Förvaltnings- och utvecklingsplan för Åsundens

Transcription

Förvaltnings- och utvecklingsplan för Åsundens
Förvaltnings- och
utvecklingsplan
för
Övre Åsundens fiskevårdsområde
1
Uppdragsgivare:
Övre Åsundens fvof
Kontaktperson: Enar Hemmings
Tel. 0321-720 70
E-post: [email protected]
Utförare:
Huskvarna Ekologi
Projektansvarig:
Fredrik Nöbelin
Rapportskrivare:
Fredrik Nöbelin och Anna Thorstensson
Kontaktperson:
Fredrik Nöbelin
Tel. 036-13 20 40
E-post: [email protected]
Omslagsfoton:
Vy över Åsunden, denilrännan i Brunnsbäcken, vass vid Tvärö, rensning av nät
Illustrationer:
Frida Axell Grafik & illustration
2
Förord
Vi vill rikta ett stort tack till alla medlemmar i Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening som på olika sätt
tillfört digna kunskaper om sjön och fisket samt deltagit vid nätprovfisket sommaren 2013. Ett särskilt stort tack
riktas till Enar Hemmings som inte bara bidragit med kunskap utan även varit ett bollplank i många frågor. Han
har oförtröttligt drivit på och när behov uppstått tagit fram efterfrågad information.
En betydelsefull del av föreningens arbete var att genom intervjuer få fram fakta om fisket längre tillbaka i
tiden och fiskbeståndets utveckling fram till idag. Kunskapen som de intervjuade personerna besitter har varit
betydelsefulla för utformningen av planen och dess slutsatser. De fiskerättsägare som har intervjuats är Stanley
Johnzon, Bengt-Göran Petersson, Lennart Lindhagen, Gösta Lindhagen, Alvar Johansson, Karl-Henrik Svensson,
Gunnar Persson, Karl-Gunnar Karlsson och Roy Nygren.
Utöver dessa riktas ett stort tack till alla tjänstemän på Ulricehamns kommun, Länsstyrelsen i Västra Götalands
län, Havs och vattenmyndigheten, Sveriges Lantbruksuniversitet och Trafikverket, men även till privatpersoner
och intresseorganisationer som bidragit till planen.
Till förbundsdirektör Thomas Lennartsson på Sveriges Fiskevattenägareförbund och författare till skriften
”Fånga Fiskeresursen”, riktas ett tack för det stöd som lämnades under uppstartsprocessen av projektet.
För gott samarbete och finansiering av rapporten riktas ett tack till Annika Andersson och Marie Oscarsson på
Leader Sjuhärad.
Färdigställandet av fiskevårdsplanen, inkluderande sammanställning av tillgänglig information, utvärdering av
resultat och utarbetande av åtgärdsförslag har gjorts av Anna Thorstensson och Fredrik Nöbelin på Huskvarna
Ekologi.
Huskvarna 2014-12-08
Fredrik Nöbelin och Anna Thorstensson
3
Innehållsförteckning
1. INLEDNING................................................................................................................................. 9
2. UNDERLAG ............................................................................................................................... 11
3. ÖVRE ÅSUNDENS FISKEVÅRDSOMRÅDE ................................................................................. 13
3.1 HISTORISK FÖRVALTNING AV FISKET I ÖVRE ÅSUNDEN ........................................................................... 14
3.2 FISKEVÅRDSOMRÅDETS BILDANDE...................................................................................................... 16
3.3 ÄGOFÖRHÅLLANDEN ....................................................................................................................... 19
3.4 FÖRENINGENS STYRELSE .................................................................................................................. 19
3.5 STADGAR ...................................................................................................................................... 20
3.6 FISKEVÅRDSOMRÅDETS ORGANISATION .............................................................................................. 25
3.6.1 Fiskekortsförsäljning ...................................................................................................... 25
3.6.2 Tillgänglig service .......................................................................................................... 26
3.7 UTDELNING TILL FISKERÄTTSÄGARE .................................................................................................... 26
REFERENSER ....................................................................................................................................... 27
4. SJÖ- OCH VATTENDRAGSBESKRIVNING................................................................................... 28
REFERENSER ....................................................................................................................................... 29
5. OMRÅDESBESKRIVNING/ÅSUNDENOMRÅDETS NATUR ......................................................... 30
5.1 NATURGEOGRAFI/GEOLOGI/MORFOLOGI ........................................................................................... 30
5.2 OMRÅDEN MED FORMELLT SKYDD ELLER HÄNSYNSKRAV ......................................................................... 30
5.2.1 Riksintressen för naturvård ........................................................................................... 30
5.2.2 Riksintressen för kulturmiljövård ................................................................................... 31
5.2.3 Naturreservat ................................................................................................................ 32
5.2.4 Natura 2000-områden ................................................................................................... 33
5.2.5 Lövskogsinventeringen m.m. ......................................................................................... 34
5.2.6 Nyckelbiotoper, naturvärden och naturvårdsavtal........................................................ 35
5.2.7 Strandskydd ................................................................................................................... 36
5.3 FÅGELFAUNA................................................................................................................................. 37
5.4 KULTURVÄRDEN ............................................................................................................................. 38
REFERENSER ....................................................................................................................................... 40
6. VATTENKEMISKA UNDERSÖKNINGAR ..................................................................................... 41
6.1 SURHET ........................................................................................................................................ 42
6.2 NÄRINGSHALT ............................................................................................................................... 44
6.3 TURBIDITET ................................................................................................................................... 46
6.4 FÄRGTAL ...................................................................................................................................... 47
4
REFERENSER ....................................................................................................................................... 49
7. LIMNOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR/VÄXTER OCH DJUR........................................................ 50
7.1 BOTTENFAUNA .............................................................................................................................. 51
7.2 DJURPLANKTON ............................................................................................................................. 53
7.3 ELPROVFISKEN ............................................................................................................................... 54
7.4 INTERVJUUNDERSÖKNINGAR ............................................................................................................. 56
7.5 MAKROFYTER ................................................................................................................................ 56
7.6 NÄTPROVFISKEN ............................................................................................................................ 59
7.6.1 Nätprovfiskena 1965 och 1981 ...................................................................................... 59
7.6.2 Nätprovfisket 2013 ........................................................................................................ 60
7.7 PÅVÄXT/KISELALGER....................................................................................................................... 62
7.8 VÄXTPLANKTON ............................................................................................................................. 63
REFERENSER ....................................................................................................................................... 64
8. STATUSBEDÖMNING ............................................................................................................... 65
8.1 EKOLOGISK STATUS ......................................................................................................................... 65
8.2 KEMISK STATUS.............................................................................................................................. 67
REFERENSER ....................................................................................................................................... 67
9. NATURVÄRDESBEDÖMNINGAR ............................................................................................... 68
9.1 ÄLDRE BEDÖMNINGAR .................................................................................................................... 68
9.2 VÄRDEFULLA VATTEN ...................................................................................................................... 68
9.3 BIOTOPKARTERING ......................................................................................................................... 69
REFERENSER ....................................................................................................................................... 71
10. BESKRIVNING AV FISKBESTÅNDET......................................................................................... 72
10.1 ABBORRARTADE FISKAR (PERCIFORMES) ........................................................................................... 73
10.1.1 Abborre ........................................................................................................................ 73
10.1.2 Gers ............................................................................................................................. 76
10.1.3 Gös ............................................................................................................................... 78
10.2 GÄDDARTADE FISKAR (ESOCIFORMES) .............................................................................................. 82
10.2.1 Gädda .......................................................................................................................... 82
10.3 KARPARTADE FISKAR (CYPRINIFORMES) ............................................................................................ 84
10.3.1 Mört ............................................................................................................................. 84
10.3.2 Braxen.......................................................................................................................... 87
10.3.3 Löja .............................................................................................................................. 89
10.3.4 Sarv .............................................................................................................................. 91
10.3.5 Sutare .......................................................................................................................... 92
10.3.6 Ruda ............................................................................................................................ 93
5
10.3.7 Elritsa ........................................................................................................................... 94
10.4 LAXARTADE FISKAR (SALMONIFORMES)............................................................................................. 95
10.4.1 Siklöja .......................................................................................................................... 95
10.4.2 Sik ................................................................................................................................ 98
10.4.3 Öring ............................................................................................................................ 99
10.4.4 Bäckröding ................................................................................................................. 100
10.5 ÅLARTADE FISKAR (ANGUILLIFORMES) ............................................................................................ 101
10.5.1 Ål................................................................................................................................ 101
10.6 TORSKARTADE FISKAR (GADIFORMES) ............................................................................................ 102
10.6.1 Lake ........................................................................................................................... 102
REFERENSER ..................................................................................................................................... 103
11. KRÄFTBESTÅNDET ............................................................................................................... 105
REFERENSER ..................................................................................................................................... 109
12. DOMAR OCH AVGIFTSMEDEL .............................................................................................. 110
12.1 REGLERINGEN AV ÅSUNDEN ......................................................................................................... 110
12.2 KRAFTVERK I ÄTRAN ................................................................................................................... 112
12.3 RIKSVÄG 40 .............................................................................................................................. 112
REFERENSER ..................................................................................................................................... 113
13. MOTSTÅENDE INTRESSEN, YTTRE PÅVERKAN OCH MILJÖEFFEKTER .................................. 114
13.1 REGLERING ............................................................................................................................... 114
13.2 VANDRINGSHINDER .................................................................................................................... 116
13.2.1 Ätran .......................................................................................................................... 116
13.2.2 Brunnsbäcken/Säckebäcken ...................................................................................... 117
13.2.3 Pineboån .................................................................................................................... 118
13.2.4 Alhammarån .............................................................................................................. 118
13.3 DAG- OCH SPILLVATTENUTSLÄPP ................................................................................................... 120
13.3.1 Avloppsreningsverk ................................................................................................... 120
13.3.2 Enskilda avlopp .......................................................................................................... 121
13.3.3 Dagvatten .................................................................................................................. 122
13.4 AREELLA NÄRINGAR .................................................................................................................... 123
13.4.1 Jordbruk ..................................................................................................................... 123
13.4.2 Skogsbruk .................................................................................................................. 124
13.5 FÖRGIFTANDE ÄMNEN................................................................................................................. 127
13.5.1 Industrier ................................................................................................................... 127
13.5.2 Potentiellt förorenade områden ................................................................................ 127
13.5.3 Kvicksilver .................................................................................................................. 128
6
13.6 FYSISK PÅVERKAN PÅ VATTENDRAG ................................................................................................ 130
13.7 SJÖSÄNKNING............................................................................................................................ 131
13.8 UTBYGGNAD AV VÄG 40 .............................................................................................................. 132
REFERENSER ..................................................................................................................................... 133
14. FISKEVÅRDEN....................................................................................................................... 135
14.1 REGLER FÖR FISKETS BEDRIVANDE .................................................................................................. 135
14.2 FISKETILLSYN ............................................................................................................................. 136
14.3 PROJEKT ÖRING ......................................................................................................................... 139
14.4 PROJEKT ÅSUNDENÖRING ............................................................................................................ 140
14.5 ODLING AV GÖS ......................................................................................................................... 141
14.6 ÅLPLAN ÄTRAN .......................................................................................................................... 141
14.7 UTSÄTTNINGAR AV FISK OCH KRÄFTA .............................................................................................. 142
14.8 ÖVRIGA FISKEVÅRDSÅTGÄRDER ..................................................................................................... 146
14.8.1 Vegetationsröjning .................................................................................................... 146
14.8.2 Reduktionsfiske .......................................................................................................... 146
14.8.3 Fångst av mink .......................................................................................................... 146
REFERENSER ..................................................................................................................................... 147
15. FISKET OCH UTTAGET .......................................................................................................... 148
15.1 FISKERÄTTSÄGARNAS FISKE........................................................................................................... 148
15.2 ALLMÄNHETENS FISKE ................................................................................................................. 151
15.3 FISKETÄVLINGAR ........................................................................................................................ 152
15.4 PRODUKTION OCH AVKASTNING .................................................................................................... 153
15.4.1 Produktion ................................................................................................................. 153
15.4.2 Avkastning ................................................................................................................. 154
15.5 MORTALITET HOS ÅTERUTSATT FISK ............................................................................................... 155
REFERENSER ..................................................................................................................................... 157
16. BIDRAGSMÖJLIGHETER ....................................................................................................... 158
17. ÅTGÄRDSFÖRSLAG .............................................................................................................. 161
17.1 FÖRVALTNING ........................................................................................................................... 162
17.2 FISKEREGLER ............................................................................................................................. 163
17.3 FISKETILLSYN ............................................................................................................................. 164
17.4 ARTSPECIFIKA FÖRSLAG ............................................................................................................... 165
17.4.1 Gös ............................................................................................................................. 165
17.4.2 Siklöja ........................................................................................................................ 166
17.4.3 Öring .......................................................................................................................... 167
17.4.4 Gädda ........................................................................................................................ 169
7
17.5 BIOLOGISKA OCH KEMISKA UNDERSÖKNINGAR.................................................................................. 169
17.6 FÅNGSTSTATISTIK OCH ENKÄT/INTERVJUUNDERSÖKNINGAR ................................................................ 171
17.7 ÖVRIGA ÅTGÄRDER ..................................................................................................................... 172
REFERENSER ..................................................................................................................................... 173
BILAGA 1. ORDFÖRKLARINGAR ................................................................................................. 174
BILAGA 2. ÅTERUTSÄTTNING AV FISK ....................................................................................... 178
BILAGA 3. ARTIKLAR .................................................................................................................. 179
BILAGA 4. TIDNINGEN SPORTFISKE NR 7/8 1990 ...................................................................... 188
8
1. Inledning
Övre Åsunden ligger inramad i ett omväxlande landskap i fråga om såväl topografi som markanvändning och
bebyggelsegrad. Berg, dalar och stora lövskogar vid sidan av ett gammalt kulturlandskap bildar ett område av
stora värden vad gäller både naturvård, kulturvärden, rekreation och vattenförsörjning.
Åsunden och trakterna kring sjön har omskrivits för sin skönhet av bland annat författarinnan Birgit Sparre, som
skrivit den berömda romansviten ”Gårdarna kring sjön”. Hon skrev år 1928 om Åsunden: ”Sjön var vackrare än
andra sjöar med gröna holmar, lummiga näs och djupa vikar, där gula och vita näckrosor blommade sommaren
om. Sjön låg i en trakt där historia, sägen och legend fyllde luften likt tysta vingslag av sagans Fågel Fenix”.
Läraren och författaren Nils Petrus Ödman skrev 30 år tidigare om ett besök i Ulricehamn och en ångbåtsfärd
på Åsunden: ”Nu kom jag riktigt underfund med, att Åsunden är en af de vackraste sjöar i Sverige, men då en
ny beskrifning skulle verka tröttande, säger jag blott, att den nordliga delen av sjön har något av Siljans natur
och att den sydligaste delen, sedan man passerat genom ett täckt sund, har något af Mälarens. Ja, många finna
den senare likheten rent af slående, och den sjö, som möjligen förlorar något litet vid jämförelsen, är
åtminstone ej Åsunden”.
Ett minnesmärke som är väl värt att nämna är ”Klovsten”, ett av sjöns riktiga särmärken. Klovsten, eller
Klövsten, ligger utanför badplatsen i Marbäck. På Klovsten finns inristat lågvattennivåerna åren 1899, 1901 och
1937. Den första ristningen gjordes av läraren J.G. Wallén.
Problemställningar
Näringsvävarna i naturens ekosystem är både komplexa och sköra och kan därför lätt kan störas av mänskliga
aktiviteter. Vad gäller sjöar och vattendrag är det viktigt att ha i åtanke att vattnets karaktär påverkas av alla
verksamheter som pågår, och i vissa fall har pågått, inte bara lokalt utan ända upp till dess källflöden. För att
långsiktigt bevara den biologiska mångfalden, en god vattenkvalitet och allmänna naturvärden måste
förvaltaren ta hänsyn till helhetsperspektivet, inte endast de platsbundna förhållandena. En hållbar förvaltning
innebär därmed att stor aktsamhet visas samtliga våtmarker, gölar, sjöar och vattendrag som ingår i länken
fram till sjön.
Näringsväven i sjöar kan delas in i fyra trofinivåer, där den lägsta nivån utgörs av primärproducenterna, d.v.s.
växtplankton. De nästkommande trofinivåerna utgörs i ordning av djurplankton, planktonätande fisk och rovlevande fisk. Alla trofinivåer är beroende av varandra, vilket innebär att om en trofinivå utsätts för någon
störning får detta återverkningar även på övriga trofinivåer. Som exempel leder en minskad tillgång på djurplankton till att näringsunderlaget för planktonätande fisk minskar, vilket slutligen påverkar beståndet av rovfisk. Som en parallell kan nämnas att samma situation kan uppkomma då introduktioner av nya fiskarter sker,
där konkurrens om samma födounderlag kan uppstå mellan nyintroducerade arter och de ursprungliga arterna.
Dagens Åsunden är ett resultat främst av utsläpp av spillvatten från närliggande bebyggelse och industriverksamheter, diffus näringstillförsel från omgivande jordbruk och en pågående vattennivåreglering. Näringstillförseln har helt förändrat en ursprungligen oligotrof klarvattensjö till en idag mesotrof och betydligt
grumligare sjö. Förhållandena har trots allt förändrats till det bättre jämfört med 1950-talet då föroreningssituationen var så allvarlig att badförbud måste införas. Det första kommunala reningsverket byggdes 1955,
men eutrofieringen fortgick även de närmaste decennierna samtidigt som Ätran drabbades av fisk- och
kräftdöd. Vattenkvaliteten förbättrades inte nämnvärt förrän Ulricehamns kommun införde en bättre avloppsrening 1974 och Timmele Färgeri AB började rena sitt spillvatten 1982.
Regleringen av Övre och Yttre Åsunden samt Torpasjön har bedrivits i full skala sedan 1946 och har troligen
haft en betydande inverkan på sjön. Exakt vilka effekter den haft på fiskbeståndet är svårt att avgöra, men
tämligen klart är att beståndet av flodkräfta tog allvarlig skada. Oavsett skadan på sjöns flora och fauna har
upplevelsen av regleringen lett till olägenheter för lokalbefolkningen ur många aspekter.
9
Trots de stora förändringar som skett som en följd av den mänskliga påverkan är Övre Åsunden, och trakterna
kring sjön, idag et mycket populärt rekreationsområde. Sportfisket i Åsunden är betydande, främst tack vare
sjöns karaktärsart, gösen, som årligen lockar tusentals sportfiskare från både när och fjärran. Sjön är emellertid
inte bara hemvist för gösen utan den samsas med ytterligare minst sexton fiskarter som framlever sina liv i sjön
och dess tillrinnande vattendrag. Bland annat återfinns den rödlistade laken tillsammans med ett skyddsvärt
bestånd av sjölevande öring. Övre Åsunden har också hyst ett bestånd av vårlekande siklöja, en ekotyp som är
känd från endast ett fåtal vatten i världen.
Syfte och mål
Den nu föreliggande fiskevårdsplanen ger förhoppningsvis nya infallsvinklar för den nuvarande fiskevårdsområdesföreningen att arbeta vidare med. Möjligheterna att ytterligare utveckla sjöns fiske synes vara goda,
sett ur många perspektiv, både ur fiske- och naturvårdshänseende, men även ur rekreationssynpunkt.
Målet med fiskevårdsplanen är att nå fram till arbetsmetoder som leder till att uttaget av fisk är uthålligt och i
längden gynnar alla inblandade parter. Fiskevårdsplanen avser vidare att ge en historisk återblick på föreningen
och dess arbete, beskriva aktuella sjöar och vattendrag och deras närområden samt belysa de nutida
förhållandena i sjön m.m. Fiskevårdsplanen tar hänsyn till tillgängligt underlag och rekommenderar utifrån
detta åtgärder för föreningens fortsatta arbete. Förslagen berör alltifrån specifika åtgärder för att skydda vissa
arter eller vattenkvaliteten, till att rekommendera biologiska undersökningar och förändringar i förvaltningen.
Förtydligande kring presentationen
En fiskevårdsplan innehåller en stor mängd ämnesspecifika ord och begrepp. Alla kan omöjligt förklaras i den
löpande texten utan behöver förklaras i andra former. Vi har valt att tillämpa dels en bilaga (Bilaga 1) med
ordförklaringar och dels faktarutor inlagda i textavsnitten, i en förhoppningsvis lämplig avvägning. Förutom att
fungera som förklarande text då läsaren inte kan tas för givet att vara insatt i aktuellt ämne, fördjupar och
utvecklar faktarutorna emellanåt ett ämne utan att vara nödvändiga för förståelsen. Slutligen är faktarutorna
även avsedda till att göra den stora mängden text lättare att söka information i.
10
2. Underlag
Underlaget som har legat till grund för förvaltningsplanen har till störst del hämtats från Övre Åsundens
fiskevårdsområdesförenings arkiv och medlemmar, Länsstyrelsen i Västra Götalands län och undersökningar
inom ramen för projektet genomförda av Huskvarna Ekologi. Utöver dessa figurerar en mängd olika källor av
varierande betydelse för fiskevårdsplanens innehåll och slutsatser, från olika statliga och kommunala
myndigheter, vetenskapliga artiklar, lagar och förordningar, intresseorganisationer m.fl. Nedan görs en
närmare beskrivning av de viktigaste källorna till fiskevårdsplanen.
Samtliga illustrationer av fiskar har utförts av Frida Axell Grafik & Illustration.
Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening
Den samlade kunskapen inom Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening har varit av stort värde för
förvaltningsplanens utförande. Föreningsarkivet, muntliga upplysningar från medlemmarna och intervjuer har
tillfört bakgrundsinformation som varit nödvändig för att kunna ge en historisk bild av föreningens utveckling
och verksamhet, men även för att kunna dra slutsatser av den samlade informationen från alla olika källor.
Föreningsarkivet innehåller handlingar som inte kan erhållas på annat sätt, t.ex. årsmötesprotokoll och kassabokföring. I arkivet finns även en mängd andra uppgifter, av vitt skilda slag, t.ex. Länsstyrelsens verksamhetsöversikter, skrivelser m.m.
Muntliga uppgifter har tillfört kunskaper om såväl fisket förr och nu som påverkansfaktorer, men även detaljer
om den allmänna historien i området, t.ex. vad gäller verksamheter som bedrivits i anslutning till sjöarna. I de
fall medlemmarnas egna kunskaper har varit ofullständiga, har i vissa fall hänvisning kunnat ske till personer
eller organisationer med djupare insikter i ämnet.
Länsstyrelsen
Länsstyrelsen i Västra Götalands län har på olika sätt samlat in eller på andra sätt erhållit stora mängder
information om Övre Åsunden och Ätran med fler vattendrag inom fiskevårdsområdet. En betydande del av
denna kunskap erhölls före länssammanslagningen och har därför till stor del arkiverats. En viss del av
kunskapsbanken finns emellertid tillgänglig i form av rapporter, offentliga databaser och karttjänster.
De offentliga tjänster som varit av störst betydelse vid utarbetandet av fiskevårdsplanen är databasen VISS och
karttjänsten ”Webbgis”. Databasen VISS (VattenInformationsSystem Sverige) tillhandahålls av Vattenmyndigheten, men baseras i stor utsträckning på information som inhämtats av länsstyrelserna. VISS innehåller
en avsevärd mängd data om alla Sveriges större sjöar, vattendrag, grundvatten och kustvatten. Informationen
är tillgänglig för allmänheten. Den internet-baserade karttjänsten ”Webbgis” har upprättats av länsstyrelserna
länsvis, som ett led i deras arbete att tillgängliggöra planeringsunderlag för yrkesutövande och allmänheten. På
ett lättillgängligt sätt presenteras en mängd geografisk information kring bl. a. natur- och kulturmiljö, skyddade
områden, riksintressen, miljöskydd, fornlämningar, objektsskydd och andra bestämmelser. VISS och ”Webbgis”
är kopplade till en lång rad andra myndigheters register och databaser, exempelvis till IVLs (Institutet för
Vatten och Luftvård) ”Kvicksilver i Biota”, Riksantikvarieämbetets ”Fornsök” och Skogsstyrelsens
”Avverkningsanmälningar”.
I stor utsträckning finns material publicerat i Länsstyrelsens rapportserie, som ofta finns att hämta på hemsidan. Äldre rapporter finns emellertid endast i pappersformat och måste beställas. Rapporterna har framställts
av såväl Länsstyrelsens egen personal som av externa konsulter. Äldre handlingar, t.ex. verksamhetsöversikter,
beslut, yttranden, ansökningshandlingar m.m. finns i viss mån samlade i Länsstyrelsens allmänna arkiv.
11
Undersökningar utförda inom ramen för projektet
Inom ramen för fiskevårdsplanen genomfördes standardiserade nätprovfisken sommaren 2013 i Övre Åsunden,
av Huskvarna Ekologi respektive Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening. Sensommaren 2014 företogs en
översiktlig makrofytundersökning i sjöns södra del. Under dessa tillfällen har en bild skaptas av sjöns allmänna
karaktär och närområden. Vidare har fältstudier gjorts av vandringhindrena vid Vist, Timmele, Flata och Plate
Såg i Ätran, vid väg 157 i Pineboån, vid Brunnsnäs i Brunnsbäcken samt vid Yttre Alhammar i Alhammarån. Ett
studiebesök genomfördes även på platsen för ombyggnationen av riksväg 40, norr om Ulricehamns tätort, med
byggledare (miljö) Daniel Jones som guide.
Kontinuerliga kontakter med markägarna har upprätthållits, dels i samband med möten och dels genom
återkommande samtal med styrelseledamoten Enar Hemmings i Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening.
Övriga källor
Utöver Länsstyrelsen i Västra Götalands har flera myndigheter, institutioner, samverkansorgan m.m. använts
för att söka källmaterial till föreliggande plan eller för att klargöra otydligheter. Havs- och vattenmyndigheten,
Ulricehamns kommun, Ulricehamns Energi, Trafikverket, Vattenmyndigheten, Ätrans vattenråd, Artdatabanken, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) har i olika sammanhang refererats till, där informationen
inhämtats genom antingen muntliga kontakter eller genom utnyttjande av offentliga databaser och rapporter.
Kontakt med privata aktörer har tagits gällande information om bl. a kraftverk och industrier eller andra
verksamheter med betydelse för Åsunden och/eller dess biflöden.
Intresseorganisationer kontaktas i viss mån vid utarbetande av förvaltningsplaner. Som exempel kontaktades
representanter för de äldre fiskevårdsföreningar som före tillkomsten av Övre Åsundens fiskevårdsområde
sålde fiskekort inom vissa delar av sjön. Där det varit möjligt har även deras respektive föreningsarkiv
genomsökts.
Vad gäller vissa aktuella frågor har den senaste kunskapen eftersökts främst i olika vetenskapliga artiklar och
tidskrifter.
12
3. Övre Åsundens Fiskevårdsområde
Traditionellt har allt fiske bedrivits inom de samfälligheter och enskilda hemman som har haft fiskerätt i
sjöarna. Möjligheten att på olika sätt göra fiskevårdsinsatser, främst genom utsättning av fisk, ökade i början av
1900-talet, vilket frambringade ett behov av att organisera ett samarbete mellan fiskerättsägarna. Efter hand
avtog husbehovsfiskets betydelse, vilket underlättade en övergång mot att upplåta fisket till allmänheten.
Förändringar började ske när andra förvaltningsformer, d.v.s. gemensamhetsfisken och fiskevårdsföreningar,
slog igenom under 1910-talet. Fiskevårdsförening som förvaltningsform var den vanligaste fram tills att
ombildningen till fiskevårdsområden tog fart under 1970-talet.
Faktaruta. Förvaltningslagar
Lagen (1913:97) om gemensamhetsfiske
Tillkom den 30 juni 1913 och var i bruk till 1960 då den ersattes av lagen om fiskevårdsområden. Lagen var
inte framgångsrik då endast ett åttiotal föreningar bildades inom ramen för denna förvaltningsform.
Lagen (1960:130) om fiskevårdsområden (LOFO)
Den första lagen om fiskevårdsområden var ganska omständlig och krävde bland annat en omfattande
fiskerättsutredning samt samtycke från en betydande majoritet av fiskerättsägarna. Trots detta bildades en
hel del fiskevårdsområden enligt denna lag.
Lagen (1981:533) om fiskevårdsområden (LOFO)
Lagen ersatte den äldre lagen om fiskevårdsområden och trädde i kraft den 1 januari 1982. I samband med
detta ombildades föreningar som tillkommit enligt den äldre lagen automatiskt. Lagen förenklade processen
vid bildandet av fiskevårdsområden bland annat genom att mildra kravet på fiskerättsutredningens
omfattning. Lagen innebar även att det blev enklare att genomdriva bildandet av fiskevårdsområde trots ett
visst motstånd från fiskerättsägarna.
Lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter
Införandet av lagen om förvaltning av samfälligheter innebar att 24 § i lagen om rätt till fiske ändrades. Alla
samfälligheter skulle lyda under denna lag, undantaget fiskevårdsområden som skulle lyda under lagen om
fiskevårdsområden.
Fiskevårdsföreningarna stödde sin verksamhet på 24 § i den dåvarande Lagen (1950:596) om rätt till fiske.
Huvudregeln enligt denna paragraf var att samfällt fiske får nyttjas av delägarna efter vad de kan sämjas. När
Lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter trädde i kraft 1974, försvann möjligheterna att driva en
fiskevårdsförening på samma grunder som tidigare. Som en konsekvens måste fiskevårdsföreningar ombildas
till antingen samfällighetsföreningar eller till fiskevårdsområden.
Den sistnämnda förvaltningsformen rekommenderades generellt av myndigheterna av den orsaken att den gav
större möjligheter till ett rationellt nyttjande av vattnet. Eftersom det samtidigt kan finnas såväl flera samfälligheter som skiftat fiske, leder detta till att samfällighetslagen inte kan tillämpas om fisket skall samordnas i
vattnet som helhet. Splittras förvaltningen av samma vatten försvårar detta samarbetet mellan olika
föreningar. En ytterligare fördel var att fiskevårdsföreningen, som var en ideell organisation, ersattes av en
juridisk person.
Ombildningen av fiskevårdsföreningarna skulle enligt den nytillkomna lagen vara slutförd senast vid utgången
av 1978. Sedermera förlängdes tidsfristen för ombildning av fiskevårdsföreningar till 1983 genom tillkomsten
av SFS 1975:1310 (Svensk författningssamling).
13
3.1 Historisk förvaltning av fisket i Övre Åsunden
Den 17 februari 1932 bildades Övre Åsundens fiskevårdsförening under ordförandeskap av fabrikör A Jönsson.
Syftet med föreningen var att bedriva fiskevård i Övre Åsunden med tillflöden. Föreningen omfattade den del
av Övre Åsunden som ligger inom Ulricehamns stad, Vists, Brunns, Marbäcks och Södra Säms socknar samt
Tvärreds socken norr om lägenheten Nybygget. Den övriga delen av sjön tillhör Yttre Åsundens fiskevårdsförening (Ny svensk fiskeritidskrift). Ytterligare kunskap om dessa föreningar saknas.
Under 1950- och 60-talen bildades ett flertal lokala fiskevårdsföreningar (se nedan) som förvaltade större delen
av Övre Åsundens vatten. Varje fiskevårdsförening hade egna stadgar och sålde fiskekort separat som gällde
endast inom det aktuella området. Alla fiskerättsägare kring sjön var emellertid inte anslutna till dessa fiskevårdsföreningar, vilket innebar att fiskekort inte kunde lösas för vissa områden i sjön. Fiskevårdsföreningarna
finns fortfarande kvar, men driver idag ingen självständig fiskevård. Föreningarna hanterar de utdelningar som
görs från Övre Åsundens fiskevårdsområde till de fiskerättsägare som är medlemmar i fiskevårdsföreningen
samt kan i viss utsträckning, utöver de regler för fisket som tas i fiskevårdsområdet, styra medlemmarnas fiske
inom det samfällda vattnet.
Noterbart är att det i mitten av 1960-talet diskuterades bildandet av en stor fiskevårdsförening omfattande
hela Övre Åsunden, från Ulricehamn till Fästered. Drivande i frågan var, förutom fiskerikonsulenten Sune
Sander, även direktör Edström vid Skottek och Ove Engerby, ombud för fiskerättsägare bl.a. i Vegby.
Fästeredssunds Intresseförening
Fästeredssunds Intresseförening bildades 24 juni 1977 med syftet att tillvarata fiskerättsägarnas gemensamma
intressen i frågor som berörde fisket, företagande av lämpliga fiskvårdande åtgärder och vidtagande av
åtgärder till skydd mot olagligt fiske. Den 1 januari 2004 ombildades Fästeredssunds Intresseförening till en
samfällighetsförening, Fästereds Samfällighetsförening. Enligt den nya stadgan är föreningens ändamål idag att
förvalta samfälld mark och samfällt fiske. Samfällighetsföreningens årsmöte äger enligt stadgan rätt att besluta
”om när, var och hur fiske efter kräftor, fiske med nät och övriga fasta redskap får ske”.
Föreningen omfattar markägare inom Fästereds oskiftade vatten i Finnekumla socken, d.v.s. sydöstra delen av
Övre Åsunden samt en mindre del av nordöstra Yttre Åsunden. Mellan tillkomsten 1977 och det definitiva
uppgåendet i Övre Åsundens fiskevårdsområde 1988 sålde föreningen i egen regi fiskekort till allmänheten
inom Fästereds samfällda vatten. Enligt stadgarna skulle minst 50 % av intäkterna avsättas till fiskevårdande
åtgärder, efter att administrativa kostnader betalats. Utdelningen till fiskerättsägarna fick på motsvarande sätt
uppgå till som mest 50 %.
Fästeredssunds Intresseförening var en mycket aktiv förening och gjorde betydande insatser inom en mängd
områden, bl.a. vad gäller fiskevård och utsättning av signalkräftor. Den stora arbetsinsatsen tycks dock ha varit
att förhindra att Fästeredssunds vatten inlemmades i ett fiskevårdsområde för hela Övre Åsunden. Målet för
Fästeredssunds Intresseförening var att ”behålla suveräniteten över sina vatten”. Senare utrycktes även en
önskan att snarare att tillhöra Yttre Åsundens fiskevårdsområde.
Föreningen arbetade hårt för att arrendera fisken inom andra områden i Åsunden för att möjliggöra för
medlemmarna att fiska på dessa vatten. Allt fiske, d.v.s. även kräftfisket arrenderades inom Attorps och
Högagärdes vatten. Utöver detta arrenderades kräftfiske vid Trollö i Yttre Åsunden, tillhörande Torpa.
Dessutom arrenderades allt fiske förutom kräftfiske inom Sandslätts vattenområde. Det enda arrende som
kvarstår idag är fisket inom Sandslätts vatten.
Tvärreds Norra Fiskevårdsförening
Tvärreds Norra Fiskevårdsförening i Åsunden bildades 15 januari 1964 och omfattar fiskerättsägare inom
Vasared, Koppartån, Onsered och Stenbacka fiskelag i Tvärreds socken. Fiskekortsförsäljning till allmänheten
inleddes samma år. Föreningen var redan från starten intresserad att diskutera gemensamma fiskevårdsåtgärder med angränsande fiskerättsinnehavare och fiskevårdsföreningar. Kontakt togs därför omgående med
14
Alhammars fiskevårdsförening och Rude-Tvärredslunds fiskevårdsförening för diskussioner om gemensamma
fiskevårdsåtgärder. I vilken mån fiskevårdsåtgärder genomfördes, och vad dessa bestod i, är okänt. Inga
noteringar har påträffats i föreningens arkiv. En prislista för utsättningsfisk från Älvsborgs läns södra
Hushållningssällskap fanns i arkivet vilket visar att föreningen troligen gjort påstötningar om utsättning av fisk.
De aktuella arterna var regnbåge, bäckröding, bröding/röding och laxöring. Föreningens aktiviteter har på
senare år framförallt bestått i att tillhandahålla båtplatser, iordningsställande av grusvägar samt allmän skötsel.
Föreningen anordnar en årligen återkommande gemenskapsdag, den s.k. ”Årensningen”.
Inom ramen för sin verksamhet lät föreningen utföra en fiskerättsutredning som upprättades 1970 av den f d
lantbruksdirektören Sven Ekelund. Vad gäller bildandet av Övre Åsundens fiskevårdsområde, uttrycks inga
negativa åsikter i de protokoll som finns tillgängliga i föreningsarkivet. Vid årsmötet 1986 ställs emellertid
villkoret att för att delta i fiskevårdsområdet måste gränsdragningen dras från Vist kvarn ned till
Fästeredssundsbron.
Alhammars Fiskevårdsförening
Kunskapen om Alhammars fiskevårdsförening är obetydlig eftersom föreningsarkivet inte kunnat lokaliseras.
Enligt Lars Yngvesson, ordförande i föreningen, startade verksamheten under 1950-talet.
Näsboholms Stugägare & Fiskevårdsförening
Näsboholms Stugägare & Fiskevårdsförening startade sin verksamhet 1952 och var en sammanslutning av fiskerättsägare och arrendatorer. Enligt stadgarna omfattade föreningens åtaganden i fiskevårdsfrågor 1) utövning
av tillsyn och åtgärder mot olagligt fiske, 2) fiskodling samt skydd för lekfisk och ungfisk, exempelvis genom
avsättande av fredningsområden, 3) inplantering, där så befinnes lämpligt, av nya eller redan förekommande
arter, 4) att lagliga och lämpliga redskap kommer till användning, 5) införandet av lämpliga stadgebestämmelser, 6) åstadkommande av fiskebokföring samt 7) att bevaka och tillvarataga medlemmarnas
rättigheter och verka för höjandet av deras intresse för och insikter i fisket och dess vård.
Hur omfattande deras fiskevårdsarbete i realiteten var är i huvudsak okänt eftersom merparten av protokoll
mm saknas från föreningens tidiga fiskevårdsarbete. Känt är att föreningen var involverad i den utsättning av
röding som gjordes 1963, att föreningen bedrev jakt på mink samt att ett förbud mot fiske med nät, not och
ryssja infördes för perioden mellan islossning och 15 juni.
Nya stadgar infördes den 30 april 1977 och namnet ändrades då till Näsboholms Stugägarförening. Föreningens
engagemang i fiskevårdsfrågor tonades ned kraftigt och begränsades enligt stadgarna till ”att sköta fiskevattnet
på Näsboholm medelst fisketillsyn och fiskekort”. Fisketillsyningsmän valdes vid varje årsmöte. Så vitt känt har
inga insatser därefter gjorts vad gäller fiskevård frånsett att hantera kräftfisket. Föreningen arrenderade kräftfisket mellan åren 1993 till 2007 och av allt att döma bestämde de självständigt under vilka förutsättningar
fisket fick ske. Vid årsmötet 1994 togs beslut om att fiske fick ske under två helger i augusti med som mest 8
mjärdar per stuga och ett minimimått på 12 cm. De som fiskade kräftor var tvungna att rapportera fångsterna
till föreningen, men tyvärr har endast enstaka fångstuppgifter har kunnat hittas. I årsmötesprotokollet från 1
maj 2003 anges att den totala insatsen uppgått till ca 1000 mjärdar. Fisket hade då försämrats och förslag på en
ytterligare begränsning av antalet mjärdar diskuterades.
Tvärredslund - Rude Fiskevårdsförening
Inte mycket är känt om Tvärredslund – Rude Fiskevårdsförening. När föreningen startade är okänt, men av dess
stadgar framgår att föreningens ändamål är att arbeta för 1) tillsyn och åtgärder mot olagligt fiske, 2) fiskodling
samt skydd för lekfisk och ungfisk, exempelvis genom avsättande av fredningsområden, 3) inplantering, där så
befinnes lämpligt, av nya eller redan förut förekommande fiskarter, 4) att laglig och lämplig redskap kommer
till användning, 5) införandet av lämpliga stadgebestämmelser, 6) åstadkommande av fiskbokföring samt 7) att
bevaka och tillvarataga medlemmarnas rättigheter och verka för höjandet av deras intresse för och insikter i
fisket och dess vård.
15
3.2 Fiskevårdsområdets bildande
Som ett led i att ombilda fiskevårdsföreningar till fiskevårdsområden gjordes informationskampanjer från
dåvarande fiskerikonsulenten Sune Sander på Lantbruksnämnden. Massutskick riktade till fiskevårdsföreningar
m.fl. i södra Älvsborgs län gjordes vid åtminstone två tillfällen, i februari 1975 och i januari 1976. Informationen
i massutskicken behandlade den nya lagen om förvaltning av samfälligheter som trädde i kraft 1 juli 1974, och
den effekt lagen hade genom att fiskevårdsföreningar måste ombildas antingen till samfällighetsföreningar
eller till fiskevårdsområden.
Bildandet av ett fiskevårdsområde där Övre Åsunden ingick inleddes redan 1973. Arbetet med att skapa ett
fiskevårdsområde gick emellertid trögt, som en följd av stort motstånd från fiskerättsägarna. Förhandlingar och
utredningar pågick i olika former med start från och med 1973, för att till sist avgöras i Regeringsrätten 1987.
Fiskevårdsområde Övre Åsunden, Yttre Åsunden och Torpasjön
Den första ansatsen att bilda ett fiskevårdsområde gjordes av sammanläggningsdelegerade i Ulricehamn, ett
organ som verkade under den s.k. storkommunsreformen, som den 12 september 1973 beslöt att utse en
kommitté för utredning av frågan om bildande av fiskevårdsområde för Åsunden m.fl. sjöar. Beslut togs den 19
december 1973 om att hemställa hos Länsstyrelsen att dels bilda ett fiskevårdsområde för sjöarna Åsunden,
Yttre Åsunden och Torpasjön och dels att f.d. lantbruksdirektören Sven Ekelund skulle förordnas till
förrättningsman (protokoll fört vid sammanträde med kommittén för utredning av frågan om bildande av
fiskevårdsområde). Länsstyrelsen tog den 19 april 1974 beslut om att förordna Sven Ekelund till förrättningsman för bildande av föreslaget fiskevårdsområde och fiskerikonsulenten Sune Sander till sakkunnigt biträde
(Länsstyrelsen Älvsborgs län, Dnr 11.379-147-74).
Det inledande förrättningssammanträdet ägde rum den 16 mars 1976 om bildande av ett sammanhängande
fiskevårdsområde mellan fallen vid Vist och dammarna i Forsa, d.v.s. inkluderande sjöarna övre Åsunden, Yttre
Åsunden och Torpasjön. Vid det därpå följande sammanträdet den 27 januari 1977 behandlades frågor som
lagstiftning mm samt genomfördes en omröstning om bildandet av fiskevårdsområdet. Röstningen utföll med
50 röster för bildande och 78 röster mot bildande, motsvarande delaktighetstal med 35,37 % för och 57,66 %
emot. Röstetalen medförde att frågan om bildandet av föreslaget fiskevårdsområde föll (Sven Ekelund,
förrättningsutlåtande 1977).
Vid ett förnyat sammanträde den 4 augusti 1977 uttrycker kommittén för utredning av frågan om bildande av
fiskevårdsområde sin åsikt att möjligheterna för att bilda ett fiskevårdsområde för Övre Åsunden, mellan fallen
vid Vist och bron över Fästeredssund. Kommunstyrelsen antar den 6 september 1977 förslaget och samma
förslag antas därefter i kommunfullmäktige den 22 september 1977.
Fiskevårdsområde Övre Åsunden
Efter det misslyckade försöket att bilda ett större sammanhängande fiskevårdsområde enligt ovan, gör
Ulricehamns kommun en ny ansökan till Länsstyrelsen i Älvsborgs län om att bilda ett fiskevårdsområde för
Övre Åsunden. I ett sammanträdesprotokoll fört vid ett av kommittén för utredning av frågan om bildande av
fiskevårdsområde, framgår Ulricehamns kommuns grunder för beslutet att försöka bilda ett fiskevårdsområde.
Kortfattat berodde ansökan på 1) den av riksdagen beslutade lagen om fiskevårdsområde, 2) de förändringar av
fiskfaunan som skett sedan 1930-talet, 3) behovet av en organisatorisk enhet som kan hantera miljö- och
fiskevårdande åtgärder, 4) de ekonomiska fördelar en försäljning av fiskekort innebär för att kunna driva miljöoch fiskevårdande åtgärder samt 5) det ökade fisketryck som förväntas i framtiden. Den förnyade ansökan från
Ulricehamns kommun leder till att Länsstyrelsen i Älvsborgs län utser Sven Ekelund som förrättningsman och
fiskerikonsulent Sune Sander som sakkunnigt biträde (Länsstyrelsen Älvsborgs län, Dnr 11.379-3329-78).
16
Länsstyrelsen i Älvsborgs län tar den 19 april 1983 beslut om
kungörelsedelgivning. Kallelsen ska avse samtliga ägare av fiske
i Övre Åsunden och del av Ätran från bron över Fästeredssund i
söder och norrut till fallen vid Vist (Länsstyrelsen Älvsborgs län,
Dnr 11.379-960-83). Förrättningssammanträdet hölls i
Ulricehamns nämndhus den 9 maj 1983. Vid mötet framkom
avvikande åsikter från vissa fiskerättsägare kring Åsunden som
av olika orsaker inte ville ingå i ett fiskevårdsområde. Vid en
omröstning var emellertid en tydlig majoritet för bildande av
fiskevårdsområde. I samband med mötet kallades sakägarna
till sammanträde den 10 november 1983 för genomgång av
återstående frågor (Sven Ekelund, protokoll fört vid förrättning
9 maj 1983).
Vid det följande förrättningssammanträdet 10 november 1983, lämnades en protestlista in mot bildandet av
fiskevårdsområdet. Motståndet var koncentrerat till Åsundens södra del, där i synnerhet medlemmar i
Fästeredssunds Intresseförening var negativt inställda till fiskevårdsområdet (Sven Ekelund, protokoll fört vid
förrättning 10 november 1983). Orsakerna till motståndet var bland annat att ekonomiska skäl samt att det
föreslagna fiskevårdsområdet delade Fästereds oskiftade vatten i två delar genom att gränsen drogs vid
Fästeredssund. Större delen av Fästereds oskiftade vatten ligger norr om Fästeredssunds bro, men en
betydande del i Yttre Åsunden. Efter förrättningssammanträdet den 10 november, kommer förrättningsmannens, Sven Ekelund, utlåtande, den 28 december 1983, som förespråkar ett bildande av fiskevårdsområde
för Övre Åsunden (Sven Ekelund, förrättningsutlåtande 1977).
Efter utlåtandet inkommer ett antal klagomål från sakägare in till Länsstyrelsen i Älvsborgs län, bl.a. rörande
förrättningsmannens utlåtande vad gäller stadgarnas utformning. Skrivelserna föranleder länsstyrelsen att
bereda förrättningsmannens möjlighet att yttra sig. Yttrandet från förrättningsmannen inkommer 20 februari
1984 till Länsstyrelsen i Älvsborgs län (Länsstyrelsen Älvsborgs län, Dnr 11.379-532-84). Länsstyrelsen skickar
därefter remisser för yttrande till sakägare, Ulricehamns kommun (Ulricehamns kommun, Dnr 447/78),
Fiskenämnden i Älvsborgs län (Fiskenämnden, Dnr 10 50/84) och Fiskeriintendenten i nedre södra distriktet
(Fiskeriintendenten, Dnr 1004-165-84). Frånsett sakägarna tillstyrker samtliga remissinstanser bildandet av ett
fiskevårdsområde för Åsunden.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län fattar den 14 februari 1985 beslut om bildande av fiskevårdsområde för Åsunden.
Området omfattas av sjön Övre Åsunden mellan fallen i Vist och bron över Fästeredssund (Länsstyrelsen
Älvsborgs län, Dnr 11.379-532-84). Dessutom ingår övriga tillflöden inom de fiskeägande skifteslagens markområden.
Missnöjda sakägare överklagar i mars 1985 Länsstyrelsens beslut om bildande av fiskevårdsområdet till
Kammarrätten. I överklagandet yrkar sakägarna på att beslutet att bilda området skall hävas och, i andra hand,
att områdets gräns i söder skall flyttas norrut (Kammarrätten, Kungörelsedelgivning Mål nr 2221-1985
Aktbilaga 37). Kammarrättens dom meddelas 12 juni 1986 och avslår yrkandena vad gäller fiskevårdsområdets
bildande och omfattning.
Sakägarna genomför efter kammarrättens dom flera separata överklaganden till Regeringsrätten i juli 1986.
Regeringsrättens beslut meddelas den 24 november 1987, då regeringsrätten meddelar att prövningstillstånd
ej ges, vilket innebär att kammarrättens dom står fast (Regeringsrätten, Dnr 3484-1986).
Kartan på följande sida visar den ungefärliga omfattningen av området.
17
Figur 1. Övre Åsundens fiskevårdsområde. Observera att samtliga tillrinnande vattendrag inom de fiskeägande skifteslagens
markområden ingår. I kartan redovisas endast de större tillflödena. Området söder om Fästeredssundsbron (svart, streckat)
ingår inte i Övre Åsundens fiskevårdsområde, men däremot i kortfiskeområdet.
18
3.3 Ägoförhållanden
Förrättningsmannen Sven Ekelund presenterade i november 1983 en fiskerättsutredning, i vilken samtliga
fiskerättsägande fastigheter redovisades. Ingen uppdatering av markägarförteckningen har gjorts, men enligt
uppgift från Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening är antalet fiskerättsägare till ca 276 st. Osäkerheten vad
gäller de aktuella fiskerättsägarförhållandena medför att ingen redovisning görs på fastighetsnivå. Den
fördelning av fiskerätt mellan olika socknar som presenterades av Sven Ekelund redovisas i tabell 1.
Tabell 1. Styrelsen i Övre Åsundens fiskevårdsområde.
Socken
Andel i fvo (%)
Socken
Andel i fvo (%)
Ulricehamn gamla köpstad
7,569
Finnekumla socken
9,830
Vists socken
0,376
Södra Säms socken
7,712
Brunns socken
13,396
Marbäcks socken
25,926
Tvärreds socken
35,171
3.4 Föreningens styrelse
En ändring av föreningsstadgans 16§ Styrelse fastställdes vid fiskestämman den 23 mars 2004. Ändringen innebar att antalet ledamöter, förutom ordförande, minskades från åtta till fyra. Samtidigt ändrades antalet
suppleanter från att varje styrelseledamot har en personlig ersättare till totalt två suppleanter. Mandattiden
för ordföranden är ett år samt för övriga ledamöter och suppleanter 2 år.
Vid varje årsstämma utses två revisorer samt två revisorssuppleanter, i enlighet med stadgans 25 §.
De förtroendevalda i föreningen erhåller arvoden för sina insatser. Vid senaste årsmötet den 3 april 2014,
enades medlemmarna om följande ersättningar:






Ordförande, sekreterare och kassör 7 % av basbeloppet.
Ordinarie styrelseledamot 2,5 % av basbeloppet.
Ersättare vid styrelsemöte 500 kronor.
Revisor erhåller 500 kronor per år.
Valberedningens sammankallande 1000 kronor och övriga i valberedningen 700 kronor.
Timersättningen uppgår till 150 kronor per timme.
Tabell 2. Styrelsen i Övre Åsundens fiskevårdsområde.
Namn
Befattning
Adress
Telefon
Johan Helmrot
Ordförande
Korpebo, 523 93 Marbäck
0321-200 06
Bengt-Göran Pettersson
Ledamot
Villavägen 7, 523 93 Marbäck
0321-202 29
Lars Yngvesson
Ledamot
Alhammar 101, 523 94 Tvärred
0321-502 33
Enar Hemmings
Ledamot
Nordhagen, 520 11 Vegby
0321-72070
Roger Andersson
Ledamot
Onsered, 523 94 Tvärred
0321-501 30
Leif Reinholdsson
Suppleant
Björkholmen, 520 11 Vegby
0321-723 77
Lage Brunngård
Suppleant
Gästgivaregården, Brunn, 523 90 Ulricehamn
0321-250 61
Lennart Mattsson
Revisor
Rude 120, 523 94 Tvärred
0321-505 20
Björn Andén
Revisor
Marbäck 103, 523 93 Marbäck
070-683 77 35
Sven-Gunnar Persson
Revisorssuppleant
Vist 798, 523 90 Ulricehamn
0321-250 05
Björn Cederkull
Revisorssuppleant
Villavägen 24, 523 93 Marbäck
0321-201 88
19
3.5 Stadgar
1 §. Namn
Föreningens namn är Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening.
2 §. Omfattning
Föreningen förvaltar fisket i Övre Åsundens fiskevårdsområde i Ulricehamns gamla köpstad samt socknarna
Vist, Brunn, Tvärred, Finnekumla, S:a Säm och Marbäck i Ulricehamns kommun, Älvsborgs län.
Området består av fisket i de fastigheter som har fiskerätt i följande vatten och som redovisas på upprättad
karta: Sjön Övre Åsunden och Ätran norr därom till fallen i Vist samt övriga tillflöden inom de fiskeägande
skifteslagens markområden.
3 §. Syfte
Föreningens syfte är att samordna fiskets bedrivande och fiskevården, att främja fiskerättsinnehavarnas
gemensamma intressen med beaktande av de föreskrifter som gäller för fiskets utövande samt att upplåta
fiskerätt till allmänheten.
4 §. Medlem
Medlem i föreningen är den som äger fastighet med fiskerätt i fiskevårdsområdet eller de övriga brukare m.fl.
som avses i 3 § andra och tredje styckena lagen om fiskevårdsområden.
5 §. Regler för fisket
Medlem får utöva sin fiskerätt inom fiskevatten som tillhör det egna skifteslaget eller den egna fastigheten på
det sätt som fiskestämman beslutar. Inom vattenområde, där fisket är enskilt, må ägare vid enstaka tillfällen
tillåta personliga gäster att utöva fiske på samma sätt som delägare. Det sammanlagda fiskeuttaget får dock ej
bli större än som, med hänsyn till fiskevårdens krav, motsvarar vattenarealens avkastningsförmåga.
6 §.
Föreningen skall upplåta fiske inom fiskevårdsområdet genom försäljning av fiskekort till allmänheten. Beslut
om upplåtelse får inte strida mot 8 § lagen om fiskevårdsområden. Upplåtelsen kan avse allt fiske, dock ej
sådant efter kräftor.
De närmare villkoren för försäljningen beslutas årligen på ordinarie fiskestämma. Därav skall framgå var och
hur fiske får bedrivas.
Föreningen kan besluta att arrendera ut hela eller del av fisket till yrkes- eller fritidsfiske. Sådant beslut får inte
strida mot 8 § lagen om fiskevårdsområden.
Avtal om arrende skall upprättas skriftligen. De närmare villkoren för arrendet skall beslutas på ordinarie
fiskestämma.
7 §. Uttaxering
Fiskestämman kan besluta om uttaxering från medlemmarna för föreningens verksamhet.
Bidragsskyldigheten vid uttaxering fördelas mellan medlemmarna enligt fiskerättsförteckningen.
8 §. Överskott (13 § LOFO)
Medlem som bedriver fiske skall lösa fiskekort i enlighet med vad fiskestämman beslutar.
20
9 §. Inkomstfördelning
Av föreningens årliga behållna avkastning skall högst hälften användas till fiskevård och tillsyn eller annan
åtgärd som kan gagna medlemmarnas intressen. Återstoden skall – om inte fiskestämman beslutar annorlunda
– senast den 31 december varje år fördelas mellan delägarna enligt fiskerättsförteckningen.
10 §. Beräkning av röster
Beslut på fiskestämma fattas med acklamation om inte omröstning begärs. Rösträtten skall utövas personligen
eller genom behörigt ombud.
Vid omröstning har varje medlem en röst.
Om någon medlem begär det skall omröstning ske efter delaktighet i fråga om beslut som avser omfattningen
av medlemmarnas fiske eller som rör föreningens ekonomiska verksamhet eller stadgeändring.
Ingen får rösta för mer än en femtedel av det på stämman företrädda röstetalet.
Medlemmarnas delaktighet i föreningens angelägenheter motsvarar den andel med vilken respektive fastighet
upptagits i fiskerättsförteckningen.
11 §. Fiskestämma. Tid och plats
Ordinarie fiskestämma skall årligen hållas på den tid och ort, som föreningens styrelse bestämmer, dock senast
den 31 mars.
Extra fiskestämma skall hållas då styrelsen finner sådan påkallad eller då extra stämma skriftligen begärs av
minst en tiondel av föreningens medlemmar. Vid extra stämma får endast avgöras sådant ärende som angetts i
kallelsen.
12 §. Kallelse
Kallelse till fiskestämma skall ske senast 2 veckor före stämman.
Om stämman skall godkänna uttaxering skall styrelsen bereda medlemmarna tillfälle att från det kallelseåtgärd
vidtagits ta del av debiteringslängd, utvisande det belopp som skall uttaxeras, vad som belöper varje medlem
och när betalning skall ske. Före ordinarie stämma skall dessutom förvaltningsberättelse och revisionsberättelse för en avslutade räkenskapsperioden samt utgifts- och inkomststat finnas tillgänglig för granskning
under samma tid.
Kallelse sker genom annons i ortspress. Medlem på annan ort som hos styrelsen begärt att få skriftlig kallelse
skall få sådan.
13 §. Dagordning
Vid ordinarie fiskestämma skall följande ärenden behandlas.
1)
2)
3)
4)
5)
6)
7)
8)
9)
10)
11)
12)
Val av ordförande för fiskestämman
Val av två justeringsmän tillika rösträknare
Val av sekreterare på stämman
Anteckning av närvarande medlemmar och ombud samt beslut om röstlängd
Fastställande av dagordning
Fråga om kallelse till stämman skett stadgeenligt
Styrelsens berättelse och revisorernas berättelse
Fråga om ansvarsfrihet för styrelsen
Ersättning till styrelsen och revisorerna
Val av styrelseordförande och övriga styrelseledamöter samt suppleanter
Val av revisorer samt suppleanter
Utseende av valberedning
21
13) Framställningar från styrelsen och motioner från medlemmarna
14) Fråga om fiskets vård och bedrivande (fiskeplan) under kommande verksamhetsperiod samt villkor
för upplåtelse
15) Övriga frågor
16) Meddelande om var och när stämmoprotokollet hålles tillgängligt
Beslut om röstlängd får anstå tills ärende uppkommer som fordrar särskild röstlängd.
14 §. Motioner
Medlem kan genom motion väcka förslag rörande föreningens verksamhet. Styrelsen skall bereda avgivna
motioner och hålla dem tillgängliga för medlemmarna tillsammans med förvaltningsberättelsen.
Motion som skall behandlas på ordinarie fiskestämma skall, för att kunna upptas på stämman, vara styrelsens
ordförande tillhanda senast 8 dagar före stämman.
15 §. Protokoll
Vid fiskestämma skall föras protokoll.
Protokollet skall justeras inom två veckor efter stämman och därefter hållas tillgängligt för medlemmarna på
plats som meddelats på stämman.
16 §. Styrelse
För föreningen skall finnas en styrelse med säte i Ulricehamn. Den skall bestå av ordförande och 8 övriga
ledamöter samt personliga suppleanter för dem med lämplig geografisk spridning.
17 §. Val
Styrelsen väljs vid ordinarie fiskestämma.
Ordförande i föreningen utses av fiskestämman. Vice ordförande utses inom styrelsen, som även i övrigt
konstituerar sig själv. Mandattiden för ordföranden är ett år samt för övriga ledamöter och suppleanter 2 år.
Första gången val äger rum skall dock 4 ledamöter endast väljas för ett år.
18 §. Uppgifter
Styrelsen skall företräda föreningen. Den förvaltar föreningens tillgångar, svarar för dess angelägenheter och
verkställer fiskestämmans beslut.
Om fisket upplåtes till den som inte är medlem i föreningen får styrelsen föra talan om ansvar och ersättning
för brott mot det fiske, som föreningen upplåter. Styrelsen får även utöva fiskevårdsområdets rätt enligt 40 §
lagen (1950:596) om rätt till fiske att som målsägande ange olovligt fiske till åtal samt vidare verka för
beivrande av olaga fiske.
Det åligger styrelsen särskilt att
-
till fiskestämman inkomma med förslag till regler för fiskets vård och bedrivande (fiskeplan)
själv eller genom den som styrelsen utser utfärda och utlämna fiskekort för medlemmarna och för
allmänheten
vidta och verka för erforderliga åtgärder för ändamålsenlig fiskevård och fisketillsyn
kalla till fiskestämma
bereda väckta motioner
årligen till ordinarie fiskestämma avge förvaltningsberättelse över föreningens verksamhet och
ekonomi
svara för att fiskerättsförteckningen hålls aktuell
22
19 §. Beslutförhet
Styrelsesammanträde skall anses behörigen utlyst om kallelse skett i enlighet med § 22. Även om kallelsen inte
skett på detta sätt skall sammanträdet anses behörigen utlyst om samtliga ordinarie ledamöter infunnit sig.
Styrelsen är beslutför när kallelse skett i behörig ordning och minst halva antalet styrelseledamöter är
närvarande. Som styrelsens beslut gäller den mening om vilken de flesta röstande förenar sig. Vid lika röstetal
avgörs val genom lottning. I andra frågor gäller den mening som ordföranden biträder.
20 §. Reservation
Styrelseledamot som deltagit i avgörandet av ett ärende får reservera sig mot beslut i ärendet. Sådan
reservation skall anmälas i samband med beslutet.
21 §. Protokoll
Vid styrelsens sammanträde skall föras protokoll. Det skall uppta datum, deltagande ledamöter och
suppleanter, kort beskrivning av respektive ärende, styrelsens beslut samt anförda reservationer. Protokollet
skall justeras av ordföranden eller den som vid förfall för ordföranden lett sammanträdet.
22 §. Kallelse m.m.
Kallelse till styrelsesammanträde skall innehålla uppgift om förekommande ärenden och tillställas ledamöterna
minst 8 dagar före sammanträdet. Underrättelse om sammanträdet skall inom samma tid tillställas
suppleanterna.
Ledamot som är förhindrad att närvara skall genast meddela ordföranden detta. Ordföranden skall omedelbart
kalla suppleant i ledamotens ställe.
Suppleant som ej tjänstgör har rätt att närvara och yttra sig vid sammanträdet men har ej rösträtt.
23 §. Firmateckning
Föreningens firma tecknas av 2 ledamöter av styrelsen.
24 §. Räkenskapsår och revision
Föreningens räkenskapsår omfattar tiden 1 januari – 31 december.
Räkenskaperna skall avlämnas till revisorerna senast 4 veckor efter räkenskapsårets utgång.
25 §.
För granskning av styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper skall medlemmarna på ordinarie fiskestämma utse 2 revisorer och 2 suppleanter för dem. De väljs för ett år i taget.
Revisionsberättelsen skall av revisorerna överlämnas till styrelsen senast 2 veckor efter handlingarnas
erhållande.
Revisorerna får när som helst under verksamhetsåret ta del av protokoll, räkningar och andra handlingar som
rör föreningens verksamhet.
26 §. Överklagande av beslut
Om rätt att överklaga beslut på fiskestämma eller av föreningens styrelse finns bestämmelser i 31 § lagen om
fiskevårdsområden.
27 §. Stadgeändring
Beslut om ändring av föreningens stadgar fattas vid två på varandra följande fiskestämmor, varav minst en
ordinarie.
23
För beslut om ändring av stadgarna i de hänseenden som anges i 18 § lagen om fiskevårdsområden, d.v.s.
stadgarnas §§ 2-3, 5-7, 9 erfordras prövning av länsstyrelsen. I sådant fall behövs inte mer än ett stämmobeslut.
28 §. Upplösning
Föreningen kan upplösas genom beslut av länsstyrelsen. Bestämmelser om förfarandet samt om fördelning av
föreningens tillgångar finns i lagen om fiskevårdsområden.
29 §. Antagande av stadgarna
Dessa stadgar har antagits vid förrättningssammanträde den 10 november 1983. De har antagits under
förutsättning att länsstyrelsen beslutar bilda fiskevårdsområdet.
24
3.6 Fiskevårdsområdets organisation
Efter Länsstyrelsens i Älvsborgs län beslut om bildande av fiskevårdsområde för Övre Åsunden tycks en
fiskestämma ha hållits den 5 december 1985. Protokoll från mötet saknas, men det är sannolikt att en interimstyrelse utsågs på mötet.
Vid ett styrelsemöte den 13 januari 1986 uttryckte Fästered och Högagärde, d.v.s. de fiskerättsägare som i
störst utsträckning protesterat mot bildande av fiskevårdsområde en önskan att vara med i fiskevårdsområdet.
Ett krav var att kortförsäljning och uppdelning av inkomster ska ske internt. Vid mötet togs även beslut om att
ta kontakt med Ulricehamns Fritidsfiskare angående arrendeavtal. Vid ett styrelsemöte den 24 mars 1986
beslutades att vidare verksamhet skall avvakta överklaganden till Regeringsrätten. Det därpå följande
styrelsemötet ägde därför inte rum förrän den 15 januari 1988, efter Regeringsrättens utslag föregående år (se
Punkt 3.2 ovan).
Interimsstyrelsen presenterade vid Övre Åsundens fiskevårdsområdes årsstämma den 12 september 1988 ett
förslag om delning av fiskevårdsområdet i två kortfiskeområden. Skiljelinjen mellan kortfiskeområdena
bestämdes av gränsen mellan Rude och Alhammar på västra sidan av sjön och gränsen mellan Näsboholm och
Marbäck på östra sidan av sjön. Alternativet till ovanstående förslag var att hela Övre Åsunden skulle utgöra ett
kortfiskeområde. Oenigheten var stor på årsstämman och vid votering fördelades rösterna 31-31. Detta innebar att ordförandens röst, Roy Nygren, avgjorde till förmån för bildande av två kortfiskeområden. Södra
kortfiskeområdet administrerades av Fästereds Intresseförening medan administrationen av det norra kortfiskeområdet löstes genom ett avtal med Ulricehamns fritidsfiskare (UFF). Till södra kortfiskeområdet hörde
även Fästereds vatten söder om Fästeredssundsbron, trots att detta område inte ingick i fiskevårdsområdet.
Vid styrelsemötet 28 juli 1993 tillsattes en kommitté för att utreda möjligheten att ordna så att hela
fiskevårdsområdet bildar ett kortfiskeområde. Detta ledde till att årsstämman den 14 mars 1994 beslutade att
hela Övre Åsunden skulle vara ett kortfiskeområde. Samtidigt tillförs det tidigare undantagna Högagärde vatten
som alltsedan bildandet av fiskevårdsområdet varit utarrenderat till TEVO-produkter i Hulu. Vid påföljande
årsstämma, den 13 mars 1995, beslutas att Fästereds vatten söder om Fästeredssunds bro även framöver skall
ingå i Övre Åsundens kortfiskeområde.
3.6.1 Fiskekortsförsäljning
Fiskekortsförsäljningen till allmänheten startade den 1 januari 1989. Som beskrivits ovan såldes separata fiskekort för norra respektive södra kortfiskeområdet, administrerade av Ulricehamns Fritidsfiskare respektive
Fästeredssunds Intresseförening. Det fanns dock möjlighet att köpa ett årskort gällande båda kortfiskeområdena.
Sedan ett kortfiskeområde bildades 1995 samverkar Ulricehamns Fritidsfiskare med Fästereds Samfällighetsförening vad gäller fiskekortsförsäljningen i Övre Åsunden. Ett tämligen stort antal fiskekortsförsäljare är
knutna till verksamheten (se Tabell 4). Som en extra service finns kortautomater placerade på två platser, dels
vid Prångens Camping och i Fästeredssund.
Gällande fiskekortspriser presenteras i tabell 3. Vid fisketävlingar som anordnas av fiskeklubb, är kostnaden per
deltagare ett halvt ordinarie dagkort. Lägsta avgiften per klubb och tillfälle är 250 kronor.
Tabell 3. Typer av fiskekort samt båtavgifter.
Typ av fiskekort
Pris
Årskort, gäller för familj
400 kronor
10-dagarskort
200 kronor
Dagkort
50 kronor
25
Tabell 4. Försäljare av fiskekort.
Namn
Adress
Telefon
Ulricehamns Sportfiske
Storgatan 30, Ulricehamn
0321-10010
Turistbyrån
Järnvägstorget, Ulricehamn
0321-595959
OK/Q8
Boråsvägen 9, Ulricehamn
0321-41597
Prångens Camping
Ulricehamn
0321-10001
Rasks Såg & Motor
Dalgatan 10, Ulricehamn
0321-16363
Skotteksgården Camping & stugby
Ulricehamn
0321-13184
Lars Nilsson
Furuvägen 2, Marbäck
0321-20167
Conny Fast
Syrénvägen 41, Näsboholm
070-5117633
ICA Vegby Camping
Vegby
0321-72260
Enar Hemmings
Nordhagen, Vegby
0731-821158
Berglunds Rör
Fästeredssund
0321-72031
Sture Andersson
Fästeredssund
0321-72261
ICA Hulu
Tvärred
0321-50438
Majblommegården
Tvärred
0321-50014
Ingemar Andersson
Alhammar
0321-50234
Wildo AB
Getängsvägen 38, Borås
033-133201
Wollmars Sportfiske
Borås
033-126800
3.6.2 Tillgänglig service
Sjösättningsramper har iordningställts på tre platser i Ulricehamn och ytterligare en båtramp finns vid
Fästeredssund i södra delen av Åsunden. Vid Prångens camping finns två båtar till uthyrning.
En djupkarta finns framtagen över Åsunden som finns att köpa på bland annat Turistbyrån i Ulricehamn. Arbete
med en ny djupkarta pågår och kommer att vara tillgänglig under vintern 2014-2015. Djupkartan produceras av
Myrica AB på uppdrag av Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening.
3.7 Utdelning till fiskerättsägare
Före sammanslagningen till ett kortfiskeområde hanterades intäkterna från fiskekortsförsäljningen olika i norra
och södra området. Inom norra kortfiskeområdet behölls en tredjedel av intäkterna av Ulricehamns
fritidsfiskare och resterande två tredjedelar betaldes ut till Övre Åsundens fiskevårdsområde. Av dessa medel
avsattes 50 % till fiskevårdsinsatser och 50 % delades ut till fiskerättsägarna inom kortfiskeområdet. I södra
kortfiskeområdet arrenderades vattnet av Fästeredssunds Intresseförening av respektive fiskerättsägare. Ett
pris per hektar sattes och ägarna fick betalt i förhållande till deras sjöareal.
Efter sammanslagningen till ett kortfiskeområde 1995, beslutas att en tredjedel av de inbetalda fiskekortsavgifterna går till ersättning för kortförsäljning och fisketillsyn. Av dessa medel tillfaller 55 % Ulricehamns
fritidsfiskare och 45 % Fästereds Samfällighetsförening. Resterande del utbetalas till Övre Åsundens fiskevårdsområde varav hälften fördelas till fiskerättsägare.
Vid fiskestämman den 12 mars 1990 beslutades att varje skifteslag är skyldiga att utse en person som tar emot
utdelningen. Vad pengarna används till, förvaltas eller delas ut, är deras ensak. De fiskevårdsföreningar som
verkar kring Åsunden (se Punkt 3.1) hanterar utdelningen vad gäller deras respektive område.
26
Referenser
Ekelund, Sven. 1977-03-07. Förrättningsutlåtande för bildande av fiskevårdsområde för Åsunden, Yttre Åsunden
och Torpasjön.
Ekelund, Sven. 1983-05-09. Protokoll fört vid förrättning 9 maj 1983 vid bildande av fiskevårdsområde för sjön
Övre Åsunden.
Ekelund, Sven. 1983-11-10. Protokoll fört vid förrättning 10 november 1983 vid bildande av fiskevårdsområde
för sjön Övre Åsunden.
Ekelund, Sven. 1983-12-28. Förrättningsutlåtande för bildande av fiskevårdsområde för Övre Åsunden.
Ekelund, Sven. 1984-02-17. Yttrande med anledning av besvär över förrättning. Länsstyrelsens dnr 11.379.53284.
Fiskenämnden i Älvsborgs län. 1984-04-26. Fiskevårdsområde för Åsunden mm. Dnr 10 50/84.
Fiskeriintendenten nedre södra distriktet. 1984-05-03. Fiskevårdsområde för Åsunden mm. Dnr 1004-165-84.
Fästereds Intresseförening. Föreningsarkiv.
Kammarrätten i Göteborg. 1986-03-24. Övre Åsundens fiskevårdsområde. Kungörelsedelgivning. Mål nr 22211985. Aktbilaga 37.
Kommittén för utredning av frågan om bildande av fiskevårdsområde. 1977-08-04. Sammanträdesprotokoll.
Kommittén för utredning av frågan om bildande av fiskevårdsområde. 1984. Sammanträdesprotokoll.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1974-04-19. Förordnande av förrättningsman enligt lagen om fiskevårdsområden
jämte sakkunnigt biträde åt denne. Dnr 11.379-147-74.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1978-04-06. Förrättningsman enligt lagen om fiskevårdsområden jämte sakkunnigt biträde åt denne. Dnr 11.379-3329-78.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1983-04-19. Kungörelsedelgivning enligt 14 § lagen (1981:533) om fiskevårdsområden. Dnr 11.379-960-83.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1985-02-14. Beslut om bildande av fiskevårdsområde för Åsunden. Dnr 11.379532-84.
Ny Svensk Fiskeritidskrift. Artikel rörande Övre Åsundens fiskevårdsförening. Nr 10, 1932.
Näsbyholms stugägarförening. Föreningsarkiv.
Regeringsrätten. 1987-11-24. Beslut. Dnr 3484-1986.
Tvärreds Norra Fiskevårdsförening. Föreningsarkiv.
Ulricehamns kommun. 1984-05-29. Kommunstyrelsen yttrande över förslag till bildande av fiskevårdsområde
för sjön Åsunden. Ulricehamns kommun, dnr 447/78.
Yngvesson, Lars. 2014. Ordförande i Alhammars fiskevårdsområde. Muntliga uppgifter.
27
4. Sjö- och vattendragsbeskrivning
Övre Åsunden tillhör Ätrans avrinningsområde som rinner upp i höjd kring Galtåsen strax öster om Ulricehamn,
där sjön Lönern betraktas som källsjö. Övre Åsunden ingår i delavrinningsområdet ”Utloppet av Åsunden” som
även inkluderar sjöarna Yttre Åsunden och Torpasjön. Markanvändningen i området är fördelad enligt följande:
”sjö” 22 procent, ”skogsmark” 64 procent, ”jordbruksmark” 11 procent, ”urbant” 3 procent och ”mosse” 0,5
procent (vattenwebben).
Övre Åsunden är en mesotrof sprickdalssjö omgiven av kuperad terräng framförallt i norra delen (Länsstyrelsen
i Älvsborgs län, 1985). Stränderna är mestadels minerogena och består av sand, grus, sten och block. Övre
Åsunden har en långsträckt utbredning, till störst del i nordlig-sydlig riktning men med en böj västerut i den
sydliga delen, vilket ger den en lätt ”bananform”. Sjön utsträcker sig som längst 15 kilometer med en maximal
bredd på cirka 2,4 kilometer mellan Marbäcksvikens och Alhammars stränder samt mellan Tvärredslunds och
Vegbyvikens stränder. Sjöns medelbredd är cirka 1,5 km. Ulricehamns tätort (inklusive Villastaden) sträcker sig
cirka fem kilometer utmed Åsundens norra stränder.
Sjön genomflyts av Ätran, som har sitt inlopp i sjöns norra del, vid Prångens campingplats, och utlopp via det
smala sundet Fästeredssund i södra delen av sjön. Genom Fästeredssund är Övre Åsunden sammanlänkad med
Yttre Åsunden, som i sin tur är sammanlänkad med Torpasjön genom det likaledes smala Torpasundet. Ätran är
Övre Åsundens största tillflöde, men enligt Naturvårdsprogrammet för Ulricehamn, är det totala antalet
tillflöden 35 st (Länsstyrelsen i Älvsborgs län, 1985).
I tabell 5 nedan presenteras sjödata för Övre Åsunden. Observera att underlaget har hämtats från en mängd
olika källor, se numrering. De uppgifter som tillhandahålls av Myrica AB får anses som mycket tillförlitliga
eftersom de baseras på helt nya mätningar.
Tabell 5. Sjödata för Övre Åsunden.
Huvudavrinningsområde
103 Ätran
Delavrinningsområde
Utloppet av Åsunden
Sjökoordinater (RT 90)
639683- 134896
Höjd över havet (m)
164,1
2
Avrinningsområdets storlek (km )
3343
2
2
Delavrinningsområdets storlek (km )
573
Sjöstorlek (ha)
1946
3
Sjövolym (miljoner m )
296
Sjöns medeldjup (m)
15,2
Sjöns maxdjup (m)
43
Teoretisk omsättningstid (år)
0,91
2
Avrinningstal (l/s km )
15
3
2
2
1
2
3
2
2
Årlig avrinning (miljoner m )
271
Strandlängd (km)
48,7 (inkl. öar)
Flikighetstal
3,14
2
4
1= limnologisk undersökning 1985, 2=Myrica AB, 3=Fiskevatteninventering 1976, 4=Naturvårdsprogram för sjöar och vattendrag
28
Referenser
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1985. Naturvårdsprogram för sjöar och vattendrag. Ulricehamns kommun 1.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1987. Åsunden, Yttre Åsunden och Torpasjön – en limnologisk undersökning 1985.
Rapport 1987:13.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1989. Sjöar i Älvsborgs län. Södra delen. Beskrivning och naturvärdesbedömning.
Meddelande 1989:9.
Myrica AB. Faktaruta djupkarta Övre Åsunden.
SMHIs vattenwebb. www.vattenwebb.smhi.se
29
5. Områdesbeskrivning/Åsundenområdets natur
5.1 Naturgeografi/Geologi/morfologi
Västra delen av Ulricehamns kommun, inklusive Övre Åsunden, ingår i det storskaliga sprickdalslandskapet som
breder ut sig mellan Ulricehamn och Bollebygd. Det storskaliga sprickdalslandskapet kännetecknas av större
sprickdalar, som orsakats av svaghetszoner i berggrunden, i tydlig dominant nord-sydlig sprickriktning, med
mindre dalar i öst-västlig riktning. De relativa höjdskillnaderna är stora, mellan 150–300 m. Sprickdalslandskapet är vattenrikt med sjöar och älvar, som följer böljande och ibland backiga dalgångar. I det storskaliga
sprickdalslandskapet bryter ibland storskaliga dalgångar in som en lokal landskapstyp. Dalgångarna har en
nyckelroll i människans etablering i Västra Götaland och Sverige. Den uppodlade marken, bebyggelsen och
vägarna ligger företrädesvis i dalgångarna (Trafikverket, 2012).
Ulricehamn ligger på den västra kanten av Sydsvenska höglandet, en av sju limniska ekoregioner i Sverige.
Sydsvenska höglandet avser höglänta områden i södra Sverige, d.v.s. söder om norrlandsgränsen, som ligger på
över 200 meters höjd över havet. Området ska inte förväxlas med Småländska höglandet, som är den del av
Sydsvenska höglandet som ligger i Småland. Ekoregioner täcker relativt stora land- eller vattenområden och
innehåller kännetecknande geografiska samlingar av naturliga växt- och djursamhällen och sammansättningen
av arter i dessa.
Under inlandsisens avsmältningsskede uppdämdes Ätradalen i en större issjö, den s.k. Forn-Åsunden, som
ledde till att mäktiga sediment av sand och mo avsattes i Ätradalen norr om Ulricehamn och även kring
Åsunden. Eftersom norra delen av Ätrans avrinningsområde gränsar till Falbygdens kambro-silurberggrund,
bestående av bl. a kalksten och sandsten innehåller moränen här finsediment, moränlera, av lättvittrade
mineral som kalcit (kalksten). Halt av kambro-silurbergarter avtar följaktligen ju längre söderut man kommer.
Berggrundens sammansättning innebär att större delen av Ulricehamns kommun är skyddad mot försurning
(Länsstyrelsen i Älvsborgs län, 1989).
5.2 Områden med formellt skydd eller hänsynskrav
Bevarandevärda naturområden (och kulturområden) kan skyddas på en mängd olika sätt och av olika
anledningar, med varierande skyddsstatus. Nationalparker, naturreservat, Natura 2000-områden, biotopskyddsområden, naturminnen, strandskydd och i viss mån riksintressen är alla exempel på olika typer av lagstadgat skydd. Nyckelbiotoper är exempel på naturområden med (åtminstone) ett lagligt förankrat samrådskrav.
5.2.1 Riksintressen för naturvård
”Åsunden-Torpasjön”
Fiskevårdsområdet berörs av ett riksintresse för naturvård, ”Åsunden-Torpasjön”. Området inkluderar
Torpasjön, Yttre Åsunden och Övre Åsunden samt omgivningar med undantag för Ulricehamns stad.
Riksintresset delas mellan Ulricehamns, Tranemos och Borås kommuner. Delar av området är skyddade som
djurskyddsområde, växtskyddsområde, naturminne och som Natura 2000-områden (art- och habitatdirektivet).
Inom riksintressets gränser kring Övre Åsunden finns två naturreservat, ”Korpeboberg” och ”Kråkebo”.
I Länsstyrelsens värdebeskrivning uttrycks följande omdöme (Länsstyrelsen i Västra Götaland, 2000): ”Kring
sjöarna finns stora områden med ädellövskogar som hyser en för regionen sällsynt rik och varierad lundflora.
Herrgårdsmiljöernas ekhagar rymmer ett flertal mycket grova träd som bl. a hyser rödlistade insekter.
30
Helhetsmiljön rymmer även flera odlingsmiljöer med lång agrarhistorisk kontinuitet. Flera ängs- och
hagmarksobjekt ingår. Bergamossen är en stor, relativt orörd, svagt välvd mosse representativ för den
naturgeografiska regionen. Åsunden är en större, mesotrof sprickdalssjö med mycket hög biologisk funktion
och förekomst av rödlistade arter”. Bland områdets huvuddrag nämns ett topografiskt och biologiskt
omväxlande landskap kring sjösystemet, tillika naturskönt med stark prägel av lövskogsrika herrgårdsmiljöer.
Vidare nämns att lövskogarnas flora ofta är tydligt kalkpåverkad vilket även sjöarna är. Fiskfaunan framhålls
som mycket artrik, liksom på sina håll fågelfaunan.
Värden knutna till Övre Åsunden och dess omgivningar utpekas som bl. a större områden med rika
ädellövskogar, landskapsbild, rika hagmarker, grottbildningar, utsiktpunkter m.m. Områden med rika
ädellövskogar finns på västra sidan av sjön vid Ekered och Rude, och på östra sidan vid Attorp och Korpebo.
Kring gårdarna Korpebo, Kärrabo och Näsboholm, samtliga belägna på östsidan, finns ädellövrika hagmarker
med i synnerhet en rik vårflora. Rudeområdet rymmer flera olika naturtyper så som ädellövskog, ekskog,
ekhage och strandäng. Den lövskogsklädda Rude kulle dominerar området, och utgör en känd utsiktspunkt
varifrån man har utblick över hela Åsunden. En bit norrut vid Alhammar finns intill stranden några stora grottor
under ett brant klippstup. Den ovanliga naturtypen hedekskog växer på Junkerhagabergets topp. Härifrån
domineras sluttningen ner mot Åsunden av sluten lövskog innehållande ek, björk, hassel, klibbal, ask, alm och
lönn. Även i denna skog är vårfloran synnerligen rik. Landskapsbilden kring norra delen av Åsunden domineras
starkt av de topografiskt säregna Kråkeboberg och Åsakullen.
En kulturhistoriskt intressant miljö utgörs av gården Attorp i Övre Åsundens sydöstra omgivningar. Gården
ligger högt och väl synlig, omgiven av lummiga lövskogspartier. I gårdens närmiljö finns såväl ek- och hasselrika
beteshagar som en frodig dalgång med en bäck. Sydväst om Attorp, närmare Övre Åsundens stränder, ligger
Klevabergets brant bevuxen med rik ädellövskog dominerad av alm och ask. Fältskiktet innehåller en mängd
ovanligare örter.
Vid Marbäck finns ett intressant delta, välutbildat och uppbyggt till Forn-Åsundens nivå.
5.2.2 Riksintressen för kulturmiljövård
”Torpa”
Riksintresset sträcker sig från södra delen av Torpasjön till norra delen av Fästeredssund och inkluderar stora
delar av omgivningarna. Området upprättades år 1987 och ligger inom Borås, Ulricehamns och Tranemos
kommuner. I värdebeskrivningen för riksintresset står följande om motiv och uttryck (Västra Götalands län):
”Odlingslandskap kring sjöarna Yttre Åsunden och Torpasjön intill Ätrans dalgång med borgmiljö som visar att
området, särskilt under medeltiden och senare, haft stor strategisk betydelse. Rikt varierade fornlämningsmiljöer med ensamliggande gravar, gravfält och fossil åkermark. Torpa stenhus från medeltiden, tillbyggt på
1600-talet, fortfarande intakt och utgör Västergötlands bäst bevarade anläggning av sitt slag”. Ulricehamns
kommun beskriver riksintresset genom att t.ex. nämna den stora koncentrationen av fornlämningar på Ängsö,
en medeltida befästningsanläggning vid Fästered och välbevarade kulturlandskapsavsnitt och herrgårdsmiljöer
kring Yttre Åsunden (Växtplats Ulricehamn).
”Marbäck-Gällstad”
Riksintresset sträcker sig från Marbäck i norr till Bystadsjön i söder. Marbäcksviken är den enda ingående
sjöarealen. Området upprättades år 1987 och ligger enbart inom Ulricehamns kommun. Enligt Länsstyrelsen
och kommunen består riksintressets värden av den stora koncentrationen av fornlämningar, inte minst från
hela den förhistoriska perioden. I området hittades t.ex. den så kallade Bredgårdsmannen, som med sin ålder
av cirka 9 500 år är ett av de äldsta skelettfynden i Skandinavien. Området är även intressant med avseende på
äldre vägstrukturer, medeltida kyrkomiljöer, oskiftade bymiljöer och välbevarade byggnader som i Götåkra by
eller vid Kärrabo. Vidare är odlingslandskapet agrarhistoriskt intressant med tilltalande ängs- och hagmarker
samt herrgårdsmiljöer vid Näsboholm och Källebacka.
31
”Ätrans dalgång”
Riksintresset sträcker sig i grova drag från Ulricehamns stadskärna och vidare längs Ätrans dalgång till strax
söder om Åsarp. Sjöarealer som ingår är t.ex. Åsundens nordostliga del. Området upprättades år 1987 och
ligger enbart inom Ulricehamns kommun. I värdebeskrivningen för riksintresset står följande om motiv och
uttryck (Västra Götalands län): ”Dalgångsbygd som haft stor betydelse för kommunikationer och
kulturimpulser mellan Syd- och Mellansverige som bl. a kommit till uttryck i Ulricehamns medeltida stadsbildning och som genom ett rikt innehåll av bl. a fornlämnings-, by- och herrgårdsmiljöer avspeglar ett mycket
långt kontinuerligt landskapsutnyttjande sedan stenåldern. Rika fornlämningsmiljöer med lämningar från
samtliga förhistoriska perioder bestående av boplatser, gravar, hällristningar, fossil åkermark, hålvägar,
runstenar och fornborgar mm, kyrkomiljöer med medeltida kyrkor, bymiljöer med oskiftad bebyggelse och
välbevarade byggnader, agrarhistoriskt intressant odlingslandskap med ängs- och hagmarker, äldre
vägstrukturer, herrgårdsmiljöer. Ulricehamns stadskärna har i huvudsak medeltida gatunät och torgbildning
med medeltida kyrka och rådhus från 1789 samt småskalig bebyggelse från 1700-och 1800-talen.
Utvidgningsområde från tiden kring sekelskiftet 1900 med terränganpassat planmönster och stora villor”.
Faktaruta. Riksintressen
Riksintressen är områden av nationell betydelse med ett statligt skydd förankrat i Miljöbalkens tredje och
fjärde kapitel. I det tredje kapitlet uttrycks att områden av riksintresse för naturvården, kulturmiljövården
eller friluftslivet så långt som möjligt skall skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- eller kulturmiljön. Områden av riksintresse för naturvård och friluftsliv pekas ut av Naturvårdsverket och Havs- och
Vattenmyndigheten, och områden för kulturmiljövården av Riksantikvarieämbetet. Verken lämnar uppgifter
till länsstyrelserna om vilka områden de bedömer är av riksintresse. Skyddet är inte ovillkorligt och det är
först i en juridiskt bindande plan eller i en tillståndsprövning, som frågan om markanvändningen avgörs.
Därefter redovisar kommunen sitt ställningstagande i översiktsplanen.
5.2.3 Naturreservat
I anslutning till Övre Åsundens stränder ligger de två naturreservaten Kråkebo och Korpebobergs lövskogar.
Kråkebo ligger vid sjöns nordvästra del, mittemot Ulricehamns stad, medan Korpebobergs lövskogar ligger på
östsidan mellan Näsboholm och södra Marbäck. Båda tillhör Ulricehamns kommun.
Kråkebo
Naturreservatet bildades 2001 och omfattar en areal av 46 hektar uppdelad på fyra delytor. Området består av
lövskogsbestånd vid de båda grönstensbergen Kråkeboberg och Åsakullen. Bestånden utgör några av de
värdekärnor som ingår i de särskilt värdefulla lövskogarna kring sjöarna Torpasjön, Sämsjön, Åsunden och Yttre
Åsunden. Naturvärdena är höga och främst knutna till lövskogarna med dess rika lundflora, skyddsvärda mossoch lavflora och äldre trädskikt. Lövskogarna innehåller mycket ädla trädslag, inte minst bok, och ”ren” bokskog
förekommer (Bokåsen). Området hyser även ekklädda betesmarker och lövsumpskog. Vid Kråkeboviken, Stora
Ekeredsviken och söder där om nås Övre Åsundens stränder av skogarna med anslutande hagmarker och
öppen mark. Det estetiska värdet liksom värdet för landskapsbilden är högst betydelsefullt. Kråkeboområdet
besöks flitigt av lokalbefolkning och sommarboende för vandringar och naturstudier. Tidigare utnyttjades
Åsakullens östsluttning som slalombacke.
Korpebobergs lövskogar
Naturreservatet bildades 2006 och omfattar en areal av 57 hektar. I den västra delen når området
Marbäckvikens stränder. Reservatet hyser flera lövskogsområden bestående av t.ex. lundar, skog i bergbranter,
sumpskogar och gamla ekhagar. Några områden är koncentrerade till gårdarna Näsboholm, Kärrabo och
32
Korpebo. Vissa bestånd har en rik, kalkpåverkad och lundartad flora. Landskapet är både kuperat och
omväxlande med hagmarker och en nästan kilometerlång, blockrik bergbrant. Landskapet i sig ger
förutsättningar för en mångfald av skogstyper, där främst lind, lönn, alm och ask turas om att dominera.
Skogarnas flora är allmänt mycket rik och äldre träd hyser ofta en intressant moss-, lav- och vedsvampsflora.
Även fågelfaunan är rik med arter så som kattuggla, stjärtmes, stenknäck, mindre hackspett och spillkråka.
Reservatsområdet utgör delar av inägomarkerna till flera av gårdarna i trakten, med anor från 1300-talet. Dessa
marker har under lång tid brukats som slåtterängar och betesmarker. Landskapet är av stort kulturhistoriskt
värde och en mängd kulturlämningar finns i området, t.ex. odlingsrösen och fornåkrar. En banvall löper genom
reservatet och fungerar numera som en del i cykelleden ”Åsunden runt” och vandringsleden ”Åsundenleden”.
Via en avstickare från leden når man upp till en liten rastplats på Korpeboberg varifrån utsikten över Åsunden
är hänförande. Reservatet fungerar även som närströvområde till Marbäcks tätort och Näsboholms
stugområde.
Faktaruta. Naturreservat
Miljöbalkens bestämmelser om naturreservat regleras i dess sjunde kapitel, paragraferna 4-8. Ett markeller vattenområde får förklaras som naturreservat av antingen länsstyrelsen eller kommunen. Varje
reservat är unikt och har därför egna föreskrifter för bevarandet av dess naturvärden. Vanliga inskränkningar
i mark- och vattenanvändningen är förbud mot bebyggelse, upplag, avverkning, plantering, jakt, fiske och
bekämpningsmedel. Syftet kan bl. a vara att bevara biologisk mångfald och värdefulla naturmiljöer eller att
skydda, återställa eller nyskapa livsmiljöer för skyddsvärda arter.
5.2.4 Natura 2000-områden
Delar av naturreservaten Kråkebo och Korpebobergs lövskogar utgör även Natura 2000-områden enligt SPA
(Special Protection Areas/särskilda skyddsområden) habitatdirektivet. Motiven till utpekandena av Natura
2000-områdena är väl överrensstämmande med motiven till upprättandet av naturreservaten. Ytterligare ett
Natura 2000-område i Övre Åsundens relativt nära omgivningar, utgörs av lövskogsmiljöer kring Attorp.
Kråkeboberg
Enligt bevarandeplanen är de höga naturvärdena knutna till värdefulla brantskogar av ädellövrik typ med rik
ört- och epifytflora. Syftet med att bevara området är att upprätthålla denna naturtyp i en gynnsam
bevarandestatus (långsiktig livskraft), och därmed skapa goda förhållanden för hotade och rödlistade arter
inom vissa delar, och herrgårdsnära lövskog inom andra delar. Ytterligare ett bevarandesyfte är områdets
kulturhistoriska och landskapsbildsmässiga värden.
Korpeboberg
Enligt bevarandeplanen är de höga naturvärdena knutna till olika typer av ädellövskog och trädklädda
betesmarker. Det främsta syftet med att bevara området är att upprätthålla en ädellövskogsmiljö med stora
biologiska värden i en gynnsam bevarandestatus.
Attorp
Natura 2000-området består av två mindre partier i form av bergssluttningar, belägna mellan Attorps gård och
Brodalsbäcken respektive på Klevabergets östra sida. Enligt bevarandeplanen är de höga naturvärdena knutna
till värdefulla ädellövskogar, bl. a i branter, med rik ört- och epifytflora. Området tillhör ett av Åsundens
värdefullaste lövskogsparti och representerar väl så kallad boreonemoral ädellövskog. Det västra av de två
delområdena hyser dessutom kommunens rikaste lundflora. Det främsta syftet med att bevara området är att
33
upprätthålla gammal ädellövskog med naturskogskaraktär och sällsynta trädlevande mossor och lavar i en
gynnsam bevarandestatus. Noterbart är att båda ingående delpartier omfattas av biotopskydd.
Faktaruta. Natura 2000-områden
Natura 2000 är EUs nätverk av skyddade ekologiskt särskilt värdefulla områden. Nätverket grundar sig på
EUs habitat- och fågeldirektiv. Natura 2000 omfattar områden med arter eller naturtyper som är särskilt
skydds-värda ur ett europeiskt perspektiv. Urvalet av svenska Natura 2000-områden är en viktig grund för
att bevara ett representativt urval av naturmiljöer i Sverige. Målet med nätverket är att hejda utrotningen av
arter och livsmiljöer. Många av områdena är också skyddade som biotopskyddsområde, naturreservat eller
nationalpark men ytterligare områden kommer att behöva fullständigt skydd som naturreservat. Varje
Natura 2000-område ska ha en bevarandeplan som bl. a fastställer vad som ska skyddas och hur det ska
skyddas.
Miljöbalkens bestämmelser om Natura 2000-områden regleras i dess åttonde kapitel, paragraferna 27-29.
Åtgärder i och i anslutning till dessa områden som kan påverka bevarandestatusen är tillståndspliktiga.
5.2.5 Lövskogsinventeringen m.m.
De rika lövskogarna kring Övre Åsunden är väl dokumenterade av Länsstyrelsen i Västra Götalands län och
dessförinnan av Länsstyrelsen i Älvsborgs län. Inom ramen för den så kallade lövskogsinventeringen påbörjades
kartläggning av värdefulla lövskogar i Ulricehamns kommun under tidigt 1980-tal. En bit in på 2000-talet
startade Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen ett pilotförsök för att mer sammanhållet värna och utveckla traktens
natur- och kulturvärden. Resultaten är dokumenterade i rapporterna ”Lövskogarna i Åsundentrakten” och
”Åsunden lövrike”, från 2009 (Länsstyrelsen i Västra Götalands län). Utpekade värdefulla lövskogsområden
med stränder mot Övre Åsunden är följande (”Lövskogarna i Åsundentrakten”):








Korpeboberg
Kråkeboberg
Fästeredområdet
Högagärde-Huluområdet
Vegby-Attarpområdet
Tvärredområdet
Sjögunnarsbo
Ulricehamnområdet
De värdefulla lövskogarna kring Övre Åsunden består till stor del av olika typer av ädellövskog, blandlövskog
och strandsumpskog, varav möjligen de ekklädda betesmarkerna är bland de mest kända. Variationen är stor
sett till många aspekter utöver själva trädskiktet, så som örter, kryptogamflora, fauna och rödlistade arter, men
även sett till terräng, brukshistoria och mängden kulturspår. Bland intressanta områden kan nämnas
sumpstrandskogar och ekskogar i Fästeredområdet och Högagärde-Huluområdet, ravinskogar med bäckmiljöer,
ekblandskog, strandalsumpskog och lindskogar i Tvärredområdet samt betat lövskogslandskap vid Sjögunnarsbo. Väl värd att särskilt nämna är det lilla området med äldre bokskog, ”Bokåsen”, ingående i Kråkebo naturreservat. Ett tillskott till beskrivningen av Åsundenområdets lövskogar får här utgöras av en text ur rapporten
”Lövskogarna i Åsundentrakten”:
”En mycket stor del av lövskogen i Åsundenområdet utgörs av träd från en första trädgeneration på äldre
kulturmarker (slåttermarker, åkrar och hagar). Äldre träd finns nästan uteslutande i bergsbranter men också
intill bebyggelsen. De senare är mycket värdefulla ur naturvårdssynpunkt och består ofta av gamla kvarstående
hagmarksträd och träd från övergivna slåttermarker. Under fem procent av bestånden är äldre än 100 år och
34
över hälften av skogsmarken är 60 år eller yngre. Triviallövskogar dominerar ofta med stora inslag av björk, asp
och sälg. Närmare sjön finns också mycket klibbal och också här finns ofta stora inslag av glasbjörk, asp och
olika viden. Många av de strandnära lövsumpskogarna växer på de sjösänkningsmarker som tillkom under
1860-talet. Många lövskogar förekommer i den nedre delen av sluttningar och marken är här ofta ganska
näringsrik och källpåverkad. Inslaget av ask är ofta betydande. Här finns många sumpskogsväxter och de kan
sägas utgöra ett karakteristiskt inslag i Åsundentraktens skogar. Dessa skogar är också rika på skuggtåliga och
uttorkningskänsla skogskryptogamer av olika slag. På den äldre inägomarken står idag mycket ek och lind men
också gamla ”kandelaberträd” (flerstammiga före detta hamlade träd) i de övergivna lövängarna. De
sistnämnda är ofta alm och ask. ”
Faktaruta. Lövskogsinventeringen
Lövskog är generellt en mycket betydelsefull biotop för många växter och djur. Ur naturvårdssynpunkt är det
därför viktigt att bevara värdefull lövskog. Inventeringar av lövskogar påbörjades i f.d. Älvsborgs län redan
under tidigt 1980-tal mot bakgrund av skogsbrukets dåvarande inriktning. Runt om i länet
uppmärksammades att lövskogar med höga naturvärden avverkades med hjälp av statsbidrag, och ersattes
med gran – och tallplanteringar. Inventeringens syfte utvecklades i takt med den geografiska spridningen, till
att gälla såväl länstäckande som rikstäckande kartläggning och dokumentation av lövskogarna.
5.2.6 Nyckelbiotoper, naturvärden och naturvårdsavtal
Övre Åsunden omges huvudsakligen av skogsmark och till mindre delar av jordbruksmark och våtmark. I den
nära omgivningen finns ett relativt stort antal mindre områden vid eller i anslutning till sjön, som är utpekade
av Skogsstyrelsen som skogliga nyckelbiotoper. Därutöver är ytterligare en mängd områden utpekade som
objekt med höga naturvärden. Så gott som samtliga dessa ytor utgör värdefulla miljöer i skyddade områden,
eller i andra betydelsefulla kultur- eller naturområden. Exempelvis utgör områden med nyckelbiotoper en
betydande andel av naturreservaten ”Kråkebo” och ”Korpebobergs lövskogar”, liksom av ”Natura 2000området ”Attorp” (vilket dock inte når stränderna). Andra exempel är de värdefulla lövsskogsområden som
pekats ut i lövskogsinventeringen (se 5.2.5) varav samtliga till viss del innehåller både nyckelbiotoper och
naturvärden. Nyckelbiotoper som omfattar stränder finns i synnerhet i Tvärredområdet och Sjögunnarsbo. Sett
till samtliga nyckelbiotopsobjekt med stränder längs Övre Åsunden representeras biotoptyperna primärt av
”ädellövnaturskog”, ”ädellövskog”, alsumpskog, ”lövnaturskog”, och ”bergbrant”. Områdenas karaktärer skiljer
sig delvis åt men gemensamt är att värdena i huvudsak är knutna till rika lövskogsmiljöer.
Några av nyckelbiotoperna omfattar avsnitt av mindre biflöden till Övre Åsunden, i vissa fall avsnitt relativt nära
utloppen i sjön. I den sydöstra delen gäller det bäckarna med utlopp vid Björkholmen respektive nära Sjöbovik
och i Sandslättaviken. På västsidan gäller det Remmabäcken och en bäck med utlopp i Gölsviken norr om
Alhammar. Biotoptyperna utgörs av ”ädellövskog” eller ”alsumpskog” med bäckmiljöer.
Ett par marker utmed stränderna vid gården Sjöbo, på den västra sidan av sjön, är särskilt nämnvärda genom
att de omfattas av naturvårdsavtal. Markerna består av områden med nyckelbiotoper och naturvärden, som
genom naturvårdsavtal röner ett rättsligt skydd. Ingående ytor är cirka fem respektive tre hektar stora och
karaktäriseras som ”naturskogsartad barrskog” respektive ”blandskog med skogsbete”.
Övre Åsundens strandomfattande nyckelbiotoper berörs inte av några juridiska skyddsformer utöver nämnda
naturreservat och naturvårdsavtal. Däremot berörs nyckelbiotopsobjekten inom Natura 2000-området
”Attorp” av biotopskydd.
35
Faktaruta. Rödlistade arter, nyckelbiotoper, naturvärden, biotopskydd m.m.
Nyckelbiotoper (skogliga) utgör speciellt värdefulla naturmiljöer där det kan förväntas förekomma
rödlistade arter. Sådana arter är i olika grad hotade, från ”nära hotade (missgynnade)” till ”nationellt
utdöda”. Kunskapen till dags dato om var i skogslandskapet det finns nyckelbiotoper har inhämtats genom
landsvida inventeringar, med Skogsstyrelsens som ansvarig myndighet. Nyckelbiotoper saknar juridisk status
och medför därmed inget skydd mot avverkningar. Markägare är dock enligt miljöbalken skyldiga att
samråda med Skogsstyrelsen om åtgärder som förändrar naturmiljön i en nyckelbiotop. Formellt skydd kan
uppnås genom naturvårdsavtal, och därtill permanent genom bildandet av biotopskydd eller naturreservat.
Civilrättsliga naturvårdsavtal upprättas mellan skogsägaren och Skogsvårdsstyrelsen. Avtalen är ofta
långvariga och förhindrar avverkning eller stödjer en viss skötsel i skogsmiljöer. Ett område förklaras som
biotopskyddsområde av skogsvårdsstyrelsen (i skogsmark). Skyddet omfattar t.ex. naturskogsartade skogar,
skogsbäckar, ravinskog, örtrika sumpskogar och ädellövskog. Inom biotopskyddade områden får ingen
verksamhet bedrivas eller åtgärder vidtas som kan skada naturmiljön.
Områden som inte når upp till kraven på att vara nyckelbiotop kan ändå vara värdefulla för den biologiska
mångfalden. Skogsstyrelsen klassificerar dessa som ”objekt med naturvärden”. Områdena har stor potential
att utvecklas till nyckelbiotoper i framtiden, om de lämnas orörda eller i vissa fall vårdas.
5.2.7 Strandskydd
För Övre och Yttre Åsunden gäller 300 meters strandskyddszon. De utgör tillsammans med sjön Tolken de enda
sjöarna inom kommunen med maximalt utökat strandskydd. Generellt strandskydd, d.v.s. 100 meter, gäller för
Ätran till och med Vinsarpssjön.
LIS- Landsbygdsutveckling i strandnära läge
I sammanhanget kan nämnas att Ulricehamns kommun ser positivt på en utveckling av nya bostäder och
verksamheter i mindre omfattning i utpekade så kallade LIS-områden. Begreppet LIS står för ”Landsbygdsutveckling I Strandnära läge”. Inom föreslagna områden ska det finnas möjlighet att pröva strandskyddispens
för att bygga hus eller anläggningar som främjar utvecklingen av landsbygden. Byggnationer ska åstadkommas
utan påtagliga negativa konsekvenser för rådande naturvärden på platserna. Utpekade LIS-områden vid Övre
Åsundens stränder är nästan uteslutande belägna på sjöns östsida. Områden för bostäder finns kring Skottek,
Sjögunnarsbo och Näsboholm. Områden för verksamheter finns kring Skottek och Åsastugan.
Faktaruta. Strandskydd
Strandskyddsbestämmelserna finner man i Miljöbalkens sjunde kapitel, paragraferna 13-18. Strandskydd
råder generellt vid hav, sjöar och vattendrag och innebär att det är förbjudet att genomföra en rad olika
åtgärder inom den skyddade zonen. Syftet är att långsiktigt trygga förutsättningarna för allmänhetens
frilufts-liv och att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtliv. Strandskyddet omfattar
land- och vattenområdet intill 100 meter från strandlinjen vid normalt vattenstånd och får utvidgas till högst
300 meter, om särskilda värden behöver skyddas. För att bevilja dispens eller upphäva strandskyddet krävs
särskilda skäl. Vad som är särskilda skäl regleras i miljöbalken (7 kap 18 c §). Under alla omständigheter
måste man dock lämna en fri passage som är minst några tiotal meter bred.
36
5.3 Fågelfauna
Ulricehamns fågelgrupp (Jan Andersson) har bidragit med observationer av fågelfaunan kring Övre Åsunden.
Antalet vattenberoende arter som på något sätt utnyttjar sjön som häckningsplats eller rastlokal är stort (se
tabell 6 nedan). Utöver de observationer som gjorts av Ulricehamns fågelgrupp finns noteringar om förekomst
av fåglar i den naturinventering som gjordes 1976 av Länsstyrelsen i Älvsborgs län samt i det naturvårdsprogram som Länsstyrelsen i Älvsborgs län upprättade för Ulricehamns kommun 1985. Det är inte
osannolikt att uppgifterna i naturvårdsprogrammet helt eller delvis är hämtade från inventeringen 1976. De
arter som förekommer i båda källorna har markerats med en stjärna i tabellen. I naturvårdsprogrammet från
1985 finns tre arter nämnda, småfläckig sumphöna (1960-talet), trastsångare (häckning 1974) och rörhöna,
som inte finns upptagna i Ulricehamns fågelgrupps förteckning av förekommande arter.
Tabell 6. Noterade sjöberoende fågelarter kring Övre Åsunden.
Art
Kommentar
Art
Kommentar
Knölsvan *
Minskad häckning, rastare
Större strandpipare
Regelbunden rastare
Sångsvan *
Talrik rastare
Kustpipare
Sällsynt rastare
Mindre sångsvan
Sparsam rastare
Ljungpipare
Sparsam rastare
Bläsgås
Sällsynt rastare
Tofsvipa *
Talrik rastare
Sädgås
Sparsam rastare
Kärrsnäppa *
Sparsamma observationer
Spetsbergsgås
Sällsynt rastare
Spovsnäppa
Sällsynt rastare
Grågås
Häckar, talrik rastare
Mosnäppa
Sällsynt rastare
Kanadagås *
Fåtal häckande, talrik rastare
Småsnäppa
Sällsynt rastare
Vitkindad gås
Sällsynt rastare
Grönbena *
Regelbunden rastare
Prutgås
Sällsynt rastare
Skogssnäppa
Förmodad häckfågel
Gräsand *
Allmän häckfågel
Drillsnäppa *
Häckfågel
Snatterand
Sparsam rastare
Rödbena *
Tidigare häckfågel, sällsynt rastare
Stjärtand
Sällsynt rastare
Svartsnäppa
Sällsynt observerad
Skedand *
Sällsynt rastare
Gluttsnäppa
Regelbunden rastare
Bläsand
Tämligen allmänt rastande
Storspov *
Regelbunden rastare
Kricka *
Allmän rastare
Småspov
Regelbunden rastare
Årta *
Sällsynt observerad
Enkelbeckasin *
Häckfågel, allmän rastare
Brunand *
Sparsam rastare
Dvärgbeckasin *
Regelbunden rastare
Bergand
Sporadisk rastare
Brushane *
Sparsam rastare
Vigg *
Allmän rastare
Fiskmås *
Häckfågel
Ejder
Sällsynt rastare
Gråtrut *
Talrik vid flyttning
Sjöorre
Sällsynt rastare
Havstrut
Sparsam rastare
Svärta
Sällsynt rastare
Silltrut
Observeras sällsynt
Alfågel
Sällsynt rastare
Skrattmås *
Tidigare häckfågel, talrik rastare
Knipa *
Allmän häckfågel
Dvärgmås
Sparsamma observationer
Salskrake
Sällsynt rastare
Tretåig mås
Enstaka observationer
Storskrake *
Häckfågel
Fisktärna *
Möjlig häckning, rastare
Småskrake
Sparsam rastare
Silvertärna
Oregelbundna observationer
Smålom *
Åsunden viktig födosökslokal
Småtärna
Tillfälligt observerad
37
Storlom *
Regelbunden rastare
Svarttärna
Sällsynt observerad
Svarthakedopping
Sällsynt rastare
Tornseglare
Åsunden födosökslokal
Svarthalsad dopping
Tillfälligt observerad
Kungsfiskare
Sällsynt observerad
Smådopping
Sällsynt observerad
Mindre hackspett
Observeras strandnära
Skäggdopping *
Tämligen allmän häckfågel
Backsvala
Åsunden födosökslokal
Gråhakedopping
Sällsynt observerad
Hussvala
Åsunden födosökslokal
Storskarv
Åsunden födosökslokal
Ladusvala
Åsunden födosökslokal
Gråhäger *
Åsunden födosökslokal
Sädesärla
Använder troligen vassar
Havsörn
Åsunden födosökslokal
Gulärla *
Enstaka häckningar
Fiskgjuse *
Enstaka par häckar
Forsärla
Tillfälliga observationer
Brun kärrhök
Åsunden födosökslokal
Sävsångare *
Tveksam häckare. Fåtal obs
Lärkfalk
Åsunden födosökslokal
Rörsångare *
Häckfågel i vassområden
Pilgrimsfalk
Åsunden födosökslokal
Blåmes
Vassområden födosökslokaler
Vattenrall *
Sällsynt observerad
Stjärtmes
Observeras strandnära
Sothöna *
Enstaka häckningar
Skäggmes
Sällsynt observerad
Trana
Enstaka häckningar
Stare
Videbuskage för övernattning
Strandskata *
Enstaka häckningar
Sävsparv *
Regelbunden häckfågel
Mindre strandpipare *
Enstaka observationer
*Arter som noterats av både Ulricehamns fågelklubb och i naturvårdsprogrammet.
5.4 Kulturvärden
Åsundenområdets stora kulturvärden och betydelsen av dessa på ett nationellt plan, kommer till uttryck i de
utpekade riksintressena för kulturmiljövård, vilka har beskrivits i kapitel 5.2.2. Betydelsen fastslås även i
utpekandet av områden för ”särskilt värdefulla vatten”, vilka beskrivs närmare längre fram i kapitel 9.2.
Sammanfattningsvis är kulturvärdena främst sammankopplade med den stora betydelse Åsundenområdet en
gång hade för kommunikationer och kulturimpulser mellan Syd- och Mellansverige. Ätradalen och Åsunden har
ända sedan forntiden fungerat som den stora huvudleden in i västgötariket söderifrån. Åsundens omgivningar
har dessutom bitvis en unik karaktär där fornlämningar, byar och herrgårdsmiljöer avspeglar ett mycket långt
kontinuerligt landskapsutnyttjande som sträcker sig tillbaka till stenåldern.
Äldre lämningar från stenålder till järnålder, i form av boplatser och stensättningar, kan hittas i många strandnära lägen kring Åsunden, bland annat vid Fästeredssund och vid Marbäcksviken norr om Näsboholm. I sjöns
norra del, nära kallbadhusen, finns en väl bevarad fångstanläggning för fisk, daterad till 1400-talet, (troligtvis
för ett eller flera fasta fisken) bestående av ett tiotal eroderade pålar. Under medeltiden präglades området av
de återkommande krigen då Åsundenområdet var gränsbygd mellan Danmark och Sverige. Danskhärar ryckte
ofta fram i gränslandskapet och Ätradalen under närmare 300 år, fram till freden i Roskilde 1658. Tydliga bevis
på Åsundenområdets strategiska läge utgör de tre välkända lämningarna efter befästningsanläggningar,
nämligen Torpa Stenhus, Husö och Fästeredsborg. Fästeredsborg var en strategisk mycket viktig befästning
genom att alla söderifrån kommande, fiende eller vän, var tvungna att passera det smala sundet
Fästeredssund. Det mest kända slaget i området är striden på Åsundens is år 1520 då Sten Sture d.y. ska ha
skottskadats vid Skottek, strax söder om Ulricehamn, och senare avlidit. Dramatiken utspelade sig i samband
med den danske unionskungen Kristian den andres invasion som slutligen stoppades i slaget vid Brännkyrka
1518. Som ett minne av händelsen finns det så kallade Sten Sture-monumentet vid Skotteks strand från början
av 1900-talet.
38
Till Åsundens kulturhistoria hör även epoken med timmerflottning i sjösystemet. Under 1800-talet och en bit in
på 1900-talet avverkades stora arealer skog runt Åsunden. Under vintertid fraktades timret till upplagsplatser
runt sjön för att efter issmältningen flottas vidare till sågarna i Ulricehamn och Näsboholm. Rörde det sig om
massaved var slutstationerna fabriker längre ned i Ätran. För transport söderut från Åsunden krävdes att flera
kilometer långa kanaler byggdes. Innan tillgång på ångbåtar eller motorbåtar användes roddbåtar för att dra
timret. I början på 1900-talet var flottningen omfattande på Åsunden för att upphöra helt kring 1930 då
virkestransporterna istället sköttes med hjälp av lastbilar (Söderlund, 2009). Enligt uppgift av Lars Yngvesson
pågick dock timmertransporter på sjön fram till slutet av 1940-talet.
Faktaruta. Kulturlämningar
Kulturlämningar kan delas in i två kategorier: fornlämningar och övriga kulturlämningar. I begreppet fornlämning inräknas fasta fornlämningar och fornfynd. Fasta fornlämningar avser olika typer av lämningar efter
människans verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt
övergivna. Till fasta fornlämningar hör även naturbildningar till vilka sägner eller märkliga historiska minnen
är knutna. Fornfynd är föremål som kan antas vara minst ett hundra år gamla och saknar ägare när de hittas.
Fornlämningar är i allmänhet betydligt äldre än övriga kulturlämningar.
Fornlämningar skyddas enligt kulturmiljölagen (SFS 1988:950) vare sig de är kända eller okända sedan
tidigare. Fornlämningar får inte rubbas, tas bort, grävas ut, täckas över, ändras eller skadas. Enligt
kulturmiljölagen är t.ex. skogs- eller jordbrukare skyldiga att ta reda på om någon fornlämning berörs av en
planerad bruksåtgärd. Länsstyrelsen har rätt att lämna tillstånd till vissa åtgärder efter prövning. Från och
med januari 2014 har lämningar som kan antas ha tillkommit före år 1850 ett omedelbart skydd.
Övriga kulturlämningar skyddas enligt skogsvårdslagens hänsynsregler § 30 (SKSFS 2011:7). Skogsstyrelsen
ansvarar för skyddet av kulturlämningar belägna i skogsmark. Enligt skogsvårdslagen skall skador till följd av
skogsbruksåtgärder undvikas helt eller så långt det är möjligt begränsas i och invid värdefulla kulturmiljöer.
39
Referenser
Andersson Jan. 2014. Sammanställning av sjöberoende fåglar observerade vid Övre Åsunden. Ulricehamns
fågelgrupp.
Länsstyrelsen i Västra Götalands län. 2008. Värdebeskrivningar riksintresse för naturvård. Riksintresse för
naturvård beslut 2000-02-07. Uppdaterad 2008-01-16.
Länsstyrelsen i Västra Götalands län. Värdebeskrivning för riksintresse för kulturmiljövården i Västra Götalands
län.
Länsstyrelsen i Västra Götalands län, 2009. Lövskogarna i Åsundentrakten. Rapport 2009:28
Länsstyrelsen i Västra Götalands län, 2009. Åsunden lövrike. Rapport 2009:61
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1976. Naturinventering av Åsundenområdet.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1985. Naturvårdsprogram för sjöar och vattendrag. Ulricehamns kommun 1.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1989. Sjöar i Älvsborgs län. Södra delen. Rapport 1989:9.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län, 1994. Lövskogar i Älvsborgs län. Rapport 1994:1
Riksantikvarieämbetet. www.raa.se
Söderlund, Johnny. 2009. Åsunden-sjön mellan gårdarna
Trafikverket. 2012. Landskap i långsiktig planering. Pilotstudie i Västra Götaland. Publikation 2011:122 – del 1.
Ulricehamns kommun. www.ulricehamn.se
Ulricehamns kommun. Översiktsplan. Växtplats Ulricehamn del 2. Antagen 2002-02-21
Yngvesson Lars. 2014. Fiskerättsägare. Muntliga uppgifter
40
6. Vattenkemiska undersökningar
Den första kända vattenkemiska mätningen i Övre Åsunden gjordes våren 1970 av personal Länsstyrelsens i
Älvsborgs län naturvårdssektion. Undersökningen benämns ”förundersökning” och det anges att den ska följas
av ytterligare mätningar under sommaren 1970. Det är därför möjligt att vissa av de vidare undersökningar som
genomfördes från 1970 och framåt är en fortsättning av nämnda ”förundersökning”, eller att de är delar av de
försvunna resultaten från den samordnade recipientkontrollen, se nedan.
Ätrans vattenvårdsförbund bildades 1973 och ombildades 2005 till Ätrans vattenråd. Ätrans vattenråd har en
samordnande roll för alla aktörer som använder och planerar vattentillgångarna på olika sätt. Förutom de sex
kommunerna Borås, Falköping, Ulricehamn, Tranemo, Svenljunga och Falkenberg är de areella näringarna (LRF,
Södra), industrier, kraftbolag, fiskevattenägare och ideella organisationer medlemmar i vattenrådet.
Finansiering av vattenrådets verksamhet sker dels av medlemmarna och dels genom bidrag från t.ex. vattenmyndigheten.
Ätrans vattenråd utför, inom ramen för den samordnade recipientkontrollen (SRK), regelbundna vattenkemiska
provtagningar på en mängd mätstationer i Ätrans vattensystem. Av störst intresse vad gäller Övre Åsunden är
dels mätpunkten i Åsunden, dels mätpunkterna i tillflödena Ätran (station (Vist kyrka) och Pineboån (station
f.d. järnvägsbron). Provtagningarna i Åsunden har pågått sedan Ätrans vattenvårdsförbund startade sin
verksamhet. Sannolikt har även prover tagits vid Vist kyrka i Ätran under samma period medan provtagningen i
Pineboån vid den f.d. järnvägsbron startade 1994.
Resultaten från den samordnade recipientkontrollen för Ätran fram till och med 1984 har inte kunnat
lokaliseras, varken genom via Ätrans vattenråd, Länsstyrelsen i Västra Götalands län eller via Institutionen för
vatten och miljö (SLU) som är datavärd för SRK. De tillgängliga värdena inskränker sig därför till resultat från
perioden 1985-2014, som har erhållits av ALcontrol AB (Håkan Olofsson).
Ytterligare mätningar påtalas i Alhammars fiskevårdsförenings verksamhetsöversikter, tagna av Ulricehamns
hälsovårdsnämnd. Det är emellertid oklart om mätningarna gjorts i Åsunden eller i Alhammarån.
Tabell 7. Vattenkemiska undersökningar
Lokal
Tid
Program/Motiv*
Åsunden, yta
1970
Förundersökning (dnr VID32 1 70)
Åsunden
1970-1982
Anteckningar av Lantbruksnämnden, okänt motiv
Åsunden alt Alhammarån
1975-1981
Ulricehamns hälsovårdsnämnd
Åsunden, yta
1973 (?)-2014
SRK
Åsunden, botten
1973 (?)-2014
SRK
Ätran, Vist kyrka
1973 (?)-2014
SRK
Pineboån, järnvägsbron
1994-2014
SRK
Metaller i vattenmossa
Fr. o m 1989
SRK
Limnologisk undersökning
1985-1986
Enskild undersökning av status och förändringar
Gärsbodamm
Fr. o m 2007
NMÖ
Brunnsbäcken
2014
Trafikverket
SRK=samordnad recipientkontroll, NMÖ=nationell miljöövervakning, IVL=Institutet för vatten och luftvård
41
6.1 Surhet
Faktaruta. Surhet och alkalinitet
Surheten, d.v.s. pH-värdet, är ett mått på antalet vätejoner i vattnet. pH minskar med ett ökande antal vätejoner i vattnet. Tillförsel av vätejoner beror i första hand på luftburna svavelföroreningar, men till viss del
även på kväveutsläpp. Den omgivande marken har stor betydelse för graden av försurningspåverkan på sjöar
och vattendrag. Försurningen är mer omfattande i områden med marker som till stor del utgörs av moränmark, som har låg förmåga att neutralisera det sura nedfallet (Bydén m.fl., 1996).
Alkaliniteten är ett mått på vattnets buffertkapacitet, eller med andra ord vattnets förmåga att neutralisera
syror, d.v.s. dess förmåga att tåla tillskott av vätejoner utan att reagera med pH-sänkning. Om alkaliniteten
är noll så sjunker pH vid varje tillskott av sura produkter. Alkaliniteten ger därför en uppfattning om hur
känslig sjön är för försurning (Bydén m.fl., 1996).
De mätningar som redovisas för Övre Åsunden är en kombination av resultat från den förundersökning som
gjordes av Länsstyrelsen i Älvsborgs län våren 1970, de anteckningar som gjorts av Lantbruksnämnden för
perioden 1970-1982 samt resultat från den samordnade recipientkontrollen för perioden 1985-2014.
Osäkerheten kring Ulricehamns hälsovårdsnämnd mätningar medför att dessa inte presenteras i diagrammet.
Resultaten visar att pH-värdet ligger stabilt nära neutralt i samtliga tre provpunkter. Fluktuationerna i Åsunden
var något större under 1970-talet, troligen som ett resultat av den surare nederbörden under denna tid. Vad
gäller alkaliniteten är variationerna tämligen stora mellan olika årstider. Högst alkalinitet erhålls generellt
under sommaren, medan mätningar i samband med vårens snösmältning eller under hösten visar lägre värden.
De lägsta alkalinitetsvärdena har noterats i Pineboån, men de har aldrig understigit gränsen mellan God och
Mycket god buffertkapacitet.
De gränsvärden för pH och alkalinitet som anges i ”Bedömningsgrunder för miljökvalitet Sjöar och vattendrag”
(Naturvårdsverket, rapport 4913) visas i tabell 8 och 9.
Tabell 8. Tillstånd, alkalinitet i sjöar, anges i mekv/l (milliekvivalenter per liter)
Klass
Benämning
Alkalinitet (mekv/l)
1
Mycket god buffertkapacitet
>0,20
2
God buffertkapacitet
0,10-0,20
3
Svag buffertkapacitet
0,05-0,10
4
Mycket svag buffertkapacitet
0,02-0,05
5
Ingen eller obetydlig buffertkapacitet
≤0,02
Tabell 9. Tillstånd, pH i sjöar
Klass
Benämning
pH-värde
1
Nära neutralt
>6,8
2
Svagt surt
6,5-6,8
3
Måttligt surt
6,2-6,5
4
Surt
5,6-6,2
5
Mycket surt
≤5,6
42
10,0
9,0
8,0
7,0
6,0
5,0
4,0
3,0
2,0
1,0
0,0
pH
Alk
1,6
1,4
1,2
1
0,8
0,6
Alkalinitet
pH
Övre Åsunden
0,4
0,2
0
10,0
9,0
8,0
7,0
6,0
5,0
4,0
3,0
2,0
1,0
0,0
pH
Alk
3,00
2,50
2,00
1,50
1,00
Alkalinitet
pH
Ätran, Vist kyrka
0,50
0,00
10,0
9,0
8,0
7,0
6,0
5,0
4,0
3,0
2,0
1,0
0,0
pH
Alk
2,50
2,00
1,50
1,00
0,50
0,00
Figur 29. Provtagning av pH och alkalinitet i Övre Åsunden, Ätran vid Vist och i PIneboån vid den f.d. järnvägsbron.
43
Alkalinitet
pH
Pineboån, fd järnvägsbron
6.2 Näringshalt
Faktaruta. Fosfor och kväve
Produktionen i sjöar styrs av näringsämnena fosfor och kväve. Vanligen är fosfor begränsande för primärproduktionen i sötvatten eftersom tillgången till fosfor oftast understiger produktionens behov av kväve.
Fosfor och kväve tillförs sjöar från t.ex. jordbruk och punktkällor såsom reningsverk eller enskilda avlopp.
Vid bedömningen av sjöar används begreppen totalfosfor och totalkväve. Totalfosfor inkluderar såväl löst
oorganisk och organisk fosfor som mineral- och humusbunden fosfor. Den lösta oorganiska formen
(fosfatfosfor) är den enda som är direkt tillgänglig för växterna. De övriga formerna av fosfor kan omvandlas
till fosfatfosfor och är därför potentiella näringskällor för växtproduktionen.
Totalkväve omfattar en mängd olika former av kväve. Nitrat, ammonium och urea är de kväveformer som
används av primärproducenterna (växtplankton) som kvävekälla (Bydén m.fl., 1996).
De äldsta mätningarna av totalfosfor och totalkväve dateras till 1985. Mätningar bör ha gjorts i Åsunden och i
Ätran vid Vist kyrka från och med att Ätrans vattenvårdsförbund startade sin verksamhet 1973, men dessa
saknas i tillgängligt underlag. I Pineboån startade mätningarna av allt att döma 1994. Prover tas vid ett flertal
tillfällen årligen, men i diagrammen redovisas endast augustimätningarna.
I Åsunden påvisar mätningarna minskande halter av totalfosfor (Tot-P) och totalkväve (Tot-N) sedan 1985. Vid
de flesta augustimätningarna under senare år har Tot-P legat på måttligt höga halter, men vid flera tillfällen
understigit gränsen till låga halter. Tot-N ligger däremot stabilt på höga halter. I Ätran kan en svag minskning av
Tot-P noteras medan Tot-N ligger på ungefär samma nivå. Både Tot-P- och Tot-N är generellt högre än i
Åsunden, men Tot-P ligger ofta under gränsen till höga halter. Vissa år har dock höga halter noterats i Ätran,
även under senare tid. Tot-N uppvisar vanligen höga halter. Pineboån uppvisar en motsatt utveckling med
stigande Tot-P och, bortsett från de mycket höga halterna 1995-1996, stabilt Tot-N. De flesta mättillfällen i
Pineboån har visat på höga halter av totalfosfor och totalkväve.
För bedömning av tillståndet med avseende på näringsämnen, enligt ”Bedömningsgrunder för miljökvalitet
Sjöar och vattendrag”, används den arealspecifika förlusten.
Tabell 10. Tillstånd, totalfosforhalt i sjöar, anges i µg/l
Klass
Benämning
Halt maj-okt
Halt augusti
1
Låga halter
≤ 12,5
≤ 12,5
2
Måttligt höga halter
12,5 - 25
12,5 - 23
3
Höga halter
25 - 50
23 - 45
4
Mycket höga halter
50 - 100
45 - 96
5
Extremt hög halt
>100
Ej definierat
Tabell 11. Tillstånd, totalkvävehalt i sjöar, anges i µg/l
Klass
Benämning
Halt maj-okt
1
Låga halter
≤ 300
2
Måttligt höga halter
300 - 625
3
Höga halter
625 - 1250
4
Mycket höga halter
1250 - 5000
5
Extremt hög halt
>5000
44
45
2014
2013
2012
2011
2010
1200
30
900
20
600
10
300
0
Ätran Vist kyrka
40
1200
30
800
10
0
Pineboån, järnvägsbron
Tot-N
50
40
2000
30
1500
20
1000
10
0
Tot-N (µg/l)
40
Tot-N (µg/l)
Övre Åsunden, yta
Tot-N (µg/l)
Tot-P
2009
Tot-P
2008
1985
1986
1987
1988
1989
1990
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
2010
2011
2012
2013
2014
Tot-P (µg/l)
Tot-P
2007
60
2006
70
2005
60
2004
1985
1986
1987
1988
1989
1990
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
2010
2011
2012
2013
2014
Tot-P (µg/l)
70
2003
2002
2001
2000
1999
1998
1997
1996
1995
1994
Tot-P (µg/l)
50
1500
Tot-N
0
2000
Tot-N
50
1600
20
400
0
3000
2500
500
0
Figur 29. Provtagning av totalfosfor och totalkväve i Övre Åsunden, Ätran vid Vist och i Pineboån vid den f.d. järnvägsbron.
6.3 Turbiditet
Faktaruta. Turbiditet och siktdjup
Turbiditet beror på olöst substans i vattnet. De suspenderade partiklarna kan utgöras av slam, lera, växt- och
djurplankton, mikrober, organiskt material och små olösliga partiklar av varierande ursprung. I sjöar
dominerar organiska partiklar (nedbrutna växt- och djurdelar) medan oorganiska partiklar (t.ex. lerpartiklar)
dominerar i rinnande vatten.
Siktdjupet är ett mått på vattnets turbiditet och beror av hur långt ned i vattnet som solljuset förmår tränga.
I sura sjöar ökar siktdjupet av flera orsaker. Det är humusämnen, d.v.s. löst organiskt material, som huvudsakligen ger sjövattnet dess färg. Humusämnena minskar i färgintensitet vid försurningspåverkan, men även
en minskad mängd biologiskt material såsom växt- och djurplankton, bidrar till ett klarare vatten vid lägre pH
(Bydén m.fl., 1996).
Siktdjupet mäts årligen inom ramen för den samordnade recipientkontrollen. För jämförbarhetens skull
redovisas endast augustivärden för perioden 1985-2014. De tidiga mätningarna mellan 1970-1978 varierar
däremot vad gäller provtagningstidpunkt. Mellan 1970-78 visar resultaten i de flesta fall ett litet siktdjup. Från
och med 1985 har siktdjupet förbättrats och i stort sett samtliga fall påvisar mätningarna ett måttligt siktdjup.
De senaste två årens mätningar avviker och indikerar ett litet siktdjup.
De gränsvärden för siktdjup som anges i ”Bedömningsgrunder för miljökvalitet Sjöar och vattendrag”
(Naturvårdsverket, rapport 4913) visas i tabell 12 nedan.
Tabell 12. Tillstånd, siktdjup i sjöar, anges i meter
Klass
Benämning
Djup
1
Mycket stort siktdjup
≥8
2
Stort siktdjup
5-8
3
Måttligt siktdjup
2,5 - 5
4
Litet siktdjup
1 - 2,5
5
Mycket litet siktdjup
<1
Övre Åsunden
5,0
Siktdjup (m)
4,0
3,0
2,0
1,0
Figur 4. Siktdjupet i Övre Åsunden mellan 1970 och 2014.
46
2014
2012
2010
2008
2006
2004
2002
2000
1998
1996
1994
1992
1990
1988
1986
1984
1982
1980
1978
1976
1974
1972
1970
0,0
6.4 Färgtal
Faktaruta. Humus och brunifiering
Färghalten används i första hand som ett mått på humushalten i en sjö, d.v.s. halten av löst organiskt
material, men även järn- och manganföreningar ger vattnet en brun färg. Vid försurning är humösa sjöar
(humusrika sjöar) bättre på att upprätthålla den biologiska produktionen än de humusfattiga
klarvattensjöarna, eftersom humus är en fosfor- och kolkälla för växtplankton, djurplankton och bakterier.
Humus har även en förmåga att binda giftiga metaller.
Många svenska sjöar har blivit brunare under senare år, s.k. brunifiering, framförallt genom en ökad tillförsel
av humus från omgivande skogs- och våtmarker. Problemet är komplext och orsaken kan förmodligen sökas i
en samverkan mellan globala processer såsom klimatförändringar (ökad nederbörd och temperatur) och
minskat svavelnedfall, men även lokala processer som t.ex. förändrad markanvändning och dräneringsgrad.
Totalt finns en tämligen lång serie färgmätningar som dateras bakåt till 1970. Regelbundna resultat står
emellertid endast att få för perioden 1985-2014, och då endast avseende sommarmätningar. Färgmätningarna
mellan 1985 och 2014 har gjorts inom ramen för den samordnade recipientkontrollen medan de tidiga
mätningarnas syfte och härkomst är osäker.
Resultaten från mätningarna i Övre Åsunden tyder på en svagt ökande färghalt sedan mätningarna startade
1970. Resultaten har visat att vattnet i Åsunden i de flesta fall är måttligt färgat. Endast vid ett tillfälle, 1999,
översteg resultatet gränsen för hög färghalt.
De mätningar som genomförts i Ätran visar en tydligare negativ trendutveckling med stigande färghalter, i
synnerhet sommartid. Proverna visar i allmänhet betydligt färgat vatten, frånsett enstaka mätningar med starkt
färgat vatten.
Färghalten i Pineboån varierar starkt mellan olika år, men sommarmätningarna visar sammantaget en negativ
trend. Resultaten har pendlat mellan måttligt färgat vatten och betydligt färgat vatten, med vissa undantag då
vattnet bedömts som starkt färgat. Vårmätningarna tyder på en motsatt utveckling med en svagt nedåtgående
trend och i allmänhet måttlig färghalt.
De gränsvärden för färgtal som anges i ”Bedömningsgrunder för miljökvalitet Sjöar och vattendrag”
(Naturvårdsverket, rapport 4913) visas i tabell 13 nedan.
Tabell 13. Tillstånd, vattenfärg, anges i mg Pt/l (milligram Platinaklorid per liter)
Klass
Benämning
Färgtal (mg Pt/l)
1
Ej eller obetydligt färgat vatten
≤ 10
2
Svagt färgat vatten
10 - 25
3
Måttligt färgat vatten
25 - 60
4
Betydligt färgat vatten
60 - 100
5
Starkt färgat vatten
> 100
47
48
Figur 29. Provtagning av färg i Övre Åsunden, Ätran vid Vist och i Pineboån vid den f.d. järnvägsbron.
2014
2013
2012
2011
2010
Vår
2009
180
2008
200
2007
Vår
2006
Vår
2005
140
2004
1970
1971
1972
1973
1974
1975
1976
1977
1978
1979
1980
1981
1982
1983
1984
1985
1986
1987
1988
1989
1990
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
2010
2011
2012
2013
2014
Färg (mg Pt/l)
90
2003
1986
1987
1988
1989
1990
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
2010
2011
2012
2013
2014
Färg (mg Pt/l)
160
2002
2001
2000
1999
1998
1997
1996
1995
1994
Färg (mg Pt/l)
100
Övre Åsunden, yta
80
sommar
70
60
50
40
30
20
10
0
Ätran Vist kyrka
sommar
120
100
80
60
40
20
0
Pineboån, järnvägsbron
160
sommar
140
120
100
80
60
40
20
0
Referenser
ALcontrol Laboratories. 2013. Recipientkontrollen i Ätran 2012. Ätrans Vattenråd.
Bydén S, Larsson A-M, Olsson M. 1996. Mäta vatten. Institutionen för tillämpad miljövetenskap. Göteborgs
universitet.
Calluna AB. 2014. Recipientkontroll i Ätran 2013.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 24 mars 1970. Förundersökning i sjöarna Åsunden, Sämsjön och Lönern ingående i
Ätrans vattensystem inom Älvsborgs län. VID32 1 70
Olofsson Håkan. 2014. Mätresultat från Åsunden. ALcontrol Laboratories.
Sveriges Lantbruksuniversitet. Institutionen för vatten och miljö. Databas för provtagning i sjöar och
vattendrag.
49
7. Limnologiska undersökningar/växter och djur
Inom den samordnade recipientkontrollen (SRK) i Ätran utförs på uppdrag av Ätrans Vattenråd, kontinuerliga
kemiska och biologiska undersökningar i Ätrans vattensystem. Programmet har pågått i Ätran sedan början av
1970-talet och omfattar fysikaliska-kemiska parametrar i vatten, metaller och miljögifter i sjösediment,
påväxtalger (kiselalger), fisk och bottenfauna i vattendrag, växtplankton och bottenfauna i sjöar samt metaller i
vattenmossa. Syftet med programmet är att på regional nivå beskriva recipientens tillstånd och beräkna
transporten av enskilda ämnen från systemets olika grenar. Tillsammans med ett stort antal andra provpunkter
ingår Övre Åsunden, Ätran vid Vist kyrka och Pineboån i SRK, där undersökningar av bottenfauna, växtplankton
eller påväxtalger/kiselalger utförs.
Inom ramen för den regionala miljöövervakningen (RMÖ) i Västra Götalands län genomförs återkommande
systematiska undersökningar som visar miljötillståndet över en längre tid. Undersökningarna ingår i olika
programområden som samordnas av Länsstyrelsen. Inom programområdet Sjöar och vattendrag är den
huvudsakliga inriktningen att följa utvecklingen inom övergödning, försurning och biologisk mångfald. I
Pineboån utförs elprovfisken och undersökningar av påväxtalger/kiselalger.
Noterbart är att resultat från de kemiska och biologiska undersökningarna används som underlag vid
exempelvis statusbedömningar och naturvärdesbedömningar (se kapitel 8 och 9).
Som en del av arbetet med den föreliggande förvaltningsplanen genomfördes år 2013 ett standardiserat nätprovfiske samt en översiktlig makrofytinventering sommaren 2014.
Ytterligare ett antal undersökningar har genomförts i olika sammanhang. 1985 till 1986 genomfördes en
undersökning av vattenkvaliteten, sediment, fauna och flora i Övre Åsunden, Yttre Åsunden och Torpasjön
(Länsstyrelsen i Älvsborgs län, 1987). Aktörer var bl. a Ulricehamns kommun och Länsstyrelsen i Älvsborgs län.
Målsättningen var att beskriva sjöarnas dåvarande status, eventuella förändringar under de senaste
decennierna samt att bedöma sjöarnas framtida utveckling.
Tabell 14. Kända limnologiska undersökningar.
Undersökning
Lokal
Tid
Program/Motiv*
Bottenfauna
Övre Åsunden, profundal
1989-2012
SRK
Bottenfauna
Övre Åsunden, sublitoral
1996-2012
SRK
Bottenfauna
Övre Åsunden
1985-1986
INV
Bottenfauna
Ätran, Vist kyrka
1989-2012
SRK
Djurplankton
Övre Åsunden
1970- tidigt 80-tal
SRK
Djurplankton
Övre Åsunden
1985-1986
Enskild undersökning
Elprovfiske
Alhammarån, Ned Ågården
1994
INV
Elprovfiske
Alhammarån, Alhammar
1982, 1990, 1994
INV (-82,-90), MÖV (-94)
Elprovfiske
Brunnsbäcken, Gästgivaregården
1990, 1994, 2010
INV (-90), MÖV (-94), RV 40 (-10)
Elprovfiske
Brunnsbäcken, Ned sammanflöde
2010
RV 40
Elprovfiske
Bäck från Snipesjön, Nedan fallet
2010
RV 40
Elprovfiske
Bäck från Ubbarp
2010
RV 40
Elprovfiske
Källebackabäcken, Storegården
1990
INV
Elprovfiske
Kärebäcken, 500 m NNO Toragård
2000
Projekt Åsundenöring
Elprovfiske
Pineboån, Kyrkan
1990, 1994, 2010, 2012
INV (-90), MÖV (-94, -10, -12)
Elprovfiske
Silebäcken, 1 km O Övre Vång
2000
Projekt Åsundenöring
50
Elprovfiske
Säckebäcken, Ned trummynningen
2010
RV 40
Elprovfiske
Säckebäcken, ONO Törestorp
2010
RV 40
Elprovfiske
Tattarån, Såget
2000
Projekt Åsundenöring
Elprovfiske
Ätran, Sågen vid Vist
1982
INV
Elprovfiske
Ätran, Bro vid Nybygget
1982
INV
Elprovfiske
Ätran, Timmele kvarn
1982
INV
Elprovfiske
Ätran, Timmele färgeri
1982
INV
Elprovfiske
Ätran, Plate såg
1982
INV
Elprovfiske
Örlidbäcken, Örlid
2000
Projekt Åsundenöring
Makrofyter
Åsunden
1951
Makrofyter
Övre Åsunden, Prångenområdet
1985
Makrofyter
Övre Åsunden
1985-1986
Enskild undersökning
Makrofyter
Övre Åsunden
2014
Förvaltningsplan
Nätprovfiske
Övre Åsunden
2013
Förvaltningsplan
Nätprovfiske
Övre Åsunden
1981
Inventering
Nätprovfiske
Övre Åsunden
1965
Mål A 53/1963
Påväxt/Kiselalger
Pineboån, Hagen
2010, 2012
RMÖ
Påväxt/Kiselalger
Pineboån, järnvägsbron
2013
SRK
Påväxt/Kiselalger
Ätran, Vist kyrka
2013
SRK
Växtplankton
Övre Åsunden, pelagialt
1990-2013
SRK
Växtplankton
Övre Åsunden
1985-1986
INV
* INV=inventering, MÖV=miljöövervakning, RMÖ=regional miljöövervakning, RV 40=studier relaterade till anläggandet av riksväg 40,
SRK=samordnad recipientkontroll
7.1 Bottenfauna
Undersökningar inom SRK
Som en del av den samordnade recipientkontrollen i Ätran utförs undersökningar av bottenfauna i Åsunden
och i Ätran vid Vist kyrka. I Åsunden tas prover från profundal- respektive sublitoralzonen, vilket förenklat
översatt innebär djupbotten- respektive grundbottenzon. För information kring bedömningen av den
ekologiska statusen av Åsunden med avseende på bottenfauna, se kapitel 9.
Åsunden, profundal
Bottenfaunan inom ”djupbottenzonen” har undersökts årligen mellan 1989 och 2012. Nästa provtagning sker
under 2014 och därefter vart tredje år. Lokalen för provtagningarna ligger inom sjöns djupaste område och är
belägen ungefärligen i höjd med Sjögunnarsbo, cirka 300 meter från stranden, på ett djup av 40,5 meter. Under
åren har såväl tåliga som måttligt känsliga arter förekommit och antalet taxa liksom individtätheten har varierat
en del. Sjön har ändå bedömts som måttligt näringsrik under hela undersökningsperioden baserat på
bottenfaunan på denna station. Från och med 2008 bedöms statusen med avseende på eutrofiering
(övergödning), vilken har klassats som god samtliga år utom 2010 (då den sattes till hög). År 2012 gränsade
statusen till hög. Statusen med avseende på annan påverkan bedömdes samma år till hög. Syreförhållandena i
bottenvattnet har bedömts som måttliga alla år utom 1996. Observera att inga bedömningar av närings- eller
syretillstånd gjordes mellan åren 1989 och 1993 (ALcontrol AB, 2012).
51
Den senaste undersökningen uppvisade ett måttligt artantal (9) men en mycket hög individtäthet.
Förekommande artgrupper utgjordes av fåborstmaskar (Oligochaeta) och tvåvingar (Diptera). Inga ovanliga
arter noterades.
Åsunden, sublitoral
Bottenfaunan inom ”grundbottenzonen” har undersökts årligen mellan 1996 och 2012. Lokalen för
provtagningarna är belägen i höjd med Kårdamm, cirka 100 meter från stranden på ett djup av 7,5 meter.
Förhållandena har under åren varit relativt stabila även om individtätheten och värdena gällande
näringsämnesbelastning och syrgashalt har varierat en del. Bedömningen av bottenfaunans sammansättning
har indikerat måttligt näringsrika förhållanden under hela undersökningsperioden. Från och med 2008 bedöms
statusen med avseende på eutrofiering (övergödning), vilken har varierat mellan god och hög, senast (2012)
hög. Även statusen med avseende på annan påverkan bedömdes samma år till hög. Tecken finns som tyder på
en minskad eutrofieringspåverkan under 2000-talet. Bottenvattnet har vidare bedömts som alltifrån ”måttligt
syrerikt” till ”syrerikt eller måttligt syrerikt”. Sedan 2008 har tillståndet bedömts som syrerikt (ALcontrol AB,
2012).
Den senaste undersökningen uppvisade ett mycket högt artantal (26) och en hög individtäthet.
Förekommande artgrupper utgjordes av rundmaskar (Nemata), fåborstmaskar (Oligochaeta), musslor
(Bivalvia), sötvattenskvalster (Acari), nattsländor (Trichoptera), dagsländor (Ephemeroptera), skinnbaggar
(Hemiptera), snäckor (Gastropoda) och tvåvingar (Diptera). Inga ovanliga arter noterades.
Ätran, Vist kyrka
Bottenfaunan i Ätran, lokal ”Vist Kyrka”, har undersökts sedan 1989. Mellan 2004 och 2012 gjordes årliga
undersökningar, däremot undersöktes lokalen inte 2013. Provtagningslokalen ligger i ett tillflöde till Ätran, cirka
100 meter uppströms inloppet i ån, relativt nära Vist kyrka. Antal taxa har varierat under åren, vilket eventuellt
kan bero på att lokalen är svårprovtagen. Bedömningarna av näringsämnespåverkan har likaså varierat, mellan
betydlig och obetydlig påverkan, det senare sedan 1999. Statusen med avseende på eutrofiering har sedan
starten 2008 bedömts som god, dock avvek expertbedömningen från Naturvårdsverkets klassning vid senaste
tillfället (2012) (hög). Statusen med avseende på annan påverkan bedömdes även 2012, till hög. Surhetsklass
bedömdes samma år till nära neutral (ALcontrol AB, 2012).
Den senaste undersökningen uppvisade ett mycket högt artantal (58) men en måttligt hög individtäthet.
Förekommande artgrupper utgjordes av virvelmaskar (Tubellaria), fåborstmaskar (Oligochaeta), iglar
(Hirudinea), märlkräftor (Amphipoda), gråsuggor (Isopoda), sötvattenskvalster (Acari), trollsländor (Odonata),
dagsländor (Ephemeroptera), bäcksländor (Plecoptera), sävsländor (Megaloptera), nattsländor (Trichoptera),
skinnbaggar (Hemiptera), skalbaggar (Coleoptera), tvåvingar (Diptera), musslor (Bivalvia) och snäckor
(Gastropoda). Naturvärdena bedömdes som mycket höga baserat på förekomst av sex ovanliga arter
tillsammans med ett mycket högt artantal och hög diversitet. De ovanliga arterna bestod av Gammarus
lacustris (Amphipoda), Calopteryx splendens (Odonata), Capnia bifrons (Plecoptera), Brachycentrus subnubilis,
Notidobia ciliaris (Trichoptera) samt Valvata cristata (Gastropoda).
Undersökning 1985, Åsundens profundal
Som en del av den undersökning som genomfördes 1985 i bl. a Övre Åsunden, togs prover av bottenfauna från
slumpmässigt utvalda punkter över hela sjöns djupbottnar. Faunan dominerades antalsmässigt av fjädermyggor
(Chironomidae), fåborstmaskar (Oligochaeta) och små kräftdjur (Crustacea). Bland fjädermyggorna påträffades
såväl arter med relativt höga näringskrav som arter som tyder på näringsfattigare förhållanden. Artantalet av
fjädermyggorna ansågs som jämförelsevis högt. Slutsatsen var att bottenfaunan var typisk för relativt
näringsfattiga sjöar. Noterbart är att beräkning med hjälp av ett trofiindex visade på måttligt näringsrika
förhållanden (Länsstyrelsen i Älvsborgs län, meddelande 1987:13).
52
Jämförelser mellan undersökningarna
Jämförelser mellan undersökningar inom SRK och undersökningen 1985, liksom mellan de tidigaste och senare
undersökningarna inom SRK, är inte särskilt optimala. Metodikerna skiljer sig på väsentliga sätt, gällande antal
provpunkter och/eller tidpunkter för provtagningarna.
Faktaruta. Bottenfauna
Bottenfauna avser de djur som lever vid bottnen, främst insektslarver, kräftdjur, maskar, musslor och
snäckor. Bottenfaunan är en viktig födoresurs för fisken i sjön, men spelar även en viktig roll i nedbrytningen
av organiskt material. En mängd arter är viktiga för bedömning av påverkan av näringsämnen, försurning,
giftiga metaller och organiska föroreningar. Undersökningar av bottenfaunan ger en samlad bild av påverkan
av olika faktorer under lång tid liksom en bild av påverkan vid före- och eftersituationer.
7.2 Djurplankton
Undersökning 1985, Åsunden
Som en del av den undersökning som genomfördes 1985-1986 i bl. a Övre Åsunden, togs prover av
djurplankton inom djupintervallet 0-20 meter, från två punkter, vid 6 tillfällen under vår till höst år 1985.
Förekommande artgrupper i Övre Åsunden bestod av hjuldjur (Rotatoria) och kräftdjur (Crustacea). Kräftdjur
omfattar de två stora grupperna hinnkräftor (Cladocera) och hoppkräftor (Copepoda). Totala antalet arter var
30; 14 inom gruppen hjuldjur och 16 inom gruppen kräftdjur. Fördelningen mellan hjuldjur och kräftdjur var 60
respektive 40 procent.
Utifrån analyserna av resultaten gjordes ett antal bedömningar. Artantalet för kräftdjur bedömdes som
normalt eller något högt, som en konsekvens av Övre Åsundens relativt sett höga näringsstatus. Även analyser
av vissa enskilda arter av hoppkräftor kunde tydas som tecken på näringsrikare förhållanden. Fiskens
reproduktion bedömdes som god och betningstrycket som förhållandevis stort, vilket kan förklaras med att
sjön hyser många fiskarter varav flera specialiserade planktonätare. En annan indikation på högre betningstryck
från fisk är en låg medelstorlek hos planktonarter, vilket stämde bra på Övre Åsundens Bosmina-population
(hinnkräftor). Fisk äter så stora bytesdjur som möjligt, och ett stort betningstryck från fisk reducerar tydligt
medelstorleken hos en bytesart.
Den sammanfattande slutsatsen var att Övre Åsundens djurplanktonsammansättning kunde karakteriseras som
typisk för en relativt näringsrik sjö med en rik fiskfauna. Tilläggas kan att Yttre Åsunden endast skiljde sig
obetydligt från Övre Åsunden.
Faktaruta. Djurplankton
Med djurplankton menas de mikroskopiska djur som lever i den öppna vattenmassan i en sjö (eller i havet)
och likt växtplankton har en begränsad förmåga att förflytta sig. Djurplankton är länken mellan växtplankton
och högre trofiska nivåer som t.ex. fisk, och har därför ofta en nyckelroll i akvatiska näringskedjor. Sammansättningen av djurplanktonsamhället varierar beroende på många faktorer så som vattnets kemi, fiskfaunans
och växtplanktonens sammansättning, och årstider. Fiskens ”betning” av djurplanktonen påverkar till stora
delar sammansättningen, vilket indirekt även påverkar växtplanktonsamhället. Genom att djurplankton
reagerar snabbt på miljöförändringar kan undersökningar av dem påvisa försurning, övergödning, metallbelastning och förekomst av (övriga) gifter.
53
7.3 Elprovfisken
Faktaruta. Standardiserat elprovfiske
Standardiserade elprovfisken är en utbredd undersökningsmetod för fisk i rinnande vatten som upplyser om
arförekomst, beståndstäthet och åldersstruktur samt ger information om beståndens utveckling över tid.
Elfiskets betydelse för att undersöka fiskfaunan och påvisa miljöstörningar är betydlig och metoden utgör ett
mycket viktigt undersökningsredskap vid alla verksamheter i rinnande vatten.
Som indikatorart inom kalkeffektuppföljningen används i första hand öring eftersom dess levnadssätt och
relativt stationära beteende underlättar uppföljningar som ger en bild av artens beståndsutveckling. En
fördel är även att öringens lekperiod infaller under hösten vilket innebär att rommen är exponerad för
påverkan fram till kläckningen i april-maj. Bedömningen av försurningspåverkan grundas därför vanligen på
en sammanvägning av tätheten öringårsungar och beståndets utveckling över tid.
Det finns indikationer på att ”elektrofiskeundersökningar” utförts i Ätran redan 1965,
genom fiskerikonsulenten Sune Sanders
försorg. Inga resultat har dock lokaliserats
från dessa elfisken.
De första elfisken där resultaten är kända,
genomfördes av Fiskeriverkets Utredningskontor 1982 då de undersökte Ätrans
huvudfåra på ett flertal lokaler samt på en
lokal i nedre delen av Alhammarån. Totalt
sett har ett stort antal lokaler elfiskats genom
åren, men majoriteten har endast undersökts
vid ett tillfälle (se Tabell 15).
Elprovfiske
Tidsserieanalyser kan i väsentliga drag inte göras eftersom endast tre lokaler har prov-fiskats mer än en gång,
Alhammarån (lokal Alhammar), Brunnsbäcken (lokal Gästgivare-gården) och Pineboån (lokal Kyrkan). Den
tidsmässiga oregelbundenheten mellan elfisketillfällena medför emellertid att öringbeståndens utveckling över
tid inte är fullständig. Under senare år har Pinebobäcken elfiskats i Länsstyrelsens i Västra Götalands regi och
vissa vattendrag, däribland Brunnsbäcken, elfiskades inom ramen för förundersökningen inför anläggandet av
riksväg 40. För övriga vattendrag saknas kunskap om öringbeståndens status idag.
Öring har fångats i samtliga vattendrag frånsett Alhammarån och bäcken från Snipesjön, samt på vissa lokaler i
övriga vattendrag. Noterbart är att bäckröding fångades i övre delen av Alhammarån uppströms Lillesjön, i
Källebackabäcken och i bäcken från Ubbarp. Förutom dessa arter har elritsa, gädda, abborre, lake, mört och
braxen fångats.
Av särskilt intresse är elfisket i Pineboån samt elfiskena i nedre Brunnsbäcken. Resultatet i Pineboån 1994 visar
på mycket höga tätheter av öring, i kontrast till de måttliga öringtätheter som noterats vid övriga provfisken.
Den höga öringtätheten kan vara en effekt av att uppvandrande öring kunnat passera vägtrumman under väg
157 hösten 1993 som en följd av den stenutläggning som Vägverket gjorde samma år. Det är möjligt att
öringtätheterna resterande år är ett resultat av att trumman inte varit passerbar. I Brunnsbäcken visade
elfiskena åren 1990 och 1994 mycket höga tätheter av öringungar, men hade vid provfisket 2010 sjunkit
dramatiskt. De höga tätheterna av årsungar 1990 och 1994, i kombination en åldersfördelning bestående av
övervägande del årsungar, är ett tecken på att Brunnsbäcken var ett reproduktionsområde för den
sjövandrande öringen i Åsunden. Orsaken till de betydligt lägre öringtätheterna 2010 är okänd, men kan bero
på att denilrännan i nedre Brunnsbäcken inte varit passerbar.
54
Av visst intresse är även elfiskena i Ätrans huvudfåra samt i de biflöden som mynnar mellan dammarna.
Fiskeriverkets elfisken kunde 1982 konstatera förekomst av öring i anslutning till både Vistafors, Timmele och
Plate i Ätrans huvudfåra. Vid Timmele och Plate fångades även årsungar av öring som visade på rekrytering.
2
Tabell 15. Elprovfiskeresultat. Täthet anges i antal/100 m .
Koordinater
(Sweref)
Fiskedatum
Täthet
0+
Täthet
>0+
Ned Ågården
6399554 - 401015
1994-07-12
0
0
Bäc, el, gä
Alhammarbäck
Alhammar
6399826 - 402911
1982-07-15
0
0
Abb, flk, la, mö
Alhammarbäck
Alhammar
6399826 - 402911
1990-10-24
0
0
La
Alhammarbäck
Alhammar
6399826 - 402911
1994-07-12
0
0
Abb, gä, la, sgk
Brunnsbäcken
Gästgivaregården
6407481 - 403569
1990-10-24
155,6
132,4
-
Brunnsbäcken
Gästgivaregården
6407481 - 403569
1994-07-12
920,8
101,8
El
Brunnsbäcken
Gästgivaregården
6407503 - 403572
2010-09-09
47,9
17,8
El, sgk
Brunnsbäcken
Ned sammanflöde
6407623 - 402671
2010-09-09
15,4
18,9
El, sgk
Bäck fr Snipesjön
Nedan fallet
6409031 - 405093
2010-09-09
0
0
El, gä
Bäck fr Ubbarp
Uppströms väg 46
6407860 - 406076
2010-05-14
0
8,1
Bäc
Källebackabäck
Storegården
6400512 - 405951
1990-10-24
0
3,0
Bäc, el
Kärebäcken
500 m NNO Toragård
6417423 - 408338
2000-09-18
0
5,7
El, gä
Pineboån
Kyrkan
6401210 - 405823
1990-10-24
4,7
22,4
-
Pineboån
Kyrkan
6401210 - 405823
1994-07-12
223,6
208,4
El
Pineboån
Kyrkan
6401210 - 405823
2010-08-12
27,1
2,4
La
Pineboån
Kyrkan
6401210 - 405823
2012-08-03
12,1
7,8
Abb. la, sgk
Silebäcken
1 km O Övre Vång
6417646 – 407806
2000-09-19
64,8
46,8
El
Säckebäcken
Ned trummynningen
6407682 - 403005
2010-09-09
20,2
13,8
El, sgk
Säckebäcken
ONO Törestorp
Okänd
2010-05-14
0
0
-
Tattarån
Såget
6411295 – 409091
2000-09-19
5,3
50,7
-
Ätran
Sågen vid Vist
6409086 – 405789
1982-07-15
0
24,2
Abb, br, el, mö
Ätran
Bro vid Nybygget
6411567 – 406769
1982-07-15
0
3,6
El
Ätran
Timmele kvarn
6412968 – 406902
1982-07-15
4,2
5,4
Br, bäc, el, gä, la
Ätran
Timmele Färgeri
6413570 - 407145
1982-07-15
0
0
Ätran
Plate såg
6416970 - 407254
1982-07-15
6,2
9,1
El, flk, gä, la, mö
Örlidbäcken
Örlid
6414917 - 407758
2000-09-18
21,0
65,6
El, gä
Vattendrag
Lokal
Alhammarbäck
Övriga arter
El, flk, mö
Förkortningar: abb=abborre, br=braxen, bäc=bäckröding, el=elritsa, flk=flodkräfta, gä=gädda, la=lake, mö=mört, sgk=signalkräfta
55
7.4 Intervjuundersökningar
I samband med förestående förhandlingar i Mål A53/1963, vad gällde ersättning för oförutsedda skador till
följd av Åsundens reglering, genomförde fiskerikonsulenten Sune Sander 1965 en blandad undersökning med
målet att få en bild av fisk- och kräftbeståndet förändring sedan korttidsregleringen av sjön startade 1941.
Bristen på uppgifter rörande fiskbeståndets sammansättning och fångstuttaget grundades undersökningen på
dels intervjuuppgifter, dels fångstrapporter som delats ut till fritidsfiskare. Som ett komplement till dessa
genomförde Sune Sander ett nätprovfiske våren 1965 (se punkt 7.6).
Sander gjorde ett stort antal, cirka 180, personliga besök hos personer som nyttjade fisket i Åsunden. Av dessa
var cirka 130 sakägare i målet. Fångstrapporter delades ut till samtliga fiskevårdsföreningar, sportfiskeklubbar
och ett antal enskilda personer. Genom annonsering önskade man få en större uppslutning från allmänheten
kring fiskerapporteringen. Insatserna ledde till att 40 personer sände in uppgifter om fångstresultat.
Resultatet från intervjuerna visade att det var omöjligt att erhålla tillräckligt med säkra uppgifter, vad gäller
fisket, från tiden före sjöns reglering. I stället lades fokus på att få fram en avkastningssiffra för 1964 års
fångster. Beträffande kräftfisket kunde de intervjuade på ett bättre sätt redogöra för sina fångster. Orsaken till
detta var enligt Sander att många av de tillfrågade endast ägnade sig åt kräftfiske, men även att kräftfisket
endast bedrevs under en kort säsong.
Resultatet från undersökningarna är diversa och berör ett stort antal områden. Av denna anledning redovisas
Sanders uppgifter under de punkter som informationen främst berör.
7.5 Makrofyter
Makrofytundersökningar har företagits vid tre tillfällen I Övre Åsunden, varav två undersökningar gjordes 1985,
dels i samband med en övergripande limnologisk undersökning av Åsunden, Yttre Åsunden och Torpasjön, dels
en koncentrerad undersökning av Prångenområdet. I samband med utarbetandet av föreliggande förvaltningsplan gjordes därefter en översiktlig undersökning i augusti 2014. Prångenundersökningen har inte kunnat
lokaliseras och resultatet från denna är följaktligen okänt. En rad andra källor nämner både artförekomst och
vegetationsutbredning, men härstamningen till dessa uppgifter är ofta oklar.
Åsunden, Yttre Åsunden och Torpasjön, en limnologisk undersökning 1985
Som en del av den enskilda undersökning som genomfördes 1985-1986, gjordes i augusti 1986 en mycket
översiktlig kartering av den högre vegetationen runt Övre Åsundens grundområden. Notera att begreppet
”högre vegetation” fortsättningsvis ersätts av begreppet ”makrofyter”. Syftet med karteringen var att kartlägga
vattenöverståndarnas (övervattensväxternas) utbredning i sjön samt beståndens täthet i de olika områdena, i
synnerhet med avseende på bladvass. Övriga typer av makrofyter uteslöts helt i undersökningen.
Av resultaten framgick att den klart dominerande vattenöverståndaren i Övre Åsunden var bladvass
(Phragmites australis), vilken förekom mycket spritt och i bestånd av varierande täthet. Täta bestånd noterades
bitvis utmed sjöns hela strandlinje, möjligen med undantag för den nordligaste delen. Större täta bestånd
förekom längs västsidan och i söder, vid exempelvis Store Rör, mellan Alhammars grottor och Alhammars nabb
samt Ruggebo. Längs ostsidans mellersta och sydligaste del märktes de tätaste bestånden kring Marbäcksviken
och Ramnö. Övriga noterade arter var säv (Schoenoplectus lacustris), vattenpilört (Polygonium amphibium), gul
Notblomster
näckros (Nuphar lutea), sjöfräken (Equisetum fluviatile), jättegröe (Glyceria maxima) och kaveldun (Typha sp.).
Bland dessa arter var säv den mest spridda med bestånd både utmed ost- och västsidan. Resterande arter tycks
ha haft en relativt sparsam utbredning. Av särskilt intresse är att jättegröe, kaveldun och täta vassbestånd
indikerar näringsrika förhållanden. För bladvass gäller dock näringstillståndet i sedimentet, inte vattenmassan.
Gällande bedömning av näringstillståndet i övre Åsundens grundområden visar resultaten på inslag av såväl
god som lägre näringstillgång. Utförarna av undersökningen ser en tydlig koppling mellan lokala skillnader och
56
utsläpp från avlopp, markläckage från odlingsmarker m.m. Mot den bakgrunden är det förväntat att några av
de tätare bladvassbestånden observerades utanför stugområden, liksom att jättegröe växte vid Ulricehamns
reningsverk och kaveldun i Fästeredssund.
Utförarna jämför även resultaten med den beskrivning som Gillberg gör i sin artikel om Åsunden, i tidskriften
”Västergötlands natur” år 1951. Gillberg klassificerar där Åsunden som ”medeloligotrof” (relativt näringsfattig).
Vidare återger han en bild av att bladvass förekom sällsynt utmed stränderna medan säv däremot var
välspridd. Därmed kunde det konstateras att utbredningen av vass hade ökat avsevärt mellan 1950 och 1985.
Översiktlig makrofytinventering 2014
Som en del i arbetet med föreliggande förvaltningsplan genomförde undertecknad en makrofytinventering i
Övre Åsunden, i slutet på augusti 2014. Inventeringen var mycket översiktlig och begränsad till den sydligaste
delen av sjön. Den geografiska omfattningen var stränderna mellan ”utloppen” (till Yttre Åsunden) och Tvärö
på västsidan och Yttre Sandslätt på östsidan. Inventeringen skedde från båt i klar väderlek. Krattning av sandigdyiga bottnar utfördes på några platser mellan Tvärö och Ruggebo.
Liksom vid undersökningen från 1985 var den klart dominerande vattenöverståndaren bladvass, vilken förekom
i stort sett längs hela den studerade strandlinjen. Beståndens täthet och utbredning varierade, från utbredda
och relativt täta i vikarna, till smala, lite glesare bestånd på övriga platser. Störst bestånd växte längs den västra
obebyggda sidan av Fästeredssund, i Ruggeboviken, mellan Tvärö och fastlandet, och utmed Björkholmen.
Bestånd av sjösäv förekom relativt spritt tillsammans med vassen. Övriga noterade arter var vattenskräppa
(Rumex hydrolapathum), vattenpilört, gul näckros, sjöfräken, hårslinga (Myriophyllum alterniflorum), smal
vattenpest (Elodea nuttallii), ålnate (Potamogeton perfoliatus), grovnate (Potamogeton lucens) och
gropnate/trubbnate (artbestämningen osäker). Av vattenlevande mossor påträffades näckmossa (Fontinalis
dalecarlica). Bottnarna (mjukbottnar) inom den krattade strandzonen föreföll ömsom närmast vegetationslösa,
ömsom rikligt beväxta med ålnate, hårslinga, vattenpest och grovnate. Bestånd av vattenskräppa märktes
endast vid bron mellan Övre och Yttre Åsunden, tillsammans med tät vass. Vattenpilört förekom i större
bestånd på ett flertal platser medan gul näckros syntes mer sällan.
Smal vattenpest är en invasiv art som i vissa fall har en så pass negativ påverkan på den limniska miljön att den
måste bekämpas. Sedan några år är arten etablerad i Åsunden och orsakar lokalt en del problem. Enligt Peter
Wredin upptäcktes den i början av 2000-talet. Den växte till explosionsartat men efter några år minskade
beståndet för att sedan ha varierat i täthet.
Faktaruta. Smal vattenpest
Smal vattenpest fördes sannolikt in från Nordamerika till Europa under 1900-talet och har spridits i svenska
vatten från akvarier och botaniska trädgårdar. Arten är fortfarande betydligt mer sällsynt än vanlig
vattenpest, men tycks nu få allt större spridning och även konkurrera ut den vanliga vattenpesten. Den
sprider sig vegetativt genom att bitar av växten slår rot, i företrädesvis kalk- och näringsrika vatten och
sediment där den snabbt bildar täta bestånd som sträcker sig ända upp till vattenytan. I näringsrika vatten är
smal vattenpest oerhört konkurrensstark och kan helt tränga ut såväl andra växtarter som djurarter. Dels
förhindrar beståndens täta växtmassa att solljuset tränger ner i vattnet och förändrar därigenom miljön, dels
förändrar de näringsförhållandena i vattnet då stora mängder biomassa bryts ner och ökar på
eutrofieringen. Täta bestånd orsakar dessutom stora problem för båttrafik, fiske, badliv m.m.
De lagliga metoder som används för bekämpning av vattenväxter är manuellt upptag, slåtter, täckning,
rotorkultivation och halmutläggning. Notera att innan åtgärder genomförs mot invasiva främmande
vattenväxter, bör samråd med länsstyrelsen ske.
57
Uppgifter om Övre Åsundens vegetation i andra källor
Det kan påpekas att det förekommer uppgifter om ytterligare arter, och vegetationens utbredning, i andra
källor. Sune Sander gör 1965 en kort kommentar om vegetationsutbredningen då han menar att den ”får
betecknas som sparsam i norra delen av sjön, medan den i den södra delen ökar med vad djupförhållandena
tillåter”. En översiktlig beskrivning av vattenvegetationen görs 1976 av Länsstyrelsen i Älvsborgs län, där det
framgår att det på de ofta flacka stränderna gör att det på de flesta ställen finns åtminstone någon vass, samt
att vassarna är mycket breda och täta i vissa vikar. Bladvassen dominerar, men kring bladvassruggarna växer
ofta sjösäv i täta bestånd och utanför vassbältet kan flytbladsväxter som t.ex. gul näckros, gäddnate
(Potamogeton natans) och vattenpilört förekomma. Smalbladigt kaveldun (Typha augustifolia) är
beståndsbildande på några ställen, t.ex. i Fästeredssund och i norra delen av sjön växer tämligen mycket
jättegröe. Grundområden är ofta tätt överväxta med sjöfräken. I rapporten anges att vassarna brett ut sig
kraftigt under senare år.
Arne Johlander refererar i sin provfiskeutvärdering (1982) till en tidigare kartering, möjligen den
naturinventering som beskrivs ovan, som visar att ca 160 hektar av Åsundens yta är vassbevuxen.
I Naturvårdsprogrammet för Ulricehamn (Länsstyrelsen
i Älvsborgs län, 1985) anges att vegetationen är
sparsam, men att det på vissa ställen förekommer
mäktiga vassbälten. I programmet nämns förekomst av
smalkaveldun, ålnate, gräsnate och grovnate, varav
ålnate och grovnate påträffades även vid den
översiktliga makrofytinventeringen 2014. Vad gäller
gräsnate (Potamogeton gramineus) utgör naturvårdsprogrammet den enda kända referensen. Gräsnate
anses vara en indikator på oligotrofa näsringsförhållanden.
Grovnate
Uppgifter om den rödlistade bandnaten (Potamogeton compressus) (NT), finns t.ex. i en av Länsstyrelsens
databaser och i Länsstyrelsen i Älvsborgs läns rapport 1989:9.
I Artportalen finns en uppgift från 1997 om krusnate (Potamogeton crispus) vid Tvärön, där den anges växa
tillsammans med grovnate och ålnate, två arter som sågs växa rikligt på platsen även vid inventeringen 2014.
Krusnate anses som ganska sällsynt men är inte rödlistad som bandnate. Båda arterna växer framförallt i
näringsrika sjöar.
Faktaruta. Makrofyter
Makrofyter är makroskopiska (”storvuxna”) vattenväxter som växer i eller nära vattnet inom sjöarnas
grundområden. Många arter har förmågan att leva såväl helt under vattenytan som på fuktiga stränder.
Andra arter kan enbart existera i en typ av miljö. Makrofyter delas bl. a in i typerna undervattensväxter,
övervattensväxter, flytbladsväxter och fritt flytande växter. Växtsamhällenas sammansättning styrs av
solljus, näringsstatus och bottensubstratets beskaffenhet. Makrofyter har en betydande roll i ett
sjöekosystem, genom att stå för en del av primärproduktionen, utgöra skydd, substrat och föda.
Växtsamhällena är även viktiga för cirkulationen av näringsämnen. Inventering av makrofyter ger
information om förekommande naturvärden och miljöpåverkan. Genom en övervakning får man en bild av
såväl negativa som positiva förändringar, som exempelvis försvinnande av arter och minskad eller ökad
eutrofiering.
58
7.6 Nätprovfisken
7.6.1 Nätprovfiskena 1965 och 1981
Våren 1965 utfördes det första nätprovfisket i Åsunden. Provfisket ingick som en del i en undersökning att
utröna förändringar hos fiskbeståndet som en följd av Åsundens reglering (Mål A 53/1963), rörande ersättning
för oförutsedda skador (se kapitel 12). Eftersom det saknades äldre provfisken eller andra typer av biologiska
undersökningar baserades kartläggningen av fiskeskadorna i första hand på intervjuuppgifter och
fiskerapporter. Provfisket var ett komplement till intervjuer och fiskerapporten och syftade främst till att ge en
bild av det dåvarande fiskbeståndet, tillgången på fisk och eventuella fiskesvårigheter (Sander, 1965). Initialt
var tre provfisken planerade, vardera vår, sommar och höst, men undersökningen avbröts efter att det
inledande vårprovfisket genomförts i månadsskiftet april-maj 1965 (Sander, 1965; Johlander, 1981). Orsaken till
avbrottet var att målet rörande oförutsedda skador lades vilande i avvaktan på förlikning.
Ett uppföljande provfiske genomfördes 1981 med syftet att få en översiktlig bild av fiskbeståndet i sjön.
Resultaten från provfisket skulle ligga till grund för ”utrönande av vilka fiskevårdsåtgärder som måste komma
till utförande för sjöarna samt som underlag för bedömande av eventuella nödvändigheten av att ett
fiskevårdsområde bör komma till stånd” (Sander 1981). Provfisket genomfördes på motsvarande sätt som
1965, d.v.s. med samma utrustning och metodik. Tidpunkten för genomförandet skiljde sig emellertid åt då
provfisket 1981 genomfördes under sommaren, i månadsskiftet juli-augusti.
Fångstuppgifter
Exakta fångstuppgifter från provfiskena 1965 och 1981 saknas. Sander anger dock i ett yttrande att totalfångsten fördelade sig enligt följande; gädda 11,3 %, abborre 16,0 %, gös 7,4 %, lake 0,7 %, mört 53,4 %, braxen
8,7 % och sutare 1,7 %. Utöver dessa fångades öring, regnbåge, siklöja, gers, sarv och benlöja. De sistnämnda
arterna uppnådde var för sig inte en procent av fångsten. Det framgår inte tydligt om Sander avsåg viktprocent,
men med tanke på bland annat gäddans höga andel är detta sannolikt.
Samma arter fångades vid provfiskena 1981 och 1965, men fördelningen mellan de olika arterna är osäker då
de enda tillgängliga uppgifterna härrör från ett diagram. Den dominerande arten 1981 var mört med drygt 40 %
av fångstvikten, följd av abborre med cirka 30 % av vikten. Övriga arter fördelade sig ungefär enligt följande;
gös 15 %, gädda 3 %, braxen 5 % och sarv 5 %. Övriga arter utgjorde en mycket liten andel av biomassan.
Sammantaget visar provfiskena på tydliga differenser mellan åren. Andelen vitfisk sjönk markant samtidigt som
gös och abborre ökade. Viktigt att tänka på i sammanhanget är dock den tidsmässiga differensen mellan
fisketillfällena. Eftersom provfisket 1965 under våren är det inte osannolikt att resultatet påverkats av lekande
vitfisk vilket i så fall kan ha lett till en överskattning av vitfiskbeståndet. Värt att notera är att de pelagiska
fisken som gjordes inte täckte in hela vattenpelaren utan endast placerades i sjöns absoluta ytvatten. Detta
innebär att siklöjans huvudsakliga uppehållsplats inte undersöktes och att artens andel av fiskbiomassan därför
underskattades.
Av visst intresse är den kraftigt minskade fångsten av gers mellan 1965 och 1981. Johlander nämner
försämrade syreförhållanden vid botten som möjlig orsak. Utöver Johlanders hypotes kan det inte uteslutas att
ökad predation från gös bidragit till ett minskande bestånd av gers.
Som en del av undersökningen 1965 gjordes en åldersanalys på elva gösar. Sötvattenslaboratoriet genomfördes
åldersanalysen och utförde en tillbakaräkning. Resultatet från tillbakaräkningen redovisas i en jämförelse med
ett antal andra sjöar i kapitel 10.1.3.
59
Åtgärdsförslag 1981
Som nämnts ovan syftade resultaten från provfisket 1981 till att leda fram till förslag på fiskevårdande åtgärder
i Åsunden. Åtgärdsförslagen var inriktade på dels vård och bevarande av ett produktivt fiskbestånd (med fokus
på de attraktivaste arterna), dels att på ett bättre sätt tillgängliggöra fiskemöjligheterna för fiskerättsinnehavare och allmänheten. Förslagen som togs upp i rapporten beskrivs kortfattat i det följande.










Skydd mot miljöförstörande utsläpp till sjön.
Bildande av fiskevårdsområde
Visst skydd för gösen
a) Skydd mot ett för hårt fisketryck
b) Minskad konkurrens från andra fiskarter
Vegetationsbekämpning
Gynnande av kräftbeståndet
Förstärkning av öringbeståndet
Bildande av fiskevårdsområde för hela sjön
Information mm kring fiskemöjligheterna
Fisketillsyn
Serviceanläggning med t.ex. båtuthyrning
7.6.2 Nätprovfisket 2013
Provfisket 2013 genomfördes inom ramen för utarbetandet av föreliggande
Utvecklings- och förvaltningsplan för Åsunden. Till skillnad mot provfiskena
1965 och 1981 utfördes nätprovfisket enligt den nu gällande standardiserade
metodiken för nätprovfiske i sjöar (Undersökningstyp Provfiske i sjöar, vers
1:3, 2013-04-11).
Nätprovfiske
Vid provfisket fångades abborre, mört, braxen, gers, gös, lake, sarv, siklöja,
sutare, benlöja och öring. Dessutom lossnade en gädda i samband med
vittjning. Resultatet visar att abborre är den dominerande fiskarten, både
vad gäller antal och vikt i fångsten. Artfördelningen i fångsten framgår av
nedanstående figur 2.
Provfisket påvisar en fungerande reproduktion för de flesta arterna, frånsett
att beståndet av siklöja synes vara svagt och reproduktionen dålig. Avvikande
resultat från det förväntade kan noteras även vad gäller gös. Provfisket indikerade att större gös i första hand
uppehöll sig i sjöns strandzon på mellan 2-4 meters djup, inte i sjöns pelagial. Tänkbara förklaringar är födobrist
i pelagialen, t.ex. som ett resultat av ett svagt bestånd av siklöja, alternativt en relativ syrebrist på djup
understigande 10 meter. På 10 meters djup uppgick syrehalten till 5,6 ppm/liter och sjunker därefter till drygt 4
ppm/liter. Gösens känslighet för låg syrehalt kan ha inneburit att den inte uppehöll sig på djup under 9 meter.
Provfisket påvisade även en svag rekrytering av årsungar 2013. Den bakomliggande orsaken till detta är okänd,
men potentiella faktorer belyses i kapitel 10.1.3.
Jämfört med de tidigare provfiskena har andelen vitfisk minskat tydligt. Antas detta, trots de olika metodikerna
som använts, vara korrekt, innebär det en tydlig förändring av artsammansättningen i Åsunden. Eftersom en
hög andel vitfisk indikerar eutrofiering, bör resultatet i så fall tolkas som att näringsbelastningen minskat på
Åsunden. Slutsatsen blir således att Åsunden blivit friskare och återgått mot en naturligare artsammansättning.
Beräkningen av EQR8 visar att den ekologiska statusen sammantaget är god i Åsunden. Provfisket indikerar
dock hög näringspåverkan på Åsunden. Hög relativ biomassa och högt relativt antal individer per
nätansträngning är tydliga indikatorer på näringspåverkan.
60
Vikt
Abborre
Gös
Siklöja
Benlöja
Lake
Sutare
Antal
Braxen
Mört
Öring
Gers
Sarv
Abborre
Gös
Siklöja
Benlöja
Lake
Sutare
Braxen
Mört
Öring
1,8%
15,2%
3,5%
0,1%
23,7%
Gers
Sarv
0,0%
19,5%
17,3%
3,6%
0,9%
2,0%
0,3%
0,5%
1,6%
11,7%
0,5%
0,1%
0,1%
0,0%
1,0%
38,9%
57,8%
Figur 2. Artfördelning avseende antal och vikt.
Jämförvärde
0,90
4
Klass
2
0,80
0,80
0,61
3
1,00
0,90
0,55
0,54
0,60
0,40
0,38
1
0,09
0,20
0,18
Medel
Kvot
abborre/karpfisk
Andel potentiellt
fiskätande abborre
Medelvikt i totala
fångsten
Relativt antal av
inhemska arter
Relativ biomassa
av inhemska arter
Artdiversitet:
Simpsons D (vikt)
Artdiversitet:
Simpsons D (antal)
0,00
Antal inhemska
arter
0
Jämförvärde
5
Figur 3. Ekologisk status i Åsunden 2013. (Blå = hög status, grön = god status, gul = måttlig status, orange =
otillfredsställande status, röd = dålig status).
Faktaruta. Standardiserat nätprovfiske
Standardiserade nätprovfisken används vid undersökningar av fiskbestånd i sjöar, t.ex. inom länsstyrelsernas
kalkeffektuppföljning eller miljöövervakning. Den standardiserade metodiken avser såväl material som
under-sökningens utförande för att i möjligaste mån ge möjlighet att på ett tillfredsställande sätt kunna
jämföra tidsserier. Metoden ger information om en mängd parametrar, t.ex. artsammansättning, relativ
abundans hos de enskilda arterna samt arternas längdsammansättning. Med ledning av denna information
kan slutsatser dras om t.ex. miljöstörningar, vattenkemiska förändringar, förekomst av inom- och
mellanartskonkurrens, tillväxt och åldersfördelning.
61
7.7 Påväxt/Kiselalger
Inom ramen för den samlade recipientkontrollen i Ätran har kiselalger analyserats i Pineboån och i Ätran, Vist
kyrka. I Pineboån har kiselalger analyserats även inom ramen för den regionala miljöövervakningen.
Pineboån, Hagen
Lokalen ingår i den regionala miljöövervakningen och har undersökts avseende kiselalger år 2010 och 2012.
Provtagningslokalen är belägen nära platsen där väg 157 korsar Pineboån, drygt två kilometer uppströms
inflödet i Åsunden.
Undersökningarna från de båda åren visar samma resultat, nämligen hög status vad gäller näringsämnen och
organiska föroreningar, samt uppvisar alkaliska förhållanden vid statusklassningen av surhet. Indikationen är
därmed att påverkan från eutrofiering och organiska föroreningar är obetydlig och att ingen försurning råder.
Likaså synes påverkan från miljögifter vara obetydlig. Båda årens undersökningar uppvisade låg diversitet på
grund av att artkomplexet Achnanthidium minutissimum dominerade stort (Länsstyrelsen i Västra Götalands
län, rapport 2013:55).
Pineboån, Järnvägsbron
Lokalen ingår i den samordnade recipientkontrollen i Ätran och undersöktes avseende kiselalger år 2013.
Vidare provtagningar inom programmet kommer att utföras vartannat år. Provtagningslokalen är belägen där
Pineboån passerar den gamla järnvägsbron, 250 meter uppströms inloppet i Åsunden. Noterbart är att lokalen
ligger cirka 500 meter nedströms Marbäcks reningsverk.
Resultaten från undersökningen påvisade sammantaget god status och alkaliska förhållanden. Indikationen är
därmed att påverkan från eutrofiering och organiska föroreningar är relativt liten och att ingen försurning
råder. Likaså synes påverkan från miljögifter vara obetydlig (Calluna, 2014).
Ätran, Vist kyrka
Lokalen ingår i den samordnade recipientkontrollen i Ätran och undersöktes avseende kiselalger år 2013.
Vidare provtagningar inom programmet kommer att utföras varje år. Provtagningslokalen ligger i ett tillflöde till
Ätran, cirka 100 meter uppströms inloppet i ån, relativt nära Vist kyrka, d.v.s. på samma plats som provtagningarna för bottenfaunan.
Resultaten från undersökningen påvisade sammantaget god status och alkaliska förhållanden. Indikationen är
därmed att påverkan från eutrofiering och organiska föroreningar är relativt liten och att ingen försurning
råder. Likaså synes påverkan från miljögifter vara obetydlig (Calluna, 2014).
Faktaruta. Kiselalger
Kiselalger är små encelliga alger som finns nästan överallt på vår jord, från hav, sjöar, små vattensamlingar
till fuktig jord. Namnet syftar på det kiselskal som omger organismen. Kiselalger utgör majoriteten av så
kallade påväxtalger, vilka fäster på ytor så som stenar och andra växter. I rinnande vatten har påväxtalger en
viktig funktion som primärproducenter. Många kiselalger har mycket speciella krav på omgivningen vilket
gör dem lämpliga som miljöindikatorer. Till skillnad från vattenkemidatas ögonblicksbilder visar de
situationen under en längre tid. Ibland är det kiselalger som ligger bakom algblomningar, d.v.s. företeelsen
där alger växer explosionsartat under en kort tid.
62
7.8 Växtplankton
Undersökningar inom SRK, Åsunden
Som en del av den samordnade recipientkontrollen i Ätran har växtplanktonsamhället undersökts i Åsundens
pelagial, d.v.s. i den fria vattenmassan, sedan 1990 (troligen även dessförinnan). Provtagningstillfällena har
skett med oregelbundna intervall, men årligen mellan 2002 och 2013. Lokalen för provtagningarna har samma
koordinater som lokalen för bottenfauna profundal, och är med andra ord belägen ungefärligen i höjd med
Sjögunnarsbo, cirka 300 meter från stranden.
Åsunden bedömdes vid senaste provtagningstillfället 2013 endast uppnå måttlig ekologisk status för växtplankton och uppfyller därmed inte miljökvalitetsnormen. Både eutrofieringsgraden och den totala biomassan
bedömdes som måttlig. Avsaknad av cyanobakterier (blågrönalger) gjorde att denna parameter bedömdes
uppnå hög status. Observera att expertbedömningen här skiljer sig från Naturvårdsverkets bedömningsgrunder
som visade att den sammanvägda näringsstatusen var god, en avvikelse som även återfinns i tidigare resultat.
Vidare bedömdes surhetsklassen till nära neutralt.
Jämfört med tidigare undersökningar är bedömningen av näringsrikedom oförändrad, d.v.s. ett måttligt
näringsrikt tillstånd bedöms råda i Åsunden. År 2012 gränsade bedömningen till näringsrika förhållanden och
fem potentiellt toxiska släkten av cyanobakterier påträffades. Biomassan av blågrönalger brukar inte utgöra
någon större andel av den totala biomassan, men risken för långvariga algblomningar av toxiska alger
bedömdes vid analysen 2010 som tydlig (Ätrans vattenråd, 2011). 2010 fastställdes att det förekommer flera
potentiellt toxiska släkten av blågrönalger som under gynnsamma förhållanden skulle kunna massutvecklas.
Undersökning 1985, Åsunden
Som en del av den limnologiska undersökning som genomfördes 1985-1986 i bl. a Övre Åsunden, togs
växtplanktonprover i djupintervallet 0-10 meter, från två punkter (norra och södra delen), vid 6 tillfällen under
vår till höst år 1985. Totala antalet arter var 86 stycken. Den dominerande gruppen både sett till artrikedom
*
och biovolym utgjordes av kiselalger (Bacillariophyceae /Diatomophyceae). Vid ett enda tillfälle förekom en
blågrön bakterie i betydande mängd. Bland arterna återfanns främst sådana som karaktäriserar sjöar av
mesotrof karaktär, men även arter som indikerar såväl näringsrikare som näringsfattigare förhållanden.
Slutsatsen var att Övre Åsunden (liksom Yttre Åsunden och Torpasjön) kan karaktäriseras som måttligt
näringsrik, och både artantal och biovolym ligger under det förväntade med avseende på sjötypen. Beräkning
med hjälp av ett trofiindex visade på något högre näringsbelastning i både norra och södra delarna än i de två
andra sjöarna. Baserat på artsammansättningen görs bedömningen att utvecklingen har gått mot mindre
näringskrävande arter mellan åren 1970 och 1985, gällande både Övre och Yttre Åsunden.
Faktaruta. Växtplankton
Växtplankton är en övergripande beteckning på mikroskopiska organismer som svävar fritt i vattnet och har
förmåga att fotosyntetisera (producera syre). De utgör grunden för allt liv i sjöar och hav genom att
producera syre och utsöndra upplöst organiskt material som näring till andra mikroskopiska organismer. De
står med andra ord för den så kallade primärproduktionen. Växtplanktonsammansättningen i sjöarna
varierar stort beroende på vattenkvaliteten och den övriga biologin i sjön. Helt avgörande är
sammansättningen av djurplanktonsamhället, eftersom växtplankton utgör föda åt djurplanktonen. Av
näringsämnen är det fosfor som vanligen begränsar växtplanktonens produktionsförmåga i insjöar.
Växtplankton reagerar snabbt på miljöförändringar och undersökningar kan påvisa försurning, övergödning,
metallbelastning och förekomst av (övriga) gifter. Analyser av växtplankton syftar även till att kartlägga
planktonsamhällets arter, varav exempelvis cyanobakterier är särskilt intressanta då vissa av dem
producerar giftiga ämnen.
63
Referenser
ALcontrol Laboratories. 2013. Recipientkontrollen i Ätran 2012. Ätrans Vattenråd
Calluna AB. 2014. Recipientkontroll i Ätran 2013. Ätrans Vattenråd.
Elfiskeregistret SERS. Institutionen för akvatiska resurser. Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU.
Havs och vattenmyndigheten. 2013. Undersökningstyp. Provfiske i sjöar, version 1:3, 2013-04-11.
Johlander Arne. 1982. Åsunden. Fiskeriintendenten Nedre Södra distriktet
Länsstyrelsen i Västra Götalands län. 2013. Kiselalger i Västra Götalands län 2012. Rapport 2013:55.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1976. Naturinventering av Åsundenområdet.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1985. Naturvårdsprogram för sjöar och vattendrag. Ulricehamns kommun 1.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1987. Åsunden, Yttre Åsunden och Torpasjön – en limnologisk undersökning 1985.
Meddelande 1987:13.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1995. Lax och öring i Älvsborgs län. Meddelande 1995:1.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1995. Elfiskeundersökningar i Älvsborgs län 1994. Meddelande 1995:9.
Naturvårdsverket. 2010. Undersökningstyp. Elfiske i rinnande vatten. Version 1:5. 2010-05-05.
Nöbelin Fredrik. 2013. Åsunden. Standardiserat nätprovfiske 2013. Huskvarna Ekologi.
Sander Sune. 1965. Yttrande rörande Åsundens reglerings skadeverkning på fisk- och kräftbestånd.
Sander Sune. 1981. Information till föreningar inom fisket i sjön Åsunden, Yttre Åsunden och Torpasjön.
Fiskenämnden i Älvsborgs län.
Sveriges Lantbruksuniversitet. Institutionen för vatten och miljö. Databas för provtagning i sjöar och
vattendrag.
Thorsson & Åberg Miljö och Vattenvård AB. 2011. Utbyggnad av väg 40 Dållebo – Hester. Undersökning och
bedömning av 8 vattendrag.
64
8. Statusbedömning
EUs ramdirektiv för vatten infördes 2004 i svensk lagstiftning vilket ledde till ett bildande av
Vattenmyndigheten. Ramdirektivets mål är att alla vatten skall ha en god status och vattenkvaliteten inte
försämras. Syftet med ramdirektivet är att uppnå ett långsiktigt och hållbart utnyttjande av vattenresurserna.
Målet är att god vattenstatus, ur både ekologiskt och kemiskt perspektiv, skall uppnås till år 2015. Tekniska och
ekonomiska svårigheter kan dock medföra att slutåret för god status kan förskjutas, dock senast till år 2027
(www.vattenmyndigheterna.se). Vattenmyndigheterna samlar tillgänglig information om vattenförekomster i
Sverige och gör utifrån dessa data en bedömning av vattnets ekologiska och kemiska status.
Inom Övre Åsundens fiskevårdsområde har Åsunden, Pineboån och Ätran statusklassats. Viktigt att understryka
är att Åsunden innefattar både Övre Åsunden och Yttre Åsunden, att Ätran gäller delsträckan mellan Åsarp och
inloppet i Åsunden samt att Pineboån avser sträckan från Stora Kartamossen till utloppet i Åsunden, d.v.s.
Hillaredsån, Pinebobäcken och Pineboån. Klassningarna grundar sig på data från undersökningar inom den
samlade recipientkontrollen (SRK), regional miljöövervakning (RMÖ), regional kalkeffektuppföljning (RKEU)
m.m. De fastställda ekologiska och kemiska statusklassningarna är från 2009 men det finns även bedömningar
från så sent som 2013. De senare ska endast ses som preliminära då det pågår ett omfattande arbete med att
uppdatera de gamla klassningarna. Remisstiden är slut i februari 2015 och fram till dess gäller alltså de
fastställda klassningarna, medan övriga utgör arbetsmaterial och kan komma att ändras.
8.1 Ekologisk status
Åsunden (Övre Åsunden och Yttre Åsunden)
Åsundens ekologiska status bedömdes år 2009 som God baserat på de fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorerna
”försurning” och ”näringsämnen”. Båda parametrarna indikerade God status, men noterbart är att avseende
försurning bedömdes statusen eventuellt kunna vara Hög, men vad gäller näringsämnen låg resultaten nära
gränsen till Måttlig status. Underlaget kommer från undersökningar inom den samlade recipientkontrollen,
SRK. Bedömd biologisk kvalitetsfaktor utgjordes av ”bottenfauna”, som fick Hög status. Bedömningen
grundades på provtagningar från 2004 till 2006, även de inom SRK. Perioder med sämre förhållanden i
djuphålor förekom men ansågs som naturligt i systemet. Inga hydromorfologiska kvalitetsfaktorer klassades
2009.
I den preliminära bedömningen från 2013 har den ekologiska statusen nedgraderas till Måttlig, delvis på grund
av att det tillkommit en mängd kvalitetsfaktorer. Utslagsgivande för bedömningen var kvalitetsfaktorerna
”Näringsämnen” (hög fosforhalt) och ”Konnektivitet i sjöar” (vandringshinder i Ätran). Bedömningen av
övergödning är dock osäker eftersom näringsämneshalten ligger nära gränsen till God status, och inte heller
stöds av halten ”klorofyll a” som visar på God status.
Vattenmyndighetens förslag för att uppnå God status är skapande av vattenskyddsområde för Borås stad,
åtgärder av enskilda avlopp (770 st) samt skapande av fria fiskvandringsvägar förbi dammarna vid Forsa, Drette
kvarn, Basta kvarn, Herrekvarn och Bro kvarn.
Ätran (Åsarp-Åsunden)
Ätrans ekologiska status bedömdes år 2009 som God. Bedömningen utgör än så länge den fastställda
klassningen. Statusen baserades på de fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorerna ”försurning” och ”näringsämnen”,
båda med resultatet God status. Försurningsstatusen bedömdes eventuellt kunna vara Hög. Datat kommer
ifrån undersökningar inom den samlade recipientkontrollen, SRK. Övre delen av Ätrans avrinningsområde är
visserligen påverkat av surt nedfall men tack vare god buffringsförmåga finns inget kalkningsbehov. Inga
biologiska eller hydromorfologiska kvalitetsfaktorer klassades 2009.
65
I den preliminära bedömningen från 2013 nedgraderas den ekologiska statusen till Måttlig. I denna bedömning
har beaktande av hydromorfologiska kvalitetsfaktorer tillkommit sedan 2009. Utslagsgivande för bedömningen
var ändrad hydromorfologi genom fysisk påverkan. Den förändrade hydromorfologin orsakad av definitiva
vandringshinder påverkar ekologisk status genom att fiskar och andra djur inte kan vandra naturligt i
vattensystemet. Vattenkvaliteten bedöms även denna gång som god, baserat på de fysikalisk-kemiska
kvalitetsfaktorerna ”näringsämnen” och ”försurning”, som fick God respektive Hög status.
Vattenmyndighetens förslag för att uppnå God status är skapande av fria fiskvandringsvägar förbi dammarna
Drette kvarn, Basta kvarn, Herrekvarn och Bro kvarn.
Pineboån (Hillaredsån, Pinebobäcken och Pineboån)
Pineboåns ekologiska status bedömdes år 2009 som God. Bedömningen utgör än så länge den fastställda
klassningen. Statusen baserades på de fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorerna ”försurning” och ”näringsämnen”,
båda med resultatet God status. En bedömning av bottenfaunan indikerade Hög status. Datat kommer ifrån
undersökningar inom den samlade recipientkontrollen. Inga hydromorfologiska kvalitetsfaktorer bedömdes.
I den preliminära bedömningen från 2013 nedgraderas den ekologiska statusen till Måttlig. I denna bedömning
har hydromorfologiska kvalitetsfaktorer och ytterligare biologiska kvalitetsfaktorer tillkommit. Utslagsgivande
för bedömningen var kvalitetsfaktorn ”fisk” som visar på Måttlig status. Bedömningen grundas på två
provtagningar utförda mellan 2010 och 2012, inom regional miljöövervakning. De svaga fiskbestånden beror
troligen på ändrad hydromorfologi genom fysisk påverkan, bl. a i form av vandringshinder vilket orsakar att
fiskar och andra djur inte kan vandra i vattensystemet.
Faktaruta. Ekologisk status
Den ekologiska statusen i sjöar och vattendrag omfattar tre övergripande kvalitetsfaktorer som i prioriterad
ordning klassificeras i en femgradig skala: 1) Biologiska kvalitetsfaktorer, 2) Fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorer och 3) hydromorfologiska kvalitetsfaktorer. Syftet med vattenförvaltningen är att biologin ska må
bra varför de biologiska kvalitetsfaktorerna väger tyngst och ska klassificeras först. Om dessa visar minst god
status behöver resultatet stödjas av fysikalisk-kemiska faktorer. Om både de biologiska och fysikaliskkemiska kvalitetsfaktorerna visar hög status, behövs resultatet stödjas av hydromorfologiska kvalitetsfaktorer. Om biologin är måttlig eller sämre måste ett åtgärdsprogram upprättas för att uppnå god status.
Klassificeringsskalan indelas i: Hög status, God status, Måttlig status, Otillfredsställande status samt Dålig
status.
De biologiska kvalitetsfaktorerna för sjöar utgörs av ”Bottenfauna” (bottenlevande smådjur), ”Makrofyter”
(vattenväxter), ”Växtplankton” och ”Fisk”. För vattendrag utgörs de av ”Bottenfauna”, ”Påväxt-kiselalger”
och ”Fisk”. Kvalitetsfaktorerna har ”underkategorier” och bedöms i enlighet med särskilda parametrar eller
index.
De fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorerna för sjöar utgörs av ”Allmänna förhållanden” samt ”Särskilda
förorenande ämnen”. ”Underkategorier” till ”Allmänna förhållanden” är näringsämnen, ljusförhållanden,
syrgasförhållanden och försurning. För vattendrag utgörs kvalitetsfaktorerna av näringsämnen och
försurning respektive ”Särskilda förorenande ämnen”. Varje kvalitetsfaktor bedöms i enlighet med särskilda
parametrar eller index.
De hydromorfologiska kvalitetsfaktorerna för både sjöar och vattendrag utgörs av ”Konnektivitet”,
”Hydrologisk regim” och ”Morfologiskt tillstånd”. Kvalitetsfaktorerna har ”underkategorier” och bedöms i
enlighet med särskilda parametrar eller index.
Notera att det är den kvalitetsfaktor som uppvisar störst mänsklig påverkan som är utslagsgivande och
därmed bestämmer statusklassen.
66
8.2 Kemisk status
Åsunden (Övre och Yttre Åsunden)
Åsundens kemiska status (exklusive kvicksilver) bedömdes 2009 som God. Bedömningen utgör den fastställda
klassningen och än så länge har ingen ytterligare bedömning tillkommit. Den hittills utförda kartläggningen har
inte kunnat påvisa att statusen i vattendraget är försämrad till följd av påverkan från andra miljögifter än
kvicksilver. Observera att mätdata saknas och att bedömningen därför är en expertbedömning.
Ätran (Åsarp-Åsunden)
Ätrans kemiska status (exklusive kvicksilver) bedömdes år 2009 som God. Bedömningen utgör den fastställda
klassningen och än så länge har ingen ytterligare bedömning tillkommit. Den hittills utförda kartläggningen har
inte kunnat påvisa att statusen i vattendraget är försämrad till följd av påverkan från andra miljögifter än
kvicksilver. Observera att mätdata saknas och att bedömningen därför är en expertbedömning.
2009 fastställdes även att det finns en risk att God kemisk status inte uppnås 2015. Inom avrinningsområdet
finns källor för prioriterade ämnen och andra miljögifter, varför det är sannolikt att vattendraget har eller kan
ha problem med miljögifter. Bedömningen baseras på påverkansanalys för miljögifter.
Pineboån (Hillaredsån, Pinebobäcken och Pineboån)
Pineboåns kemiska status (exklusive kvicksilver) bedömdes 2009 som God. Bedömningen utgör den fastställda
klassningen och än så länge har ingen ytterligare bedömning tillkommit. Den hittills utförda kartläggningen har
inte kunnat påvisa att statusen i vattendraget är försämrad till följd av påverkan från andra miljögifter än
kvicksilver. Observera att mätdata saknas och att bedömningen därför är en expertbedömning.
Faktaruta. Kemisk status
Kemisk status bestäms genom att mäta mängden av bestämda förorenande ämnen i en ytvattenförekomst. I
direktivet är gränsvärden för 33 prioriterade ämnen samt 8 övriga förorenande ämnen fastlagda. Dessa
gränsvärden ska vattenmyndigheten använda när den klassificerar och bestämmer kvalitetskrav för kemisk
ytvattenstatus. Miljöövervakning och statusklassificering behöver bara göras för de ämnen som släpps ut i
vattenförekomsten.
Klassificeringsskalan indelas i ”God status” respektive ”Uppnår ej god status”. Om mätningar visar att halten
av ett ämne (som omfattas av den kemiska statusen) överskrider sin miljökvalitetsnorm, får vattenförekomsten ”Uppnår ej god status” och åtgärder måste genomföras för att nå god kemisk status. De
prioriterade ämnena grupperas storskaligt i ”bekämpningsmedel”, ”industriella föroreningar”, ”tungmetallergrupp”, ”kvicksilver och kvicksilverföreningar” samt ”övriga föroreningar”.
Observera att kvicksilver idag överstiger gränsvärdet i alla ytvattenförekomster och inga förändringar kan
förväntas inom en snar framtid. Därför görs bedömningen av kemisk status med respektive utan hänsyn till
kvicksilver.
Referenser
VattenInformationsSystem Sverige VISS. www.viss.lansstyrelsen.se
Vattenmyndigheterna. www.vattenmyndigheterna.se
67
9. Naturvärdesbedömningar
9.1 Äldre bedömningar
Genom åren har ett stort antal av länets sjöar och vattendrag naturvärdesbedömts. Metoderna och
sammanhangen har av naturliga skäl varierat. 1989 antog Länsstyrelsen ett naturvårdsprogram för länets sjöar
och som en del av arbetet naturvärdesbedömdes bl. a Åsunden och Yttre Åsunden (Länsstyrelsen i Älvsborgs
län, meddelande 1989:9). Båda sattes till naturvärdesklass 1, ”särskilt högt naturvärde”. Åsundens (övre)
klassning motiverades av en mycket hög biologisk funktion med vissa raritetsvärden bland sjöfågel och fisk,
tämligen hög biologisk mångformighet ur flera aspekter, samt betydelse för forskning rörande vårlekande
siklöja. 1990 utförde Länsstyrelsen en naturvärdsbedömning av bl. a Pineboån (Hillared-Åsunden) och Ätran,
sträckan mellan Timmele och Åsunden, baserad på en metod som utarbetades under tidigt 80-tal (Berntell med
flera, 1983) kompletterad med Naturvårdsverkets handbok (1989). Vattendragssträckorna bedömdes vid denna
klassning tillhöra kategorin ”skyddsvärde i övrigt” (klass 3), vilket innebär ett relativt lågt naturvärde
(Länsstyrelsen i Älvsborgs län, meddelande 1992:6).
9.2 Värdefulla vatten
Faktaruta. Värdefulla vatten
Inom arbetet med miljökvalitetsmålet ”Levande sjöar och vattendrag” har Naturvårdsverket, Havs- och
Vattenmyndigheten och Riksantikvarieämbetet tillsammans med länsstyrelserna, sammanställt områden
med Sveriges mest värdefulla sötvattenmiljöer. Respektive länsstyrelse ålades att ta fram underlag av värde
för natur, kultur och fiske samt slutligen utpeka aktuella vattenobjekt. Arbetet slutfördes 2006. Utpekandet
av objekt grundades på flerårig insamling av data och kunskap där flera olika typer av undersökningar har
inkluderats. Varje objekt kategoriserades antingen som värdefullt eller särskilt värdefullt, på regional eller
nationell nivå. Utpekandet av ett värdefullt vatten bygger dock alltid på höga natur-, fiske- och/eller kulturvärden, varför extra stor hänsyn behöver tas i fråga om prioriteringar av skydd och restaureringsarbeten.
Objekten prioriteras vid handläggning på myndigheterna, och verksamheter som kan påverka objektens
status beaktas särskilt. Exempel på sådana verksamheter är jord- och skogsbruk liksom fiskeexploatering.
I Länsstyrelsernas arbete med att föreslå värdefulla vatten har Övre Åsunden utpekats som regionalt särskilt
värdefullt vatten ur både naturvårds- fiske- och kulturhänseende. Ur fiske- och kultursynpunkt är sjön även
klassad som nationellt värdefullt vatten. Den största delen av Ätran är utpekad som regionalt/särskilt/
värdefullt vatten ur fiskesynpunkt, där även sträckan mellan Vist och Åsunden ingår. Noterbart är att avseende
naturvårds- och fiskesynpunkt, ingår Övre Åsunden i en gemensam klassning tillsammans med Yttre Åsunden
och Torpasjön (Länsstyrelsen i Västra Götalands län, databas). Vidare ingår Övre Åsunden i ett större område,
Ätrans dalgång, gällande kulturaspekten. Klassningarna fastställdes år 2005.
Åsunden
Med avseende på naturvård anges det preciserade skyddsvärdet vara att områdena är limnologiskt intressanta,
mesotrofa sprickdalssjöar med klart vatten samt att de har en hög biologisk funktion. I en beskrivning av
området ur naturvårdshänseende belyses en mängd andra aspekter, relaterade till både land- och
vattenmiljöer. Exempelvis nämns att området är kalkinfluerat och hyser omgivningar bestående av ett
mosaikartat kulturlandskap med stor förekomst av botaniskt rika ädellövskogar och hagmarker. Områdets
fauna och flora är såväl rik som sårbar. Bland fiskarter nämns vårlekande siklöja (vars bestånd dock betraktas
68
som utdött) och öring. Brunnsbäcken omnämns som ett viktigt reproduktionsområde för sjöns öring. Bland
intressanta sjöberoende fågelarter nämns storlom, näringssökande smålom, fiskgjuse, forsärla, strömstare,
havsörn (förekomst under höst-vinter) samt mellanskarv. Vid tiden för klassningen hade mellanskarven gjort
häckningsförsök under ett flertal år. Intressanta växter som nämns är bandnate och grovnate. Rödlistade arter
bland de nämnda utgörs av smålom, havsörn och bandnate, samtliga inom kategorin ”nära hotade/sårbara”
(NT). Hotbilden anges som problem relaterade till regleringen (se kapitel 13).
Ur fiskesynpunkt anges skyddsvärdet vara att sjön hyser en storvuxen och ursprunglig öringstam. Beståndet av
öring betraktas som skyddsvärt klass 3. Ål anges som förekommande hotad art, tillhörande kategorin ”akut
hotad” (CR).
Ur kultursynpunkt har Övre Åsunden och Ätran uppströms Åsunden, utpekats som nationellt och regionalt
särskilt värdefullt vatten. Området, ”Ätrans dalgång”, sträcker sig från strax norr om Åsarp ner till Torpasjön.
Ingående är Ätran och dess omgivningar inklusive en liten del av Vinsarpasjön, Övre Åsunden och mycket av
dess östra omgivningar samt stora delar av Yttre Åsunden och Torpasjön med vissa omgivningar. I en
sammanställning av området, med utgångspunkt från riksintressebeskrivningarna, omnämns området som en
dalgångsbygd med tidigare stor betydelse för kommunikationer och kulturimpulser mellan Syd- och
Mellansverige. Betydelsen har bl. a kommit till uttryck i Ulricehamns medeltida stadsbildning och ett rikt
innehåll av fornlämnings-, by- och herrgårdsmiljöer (gravar, runstenar, vägar, broar, medeltida fasta hus m.m.).
Ätran
Den största delen av Ätran är utpekad som värdefullt vatten ur fiskesynpunkt. Klassningen gäller sträckorna
från sjön Lönern till Övre Åsunden, och från Torpasjön ner till gränsen mellan Hallands och Västra Götalands
län, strax norr om samhället Ätran. Motivet för klassningen är förekomsten av en storvuxen, strömstationär
öringstam i Sydsverige samt förekomst av färna. Ål anges som förekommande hotad art, tillhörande kategorin
”akut hotad” (CR).
Ur kultursynpunkt har Ätran uppströms Åsunden, utpekats som nationellt och regionalt särskilt värdefullt
område respektive vatten, se Åsunden.
Uppströms Åsunden har en sträcka av Ätran utpekats som regionalt värdefullt vatten ur naturvårdssynpunkt.
Sträckan, ”Ätradalen”, löper mellan Vist och 4 kilometer norr om Åsarp, och ingår därmed inte i Övre Åsundens
fiskevårdsområde. Den bör ändå givetvis nämnas. Skyddsvärdet består i biologisk mångfald och akvatiska
nyckelbiotoper samt mer specifikt förekomst av öring och sjösyrsa (rödlistad märlkräfta). Hotbilden hänger
samman med regleringen.
9.3 Biotopkartering
Brunnsbäcken
Brunnsbäcken och Säckebäcken biotopkarterades 2008 enligt standardiserad metod (Länsstyrelsen i Jönköpings
län, 2002:20) i samband med en utbyggnad av väg 40 (Naturcentrum AB, 2008). Syftet var att ge ett
naturvårdsunderlag för analyser av effekter och konsekvenser. Ett elfiske utfördes även vid Brunnsbäckens
sammanflöde med Säckebäcken (se kapitel 7.3).
Brunnsbäcken karterades mellan utloppet i Åsunden till sammanflödet med Säckebäcken, en sträcka på cirka
två kilometer. Karteringen avsåg både vattenbiotoper och landmiljöer i bäckens absoluta närhet. Observera att
karteringen av Säckebäcken inte återges vidare här, mer än att resultaten pekar på ett betydligt lägre
naturvärde än Brunnsbäckens.
Bland mycket annat gav resultaten att de natur- och fiskeribiologiska värdena i Brunnsbäcken är höga. De
fiskeribiologiska värdena bedömdes som höga utom i den nedre delen av bäcken. Sträckan närmast sammanflödet bedömdes vara den mest värdefulla, med mycket goda reproduktions- och uppväxtmiljöer för öring.
Spritt längs drygt halva vattendragssträckan karterades landområdet. De karterade landmiljöerna utgjordes av
69
välhävdade betesmarker, alsumpskog, välutvecklad trädbård av löv m.m. Områdena bedömdes innehålla
viktiga naturvärden, varav en ekhage i den nedre delen t.o.m. höga naturvärden. Värdena bestod främst av
signalarter (bland både kryptogamer och kärlväxter), död ved, grova träd samt unga individer av forsärla.
I övrigt gällande vattenmiljöerna, dominerades bäcksträckan i den nedre delen av lugnflytande sträckor och i
den övre av strömmande sträckor (svagt strömmande-strömmande). Till klart övervägande del bedömdes
sträckan vara rensad, främst svagt men även måttligt. Skuggningen från träd och/eller buskar längs bäcken
varierade mycket men var sammantaget relativt bra. Bottnens beskaffenhet dominerades i den nedre delen av
mjukbotten medan bottnen i den övre delen varierade stort. Över lag var det relativt blockrikt. Bäckens lopp
beskrevs som ringlande i nedre delen och rakt i den övre.
Tattarån, Örlidbäcken, Kärebäcken och Silebäcken
Bäckarnas vattenbiotop karterades översiktligt i maj 2001 av kommunekologen Peter Wredin på Ulricehamns
kommun inom ramen för projekt Åsundenöring. Ingen formell utvärdering av resultaten tycks ha gjorts, men
målet har varit att kartlägga vattendragsbiotoper och vandrings-hinder samt ge förslag på fiskevårdsåtgärder.
Lek- och uppväxtområden har inte kvantifierats arealmässigt (Wredin, 2001).
I synnerhet Tattarån och Örlidbäcken tycks till stor del utgöras av strömmande vattendragssträckor, medan
vattenhastigheten var lägre i Kärebäcken och Silebäcken. I Tattarån lokaliserades ett flertal vandringshinder.
Sammantaget tycks förutsättningarna vad gäller reproduktionsområden för öring vara tämligen goda.
Faktaruta. Biotopkartering vattendrag
Metodiken är framtagen av Länsstyrelsen i Jönköpings län och används i syfte att beskriva ett vattendrag och
dess omgivningar (Länsstyrelsen i Jönköpings län, 2002). Efter kartering genom flygbildstolkning fotvandras
stränderna längs objektet, varvid information samlas in om såväl själva vattendraget som dess båda stränder
(närmiljön). För vattenbiotoperna beskrivs bottensubstrat, strömhastighet, vegetation, skuggning, vandringshinder, öringbiotoper, broar, påverkansgrad m.m. För närmiljön beskrivs marktyper, trädslag, skyddszoner,
naturvärden, påverkansgrad m.m. Även tillrinnande diken och bäckar beskrivs. Både land- och vattenbiotoperna delas in i delsträckor efter homogenitet. Informationen överförs i fält till karta och protokoll, för
att slutligen matas in i en databas och digitaliseras (delsträckorna).
70
Referenser
Berntell Anders m.fl. 1983. Kriterier för värdering av sjöar från naturvårdssynpunkt. Länsstyrelsen i Älvsborgs
län. Rapport 1983:3.
Länsstyrelsen i Jönköpings län, 2002. Biotopkartering – vattendrag. Metodik för kartering av biotoper i och i
anslutning till vattendrag. Meddelande 2002:20.
Länsstyrelsen i Västra Götalands län, 2005. Databas ”Värdefulla vatten ur naturvårdssynpunkt”.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län, 1989. Sjöar i Älvsborgs län södra delen. Beskrivning och naturvärdesbedömning.
Rapport 1989:9.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län, 1992. Vattendrag i Ulricehamns kommun. 1992:6.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län, 1993. Problem med regleringar av sjöar och vattendrag i Älvsborgs län. Resultat
av en enkät 1993. Meddelande 1994:2.
Naturcentrum AB, 2008. Säckebäcken naturvårdsunderlag. Biotopkartering till lands och i vatten samt analys av
känslighet.
Naturvårdsverket, 1989. Handbok: Naturinventering av sjöar och vattendrag.
VattenInformationsSystem Sverige VISS. www.viss.lansstyrelsen.se
Wredin Peter. 2001. Biotopkartering och översiktlig analys av brister och möjliga åtgärder. Opublicerad.
71
10. Beskrivning av fiskbeståndet
Fiskens utbredningshistorik
Den naturliga utbredningen av olika fiskarter i Sverige kan härledas till den senaste istidens utveckling. När
inlandsisen började smälta skapades Baltiska issjön kring 10 600 f Kr. Avsmältningen medförde att nya
vattendrag bildades som möjliggjorde en spridning av fisk. Sannolikt vandrade arter som hornsimpa, röding och
sik in under denna period. Den Baltiska issjön tömdes ut i Västerhavet omkring 8 300 f Kr. Vattennivån sänktes
dramatiskt och sötvattnet ersattes av saltvatten (Yoldiahavet). Den förändrade salthalten hämmade
invandringstakten, men det är troligt att lax vandrade in i detta skede. I takt med att klimatet blev varmare och
landhöjningen fortsatte, skapades Ancylussjön, en enorm sötvattenssjö. Under denna period tros flertalet av
dagens fiskarter ha vandrat in, bland annat gös, färna, braxen och benlöja (Petersson, 2008).
Den högsta kustlinjen har haft en mycket stor betydelse för fiskens utbredning i landet. Vissa arter, som öring
och röding, har kunnat ta sig uppströms, medan arter som är svagare uppströmssimmare inte finns uppströms
högsta kustlinjen. Gös är ett exempel på en art som aldrig kunnat kolonisera högre liggande områden i Sverige
på ett naturligt sätt. Spridningen av olika fiskarter har emellertid ökat som en konsekvens av mänskliga
utsättningar. Att människan under lång tid på ett aktivt sätt spridit olika fiskarter visas av en runsten i Gausdal
kommun, Oppland fylke i Norge, som har inskriften Eilίfr Elgr bar fiska ί Rauðusjό (Eilifr Älg bar (satte ut) fisk i
Rausjön). Det är även känt att ruda, sutare och karp sattes ut i många vatten under medeltiden för att man
skulle ha fisk till fastan (Petersson, 2008).
Vad avgör artantalet?
Artantalet i en sjö är korrelerat med komplexiteten, d.v.s. mängden olika habitat. Av denna anledning är det
mera sannolikt att en större sjö, främst vad gäller ytan, men i viss mån även djupet, kan erbjuda lämpliga
livsbetingelser för ett större antal arter. Sammanställningar av fiskfaunan har även visat att artantalet ökar
proportionerligt mot minskande höjd över havet. Höjden över havet haft en historiskt viktig roll för den
naturliga utbredningen, som beskrivs ovan (Schreiber m.fl., 2003).
Av stor betydelse har även klimat och näringshalt (Petersson, 2008). Varmvattenarter, som t.ex. gös och olika
karpfiskar, trivs sämre i norra Sverige, medan förekomsten av kallvattenarter i södra Sverige är begränsad till
kalla, djupa sjöar. En ökad näringshalt har en potentiellt stor inverkan genom att gynna vissa arter på
bekostnad av andra. Karpfiskar som mört, braxen och björkna liksom gös och gers gynnas medan abborre,
gädda och laxartade arter missgynnas.
Fiskfaunan i Övre Åsundens FVO
En tidig beskrivning av fiskbeståndet i Åsunden ges av prosten Andreas Winbom som i sin avhandling om
Ulricehamn från 1782, anger att ”denna sjö kännetecknas av en egendomlig fiskart, småsik eller siklöja, av
ortsbefolkningen kallad sil och av de lärde fiskkännarna Salma albuna”. Winbom skriver vidare att ”i sjön finnas
af allmänna fisksorterne Gjäddor, Aborrar och Mört. Braxen och Sik finnes äfven, ehuru deraf fångas nog litet
årligen. Laxöringar sällan.” (Söderlund, 2009).
Provfisken i Åsunden och tillrinnande vattendrag har påvisat förekomst av fjorton fiskarter; abborre, mört,
gädda, braxen, gers, gös, lake, sarv, siklöja, sutare, benlöja, öring, elritsa och bäckröding. I andra källor nämns
även sik, ruda och ål. Vid provfisket 1981 fångades även en regnbåge, av allt att döma en rymling från någon
odling eller put- and takevatten. Möjligen har det funnits regnbåge i Källebackadammen i Marbäck, vilket i så
fall kan vara källan till regnbågen i Åsunden. Dessutom har röding och nors satts ut i Åsunden, inga av dessa
arter finns kvar i sjön. Eftersom inga av dessa arter finns kvar i Åsunden görs ingen närmre beskrivning. Likaså
finns enligt Länsstyrelsen i Älvsborgs län (1989) även bergsimpa i sjön, men detta har inte kunnat verifieras i
andra källor. Någon närmre presentation av bergsimpa görs därför inte.
72
10.1 Abborrartade fiskar (Perciformes)
Abborrartade fiskar (Perciformes) är den största ordningen bland ryggradsdjuren och omfattar ca 10000 arter.
De finns representerade över hela världen där majoriteten av arterna lever i kustnära havsmiljö. Fysiologiskat
karaktäriseras abborrartade fiskar av taggstrålar i rygg-, anal- och bukfenorna samt en sluten förbindelse
mellan simblåsa och mag-tarmkanal. Flertalet arter har två ryggfenor och kamfjäll, d.v.s. fjäll med tandliknande
utskott på den bakre delen av fjället.
I Sveriges söt- och brackvattensmiljöer representeras Perciformes av tre släkten (Perca, Gymnocephalus och
Sander) tillhörande familjen Percidae (abborrfiskar). Abborrfiskar förekommer bara i de nordliga delarna av
norra halvklotet och kännetecknas bl.a. av att de två ryggfenorna knappt är åtskilda och av att åtminstone unga
individer har kraftiga tvärränder på kroppen.
10.1.1 Abborre
Abborre (Perca fluviatilis L.) av släktet Perca
finns över hela Eurasien från Brittiska öarna till
östligaste Sibirien. Naturliga bestånd saknas på
Iberiska och Apenninska halvön, men har
planterats in. Abborren är en av de vanligaste
fiskarterna i Sverige och förekommer i såväl
inlandsvatten som i kustens brackvattensmiljöer. I sötvatten är abborren spridd i hela
Abborre (Perca fluviatilis)
landet förutom på extremt kalla platser i fjällregionen. I Lappland har abborren dock trängt upp i barrskogsbältet, t.ex. i Vojmåns vattensystem och Åsele
lappmark.
Kännetecken
Abborren kan uppnå en längd av ungefär 60 cm, men blir ofta inte större än ca 35 cm. Honorna är något större
än hanarna. Färg och färgtecken varierar mellan olika miljöer, men vanligast är gulgröna sidor, mörkare
grönsvart rygg, gulvit buk och 5-9 närmast svarta tvärband över sidorna. Buk, stjärt- och analfenor är röda
medan bröstfenor och bakre ryggfenan är gulgrå. Den främre ryggfenan är jämngrå med ett distinkt svart på
bakre delen av fenan.
Fortplantning och tillväxt
Abborrens lek sker efter islossningen, vanligen under perioden april-maj vid en vattentemperatur på minst 8°C.
Leken äger rum på strandnära områden med riklig vattenvegetation eller områden med ris och buskar under
vattenlinjen. Abborre vandrar i vissa fall upp i tillrinnande vattendrag för lek.
Äggen hålls samman i ett geléartat, 3-6 cm brett och upp till en meter långt band som fästs på vegetation eller
kvistar. En hona kan ha uppemot 20000 romkorn. Äggen befruktas av flera hanar och kläcks efter cirka två till
tre veckor. Under några timmar efter leken försvarar honan äggen emot hanarna, som annars skulle äta upp
dem. Höga sommartemperaturer har en positiv effekt på överlevnaden hos ynglen. Hanar blir könsmogna vid
en ålder av mellan 2-6 år, honor vid 3-7 års ålder.
Levnadssätt
Sjöarnas grundområden är en viktig uppväxtmiljö som erbjuder en lämplig miljö för både födosök och skydd
mot predation. Yngre individer uppträder ofta i stim, ibland tillsammans med andra arter, t.ex. mört. Strukturer
som skapar variation i miljön, såsom nedfallna träd, stenrösen och bryggor, attraherar av samma skäl såväl
yngre som äldre abborre. Efterhand som abborren tillväxer söker den sig mot något djupare vatten även
sommartid, och fiskätande abborre påträffas även pelagiskt. Jakten sker företrädesvis i stim då abborren jagar
73
bytesfisken upp mot ytan, men äldre fiskar kan uppträda solitärt eller i små grupper. Under senhöst och vinter
söker sig abborren ut mot djupare vatten. Det finns exempel på abborre som påträffats ned till 60 meters djup.
Yngre abborrar äter framförallt djurplankton, men efter ett par år ökar betydelsen av olika bottendjur, såsom
fjädermygglarver, sländlarver, vattengråsuggor m.fl., men även mindre fisk. I sjöar med kräfta har abborren en
mycket stark predationseffekt på kräftbeståndet. Vid cirka 150 millimeters längd övergår abborren nästan uteslutande till att äta fisk och kräfta. Livslängden kan uppgå till 22 år.
Miljökrav
Abborren är tämligen tålig mot försurning, och reproduktionen störs först kring pH 5-5,4. Under pH 5 slås
reproduktionen ut helt. Abborren är en av få arter med denna tålighet, vilket har lett till att många försurade
sjöar endast har abborre kvar (Degerman m.fl., 1998).
Övergödning leder inledningsvis till en högre produktion, men i kraftigt eutrofierade sjöar missgynnas abborre
relativt karpfisk och gös. Vid ökande grumlighet minskar abborrens attackförmåga och simhastighet (Bergman,
1988).
Av betydelse för fisket är att abborrfiskar har en sluten simblåsa, vilket gör att de troligen är känsliga mot
snabba tryckförändringar. Inga närmare studier har genomförts, men indikationer finns på att dödligheten ökar
tydligt hos fisk fångas på mer än cirka 7-9 meters djup (Sandström, 2014).
Abborren i Övre Åsunden
Det standardiserade nätprovfiske som genomfördes i Övre Åsunden sommaren 2013 indikerade att abborre är
den dominerande fiskarten. Längdfrekvensdiagrammet visar tydligt de tre senaste årskullarna, 2011-2013.
Förekomsten av årskullen 2013, d.v.s. årsungar (0+), visar att reproduktionen fungerar väl. Inga tecken finns
heller på tidigare reproduktionsstörningar i beståndet.
Äldre, potentiellt fiskätande abborre >120 mm, finns i gott antal. Däremot är antalet abborrar > 200 mm
påfallande litet. Under de första åren på 2000-talet, när beståndet av signalkräfta var stort fanns mycket gott
om storvuxen abborre i sjön (Enar Hemmings).
Djupfördelningen visar en antalsmässig dominans i sjöns grundområden och avtagande med ökat djup.
Medelvikten visar att det i sjöns grundområden främst finns yngre individer. Storleken ökar tydligt med djupet,
men notera att även små abborrar påträffades på djupt vatten.
Beståndsutvecklingen över tid är svår att på ett säkert sätt avgöra. Provfiskena 1965, 1981 och 2013 indikerar
dock en förändrad artfördelning med en ökad andel abborre jämfört med tidigare. Från att tidigare ha utgjort
en betydligt mindre del i fångsten jämfört med bland annat mört är abborren i dag dominerande i Övre
Åsunden. Storleksfördelningen vid provfisket 1981 tycks ha varit liknande resultatet från 2013 med en
dominans av mindre abborre.
Någon åldersbestämning har inte gjorts av abborre i Åsunden, men på följande sida redovisas en tillväxtkurva
som är resultatet av ett stort antal åldersbestämningar i en mängd sjöar. Linjen visar medellängden för varje
ålder medan staplarna visar variationen mellan 10- och 90-percentilerna inom respektive åldersklass
(Kinnerbäck, 2013). 10-percentilen innebär att 10 procent av individerna är mindre än angivet värde. På
motsvarande anger 90-percentilen att 10 procent av individerna är större än angivet värde. Ytterligheter i
åldersbedömningen redovisas därför inte.
74
200
Antal (st)
160
120
80
40
400
380
360
340
320
300
280
260
240
220
200
180
160
140
120
100
80
60
40
20
0
0
Längd (mm)
Figur 4. Längdfördelning hos abborre vid nätprovfisket 2013.
Vikt per nät och djupzon
Antal per nät och djupzon
1981,9
90,9
1905,6
63,5
657,7
13,33
15,2
0
> 35 m
12-19,9 m
6-11,9 m
0-2,9 m
20-34,9 m
3-5,9 m
17,3
20-34,9 m
0
> 35 m
1,11
12-19,9 m
6-11,9 m
3-5,9 m
0-2,9 m
0,22
Figur 5. Fångst per ansträngning och djupzon.
500
Längd (mm)
400
300
200
100
0
0+
1+
2+
3+
4+
5+
6+
7+
8+
9+
10+
11+
12+
13+
14+
Ålder (år)
Figur 6. Relation ålder – längd hos abborre. Uppgifterna är medelvärden från ett stort antal sjöar, hämtade från Aqua
reports 2013:18. Gul linje motsvarar 50-percentilen (genomsnittet). Staplarna visar de variationer som noterats för varje
åldersklass.
75
10.1.2 Gers
Släktet Gymnocephalus omfattar fem sötvattenslevande eurasiatiska arter, däribland gers
(Gymnocephalus cernua). Alla arter är småväxta
och huvudsakligen bottenlevande.
Gersen har en svag förmåga att migrera
uppströms och förekommer därför vanligen
nedan högsta kustlinjen (Schreiber m.fl., 2003).
Gers (Gymnocephalus cernua)
Arten saknas i större delen av Norrlands inland
och i högre belägna sjöar i Småland. Den är inte heller vanlig i Halland och Bohuslän. Gersen hittas även i
brackvattenmiljöer från Skåne upp till Norrbotten. Det totala utbredningsområdet omfattar östra delen av
England, norra Kontinentaleuropa och vidare till Kolyma och Okhotska sjön i östra Sibirien.
Kännetecken
Gersen blir i sällsynta fall upp emot 25 cm, men vanligen inte mer än 14 cm. Utomlands kan den nå längder på
upp till 50 cm. Färgteckningen går i blekt grågult och grågrönt, men kan vara mörkare brunaktig. Buken är
ljusgrå eller vitaktig. Oregelbundna, mörka fläckar och prickar är strödda över rygg och sidor. Gällocken och
ryggen är fulla av spetsiga taggar. Till skillnad mot abborren är ryggfenorna sammanvuxna.
Gersen har flera fysiologiska anpassningar för sin miljö. Liksom gösen har gersens ögon ett ljusreflekterande
skikt, s.k. tapetum lucidum, som består av celler med ett reflekterande material, belägna mellan de ljuskänsliga
stavarna i näthinnan (Nationalnyckeln). Som skydd mot predatorer innehåller gersens hud ett feromon som
tjänar som ”skräckämne”. Skadad hud från en gers utlöser en flyktreaktion hos andra gersar. En kuriositet med
gersen är de slemfyllda groparna på huvudet som bidragit till öknamnet ”snorgärs”.
Fortplantning och tillväxt
Gersen leker stimvis under våren, i april-maj, vid en vattentemperatur på 10-15°C. Leken äger rum på 3-6
meters djup över sand- och stenbottnar med vegetation. Rommen avsätts på stenar och växtlighet och kläcker
efter cirka åtta till tolv dagar. En hona kan producera mer än 20 000 ägg. Gersen tillväxer långsamt och bildar
lätt täta bestånd. Könsmognad inträffar redan efter två år, men fisken bedöms ha en livslängd på endast cirka
sju år.
Levnadssätt
Gersen är en utpräglad bottenfisk och uppträder på ler- och sandbottnar. Sommartid påträffas gersen på såväl
grundområden som i djupare liggande delar av sjöar. Gersen är skymnings- och nattaktiv och ögat har ett
reflekterande skikt som ökar ljuskänsligheten. Den är i regel solitär och förhållandevis stationär.
Födan utgörs i första hand av insektslarver, t.ex. fjädermygglarver, märlkräftor, små musslor och fiskyngel, men
även av rom. Den tycks vara näringskonkurrent till bl. a braxen.
Miljökrav
Till skillnad mot abborre gynnas gers, i likhet med gös, av en hög näringsbelastning (Neuman m.fl., 1996). Det
kan emellertid antas att gersens bottennära levnadssätt kan få konsekvenser för beståndet i de fall syrebrist
uppstår, vilket ofta uppträder under temperatursprångskiktet i näringsrika sjöar. Det är i dessa fall sannolikt att
beståndet påverkas negativt då en förflyttning måste göras till sjöns grundområden.
76
Gersen i Övre Åsunden
Gersen tillhör inte den ursprungliga fiskfaunan i Åsunden. Enligt Filipsson m.fl. (1994), sattes gers ut i Åsunden i
tron att de var gösungar. Gersen som sattes ut härstammar från Vänern. Det är inte klarlagt exakt när
utsättningen skedde, men den omnämns enligt Filipsson i litteratur från 1896.
Gers är en vanlig fiskart i Åsunden och vid nätprovfisket 2013 utgjorde gers cirka 15 procent av det sammanlagda antalet fångade individer. Relativt många årsungar fångades vid provfisket trots att dessa endast var
omkring 35-45 mm. Enstaka gersar fångades på djup överstigande 35 m, d.v.s. i sjöns djupaste områden. Den är
dock mera frekvent på djup mellan 0-12 m. Liksom för många andra fiskarter ökar storleken med djupet.
Vid provfisket 1965 fångades cirka 400 gersar och vid provfisket 1981 82 st. Huruvida detta speglar en reell
minskning eller om resultatet 1965 är påverkat av lektiden är okänt. Vid nätprovfisket 2013 fångades 502
gersar vilket tyder på att de nutida näringsförhållandena är gynnsamma för gers.
100
Antal (st)
80
60
40
20
140
120
100
80
60
40
0
20
0
Längd (mm)
Figur 7. Längdfördelning hos gers vid nätprovfisket 2013.
Vikt per nät och djupzon
Antal per nät och djupzon
90,3
15,58
12,70
62,3
61,4
Figur 8. Fångst per ansträngning och djupzon.
77
4,7
2,0
> 35 m
6-11,9 m
3-5,9 m
> 35 m
0-2,9 m
0,17
20-34,9 m
12-19,9 m
6-11,9 m
3-5,9 m
0-2,9 m
0,44
20-34,9 m
20,8
3,22
12-19,9 m
15,40
10.1.3 Gös
Släktet Sander omfattar tre arter, som alla
finns i Europa, gös (Sander lucioperca), Volgagös (Sander volgense) och svartahavsgös alt
kaspisk gös (Sander marinum). Walleye
(Stizostedion vitreum vitreum) och sauger
(Stizostedion canadense) är nära släktingar är
som förekommer i Nordamerika.
Gös (Sander lucioperca)
Gösens naturliga utbredningsområde omfattade ursprungligen Nord- och Östeuropa söderut till Donaubäckenet samt österut i Asien till Kaspiska havets avvattningsområde och Aralbäckenet. I Sverige fanns gösen
ursprungligen i ett fåtal vatten, bl.a. de större sjöarna Mälaren, Hjälmaren och Vänern samt inom Motala
ströms avrinningsområde och i vissa sjöar i Skåne. Den förekommer även naturligt i kustvattnet upp till Torne
älv (Nationalnyckeln).
Gösens utbredning i Sverige vid 1900-talets början koncentrerades till stora och djupa sjöar med tämligen
färgat vatten. Nästan samtliga sjöar låg under högsta kustlinjen, i snitt inte på mer än 40 m höjd över havet.
Den stora majoriteten av dessa sjöar hyste troligen ursprungliga bestånd. Gösen har därefter introducerats i
många sjöar runt om i Sverige, särskilt i södra delen av landet (Schreiber et al 2003).
Kännetecken
Gösen har mycket varierande färgteckning vilket främst beror på vattnets färg och grumlighet. Ryggen är
vanligen mörk, i nyanser av grönt, brunt, grått eller svart. Sidorna är ofta grönaktiga och buken vanligen ljus, i
silver eller grått. Hanen känns igen på den vanligen mer konkava ryggprofilen mellan huvudet och den främre
ryggfenan. Honans profil är rak (f-Fakta 17). Gösen kan i sällsynta fall uppnå längder över 100 cm i svenska
vatten, men på kontinenten har exemplar på upp till 130 cm fångats (www.fiskbasen.se).
Gösens öga är i hög grad anpassat till ett liv i vatten med sämre siktförhållanden. Precis som många
djuphavslevande hajar har gösens ögon ljusreflekterande skikt, s.k. tapetum lucidum, som består av celler med
ett reflekterande material, belägna mellan de ljuskänsliga stavarna i näthinnan. Ämnet reflekterar det
infallande ljuset fram och tillbaka flera gånger mellan cellerna, vilket ökar stavarnas möjlighet att absorbera
ljuset. De färgkänsliga tapparna i näthinnan är dessutom försedda med en fettdroppe vilken fungerar som en
ljusriktare åt stavarna och ökar infallsvinkeln på det ljus som kan tas emot (f-Fakta 17). Tack vare sin syn har
gösen en konkurrensfördel gentemot abborre och gädda i grumligt vatten.
Fortplantning och tillväxt
Leken sker parvis under april till mitten av juni vid en vattentemperatur av cirka 12°C. Större honor kan bära på
upp till en miljon romkorn. Fortplantningen kan ske i såväl tillrinnande vattendrag som på ganska grunda (en till
tre meter) fasta ler- sand- och grusbottnar, gärna med inslag av växtrötter och sjunkna träd. Ofta sker leken i
anslutning till stengrund. Kläckningen sker efter ca 7-10 dygn. Under lekperioden är hanarna mycket aggressiva
och lekskador på fångade fiskar noteras ofta.
I sjöar vandrar hanen in till lekplatsen före honan och förbereder en grund lekgrop. Erfarenheter gjorda av
sportfiskeprofilen Jörgen Larsson tyder på att honorna under tiden stannar kvar i sjön, ofta högt upp i
vattenmassorna på djupt vatten, men i nära anslutning till lekplatserna. Efter leken stannar hanen och vaktar
rommen några dygn medan honan av allt att döma snabbt återvänder ut i sjön.
Vid lek i vattendrag tyder de erfarenheter Jörgen Larsson gjort på att honorna beter sig annorlunda och följer
hanarna i deras lekvandring. Observationer tyder på att gösen samlas på djupet utanför vattendraget innan de
vandrar upp. Fisketillsyningsmannen Marko Barkström i Övre Åsunden anger att gösen som vandrar upp i Ätran
för lek går upp strax efter islossningen.
78
Under gösens första levnadsår äter den initialt små djurplankton eller nauplier, d.v.s. larvstadiet hos kräftdjur
(djurplankton). Efterhand ökar möjligheten att ta större plankton, insektslarver och mysis relicta (Lars
Ljunggren). Tillväxten är snabb och när gösungen är ca 10 cm lång består födan nästan enbart av fisk.
Tillgången på föda i samband med kläckningen är av mycket stor betydelse för överlevnaden hos gösynglen. En
hög överlevnad förutsätter att kläckningen sker vid en tidpunkt som stämmer överens med utvecklingen hos
djurplankton. Eftersom gösens lek och romutveckling främst styrs av vattentemperaturen medan många
djurplanktonarter i hög grad även påverkas av solljusinstrålningen ligger de vissa år inte i fas med varandra. En
varm vinter som leder till för tidig kläckning kan därför medföra en hög dödlighet hos gösynglen och i
förlängningen en dålig årsklass.
Studier har visat att även den fortsatta väderbilden över sommaren är starkt korrelerad med årsklassernas
styrka. Hög vattentemperatur leder till en ökad överlevnad och tillväxt vilket i sin tur leder till att gösungarna
kan övergå till fiskdiet på ett tidigare stadium. Eftersom dödligheten under vintern i avgörande grad hänger
samman med storleken hos årsungarna ger en varm sommar, och en lång tillväxtsäsong, d.v.s. om
vattentemperaturen är hög på hösten, förutsättningar för en stark årskull (Lappalainen m.fl., 1996;
Lappalainen, 2001). Vid vattentemperaturer under ca 8-10°C sker ingen egentlig tillväxt (Länsstyrelsen
Jönköpings län).
En viktig faktor för gösens tillväxt är den konkurrens som kan uppstå dels mellan gös och andra fiskarter
(mellanartskonkurrens), dels inom beståndet (inomartskonkurrens). Under första levnadsåret konkurrerar
gösynglet/ungen med andra planktonätande arter, såsom mört och mindre abborre. Denna typ av
interaktioner under första sommaren kan ha en mycket stor betydelse för gösungarnas överlevnadsgrad. När
gösen uppnått fiskätande storlek konkurrerar gösen med gädda och abborre, som även kan utöva predation på
gösungarna. Av väsentlig betydelse är den inomartskonkurrens som kan uppstå, särskilt i situationer med
födobrist, vilket kan leda till kannibalism från äldre årsklasser.
Tillväxten hos gösen fortsätter därefter att vara snabb och hanen blir könsmogen vid ca 3-4 års ålder och en
längd av 31-34 cm. Honan växer något snabbare, men blir könsmogen först vid 4-5 års ålder och en längd av 3639 cm. Tillväxthastigheten skiljer sig emellertid markant mellan olika vatten, se figur 11. Livslängden kan uppgå
till 23 år (Nationalnyckeln).
Levnadssätt
Äldre gösar lever solitärt, alternativt i sällskap med enstaka individer, i sjöarnas pelagial. Under dagen återfinns
gösen vanligen på djupare liggande vatten för att i skymningen närma sig ytan. Yngre gösar kan bilda mindre
grupper, och lever i större utsträckning bottennära.
Gösen har tidigare ansetts jaga endast under skymning och gryning, men under senare tid har visats att gös kan
jaga aktivt under hela dygnet. Sikten i vattnet är av avgörande betydelse för gösens jaktbeteende och aktiva
perioder. I sjöar med dåliga siktförhållanden jagar gösen aktivt även under dagtid medan det i sjöar med bättre
siktförhållanden kan koncentreras mera mot gryning och skymning. Dessutom bedrivs jakten på olika sätt
beroende siktförhållandena. När sikten i vattnet är god utgör abborre en betydande del av dieten, men
förändras mot mört vid dåliga siktförhållanden.
Miljökrav
Gös föredrar varma (arten trivs bäst vid vattentemperaturer på 24–29°C), djupa och näringsrika sjöar, men
hittas även i långsamt rinnande vattendrag och i brackvattensmiljöer. Gösen kräver vatten med förhållandevis
hög syrgashalt (mer än 3.5–4.5 mg O2/l). Redan vid halter på 5–6 mg O2/l flyr gösen till syrerikare områden om
det är möjligt.
79
Gösen i Övre Åsunden
Gösen i Åsunden tillhör inte den ursprungliga fiskfaunan utan tycks ha introducerats i Åsunden någon gång
under 1800-talet. Utsättningshistoriken är i stort sett okänd, men förekomst av gös i Åsunden finns omnämnd i
litteratur redan 1875 och återigen 1899 (se kapitel 14.7). Enligt fiskeritjänstemannen Sune Sander (1965)
gjordes dock den första utsättningen av gös 1905. Detta skulle kunna vara ett tecken på att tidigare
utsättningar misslyckats och att arten de facto saknades. Enligt Sander misslyckades emellertid inplanteringen
1905 varför fiskeriintendenten G Swenander förordade förnyade utsättningar på 1910-talet. Under 1920-talet
börjar gösen fångas sporadiskt, men tycks ha varit tämligen fåtalig även under 1930- och 1940-talen. Under
1950-talet ökar gösen starkt och Sander nämner i synnerhet de starka årsklasserna 1955 och 1959.
Gösbeståndets positiva utveckling har sammanfallit med den tilltagande näringstillförseln till sjön.
Av stort intresse är den kommentar som Arne Johlander gör i sin provfiskeutvärdering (1981) där han nämner
att inga gösar fångades i norra delen av Åsunden vid provfisket 1965. Detta tolkar han som en möjlig
skyendereaktion från det orenade vattnet i Ätran. Stämmer antagandet är det troligt att gösen inte kunde
begagna sig av lekplatserna i Ätran innan bättre reningsåtgärder startade under 1970-talet. Föroreningens
effekt på gösens lek i Ätran nämns även av Sven Ekelund (1977) som anger det otillräckligt reande från Timmele
Färgeri AB som orsak.
De provfisken som genomförts i Åsunden (1965, 1981 och 2013) tyder på att gösens andel av fiskbiomassan i
sjön ökat. Utvecklingen kan dock inte på något vis anses vara säkerställd med tanke på de tydliga olikheterna
mellan provfiskena. Vid provfisket 1965 utgjorde gösen ca 2,5 % av fångstbiomassan vilket kan jämföras med ca
15 % vid provfisket 1981 och ca 24 % vid provfisket 2013. Anmärkningsvärt vid det senaste provfisket 2013 var
att endast en årsunge fångades samt att en ovanligt stor andel av de större gösarna uppehöll sig nära stranden.
Inga sentida åldersbestämningar av gös har gjorts i Övre Åsunden, men elva gösar provtogs i samband med
provfisket 1965. Åldersbestämningen utfördes av Sötvattenslaboratoriet och det ringa antalet fiskar gjorde att
en s.k. tillbakaräkning utfördes, d.v.s. genom att mäta avståndet mellan årsringarna kan denna transformeras
om till fiskens längd. I figur 11 på följande sida jämförs resultaten från tillbakaräkningen i Övre Åsunden 1965
med beräknade medelvärden ett antal andra sjöar. Underlaget från Hjälmaren och Mälaren är stort och kan
anses ge en säker bild av tillväxten. Från övriga redovisade sjöar är underlaget betydligt mindre, men ger ändå
en bild av gösens tillväxt i de olika sjöarna. Resultatet visar att tillväxten i Övre Åsunden var tämligen god och
bland annat överstiger den i Mälaren. Det är viktigt att poängtera att det på individnivå kan skilja avsevärt
gentemot medelvärdena och att resultaten från Övre Åsunden är osäkra, dels på grund av det magra
underlaget, dels på grund av att åldersbestämning genom tillbakaräkning är mycket svårt och risken för
feltolkningar stor.
12
Antal (st)
9
6
3
Längd (mm)
Figur 9. Längdfördelning hos gös vid nätprovfisket 2013.
80
640
600
560
520
480
440
400
360
320
280
240
200
160
120
80
40
0
0
Vikt per nät och djupzon
Antal per nät och djupzon
1139,4
4,75
3,20
670,3
603,3
0
> 35 m
129,6
20-34,9 m
12-19,9 m
6-11,9 m
0-2,9 m
3-5,9 m
0
> 35 m
0,11
20-34,9 m
177,8
0,33
12-19,9 m
6-11,9 m
0-2,9 m
3-5,9 m
1,20
Figur 10. Fångst per ansträngning och djupzon.
Åsunden 1965
Hjälmaren
Mälaren
4+
6+
Glan
Ylen
Fegen
700
Längd (mm)
600
500
400
300
200
100
0
1+
2+
3+
5+
7+
8+
Ålder (år)
Figur 11. Relation ålder – längd i Åsunden (provfisket 1965) jämfört med ett antal andra sjöar.
81
9+
10+
11+
10.2 Gäddartade fiskar (Esociformes)
Gäddartade fiskar (Esociformes) omfattar de två familjerna gäddfiskar (Esocidae) med sex arter och hundfiskar
(Umbridae) med 5-7 arter. Samtliga arter lever i sötvatten på norra halvklotet. Gemensamt för alla är att
ryggfenen och analfenan sitter långt bak på kroppen, att de saknar fettfena och att mellankäksbenet saknar
tänder.
Gäddfiskar (Esocidae) skiljer sig gentemot hundfiskar genom sitt utdragna nosparti och stora gap, samt att de är
kamouflagefärgade i grönt och brunt. Hundfiskar har kort nos och brungråmurrig färgteckning. I Europa finns
två arter av gäddfiskar, vår inhemska gädda (Esox lucius) och (Esox cisalpinus), en gäddart i centrala och norra
Italien. I Europa finns även en art av hundfisk, ungersk hundfisk (Umbra krameri).
Familjen gäddfiskar är känd från paleocen i Nordamerika (cirka 57-65 miljoner år sedan), och från eocen i Kina
(cirka 35-57 miljoner år sedan). Dessa såg ungefär ut som dagens gäddor vilket innebär att gäddfiskar kan
räknas som levande fossil.
10.2.1 Gädda
Gäddan uppträder i såväl mindre tjärnar
som i älvar och åar, i hela Sverige förutom i
högfjällsregionen. Gäddan är allmän även
längs östersjö- och bottenvikskusten
medan den på västkusten bara återfinns i
vattendragsmynningarna, där salthalten är
lägre.
Gädda (Esox lucius L.)
Gädda finns i större delen av Danmark och
Finland, men begränsas i Norge till sydöstra delen av landet samt längs östra gränsen till Sverige. Artens totala
utbredningsområde sträcker sig över större delen av Palearktis, Alaska, Kanada och östra USA.
Kännetecken
Gäddan har en långsträckt kropp med en uppifrån platt nos. Ryggfenan och analfenan sitter långt bak på
kroppen. Underkäken har 1-2 rader små tänder framtill och en rad tänder längs kanten. Tänderna längs kanten
av käken är små och tättsittande, men blir längre bak glesare och längre. Sammanlagt har en gädda ca 3000
tänder. Vuxna gäddor är vanligen grågröna med längsgående, avlånga ljusa fläckar.
Honan blir väsentligt större än hanen, som endast i sällsynta fall blir över 100 cm långa. Utöver kroppsstorleken
kan hanar och honor skiljas åt genom att hanen har jämförelsevis större fenor, i synnerhet bröstfenor. De
största rapporterade exemplaren fångades på Irland under sent 1800-tal. De hade en längd av 175 cm och en
vikt på 41,7 kg. Enligt uppgift lär en gädda på 31,5 kg ha fångats vid Ljusterö i Stockholms skärgård. Brister i
dokumentationen gör att uppgifterna bör betraktas med skepsis. De största väl dokumenterade gäddorna har
varit omkring 150 cm långa med en vikt på 25-30 kg.
Fortplantning
Gäddan leker vanligen relativt snart efter islossningen, under mars-april, på grunt vatten med mycket
vegetation. Ofta sker leken på översvämmade starrängar eller liknande. Rommen är klibbande och fastnar på
vegetationen och kläcks sedan efter 10-15 dagar. Efter ytterligare en vecka är de cirka 12 mm långa. Hanen blir
könsmogen vid 1-3 års ålder, honan något senare, mellan 2-5 års ålder. En hona kan producera upp till 200 000
ägg.
82
Levnadssätt
De två första veckorna efter kläckningen lever ynglet på gulesäcken, men övergår därefter till plankton. Redan
vid fyra till fem centimeters längd börjar gäddungarna äta fiskyngel. Den tidiga lektiden innebär att de kan dra
fördel av karpfiskleken senare under våren.
Gäddan är en solitär bakhållspredator som äter det mesta som kommer i deras väg, framförallt fisk, men även
ormar, grodor och fågelungar ingår i dieten. Den kan ta stora byten upp till drygt halva sin längd. Gäddan kan
även vara en betydelsefull predator på kräftor. Gäddan är tämligen stationär och ofta uppehåller den sig i
vegetationsrika områden där den attackerar byten som simmar förbi, men kan under vissa omständigheter
söka sig ut i sjöars pelagial för en mera aktiv jakt och följa stim av mört, nors m.fl. Frånsett yngre individer, som
gärna uppehåller sig på grunt vatten under sommaren, söker sig äldre gäddor mot svalare, djupare vatten.
Även större gäddor kan dock tidvis närma sig grundområden i samband med födosök.
Miljökrav
Gäddan är tämligen tålig mot försurning, och reproduktionen störs först kring pH 5-5,4. Under pH 5 slås
reproduktionen ut helt.
Näringstillförsel leder inledningsvis till en högre produktion, men i kraftigt eutrofierade sjöar missgynnas gädda
relativt karpfisk och gös.
Gäddan i Övre Åsunden
Beståndet av gädda är svårt att skatta utifrån de nätprovfisken som gjorts. De är generellt underskattade i
fångsten, dels genom sitt vanligen stationära levnadssätt, dels genom att den grövsta maskan i översiktsnäten
är 55 mm vilket försvårar fångst av större gädda. De gäddor som fångas har ofta fastnat med tänderna då de
angriper en fisk som fastnat i nätet.
Vid provfisket 1965 var andelen gädda högre än andelen gös vilket möjligen kan bero på att fisket skedde redan
under våren. Fångsten minskar följaktligen vid provfisket 1981 och gädda uteblir helt vid provfisket 2013,
frånsett en större gädda som lossnar i samband med vittjning.
Huruvida den lägre fångsten speglar en verklig nedgång i gäddbeståndet är osäkert med tanke på att nätprovfiske med översiktsnät inte kan anses ge en representativ bild av beståndet. Det är dock troligt att beståndet av
gädda påverkats av konkurrensen från gösen. Vid intervjuer med fiskerättsägarna Karl-Henrik Svensson, Gunnar
Persson och Karl-Gunnar Karlsson hävdar de att beståndet av gädda var gott på 1940- och 50-talen. De anser
dock att gäddan minskat med början från 1980-talet.
83
10.3 Karpartade fiskar (Cypriniformes)
Ordningen karpartade fiskar (Cypriniformes) omfattar en mängd familjer varav karpfiskar (Cyprinidae),
nissögefiskar (Cobitidae) och grönlingsfiskar (Nemacheilidae) finns representerade i Sverige. Karpartade fiskar
förekommer i Eurasien, Afrika och Nordamerika med den största artrikedomen i södra och östra Asien.
Utmärkande för karpartade fiskar är framförallt avsaknaden av tänder i munnen. Munnen är istället
framskjutbar. Alla karpartade fiskar förutom algätare har specialiserade s.k. svalgbenständer för att kunna
bearbeta födan.
Familjen karpfiskar (Cyprinidae), den enda som finns representerad i Övre Åsunden, omfattar totalt omkring
2500 arter. Det är den artrikaste familjen bland ryggradsdjuren och även den artrikaste bland de svenska
fiskarna. Karpfiskar finns i såväl sötvatten som brackvatten över hela Eurasien och Afrika samt i Nordamerika
och nordligaste Centralamerika. Utseendemässigt varierar arterna betydligt inom familjen.
10.3.1 Mört
Mört (Rutilus rutilus) är en av omkring 15 arter
inom släktet Rutilus. Det är den artrikaste familjen
bland ryggradsdjuren och även den artrikaste
bland de svenska fiskarna. Gemensamt för de
olika arterna är bland annat silverglänsande sidor
och svaga överbett.
Mört (Rutilus rutilus)
Mört förekommer allmänt i större delen av
Sverige, Danmark och Finland. I Norge hittas mört
endast i landets sydöstligaste del. Den hittas i
större delen av Europa utom på de Iberiska och Apenninska halvöarna samt södra Balkan. Österut återfinns
mörten till Kaspiska havets avvattningsområde.
Mörten är troligen den vanligaste karpfisken i Sverige och hittas i såväl sjöar som rinnande vatten, och även i
östersjökustens brackvatten. Sällan återfinns dock mört i vatten som ligger över 400 meter över havet.
Kännetecken
Mörtens normallängd ligger vanligen på mellan 15-30 cm, men kan under vissa omständigheter nå upp till en
längd av 50 cm. Kroppen är måttligt långsträckt, med kroppssidorna täckt av markerade silverglänsande fjäll
med en gråblå nyans. Ryggen är mörkt gråblå eller svart och buken silvrigt vit. Samtliga fenor har inslag av rött
med en dragning åt orange. Andra typiska karaktärsdrag hos mört är de röda ögonen och ett tydligt överbett.
Mört kan bilda hybrider med sarv (Scardinius erythrophtalmus), björkna (Blicca bjoerkna), braxen (Abramis
brama) och löja (Alburnus alburnus). Särskilt i näringsrika miljöer, med täta bestånd av karpfisk, kan denna
företeelse uppstå.
Fortplantning och tillväxt
Mörtens lek sker, liksom abborrens, efter islossningen, vanligen under perioden april-maj, vid en vattentemperatur på lägst 10°C. Leken äger rum på grunt vatten i sjöar eller i tillrinnande vattendrag. Honan lägger
mellan 5000 - 200 000 ägg. Rommen klibbar fast på växter och stenar varefter den kläcks efter fyra till tolv
dagar. Ynglen ligger först på bottnen, men samlas därefter i större stim som söker sig till vegetationsrika
områden. Mörten blir vanligen könsmogen vid tre till fem års ålder. Mörthonan växer snabbare än hanen, men
tillväxten är generellt långsam.
84
Levnadssätt
Mörten förekommer sommartid såväl i sjöarnas grundområden som i pelagialens ytvatten. Den hittas även i
vattendrag, men inte gärna i starkt strömmande vatten. Liksom för andra arter utgör grunda, varma vikar en
viktig födosökslokal vars vegetation även ger skydd mot predatorer. I pelagialen rör sig mörten i större stim
tillsammans med mindre abborre och benlöja. Under höst och vinter söker sig mörten ut mot djupare vatten.
Mörten är allätare och livnär sig av såväl djurplankton som bottendjur, maskar, snäckor, mindre kräftdjur och
insektslarver, men även vegetabiliska ämnen, t.ex. slingeväxter och alger ingår i födan. Mörten äter gärna rom
och mindre fiskyngel, bl. a anses den vara gäddans svåraste predator genom att på lekplatserna äta gäddrom
och nykläckta yngel. Livslängden uppgår till som mest 20 år.
Miljökrav
Mörten är mycket känslig för låga pH-värden och reproduktionen störs redan vid pH 6 och uteblir helt kring pH
5,5. Som en följd av detta ligger vanligen länsstyrelserna kalkmål på pH 6 och förekomsten av ettåriga mörtar
används som indikator inom kalkeffektuppföljningen.
Mörten tillhör de mest eutrofieringsgynnade fiskarterna. I näringsrika sjöar uppstår ofta en snedvridning av
fiskfaunan med en mycket tydlig dominans av karpfisk, däribland mört.
Mörten i Övre Åsunden
Mört var vid nätprovfisket 2013 den dominerande karpfisken i Åsunden med cirka 17 procent av antalet
individer och cirka 20 procent av fångstvikten. Något anmärkningsvärt var den tämligen höga medelstorleken
hos de fångade mörtarna och det, relativt äldre årskullar, förhållandevis låga antalet ettåriga individer.
Mört var vid provfiskena 1965 och 1981 den dominerande fiskarten i fångsten. Andelen mört i fångsten har
emellertid sjunkit stadigt sedan första provfisket 1965. 1965 utgjorde mört cirka 60 procent av fångstbiomassan och 1981 cirka 42 procent av biomassan. I resultatredovisningen från 1981 påpekas att det var en
anmärkningsvärt stor andel av mörten som fångades i pelagialen, vilket inte var fallet 2013.
Någon åldersbestämning har inte gjorts av mört i Åsunden, men på följande sida redovisas en tillväxtkurva som
är resultatet av ett stort antal åldersbestämningar i en mängd sjöar. Linjen visar medellängden för varje ålder
medan staplarna visar variationen mellan 10- och 90-percentilerna inom respektive åldersklass (Kinnerbäck,
2013). 10-percentilen innebär att 10 procent av individerna är mindre än angivet värde. På motsvarande sätt
anger 90-percentilen att 10 procent av individerna är större än angivet värde. Ytterligheter i
åldersbedömningen redovisas därför inte.
50
Antal (st)
40
30
20
10
Längd (mm)
Figur 12. Längdfördelning hos mört vid nätprovfisket 2013.
85
340
320
300
280
260
240
220
200
180
160
140
120
100
80
60
40
20
0
0
Antal per nät och djupzon
31,90
Vikt per nät och djupzon
1379,6
783,8
15,50
3,33
133,7
0
> 35 m
0
20-34,9 m
12-19,9 m
6-11,9 m
3-5,9 m
6,4
0-2,9 m
20-34,9 m
12-19,9 m
6-11,9 m
3-5,9 m
0-2,9 m
0
> 35 m
0
0,11
Figur 13. Fångst per ansträngning och djupzon.
400
Längd (mm)
300
200
100
0
0+
1+
2+
3+
4+
5+
6+
7+
8+
9+
10+
11+
12+
13+
14+
Ålder (år)
Figur 14. Relation ålder – längd. Uppgifterna är medelvärden från ett stort antal sjöar, hämtade från Aqua reports 2013:18.
Gul linje motsvarar 50-percentilen (genomsnittet). Staplarna visar de variationer som noterats för varje åldersklass.
86
10.3.2 Braxen
Braxen är den enda fiskarten inom släktet
Abramis. Den liknar arterna i släktena Blicca,
Vimba och Ballerus genom sin höga
kroppsform och breda analfena, men skiljer sig
från dem genom sitt tydliga överbett.
Braxen (Abramis brama)
Braxen har ursprungligen främst varit knuten
till sydöstra delen av Sverige där den förekom
frekvent i sjöarna. I resten av landet har braxen
funnits i betydligt mindre utsträckning
(Schreiber et al, 2003) men finns ända upp till Tornedalen. Utplanteringar har dock spridit arten, främst i södra
delen av landet.
Braxen påträffas, förutom i Sverige, även i södra Norge, större delen av Finland, hela Danmark och större delen
av övriga Europa österut till Uralbergen (Nationalnyckeln).
Kännetecken
Braxen karaktäriseras av en hög rygg, tämligen sammanpressade sidor och en nedåtriktad mun. Vanligen
uppnår braxen inte mer än 30-60 cm längd, men kan i sällsynta fall nå över 80 cm. Unga individer är
silverblanka på sidorna, gråbruna på ryggen och silvrigt vita på buken. Fenorna är jämnt gråbruna eller
gråsvarta. Med ökande storlek mörknar färgen till guldbruna, närmast bronsglänsande, kroppssidor, brun rygg
och gulgrå buk. Inför lek får vuxna hanar vita lekvårtor på huvudet och ibland på ryggen. Ögondiametern
motsvarar ungefär noslängden hos små individer, men eftersom ögonen inte tillväxer i samma takt som resten
av kroppen är den relativt sett avsevärt mindre hos större individer.
Fortplantning och tillväxt
Braxen når könsmognad vid 3-6 års ålder, för småvuxna bestånd betydligt senare, upp till 10 år och vid en längd
av ca 20 cm. Leken äger rum i maj-juni på grunda (0,5-1,5 meter) och växtrika bottnar, i synnerhet över
braxengräs. Inför leken samlas hanarna i individuella lekområden och försvarar dessa. Leken sker i omgångar
under några dygn, ofta under mycket plaskande. Rommen klibbar fast på växtligheten och kläcks vanligen efter
cirka 8-14 dygn. De 4-6 mm larverna sitter kvar på växterna tills gulesäcken efter några dygn är konsumerad.
Därefter bildar larverna stim och äter plankton. Tillväxten är mycket varierande beroende av konkurrens och
närings-tillgång. Livslängden är 5-15 år, undantagsvis upp till 30 år. Braxen kan bilda hybrider med sarv
(Scardinius erythrophtalmus), björkna (Blicca bjoerkna), mört (Rutilus rutilus) och löja (Alburnus alburnus).
Särskilt i näringsrika miljöer, med täta bestånd av karpfisk, kan denna företeelse uppstå.
Levnadssätt
Braxen lever ofta i mindre stim, men kan även uppträda solitärt. Sommartid söker braxen sig mot grunda,
vegetationsrika områden där den främst hittas på mjukbottnar i strandzonens vegetationsbälten. Vintertid
samlas de ofta i stora stim (s.k. braxenstånd) i ett dvalliknande tillstånd i djupvattnen i sjöar och vattendrag.
Yngre individer, upp till cirka 10 cm, lever främst av djurplankton. Äldre braxnar övergår efterhand till olika
bottendjur, t.ex. maskar, insektslarver och kräftdjur, men även växtdelar ingår i dieten. Större braxnar kan
även ta småfisk. Bland de braxenlika fiskarna är braxen den art som är mest specialiserad på att söka föda vid
bottnen.
Braxen tillhör de mest eutrofieringsgynnade fiskarterna. I näringsrika sjöar uppstår ofta en snedvridning av
fiskfaunan med en mycket tydlig dominans av karpfisk, däribland braxen.
87
Braxen i Övre Åsunden
Braxen är enligt uppgift från fiskerättsägare och sportfiskare en vanligt förekommande art i Åsunden. Detta
bekräftades till viss del av provfisket, som visade att braxen utgör en relativt stor andel av fångstbiomassan.
Fångsten dominerades av individer mellan 225-300 mm medan årsungar saknades helt. Troligen är detta ett
utfall av att dessa främst lever i grunda, vegetationsrika vikar i sjön, områden där provfiskeinsatsen var liten.
Som flertalet karpfiskar påträffas braxen i första hand i sjöars grundområden under sommaren, men kan även
hittas i djupare liggande delar. I Åsunden fångades en braxen på ca 24 m djup.
5
Antal (st)
4
3
2
1
Längd (mm)
Figur 15. Längdfördelning hos braxen vid nätprovfisket 2013.
Vikt per nät och djupzon
Antal per nät och djupzon
1032,1
4,50
361,6
88
> 35 m
121,2
0
> 35 m
20-34,9 m
0
20-34,9 m
12-19,9 m
Figur 16. Fångst per ansträngning och djupzon.
15,8
12-19,9 m
0
6-11,9 m
0,11
3-5,9 m
0
0-2,9 m
0,08
6-11,9 m
3-5,9 m
0-2,9 m
1,20
500
480
460
440
420
400
380
360
340
320
300
280
260
240
220
200
180
160
140
120
80
100
60
40
20
0
0
10.3.3 Löja
Släktet Alburnus omfattar 37 arter i Europa och
norra Asien. Alla är liksom den svenska arten löja
(Alburnus alburnus) långsträckta, silverglänsande
fiskar som lever i små stim nära ytan. Gälräfständerna är långa och vanligtvis många. Mitten på
buken saknar helt eller delvis fjäll.
Löja (Alburnus alburnus)
Löjan är allmänt förekommande i sötvatten i södra Sverige, och i östra delen av landet sträcker sig
utbredningsområdet upp till Torne älv, men inte på höjder överstigande 300 m ö h. Löjan finns även i
Östersjöns kustvatten och på Gotland. I Västsverige förekommer den mer sparsamt, bl.a. i Ätran, Viskan, Lagan
och Göra älv.
Löja finns, förutom i Sverige, i kontinentala delar av Nordeuropa och delar av Storbritannien. Det naturliga
utbredningsområdet söderut begränsas av Pyrenéerna och Alperna och österut av Kaukasus, Uralfloden och
Embafloden (Kazakhstan).
Livsmedlet löjrom utgörs av ägg från siklöja, inte av löjägg. Löjans fjäll användes emellertid tidigare för
tillverkning av konstgjorda pärlor.
Kännetecken
Löjan kan uppnå en längd på ca 16 cm, men är vanligen kortare. Kroppen är långsträckt och tydligt sammanpressad från sidorna. Stjärtspolen är smal. Munnen är böjd uppåt. Kroppssidorna blänker i silver, ryggen är
mörkare grågrön och buken är silvrigt vit.
Under leken kan fenorna skifta i orange och hanen utvecklar inför leken lekvårtor över en stor del av kroppen
och främre bröstfenstrålarna.
Fortplantning och tillväxt
Benlöjan samlas i stora stim, vanligen i maj-juni, över grunda stenbottnar med vegetation, nära stranden. Leken
sker ofta i flera omgångar och kan vara mycket intensiv med hopp som får vattenytan att ”koka”. Rommen
klibbar fast på växter och stenar varefter den kläcks efter cirka sex till åtta dygn. Benlöjan blir vanligen
könsmogen vid två till tre års ålder.
Löja kan bilda hybrider med sarv (Scardinius erythrophtalmus), björkna (Blicca bjoerkna), mört (Rutilus rutilus)
och braxen (Abramis brama). Särskilt i näringsrika miljöer, med täta bestånd av karpfisk, kan denna företeelse
uppstå.
Levnadssätt
Benlöjan är en stimfisk som främst rör sig ytnära under sommaren, men kan även söker sig närmare vattnets
mellanskikt. Arten hittas såväl strandnära som i sjöarnas pelagial. Under vintern återfinns den på djupare
vatten.
Benlöjans ytnära levnadssätt gör att den ofta söker föda på vattenytan, d.v.s. insekter, men den äter även
planktiska kräftdjur. Löjan jagar i första hand med synen. Arten är en viktig bytesfisk för t.ex. abborre.
Miljökrav
Enligt Schreiber m.fl. tycks löjan ha minskat jämfört med hundra år sedan, framförallt i sydöstra Sverige. Många
av de sjöar där löjan försvunnit ligger i en region med näringsrika sjöar. Enligt Schreiber m.fl. är en möjlig orsak
till minskningen är att löjan, som till största del livnär sig på zooplankton och föredrar klara vatten, påverkas
negativt vid en ökad konkurrens med andra generalistiska fiskarter, t.ex. mört, då vattnet grumlas i samband
med en ökad eutrofiering.
89
Sannolikt har även den omfattande försurningspåverkan i vissa delar av Sverige haft en starkt negativ effekt på
vissa bestånd. Exakt vid vilka pH som leken påverkas är okänt.
Benlöjan i Övre Åsunden
Benlöjans ytnära levnadssätt medför att den ofta underskattas vid nätprovfisken. Troligen är detta fallet även i
Åsunden och resultatet bör värderas utifrån detta.
Provfiskeresultatet visar att löjan, som förväntat, framförallt uppehöll sig i sjöns grundområden, men att ett
mindre antal individer söker sig mot något djupare vatten. Provfisket 2013 påvisade flera årskullar, men
förutom årsungar, och möjligen ettåriga individer, är storleksintervallen för varje årskull svår att urskilja.
12
Antal (st)
9
6
3
Längd (mm)
Figur 17. Längdfördelning hos löja vid nätprovfisket 2013.
Vikt per nät och djupzon
Antal per nät och djupzon
6,9
50,1
90
0,0
0
20-34,9 m
> 35 m
> 35 m
0,0
12-19,9 m
20-34,9 m
Figur 18. Fångst per ansträngning och djupzon.
0,3
6-11,9 m
0
3-5,9 m
0
0-2,9 m
0
12-19,9 m
3-5,9 m
0-2,9 m
0,08
6-11,9 m
9,6
0,5
200
190
180
170
160
150
140
130
120
110
100
90
80
70
60
50
40
30
20
10
0
0
10.3.4 Sarv
Släktet Scardinius omfattar 10 europeiska arter,
varav sarven (Scardinius erythrophtalmus)
återfinns i större delen av Europa. De liknar
andra långsträckta karpfiskar, men ryggfenan
sitter tydligt bakom bukfenornas infästning och
käkarna är ungefär lika långa.
Sarv (Scardinius erythrophtalmus)
Sarv finns från Skåne till Indalsälven i Jämtland
och Medelpad i både sött och räckt vatten. Den
saknas i fjällen, på delar av Småländska
höglandet samt i mer höglänta delar av
Västergötland (Nationalnyckeln). Under 1800-talet återfanns sarv endast i undantagsfall över högsta kustlinjen
(Schreiber m.fl.).
I Norge och Finland återfinns sarven i ländernas södra del. Arten är i övrigt spridd i Europa österut till
Uralfloden och Aralsjön, men den saknas i Skottland, på de Iberiska och Apenninska halvöarna samt i södra
Balkan.
Kännetecken
Längden uppgår sällan till mer än 35 cm, men exemplar uppåt 50 cm har påträffats. Kroppen är högryggad och
sammanpressad från sidorna. Munnen är framåtriktad med liklånga käkar. Äldre sarvar känns igen på den
skimrande guldglansen längs kroppssidorna och de kraftigt röda fenorna medan yngre individer är mera
silverglänsande.
Under leken har alla hanar och en del honor lekvårtor på ryggen och huvudet.
Fortplantning och tillväxt
Leken sker normalt i maj-juni, men i undantagsfall i april, nära stranden och över vegetation. Honan lägger upp
till 200 000 ägg. Rommen klibbar fast på växterna varefter den kläcks efter cirka 3 till 15 dygn.
Sarv kan bilda hybrider med löja (Alburnus alburnus), björkna (Blicca bjoerkna), mört (Rutilus rutilus) och
braxen (Abramis brama).
Levnadssätt
Sarv vistas företrädesvis i anslutning till vegetation i grunda, varma vikar. Den uppehåller sig ofta nära ytan.
Yngre individer äter små ryggradslösa djur, medan äldre individer huvudsakligen livnär sig på kärlväxter och
alger, men även på ytinsekter, plankton och småfisk. Vintern tillbringas på djupare vatten.
Miljökrav
Sarven är mycket känslig för låga pH-värden och reproduktionen störs redan vid pH 6 och uteblir helt kring pH
5,5.
Sarven i Övre Åsunden
Sarvens preferens att leva i grunda vegetationsrika miljöer medför att den ofta underskattas vid provfiske. Vid
provfisket i Övre Åsunden sommaren 2013 fångades fåtal exemplar, men troligen är resultatet underskattat.
91
10.3.5 Sutare
Sutaren (Tinca tinca) är den enda arten inom
släktet Tinca. Sutarens naturliga utbredning i
Sverige begränsades ursprungligen till södra
Sverige, men utsättningar har spridit arten
till ett stort antal sjöar och vattendrag där
den tidigare inte förekom, såväl i södra som i
norra Sverige.
Sutare (Tinca tinca)
Den finns lokalt i södra Norge och södra
Finland samt i resterande delar av Europa österut till floden Jenisej. Sutaren är dessutom inplanterad på alla
kontinenter utom Antarktis. Gamla namn på sutaren är bl. a skomakare och lindare, det sistnämnda genom
dess vana att sno linan runt vattenväxter.
Kännetecken
Sutaren har ett karaktäristiskt utseende som gör att den inte kan förväxlas med någon annan art. Färgen
varierar mellan olika nyanser av grönt och brunt där ljusare individer är tydligt guldglänsande på kroppssidorna.
Ryggen och alla fenorna är mörkgrå. Iris är gul eller röd. Fjällen är extremt små och knappt skönjbara.
Honor och hanar kan skiljas åt genom att hanarnas bukfenor är större än honornas och når förbi
analöppningen. Dessutom är bukfenornas främre fenstrålar förtjockade hos hanar.
Fortplantning och tillväxt
Leken sker i omgångar på grunt vatten efter att vattentemperaturen nått ca 19-20 °C, vilket innebär att leken i
södra Sverige ofta inträffar i juni-juli. Honan leker varannan vecka upp till nio gånger om året och hon lägger
totalt 300 000 till 900 000 ägg. Rommen klibbar fast på vegetation och kläckningen sker redan efter cirka en
vecka. Könsmognaden inträffar efter cirka två till tre år. Livslängden kan uppgå till som mest 20 år.
Levnadssätt
Den skymningsaktiva sutaren föredrar vegetations- och näringsrika miljöer i både sjöar och vattendrag. Stora
bestånd kan finnas i vegetationsrika, grunda, varma vatten med mycket mjukbotten. Vintern tillbringas i
dvalliknande tillstånd i dyn.
Sutaren livnär sig framförallt på bottendjur såsom insektslarver, musslor och snäckor, men även i mindre
utsträckning på vegetabilisk föda och småfisk. Vid sportfiske är den inte så kräsen utan fiskas med alltifrån majs
till ost och hundfoder.
Miljökrav
Sutaren är tålig mot såväl syrebrist, hög vattentemperatur och tämligen sura vatten.
Sutaren i Övre Åsunden
Sutaren tillhör inte Övre Åsundens ursprungliga fiskfauna. Den har planterats in vid minst ett tillfälle, 1902.
Provfisket 2013 resulterade endast i två sutare, men artens förkärlek till grunda, varma och vegetationsrika
områden medför att den troligen är något underskattad.
92
10.3.6 Ruda
Arterna inom släktet Carassius är svåra att skilja åt. I
Europa, och i Sverige, finns två ursprungliga arter,
ruda (Carassius carassius) och silverruda (Carassius
gibelio) som skiljs åt av arternas ryggfena, som hos
ruda är konvex och hos silverruda konkav.
Ruda (Carassius carassius)
Ruda finns i stort sett över hela Sverige, i sötvatten
såväl som längs kusten mellan Kalmarsund upp till
Bottenviken. Däremot saknas den i fjällregionen.
Utsättningar har spridit arten till ett stort antal sjöar
och vattendrag där den tidigare inte förekom.
Den finns lokalt i södra Norge och i England. I övrigt finns ruda i Central- och Östeuropa och vidare österut till
östra Sibirien.
Kännetecken
Rudan kan variera mycket i utseende där den i sjöar och brackvatten är högryggad och kompakt (sjöruda)
medan den i dammar blir mer slank och utdragen (dammruda). Färgteckningen går i olika nyanser av grönt och
brunt. Unga fiskar har guldblanka sidor medan äldre och större individer är mörkare. Fenorna är mörkt
grågröna, ofta med inslag av rött på analfenan samt på buk- och bröstfenorna. Mera sällan finns inslag av rött
även på stjärt- och ryggfenan.
Tillväxtmönstret ändras i närvaro av rovfiskar. När rudan exponeras för lukten av rovfisk växer den
proportionellt sett mer på höjden. Detta gör att den blir svårare att svälja och därmed mindre attraktiv som
bytesfisk. Troligen är denna egenskap bakgrunden till differenserna mellan sjöruda och dammruda.
Fortplantning och tillväxt
Leken sker i omgångar på grunt vatten efter att vattentemperaturen nått ca 19-20 °C, vilket innebär att leken i
södra Sverige ofta inträffar i juni-juli. Honan leker varannan vecka upp till nio gånger om året och hon lägger
totalt 300 000 till 900 000 ägg. Rommen klibbar fast på vegetation och kläckningen sker redan efter cirka en
vecka. Könsmognaden inträffar efter cirka två till tre år. Livslängden kan uppgå till som mest 20 år.
Levnadssätt
Ruda förekommer i en mängd olika miljöer, såväl i mindre dammar som i större sjöar, vattendrag och brackvatten. Rudan uppehåller sig gärna på grunt vatten i eller i anslutning till tät vegetation. Vintern tillbringas i
dvalliknande tillstånd i dyn.
Små rudor livnär sig på planktiska kräftdjur, större individer på insektslarver, maskar och växtdelar.
Miljökrav
Rudan är en av de tåligaste fiskarterna och klarar bland annat av att övervintra även i bottenfrusna dammar
helt utan syre. Den klarar sig med anaerob metabolism, där mjölksyra som då ansamlas i kroppen omvandlas
till alkohol, som utsöndras i vattnet.
Rudan i Övre Åsunden
Inga rudor har fångats vid något av de provfisken som genomförts i sjön. Arten omnämns dock i vissa källor
(Wahlberg, 1877; Lundberg, 1899). Enligt Naturvårdsprogrammet för sjöar och vattendrag i Ulricehamns
kommun är rudan en främmande art i Åsunden. Det är inte osannolikt att rudan introducerats, men inga
utsättningsuppgifter har hittats. Sannolikt finns ett sparsamt bestånd av ruda i Övre Åsunden.
93
10.3.7 Elritsa
Släktet Phoxinus omfattar 19 arter av vilka sju återfinns i
Elritsa (Phoxinus phoxinus)
Europa. Elritsa är den som har störst utbredning och
den enda som finns i Sverige.
Den förekommer över nästan hela Sverige utom i
fjällregionen, men är ovanlig i delar av Småland och
östra Svealand. Elritsan hittas främst i rinnande vatten,
men ibland även i sjöars strandzoner samt även i Östersjön norr om Öland. Det totala utbredningsområdet
omfattar hela Europa, utom de sydliga halvöarna, och vidare österut till Centralasien. Elritsan har många lokala
benämningar, skinnäling, äling, alekula, blindsill, kyt, mudd, skinnfisk, m.fl.
Kännetecken
Elritsan uppnår sällan mer än 12 cm längd. Ryggen och kroppssidorna går i brunt eller grönt. Längs vardera
sidan finns flera (12-35) mörka tvärband. Under leken har hanen stora vita lekvårtor på hjässan. Hos lekande
hanar blir dessutom läpparna, bröstet, buk- och analfenbasen samt undersidan av stjärtspolen knallröda. På
kinden och gällocket samt vid bröst- buk- och analfenbaserna uppträder kritvita fläckar.
Fortplantning och tillväxt
Leken äger huvudsakligen rum under april-juli då elritsan samlas i stora stim över sten- och grusbottnar i sjöar
och vattendrag. Leken sker parvis. Äggen klibbar fast vid bottnen och kläcks efter 5-14 dygn. Elritsan kan bli
könsmogen redan vid ett års ålder. Livslängden kan uppgå till 5-10 år.
Levnadssätt
Elritsan trivs bäst i klara rinnande vattendrag över sand- och grusbotten, men även längs steniga stränder i
sjöar och bräckt vatten. Den rör sig i små stim, från 20-100 individer, och söker ofta föda nära vattenytan.
Födan består av både luft- och vattenlevande insekter liksom kräftdjur och maskar, men den är även en effektiv
rom- och yngeljägare.
Miljökrav
Elritsan är mycket känslig för låga pH-värden och reproduktionen störs redan vid pH 6 och uteblir helt kring pH
5,5. Eftersom leken sker senare än mörten, har den inte samma betydelse som indikator inom länsstyrelsernas
kalkeffektuppföljning.
Elritsan i Övre Åsunden
Elritsan tycks vara vitt spridd i vattendrag som mynnar i Åsunden och i mindre biflöden till Ätran. Elfisken har
påvisat förekomst av elritsa i Ätrans huvudfåra uppströms Åsunden, i Brunnsbäcken, i Alhammarån, i Pineboån,
i Källebackabäcken, i Säckebäcken samt i bäcken från Snipesjön. Det enda vattendrag där elritsa inte påträffats
vid elprovfisken är I bäcken från Ubbarp, som mynnar i nedre delen av Ätran. I bäcken utfördes ett elfiske i
samband med förstudier kring väg 40 mellan Dållebo – Hester.
Däremot finns inga uppgifter om att elritsa finns eller har funnits i Åsunden.
94
10.4 Laxartade fiskar (Salmoniformes)
Ordningen laxartade fiskar (Salmoniformes) omfattar två familjer, laxfiskar (Salmonidae) och sikfiskar
(Coregonidae) med åtminstone 70 arter totalt. Uppfattningarna om hur många och vilka arter som verkligen
finns varierar mycket, inte minst i Sverige. I Sverige finns två artgrupper som diskuteras kontinuerligt i
taxonomisk forskning. Den ena är sikfiskar som omfattar minst två, kanske betydligt fler, arter. Den andra är
släktet Salvelinus (rödingar) som omfattar en till tre arter. Både lax (Salmo salar) och öring (Salmo trutta)
uppvisar en stor variation beroende på miljöförhållandena. Av siklöja finns vårlekande bestånd som tidigare
urskilts som en egen art gentemot den höstlekande siklöjan.
Utmärkande för laxartade fiskar utmärks framförallt av fettfenan, men även av vissa anatomiska differenser.
Laxartade fiskar förekommer naturligt på norra halvklotet, där de flesta lever i sötvatten, men många lever ett
anadromt liv.
Familjen sikfiskar (Coregonidae), omfattar tre släkten, Coregonus, Stenodus och Prosopium. Samtliga svenska
arter tillhör släktet Coregonus som omfattar minst två arter, sik och siklöja. Sikfiskar skiljer sig från laxfiskar
(Salmonidae) främst genom att munnens tänder är svagt utvecklade eller saknas helt. Sikfiskar karaktäriseras
vidare genom sin enhetliga silver- eller guldglänsande färgteckning. Familjen förekommer i kalla, väl syresatta
vatten på norra halvklotet. De flesta arterna lever i sötvatten, men anadroma varianter förekommer.
Familjen laxfiskar (Salmonidae) representeras av tre släkten i Sverige, Salmo, Salvelinus (röding) och Thymallus
(harr). Dessutom har olika arter av släktet Oncorhyncus, stillahavslaxar, planterats ut i Sverige. Den mest kända
är regnbåge (Oncorhyncus mykiss), men det finns enstaka etablerade bestånd av strupsnittsöring (Oncorhyncus
clarkii) och indianlax (Oncorhyncus nerka). Laxfiskar leker i sötvatten, och många tillbringar hela livet där. Vissa
är anadroma, d.v.s. leker i vattendrag, men vandrar ut i havet som smolt och växer upp där. Båda strategierna
kan förekomma inom samma art och t.o.m. samma bestånd.
10.4.1 Siklöja
Siklöjan tillhör släktet Coregonus och finns i två
former som tidigare betraktades som olika arter,
vårlekande siklöja (Coregonus trybomi) och höstlekande siklöja (Coregonus albula). Idag betraktas
de inte som två skilda arter utan som ekotyper
inom artkomplexet Coregonus albula. Båda
formerna kan förekomma i samma sjö.
Siklöja (Coregonus albula)
Siklöjans naturliga utbredning i Sverige begränsas av högsta kustlinjen, men arten har spridits till högre belägna
sjöar genom utplanteringar. Siklöjan förekommer allmänt i hela Syd- och Mellansverige upp till Dalälven och
längs norrlandskusten. Siklöjan återfinns även i utsötade delar av Bottenviken och Stockholms skärgård.
Siklöjan sammanblandas ofta med siken, eller tvärtom, i synnerhet i vatten med småvuxna sikbestånd. En tydlig
karaktärsskillnad är dock underbettet hos siklöjan medan siken har överbett alternativt lika långa käkar.
I en nyligen genomförd genetisk studie av siklöjor från olika delar av Sverige (Delling m.fl. under tryckning)
kunde konstateras att siklöjan i Åsunden, tillsammans med ett antal övriga sydsvenska sjöar (inklusive alla de
med nu levande eller utdöda bestånd av samlevande vår- och höstlekande siklöja), tillhör en genetiskt
avvikande grupp som avviker tydligt från siklöjor i mer låglänta delar av landet. Resultatet tyder på att siklöjan
invandrade efter senaste istiden vid åtminstone två tillfällen, och sannolikt då från olika s.k. refugier där de
överlevt istiden. Resultaten antyder vidare att vårlek tycks ha utvecklats lokalt, parallellt vid flera olika tillfällen.
Det kan därför inte uteslutas att det i framtiden åter kan utvecklas ett lokalt vårlekande bestånd från den idag
höstlekande siklöjan i Åsunden, även om det ännu inte är känt hur och under vilka förhållanden detta kan ske.
Den vårlekande siklöjan har i Sverige påträffats i fyra sjöar, Åsunden, Fegen, Ören och Stora Hålsjön, men
vårleken tycks ha upphört i samtliga förutom Fegen. Bestånd av siklöja med försenad lek har även hittats i
95
Finland och Tyskland. Det första fyndet av vårlekande siklöja gjordes 1903 i Stora Hålsjön, Viskans
avrinningsområde, av fiskerikonsulenten Filip Trybom vid Hushållningssällskapet. Den första bekräftelsen av
vårlekande siklöja i Åsunden gjordes i april 1939, då tre lekmogna siklöjor hade fångats på ett djup av 30 meter
(Runnström, 1941).
Kännetecken
Siklöjan kan förväxlas med sik, i synnerhet småväxta bestånd, men till skillnad mot siken har siklöjan en
uppåtriktad mun. Kroppssidorna är silverfärgade med mörkare gråblå eller grönaktig rygg och vit buk.
Fortplantning och tillväxt
Siklöjan leker både i strömmande och stillastående vatten. I sjöar leker den i regel över grus- och sandbottnar
under oktober-december medan den vårlekande siklöjan leker i april-maj. Djupet kan variera och i Vättern sker
lek ned till 100 meters djup. I sjöar med båda ekotyperna leker vårsiklöjan djupare än den höstlekande formen.
Runnström noterade 1941 att den vårlekande siklöjan leker vid en temperatur som motsvarar den på hösten.
En normalstor hona producerar ca 2000 ägg. Efter leken sjunker äggen till botten och kläcks påföljande år.
Ynglen håller sig först nära stranden, men vid en längd av ca 2 cm söker de sig ut i den fria vattenmassan.
Liksom för många andra pelagiska fiskarter påverkas rekryteringen starkt av klimatfaktorer och födotillgång
varför reproduktionsframgången varierar mycket från år till år. Långa isvintrar, som ger senare kläckning, tycks
gynna siklöjans reproduktion. Orsaken är troligen att en senare kläckning sammanfaller med utvecklingen av
djurplankton. Varma vintrar och tidig kläckning kan därför innebära hög dödlighet på grund av födobrist.
Tillväxthastigheten varierar och beror av beståndstätheten, men normalt tillväxer siklöja snabbt och når
könsmognad två till tre års ålder. Livslängden uppgår till ca 12-14 år.
Levnadssätt
Siklöja är en pelagisk stimfisk som föredrar relativt klara, kalla och djupa sjöar, framförallt i den södra delen av
sitt utbredningsområde. Vårsiklöjan förekommer, eller har förekommit, endast i oligotrofa och djupa
klarvattensjöar. Den uppehåller sig ofta djupare än den höstlekande formen.
Sommartid har siklöjan ofta en vertikal dygnsvandring där den under dagtid söker sig till djupare kallare vatten,
medan den under natten närmar sig ytvattnet i jakt på föda. Rovfiskar, framförallt gös, följer ofta denna
dygnsvandring. När vattnet kyls av under hösten håller sig siklöjan närmare ytan.
Genom sin pelagiska livsstil är siklöjan en utpräglad djurplanktonätare, men undantagsvis kan den även äta
mindre fisk, insektslarver och insektspuppor, särskilt fjädermyggor.
Miljökrav
Tillförsel av närsalter kan leda till minskat ljusinflöde (ökad grumling) och periodvis syrebrist under temperatursprångskiktet, vilket kan medföra allvarliga störningar på bestånden av siklöja. Den ökade näringshalten leder
även till att konkurrenstrycket från andra arter ökar, t.ex. från mört. Förekomst av predatorer som gös och gers
kan ha en starkt negativ effekt på siklöjan.
Siklöjan är temperaturkänslig och har ett temperaturoptimum kring 10°C. Vattentemperaturer överstigande
18°C har en starkt negativ effekt och leder till en ökad dödlighet (Hamrin).
Siklöjan är måttligt känslig för låga pH-värden. Reproduktionen störs vid pH 5,5 - 5,9 och uteblir helt kring pH 5
- 5,4. Eftersom leken under hösten exponeras rommen och ynglen under lång tid vilket innebär ökade risker.
96
Siklöjan i Övre Åsunden
Den senaste bekräftade fångsten av vårlekande siklöja i Åsunden skedde 1956 (Artdatabanken). Beståndet
anses ha dött ut på grund av en kraftigt försämrad vattenkvalitet (Nationalnyckeln). Detta i kombination med
etablerandet av gös och gers i Åsunden försämrade med största sannolikhet beståndets överlevnadsförmåga
drastiskt.
Provfiskeresultatet 2013 tyder på att beståndet av siklöja är svagt. Endast 15 individer fångades varav 14 i de
pelagiska skötarna. Inga av dessa var yngre individer. Avsaknaden av ytterligare provfisken medför emellertid
att det inte är känt huruvida det till synes svaga beståndet beror av en faktisk minskning eller om det är en
effekt av siklöjans naturliga, cykliska beståndsvariation.
Det är känt sedan länge att Åsundens siklöja har en periodisk variation, men inte med vilket intervall. Den
minskade förekomsten av siklöja antogs av fiskerikonsulenten G Swenander 1916 vara resultatet av sjukdom
vilket ledde till att han rekommenderade utsättningar (se vidare kapitel 14.7). Flera av de intervjuade
fiskerättsägarna beskriver den cykliska variationen hos beståndet. Början av 1960-talet var en period med
mycket litet siklöja medan den förekom rikligt under slutet av årtiondet. Även under senare år har beståndet
växlat. 2010 fanns enligt uppgift gott om siklöja, men den har minskat konsekvent sedan des.
5
Antal (st)
4
3
2
1
Längd (mm)
Figur 19. Längdfördelning hos siklöja vid nätprovfisket 2013.
97
240
220
200
180
160
140
120
100
80
60
40
20
0
0
10.4.2 Sik
Sik, med det latinska samlingsnamnet Coregonus
Sik (Coregonus maraena)
maraena, förekommer i olika former. Historiskt
har det ansetts att det i Sverige finns sex former
av sik, men artklassificeringen är omtvistad. De
skiljer sig åt vad gäller såväl morfologi och antal
gälräfständer. De hybridiserar lätt när de finns i
samma vatten. I sjöar har noterats ”storsik” och
”sandsik” (med få gälräfständer) samt ”planktonsik” och ”aspsik” (med många gälräfständer). Utöver dessa
finns ”älvsik” som hittas längs kusten och i vattendrag (ofta levande ett anadromt liv) samt ”storskallesik” (en
speciell form av ”aspsik” i sjön Storvindeln i Lappland). Dessutom har arten peledsik (Coregonus peled)
påträffats tillfälligt i Sverige. En teori till mångformigheten är att en mängd olika sikarter vandrade in efter
istiden och därefter har korsat sig med varandra och gett upphov till de former vi har idag. En annan teori är att
sik som en enda utseendemässigt variabel art ha delat upp sig på plats efter invandringen. Genetiska studier
visar att skillnaderna mellan olika former inom en och samma sjö är mindre än skillnaderna mellan liknande
former från olika sjöar.
Siken förekommer i inlandsvatten, längs östersjökusten och i många mynningsområden på västkusten. Sikar
liknande de svenska arterna finns spridda över hela norra Europa samt i Asien och norra Nordamerika.
Kännetecken
De olika formerna har delvis skilda morfologiska karaktärer, men typiskt för sik är den trubbiga och nedåt- eller
framåtriktade munnen. Kroppssidorna är silverfärgade med mörkare gråblå eller grönaktig rygg.
Fortplantning och tillväxt
Sikleken äger rum på senhösten eller förvintern, under oktober till januari. Lekplatsernas karaktär i sjöarna
varierar vad gäller både djup och bottensubstrat. Djupet kan variera mellan 0,5-130 m och bottensubstratet
kan vara såväl grus- sand- ler- eller fasta dybottnar. Vanligen leker siken i sjöar på grus och sandbottnar inom
sjöns grundområden. Den kustlevande siken, liksom vissa sjölevande bestånd, vandrar upp i vattendrag för lek.
Parningen sker ovanför bottnen varefter rommen sjunker ned till bottnen. Vattentemperaturen vid leken ligger
under 7°C. Rommen kläcks efter två till tre månader. Könsmognaden inträffar mellan två till fem års ålder,
hanen före honan.
Levnadssätt
Sik trivs bäst i relativt stora sjöar med rent och syrgasrikt vatten. Siken är en aktiv fisk som, delvis beroende på
form, rör sig såväl pelagiskt som längs bottnarna, ofta i stim. Planktonsik och aspsik jagar plankton i de fria
vattenmassorna. Aspsik kan också förekomma nära ytan och fånga insekter. De övriga formerna söker föda vid
bottnen, främst blötdjur och kräftdjur. Födovalet gör att siken ofta är en svår konkurrent till bl. a röding.
Siken i Övre Åsunden
Exakt vilken sikform som finns i Övre Åsunden är inte klarlagt, eller om den är ursprunglig. Utsättningar av sik
skedde i en mängd sjöar under tidigt 1900-tal och möjligen även tidigare. Förekomst av sik nämns dock redan
1877 (Wahlberg), vilket talar emot att siken introducerats i sjön.
Beståndet av sik synes vara sparsamt i Övre Åsunden. Inga exemplar av sik har fångats vid något av de
nätprovfisken som genomförts i sjön. Rudolf Lundberg nämner 1899 att sik förekommer sällsynt i Åsunden och
1965 nämner Sune Sander att sik har varit sparsamt förekommande och att något riktat fiske inte förekommit.
Så sent som 2011 fångades dock ett par större sikar, varav den största vägde 1660 gram och var 55 cm lång.
Orsaken till det svaga beståndet i Övre Åsunden är okänt, men Stellan Hamrin (1979) påpekar att sik ofta trängs
tillbaka i sjöar där den samexisterar med siklöja.
98
10.4.3 Öring
Släktet Salmo har sin huvudutbredning i Europa
tillsammans med två arter i Nordafrika och ett par
arter i angränsande delar av Asien. Lax (Salmo salar)
finns i både Europa och Nordamerika. Drygt 30 arter
är beskrivna från Europa.
Öring (Salmo trutta)
Öring finns i stort sett i hela Sverige, frånsett de högst
belägna fjällsjöarna. Öringen finns även i resten av norra och nordvästra Europa, inklusive Brittiska öarna och
Island. Utplanterad öring finns i Sydeuropa, Nord- och Sydamerika, Afrika, Asien, Nya Zeeland och Australien.
Kännetecken
Levnadssättet och stammen påverkar i stor utsträckning öringens utseende. Havsvandrande öring blir
silverfärgade med mörkare gråblå rygg och vit buk. Öring som lever permanent i sötvatten, både som sjövandrande och strömlevande, blir sällan silverfärgade utan är i större utsträckning färggranna med röda prickar
och svartvita fenkanter. Sammantaget är öringens färgteckning mycket variabel.
Fortplantning och tillväxt
Leken äger vanligen rum under oktober-november då öringen vandrar upp för lek på vattendragens
strömpartier. Uppvandringen i vattendragen kan emellertid ske redan under sommaren. Leken sker över grusstenbäddar där rommen grävs ned i bottenmaterialet. Kläckningen sker under april-maj året därpå. Yngre öring
är knutna till vattendragens strömsträckor, men större öringar söker sig mot lugnare vatten i höljor. Öringungar
tillbringar mellan ett till sex år i vattendragen (vanligen 2-3 år) innan de vandrar ut i sjö eller hav. I
havsvandrande bestånd genomgår öringungen en förvandling från stirr till smolt före utvandringen till havet.
Yngre individer, stirr, livnär sig till stor del på insekter, mindre kräftdjur och snäckor. Större individer i
vattendragen äter även fisk. Öringar som vandrat ut i sjöar eller hav lever nästan uteslutande av fisk.
Levnadssätt
Öring är en mångfacetterad fiskart som förekommer både strömlevande, insjövandrande och havsvandrande.
Den kan ha en s.k. anadrom livscykel, där fortplantningen sker i rinnande vatten varefter öringen som smolt
vandrar ut i havet för att tillväxa. På liknande sätt vandrar insjövandrande stammar mellan sjöar och
reproduktionsområdena i tillflödena medan strömlevande öring tillbringar hela livet i vattendragen, även i
mycket små bäckar. Förutsättningen är att det finns tillgång till strömmande vatten där lek- och uppväxt kan
ske. Vissa öringbestånd i fjällsjöar kan leka längs steniga stränder med god vattenomsättning.
Miljökrav
Öring används som indikator inom Länsstyrelsernas kalkeffektuppföljning. Den tillhör inte de mer känsliga
arterna, men rommens exponeringstid är lång och täcker in hela vårfloden, den försurningskänsligaste
perioden. Öringens reproduktion störs vid pH 5,5 - 5,9 och uteblir helt kring pH 5-5,4.
Öringen i Övre Åsunden
Den storvuxna, sjövandrande öringen i Övre Åsunden förekommer sparsamt, vilket troligen även varit fallet
under lång tid tillbaka. Det är möjligt att beståndet av öring var något större innan vattenkvaliteten började
förändras under 1930- och 40-talen, men bristen på lek- och uppväxtområden har sannolikt varit starkt
begränsande ända sedan dammarna i Ätran uppströms Åsunden anlades.
Under en period i slutet av 1930-talet uppges öringen, eller som den då kallades, lax, ha förekommit tämligen
rikligt i Pineboån. Öringen fångades i not i åns mynningsområde. Noten lades i en båge ut i sjön med
fångststruten ut och armar samt draglinor inåt land. Särskilt åren 1937-1940 nämns som särskilt rika på öring. I
99
andra delar av sjön lär fångsterna ha varit sparsamma (Gösta Lindhagen). Utanför Pineboåns mynning finns
även rester av fasta fångstanordningar (Bengt-Göran Petersson).
I intervjuer gör fiskerättsägarna Karl-Henrik Svensson, Gunnar Persson och Karl-Gunnar Karlsson gällande att
mycket öring vandrade upp i Brunnsbäcken på 1940-talet. Stora mängder öring lär ha samlats nedanför
”dammluckorna”. Nämnda fiskerättsägare uppger att även Ekeredsbäcken, Kråkebobäcken, Alhammarån och
Bäckagårdsbäcken hyser bestånd av öring.
Den sjövandrande öringen i Övre Åsunden har troligen sina viktigaste lekområden i Pineboån, men det kan inte
uteslutas att reproduktion även sker i Brunnsbäcken, och möjligen även i Alhammarån. Alla tre vattendragen
begränsas emellertid av vandringshinder, i synnerhet de två sistnämnda, vilket troligen har en starkt negativ
effekt på öringproduktionen. De största tillgängliga arealerna finns troligen i Pineboån, men åtgärder i övriga
mindre tillflöden skulle kunna ge ett betydande tillskott.
10.4.4 Bäckröding
Bäckröding är en amerikansk röding som etablerats
i många svenska bäckar efter att ha planterats in.
Den planterades in i Sverige första gången 1892.
Reproducerande bestånd finns idag spritt över
landet med en koncentration till Småländska
höglandet, Mellansverige och delar av Norrland.
Bäckröding (Salvelinus fontinalis)
Ursprungligen fanns bäckröding i Nordamerika från
Hudson Bay och nordöstra Kanada till övre Mississippibäckenet samt längs USA:s nordöstra kust. I Europa finns
bestånd inplanterade i flera länder.
Kännetecken
Arterna i släktet Salvelinus är med sin spolformiga kropp och sina kraftiga tandförsedda käkar snarlika lax och
öring. Utmärkande för rödingar är de minde och talrikare fjällen. Färgteckningen varierar mellan olika arter och
bestånd, men genomgående saknas svarta prickar på kroppen.
I sin naturliga miljö kan bäckrödingen uppnå en längd av 86 cm, men i Sverige blir den vanligen inte längre än
30 cm. Färgteckningen varierar mellan olika bestånd, livsmiljöer och faser i livscykeln. Vuxna bäckrödingar har
en grågrön eller brunaktig grundton som är mörkare på ryggen och skiftande mot grått eller vitt på buken.
Längs sidorna finns rikligt med ljusgula prickar som mot ryggen övergår i ett marmorerat mönster. Karaktäristiskt för bäckrödingen är de vita framkanterna på fenorna med en kontrasterande svart rand innanför.
Fortplantning och tillväxt
Bäckrödingen leker från september till oktober över grusbotten i rinnande vatten eller i kalla sjöar med
liknande bottenbetingelser. Äggen kläcks nästföljande vår och tillväxten är snabb. Bäckröding blir könsmogen
vid en ålder av 2-4 år, och livslängden uppgår normalt till fem eller högst sju år.
Levnadssätt
I Sverige lever bäckröding vanligen stationärt i mindre vattendrag. Generellt föredrar den kalla, väl syresatta
vatten, gärna bäckar med källflöden. Den äter insekter, bottenlevande ryggradslösa djur och fiskar.
Bäckrödingen i Övre Åsunden
Bäckröding har hittats vid elfiske i Alhammarån, Källebackabäcken och bäck från Ubbarp. Den är således
tämligen spridd i vattendragen kring Åsunden och det är inte osannolikt att den förekommer även i andra
bäckar, t.ex. i Pineboån.
100
10.5 Ålartade fiskar (Anguilliformes)
Ordningen ålartade fiskar (Anguilliformes) omfattar ca 800 arter, fördelade på 15 familjer. De har alla extremt
långsträckt, böjlig kropp. Bukfenor och bukfenskelett saknas. Ryggfena, analfena och stjärtfena är
sammanvuxna.
Familjen Anguillidae (ålfiskar) omfattar bara släktet Anguilla med omkring 16 arter. Ålfiskar har fjäll, men de är
mycket små och osynliga för blotta ögat.
10.5.1 Ål
Ål finns, eller åtminstone har funnits, i alla
svenska vatten utom i fjällområdena och ovanför
Ål (Anguilla anguilla)
större naturliga vandringshinder. Som exempel
har troligen Trollhättefallen i Göta älv utgjort en
naturlig barriär för dess spridning uppströms.
Idag begränsas ålens utbredningsområde av de
dammanläggningar som finns i flertalet
vattendrag. Ålyngel kan i vissa fall passera äldre dammar av sten medan nyare betongdammar är definitiva
hinder. Med anledning av kraftverksutbyggnaden inleddes i många vattensystem en insamling av ålyngel för att
sedan sprida dessa i uppströms liggande vattenområden, vilket även skedde i Nissan.
Ålen är idag upptagen på den svenska rödlistan som akut hotad (klass CR). Invandringen av ålyngel har minskat
mycket kraftigt sedan 1950-talet. Situationen varierar mellan olika vattendrag, men totalt har minskningen
varit mer än 90 %.
Kännetecken
Honan är längre än hanen, vanligen ca 100 cm respektive 45 centimeter, men honor kan i undantagsfall nå upp
till en längd på 130 centimeter. Utseendet varierar med livsstadiet, i övrigt gäller den allmänna beskrivning som
gäller för ordningen och familjen.
Fortplantning och tillväxt
Ålen är en så kallad katadrom fiskart, d.v.s. den leker i saltvatten, men har sin uppväxt i sötvatten. Leken, som
sker i södra delen av Sargassohavet, har aldrig observerats, men bedöms börja i mars och pågår troligen ända
fram till juli. Sannolikt dör den vuxna ålen efter leken. Larverna förs med Golfströmmen till Sverige och
omvandlas under tiden till så kallade glasålar, som är i stort sett helt genomskinliga. Under sommarhalvåret
vandrar de därefter upp i vattendragen. Vid cirka 3,5 års ålder förvandlas glasålen successivt till en så kallad
gulål. Efter minst sex år och som mest 30 år sker ytterligare en omvandling till blankål. Ålen upphör i samband
med detta att äta och påbörjar sin vandring mot Sargassohavet. Ges inte ålen möjlighet att vandra iväg kan den
bli mycket gammal. En ål i Helsingborgs akvarium blev 88 år och en ål i en brunn i Brantevik i Skåne misstänks
vara över 150 år.
Levnadssätt
Ålen trivs över mjukbottnar där den kan gräva ned sig under dagtid. Ofta ansamlas flera ålar i en kammare i
dyn. Ålen är främst aktiv under den mörka delen av dygnet. Ålens föda utgörs av såväl bottendjur såsom
musslor, snäckor och maskar som kräftdjur, insekter och fiskar. Bland annat är den en svår predator på kräfta.
Ålen i Övre Åsunden
Ålen var ursprungligen naturligt förekommande i Åsunden, men kraftverksutbyggnaden i Ätran förhindrade
uppvandring. Beståndet i Åsunden upprätthålls idag genom Ålplan Ätran, se kapitel 14.6.
101
10.6 Torskartade fiskar (Gadiformes)
Inom ordningen torskartade fiskar (Gadiformes) finns ca 550 arter, fördelade på ca 12 familjer. Ordningen
utmärks av att bukfenorna är placerade långt fram på bröstet (framför bröstfenorna) och har upp till elva
mjuka fenstrålar. Med undantag av lake (Lota lota) och dess amerikanska motsvarighet (Lota maculosa) är alla
torskartade fiskar marina. Med få undantag återfinns torskartade fiskar endast i kalla och tempererade hav på
norra och södra halvklotet. De är äggläggande och har i regel pelagiska ägg och larver.
Familjen Lotidae (lakfiskar) har i regel två ryggfenor, av vilka den första är relativt smal. Längst fram på underkäken finns en skäggtöm.
10.6.1 Lake
Lake (Lota lota), som är Västergötlands
Lake (Lota lota)
landskapsfisk, finns spridd i större delen
av Sverige, men saknas i sydligaste Skåne,
på Öland och i högt belägna fjällvatten.
Laken finns även längs Östersjökusten
från Bottenhavet till Kalmarsund. Utom
Sverige finns lake i hela norra Europa och
österut genom Sibirien till nordöstra Asien samt angränsande delar av Alaska.
Laken är idag upptagen på den svenska rödlistan som nära hotad (klass NT). Tecken finns på en tydlig minskning
av beståndet under senare år.
Kännetecken
Släktet Lota är långsträckta, småfjälliga fiskar med en skäggtöm på hakan och en kortare utväxt vid vardera
näsöppningen. Lakens rygg, sidor och fenor är marmorerade med mörkbruna eller svarta fläckar och vindlingar
på ljusare brun eller gulbrun botten. Buken är ljusare gråvit.
Fortplantning och tillväxt
Leken sker under perioden december – mars på grunt vatten (0,5-3 m) på sandiga, grusiga eller steniga bottnar.
Lake vandrar i vissa fall upp i tillrinnande vattendrag för lek. Vid leken ”klumpar” sig grupper om upp till 20
individer samman i ett stort nystan. En stor hona kan lägga upp till 5 miljoner ägg, som kläcks efter cirka sex
veckor. Äggen innehåller en oljedroppe vilket innebär att de har viss flytkraft. Laken blir könsmogen vid två till
sju års ålder. Ynglen lever pelagiskt tills gulesäcken konsumerats och övergår därefter till att äta plankton i
sjöarnas övre vattenlager. Tillväxten första året är ofta snabb och de kan uppnå 15 centimeters längd i
september då de vandrar ut på djupare vatten.
Levnadssätt
Laken föredrar kalla och klara sjöar där den hittas på ler- och mjukbottnar större delen av året. Temperaturtoleransen är dock stor och den klarar sig väl till åtminstone 18°C. Den är tämligen tålig mot sjöregleringar och
andra större miljöförändringar. Tåligheten mot försurning får anses vara måttlig.
Födan utgörs av bottendjur såsom insektslarver, snäckor och musslor, men även av rom från andra fiskar. Med
ökande storlek ökar även andelen fisk och i vattendrag med laxartad fisk kan den vara en svår predator. Laken
äter även gärna kräftor.
Laken i Övre Åsunden
Endast en lake fångades vid provfisket 2013, men lake underskattas vanligen vid standardiserade nätprovfisken
och några egentliga slutsatser kan inte dras utifrån resultatet.
102
Referenser
Allt om fisk. www.fiskbasen.se
Artdatabanken. 2014. Artfakta vårsiklöja. Sveriges lantbruksuniversitet.
Barkström Marko. 2014. Muntliga uppgifter
Bergman Eva. 1988. Foraging abilities and niche breadths of two percids, Perca fluviatilis and Gymnocephalus
cernua, under different environmental conditions. Journal of fish ecology (1988), 57, 443-453.
Degerman E, Lingdell Pär-Erik. 1993. pHisces - fisk som indikator på lågt pH. Information från
Sötvattenslaboratoriet. Nr 3 1993.
Degerman E, Nyberg P, Näslund I, Jonasson D. 1998. Ekologisk fiskevård. Sportfiskeförbundet.
Delling Bo. 2014. Artikel under tryckning.
Ekelund Sven. 1977. Utlåtande avgivet vid förrättning enligt lagen om fiskevårdsområden.
Filipsson Olof, Degerman Erik, Johlander Arne, Sers Berit & Sjöstrand Per. 1994. Nya fiskbestånd genom
inplanteringar eller spridning av fisk. Information från Sötvattenslaboratoriet. Nr 2 1994.
Fiskeriverket & Naturvårdsverket. 1998. Åtgärdsprogram för bevarande av vårlekande siklöja.
Fiskeriverket. Den värdefulla gösen. f-FAKTA. 2004:17
Hamrin Stellan. 1979. Populationsdynamik, vertikalfördelning och födoval hos siklöja, Coregonus albula L., i
sydsvenska sjöar. Limnologiska institutionen Lunds universitet.
Havs- och vattenmyndigheten. 2014. Artfakta Vårlekande siklöja. www.havochvatten.se
Karlsson Karl-Gunnar. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter.
Kinnerbäck Anders. 2013. Jämförvärden från provfiske. Aqua reports 2013:18. Sveriges lantbruksuniversitet.
Kullander Sven O, Delling Bo. 2012. Nationalnyckeln. Ryggsträngsdjur: Strålfeniga fiskar. Artdatabanken.
Sveriges lantbruksuniversitet.
Lappalainen Jyrki, Lehtonen Hannu, Böhling Paula, Erm Vaike. 1996. Covariation in year-class strength of perch,
Perca fluviatilis L. and pikeperch, Stizostedion lucioperca L.Ann. Zool. Fennici 33: 421-426
Lappalainen Jyrki. 2001. Effects of environmental factors, especially temperature, on the population dynamics
of pikeperch (Stizostedion lucioperca (L.)). Department of Limnology and Environmental Protection. University of
Helsinki, Finland
Larsson, Jörgen. 2014. Tidigare chefredaktör för tidningen Fiskefeber, Frilansande journalist och sportfiskeprofil.
Muntliga uppgifter
Lindhagen Gösta. 2014. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter.
Ljunggren, Lars. Sportfiskarna. Muntliga uppgifter.
Lundberg Rudolf. 1899. Om svenska insjöfiskarnas utbredning. Kungliga Hofboktryckeriet Iduns Tryckeri
Aktiebolag.
Länsstyrelsen i Jönköpings län. Gösvatten i Jönköpings län. Opublicerad rapport.
Länsstyrelsen i Västra Götaland. Utdrag ur Älvsborgs läns sjöregister.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1985. Naturvårdsprogram för sjöar och vattendrag. Ulricehamns kommun 1.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1989. Sjöar i Älvsborgs län. Södra delen. Beskrivning och naturvärdesbedömning.
Meddelande 1989:9.
103
Länsstyrelsen i Örebro län och Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium Drottningholm. 2008. Höjt minimimått på
gös ger ökad avkastning i fisket. Meddelande 2008:41.
Neuman Erik, Roseman Edward, Lehtonen Hannu. 1996. Determination of year-class strength in percid fishes.
Ann. Zool. Fennici 33: 315-318.
Nilsson Olle W, Smedman Rolf. 1994. Fiskar i våra vatten. ICA Bokförlag.
Nöbelin Fredrik. 2013. Åsunden. Standardiserat nätprovfiske 2013. Huskvarna Ekologi
Persson Gunnar. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter.
Petersson Bengt-Göran. 2014. Fiskerättsägare.
Petersson Erik. 2008. Fiskekologi: Vilka fiskarter finns i svenska sötvatten och varför? Biodiverse. Nr 3. 2008.
Centrum för biologisk mångfald.
Sandström Alfred. 2014. Muntliga uppgifter. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Institutionen för akvatiska
resurser.
Schreiber Henrik, Filipsson Olof, Appelberg Magnus. 2003. Fisk och fiske i svenska insjöar 1860-1911.
Fiskeriverket. Finfo 2003:1.
Svensson Karl-Henrik. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter.
Thorsson 6 Åberg. 2011. Utbyggnad av väg 40 Dållebo-Hester. Undersökning och bedömning av 8 vattendrag.
Wahlberg V. 1877. Berättelse om fiskeriundersökningar och inspektioner inom Elfsborgs län 1875. Elfsborgs läns
hushållningssällskaps tidning N:o 77, 1877.
104
11. Kräftbeståndet
Kräftans biologi
I Sverige finns idag två olika kräftarter, dels den inhemska flodkräftan (Astacus astacus), dels den från Nordamerika importerade signalkräftan (Pacifastacus leniusculus). Flodkräftan, liksom övriga i Europa naturligt förekommande arter, är hotade av kräftpest, se faktaruta. Flodkräftans nedgång är så kraftig att den förts upp på
Artdatabankens rödlista som akut hotad (CR).
Kräftors fortplantning är beroende av goda vattenkemiska
förhållanden, främst ur försurningsperspektiv, vilket gör den
lämplig som indikatorart. Kräftor påverkas redan vid pH strax
under 6, i synnerhet om detta inträffar mellan parning och
kläckning. Vid låga pH drabbas i första hand reproduktionen,
oftast på grund av att jonbytesförmågan hos de nykläckta
ynglen inte fungerar. Förutom låg försurningspåverkan är sjöns
bottenstruktur av stor betydelse för kräftbeståndet. Kräftor
söker sig främst till hårdbottnar, där den enkelt kan finna
skydd, men hittas även på andra platser som erbjuder skydd,
t.ex. vid nedfallna träd eller rötter.
Signalkräfta
Parningssäsongen inleds på hösten då vattentemperaturen sjunker till omkring 10C. Honan fäster rommen på
bakkroppen varefter hon bär dem med sig tills de kläcks följande sommar, vanligen i juni/juli. Tidpunkten för
kläckning är beroende av vattentemperaturen vilket innebär att kläckningen sker tidigare i södra Sverige. Efter
kläckningen uppehåller sig ynglen gärna i närheten av honan ytterligare en till två veckor.
Kräftornas tillväxt sker genom upprepade skalömsningar och är beroende av födotillgång och temperatur. En
varm höst gynnar tillväxten eftersom signalkräftans matbehov styrs av vattentemperaturen. Signalkräftornas
behov av föda börjar minska när temperaturen sjunker till mellan 12-15°C. När temperaturen når ned till 7°C är
matbehovet litet. Skalömsningen sker därför endast under den varma årstiden och är tätare i yngre åldrar.
Första sommaren byter ungen skal fyra till sju gånger vilket med tiden minskar till att i vuxen ålder ske en till tre
gånger per år. Hanar ömsar vanligen skal i två till tre omgångar medan honor ömsar en till två gånger per
säsong. Detta resulterar i att hanar oftast är något större än honor av samma ålder. Orsaken till att honan
ömsar skal färre gånger beror på deras rom- och yngelvård under försommaren, vilket försenar den första
ömsningen. Detta syns ofta i provfisken som en skev könsfördelning. Signalkräftan könsmognar cirka ett år före
flodkräftan.
Konkurrensen både inom och mellan kräftarter är betydande och påverkar individens eller rent av artens
möjligheter till överlevnad. Konkurrenssituationer uppstår till följd av brist på revir med goda födoresurser,
skydd mot predatorer eller under parningssäsongen. Dominansen mellan kontrahenterna är starkt storleks- och
könsrelaterad. Hanar dominerar oftast över honor av samma storlek.
Kräftbeståndet i Övre Åsunden
Historiska uppgifter om kräftbeståndet i Åsunden är sällsynta och kvantitativa uppgifter saknas helt. I boken
Gammalt i Kind (Bergstrand, 1959), berättas om hur barn fångade stora mängder kräftor för hand i Åsunden,
troligen avseende slutet av 1800-talet. Ytterligare en referens till äldre tiders kräftfiske är ledamoten i Övre
Åsundens fiskevårdsområde Bengt-Göran Petersson. Han beskriver hur hans morbröder ”tog upp säckvis” av
flodkräftor, troligen under 1920- och 1930-talen.
Först i samband med att domstolsförhandlingarna rörande ersättning för oförutsedda skador på enskilt vatten,
till följd av sjöregleringen, var aktuellt (mål A 53/1963), företogs närmre undersökningar av kräftbeståndets
utveckling. Enligt en intervjuundersökning riktad till fiskerättsägare, utförd av Sune Sander (1965), hade
105
kräftfisket gått kraftigt tillbaka sedan regleringen startade medan kräftfisket i avrinnande Ätran ”ej genomgått
någon större förändring”. Sander drar slutsatsen att kräftfiskets tillbakagång kan hänga samman med
regleringen och/eller den tilltagande vattenföroreningen.
Beståndet av flodkräfta fortsätter därefter att vara svagt och kommenteras av Sune Sander i ett PM från
Lantbruksnämnden i Älvsborgs län angående kräftfisket i Sjuhäradsbygden. Här anges att kräftor förekommer i
”stor myckenhet både i huvudfåran och i mellanliggande sjöar, från Nordsjön i Gullered till Svenljunga på en
sträcka av 96 km, dock ej i sjöarna Åsunden - Torpasjön” (Sander, 1975). I Ätran uppströms Åsunden var
föroreningssituationen mycket allvarlig och Sven Ekelund anger 1977 att det ”forna kräftbeståndet med sina
sista rester i Ätrans tillopp är nu utdött”. Ekelund menar att orsaken till att kräftan i Ätran försvunnit beror av
det otillräckligt renade utsläppet från Timmele Färgeri AB. Utslagningen av flodkräftan i Ätran föranleder en
utsättning i Ätran 1983 på fiskenämndens initiativ och på bekostnad av Timmele Färgeri AB (Ekelund, 1983).
Arne Johlander anger i sin utvärdering av nätprovfisket (1982) att flodkräftbeståndet ökat något de sista 2-3
åren och att det hösten 1981 erhölls kräftor på platser där de varit försvunna ett antal år. Åsikten att beståndet
av flodkräfta ökar åren före kräftpestutbrottet stöds av medlemmarna i Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening i den föreningsenkät som besvarades i samband med utarbetandet av föreliggande förvaltningsplan.
Det anges att tillgången på flodkräfta var gott på lämpliga bottnar, men i övrigt förekom sparsamt.
Kräftpesten bröt ut 1984 och slog ut hela beståndet av flodkräfta, såväl i Ätran som i Åsunden. Fiskenämnden i
Älvsborgs län lämnade under 1988 tillstånd till utsättning av signalkräftor på flera platser i Övre Åsunden. De
närmaste åren planterades signalkräftor ut i Fästered, Rude/Tvärredslund, Alhammar, Tvärred, Marbäck och på
Ulricehamns stads vatten.
Fångsterna av kräfta var goda fram till början av 2000-talet, men minskade kraftigt med början 2003. Tillbakagången började på Ulricehamns vatten i norra delen av sjön 2003 (Enar Hemmings). Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening beslutade på årsstämman 20 mars 2005 att rekommendera kräftfiskestopp under året och att
provfisken ska göras för att följa utvecklingen. Samtliga provfisken har sedan dess påvisat ett mycket svagt
kräftbestånd. I figur 20 och 21 nedan illustreras kräftbeståndets nedgång. Det övre diagrammet avser provfisken utförda av Fästereds Intresseföreningen mellan 1999-2006. Fångsten per mjärde avser samtliga kräftor,
även de under minimimåttet. Det nedre diagrammet visar fångsten av kräftor > 11 cm per mjärde inom
Alhammars fiskevatten. Exakta fångstdata saknas vid senare provfisken, men fångsterna har varit obetydliga.
En av de intervjuade fiskerättsägarna, Gösta Lindhagen, hävdar att det finns en möjlighet att flodkräfta finns
kvar i de övre delarna av Pineboån.
Faktaruta. Kräftpesten
Kräftpesten kom troligen år 1860 till Italien från Nordamerika, där den slog ut kräftbeståndet i floden Po.
1907 nådde kräftpesten Sverige med smittade kräftor från Finland. På 1920-talet fastställdes att pesten
orsakades av en svamp (Aphanomyces astaci) som är helt beroende av sötvattenskräftor för sin överlevnad.
Svampen lever naturligt i skalet på de nordamerikanska kräftorna och förökar sig genom spridning av sporer.
Sporerna är kortlivade och överlever endast några få dygn om de inte träffar på någon kräfta. Nordamerikanska kräftor har utvecklat ett försvar genom att kapsla in svamptrådarna med det svarta pigmentet
melanin, vilket är orsaken till att man på smittade signalkräftor kan se svarta fläckar. Hos flodkräftan sprider
sig däremot svampen in i kroppen och kräftan dör inom några veckor.
106
70
Ramnö
Fångst per mjärde
60
49,0
50
40
33,8
27,9
30
17,5
20
11,7
9,0
10
3,7
0,3
2006
2005
2004
2003
2002
2001
2000
1999
0
Figur 20. Provfiske vid Ramnö 1999-2006.
Fångst per mjärde
5
Alhammar
4
3
2,42
2,07
2
1,27
1,38
1,58
1,22
0,99
1
0,55
0,53
0,30
2004
2003
2002
2001
2000
1999
1998
1997
1996
1995
0
Figur 21. Provfiske vid Alhammar 1995-2004.
Möjliga orsaker till kräftbeståndets tillbakagång
Det är känt sedan tidigare att invasiva arter ofta har en starkt fluktuerande beståndstäthet de första åren efter
introduktionen, som ibland resulterar i en total beståndskollaps. Det finns olika förklaringsmodeller till orsakssambanden, som t.ex. en för snabb beståndstillväxt som leder till att tillgängliga resurser utarmas. Enligt en
alternativ teori medför en ökande beståndstäthet att populationen blir mera känslig för sjukdomar, parasiter
och/eller predation.
I en studie av 44 svenska sjöar, varav 18 hade signalkräftbestånd som kollapsat, undersöktes 20 ekologiska och
fysikalisk-kemiska parametrar (se tabell 16). Målet med studien var att öka kunskapen om de bakomliggande
orsakerna till att ett stort antal signalkräftpopulationer runtom i Sverige har kollapsat (Sandström m.fl., 2014).
Tabell 16. Undersökta variabler.
Variabel
Variabel
Variabel
Variabel
Tid för utplantering (årtal)
Sjöareal (ha)
Sommartemperatur (luft)
Avr.områdets yta (km )
Populationsålder (år)
Sjöns maxdjup (m)
Vintertemperatur (luft)
Andel jordbruksmark (%)
Antal fiskarter
Höjd över havet (m)
Alkalinitet (mekv/l)
Andel skogsmark (%)
Antal rovfiskarter
Nederbörd (mm/år)
Färghalt (mg Pt/l)
Andel urban areal (%)
Sjöns läge (x-y)
Medeltemperatur (luft)
Totalfosfor (µg/l)
Andel våtmark (%)
107
2
Resultatet visade att tre parametrar tycks ha betydelse för risken för beståndskollaps.
 Den parameter med störst signifikans var tiden för utplantering, där bestånd som etablerats under 1980talet visades löpa en större risk för kollaps jämfört med sjöar där utsättningarna skett under 1970-talet.
Resultaten kan tyda på att en förändring i utsättningsmaterialets ursprung och kvalitet skett som påverkar
beståndets livskraft.
 Populationens ålder, d.v.s. den tid som förflutet sedan introduktionen visades ha betydelse. Kollapserna
började inträffa 12 år efter första utplanteringen och var mest frekventa efter 16-20 år. Detta skulle kunna
innebära att en ökande beståndstäthet bidrar till kollapsen.
 Luftens medeltemperatur visades ha signifikant betydelse för risken att drabbas av en beståndskollaps. Det
är känt att temperaturen har en mycket stor betydelse vid etablerandet av ett bestånd, genom att öka
tillväxtsäsongens längd. Höga temperaturer har däremot visats ha motsatt effekt genom att öka stressen
(Sahlin, 2010). Luftens medeltemperatur låg i snitt 0,4°C högre vid de sjöar med kollapsade bestånd jämfört
med de sjöar som alltjämt har livskraftiga bestånd. Den högre medeltemperaturen kan ha bidragit till att
göra kräftorna mera mottagliga för olika sjukdomar, även kräftpest som signalkräftan normalt är immun
emot. Författarna menar att mycket tyder på att temperaturen har en avgörande betydelse för beståndstätheten, men att sambanden är komplexa.
I studien diskuterades även andra faktorer av potentiell betydelse. Fiske, som primär orsak till beståndsnedgången, bedöms inte utgöra en sannolik förklaring, men sekundärt kan fiske förstärka en kollaps och/eller
förhindra en återhämtning. Inte heller predation synes vara en sannolik orsak till kollapserna, men kan
naturligtvis i likhet med fiske försvåra en återhämtning. Kräfta är annars utsatt för predation från såväl mink
som häger och olika fiskarter, främst ål, abborre, lake och gädda. Ål är sedan gammalt känd som en stark
predator på kräfta, men senare studier tyder på att abborre kan ha samma effekt (Nyström et al 2013).
En faktor som inte berörs närmare är de väderrelaterade händelser som kan ha påverkat både reproduktionen
och överlevnaden, där framförallt 2002 års kalla oktobermånad har diskuterats. Teorier har framförts att detta i
kombination med ett fortsatt uttag av kräftor haft en stor betydelse för kräftbeståndens utveckling.
Faktaruta. Signalkräftan
Under 1950-talet började man undersöka möjligheterna att ersätta flodkräftan med en likvärdig nordamerikansk art. Fiskeriverket bestämde 1968 att signalkräftan (Pacifastacus leniusculus) var en lämplig
ersättare i kräftpestsmittade områden vilket ledde till att 58 100 signalkräftor importerades och planterades
ut i 69 svenska sjöar. Dessutom bedrevs avelsförsök vid Simontorps akvatiska avelslaboratorium där signalkräftyngel togs fram och var tillgängliga från 1970. Idag har signalkräftan spridits till tusentals vatten runtom
i landet, dels genom legala och illegala utsättningar, men även genom naturlig spridning.
Numera är signalkräftan, näst efter gösen, den mest betydelsefulla arten i svenskt insjöfiske. Förutom det
rent kommersiella värdet har signalkräftan ett stort rekreationsmässigt värde.
108
Referenser
Ekelund Sven. 1983-12-28. Förrättningsutlåtande för bildande av fiskevårdsområde för Övre Åsunden.
Fiskenämnden i Älvsborgs län. 1988. Tillstånd att utplantera signalkräfta. Dnr 353 14/88.
Hemmings Enar. 2010. Kortfattad sammanställning av kräftfisket i Åsunden.
Johlander Arne. 1982. Åsunden. Fiskeriintendenten Nedre Södra distriktet
Lindhagen Gösta. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter.
Nyström Per, Stenberg Marikq, Sandström Alfred, Edsman Lennart, Bohman Patrik, Asp Anders, Engdahl Fredrik,
Fjälling Arne & Ågren Mattias. 2013. Förvaltning av signalkräfta i sjöar – en litteraturstudie. Sveriges
Lantbruksuniversitet. Institutionen för akvatiska resurser. Aqua reports 2013:1.
Petersson Bengt-Göran. 2014. Muntliga uppgifter.
Sahlin Ullrika, Smith Henrik G, Edsman Lennart & Bengtsson Göran. 2010. Time to establishment success for
introduced signal crayfish in Sweden – a statistical evaluation when success is partially known. Journal of
Applied Ecology. 2010, 47, 2044-1052.
Sander Sune. 1965. Yttrande rörande Åsundens reglerings skadeverkning på fisk- och kräftbestånd. Mål A
53/1963.
Sander Sune. 1975. PM angående kräftfisket i Sjuhäradsbygden. 1975-05-05.
Sandström Alfred, Andersson Magnus, Asp Anders, Bohman Patrik, Edsman Lennart, Engdahl Fredrik, Stenberg
Marika, Hertonsson, Pia, Vrålstad Trude & Granéli Wilhelm. 2014. Population collapses in introduced nonindigenous crayfish. Biological Invasions. 2014, 16:1961-1977.
109
12. Domar och avgiftsmedel
I och med tillkomsten av 1918 års vattenlag, som började gälla 1 januari 1919, skulle sex vattendomstolar
inrättas för att behandla ansökningar om verksamheter i vatten. Innan tillkomsten av vattendomstolarna var
häradsrätten den instans som behandlade denna typ av frågor. Vid införandet av den nya Miljöbalken 1999
övertogs Vattendomstolens roll av Miljödomstolen, och senare av Mark- och miljödomstolen.
I samband med ansökningen om reglering av Åsunden avkunnades ett flertal deldomar av Västerbygdens
vattendomstol. I föreliggande kapitel kommer ingen fullständig genomgång av avkunnade domar att göras utan
fokus kommer att läggas på de domar som har haft störst betydelse för den nutida regleringen av Åsunden.
12.1 Regleringen av Åsunden
Tillfällig reglering
Den 26 maj 1941 inkom Yngeredsfors kraftaktiebolag, med instämmande av Falkenbergs stad och Ätrans
regleringsförening, med en ansökan till Vattendomstolen i Vänersborg om att reglera sjön Åsundens avrinning.
Ansökan gjordes med avsikten att öka kraftproduktionen vid bolagets och stadens kraftverk vid Skogsforsen,
Yngeredsfors, Ätrafors och Herting.
I samma ansökan begärde sökanden att, i avvaktan på behandlingen av ansökningen om ständig reglering,
under en tid av tre år tillfälligt få reglera sjön. För den tillfälliga regleringen gällde att Åsunden fick dämmas till
som mest +164,01 meter under månaderna september till april och under övriga månader till höjden +163,83
meter. Dessa höjder uppgavs ha motsvarat de två vid Forsa befintliga dämningsmärkena (se kapitel 13.1). Dom
meddelades den 29 augusti 1941 där Västerbygdens vattendomstol lämnar sökanden tillstånd att tillfälligt
reglera avrinningen ur Åsunden enligt begärda dämningsgränser. Som sänkningsgräns anges +163,30 meter.
Tillståndet gällde fram till och med 31 december 1942. Den tillfälliga regleringen togs i bruk den 20 januari
1942. Genom domslut meddelat den 16 december 1942 förlängdes den tillfälliga regleringen fram till och med
1945 års utgång. Enligt ny dom den 11 juni 1946 återupptogs den tillfälliga regleringen av Åsunden med samma
sänknings- och dämningsgränser som tidigare. Perioden 1 januari till 10 juni 1946 skedde ingen reglering av
sjön av sökanden.
Permanent reglering
1944 lämnas ett nytt regleringsförslag av sökanden med tillhörande tappningsplan. Detta förslag överensstämmer med de vattenhushållningsbestämmelser som fastställdes i målet den 27 november 1946. Den
permanenta regleringen av Åsunden inleddes den 1 november 1947.
- Domstolen fastställer regleringsrättsinnehavaren att upprätthålla en sänkningsgräns på +163,00 meter. I den
inledande ansökan från 1941 avsåg sökanden en sänkningsgräns på +162,80 meter.
- Vattenföringen i Ätran mäts vid Mårdaklev och för vattenföringen har lägre och högre behovskurvan
beräknats som erforderliga för kraftverkens drift. För regleringen av Åsunden uttrycker domstolen enligt
följande:
a) ”Då vattenföringen vid Mårdaklev understiger den högre behovskurvan, skall från Åsunden i medeltal
för dygn tappas minst den å tappningsställaren för minimitappning och högst den å tappningsställaren
för maximitappning angivna vattenmängden. Vid vattenföringar vid Mårdaklev, som utan
tillskottstappning, d.v.s. tappning utöver de under oreglerade förhållanden framrinnande vattenmängderna, från de reglerade sjöarna Åsunden, Fegen och Sämsjön understiga den lägre behovskurvan, skall härvid den erforderliga tillskottsvattenmängden i första hand tappas från Åsunden”.
b) ”Då vattenföringen vid Mårdaklev överstiger den högre behovskurvan, skall från Åsunden i medeltal för
dygn tappas den å tappningsställaren för minimitappning angivna vattenmängden”.
110
Åtgärder till skydd för fisket
I domen från 27 november 1946 anges att regleringsrättsinnehavaren, innan tillståndet tas i bruk, ska inbetala
ett belopp (engångsbelopp) av 15 000 kronor till Kungliga statskontoret (sedermera Fiskeriverket). Beloppet
kan efter bestämmande av Kungliga lantbruksstyrelsen användas till inplantering av kräftor och fiskyngel av
lämpliga arter i Åsunden.
Regleringsrättsinnehavaren skall innan avsänkning av sjön under lägsta naturliga lågvattenstånd, uppmuddra
och för framtida underhålla en för öringens uppvandring i Pineboån ränna, i åns utlopp, med 2 meters bottenbredd och ett djup av 0,26 meter. Muddringsarbetet skall efter vederbörande fiskeriintendents hörande
utföras på ett sådant sätt, att de vid åns utlopp befintliga gäddlekplatserna inte skadas.
Hanteringen av fiskeavgiftsmedlen överfördes till länsstyrelserna i samband med att Fiskeriverket
omorganiserades till Havs- och vattenmyndigheten. Det engångsbelopp som inbetalades före reglerstart, har
aldrig utnyttjats. Fredrik Larsson på Länsstyrelsen i Västra Götalands län uppger att det tillgängliga beloppet
som reserverats för Åsunden för närvarande uppgår till 98 243 kronor.
Fiskeavgift
Regleringsrättsinnehavaren skall enligt domen från 27 november 1946, till befrämjande av fisket inom landet,
från och med året näst efter det, då de nu medgivna rensningarna av Ätran påbörjats, erlägga en årlig avgift av
3
40 kronor för varje m /s av den före regleringen framrinnande lågvattenmängden. Då denna vattenmängd
3
beräknas uppgå till 1,8 m /s skall avgiften utgöra 72 kronor. Beloppet skall före varje års utgång betalas till
Länsstyrelsen i Älvsborgs län.
Fiskeavgiften omprövades i målet A 72/1966, beslutet daterat 15 mars 1968. Den nya avgiften fastställdes till
162 kronor och skall följa konsumentprisindex. Enligt Åke Henriksson, jurist på EON AB, uppgår avgiften för år
2014 till 1277 kronor.
Enligt Andraes Sundelöf, utredare på Havs- och vattenmyndigheten, används denna typ av avgifter till
utvecklande och kunskapshöjande åtgärder på nationell nivå. Dessa medel kan därför inte sökas av Övre
Åsundens Fiskevårdsområdesförening.
Regleringsavgifter
Genom domen (AM 41/1941), beslutades att ägarna till vissa strömfall ska betal en årlig avgift på 2 kronor per
turbinhästkraft för utbyggda strömfall och 1 krona per turbinhästkraft för outbyggda strömfall.
Den senaste prövningen av avgiften bestämdes i domen VA 64/1976, daterad 10 december 1979, att beloppet
sattes till 9 kronor per turbinhästkraft. Enligt Åke Henriksson, jurist på EON AB, uppgår den sammanlagda
avgiften för år 2014 till 32843 kronor. De avgifter som betalas in som regleringsavgifter hanteras som bygdemedel.
Oförutsedda skador
Ersättning för oförutsedda skador på enskilt sköts på framtiden, men måste anmälas till vattenrättsdomaren
senast utgången av 1963. Ett större antal sakägare anmälde anspråk på ersättning för oförutsedda skador vilka
upptogs i mål A 53/1963. Förlikning mellan parterna nåddes emellertid och målet lades ner 1967.
I mål VÄ 26/75, daterat 6 februari 1981, görs förnyade anspråk på ersättningar. Sökandena anger i detta fall att
deras fastigheter inte ersatts varken vid regleringsmålet eller vid den ovan nämnda förlikningen. I målet slås
fast att fiskeskada uppkommit till följd av regleringen, särskilt vad gäller kräftfisket. Fastigheter som tidigare
inte fått ersättning för fiskeskada får kompensation från de avgifter som regleringsrättsinnehavaren betalar
årligen.
111
12.2 Kraftverk i Ätran
Av de fyra kraftverk, Vistafors, Skogsfors (Timmele), Plate såg och Flata, som ingick i LIP-projektet Åsundenöring
har endast Plate såg lagligförklarats i en miljödom. Så vitt känt finns inte heller några äldre häradsdomar för
resterande kraftverk. Detta har föranlett Länsstyrelsen i Västra Götaland att under 2014 gå ut med
förelägganden till resterande kraftverk om att ansöka om tillstånd för vattenverksamhet (Länsstyrelsen i Västra
Götalands län). Vid kontakt med respektive kraftverksägare framgår att ansökningsprocessen startat (Lars
Eklund; Winsarp AB).
Plate såg
Miljödomstolen förklarade den 1 september 2000 (Mål M 85-99) den befintliga vattenkraftanläggningen i
Ätran, med dammanläggning, turbinanläggning och utloppskanal vara av laga beskaffenhet. Tillståndet gavs
med vissa restriktioner. Plate kraftverk får avleda en vattenmängd på 3,5 m3/s och kraftverket skall drivas som
ett strömkraftverk. Ingen korttidsreglering får förekomma. Vattenytan uppströms kraftverket skall ha en
sänkningsgräns på +172,40 och en dämningsgräns på +172,50, d.v.s. en regleramplitud på 10 cm.
3
Av särskilt intresse för fisket är att miljödomen innehåller ett krav på en mintappning på 0,5 m /s eller vid lägre
flöden hela tillrinningen. Tappningen får dock ske ”genom den turbin som är belägen i turbinhuset omedelbart
till höger om överfallsdammen”. För det fall fiskväg inrättas genom dammen får minimivattenföringen även
tappas genom fiskvägen.
Vidare anges att Plate såg & hyvleri AB ”på egen bekostnad inrätta en fiskväg i dammen och tillsläppa den
mängd vatten som behövs för fiskvägens drift när detta påkallas av behörig fiskerimyndighet. Fiskvägen skall
utformas efter anvisning av denna myndighet. Vad nu stadgas om fiskväg skall även gälla ålyngelledare”.
12.3 Riksväg 40
Trafikverket erhöll 6 juli 2011 tillstånd (M 1913-10) av Miljödomstolen i Vänersborg till olika åtgärder vid
passagen av Ätran i samband med anläggandet av den nya riksväg 40 förbi Ulricehamn. Tillståndet omfattar
bland annat följande åtgärder:
1.
2.
3.
4.
5.
anläggande vägbro över Ätran
omgrävning av Ätran
anläggande av erosionsskydd
omgrävning av biflöde till Ätran
kulvertering av biflöde till Ätran
Som skydd för fiskbeståndet anges att grumling i görligaste mån skall undvikas samt att grumlande arbeten
skall undvikas under perioderna 15 september till 30 november och 15 mars till 31 maj.
112
Referenser
Vänersborgs Tingsrätt. Mark- och miljödomstolen. Tillstånd till anläggande av ny riksväg 40. Mål nr M 1913-10,
avkunnat 6 juli 2011.
Vänersborgs Tingsrätt. Miljödomstolen. Lagligförklaring av Plate kraftverk i Ätran vid Timmele. Mål nr M 85-99,
avkunnat 1 september 2000.
Vänersborgs Tingsrätt. Vattendomstolen. Prövning av regleringsavgifter för Åsundens reglering. Mål nr VA
64/76, avkunnat 10 december 1979.
Västerbygdens Vattendomstol. Ansökan om tillstånd att reglera avrinningen ur sjön Åsunden. Mål AM 41/1941,
avkunnat 29 augusti 1941.
Västerbygdens Vattendomstol. Ansökan om tillstånd att reglera avrinningen ur sjön Åsunden. Mål AM 41/1941,
avkunnat 16 december 1942.
Västerbygdens Vattendomstol. Ansökan om tillstånd att reglera avrinningen ur sjön Åsunden. Mål AM 41/1941,
11 september 1945.
Västerbygdens Vattendomstol. Omprövning av fiskeavgift. Mål A 72/1966, avkunnat 15 mars 1968.
113
13. Motstående intressen, yttre påverkan och
miljöeffekter
13.1 Reglering
I samband med den första förhandlingen i Vattendomstolen den 14 juli 1941 rörande Åsundens reglering (AM
41/1941), anförde maken till ägarinnan till Torpa Gård, kammarherre F A Zethelius, att det vid Forssa sedan
urminnes tider hade funnits en damm, vilken hade reglerat Åsunden. I en senare förhandling i samma mål, den
11 september 1945, (AM 41/1941), framkommer uppgifter om att Forssa kvarn finns omnämnd i kvarnkommissionens protokoll från slutet av 1690-talet, men att Forssa vattenfall varit överbyggt med damm sedan
1400-talet. Zethelius uppgav vidare vid den första förhandlingen att överstelöjtnant Arthur Asplund satte ut
dämningsmärken vid Forssa kvarn omkring 1914 på uppdrag av grevinnan Charlotte Sparre på Torpa. Märkena
utvisade enligt Zethelius högsta respektive lägsta vattennivå vid Forssa kvarn.
I slutförhandlingen avseende regleringens utformning den 27 november 1946 fastställs dock att Forssa kvarn
inte kunnat reglera Åsundens vattennivå eftersom det mellan dåvarande Forssa tullmjölskvarn och Åsunden
funnits tre mindre fall med en sammanlagd fallhöjd på ca 2 fot. Domstolens bedömer med ledning av detta att
ägaren till Forssadammen ”icke ägt rätt att genom dämning påverka vattenstånden i Åsunden”.
Regleringens form
Enligt vattendomens (AM 41/1941) vattenhushållningsbestämmelser skall tappningen från Åsunden styras dels
av vattenståndet i sjön, dels av vattenföringen i en referenspunkt i Ätran i höjd med Mårdaklev. I domen
föreskrivs endast en nedre sänkningsgräns (+163,0 meter), medan Åsundens maximala vattennivå styrs av
dammens avbördningsförmåga. Dämmets höjd ligger på +164,9 meter, men vattenflöden som inte i sin helhet
kan avbördas via luckorna innebär stigande vattennivå över dammtröskeln. Detta innebär att vattennivån vid
extrema vattenflödessituationer kan överstiga +165,0 meter.
Avtappningen från Åsunden regleras av två behovskurvor (en högre och en lägre). Behovskurvorna anger vilka
vattenföringar under året som är eftersträvansvärda vid Mårdaklev för att tillgodose kraftverken nedströms.
Till behovskurvorna finns kopplat så kallade tappningsställare som specificerar hur stor tappningen vid Forsa
skall vara baserat på Åsundens nivå och vattenföringen vid Mårdaklev. Tappningsställarna tillsammans med
behovskurvorna och sänkningsgränsen utgör vattenhushållningsbestämmelserna för Åsundens reglering.
Vattenhushållningsbestämmelsernas utformning leder till att tappningen från Åsunden minskas vid höga flöden
i Ätran vid Mårdaklev, vilket kan resultera i snabbt stigande vattenstånd i sjön. Den omvända situationen med
lågt flöde vid Mårdaklev kan ge motsvarande omvända effekt med snabbt sjunkande vattenstånd i Åsunden
eftersom vattendomen anger att tappning i första hand skall ske från Åsunden, för att tillfredställande flöde
skall uppnås vid Mårdaklev.
De högsta vattennivåerna sedan 1997 är +164,83 meter som uppmättes både i januari 2001 och i december
3
2011. Vattenhushållningsbestämmelserna medför att vid denna höga vattennivå i Åsunden ska släppas 36 m /s
3
genom dammluckorna. Ökar sjöns vattenyta till +164,90 meter ökas tappningen till 40 m /s. Av intresse är det
3
beräknade 100-årsflödet i Ätran som uppgår till 55 m /s (Håkan Linde). Vilken vattennivå detta skulle innebära
för sjön är okänt, men kan troligen innebära vattennivåer en bit över +165,00.
Potentiella miljöeffekter av reglering
Följdeffekterna av vattennivåreglering beror i stor utsträckning på hur regleringen bedrivs, sker sänkningen av
vattenytan snabbt eller långsamt? Skadorna på faunan blir störst då fluktuationerna är snabba och onormala,
114
s.k. korttidsreglering, i synnerhet under lekperioder eller under vintertid. Särskilt arter som leker eller lever
strandnära påverkas negativt, t.ex. gädda, kräftor och bottenfauna. Upprepade vattennivåförändringar riskerar
att utarma strandzonen vilket kan leda till att artsammansättningen förändras (Degerman m.fl.). I tabell 17
redovisas ett urval av de effekter som noterats, och som i olika omfattning kan ha drabbat Åsunden.
Tabell 17. Effekter som kan uppstå i reglerade sjöar/magasin (Malm Renöfält m.fl., 2013).
Potentiella effekter vid reglering
Ökad erosion
Utarmning av de produktiva grundområdena (vad gäller både flora och fauna)
Torrläggning av lek- och uppväxtområden
Förändrad artsammansättning i strandzonen
Homogenisering av habitat
Försämrad vattenkvalitet
Läget i Övre Åsunden
Resultatet av de intervjuer Sune Sander gjorde 1965, inom ramen för en utvärdering av skador till följd av
Åsundens reglering (Mål A 53/1963) indikerar en mängd negativa följdeffekter av regleringen. En tämligen
omedelbar effekt av regleringen var att lokalbefolkningens ryssjefiske efter gädda på våren minskade i
betydelse, eftersom regleringen vissa år ledde till att gäddans normala lekområden torrlagts redan före fisket.
Förändringarna medförde att ryssjan efterhand ersattes av näten som fiskemetod. Däremot menar Sander att
regleringen inte försämrat beståndet av gädda. De ursprungliga lekplatserna har påverkats men gäddan har
funnit nya områden att leka på. Enligt Sander finns heller inget som tyder på att andra fiskarter drabbats i
någon större utsträckning av regleringen.
Däremot tycks kräftfisket ha gått kraftigt tillbaka sedan regleringen av sjön inleddes. Sander anger emellertid
att det inte kan uteslutas att vattenföroreningar haft en starkt bidragande effekt eftersom vattenkvaliteten
försämrades kraftigt under denna period. Sander förde fram en rad potentiella orsakssamband mellan det
försämrade kräftfisket och Åsundens reglering:





utarmning av faunan i litoralzonen, vilket kan leda till födobrist
ökad risk för predation då kräftorna tvingas förflytta sig vid sjunkande vattenstånd
reträttplatser (gömslen) förstörs som en följd av torrläggning och/eller mekanisk bearbetning
ökad slamavlagring i litoralen påverkar undervattensvegetation som är en viktig födokälla för
kräftorna
sänkning av vattennivån vintertid kan innebära infrysning i isen
En enkätundersökning utförd av Länsstyrelsen i Älvsborgs län 1993 (Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Meddelande
1994:2) ställd till Ulricehamns kommun, Fästeredssunds Intresseförening, Övre Åsundens fiskevårdsområde
och Yttre Åsundens-Torpasjöns fiskevårdsområde, visar på betydande olägenheter till följd av regleringen.
Uppgiftslämnarna anger att regleringen under perioder med lågvatten (främst augusti-oktober) medför att
dybotten friläggs med stora luktproblem som följd, brunnar sinar, musslor ligger på land, kräftorna får överge
sina gömställen, sjöfåglar får sina bon på torra land, båttrafiken får problem, bryggor hamnar på torra land och
erosionsskador uppstår. Utöver detta anser uppgiftslämnarna att landskapsbilden blir oestetisk.
Konsekvenserna av vattenhushållningsbestämmelserna bedöms i en rapport av Ulricehamns kommun vara
flera (Ulricehamns kommun, 2008). Bedömningen är att många av de upplevda problemen, låga vattenstånd på
sommaren och höga vattenstånd på vintern samt snabba svängningar i vattenståndet kan vara orsakade av
regleringen.
115
13.2 Vandringshinder
Vandringshindren i Ätran har kartlagts vid åtminstone två tillfällen, 1976 och 2000. Den första inventeringen
fokuserade på vandringshinder i Ätrans huvudfåra och vissa biflöden (Andreasson, 1976). Resultatet av en mera
omfattande kartläggning publicerades av Länsstyrelsen i Västra Götaland 2000. I denna beskrivs 15 vandringshinder mellan Åsunden och Nordsjön (Länsstyrelsen i Västra Götalands län, 2000).
Brunnsbäcken och Säckebäcken biotopkarterades 2008 som en del i förundersökningen inför bygget av den nya
riksväg 40 förbi Ulricehamn (Naturcentrum, 2008). Biotopkarteringen konstaterade sammanlagt sex vandringshinder i Brunnsbäcken varav tre var partiella. I Säckebäcken noterades ett definitivt vandringshinder.
Eftersom tillflöden till Ätran uppströms Vistafors kvarn har ett visst intresse som potentiella reproduktionslokaler för öring redovisas kortfattat vandringshinder som noterats i en biotopkartering utförd 2001, inom
ramen för Projekt Ätranöring (Ulricehamns kommun, 2001). Biotopkarteringen visar att det i Tattareån finns ett
flertal vandringshinder samt ett dämme i Silebäcken. I vilken grad de hindrar fiskvandring är emellertid okänt. I
övriga karterade vattendrag, Örlidbäcken och Kärebäcken noterades inga vandringshinder.
13.2.1 Ätran
Vistafors kvarn - Ätran
Den nedre dammen i Ätran vid Vistafors utgör gräns
för Övre Åsundens fiskevårdsområde och är belägen
cirka 3 km från Ätrans utlopp i Åsunden.
Enligt anteckningar förda av Björn Ohlsson, Ekeberga
kvarn, anlades kvarnbyggnaden 1860. Dammen har
enligt Länsstyrelsernas karttjänst Webbgis en fallhöjd
på 2,3 meter. Turbinen är av Francismodell med en
3
slukförmåga på ungefär 1,5 m /s (Lars Eklund, 2014).
En denilränna vid Vistafors togs i bruk i hösten 2001.
En fiskfälla i anslutning till fiskvägen tyder på att
fiskvägen endast är passerbar vid vissa vattenflödessituationer (se Kapitel Fiskevård).
Vistafors kvarn
Skogsfors kvarn - Ätran
Skogsfors kvarn
Skogsfors kvarn, även benämnd Timmele, ligger ca 4
km fågelvägen uppströms Vistafors. Inget är känt om
kvarnens historiska bakgrund.
Fallhöjden vid dammen uppgår enligt Länsstyrelserna
karttjänst Webbgis till 2,74 meter. I kraftverket finns
en turbin av typen semi-Kaplan med en slukförmåga
3
på cirka 1,3 m /s. I intagskanalen finns ett grovgaller
(Winsarps AB).
En kammartrappa med överfall anlades vid kraftverket 2002. Ingen utvärdering av funktionen har
gjorts.
116
Plate såg - Ätran
Enligt den vattendom som avkunnades i samband
med lagligförklaringen av kraftverket (M 85-99) har
vattenkraften i strömfallet utnyttjats under lång tid.
Det tidigaste omnämnandet av Plate kvarn görs av
Kvarnkommissionen i slutet av 1690-talet. Den idag
befintliga kvarnbyggnaden uppges ha varit uppförd
1872 och drevs med vattenhjul. 1909 byggdes
kvarnen om och försågs med fyra turbiner.
Torrt omlöp vid Plate såg
Turbinens slukförmåga är enligt miljödomen 3,5
3
m /s. Fallhöjden uppgår enligt Länsstyrelserna karttjänst Webbgis till 1,95 meter. Försök har gjorts att,
genom kontakt med kraftverkets ägare, ta reda på
gallervidd, turbintyp, tappningsschema och vattenmängd i fiskvägen. Kraftverksägaren har tyvärr varit ovillig
att lämna ut dessa uppgifter och krävt betalning. Enligt Björn Olsson, Ekeberga kvarn, är turbinen av Francismodell.
Vid Plate såg har en 60 meter lång naturliknande fiskväg av typen omlöp anlagts för att skapa en fri vandringsväg för fisk förbi dammen. Fiskvägen togs i drift 2002. Enligt avtal behöver intaget till fiskvägen endast vara
öppet delar av året, se kapitel 14.4.
Flata kvarn - Ätran
Flata kvarn är den övre av de fyra dammar som ingick i Projekt Åsundenöring, belägen i anslutning till samhället
Dalum norr om Ulricehamn. Uppströms dammen, upp till Blidsberg, finns enligt uppgift betydande arealer
potentiella reproduktionsområden för öring. En slitsränna har anlagts vid kraftverket som togs i bruk säsongen
2002. Ingen utvärdering av funktionen har gjorts.
Fallhöjden uppgår enligt Länsstyrelsernas karttjänst Webbgis till 1,95 meter. I kraftverket finns en turbin av
3
typen semi-Kaplan med en slukförmåga på cirka 1,1 m /s. I intagskanalen finns ett grovgaller (Winsarps AB).
13.2.2 Brunnsbäcken/Säckebäcken
I nedre delen av Brunnsbäcken, vid Brunnsnäs, bara
ett hundratal meter från bäckens utlopp i Åsunden,
finns en mindre damm som enligt uppgift tidigare
användes för bevattning. Fallhöjden vid dammen
uppgår enligt VattenInformationsSystem Sverige
(VISS) till cirka 0,8 meter.
Dammen vid Brunnsnäs
Under 1990-talet utfördes en mängd fiskevårdsinsatser i tillflödena till Åsunden. I samband med
dessa arbeten anlades en denilränna vid dammen
1992. Fiskvägen bedömdes vid okulärbesiktning i
februari 2014 vara fungerande vid rådande vattenföring, trots läckage och bräddning. Vid biotopkarteringen 2008 gjordes en annan bedömning då vattenflödet var lågt. Denilrännan var då torr och det vatten
som rann i Brunnsbäcken vattnet bräddade förbi.
Kunskapen om övriga vandringshinder i Brunnsbäcken är begränsad. Biotopkarteringen visade på två tätt på
varandra följande dammar vid Brunn som båda bedömdes som definitiva. Ytterligare ett definitivt hinder
noterades vid Törestorp i Säckebäcken. Karteringen påvisade även tre partiella vandringshinder, varav ett var
naturligt. De övriga två var dels en mindre tröskel, dels ett mindre gjutet dämme med provisorisk lucka.
117
13.2.3 Pineboån
Informationen om vandringshindren i Pineboån är tämligen bristfällig. Det nedre vandringshindret vid väg 157,
skapades genom att vägtrumman förlades på fel höjd i samband med byggnationen av bron. Försök har gjorts
att förbättra passagemöjligheterna genom utläggning av sten nedströms trumman, men insatserna har inte på
ett tillfredsställande sätt löst problemet. Hög vattenhastighet i trumman i kombination med dålig avsats för
fisken nedströms gör den sannolikt svårpasserbar för öring och definitivt hinder för andra fiskarter.
Vad gäller det övre vandringshindret, som ligger i Pinebobäcken, saknas bakgrundsuppgifter i stort sett helt.
Dammen nämns kortfattat i rapporten ”Vattendrag i Ulricehamns kommun” där den beskrivs som ”vandringshindrande åtminstone vid lågvatten”. Dammen nämns även i VattenInformationsSystem Sverige, VISS, men
byggnadstekniska detaljer och uppgifter om passerbarhet för fisk saknas.
13.2.4 Alhammarån
Dammen vid Yttre Alhammar
Vid Yttre Alhammar, ungefär 400 meter från
Alhammaråns utlopp i Åsunden, finns rester av en
hjulkvarn (Riksantikvarieämbetet). Dammens fallhöjd är 2,15 meter enligt Länsstyrelsens karttjänst
Webbgis.
De fiskevårdsåtgärder som genomfördes under
1990-talet omfattade anläggning av en denilränna
vid dammen 1992. Vid besök på platsen i februari
2014 konstaterades att denilrännan är obrukbar.
Noterbart ar att det sannolikt finns flera vandringshinder i bäcken, bland annat vid Gärsbo.
Potentiella miljöeffekter av reglering
Strömberoende arter som öring är beroende av olika habitat, beroende på ålder och årstid. Lek och uppväxt
sker inom de mer strömmande delarna av vattendragen, medan större individer gärna söker sig till mera
lugnflytande partier av vattendraget för födosök, eller vandrar ut i hav eller sjö.
Anläggande av dammar leder till en fragmentering av vattendragen som inskränker de reproduktionsområden
som kan användas av havs- eller sjövandrande lekfisk, till de sträckor som finns nedströms det nedre
vandringshindret. Även för strömlevande fiskbestånd riskerar en begränsning av vandringsmöjligheterna att på
ett påtagligt sätt minska förutsättningarna för beståndets fortsatta existens. Detta i första hand genom att lekoch uppväxtområden skiljs från födosöksområden eller genom genetisk utarmning hos beståndet. En
uppdelning av ett vattendrag i mindre delar kan därför medföra en total utslagning av fiskbestånden mellan
vandringshindren. Är vattendraget dessutom påverkat av yttre störningar, som t.ex. försurning, ökar risken
avsevärt för att arter eller populationer helt slås ut. Förutom att hindra fiskens vandringar har dammar en
indämningseffekt på uppströms liggande strömsträckor. Detta kan få negativa följder genom att reproduktionsområden för strömlevande arter som öring förstörs. En damm utgör samtidigt ett lämpligt habitat för
rovlevande fisk, t.ex. gädda.
Det bör framhållas att fragmentering av vattendrag även kan leda till negativ påverkan på andra djurgrupper,
t.ex. evertebrater, och därmed för den biologiska mångfalden som helhet. Flera teorier har framlagts som
orsaker till evertebraters behov av migration (förflyttning) i vattendrag. Som exempel kan nämnas sök efter
föda och habitat, hög populationstäthet, fortplantning, kompensation av nedströmsdrift, återkolonisation m.m.
118
Fiskvägar
Anläggande av fiskvägar har under lång tid varit ett sätt att ge uppvandrande fisk tillgång till reproduktionsområden som skurits av när dammar byggts. Flera hundra fiskvägar av olika typer har anlagts i Sverige genom
åren. Den första kända fiskvägen anlades på Kung Oscar II`s befallning vid Nyebro i Nissan, sannolikt 1878.
Bland äldre fiskvägar kan även nämnas Slottsmöllan i Nissan (anlagd 1900) och Sperlingsholm (anlagd 1903)
(Almer). Anläggandet av tekniska fiskvägar ökade under 1980- och 90-talen medan byggnationen av
naturliknande fiskvägar startade i mitten av 1990-talet (Nöbelin).
En fiskvägs funktion kan kortfattat sägas bero på två faktorer, passerbarhet och attraktion. Passerbarheten och
attraktionen kan därefter brytas ned i såväl tekniska som biologiska parametrar. Förläggningen av in- och
utlopp, vattenflöde i relation till huvudfåran, lutning, bottenmaterial samt bottenstruktur är parametrar av stor
betydelse för fiskens möjlighet att såväl lokalisera fiskvägen som att passera den. Brister i attraktionskraft och
passagemöjlighet kan få betydande konsekvenser för fiskarter som är beroende av att kunna vandra upp i
vattendrag för sin reproduktion. Passerar endast en liten andel av de potentiella lekfiskarna blir efterverkningarna på reproduktionen i än högre grad påverkad i det fall flera fiskvägar skall passeras på vägen till
lek- och uppväxtområdena.
En faktor som i stort sett helt förbisetts fram tills helt nyligen är den dödlighet som drabbar nedströmsvandrande fisk, däribland smolt. Dödligheten hos fisk vid vandring förbi kraftverk kan delas in i dels en ökad
mortalitet på grund av predation i kraftverksdammen, dels kollisionsskador vid passage genom turbinen (Calles
m.fl. 2013). Ett stort antal undersökningar har genomförts av dödlighet och skadefrekvens hos fisk som
passerar turbiner. Skadefrekvensen är beroende av turbintypen i kraftverket och fiskens storlek i förhållande
till bredden av öppningarna mellan löphjulsskovlarna. Studier av utvandrande smolt förbi två kraftverk i Emån
vid Finsjö påvisade förluster på ca 30 % vid varje kraftverk. Resultatet visade att skadefrekvensen hos smolten
var högre vid passage genom Francisturbin jämfört med Kaplanturbin (Calles & Greenberg 2009).
Läget i Övre Åsunden
Vad gäller Åsunden är det troligt att den sjövandrande öringen ursprungligen hade sina viktigaste lek- och
uppväxtområden i Ätran, men hur tillgängligheten till reproduktionsområdena utvecklats över tid är i stort sett
okänd. Forsarna i Ätrans huvudfåra tycks ha varit överbyggda sedan lång tid tillbaka, men före kraftverksutbyggnaden tillämpades vanligen principen om kungsådra. Kungsådra ingick i äldre svensk lagstiftning och
innebar att en del av strömfåran i älvar, åar och strömmar hölls öppen för fiskets, flottningens och sjöfartens
skull. Det är med anledning av detta möjligt att det var först i samband med utbyggnaden av vattenkraften som
definitiva vandringshinder skapades.
Idag utgör Pineboån sannolikt det viktigaste reproduktionsområdet för Åsundens sjövandrande öringstam.
Reproduktionsarealerna i ån begränsas dock av vägtrumman under väg 157, som bedöms som ett svårpasserbart hinder. De tillgängliga lek- och uppväxtarealerna för Åsundenöringen inskränks i dagsläget därför till nedre
delen av Pineboån. Den potentiella effekten av att åtgärda trumman under väg 157 belyses av elfisket 1994
som visade på mycket höga tätheter av öring, troligen som en effekt av att sträckan uppströms var tillgänglig
för uppvandrande fisk under en kort period efter biotopvårdsåtgärder nedströms trumman hösten 1993.
Brunnsbäckens betydelse för den sjövandrande öringen är oklar. Det som talar för att bäcken är ett potentiellt
viktigt reproduktionsområde är de väldigt höga tätheter av öring som noterades vid elfiskena på 1990-talet.
Idag är troligen denilrännan i nedre delen av bäcken endast framkomlig vid viss vattenföring vilket begränsar
bäckens värde som reproduktionslokal. Ett åtgärdande av denilrännan och övriga vandringshinder uppströms
kan troligen få mycket positiva effekter på öringbeståndet.
Övriga tillflöden, t.ex. Alhammarån, har ett potentiellt stort värde för öringen i Åsunden, i synnerhet om större
lek- och uppväxtarealer kan tillgängliggöras genom borttagande av vandringshinder.
119
13.3 Dag- och spillvattenutsläpp
Övre Åsunden var ursprungligen en näringsfattig sjö, men det senaste seklet har sett en genomgripande
förändring av vattenkvaliteten som en följd av ökade mänskliga aktiviteter i närområdet. Näringsämnen,
metaller och miljögifter har i stor mängd tillförts vattenmiljön från en mängd olika källor. Den försämrade
vattenkvaliteten under första hälften av 1900-talet kan troligen främst sökas i de ökade avloppsmängderna
från Ulricehamns tätort samt i utsläpp från industriella verksamheter i Ulricehamn och längs Ätran uppströms
Övre Åsunden. Även diffusa utsläpp från jordbruksmarkerna längs Ätran uppströms Åsunden har, både ur ett
historiskt och nutida perspektiv, bidragit starkt till sjöns utveckling.
I samband med förnyad lagstiftning med krav på rening av utsläpp under tidigt 1970-tal, har näringsämnesbelastningen sjunkit successivt. Sedan dess har exempelvis fosforutsläppen från avloppsreningsverken till Ätran
minskat med cirka 96 procent. Jämfört med sent 1990-tal har fosfor- och kväveutsläppen till Ätran från
punktkällorna minskat med 50 till 60 procent.
Utsläppen till Ätran är givetvis av stor betydelse för den totala påverkan på Åsunden. I Ätrans vattenråds
årsrapport (2013) redovisas uppgifter om tillförseln av näringsämnen i hela Ätrans avrinningsområde. Den
dominerande källan, vad gäller fosfor och kväve, är jordbruk som står för 41 procent av fosfor- och 50 procent
av kvävetillförseln. Därefter följer skogsbruk som svarar för 21 procent av fosformängden och 24 procent av
kvävemängden. Med avseende på fosfor bidrar enskilda avlopp, avloppsreningsverk och dagvatten med
vardera cirka 5-7 procent. Kväve tillförs i betydande mängder från avloppsreningsverk och luftnedfall, med
cirka vardera 8 procent. Totalt beräknas cirka 44 ton fosfor och 2 400 ton kväve belasta vattensystemet årligen.
Procentandelarna för Ätrans hela avrinningsområde är självklart inte direkt överförbara på delavrinningsområdet ”utloppet av Åsunden”, men motsvarande beräkningar finns inte att tillgå. En viss fingervisning kan fås
av en jämförelse av markanvändningen. Delavrinningsområdet består av cirka 11 procent jordbruksmark, 64
procent skogsmark och tre procent urban miljö, medan motsvarande siffror för hela avrinningsområdet är cirka
16, 76 och 1,5 procent. I åtanke måste man ha att sjöandelen i delavrinningsområdet är så hög som cirka 22
procent, mot hela avrinningsområdets dryga fem procent.
13.3.1 Avloppsreningsverk
Avloppsnätet byggdes ut 1914 i samband med anläggningen av det gamla vattenverket vid Sturebadet.
Avloppsledningen, som var avsedd för både dag- och spillvatten, mynnade i Åsunden vid Fiskebacken. Redan
tidigare hade emellertid mindre avloppsledningar anlagts, den första byggdes 1901 från Bogesundsgatan ned
till Åsunden. Utbyggnaden av vattenklosetter ledde till att det 1945 fanns sex utsläppspunkter i sjön. Den
ökade belastningen på sjön, från kommunala och industriella avlopp, ledde till att vattnet blev kraftigt
förorenat. Bottenvegetationen bredde ut sig och stadens styrande nödgades utfärda ett badförbud i Åsunden.
Problemen ledde till att reningsverket vid Fiskebacken slutligen stod klart 1955. Med dagens mått var
reningsgraden låg då avloppsvattnet endast renades mekaniskt med försedimentering. För att minska bakterieproblem klorerades det renade vattnet sommartid. För att kunna uppfylla nya högre krav på rening byggdes
reningsverket ut 1974 med kemisk och biologisk rening (Ulricehamns Energi, 2014).
Ulricehamns avloppsreningsverk (ARV) använder Övre Åsunden som recipient och är den punktkälla som tillför
störst mängd näringsämnen. Enligt Ätrans vattenråds årsrapport 2013 släppte Ulricehamns ARV ut 30,2 ton
kväve och 250 kilo fosfor. Avloppsreningsverket i Marbäck ligger i västra utkanten av samhället och släpper det
renade vattnet i Pineboån på den plats där ån sammanstrålar med Källebackaån. Marbäcks ARV stod för
utsläpp av 860 kilo kväve och 3 kilo fosfor. Utsläpp når även Åsunden via kommunala reningsverk längs Ätran
uppströms Åsunden, belägna i Timmele, Trädet och Norra Åsarp samt via reningsverket i Hössna, sju kilometer
nordöst om Ulricehamns stad.
Kravet är för närvarande att inte överstiga 10 milligram BOD (biokemisk syrgasförbrukning) per liter utgående
vatten. 2013 var medelvärdet 6,0 milligram BOD per liter, motsvarande en reningsgrad på 97 procent.
120
Bräddning inträffar sällan (senast 2013). Bräddvattnet når dock inte Åsunden helt orenat utan en viss rening
sker genom slamavskiljning. Det utspädda spillvatten som läcker ut i diken eller vattendrag når däremot sjön
orenat.
Faktaruta. Spillvatten, BOD och bräddning
Spillvatten är det avloppsvatten som kommer från toaletter, disk, tvätt, golvbrunnar med mera. Spillvatten
leds till ett reningsverk innan det släpps ut till en recipient i form av ett vattendrag eller en sjö.
När vattnets mikroorganismer bryter ned organiskt material åtgår syrgas och ju större mängd material som
ska brytas ned, desto mer syrgas går åt. BOD, biokemisk syrgasförbrukning, är ett mått på mängden syrgas
som går åt vid nedbrytningen av organiskt material.
Dagens avloppsledningsnät är utformat enligt ett duplikat system där dagvatten och spillvatten leds i
separata ledningar. Bräddning innebär att en blandning av dagvatten och orenat spillvatten släpps ut från
det kombinerade ledningsnätet. Företeelsen uppkommer främst vid kraftiga regn då ledningsnätet inte
hinner ta emot allt vatten, men även vid driftstörningar och tekniska brister. Följden för enskilda hushåll kan
t.ex. bli att orenat vatten tränger upp ur golvbrunnar, främst i källare. Bräddvatten innehåller relativt höga
halter av fosfor och kväve, men mest påfallande är en ökning av bakterier vilket framförallt påverkar
badvattenkvaliteten. Bräddning av orenat avloppsvatten till recipient utgör ett av det största problemet med
avloppsreningsverken och ledningsnäten.
13.3.2 Enskilda avlopp
Bebyggelsen i de nära omgivningarna till Övre Åsunden och området närmast Fästeredssund i Yttre Åsunden,
varierar i sin helhet från mycket knapp till riklig. Samlad bebyggelse finns förutom i Ulricehamn (med
Villastaden), på Ängsö, i Fästeredssund, Rude/Tvärredslund, Alhammar, Näsboholm och Marbäck. Fritidsbebyggelsen är förhållandevis utbredd och några områden hyser en blandning av permanenta bostäder och
fritidshus, t.ex. Fästeredssund och Ängsö. I kommunens naturvårdsprogram från 1985 nämns Marbäcksvikens
södra del samt Rude som områden med koncentrerad fritidsbebyggelse (Länsstyrelsen i Älvsborgs län, 1985).
Totalt sett är andelen bostäder inom strandskyddszonen (300 meter) stor.
I Ulricehamn kommuns översiktsplan nämns att inventeringar av enskilda avloppsanläggningar utfördes i
kommunen under perioden 1997-98. Därefter åtgärdades många anläggningar. Kunskapen om förändringar
sedan dess är i nuläget bristande. Nya inventeringar bör vara högst aktuella inom ett fåtal år, med tanke på att
den genomsnittliga livslängden för ett fungerande enskilt avlopp är cirka 20 år. Gällande bebyggelsen kring
Övre Åsunden har kommunen vetskap om minst 10 permanenta fastigeter i Fästeredssund och åtminstone en
handfull spridda fritidshus som ännu inte är åtgärdade. Ett flertal direktutsläpp förekommer från såväl
permanent- som fritidsbebyggelse.
Områden med sammanhållen permanent bebyggelse har vanligtvis gemensamma reningsverk (vilket inte gäller
Fästeredssund). Ett sådant ligger i trakten av Kårdamm på sjöns östra sida, anpassat för 20 personer. Ett mindre
bostadsområde som håller på att utveckla ett gemensamt reningsverk är Näsboholm och fler sammanslagningar lär följa. På kommunen pågår arbetet med att ta fram en lokal VA-policy (vatten- och avlopp), som
ska fungera som underlag till vilka krav som ska ställas på enskilda avlopp.
Inom strandskyddszonen kring hela Åsunden (0-300 meter) och längs Ätran upp till Vinsarpssjön (0-100 meter),
råder så kallad hög skyddsnivå med avseende på enskilda avloppsanläggningar (gällande fosfor), av
miljöskyddsskäl. Syftet är att motverka framför allt övergödning. Naturvårdsverket har gett ut allmänna råd om
små avloppsanordningar som anger vilka krav som är rimliga att ställa på avlopp för upp till 25 personer (NFS
2006:7). Kraven vid hög skyddsnivå är minst 90 procent avskiljning av fosfor och minst 50 procent avskiljning av
121
kväve, att jämföra med krav på minst 70 procent avskiljning av fosfor vid normal skyddsnivå. Generellt vid sjöar
och vattendrag motiveras hög skyddsnivå inom 50 meter. Detta avstånd är satt som ett minimiavstånd för att
skydda sjöar och vattendrag mot läckage av näringsämnen. För en mängd fritidshusområden kring Åsunden
gäller vad översiktsplanen uttrycker som ”särskilda bestämmelser för hur avloppsanläggningar ska utformas”.
Dessa bestämmelser innebär högre krav på reningen avseende BDT (baddisktvätt)-avlopp och därmed ett
högre skydd av vattenkvaliteten.
Faktaruta. Enskilda avlopp
Avloppsguiden (www.avloppsguiden.se) har sammanfattat regelverket kring enskilda avlopp, bl. a står
följande:
”Viktigaste kravet på avloppsrening är att den ska minimera risken för utsläpp av smittämnen till
grundvattnet (och därmed till dricksvattnet) eller till ytvattnet”. Konsekvenser av förhöjda halter av
smittämnen går lätt att föreställa sig, i form av förgiftning och olika sjukdomstillstånd.
”De största miljöproblemen med avlopp är utsläpp av syreförbrukande och gödande ämnen som kan leda till
t.ex. algblomning eller att sjöar växer igen. Krav ställs framförallt på att minska dessa utsläpp.”
”Utsläpp till vattenområde av avloppsvatten som endast genomgått slamavskiljning utan efterföljande
rening är i princip förbjudet. Det är alltså olagligt att bara ha en trekammarbrunn (gäller också en- och
tvåkammarbrunn).”
13.3.3 Dagvatten
I Ulricehamn kommuns översiktsplan framgår att belastningen på såväl dagvattensystemet som Åsunden måste
minska, varför en dagvattenpolicy behöver tas fram. Ett centralt problem att lösa är att en stor del av
dagvattnet som går ut i Åsunden kan klassas som orenat. I sitt arbete avser kommunen att prioritera rening
från industriområden, vilket innebär satsningar på byggnation av fler dammar. Vidare behöver kommande dagvattenlösningar ta hänsyn till klimatförändringar och lokalt omhändertagande ska uppmuntras. Lågt liggande
grönytor bör kunna utnyttjas som reservområden dit vatten kan ledas vid höga vattenflöden. I sammanhanget
kan nämnas att kraven på rening inom vattenskyddsområden är högre ställda än inom övriga områden.
Idag rinner dagvattnet från nordöstra delen av Ulricehamns stad till Lillsjön, en damm mellan Bronäs och
Falköpingsvägen, med funktionen av flödesutjämnare med viss rening. Endast en mindre del av dagvattnet från
stadens södra halva går till Lillsjön. I Lillsjön, och i andra förekommande dammar, sker en naturlig rening
genom sedimentation. Reningsgraden i Lillsjön bör dock vara minskande då filtret (slamavskiljaren), enligt
uppgift från kommunen, inte har bytts på 20 år. Från Lillsjön går vattnet rakt ut i Åsunden.
Strax norr om Åsunden ligger industriområdena Vist och Karlsnäs, varav Vist har en sedimentationsdamm för
dagvatten. Karlsnäs enda möjlighet att ta hand om förorenat dagvatten, till Ätran, är genom avstängning av
utflödet vid händelse av större utsläpp. Inom området förekommer visserligen ytor med filter för oljespill och
tungmetaller, men i övrigt rinner dagvattnet direkt ut i Ätran. I den östliga delen av Ulricehamns stad ligger
Hesters industriområde. I anslutning till området rinner ett par bäckar som mynnar i Ätran. Nyligen tillfördes
området en sedimentationsdamm för dagvatten. Vattnet går ej vidare till reningsverket.
I övriga områden kring Åsunden är lösningarna för rening av dagvatten av enklare snitt. Sedimentationsdammar förekommer inte, men rening sker i vissa fall genom naturlig infiltration över en grönremsa, t.ex.
gräsklädda vägrenar eller vägdiken. I de flesta fall leds dagvattnet ner till närmaste vattendrag, exempelvis går
dagvattnet från Marbäcks samhälle ut i Pineboån, Källebackabäcken och i någon mån i Bäckagårdsån och vidare
till Åsunden.
122
Faktaruta. Dagvatten
Dagvatten är ytavrinning i form av regn, smältvatten och dräneringsvatten. Innan dagvatten rinner ned i
rännstensbrunnar, diken eller vattendrag sköljer det med sig en mängd föroreningar. Dessa utgörs av bl. a
fosfor- och kväveföreningar, tungmetaller samt bensin- och oljerester. En stor del av föroreningarna
härstammar från trafiken i form av avgaser, asfalt, däck, dubbar, bromsbelägg och korrosion av fordonens
metaller. Till det kommer olja och annat vägspill liksom föroreningar från industrier och jordbruk. Genom
rikligheten av enskilda hushåll genererar även de en betydande del av föroreningarna.
Potentiella miljöeffekter av näringspåvekan
En ökande näringsstatus leder initialt till att produktionen ökar och följaktligen till att den totala fiskbiomassan
stiger. Näringstillförseln har en rad bieffekter som innebär att produktionen inte får en jämn spridning. Vissa
djurgrupper och arter gynnas i högre utsträckning än andra vilket får till följd att den ursprungliga artsammansättningen ändras. Generalister, d.v.s. allätande fiskar, har en fördel gentemot specialister. En tilltagande
eutrofiering leder till att rovfisk som abborre och gädda får svårt att hävda sig i konkurrensen med karpfisk.
Artsammansättningen förändras därför mot en större andel karpfisk.
Den högre produktionen, d.v.s. den totalt sett högre biomassan i sjön, leder till ökad syrgasförbrukning vid
nedbrytningen av det organiska materialet. En kraftig eutrofiering kan därför leda till att syrebrist uppstår då
växter ruttnar, särskilt då isläggningen hindrar tillförsel av syre och omblandning av vattnet, men även under
temperatursprångskiktet sommartid. Syrebrist och massdöd av fisk var under mitten av 1900-talet vanligt
förekommande i sjöar som fungerade som recipienter för dåligt renat avloppsvatten.
Läget i Övre Åsunden
Provtagningsresultat saknas före tillkomsten av Ätrans Vattenvårdsförbund, men sannolikt steg näringsstatusen
fram till att reningsgraden hos avloppsreningsverken förbättrades under 1970-talet. Tillgängliga mätningar av
fosforhalten visar sjunkande värden från 1985 (tidigare provtagningsresultat saknas), men även att siktdjupet
förbättrats väsentligt sedan 70-talet.
13.4 Areella näringar
13.4.1 Jordbruk
De mest sammanhållna, utbredda jordbruksmarkerna kring Övre Åsunden finns koncentrerade vid Marbäck.
Stränderna väster om Marbäck karaktäriseras av ekkullar omväxlande med betade åkrar, vilket är ganska
typiskt för Åsundens strandnära jordbruksmarker. I övrigt förekommer jordbruk längs Övre Åsundens västra
del, i trakten kring Brunn, vid Stora Ekeredsviken och Kråkeboviken, kring Alhammar, Rude och Tvärredslund.
På den östra sidan kan, förutom Marbäck, nämnas området öster om Fästeredssund. Även värt att nämna är
markerna vid Högagärde mellan Övre och Yttre Åsunden, med avrinning till Fästeredssund. Åsundens
jordbruksbygder domineras idag av uppfödning av nöt och får, men även mjölkproduktion förekommer.
Påverkan på Övre Åsunden sker i mångt och mycket genom att tillrinnande vattendrag avvattnar jordbruksmarkerna, varifrån urlakning av näringsämnen sker. Utpräglade jordbruksåar, d.v.s. åar där närmiljön klart
domineras av jordbruksmark, är på västsidan Brunnsbäcken och Remmabäckens lopp nedströms Åsundenleden. På östsidan är Källebackaån och Pineboån distinkt jordbrukspräglade. Majoriteten av sjöns tillflöden
passerar jordbruksmarker. I den sydligaste delen kring Åsunden förekommer ett flertal distinkta diken som
avvattnar jordbruksmarker öster om Fästeredssund och Högagärde. Dikena passerar även till viss del skogsmark innan utflödena i Åsunden.
123
Merparten av de näringsämnen som tillförs Åsunden, kommer via Ätran. Ätradalen närmast Ulricehamn har
branta och barrskogsklädda dalsidor medan den längre mot norr blir flackare med uppodlade eller
lövskogsklädda dalsidor. Hela dalgången utmärks av ett omväxlande jordbrukslandskap med bitvis ålderdomlig
prägel. Mellan Åsunden och Timmele domineras jordbruket av växtodlingar, främst jordgubbsodlingar, men
tidigare fanns även många potatisodlingar. Enligt Ätrans vattenråds årsrapport 2013 utgör åkermark 29,1
procent av all mark uppströms provpunkten ”Ätran, Vist kyrka” upp till Åsarps provpunkt.
Faktaruta. Påverkan från jordbruk
Jordbruk med produktion av spannmål har en negativ påverkan på vattendrag och sjöar genom främst
näringsläckage och därigenom uppkommande övergödning. Vallodling kan generellt sägas vara mer
miljövänlig bl. a eftersom jorden aldrig ligger bar (vilket motverkar läckage). Liksom i skogsbruket har
dessutom många bäckar rätats och diken grävts för att effektivt avleda vatten från den brukningsbara
marken. Via dessa (och naturliga vattendrag) förs sedan näringsämnena vidare till nedströms liggande sjöar.
Även en tid efter att odlingsverksamheten upphört släpper markerna ifrån sig näringsämnen. För att minska
transporten av kväve kan fånggrödor odlas eller vårbearbetning införas. Skyddszoner/kantzoner mot
vattendrag och sjöar utgör också en viktig vattenvårdande åtgärd. Förutom att minska näringsläckaget
minskar det påverkan från t.ex. bekämpningsmedel. Skyddszoner längs jordbruksmark består ofta av en zon
obrukad mark och närmast vattnet träd och buskar. Viktigt att komma ihåg är att träd och buskar även ger
nödvändig skugga, mat, död ved m.m. till bäckens fiskar, kräftor och andra organismer.
13.4.2 Skogsbruk
Länsstyrelsen i Västra Götaland fastslår i rapporten ”Åsunden lövrike” från 2009 att Åsunden är ett landskapsavsnitt med högre lövandel än Västra Götalands län i övrigt, nästan 30 procent av skogsmarken mot 19 procent
för hela länet. I en relativt ny skogsstrategi (se nämnda rapport) har Åsundenområdet pekats ut som en trakt
med betydande skogsbestånd med höga naturvärden, varför det är särskilt viktigt att skötseln av skogsmarken
utförs på ett långsiktigt hållbart sätt.
En titt på webbgisens kartlager ”avverkningsanmälningar” över Åsundens omgivningar, ger en bild av ett skogsbruk av genomsnittslig omfattning. Hyggen i varierande successionsstadier förekommer spritt och i varierande
storlek. Större avverkade områden som bitvis sträcker sig ner till sjöstranden märks på den östra sidan mellan
Näsboholm och Vegby. Efter en båttur på Åsunden är intrycket att sjöns nära omgivningar innehåller mycket
lite sentida hyggen (Thorstensson). Ytor med avverkningsanmälningar gällande slutavverkning finns längs
samtliga bäckar utom några av de allra minsta. Avverkningsanmälningarna är gjorda mellan 1999-2010,
företrädesvis från 2005 och framåt. Som tidigare antytts varierar utbredningen av dessa ytor, eller hyggen,
stort, men de har gemensamt att de oftast inkluderar båda sidorna om vattenfåran. Det är vanligt att hyggen
ligger relativt nära utloppen och i en del fall dessutom kring utloppen. Det senare gäller exempelvis bäcken
nedan Lilla Björknabben, Kanalen, flera bäckar med utlopp i Sjöbovik och Sandslättaviken samt småbäckar strax
söder om Skottek. Hyggena är i genomsnitt cirka 8-9 år gamla. Anmärkningsvärt är att en kilometer längs den
1,3 kilometer långa slutsträckan av Kanalen, nedströms Vegby mosse, tycks ha avverkats mellan åren 2003 till
2011. Kanalen utmärker sig även genom ett till synes helt och hållet rätat lopp. Graden av fysiska ingrepp i
övriga skogsbäckar är inte lika tydlig. Mest otydlig är graden av utdikning av vattendragens närområden.
Kantzoner
En faktor som ökar markavrinningen och flödet är uteblivna kantzoner längs sjöar, vattendrag, diken och våtmarker, i samband med t.ex. föryngringsavverkning (slut/kalavverkning). En kantzon i den här bemärkelsen
utgörs av kvarlämnade träd och buskar mellan exploaterad mark och vattenförekomster. I produktionsskogar
124
med gran och tall bör en lövrik kantzon etableras, genom utgallring i ett tidigt skede för att släppa fram lövträd
och buskar. Observera att kantzon motsvaras av begreppet skyddszon i t.ex. skogsvårdslagen. Kantzonens
funktioner är bl. a att den reglerar flödet samt filtrerar lösta näringsämnen och partiklar såsom sand och
humus. Detta sker t.ex. genom att träden tar upp vatten och fungerar som fysisk barriär mot erosion och som
sedimentfälla. För att kantzoner ska ha god effekt bör de vara minst 10-20 meter breda. Givetvis kan man även
skapa kantzoner genom att plantera träd och buskar, helst lövträd såsom al och sälg. Naturvårdshänsyn inom
skogsbruket innebär även tillämpning av kantzoner vid t.ex. markberedning och byggande av skogsbilvägar.
Noterbart är att även kantzoner mot öppen jordbruksmark har en mycket gynnsam effekt på vattenkvaliteten,
genom att bl. a näringsläckaget till vattendraget minskar.
Det går inte att nog poängtera att kantzoner till vatten är ekologiskt mycket betydelsefulla och har många fler
funktioner än de ovan nämnda. De minskar avdunstningen från vattnet, reglerar ljus och temperatur i vattnet,
tillför föda i form av löv och småkryp till fisk och smådjur, tillför död ved som skapar livsmiljöer för fisk och
andra vattenlevande organismer m.m. Exempelvis medför avsaknad av beskuggning längs ett vattendrag, en
ökad solinstrålning och därmed en högre vattentemperatur. Som exempel stressas öring redan vid en
vattentemperatur på 20°C och dör vid cirka 25°C. Ökade temperaturer minskar dessutom syreinnehållet i
vattnet. Vidare orsakar bristande beskuggning ett minskat skydd mot predatorer för fisken (t.ex. andra fiskar
och fåglar) och inte minst uttorkning av åfåran (genom ökad avdunstning). Det sistnämnda är givetvis helt
avgörande för livet i vattendraget.
Myndigheternas åtgärder
Betydelsen av naturvårdsanpassat skogsbruk vid vatten och lämpliga brukningsmetoder uttrycks från en mängd
håll, bl. a Skogsstyrelsen och Vattenmyndigheten. Hos Vattenmyndigheten råder numera en förhöjd uppmärksamhet kring ämnet, med bakgrund i klimatförändringar och brunifiering av svenska sjöar. Som en åtgärd i
arbetet med klimatförändringar och brunifiering uttrycker Vattenmyndigheten följande: ”Skogsstyrelsen
behöver, efter samråd med Naturvårdsverket och Fiskeriverket, ta fram underlag och utveckla föreskrifter
och/eller andra styrmedel för ändamålsenliga skyddszoner och andra skyddsåtgärder intill vattenförekomster
så att god kemisk status och god eller hög ekologisk status bibehålls eller uppnås”. Vattenmyndigheterna
bedömer att en möjlig faktisk åtgärd inom skogsbruket, mot brunifiering, är kvarlämnande av trädbevuxna
kantzoner intill vattenförekomster (www.vattenmyndigheterna.se).
Faktaruta. Lagar och föreskrifter
Skogsstyrelsens föreskrifter till skogsvårdslagens § 30 beskriver bl. a de hänsynskrav som ställs på
skogsbruket m.a.p. växt- och djurlivet, kulturmiljön m.m. Exempelvis står att skyddszoner med träd och
buskar skall lämnas kvar mot skogliga impediment, utmed hav, sjöar, vattendrag och öppen jordbruksmark i
sådan utsträckning som behövs av hänsyn till växt- och djurlivet, kulturmiljön och landskapsbilden. Vidare
uttrycks bl. a att skador till följd av skogsbruksåtgärder skall undvikas eller begränsas på mark och i vatten.
Vid avverkning skall näringsläckage till sjöar och vattendrag begränsas.
I Miljöbalkens 11:e och 12:e kapitel och förordningen (1998: 1388) om vattenverksamhet finns regler som
styr skogsbruket, exempelvis kring dikning, byggande av skogsbilvägar och avverkning vid vatten med höga
naturvärden. Exempelvis krävs tillstånd för byggande av skogsbilvägar med överfart över vattendrag. Markavvattning såsom dikning är förbjuden (i södra och mellersta Sverige) medan vissa fall av dikesrensning är
tillåten. Anmälningsplikt till skogsstyrelsen gäller alltid då åtgärden kan komma att väsentligt påverka naturmiljön, t.ex. avverkning vid vatten med höga naturvärden.
I Miljöbalkens 14:e kapitel finns bestämmelser om hantering av kemikalier och bekämpningsmedel.
125
Potentiella följdeffekter av jord- och skogsbruk
När skogs- och jordbruk bedrivs med bristande naturvårdshänsyn får det många negativa effekter på biotoper
(boendemiljöer) i och längs vattendrag och sjöar, liksom på vattenkemin. För de organismer som är beroende
av vattnet eller vattnets närmiljöer, allt ifrån växtplankton, insekter och fiskar till sjöberoende fåglar, kan
följderna bli mycket påtagliga. Näringsvävarna i naturens ekosystem är både komplexa och sköra. Viktigt att ha
i åtanke är att påverkan på varje sjö startar redan vid dess källflöden, t.ex. i våtmarker eller i källsjöar.
Hänsynstagande bör alltså ske vid samtliga våtmarker, gölar, sjöar och vattendrag som ingår i länken fram till
sjön.
Både jord- och skogsbruk leder till ökade utsläpp av olika sorters partiklar till vatten. Det handlar om såväl
näringsämnen som grumlande partiklar och humusämnen m.m. Vad gäller näringspåverkan har effekterna av
eutrofiering beskrivits tidigare i avsnitt 13.3. Omfattande fysisk påverkan på vattendragen, i form av rensning,
rätning, omgrävning och utdikning, har ofta följt hand i hand med ett utvecklat markutnyttjande. Denna typ av
påverkan beskrivs närmare i kapitel 13.6.
Vad gäller utsläppen av humusämnen, har under senare år en ökande brunifiering av vattnet noterats, främst i
näringsfattiga skogssjöar. Den direkta orsaken till brunifieringen är en ökad tillförsel av humusämnen, d.v.s. löst
organiskt material. Humushalten har i många vatten ökat närmast dramatiskt och flera studier har genomförts
för att klarlägga orsakssambanden. Minskad svaveldeposition, klimatförändringar som resulterar i högre
nederbörd och ökad ytavrinning, högre temperaturer samt förändrad markanvändning är faktorer som anses
bidra till den ökade humustillförseln till sjöarna (Graneli, 2012). Den lokala påverkansgraden får inte förringas
utan är tvärtom troligen av stor betydelse. Som tidigare nämnts bidrar otillräckliga kantzoner, utdikning och
fysisk påverkan i vattendrag till en ökad uttransport av humusämnen (Länsstyrelsen i Skåne län, 2007).
Ökande humushalt kan på olika sätt påverka djur- och växtsamhället i sjöar, men även få negativa konsekvenser för t.ex. bad eller vattnets användbarhet som vattentäkt. Vad gäller flora och fauna är den negativa
påverkan till följd av brunifiering, och för den delen även grumling, främst knuten till en minskad solinstrålning.
Primärt leder en minskad solinstrålning till att primärproduktionen, d.v.s. produktionen av växtplankton,
minskar. När basen i näringskedjan påverkas får detta följder för högre trofinivåer, d.v.s. högre upp i
näringskedjan. Minskad sikt i vattnet kan även medföra att tillväxten hos gädda och mört minskar eftersom de
får svårare att lokalisera sitt byte. Undersökningar i kontrollerade miljöer tyder på att tillväxten hos gädda
minskar även om mängden mört inte minskar (Ranåker, 2012).
Även makrofyter (större vattenväxter) i sjöarna påverkas av den minskade solinstrålningen genom att den zon
där de kan förekomma minskar. Områden med makrofyter tillhör de mest produktiva eftersom de är uppehållsplats för yngre fiskar, presumtiva lekområden och goda miljöer för födosök. Minskar arealen av dessa områden
riskerar därför produktionen av fisk att minska. På samma sätt minskar produktionen av evertebrater
(ryggradslösa djur) som är näringsbas för olika fiskarter.
Läget i Övre Åsunden
Färghalten mäts kontinuerligt i Övre Åsunden, Ätran vid Vist och i Pineboån. Trenden är i samtliga fall, frånsett
vårmätningarna i Pineboån, ökande. I både Ätran och i Pineboån är vattnet tidvis starkt färgat av humus medan
nivån i Åsunden vanligen bedöms som måttligt hög.
Färghalten i Övre Åsunden bedöms inte vara ett problem idag, men de ökande färghalterna kan inte bortses
ifrån.
126
13.5 Förgiftande ämnen
Ulricehamns kommun är en landsbygdskommun och det har aldrig funnits speciellt mycket industrier kring
Åsunden, inte ens något större antal textilindustrier. De företagsverksamheter och industrier som har haft den
största påverkan på sjön har troligen varit de utmed Ätran. Bland exemplen av historiska verksamheter kan,
förutom textilföretag, nämnas garverier, fiskodling, ett flertal sågar och båtbyggeri. Restprodukterna från verksamheterna innehöll både näringsämnen och tungmetaller som i hög grad släpptes ut i recipienten. Spår av
metallföroreningar finns idag bundna i sediment vid utsläppsplatserna och kan frigöras i Åsundens och Ätrans
vattenmassa vid t.ex. muddringsarbeten.
13.5.1 Industrier
Industrier och företagsverksamheter är genom Ulricehamns stad koncentrerade till Övre Åsundens norra delar.
De flesta renar sina utsläpp i Ulricehamns ARV efter att i en del fall ha passerat lokala små reningsverk eller
liknande. Inga företag har direktutsläpp till Ätran eller Åsunden.
I Ulricehamns stad finns ett antal industrier och företagsverksamheter som går under tillståndspliktig miljöfarlig
verksamhet. Som exempel kan nämnas verksamheter som utför ytbehandling av metall och/eller plast, och
återvinning av motordrivna fordon (”bilskrot”). I Karlsnäs industriområde, norr om Åsunden, bedriver ett antal
företag sina verksamheter, bl. a finns industrier för ytbehandling av metaller genom elektrolytiska/kemiska
processer med lack, färg eller lim. Utsläpp sker därifrån till Ätran. Inom Hesters industriområde, knappt två
kilometer nordöst om Ulricehamns ytterområden, förekommer verkstadsindustrier som utför borttagning av
lack eller färg, eller hanterar organiska lösningsmedel. Från området rinner en bäck till Ätran. Vid några tillfällen
har det förekommit utsläpp från området som har haft negativ effekt på vattenkvaliteten (Wredin, Ulricehamns
kommun). Området har nyligen tillförts en sedimentationsdamm för dagvattenhantering.
Den enskilda industri som troligen har haft mest negativ påverkan på Övre Åsundens och Ätrans vatten är
Timmele Färgeri AB, beläget strax söder om Timmele samhälle, cirka 5,5 kilometer norr om Ulricehamns stad.
Verksamheten startade som garveri, men övergick sedermera till beredning och färgning av textil. År 2007
avvecklades företaget. Förfarandet vid beredningen och färgningen medförde en föroreningsbelastning på
såväl Ätran som Åsunden i form av metaller och tungmetaller såsom koppar, zink, bly, krom men även
ammoniak, petroleum och klorerade alifater m.m. Enligt Bengt-Göran Petersson användes även natriumklorid
och flamskyddsmedel. Redan under slutet av 1960-talet uppfördes ett reningsverk, som tyvärr fungerade
mycket bristfälligt (Öman). 1982 togs ett nytt reningsverk i drift med både biologisk och kemisk rening
(Lindskog). Industriutsläppen tycks ha haft en mycket stark påverkan på Ätrans vattenkvalitet och i synnerhet
Timmele Färgeri AB omnämns i olika källor som orsak till att fisk- och kräftbestånd i ån skadats.
13.5.2 Potentiellt förorenade områden
Enligt Länsstyrelsens webbgis finns ett relativt stort antal potentiellt förorenade områden längs Ätran och i
Ulricehamns stad. Nedan presenteras objekt med mycket stor till stor föroreningsrisk, d.v.s. BKL 1 till 2, belägna
i nära anslutning till Åsunden, Ätrans nedre lopp innan Åsunden samt övriga tillrinnande bäckar. Objekten är
knutna till såväl pågående som avvecklade verksamheter eller industrier.



BKL 1: Träimpregnering/sågverk med doppning, även hantering av klorfenoler. Objektet, Brinks
Industrier, ligger i norra delen av Ulricehamns tätort, nära Lekstaden och mycket nära sjön. Efterbehandlingsåtgärder pågår då företaget är under avveckling och området projekterat för bostadsbyggnation.
BKL 2: Drivmedelshantering/verkstadsindustri med halogenerade lösningsmedel. Objektet ligger i
Ulricehamns tätort, relativt nära östra stranden.
BKL 2: Drivmedelshantering/bilverkstad, åkeri, bilvårdsanläggning, verkstadsindustri med halogenerade lösningsmedel. Objektet ligger i Ulricehamns tätort, relativt nära östra stranden.
127





BKL 2: Kemtvättar med lösningsmedel. Objekten ligger i Ulricehamns tätort, relativt nära östra
stranden.
BKL 2: Ytbehandling av metaller elektrolytiska/kemiska processer/ytbehandling med lack, färg eller
lim. Objektet ligger inom industriområdet vid Karlsnäs (Ätran).
BKL 2: Övrigt. Objektet ligger intill Ätran nära inloppet.
BKL 2: Verkstadsindustri med halogenerande lösningsmedel. Objektet ligger inom industriområdet i
Hester, nordost om Ulricehamns tätort. En bäck rinner från området till Ätran.
BKL 2: Ytbehandling av metaller elektrolytiska/kemiska processer. Objektet ligger inom industriområde söder om Timmele, nära Ätran.
Utmed norra Åsunden och Ätran upp till Timmele finns även en mängd objekt med liten till måttlig föroreningsrisk samt ännu oklassade objekt. Objekten utgörs av betongindustri, kemisk industri, industriområden, växthus,
motorbana och skjutbana m.m.
Faktaruta. Branschklasser
Naturvårdsverket har tagit fram en lista med olika branscher som bedöms kunna orsaka föroreningar i mark,
vatten eller sediment. Branscherna har delats in i olika prioriteringsklasser som kallas branschklasser (BKL).
Vilken BKL en bransch har tilldelats beror på hur stor risk för förorening branschen i helhet har bedömts
utgöra. Det betyder att branschklassen är gemensam för alla verksamheter inom respektive bransch och
endast utgör en första generell indelning. Branschklasserna är uppdelade från 1 till 4, där 1 innebär störst
prioritering (mycket stor risk) och 4 lägst prioritering (liten risk).
13.5.3 Kvicksilver
1986 genomfördes en mätning av kvicksilver i gädda i Övre Åsunden. Provunderlaget bestod av åtta individer.
Värdena varierade mellan 0,19 till 0,35 mg/kg (milligram per kilo) och det riktade medelvärdet uppgick till 0,29
mg/kg. Samtliga halter bedöms som låga enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (rapport 4913) men
med tillägget att de oftast är förhöjda i förhållande till bakgrund (tabell 18). Gränsvärdet som anges i
Europaparlamentets och Rådets direktiv (2008/105/EG) är 20 µg Hg/kg (mikrogram kvicksilver per kilo) i biota,
d.v.s. 0,20 mg/kg. WHO/FAOs (World Health Organization/Food and Agriculture Organization) gränsvärde är
0,5 mg/kg. I gädda som säljs är det gemensamma gränsvärdet inom EU 1,0 milligram kvicksilver per kilo.
Livsmedelsverket rekommenderar att arter som abborre, gädda, gös och lake inte äts mer än en gång per vecka
(Livsmedelsverket.se).
Kvicksilver är en tungmetall som använts i många olika sammanhang, som betningsmedel i utsäde, i pappersmassa, som konserveringsmedel i mediciner, i amalgam till tandfyllningar, i termometrar m.m. Under lång tid
har utsläpp av kvicksilver skett både i Sverige och utomlands. Den främsta anledningen till varför kvicksilverhalterna är förhöjda, är för höga halter i luftnedfall. Kvicksilvret deponeras från luften och ansamlas och lagras i
marken under lång tid. Ombildning sker genom biologisk nedbrytning (metylering) till metylkvicksilver, vilket i
sin tur urlakas till vatten och tas upp av vattenlevande organismer. Metyleringen av kvicksilver utförs av
bakterier som lever under syrefria förhållanden. Bakteriernas aktivitet ökar när de får tillgång till färskt
organiskt material, och forskning pekar på att processen är högst i miljöer med hög primärproduktion av
plankton och alger.
I Sverige har en mängd åtgärder gjorts för att minska användning och spridning av kvicksilver men nedfallet är
fortfarande stort, cirka 4,2 ton per år (Kemikalieinspektionen 2004). Exempelvis uppgår medelhalterna av
kvicksilver i gädda i södra Sverige, till mellan 0,5-1 mg/kg (Naturvårdsverket 2008). Nedfallet härrör främst från
andra länders utsläpp men det finns lokala kvicksilverutsläpp från svensk industri (www.naturvardsverket.se).
128
Tabell 18. Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (rapport 4913) för kvicksilver i gädda.
Klass
Benämning
mg Hg/kg
1
Mycket låga halter, naturligt förekommande
≤ 0,20
2
Låga halter, oftast förhöjda i förhållande till bakgrund
0,20 – 0,50
3
Måttligt höga halter, förhöjda i förhållande till bakgrund
0,50 – 0,75
4
Höga halter
0,75 – 1,00
5
Mycket höga halter
≥ 1,00
Läget i Övre Åsunden
Vad gäller industriutsläppens påverkan på kräftor och fisk, finns i flera dokument noteringar om att de förr om
åren varit mycket skadliga, åtminstone lokalt. Utpekande av specifikt Timmele Färgeri AB finns i ett utlåtande
från 1983 från dåvarande förrättningsman inför bildandet av fiskevårdsområdesföreningen. Texten lyder:
”Sedan 1977, då föroreningarna i Ätran, främst från Timmele Färgeri, lett till att kräftbeståndet nedanför
färgeriet försvunnit i ån och därmed i sjön, har åvattnet åter gjorts kräftvänligt”. Under 1990-talet avlägsnades
sedimentet i färgeriets reningsdamm och placerades på västra sidan av Ätran. Prover på sedimenten visade
inget alarmerande. Idag bedrivs lagerverksamhet i lokalerna och rening av utsläpp sker via reningsverket i
Timmele. Ingen egentlig sanering av området har genomförts. Provanalyser visar att kvardröjande effekter från
färgeriets verksamhet, så som läckande markföroreningar, i dagsläget är minimala. Genom regelbundna
provtagningar sker kontroll av ammoniakhalterna, med hänsyn till öringen i Ätran.
Ulricehamns kommun tog i mitten på 2000-talet fram en åtgärdsplan för förorenade områden. I dagsläget
pågår arbete med att förnya planen genom att bl.a. omklassificera riskområden allteftersom åtgärder genomförs. Prioriterade områden är de som är belägna inom vattenskyddsområde eller kommunal mark samt de med
höga föroreningsnivåer. Åtgärder har under senare år främst bestått av efterbehandlingar av avvecklade
bensinstationer. Andra objekt som kräver åtgärder är exempelvis gamla sågverksområden och handelsträdgårdar. Sanering av en handelsträdgård pågår för närvarande i den västra stadsdelen. I den norra stadsdelen,
nära Lekstaden, pågår efterbehandlingsåtgärder av ett sågverksområde, i samband med projektering för
bostadsbyggnation. Kommunens uppfattning är att det i nuläget inte finns några större områden med markföroreningar, inte heller några som påverkar specifikt fisken i Åsunden eller Ätran. Kvardröjande effekter från
avvecklade industrier som tidigare haft betydande påverkan, i synnerhet Timmele Färgeri AB, förefaller
obetydliga.
Kvicksilver förekommer idag i höga koncentrationer i nästintill alla ytvattenförekomster i Sverige (VISS).
Kvicksilver, främst som metylkvicksilver, anrikas genom hela näringskedjan och halterna är som störst hos
rovfisk såsom gädda och fiskätande sjöfåglar. Metylkvicksilver är kraftigt toxiskt för människor och kan skada
bland annat nervsystem, muskler, njurar och immunförsvar. Undersökningar visar även på att fortplantningen
hos fiskätande fåglar och däggdjur påverkas negativt. Inga direkta negativa effekter har dock noterats hos fisk
(Degerman et al). De nuvarande halterna av kvicksilver i fisk i Övre Åsunden är okänd. Mätningen från 1986 kan
inte längre anses relevant.
129
13.6 Fysisk påverkan på vattendrag
I många vattendrag har stora ingrepp utförts för att öka vattenavrinningen. Historiskt rensades block, stenar
och död ved bort på sträckor som låg omedelbart nedströms kvarnar och sågar, i syfte att öka effektiviteten.
Undantaget är rensning som utfördes i samband med timmerflottning, ingrepp som kunde ha en mera allmän
påverkan på strömsträckorna i vattendragen. Fysiska ingrepp i vattendrag i kombination med utdikningar av
våtmarker, har i modern tid främst utförts i dräneringssyfte med målet att utöka produktionsarealen.
Potentiella miljöeffekter av fysiska ingrepp
Fysiska ingrepp, d.v.s. rensning, rätning, omgrävning och utdikning, innebär att den naturliga hydrologiska
balansen rubbas. Vid nederbörd transporteras vattnet effektivt undan och vattennivån stiger snabbt, men vid
torka sjunker vattennivåerna i vattendragen till mycket låga nivåer eller torkar helt ut. Korta högflödestoppar
följs av extrema lågvatten.
Rensning, rätning och omgrävning av vattendrag liksom dikning och kalavverkning i närmiljöerna, har lett till en
ökad tillförsel av gödande, försurande och grumlande ämnen eller partiklar. Genom att ingreppen leder till
snabbare och större markavrinning ökar materialtransporten ut i vattendragen (genom erosion) samtidigt som
självreningen av vattnet minskar. Självrening kräver lugnflytande och meandrande (slingrande) vattendragssträckor för att grumlande ämnen (små olösta, oorganiska och organiska partiklar) samt brunfärgande
humusämnen (delvis nerbrutet organiskt material) ska kunna sedimentera och därmed i mindre utsträckning
nå sjöarna. Konsekvenser blir annars såväl grumligare som brunare vatten (ökad vattenfärg).
Bortrensning av block, stenar och död ved får direkta effekter på vattendragets fauna. Rensningen skapar mera
likartade, homogena, biotoper i vattendraget vilket allmänt sett försämrar livsbetingelserna för både fisk,
kräftor och bottenfauna. Färre ståndplatser, sämre lekmöjligheter och mindre födounderlag medför att
populationerna minskar.
Läget i Övre Åsunden
I vilken grad de mindre tillflödena till Övre Åsunden och Ätran påverkats fysiskt är i huvudsak okänt. Det enda
vattendraget där mer ingående studier gjorts är Brunnsbäcken som biotopkarterades i samband med förstudierna inför bygget av riksväg 40. Markanvändningen längs Brunnsbäcken utgörs till stor del av jordbruksmarker och betesmarker. I denna typ av miljöer tenderar vattendragen ofta att vara starkt påverkade av
rensning, rätning, omgrävning eller rent av genom kulvertering. Vid karteringen av Brunnsbäcken bedömdes
den klart övervägande delen av den totala åsträckan vara rensad.
Graden av påverkan på Pineboån är i huvudsak ringa påverkad (Länsstyrelsen i Älvsborgs län, rapport 1992:6),
frånsett nedre delen av åns lopp. Enligt Gösta Lindhagen skedde en kanalisering cirka 1870 av nedre delen av
ån, ca 500 m från stranden. Dessförinnan hade Pineboån ett ringlande lopp i lågmarken nedanför Sandlidsgården.
Kanalen utmärker sig även genom ett till synes helt och hållet rätat lopp. Graden av fysiska ingrepp i övriga
skogsbäckar är inte lika tydlig. Mest otydlig är graden av utdikning av vattendragens närområden.
Vad gäller övriga vattendrag saknas kunskap.
130
13.7 Sjösänkning
En mängd uppgifter om sjösänkningarna i Åsunden florerar i olika källor. Sjösänkningarna finns beskrivna i
domstolshandlingar, akter från kommunen, i fiskerättsutredningen, men även intervjuer med fiskerättsägare
har gett information. Sannolikt har två sjösänkningar, den första någon gång kring sekelskiftet 1800 och den
senare mellan 1855-1859 genomförts. Spåren av sjösänkningen på 1850-talet är fortfarande tydliga i Åsundens
närområde. På många platser kring sjön syns fortfarande tydliga strandvallar efter den tidigare strandzonen.
En beskrivning av sjösänkningarna görs i protokollet från den första domstolsförhandlingen rörande Åsundens
reglering (AM 41/1941). Under de inledande förhandlingarna anför kammarherre F A Zethelius, som ägare till
Forsa kvarn, att Åsunden sänkts vid två tillfällen, först i början av 1800-talet och därefter på 1850-talet. Vid den
senaste sänkningen, sannolikt 1857, ska sjöns utlopp ha rensats och Forsa kvarn flyttats cirka 100 alnar nedåt
avloppet. Zethelius presenterar vid förhandlingarna ett protokoll upprättat av kommissionslantmätaren Carl
Slöör från tiden 26 oktober till 9 juni 1859 rörande förrättning för bestämmande av jordägares vid Åsunden
skyldighet att delta i kostnaden. Även i fiskerättsutredningen från 1976 berörs Carl Slöör som 1859 ska ha
upprättat en ”Värdering för sjösänkning”. Enligt denna skulle sjösänkningen ha genomförts 1859 och lett till
avsevärda landvinningar, särskilt utefter Vists mader, men även längs Ätran och i gamla köpstaden.
I en skrivelse av dåvarande kommunekologen i Ulricehamn, Johan Jannert, anges att vattenkraften vid Forssa
utnyttjats åtminstone sedan 1600-talet. I samband med sjösänkningen på 1850-talet revs Forssa tullmjölskvarn
och flyttades ca 200 fot nedströms. Samtidigt grävdes i ån på tre ställen uppströms kvarnen. Sammantaget
ledde detta till en sänkning av sjöns vattenstånd med 4,06 fot och att ca 1100 tunnland sanka madängar kunde
odlas upp. Dessutom vanns ytterligare ca 800 tunnland mark (Ulricehamns kommun, dnr 1754/96).
Johnny Söderlund anger i sin bok ”Åsunden - sjön mellan gårdarna” att sjösänkningen ägde rum 1855. Den
lägre vattennivån i Åsunden möjliggjorde en bro över Fästeredssund som ska ha byggts åren 1856-1859.
Intervjuer med fiskerättsägare ger ytterligare perspektiv på sjösänkningen. Stanley Johnzon hävdar att sjösänkningen ägde rum 1858 och att vattennivån sänktes med 1 famn (178 cm). Familjen Lindhagen menar att
två sjösänkningar gjorts, den första på 1700-talet och den andra mellan 1857-1859. Den totala sänkningen ska
ha uppgått till ca 2,4 meter.
Potentiella miljöeffekter av sjösänkningar
En sjösänkning leder till genomgripande förändringar för sjöns ekosystem och vattenkemiska förhållanden. För
fiskbeståndet innebär en sjösänkning initialt att delar av fiskens gamla lekområden försvinner, vilket får
negativa konsekvenser för rekryteringen hos flera arter. En sjösänkning innebär även att sjöns karaktär
homogeniseras när variationen av olika habitat minskar. Som exempel kommer de tidigare sedimentationsbottnarna närmare vattenytan och erosionszonen i strandområdet försvinner. När bottenstrukturen förändras
mot en större andel mjukbottnar förändras förutsättningarna för många arter. Vissa arter gynnas, medan andra
missgynnas, t.ex. kräftor. En utbredning av näringsrika mjukbottnar kan även få till följd att t.ex. bladvass och
näckrosor tillväxer kraftigt, vilket i sig kan leda till att lekområden förstörs eller skadas, i synnerhet för gädda.
Vilka effekter sjösänkningarna hade på fauna och flora i Åsunden är okänt, men med största sannolikhet var de
betydande. En mycket stor andel av sjöns dåvarande produktiva grundområden försvann vilket sannolikt
drabbade produktiviteten av alla arter som var beroende av grundområden för sin lek och uppväxt. Troligen
drabbades kräftor och bottendjur som var beroende av erosionszonens hårdbottnar hårt.
131
13.8 Utbyggnad av väg 40
Sedan 2013 pågår en ombyggnation av riksväg 40 för att bl. a förbättra trafiksäkerheten och öka framkomligheten. En av de tre etappsträckorna går mellan Dållebo, väster om sjön Tolken, och Hester, öster om
Ulricehamns tätort. När den 17 kilometer långa sträckan Dållebo - Hester är utbyggd har riksväg 40 motorvägsstandard mellan Göteborg och Ulricehamn, och väg 40/E4 blir mötesfri hela sträckan Göteborg-Stockholm.
Trafikverket beräknar att vägen öppnas för trafik hösten 2015.
För området norr om Ulricehamns tätort upp till Vist
har vägbygget bl. a inneburit flytt av Ätrans huvudfåra och två biflöden vid Vist samt anläggande av
erosionsskydd. En vägbro över Ätran med tillhörande
trafikplats är under uppförande och en bit väster ut,
vid Gäla, pågår tunneldrivning på en sträcka av 400
meter. Förutom den direkta fysiska påverkan,
påverkas vattendragen under byggtiden av partiklar
genom dels grumling av vattnet och dels
sedimentation på bottnar. Grumling kan leda till en
flyktreaktion hos fisk, men innebär i flertalet fall inte
Flyttad del av Ätran
stadigvarande effekter på fiskbeståndet. I miljödomen är ställda krav på arbete i vattenområde att
det ska utföras på ett sådant sätt att grumling i möjligaste mån undviks. Under perioderna 15 september till 30
november och 15 mars till 31 maj, d.v.s. under öringens vandringsperioder, ska grumlande arbeten undvikas.
För att uppfylla kraven utförs grävningsarbeten i vattendragen om möjligt i torrhet alternativt bakom spont
samt tillämpas angivna datum.
För att minimera den totala påverkan vägbygget har på miljön tillämpas ett stort antal skyddsåtgärder vilka
finns väl beskrivna i kontrollprogrammet (Trafikverket, 2012) och nämnda miljödom. Bland åtgärderna kan
nämnas ett flertal sedimentationsdammar av varierande storlek inom byggområdet, skydd för att omhänderta
spill av föroreningar och vid behov rening av bortpumpat länsvatten från sediment och olja före avledning till
Ätran. Under byggtiden utförs regelbundna provtagningar av bl. a vattenkemi, turbiditet, pH och alkalinitet i
Ätran uppströms och nedströms byggområdet, liksom i biflöden till Ätran och i Brunnsbäcken med utlopp i
Åsunden. Gällande tunneldrivningen var det från start tänkt att processvattnet därifrån skulle gå till
Säckebäcken och sedan vidare till Brunnsbäcken. Mot den bakgrunden genomfördes de tidigare beskrivna
biotopkarteringarna av bl. a Brunnsbäcken, och påverkansanalyser (se kapitel 9.3). Det blev dock aldrig aktuellt
med en sådan lösning utan istället leds vattnet till kommunens reningsverk, efter försedimentering i en damm
och passage genom ett tillfälligt reningsverk på byggplatsen. Påverkan på Brunnsbäcken har enligt byggledaren
(miljö) Daniel Jones endast bestått av ”tillfälliga mindre grumlingar. Den största grumlingen har varit mycket
lokal, exempelvis i närliggande kräftdammar”, vilket har orsakats av den transportväg som anlades i samband
med tunneldrivningen. Jones konstaterar vidare att ”inga indikationer finns på att Övre Åsunden hitintills skulle
ha påverkats av grumling eller någon annat”.
Med avseende på återställande av naturvärden i Ätran har flera åtgärder vidtagits, exempelvis användning av
naturgrus på erosionsskyddet och miljövänliga kokosmattor högre upp på slänterna (för återkolonisation av
vegetationen). Åtgärder för bevarande av naturvärdena har även vidtagits i samband med omgrävningarna av
biflödena. Det norra biflödets nya fåra har utformats för att likna den ursprungliga meandrande fåran med
omgivande slänter. I båda biflödenas nya fåror har en del borttaget växtmaterial placerats för att utgöra död
ved och längs kanterna har återplantering av vegetation skett. I de trummor som har anlagts har naturgrus
placerats i båda ändar för att underlätta för fisk att passera. Vid omgrävningen av det södra biflödet har
dessutom en strandbrink med bon för kungsfiskare lämnats intakt.
132
Referenser
ALcontrol Laboratories. 2013. Recipientkontrollen i Ätran 2012. Ätrans Vattenråd
Almer Brodde. 2006. I upprörda vatten: reflektioner över en kvartssekellång vistelse i Halland.
Andreasson Lars. 1976. Översiktlig kartläggning av vandringshinder i Ätran. Opublicerad.
Avloppsguiden. www.avloppsguiden.se
Brolin Thomas. 2014. Ulricehamns Energi AB. Muntliga uppgifter.
Bydén Stefan, Larsson Anne-Marie & Olsson Mikael. 1996. Mäta vatten. Institutionen för tillämpad
miljövetenskap. Göteborgs universitet.
Calles Olle., Greenberg Larry. 2009. Connectivity is a two-way street – the need for a holistic approach to fish
passage problems in regulated rivers. River research and applications. 25. 1268-1286
Calles, O., Degerman, E., Wickström, H., Christiansson, J., Gustafsson, S. & I. Näslund, 2013. Anordningar för
upp- och nedströmspassage av fisk vid vattenanläggningar. Underlag till vägledning om lämpliga
försiktighetsmått och bästa möjliga teknik för vattenkraft. Havs- och vattenmyndighetens rapport 2013:14.
Calluna AB. 2014. Recipientkontroll i Ätran 2013. Ätrans Vattenråd.
Degerman Erik, Nyberg Per, Näslund Ingemar, Jonasson Dan. 1998. Ekologisk fiskevård. Sportfiskeförbundet
Ekelund Sven. 1976. Fiskerättsutredning
Ekelund Sven. 1983-12-28. Förrättningsutlåtande för bildande av fiskevårdsområde för Övre Åsunden.
Eklund, Lars. 2014. Ägare till Vistafors kvarn. Muntliga uppgifter.
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2008/105/EG
Graneli W. 2012. Brownification of lakes. Encyclopedia of lakes and reservoirs.
Johlander Arne. 1982. Åsunden. Fiskeriintendenten Nedre Södra distriktet
Johnzon Stanley. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter.
Jones Daniel. 2014. Muntliga uppgifter. Byggledare Miljö. Trafikverket.
Karlsson Robert. 2014. Miljöinspektör Ulricehamns kommun. Muntliga uppgifter
Kemikalieinspektionen. 2004. Kvicksilver – utredning om ett generellt nationellt förbud.
Linde Håkan. 2014. Driftchef EoN. Muntliga uppgifter
Lindhagen Gösta. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter
Lindskog Charles. 2014. F d chef på Timmele Färgeri ABs reningsverk. Muntliga uppgifter.
Livsmedelsverket. Råd om kvicksilver. www.livsmedelsverket.se
Länsstyrelsens karttjänst Webbgis.
Länsstyrelsen i Skåne län. 2007. Varför blir Skånska vattendrag och sjöar brunare? ISBN 978-91-85587-67-4.
Länsstyrelsen i Västra Götalands län. 2000. Vandringshinder för fisk i Västra Götalands län. Meddelande
2000:28.
Länsstyrelsen i Västra Götalands län. 2009. Åsunden lövrike. Meddelande 2009:61.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1985. Naturvårdsprogram för sjöar och vattendrag. Ulricehamns kommun 1.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1992. Vattendrag i Ulricehamns kommun. Meddelande 1992:6.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1994. Problem med regleringar av sjöar och vattendrag i Älvsborgs län. Resultatet
av en enkät 1993. Meddelande 1994:2.
133
Malm Renöfält Birgitta, Ahonen Jari. 2013. Ekologiska flöden och ekologiskt anpassad vattenreglering. Havsoch vattenmyndighetens rapport 2013:12.
Naturcentrum AB. 2008. Säckebäcken naturvårdsunderlag.
Naturvårdsverket. 2000. Bedömningsgrunder för miljökvalitet. Sjöar och vattendrag. Rapport 4913.
Naturvårdsverket. 2006. Förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd] om små avloppsanordningar för hushållsspillvatten Naturvårdsverkets allmänna Råd 2006:7.
Naturvårdsverket. 2008. Övervakning av prioriterade miljöfarliga ämnen listade i Ramdirektivet för vatten.
Rapport 5801
Norgren Pär. 2014. Miljöinspektör Ulricehamns kommun. Muntliga uppgifter
Nöbelin Fredrik. 2014. Naturliknande fiskvägar i södra Sverige. Havs- och vattenmyndigheten. Rapport under
tryckning.
Ohlsson Björn. Anteckningar och muntliga uppgifter.
Petersson Bengt-Göran. 2014. Fiskerättsägare. Muntliga uppgifter
Ranåker L. 2012. Piscivore-prey interactions. Consequences of changing optical environments. Akademisk
avhandling. Lunds universitet.
Riksantikvarieämbetet. www.raa.se
Ström Marie. 2014. Miljöchef Ulricehamns Energi AB. Muntliga uppgifter.
Söderlund Johnny. 2009. Åsunden – sjön mellan gårdarna.
Thorsson & Åberg Miljö och Vattenvård AB. 2011. Utbyggnad av väg 40 Dållebo – Hester. Undersökning och
bedömning av 8 vattendrag.
Thorstensson Anna. 2014. Fältstudie vid Åsunden
Tuna Emel. 2014. Muntliga uppgifter. Miljöinspektör Ulricehamns kommun
Ulricehamns Energi. 2014. Vatten – En naturlig självklarhet. Ulricehamnsvattnets historia 100 år.
Ulricehamns kommun. 1996. Skrivelse av kommunekolog Johan Jannert. Diarienummer 1754/96.
Ulricehamns kommun. 2001. Biotopkartering och översiktlig analys av brister och möjliga åtgärder.
Opublicerad.
Ulricehamns kommun. Översiktsplan. Växtplats Ulricehamn del 2. Antagen 2002-02-21
Ulricehamns kommun. 2008. Vattennivåer i Åsunden. En faktautredning 2008.
VattenInformationsSystem Sverige (VISS)
Vattenkraft.info. Information om svensk vattenkraft.
Vänersborgs Tingsrätt. Mark- och miljödomstolen. Tillstånd till anläggande av ny riksväg 40. Mål nr M 1913-10,
avkunnat 6 juli 2011.
Västerbygdens Vattendomstol. Ansökan om tillstånd att reglera avrinningen ur sjön Åsunden. Mål AM 41/1941,
avkunnat 29 augusti 1941.
Västerbygdens Vattendomstol. Ansökan om tillstånd att reglera avrinningen ur sjön Åsunden. Mål AM 41/1941,
11 september 1945.
Winsarps AB. 2014. Ägare till Skogsfors kvarn. Muntliga uppgifter.
Wredin Peter. 2014. F d kommunekolog Ulricehamns kommun. Muntliga uppgifter
Öman Claes. 2014. F d färgmästare på Timmele Färgeri AB. Muntliga uppgifter.
134
14. Fiskevården
Samordnad förvaltning av fiskevatten var ovanligt under 1800-talet och början av 1900-talet. Vanligtvis
begränsades samarbetet till en samverkan mellan fiskerättsägare inom ett byalag, medan samarbete mellan
olika byalag var sällsynt. I Åsunden, där utplanteringarna av fisk tycks ha varit både omfattande och frekventa,
antyder aktiviteterna däremot på att någon form av samarbete och samförstånd rådde mellan ägarna.
Den första kända formella sammanslutningen mellan fiskerättsägare kring Åsunden, Yttre Åsundens fiskevårdsförening, tycks ha omfattat delar av både Övre och Yttre Åsunden. Föreningen bildades före 1932, men det är
den enda information som kunnat uppbringas. Även Övre Åsundens fiskevårdsförening bildades 1932, men
även vad gäller denna förening är kunskapsläget skralt. Det är inte ens känt när föreningarna avslutade sitt
arbete, bara att det inom dess ansvarsområde bildades ett antal mindre fiskevårdsföreningar under 1950- och
1960-talen. Oavsett vilket tycks dessa tidiga fiskevårdsföreningar ha varit tämligen aktiva vad gäller utsättning
av fisk, men hur de arbetade med andra former av fiskevård är okänt. Rent generellt var fiskerättsägare på den
tiden medvetna om värdet av en fungerande tillsyn och anläggande av risvasar var en högst angelägen syssla.
14.1 Regler för fiskets bedrivande
Fiskevårdsområdet omfattar Övre Åsunden mellan Fästeredssund och dammen vid Vist i Ätran. I kortfiskeområdet ingår även det område i Yttre Åsunden som Fästereds Samfällighetsförening disponerar, se figur 1. I
norr gäller förbud för kortfisket i Ätran från fallet i Vist till en linje mellan de två uddarna i Åsunden, ca 200 m
från Ätrans utlopp. I övriga bäckar och åar, samt inom ett avstånd av 100 meter från mynningen ute i Åsunden
för respektive vattendrag, gäller fiskeförbud hela året.
Nationella regler och begränsningar
Fiskeriverket införde 2007 ett allmänt stopp för ålfiske, med undantag av vissa yrkesfiskare och fiskare som
fiskade med stöd av enskild rätt. Undantag från reglerna gäller områden belägna uppströms tre definitiva
vandringshinder från havet vilket innebär att fiske efter ål får ske inom hela Jönköpings län. Enligt Fiskeriverkets
författningssamling om fiske i sötvattensområdena tillåts för närvarande fiske efter ål uppströms dammen i
Yngeredsfors (FIFS 2004:37, bilaga 6). Dock gäller ett minimimått på 70 cm (FIFS 2004:37, bilaga 7).
Kontrollavgift
Övre Åsundens fiskevårdsområde har tagit beslut om en kontrollavgift på 1000 kronor som kan tas ut då någon,
både kortköpare och fiskerättsägare, fiskar i strid med fiskestämmans beslut. Kontrollavgiften regleras i Lag
(1981:533) om fiskevårdsområden, se faktaruta nedan.
Faktaruta. Sanktioner m.m.
Lag (1981:533) om fiskevårdsområden
31 § En fiskevårdsområdesförening får ta ut en avgift (kontrollavgift), om någon som har rätt att fiska inom
fiskevårdsområdet fiskar i strid mot förbud eller villkor som enligt stadgarna eller fiskestämmans beslut
gäller för fisket inom området. Kontrollavgift får inte tas ut om överträdelsen är belagd med straff i annan
lag eller författning. Felaktigt uttagen kontrollavgift ska återbetalas.
32 § Kontrollavgift får tas ut endast om de fiskande har informerats på ett tydligt sätt om de regler som
gäller för fisket inom området.
33 § Kontrollavgiften får för varje överträdelse inte överstiga tio procent av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6
och 7 § socialförsäkringsbalken (2010:110) det år överträdelsen begicks.
135
Allmänhetens fiske
Fisket i Övre Åsundens fiskevårdsområde upplåts till allmänheten hela året, men begränsas av vissa regler. De
regler som gäller för allmänhetens fiske är följande:
1. Fiskekortet berättigar till fiske inom området med spinnfiske, flugfiske, mete och pimpel. Kortet gäller även
för 10 st angeldon på is. Dessa får ej vara försedda med gäddsax.
2. Vid dragrodd/trolling är det tillåtet med högst två spön per person.
3. Fiske med utter, paravan eller planerboard är inte tillåtet
4. Minimimått för öring och gös är 50 cm.
5. Gösförbud i leken infaller från den 15.e maj till den 6:e juni.
6. Fisketävlingar som anordnas av etablerad förening i mete eller pimpel skall anmälas till Fritidsfiskarna i
Ulricehamn i god tid före tävlingsstart. En förening anses etablerad när styrelseprotokoll kan visas upp.
Fiskerättsägarnas fiske
1. Enskild och samfälld vattenägare med fiskerätt får bedriva allt sorts fiske inom eget skifteslag eller egen
fastighet, enligt § 5 i stadgarna. På enskilt vatten får även utarrendering ske av det fiske som inte omfattas
av FVO fiskekortsförsäljning till allmänheten. Detta gäller inte samfällt vatten, såvida inte delägarna i
respektive vatten är ense om utarrenderingen.
2. Inom eget vatten behöver fastighetsägare inte fiskekort. Dessutom får fastighetsägare inom eget vatten i
sin närvaro ha med gäster som fiskar.
3. Fiske får ej ske med not eller trål.
4. Alla redskap som kvarlämnas i vattnet skall vara märkta med ägarens namn, fastighet, telefon och adress,
för att säkerställa fiskerätt.
14.2 Fisketillsyn
I samband med att fiskevårdsområdet bildades, skedde en uppdelning i två kortfiskeområden. Fästeredssunds
Intresseförening (numera Fästereds Samfällighetsförening) åtog sig att administrera fisketillsynen i det södra
kortfiskeområdet. För fisketillsynen i det norra kortfiskeområdet upprättades ett avtal mellan fiskerätts-ägarna
och Ulricehamns fritidsfiskare om administration av fisketillsyn mm, som fortsatt att gälla sedan dess.
Tabell 19. Tillsyningsmän inom Övre Åsundens fiskevårdsområde.
Namn
Telefon
Namn
Telefon
Mikael Andersson
0321-168 93
Muhamed Mujakovic
0725-00 11 55
Uno Andersson
0321-135 72, 0702-22 84 40
Kent Larsson
0321-134 92
Joakim Ekberg
0321-129 99
Enar Hemmings
0321-720 70, 0731-82 11 58
Jimmy Gustavsson
0321-141 45, 0708-80 88 16
Lars-Göran Johansson
0321-723 95, 0733-86 98 69
Ivan Andersson
0321-134 33
Fredrik Emanuelsson
0321-726 60, 0702-72 67 42
Sören Lindgren
0102-18 18 65
Andreas Larsson
0702-69 46 00
Magnus Sund
0321- 157 64
Jimmy Larsson
0321-725 28, 0701-91 49 21
Jimmy Andersson
0321-507 19, 0703-76 17 96
Martin Berg
0705-67 25 10
Marko Barkström
0321-175 77, 0706-11 67 317
Stefan Johansson
073-386 98 69
Lars Hermansson
0705-42 17 26
Leif Reinholdsson
0321-723 77, 070-667 71 24
Gert-Uno Holmberg
0321-138 05, 0705-10 81 32
Malin Allansson
070-335 67 94
Fredrik Larsson
0706-08 54 09
Maria Larsson
073-914 08 83
Åke Larsson
0321-451 37
Johanna Berg
073-052 51 21
136
Tillsyningsmännens förordnande och befogenheter regleras i Förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket
och fiskerinäringen samt i Fiskelagen (1993:787). Straffbestämmelserna för olovligt och olaga fiske regleras i
Fiskelagen (1993:787) §§ 37-44. Notera att det i faktarutor på följande sida inte återges den fullständiga lagtexten.
I övrigt har en fisketillsynsman, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, rätt att använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, d.v.s. vid beslag och annat omhändertagande av egendom i enlighet med deras förordnande. Våld mot person i dessa fall får endast brukas
om fisketillsynsmannen möts av motstånd, se Polislagen (1984:387) 10 och 29 §§.
Faktaruta. Tillsyn
Förordning (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen
5 kap 2 § En fisketillsyningsman förordnas av Länsstyrelsen.
Fiskelagen (1993:787)
34 § För tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen får regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer utse fisketillsyningsmän.
För kontroll av efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen samt föreskrifter om fisket i EUs förordningar om den gemensamma fiskepolitiken har en fisketillsyningsman som förordnats därtill och annan befattningshavare hos Havs- och vattenmyndigheten, länsstyrelsen eller annan
myndighet i vars uppgifter det ingår att övervaka efterlevnaden om fiske rätt till
1. få tillträde till fartyg, fordon, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där fisk och
utrustning för fisket förvaras eller hanteras för att där göra de undersökningar och ta de prover som
behövs för tillsynen utan att ersättning lämnas,
2. på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen, och
3. få den hjälp som behövs för tillsynen av den som är föremål för åtgärden.
En tillsyningsman får även ges tillstånd att ta egendom i beslag enligt 47 §. Polismyndigheten ska på begäran
lämna den hjälp som behövs vid tillsynen.
47 § Om någon ertappas på bar gärning när han eller hon begår brott enligt denna lag, får beslag göras av
fisk, redskap, fiskefartyg eller andra föremål som
1. skäligen kan antas ha betydelse för utredning av brottet, eller
2. kan antas bli föremål för förverkande enligt denna lag.
Befogenheter enligt första stycket har
1. fisketillsyningsmän som getts förordnande enligt 34 § tredje stycket, och
2. sådana befattningshavare hos Kustbevakningen, Havs- och vattenmyndigheten eller länsstyrelsen i vars
uppgifter det ingår att övervaka efterlevnaden av bestämmelser om fiske.
Samma befogenheter har, om fisket kränker enskild fiskerätt, den som innehar fiskerätten eller den som
företräder honom eller henne.
Enligt Märta Zetterberg, verksjurist på Havs- och vattenmyndigheten, finns det enligt lagen om fiskevårdsområde (1981:533) möjlighet för medlemmarna i fiskevårdsområdet att företräda varandra på så sätt som
avses i 47 § fiskelagen. Detta skulle innebära att fiskerättsägare får rätt att utöva tillsyn även inom annans
fiskerätt. Rätten för delägarna att företräda varandra bör emellertid stadgas/manifesteras på något sätt, t.ex. i
föreningens stadgar enligt 16 § lagen om fiskevårdsområde (1981:533). Införandet kan göras antingen i någon
137
befintlig paragraf eller genom att tillföra en paragraf. Tänk på att enligt 17 § Lagen (1981:533) om
fiskevårdsområden ska ändring av stadgarna vad gäller 16 §, prövas av länsstyrelsen!
Notera att det i 38 § betonas vikten av att den som övervakar efterlevnaden av gällande regler har de kunskaper som behövs!
Faktaruta. Relevanta bestämmelser vad gäller fiskerättsägares rätt att företräda varandra
vid fisketillsyn
Lagen (1981:533) om fiskevårdsområden
16 § Av stadgarna för en fiskevårdsområdesförening ska det framgå
1. grunderna för hur fisket ska utnyttjas och fiskevården bedrivas, samt, om föreningens verksamhet ska
vara begränsad till fiske med vissa redskap eller till fiske efter vissa arter, uppgift om detta,
2. om uttaxering från medlemmarna av bidrag till föreningens verksamhet ska kunna ske och, om så ska
vara fallet, grunderna för uttaxeringen, och
3. de riktlinjer i övrigt som ska gälla för föreningens verksamhet. Lag (2010:1874)
18 § För fiskevårdsområdesföreningen skall finnas en styrelse. Styrelsen företräder föreningen mot tredje
man. Utser inte medlemmarna styrelse, får länsstyrelseen på ansökan av någon vars rätt är beroende därav
tillsätta styrelse.
37 § Fisk eller vattenlevande blöt- och kräftdjur tillfaller fiskevårdsområdesföreningen, om de har fångats av
någon som har rätt att fiska inom fiskevårdsområdet, men som fiskat i strid mot förbud eller villkor som
enligt stadgarna eller fiskestämmans beslut gäller för fisket inom området. Lag (2010:1874)
37 § Fiskevårdsområdesföreningen bör se till att den som övervakar efterlevnaden av förbud eller villkor
som enligt stadgarna eller fiskestämmans beslut gäller för fiske inom fiskevårdsområdet har de kunskaper
som behövs.
138
14.3 Projekt Öring
Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening drev under 1990-talet ett projekt med målet att gynna öringen i
Åsunden. Frågan kom upp för första gången, så vitt känt, på Övre Åsundens fiskevårdsområdesförenings
årsmöte 20 mars 1989 då Ingemar Ahlin framförde ett önskemål att ”restaurering av tillrinningsåar till FVO skall
utföras så att lax och öring bättre skall kunna leka där”. Målet med projektet var ”att samtliga tillrinningsåar till
Övre Åsunden skall förbättras med lekgrus, stenformationer, gömslen samt passager ut och in i sjön”.
Inom ramen för Projekt Öring gjorde ordföranden Roy Nygren, Lennart Lindhagen, Johan Helmroth, Sture
Engqvist och Kurt Persson vandringar utmed Pineboån och Alhammarån. Pineboån och Källebackaån besöktes
9 september 1990 där Källebackaån kunde konstateras ha ”ett gott vattenflöde, god lutning och mycket sten
och höljor”. I Pineboån observerades ganska gott om öring nedströms sammanflödet. Vid sammanflödet kom
avloppsröret ut rån reningsverket i Marbäck. Vandringen fortsatte förbi gamla landsvägen upp till en damm i
skogen. Den 16:e september besöktes Alhammarån av Roy Nygren, Anders Aqvilin, Per Gabrielsson, Sture
Engqvist, Kurt Persson och Ivan Andersson. Först konstaterades att dammen vid vägen var ett definitivt
vandringshinder. Sträckan nedströms dammen hade god lutning med ett stort inslag av sten, men lutningen
minskade närmare mynningen. Som avslutning gjordes ett studiebesök den 23 september 1990 hos Bodafors
fiskevårdssällskap med Sture Engqvist, Kurt Persson och Ivan Andersson. Vid besöket förevisades biotopvårdsarbeten som utförts Nils-Erik Eriksson.
På årsmötet 12 mars 1991 beslutades inleda Projekt öring under 1991. Ulricehamns Fritidsfiskare åtog sig att
utföra arbetet utan kostnad varvid biotopvård utfördes Pineboån hela vägen från väg 157 till Åsunden.
Ytterligare biotopvårdsinsatser utfördes i Pineboån 1992, men i mindre omfattning. En större insats var
försöket att åtgärda vandringshindret (vägtrumman) under väg 157 i samarbete med Vägverket. På styrelsemötet 22 mars 1993 anges att för fint material användes som delvis spolats bort i samband med högvatten.
På årsstämman 31 mars 1993 beslutades att arbeta för att vandringshinder i Brunnsbäcken skulle tas bort.
Samtidigt beslutades att ytterligare förbättringar i Pineboån under väg 157 skall utföras vilket skedde i
samverkan med Vägverket. Året efter konstaterades höga tätheter av öring uppströms bron vid elfiske (se
kapitel 7.3). Samma år byggdes fiskvägar i Brunnsbäcken och Alhammarån av Nossadalens Bygg.
På styrelsemötet 23 januari 1995 togs beslut om att flytta ”laxöringungar” ut i sjön och mellan åar, för vilket
behövs fällor. På styrelsemöte 13 september 1995 anges att provfiske efter öring med de nyinköpta fällorna
har skett två gånger med dåligt resultat. Försök med provfiske med säck hade förlöpt bättre, men slutsatsen
drogs att elfiske var den bästa metoden. Elfiske genomfördes i Brunnsbäcken 1996 av Jonas Hellkvist vilket
resulterade i att 125 1-åriga öringar flyttades till Alhammarån nedan dammen och att 46 2-åriga öringar
planterades ut i sjön.
Den sista kända insatsen inom Projekt öring noteras på styrelsemötet den 28 januari 1998 då det beslutades att
lägga ut grov sten i Pineboån för att komplettera utlagd leksten.
139
14.4 Projekt Åsundenöring
Projekt Åsundenöring var ett samarbete mellan Ulricehamns kommun och de lokala fiskevårdsområdena som i
stor utsträckning finansierades med medel från det Lokala InvesteringsProgrammet (LIP). Fyra fiskvägar anlades
inom ramen för projektet, en denilränna vid Vist, en kammartrappa vid Timmele, ett omlöp vid Plate såg och en
slitsränna vid Flata. Fiskvägarna var tänkta att ge öringen tillgång till Ätrans huvudfåra mellan Åsunden upp till
Blidsberg samt möjliggöra uppvandring i tillflöden på sträckan. Som en del av projektet utfördes även biotopkarteringar och elprovfisken i några biflöden till Ätran. Resultaten från dessa beskrivs mera ingående i kapitel 9.
Efter iordningställandet av denilrännan vid Vist
monterades en fälla i anslutning till fiskvägen.
Avsikten var att undersöka funktionen hos fiskvägen
samt att få en bild av mängden uppvandrande öring.
Fångsterna har varit låga, vilket tyder på att fiskvägen fungerar dåligt alternativt att uppvandringen
av öring i Ätran är låg. Fiskfällan sköts av Björn
Ohlsson, ägare till fiskodlingen vid Ekeberga kvarn.
Fiskfällan vid Vist
Avtal upprättades mellan Ulricehamns kommun och
respektive fallrättsinnehavare. Vad gäller vattenflöde
och tappningsperiod anges i avtalen att ”under tiden
15 augusti till 30 november varje år svara för att
vattnet släpps igenom fiskvägen i erforderlig mängd så att öringen ska kunna ta sig förbi Flata kvarn/Skogs
kvarn/Vistafors kvarn/Plate såg. För öppnande och stängande av fiskvägen svarar upplåtaren i samråd med
Ulricehamns kommun. Tidpunkten härför ska anpassas till årsmånen d.v.s. till befintligt vattenflöde, dock ska
vatten till fiskvägen prioriteras under tiden 20 september till 20 oktober varje år varvid vattnet i fiskvägen
släpps på när vattnet stiger i Ätran”.
Avtalen mellan kommunen och ägarna till Flata kvarn, Skogsfors kvarn och Plate såg är inte tidsbegränsade.
Däremot anger avtalet med ägaren till Vistafors kvarn att ”detta avtal gäller under tiden 2000-08-01 – 2012-0831. Om kommunens utvärdering, som ska vara klar senast 2007-12-31, visar att fisktrappan medfört en
reproduktion av fisk i Ätran ska avtalstiden förlängas med 5 år i taget från 2012-09-01. Ömsesidig
uppsägningstid är 1 år före avtalstidens slut”. Så vitt känt har någon utvärdering inte utförts av kommunen,
vilket i så fall skulle innebära att avtalet med Vistafors kvarn inte längre gäller.
Antal fångade öringar vid Vist
7
6
5
4
3
2
1
0
2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010
Figur 22. Fångst av öring i fällan vid Vist.
140
14.5 Odling av gös
På ett av Fästeredssunds Intresseförenings styrelsemöten (20 november 1996) beslutas att Roy Nygren ska
kontakta fiskerikonsulenten Leif Lettesjö angående egen odling av gösyngel för inplantering i Åsunden.
Bakgrunden till att ämnet togs upp kan ha föranletts av att Fritidsfiskarnas ville sätta ut gös eftersom de ansåg
att gösbeståndet behövde stödjas efter två kalla vårar. Dessutom ansåg Fritidsfiskarna att större gös saknades i
sjön. Önskan om gösutsättningar fördes fram på Övre Åsundens fiskevårdsområdesförenings styrelsemöte den
13 september 1995. Fiskerikonsulenten Leif Lettesjö på Länsstyrelsen i Älvsborgs län gjorde bedömningen att
Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening inte borde köpa in främmande gösyngel till Åsunden. Han ansåg I
stället att gös borde kunna odlas i egna dammar.
Vid Övre Åsundens fiskevårdsområdesförenings årsstämma den 18 mars 1998 beslutades att ett gösodlingsprojekt som skulle pågå i fem år. Ulricehamns Fritidsfiskare åtog sig att tillverka eller köpa in redskap för att
fånga den lekmogna gösen. Den skulle därefter transporteras i syrsatt vatten till kläckningsanläggningen vid
Fästered. Istället för att genomföra odlingsförsöket i dammar tillverkade Fästereds Intresseförening burar som
sattes ut i sjön. I burarna förväntades leken ske. Två burar med lika många lekpar planerades första året.
Projektet inleddes samma år på försommaren, men föll inte ut väl 1998. Orsaken till att försöket misslyckades
1998 tycks ha varit att lämplig avelsfiskar inte fångats. På fiskestämman 22 mars 1999 tas trots detta beslut om
att det 5-åriga projektet ska slutföras. Året därpå, på styrelsemötet den 15 mars 2000 anges att gösprojektet
pågått i 2 år med dåligt resultat. Uppenbarligen hade det varit svårt att få gösen att leka i fångenskap.
Följaktligen läggs odlingen av gös ner efter detta, men ersätts av gösutsättningar de följande tre åren.
14.6 Ålplan Ätran
Längs Ätran finns ett stort antal kraftanläggningar som utgör definitiva vandringshinder för ålynglets
uppvandring. De flesta anläggningarna har äldre vattendomar som innehåller skyldigheter vad gäller åtgärder
för åluppvandring. Initiativtagare till att bilda en Ålplan för Ätran var dåvarande fiskeriintendenten Åke
Pettersson (Länsstyrelsen Västra Götaland 2003). Vid ett möte i Svenljunga den 4 juni 1982 där representanter
för 28 av de 39 dammar med vattendomar inom Ätrans avrinningsområde deltog, uttalade sig en majoritet för
upprättande av en Ålplan för Ätran. Det inledande förslaget tog upp möjligheten att uppsamling av ålyngel
skulle kunna ske vid Ätrafors och därefter spridas i systemet. Som ett alternativ till detta, med hänsyn till den
låga åluppvandringen, skulle inköp kunna ske av sättål (Fiskeriintendenten Nedre Södra distriktet).
I ett informationsbrev till fiskevårdsföreningar, fiskevårdsområden och fiskerättsägare hösten 1982 anger
fiskerikonsulenten Sune Sander att Insamling och spridning av ålyngel redan skedde i Ätran på sträckan
Ätrafors-Skogsfors. Sander poängterar att ålyngel inte bör släppas upp i de delar av vattensystemet som har
goda kräftbestånd. Han betonar att ål inte bör sättas ut uppströms Vist och inte heller i Åsunden förrän man
ser hur kräftbestånden där utvecklas.
Påföljande år, 1983, gjordes en överenskommelse mellan de som var skyldiga till att bidraga till ålynglets fångst
och spridning. Detta innebar att de skrev på en förbindelse att efter en fastställd fördelningsplan betala en årlig
avgift och på detta sätt undgå tvånget av ålanläggning. Föreningen köper därefter in ålyngel och planterar ut i
vattensystemet.
Vid ett möte med styrelsen för Ålplan Ätran onsdagen den 15 februari 1995 redogör Roy Nygren för tillväxten
av signalkräftor i Åsunden. Med anledning av den goda tillväxten är fiskevårdsområdesföreningarna beredda
att ta emot ål från och med 1995. Vissa frågeställningar kring möjligheterna att sätta ut ål i Åsunden utreds av
fiskerikonsulenten Leif Lettesjö som senare samma år tillstyrker inplantering av ål i Åsunden.
Vid fiskestämman den 13 mars 1995 beslutade Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening att de önskade
ålyngel till Åsunden från Ålplan Ätran med första inplantering samma år.
141
Tabell 20. Utsättningar av ål i Övre Åsunden.
År
Mängd
År
Mängd
1995
13,0 kg
2005
1,9 kg
1996
4,0 kg
2006
3,0 kg
1997
6,0 kg
2007
2,2 kg
1998
6,0 kg
2008
3,0 kg
1999
6,3 kg
2009
1,0 kg
2000
4,95 kg
2010
4,5 kg
2001
4,85 kg
2011
0
2002
7,105 kg
2012
2,0 kg
2003
0
2013
3.1 kg
2004
5,67 kg
14.7 Utsättningar av fisk och kräfta
Bakgrundsmaterial som kan bidra till att kartlägga historiska utsättningar av fisk och kräfta i Övre Åsunden
saknas i stor utsträckning. Spridda uppgifter har lokaliserats i olika källor, men ofta saknas närmare information
kring utsättningarna. Inte ens årtal kan anges i flera fall.
Av allt att döma har omfattande försök med nyintroduktioner av fiskarter gjorts genom åren, med varierande
resultat. Flera arter, gös, gers, sutare och bäckröding har etablerat sig inom fiskevårdsområdets vatten som en
följd av utsättningar. Försök att etablera bestånd av ytterligare arter, nors, röding och regnbåge har
misslyckats. Det är även troligt att stödutsättningar av siklöja förekommit, men varken omfattningen eller
tidpunkten är känd.
Det som med visshet kan fastställas är Övre Åsundens fiskevårdsområdesförenings insatser inom området.
Fokus har legat på utsättningar av gös, öring och signalkräfta. Bakgrunden till insatserna skiljer sig åt där de
utsättningar som gjordes av signalkräfta var en introduktion av en dittills ej förekommande art medan övriga
utsättningar är att betrakta som förstärkningsutsättningar av redan befintliga bestånd.
Faktaruta. Tillstånd till utsättning av fisk
Förordning (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen
16 § För att sätta ut fisk eller flytta fisk från ett vattenområde till ett annat eller för att anlägga och driva en
fiskodling krävs tillstånd av länsstyrelsen. Ett tillstånd får förenas med villkor. Tillstånd till fiskodling får
meddelas för viss tid. Tillstånd får inte ges för sådana fiskarter eller fiskstammar som är olämpliga med
hänsyn till vattenområdets särart. Tillstånd får inte heller ges om det finns risk för spridning av smittsamma
sjukdomar.
Fiskelagen (1993:787)
42 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet planterar ut fisk, flyttar fisk eller odlar fisk
utan tillstånd eller i strid med annan författning enligt 28 §. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
142
Gös
Gösen har en lång historia i Åsunden, men det är okänt exakt när den introducerades i Åsunden. Den äldsta
notisen om gös, som hittats, finns i Elfsborgs läns hushållningssällskaps tidning från 1877 där 1875 års fiskeriundersökningar och inspektioner inom Elfsborgs län sammanställts. En viss V Wahlberg nämner i tidskriften att
gös finns utplanterad i Åsunden. Ytterligare en referens till äldre utsättningar finns i en skrift från 1899 som
omtalar gös som utplanterad i Åsunden (Lundberg, 1899). Ytterligare utsättningar genomfördes enligt Alm
(1920) åren 1905 (100 000 rom), 1906 (okänt antal), 1908 (100 000 rom) och åren 1913-14 (okänt antal).
Enligt Sander planterades gös ut i Åsunden för första gången 1905, men någon framgång med utsättningarna
hade man inte haft fram till 1916, då fiskeriintendenten G. Swenander förordade nya inplanteringar. Trots
sporadiska fångster görs det i mitten av 1930-talet nya inplanteringar av gös. Enligt fiskerättsägaren Stanley
Johnzon planterades gös ut på 1930-talet av en viss Rudolf Johansson, skräddare i Ulricehamn. Gös ska även ha
planterats in under 1920-talet av familjen Lindhagen (Alvar Johansson).
Gers
Gersen i Åsunden härstammar enligt en publikation av Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium (Nr 2, 1994) från
Vänern. Enligt denna sattes gers ut av misstag i Åsunden i tron att det var gösungar. Fiskeriverket refererar till
en sjöinventering utförd av en viss Bodin 1896. Gersen finns även omnämnd av Gunnar Alm (1920) där han
hävdar att gersen sattes ut i Åsunden redan 1870.
Sutare
Sutarens utbredning begränsades ursprungligen till södra Sverige och har inte förekommit naturligt i
Åsundenområdet. En inplantering gjordes 1902 i Åsunden (Alm, 1920), men det okänt om detta var den första
utsättningen av arten i Åsunden.
Bäckröding
Uppgifter saknas helt om bäckrödingens ursprung, men med hänsyn att den härstammar från Nordamerika får
det anses klarlagt att den introducerats i flera vattendrag i området. Det är inte sannolikt att den spridit sig
mellan de olika vattendragen där den påträffats.
Elfisken har påvisat bäckröding i Alhammarån, Källebackabäcken samt i ett mindre tillflöde till Ätran, bäcken
från Ubbarp.
Röding
En utsättning av röding initierades av Sune Sander (Näsboholms Stugägare och fiskevårdsförening 1964) vilket
ledde till att 250 ettåriga Vätterrödingar sattes ut vid Rude-Tvärredslund den 6 juni 1963. Samtliga rödingar var
märkta, men inga återfångster gjordes så vitt känt. Försök med utsättning av röding hade gjorts redan tidigare.
15000 yngel sattes ut 1903 och följdes upp med en ny utsättning av 10700 yngel 1905 (Alm, 1920).
Nors
Sune Sander nämner i förbigående i sitt yttrande rörande mål A 53/1963 att försök gjorts att sätta ut nors i
Övre Åsunden. Syftet med utsättningen/arna torde vara att införa en ny bytesfisk för gösen. Inga uppgifter om
när utsättningen genomfördes, eller dess omfattning, finns registrerade.
Regnbåge
Försök med regnbågsforell gjordes i början av 1900-talet (Alm, 1920). Den första utsättningen gjordes 1902
(okänt antal) och följdes upp med en utsättning två år senare med 3000 fiskar. Den så vitt känt sista
utsättningen gjordes 1910 med 5000 fiskar.
143
Förekomst av regnbåge kunde emellertid konstateras vid provfiskena 1965 och 1981. Inga uppgifter om
utplantering av regnbåge vid den tidpunkten har hittats, men det är inte osannolikt att det handlar om
rymlingar från antingen en fiskodling eller ett put and takevatten.
Som kuriosa kan nämnas att Ulricehamns fritidsfiskare önskade plantera in regnbågsforeller i lekstadie så sent
som på fiskevårdsområdets styrelsemöte den 15 mars 2000.
Siklöja
Siklöjan uppträder i intervaller vilket genom åren medfört att fångsterna fluktuerat starkt. Fiskeriintendenten
G. Swenander omtalar 1916: ”Då emellertid enligt uppgift siken och siklöjan nämnts tidigare förekommit rikligt
i sjön men nu nästan försvunnit, synes mig detta tyda på, att det forna beståndet genom sjukdom förintats, ty
ej gärna kan ett för intensivt fiske ha till den grad decimerat stammen”. Han förordar därför utsättningar i stor
skala och inplanteringar skall ha utförts med jämna mellanrum sedan dess (Sander 1965).
Öring
Övre Åsundens fiskevårdsområde har gjort stora ansträngningar för att gynna öringbeståndet i Åsunden, bland
annat genom förstärkningsutsättningar. Den så vitt känt första utsättningen var egentligen en omflyttning av
öring från Brunnsbäcken till Alhammarån. Elfiske genomfördes i Brunnsbäcken 1996 av Jonas Hellkvist varvid
125 1-åriga öringar flyttades till Alhammarån nedan dammen och 46 2-åriga öringar sattes ut i Åsunden.
Öring har även satts ut i sjön vid åtminstone tre tillfällen under 2000-talet. Ursprunget till utsättningarna var
den fångst av öring som gjordes i fällan vid fiskvägen vid Vist efter att den tagits i bruk 2001. De fångade
öringarna kramades av Björn Ohlsson i Ekeberga fiskodling och utgjorde basen för utsättningarna.
Ål
Ål är en ursprunglig fiskart som genom utbyggnaden av vattenkraften hindrades från att nå Övre Åsunden på
ett naturligt sätt. Kontinuerliga utsättningar görs inom ramen för Ålplan Ätran, se kapitel 14.6.
Enligt föreningsenkäten sattes ålyngel ut under krigsåren.
Flodkräfta
Enligt Sven Ekelunds förrättningsutlåtande från 1983, planteras flodkräfta ut i Ätran under tiden för
fiskerättsutredningens utarbetande på fiskenämndens initiativ och på bekostnad av Timmele Färgeri AB. Detta
skulle stämma väl överens tidsmässigt med att det nya reningsverket vid Timmele Färgeri AB togs i bruk 1982.
Orsaken var att föroreningar orsakade av färgeriet slagit ut flodkräftan.
Signalkräfta
Efter att flodkräftan slagits ut av kräftpesten 1984 togs tämligen omgående beslut om att försöka få tillstånd att
plantera ut signalkräfta. Den första utsättningen gjordes redan 1988, bara fyra år efter att flodkräftan
försvunnit. Efter det följde en rad av utplanteringar i olika delar av Åsunden och på fiskestämman 12 mars 1990
rekommenderades alla enskilda och samfällda vattenägare att sätta ut signalkräftor.
Ruda
Enligt ”Naturvårdsprogram för sjöar och vatten i Ulricehamn” är ruda en främmande art i Åsunden. Inga andra
källor har kunnat verifiera detta, men det kan inte uteslutas att rudan introducerats i Åsunden.
144
Tabell 21. Kända utsättningar i Övre Åsunden.
Art
År
Antal
Ålder (år)
Leverantör
Utsättningsplats
Bäckröding
?
?
Flodkräfta
?
?
yngel
Gers
1870
?
?
Gös
Före 1875
?
?
Gös
1905
100 000
rom
Gös
1906
?
?
Gös
1908
100 000
rom
Gös
1913
?
?
Gös
1914
?
?
Gös
1930-talet
?
?
Gös
2000
10000
0+
Dylta Bruk
Gös
2001
6700
0+
Dylta Bruk
Gös
2002
6700
0+
Dylta Bruk
Gös
18 september 2003
6700
0+
Dylta Bruk
Gös
Oktober 2005
12000
0+
Svensk Gös AB
Gös
2006
10000
0+
Dylta Bruk
Gös
2007
10000
0+
Dylta Bruk
Gös
2008
10000
0+
Dylta Bruk
Gös
2010
11910
0+
Dylta Bruk
Nors
?
?
Regnbåge
1902
?
Regnbåge
1904
3000
Regnbåge
1910
5000
Röding
6 juni 1963
250
1+
Svanhults fiskodling
Rude/Tvärredslund
Signalkräfta
1988
5000
yngel
Simontorp
Fästered
Signalkräfta
1988
500
Simontorp
Rude/Tvärredslund
Signalkräfta
1988
?
Signalkräfta
1989
400
vuxna
Simontorp
Tvärredslund
Signalkräfta
1989
1000
yngel
Simontorp
Tvärred norra
Signalkräfta
1989
2000
yngel
Simontorp
Alhammar
Signalkräfta
1989
800
yngel
Simontorp
Marbäck
Signalkräfta
19 augusti 1989
500
Yngel
Signalkräfta
1990
800
Signalkräfta
19 augusti 1990
1000?
Signalkräfta
1990
?
Signalkräfta
1991
800
yngel
Simontorp
Marbäck
Signalkräfta
1991
1000?
vuxna
Tjust kräftor
Fästered
Signalkräfta
1991
?
Alhammar
Fästered
Simontorp
Vuxna
Marbäck
Ramnö
Alhammar
Alhammar
145
Signalkräfta
1993
?
Ulricehamns vatten
Signalkräfta
1994
?
Ulricehamns vatten
Signalkräfta
1995
?
Ulricehamns vatten
Siklöja
?
?
Sutare
1902
?
?
Ål
1940-talet
?
?
Öring
13 juni 2004
1500
165 g
Ekeberga Fiskodling
Mitt i sjön
Öring
7 juli 2005
854
300 g (3+)
Ekeberga Fiskodling
Mitt i sjön
Öring
2008
1150
300 g
Ekeberga Fiskodling
Mitt i sjön
14.8 Övriga fiskevårdsåtgärder
14.8.1 Vegetationsröjning
Tät vegetation, främst bladvass, präglade Åsundens stränder åtminstone fram till 1990-talet. Arne Johlander
anger i sin provfiskeutvärdering att ungefär 10 % av sjöns yta var täckt av vass i början av 1980-talet. Som en
följd av detta gjordes insatser för att begränsa vegetationen inom vissa områden av sjön. Inte mycket
information finns tillgängligt, men känt är att Alhammars fiskevårdsförening arbetade aktivt med vassbekämpning mellan 1971 och 1980.
Vegetationsbekämpning har emellertid inte varit prioriterat av Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening. På
styrelsemötet 7 maj 1990 beslutades att inte ta upp vassbekämpning som verksamhet för fiskevårdsområdet.
Problemet med bladvass fanns dock kvar även efter fiskevårdsområdets beslut vilket visas av att Fästeredssunds Intresseförening köpte in ett vassaggregat 1993.
14.8.2 Reduktionsfiske
Johlander nämner 1981 att ”ett visst selektivt nätfiske efter skräpfisk bedrivs redan idag i Åsunden på ett
efterföljansvärt sätt”. I vilken omfattning detta skedde inom fiskevårdsföreningarna och av enskilda
fiskerättsägare är emellertid i stort sett okänt.
Fästeredssunds Intresseförening delade ut nät till flera medlemmar, samt satte ut ryssjor, i början och mitten
av 1980-talet, vilket kan vara ett utryck för en önskan att fiska efter ”skräpfisk”.
På Övre Åsundens fiskevårdsområdesförenings styrelsemöte den 7 maj 1990 beslutades att rekommendera
medlemmarna att fånga skräpfisk. Resultatet av rekommendationen är okänd.
14.8.3 Fångst av mink
Mink tycks ha upplevts som ett problem tämligen länge kring Åsunden och redan 1964 anger Näsboholms
Stugägare och Fiskevårdsförening att man köpt in 4 minkfällor. Ytterligare noteringar om mink finns emellertid
inte förrän 1983 då Fästeredssunds Intresseförening delade 1983 och 1986 ut minkfällor till medlemmarna.
Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening rekommenderade på fiskestämman 12 mars 1990 alla enskilda och
samfällda vattenägare att fånga mink.
146
Referenser
Alm Gunnar. 1920. Resultaten av fiskinplanteringar i Sverige. Meddelanden från Kungl. Lantbruksstyrelsen N:o
226 (N:o 7 år 1920).
Ekelund Sven. 1983-12-28. Förrättningsutlåtande för bildande av fiskevårdsområde för Övre Åsunden.
Filipsson Olof. 1994. Nya fiskbestånd genom inplantering eller spridning av fisk. Information från
Sötvattenslaboratoriet Nr 2 1994. Fiskeriverkets sötvattenslaboratorium.
Fiskeriintendenten Nedre Södra distriktet. 1983-04-29. Förslag till Ålplan för Ätran.
Fiskeriverkets författningssamling om fiske i sötvattensområdena. FIFS 2004:37
Johansson Alvar. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter.
Johnzon Stanley. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter.
Lundberg Rudolf. 1899. Om svenska insjöfiskarnas utbredning. Kungliga Hofboktryckeriet Iduns Tryckeri
Aktiebolag.
Länsstyrelsen Västra Götaland. 2003. ”Mer ål som mål”. Ålplan Ätran, ålbeståndsvård och regionalekonomiska
aspekter på ålfisket i Ätrans vattensystem.
Länsstyrelsen Västra Götaland. 2014. Utsättningsregister.
Näsboholms Stugägare och Fiskevårdsförening. 1964. Styrelseberättelse 1963.
Olsson Björn. Ekeberga fiskodling. Muntliga uppgifter.
Sander Sune. 1965. Yttrande rörande Åsundens reglerings skadeverkning på fisk- och kräftbestånd. Mål A
53/1963.
Sander Sune. 1982-09-13. Informationsbrev rörande Ålplan Ätran. Fiskenämnden i Älvsborgs län.
Wahlberg V. 1877. Berättelse om fiskeriundersökningar och inspektioner inom Elfsborgs län 1875. Elfsborgs läns
hushållningssällskaps tidning N:o 77, 1877.
Zetterberg Märta. 2014. Muntliga uppgifter. Verksjurist Havs- och vattenyndigheten.
Ålplan Ätran. 1995-02-15. Styrelseprotokoll.
Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening. Föreningsarkiv
147
15. Fisket och uttaget
Historiskt sett, d.v.s. i det förindustriella samhället, användes nästan alla fiskarter på matbordet, t.ex. mört och
braxen som enligt Wahlberg (1877) anrättades antingen färsk, saltad eller torkad. Karpfiskarnas betydelse
minskade under 1800-talets andra hälft, bl.a. som en följd av förändringar inom jordbruket och en ökande
urbanisering. Ett visst fiske fortsatte dock för att få foder och betesfisk, men även för framställning av benmjöl,
lim och pärlessens (Rytkönen et al). Braxen avvek från den allmänna utvecklingen och behöll sin status som
matfisk åtminstone fram t o m 1940-talet, och gäddan behöll sin position ytterligare några år.
15.1 Fiskerättsägarnas fiske
Fisket i Åsunden före år 1900
Enligt Gösta Lindhagen finns Åsunden upptagen i Yngre Västgötalagen som en allmänningssjö, vilket innebar att
boende i Kinds och Redvägs härader hade rätt att fiska, trots att de inte hade strand vid sjön. En dom i Kinds
häradsrätt 9 juni 1791 avvisade sedermera rätten till allmänningsfiske, men beslöt att fiskerätten för omkringliggande hemman som av ålder ägt fiskerätt skulle bibehållas och befästas.
I boken ”Åsunden – sjön mellan gårdarna” (Söderlund, 2009) refereras äldre noteringar om fisket i Åsunden.
Den äldsta noteringen härstammar från prosten Andreas Winboms avhandling om Ulricehamn från 1782, som
skriver att ”i sjön finnas af allmänna fisksorterne Gjäddor, Aborrar och Mört. Braxen och Sik finnes äfven, ehuru
deraf fångas nog litet årligen. Laxöringar sällan. En fisksort kallad Sihl fås om hösten i myckenhet på djupt
vatten.”. Vidare skriver Söderlund att en löjtnant Örn i en avhandling från 1836 anger att ”af de kring stranden
af Åsunden befintlige gårdar är Rude by den, som mest sysselsätter sig med fiske och fångar de med not
följande fisksorter nemligen Gäddor, Abborrar, Mört, Sil m.fl.”.
Fisketrycket tycks ha varit hårt i många sjöar och redan 1770 skriver Jacob Gabriel Gyllenborg en avhandling om
”Insjöfisket i Svea Riket”. I avhandlingen varnar han för ett alltför hårt fiske: ”Mången torde af egennytta ej vilja
höra att en elak hushållning nämnes, mindre höra talas om snålhet efter småfisken, icke heller tro den skada,
vår notdragning som för fisken förorsakar”. Som en följd av det hårda fisketrycket i Åsunden utfärdades 1886
regler som innebar att man ställde krav på nätmaskornas storlek vid fiske med not, ryssjor, nät och mjärdar.
Siklöja fick endast fiskas under tiden 1 november till 1 januari och ljustring fick inte ske från islossningen fram
till juni. Dessutom skulle den som fiskade i sjön också lägga ut granruskor och ris för att skapa lekplatser för
fiskyngel. Den som bröt mot någon av dessa regler kunde få böta upp till 50 kronor (Söderlund, 2009).
En inblick i hur fisket bedrevs i Åsunden fås genom en sammanställning av redskapsanvändningen 1875,
fördelat på olika skifteslag (Wahlberg, 1877). Inga fångstuppgifter anges, men med ledning av vilka typer av
fiskeredskap som användes kan en viss information erhållas vad gäller vilka arter som var särskilt intressanta
vid fisket, liksom antalet redskap som kan ge en indikation på fiskets betydelse inom skifteslaget.
Tabell 22. Använda fiskeredskap inom vissa skifteslag 1875.
Skifteslag
Fisknot
Nät
Högagärde
1
3
Torpa
1
Branäs
1
Hofsnäs
1
Festered
1
Sjöred
1
Silnät
*
Grofnät
Agnmjärdar
10
6
10
10
20
15
6
10
* Silnät avser siklöjenät
148
10
Ytterligare uppgifter om fisket i Åsunden i slutet av 1800-talet finns beskrivet i boken Gammalt i Kind
(Bergstrand, 1959), som baseras på intervjuuppgifter med boende i trakten kring Åsunden. I boken anges att
det fanns mycket sil (siklöja) i Åsunden för sextio-sjuttio år sedan, d.v.s. kring 1890-1900. Siklöjan fiskades i
november med not och de kunde få 30 pund per drag (avser troligen skålpund som motsvarar 0,425 kg). En stor
del av fångsten såldes i Ulricehamn. Förutom siklöja var fisket med isnot efter gädda och abborre omfattande.
Fiskeristatistik 1919-1923
Faktiska fångstuppgifter sammanställdes av fiskeriintendenten G Swenander för vissa skifteslag för perioden
1919-1923, se tabell 23. Ur statistiken framgår vilka fiskarter som var av stort intresse för fiskerättsägarna
under perioden. Den dominerande arten är braxen, även om en mycket tydlig majoritet av fångsten av braxen
var koncentrerad till Torpas fiskevatten. Utöver braxen har naturligtvis även abborre och gädda varit av stort
intresse för alla skifteslagen.
Tabell 23. Fångststatistik 1919-1923. Fångster anges i kilogram.
Skifteslag
År
Fästered
1919
Björkholmen
Högagärde
Torpa
Marbäck/Storegården
Tvärreds gårdar
Gädda
Abborre
Braxen
Mört
Ål
55
160
300
50
Öring
1920
60
65
160
1921
75
60
175
1922
60
45
95
1923
40
30
60
1919
67
9
48
1920
58
20
31
1921
65
35
55
1922
70
35
65
1923
60
20
30
1919
75
10
45
1920
80
62
50
1921
85
65
56
12
1922
110
50
10
50
1923
240
80
100
20
1919
30
110
920
1920
25
40
510
12
1921
55
40
530
14
1922
75
88
400
15
1923
50
60
410
12
1919
120
10
15
42
1920
115
15
60
38
1921
95
25
70
43
1922
110
45
85
50
1923
100
100
40
60
40
40
1923
300
200
250
20
100
19
149
Gös
Lake
5
25
50
Intressant att notera är att öring i stort sett endast fångades av skifteslaget i Marbäck/Storegården. Troligen
hänger detta samman med närheten till Pineboån och det är rimligt att anta att öringen fångades i
mynningsområdet på väg mot lekområdena i ån. Sune Sander nämner 1965 att notdragning pågick i åns
mynning på 1930-talet. Fisket efter öring med not bekräftas även av intervjuer med fiskerättsägarna Stanley
Johnzon, Lennart Lindhagen, Gösta Lindhagen och Alvar Johansson.
Av intresse är även fångsten av gös. Före 1923 finns inga noteringar om gös, vilket visserligen inte innebär att
enstaka individer fångades. Möjligen är det så att fisket efter gös ökade till mera betydande nivåer 1923, eller
att fisket var koncentrerat till vissa delar av sjön. Det måste också noteras att merparten av fångsten har gjorts
av Tvärreds gårdar som före 1923 inte ingick i statistiken. Det kan därför inte uteslutas att gös redan före 1923
varit av betydelse för detta skifteslag. Sander (1965) anger emellertid, att trots upprepade försök att etablera
gös under lång tid (se kapitel 14.7), börjar gös sporadiskt dyka upp i fångsten först i början av 1920-talet.
Beståndet fortsätter att vara sparsamt även de närmsta decennierna, men tillväxer kraftigt under 1950-talet
och ökar då i betydelse för fiskerättsägarna. Fiskerättsägaren Stanley Johnzon uppger att fångsterna började
öka i slutet av 1940-talet.
Fisket under 1900-talet
Enligt Sander (1965) bedrevs ett yrkesmässigt fiske fram till åtminstone mitten av 1960-talet, men att fisket
inte varit ekonomiskt bärkraftigt ens för de ”hårdast engagerade fiskarna”. Genom de intervjuer Sander
genomförde tycktes merparten av fisket bedrivits som husbehovsfiske och på sådan tid att det inte inkräktade
på det ordinarie arbetet (framförallt jordbruk). I det fall fisket gav stora fångster gick denna del till försäljning.
Sander anger dock att detta rörde sig om en mindre del.
Den fiskemetod som fiskerättsägarna använde i första hand var fiske med ryssjor, och under vintern sax.
Ryssjor lämpade sig väl för fiske efter gädda och braxen, behövde inte vittjas regelbundet och var relativt billig.
Förutom ryssjefisket hade fisket efter siklöja betydelse för befolkningen i bygden. Den enligt Sander
begränsade tillgången på lekplatser gjorde emellertid att endast delar av sjöns befolkning kunde utöva fisket.
Dessutom uppträdde siklöjan i cykler och var många år fåtalig i fångsten.
Intervjuerna som Sander genomförde möjliggjorde en skattning av hur fiskerättsägarnas fångst fördelades per
art. Sammanställningen över totalfångsten 1964 gav i runda tal följande fördelning: gädda 22 %, gös 19 %,
abborre 16 %, siklöja 5 %, lake 2 % och av övriga arter dominerar mört med 20 % av fångsten. Mörten som
fångades såldes som angelmört och var en väsentlig inkomstkälla under vintern för vissa binäringsfiskare. I en
intervju med fiskerättsägaren Stanley Johnzon anges att mörten såldes tjogvis för 1,75-2 kronor. Fem personer
kunde fånga 50000 mörtar under cirka 12 veckors tid. Sammanlagt fångades drygt 14 ton fisk under 1964 vilket
ger en avkastning på 4,8 kg/ha trots att uppgifter från många fritidsfiskare inte erhållits. Inte heller hade alla
boende kring sjön tillfrågats.
Husbehovs- och binäringsfiske har förekommit även senare, åtminstone fram på 1990-talet. Bland annat fanns
tidigare en marknad för braxen.
Nutida fiske
Hur det nutida fisket bedrivs är i huvudsak okänt. En av de fiskerättsägare som intervjuats lämnar vissa
uppgifter om sitt fiske. Hans fiske är väldigt begränsat. Några dagars fiske med ryssja, efter kräftagn, och ett par
dagars kräft-fiske per år. I övrigt saknas uppgifter om vilka redskap som används, vilka arter som fångas eller
fångstens storlek. 1981 anger Arne Johlander att nät, ryssjor och långrev används av fiskerättsägarna och
sannolikt sker fisket på samma sätt idag, men i liten omfattning.
150
15.2 Allmänhetens fiske
Det historiska underlaget vad gäller allmänhetens fiske i Övre Åsunden är magert. Sune Sander nämner 1965
att fiskets karaktär i Åsunden förändras under 1950-talet. Sportfisket ökar, framförallt genom en ökande
fritidsbebyggelse runt sjön, men även genom att folk från Ulricehamn började fiska i större utsträckning i sjön.
Målet för denna grupp av fiskare är framförallt abborre, gös och gädda. Arne Johlander anger i sin
provfiskerapport (1981) att fisket i Åsunden främst bedrivs med handredskap. Det mest utbredda fisket är
gösfisket sommartid från båt och pimpelfisket vintertid efter abborre.
Kunskapen om det nutida sportfisket i Åsunden är mycket bristfällig, men fisket efter gös är det överlägset
mest intressanta för kortköpare i Åsunden. Traditionellt har trolling använts, men under senare år har vertikalfisket ökat. Säkra uppgifter om vilka redskap som används, vilka arter som fångas eller fångstens storlek saknas
dock helt. Enar Hemmings, fiskerättsägare och medlem i fiskevårdsområdets styrelse, anger, ”efter samråd
med olika grupper”, att det totala uttaget uppskattas till ca 3000 kg gös och ca 800-1000 kg gädda årligen.
I samband med att fisket tillgängliggjordes i Åsunden i början av 1990-talet var försäljningen av dagskort och
årskort hög, men sjönk efterhand och tycks nu ha planat ut. 10-dagarskortet som infördes 1995 har ökat något
under senare år.
Dagkort
Årskort
10-dagarskort
3500
Antal sålda fiskekort
3000
2500
2000
1500
1000
500
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
2010
2011
2012
2013
0
Figur 23. Fiskekortsförsäljning 1991-2013.
151
15.3 Fisketävlingar
Gösanatta
Gösanatta är en individuell tävling som pågått i ca 35 år, arrangerad av Ulricehamns fritidsfiskare. Gösanatta är
öppen för alla, och äger alltid rum sista fredagen i juni månad. Tävlingen startar klockan 17 och pågår till
klockan 24 då invägning sker. Till vinnare utses den som fångat den tyngsta gösen.
Antalet deltagare ligger vanligen mellan 300-350 st som brukar väga in ca 25-45 fiskar. Exakta viktuppgifter
saknas för flertalet år, men med ledning av tillgängliga uppgifter uppskattas den årliga fångsten uppgå till ca 4090 kg gös.
Gösfestivalen
Gösfestivalen har pågått sedan 2001. Tävlingen bedrevs mellan 2001 och 2012 med traditionell invägning av
samtliga fångade gösar överstigande minimimåttet. Till vinnare utsågs det ekipage med största sammanlagda
fångstvikt.
2013 genomfördes tävlingen för första gången som catch and release (C&R), vilket innebär att samtliga gösar
återutsätts. Längden mäts av de fiskande i båten och fångsten fotograferas. Därefter återutsätts fisken
omedelbart. Till vinnare utses det ekipage med största sammanlagda längd, men varje lag får räkna in högst 5
fiskar. Om två team slutar på samma längd gäller längsta gösen.
Den genomsnittliga fångsten per ekipage har ökat sedan starten 2001. Fångstvikten har varierat mellan drygt
70 kg upp till knappt 190 kg. Till detta kommer ett stort antal gösar under minimimåttet som återutsattes. Det
tycks inte ha varit ovanligt med fångster mellan 20-35 gösar per ekipage, varav huvuddelen återutsattes.
Sammanlagd fångst
Medelfångst per båt
200
2,5
189,6
2,0
152,7
2,15
120
120,7
1,37
1,13
89,8
1,38
80,9
80
71,2
98,0 1,34
1,71
76,6
0,79
0,85
86,6
84,8
0,88
1,19
1,23
1,5
1,0
71,1
0,89
40
0,5
0
0,0
2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
Figur 24. Fångster (kg) vid Gösfestivalen i Åsunden mellan 2001-2012.
152
Medelfångst per båt (kg)
Sammanlagd fångst (kg)
167,6
160
Gäddcupen
Tävlingen arrangeras av Ulricehamns Fritidsfiskare och pågår en dag varje vecka, d.v.s. vid sammanlagt fyra
tillfällen, under perioden 15 maj till 15 juni. All fångad gädda tas upp och vägs in. Till vinnare utses den båt med
störst sammanlagd fångstvikt.
Den genomsnittliga totalfångsten per år under perioden 2006-2014 ligger på ca 390 kg gädda. Medelfångsten
per båt har legat tämligen stabilt mellan 15-20 kg de flesta åren, men ökade markant 2013 för att återigen
sjunka 2014.
Sammanlagd fångst
Medelfångst per båt
700
40
578,4
28,4
500
400
35
456,5
18,0
296,8
408,7
19,0
20
16,5
17,8
340,6
200
15
10
9,3
100
30
25
363,9
21,6
261,6
300
431,8
359,0
19,8
34,0
Medelfångst per båt (kg)
Sammanlagd fångst (kg)
600
5
0
0
2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014
Figur 25. Fångster (kg) vid Gäddcupen i Åsunden mellan 2006-2014.
15.4 Produktion och avkastning
15.4.1 Produktion
Produktionen av fisk i en sjö är svår att beräkna eftersom den beror av en mängd faktorer, och kan i bästa fall
skattas. Under förutsättning att de yttre förhållandena är stabila finns en bärförmåga hos varje vatten, d.v.s.
hur mycket fisk som kan existera och tillväxa per ytenhet. Enligt Degerman (1998) styrs gränsen i första hand av
tillgången till lämplig näring samt av vattentemperaturen. Generellt brukar grunda och varma vatten ha en
högre produktion än djupa och kalla.
Under förutsättning att endast näringsämnena i en sjö begränsar produktionen av fisk kan den potentiella
fiskbiomassan (B), d.v.s. den sammanlagda vikten av alla fiskar i området, och potentiella årliga fiskproduktionen (P) beräknas enligt följande formler (Holmgren, 2003):
Log10 (B) = 0,708 * log10 (tot-P) + 0,774
Log10 (P) = 1,084 * log10 (B) - 0,42
Eftersom ovanstående beräkningsmodell utgår ifrån totalfosforhalten innebär en sjunkande totalfosforhalt att
både den potentiella fiskbiomassan och potentiella årliga fiskproduktionen minskat i Åsunden. Med utgångspunkt i 2014 års totalfosforvärde för augusti beräknas den potentiella fiskbiomassan i Åsunden till 27 kg/ha
(2014). Den potentiella fiskproduktionen beräknas till 13,5 kg/ha och år (2014).
153
Potentiell fiskbiomassa
Pot. fiskbiomassa (kg/ha)
70
60
50
40
30
20
10
0
Figur 26. Beräknad potentiell fiskbiomassa mellan 1985-2014.
Pot. årlig fiskprod (kg/ha och år)
Potentiell årlig fiskproduktion
70
60
50
40
30
20
10
0
Figur 27. Beräknad potentiell årlig fiskproduktion mellan 1985-2014.
15.4.2 Avkastning
Avkastningen är den del av vattnets fiskproduktion som kan nyttjas utan att biomassan på lång sikt minskar,
d.v.s. ett hållbart uttag av fisk. Avkastningen är enligt Degerman m.fl. (1998) beroende av en rad faktorer som
kan delas in i fem huvudtyper:
1.
2.
3.
4.
5.
Klimat (temperatur, vattenflöde)
Avrinningsområdets bördighet (vattenkvalitet, närsalter)
Morfologi (sjöns utseende, vattenomsättning, vattendrags lutning)
Förekommande arter
Nyttjandet
154
Klimatets betydelse för både produktion och avkastning är tydlig. Högre temperatur ger fisken bättre tillväxt
och följaktligen större överlevnadsmöjligheter vilket innebär att produktionen generellt sett är högre i södra
Sverige jämfört med norra Sverige. Sambandet gäller emellertid inte alla arter. På samma sätt gynnas
produktion och avkastning av en ökad tillförsel av näringsämnen, framförallt fosfor, som vanligen är den
begränsande näringskällan i sötvatten. Betydelsen av sjöars morfologi och vattenomsättning beror av att större
sjöar i allmänhet har en större variation av olika biotoper, vilket ger utrymme för olika arter att utnyttja den
mångfald av nischer som finns. Av samma anledning kan en sjö med ett större antal arter ha en större
produktion än en jämförbar sjö med färre antal arter.
Avkastningen beror även av fisketrycket och beskattningen. En hård beskattning leder till att äldre individer
successivt fiskas bort. I förlängningen innebär detta att fisket nästan bara sker på en årskull, d.v.s. den som
uppnått minimimåttet. Ökar fisketrycket kan man generellt förvänta sig minskad medelålder, ökad tillväxt hos
yngre individer, förändrad reproduktion och överlevnad, samt förskjutning av balansen mellan fiskarter. Den
ökade tillväxten hos yngre fisk innebär att sjöns produktion kan öka. En låg beskattning leder tvärtom till att
mängden större individer är hög, men att produktionen är låg.
Med ledning av ovanstående resonemang kan slutsatsen dras att ett ökat minimimått kan leda till att fiskproduktionen ökar. Ett gott exempel är Hjälmaren där en höjning av minimimåttet för gös från 40 till 45
centimeter ökade medelfångsten från 59 ton per år under perioden 1996-2000 till 153 ton per år under
perioden 2001-2007. Förändringen säkerställde att samtliga gösar gavs möjlighet att leka vid minst ett tillfälle.
Samtidigt är det naturliga bortfallet hos gös kring 40 cm liten vilket ledde till att avkastningen ökade.
(Degerman m.fl., 2008). Fiskereglernas utformning kan därför vara av stor betydelse för att styra både
produktion och avkastning.
Vad gäller gös beror avkastningen av faktorer som näringsrikedom och sjöns lämplighet för gös, såsom t.ex.
grumlighet, syresättning, tillgång till lämplig bytesfisk, inom- och mellanartskonkurrens m.m. Avkastningen i
specifika sjöar är svår att avgöra, men Degerman m.fl. (1998) anger att avkastningen av gös i svenska
låglandssjöar varierar mellan 0,5-6 kg per hektar. Övre gränsen avser avkastningen i näringsrika och grumliga
vatten.
I en vidare beräkning gjord av Degerman (2004) relateras avkastningen av gös till årsmedeltemperaturen i den
geografiska region där sjön är belägen samt till sjöns areal. Resultatet visar att avkastningen varierar avsevärt
hos sjöar av Åsundens storlek, men övre gränsen (95 % konfidensintervall) ligger på cirka 1,8 kg/hektar och år.
Med tanke på att Åsundens sjöyta är 1950 hektar skulle det långsiktigt hållbara uttaget av gös därför uppgå till
som mest cirka 3500 kg per år. Med tanke på att årsmedeltemperaturen i Ulricehamn är 5,2°C är det dock
möjligt att avkastningen är lägre (www.ulricehamn.se).
15.5 Mortalitet hos återutsatt fisk
Vetenskapliga studier i USA tyder på att fångstdjupet, vattnets temperatur och hanteringstiden är av avgörande
betydelse för fiskens möjlighet att överleva. Förutom att de enskilda undersökningarna pekar på enskilda
faktorer som av stor betydelse för mortaliteten påpekas att effektiviteten av fångstbegränsningar kan påverkas
starkt av graden av mortalitet vid återutsättning (Coggins m.fl.). Med andra ord kan en felaktig förvaltning av
fisket, som tillåter att fisket i betydande grad sker på fisk som måste återutsättas, riskera att få ett starkt
genomslag på beståndet.
En undersökning av dödligheten hos walleye (Stizostedion vitreum vitreum) i samband med fjorton fisketävlingar i USA kunde visa att vattentemperaturen hade en mycket stor betydelse för hur stor andel av de
fångade fiskarna som överlevde. Dödligheten ökade mycket snabbt vid en temperaturökning från 14-18°C. I
något fall var dödligheten 100 % vid vattentemperatur överstigande >25°C (Schramm m.fl.). Catch and release
användes vid samtliga tävlingar, men det bör noteras att fisken förvarades i en syresatt box under fiskets gång i
155
väntan på invägning i land. Först efter invägning återutsattes fisken. Vilken effekt hanteringen haft på fisken är
okänd.
En studie av catch and releasefiske efter sauger (Stizostedion canadense) i Mississippifloden visade att den
genomsnittliga mortaliteten var 26,4 %. Djupet visades ha stor betydelse för dödligheten och fisk fångad på
djup mellan 9-24 meter uppvisade en dödlighet på 33 %. Dödligheten hos återutsatt fisk beräknades medföra
en förlust på ca 2500-2900 kg sauger varje vinter. Slutsatsen av studien var att dödligheten kunde minska
betydligt om fisket begränsades till inte mer än 9 meters djup (Meerbek m.fl.).
Vid en studie av dödligheten hos walleye vid sportfiske sommartid visades fångstdjupet ha en avgörande
betydelse för mortaliteten. Dödligheten ökade ytterligare om hanteringstiden förlängdes. Däremot indikerade
resultaten att vattentemperaturen hade en mindre betydelse. Den sammanlagda dödligheten uppgick till 31 %
(Talmage m.fl.). I figur 28 visas dödligheten vid olika djup.
Det kan dock antas att ytterligare en mängd faktorer påverkar graden av överlevnad hos fångad och återutsatt
fisk. Förutom de ovan nämnda är det känt att arter med sluten simblåsa, d.v.s. abborrfiskar, är mera känsliga
för snabba tryckförändringar än andra fiskarter. Dessutom bör man inte bortse från den påverkan som kan
uppstå hos fisken vid långvarig drillning. Mjölksyran och utmattningen påverkar fisken och ökar risken för att
den ska dö.
0 sek
300 sek
70
Dödlighet (%)
60
50
40
30
20
10
0
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
Djup (m)
Figur 28. Ungefärlig dödlighet hos walleye vid olika djup. Kurvorna avser olika hanteringstid.
156
Referenser
Barkström Marko. Tillsyningsman i Övre Åsunden. Muntliga uppgifter.
Bergstrand Carl-Martin. 1959. Gammalt från Kind, del 1.
Coggins Lewis G, Catalano Matthew J, Allen Michael S, Pine William E & Walter Carl J. 2007. Effects of cryptic
mortality and the hidden costs of using length limits in fishery management. Fish and fisheries, 2007, 8, 196210.
Degerman Erik, Nyberg Per, Näslund Ingemar, Jonasson Dan. 1998. Ekologisk fiskevård. Sportfiskeförbundet
Degerman Erik, Nyberg Per, Sandström Alfred & Beier Ulrika. 2008. Höjt minimimått på gös ger ökad avkastning
i fisket. Fiskeriverkets Sötvattenslaboratoriet.
Hemmings Enar. 2014. Medlem i Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening. Muntliga uppgifter.
Holmberg Gert-Uno. 2014. Ordförande i Ulricehamns Fritidsfiskare. Muntliga uppgifter.
Holmgren Kerstin. 2003. Är små svenska sjöar påverkade av fiske? Fiskeriverket informerar. Finfo 2003:8.
Johansson Alvar. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter.
Johlander Arne. 1981. Åsunden. Fiskeriintendenten Nedre Södra distriktet
Johnzon Stanley. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter
Lindhagen Gösta. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter.
Lindhagen Lennart. 2013. Fiskerättsägare. Intervjuuppgifter.
Meerbek Jonathan R & Hoxmeier John H. 2011. Winter catch
Rytkönen Paulina, Bonow Madeleine & Wramner Per. 2013. Från matproduktion till gastronomi. Södertörns
högskola 2013.
Sander Sune. 1965. Yttrande rörande Åsundens reglerings skadeverkning på fisk- och kräftbestånd. Mål A
53/1963.
Schramm Harold, Vondracek Bruce, French William & Gerard Patrick. 2010. Factors associated with mortality of
walleyes and saugers caught in live-release tournaments. North American Journal of Fisheries Management,
30:1, 238-253.
Talmage Philip J & Staples David F. 2012. Mortality of walleyes angled from the deep waters of Rainy lake,
Minnesota. North American Journal of Fisheries Management, 31:5, 826-831.
Ulricehamns Fritidsfiskares hemsida. www.fritidsfiskare.com
Ulricehamns kommuns hemsida. www.ulricshamn.se
Wahlberg V. 1877. Berättelse om fiskeriundersökningar och inspektioner inom Elfsborgs län 1875. Elfsborgs läns
hushållningssällskaps tidning N:o 77, 1877.
157
16. Bidragsmöjligheter
För genomförandet av fiske- eller vattenvårdsprojekt finns ekonomiskt stöd att söka från olika myndigheter och
ideella organisationer. Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening bör undersöka möjligheten att söka medel
för de projekt som presenteras i föreliggande fiskevårdsplan, men notera att tiden för ansökan går ut under
våren i de flesta fall. Det är viktigt att vara tidigt ute och kontakt bör tas med respektive organisation redan
under hösten.
Fiskeavgiftsmedel
Enligt vattendomen AM 41/1941 betalades ett engångsbelopp på 15000 kronor in för att användas till
utsättningar av fisk och kräfta i Åsunden. Pengarna har aldrig använts och förräntats till drygt 98 000 kronor.
Föreningen har möjlighet att söka till annat än utsättningar, men måste komma överens med EON. Eventuellt
måste föreningen söka om ändring hos Mark- och miljödomstolen.
Landsbygdsprogrammet
Landsbygdsprogrammet är för närvarande under omorganisation. En regional handlingsplan kommer att
utarbetas, men hur verksamheten kommer att organiseras eller vilka åtgärder som är tillämpliga för bidragsmedel är oklart. Bidragsansökningar kommer sannolikt inte att kunna hanteras förrän sommaren 2015.
Målet är att Landsbygdsprogrammet ska samla de olika stöd som administreras via Länsstyrelsen. Fram till dags
dato har en del av detta anslag reserverats för bidrag till lokala fiskevårdsprojekt. Fiskevårdsmedlen kommer i
någon form att finnas kvar, och troligen kommer det att finnas möjlighet att även söka stöd för t.ex.
anläggande av kantzoner.
Bidrag har kunnat lämnas till kostnader för:




Bildande eller ombildande av fiskevårdsområde.
Fisketillsyn.
Utsättning av fisk.
Insatser för att bevara hotade fiskarter- och stammar, biotopvård och annat främjande av den
biologiska mångfalden.
Leader
Leader används i arbetet med att genomföra landsbygdsprogrammet och utgår ifrån lokala behov och
förutsättningar, men verksamheten undergår för närvarande en omorganisation. Det är troligt att det
kommer att läggas stor vikt vid insatser som rör miljö och klimat i den kommande strategin som beräknas vara
klar våren 2015. Därefter bör möjligheten att söka ekonomiskt stöd för fiske- och vattenvårdande åtgärder
undersökas.
Havs- och vattenmiljöanslaget
Havs- och vattenmyndigheten ansvarar för anslaget Åtgärder för havs- och vattenmiljö. Det ska användas för
insatser för att förbättra, bevara och skydda våra hav, sjöar och vattendrag.
Bidrag söks i detta fall via ansökningsförfarande direkt till myndigheten. Bidrag kan sökas av länsstyrelser,
kommuner och ideella organisationer. Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening bör undersöka möjligheten
om bidraget kan användas vid projekt rörande t.ex. anläggande av fiskvägar eller biotopvårdsåtgärder i
vattendrag.
158
LOVA - LOkala VAttenvårdsprojekt
75 miljoner kronor delas årligen ut för lokala vattenvårdsprojekt från och med 2014. LOVA-bidrag ges med
högst 50 % av kostnaden för projektets stödberättigande åtgärder. För resterande 50 % krävs motfinansiering.
LOVA är ämnat för att i första hand stimulera lokala projekt som leder till minskad belastning av kväve och
fosfor till våra vatten.
LOVA-bidragen kan endast sökas av kommuner och ideella organisationer som drivs utan vinstsyfte. Övre
Åsundens fiskevårdsområdesförening bör undersöka möjligheten om bidraget kan användas vid projekt
rörande t.ex. anläggande av kantzoner eller igenläggning av diken. Ansökan görs till länsstyrelsen där åtgärden
ska genomföras.
LONA - Lokala naturvårdsprojekt
Bidraget kan sökas för projekt med fokus på åtgärder för att skydda naturen och göra den tillgänglig för
människor. Ett annat viktigt fokus är att gynna biologisk mångfald. Bidrag uppgår normalt till högst 50 % av
bidragsberättigat belopp.
Bidrag söks av kommunen hos länsstyrelsen. Sista ansökan är från och med 2013 redan den 1 december. Övre
Åsundens fiskevårdsområdesförening bör undersöka möjligheten om bidraget kan användas för genomförande
av t.ex. vattendragskarteringar eller vattendragsvandringar.
ABU-Garcia Fiskevårdsfond
ABU:s fond syftar till att värna och främja möjligheterna till sportfiske i friska och rena vatten; till exempel
bygga fiskvägar, riva ut vandringshinder, restaurera vattendrag och skydda stammar eller bestånd av fisk eller
fiskebiologisk forskning. Både enskilda personer, föreningar och fiskevårdsområden kan söka bidrag.
Fonden har startats och finansierats av Abu Garcia, men ansökningarna administreras av Sveriges Sportfiskeoch Fiskevårdsförbund.
Sportfiskarnas fiskevårdsfond
Sportfiskarnas Fiskevårdsfond delar varje år ut pengar till fiskevård bedriven av Sportfiskarnas klubbar och
distrikt. Endast medlemmar i Sportfiskarna kan söka medel ur fonden. Enskilda personer kan inte söka bidrag,
men fiskevårdsområdesföreningar kan bli medlemmar.
Naturskyddsföreningens miljöfond
Företag som levererar elenergi baserad på vattenkraft ska avsätta pengar i en egen miljöfond som
Naturskyddsföreningen disponerar. Naturskyddsföreningen har möjlighet att lämna bidrag för olika projekt
riktade till sina lokala föreningar. Kan Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening etablera ett samarbete med
den lokala naturskyddsföreningen kan bidrag erhållas genom denna. Det är viktigt att projekten bidrar till
konkret miljönytta och leder till ökad biologisk mångfald.
NOKÅS - Natur och kulturmiljövårdsåtgärder i skogen
Skogsstyrelsen administrerar stöd till natur- och kulturmiljövårdsåtgärder i skogen, mer känt som ”Nokåsbidrag”. Bidrag kan lämnas till åtgärder som gynnar växter och djur samt äldre kulturmiljöer, men också till
landskapsbild och friluftsliv. Möjliga åtgärder att söka stöd för är anläggande av våtmark igenläggning av diken,
anläggande av kantzoner och borttagande av vandringshinder.
Bygdeavgiftsmedel
Bygdemedel ska användas för att förebygga eller minska skador till följd av vattenreglering, för att ersätta
skada, eller i övrigt bidra till investeringar för ändamål som främjar näringsliv eller service i bygden. Medel kan
sökas av kommuner och ideella föreningar med verksamhet längs vattendrag och sjöar.
159
Skogens mångfald
Skogens mångfald har som syfte att bevara och utveckla skogens natur- och kulturmiljövärden. Stödet ska
kompensera för kostnader som skötsel av natur- och kulturvärden ger upphov till. Bidrag kan sökas av
skogsägare hos Skogsstyrelsen. Exempel på bidragsberättigade åtgärder är återställning av mindre vattendrag
efter flottning, skapande av död ved, igenläggning av diken.
Åtgärdsprogram för hotade arter
Några av våra hotade arter och livsmiljöer har det så tufft att de fått särskilda åtgärdsprogram. Länsstyrelsen
tilldelas medel årligen från Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten för att genomföra åtgärder
enligt åtgärdsprogrammen. Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening bör undersöka möjligheten om bidraget
kan användas vid projekt rörande t.ex. riktade provfisken efter vårlekande siklöja.
160
17. Åtgärdsförslag
Åtgärdsförslagen som läggs i förvaltningsplanen berör ett flertal områden, både rent förvaltningstekniska, men
även rent pratiska åtgärder och undersökningar. Vad gäller planen är det viktigt att föreningen ser på den som
ett ”levande” dokument. Föreningen bör alltså inte tveka att t.ex. införa nya begränsningar i fisket om behovet
uppstår eller om nytillkommen forskning kan påvisa nya rön. Som exempel på ytterligare skärpningar för t.ex.
fisket efter gös kan vara förändra minimi och/eller maximimått, införande av fiskefria områden eller dylikt.
En sammanställning av förslagen presenteras i nedanstående tabell 24. Varje förslag presenteras därefter
närmare på följande sidor. För att ge en hänvisning till hur de olika åtgärderna värderas i förhållande till
varandra och hur angelägna de bedöms vara, rangordnas de i en skala 1-4, där prioritet 1 anger högsta
prioritet.
Tabell 24. Åtgärdsförslag inom olika områden.
Åtgärdsförslag
Prioritet
Förvaltning
Uppdatera markägarförteckning
1
Ändra skrivningen i stadgarna vad gäller antalet styrelsemedlemmar
1
Fiskerättsägarnas rätt till fiske
2
Fiskerättsägarnas rätt att fiska med fasta redskap
4
Uppdatera fiskekort och skyltar
1
Minimimått för ål
1
Ismete
2
Information till fiskerättsägare, kortköpare och tävlingsfiskare
1
Utnyttja fiskeavgift enligt AM 41/1941
1
Fiskeregler
1
Införande av maximimått för gös och gädda
1
Fångstbegränsning för gös
1
Djupbegränsning vid fiske
1
Fisketillsyn
Ge fiskerättsägare möjlighet till utbildning i fiskerilagstiftning
4
Lägg upp schema för tillsyn i vattendrag under öringens lekperiod
1
Artspecifika förslag
Utökade skyddstider för gös
1
Skyddszoner för gös under lekperioden
1
Kartläggning av gösens lekplatser
3
Begränsa maskstorleken vid nätfiske
2
Inga utsättningar av gös
1
Tillfälligt förbud mot riktat fiske efter siklöja
2
Kartläggning av siklöjans lekplatser genom riktade provfisken
3
Skapande av fria vandringsvägar i vattendrag
1
Utreda möjligheterna att förbättra passagerna vid befintliga fiskvägar i Ätran
Utökade skyddszoner i mynningsområden
1 (!!)
1
161
Utsättning av öring i Alhammarån
4
Biotopvårdsåtgärder i vattendrag
3
Åtgärda utsläpp till Pineboån
2
Arbeta för att införa catch & release i Gäddcupen
1
Biologisk och kemiska undersökningar
Regelbundna standardiserade nätprovfisken
1
Årliga pelagiska provfisken
1
Ålders- och tillväxtanalyser
1
Undersökning av gösens födoval och konditionsfaktor
2
Genomförande av elprovfisken
3
Vattendragskarteringar
2
Visuella studier av leköring i Pineboån
3
Undersökning av om öring från Åsunden vandrar upp i Brunnsbäcken
2
Riktade provfisken efter vårlekande siklöja
3
Djurplanktonundersökning
2
Provfiske efter flodkräfta
1
Ny kvicksilvermätning
2
Fångststatistik och enkät/intervjuundersökningar
Fångstrapportering
1
Övriga åtgärder
Anläggande av risvasar
2
Utökat skydd kring risvasar
3
Inga utsättningar av främmande arter
1
Genomförande av vattendragsvandringar för markägare
3
Trycka på kommunen att åtgärda enskilda avlopp
2
17.1 Förvaltning
Uppdatera markägarförteckning
Fiskevårdsområdet har en skyldighet att hålla markägarförteckningen uppdaterad. Det tycks som att den inte är
komplett idag varför uppdatering behövs.
Ändra skrivningen i stadgarna vad gäller antalet styrelsemedlemmar
Ett beslut togs 1993 som minskade antalet styrelsemedlemmar. Detta fördes inte in i föreningens stadgar vilket
bör göras.
Fiskerättsägarnas rätt till fiske
I stadgarna framgår inte tydligt vem som har rätt att fiska inom ramen för delägarskap i fiskevårdsområdesföreningen. Begreppet delägare kan tolkas som ett tämligen vitt begrepp, men även som att endast ägaren till
fastigheten och inte t.ex. barn får fiska. Vilka som får fiska inom ramen för delägarskap bör därför klargöras. För
att underlätta arbetet för fisketillsyningsmän, men även fiskerättsägare som önskar kontrollera de fiskande, bör
fiskevårdsområdet tillse att alla personer med fiskerätt i sjön erhåller ett fiskerättsbevis.
162
Fiskerättsägarnas rätt att fiska med fasta redskap
Enligt de gällande reglerna för fiskerättsägarnas fiske finns inga begränsningar vad gäller fasta redskap. Enligt
Fiskelagen menas med fasta redskap ”1) fiskebyggnad och 2) fiskeredskap med ledarm om redskapet är fastsatt
vid bottnen eller stranden och avses stå kvar i mer än två dygn i följd”.
Inget fiske med fasta redskap används idag i Åsunden, men Övre Åsundens Fiskevårdsområdesförening bör
överväga om det är förenligt med fiskevården i Åsunden att det enligt gällande regler möjliggöra denna typ av
fiske.
Uppdatera fiskekort och skyltar
Fiskekort och skyltar måste uppdateras så att samtliga fiskeregler framgår liksom information om kontrollavgiften. För att en kontrollavgift ska vara juridiskt bindande är det viktigt att alla fiskande har informerats om
vad som gäller i sjön, både vad gäller fiskeregler och avseende kontrollavgiften. Därför är det viktigt att all
information som ges till fiskande innehåller väsentlig och framförallt korrekt information.
Minimimått för ål
På både fiskekort och skyltar bör framgå att det är tillåtet att fiska ål i Åsunden, men att det gällande nationella
minimimåttet är 70 cm.
Ismete
Ismete är ny populär fiskemetod efter framförallt gädda och gös. Metoden utförs på samma sätt som angel,
men fisket sker med spö och rulle. Angelfiske, liksom dragrodd och trolling, räknas inte som handredskapsfiske
enligt Fiskelagen medan ismete inte definierats och ligger i en gråzon. Styrelsen bör ta upp metoden till
diskussion och klargöra hur den bör tillåtas och därefter nämna den i de fiskeregler som utarbetats.
Information till fiskerättsägare, kortköpare och tävlingsfiskare
Informationsblad är en metod, bland andra, att ge en ökad service gentemot kortköparna, men även att
förmedla fiskevårdsområdesföreningens syn på hur fisk och natur ska behandlas. I ett informationsblad kan,
som exempel, uppgifter om gällande fiskeregler, kontaktuppgifter till samtliga fiskekortsförsäljare, djupkarta,
fisketips (t.ex. nya risvasar), båtramper, båtuthyrning, parkeringar, soptunnor m.m. spridas. Något som är av
största betydelse är att informera de fiskande om varför nya regler införs, framförallt sambandet mellan
fiskemetoder, fångstens hantering och fiskens dödlighet. Av denna anledning är det viktigt att informera om
hur fisk som ska återutsättas ska behandlas, men även vilken utrustning som bör ingå i utrustningen för att
göra detta på rätt sätt, se bilaga 10.
Utnyttja fiskeavgift enligt AM 41/1941
Enligt vattendomen AM 41/1941 betalades ett engångsbelopp på 15000 kronor in för att användas till
utsättningar av fisk och kräfta i Åsunden. Pengarna har aldrig använts och förräntats till drygt 98 000 kronor.
Föreningen har möjlighet att använda pengarna till annat än utsättningar, men måste komma överens med
EON. Eventuellt måste föreningen söka om ändring hos Mark- och miljödomstolen.
17.2 Fiskeregler
Införande av maximimått för gös och gädda
Förutom att sjöarna med ett maximimått kan få ett gott rykte som en fiskesjö med stor fisk, kan bevarandet av
stora individer ge fördelar även ur biologiskt perspektiv. Studier av gäddans fortplantningsförmåga har visat att
större gäddhonor producerar större ägg med mer näringsinnehåll. Överlevnaden hos ynglen från större honor
är därför större och tillväxten bättre. I första hand är resultatet inte korrelerat med gäddans ålder, utan snarare
163
dess längd (Kotakorpi m.fl., 2013). Enligt Arlinghaus m.fl. (2010) säkerställer ett bevarande av större gäddor
inte endast ett storvuxet, och attraktivt, bestånd av gädda utan även ett långsiktigt bevarande.
Faktiska undersökningar vad gäller de reproduktiva effekterna av ett maximimått på gös har inte hittats, men
det är sannolikt att de positiva effekterna på tillväxt och överlevnad hos gösyngel är likartade.
För att få en ändrad storleksfördelning i sjön bör maximimått införas för både gös och gädda. Inledningsvis
föreslås ett maximimått på 70 cm för gös, som i kombination med det befintliga minimimåttet på 50 cm,
bedöms kunna ge en positiv förändring av storlekssammansättningen. För gädda föreslås ett maximimått på 80
cm.
Föreslagna maximimått bedöms kunna bidra till en förändrad storleksfördelning, och i förlängningen ett bättre
och mer attraktivt fiske. För att få ett genomslag av maximimåtten är det emellertid av största betydelse att
fisketillsynen arbetar effektivt samt att föreningen lyckas föra ut information till de fiskande om hur fisk som
ska återutsättas, ska hanteras.
Fångstbegränsning för gös
I Åsunden finns idag ingen fångstbegränsning för gös, d.v.s. hur många fiskar som får avlivas per fiskande. Ett
införande av fångstbegränsning minskar uttaget av fisk vilket i längden kommer att öka gösbiomassan.
Inledningsvis föreslås en begränsning på tre fiskar per fiskande och dag.
Djupbegränsning vid fiske
Med bakgrund i de amerikanska undersökningar som genomförts på walleye och sauger som visar på tydligt
förhöjd dödlighet vid fiske på stort djup och vid höga temperaturer bör vissa regler och rekommendationer
utfärdas.
Fiskarter med sluten simblåsa, d.v.s. gös, abborre och gers, drabbas lätt av skador i samband med fiske på stort
djup. Det är inte fastställt vid vilket djup som en kritisk punkt uppnås, men det är känt att dödligheten ökar
med djupet, särskilt i samband med att vattnet är varmt. Fisk fångad från stort djup kan drabbas av utvidgad
simblåsa som omöjliggör för fisken att simma, bristningar på bukhinnan, blödningar eller gasbubblor i
blodomloppet (Schramm m.fl., 2010).
Indikationer finns att dödligheten ökar markant vid fiske på mer än 7-9 meters djup, men det inträffar att fisk
avlider av tryckskador även på grundare vatten. Vid t.ex. bottennära vertikalfiske fångas ofta ett stort antal
gösar under minimimåttet som återutsätts. En hög dödlighet hos dessa kan få genomslag på beståndets
återväxt. För att skydda gösen bör därför ett fiskeförbud på djup överstigande 9 meter införas. Det är i
sammanhanget mycket viktigt att informera de fiskande om bakgrunden till beslutet för att få en acceptans.
17.3 Fisketillsyn
Ge möjlighet för fiskerättsägare att utbilda sig i fiskerilagstiftning
Med tanke på de enskilda fiskerättsägarnas tämligen långtgående rättigheter bör föreningen eftersträva att så
många som möjligt av medlemmarna genomgår utbildning i fiskerilagstiftningen. Detta är särskilt betydelsefullt
med hänsyn till 38 § lagen om fiskevårdsområden (1981:533), där det anges att den som övervakar
efterlevnaden av gällande regler har de kunskaper som behövs.
Lägg upp schema för tillsyn i vattendrag under öringens lekperiod
I föreningens tillsynsschema bör tilläggas att tillsyn bör bedrivas i vattendragen under öringens lekperiod.
164
17.4 Artspecifika förslag
17.4.1 Gös
Gösen är den mest eftertraktade fisken i Åsunden vilket gör den mycket skyddsvärd för alla kategorier fiskande.
I samband med utarbetandet av föreliggande förvaltningsplan har det dock framkommit att åsikten att
gösbeståndet förändrats är utbredd bland både sportfiskare och fiskerättsägare kring sjön. Framförallt anges
att medelstorleken minskat, men även att beståndet är mera fåtaligt. Åsikterna att förutsättningarna för
beståndet förändrats stöds av det provfiske som genomfördes sommaren 2013 då fångsten av gös i pelagialen,
det fria vattnet, var liten. Inte heller spår av attacker på fisk i näten var frekvent. Däremot visade provfiskena
att större gös i tämligen hög utsträckning sökte föda i sjöns strandzon. Detta är en tydlig skillnad gentemot de
resultat som erhölls vid provfisket 1981 då mycket gös fångades i pelagialen, vilket stämmer överens med den
gängse bilden av gösens födosöksbeteende. Däremot anger Arne Johlander i sin provfiskeutvärdering att större
gösar var fåtaliga i fångsten.
En möjlig förklaring till gösens ändrade födosöksbeteende är att födounderlaget i sjöns pelagial minskat. Att
döma av provfiskeresultatet är beståndet av siklöja för närvarande svagt, vilket kan vara en starkt bidragande
faktor till att gösen i högre utsträckning än normalt uppehåller sig i sjöns grundområden. Det måste betonas att
det inte är känt om provfiskeresultatet var en följd av tillfälliga förändringar i gösens beteende eller en mer
långtgående trend. Samma beteende hos gös har noterats i både Hjälmaren och Bolmen. I Hjälmaren tycks
beståndet av nors ha gått tillbaka och i Bolmen har siklöjan gått starkt tillbaka. Det kan emellertid inte uteslutas
att vattnets syrehalt delvis påverkade gösens uppehållsplatser. Vid cirka 10 meters djup sjönk syrehalten till
nivåer väl under 5,0 mg O2/l, d.v.s. syrehalter som gösen undviker. På djup understigande 10 meter var det
därför fullt rimligt att antalet fångade gösar var litet till antalet.
Den allmänna uppfattningen att gösbeståndet minskat i antal och storlek kan möjligen till viss del förklaras av
gösens ändrade födosöksbeteende. Förändras fiskens uppehållsplatser försvåras naturligtvis fisket, om de
fiskande inte är medvetna om fiskens förflyttning. Det kan emellertid inte bortses från att fisketrycket synes
vara tämligen högt i sjön. Troligen kan inte en enskild faktor till förändringarna pekas ut, utan snarare är dessa
en följd av flera samverkande faktorer.
Notera att förslagen som presenteras nedan bör ses i kombination med förändrade fiskeregler. Det är viktigt
att poängtera att Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening bör följa upp resultatet av förslagen och om
behov anses föreligga inte tveka att införa ytterligare begränsningar för att gynna beståndet och fisket. I
sammanhanget är provfisken och framtagande av fångstuppgifter från fiskerättsägare och kortköpare av
största vikt.
Utökade skyddstider för gös
Idag råder ett gösfiskeförbud under perioden 15:e maj till 6:e juni. Gös kan emellertid leka betydligt tidigare
efter varma vintrar, t.ex. finns rapporter om lek i slutet av april våren 2014. Dessutom bör man ta hänsyn till att
göshanen går upp på lekplatserna redan före leken. Uppvandringen i Ätran, i detta fall troligen både hanar och
honor, kan börja ännu tidigare, eventuellt redan i samband med islossningen. De flesta år är troligen leken över
den 6:e juni, men göshanen är efter leken oerhört aggressiv då han under en period skyddar rommen, vilket
bör vägas in i avgörandet av förbudsperiodens längd. Med anledning av ovanstående resonemang föreslås ett
gösfiskeförbud inom definierade skyddsområden råda från islossningen till 15 juni.
Skyddszoner för gös under lekperioden
Ätran uppströms Åsunden är en betydelsefull lekplats för gösen, och den så vitt känt enda klart definierade
lekplatsen i sjön. Utöver Ätran finns emellertid uppgifter som tyder på att lekplatser finns i norra delen av sjön
samt norr om Ramnö.
165
Gösfiskeförbudet avgränsas till områden som ligger i anslutning till kända lekplatser. Den troliga förekomsten
av en lekplats i norra delen av sjön gör att det förefaller vara rimligt med ett fiskeförbud norr om märket.
Efter hand som ytterligare lekplatser lokaliseras bör ytterligare skyddsområden skapas. Bestämningen av
skyddsområdenas storlek bör vara individuellt, men det är viktigt att förutom den faktiska leklokalen, bör delar
av omgivande djupvatten ingå.
Kartläggning av lekplatser
Föreningen bör lägga kraft på att lokalisera gösens lekplatser i syfte att åstadkomma ett bättre skydd under
lektiden.
Begränsa maskstorleken vid nätfiske
Nätfisket i Åsunden tycks vara begränsat, men uttaget från mängdfångande redskap är okänt. För att minska
uttaget av större individer bör en begränsning av maskstorleken vid nätfiske införas. Detta har betydelse inte
endast för att minska uttaget av större gös, utan ökar sannolikt även acceptansen hos sportfiskarna för de
regelförändringar som görs, vilket gynnar efterföljandet av reglerna.
För att i görligaste mån anpassa maximimåttet på 70 cm för gös till en lämplig maskstorlek föreslås att nät med
maskor större än 70 mm inte får användas.
Ett undantag från reglerna gäller fångst av gös överstigande 70 cm som fångas i nät med mindre maskor, vilket
händer med jämna mellanrum. Förslaget är att inget tvång att återutsätta dessa gösar ska finnas, även om
fiskevårdsområdesföreningen bör rekommendera att oskadade gösar återutsätts.
Inga utsättningar av gös
Insatserna från Övre Åsundens fiskevårdsförening för att förstärka beståndet av gös genom stödutsättningar
har under senare år varit ekonomiskt sett tämligen omfattande. Betydelsen av utsättningarna har troligen varit
liten med hänsyn till utsättningarnas faktiska kvantitet i förhållande till sjöns storlek. Av denna anledning
föreslås att alla utsättningar av gös bör upphöra, i synnerhet fram tills en utvärdering av kommande åtgärder
gjorts. Istället bör stor vikt läggas på att styra fisket mot ett mer hållbart utnyttjande av resursen genom
förändringar av de villkor under vilka fisket får ske.
Kan föreslagna åtgärder genomföras är bedömningen att fortsatta utsättningar av gös är onödiga. Åsundens
förutsättningar som gössjö synes vara goda, med en gynnsam näringshalt och till synes god tillgång till bytesfisk
som mört, mindre abborre och gers. Lekområde finns i Ätran och sannolikt på flera andra ställen i sjön, varför
detta inte bör innebära en flaskhals för beståndet.
17.4.2 Siklöja
Siklöjan uppges ha minskat i antal under senare år, och provfisket indikerade att beståndet är svagt. Det är känt
att siklöjan, på grund av inomartskonkurrens, uppträder i cykler, men det kan det inte uteslutas att även andra
faktorer har en stark påverkan på beståndet Som exempel kan nämnas att sjöns siktdjup och näringsförhållanden inte är optimala för siklöjan vilket kan påverka cyklernas styrka. Det kan inte heller bortses från
den predation som utövas av sjöns rovfiskar. Sannolikt är beståndets svaga status en fråga om en komplex
samverkan av flera faktorer,
Fisket efter siklöja tycks idag vara obefintligt, men för att skydda den rest som finns kvar bör fiskevårdsområdesföreningen besluta om ett tillfälligt fiskestopp efter siklöja. Beståndets svaga status medför även att
siklöjebeståndet bör följas noggrant.
166
Tillfälligt förbud mot riktat fiske
Riktat fiske efter siklöja bör förbjudas tillfälligt eftersom arten har stor betydelse för sjöns ekosystem. I
synnerhet bör skyddet omfatta siklöjan lekperiod och eventuellt bör ett fullständigt skydd mot mängdfångande
redskap införas på siklöjans lekområden under november och december.
Kartläggning av lekplatser
För att möjliggöra ett effektivt skydd av siklöja måste en kartläggning av dess lekplatser genomföras genom
riktade lekprovfisken.
17.4.3 Öring
Åsundenöringen hade ursprungligen, med största sannolikhet, sina viktigaste lekplatser på de strömsträckor
som tidigare fanns i Ätran uppströms sjön. Potentiella lekområden finns kvar i synnerhet mellan Flata damm
och Blidsberg, men bedömningen är att öringen i dagsläget inte kan nå dessa.
Av allt att döma har Pineboån de utan jämförelse viktigaste lek- och uppväxtområdena av sjöns tillflöden idag.
Situationen har troligen varit densamma under lång tid, åtminstone sedan kraftverksutbyggnaden i Ätran
startade. Känt är att ett riktat fiske bedrevs utanför Pineboåns mynning, åtminstone fram till 1940-talet, vilket
väl illustrerar den betydelse ån hade då och sannolikt har även idag för Åsundenöringen. De uppgifter som
finns från tiden tyder på att fångst av öring i resterande delar av sjön var sporadiska. Det kan inte dock inte
uteslutas att både Brunnsbäcken och Alhammarån har eller har haft betydelse för öringbeståndet i Åsunden.
Omfattande åtgärder för att gynna beståndet har utförts inom ramen för olika projekt genom åren, främst
åtgärder vid vandringshinder, men även biotopvårdsåtgärder och utsättningar. Studier av funktionen hos de
fiskvägar som tidigare anlagts tyder emellertid på att funktionen är bristfällig hos flera av objekten, vilket bör
föranleda föreningen att genomföra nya insatser. Samtidigt bedöms möjligheterna att gynna beståndet vara
goda genom att genomföra nya insatser på olika lokaler i sjöns tillflöden. En insats som är av mer brådskande
karaktär gäller de förelägganden om ansökan om lagligförklaring som ställts till de kraftverksägare som finns
i Ätran uppströms Övre Åsunden. Här är det av största vikt att fiskevårdsområdesföreningen, gärna i
samarbete med övre fiskevårdsområdesföreningar, agerar skyndsamt för att föra fram sina åsikter och
påverka utvecklingen.
Frånsett de prioriterade insatserna vad gäller vandringshindren i Ätran, framförallt Vist, bör Övre Åsundens
fiskevårdsområde fortsätta att arbeta aktivt med att åstadkomma goda vandringsmöjligheter för öring i övriga
tillflöden, helst genom utrivning av hinder, i andra hand genom att anlägga naturliknande fiskvägar. I första
hand bör fokus ligga på vägtrumman under väg 157 i Pineboån, men insatser är viktiga även i övriga
vattendrag. Vad gäller åtgärder i Pineboån bör dessa föregås av kräftprovfisken, eftersom uppgifter från en
markägare gör gällande att det kan finnas flodkräfta i övre delen av ån. Finns ett bestånd av flodkräfta måste
detta vägas in i bedömningen av vilka vandringshinder som kan åtgärdas eller om barriärer för signalkräfta kan
anläggas. Försök med barriärer för signalkräfta har gjorts i Buåa, Eda kommun, av Norsk Institutt for naturforskning, se rapport ”Vandringssperre for signalkreps i Buåa, Eda kommun, Sverige”.
Skapande av fria vandringsvägar
Skapande av fria vandringsvägar för fisk är den enskilt mest betydelsefulla åtgärden i vattendrag. Med hänsyn
till att Pineboån idag bedöms vara det mest betydelsefulla vattendraget för Åsundenöringen bör föreningen
lägga stor kraft på att iordningställa de vandringshinder som finns i vattensystemet. Av störst betydelse är
trumman under väg 157 som idag bedöms som ett mycket svårpasserbart hinder. Ytterligare ett hinder finns
vid Pinebo, men detta är av mindre betydelse, men bör åtgärdas. Upptäcks ytterligare hinder vid en kartering
bör dessa åtgärdas. Som nämnts ovan måste emellertid kräftprovfisken genomföras innan vandringshindren
åtgärdas, för att undersöka Gösta Lindhagens uppgifter om förekomst av flodkräfta i övre Pineboån.
167
Brunnsbäcken och Alhammarån är troligen av mindre betydelse än Pineboån, men det kan inte uteslutas att
betydande reproduktion kan uppnås. I Brunnsbäcken noterades ett flertal hinder som lämpligen åtgärdas. Även
det nedre hindret, där det idag finns en denilränna bör åtgärdas. I samtliga fall bör ett borttagande av hindren
eftersträvas.
I Alhammarån finns ett hinder vid Yttre Alhammar med en icke fungerande denilränna. Föreningen bör göra
ansträngningar för att riva ut dämmet och på det sättet återskapa de strömsträckor som idag är indämda.
Upptäcks ytterligare hinder vid en kartering av nämnda vattendrag bör dessa åtgärdas.
Utreda möjligheterna att förbättra vandringsmöjligheterna vid befintliga fiskvägar uppströms Åsunden
De fiskvägar som anlagts vid dammarna vid Vistafors kvarn, Skogsfors kvarn, Plate såg och Flata damm, bedöms
i vissa fall vara svårpasserbara, i synnerhet fiskvägen vid Vistafors. Funktionen hos övriga fiskvägar är okänd och
bör undersökas mer noggrant. Är effektiviteten nedsatt, vilket troligen gäller åtminstone vissa fiskvägar,
innebär detta att möjligheterna för öring att nå lekområdena mellan Flata och Blidsberg är små.
Det finns inga fastställda vattenmängder som ska tappas i fiskvägarna enligt de avtal som skrivits mellan
Ulricehamns kommun och regleringsinnehavarna. Avtalen säger att erforderlig mängd vatten ska släppas så att
öringen ska kunna ta sig förbi. Dessutom är vattenpåsläppet begränsat till öringens uppvandringsperiod och
ingen hänsyn har tagits till att underlätta nedströmsvandring. Det bör även noteras att av allt att döma är
avtalet med Vistafors kvarn inte längre giltigt. Plate såg har en miljödom som kräver en minimitappning på 0,5
3
m /s. Föreningen bör anstränga sig för att så mycket som möjligt av denna tappning koncenteras till det
befintliga omlöpet. Vatten bör släppas under hela året.
Av stort intresse för föreningen är att Länsstyrelsen i Västra Götalands län gett förelägganden till ägarna till
Vistafors kvarn, Skogsfors kvarn och Flata damm att senast vid utgången av 2015 ha ansökt om lagligförklaring
av anläggningarna. Föreningen bör trycka på för att vid domstolsförhandlingarna åstadkomma bättre lösningar.
Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening bör i första hand eftersträva en annan lösning på fiskvandringsproblematiken vid Vistafors kvarn, som idag inte fungerar. En diskussion med ägaren till kraftverket bör tas upp
omgående med tanke på det föreläggande som gått ut från Länsstyrelsen i Västra Götaland.
Även vid Skogsfors och Flata bör en diskussion tas med ägarna omgående med tanke på att även dessa fått
förelägganden från Länsstyrelsen. Viktigt i sammanhanget är att i möjligaste mån öka vattenflödet i fiskvägarna, att tillse att vatten går genom fiskvägarna hela året samt att försöka få till stånd nedströmsvandringsvägar. Med hänsyn till formuleringen i miljödomen för Plate såg bör kontakt tas med länsstyrelsen för att
undersöka i vilken mån de kan utöva påtryckningar eller styra vattenmängden. Mikael Ljung på Länsstyrelsen är
sannolikt en lämplig ingångsväg för samtalen.
Vid förnyade utredningar rörande vandringsmöjligheterna i Ätran bör stor vikt läggas vid att fiskvägarna i
möjligaste mån ska fungera som faunapassager för alla fiskarter, och om möjligt även för bottenfauna.
Utökade skyddszoner i mynningsområden
Idag finns en skyddszon mellan uddarna ca 200 meter från Ätrans utlopp i Åsunden. Skyddszonen bör utökas
och omfatta de djupbranter som finns utanför mynningen. Det är inte osannolikt att öring uppehåller sig på
branterna innan de vandrar upp för lek på hösten.
I övriga bäckar och åar gäller fiskeförbud inom ett avstånd av 100 meter från mynningen ute i Åsunden. Kring
åtminstone de vattendrag som har potentiell betydelse som reproduktionsområde för öringen, d.v.s. Pineboån,
Brunnsbäcken och Alhammarån, bör skyddsområdet utökas och omfatta en triangel om minst 200 meter.
I samtliga fall bör fiskeförbud råda hela året inom skyddsområdena.
168
Utsättning av öring i Alhammarån
De gamla elfiskena indikerade att det inte finns någon öring i Alhammarån och för att etablera ett öringbestånd
i ån kan det vara nödvändigt att plantera ut öring. Främmande stammar får inte föras in utan öringungar fångas
lämpligen med elfiske i Pineboån, alternativt Brunnsbäcken. Möjligen kan utsättningsmaterial tas från Ekeberga
kvarn. Utsättningar bör göras under minst tre års tid. Det kan även vara aktuellt med öringutsättningar
uppströms Lillesjön om biotoperna där är lämpliga. Observera att inga öringar äldre än ett år ska sättas ut. En
viss blandning av åldrar kan vara lämplig, men utsättningen bör domineras av yngre individer (0+) alternativt
ögonpunktad rom.
Utsättningar bör vänta tills vandringshindret vid Yttre Alhammar åtgärdats.
Åtgärder i vattendragen
Visar biotopkarteringar att vattendragen har varit utsatta för mänsklig påverkan som t.ex. rensning, rätning
eller omgrävning bör återställningsarbeten eftersträvas. Likaså bör kantzoner, som är av mycket stor betydelse
för all vattenlevande fauna, iordningsställas på sträckor som saknar tillfredsställande skydd.
Åtgärda utsläpp till Pineboån
Dagvatten och renat vatten från Marbäcks reningsverk släpps ut i Pineboån och Källebackabäcken. Reningsgraden är tämligen hög på spillvattnet, men bräddningar förekommer. Vad gäller dagvattnet rör det sig om
tillfälliga utsläpp, men kan leda till att mycket partiklar, oljor, tungmetaller m.m. kommer ut i bäcken. Med
hänsyn till Pineboåns betydelse för öringen bör alla utsläpp till denna å minimeras.
Föreningen bör arbeta för att utsläppen upphör helt genom omledning av rörnätet till Åsunden. Ett minimum
för dagvattnet är att det leds via en sedimentationsdamm.
Samma mål bör gälla även övriga tillflöden.
17.4.4 Gädda
Gädda är en populär sportfisk som dessutom är den enda rovfisk som effektivt beskattar arter som braxen.
Arten är därför betydelsefull för sjöns ekosystem som helhet.
Arbeta för att införa catch & release (C&R) i Gäddcupen
Gäddan beskattas i onödigt stor utsträckning vid Gäddcupen. För att skydda gäddan bör C & R införas.
17.5 Biologiska och kemiska undersökningar
Regelbundna undersökningar av fiskbeståndet är en mycket viktig del i skötseln av ett fiskevatten. De ger
besked om förändringar till följd av t.ex. för högt fisktryck eller negativ miljöpåverkan, men även viktiga
upplysningar om reproduktion och tillväxt. Riktade provfisken kan genomföras för att t.ex. lokalisera lekplatser,
för att undersöka tillgången på lekfisk eller strandnära fisken för att titta på rekrytering av särskilda arter.
I samband med att fiskevårdsinsatser bör både en referensundersökning före åtgärd och uppföljningar under
några år göras.
Regelbundna standardiserade nätprovfisken
Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening bör följa upp det standardiserade nätprovfisket sommaren 2013.
Provfisket 2013 gav en ögonblicksbild av beståndet, vilket inte har samma värde som om tidsserier finns
tillgängliga som visar fiskfaunans utveckling över tid.
Provfiskeundersökningar bör göras åtminstone vart 5-6 år.
169
Årliga pelagiska provfisken
Provfisket sommaren 2013 visade att beståndet av siklöja är svagt. Arten har emellertid en cyklisk variation och
det är möjligt att provfisket genomfördes i ett lägre då beståndet naturligt är svagt. Siklöjan är en av de
viktigaste bytesfiskarna i Åsunden för gös och öring och bör därför följas noggrant. Lämpligen utförs därför
pelagiska provfisken årligen med standardiserade pelagiska skötar.
Ålders- och tillväxtanalyser
Riktade provfisken bör utföras för att få en bild av gösbeståndet i Åsunden. Fisket sker med ”normala” nät efter
olika storlekar och åldersklasser. En åldersbestämning ger en bättre kunskap om fiskens tillväxt, men i viss grad
även rekrytering och mortalitet. Ålders- och tillväxtanalyser kan för gös även bidra till viktig kunskap om
lämpliga minimimått och maskstorlekar vid fiske.
Sötvattenslaboratoriet i Drottningholm utför analyser av ålder och tillväxt. Helst bör minst 70 individer av varje
art undersökas. Vid åldersundersökningen används fiskens hörselstenar, otoliter, och vid kompletterande
tillväxtanalyser används hårda delar hos fisken. Hos gös tas lämpligen även prover av gällocket.
Undersökning av gösens födoval och konditionsfaktor
Påverkan från gösen kan vara en orsak till att siklöjan minskar i antal. Undersökningar av gösens födoval bör
därför genomföras i anslutning till de riktade provfisken som genomförs. Undersökningarna bör omfatta alla
tillgängliga åldersklasser av gös som fångas, i synnerhet små gösar.
Genomförande av elfisken
En mängd elprovfisken har utförts i tillflöden till Åsunden och i Ätran. Endast en lokal följs regelbundet av
Länsstyrelsen i Västra Götaland, lokalen ”Kyrkan” uppströms väg 157 i Pineboån som elfiskats sedan 2010.
Föreningen bör följa upp de elprovfisken som gjorts i Ätran, Alhammarån och Brunnsbäcken. Regelbundna
elfisken bör därefter göras på respektive lokal, med inte mer än 3-4 års mellanrum.
Utöver dessa bör elfiskeundersökningar göras i Alhammarån uppströms Lillesjön, i Pineboån nedan sammanflödet med Källebackabäcken samt i Källebackabäcken. Lämpligen provfiskas även Ekeredsbäcken, Kråkebobäcken och Bäckagårdsbäcken som enligt vissa fiskerättsägare ska hysa bestånd av öring.
Vattendragskarteringar
För att på ett effektivt sätt planera åtgärder bör ett flertal vattendrag karteras noggrant avseende vattenbiotoper och vandringshinder. Brunnsbäcken och Säckebäcken har karterats i samband med förarbetena inför
bygget av riksväg 40, men uppgifterna är osäkra kring andra intressanta vattendrag, såsom Pineboån,
Källebackabäcken och Alhammarån. Dessutom bör en kartläggning ske av potentiella reproduktionsområden i
Ätrans huvudfåra upp till Blidsberg.
Kartering genomfördes även i vissa tillflöden till Ätran i början av 2000-talet, men om behov anses finnas bör
ytterligare karteringar genomföras i potentiellt öringförande vattendrag.
Visar elfisken att öring finns i Ekeredsbäcken, Kråkebobäcken och Bäckagårdsbäcken bör även dessa vattendrag
karteras.
Visuella studier av leköring i Pineboån
Graden av uppvandring av leköring är dåligt känd i Pineboån. Vissa studier bör göras för att få ett bättre grepp
om lekens omfattning. En enkel visuell studie under lekperioden kan ge visst underlag. Möjligen kan denna i
framtiden kompletteras med en lekgropsundersökning.
170
Undersökning av om öring från Åsunden vandrar upp i Brunnsbäcken
Det är dagsläget osäkert om öring från Åsunden vandrar upp i Brunnsbäcken. Föreningen bör genom intervjuer
och visuella studier försöka avgöra om öringen vandrar upp i Brunnsbäcken.
Riktade provfisken efter vårlekande siklöja
Vårlekande siklöja fanns tidigare i Åsunden, men har befarats vara utdöd. Enligt Arne Johlander (muntligen)
förekom uppgifter om vårlekande siklöja under 1980-talet och det kan inte uteslutas att den finns kvar.
Möjligheten att den finns kvar i Åsunden bör därför undersökas. Före provfiske tas lämpligen kontakt med Olof
Filipsson på Sötvattenslaboratoriet som har erfarenhet av provfiske efter vårlekande siklöja i Fegen.
Djurplanktonprovtagning
Djurplanktonsamhällets sammansättning är av stor betydelse för gösens överlevnad och tillväxt det första året.
Efter kläckning är gösen beroende av mindre djurplankton såsom nauplier (tidigt larvstadium hos plankton) och
ökande efter hand under sommaren. Leptodora och Mysis är troligen av stor betydelse under sommaren innan
gösungen övergår helt till fiskdiet.
Djurplanktonundersökningar bör därför göras dels vid två tillfällen, dels på våren i samband med gösleken, dels
på sommaren.
Provfiske efter flodkräfta
Gösta Lindhagens uppgifter om att flodkräfta kan finnas kvar i övre delen av Pineboån måste undersökas före
eventuella åtgärder vid vandringshindren i Pineboån.
Ny kvicksilvermätning
Den mätning som utfördes 1986 kan inte längre anses relevant. Föreningen bör utöva påtryckningar på
Ulricehamns kommun att utföra en förnyad provtagning.
17.6 Fångststatistik och enkät/intervjuundersökningar
Information om fångsterna i Åsunden är av största vikt, dels för att kunna göra en säkrare beräkning av uttaget
av fisk, dels för att kunna utvärdera de insatser föreningen genomför.
Enkätundersökningar och intervjuundersökningar är möjliga metoder, som ska rikta sig till både fiskerättsägare
och kortköpare. Svarsfrekvensen på enkäter är tyvärr ofta låg och ger därför osäkra resultat. Intervjuundersökningar ger ett säkrare resultat, men är tidsödande. Resultatets betydelse från dessa typer av undersökningar kan inte nog betonas eftersom de utgör grunden vid beräkning av lämpligt uttag av olika fiskarter
varför ytterligare undersökningar bör genomföras.
För att få en bild av fångstuttaget bör troligen olika metoder användas för olika målgrupper. T.ex. kan
möjligheten att lämna fångstuppgifter via internet undersökas, t.ex. via aktörer som iFiske. Vissa målgrupper
hanteras troligen fortfarande bäst med de traditionella enkäterna och intervjuerna. Möjligen kan undersökningen riktas till vissa målgrupper som sannolikt har en större svarsfrekvens, t.ex. fiskerättsägare, sportfiskeklubbar m.fl.
För att följa uttaget av fisk hos personer som lägger ned mycket tid på sitt fiske bör fiskejournaler kunna
införas. Lämpliga målgrupper kan vara engagerade medlemmar i fiskeklubbar. Eventuellt kan alla köpare av
fiskekort vara potentiella uppgiftslämnare, t.ex. genom att locka med rabatt på fiskekort om fångstrapporter
lämnas in.
171
Fångststatistik
Föreningen bör utarbeta en modell för att öka underlaget att göra en bedömning av fångstuttaget i sjön.
Förutom avlivad fisk bör även återutsatt fisk ingå som en faktor.
17.7 Övriga åtgärder
Anläggande av risvasar
Anläggande av vasar är en enkel och billig åtgärd som kan ge positiva effekter på både fiskarnas reproduktion,
men även ge goda fiskeplatser. Inte sällan får risvasar även en positiv effekt på kräftbestånden genom att skapa
skydd och öka tillgången på föda. Information om hur en risvase byggs kan hittas på www.rekofiske.se.
En äldre beskrivning av hur risvasar för gös anläggs (Schager, 1934), poängterar att risvasar måste placeras på
befintliga lekområden. Enligt Schager ska vasen förläggas på följande sätt: ”Större enbuskar med tämligen styva
grenar, icke tätare än att fisken kan komma in i dem, förses i grovändan med en sten, tillräckligt tung för att
sänka dem och hålla kvar på platsen även mot stark ströminverkan, och i toppen med en större korkskiva, som
håller busken upprätt. De sänkas på gösens lekplatser, som utgöras av ler-sten- eller grusgrund på ett djup av
en, ända till sex meter”.
Utökat skydd kring risvasar
För att skydda fiskens lek kring vasar, avsedda att öka olika arters reproduktion, bör fiskeförbud råda under
lektiden, såväl med spö som med mängdfångande redskap. Samma grad av skydd behöver inte läggas på vasar
som anlagts i syfte att förbättra fisket.
Inga utsättningar av främmande arter
Utsättningar av för sjön ej ursprungliga fiskarter bör undvikas.
Genomförande av vattendragsvandringar
Vattendragsvandringar föreslås som ett komplement till informationsspridning till markägare angående
bedrivandet av ett vattenvårdande skogs- och jordbruk. Vandringarna kan givetvis i sig vara lösningen på en
lämplig metod att höja såväl kunskapsnivån som motiveringen hos berörda personer.
Trycka på kommunen för att åtgärda enskilda avlopp
Kring Åsunden finns en stor mängd både fastboende och fritidshus med enskilda avlopp. Inga aktuella uppgifter
finns om statusen varför Övre Åsundens fiskevårdsområdesförening bör stöta på Ulricehamns kommun att
undersöka dessa och vid behov tillse att de åtgärdas.
172
Referenser
Arlinghaus R, Matsumura S, Dieckman U. 2010. The conservation and fishery benefits of protecting large pike
(Esox Lucius L.) by harvest regulations in recreational fishing. Biological Conservation 143 1444-1459
Johnsen Stein, Jansson Tomas, Høje Jon, Taugbøl Trond. 2005. Vandringssperre for signalkreps i Buåa, Eda
kommun, Sverige. Norsk Institutt for naturforskning. NINA Rapport 356.
Kotakorpi M, Tiainen J, Olin M, Lehtonen H, Nyberg K, Ruuhijärvi J, Kuparinen A. 2013. Intensive fishing can
mediate stronger size-dependent maternal effect in pike (Esox lucius). Hydrobiologia. November 2013. Volume
718, pp 109-118.
Ljunggren Lars. 2012. Förvaltningsplan för gös och gädda i Storsjön. Sportfiskarna.
Rekofiske. www.rekofiske.se
Schager Carl H. 1934. Risvasar. Artikel I Ny Svensk Fiskeritidskrift. Nr 9, 1934.
Schramm Harold, Vondracek Bruce, French William, Gerard Patrick. 2012. Factors Associated with Mortality of
Walleyes and Saugers Caught in Live-Release Tournaments. North American Journal of Fisheries Management,
30:1, 238-253.
173
Bilaga 1. Ordförklaringar
Alger
Växter av olika storlek som lever fritt flytande eller fastsittande i vatten, eller som fastsittande även på fuktiga
ytor på land. Alger kan i storlek vara allt från mycket små mikroskopiska organismer till mer än 50 meter långa.
Alger innehåller klorofyll och kan därför utföra fotosyntes. Alger kan vara bruna, gröna eller röda.
Anadrom art
Fiskarter som vandrar från lekområden i sötvatten till tillväxtområden i havet, till exempel lax och havsöring.
Avrinningsområde
Det område (även dräneringsområde eller nederbördsområde) som uppströms en viss punkt i ett vattendrag
bidrar till vattenföringen i denna punkt. Avgränsningen mot angränsande vattensystem kallas vattendelare.
Avrinningstal
Avrinningen (även specifik avrinning) är den del av nederbörden över ett avrinningsområde som blir kvar och
bidrar till vattenflödet från området efter det att förluster i avdunstningen är fråndragna. Avrinning anger
vattenflöde per ytenhet avrinningsområde och uttrycks som l/s/km².
Biflöde
Vattendrag som rinner ut i ett större vattendrag (huvudvattendrag). Ett biflöde kan vara en älv som rinner ut i
en annan, större älv eller bara en liten bäck som rinner ut i en något större bäck.
Biota
Den levande faunan och floran inom ett område.
Biotop/biotoptyp
Utgör en typ av omgivning med naturliga gränser till vilken vissa växt- eller djursamhällen är knutna. I ett
industriellt utvecklat samhälle är alla biotoper i någon mån påverkade av mänsklig verksamhet, och väldigt
många biotoper är ett direkt resultat av sådana verksamheter. Exempel på biotoper är insjö, äng, lövskog och
hällmark.
Djurplankton
Kallas även zooplankton. Mikroskopiska djur som flyter fritt i havens och sjöarnas övre vattenlager.
Djurplankton är länken mellan växtplankton och fisk och har därför ofta en nyckelroll i akvatiska näringskedjor.
Ekosystem
Består av allt levande och den livsmiljö som finns i ett naturområde. Ekosystem kan vara stora och små,
exempelvis en sjö, en trädgård eller hela planeten jorden.
Ekotyp
En ärftligt specialiserad variant (inom en art), anpassad till en viss miljö men inte avskild från andra ekotyper
genom någon sterilitetsbarriär.
Flikighetstal
174
Sjöns flikighetstal fås genom att dividera sjöns strandlängd med längden på omkretsen av en cirkel med samma
yta som sjön. Ju högre flikighetstal desto mera vikar m.m. finns i sjön. Exempelvis innebär flikighetstalet tre att
en sjö har tre gånger så lång strandlängd som en cirkel med sjöns yta skulle haft.
Fotosyntes
Den process hos gröna växter vid vilken kolhydrater bildas av koldioxid och vatten med solljuset som
energikälla. Under processen frigörs syre. Fotosyntesen möjliggörs av bladens gröna färgämne, klorofyll.
Fragmentering
En uppsplittring av en naturtyps eller en arts habitat i mindre delar.
Habitat
En miljö där en viss växt- eller djurart kan leva.
Huvudavrinningsområde
Området har ett huvudvattendrag och ett antal biflöden, är minst 200 kvadratkilometer stort och har sin
utloppspunkt vid havet.
Hydrologi
Läran om vatten i vid bemärkelse. Något snävare definierat är hydrologi läran om de av naturen styrda
vattenrörelserna och vattenförekomsterna på kontinenterna (nederbörd över land, avdunstning från sjöar och
land, vattenrörelser i floder och på markytan, vatteninträngning i marken samt grundvattenförekomst och
grundvattenrörelser). Enande
Hydrologisk regim
Begreppet avspeglar hur mycket vatten det är, hur mycket det ändrar sig, samt hur det rör sig.
Hydromorfologi
Det som utmärker vattenflöde, vattendragets sträckning, strömningsmönster, tidvattenförhållanden (för
övergångsvatten) och struktur på och typ av strand.
Höjd över havet
Siffran hämtas vanligtvis från topografiska kartan. Höjden varierar något med vattenståndet över året.
Katadrom art
Fiskarter som vandrar från lekområden i havet till tillväxtområden i sötvatten, till exempel ål.
Klorofyll (a)
Det ämne som ger växter deras gröna färg. Ämnet spelar en avgörande roll i växternas fotosyntes och delas in i
olika typer beroende på vilka våglängder av solljus de absorberar, t.ex. klorofyll a som absorberar så kallat blått
ljus. Klorofyll a mäts spektrofotometriskt, anges i enheten μg/l (mikrogram per liter) och utgör ett bra mått på
mängden växtplankton i vattnet. Olika arter och livsstadier innehar olika mängder klorofyll a men generellt kan
sägas att klorofyllhalten är högre i näringsrika, produktiva vatten.de. Klorofyll är det
Litoral
Sjöns grundområde.
Maxdjup
Utgör det största djupet i meter, erhållet från djupkarta (uppmätt genom lodning).
175
Medeldjup
Utgör summan av alla uppmätta lodpunkter dividerat med antalet lodpunkter.
Mikrob
Organismer, såsom alger, bakterier, mögel, jästsvampar och virus. Dessa finns överallt och går även under
samlingsnamnet mikroorganismer.
Miljökvalitetsnorm
Inom vattenförvaltningen används miljökvalitetsnormer för att ange krav på vattnets kvalitet i flera olika
avseenden. Huvudregeln är att alla vattenförekomster ska uppnå normen god status till år 2015 och att
statusen inte får försämras.
Palearktis
En av de åtta djurgeografiska regioner som jorden delas upp i. Den omfattar Europa, Asien norr om Himalaya
norra Afrika, och de norra och centrala delarna av Arabiska halvön.
Paleolimnologi
Studie av sjöars historia genom analys av sediment och fossiler.
Primärproduktion (i vattenmiljö)
När alger och andra vattenlevande växter fotosyntetiserar och delar sig. Primärproduktion är den första
byggstenen i den akvatiska näringsväven.
Profundal
Sjöns djupvattenzon
Rödlistad art
Arter som i olika grader är hotade. ArtDatabanken har Naturvårdsverkets uppdrag att ta fram Sveriges
förteckning över dessa arter, d. v. s. den svenska rödlistan. Listan innehåller hotkategorierna: NT (Nearly
threatened) = Nära hotad/Missgynnad, VU (Vulnerable) = Sårbar, EN (Endangered) = Starkt hotad, CR (Critically
endangered) = Akut hotad och RE (Regionally extinct) = Nationellt utdöd.
Sedimentationsbotten
Områden i sjön där finpartikulärt material kan sedimentera. Våg- och strömpåverkade områden benämns
erosionsbotten och utgörs av grövre material.
Sjökoordinater
En sjös koordinater hämtas från databasen ”Svenskt Sjöregister”, vilken har skapats för att man genom ett
enhetligt system ska kunna lokalisera en sjö. Identifieringskoden i registret anger sjöarnas läge i sydlig-nordlig
och västlig-östlig riktning, definierad genom x- och y-koordinaten för sjöns utlopp i Rikets koordinatnät
(återfinns på den topografiska kartan).
Sjövolym
Ett grovt mått erhålls genom att multiplicera medeldjupet (meter) med arealen (kvadratmeter).
Smolt
Till havet utvandrande laxfiskungar.
176
Sommarstagnation
Ytvattnet värms sommartid upp och ett temperatursprångskikt utvecklas eftersom densiteten på vattnet
varierar. Vattenutbytet mellan ytvatten och bottenvatten är obefintligt och vattnet under språngskiktet
stagnerar.
Språngskikt
Gränsskikt mellan två vattenmassor med olika salthalt eller olika temperatur. Delas in i salthaltssprångskikt
(haloklin) och temperatursprångsskikt (termoklin). Det senare är säsongsbundet och på grund av skillnaderna i
täthet (eller vikt) kan det inte ske omblandning i någon större utsträckning mellan vattenmassor.
Stirr
Det uppväxtstadium hos havsvandrande laxfisk som föregår smoltstadiet.
Strandlängd
Den totala längden av sjöns stränder inklusive öar (uppmätt på karta).
Teoretisk omsättningstid
Omsättningstiden beräknas som sjövolym per årlig avrinning och är ett mått på hur lång tid det teoretiskt tar
att byta ut allt vatten i sjön. Variationer i sjön kan förväntas genom att strömbilden varierar. Viktig parameter
för en sjös känslighet för försurning och övergödning liksom kalkningsmöjligheter.
Tillrinningsområde
Ett avrinningsområde omfattar både markytan och ytan av områdets sjöar. Räknar man endast markytan,
varifrån vatten avrinner till sjöar och vattendrag i området, så kallas det tillrinningsområde.
Topografisk karta
Den topografiska kartan är i skala 1:50 000, d.v.s. en centimeter motsvarar 500 meter.
Vattensystem
Samtliga vatten som bidrar till flödet i ett vattendrags utlopp. Ätrans vattensystem inbegriper alla sjöar och
andra vatten som avvattnas av Ätran med biflöden.
Växtplankton
Kallas även fytoplankton, planktonalger eller mikroalger. Encelliga organismer i form av små växter (alger) som
flyter fritt i havens och sjöarnas övre vattenlager. Mikroalger, tillsammans med särskilda bakterier, utgör
tillsammans med större alger eller blomväxter på de solbelysta delarna av bottnen basen för det mesta av livet
i en vattenmiljö. De svarar för en betydande primärproduktion genom sin fotosyntes. Växtplankton äts av
djurplankton som i sin tur äts av större djur., o
Ytvatten
En allmän definition är sjöar, vattendrag och hav. Motsatsen till ytvatten är då grundvatten.
Ytvattenförekomst
En vattenförekomst är homogen i samtliga indelningar som går att göra. En vattenförekomst tillhör sålunda en
typ, har en vattenkvalitet och bedöms utsättas för en specificerad nivå av påverkan. Ett vattendrag eller en sjö
kan alltså bestå av flera vattenförekomster.
177
Bilaga 2. Återutsättning av fisk
1.
2.
3.
4.
5.
Tång/peang är bra att ha
Använd håv, gärna knutlös och gummerad, vid landning av fisk. Använd absolut inte huggkrok.
Som alternativ kan s.k. lip-grip användas. Den har principen av en hovtång och kan köpas i
fiskebutiker. Nackdelen är att fisken hålls lodrätt vilket innebär att inälvor och eventuell rom sjunker
nedåt. Undvik därför att hantera stor eller romstinn fisk med lip-grip. Ska en lip-grip användas bör den
vara roterbar eftersom större fisk lätt vrider sig runt sin egen axel.
Om du måste lyfta fisken, fatta tag i stjärtspolen och stöd med handen under magen, vid bröstfenorna.
Kläm inte över fiskens buk. Gäller även vid fotografering av fisk.
Vägning av fisk kan ske i särskilda vågsäckar som kan köpas i fiskebutiker, men en vanlig IKEA-kasse
fungerar väl. Vägningen av större fisk, t.ex. gädda, ska helst ske vågrätt.
6. Vid avkrokning av fisk bör en avkrokningsmatta användas för att undvika skador på fisken. Som
alternativ kan ett liggunderlag användas omvirad med en stor plastsäck. På fuktigt underlag, t.ex.
mossa kan fisken läggas direkt på marken. Om möjligt bör fisken hanteras i skugga eftersom de är
mycket ljuskänsliga.
7. Se till att händer och underlag är fuktiga vid hanteringen. Skadade fjäll gör fisken känslig för parasiter
och infektioner.
8. Återutsättning av fisk bör ske skyndsamt. Fiskar är mycket känsliga för uttorkning.
9. Viktigt att tänka på är att drillning i varmt vatten ökar riskerna för fisken. Drilla därför inte fisken
onödigt länge.
10. Är fisken trött kan ”konstgjord andning” användas. Fisken förs framåt i vattnet för att öka
genomströmningen av syre förbi gälarna. Men dra inte fisken fram och tillbaka – då kan du istället
skada dess gälar. Vänta tills fisken börjar sprattla innan du släpper den.
11. Vissa fiskarter, främst abborrfiskar som abborre och gös, är känsliga för tryckförändringar. Dödligheten
hos dessa ökar betydligt om de fångas på djup överstigande tio meter. Undvik därför fiske på större
djup.
12. Vintertid ska du se till att fisk som ska återutsättas sätts tillbaka innan den tunna vattenhinna som
täcker fiskens ögon inte hinner frysa.
Övrig fiskehänsyn
1.
2.
Släng inte fiskelinor eller nät i naturen, det är livsfarligt för fåglar och andra djur.
En del fiskeredskap tillverkas av bly, som lakas ut i naturen och är mycket giftigt för alla levande
organismer. Fråga efter blyfria redskap när du köper beten och sänken.
3. Rostfria fiskekrokar som förlorats ställer till mycket skada för fisk och andra djur under lång tid. Välj
istället krok som rostar, den bryts ned och försvinner mycket snabbare.
4. Välj om möjligt alkylatbensin vid fisket.
178
Bilaga 3. Artiklar
179
Publicerad i Borås tidning november 1964
180
Publicerad i Ulricehamns tidning 29 juni 1989
Publicerad i Ulricehamns tidning 19 september 1987
181
182
183
184
Publicerad i Ulricehamns tidning 25 juli 1989
185
186
187
Bilaga 4. Tidningen Sportfiske nr 7/8 1990
188
189
190