Jonny Nilsson

På stålskodd fot
- med Jonny Nilsson på återvändarturné
Det blev en ordentlig Värmlandsrunda, när Jonny Nilsson i början av november återvände till
fädernebygden! Allra först ett möte med Värmlandspressen under onsdagseftermiddagen, följt
av VIS´ café på Seniorernas Hus samma kväll – fullsatt naturligtvis. Och på torsdagen bar det
vidare till Christinehamns Idrottshistoriska sällskap – fullsatt naturligtvis - och så fullbordades
trippen med en utflykt till Forshyttan i sällskap med radiosportens Martin Marhlo, som jobbar
på en dokumentär om Jonny!
-
Besöket i gamla hemtrakterna i Forshyttan var inte kul alls med husen halvt raserade,
maskiner som var skrotfärdiga och lite ledsamt, det är nog sista besöket där. Men
caféerna i Karlstad i Kristinehamn var desto roligare! Så vänligt bemötande! Väldigt
glädjande! Tack!!
Det var Jonnys egna ord efter utflykten när han kommit till ro hemma i Hindås igen!
Tonen angavs redan vid presskonferensen på Scandic Klarälven där Jonny höll hov och
underhöll – något som gav tydligt avtryck i de följande utgåvorna av såväl NWT som VF.
Och på kvällen var det ett fullsatt Seniorernas Hus som avnjöt berättelser.
-
Det började med skidor, men när jag såg SM-femmilen i Filipstad 1953 blev jag
avskräckt. Blåbärssoppan rann på bröstet, mössorna färgade av sig och de vita
skiddräkterna såg allt annat än vita ut. Nej – bilden av Sigge Eriksson, när han vann
VM 1955 kom istället att fängsla. Trikåer, stålblank is, strålkastarljus, det lockade!
Efter uppväxten i Forshyttan bar det av in till Filipstad 1957. Och Skogsryds isbana fick
regelbundna besök – men inte förrän efter grindarna stängts och belysningen var släckt!
-
Jag hade med snöskrapa och klättrade över staketet. Skrapade banan och åkte i min
ensamhet – ostörd! Men jag kom på god fot med vaktmästaren, Karl-Edvard Larsson,
som var en god idrottsman, så han lät mig hållas.
Redan som junior kom genombrottet på nationell nivå med JSM-segrar – och att det blev för
Bofors CK hade sin naturliga förklaring. Det fanns ingen skridskoklubb i Filipstad…. 1960
blågul debut i en juniorlandskamp i Gamla Karleby. Ryktet om Jonny hade nått norska öron
och de samlades runt banan för att titta på raketen från Värmland. Men 500 metersloppet var
knappast något raketartat!
-
Vad är nå dette?? Dette kan nok ikke vaere en trussel mot den norske hegemonin!
Fast när det blev de längre distanserna visade Jonny vad som låg bakom ryktet då han var
hack i häl på norrmannen Finn Thorsen! 1961 snuddade han vid en plats i truppen till VM för
seniorer, men 10.000 meter ansågs för långt för Filipstadsynglingen…..
1962 var det dags för VM i Moskva. Jonny och Ivar ”Ivrige Ivar” Nilsson laddade upp inför
evenemanget, genom att på fredagskvällen vandra ut mot Kremls murar och Röda Torget.
Absolut folktomt! Snöflingor som lätta bomullstussar dansade ner och gav torget ett skirt
snötäcke – och de enda fotspår som syntes var de efter Jonny och Ivar. Men att planka in över
stängslet som omgav Lenin-mausoleet, som var under renovering, var inte att rekommendera,
för just som de klängde gränsle där uppe, fick de känna en bajonett i rumpan! Vakterna hade
haft en diskret position utefter muren, men nu dök de upp. Några förvånansvärt vänliga men
ändå bestämda fraser följde, dock utan annan påföljd.
-
På lördagskvällen var jag lottad i sista paret på 5.000 meter. Vi startade några minuter
före midnatt och gick alltså i mål på söndagsmorgonen! Det gick utmärkt och hade det
inte varit för ett felskär i sista kurvan på den uppkörda isen, hade jag kunna slå Ivar –
men vi ordnade en svensk dubbelseger!
På söndagen följde de två sista distanserna och nu visste alla vem den unge svensken var.
Jonny hade lottats i par med den blivande världsmästaren, hemmafavoriten Viktor Kositjkin.
Och det blev utklassning. Jonny gick under 16.30 och vann i stor stil och tvåa på distansen
blev Ivar. Världsmästare Kositjkin var trea, mer än 15 sekunder efter Jonny.
Så kom 1963 – med formidabel par-seger på 10.000 meter över Knut ”Kuppern” Johannesen
vid EM i Göteborg inför en hänförd publik. Och ånyo, precis som i Moskva året innan, ett
nytt låglandsvärldsrekord på sträckan! Men norrmännen tog de fyra främsta platserna i
sammandraget! Andra tag blev det i Karuizawa. Jonny hade självsäkert annonserat ut att han
tänkte slå norrmännen och vinna VM på nytt världsrekord. Norske journalisten Sverre Farstad
bedömde svenskens chanser som minimala.
-
Vinner du skal jeg putte en aerta med naesen oppfor Fujijama!
Det sägs att norrmannen fortfarande ses där på vulkanens brant med ärtan framför näsan….för
Jonny levererade: TRE världsrekord och VM-guld! Rekorden föll på de båda längre
distanserna liksom i sammandraget! Och Svenska Dagbladets jury hade en ovanligt lätt
uppgift det året!
1964 i Innsbruck kände han sig lite krasslig och efter ett, för honom, klent 5.000 meter avstod
han 1500 – men drog sedan spiken på 10.000 meter
Jonny och Rolf Jansson, som
råkade hamna vägg i vägg på en
semester för många år sedan!
Nu kom bilder och leenden fram!
Idel ädel skridskoadel (nästan)! Jonny Nilsson
tillsammans med Inger Sandin Borgström och
Åsa Thyr, båda med landslagsmeriter, ungefär
samtida med Jonnys storhetstid – fast Anders
Borgström fick nöja sig med några Skol-KM för
Karlstad……
Hans 15.50 kändes sådär – och nu följde en lång väntan. Och i enlighet med beslutet på
tekniska mötet, så preparerades isen med ismaskinen efter vart sjätte par – ”Kuppern” gick i
sjunde! Överdomaren Sven Låftman blev nära nog ”persona non grata” i Norge och än idag
ser man ilsket blossande kinder på norska skridskoentusiaster om man nämner 1964,
ismaskinen eller Låftman….. Men GULDET, det blev Jonnys med bred marginal.
Den aktiva karriären avslutades efter Grenoble fyra år senare. Stenhård satsning inför
mästerskapet, men en olämpligt påflugen bacill förorsakade en förkylning som inte helt hade
släppt vid tiden för OS – så resultaten blev lite blygsammare än förhoppningarna. Men OStiteln stannade i Värmland, eftersom Johnny Höglin lyckades gjorde sitt livs lopp!
Ganska snart efter den egna karriären drog Jonny igång proffsprojektet inom skridskon. Under
stort hemlighetsmakeri hade han samlat ihop de sexton främsta i världen. Skridskointresset
var ju stort och stora åskådarskaror hade samlats under hela 1960-talet – men de aktiva fick
inte del i ekonomin. Amatörbestämmelserna var stränga! Och det var starka krafter som
motarbetade projektet som ändå sjösattes inför säsongen 1973. Man utestängdes från nära nog
alla idrottsanläggningar och efter ett tufft inledningsår hade det slitit ner Jonny och kostat
honom oerhört mycket, såväl personligt, socialt som ekonomiskt. Och efter ytterligare ett år
strandade det. Men projektet satte igång en lavin inom idrottsrörelsen och så småningom blev
det accepterat med professionalism ända upp på olympisk nivå. Slut på hyckleriet! Jonny fick
sitt erkännande närmare 20 år senare av IOC-presidenten Juan Antonio Samaranch. Det var
vid ISU:s (Internationella Skridskoförbundet) 100-årsjubileum i Davos 1992. Det stod tre glas
Dry Martini på ett balkongräck. De var ämnade år IOC-presidenten, ordföranden i ISU
och….Jonny Nilsson. Samaranch höjde sitt glas och sa
-
Tack Jonny! Du banade väg för detta, men du var före din tid!
Jonny berättade också om sitt ställningstagande mot doping – medel och metoder var då inte
förbjudna, men från etisk synpunkt betraktade han det som fusk! Så den gången han blev
erbjuden något som idag är förbjudet blev det ett klart NEJ!
Och naturligtvis handlade kvällen om händelser bakom kulisserna, om ärlighet och
uppriktighet – och att sådan rättfram ärlighet gjorde att massmedia visade respekt gentemot
personen Jonny Nilsson! Men eftersom dessa detaljer aldrig hamnade i pressen, stannar de
även denna gång i det slutna rummet…..
Jonny i högform under Värmlandsresan