöret tillsammans med Birgitta
Ståhle hade försökt erinra sig varför han hade åkt till Oslo den
aktuella dagen.
Beträffande innehållet i journalanteckningarna från Säters sjukhus under den aktuella tiden hänvisas till redogörelsen i Trine
Jensen-ärendet, avsnitt 10.2.4.
11.3
11.3.1
Den 3 maj 2000 anmodade norska Riksadvokatämbetet svensk
åklagarmyndighet att överta lagföringen mot Sture Bergwall avseende morden på Trine Jensen och Gry Storvik.
Den 5 maj 2000 åtalade Christer van der Kwast Sture Bergwall
för mordet på Gry Storvik vid Falu tingsrätt. Samtidigt åtalade han
även Sture Bergwall för mordet på Trine Jensen. Åtalen handlades i
samma mål.
Åklagaren gav in ett förslag på förhandlingsordning. Av detta
framgår bland annat att han föreslog att Sture Bergwall, efter åklagarens och försvarets sakframställningar, skulle få lämna egna uppgifter. Efter det skulle vallningsoch demonstrationsfilmen förevisas och en ”sammanställning” redovisas. Först därefter skulle förhör hållas med Sture Bergwall. Christer van der Kwast förklarade
att det enligt honom var av stor betydelse för ett adekvat förhör
med Sture Bergwall att bevisningen togs upp i den angivna ordningen. Claes Borgström uppgavs vara införstådd med detta.
465
Gry Storvik
SOU 2015:52
På åklagarens begäran förordnade tingsrätten, lagmannen Hans
Sjöquist, den 9 maj 2000 Sven-Åke Christianson och Kari Ormstad
som domstolssakkunniga i målet. Någon beskrivning av vad sakkunniguppdragen skulle innefatta lämnades inte i protokollet.
Tingsrätten hemställde, genom domstolssekreterare, att chefsöverläkaren vid Säters sjukhus, Erik Kall, skulle inkomma med ett
yttrande enligt 3 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning. Någon ny rättspsykiatrisk undersökning inhämtades inte
av tingsrätten.
Claes Borgström inkom med en skrift där han hemställde att
tingsrätten även skulle förordna advokaten Sten-Åke Larsson som
offentlig försvarare för Sture Bergwall eftersom Claes Borgström
snart skulle tillträda en ny tjänst, se redogörelsen för Trine Jensen,
avsnitt 10.3.1. Tingsrätten förordnade därefter Sten-Åke Larsson
som offentlig försvarare för Sture Bergwall.
11.3.2
Huvudförhandlingen
Huvudförhandlingen, som avsåg både Trine Jensen och Gry Storvik,
hölls vid Falu tingsrätt den 18, 19, 22–24, 26, 29 och 30 maj 2000.
Domare vid rättegången var lagmannen Hans Sjöquist och f.d. rådmannen Lars Rabe.
Vid huvudförhandlingen avseende mordet på Gry Storvik hördes, utöver Sture Bergwall, som vittnen de norska polismännen
Wiggo Lundamo, Fredrik Lillegård, Pål Bjelland, Öivind Herstad,
Reidar Nilsen och Hroar Frydenlund samt Bente Mevåg, som jämfört spermiernas DNA-profil med Sture Bergwalls. Som domstolssakkunnig hördes Kari Ormstad. Gemensamt för åtalen avseende
Trine Jensen och Gry Storvik hördes vittnena Seppo Penttinen,
Birgitta Ståhle och Bengt Eklund, avdelningsföreståndare vid Säters
sjukhus samt domstolssakkunnige Sven-Åke Christianson.
Av domen och huvudförhandlingsprotokollet framgår, såvitt
gäller mordet på Gry Storvik, väsentligen följande.
Åklagaren Christer van der Kwast framställde sina yrkanden och
Sture Bergwall uppgav att han erkände gärningen och medgav de
enskilda anspråken.
Därefter behandlades mordåtalet avseende Trine Jensen. I anslutning till det gav åklagaren, såvitt även berörde Gry Storvik, in dels
466
SOU 2015:52
Gry Storvik
en sammanställning över av Sture Bergwall erkända mord, dels
foton tagna vid den plats där Gry Storviks kropp hade påträffats.
Tingsrätten övergick sedan till att behandla åtalet avseende Gry
Storvik.
Åklagaren utvecklade sin talan. Efter en kortare redogörelse för
Gry Storviks försvinnande och utredningen före Sture Bergwalls
erkännande uppgav han följande.
Thomas Quick dömdes 1970 för olika otuktsbrott till sluten psykiatrisk vård. Den undersökande läkaren beskrev honom som en sadistisk
pedofil, som under vissa förhållanden var utomordentligt farlig för
annans personliga säkerhet. Han skrevs ut 1977. År 1991 dömdes han
för grovt rån till sluten psykiatrisk vård och har sedan dess varit intagen på Säters sjukhus, där han undergår samtalsterapi. [---] Under
vallning den 16 augusti 1999[...] kom bilen att passera alldeles intill
den parkeringsplats där Gry Storvik påträffats. Thomas Quick reagerade mycket starkt där. Ingen av de andra i bilen kände till detta fall.
[...] Sedan hans uppgifter jämförts med kontrollerbara fakta fick
Thomas Quick den l september 1999 del av misstanke om mord på
Gry Storvik.
Åklagaren förevisade fotografier och åberopade som bevisning
bland annat kartor, foton, resultat från brottsplatsundersökning
och en sammanställning av uppgifter som Sture Bergwall hade
lämnat under förundersökningen. Sammanställningen bestod av två
avsnitt. Avsnitt 1 beskrev ”Thomas Quicks slutliga ståndpunkt i
sakfrågan” och avsnitt 2 innehöll citat och sammanfattande beskrivningar ur förhören, vallningen och demonstrationsförhöret under
rubrikerna ”Erkännandet”, ”Beskrivning av utseende”, ”Plats för
1:a kontakt”, ”Gärningsmoment”, ”Skadebild”, ”Kroppens position”,
”Plats 1”, ”Plats 2”, ”Fordon”, ”Föremål”, ”Tidpunkt” och ”Resumé
över förhör med förevisning 99-11-08”. Det angavs att det av avsnitt 2 framgick den utveckling som hade skett under hand i förhören.
Claes Borgström utvecklade Sture Bergwalls talan, vilken dock
inte har redovisats i tingsrättens dom.
Av protokollet framgår att förhöret med Sture Bergwall hölls i
två omgångar, det vill säga i princip i enlighet med vad Christer van
der Kwast hade förespråkat i det under förberedelsen ingivna förslaget till förhandlingsplan. Tingsrätten biföll Christer van der
Kwasts begäran efter att Claes Borgström sagt sig inte ha någon
erinran mot förslaget.
467
Gry Storvik
SOU 2015:52
Förhöret med Sture Bergwall inleddes.
Åklagaren förevisade därefter videoinspelningen från vallningen
och demonstrationsförhöret, flygfoton över vallningsplatsen samt
föredrog sammanställningen av Sture Bergwalls uppgifter under
förundersökningen. Av huvudförhandlingsprotokollet framgår inte
annat än att Sture Bergwall närvarade under denna redogörelse.
Nedan redovisas innehållet i avsnitt 1 av sammanställningen,
vilken uppgavs beskriva ”Thomas Quicks slutliga ståndpunkt i sakfrågan”.
Att han under tidig sommar 1985 kom till Oslo i bil. Fabrikatet kan ha
varit Ford Granada eller Opel i samma storlek av årsmodell 1979–80.
[---]
Under sen kväll, han gör gällande att det var före midnatt, tar han
kontakt med Gry, i de kvarter där de prostituerade uppehåller sig. Vid
vallningen i Oslo centrum anvisade han detta område som intressant i
utredningen, och berättade i senare förhör att vi vid vallningen passerade mötesplatsen. [---]
I momentet när Gry satt sig på passagerarsätet, skallar Quick henne
mot höger sida av huvudet/hjässan. Gry blir omtumlad. [...] I Oslos
utkant blir Gry mer medveten om situationen. Quick utdelar då slag,
ett eller flera, med sin högra armbåge mot hennes huvud. [---]
Efter ca 40–50 minuters körtid stannar han vid en plats som han i
förhören kallar ’Plats 1’. [---] Quick binder nu fast Grys handled i en
färdig löpsnara av tyg, med öglor i var sin ände. Den ena delen fäster
han kring sin egen handled. Detta för att hindra henne från att fly.
I bagaget hämtas en presenning, yxa samt en dildo i metall. Dessa saker
ligger färdigt i kassar.
Presenningen lägger han ut några få meter från bilen. Han beordrar
Gry att ta av kläderna och placera sig på presenningen. Vid avklädningen är hon frigjord från löpsnaran, men får efter detta den fäst runt
sina handleder. Armarna blir låsta bakom kroppen, när hon beordras
ner på rygg på presenningen.
Quick använder yxans egg i en hotande rörelse över Grys bröstparti,
det uppkommer inga skador av detta. I ett senare skede tar han penisattrappen och för in den med kraft i hennes mun. Han minns blodförekomst kring munnen. Därefter stoppar han in tyg, ev. kan det ha
varit trosorna, i Grys mun. Quick tar ett kraftigt grepp runt hennes
hals, framifrån. Han upplever en svullnad på halsen i detta skede. Samtidigt kommer en ’spykaskad’ och Gry ’bleknar’.
Därpå skiftar han strypgreppet, genom att med sin ena hand fatta
tag bakom nacken och den andra framifrån över strupen, i en vridande
rörelse. Han säger att han ’stryper med kolossal kraft’. [---] Efter strypningen upplever Quick en ’dramatisk stelhet’ i hennes nacke. Han har
svårigheter att få ner hennes huvud. Detta gör att han får för sig att
hon inte är död. Han tar fram yxan, och slår med baksidan av yxhuvudet ett slag mot höger sida av huvudet/hjässan. Slaget utdelas
468
SOU 2015:52
Gry Storvik
några få minuter efter strypningen. Quick kan inte klart ange om Gry
avled som direkt följd av strypningen. Han säger dock att han inte
upplevde någon kroppslig reaktion som följd av yxslaget. Han minns
en klibbighet av blod i hennes hår av slaget. Som riktades mot samma
område där han tidigare skallat henne. [...] Nästa moment är att Quick
bänder isär hennes ben, och våldför sig sexuellt på henne. Under den
förevisning som genomfördes lämnade Quick inte ett direkt klargörande svar på om han fick utlösning i henne. Hans reaktion kring frågeställningen gav dock intrycket att detta skett. [...] Quick drar nu Gry
liggande på presenningen fram till bilens högra bakdörr. Presenningen
är omedelbart intill bilen. Han sätter sig själv i baksätet och lyfter och
drar Gry in i bilen. Han fattar tag under hennes armar och har hennes
rygg mot sin kropp under detta agerande.
Quick säger att han upplever en stelhet i Grys kropp vid införandet i
bilen, samt att han ser blod i hennes ansikte. Kroppen placeras liggande på vänster kroppshalva, mellan framstolar och baksäte. Gry blir
liggande i bilen på detta sätt i ca 3–4 timmar, utan att någon aktivitet
sker från Quicks sida. [---]
Vid vallningen, gav Quick direkta och fortlöpande korrekta anvisningar från E18, avfarten mot Ski, fram till fyndplatsen. På denna vägsträcka finns ett flertal korsningar med skilda vägvalsalternativ. Omfattande ombyggnationer av vägnät och bebyggelse längs hela sträckan
och kring fyndplatsen. [...]
Han kör in på parkeringen, och parkerar sitt fordon i den bortre
delen av parkeringen från infarten räknat, i anslutning till genomfartsvägen. Ritar detta på skiss. Fordonet ställs i anslutning till en parkerad
bil och ett släpfordon. Ritar även detta på skiss och förevisar fordonens placering vid genomförd demonstration av händelseförloppet [...].
Quick upplever en stelhet i Grys kropp, vilket medför svårigheter att
ta ut henne ur bilen. Han har vid förhören och vid förevisningen lämnat uppgifter om att kroppen bärs av honom ett fåtal meter till fyndplatsen. Vid sista förhöret antyder han att någon del av kroppen kan ha
släpat i marken under förflyttningen. Vid detta förhör gör han på det
foto som förevisas från fyndplatsen, markeringar om sitt eget fordons
placering och körriktning, samt hur han går till platsen där kroppen
lämnades.
Quick beskriver att han lämnar kroppen i en position där han ser
’utflytande blåmärken’ på vänster höftparti och vänster axel. Han säger
sig vara förvånad över dessa blåmärken, eftersom han inte utövat våld
mot dessa regioner av kroppen. Han har inte varit entydig i sitt sätt att
beskriva hur kroppen hamnar positionsmässigt. Vid demonstrationen
lägger han den docka som används i ett framåtlutande sidoläge.
Quick säger att platsen där kroppen ligger utgör en liten ’fördjupning’, och att kroppen hamnar med huvudet mot bilen som stod parkerad på platsen. Han har konsekvent beskrivit ett minne av något vitt
i anslutning till kroppen, och säger sig få en bekräftelse på detta, när
foto över fyndplatsen visas under det sista förhöret. Han påpekar då att
469
Gry Storvik
SOU 2015:52
det intill kroppen finns en vitaktig sten, som han storleksmässigt
beskrivit i förhör, som motsvarande en lampskärm i förhörsrummet. [---]
Quick har även ett minne av en belysningsarmatur som skall finnas
till vänster om kroppen. Han har även talat om att ha upplevt ett gulaktigt ljus i anslutning till parkeringsområdet.
Förhöret med Sture Bergwall återupptogs. Nedan följer ett citat av
delar av redogörelsen för förhöret i tingsrättens dom.
1985 bodde han i Falun och drev kioskrörelse tillsammans med sin
bror. […] En morgon var han i tvättstugan och skulle dra ett underlakan av gammal modell. Han fick ett ’tidsfall’ och mindes sin barndoms vistelser i tvättstugan tillsammans med modern. Minnet väckte
aggression och hämndbegär som förstärkte ensamhetskänslan. Han
lämnade omedelbart tvättstugan besluten att döda en kvinna. […] Han
for till Mysen i Norge och tog fram sina norska registreringsskyltar
och monterade dem på bilen. Sent på kvällen kom han till Oslo[...].
Omkring midnatt såg han en kvinna som han uppfattade som stor och
blond med kraftig utstrålning. De kom i samspråk. Han frågade efter
sexuella tjänster. De promenerade nerför gatan till bilen. [...] När kvinnan var på väg in på passagerarsidan skallade han henne på höger sida
relativt kraftigt för att försätta henne i ett tillstånd av oförmögenhet.
Hon var på väg att falla ur bilen, han fick hjälpa henne in. Han fick
ingen skada själv men upplevde att hon var i starkt chocktillstånd. Han
satte sig i bilen, låste passagerardörren och for iväg mot E 18 och Örje
vid svenska gränsen. Efter en stund kvicknade hon till. Han gav henne
ett slag med armbågen i ansiktet. [---] Han hittade en liten avtagsväg,
körde över en järnväg och parkerade bilen i ett undanskymt skogsbryn
vid en äng intill järnvägen.
Klockan var strax efter ett på natten. I bilen hade han en i förväg
iordningställd halsduk med en löpsnara i var ända. Ur bilen tog han
yxan och halsduken. Han trädde löpsnarorna över sin och hennes
handled, så att han skulle ha kontroll över hennes rörelser. Hon steg ur
bilen. Han tog fram presenningen, som han bredde ut på marken intill
bilen på passagerarsidan, och några kassar. Han hade yxan i handen
och sa åt henne att ställa sig mitt på presenningen och klä av sig. Han
lade hennes kläder i kassarna. Han tog loss löpsnaran från sin handled
och bakband henne. Han beordrade henne ner på knä och att lägga sig
ned. Medan hon låg på rygg förde han yxan, för att förstärka hotbilden, försiktigt utan att skada henne, över hennes nakna kropp. I en
av kassarna hade han också med sig en löspenis av metall, som han
förde in i hennes mun och sedan kastade tillbaka mot kassen. [...] Han
tog ett mycket kraftigt strypgrepp om hennes hals. Hon kräktes och
bleknade kraftigt. Han behöll sitt grepp men vred händerna och fullföljde strypningen. Han tog fram hennes trosor och stoppade i hennes
mun för att inte riskera nya kräkningar. Han tänkte att nu var hon
död, men hans rädsla sade något annat. Han tog yxan, kände med
handen på hennes huvud och tyckte sig känna en svullnad efter
470
SOU 2015:52
Gry Storvik
skallningen. Han slog med yxhuvudets baksida exakt mot det området
ett mycket kraftigt slag. Han uppfattade en förslappning av hennes
kropp i samband med slaget. Han våldförde sig på henne och förde in
sin penis i hennes slida. Hans bestämda minnesbild är att han inte fick
utlösning. [---] Han öppnade bakdörrarna, sköt fram framstolarna,
drog presenningen närmare bilen och försökte lyfta in den döda kvinnan i bilen. Kroppen var då tung och stel och mycket svår att hantera.
Han drog in den till en tredjedel genom höger bakdörr, gick runt bilen
fortsatte att dra in henne, så att hon blev liggande med sin vänstra sida
på golvet. [---]
Han körde iväg och kom till en parkeringsplats i ett samhälle. Där
stod en mörk bil. Han körde fram till den och fann en fredad vrå där
han kunde lyfta ut kroppen ur bilen. Han såg ett vitt föremål i en
fördjupning mellan parkeringsplatsen och en väg som gick intill den.
Han ville placera kroppen på eller invid det vita föremålet. Han
associerade det till ett vitt element, mot vilket våld förekommit i hans
barndom. Han öppnade bakdörren. Det var om möjligt ännu svårare
att få den döda kroppen ur bilen än det varit att lyfta in den. Han bar
kroppen till den lilla fördjupningen mellan parkeringsplatsen och vägbanken ovanför och placerade den i anslutning till det vita föremålet
med huvudet nära den mörka bilen. Han blev förvånad att se blåmärken på hennes vänstra skuldra, sida, höft och ner på benen. Han
hade inte utövat våld mot de delarna. Han såg en blödning från näsan.
Han rättade till den döda kroppen och vänstra armen så att armbandsklockan blev synlig. [...] På hemvägen stannade han vid en kyrka och
brände upp kvinnans kläder.
Enligt vad Christer van der Kwast har beskrivit i boken Bortom
rimligt tvivel: Thomas Quick och rättvisan (2015) berättade Sture
Bergwall även om sin förmåga att köra bil och uppgav att han hade
lärt sig köra bil av en äldre kamrat vid femton, sexton års ålder men
medvetet dolt detta för omgivningen. Detta framgår dock inte av
tingsrättens dom.
Vittnesförhör hölls med polismännen Wiggo Lundamo, Fredrik
Lillegård och Pål Bjelland. Dessa hördes om omständigheterna vid
Gry Storviks försvinnande och anträffandet av hennes kropp, om
vad som framkommit under utredningen före Sture Bergwalls erkännande och om vilka utredningsåtgärder som därefter företagits.
I domen har tingsrätten under rubriken ”Tingsrättens överväganden” återgett delar av vad Pål Bjelland berättade.
Vittnesförhör hölls med polismannen Öivind Herstad om dennes
iakttagelser av Gry Storvik den aktuella natten.
Sakkunnigförhör hölls med domstolssakkunnige Kari Ormstad,
som förevisade fotografier och redogjorde för innehållet i hennes
471
Gry Storvik
SOU 2015:52
och Anders Erikssons utlåtande. Delar av vad hon sade har återgetts
i tingsrättens dom under rubriken ”Tingsrättens överväganden”.
Åklagaren gav in ”Resultat av undersökning om uppgifter i
dags- och kvällstidningar om morden på Trine Jensen och Gry
Storvik”.
Vittnesförhör hölls med polismannen Reidar Nilsen angående
den tekniska undersökningen av fyndplatsen och den utredning
som företagits avseende tillvarataget material. Tingsrättens dom
innehåller inga uppgifter från förhöret.
Vittnesförhör hölls även med Hroar Frydenlund. Förhöret åberopades av åklagaren under huvudförhandlingen och något bevistema finns inte angivet i huvudförhandlingsprotokollet. Tingsrättens dom innehåller inga uppgifter från förhöret.
Vittnesförhör hölls per telefon med Bente Mevåg, som hade
analyserat det utsmetade blodet och spermierna i Gry Storvik. Förhöret åberopades av åklagaren under huvudförhandlingen och något
bevistema finns inte angivet i huvudförhandlingsprotokollet. Tingsrättens dom innehåller inga uppgifter från förhöret. Enligt vad
Christer van der Kwast har beskrivit i boken Bortom rimligt tvivel:
Thomas Quick och rättvisan (2015) åberopade han förhöret under
huvudförhandlingen eftersom det under förhöret med Kari Ormstad
uppkom en osäkerhet om huruvida det utsmetade blodet på Gry
Storvik kunde vara Sture Bergwalls. Enligt Christer van der Kwast
berättade Bente Mevåg i förhöret att det inte hade gått att få fram
något DNA-resultat från blodresterna men att blodet var av blodgrupp A, det vill säga samma blodgrupp som Sture Bergwall hade
men inte samma som Gry Storvik. (Att det inte hade gått att få
fram något DNA-resultat från blodresterna synes dock inte överensstämma med vad som framgår av Bente Mevågs utlåtande, se
avsnitt 11.2.3.) Enligt Christer van der Kwast berättade Bente
Mevåg även att spermierna i Gry Storvik inte kom från Sture
Bergwall. Enligt Christer van der Kwast hade Kari Ormstad
dessförinnan, under förhöret med henne, uppgett att spermafyndet
visade att Gry Storvik, som var prostituerad, hade haft samlag med
någon annan än Sture Bergwall under någon av sina sista dagar i
livet. Härigenom synes Kari Ormstad således ha korrigerat uppgiften i sitt och Anders Erikssons utlåtande om att förekomsten av
spermier i Gry Storviks slida kunde förklaras genom Sture Bergwalls
472
SOU 2015:52
Gry Storvik
uppgifter, se punkten F ”Sammanfattande bedömning”, avsnitt
11.2.3.
Åklagaren föredrog därefter en sammanställning av mediauppgifter.
Sakkunnigförhör hölls med domstolssakkunnige Sven-Åke
Christianson. Förhöret åberopades som bevisning av både åklagaren och Sture Bergwall. Sven-Åke Christianson presenterade resultatet av ett av honom utfört test benämnt ”Test av pressmaterial i
samband med utredningen av morden på Trine Jensen och Gry
Storvik”. Detta test beskrivs närmare i redogörelsen för Trine
Jensen, avsnitt 10.3.2. Nedan redovisas testresultatet avseende Gry
Storvik.
Centrala detaljer
De flesta av de detaljer TQ uppger har omnämnts i pressen, t ex den
nakna kroppen, blodet i ansiktet. TQ har dock i sin berättelse

Rapport från Bergwallkommissionen, SOU 2015:52

Transcription

Similar documents

Information från Sture Nordquist mars 2015

både till nytta och nöje för Sture Datorn

Verksamhetsberättelse för Närkes Friidrottsförbund verksamhetsåret

Nr 2 2014 - Läs pdf - Göta kanals vänner

Bastubad vid Jäderfors Idrottsplats

Föreningen STIL, organisationsnummer 802011-0709

Nr 1 2013 - sturehermansson.se