1 Himlen ovanför Jorm var djup, mörkblå och tyst på

Transcription

1 Himlen ovanför Jorm var djup, mörkblå och tyst på
1
Jorm
Himlen ovanför Jorm var djup, mörkblå och tyst på ett sätt som han alltid symboliskt hade
föreställt sig evigheten, stor och lugn på något sätt. Det var en mäktig känsla, obeskrivbar.
Ensamheten på den snövita stranden gjorde att han fick en känsla av litenhet inför stjärnorna,
planeterna och galaxerna vilka gnistrade som blåvita bloss ovanför hans huvud. En skapelse som i
sig själv var talande nog, en planering så storslagen att den i allt övergick hans förstånd.
Han uppfattade omgivningen som ändlöst vacker, snö, barrskog, höga bergsmassiv, den snötäckta
sjön.
Han förstod utan att veta att han var ett med allt detta i grunden. På något sätt inom sig visste han
det med övertygelse, en mycket sublim känsla, att andra världar hade skapats för samma ändamål
som den han själv bodde på och efter samma mönster, vilken plan. Han sträckte på sig och den
muskulösa kroppen gjorde att den varma vargskinnsrocken knakade i sömmarna.
Ett förnöjt leende bredde ut sig över hans vackra kraftfulla ansikte och de felfria tänderna
glimmade som pärlor i vinternatten. Jorm var i allt ett praktexemplar av de skapelser som bodde i
denna del av världarna. En människoson med gudomligt ursprung. Hans kropp hade ännu inte
förvandlats, men han visste att det var ett måste med tiden. Nu bestod han av kropp och
behärskande ande. Kroppen var verktyget, den utförde andens vilja i fysisk rörelse.
Han vandrade vidare och koncentrerade sig på det som var runt omkring honom. Ett vinande tjut,
som om en raket kommit in i en bana över den snötäckta sjön, bredde ut sig i den förtroll-ande
tystnaden och han spände sig igen.
Det var bara isen som rämnade och rörde sig i den starka kylan. Hans tankar sökte Kim som måste
vara någonstans i närheten och han fick kontakt.
Den smäckra men ända kraftfulla hunden rörde sig som en svart skugga över snön från den mörka
skogen. Jorm blev varm av känsla inombords när besten kom närmare med de tre centimeter
glimmande vita huggtänderna synliga i det andfådda gapet. Han var glad över sin i allt och alltid
trofasta och absolut orädda vän.
I den bortre delen av den relativt lilla dalen, nedanför de stora klippmassiven låg hans hem, en stor
timmerbyggnad som hans föräldrar hade byggt för många år sedan då de märkte vad som höll på
att hända bland folket på Tiros.
Jorm var nu 20 år gammal. Hans föräldrar hade gått vidare några år tidigare, såvitt han kunde
förstå och komma ihåg. Han tänkte med respekt på dem och betvivlade inte för en sekund på att de
skulle gå ett evigt liv i framåtskridande till mötes i nästa dimension.
De fallna hade påverkat befolkningen i alla tider så länge historien kände till, men de sista 200 åren
hade greppet blivit hårdare och det gick inte att leva kvar i ett sådant samhälle längre hade i alla
fall hans föräldrar tyckt. De flesta människorna kunde inte hålla det andra till-ståndet trots all
kunskap som hade givits dem angående ändamålet med varje människas liv. Jorms far som var
vetenskapsman med stor kännedom om livet och dess uppkomst jämte beståndsdelar, hade givit
2
Jorm en god uppfostran etiskt. Han hade dragits till denna dal av en oemotståndlig kraft eller
önskan att få arbeta med sina experiment i fred och utforska området däromkring.
Jorm visste att trakten, eller snarare dalen de bodde i, någon gång för länge sedan besökts av
varelser från andra planeter, ja kanske från andra solsystem. Det hade hans far berättat, därför att
det i omgivningarna fanns säkra tecken därpå.
För många år sedan, redan innan Jorm var född, deltog hans far i en av många expeditioner som
sänts ut av det stora rådet för att leta efter mineraler, malmer att användas för krigföring med andra
länder och för att nya fruktansvärda vapen skulle kunna tillverkas.
Andedräkterna bildade stora moln omkring Jorm och Kim. Nu var huset i sikte. Det såg varmt och
lockande ut i den klara vinternatten.
Med tanke på det stora avståndet till närmaste bebyggelse funderade Jorm ofta över varifrån
energin kom till ljus och uppvärmning av husen. Dalen var mer eller mindre bortglömd och
otillgänglig.
Det knarrade om skorna mot den snöiga gången. Kim kände också att det var något speciellt med
just denna kväll, någonting som Jorm förnam i sin känsliga hjärna, varför han smekte hunden över
huvudet och halsen lugnande.
Många gånger hade Jorm följt med sin far till platån och gått ned i den stora gången till salen där
laboratoriet var upprättat. Väggarna lyste då med ett grönaktigt skimmer, släta ytor behandlade
med något självlysande ämne som aktiverades vid en människas inträde. Han hade ofta funderat
över människorna som byggde dessa gångar, vilka de var och i hur hög grad deras kultur var och
varför de valt att stanna just på denna plats.
Geografiskt sett var platsen belägen mitt i den anda stora kontinenten, söder om ekvatorn. Den låg
högt över de omgivande urskogarna, med flera mil av högland runt omkring.
Första gången han hade följt med ner hade hans far blivit mycket brydd därför att väggarna då lyste
kraftigare än när han gick ned ensam. ”Jorm”, sade han, väl nere bland datorer och andra
instrument, ”om de här väggarna med inristningar av astronautbilder och andra tecken kunde tala,
skulle vi få veta mycket om högre lagar och liv. Det verkar som om de ville säga något.
”Du, Jorm, kommer att gå mycket längre än mig. Du är helt ren från allt som skulle ha kunnat
skada din kropp fysiskt. Vi har vårdat och skött dig för att du en dag skall kunna ta över där jag
slutar.
Enligt de gamla urkunderna skapades människan för ca sjutusen år sedan, men den här plane-ten
och de kulturer som funnits här tidigare är mycket äldre än så.
Vi har trott på de lagar som givits till människan i begynnelsen av varje mänsklighetsperiod. Du
har blivit lärd att lyda dem och kommer om några år att förstå varför”.
Jorm tänkte tillbaka på det tillfället och undrade om hans far förstått hur annorlunda han var. Hans
föräldrar hade försvunnit vid ett besök i huvudstaden Raa, till stor sorg för Jorm, även om han hade
blivit förberedd på att något sådant kunde hända. Rådet hade förlorat sin bäste kärnvapenexpert
och sökte genom sin hemliga polis att med alla medel få tag i honom, efter-som de visste att han
upptäckt något stort men inte ville lämna ut det.
Jorm visste också att det bland människorna utanför dalen fanns grupper som utvecklats som han
själv men att de alltid var förföljda och att man tog livet av dem om de avslöjades.
En dag, det visste han inom sig själv, skulle han ta kontakt med dem och de skulle organisera sig,
kanske flytta till en annan värld för att söka källan till livets yttersta mening och ursprung. Då
3
skulle de kunna använda sitt eget tankeskikt bland de olika dimensionerna. Det var det han tänkte
och drömde om, så gott han förstod.
Den bästa förklaringen till hur han själv hade vuxit och utvecklats till det han var, fick han av sin
far något år efter första besöket i laboratoriet.
”Om du vore en radiomottagare gjord för att ta emot sändningar på olika våglängder och grader,
men inte ställde in rattarna i deras rätta positioner, skulle du höra allt mycket dåligt. Men med rätt
inställning och med kunskap om hur du skall göra, kan du höra fin klar musik och tydligt tal, utan
störningar.
På samma sätt är det med din kropp. Det är för det första en fysisk och biologisk omöjlighet att den
skapats av en slump eller av sig själv. Alla dessa fina sammanhang av nerver, min-nescentra, celler
och alla andra funktioner måste bestå av enbart det som har hjälpt dig att växa.
Om du hade rökt eller tillfört kroppen sådant som försämrar dess naturliga egenskaper och förstört
organen kan du inte leva ett fullgott liv eller utnyttja kroppens fulla tänkta kapacitet.
Jorm tänkte att sanningen känns igen varifrån den än kommer. Han var en del av den. Han hade vid
ett tillfälle fått tag i gamla urkunder och förstod när han läste dem att det förekom-mit en
individuell utveckling av alla möjliga olika kroppar i begynnelsen. De skulle användas i ett evigt
och stort syfte till de andar som skapats först, innan planeterna blev till, var och en för sin egen
avsikt och mening.
Kronan på allt, blev den kropp som danats för den gudomliga människoanden, till gudarnas avbild,
till man och kvinna. Tanken på enbart evolutionskedjor kom från de fallna i den fallna
dimensionen. De ville skapa kunskaps- och förståndskaos.
Så total evolution var en snabb och förenklad tanke som saknade all relevans i den gudomliga
planen, avsikten och skeendet. Den slutsatsen styrdes av dumhet i avsaknad av tillräckliga andliga
egenskaper och var bara en fåfänglig anpassning i scenariot för prövningens skull.
Nu, två år efter föräldrarnas bortgång, på väg uppför gången mot huset, var han en man, trots sina
unga år. Han fixerade blicken på den röda känselkroppen ovanför det manuella låset och dörren
gled åt sidan helt ljudlöst och stängdes bakom honom och Kim. Allting i huset var tyst.
Luftkonditioneringen varken hördes eller kändes.
Familjens trotjänare, Schan, satt i allrummet och tittade på nyhetssändningarna från Raa, centrum
för allt i andra kontinenten.
Bilden projicerades mitt i rummet över det runda glasbordet. De mjuka formstolarna var pla-cerade
runt omkring och man såg hela bilden var man än befann sig. Jorm satte sig i en av dem som
genast formade sig efter hans kropp i en mjuk omfamning. Han lutade huvudet till-baka och tittade.
Här hade han sett det mesta av det kaos som rådde över hela planeten. Polisstat efter polisstat, rike
efter rike, med sina härskare. De riken som fanns kvar.
”Maktbalans”. Alla hade de vapen nog för att förinta livet på sin egen planet. Han tändes av en
häftig vrede när han tänkte på hur allt slagit slint och på hur människorna sade nej till evigt liv, på
grund av att de inte ville lyda den universiella sanningen. När de dog och överfördes till nästa
dimension hade materien vunnit över anden och de hade för evigt bestämt sin egen destination,
evig existens utan möjlighet att gå framåt i utveckling. Vilket helvete att vara tvungen att inse detta
faktum, trots alla möjligheter att ha kunnat förändra utgången, av och med egen vilja.
De befann sig alltså formligen i ett mörker, väl medvetna om vad de kunnat vinna om de hade sökt
de rätta värdena och den högre viskande rösten och tankeskiktet. Men, tänkte Jorm, det skulle gå
att befria dem som ville leva, trots påverkan från de fallna som besatt en fruktan-svärd makt i en
speciell dimension som kunde kommunicera med denna, den man levde i, utan demoner.
4
Han kände en stigande oro genom viskande tankar som trängde sig på. Ja, man kan faktiskt säga att
de viskade, precis som om något eller någon sökte kontakt med honom och stod bredvid stolen.
Tankarna gick till gruvan nedanför platån och till gången och den mörka massiva klippväggen
ovanför. Ja, tänkte han, i morgon skall jag gå ned och se vad far ville att jag skulle ta över. När
detta beslut var fattat återställde sig lugn och ro i hans sinne.
Jorm hade inte varit vid labbet sedan hans mor och far hade försvunnit. Schan hade sagt att det var
de instruktioner han hade fått, om något skulle hända. Han skulle hållas borta därifrån.
Bilden ovanför bordet bleknade bort och kvar fanns bara den blanka kupade lampan som spred ett
intensivt ljus över bordet och stolarna. Schan tittade skarpt på Jorm med sina bruna, nästan svarta
ögon. Han var en man med ett mycket vaket intellekt och en stor kunskap. Tid-igare hade han varit
assistent till Jorms far vid det stora rådets kärnforskningscentral.
”Jag ser på dig att du känt att det är din dag i morgon. Vi gör sällskap till ingången. Din far hade så
bestämt. Jorm tittade på Schan och en varm blick av samförstånd utbyttes mellan dem. Det var
dags att gå till sängs. Han gick uppför trappan till sitt rum, tittade på kupol-dörren och kunde inte
motstå en önskan att gå in där.
När han öppnade dörren tändes den matta grönblå belysningen och observationsstolen med
instrumentbordet framför blev synligt. Han satte sig i stolen och tryckte ned den rubinröda knappen
mitt framför sig. Automatiken startade. Ett summerljud, mjukt som bomull, hördes i kupolen, taket
ovanför honom försvann och stjärnhimlen låg öppen ovanför honom.
Någonstans i dalen aktiverades kraftkällan, han visste ännu inte var. En osynlig avskärmning
bredde ut sig över hela dalen för att ingen uppifrån skulle vare sig kunna mäta värme eller se ljus
där nere. Han tryckte på ytterligare en knapp och det verkade som om hela stjärnhimlen kröp in i
kupolen. Magnetfältsoptiken började fungera och han ställde in den på Etna.
Bärvågorna runt om kupolen sköts ut i rymden med de framställda magnetfälten och Etnas yta
avtecknade sig som om den varit precis ovanför Jorms huvud.
Allt detta hade han tagit för givet men plötsligt insåg han vilken storhet hans far haft, som kunnat
göra detta möjligt. I morgon skulle han få veta allt om arvet han skulle förvalta. Han tryckte på
återställelseknappen och gick till sängs.
Utan att Jorm var medveten om det matades hans hjärna, under sömnen med fakta om världsrymdens storhet och den kunskap han hittills hade fått fick undermedvetet sammanhang och
mening. Att hjärnan av sig självt kan sammanfoga kunskap under sömnen, till sammanhang, var
inget onaturligt, men sättet på vilket denna kunskap gavs honom nu skulle han inte kunna förstå
ännu, utan bara bli förundrad över till en början..
Han hade många gånger undrat hur kopplingen mellan anden och den fysiska kroppen fun-gerade,
med tanke på att medvetandet fanns i andekroppen men nu skulle det bli lättare att förstå
kopplingen, vilket även var avsikten.
Det var som om hela bergsmassivet levde med platå och allt.
Morgonen grydde. Solen sken från en molnfri himmel. Hade det inte varit för att dalen låg så högt
upp och för att luften var tunn och kall, skulle snön ha smält och höjt vattennivån i sjön. Jorm var
inte först uppe denna morgon. Schan väntade på honom nedanför trappan och såg genast eller
snarare kände den förändring som Jorm genomgått.
”Idag, Jorm, är inga dörrar låsta för dig”, sade Schan.
De gick in i hissen som ljudlöst förde dem ned under huset och fortsatte på sitt magnetfält att
snabbt glida genom den svagt upplysta gången mot laboratoriet. Även detta var en nyhet för Jorm.
Plötsligt stannade transporthissen med en sugande inbromsning och väggen framför dem gled
5
undan. Bara mörker fanns framför Jorm. Han vände sig åt sidan och tittade på Schan som sade,
”Jag lämnar dig här. Jag behövs inte mer för att hjälpa dig, men du vet var jag finns om du behöver
mej”.
Jorm tog ett steg rakt in i mörkret och hörde hur dörren bakom honom sögs igen. Han var ensam i
gången som ledde till ”salen”.
Väggarna och taket började lysa med ett intensivt blåvitt sken. När han senast varit här för många
år sedan lyste de grönaktigt. Kunde detta fenomen ha med honom själv att göra. Han kände hur
tankarna strömmade emot honom, som om de fanns ackumulerade i tingen runt omkring honom.
Mitt i salen som var cirka tjugofem meter i diameter, helt rund med ett välvt tak med den största
höjden i mitten, fanns ett instrumentbord precis som i kupolrummet, men det här var mycket större
och mer imponerande. Väggarna runt omkring var från golv till tak fyllda med stora, tunga, tysta
skåp och instrument. På golvet runt omkring det runda instrumentbordet fanns en skåra ned i
golvet.
Han gick upp på avsatsen och tittade på alla kontrollknapparna. På ett ställe i ringen fanns också en
plats att sitta på, som vid ett skrivbord. Han satte sig i stolen, snurrade sakta runt och tittade med
nyfiken bävan på allt omkring honom. Jorm kände att här fanns stora ting att lära. Så mäktiga att
hans hjärta bultade av en härlig känsla.
Plötsligt hördes, precis som i kupolrummet, en bomullsmjuk summerton och Jorm avvaktade vad
som skulle hända. En projektion började ta form framför honom och han såg plötsligt sin far
framför sig. ”Jorm, detta är en projektion från minnesbankar i detta rum. När du nu tittar på mig
har jag troligen gått vidare före dig till nästa dimension tillsammans med din mor. Ta emellertid
inte detta för givet med det är troligt att det är så, då jag vet att man jagat och sökt mig i många år.
Både din mor och jag har förberett oss på at något sådant kan hända. Det viktigaste för oss är att du
inte blir känd och sökt, så därför är vi tvungna att lämna dig i Schans vård ett tag.
Vi har emellertid vidtagit åtgärder så att dalen inte blir avslöjad av oss om vi skulle bli pres-sade på
något sätt”.
Faderns röst fortsatte, ”när du nu satte dig i stolen aktiverades alla instrument du kan se här i
rummet. De kommer att förbli aktiverade så länge du önskar. Energikällan kommer inte att
avmattas under din livstid eftersom bara mekaniskt slitage skulle kunna få den att strejka och detta
är utom all diskussion, emedan allt löper och glider på magnetfält.
I dalen finns stora malm- och urantillgångar, som nu utvinns automatiskt. Emellertid är denna
kraftkälla och teknik egentligen passé men det är så det fungerar och den vi måste använda tills
vidare, oturligt nog, oförståeligt.
Det är detta som jag inte ville att det stora rådet skulle få tillgång till för att befrämja sina
maktbegär. För övrigt tror jag att de inte har möjlighet att ta den. Det är en tanke som jag haft i
bakhuvudet under alla dessa år jag varit här och försökt komma underfund med en mängd
oförklarliga omständigheter. Jag har i viss mån blivit vägledd på ett oförståeligt sätt.
Allt du behöver och vill veta om dalen, gruvan med malmen och funktionen av dessa instrument
finns i minnesbanken. Du måste själv lägga upp koder för allt. Se till att dalen från och med nu
alltid är avskärmad mot naturlig upptäckt.
Det finns ett naturligt försvarssystem som inte får användas manuellt annat än i nödfall. Vap-nen är
fysiskt förintande. Det finns även andra försvarssystem som du måste lära dig allt om. Glöm aldrig
att det största brott en människa kan begå är att ta livet av en annan människa, eller början till, som
är oskyldig och beröva honom eller henne möjligheten att utöva sin fria vilja under detta livet i en
fysisk kropp. Det jag säger är kanske i många fall motstridigt men det är så mycket jag inte förtår,
6
Jag behöver inte säga mera om detta. Du har fått gåvor som inte varit människan förunnade under
flera tusen år. Du är inte ensam om det. Det finns grupper av människor i länderna som genom
levnadsprinciper kommit lika långt som du, med skillnaden att du har medlen att göra något åt
saken, ett arv, från mig och mor och antagligen från någon annan kraft genom planerad
förändrande genetik. Det är emellertid inget hokus pokus med i sammanhanget.
Du har säkerligen tillägnat dig dessa tankar från det närvarande. Glöm emellertid inte bort, att om
du bryter mot principerna och lagarna du har inom dig kommer dina anlag och nöjligheter att
försvinna och dö bort.
Nu kommer, som jag delvis sagt redan, det mest förunderliga av allt. Jag har förstått att jag inte
gjort allt detta av mig själv. Låt mig förklara, på det enda sättet som jag kan förstå det. Ibland kan
man känna sig obehaglig till mods på grund av utstrålning från människor och ting, men också
motsatsen. I detta rum och denna omgivning finns något jag känner men inte kan förklara, men
eftersom du har den gåvan, att kunna känna och förstå tankar överlämnar jag allt i dina händer.
Farväl min son och vad du än gör, så gör det väl och med tanke på fram-åtskridande”.
Bilden försvann, men fanns kvar på Jorms näthinna en lång stund. Tystnaden kändes plötsligt
tryckande och han samlade sig från den upplevelse som det hade varit att se fadern igen. Kanske
levde han? Tiden fick visa utvisa det.
En ny generation tog vid. Jorm insåg det ansvar han fått och bestämde sig för att göra allt som stod
i hans makt att uppfylla sin fars intentioner.
Helt plötsligt lyste tak och väggar intensivare än tidigare, precis när hans beslut var fattat.
Som om någon talat till honom kom tanken, som i ord, från ingenstans. Du kommer att invigas i en
tragedi. Din hjälp behövs. Hela salen vibrerade och hoppade på grund av Jorms skakningar.
Upplevelsen höll på att bli för mycket för honom. Han tog emot vibrationer från något som vaknat
till liv någonstans och vetskapen om detta okända gav honom skräckreakt-ioner trots ett
inneboende lugn. Han sände tanken, ”jag är redo”.
Han sjönk ned i stolen igen och lutade sig tillbaka. Plötsligt kände han att cirkeln som
manöverbordet stod på, sänktes och han kom sakta och mjukt ned på golvet i en annan sal. Enligt
nya instruktioner gick han över golvet och en del av väggen upplöstes plötsligt till en dörr framför
hans ögon och han gick in i en ännu större sal.
Det han såg hade nog inget människoöga på hans nivå skådat tidigare, trodde han. Samma blåvita
ljus som i de andra rummen lyste även här men ändå starkare. Mitt i rummet som var ca sjuttio
meter i diameter stod en rymdfarkost, ett tefat ca fyra till fem meter högt.
Jorm bara tittade och tittade ur stånd att kunna acceptera det han såg med sina sinnen. Han vände
sig om och såg att dörren hade materialiserat sig igen. Det fanns ingen återvändo från vad som
skulle komma.
Tefatet stod där grått och majestätiskt och han riktigt kände den inneboende kraften. En kritvit
strimma syntes på skeppet, den vidgade sig sakta och ljudlöst. När öppningen var fullbordad åkte
en glänsande landgång ut och stannade mjukt ovanför golvet.
”Gå in i skeppet”, sade tanken vidare. Jorm gick sakta fram mot landgången och uppför den.
Känslan av att bli lättare var omisskännlig. Han liksom svävade över golvet i ett
antigravitationsfält. Här inne levde allt, det gick inte att förklara på något annat sätt.
Tankarna blixtrade genom huvudet när han automatiskt summerade alla intrycken han haft,
kupolen, laboratoriet och tefatet, alla positionerna var byggda efter samma mönster. Även här
fanns det en stol i mitten av manöverrummet, av typ formstol. Allt var rent, runt och form-skönt.
En pedants himmelrike. Känslan var underbar.
7
Jorm kunde se och förstå att stolen i mitten kunde vridas runt oberoende av stolarna runt omkring,
som stod något lägre. Det fanns sex stolar nedanför.
Alla kontrollknapparna på de fullt synliga väggarna runt hela skeppet lyste som kung Salomos
skatt. De strålade av aktivitet. Jorm stod som förlamad inför all denna exakta skönhet i form och
dynamik. Plötsligt upptäckte han att rösten försvunnit, allt var närvarande. Någon vanlig
kommunikation behövdes inte.. Han gick till centrumstolen och satte sig. Den omfamnade honom
och han kände sig som ett med allt därinne. Armstöden hade framtill en skåra för varje finger.
Dörren eller öppningen där han kommit in fanns inte längre och man kunde inte heller se var den
varit.
Jorm slappnade av och lutade huvudet bakåt i vilande meditation, ur stånd att förstå allt som hade
hänt. Hur länge han suttit så visste han inte, men när han kom tillbaka i tankarna till sin nuvarande
situation sänkte sig från taket, ett konkavt klot som stannade några centimeter ovanför hans huvud.
En skarpt lysande punkt i blått tog form framför honom och utvidgade sig snabbt till en rund skiva
i ljusblått och helt plötsligt satt en man och liksom tittade på honom utan att säga något.
Jorm ”kände” hur den andre observerade honom på något sätt.
Av den strålande vitheten i hår och hud trodde sig Jorm kunna förstå att han hade en kropp som
delvis hade genomgått evighetsförvandlingen. Såsom kärnforskare hade hans far varit övertygad
om en skapelseakt med en plan för evigt liv och han sade att ingenting kan försvin-na spårlöst ,
utan bara överföras, att allt liv skapats enligt denna princip om överföring.
Mannen liksom studerade Jorm fortfarande och sade sedan med ett varmt leende. ”Du är en av de
första rena människorna och därför har du fått möjlighet att bistå dina medlevande i denna del av
universums galaxer. Som du kanske redan förstått ligger vi långt före er i utveckling. Vi befann oss
på ert stadium för ca tiotusen år sedan. Vi hade då en övervakande funktion bland de olika
livsformerna. Vi skall se till att alla världar får utvecklas i fred, var och en på sitt stadium och det
finns världar utan gräns.
Utanför gränserna till ert solsystem finns livsformer och utveckling som inte kan uttryckas i ord
och ännu mindre förstås av er på denna planet.
Bilden försvann plötsligt men kom genast igen. Allt detta har utgått från den äldste, han som var
först. Som du vet måste det för att framåtskridande skall kunna finnas, vara principer som styr
allting i grunden. Allt annat är nödvändig fåfänglighet. Avvikelser från grunden leder bara mot
tillbakagång eller stillastående. Vi vet att du kan och har tagit emot ljuset, som vi kallar det.
Nämligen att du behärskar det tankeskikt vi använder även om du ännu ligger långt ned på skalan.
Därför är du användbar och kallad.
I detta skikt strömmar kunskap från en evig källa som vi bara vet finns men inte behärskar. Ju mer
kunskap man tillägnar sig, ju högre på skalan kommer man, under förutsättning att hjärnan inte
blockeras av medvetna fel och skuldkänslor. Bryter du lagarna kan du inte längre hjälpa oss. Förbli
lika öppen och ren som du är nu, i ditt arbete, så skall du komma mycket långt. Du behärskar den
grova materien, som din kropp består av och det som är skapat av människohänder. Var bara
försiktig så att dina gåvor inte skadar någon eller något. Du kan med egen kraft kommunicera med
det som är lägre än själv men uppåt måste du ha hjälp.
Glöm aldrig att den fria viljan är den princip som gäller för människan. De har själva accept-erat
detta. Du kan bara skapa möjligheter att välja och får inte tvinga någon till något. Du får agitera
och övertyga. Se alltså till att balansen för fritt val finns i denna värld och stoppa aldrig det vi
menar med framåtskridande. Den kropp som du har fått är specifikt ändamåls-enligt skapad, just
för detta liv. I det avseendet har ingen evolution förekommit”.
8
Jorm hade lyssnat med alla sinnen öppna och kände att han fått grunden till sitt kommande arbete.
”Nu bara några saker till. I detta skepp finns all den kunskap lagrad som du behöver, i biologiska
och mekaniska minnen, som kan sända på vanliga tankefrekvenser. Det som gjort att din far
förberett en del av allt detta du i dag har sett, utanför detta skepp, är tankevågor vilka sänts från
dessa minnesbankar som varit en länk för oss och övervakats av oss. Det här rör sig om riktad
påverkan när det gäller både distans och mål, men principen används i universum som utvecklande
kunskapskälla med betoning på källa.
Den Tiranska kunskapen och historien finns i din fars alster och allt kan koordineras hit eller till
den andra stationen. Farväl och använd din fria vilja”.
Bilden gick tillbaka till en blåvit punkt och försvann. Alla intryck Jorm fått, hade som man brukar
säga, gjort honom nollställd och han somnade i en djup sömn.
Första tanken när han vaknade var hur skeppet manövrerades. Utan vidare visste han det. Inte
undra på att han tyckte att skeppet var levande inuti. Det kunde manövreras manuellt men just nu
hade allting koordinerats efter honom själv och han kunde sköta allting med ögon och tan-kar.
En ständig ström av information var beredd att lämna minnesbanken för att ackumuleras i hans
eget minne och medvetande och samma sak åt andra hållet till den så kallade loggboken där allt
som hände magasinerades i celler som behöll informationen för att lämna den ifrån sig när så
behövdes.
Jorm tänkte på att människan ännu inte hade instrument starka nog för att se bråkdelen av alla
galaxer med billioner och åter billioner av stjärnor som finns i all oändlighet. Inte ens det vet-ande
som fanns i detta superskepp var något att räkna med i det eviga universumet utan hade jämfört
med detta en enorm begränsning och var egentligen intet. Men inom sina egna gränser och ramar
var det säkert ändamålsenligt.
Han tryckte in en av knapparna i armstödet för manuell kontroll och gick fram till manöverpanelen.
Han korrelerade funktionerna för de olika knapparna och tryckte på huvudkoordinatorinställningen. Nu kunde han utan vidare, när som helst koppla in kupolen eller
laboratoriet. För att kontrollera tryckte han in laboratoriet och fick genast en klar bild därifrån på
den manuella skärmen i väggen.
Han kunde också få in hela dalen projicerad från det avskärmande skiktet ovanför. Han såg hela
den stora dalen, över en kvadratmil. Det fanns ytterligare ett sätt att rekognosera fick han veta.
Under farkosten fanns en länkfarkost ca en och en halv meter i diameter som kunde sty-ras från
kontrollpanelen. När den satt apterad på moderskeppet fungerade den som inkopplad luftsluss med
möjlighet att sänkas från det svävande skeppet.
Beträffande gången och inristningarna fick han veta att infödingar på ett lågt stadium vid den första
inspektionen sett både skepp och människor och därför ristat in meddelanden i stenväg-garna.
Nu visste Jorm också vilka de oidentifierade farkosterna i atmosfären ovanför Tiros hade varit. Inte
bara övervakare utan också nyfikna expeditioner från närliggande solsystem som behövde tillstånd
för att få göra besök och inte störa den bestämda utvecklingen.
Kommunikationsmedlen på Tiros hade visserligen genomgått stora förändringar de sista femhundra åren men de krafter och den teknik han själv hade till sitt förfogade låg på ett högre plan.
Stora rådet bestod av representanter från de olika rikena, utvalda av ledarna för länderna, i avsikt
att hålla alla ajour med alla nyheter angående maktbalansen m.m. Allt hade väl fun-gerat mer eller
mindre perfekt i början. Avstånden krympte bildligt talat till ingenting då alla medel att nå
varandra förbättrades. Man kunde tala med personer på andra sidan klotet och samtidigt se dem.
Att ära frukost på ena sidan och lunch på den andra var inga utopier längre.
9
Välfärden var mycket hög och man behövde inte arbeta för att få den, emedan tekniken över-tagit
livsmedelsproduktionen och övrig förnödenhetsproduktion, genom maskinell automatik.
Stora rådets funktion hade märkbart förändrats. De stora anläggningar som upprättats för
vetenskapliga experiment hade med tiden dragit till sig världens största forskare. De hade bosatt
sig på den för rådets räkning avdelade marken och blivit rotfasta.
All världens stora intelligens och vetande samlat till en plats. Eftersom man hade en över-vakande
funktion anställde man folk med polisiär myndighet, välutbildade och mycket farligt effektiva.
Rådet styrde nu alla utomtiranska projekt, fördelade den malm och annan materia som tillfördes
Tiros från Etna och Eros, de närmaste planeterna. Det hade emellertid inte lyckats ta makten över
rikena på Tiros. En tredje faktor styrde alltså balansen helt annorlunda än man hade tänkt sig från
början. De speciellt utvalda från rikena hade svikit sina uppdragsgivare. Man skulle kunna kalla det
ett helt naturligt mänskligt förfarande när principer och målsätt-ningar inte är tillräckligt
motiverade bland de agerande.
Man drog sig inte för att muta, mörda och begå andra nesligheter för att nå sina mål. Det verkade
emellertid som om man hos de flesta människor kunde finna en önskan att bryta sig ur den onda
cirkeln, men de orkade inte kravla sig upp ur eländet själva. De människor som hade denna önskan
hölls bevakade och alla möjligheter att stå upp och låta sin röst ljuda för frihet med ansvar slogs
ned eller skrämdes till tystnad genom splittring och deportation.
En annan typ av människor var de som alltid sade att allting ordnar sig, de som levde för dagen och
inte bekymrade sig. De kunde på grund av välståndet få de nöjen och den av-koppling de önskade,
mer eller mindre utan urskiljning och då höll de sig lugna och var inte till besvär för dem som
styrde och ställde.
Den arbetskraft som behövdes tog de styrande med våld. De inre kretsarna av de styrande, både i
rikena och i rådet höll folk i järnhårda tyglar och gick hur långt som helst för att få sin vilja
igenom. Utomjordiska farkoster hade ofta observerats men man hade börjat ta dem för givet och
visste att de vid närgångna studier antingen försvann eller förintade de nyfikna eller anfallande. I
början kallades de för oidentifierade och man spekulerade i deras ursprung men de sågs inte längre
som några sensationer.
Jorm hade noga satt sig in i problematiken och såg mönstret klart. Nu gällde det bara att skapa
möjligheterna. Han hade emellertid en känsla i bakhuvudet att något stort skulle hända med eller
utan hans inblandning.
Han avlutade sin meditation. Klockan var redan sent på kvällen men han kände sig inte trött.
Vis start och landning fanns olika hastiga moment inprogrammerade. Jorm beslöt sig för att ta ut
Omega som han redan döpt tefatet till. Han tryckte på sakta start och förstod plötsligt att det inte
var något problem att blanda automatik och manuellt, systemen kompletterade varan-dra.
Omega steg sakta uppåt. Upp ur berget genom en dematerialiserad öppning, eller hur det nu
fungerade, som slöt sig självt efteråt. Där hängde det sedan svävande och stilla i avvaktan på vidare
order, genom tanken eller handkraft. Framför sig hade Jorm en skärm där han såg allting som
befann sig runt omkring skeppet men disponerat så att det som var framför honom, i
färdriktningen, var speciellt fokuserat. Ingenting kunde närma sig utan att det larmades.
En cirkel, ungefär tre meter i diameter öppnades under och över honom i Omega, varigenom full
sikt blev möjlig förutom skärmarna. Skärmarna hade även optik för synliga närstudier och
ljudupptagning genom bärvågsobjektiv.
Han lät Omega sakta glida fram mot timmerhuset i bortre änden av dalen och lät det sedan flyta på
bärvågsstrålar en bit ovanför marken, när han gick ut ur det på landgången.
10
Schan hade börjat bli orolig och blev lindrigt sagt chockad när han fick se Omega, men lugnade ner
sig när Jorm snabbt förklarade vad som hänt. De skulle ta en jungfrutur med tefatet och klädde sig
därför i ett par dräkter som fanns i skeppet gjorda i material som skulle vara oförstörbart i samband
med det bälte som hörde till. Dräkten och bältet gjorde dem lättare.
Utan dessa dräkter skulle de inte kunna accelerera fullt ut med Omega utan bara till en viss gräns
som vida översteg den teknologi som hittills var känd på Tiros. Vid de hastigheter som Omega
kunde prestera fordrades skydd mot helt andra fysiska lagar. Jorm aktiverade skyddslarmet för dalen för att de skulle bli varnade om det händelsevis kom några inkräktare dit. Omega
höjde sig över dalen och klippringen.
Gryningen var redan kommen och solen var röd vid horisonten på grund av atmosfäriska
föroreningar. Schan och Jorm befann sig cirka sjutusen meter ovanför Raa där de slog på
autopiloten som skulle föra dem runt Tiros utmed den breddgrad de befann sig på. De hade båda
hunnit sova några timmar och kände sig relativt utvilade.
Jorm berättade för Schan att vad hans far hade sagt i sitt meddelande, ”du kan se det i kupol-rumet
senare”, nämligen att de inte skulle ta för givet att var döda.
”Jag vill inte vara ovetande på den punkten”, sade Jorm. ”Vet du någonting Schan? Vilka tror du
fått tag i dem och om de inte är döda, var borde de då finnas nu”.
”Möjligheten finns att de är i Raa, där de kanske tvingas att arbeta för den stora kontinenten. Det
kan mycket väl hända att de styrande där vet vad som hänt och att de haft en ständig kon-troll på
dem. Som du vet så har de ständigt rassior för att kolla personer som skaffar krediter. Det är ju
enda möjligheten att köpa något. Det enda sättet för dig är att få veta något är om du själv besöker
deras anläggningar.
De ligger i närheten av rymdhamnen för att övervakningen skall kunna vara effektivare och bara
omspänna ett mindre område.
Jorm vände Omega i en snäv sväng och satte kurs på Raa. Hastigheten måste vara enormt hög
tänkte han men inga överhettningssymptom märktes eller rapporterades. Dumt och åter dumt
tänkte han, när han förstod att han inte visste riktigt vad han hade under sitt kommando. De var
framme på ingen tid alls enligt den karta som Omega manövrerade efter och låg nu på femtontusen
meter.
Han sänkte sig snabbt till etthudra meter, varför visste han inte men en impuls gjorde att han
verkställde beslutet. Han gjorde några snabba girar över rymdhamnen och lät fotografera alla
byggnader och skannade dem, varpå han lät tefatet hänga ovanför startplattorna, som för att visa att
nu är vi här igen. Frågorna hos Jorm var många just nu men han kände sig väldigt upprymd. Allt
hade gått så snabbt att inget larm hade gått ännu
Han visste inte vilka vapen rymdhamnen hade till sitt förfogande, så skyddsskärmarna runt Omega
var aktiverade. Människor sprang omkring för att ta skydd och aktiviteten i byggna-den och i
stridsfarkosterna var febril. Det kändes mycket lite när en enorm energistråle träff-ade skyddshöljet
och det var nog det värsta de kunde prestera. Förmodligen var det ett överilat beslut. Energin
absorberades och tillfördes Omegas egna bankar. Vilken annan farkost som helst skulle ha förintats
och gått upp i rök.
Det fanns ingen anledning att hänga kvar längre, när de nu hade sett vad de behövde se. Känslan att
sitta i Omega och känna sig helt säker stärkte deras självförtroende. De återgick på nolltid till sin
position ovanför Raa till den ursprungliga höjden, förmodligen till mållös häpnad hos människorna
på plattorna som antagligen aldrig hade sett något liknande eller haft en så snabb visit.
11
De studerade de nytagna bilderna på skärmen och beslöt sig sedan för att besöka ön Solo som var
stora rådets mark eller ö mellan de båda världsdelarna. Den var ungefär fem kvadratmil stor.
Under de sista århundradena hade stora förändringar skett i jordskorpan utan några jordbäv-ningar.
Sjöbottnen hade blivit land till stora delar och tendensen var att en sammanbindande landremsa
bildades runt hela Tiros norr och söder om hela ekvatorn. En bit av denna remsa hade avdelats för
rådets räkning och var fortfarande en ö med vatten runt omkring, men hur länge visste man inte.
Jorm övelade med Schan och de kom överens om att larm säkerligen gått ut till alla länder med
anledningen av deras kränkning.
”Vi vet inte om det någonstans på Tiros finns vapen som kan skada oss på nåot sätt och därför
måste vi iaktta vis försiktighet. Jag har fått information från skeppet att det har möjlighet att
analysera de vapen som avfyras mot oss innan kraften når oss och att det har möjlighet att göra
undanmanövrar. Har motståndsvapnet väl avslöjat sig kan motåtgärder vidtas.
Schan, jag har bestämt mig för att gå iland på Solo och du måste hjälpa mig. De rådslog och
bestämde sig för att Omega skulle föras fram mot stranden under vattenytan. De dök ned i havet
några mil från ön och gick med låg fart på ca trettio meters djup, mot grundare vatten och stranden.
Ungefär fem kilometer från ön lät de Rex, som de döpt miniskeppet till, gå upp ovanför vattenytan
för en rekognoceringstur. Det var nu mörkt ute vilket emellertid inte hade någon betydelse för
fotografering eller annan spaning från dem då den apparatur de hade till buds kunde arbeta i
mörker.
Omega låg nu på ungefär tre kilometers avstånd från stranden. De förflyttade sig ytterligare två
kilometer framåt och kunde nu på skärmen styra och observera Rex och allt som fanns att se. Helt
plötsligt stannade Omega upp och en varningslampa tändes för fart framåt. Ett laddat nät omspände
tydligen hela ön och gav larm vid genomträngning. De lade sig på botten på ungefär tio meters
djup.
Rex gled sakta framåt någon meter över den absolut blanka och svarta vattenytan. Jorm och Schan
observerade vågrörelsen på vattnet och såg plötsligt några triangelformade fenor forsa fram en
meter från varandra under Rex. Förmodligen delfiner som tränats att vakta ett visst område. Utan
annan förvarning än de fenor de sett sköt en stor fiskkropp upp ur vattnet. Ett enormt brett
halvmånformigt gap med massor av tänder nafsade efter Rex men nådde inte upp. De förstod att ett
samband fanns mellan delfinerna och hajen.
”All badning förbjuden på andra sidan nätet”, sade Jorm och tittade rysande på Schan.
De lät Rex stiga ytterligare en bit ovanför vattenytan. ”Om ingenting har ändrats sedan jag var här,
så ligger så ligger alla byggnader av betydelse i centret mitt på ön”, sade Schan. ”Detta med nätet
är nytt jämte bevakningen med delfinerna. På var femhundrade meter ca en kilometer från stranden
fanns, på den tiden, vakttorn och på natten bevakas strandpartierna av hundar”.
De följde Rex med spänt intresse. Jorm styrde den förträffliga farkosten där den gled fram utmed
stranden. Hastigheten hade ökats och det verkade som om inga större förändringar hade skett med
öns strandpartier i alla fall. Efter ett fullbordat varv, utan komplikationer lät han Rex korsa ön och
ta bilder över centrum på mycket låg höjd. Inga reaktioner på grund av upptäckt märktes och det
var förmodligen på grund av farkostens litenhet.
12
Om Omega hade kommit in över ön skulle hon ha lokaliserats med en gång, av radarbevak-ningen
, vilket inte var fallet med Rex som kunde tas för en stor fågel, på deras skärmar. Det enda ljud
som hördes från Omega eller Rex var det mjuka summerljudet eller om magnet-flödesströmmarna
ökades runt skeppet, ett susande ljud, som av vinden.
”På något sätt måste jag komma in i staden”, sade Jorm, som hade effektivitet som
pådrivningsmedel. Någon rädsla eller liknande känslor fanns inte.
”Jag vet nu hur alla hus är placerade och hur stadens struktur i stort ser ut. Det måste bo en väldig
massa människor här att döma av bostadsområdena. Några vakttorn finns tydligen inte längre och
inte heller några hundar av vad jag kan se på de här fotona.
Möjligtvis finns det sensorer utplacerade, som kan urskilja och avläsa allt som rör sig mot centrum
från stranden. De kan ju urskilja om det är människa eller djur eller hur många de är o.s.v”.
”Det måste bo åtskilliga tiotusentals människor här numera”, sade Schan. ”När jag bodde och
arbetade här, Jorm, bodd din familj och jag på södra kontinenten och for hit med reguljärflyg varje
dag, i de små snabba atomskeppen som byggdes just för atmosfärflygning. Nu finns ju här en hel
stor stad, den största jag någonsin sett”.
I det absoluta centrumet låg den trekantiga huvudbyggnaden med sina flera hundra våningar, där
allt administrativt sköttes. All byggnation runt omkring låg utmed tre breda avenyer som alla
utgick från triangelns hörn. Byggnaden var ett monument i första hand, med hissarna i spetsarna
som runda rör. Mellan två av avenyerna låg den enorma rymdhamnen där det enligt vad de kunde
se på fotona rådde en febril verksamhet och aktivitet som tydligen pågick både natt och dag.
”Någon invasion från stränderna är utesluten”, sade Jorm. Även om rymdhamnen är i verksamhet
behöver ju inte de övriga delarna av staden vara det. Du får göra en snabb inflygning med Omega
och lämna mig på en av avenyerna. Lägg dig sedan på bottnen utanför stängslet igen. Jag har
dräkten och bältet på mig under de vanliga kläderna samt de vapen som jag kan komma att behöva.
Allt du behöver göra sedan är att vänta. Automatiken kommer att ta emot min signal när jag vill
hämtas upp”.
Omega höjde sig sakta upp ur vattnet och gled sedan på låg höjd, i hög fart mot den upplysta
staden, över hustaken och ned mellan träden på avenyn. Jorm hoppade ur hissen under och Omega
försvann med ett vinande ljud upp igen. Det var definitivt provocerande men det passade Jorm
perfekt. Snabbare än tanken slängde han sig in i ett buskage.
Inga människor fanns i hans absoluta närhet varför han rese sig och började gå med snabba steg
mot husen utmed gatan och in på en sidogata. Många stod fortfarande och tittade uppåt mot den
svarta natthimlen och det rådde stor aktivitet ute på avenyn. Polisens stora bilar och en massa
människor började samlas men ingen tycktes ha något att berätta eller hade lagt märke till Jorm.
Han började gå mot folksamlingen och kände deras upprörda tankar. De flesta hade kommit från
nöjeskvarteren längre ned på gatan, mot centrum där de sett Omega komma inflygande. Polisen
frågade mycket men eftersom det inte fanns mer än några få ögonvittnen kunde de inte få ut så
mycket av förhören, mer än att ett flygande föremål, mycket stort, dykt ned och sedan försvunnit
igen.
13
Polisen gav order om skingring och alla försvann åt olika håll. Jorm började gå ned mot centrum
och tittade sig nyfiket omkring. En bred gräsmatta med träd och buskar skiljde de båda gatorna åt.
Han visste plötsligt att han blivit sedd när han kände att flera tankar koncen-trerades på honom.
Han hörde snabba steg bakom sig och såg när han vände sig om, några uniformerade män komma
springande med dragna vapen som de inte vågade använda därför att det fanns mycket folk i
skottriktningen.
Jorm började springa när någon grep honom i armen och drog in honom i entrén till någon slags
restaurang. Han såg en massa bord skymta förbi. Med detsamma innanför dörren vek de av åt
vänster och in genom en annan dörr till en sidogång. Hans räddare öppnade dörren till gatan efter
att han dragit av Jorm den iögonenfallande jackan och vikt ihop den. De gick ut på trottoaren och
hann se den sista uniformerade mannan springa in genom entrén.
Maken till fräckhet och kallblodighet hade Jorm aldrig, aldrig varit med om. Han blev inknuffad i
en turbobil en bit uppåt gatan. I Omega hade Jorm inte känt accelerationen men den kändes i den
här sportbilen. Däcken tjöt när bilen svängde över gatan och över planteringen ned mot centrum.
Efter tio minuters körning, de värsta minutrarna Jorm varit med om i hela sitt liv, svängde hans
räddare in på en plan utanför en exklusiv bungalov och Jorm klev ur bilen, fortfarande spänd efter
den våldsamma färden.
Nu som först tittade han på mannen som klev ur bilen på andra sidan, en mörkhårig yngling,
kanske några år äldre än han själv och med ett brett flin över ansiktet. ”Hej, jag förmodar att du
inte begått något brott, det brukar de som polisen jagar inte ha gjort, i alla fall inte de poliserna som
tillhör ett specialkommando. Har jag rätt”.
Jorm bekräftade frågan med ett ja och hans räddare presenterade sig som Jack Preston.
Jack hade handlat i ren reflex. Polisen hade den sista tiden arresterat folk utan skäl eller bara för att
göra stickprov vilket innebar att de förhördes om sin lojalitet till det styrande rådet och om de
kände till något om motståndsrörelsen som tydligen fanns och verkade underjordiskt.
Av allt att döma hade Jack ingen som helst kännedom om Omegas framfart och varför Jorm var
jagad. Han var bara emot allt vad polisen hette, av naturliga skäl.
Jorm hade inte tänkt på hur mycket klockan var och fann nu att den inte var mer än nio på kvällen.
Jack låste upp dörren och de gick in. Utstrålningen från Jacks hem var god så Jorm slappnade av
hur underlig situationen än var. De åt några smörgåsar som om de känt varandra i evigheter. Jack
hade insisterat på det och var tydligen själv hungrig. Därefter gick de in i allrummet där familjen
satt och tittade på en nyhetsutsändning, väldigt engagerade.
Jorm blev presenterad för Jacks mor och far och syster. Jacks far hade en uniform på sig med
vingar och rader av gradbetäckningar. Utsändningen var nästan slut och familjen började diskutera
rapporten om tefatet som nästan landat i Raa. Jacks far talade med med någon upprörd person i
visiofonen och sade att han var tvungen att åka ut till flyghamnen för en inspektion.
Jack sade att de ville följa med vilket de fick efter någon tvekan från fadern. Efter några minuter
kom en stor täckt bil med flygvapnets emblem på och hämtade dem. Under färden fick Jorm klart
för sig att Jacks far var en hög säkerhetsofficer inom rådets flygflotta och att han måste ut för att
kontrollera basen med anledning av en kränkning av ett oidentifierat flygande föremål som gått ned
14
i staden. Jack tyckte detta var otroligt och ännu otroligare tyckte han att det var när misstankar
fanns att en person eller någonting släppts av i staden.
De blev insläppta genom de stora grindarna utan problem. Jorm förstod att Jacks far hade stor makt
och mycket att säga till om. Han muttrade något om att detta måste hända just nu och Jack som
tydligen visste vad det handlade om nickade instämmande. De åkte förbi rader av små snabba
stridsskepp, dödligt effektiva i rätta händer och inom den teknologiram som fanns på Tiros nu. På
höger sida låg en hangarliknande byggnad bakom höga taggtrådsstängsel.
Bilen stannade vid ett hus med kontrolltorn på. De gick ur bilen och Jack sade till Jorm, ”kom så
får du se”. De gick en bit utmed staketet med Jacks far vid deras sida och utan förvarning dök fyra
stora raggiga vargliknande hundar upp med ett dovt morrande, på andra sidan sta-ketet.
”Stoppa in en hand där så har du snart bara en kvar”, sade Jack och går man in så blir man uppäten.
Jorm som övat Kim med att ta emot tankar kunde inte låta bli att retas med hundarna utan att de
andra kunde se något på honom. Det slutade med att de livsfarliga hundarna trängdes mot staketet
och deras morrande övergick i gnällningar på uppmärksamhet medan de stint tittade på Jorm som
förstod att han gjort bort sig. Han visade inte med en min vad han hade gjort, men sade, ”jag tycker
inte att de verkar vara speciellt farliga, varpå han vände sig bort från dem.
Jack och hans far tittade på varandra helt oförstående varefter de fundersamt studerade Jorm vilket
ingen av dem gjort tidigare i all upphetsning. Jorm kunde inte förnimma några negativa tankar utan
bara en stilla förvåning över varför de inte ifrågasatt huruvida de skulle ta med honom hit eller inte.
De kände ju honom inte men hade accepterat honom som en av de sina med en gång.
Jorm kunde inte forska i faderns tankar emedan de var blockerade vilket tydde på att han hade
misstankar mot Jorm och tydligen tidigare konfronterats med personer som utvecklats som Jorm
hade gjort. Kanske Jacks far förstod och i så fall var han avslöjad vilket inte gjorde så mycket då
han troligen måste ge sig till känna för att få veta något.
De gick tillbaka till kontrolltornet och upp till flygledarna där det verkligen rådde febril
verksamhet. Vaktbytet var tydligen förestående jämte viss stridsberedskap emedan Jorm såg att
stridsskeppen höll på att bemannas och flygledarna byttes ut. Det låg något av spänning i luften.
Jorm såg hur ett enormt stort skepp landade på den stora plattan några hundra meter från tornet och
hur en mängd fordon närmade sig för att göra servicearbeten.
På Jorms fråga svarade Jacks far att det var ett malmskepp från Etna och av den senaste modellen
eller konstruktionen. Det landade med något slags bärstrålar som deras veten-skapsmän utvecklat
de senaste åren. Jack berättade att ledaren för rådet var en hård och hänsynslös man och att han var
hatad av de flesta.
Jack drog Jorm i armen, det var dags att åka vidare. De hade nu fått sällskap av två beväpnade män
i röda uniformer. Han kände att deras tankar rörde sig omkring honom och förstod att de satts för
att bevaka honom speciellt. Jack talade med sin far en bit bort och de kastade en hastig blick på
Jorm.
De satte sig i bilen alla fem. Vi skall vara uppriktiga mot dig Jorm och tala om att det är något stort
på gång här på ön och misstankar finns på att du inte är så oskyldig som du ser ut och därför får du
finna dig i att vara bevakad hela tiden. Om du inte är följsam kommer du att tas om hand brutalt så
därför ber vi dig att inte göra något överilat utan att bara följa med.
15
Vissa planer har blivit tvungna att påskyndas fem timmar tidigare än beräknat så du hade otur som
följde med oss just nu. Det som fick oss att bli misstänksamma var din makt över hundar-na som
verkligen är livsfarliga och programmerade att döda. Till och med hundskötarna arbet-ar med livet
som insats. Hundarna bevakar det absolut mest skyddade huset på hela ön, näm-ligen
flygutvecklingslaboratoriet.
Bilen rullade ned i en upplyst stor tunnel med dubbla körfiler åt bägge hållen. Efter en stunds
körning kom fram till en stor sal med stora portar på sidorna där dubbla vakter stod vid varje port.
Rakt fram var en dörr öppen och ett starkt ljus strömmade ut därifrån. Bilen stannade mjukt och de
klev ut alla fem. Vakterna frågade vem Jorm var och Jack sade att det var okay.
Innanför dörren fanns ett utrymme med gigantiska mått och överallt var det folk i rörelse omkring
en mängd stora upplysta bord. Salen låg ett par hundra meter under jordytan och var avsedd att
användas som ledningscentral vid krigstillstånd. Ytterligare uniformerade män började strömma in
från samma dörr som de själva nyss kommit in igenom. Jorm tänkte att så gott som hela rådets
flygstyrka och polis måste ha samlats här.
Alla ögon som kunde se vändes samtidigt mot en förhöjning i ena änden av salen där en grupp män
samlats. Rösten som skapat reaktionen kom från en man som stod upp i talarstolen bakom ett
skyddande genomskinligt material. Mannen som talade med en kraftfull och myndig röst berättade
först att alla dörrar var bevakade både inifrån och utifrån med strålkanoner som skulle användas
om någon från och med nu skulle försöka ta sig in eller ut utan kontroll.
Sedan övergick han till att tala om anledningen varför. Sedan flera månader tillbaka har RAMA,
namnet på motståndsrörelsen planerat att ta över makten från de nu styrande, för att söka återgå till
det ursprungliga syftet med stora rådets funktion. De flesta av er nu församlade känner till och är
invigda i planerna. Jag vill nu veta om någon av er kommer att sätta sig upp emot RAMA:s beslut.
Det var absolut dödstyst i den stora salen.
Den nya styrelsen kommer att bestå av, och så läste han upp en rad namn. Jorm kände det som om
han skulle flyga i bitar av glädje när han hörde sin fars namn läsas upp. Var verkligen en av
personerna på förhöjningen hans far?
Jack som stod bredvid honom jämte de båda vakterna tog tag i honom och undrade hur det var fatt
när han reagerade så kraftigt. De kände också att de aldrig skulle kunna rå på honom styrkemässigt
när han skakade av sig dem så att de for iväg som vantar. Han hade inte sett sin far på två år och nu
satt han där på förhöjningen och var en i rådets styrelse. Han ropade Far impulsivt och Allan
Crown både hörde och kände honom.
Jacks far som hört vad Jorm ropade talade om att han sett likheten och anat sammanhanget.
Vakterna fick order att de inte behövdes längre.
Mannen i talarstolen förklarade vidare att alla stridskeppen här på basen var bemannade och
startklara med RAMA män och att alla viktiga positioner ockuperats vid det här laget och att den
gamla styrelsen arresterats emedan de hade mycket på sitt samvete, som oskyldigt blod och mycket
annat.
16
Alla som nu lämnar denna sal måste lämna sin personliga kod vid utgången som bevis på sin
lojalitet mot den nya styrelsen och ett löfte att stödja den nya regimen. Det verkade som om alla
var tacksamma för den nya vändning allt hade tagit helt plötsligt.
Många personer i förtroendeposter, lojala mot det gamla styret hade redan eliminerats varför
omfattande förändringar kommer att ske i hela förvaltningen. Ni kommer att under hand få nya
direktiv och order, klart slut.
Ett öronbedövande sorl bröt ut och alla pratade med alla tillsynes tacksamma och glada.
Jacks far sökte kontakt med estraden genom sin armbandsradio genom vilken han anhöll om att få
ett samtal med Allan Crown. Som säkerhetschef var det inga problem och de började tränga sig
fram genom myllret av människor. På en del ställen hade de börjat sjunga av glädje.
Jorm såg att de lysande borden utgjorde olika sektioner av ön där man markerat vidtagna åtgärder
och att man stod i visuell kontakt med de patruller som var ute. Han hade aldrig sett någon bli så
lång i ansiktet förut. Han hade inte vågat tro att det var sant. Ur stånd att förstå stod han bara och
tittade på Jorm. Han hade lämnat en pojke och nu stod en man framför honom, på bara två år.
När Jorm sade hej far föll de i varandras armar till stor förvåning för de män som stod runt
omkring dem och tittade utan att veta vad som skedde. När de fått situationen klar för sig hälsade
de på Jorm med värme och lyckönskade dem.
Ledaren för RAMA föreslog att Jorm, Jack och hans far skulle följa med ned till Trekanten där
rådets huvudcentral låg på översta våningen under landningsplattorna för flygtransportbilarna.
Salen hade vid det här laget redan utrymts och i samlad tropp begav de sig mot utgången där en bil
väntade på att föra dem upp till jordytan. De var nu nio personer inklusive Jorm.
Väl uppe vid flyghamnen igen klev de ur bilen för att byta till en av flygbilarna. Jorm frågade sin
far om de befann sig i gott sällskap och fick till svar att större och bättre män än dessa, var svårt att
finna och de var lojala.
Till allas häpnad frågade Jorm om de hade något emot att han ordnade transporten till trekant-ens
tak och åtta oförstående ansikten vändes mot honom. Jorm bad Jacks far ge order om att en
främmande farkost snart skulle landa och att ingen fick störa det på något sätt.
Han aktiverade bältet och sände order till Omega som höjde sig ur vattnet, gled sakta över
strandpartiet, över hustaken och ned mot flyghamnen och plattorna. Hon var imponerande med sitt
lågt susande ljud. Alla förstod att något speciellt skulle hända och väntade spända på vad som
helst. ”Har jag rätt när jag tror att det är ett Tefat”, viskade Jacks far och stötte till Jorm med
armbågen. Jorm skrattade och nickade jakande och Jack tittade förvånat på dem.
Svagt silverglänsande gled Omega på låg höjd över flyghamnen mot den lilla gruppen män, sänkte
sig intill dem och vad Jorm hade sett första gången fick även dessa män se, troligen lika
fashionerade som han själv varit när den absolut kritvita springan blev större och större och när
landgången sköts ut helt ljudlöst.
17
Under absolut tystnad tog Jorm sin förstummade far under armen och förde honom in i tefatet och
de övriga följde efter. Jacks far gav order igen om att sedvanliga rutiner skulle följas med den nya
reservationen noterad.
Det första de fick se när de kom in var Schan som högt snarkande sov i en av stolarna. Flera av
dem kände igen honom och började storskratta förlösande. Spänningen lättade. Schan vaknade med
ett ryck och Jorm trodde han skulle svimma eller dö av en hjärtattack när han fick se alla männen
ombord. Det blev ett hjärtligt återseende, speciellt mellan Allan och honom.
Landgången åkte in och öppningen slöts. Alla hade satt sig i formstolarna och några extra-stolar
kom automatiskt upp ur golvet. Jorm tänkte att, ingenting förvånar mig längre, men låtsades som
om det var normalt. Han ansträngde sig att slappna av och öppna sinnet. Han lät över och
underdelen bli genomskinliga till allas förundran. Materia, vadå. Allt detta medan Omega hade
börjat röra sig uppåt utan att det kunde kännas några störningar. Välbalanserat höjde hon sig över
flyghamnen.
Frank Delon, det nya rådets ledare, frågade om det gick att tala från Omega över TV-nätet medan
han tittade nedåt över staden uppenbart imponerad av de möjligheter som ett skepp som detta
erbjöd. Jorm förklarade att de kunde sända vad som helst hur som helst och när som helst över alla
kanaler jämte radiovision som patrullskepp och bilar hade huvudsakligen.
Frank lät sin röst gå ut i etern över samtliga kommunikationsnät enbart för att få en rapport över
möjliga misslyckanden. Hela aktionen tycktes ha förlöpt helt enligt ritningarna och utan
blodutgjutelse. Han bad Jorm ta en sväng över staden strax ovanför hustaken och samtliga av de
närvarande var fullt sysselsatta med att studera allt de kunde se på marken nedanför sig.
De såg hur en vaktbil jagade en annan bil i halsbrytande fart och Jorm lät Omega gå ned på lägre
höjd och förföljde den. Han sände en bärvåg på den jagade bilen vars elektriska system slutade
fungera och den stannade. Frank satt och mumlade fantastiskt flera gånger och alla kände sig som
pojkar på nytt med en ny leksak.
Det är nog dags att återgå till allvaret igen tyckte Frank och de landade på Trekantens tak.
Frågan dök upp, hur det skulle gå om Omega kom i orätta händer varpå Jorm förklarade att ingen
utom han själv, med hans gener och hjärna, skulle kunna få tillträde till kommando-möjligheter.
Den mjuka gröna mattan släppte inga ljud ifrån sig när de kom in i Franks sammanträdesrum som i
sin helhet hade mörka färger och gav en lugn känsla inom honom. Jorm fick nu tillfälle att för sin
far och de övriga redogöra för, delar av det som hänt honom, men utelämnade mycket för att inte
avslöja allt med tanke, kanske på framtiden som i mycket var oviss. I alla händelser räckte det han
sade för att mätta ett intresserat auditorium.
Jorms far berättade att han och modern mycket riktigt arresterades i Raa, men av stora rådets män
där. De hade blivit igenkända och smugglade till ön, där de var tvungna att skiljas för att fadern
skulle kunna tvingas att arbeta för dem under påtryckning för att de annars skulle skada henne.
Emellertid deklarerade han sin uppfattning om rådet och deras felaktiga inställning och de sådda
fröna bar frukt och RAMA bildades och växte sig starkare och starkare tills de i dag hade tagit
makten. Omegas uppdykande och den därpå anbefallda beredskapen var faktiskt till hjälp och inga
oinvigda fattade misstankar om det förestående övertagandet av makten.
18
Jack såg ganska häpen ut fortfarande sedan det gått upp för honom att Jorm var jagad som
tefatsmannen och att det var honom han hjälp ur knipan, turligt nog för Jorm.
Frank föreslog att de skulle skiljas för natten och träffas morgonen därpå. Omega som nu var känd
i staden skulle inte möta några hinder varför man godkände att Jorms far och han själv kunde
lämna ön. De tackade för kvällen och begav sig upp på taket till plattan.
Jorms far visade vägen till det mycket komfortabla fängelset eller rättare sagt det välbevakade
hotellet där hans hustru vistades. Det blev ett stillsamt men mycket rörande återseende och möte
hos familjen crown, varefter de begav sig till dalen och timmerhuset alla fyra för att stillsamt fira
den fantastiska återföreningen efter den påtvingade skilsmässan.
En ny era hade tagit sin början i Galaxen Chimbra, där Jorm och de övriga inblandade, så långt,
hade sett dagens ljus för första gången. De tre planeterna rusade fram i sina banor runt sin ljuskälla
som de kallade Nelos. Tiros, Zeros, Etna och Nerab hade skapats eller snarare formats, övervakats
och förberetts för sina ändamål tills de lydde, i evighetsperspektivet, för i så fall inte så länge sen
utan var relativt unga planeter, fulla av livskraft.
De fanns i ett av de yngsta solsystemen i Galaxen Chimbra. De övriga solarna och deras system
med planeter var oräkneliga i denna supergalax. Eftersom Tiros med sin måne Trosta, underligt
nog, fanns i den absoluta utkanten av sitt solsystem, kunde man klart se andra galaxer som långa
tindrande gator eller som stora upplysta rundlar på den svarta himlen, men mycket avlägsna, Gud,
vad vackert.
Man kunde ana andra dimensioner, annan materia, som användes av dem som skapat eller da-nat
den grova materian eller format den efter de andliga materiella förebilderna. De hade av någon
anledning planenligt lämnat Chimbra i någon slags övervakad egen utveckling med en-dast några
grundläggande principer och speciella genetiska programmerade biologiska ut-vecklingsförbehåll
jämte andliga grundläggande undermedvetna sanningar som rättesnören, samt viss dold iscensatt
förberedd kunskap att användas på ett intelligent sätt allteftersom man fann de rätta vägarna till
sann framgång.
Man hade helt sonika tagit scenarion och rekvisita från andra världar som delvis gömd och
planterad förberedelse. Verket var stort, mycket stort och evigt utvecklande. Och människo-barnen
var alla Gudar i danande, andligen födda av Gudar, enligt den bestämda planen.
Det fanns hela samhällen och existenser gömda i dimensionerna där den fysiska åldern kunde
ändras och fixeras efter specifika fysiska behov och placeras där de behövdes.
Men alla avsikter är och var evigt gudomliga i avsikt att upphöja och ära den högste och evige
fadern den störste intelligensen av alla utan speciellt anseende till någon av sina skapelser ut-om
när det gällde kärlek, fördragsamhet och lydnad.
Jorm väcktes ur sina tankeprocesser av att Jack ruskade honom i axeln, sägande att de nu befann
sig över dalen och att Jorm var den ende som kunde föra den ned i den. Han hade insisterat på att
Jack skulle få följa med dem hem. Omega gled ned mot huset som inte syntes på grund av dalens
bärvågsskydd. Man gick till sängs efter lite firande, men ganska tidigt, och vaknade inte förrän
solen stod högt på himmelen.
19
Föräldrarna hade tagit med sig sina personliga ägodelar och etablerat sig i en bungalow inte långt
från Prestons, och den nya styrelsen jämte Jorm och Jack var församlade i trekantens allra
heligaste utrymme, nämligen den sal där allt som rörde den nu befintliga rymdtrafiken jämte
bevakningen av Tiros utgick ifrån och styrdes. Frank Delon satt i en stol med hög rygg vilket
markerade att den person som satt där var ledaren.
Riktlinjer drogs upp för den nya styrelsens intentioner och arbetsuppgifter fördelades. Mark
Preston tilldelades huvudansvaret för säkerhetstjänsten i det imperium som redan fanns och över
det tillkommande. Kommunikationsutvecklingen fick Allan Crown på sin lott inklusive
innovationsbiten.
Nu när allt började ordna upp sig och ta formen av färdig struktur började Jorm tänka på sin egen
framtid och funktion. Med tanke på det budskap som lämnats honom från en annan , kanske man
kan säga, värld, med mycket högre teknologi måste han nu med största allvar dra upp riktlinjer och
lägga upp målsättningar. Han skulle vara tvungen att till stor del bryta med de människor som satt i
detta rum och planerade Tiros och dess befolknings framtid jämte lydplaneternas.
Schan hade redan flyttat till ön varför Jorm ensam presiderade över platån och dess hemlig-heter.
Det verkade som om mötet hade kommit till ett slut och att det var dags att skiljas. Jorm och Jacks
fäder följde dem upp på takterrassen. Det skulle alltid gå att få tag på dem genom Omegas
frekvensområden och genom deras armbandsradiofoner. En för Jorm förbryllande omständighet
var att hans far inte mindes detaljerna i det arbete han utfört i dalen, men den frågan fick anstå tills
senare.
Under en lång period studerade Jorm och Jack de kunskaper och fakta som fanns inmatade i
databankarna och invigdes mer och mer i stora delar av tingens ordning i universums fysiska liv
och till viss del i dalens hemlighet, allt i takt med vad deras sinnen kunde acceptera och emotta.
Det var nu alltså bara två personer som kände till vilka möjligheter som stod till buds för dem och
Jacks deltagande hade tydligen accepterats.
I arkiven hade det förklarats för dem att mentala krafter finns, vilka människor i stort sätt inte mer
än anat. Detta var inte främmande för Jorm, men väl för Jack som erkände Jorm som självskriven
ledare på grund av den auktoritet och styrka som hans person utstrålade.
Med tanke på en hel galax med oräkneliga solar och planeter fyllda med okända faror och krafter
att bevaka skulle man behöva mer folk eller fler invigda som var hundraprocentigt lojala till denna
uppgift. De undersökte även dalen och allt som fanns att upptäcka där.
Upphovsmännen till stationen i dalen hade koordinerat den apparatur och högt utvecklade tekniska
utrustning som fanns, att träda i funktion när den spårade eller kände av någon mänsklig hjärna
med höga principer och stark karaktär. Inte för att de kunde förstå fullt ut hur det gick till men det
var väl någon typ av skanning för att se vilka delar som var mest aktiva i den, jämte genetisk
avkänning, längre tordes de inte tänka i sina försök att analysera, men fantastiskt var det, ännu så
länge, i deras okunnighetsperspektiv.
Jorms far hade tydligen varit lämplig i första skedet. Den robotdator som funnits klar att använda
vid en krissituation och som någon gång blivit till här i dalen måste ha oerhörda resurser att arbeta
med och tydligen värderades alla åtgärder och beslut fortfarande genom den.
20
Just nu stod Jorm och Jack i sambandsrummet som de funnit genom att studera kartor över den
station som funnits aktiv i dalen i mer än tiotusen år. Tidigare människosläkten som genomgått
fysisk förvandling för åtskilliga tusentals år sedan hade sett stationen bli till. De hade sedan
befolkat världar utan ände på samma sätt som det alltid gjorts i alla tidsåldrar och nya intelligenser
föddes i fysiska kroppar till Tiros för att sedan slussas ut i universums värl-dar på samma sätt och
detta skulle fortsätta att ske så länge som Tiros var funktionsduglig eller fyllde ändamålet med sin
skapelse.
Så fungerade det, förutom de specifika arrangemang som tydligen förberetts specifikt för Jorms
uppgift efter vad de kunde förstå.
”Tänk om man kunde få veta hur de så kallade ursprungliga intelligenserna organiserades för att
kunna utvecklas till de andekrafter de blir innan de utvecklas till att få fysiska människo-kroppar.
Tänk att det fanns andefattiga människor som trodde på evolution och dessutom försvarade tanken
med ohållbara och futtiga argument. Tack och lov finns det ingen skapelseberättelse på Tiros som krånglar till begreppen utan en mer handfast kunskap”, sade Jorm.
De grunden andliga lagar de levde efter, kunde bara uppskattas och förstås av dem som genom sitt
själsliv nådde de högre tankeskikten och inte av dem som utan tanke på tillvaron bara levde för
dagen och förstörde sig med enbart realistiska och fysiska värden för att skaffa sig fördelar på alla
tänkbara sätt utan att ifrågasätta moraliska aspekter på de ting och hand-lingar de utförde.
Jorm som studerat gamla inskriptioner på tempelbyggnader och i de urkunder som fanns kvar efter
de krig som nästan helt förstört planeten tidigare, hade bland annat funnit att vissa grader av
destinationer utlovats till tidigare släkten med hänsyn till hur de levt upp till de lagar och bud som
givits dem.
Förutsättningarna för att utvecklas rätt var i de flesta fall lika för alla, men berodde i hög grad på
hur de kämpat i sin första dimension, alltså innan de föddes till Tiros. Inte undra på att det måste
finnas så många olika världar, som inte kunde släppa tankarna på detta problem.
Genom de kontroller som fanns i sambandsrummet kunde man eliminera det skydd som berg-et
varit över stationen, när det behövdes. Nu fanns det en glänsande vit stationsbyggnad i vilk-en det
rummet de nu befann sig i just nu, låg, högst upp. De kunde ännu inte förstå storheten i de
magnetiska bärvågsobjektiven som vid behov kunde transportera materiaplasma och på ett
genetiskt sätt forma den till i princip vad som helst, enligt behovet.
De fem landningsplattorna bredde ut sig framför byggnaden och fick dem att ana stora upptäckter
framöver. De hade slutat bli förvånade vid det här laget och accepterade bar allt som uppdagades
genom deras ansträngningar att hitta i planeringen. Det fanns en mening i att allt inte kom på en
gång.
Tillsammans gick de ned för att undersöka vad som kunde finnas längre ned i byggnaden. Att
lokaliteterna ritats och byggts av folk som i mycket resonerade längre och förnuftigare än de själva
gjorde var lätt att se. Enorma förråd av förnödenheter av alla slag i olika konserverade tillstånd
fanns att tillgå och var helt användbara så vitt de kunde se och förstå. Det var bara en fråga om
fungerande processer för sin egen skull och ändamål. Det var som ett konstruerat reglerat
fåfänglighetsbehov enligt vissa normer eller kanske dygder men likväl avgörande i sin
bestämmelse.
21
Ytterligare en sak de inte kunde släppa tanken på var att människan såsom en fysisk varelse inte
förändrats kroppsligen utan blivit skapad i samma form från mänsklighetsperiod till
mänsklighetsperiod. Det enda som varierat under årtusendernas lopp hade varit fysiska och
psykiska krafter och livsmönster över huvud taget, kanske beroende på att olika behov och styrka
behövdes i olika världar.
De studerade livligt det bildmaterial som fanns, överallt, på det de hade hoppats att få veta om det
som skett i tidigare tidsåldrar och på vad som fanns på planeter i andra galaxer och i galaxen
Chimbra, deras egen tummelplats. De skulle bli tvungna att göra en mängd egna erfarenheter
därför att enbart en bråkdel av Chimbra var utforskad så vitt de kunde fårstå.
”En sak kan jag faktiskt förstå och uppleva”, sade Jorm, ”Gud måste vara oändligt stor och
kärleksfull och lydnad utan anséende till personen är ett måste liksom att inte förstöra mänsk-ligt
liv utan återvändo medvetet. En dödssynd. Ovillkorlig förändring eller förlåtelse blir enbart en
absolut nödvändig fortsättning på verket”.
Vilken skaparglädje. Allt viktigt är planerat i minsta detalj och det fåfängliga som sker tillåts delvis
att ske för sin egen skull. Inte undra på att det mesta måste var förborgat för att inte störa
utvecklingen, men tur är väl att allt kan korrigeras genom omvändelse och förlåtelse och ställas till
rätta på alla möjliga, ofta kanske, otänkbara sätt. Fåfänglighet är till för människan vilket kanske
inte alla kan förstår att rätt uppskatta inom ramen för samhälleliga ramar.
”Det är nog som jag trott och förstått”, sade Jorm, ”det är kraften i den intelligenta ande-materian,
medvetandet, som styr våra olika fysiska hjärnverktyg i huvudet och de kemiska kopplingarna
måste vara oförståeligt, skapat, komplicerade. Det finns inte tillstymmelse till utrymme för tanken
om total evolution”.
”Du har säkert rätt”, sade Jack, ”men jag förstår inte mycket av det du kommer fram till”.
Jorm var på väg nedför en spiralbandtrappa, som fanns i mitten av stationen, från sambandsrummet och ned till de hangarutrymmen de sett på kartorna och ritningarna. Vad som fanns
därnere visste han ännu inte. All mekanik, såsom exempelvis trappan rörde sig med mjuka ljud,
som vanligt, vilket var mycket behagligt och på något sätt intressant.
Jack satt kvar i sambandsrummet och följde Jorm med armbandsradion och genom den
bildbevakning som fanns över hela komplexet. Allteftersom Jorm besökte de olika lokalerna
aktiverades de och kunde ses av Jack.
”Jag är på väg mot skeppshallen och nu kan jag se flera farkoster av olika storlekar”, sade Jorm i
sambandsradion. ”Du kan komma ned efter mig nu”.
Han bröt kontakten och började gå mot det första skeppet som var tillverkat i någon matt grå
metall. Det var ett stort skepp, flera gånger större än det han sett på Solo och det hade formen av en
cigarr, ungefär över sextio meter långt och tio meter brett, avrundat i ändarna. Jack kom springande
mot honom från trappan. Han var alldeles röd i ansiktet av upphetsning och ögo-nen glittrade av
spänning.
De gula, ganska åtsittande dräkterna klädde dem mycket väl och de såg skarpa ut i sitt praktiskt
ganska kortklippta hår. Gravitationsbältena hade de på sig med de rödglimmande kristallerna runt
om. Kristallerna fyllde en omfångsfunktion i den fysiska funktionen som var ett måste. Det gav
22
dem skydd, inte bara mot acceleration och dess G-krafter, utan mot mycket annan utifrån
kommande påverkan och accumulerade en enorm storhet energi.
Jorm hade sett till att bältena anpassade sig efter deras personliga fysiska värden och spärrade dem
sedan enligt instruktionerna för att inga obehöriga personer skulle kunna använda dem. De hade
många fler funktioner än så. Det var alltså inga vanliga overaller utan ett medel att anpassa deras
kroppar till de situationer de kunde hamna i vid rymdflygning, kyla, tyngdlös-het och annat.
Jack vill du öppna portarna, jag tror att du kan använda den översta gröna knappen i bältet för att
sända den nödvändiga impulsen. Jorm stod i ständig förbindelse med robotdatorn som sände tankar
vilka omedvetet uppsnappades av Jorm, han visste det undermedvetet, men han kunde inte förlika
sig med att han fick så mycket information gratis utan ville komma under-fund med saker och ting
själv.
De stora hangardörrarna gled åt sidan på en sträcka av över tvåhundra meter och man såg
landningsplattorna i solljuset utananför. Solstrålarna glittrade mot Omega, de höga bergen
avtecknade sig mot himlen i bakgrunden, sjön lyste nu, i solskenet, blågrön och längre bort syntes
timmerhuset med kupolrummet. Det var överväldigande.
”Vi går till Omega och tar reda på vilka fakta som finns om de skepp som finns i hangaren”, sade
Jorm.
Det var en sån där dag när man tycker att livet leker och allt är toppen. En verklig vårdag i ordets
bästa bemärkelse. Små vårbäckar studsade och ringlade sig nedför bergssluttningarna och sidorna,
så att det hördes och sågs. Vattnet slogs tindrande ut i solskenet och de små dropparna bröt ljuset i
alla regnbågens färger, ett crescendo av färg. Jorm och Jack nästan rös av allt det vackra som de
kunde se så här i begynnelsen. En ny årstid började bryta mark och bana väg för allt liv som sov,
än så länge, i jordens mull, men inte så länge till.
Kunde man uppleva något liknade i andra världar och på andra planeter, under kanske andra
betingelser.
De gick in i Omega där Jorm tryckte in koordinatorerna för stationsbyggnaden och de skepp som
fanns där.
Den delvis tänkande datorn berättade med den siste väktarens röst att det stora cigarrliknande
skeppet hade kretsat med sin besättning i en bana långt utanför Tiros atmosfär. Det var utrust-at
med totalt fysiskt förintande vapen och hade en enorm kapacitet för både strid och för fredsändamål.
Jorm döpte skeppet till Krets, eftersom det fungerat som undsättningsskepp vid svårlösta händelser
eller vid krisfall där man behövde mer komplicerad och mer omfattande hjälp. Exempelvis vid
reparationsarbeten och analyser av olika slag eller vid förändringar av en levande planets
scenarion. Det innehöll specialfarkoster för olika ändamål och olika typer av kemisk fysisk
biologisk medicinsk kirurgisk utrustning samt tankeöverförare. Det enda de inte fick ha var den
livgivande fysiologiska skapelsekunskapen i grunden, den var gudarna förbe-hållen.
Jorm funderade över hur han kunde få all den överväldigande kunskap och vetskap han nu fick och
ändå var det bara som att skrapa på ytan till det eviga livet. Ödmjukhet inför de lagar och regler
han fått, var det i allt överskuggande livsmönstret under principen lydnad som han måste följa.
23
Där fanns även fyra stycken snabba atmosfär skepp med skarpa kanter och cirkelrunda kroppar. De
hade en kupol över och under gjorda av något genomskinligt material. Förar-stolen hängde i mitten
med kontrollpanelen runt om.
Ytterligare fyra skepp fanns i en angränsande hangar men de hade antagligen beslagtagits och kom
från någon annan galax emedan de observerats på väg mot Chimbra utifrån och helt obemannade.
Vad som hänt med besättningen visste man inte då inga spår fanns efter dem.
Det skulle innebära stora risker att operera i de små atmosfärskeppen emedan de inte hade samma
skyddsanordningar som Krets och Omega. Visserligen fanns det skyddsskärmar bestående av
skyddande kraftfält men den bästa garantin för att komma undan en förföljare eller en attack var
skeppets manöverförmåga, snabbhet och litenhet och därför skulle de i första hand användas för
lugn rekognocering.
Utforskningen av de beslagtagna skeppen fick anstå tills vidare då Jorm inte kunde finna nå-gra
uppgifter om dem någonstans, utom att de hade ett permanent strålskydd runt omkring sig, vad nu
det kunde innebära.
Jorm hade beslutat sig för att undersöka situationen i den södra kontinentens huvudstad Raa, som
nu var i stark opposition mot stora rådet därför att de inte ville underordna sig dess vilja och
önskningar. Förföljelserna av de rättänkande var värre än någonsin enligt rapporter fån Trekanten.
I skydd av mörkret tänkte han ta sig in i staden. Han tog farväl av Jack och klev in i ett av
atmosfärskeppen. Jack som nu kunde sköta och kände till det mesta i dalen, stannade kvar i
avvaktan på besked från Jorm.
Över den gula dräkten hade han klätt sig i oansenliga kläder jämte en tunn jacka som dolde
armbandsradion. Han satte sig till rätta i farkostens förarstol som hölls fast i kupans centrum och
Kim spändes fast bredvid honom. Han lät skeppet accelerera utmed dalbottnen och svepte över
klippbarriären i hög fart varpå han styrde ned strax ovanför trädtopparna mot de lägre belägna
urskogarna. Skeppet var mycket lättmanövrerat och hela tiden varnade autopiloten för höjder och
föremål framför och bakom.
Att titta på radarskärmen var som att se ett landskap framför sig trots totalt mörker. Efter en stunds
flygning syntes ljussken mot himlen och samtidigt rapporterade radarn stadens värmeutstrålning genom ett rött flimmer i den riktningen, på skärmen. Det skulle vara riskabelt att
försöka gömma skeppet i staden så han landsatte sig själv och Kim på stranden några kilometer
utanför och lät det sedan sänka sig en bit ut på bottnen.
Gryningsljuset hade börjat lysa upp omgivningarna, så Jorm började bana väg genom den kuperade
terrängen mot vägen som låg några hundra meter från stranden. Luften var ljumen och till skillnad
från dalen hade sommaren redan gjort sitt intåg här. Kim genomsökte snåren vid sidan av vägen
glad över sin nyvunna frihet. Jorm kontrollerade att han hade krediterna med sig, vilka han hade
fått genom stora rådets försorg. Utan dem skulle han omgående kastas i fängelse vid en eventuell
kontroll.
Han hade fått krediter i den omfattningen att mycket skulle hända innan man började misstro
honom och hans intentioner. Kapitalet och den enskildes ställning betydde mycket i Raa och den
kontinent han befann sig på just nu. Man kunde köpa sig till det mesta i detta korumpe-rade
24
samhälle där ordningsmakten visste vilka de skulle gynna för att själva få anseende. En välsituerad
person hade makt vilket betydde mycket för Jorm i den situation han nu befann sig.
Efter en stunds promenad hörde han ett fordon närma sig bakifrån och han behärskade impulsen att
springa in i snåren på sidan av vägen och gömma sig. En uniformerad man hoppade ur bilen och
ställde sig i vägen för honom. I stället för att med tanken kalla Kim till sig ropade han med hög röst
och Kim kom och ställde sig fot bredvid honom. Mannen gjorde då sin bedömning och attityden
förändrades till det bättre.
”Vi är inte vana att se folk ute så här tidigt på morgonen och så långt borta från staden”, sade han,
”men skall man rasta en sådan hund är det fullt förståeligt”.
Jorm kände fortfarande mannens vaksamhet och blockerade sina tankar helt. Han lämnade på
begäran sina krediter och mannen kontrollerade dem med sin sambandscentral och när han
lämnade tillbaka dem var all vaksamhet som bortblåst. De fick lift in mot staden, därför att det
passade Jorm perfekt och släpptes av i den absoluta utkanten på Jorms begäran. Hans första
konfrontation med lagens väktare hade avlöpt lyckligt.
Eftersom inga butiker eller centra av något slag var öppna ännu och inte heller några hotell gick
han till en stor öppen plats mellan husen på en affärsgata och satte sig på en uppvärmd soffa, lutade
sig tillbaka och betraktade omgivningarna. Välskötta gångar och blomrabatter, träd och buskar var
smakfullt ordnade i färgglada kompositioner. Människor började röra sig mot de underjordiska
färdmedlen vars tunnlar under många årtionden tjänstgjort som skydd mot strålningen efter
atomkrigen.
Alla upplag av förnödenheter var borta nu och de inkapslade odlingarna var nedrivna och så gott
som bortglömda. Stora förändringar hade skett med staden. Alla ruiner var bortbrända med
strålkanoner som nu även användes i fredligt syfte. Staden var ren och snygg och hade breda gator.
Arkitektoriskt var det ett mästerverk i skönhet, det var bara synd att så mycket mänskligt var så
dekadent bakom fasaderna. Inom loppet av någon timme skulle kommersen vara i full gång. Kim
som var helt ovan vid mycket folk och trängsel var lite orolig ett tag men vande sig snabbt och
verkade nu helt oberörd,
Jorm mediterade vidare och fastslog att människorna inte lärt sig mycket av de fruktansvärda
krigen de varit med om. Kanske delvis beroende på att det mesta av gamla fina traditioner och
levnadsläror försvunnit i och med att den litteraturflora som funnits tidigare till största delen blivit
förstörd och nu, på grund av den begränsade tillgången inte kunde bli gemene mans tillgång.
Tyvärr hade de mest förslagna människorna, ur den kvarlevande spillran, tagit makten över
skarorna med endast egna materiella fördelar i tankarna.
Kontrasten mellan nytt och gammalt var slående. Det var tydligt som att leva samtidigt i två olika
tidsepoker. Man hade till exempel nått väldigt långt tekniskt sett på alla områden, men butiker
hotell och andra inrättningar låg på en nivå som motsvarade servicen som fanns flera hundra år
bakåt i tiden, för att inte tala om skolor och undervisningscentra. Emellertid fanns det områden där
allt var till de besuttnas fördel med behövd lyxstandard. Fördelningspolitiken var obefintlig och
arbetskraft tog man med våld när det behövdes. Den så kallade radikala högerpolitiken var fullt
utvecklad känslomässigt men det var mer komplicerat än så.
25
Det var alltså inte så konstigt att råheten mellan människor var så markant sofistikerat utvecklad, så
känslokall i allmänhet bland vissa grupperingar. Det gällde att värna om sig själv så mycket som
reglerna tillät.
Det var lätt att se hur de som organiserade sig i kärnfamiljer, man, hustru och barn hade framgång
på grund av omtanken om varandra och att de blev ett sammansvetsat team som gemensamt
arbetade framåt för att göra varandra livsdugliga med fokus på barna.
Det var även lättare för dem att föra kunskap och tradition vidare och ge dem ett socialt arv som
skulle leda till stabilitet och framgång jämte självförtroende. Man kan lugn säga att så som
familjerna var i stort, så var samhället. Dessvärre var det familjerna som blev motar-betade
generellt och förföljda på grund av sin framgång, av avundsjuka från dem som inte hade några
ideal, målsättningar eller vilja att arbeta för personlig utveckling.
Det var någonting som motarbetade den liberalisering och solidaritet som pockade på uppmärksamhet mer och mer.
Jorm såg att människorna bar snygga kläder, ett vackert mode och det var i stort sett ett vackert
folk. Endast vid ett par tillfällen hade han haft möjlighet att följa med sina föräldrar till Raa. Han
var inte van vid nära kontakt med en sådan mängd människor på en gång, som jäktade förbi längs
den väl tilltagna gångbanan. En massa intryck trängde sig på honom, stress, glädje, upprördhet,
sorg och rädsla om vart annat. Det var frustrerande.
Det var också svårt att fång upp separata tankar emedan de inte rörde honom själv.
Han hade tillsammans med Jack planerat sitt rekognoseringsbesök i Raa. De skulle vara tvungna
att skaffa sig en operationsbas, ett par bilar och i övrigt allt som behövdes för att bli en accepterad
person med status i samhälle och det var viktigt med tanke på att han ville kunna operera fritt. De
krediter han hade var utställda på honom som köpman, alltså ett mycket fritt yrke, ospecifierat, där
han inte behövde passa in i något registrerat rörelsechema, utan kunde res runt vart som helst och
dessutom var det helt acceptabelt att han hade bilar och flygplan till sin disposition.
Ingen skulle heller ifrågasätta hans kommande besök på de övriga lydplaneterna, därför att ett
handelsutbyte pågått mellan dem sedan de kolonialiserades långt före krigen. Det enda som skulle
kunna störa den interstellära trafiken var maktkamper och avundsjuka mellan de olika styrelserna
och regeringarna vilket man nu skulle försöka eliminera genom Stora Rådets nya
handlingsprogram.
Av Frank hade han blivit rekommenderad att ta kontakt med en fastighetsbyrå och mäklare på 4:e
avenyn och nu stod han utanför en mycket imponerande byggnad i svart marmor och en av
skyltarna i foajén talade om att Blissards byrå fanns på det 40:e och högst belägna etaget.
Han anmälde sig i receptionen på sidan om tubhissarna som hela tiden var i rörelse. Återigen
kontrollerades hans krediter och därefter anmäldes hans besök i videofonen och han hänvisa-des
till en av hissarna. Det fanns en bra förtäckt och total kontroll upplevde han irriterat.
När han tidigare kommit in i foajén observerade han två män som stod och samtalade lite på sidan
om men som ändå observerade allt som hände runt omkring dem. När de hade hört att han sökte
Blissards byrå kände Jorm att deras tankar inriktades på honom. De var mycket strikt klädda och
26
såg mycket skärpta ut men försökte vara ointresserade av vad som hände runt omkring dem.
Flickan som kontrollerat Jorm sneglade på dem och han kände rädslan som utstrålade från henne.
Han vände sig om, såg tvärs över hallen efter hiss nr 40:io, tackade och började gå fram mot den.
Han gick med säkra målmedvetna. De som såg honom såg en rätt lång kraftfull ung man med
skarpt skuret ansikte, brunbränd, med ett vänligt leende som verkade ha lätt för att le eller skratta.
De nästan svarta ögonen varslade om inre styrka och var på något sätt rätt hårda. Den röda
åtsittande jackan dolde inte på något sätt de breda skuldrorna och de muskulösa armarna. Han
utstrålade både mental och kroppslig styrka och var en person som många vände sig om och tittade
efter när de mötte honom.
Halvvägs över hallen såg Jorm i ögonvrån såg Jorm hur en av männen började gå mot samma hiss
som han själv. Han kastade en blick åt mannens håll och fick en vänlig nick tillbaka, men
vänligheten fanns bara på ytan. Jorm kunde inte känna några tankar vilket tydde på att det var en
man med stark vilja och som kunde behärska sig. Kall och beräknande. Kanske en farlig man för
honom. Han hade kortklippt vitt hår och var kanske i femtioårsåldern men ännu inte kommen till
sina bästa år och enligt Jorms bedömning var det underligt. Jorm var på sin vakt när mannen bad
att få åka med upp till översta etaget och nickade att det var i sin ordning. Han bemödade sig att
bara tänka på fastighetsköpet.
”Jag kan inte med farten i dessa hissar”, sade han och undrade om de inte kunde sänka hastigheten. Jorm hade ingen anledning att invända så han nickade bara jakande igen och tog upp några
fastighetsbrochyrer som han studerade ingående koncentrerat. Mannen ville tydligen få igång ett
samtal och berättade helt kort att han skulle upp till en resebyrå på samma etage som Jorm. Han
hade dålig hälsa och måste resa bort ett tag för rekreation. Han fortsatte konversera
och Jorm berättade att han skulle köpa en bungalow någonstans utanför staden. Kim studerade
mannen intensivt och mannen började känna obehag av någon anledning när Kim började mo-rra
dovt. Mannen började slappna av och bli okoncentrerad. Han var rädd nu och Jorm blev ännu mer
fundersam för rädsla var främmande för den mannen i alla andra sammanhang.
”Han är inte farlig”, sade Jorm med syftning på Kim. Jorm insåg att han måste träna på och lära sig
att isolera tankarna och han visste att det gick. Det hade med hängivenhet och känsla att göra. De
småpratade nu krystat och Jorm ansträngde sig att inte sända några tankar.
Hemliga polisen arbetade frenetiskt med att försöka avslöja människor som utvecklats som han
själv hade gjort och det här var säkert ett sådant försök till granskning, det var han över-tygad om
nu. Han var glad över att Kim varit med och tydligen var det någonting med djur som störde den
mannen.
Mannen tackade för sällskapet och de skiljdes utanför hissen. Jorm gick in genom dörren eller
snarare öppningen hos Blissards, men stannade strax innanför, vände sig om och sneglade mot
hissarna där mannen just försvann in för att åka ned igen. Hans misstankar om mannens iden-titet
besannades och han vände sig för att fortsätta in till mäklaren men fann sig stående an-sikte mot
ansikte med den allra vakraste unga kvinna han någonsin sett. Av farten i vändnin-gen gick han på
henne och hon kom på fall och han var tvungen att ta tag i henne för att hon inte skulle trilla i
golvet.
Han blev alldeles röd i ansiktet under solbrännan och tappade masken alldeles. Kvinnan däremot
blev kritvit av chocken och Jorm fick stödja henne. En dörr öppnades och ett mycket frågande
ansikte tittade ut. ”Vad står på här”.
27
När han såg hur blek flickan var rusade han ut ur rummet och Jorm började förklara och be om
ursäkt. Det är bra nu pappa sade hon och sade lite svävande att hon bara blivit överraskad av Jorms
snabba vändning.
”Jag tittade bara mot hissen efter en person som jag tycker var lite för intresserad av min person på
vägen hit upp”, sade Jorm.
”Vi undrade just varför ni tog så lång tid på er hit upp, det brukar gå mer än dubbelt så fort
annars”, sade Blissard.
Jorm och flickan tittade på varandra igen och nu rodnade bägge två, på tal om känsla, de upptäckte
att de utbytte superlativ i tankarna omedvetet och blev alldeles ställda.
”Förlåt sade Jorm och tappade sina papper på golvet och flickan gick skrattande därifrån. Jorm
kände sig som ett fån, han hade aldrig upplevt något liknande.
Eftersom det stod i papperen att Jorm var från Etna och registrerad där, på den största av planeterna
presenterade han sig och talade om sitt ärende.
De gick tillsammans in i ett rum i vars mitt, på ett mycket stort bord, det fanns en modell av staden
med omgivningar. Jorm sade att han helst ville köpa mark strax utanför någon av infarterna till
Raa.
Eugene som mäklaren hette, sade att det var en ganska ovanlig önskan emedan folk i allmän-het
ville bo så nära staden som möjligt. Hans dotter såg på Jorm med en frågande blick. De visste båda
att de var speciella och att de båda var avslöjade om de inte kunde lita på varandra.
”Vi befinner oss i samma situation”, viskade Jorm och tittade på henne lugnande.
”Förlåt”, sade Eugene frågande och tittade på dem.
”Det var inget pappa”, sade hon och han tittade på henne frågande. Hon var nu lugnad.
”Vi skall ordna markfrågan inom loppet av någon timme”, sade Eugene, nu när de var överens om
platsen, ”om ni kan vänta hos oss under den tiden. Vi kan beställa upp frukost från restaurangen.
Jorm hade bestämt sig för en tio kilometer lång strandremsa utanför staden. Med hänsyn till att det
var två kilometer från stranden till vägen var det ett rejält stycke mark. Han pekade ut platsen han
bestämt för Bungalowens placering från stranden sett ovanför det ställa där han landstigit på
morgonen.
De gick även igenom kataloger över hus i den storleksordningen Jorm behövde och han insisterade
skrattande på att dottern skulle vara smakråd. Han var övertygad om att den flickan skulle han ha
och det kände hon förnöjsamt.
Han bestämde sig för ett hus av svart limmad sten med tio rum inklusive ett stort samlingsrum med
utsikt över havet och med solnedgång under sommarhalvåret. Garaget skulle bli stort nog för sex
bilar av största modellen. Det skulle även gå att bygga en kort landningsbana med tillhörande
hangar. Alla tekniska detaljer som lås, dörrar osv. uppgav han att de skulle ordna själva jämte
detaljer runt landningsbana och hangar.
28
När de var helt överens ordnades allt över videofonen där även krediterna växlades och
mikrodaterades. Köpesumman var oerhörd men hans solvens var obestridlig emedan detta bara var
en liten del av de obegränsade krediterna. Jorm fick en microvideokassett på affären som
obestridligt kvitto.
Eva som dottern hette, frågade om Kim fick matas och om han var farlig men det verkade som om
de redan kom bra överens, kände Jorm och Kim gjorde sig till som aldrig förr, till Evas förtjusning.
Han var ju van vid tankemönstret.
Det slog honom att Eva kanske inte förstått fullt ut vad hon hade utsatts för, trots allt, utan att det
var naturliga tankar för henne, utan något speciellt sammanhang, det verkade nästan så. Hon
kanske bara hade blivit naturligt lugnad och att hon aldrig blivit medveten om sin kom-plexitet.
Det var direkt livsfarligt för henne att vara omedveten om detta med dessa människojägare runt
omkring dem.
Inom en vecka skulle allt vara klart. De tog farväl av varandra och Jorm tackade för affären och
frukosten. Väl ute på gatan igen tog han en taxi och bad att få bli körd till en firma som sålde bilar
och flygplan. Taxin tog vägen förbi det ställe där han landstigit på morgonen och fortsatte
ytterligare tio mil. Avståndet kortades betydligt tack vare de höga hastigheter som bilarna kunde
hålla i specialfiler på de raka direktvägarna.
Han avslutade affären på tre bilar och ett litet snabbt sportjaktplan. Två bilar jämte planet skulle
hämtas senare. Det var en stor bil, den största de hade, större än den han åkte i med Jack och den
hade betydligt fler finesser. Väl tillbaka i staden igen på eftermiddagen körde han runt och övade
sig i den glesa trafiken samt orienterade sig lite enligt de kartor som Blissards hade ordnat till
honom. Han kunde inte slita tankarna från Eva och han riktigt kände hennes medvetande
fortfarande, det kanske fungerade så att de kände av varandra trots distansen. Förhoppningsvis
tänkte Jorm.
Om en vecka skulle de entreprenörer som tagit ansvaret för att upprätta det köpta huset och planera
marken vara klara och deras operationsbas färdig att tillföras de säkerhetsåtgärder som måste
finnas där. Det skulle bli en ointaglig borg, oförståelig för de flesta. Även bilarna och flygplanet
måste prepareras med det material som Jorm hade tillgängligt i dalen.
Han bokade in sig på ett ganska billigt hotell, åt middag och gick ut igen. Stående på trappan till
hotellet läste han en av kvällstidningarna.
En tanke, lika stark som ett rop på hjälp skar sig in i hans hjärna och han tittade upp från tidningen
rätt in i ögonen på Eva Blissard femtio meter bort. Hon hade just gripits av två beväpnade poliser
efter en kort jakt. Hennes kläder var i oordning och håret hängde ned i ögonen. Jorm tänkte
blixtsnabbt och kom fram till att inte kunde röja sin identitet just nu.
Förbannat också, han hade mord i sinnet en känsla han aldrig konfronterats med tidigare. Den man
som han haft sällskap med i hissen kom nu springande tillsammans med ett par andra poliser och
skrek att den andre hade undkommit. Förmodligen menade han Evas far, Eugen Blissard. Eva
sparkade och stretade emot men föll till föga när hennes arm brutalt bröts upp bakåt på ryggen.
Jorm kände att han nästan nått bristningsgränsen och andades tungt av vrede och hastigt när han
visste att han kunde frita henne hur lätt som helst om det vore läge för det. En stor folkmassa hade
29
nu samlats runt omkring dem. Eva tittade med fasa på hissmannen som tydligen var något alldeles
extra speciellt som Jorm inte kände till.
En av poliserna hade tydligen skadats när de försökte tillfångata fadern. Hans arm hängde livlös
och slapp, obrukbar och högra axeln var bränd efter ett strålskott, men kläderna hade stoppat det
mesta såg Jorm.
Jorm knuffades hot och dit av människorna i folksamlingen, som nu visste vilken sort Eva var och
skrek att de skulle skjuta missfostret på stället.
Jorm trodde inte att det han hörde var sant. Han hade inte förstått den intolerans och det hat som av
någon anledning piskats upp i samhället.
Eva släpades med längs avenyn mot en väntande stor svart täckt bil. Jorm fixerade Eva och sände
tanken att hon skulle få hjälp. Reaktionen på den tanken fick Jorm att återigen tappa hakan och han
såg antagligen ut som en fågelholk med öppen mun och frågande blick.
Vithårsmannen stannade, vände sig om och sökte med sin hårda blick bland folkmassan. Han hade
tydligen en mycket väl utvecklad förmåga att ta emot tankar men inte att sända. Han skrek rasande
med förvridet ansikte att den som skulle hjälpa henne inte skulle hinna med att göra det före
hennes plågsamma död.
Eva fullkomligt slängdes in i bilen som gled ut från kanten med tjutande däck. Jorm sprang mot
sin bil med onormal snabbhet men fann att en yngling trots detta kom upp vid hans sida och skrek
åt honom att han ville följa med och slängde sig in på andra sidan.
”Jag är Evas bror och hon berättade för mig att du var rätt person. Jag har skuggat dig i
eftermiddag. Under tiden som Jorm svängt ut i körbanan med sin bil berättade Evas bror vem han
var.
De är på väg mot fästningen, hemliga polisens högkvarter ungefär tjugo mil norr om staden.
Kommer de fram dit har vi ingen möjlighet att rädda livet på henne. Där har de utrustning som är
främmande och oförståelig för vanliga människor och de kommer att avläsa hennes tankar tills hon
dör, hur de nu bär sig åt är det ingen som förstår men ryktena har börjat gå och det är nog planerat
så för att skrämma till lydnad.
Jag tror jag vet en möjlighet svarade Jorm bistert, så bistert att Evas bror tittade på honom
uppmärksamt. Jaså det ligger till så log han trots situationen.
Den stora täckta bilen gjorde sig ingen brådska underligt nog. Bara de inte gjorde Eva illa under
resan tänkte Jorm.
Bilen svängde just nu upp på motorvägen mot norr. Jorm trampade gasen i botten och körde om i
över tvåhundrafemtio kilometer i timmen mitt under accelerationen och den svarta limosinen
försvann bakom dem, när det fanns mycket mer att ge hos den nyköpta bilen. Evas bror satt
bredvid med stora runda ögon och fasa i blicken. Vad var det här för galning han åkte med. Jorm
förstod att han valt det bästa och hjärnkapaciteten hade ökat väsentligt när han började kalkylera
förutsättningarna. Så pass att det kändes av brodern.
30
”Nu skall du göra precis som jag säger och bar det”, sade Jorm till honom. ”När jag stannar,
hoppar jag ur och du tar över bilen och kör inte fortare än att limosinen kan köra ifatt dig och håll
dig sedan omedelbart efter den. När den sedan stannar kör du om den och kör sedan en kilometer
framåt varefter du svänger av vägen på höger sida. Se till att du gömmer bilen väl så att den inte
kan ses från vägen.
En enda oförsiktig rattrörelse av Jorm nu skulle kosta dem livet. De körde i trehundrafemtio
kilometer i timmen och brodern nickade mållös jakande. Det här var bara för mycket. Terrängen på
sidorna blev till ett grått streck. De passerade andra bilar som verkade stå parkerade.
”Glöm inte vad jag har sagt till dig”, sade Jorm och bromsade in bilen så att däcken tjöt och
lämnade stora breda spår efter sig. Han slängde sig ut och försvann in bland snåren. Ben som Evas
bror hette, fortsatte som han blivit instruerad nu helt oförstående men det var bäst att lyda, det
förstod han oavsett vad som kunde hända. Nu var han beredd på vad som helst.
Jorm slet av sig den röda jackan, sände en impuls till atmosfärskeppet och lät en pejlstråle gå ut för
att visa riktningen till skeppet som nu var på väg i hög hastighet. Det tog inte många sekunder. Han
satte sig vid kontrollerna och gled fram utmed motorvägen norrut men så långt ifrån vägen att han
inte kunde ses av bilarna. Den svarta bilen hade nu kört om Ben och låg före honom. Jorm siktade
och sände en bärvågsstråle mot den så att den stannade, till Bens förvåning. Det stämde, det som
den mannen hade sagt, men hur i.
Han såg hur Ben körde om och släppte honom med tankarna. Han klev ur väl gömd bakom snåren
och lät en bred stråle svepa över vägen så att alla kommande bilar skulle fångas upp. Den ena bilen
efter den andra kom och stannade. Förare såväl som passagerare kom ut och började diskutera det
omöjliga ofattbara i situationen och undersökt sina bilar.
Jorm smög sig upp bland buskarna och blandade sig med allt folket. Diskussionens vågor gick
höga och alla pratade i munnen på varandra. Han drog sig sakta fram mot limosinen som stod
instängd bland de andra bilarna och såg att Eva bevakades av, en, man därinne. Nu gällde det att
vara fräck. Hon var tydligen medvetslös. Föraren och vithårsmannen diskuterade högljutt och ilsket
med varandra och undersökte bilens motor.
Jorm smög sig fram, slängde sig in i bilen genom den öppna dörren och innan mannen som satt
därinne hann uppfatta något eller reagera var han medvetslös av ett skott från Jorms förlamningspistol. Ingen hade märkt något varför Jorm försiktigt bar ut Eva. En man som gick på
honom frågade om det var allvarligt men Jorm lugnade honom med att säga att det bara var frisk
luft som saknades. Han försvann med sin börda in bland snåren och sprang med Eva i sina armar
vertikalt från vägen utan att tänka på att det nog var dumt gjort.
Nu hörde han skrik, ett fruktansvärt ilsket skrik bakom sig och förstod att hans kidnappning av Eva
var upptäckt. Någon sköt på måfå rakt ned bland snåren och ropade halt utan att se något. Det
fräste till bland buskarna av ett skott och han kände lukten av smält sten och jord.
Mörkret kom snabbt. Jorm ändrade riktning och banade väg utmed motorvägen. De förföl-jande
hade nu ingen möjlighet att spåra honom. Någonstans framför honom väntade Ben. Ungefär tjugo
meter från vägen bakom några buskar fann Jorm honom och bilen. De lade in henne i bilen och han
tog plats bakom ratten och körde över bilen på motsatta körbanan, tillbaka mot Raa. Han gav
skeppet en impuls att gå tillbaka till vattnet och datorn tog över kommandot. Hans jacka fick ligg
kvar i skeppet, han kunde köpa en ny i morgon.
31
När de närmade sig de stoppade bilarna började de ge sig av efter hand.
Den svarta limosinen var bland de första som svängde tvärs över vägen förbi Jorm och fortsatte i
rasade fart mot Raa. Vägspärrar var säkerligen redan upprättade så de skulle inte ha någon
möjlighet att slinka ur nätet.
Visste du att mannen med det vita håret var chefen för hemliga polisen. En ruggig typ och farlig.
Helt skoningslös och det får nog inte att finna hans like någonstans. Han heter Moore. Det här
kommer han aldrig att glömma. Det är omöjligt att återvända för mig och Eva. Jag hoppas bara att
far satt sig i säkerhet bland de våra och att han gått under jorden. Det är bättre att dö än att hamna i
deras händer levande.
Hur är det med Eva frågade Jorm.
Hon lever visserligen men är tydligen svårt medtagen. Hon har troligen drogats med något.
Jorm svängde av från vägen och ut på den hårda sandytan mitt emot den mark han hade köpt och
fortsatte med släkta lyktor in bland vegetationen. Månen lyste upp landskapet varför det inte var
några problem att köra. De stannade mitt i ett ganska stort busksnår och bar ut Eva och lade henne
på en gräsplätt. Luften var ljum och frisk.
Inte för att jag vet hur du bar dig åt Jorm, men vi har dig att tacka för Evas liv.
Jorm kontaktade Jack som fortfarande fanns i dalen. Den signal han sände kunde nå Jack var han
än befann sig och svaret lät inte vänta på sig.
Tiros här, kom!
Hör upp nu Jack, sade Jorm, var befinner du dig nu.
Jag är i huset, i sängen svarade han sömnigt.
Jorm skrattade. Klä på dig för du skall ut på ett äventyr. Gå in i Omega och tryck på automatikknappen, du vet vilken det är eller hur.
Ja svarade Jack.
Det kommer att ta dig ungefär en kvart och du kan vara hos mig om ca tjugo minuter. Glöm inte att
aktivera bältet och ta overallen på dig. Jag sänder en pejlstråle från och med nu och väntar på er.
Ben som stått vid Jorms sida såg frågande ut och frågade om han hade en hel organisation till sitt
förfogande. ”Du kan inte ana”, svarade Jorm.
”Inte riktigt, men det kommer att bli”, sade Jorm tankfullt. ”Nu har vi bara att vänta och under
tiden kan du anteckna hur jag kan få kontakt med din far och de övriga av er grupp. Ben hade
tydligen inga tvivel på Jorms uppsåt utan skrev ned de erforderliga uppgifterna på en lapp. Jorm
lärde sig snabbt det skrivna utantill och brände upp lappen.
32
Omega kom glidande över sanddynerna och det enda som hördes var det susande ljudet i det tysta
månskenet. Ben stod helt mållös och bara stirrade på det pampiga och överväldigande Tefatet. ”Det
är inte sant”, sade han och gnuggade sig i ögonen.
De bar in Eva med Jacks hjälp. Jack fick instruktioner att föra henne till Solo för undersök-ning
och vård. Därefter skulle han ta Omega till dalen och även Kim som bara skulle vara ett hinder från
och med nu. Därefter skulle han med ett av atmosfärskeppen ta sig till Jorm och Ben.
De beredde sig på att invänta Jack och lade sig att sova i bilen. I Raa hade man inga uppgifter om
Ben så han skulle gå fri hos och tillsammans med Jorm som gäst från Etna. Jorm vaknade av att
Jack landade en bit bort från bilen. De sände tvåan tillbaka till dalen där den skulle tas om hand av
automatiken.
Hela natten och nästa dag, i gassande sol vilade de ut i avvaktan och bekantade sig med varandra
vid bilen som stod kvar väl skyddad och maskerad i buskaget. Hjulspåren hade blåst igen under
morgontimmarna. Atmosfärskeppet hängde bärvågsskyddat bredvid dem och flöt ihop med
marken.
På den radioutrustning Jack haft med sig avlyssnade de polisnätet och vid femtiden på eftermiddagen hade man dragit in alla spärrar och spaningspatruller. Ett spaningsskepp hade de
observerat, men för långt ifrån dem för att de skulle behöva oroa sig. De vapen Jack hade haft med
sig fördelades och Jorm inpräntade hos dem att de bara fick användas i absoluta nödfall. Skulle de
på något sätt avslöjas så visste polisen i alla fall att de var beväpnade med förlam-ningspistoler.
Det var först när den värsta hettan började gå över och solen sjönk ned mot horisonten som de
beredde sig för avfärd mot Raa. De lade märke till att den väg de hittat för att åka tillbaka på, en
gång i tiden varit en väg genom urskogen men att den röda sanden nu dominerade med täta oaser
av gröna saftiga buskage, så att den knappast var möjlig att upptäcka, i alla fall inte som en
gammal väg.
Har det varit eller hänt något speciellt, frågade Jorm som varit ute på en rekognoceringstur.
Inte ett dugg.
Okay, då ger vi oss av. Jorm startade bilen och turbinmotorns vinande övergick till ett brusande
motorljud, nätt och jämt hörbart. Mjukt gungande tog de sig tillbaka till vägen över markens
ojämnheter. De hade använt chassiupphöjningen för att inte skrapa i. Ben hängde på deras ryggstöd
där han satt i ett av de främre baksätena. Bilen var mörkröd med svart läder-klädsel, bred front och
sluttande delad kaross bakåt. Däcken hade en stor bredd och var gan-ska låga. Typiska däck för
höga farter men även för att köra på sand.
Det hade redan börjat skymma när der närmade sig det område av bungalows, där Ben och Evas far
hade ett så kallat undantag, ett hus på sidan om, för att få vara ifred. De befann sig nu i utkanten av
ett djungelområde. Bilen hade de parkerat en bit bort, på sidan om vägen och de hade i skydd av
terrängen smugit sig mot huset efter att bevakat det en stund.
Det verkade lugnt. Jorm som hade smugit sig åt sidan för att kunna se baksidan, kom nu tassande
mot Jack och Ben.
Har ni sett något speciellt, frågade han.
33
Nej, men det känns inte bra och det är alltför lugnt. Vi har inte sett en enda själ och det har inte
hörts ett enda ljud från huset heller, svarade Jack. Har du varit nära huset.
Ja, två gånger har jag varit så nära jag vågat utan risk för att bli sedd. Huset skulle kunna vara
övergivet och vi vet ju inte om det varit känt av polisen som kanske bedrivit spaning tidigare, men
syns inte ett tecken till liv där. Jag börjar känna mig orolig och det skulle kännas dumt om huset
var tomt.
Vad sägs om att ta en titt på det.
Om det finns någon där, måste vi förr eller senare få se eller höra det. När det blir mörkt, vilket inte
dröjer så länge till kan vi ju utan vidare märka om någon är hemma eller inte. Jag kan i varje fall
inte tänka mig att någon sitter där utan att tända ljuset. Vi kan ju inte sitta här och bli uppätna av
alla små blodsugande kryp, sade Jorm och slog till ett flygfä på kinden.
Fullmånen påbörjade sin bana över den mörknande himlen och strödde sitt silver över huset och
vegetationen. Allt verkade lugnt, stillsamt och fridfullt. På avstånd hördes musik från något annat
hus.
Jag går bort till sidodörren, sade Jorm. Om det finns någon innanför den så borde den vara stängd
för länge sedan, i stället för att lämna den öppen för alla småkryp.
De gick tysta fram mot huset. När de var framme stannade de. Huset låg i totalt mörker och det
hördes inte ett knäpp därinne.
Nu går vi in, sade Jorm.
Det stora rummet ligger till höger, sade Ben och tände sin ficklampa och lät ljuskäglan spela över
rummet. Allt var upp och nedvänt. Huset hade genomsökts grundligt.
I skenet från sin ficklampa upptäckte Jorm en kort passage med en dörr längre bort. Den stod på
glänt. Det fanns inget ljus i rummet utan månskenet syntes som en smal glänsande strimma i
dörröppningen. Han gick med pistolen i höger hand och ficklampan i den andra. Han behövde inte
tända lampan för rummet var klart upplyst av månskenet. Jack och Ben kom in strax efter honom.
Det står en lampa på bordet där, sade Ben.
Jack närmade sig lampan, men efter ett par steg snubblade han över något på golvet. Han tittade
ned och drog häftigt efter andan.
Vad är det, frågade Jorm hastigt. Tänd inte golvlampan för tusan, han förstod vad det var.
Det ligger någon på golvet här.
Stå stilla sade Jorm, och tände ficklampan nära golvet, Han tände och månskenet flydde från det
gula ficklampsskenet. I några sekunder stod de alldeles tysta av fasa och stirrade på ansiktet vid
deras fötter.
34
Det var ansikte på en människokropp och en blodpöl omgav det som en mörk gloria. Halsen var
bestialiskt avskuren. Någon hade använt en kniv på ett helt överdrivet sätt, vilket tydde på att
mördaren var sjukligt abnorm. Jorm släckte lampan snabbt. Gode Gud sade Ben, pappa.
Var tysta och stilla sade Jorm skarpt.
De hade varit blockerade av upplevelsen och Ben var den som först förnam känslan av uppenbar
fara trots chocken.
Fort, följ mig väste han snabbt. Han öppnade en altandörr genom vilken de störtade ut tätt efter
varandra med Ben i täten. De rusade med uppbjudande av alla sina krafter rätt in i skogen, in i
mörkret. Som tur var lyste månskenet upp marken framför dem tillräckligt för att de skulle se var
de satte fötterna och med Bens lokalkännedom förflyttade de sig snabbt.
Deras överlägsna fysiska styrka hade räddat deras liv i det avséendet, men Bens känsla i första
hand. Hade de tänt golvlampan hade det varit slut med dem nu.
Bakom dem hörde de hur vegetationen brändes sönder av brännande strålar som förtärde allt
biologiskt liv där de träffade något. De sköt därför att de trodde att de låg och tryckte någon-stans.
Någon var mycket angelägen att de skulle dödas.
De rusade vidare mot bilen och Jorm var ilsken över sin dumhet att gå i en sådan fälla. Väl inne i
bilen körde de därifrån mot staden. Bens far hade blivit mördad så nu visste de att han inte kunde
plågas mer i alla fall. Ben tog det väldigt lugnt, bra och samlat, till Jorms stora förvåning.
De vet mer om oss än vi trodde, sade Ben betänksamt.
Hur kan du vara så lugn Ben, frågade Jorm.
Han går bara vidare, så det är inget problem, svarade Ben.
Vad vet du som inte vi vet, frågade Jack lugnt.
”Visserligen är vi bara ungefär etthundra själar som förbundit oss att vara lojala mot varandra och
som är spridda över staden, men vem vet hur de lyckats snärja vår familj. Det är svårt att förstå hur
de kan ta oss som ett så stort hot mot deras regim. Vår livsåskådning förbjuder dödande av
oskyldiga människor men varje människa måste ju ha rätt att försvara sig själv och sin familjs liv
och att få ha sin egen fria vilja. Att slippa behöva gå i ledband mot sin vilja”, sade Ben.
Det var ett långt anförande, men nu förstod Jorm och Jack vad det handlade om och de hade funnit
en del av sin uppgift.
”Dina tankar är riktiga”, sade Jorm. ”Du behöver inte försöka övertyga dig själv, du har rätt”.
De bokade ytterligare ett rum på Jorms hotell och sov till långt in på dagen efter. Eftersom Ben
hade följt med dem i stället för att stanna med Eva som det var tänkt, visste Jorm nu hur de skulle
få tag på sina lierade om de inte var för rädda för att ge sig till känna. Det bästa skulle vara att
deportera människorna så att de kunde få arbeta och utvecklas i lugn och ro. Kontinenten var stor
och en mängd städer och samhällen var numera tomma spökstäder, övervuxna av djungel och
annan vegetation sedan flera generationer tillbaka.
35
Tiros, som planet, hade vacklat en gång i tiden med resultat att vinkeln mot solen förändrats så att
även beväxningszonerna ändrats till det bättre med tanke på kontinenternas läge och årstider.
Förändringarna hade gått fort och var en definitiv fördel för det biologiska livet. Det fanns stora
möjligheter till förändringar för det nuvarande människosläktet som föddes till Tiros enligt den
gudomliga planen nu när allt hade börjat struktureras upp och radikal hjälp satts in enligt de egna
förutsättningarna relativt.
Det var ju så att knappt en femtedel av befolkningen överlevt det sista kriget. Så varför inte
upprätta en egen stat och skydda den med överlägsen maktbalans och god etik, om det inte skulle
gå att resonera förnuft med de övriga länderna. Det var ju inte tal om att behöva mer land och att
utöva förtryck mot någon. Man skulle väl få se vad avundsjuka kunde ställa till med visserligen
men det skulle också gå att dela med sig av teknologi och annan kunskap. Erfarenheten hade flera
gånger, i och för sig, visat att det alltid var den verkliga tron, grund-ideologin och den personlig
inställningen som avgjorde beteendena till slut. Det behövdes bara en drivande oriktig religion för
vrida till det igen och eller ett antal maktgalna despoter. De måste se till att problemen
eliminerades på grundstadiet hädanefter.
Tankarna roade Jorm. Varför inte upprätta en egen suverän stat. Medlen fanns ju och var bara att
använda. De började diskutera och planerade i flera dagar och dess emellan besökte de sitt
nyinköpta område och dirigerade entreprenörerna.
Det var ju egentligen en drömsituation med ett fantastiskt scenario, tyckte de, nästan för bra för att
vara sant, men ändå hade de problem med liven som insats.
De hade inte vågat ge sig ut i staden för mycket därför att bevakningen och kontrollerna var
rigorösa. De hade inte blivit kontaktade på hela veckan. De kontaktställen som vanligtvis användes
var indragna och tomma på kontaktmän. Förmodligen hade Eugen hunnit varna för det tilltagande
angiveriet och intensiteten i spaningen och kontrollerna och alla var rädda för att deras familjer var
avslöjade. Men var skulle de då ta vägen. Ben hade ingen aning om var de kunde ha gömt sig. Det
var ju många familjer och en massa människor.
”Vi brukade ha utflykter till ett av de gamla templen inåt landet för flera år sedan, drog han sig till
minnes. Där fanns det långa gångar och rum i underjorden kom han ihåg, Där utförde föregångarna
hemliga riter och symboliska tempeltjänster. När sedan deras ledare togs bort eller försvann förföll
allt i glömska och byggnaderna övergavs tror jag”, berättade han.
”Det måste ha varit ett märkligt och rikt folk med Gudar som ledare. Nåväl det har förflutit
tusentals år sedan dess, men de hade sanningen, i alla fall under den epoken”, sade Jorm.
”Det där låter intressant”, sade Jack och Jorm i mun på varandra. ”Tror du att de kan gömma sig
där”.
En knackning på dörren avbröt deras resonemang. Jorm öppnade och fann sig stående mitt emot en
patrullerande säkerhetspolis och ännu en strax bakom honom. Det här är en rutinKontroll. Vi kontrollerar incheckningslistan och önskar få se era koder på kriditkorten. Jorm
Crown och Jack Preston, det verkar vara ok.
Ben kom just förbi dörren och Jorm såg hur säkerhetsmannen spärrade upp ögonen och tappade
korten på golvet. Både han och Jorm böjde sig ned för att ta upp dem. Där nere med huvudena ihop
36
kändes tanken som ett skär i Jorms huvud, att, ”man har spårat upp dem till Temlplen, få bort dem
före morgondagens gryning, hälsa Ben från Bill.
De reste sig upp och säkerhetsmannen tackade för sig i det han såg Jorm stint i ögonen och nickade
vänligt.
Jorm rusade in och tog tag i Ben. Känner du någon som heter Bill som är säkerhetsman.
De hade en man hos säkerhetspolisen som heter så sade Ben jakande.
Jag tror det är en fälla, sade Jorm snabbt. Ut härifrån snabbt. De tog sina redan packade saker och
rusade ut i korridoren i full karriär. Någonting tog emot när de skulle öppna dörren. Bill låg utanför
till synes medvetslös, orörlig. Varför Jorm tog honom i kragen och drog honom med sig till
reservutgången. Vänta här sade Jorm och lämnade dem åkande på ledstången två våningar ned.
Ute på gatan såg han den andre säkerhetsmannen sätta sig i en bil och fatta mikrofonen för att
rapportera. Jorm tog några snabba steg, öppnade dörren, hoppade in och riktade pistolen mot
mannen och beordrade honom att köra. Ni kommer aldrig att klara det sade han. Du är den ende
som sett oss. Kör runt kvarteret och stanna i gränden på sidan om hotellet.
Mannen tvärstannade när Jorm sade stopp och försökte rycka upp sitt vapen. Han hade insett att
Jorm hade rätt. Trots att Jorm var ur balans förlamade han mannen. Han hoppade ur polis-bilen och
gick runt hörnan med lugna steg. Den svarta limosinen stod utanför och Moore jämte några andra
män var på väg in. De tittade sig omkring. Antagligen sökte de efter den polis som just nu låg
medvetslös i bilen.
Han gick snabbt förbi entrén och in genom sidodörren där han stötte på de andra. Bill gick nu för
egen maskin. Bill och Jorm tog polisbilen och de andra skulle följa efter i den andra bilen till det
nyuppförda huset. De hade undgått uppmärksamhet tack vare att det var sent på kvällen och att Bill
var på benen när de tog polisbilen.
”Det var nära ögat, även den här gången”, sade Jack. ”Vi måste bli försiktigare och ligga steget
före hela tiden”.
De körde av vägen och in genom grindarna som öppnades automatiskt för dem. Det var ett högt
stängsel runt hela området. Visserligen inte kopplat till elnätet ännu men det skulle snart ordnas så
att ett tillförlitligt bevakningsskydd skulle finnas. De specialattiraljer som måste finnas inom
området i framtiden fick inte ses av allmänheten, helt klart. De parkerade polis-bilen i det
avskärmade garaget och den sövda polisen i ett rymningssäkert rum. Bill hade nu förstått att de
utnyttjat honom för att få tag i deras grupp. Ingen visste hur länge.
”Vet du Bill hur många som finns bland tempelruinerna och vad som skall hända”, frågade Jack.
”Jag vet bara att man planerat att göra sig av med alla i morgon bittida”.
De satt i det så kallade stora rummet med utsikt mot havet. Det var en vacker panoramavy. Ljuset
var varmt nedsläckt och det kändes gemytligt med en eld i brasan. De kunde behöva en myskväll
så gott det gick. De satt i bekväma fåtöljer runt ett stort marmorbord, ganska trötta men de skulle
inte få någon sömn på länge ännu, så det gällde för dem att trots allt inte slappna av för mycket.
37
”Hur trötta vi än är så får vi inte slappna av utan planera för deras räddning”, sade Jorm. ”Vet du
Bill vilka åtgärder man har vidtagit hittills”.
Jag vet att alla, eller rättare sagt, de två tillfartsvägarna som finns till templen är bevakade. Alla
slipper in utan att se något speciellt men ingen kan komma ut därifrån levande. Vi måste ha varit
avslöjade under en lång tid och de måste ha haft lång tid på sig att förbereda det här, denna
massaker som det kommer att bli. Jag har inte känt till något förrän i kväll, men jag trodde att mina
misstankar var ogrundade ända tills jag fick se Ben.
Jorm bredde ut en karta över det aktuella området, på bordet.
”Visa oss nu, exakt var vi skall söka, Ben. Vilket är det troligaste gömstället”.
”Här finns en nedgång till salarna och de kan inte gömma sig någon annan stans”.
”Det stämmer”, sade Bill. ”Det finns så vitt jag vet ingen annan utgång”.
”Vi kan alltså inte komma dit på något annat sätt än luftvägen om vi vill undvika blodspillan och
spara liv”, sade Jorm och alla måste bort därifrån i natt”.
Jack tittade på Jorm och började ana sammanhanget och Jorms tankar. Adrenalinet började göra sig
kännbart i kroppen och han blev mer än klarvaken. Det var som tusan.
Jorm tittade på honom och log och de andra undrade vad som var på gång.
”Ni kan inte ana”, sade Jack till de andra.
”Jo jag kan det”, sade Ben men inte vidden av det hela.
En sak hade Jorm lärt sig nu och det var att man måste agera fullt ut inför den situation man befann
sig i, oavsett. Även om det innebar ofrivilligt människooffer för en god saks skull. För den skull
behöver man inte bli brutal och rå och spilla onödigt blod. Vi har och får bara en möjlighet att
ordna detta så vi måste ta till det optimala vad det än innebär.
”Jack vi måste använda både Krets och Omega”, sade Jorm, ”och vi evakuerar alla till dalen
framför hangarerna. Därefter får vi sätta ihop ett råd och planera, men det här kommer först”.
”Tror ni inte att man påskyndar operationen nu när vi slunkit ur nätet. De måste ju vara väldigt
fundersamma över vilka vi är och vilka resurser vi har, med tanke på vad jag hört Ben berätta”,
sade Bill. Jag förstår inte vidden av det hela och ju mer jag tänker desto mer konfun-derad blir
jag”.
”Där tog du en poäng”, sade Jorm. ”Jack ta hit Omega och Kets med alfaorder. Jack fösvann
springande till det nya kontrollrummet. Yes sir”.
Ordern sändes och pejlstrålen lades ut.
”Jack, du och Bill tar Omega och skyddar mig under hela evakueringen. Jag ser till att alla kommer
in i Krets. Förstör gärna vägarna så att de blir oframkomliga. Om det sedan fort-farande finns folk
38
som gömmer sig någonstans får vi söka upp dem. Sätt in Bill i det han kan hjälpa till med under
färden dit. Om inte annat så behöver du ett par ögon till, eller hur”.
Det tog bara fem minuter tills Jorm kunde ta ner de bägge skeppen och han delegerade kommandot till Jack. Undsättningsskeppet såg hiskligt stort ur.
”Vi går in från djungelhållet så att vi inte annonserar vår entré för tidigt. Jag placerar Krets med
sidan mot vägarna och porten mot tempelingången. Ja, då ger vi oss iväg. Det var med blandade
känslor som Bill och Ben gick in i respektive skepp.
Jack och Bill kom iväg snabbast och var där långt före Jorm och Ben.
”När vi landar måste du Ben söka kontakt med människorna så snabbt det bara går och förklara
situationen. Signalera med lampan när det är klart så att de kan springa till skeppet. Jag belyser
vägen när du blinkar. De kan inte ta tid på sig att få med några större ägodelar. Säg att de får vad
de vill ha i starthjälp utan reservation.
Han såg på radarskärmen hur Omega närmade sig målet och gick ned bakom henne. Han såg
tempelruinerna nu och den öppna platsen framför dem. Försiktigt tog han mark, öppnade porten
och såg Ben springa ut. Hela tiden höll han samband med Omega som hängde stilla femtio meter
ovanför vägarna och några hundra meter in på dem.
”Vi har tydligen uppmärksammats, jag ser en hel rad bilar med saftblandare komma mot ruinerna”,
sade Jack. ”Jag bränner av vägarna nu”.
Två breda energistrålar lämnade Omega och där vägarna tidigare varit fanns nu två bubblande
kratrar, flera meter djupa.
Äntligen signalerade Ben och Jorm tände strålkastarna. Det var väl egentligen inga strålkast-are
utan strålkanoner som sände ljus i stället för förintande energi. En intensivt ljus gata syntes nu fram
till skeppet. I högtalarna beordrade Jorm människorna att rappa på om de inte ville bli kanonmat
och att gå så långt in som möjligt så att de andra också skulle kunna kom-ma in. Ben och flera
andra män gjorde sitt bästa att fösa på. Människor var en trög massa att få i rörelse utan motivation.
”Vi blir snart anfallna av två tungt bestyckade patrullskepp”, ropade Bill från Omega.
”Jag kan inte slå ifrån mig utan bara lägga ut ett skyddande kraftfält”, svarade Jorm.
Krets skakade till av den första salvan när kraftfältet tog emot den.
I det här ögonblicket önskade Jorm att han hade haft flera armar. Han visste heller inte vilka vapen
undsättningsskeppet hade och vågade inte experimentera. Men han visste att de var oerhörda.
”Påskynda lastningen ropade Jorm med sin elakaste befallande röst. Vi är under anfall av
patrullskepp”.
Han såg livrädda barn och vuxna springa som ett lemmeltåg över planen.
39
Återigen träffades Krets av en energistråla som även gick på sidan och träffade flera flyende som
inte skulle kunna följa med till den nya framtiden. De var helt bortbrända. Full av vrede ropade han
till Jack att slå ut skeppen.
Nu blev det verkligen fart på de springande flyktingarna.
Det gick inte att vara försiktig längre. Jack kopplade på Omegas automatförsvar och allt som rörde
sig eller var varmt raderades ut några hundra meter framför dem. Flera patrullskepp som var på väg
fick kontraorder och försvann mot Raa. Det var ett ljusspel av energi som de aldrig sett förut och
det var många patrullskepp som gått åt.
”Allt klart Jorm”, ropade Jack.
Jorm kände sig bedrövad men hade lärt sig något igen om kalla fakta.
”Ilastningen klar ropade Ben”.
Krets lyfte och satte kurs tillsammans med Omega mot dalen. Det stora skeppet flöt fram genom
natten under det att det sakta ökade hastigheten. Den dyrbara lasten hade inget per-sonligt skydd
mot acceleration. På radarskärmen såg Jorm att Omega skulle få det hett om öronen. Hon skulle
skydda deras reträtt och ingen fick komma förbi henne.
Det verkade nu som om Raa hade sänt ut hela sin luftflotta. Jorm flög mycket lågt för att undvika
eventuell radar. Han var säker nu och hade undkommit i villervallan. Autopiloten kopplades på så
att han kunde gå ner och kontrollera att allt var i sin ordning.
Han kände att det var något alldeles speciellt med denna samling. Det fanns en upplyftande sfvär
omkring dem, en tankekraft från barnen som var fysiskt kännbar. Det här skulle bli roligt och
mycket speciellet, kände Jorm. Vad var meningen med den utvecklingen och vad kunde den leda
till, även för hans egen del.
Alla skeppens intensiva eldgivning började skaka Omega och varningslampor började blinka. Jorm
observerade situationen från Krets och förstod att Jack inte kunde klara av situationen. Han
tvingade in Omega i en superdrive, en bländande blixt och hon var borta ur fiendens åsyn, så
snabbt att ingen radar på Tiros skulle kunna spåra henne och inget öga kunde se riktningen.
Omega stod redan på plattan när Jorm landade med Krets och två omtumlade mannar raglade ut ur
henne, inte skadade men röriga i huvudena.
”Vad var det som hände”, frågade Jack.
”Inte en aning”, svarade Jorm, ”du landade före mig”.
Strålkastare från stationsbyggnaden lyste upp hela området framför hangaren. Krets hade landat,
porten öppnats och människorna kom ut på gräsmattan och landningsplattorna. Jorm och Jack gick
runt och hälsade på dem alla och tittade dem i ögonen. De var underbara. Vid en sammanräkning
kom man fram till att de var etthundrafyrtio personer som kommit till da-len. Under de senaste
veckorna hade femtio av dem tillfångatagits och likviderats.
40
De inkvarterades i stationsbyggnaden och förplägades inför natten genom de förråd av mat och
andra förnödenheter som fanns att tillgå i mängd.
Utpumpade och trötta gick Jorm, Jack och Ben till sängs i timmerhuset. Bill förenades med sin
familj och var jättenöjd. Han skulle säkert underhålla de andra med att berätta om det som hänt
hela natten.
”Vi sover fem timmar”, föreslog Jorm, mer blir det inte därför att vi har mycket att ta itu med i
morgon. Jag har talat med ledarna för gruppen och vi träffar dem 09.00 i morgon bittida här
utanför och går tillsammans till sambandsrummet där vi får diskutera deras framtid. Vi har ju lite
på fötterna efter våra egna diskussioner.
Natten förflöt lugnt och man vaknade upp till en strålande molnfri sommardag. Raanerna var redan
på benen och barnen lekte på gräsmattan i solskenet. Iklädda sina gula overaller gick de ut för att
möta ledarna som redan väntade. På vägen till stationsbyggnaden var det många som kastade
förundrade blickar på dem. Bill, Ben och fyra andra män från Raanerna skulle repre-sentera
gruppen.
De satte sig runt konferensrummets stora runda bord som var något mycket mer än så. Det hade
stolar runt omkring för tjugo personer och fler upphöjda stolar bakom dem om så behövdes. Det
egentliga bordet bestod av en femtio centimeter bred cirkelskiva runt om med hög kant på insidan.
Diametern var ungefär fem meter. Hela det inre av cirkeln var en pro-jektionskammare för
praktiskt taget vad som helst som kunde visas visuellt.
Genom att själva bordscirkeln sänktes nedåt inifrån kunde varje deltagare runt bordet se
obehindrat. Man kunde projicera olika saker ur en form av materiakasetter eller överföra bilder
dimensionellet från databanken eller exempelvis ta in bilder från länkfarkoster långt ute i rymden
eller från rekognoseringsskepp runt Tiros. Allt med en djupeffekt som gjorde att man såg
landskapet eller föremålet i färg och så som det såg ut i naturligt skick. Man änvände en mycket tät
högfrekvent teknik föra att inte kollidera med eller avlyssnas av obehöriga.
Jorm tog in en bild av dalen från ungefär femtio meters höjd och styrde bilden från kontrollpanelen så att man såg stationsbyggnaden och människorna där utanför.
”Jag vill hälsa er alla välkomna till dalen som en mellanlandning inför något bättre. Ni vet redan
vad vi heter och känner till våra arbetsuppgifter. Vi har för avsikt och målsättning att bereda just
er handlingsfrihet och det gäller hela denna galax, Chimbra. Vi är bara i början av vårt uppdrag och
i den organisation som skall göra detta möjligt. Vi skall bara ge en kortfattad information och
beskrivning av situationen.
Jorm beskrev bara helt kort, utan detaljer, händelseförloppet som fört dem till den rådande
situationen, men utelämnade allt som hade hänt före hans besök i Raa. Allan som en av männen
hette tackade på allas vägnar för deras befrielse, men sade han.
”Nu är vi här och vår framtid är helt oviss för oss därför att vi inte på några villkor kan återvända
till Raa. Vi vare sig kan eller vill dit igen. Det skulle vara mycket intressant att få veta hur vi alla
kunnat bli avslöjade. Alla våra tillhörigheter finns kvar i våra hem. Allt vi äger och har nu är det vi
står och går i.
De andra männen hette Brian, tim och Sam.
41
”Har ni någon uppfattning om vår framtid”, frågade Tim.
”En av anledningarna till att vi samlats här just nu är för att diskutera just den frågan och komma
fram till en acceptabel lösning på problemet”, sade Jack ”och jag tror att Jorm har några
synpunkter”.
”Kan vi vara säkra på att att den eller de personer som förrått er inte finns med i den här gruppen
som är här nu”, frågade Jorm som vis av misstagen måste vara säker på den saken.
frågade Jorm och fick ett klart ja till svar.
Som ni redan vet så är den här kontinenten mycket stor och bara en bråkdel av markytan är
bebodd. Allt boende är koncentrerat till ett fåtal städer utmed sydkusten. De fåtal jordbruk som
finns är helt styrda av tekniska hjälpmedel och i de flesta fall obemannade. Hela det inre av landet
där tidigare högt utvecklade kulturer funnits finns nu tillgängligt för er. Jag har tänkt att vi
tillsammans skall välja ut en lämplig plats och att ni sedan börjar bearbeta marken där med hjälp av
utrustning som jag har till mitt förfogande med hjälp av stora rådet på Solo.
Har ni några synpunkter på det.
Jag tror jag talar för oss alla när jag säger ja till det och att det låter ok.för min del”, sade Allan och
de andra nickade instämmande.
Naturligtvis kommer det med tiden att växa fram en teknisk industri och så vidare, men
produktion av mat är det fundamentala, jämte boplatser och allt det andra som hör till en fungerade
ekonomi och ett bra utbildande samhälle”, sade Jorm.
”Jag har en fråga till”, sade Jack, ”har alla av er förmågan att läsa och sända tankar”.
Sam log och berättade att några av de äldre hade förmågan, men att den i de flesta fallen fanns hos
barnen och att det blev vanligare och vanligare hos dem i tidig ålder.
Jorm som fundersamt, eller kanske drömmande tittat på scenen utanför stationshuset, frågade vem
mannen var som just nu gick mot hangaren. Alla tittade in i kammaren på den man som Jorm tog in
i bärvågsobjektivet.
”Det är Jack Smith”, sade Bill, ”han har också varit anställd hos hemliga polisen precis som jag”.
Han tog sig för pannan och tittade på de andra mycket frågande. Att jag inte tänkt på det tidigare.
Han reste sig upp och tänkte rusa ut. Han såg inte längre frågande ut.
Jorm kastade sig fram och tryckte ner honom på stolen igen. Han kan inte göra någonting. Vi
observerar honom ett tag, jag har satt en sökare på honom och han kan inte smita undan på något
sätt. De såg hur han gick in i hangaren och undersökte de skepp som fanns där inne. Vad han inte
visste var att utan gravitationsbältet och koderna kunde han inte komma in i något av dem. Nu gick
han mot den inre kortsidan av hangaren mot den del där de främmande skeppen förvarades. Han
försökte öppna dörren men stöttes bort av det skyddande fältet.
Plötsligt såg de hur han tog sig mot huvudet och hur hans ansikte förvreds som i kramp, han föll
ihop på golvet i en hög. Alla tittade på varandra helt oförstående. Jorm tog snabbt in rummet där
skeppen från yttre världsrymden fanns, kontrollerade att allt stod rätt till och att strålningen som
omgav skeppen fungerade.
42
Jack avlägsnade sig med en ursäkt.
Han måste ha hört tankesändaren som varnade honom för att försöka komma in i rummet, tänkte
Jorm.
Den man som förrått er och orsakat många av era anhörigas död har avslöjats, sade Jorm, som om
han förstått vad som hänt, men i själva verket var han oroligare än någon annan i rummet över vad
han just bevittnat. Han tvingade sig att ta itu med de uppgifter som de träffats för att lösa, väl
medveten om att alarm skulle utbryta om något hotade stationens existens emedan tankesändarna
och mottagarna analyserade allt som hände inom dalen, men att stora toleranser var godkända,
innan larm utbröt, för att Jorm skulle få fatta avgörandena.
De tittade på en topografisk bild över kontinenten. Hela den inre delen och nordkusten var
obebodda. Nordkusten hade ungefär samma klimat som sydkusten så det var ingen skillnad på
vilken sida man ville vara. Ön Solo låg mitt emellan kontinenterna med mycket vatten runt om.
Jorm visste var hans egen dal var belägen men det ville han inte avslöja när de nu tittade på
lämpliga bosättningar.
Han föreslog en liknande dal fast mycket större och belägen på en lägre höjd över havet och den
låg rakt västerut med skyddande bergsmassiv runt om men med två ingångar och med en flod som
ringlande rann rätt igenom den. Den verkade vara idealisk och måste undersökas.
Han tog ut koordinaterna för den utvalda platsen och sände ut en av rekarna. Han hade fem stycken
apterade på en ramp ovanpå sambandsrummet. De såg ut som atmosfärskeppen men var mycket
mindre och snabba. De hade en utrustning som klarade av det mesta i analysväg.
De följde den i kammaren när den på ungefär tvåhundra meters höjd susade genom luften under det
att den filmade och skannade området på jord, mineraler och skog med mera. En så pass liten
farkost var ytterligt svår att se från marken på så pass hög höjd och var därför mycket användbar.
De studerade alla fakta som kom in och bestämde sig för att där skulle de börja sina nya liv.
Jack kom tillbaka och sade att mannen måste ha fått någon slags chock och att han nu vilade i en
av cellerna inom lås och bom.
”Du Jack får till uppgift att hjälpa Allan och de övriga ledarna i deras arbete att kolonisera den
utvalda platsen. Sedan undrar jag om vi kan rekrytera de män vi behöver bland ert folk”, Allan.
”Vi behöver ungefär tio män. Deras familjer får bostäder här i dalen där de blir stationerade. De
skall tjänstgöra i vår rymdpatrull”.
”Naturligtvis, men de måste själva få avgöra tillsammans med sina familjer”.
Bland de män som föreslogs fanns både Bill och Ben som självskrivna och det tyckte de själva
också.
”Vi kommer att se till att ni får allt det skydd ni behöver under förarbetet i ert nya område. Det tar
tid att bygga upp ett samhälle och vi kommer att hålla kontakt med er hela tiden. Säkerligen
kommer vi att behöva rekrytera mer folk hos er med tiden, men jag tror väl inte att det skall möta
något hinder eller vad säger ni.
43
Jag tror det kommer att bli ett naturligt förhållande, svarade Tim som liksom de andra verkade
mycket nöjda med överenskommelsen.
Av de män som valts ut och accepterat var sex stycken gifta. De var alltså tolv personer med Bill
och Ben. Alla hade accepterat och var mycket glada över att ha fått något nytt att arbeta för.
”Vi måste vänta med att placera er på något specifikt jobb tills vi vet vad ni vill arbeta med och vad
ni passar bäst för”, sade Jorm. ”Troligen blir det så till att börja med att ni kommer att få hjälpa till
där det behövs, just för tillfället, så det blir lite olika sysslor i början innan vi får strukturera upp
allt”.
Jack hade redan lämnat rummet med ledarna för Raanerna och var i full gång med att organisera
dem.
Ni som skall vara kvar här måste stanna några timmar till. Era familjer blir omhändertagna och får
bostäder tillfälligt här i dalen”, sade Jorm.
”Ni kommer att få samma sorts overaller och gravitationsbälten som jag bär nu, när ni har tillägnat
er de uppgifter och informationer ni kommer att få nu snarast, under två timmar från och med nu.
Det ni skall ägna er åt dessa timmar har jag programmerat in i kammaren så det är bara att följa
med uppmärksamt. Jag kommer tillbaka när tiden är ute”.
Jorm lämnade rummet. Han behövde vara för sig själv en stund och samla de upplevelser och
intryck han fått den senaste tiden. Utanför var förberedelserna i full gång. Han gick mot huset, gick
upp i kupolrummet, satte sig i formstolen och lutade sig tillbaka.
Detta var en utveckling han minst anat eller väntat sig. Plötsligt hade han ansvar för en mängd
människor, men tillsammans med bra medarbetare som bara kommit honom till del, så det skulle
nog ordna sig. Så småning om skulle han välja ut en liten grupp helt förtrogna men det fick komma
med tiden. Just nu bestod den av honom själv och Jack samt Ben och Bill emedan ödet hade så
bestämt.
Tiros 1 till Polo kom, Tiros 1 till Polo kom.
Han tog kontakt med rådet på en speciell frekvens. Frank tonade fram på bildskärmen.
Det var roligt att se dig igen Jorm. Vi har kunnat förstå att du ställt till oreda i Raa enligt
nyhetssändningarna därifrån. Dina föräldrar har oroat sig. De har förresten tagit hand om den unga
flicka som Jack lämnade i vår vård. Du kan dina saker skrattade Frank och såg hur Jorm rodnade.
Hon har frågat en hel massa om dig och dalen och vi har berättat.
Jorm berättade vad som hade hänt och tillät Frank att banda det. Jack kommer att ta kontakt med
dig angående kolonisationen av Raanernas nya dal. Du kan själv ha utbyte av ett samar-bete med
dem Frank.
”Ja absolut. För vår del är det mycket intressant. Många av de barn som växer upp här, visar ofta
samma tendenser så det finns ett mönster i det hela. Dessutom har vi som du vet ingen
barnbegränsning och inom Polos gränser kan vi inte expandera. Så när Jack tar kontakt med mig
44
har vi mycket att resonera om och diskutera. Det är faktiskt mer intressant än du kanske förstår
eller känner till.
Vi har kommit fram till att någonting måste ha påverkat en genetisk kod sin funnits gömd i avsikt
och mening att detta skall komma just nu. Det är den enda rimliga förklaring vi kan komma fram
till. Troligen är det många faktorer och skeenden som påverkar detta och mycket annat”.
”Jag tror du vet vad detta,.någonting, innebär”. Hoppas du kommer hit snart så att vi kan diskutera
en del underliga fenomen som vi observerat vid vårt observatorium på den yttersta lydplaneten
Etna”.
”Jag kommer över och hämtar Eva någon gång i kväll, klart slut”.
Han kände sig lycklig över att hon var oskadd och gladde sig vid tanken på att han skulle få träffa
henne igen.
Jorm steg in i sambandsrummet till den nyss bildade gruppen som väntade på honom. Han
besvarade deras frågor och gav dem olika arbetsuppgifter tills vidare.
”Se till att ni alltid har overallerna på er när ni tjänstgör med tanke på att vi kanske måste rycka ut
med något av skeppen akut och man vet aldrig när. Bill får fungera som sambandsman mellan oss tills vidare”.
Han gav dem overallerna och bältena så att de fick prova ut dem.
Ettan hade kallats tillbaka för att de skulle kunna övas skickliga i att föra dem, under Bills ledning.
De hade nu fyra skepp och fick tillstånd att besöka och rekognosera den nya dalen tillsammans
med en man från Raanerna i varje skepp. En man sattes att leda i sambandsrumet. Fyra av rekarna
lades ut för bevakning av dalarnas omgivningar och de programmerades att röra sig i bestämda
banor. Organisationen började fungera.
”Nu Ben skall du och jag undersöka vad som hände med förrädaren, när han försökte komma in till
de beslagtagna skeppen. Jag tror inte att jag fått all information ännu men det får tiden utvisa. Vi
börjar med att kontrollera mannen och förhöra honom.
De såg till att hangarerna var tömda på människor och Jorm slog på skyddsnätet som spärrade alla
in och utgångar.
”Du Ben stannar här uppe tillsammans med Burt och bevakar skeppen, alltså, kontrollera så fort ni
ser någon förändring”. Om något oförutsett händer som jag inte kan se meddelar du mig omgående
i radion. När jag säger till att du skall bryta strålningen skall du göra det. men inte förr.
Jorm gick ned till Schmidt som tydligen repat sig och nu satt på britsen i cellen. ”Vad skall ni göra
med mig”, sade han, väl medveten om att han var avslöjad.
”Det vet vi inte ännu”, svarade Jorm, ”det blir en fråga för gruppen. Men först skall du svara på
mina frågor som inte har med förräderiet att göra. Du skall berätta vad som hände framför dörren
vid ett av hangarrummen. Blev du varnad av tankesändaren?
45
”Ja det blev jag, men jag trodde att det var en bluff från någon av er. Jag stöttes bort av kraftskyddet och sedan var det som om något skurit sig in i huvudet utifrån. Jag uppfattade det som om
det kom från dörren medan jag ännu var inne i magnetfältet.
Jorms misstanke att någonting inte var som det skulle med skeppen i hangaren växte starkare.
Kunde magnetfältet ha förstärkt någonting som kom eller sändes från någon levande varelse eller
något annat inne i rummet och vad skulle hända om de bröt skyddsstrålningen. Skulle han våga ta
konsekvenserna av ett sådant beslut. Han visste ju ingenting och hade mycket liten kunskap om
vad som kunde komma från andra delar av Chimbra eller från den yttre världsrymden.
Han undrade om minnesbankarna kunde gömma något trots att han frågat dem. Hade han tänkt rätt
eller resonerat fel när han rådfrågat dem. Många tankar rusade genom huvudet på honom. Han kom
fram till att han behövde veta mer innan strålningsskyddet bröts.
”Ben du kan koppla av för tillfället, jag behöver veta mer så jag måste undersöka databankarna
innan vi kan gå vidare”, sade Jorm i armbandsradion. Jag återkommer med vidare order.
Han tog hissen ned till datarummet, det som hans far sammanställt. Gången lös med det blågröna
intensiva skenet och han kände sig av någon anledning illa till mods, som om han gjorde något han
inte borde göra. Han visste däremot med sig att han måste göra det som den lilla viskande rösten
manade honom till någonstans inuti huvudet. Han kände att han använde ett högt tankeskikt som
arbetade med att få bort känslan av olust.
Här stod han mitt inuti rummet och tittade sig omkring. Det slog honom plötsligt att han aldrig sett
de övriga minnesbankarna men visste att de måste finnas någonstans. Han satte sig vid
kontrollpanelen i mitten av rummet, programmerade in en kod som skulle visa hur datasy-stemen
var sammankopplade.
Han sänkte sig ned till rummet under, följde de kablar som följde väggen med mot golvet och
försvann in i väggen. Han befann sig nu mitt emot det ställe där han första gången sett Omega.
Med bältet sände han en impuls mot väggen som öppnades eller snarare försvann i en öppning.
Rummet var ganska stort med kontrollbord i olika nivåer på alla tre väggarna. Med hjälp av
plattformar kunde man höja eller sänka sig till de olika tangentborden, även i sidled.
Han gick fram emot ett av dem, men slog emot en osynlig vägg som inte gick att forcera med
någon av de impulser som kunde ges med bältet. Plötsligt skar det till i huvudet och instinktivt
kastade han sig åt sidan. I ögonvrån, nästan ur stånd att tänka såg han hur en lång svart arm med
ett öga i fronten vreds mot honom som om den sökte honom. Han slängde sig framåt och slet bort
armen från den svarta dosan som satt ovanpå ett skåp mitt på golvet.
Fortfarande ur stånd att förstå meningen med vad som hänt började Jorm undersöka lådan och fann
att det var en sändare av något slag och att armen med ögat var ett förstörelsevapen. Det verkade
som om den sökte efter något. Tydligen hade den inte reagerat för det som fanns i rummet innan
Jorm kom in. Den man som nu satt inlåst där uppe hade känt samma skärande smärta i huvudet.
Den gemensamma nämnaren var alltså tankar, kunskap eller något dylikt.
Han tog lådan och bar ut den i det andra rummet utanför samtidigt som han vred tillbaka en liten
spak som han förmodade var en brytare. Precis som första gången kom nu tanken till honom att gå
in i rummet han just kommit ut ifrån. Den här rösten hade han hört förut och förband den inte med
något farligt.
46
Rösten fortsatte vidare, det här är en databank där du kan stansa eller tala in sådant som du anser
bör bevaras som fakta åt eftervärlden eller för ditt eget behov. I ett av rummen här bredvid finns ett
rymdskepp med kunskap som du har användning för i framtiden. Och här får du nu de koder som
är nödvändiga för att du skall veta vad som förväntas av dig. Gå nu ut så kommer du att få
vägledning till skeppet.
Den vägg som tidigare hindrat honom från att komma fram till panelerna var nu borta och han
förstod att ett skydd automatiskt aktiverats mot den fara som det vapen han just förstört och burit ut
hade inneburit.
När han kom ut ur rummet hade han förstått att han gått misste om det väsentligaste, men nu hade
han koderna. Vad innehöll den svarta lådan. Han tog den med sig upp till sambands-rummet och
bad Ben och Burt att lämna honom ensam någon timme eller tills han kallade på dem.
Sedan vände han den svarta sändarlådan mot bildkupolen i taket på rummet och vred på brytaren.
Kupan sänkte sig ned och samma man som talat till honom i Omega första gången upprepade sig
exakt likadant. Jorm var förstummad över att någon kunnat skapa en sådan effekt med en så
fördömt skicklig inspelning. Man hade tydligen velat dölja något men inte vetat för vem eller när
och inte heller hade de kunnat förstöra stationen och dess anläggningar på grund av de automatiska
skydd som fanns inbyggda överallt.
Han bad Ben och Burt fortsätta med sina tidigare sysslor och tog lådan med sig ned till dörren vid
de beslagtagna skeppen. Han ställde lådan strax utanför dörren så att den snuddade vid kraftfältet
och satte på brytaren igen. Inför hans ögon skars ett stort hål upp i lådan och innanmätet
detroniserades. Visserligen hade han väntat sig någon reaktion men inte det han nyss sett. Tydligen
klarade sig organiska minnen bättre mot detta okända vapen.
Han rös vid tanken på att hela dataanläggningen där nere kunde ha varit förstörd om de män-niskor
som byggt och använt dem inte hade varit så förutseende mot alla faror, eller kände till de olika
farorna i universum. Alltså måste något av skeppen därinne tillhöra de fiender han kunde få emot
sig eller hade emot sig.
Det förvånade honom att de hade fått in lådan så långt som till datacentralen. Förmodligen, såvitt
Jorm kunde förstå och bedöma med hjälp av den psykologiskt mycket högt stående inspelningen,
var de människor som någon gång för mycket länge sedan försökt överta dalen och anläggningarna
skickliga i att förställa sig och arbeta med det mänskliga psyket eller kanske psyken över huvud
taget.
Även om de lurat tankemottagarna i dalen så långt som till det nedre rummet, så hade de
misslyckats i sitt tydligen mycket angelägna försök. Minnesförstöraren skulle börja arbeta om
skyddsanordningarna strejkade eller släppte på sin vaksamhet. Frågan var om de hade någon form
av biologisk intelligens, en vadå, hur skulle det gå till. Jorm kunde konstatera att den hade en
begränsad räckvidd, eventuellt beroende på energikapacitet. Å andra sidan hade han ingen
uppfattning om styrkan på dalens skydd och motståndskraft. Han noterade i sitt minne att han
skulle undersöka det senare.
Jorm satte sig vid kontrollbordet och matade in alla fakta som rörde sig om det som hade hänt runt
omkring minnesförstöraren för att få fram vad slags vapen han skulle använda för att förstöra den
som fanns inne i hangaren. Det svar han fick var, tankesändaren.
47
Ben du känner ännu inte till mycket om de resurser som finns i dalen, men ni kommer att bli insatta
i det, en bit i taget. Kom hit ett tag så skall ni få se. På den här kontrollpanelen kan man styra en
tankesändare och en tankeläsare. I ett av de fyra skeppen som finns inne i annexhallen finns ett
vapen som förstör organiska minnen och bränner sönder en människas hjärna om den får hålla på
tillräckligt länge. Det var vad som hände med Schmith och samma sak kunde ha hänt mig för en
stund sedan.
Han berättade i princip vad han varit med om.
Sätt er runt projektionskammaren och håll ögonen öppna. Hela hallen syntes uppifrån. Ett av
skeppen, det största, påminde om Omega men var mer än dubbelt så stort. De övriga tre var i
samma storlek som Omega och hade ungefär samma form och höjd. Två av dem var identiskt lika.
Jag tror det är förnuftigt att börja med skeppet som står närmast hangarens yttre dörr och den som
Schmitdt försökte gå in i, föreslog Burt.
Good thinking, sade Jorm. Vi tar bort strålningen runt om skeppet men behåller strålningen som en
kapsel runt om det med några meters marginal. Han drog ett av motstånden på panelen till rätt
sektion, ströp räckvidden, men inte energin. Skeppet påverkades nu inte direkt av strålningen
varför eventuella säkerhetsanordningar på skeppet borde dras tillbaka om de var automatiska. I
något av skeppen fanns det bevisligen aktivitet.
Det skepp som var föremål för deras intresse och undersökning ändrade plötsligt färg från grått till
en gulglänsande metallnyans. Skeppets övre del drogs åt sidorna från mitten och ut och ett hål med
två meters diameter blickade uppåt med ett intensivt vitt ljus. De ställde in bärvågsobjektivet på
skeppet rakt uppifrån så att hela skeppet kunde bevakas.
Ben, ställ in kammaren så att du kan bevaka skeppet från sidorna. Du Burt hjälper honom.
Ur det alldeles nyss tomma hålet kom något blänkande upp. Det såg ut som ett trekantigt nästan
platt ormhuvud mycket likt det som Jorm funnit tidigare men med två ögon och en öppning i
fronten. Han förstod instinktivt vad det handlade om.
Jorm blev alldeles kall och koncentrerade sig på huvudet som svängde runt sakta som för att få en
överblick av situationen. Jorm ökade energin på strålskyddet och satte kraftmagasinen på
maximalabsorbering. Han tackade sin lyckliga stjärna för den tanken när huvudet vändes rakt mot
bärvågsobjektivet och sprutade ut energi med en styrka som han hittills aldrig i sin vidaste fantasi
kunnat tro var möjlig. Vad fanns mer att vänta sig därute.
Av chocken kastade han sig bakåt men återfick fattningen och slog på tankesändaren på maximal
styrka. Ben och Burt låg fortfarande med armarna över huvudena på golvet som för att ta skydd.
Hela byggnaden skakade och vibrerade.
Titta under skeppet skrek Ben som kommit på benen igen.
Han knuffade till Burt som kravlade sig upp på benen igen alldeles omtumlad. Vad var det som
hände, frågade Burt som fortfarande var ljusblind och famlade omkring.
48
Jorm hade inte tid att svara. Han tittade under skeppet och såg sex stycken förvridna runda saker på
hjul med två armar högst upp.
Bärvågsobjektivet var ur funktion så han tittade på sidoobjektivet och det han såg gjorde att han
slog på strålskyddet med full styrka rätt ned i skeppets inre. Förmodligen höll luckan på att stängas
för han såg att huvudet var på väg ned.
Titta skrek han till Ben och Burt, huvudet och halsen föll åt sidan till synes livlösa.
Han slog av strålningen runt skeppet helt och avskärmade den del som låg närmast dörren. Ben du
tar kontakt med Jack och ber honom ordna så att ett nytt bärvågsobjektiv kommer upp i taket
omgående. Ännu så länge är det bara han som vet var utrustningen finns och hur den skall hämtas.
Burt du stannar kvar och bevakar som tidigare och så fort som något oförutsett inträffar tar du
kontakt med mig genom armbandsradion.
Jorm skyndade sig ned för spiraltrappan och gick över golvet mot dörren till hangaren. Jorm
någonting håller på att hända med skeppet igen, ropade Burt. Jorm öppnade dörren till hangaren
och klev in tätt följd av Ben som redan vidarebefordrat ordern till Jack.
Jack hade kommit tillbaka från sin rekognoseringstur med Raanerna till dalen.
Stående bara tio meter från skeppet såg de hur dörren öppnades och landgången gled ut. De
uppfattade det som hände som en kapulation. Med dragna vapen gick de uppför landgången till
skeppets öppning. De kunde inte förnimma någon som helst aktivitet. De runda robotorna hade
sugit i sig tankesändarens högfrekventa vibrationer och hade praktiskt taget vibrerat sönder. Det
första de såg i skeppet var fem oapterade robotar som satt i en ramp till höger om ingången.
Några meter längre fram fanns öppningen till kommandoutrymmet. De klev in i rummet spända på
vad de skulle få se. I tre stolar framför skeppets manöverpanel låg tre overaller som någon gång
för tusentals år sedan innehållit människovarelser av designen att döma.
De fragment som fanns kvar av kropparna tydde på att de inte haft den skelettuppbyggnad som
Jorm och de själva hade utan de var tydligen sammansatta på något annat sätt. Men att
kroppsformen varit densamma var det ingen tvekan om. De tittade uppåt men såg inget hål i taket
eller någon lång hals med huvud. Den energisprutande ormen som de kallade den fanns i en separat
övre del av skeppet. Ovanför manöverknapparna på panelen fanns symboler som inte var speciellt
svåra att förstå. Av mätarna att döma hade energikällan nästan slocknat.
Kanske på grund av den sista möjligheten att hämnas på sina tillfångatagare genom total
energitömning i hopp om att den skulle tillintetgöra motståndarna. De tre personerna i dräkterna
hade programmerat skeppets resurser när de insett sin hopplösa belägenhet. Men hur hade de
kunnat hamna i denna situation. Jorm slog av automatiken och nollställde skeppet föra att inte de
inte skulle behöva vara rädda för fler överraskningar.
Jag tycker vi har fått nog för i dag sade Jorm till Ben, i alla fall när det gäller att undersöka okända
skepp. Tänk om inte energimagasinen stått på maximal absorbering.
”Då hade vi befunnit oss här nu”, sade Ben, och rös så att det knottrade sig över hela kroppen.
49
”Vi träffas här om en timme”, sade Jorm. Du Ben kan kalla samman samtliga i patrullen. Om du
kan få fler frivilliga med tekniska anlag och i din egen ålder så bed även dem att komma med”.
De skiljdes åt och Jorm gick till Omega för att få svar på vad som hänt de sista timmarna, innan
stationen stängdes och för att få veta vad man försökt dölja för honom.
När han närmade sig Omega öppnades ingången och han såg den nu välkända och trygga stolen
med panelerna runt om och det förhållandevis lilla manöverbordet som kom ned uppifrån, framför
honom. Han tryckte in koderna och väntade på vad som skulle hända. Precis som förra gången
sänktes kupan och en projektion tog form. Bilder av landskap, städer och samhällen med utsökt
arkitektur glimtade förbi jämte bilder av människor i sina dagliga sysselsättningar.
En röst presenterade sig som den siste väktaren på Tiros i galaxen Chimbra. Den övriga personalen
hade utan varsel varit tvungna att lämna stationen efter en alfaorder från deras hemplanet som
anfallits utan förvarning av okända inkräktare. Koras som deras hemplanet hette låg i utkanten av
Chimbra och kunde inte ses från Tiros. I övrigt lämnades samma uppgifter som Jorm fått tidigare
för att dölja något.
Nu projicerades hangaren i stationsbyggnaden. Närmare bestämt annexhangaren framför den en
väktare som talade i en länkmikrofon som satt i den hjälm han bar.
Jag kommer nu att lämna Tiros med destination Kores i det sista superrymdskeppet vi har i denna
del av universum. Projektionen visade det skepp som nu stod i annexhangaren jämte de två andra
identiskt lika skeppen. Du som nu tar del av detta meddelande kan vara förvissad om att vi inte
kunnat komma tillbaka och därför vidtagit de mått och steg som fört dig till den plats du nu sitter
på. Om du har kapacitet nog, att så som du finner bäst fortsätta enligt våra intentioner, finns
koordinaterna till min hemplanet i den nedre minnesbanken.
Med tanke på att väktarna har förmågan att leva eviga liv så undrar jag vad som har hänt på dessa
tio tusen år tänkte Jorm. Om de inte kan leva sina liv strikt efter vissa normer går de tillbaka till
lägre dimensioner och faller i glömska så nu undrade han hur det var med dem.
Den fria viljan att själv välja var alltid avgörande för ett framåtskridande eller tillbakagång.
Tankarna summerades i Jorms huvud under bråkdelar av sekunder.
Du kommer nu att få se min avfärd och sedan stängs dalen tills den tid du nu lever i. Jorm såg hur
mannen gick in i det stora skeppet, hur det lämnade hangaren och försvann för att gå in i den
pejlstråle som ledde till Kores.
Och nu stod skeppet i annexhangaren. Ytterligare ett frågetecken hade dykt upp och några hade
rätats ut. Vad hade hänt.
Projektionen avbröts och nu var han definitivt hänvisad till sitt eget omdöme.
De träffades igen som överenskommet var i sambandsrummet. Ben hade med sig ytterligare fem
unga män. Rapporter växlades och order gavs för den närmaste tiden. De kom överens om att några
män skulle rekryteras från Solo och stationeras på deras bas i Raa, emedan de inte skulle kunna
identifieras som Raaner. Jack hade låtit montera upp ett nytt bärvågsobjektiv i hallen.
50
”Då är vi klara med varandra för tillfället. Bill fortsätter att vara sambandsman och tar kommando
över hela gruppen. Han kommer att fördela arbete och utbildning. Du skall vidare utse gruppledare
som är direkt ansvariga inför dig. Närmaste man över dig blir Jack. Vi kommer att bli borta ett tag
men ni har fått arbete så att det räcker till för tillfället. Om det trots allt skulle dyka upp några
problem som ni inte kan eller får lösa själva så kontaktar ni Ben och Burt i sambandsrummet och
de får klara besked genom att kontakta mig. Vi behöver två man under någon timme ytterligare och
övriga kan återgå till sina sysslor”, sade Jorm och reste på sig.
När samtliga utom Jack och två man till hade gått slog Jorm av strålskyddet i annexhangaren helt.
De förvridna minnesförstörarna var borta och skeppet var rengjort och laddat med ned nya
energikassetter. Det hade nu maximal styrka enligt skeppets egen prestanda. Den energi-sprutande
ormen var bortmonterad och det utrymme som nu stod tomt skulle fyllas med deras egna vapen.
En grupp tekniker bland de nyrekryterade männen skulle ombesörja det arbetet jämte övriga
förändringar. Alla data som behövdes skulle plockas fram av Burt och Ben.
De gick fram till Omegas större broder. Det var verkligen ett imponerande skepp. Väktaren hade
sagt att det var ett superrymdskepp och Jorm undrade vad det kunde innebära.
Det var bara något högre än Omega men mer än dubbelt så stort i diameter och alltså mer
diskuslikt. Han gav en impuls på vilken dörren öppnades och landgången gled ut. De gick in och
fann att interiören var ungefär lika den som fanns i Omega. Skeppet var emellertid utrustat för
långfärder att döma av de många sovalkoverna, köket, hygienutrymmen osv. Energiaggregaten var
enorma och kunde antagligen kasta Tempus, som Jorm redan döpt skeppet till, framåt i ofattbara
hastigheter. Själva manöverutrymmet i centrum hade en diameter på femton meter med den
obligatoriska stolen i mitten och fyra halvrunda kontroll-bord i en cirkel runt om. Allt sköttes från
mittenstolen och radarbevakningen, energiaggre-gaten och skeppets försvars jämte
anfallsbestyckning från borden runt om.
De två männen hjälpte till att ladda Tempus som av någon anledning måste ha förbrukat otroliga
mängder energi. När arbetet var klart avvek de till Bill.
Jorm checkade att allt var ok och att skeppet var manöverdugligt. Han koordinerade skeppet att
liksom Omega inte kunna föras av någon annan utom vid direkta order.
”Eftersom vi skall till Solo nu så kan vi testa Tempus”, sade Jorm till Jack som höll med.
Han tog ut Tempus ur hangaren och såg till att hangardörrarna stängdes. Bill skulle se till att de
identiskt lika skeppen blev färdiga för användning och utröna hur de skulle manövreras.
”Jag tar upp Tempus till sextiotusen meter och där kan vi kolla loggboken för att se vad som hände
med den siste väktaren på Tiros”, sade Jorm.
Väl uppe lade han sig i en bana kring Tiros. Jorm tog tillbaka loggboken till det ställe där väktaren
informerade om Jorms framtida funktion. De kunde följa avfärden och såg hur dalen stängdes
bakom skeppet, hur det kom in i pejlstrålen och accelererade mot Kores. Skeppet hade satts på
autopilot och loggboken skulle börja arbeta så fort som någonting störde från något håll.
51
Plötsligt lyste loggskärmen upp och rapporterade främmande föremål i pejlstrålens riktning.
Skeppet hade börjat närma sig den första pejllänken vid infarten till Chimbras närmaste granngalax
efter en veckas färd. Tempus sände en identifieringskod men fick inget svar. Väktaren hade nu
övertagit kommandot men automatiken skulle fortfarande ge impulser till handling om han inte
hann med. De mötande föremålen, som antagligen var främmande skepp med tanke på den
formation de använde, närmade sig hastigt utan att identifiera sig.
Väktaren bröt sin kurs och märkte att de mötande gjorde detsamma. Han var nu för nära för att
kunna dra sig ur en konfrontation och fly sin väg. Han lade ut försvarsskärmar och vände skeppet i
motsatt riktning. Han hade ingen möjlighet att accelerera ifrån dem och de var över honom som
hökar. Tempus kastades hit och dit med otrolig kraft, som ett löv i storm och varningslampor
började blinka. Deras energikastare och anfallsrobotar träffade sköldarna hela tiden.
De anfallande skeppen var förhållandevis små tyckte Jorm, som hade blicken fastklistrad på den
fruktansvärda scen som spelades upp på loggskärmen framför honom.
Det skulle inte dröja länge förrän skyddsskärmarna bröt ihop så han drog ned energiutsläppet till
hälften och behöll vara så mycket att han skulle klara sig tillbaka till Tiros. Det knakade i skotten
på Tempus av påfrestningarna och väktaren slog på försvarsautomatiken.
Ett av motståndarskeppen kom emot honom som om det tänkte ramma. En blåvit stråle mötte
skeppet som exploderade i ett kreschendo av färg och ljus. Bara förvridna delar med glödande
metall fanns kvar i det syre som snabbt förbrukades. Tempus gav sig in i ett bälte av asteroid-er
och undvek att kollidera med dem tack vare skeppets komplexa smidighet tack vare bärvågsskyddet som också kunde skjuta ifrån eller spränga bort sådant som var i vägen.
De förföljande skeppen hade bara haft ögonen på Tempus och tankarna på att detronisera henne
och därför såg nu Jorm och Jack hur två av skeppen kolliderade med några väldigt stora block så
att de blev helt satta ur spel. Väktaren fortsatte in bland dammet och asteroiderna för att försöka
gömma sig. Han vände skeppet och flög nu tillbaka samma väg han kommit. Skeppet gled
majestätiskt mellan stenblocken beredd att gå till attack så fort han fick kontakt med dem igen.
Han smög fram bakom en stor asteroid och kolliderade nästan med ett av de två återstående
fiendeskeppen. Han slog blixtsnabbt på strålskyddet med maximal styrka och lade ut ett bärvågsfält
så att det omslöt det andra skeppet.
Jorm begrep ännu inte hur man kunde styra ett fält på det sättet som han såg nu på loggskär-men
och så som han också hade sett i dalen. Det verkade som om det hade programmerad intelligens.
Alla möjligheter för fiendeskeppet att kunna kontakta sina kollegor var nu borta. Förmodligen
bevakade det andra skeppet den andra sidan av bältet.
Väktaren accelererade nu i en superdrive med det andra skeppet hängande efter sig. Han tog sig
ned i dalen och in i hangaren som slöt sig efter honom. Dalen stängdes nu för gott.
De fick se hur väktaren satte sig framför loggskärmen. Han försökte ta kontakt med de skepp som
lämnat dalen tidigare mot sin hemplanet. På bildskärmen visade sig nu den man som Jorm sett
tidigare från inspelningen från den svarta lådan, även nu leende och vänlig.
52
Jorm mådde fysiskt illa av att veta vad som dolde sig bakom den vänliga masken och kände en
helig vrede utan gräns när han till fullo förstod vad som dolde sig där bakom fasaden. Han var
djävulskt besatt av att göra ont av någon anledning.
Han sade till väktaren att Kores var totalt slagen, invaderad och att folket där befann sig i
fångenskap. Han uppmanade väktaren att ge sig och ge upp därför att han var ensam om att vara fri
och att de hade spårat honom genom att följa pejlstrålen. Det hade varit bättre att navigera enligt
rymdkartorna. Klumpigt tyckte han i ett försök att psyka. Väktaren slog av kontakten med de,
tydligen nya härskarna på Kores.
Jorm och Jack såg hur han tryckte in en av knapparna och sedan förvreds hans ansikte och han tog
sig om huvudet varvid han sade med uppbjudande av sina sista krafter,” svaret finns i skeppet här
bredvid och sedan bröts kontakten och loggboken förblev tyst.
Antagligen hade skyddet för skeppets mekaniska minne automatiskt aktiverats och lämnat mannen
kvar att ätas upp av minnessökaren som tydligen inte lämnade något biologiskt levande kvar.
Jorm och Jack satt tysta en lång stund för att hämta sig och för att försöka fatta det som de bevittnat
full ut.
De insåg att de krafter och den hänsynslöshet de hade att och kunde möta utanför sitt eget
solsystem var mycket farligare och mer sofistikerat än det de varit med om och upplevt på Tiros.
Varnad är stark och beredd, sade Jack i ett försök att lätta på trycket. Vi får väl hoppas att det du
säger är riktigt, sade Jorm lite tveksamt. Men det är säkert och odiskutabelt att vi måste ta till oss
allt vi sett med stort allvar och använda den kunskapen i allt vi gör framöver. Att till exempel
bygga upp ett starkt försvar av högfrekventa tankesändare.
Hur skall vi få reda på hur långt de kommit under alla de år som förflutit sedan detta hände, sade
Jack. Jag tror att det måste ha tagit lång tid att bygga upp allt igen. De led säkerligen stora förluster
på bägge sidor. Man kan fundera över varför de var så angelägna att komma över den här dalen
eller det som finns i den, sade Jack.
Nu fortsätter vi till Solo, sade Jorm.
Det är säkrast att du anropar dem för inflygning. De har aldrig sett Tempus tidigare och det är ju
faktiskt ett väldigt stort skepp, sade Jack.
Tiros 1 till Solo, kom Tiros 1 till Solo, kom.
Solo här kom.
Videofonen lystes upp och en uniformerad man syntes på skärmen. Det var faktiskt en väldigt
snygg uniform gjord av ett mörkgrönt glänsande tyg med röda kanter på ärmar och hals samt ett
rött bälte. Mannen som var vakthavande vid kontrollbordet på Solos flyghamn hade ett mycket
säreget och intressant ansikte varför Jorm betraktade honom en stund innan han anhöll om tillstånd
att komma in över staden. Han bad sedan att få bli kopplad till trekanten.
Hej Frank, visserligen är vi rätt sena men jag hoppas att vi kan få audiens skrattade Jorm när
Franks ansikte tog form.
53
Vi har alldeles nyss avslutat ett litet sammanträde, så det går bra. Vi möter er på takterrassen.
Klockan är redan halv tolv men vi hinner språkas vid en stund innan vi lägger oss.
Jorm lät Tempus gå in i en rätt flack bana mot Solo. Ön lystes upp av stadens många lampor och
ljusskenet bildade en kupa över den. Med den ljusa horisonten, det blåsvarta havet och den
mörkblå himmelen som bakgrund var det en vacker vy som mötte dem. Det var en ren och snygg
stad med stora grönområden, men som Frank hade sagt, den skulle snart bli överbefolkad och nya
områden måste koloniseras rätt omgående. Det skulle bli Jacks sak att diskutera fram en lösning på
i morgon.
Det var tur att landningsplattan på trekanten hade de rätta dimensionerna och var väl tilltagen. De
gled sakta nedåt över flyghamnen och landade mjukt på taket. Under hela inflygningen hade Jorm
låtit underdelen vara genomskinlig för att kunna se reaktionen från folk på flyghamnen och i
staden. Folk hade kommit utspringande och ställt sig att titta uppåt överallt vilket väl inte var så
konstigt därför att de aldrig sett ett så stort skepp tidigare, med den formen.
Skeppen på Tiros var överlag spolformiga för att kunna klyva atmosfären på ett bra sätt. Kanske
hade man börjat med nytänkande på ritbordet efter Omegas första uppdykande. Han skulle fråga
sin far i morgon.
Frank och Jacks far väntade vid nedgången från taket. De hälsade hjärtligt på varandra.
Jag kan tänka mig att vi har en hel del att diskutera och därför föreslår jag att vi går och lägger oss
för natten ganska omgående. Man tänker bättre utvilad, sade Frank som faktiskt såg sliten ut. Vi
har kanske allvarliga saker att diskutera i morgon, saker som vi inte förstår oss på och som därför
gör oss oroliga.
Du Jack följer med hem och hälsar på familjen och Jorm åker med oss eftersom Crown bor grannar
med oss. Är det ok Frank frågade Mark Preston.
Naturligtvis, sade Frank och de såg att han var långt borta i tankarna.
Han sade hej då och gick in på kontoret. De övriga tog hissen till garaget i bottenvåningen. Kan vi
inte ta vägen förbi det ställe som Jack och jag träffades på, så att säga. Det skulle vara roligt att få
uppleva det på nytt i tanken. De pratade och skrattade när de berättade för Mark hur Jack hade slitit
in honom i bilen och kört iväg utan att veta vem han var.
Jack hade många gånger funderat över sitt eget agerande och kunde inte få ur sitt huvud att det
måste ha varit styrt på något sätt med tanke på vad som hänt därefter och alla kopplingar till ett
meningsfullt händelseförlopp. Personer, platser, individer, speciella planeringar i all oändlighet och
allt hade klaffat perfekt i tiden och på andra sätt. Det var för mycket för att kunna vara slumpar.
Änglar finns dom eller andliga hjälpare. Det måste vara så trots allt.
Han och Jorm hade pratat om detta och var överens om att ett övermateriellt planerande och
skéende var ett måste och att det fanns bland dem, live fungerande. Den överbryggande känslan
och närheten kom fram och blev påtagbar vid lugn och ro och meditation. Det var då som det
kändes bäst och då lades grunden till allt aktivt agerande som senare fick ett utlopp från och av
redan lagda miniprogrammerade intelligenta minnesembryon.
De hade kommit fram och parkerade bilen på Prestons uppfart till huset.
54
Jorm det är ingen i din familj som känner till att du är på Solo just nu och de bor i huset med det
röda taken där borta, sade Mark och pekade på det. Vi ses i morgon.
Jorm gick med lätta steg fram mot huset. Det lyste fortfarande i vardagsrummet och han såg att
flera personer satt och tittade på visionen.
Schan kom och öppnade när han ringde på. Han tog emot Jorm med stora famnen, tog honom i
armen och ledde in honom i rummet. Titta vad jag hittade utanför dörren sade han till de andra med
hög röst.
Bevare mig väl ropade hans mor och kramade om honom som aldrig förr och det gjorde hans far
också med översvallande värme.
Får jag också krama honom innan jag blir galen, sade Eva och kastade sig i Jorms armar. Jorm
trodde att han aldrig tidigare i sitt hittills korta liv hade känt sig så lycklig och ville inte släppa
henne. När hon äntligen, högröd i ansiktet kom ned på golvet igen frågade hon hur det var med
Ben.
Han mår bättre än bra och har fullt upp med arbete i dalen. Han hälsade till er alla även om det bara
är Eva han känner.
Jag ser att du repat dig efter vårt första möte på ert kontor, sade Jorm och de skrattade båda
hjärtligt förlösande.
Ja, dina tankar höll på att få mig på fall ordentligt därför att de var så intensivt öppna så att de bröt
igenom mitt försvar. Om jag inte missförstått något av det jag upplevde så är mitt svar spontant, Ja
sade hon och log menande mot Jorm och de andra bara stod och tittade på dem.
I Raa var vi alltid tvungna att blockera oss, för att inte bli avslöjade. Det var tur för dig att inte
Moore följde efter dig för han hade skjutit oss i den situationen med en gång. Sådan är han. Och du
såg hur folkmassan uppförde sig. Tack Gode Gud för att du kom för att rädda mig Jorm och för att
jag var den jag var.
Det sista är jag dubbelt tacksam för, sade han menande och tittade allvarligt på Eva som log
tillbaka.
Jag tror jag förstår vad kockan är slagen, sade Jorma far. Jag tror vi går och lägger oss nu och
pratar vidare i morgon. Du Jorm får sova i gästrummet, det står alltid förberett, det kommer ju hit
folk med jämna mellanrum sade han skrattande och tittade menande på dem båda.
Jorm vaknade tidigt på morgonen, redan klockan fem, förvånandsvärt utvilad. Han klev upp i alla
fall och sände sen mjuk zummerton till Jacks armbandsradio för att se om han var vaken.
Ja, jag är vaken. Kom över till mig så tar vi ett dopp i polen och tvättar av oss ordentligt, man kan
ju inte säga att vi bestått oss med den lyxen för ofta på sista tiden. De bastade och vättade av sig
ordentligt innan de simmade omkring i poolen i det ljumma men ändå friska vattnet.
De övriga familjemedlemmarna vaknade efterhand och det slutade med att bägge familjerna åt
frukost tillsammans vi poolkanten. Efter en hel del prat lämnade männen och Eva de övriga för att
fara till trekanten.
55
Frank reste sig och hälsade alla välkomna. De satt runt ett konferensbord i det rum som Jorm varit i
tidigare. De församlade var Frank, Mark och Jack Preston, Jorm och Allan Crown jämte den man
som Jorm fått kontakt med när han kontaktade Solo i går.
Mark presenterade honom som sin närmaste man vilken en månad tidigare kommit från Etna och
rätt omgående anställts i säkerhetstjänsten. Han heter John Faust och hade arbetat för stora rådets
räkning på Etna.
Frank tog till orda. Jag nämnde tidigare när jag var i kontakt med Jorm att vissa saker observerats
som gör mig orolig och jag tror att vi går in på dessa med en gång. Ju snävare krets som känner till
detta ju mindre risk är det att uppgifterna sprids. Under ett års tid, alltså även under det tidigare
rådets styrelsetid har man observerat regelbundna besök av så kallade Ufon.
Det är alltså icke identifierade farkoster som besöker Tiros. Detta har inte obseverats härifrån utan
från Etna vid ett av rymdobservatorierna. När man kört registratorn i datorn har man fått fram att
ett föremål passerat förbi Etna på exakt samma kurs i slutet av varje kvartal. På exakt samma tid
och tidsintervall. Passerandet har skett nattetid för både Tiros och Etna.
Vi kanske bör tillägga att farten inte kunnat mätas enligt våra begrepp och att kursen varit så exakt
lika vid varje tillfälle att det inte kunnat vara någon slump, sade Allan.
Kursen borde ha fört föremålet till någon plats på den Östra kontinenten, alltså öster om Solo, men
vi vet inte var eller varför.
När kommer nästa tillfälle att äga rum, frågade Jorm.
Frank bläddrade bland sina papper och sade om exakt tjugo dagar.
Det verkar som om det främmande föremålet fångas upp av en pejlad bana eftersom kursen är
exakt densamma vid varje tillfälle. Jorm märkte och kände att någon i rummet reagerade genom
stark sinnesrörelse.
Jokhn Faust tittade hastigt på Allan Crown och frågade om han kände till något om pejlade kurser.
Crown ruskade på huvudet och sade att han inte kände till begreppet, varefter Jorm förklarade att
man använde pejlstrålar i andra solsystem. Tydligen alldeles bragd ur fattningen utbrast John
nästan aggressivt, hur kan du veta något om vad som används i andra solsystem när vi nätt och
jämt kan färdas mellan våra egna lydplaneter. En fiende skulle anse det som en enkel sak att
invadera oss. Vi har så gott som enbart modifierade atmosfärskepp.
John hade tydligen inte sett när Tempus gled in över flyghamnen. Jag tror att det är dags att ni får
lite information om vad som hänt här på Tiros under tidigare årtusenden, sade Jorm. Går det att dra
fram den där videofonen så att alla kan se bilden. Jack ställ in den på individuell mottagning och på
vår egen frekvens.
Han använde Tempus som länkförstärkare när han nu anropade Ben i sambandsrummet. Ben, rikta
länkobjektivet mot kammaren och visa sedan dalen, stationen och skeppen i den ordnig jag nämner
dem och sedan visar du hur minnesförstörarnas skepp oskadliggjordes, men tala först om för oss
om ni fått fram vad deras hemvist hette och vad de kallades.
56
Vi har kunnat konstatera att de kommer från planeten Gelan och att de kallas Gelaner. Deras
solsystem gränsar till väktarnas, sade Ben. OK sätt igång och visa oss nu.
Ben gjorde en snygg visning, tackade för sig och lämnade över. Eva tittade på Jorm och undrade
vem hon egentligen hade blivit blixtkär i och det bara förstärktes.
Ni skall nu få se hur en strid mellan rymdskepp från andra solsystem och galaxer kan te sig.
Observera att detta inte är någon filmad fiction, utan de skepp vi nu ser är de skepp ni sett live i
hangaren.
Jorm tog in Tempus loggbok och visade endast själva striden. Jorm tänkte för sig själv, att ett
tystare och mer spänt auditorium hade han aldrig sett förut. Han sneglade betänksamt på John som
såg lindrigt sagt chockad ut. Jorm försökte pejla hans tankar och kände hur han kom in utan
problem. John hade varit så faschinerad av striden att han släppt alla hämningar men vaknade till
när han kände att någon hade sökt bland hans tankar.
Jorm visste nu med säkerhet att John inte var den han gav sig ut för att vara.
Han tog åter till orda. Frank du nämnde sist när vi talades vid att du var intresserad av att
kolonisera något lämpligt ställe tillsammans med Raanerna och jag föreslår att vi tittar på den
utvalda dalgången när vi nu är samlade. Sedan kan du planera tillsammans med Jack.
De fick se dalgången genom en av rekarna och Jorm förklarade att det de nu såg var en länkad
visning och ingen inspelning. Tydligen utföll dalgången till belåtenhet. Det verkar vara ett fint
område, sade Frank och med gemensamma ansträngningar skall vi säkert kunna göra något
tillsammans med Raanernas grupp. Om Jack har möjlighet att bli kvar här så startar vi planeringen
i eftermiddag.
För min del är det ok. Jag har bara en sak till som jag vill ta upp. Vi har handplockat ett antal
kvalificerade män ur raanernas grupp, men eftersom de är kända i Raa kan vi inte placera dem på
det ställe vi upprättat som bas där åt oss. Därför behöver vi ytterligare några man av er som är
villiga att ingå i vårt team. Mark, du kan ordna den saken bland dina män i säkerhetstjänst-en, eller
hur, sade Frank.
Jag skall ordna den saken tills i morgon, vi kan säga att jag hör av mig när jag är klar. Om ni
behöver några tekniker kan jag kanske ordna det också.
Det låter bra. När det gäller konstruktioner av drivaggregat och andra högt kvalificerade områden
behöver vi folk som kan sätta sig in i sådant sade Jorm, och fortsatte sedan. De män som kommer
till oss får räkna med att de inte kommer att kunna hoppa av senare. Jag kommer så småningom att
ha personliga samtal med dem för att kunna se om de är lämpliga att sättas in i sina mer än viktiga
uppgifter där absolut lojalitet fordras.
Vi kommer att undersöka vilka de okända besökarna är. Vi har en planetförstörare så det är bara att
eliminera dem om det behövs. Det är inga problem.
Detta sade Jorm för att se om det framkallade någon reaktion och det gjorde det i allra högsta grad.
Jag återkommer med kompletterande frågor senare. Jack följer med till dalen och återkommer i
morgon med några representanter från raanerna.
57
Frank tog upp ytterligare några frågor av allmän karaktär, varför Jorm som var klar med sitt
undrade vad den konfliktkänsla han känt hos John innebar och varför den över huvud taget fanns.
Jorm satt nedsjunken i sin stol och tittade till synes ointresserad ut genom fönstret och kände att
John tittade på honom. Han vred på huvudet och tittade John rakt in i ögonen. Han kände att John
hade behov av kontakt och att han just nu var mycket labil i nerverna. Av någon ännu oklar
anledning hade visningen eller någonting under visningen gjort honom osäker till
bristningsgränsen.
John var nu helt öppen och Jorm förstod att han önskade få följa med honom. All aggresivitet var
totalt försvunnen och framför sig hade han ett människovrak som påminde Jorm om någonting,
men han kunde inte komma på vad.
Då förklarar jag det här mötet avslutat, sade Frank som verkade något lättad över att få ha delat
med sig av problemen.
Jorm tänkte på det gamla visdomsordet, att delad börda är en halv börda.
Samtliga hade rest sig från bordet och John kom fram till Jorm och bad om ursäkt för att han brusat
upp, men sade att han inte kunde förklara varför.
Jag insisterar på att du följer med oss till vår station. Du vet att det skulle vara fel av dig att sätta
dig upp emot det. Du har tydliga brister i din mentala uppbyggnad och jag tror att vi kan hjälpa dig
att fylla de luckor som nu gör att du inte kan ta emot kunskapen från det tankeskikt du borde
använda. Någonstans har du gått miste om något och jag vill veta var. Du döljer något som kan
vara komprometterande mot oss.
John upplevde med hela sin varelse att Jorm hade rätt.
Utan tvekan kan jag säga dig att du nu är på fel väg trots att jag inte känner till din verkliga uppgift
här. Förmodligen har du inte fått någon kunskap om avsikten och meningen med livet över huvud
taget. Du är ännu så länge ett oskrivet kort och faller utanför ramen för bedöm-ning eller dom. Det
vore synd om du skulle gå emot de högsta principerna som finns inom dig och därför förlora
möjligheten till evigt framåtskridande.
John kände än starkare att Jorm hade rätt och talade sanning. Jag följer med dig.
Mark hade hört en del av samtalet och frågade vad detta var för befängda idéer, märkbart irriterad
av Jorms självpåtagna besservisshet, som om han bestämde över allt och alla och var något slags
övermänniska.
Frank hade också hört tillräckligt för att känna sig kränkt och känna sin personliga integritet hotad.
Lyssna nu noga ett tag sade Jorm myndigt men fann inget gehör vare sig från sin far eller från
Mark och Frank.
Nu började han bli uppretad och sände tanken intensivt att alla skulle sätta sig igen. Han kom att
tänka på att den kommunikation som kunde användas av vissa människor i den yngre generationen
inte varit särskiljt utbredd och speciellt inte konfronterats med den äldre generationen även om de
hade kunnat konstatera förändringen hos sina barn.
58
Andra misstänkt ritiga tankar började ta form i Jorm hjärna men han var tvungen att skjuta dem åt
sidan ett tag.
Tanken att de alla skulle sätta sig ned igen kom som en blixt från en klar himmel in i deras
medvetanden och den var inte uttalad till allas bestörtning. Det var en klar och tydlig befall-ning
och de såg ut som frågetecken. Det var bara Eva som inte såg bestört ut.
Gå och sätt er. Han sände tanken ännu intensivare och nu gav den omgående resultat och alla satt
som tända ljus och tittade på honom.
Något av problematiken runt förföljelserna i Raa har nu gått upp för mig, sade Jorm, men nu tänker
jag inte förklara mer eller diskutera den. Emellertid förstår jag att ni aldrig kommit i kontakt med
den nya människan eller de som påbörjat förändringen till det andra tillståndet, även om ni sett
resultatet på nära håll. De kan kommunisera med varandra på ett känslo-mässigt sätt och när det
finns behov kan de klara det genom att sända tankar och söka tankar runt omkring sig.
De kan också nå med sina tankar till ett högre tankeskikt och är delvis befriade från påverkan från
lägre dimensioner genom att de från början har principerna inbyggda i medvetandet.
Nu skall ni också veta att ett antal galaxer är eller finns i vår närhet, relativt, som delvis lämnats att
utvecklas på ett eget sätt och eget mönster. Vår galax Chimbra är en av dem.
Får jag också säga det, att en människa som fötts enligt denna ordning och gått miste om något han
eller hon borde ha fått kunskapsmässigt eller förståndsmässigt befinner sig ovet-ande på fel väg
och kan om han eller hon dör missa sitt eviga mål och upphöjelse. John är definitivt en sådan
människa och det kan vara så att han uträttar dåliga gärningar som han själv är ovärdig att utföra
men ovetande. Detta har antagligen skett på ett olyckligt sätt. Han kan vara på väg att orsaka vår
död. Ni skulle inte kunna bedöma det han kanske varit på gång att göra på ett objektivt sätt så
därför tar jag honom med mig. Förstått, sade Jorm och drog John med sig. Eva och Jack följde
efter med roade blickar på de andra som satt förstummade. De visste att Jorm talade sanning.
Jag ber dig uppriktigt om ursäkt Jorm, ropade Mark efter dem. Han förstod nu. Frank och de andra
nickade erkännande. Phu sade Allan, jag känner mig alldeles skakis, min son, jaha, vem trodde det.
Efter chocken var de alla på väg upp mot Tempus. Eva och John stod nu och grät av känslor och
Jack såg enbart glad ut. Allan kramade om Jorm och tackade honom för att han nu börja-de förstå
och komma ihåg igen. Frank sade att de ju var tvungna att agera efter hur de förstod själva.
Menar du då Jorm att vi alla kan komma till detta tillstånd, frågade Jack.
Teoretiskt ja, svarade Jorm. I princip kan alla på den här planeten göra det. Det har bara att göra
med om vi omsätter våra liv i handling efter ett visst mönster och använder de fysiska delar vi har
på rätt sätt. Förutsättningarna finns i våra kroppar, de är inbyggda och läses av hos oss alla
omedvetet. När kemin stämmer händer det. Hela vårt sätt att vara, hur och vad vi äter, vad vi
tänker, hur vi tänker, hur vi känner för, hur vi förlåter, hur vi fördrar, hur vi älskar något osv. enligt
hur våra andar tar våra kroppar i besittning och styr dem med sin gudagivna kraft och
förändringarna finns programmerade i den fysiska kroppen som våra andar styr, om vi vill.
59
De människor som evakuerats från Raa har tagit vara på gamla bud och livskvalitéer som funnits
beskrivna i Templen och som överensstämmer med universums utvecklingslagar. Någon som är
emot det har förstått vad deras utveckling innebär och gör allt för att stoppa den genom att röja
dem ur vägen.
Det begrep jag faktiskt inte förrän helt nyss när jag blev ställd och ni reagerade som ni gjorde.
Hade jag lämnat er utan att förklara mig skulle ni inte ha varit bättre i era tankar än Raanernas
förföljare. De mördar varje individ som föds med dessa egenskaper på grund av att de är oupplysta
eller inte bemödar sig att ta reda på varför de dödar. På något sätt måste de upplysas om vad som
verkligen sker och övertygas om att de har fel. Vid konfrontation måste de be-handlas som fiender,
just nu, även om vi vet varför de gör fel.
Jag tror vi är klokare allihop efter detta, sade Frank med samma godmodiga leende som förut och
tryckte Jorms hand med värme och känsla. Vårt samarbete har fått större mening nu än tidigare.
Det skulle faktiskt vara roligt att följa med till dalen någon gång.
Det skall vi ordna snarast, svarade Jorm impulsivt.
Jorm tog Eva och John under armarna och började gå upp mot plattan på taket. Uppe på taket sade
John.
Men, det är ju ett superrymdskepp, varefter han satte handen för munnen och tittade på Jorm.
Jag trodde nog att du skulle känna igen det på något sätt, så mina aningar besannades. Det gick upp
för mig där inne att väktarnas utseende måste vara karaktäristiskt just för dem och den periodens
människor. Kom nu så går vi in och far till stationen. Du kan ta upp henne John, sade Jorm.
Till Evas och Jacks häpnad gick John fram till navigatörens plats, kopplade till manuell drift och
tog upp Tempus mjukt och lätt över hustaken. Han ordnade sikten nedåt och uppåt och satte på
radarn varefter han sade. Eva och jag har ju inga dräkter så det är inte värt att vi gör några
utsvävningar. Jag kan se att skeppet är synnerligen personligt och att du kan ta tillbaka det från
vem som helst genom alfaorder.
Jaha, det var så det gick till sade Jack och sneglade på Jorm.
På den planet jag kommer ifrån finns det tre sådana här som inte kan användas av just den
anledningen. Våra styresmän har två stycken som aldrig har koordinerats och därför kan föras av
vem som helst. Ingen kan emellertid stjäla dem därför att deras hjärnor bränns upp av en
skyddsanordning om de försöker. Ge mig koordinaterna till dalen så tar jag oss dit.
Han fick dem av Jorm och accelererade försiktigt med Tempus och ströp hastigheten lika försiktigt
vid nedgången till dalen. Jag har använt de koordinater du gav mig och nu kolliderar jag med
berget under oss sade John upprört när han hastigt tittade neråt.
Fortsätt bara, vi har bergtillstånd, svarade Jorm oberörd. De for till synes rätt igenom berget.
Jag trodde att skyddsanordningarna var ur funktion, sade John lättad.
De hängde kvar ett tag precis under skyddet och tittade på aktiviteten där nere. På bergssluttningen väster om sjön började en hel liten stad växa upp och ta form. Barn till patrullmedlemmarna lekte nere vid stranden som inte låg många hundra meter från husen.
60
I dalens norra del låg Stationen som glänste vit i solgasset och österut låg timmerhuset i ensamt
majestät. Den sidan tänkte Jorm skall vara avskiljd från det övriga.
Han böjde sig mot Eva och viskade. Där skall du bo Eva.
Jaha, då går vi ned då, du kan sätta henne på en av plattorna framför hangaren, sade Jorm.
John du och jag har mycket att prata om och jag antar att det är bråttom. Du har väl inga tankar på
att fullfölja dina order.
Det är riktigt. Jag tror att du kan hjälpa mig och mina bröder som finns kvar på Kores.
Då lämnar jag dig med Jack som kommer att visa dig runt och så kan ni koppla av och äta. Vi
träffas klockan fjorton i sambandsrummet.
Jack och John gick mot mässen och Jorm tog Eva under armen och började gå mot grus-gången
före timmerhuset. Det var mjukt att gå på det gröna saftiga gräset som glänste i solljuset. Värmen
dallrade ovanför uppfarten till huset som såg svalt ut där det låg bland prunkande blommor i
välordnade rabatter. Jack hade tydligen tänkt på det mesta, även på rabatterna och trädgården som
Schan hade satt en ära i att få sköta. Han undrade hur kvinnan såg ut som hade fått arbetet att hålla
huset i gott skick. Han gick i sina egna tankar och märkte inte att Kim kom rusande rakt mot
honom och hoppade upp på honom så att både han, Jorm och Eva hamnade i en enda röra på
marken. Skrattande lade han sig på knä och värjde sig med armarna runt huvudet för den stora
hudens glädjeyttringar. När den värsta ivern gått över kramade han om honom. Eva hade kommit
på benen igen och stod skrattande bredvid dem och klappade Kim.
Nu räcker det, nu är det bra, sade Jorm till Kim som lade sig flämtande i skuggan av huset med
hängande tunga.
Dörren stod öppen så att det var bara att kliva på. En kvinna i femtioårsåldern stökade i köket och
sjöng så det ekade men när hon kände att någon kom in i huset så hon vände sig snabbt om. När
hon fick se Eva så skrek hon, Eva, högt av glädje. Vad glad jag är att du är välbehål-len och det här
är väl den ståtlige riddaren sade hon och tittade granskande på Jorm.
Eva presenterade henne som Nora Sands och sade att hon blivit och var en nära vän till hennes
familj. Hennes man hade också blivit stationerad i dalen och var en av dem som väntade på att få
någon speciell uppgift i dalen. Hon var ett riktigt yrväder, full av energi och empati.
Hon hälsade på Jorm och sade,” om ni väntar en stund och tar det lugnt så skall jag göra i ordning
något att äta till er.
De åt en utmärkt lunch och därefter visade Jorm Eva runt i huset där han vuxit upp och i
omgivningarna där han hade sina minnen och favoritställen.
Klockan var fjorton och Jorm hade lämnat Eva tillsammans med fru Sands, innan han begav sig till
sambandsrummet. De andra var redan där när han kom.
61
Jaha, nu har vi en del bekymmer framför oss men kanske också trevliga saker, om jag inte tror
alldeles fel, sade Jorm och öppnade på detta sätt samtalet. Det är väl i första hand dig som vi
fokuserar på John och det hoppas jag du förstår utan att ta illa upp.
Ur min och vår synvinkel så har vi förstått att du inte varit medveten om din härkomst. Någon eller
några har utnyttjat er på ett ofattbart bestialiskt sätt, för att inte säga oförlåtligt och det är näst intill
oförståeligt. Du får berätta om er situation så att vi kan förstå hur vi skall tackla pro-blemet.
Vid det här laget har du säkert förstått att din grund finn hos det folk som byggt den här dalen och
som har fungerat som väktare i samband med utveckling av olika mänskligheter som fin-ns runt
om i universum. De har övervakat en gudomlig utveckling, med andra ord varit tjänan-de för ett
upphöjt syfte.
Jag har inte känt till eller förstått vad som hänt på vår planet innan jag såg en av mitt folk under din
visning i Trekanten. Då började jag ana sammanhanget. Vi har bara accepterat den situation vi fötts
till och följt de personer som fött upp och uppfostrat oss.
Hur fungerar ert samarbete med Gelanerna. Har de sitt huvudsäte på Kores eller opererar de från
sin egen hemplanet.
John började berätta vad han visste. Bara ett fåtal av oss har fått besöka deras hemplanet. Det
ligger en sky av sekretess över dem på något sätt. Det är omöjligt att förklara för mig men nu när
jag så att säga korsgranskat allt jag erfarit börjar jag förstå fullt ut och det känns befriande.
Det verkar inte som om deras hemplanet är direkt överbefolkad utan snarare tvärt om.
Jag har aldrig sett några barn eller familjer och man talar inte heller om sådant. Ända tills nu har
jag alltså betraktat dem som högt stående ledare som det varit totalt tabu att kritisera eller över
huvud taget diskutera eller prata om. Deras solsystem är otroligt stort med ovanligt stora planeter.
Så vitt jag förstår är det ett av de absolut äldsta solsystemen i vår grupp. Det finns en mängd
planeter i dem som är bebodda av både människor och andra intelligenta lägre stående varel-ser, i
mycket skiftande stadier av utveckling. Ibland har vi trott att det är något slags menageri för att
pröva andliga skapelser eller intelligenser. Det finns ingen fantasi som inte kan prövas i fysisk
kemisk biologisk sammansatthet, för att fylla ett visst andligt ändamål. Det är fantast-iskt och jag
skulle vilja arbeta med sådan utveckling för sakens skull.
Min uppfattning och ståndpunkt är nu att de inte kan fortplanta sig och att de inte åldras fysiskt och
det har jag kommit fram till nu efter det jag erfarit genom er. Jag tror att de är en människospillra
som lever och har liv genom andra men på ett destruktivt sätt. Det enda de visat känslomässigt är
ordning, reda och sakligt maniskt hämndbegär. Kärlek är ett förbrukat epitet hos dem.
Det du nu säger håller jag med om, sade Jorm och det är så jag också förstått situationen eller anat
den efter att ha träffat dig och sett Moore i aktion.
Vi har aldrig förstått vår tillvaro eller fått upplysning om det rätta förhållandet, sade John.
Nej, det kan jag tänka mig, sade Jack för då skulle ju deras plan gå om intet. Deras största misstag
har varit att använda en grupp människor som kommit så långt i fysisk utveckling som er. Det
skulle förr eller senare tvunget slå tillbaka på dem, ofrånkomligt när tiden var inne, som just nu.
62
Ser ni planeringen, mönstret, det gör jag. Tidsperspektivet har ingen be-tydelse i en evig tillvaro
utan gräns. Fåfänglighet.
Vi har många gånger diskuterat våra känslor för det arbete vi utför men det har alltid slutat vid det,
sade John. Det är kanske som du säger, att det förr eller senare kunnat uppstå någon opposition
som varit i stånd att göra något åt saken. Vi har aldrig fått bo tillsammans med våra kvinnor utan
skolats och slussats ut på olika uppdrag. De som visat fel tendenser har försvunnit och nu förstår
jag varför.
Under den tid jag varit här på Tiros har jag längtat att få leva som ni gör. Det är därför som vi byts
ut väldigt ofta och det är vad som är på gång nu. Du Jorm förstod mitt dilemma, för jag visste
varken ut eller in längre när mina tankar bara ledde till konflikt med min lydnad och
kunskapsmässiga indoktrinering. Tack för att du förstod mitt dilemma på rätt sätt.
Ett människoliv betyder ingenting för Gelanerna, de är bara emot ett högre tänkande och evig
utveckling mot Gudomlighet, sade Jorm. Förmodligen är de trots allt rädda för att dö en fysisk död
för det innebär att de nått slutet på sin utveckling och går till de fallna som trots allt troligen lever i
en, med vårt förstånd mätt, fantastisk värld, men limiterad uppåt. Trots allt undrar jag om det inte
finns möjlighet att bättra sig även där emedan gudomen inte har anseende till personen utan bar till
sina skapelser, men för tillfället har de nått gränsen för kindergarten och har så att säga sprungit in
i väggen för att uttrycka sig lite banalt. Stackars satar.
Är du ensam på Tiros frågade Jorm, John, eller har du fler bröder här.
Ja jag har fler bröder här, troligen även biologiska har jag nu förstått, men jag vet inte. Han började
nästan gråta.
Man ansåg att Tiros var en lågt stående planet med okunniga människor och därför placerade man
tio av oss tillsammans med tre Gelaner, och nu förstår jag varför. När man sedan började se den
förändrande utvecklingen blev de desperata. De har inte förstått, vilket jag nu tycker är konstigt, att
de inte kan stoppa den ursprungliga planen nämligen att människan är till för att ha glädje, fri vilja
och möjlighet till planerat framåtskridande under principen lydnad. Ja så ligger det till.
Revolutionsrådets ingripande gjorde att de som vistades på Etna omplacerades hit.
De måste ha förlorat otroliga mängder av sitt folk och materiel när de tog Kores, troligen i ett sista
desperat försök att upprätta ett imperium genom infiltration. Den största anledningen till att de
placerat tre Gelaner här är troligen att de är väl medvetna om vad som förevarit här för många
tusen år sedan och antagligen ännu längre tillbaka.
De kanske inte visste var, eller säkert, vad de letade efter men att något fanns här visste de.
Det verkar nästan så, därför att annars skulle de ha sökt med större intensitet och pression efter oss.
De har ju trots allt sett både Omega och Krets i aktion. Just nu famlar de säkert efter ledtrådar.
Inget av det som hänt de tre sista månaderna kommer att rapporteras förrän Gelanernas skepp
kommer hit, sade John, så de vet ingenting ännu. Om tjugo dagar är de här igen, exakt vad de
kommit fram till på solo.
Var finns de tre Gelanerna just nu, vet du det John.
63
Två av dem finns i Raa. En av dem är känd under namnet Moore och den andre heter Wrang. Den
tredje, Williams, finns på den östra kontinenten. Vi kommer att träffas snabbt i och med att deras
skepp kommer hit med en ny styrka av mina bröder.
Har du möjlighet att komma i kontakt med ditt folk innan ni kommer tillsammans.
Jag kan komma i kontakt med dem när som helst. Vi är tre på Solo, tre på östra kontinenten i deras
största stad Rico och fyra i Primo som ligger längre österut och är något mindre. Vi har så kallade
uppsamlingsställen i varje stad. Det är Williams som sköter transporten till Raan-ernas
landningsplats.
Kan du sända en pejlstråle till det skepp som skall komma och känner du till koderna som ni
identifierar er med, frågade Jorm som redan började planera för att oskadliggöra dem.
Alla av oss är utbildade rymdpiloter och tillhör den så kallade elitstyrkan. Vi är vana vid att
navigera bland solsystemen och speciellt bland våra egna utposter och baser. Vi besitter en enorm
kompetens som vi verkligen kan få användning av i en förändrad framtid så på sätt och vis har det
som hänt till viss del varit gynnsamt men kan inte uppväga det vi förlorat på något sätt.
Det är bara ett område på Kores som är totaltabu för oss. Vi får inte, vare sig flyga över eller dit.
Det är där de hämtar de ungdomar som sedan skall utbildas och tjänstgöra åt dem. Själv var jag så
ung att jag inte minns någonting av tiden före hämtningen. Det är en djävulsk ord-ning tycker jag
nu när jag vet vad vi gått miste om. Området omfattar en tredjedel av Kores så det är svårt att veta
vad som döljer sig där.
Skulle det vara svårt för ett antal skepp att komma till Kores utan att upptäckas, frågade Jorm
vidare och vet du var de tre superskeppen finns.
Det skulle inte vara något större problem att komma till Kores. Gelanerna förväntar sig inga
invasioner och därför är enbart det skyddade området bevakat för insyn och de tre skeppen finns i
en stad eller före detta stad som någon gång varit en skönhet, förmodar jag, men som nu enbart
ligger i ruiner. Skeppen bevakas av gelanernas skyddsanordningar, så ingen kan komma i närheten
av dem och dessutom är de låsta genom sitt eget skydd. Gelanerna har försökt med alla medel att
komma åt dem men utan resultat.
De hoppas att en dag kunna lösa problemet. Nu vet jag du att det är mina förfäder som skapat allt
detta som är förstört och det som finns kvar. Jag undrar vad mina bröder skall säga när de får reda
på det riktiga förhållandet och får veta vad jag nu vet.
Dina tankar är riktiga. Jag tycker att vi skall försäkra oss om dina bröders lojalitet innan vi gör
något åt saken. Vi kallar det väl operation Gelan, vad säger du om det.
Jag tror inte att det blir något problem. Så fort jag får en möjlighet skall jag kontakta dem.
OK, då gör vi på det här sättet. Vi ser till att du kommer tillbaka till Solo och att du kontaktar dem
därifrån. Du får bestämma mötesplats med dem och sedan hämta dem med ett av våra skepp och
föra dem hit. Under tiden skall jag samla fakta ur våra arkiv och förbereda en visning så att de får
ett underlag för vår diskussion, sade Jorm och fortsatte sedan, Jack vill du kontrollera hur långt
man kommit med skeppen där nere och vilka förbättringar man kunnat göra.
64
Jag ordnar det med en gång, sade Jack och avlägsnade sig.
Videofonen lyste upp och Mark Preston visade sig på bildskivan.
Jorm tryckte in för mottagning.
Jag har redan ordnat fem av våra unga män som frivilligt ställer upp på dina villkor, so far.
Du måste nog utförligare förklara vad jobben innebär och att de blir trotjänare om inte ännu
hårdare bindning. De är ännu så länge utan familjer, alltså inga familjefäder och redo att arbeta
hårt. Dom vill bli hämtade så fort som möjligt, vilken entusiasm.
Tack Mark, det är bättre än vi vågat hoppas på. Vi kommer över om några timmar. Saker och ting
har tagit en helt annan vändning än någon av oss hade väntat sig, klart slut.
Jack hade nu kommit tillbaka och kunde tala om att Gelanernas skepp var klart att disponera. Man
hade höjt kapaciteten betydligt genom att sätta in ett drivaggregat till. De fält som nu kunde
produceras var med hänsyn till skeppens storlek dubbelt så starka och vikten gränsade nu nästan
till tyngdlöshet, nära nog dubbelt så effektiv men med fortsatt lika bra hållfasthet i materialet. Där
energikastaren suttit tidigare hade man nu monterat in en högfrekvent tanke-sändare, mer än
dubbelt så stark som den man använt när man förstörde robotarna, men utan någon ormhals med
ögon.
Man hade även monterat in fler energikassetter i samtliga skepp. De två skeppen som var identiskt
lika hade väktarna funnit drivande i rymden med omkomna besättningar och utbrända energikällor.
De hade kommit från något ställe utanför den tillåtna gränsen och troligen underskattat avstånden
eller drabbats av någon akut olycka. Det gick inte att förstå det språk de använt men symbolerna
var enkla. I övrigt var det mycket avancerade och sofistikerade. De låg tekniskt långt över
väktarnas kunnande.
Av bildmaterialet de kunde få fram syntes det att de hade levt under helt andra betingelser än man
gjorde på Tiros. Deras hemplanet var mycket bergig, med höga berskedjor. Man kunde se att deras
bostäder var byggda på bergssidorna och efter Jorms mått mätt på bergsplatåer av sådana
dimensioner att de inte fanns något jämförbart på Tiros.
Deras vapen föregicks av energiomvandlare som man inte vågat testa ännu, men det skulle gå att
göra senare. Det var så vitt de kunde bedöma presionsvapen som troligen kunde skära eller kapa
med en exakthet som var helt outstanding. Det underligaste var att det inte fanns några
försvarsskärmar eller annat liktydligt skydd, såvitt de förstod och kunde bedöma. Metallen skeppen
hade byggts av var inte känd på Tiros. Det var troligen en legering som var anpassad i högsta grad
för just rymdtrafik.
Man höll nu på med att montera aggregat till skärmar på dem.
Vem är det som har dessa kunskaper och som tydligen inte saknar den energi eller fantasi som
behövs för att modifiera på det här sättet, frågade Jorm, verkligen imponerad.
Vi är alla stumma av förvåning, sade Jack. Det är Burt Sands. Han har höga examina och har varit i
ledande ställning vid Raas flygutvecklingsinstitut. Han förstår sammanhangen intuitivt enligt de
direktiv och tekniska data vi fått fram från den nedre databanken.
65
Jack, du kan ta John med dig och bekanta er med gelanernas skepp och samtidigt ta er en titt på de
bägge andra, men börja med att be Burt Sands komma upp till mig en stund.
Ok, sade Jack och gick sin väg med John i hälarna.
Vi ses senare ropade Jorm efter dem.
Han satte sig ned och tog en hastig funderare över situationen. Han tänkte för sig själv att allt
verkade ordna sig och med ytterligare fem man skulle de bli en stark enhet.
Dörren öppnades och en lång kraftfull man klev in.
Jag heter Burt Sands sade han och räckte fram handen.
Jorm tog handen varmt och hårt, hälsade honom välkommen och sade, ”jag har förstått att du är
något alldeles speciellt Burt, du har gjort underverk med skeppen och jag och de andra är
förbluffade över dina kunskaper och ditt handlag. Sätt dig här vid kammaren, är du snäll.
Han tog in Titan i närbild varvid han sade, ”jag har hört att du är mannen bakom allt tekniskt arbete
som utförts på skeppen hittills och att du är mer än intresserad av dessa saker och att du dessutom
har ett väl meriterat förflutet. Jag vill att du tar hand om hela den tekniska utveck-lingen och basar
över den om du vill acceptera det. Du kommer att ansvara direkt under mig. I det här avseendet är
jag direkt okunnig och behöver dig mer än oumbärligt. Om du accepterar kommer du att få tre
unga mycket kunniga män från Solo under dig.
De har arbetat under min fars överinseende tidigare, med utveckling av rymdfart. Vad säger du, är
du intresserad.
Det är det bästa förslag jag fått hittills i mitt liv, utbrast Burt spontant.
Bra, då är vi överens. Titan som du ser i kammaren, behöver gås igenom och dokumenteras. Det
blir i allt väsentligt en väldigt viktig uppgift för dig med högsta prioritet, jämte allt det andra. Du
kommer alltså att få ansvara över henne speciellt och vidareutveckla alla prestanda till att bli det
allra bästa möjliga, i alla avseenden som är möjliga.
Din ersättning bestämmer du själv. I alla sammanhang gäller det bästa möjliga så spara inte på
krutet för något skepp.
Jag tror att vi resonerar ungefär lika i det avseendet, svarade Burt.
Nu skall vi testa de vapen som finns i de främmande skeppen, mot våra egna skärmar.
De begav sig småpratande ned till hangaren. Burt hade inte fått några instruktioner om hur han
skulle aktivera sitt bälte och därför fick han koden av Jorm så att han skulle kunna komma in i
skeppen själv och in i de lokaler som var nödvändigt för att han skulle kunna utföra sitt arbete.
Jack och John kom emot dem nere på hangargolvet. Skiljeväggen mellan de bägge hangarerna
hade fällts upp i taket, så nu fanns där endast ett enda stort utrymme.
66
Man lade just nu sista handen vid de nymonterade strålkanonerna på Rana och i och med det var
skeppet klart att användas. Burt tyckte att hon skulle heta Rana och så fick det bli.
Det här skeppet är av den typ de fortfarande använder, sade John. Visserligen har det förbättrats en
del under årens lopp men med de förändringar som Burt har åstadkommit här så är Rana
överlägset. Jag hoppas han har gjort rätt bedömningar när han satt in ytterligare ett drivaggregat.
Det gäller att den nya manöverautomatiken är tillräckligt snabb.
Jag har intensifierat impulsfrekvensen mer än vad som är nödvändigt, svarade Burt och Jorm log
för sig själv.
Det utrymme som man förut hade till robotarna har vi använt för fler energikassetter och till
strålaggregaten. Vi har bara reserverat utrymme för fyra robotar mot tjugo tidigare. De skär-mar
som vi monterat in är tätare än de som fanns tidigare. Vi har även höjt Omegas kapacitet vad det
gäller skärmar och strålintensitet. Hon har också utrustats med tankesändare.
Agregaten tål mer än vad hon hittills belastats med och därför har vi gjort utrymme för fler
energikassetter. Om du låter Tempus bli kvar ett par dagar så får jag möjlighet att gå igenom
henne också.
Gör vad som är möjligt att göra. Finns det material så att det räcker, frågade Jorm.
Det verkar som om det finns stora mängder av ytterligare energi enligt datorernas uträkningar och
automatikens kontroller. Vi har tagit ut rätt mycket hittills, men nya kassetter laddas allt efter som.
De lager som finns är mycket stora och den verkstadshall som vi ännu bara vet finns men inte
funnit ger oss enligt minnesbankens uppgifter oanade möjligheter att arbeta på förbättringar och till
och med nya skepp, sade Burt.
Jorm var mycket imponerad över de möjligheter en man som Burt innebar på utvecklings-sidan.
Lite avsides från de övriga frågade Jorm om Burt kunde se till att Rana och de andra skeppen
automatiskt kunde hemkallas genom alfaorder och att om detta skulle vara nödvändigt, alla
kraftuttag utom drivkraften skulle vara spärrade, precis som på Omega och Tempus.
Om jag sätter in en sådan spärr är den oåterkallelig om man inte kan koden. Jag har tittat på de
enheter som finns i lagret och kan för mitt liv inte lista ut hur de skydd man använder fungerar.
Inte ens Raanerna har lyckats med det, svarade Jorm. Kan du ordna det på ett par timmar, eller går
det fortare.
Det går fortare, men jag säger till när det är klart.
Meddela det till Ben i sambandsrummet, så får jag reda på det.
John du får använda sig av Rana och disponera henne efter behov. Det spelar ingen roll hur sent ni
kommer i natt eller i kväll. Om det går så kan ni förbereda er själva på att eliminera de tre
Gelanerna. De borde inte bli misstänksamma mot er om ni sköter era kort väl. För dig John gäller
det att vinna dina bröder för din egen sak och du tror ju inte att det skall bli något problem.
Ben meddelade från sambandsrummet att allt var klart för avfärd med Rana.
67
Då kan du ge dig iväg med en gång sade Jorm till John. Jag meddelar Mark vad du fått i uppdrag
att ombesörja och att du bör få all den hjälp du behöver. Jack ser till att du får en dräkt och bälte
och lycka till.
De såg hur John tog ut Rana ur hangaren. Ute på plattan såg det faktiskt imponerande ut. Fyra
meter högt och cirka tjugofem meter i diameter.
Det verkar fungera bra, sade John i armbandsradion. Nu ger jag mig iväg. Rana skiftade färg och
steg med en sugande acceleration så att luften ven om henne. En härlig syn tyckte Jorm. Han tog
genast kontakt med Solo och meddelade Mark hur han skulle förhålla sig mot John. Han blev lite
omskakad av redogörelsen men han accepterade situationen och skulle nog med god sinnesnärvaro
klara det. Du kan ju informera Frank och de andra. Jag kommer över om någon timme och hämtar
våra nya mannar.
Burt kom och gav honom det kodchema som hörde till enheten på skyddsanordningen han nyss
monterat in i Rana.
Jag vet inte vad allt innebär men du har säkerligen möjlighet att kolla upp schemat på något sätt.
Jag skulle ge mycket för att få veta hur den fungerar. Jag har monterat detaljerna exakt enligt
ritningen och apterat dem. Sedan skulle jag försöka flytta på en av enheterna men då aktiverades
skyddet och jag kom inte ens åt den. I övrigt fungerar allt till belåtenhet.
Det är en blandning av biologisk och materiell avkänning som är kärnan i skyddets funktion. Den
är genetisk i grunden och när du har monterat och apterat den så känner den av övriga skydd som
finns överallt i dalen och är profilerade på mig. Hur en ytterligare omställning går till vet jag inte
men proceduren har alltid en successionsprogrammering, förklarade Jorm. När jag, eller min
kropp, inte fungerar tillräckligt effektivt i olika prioriterade avseenden byts jag ut och den nye får
veta det när jag efter någon slags genomgång lämnar över. Det har delvis med hjärnfunktionen och
lokala omständigheter att göra.
Följ med mig in i Omega, sade Jorm till Burt, så skall vi kontrollera och prova lite. Han öppnade
kanalen till den nedre databanken, slog in kodeschemat och de rätta koordinatorerna, för frågan.
Han gjorde en kopia av svaret som Burt skulle kunna använda för kommande monteringar. Det
enda Jorm inte lämnade ut var de koder han fått för att kunna kontrollera alla säkerhetsåtgärder
själv.
Vi kan kontrollera att det fungerar, sade Jorm och tog in den angivna frekvensen och satte sökaren
på den. En alfaorder skulle omgående kalla tillbaka Rana men nu tog sökaren in bilden av
navigationshytten på Rana och de såg John gå ned för landning på trekanten. Han hade inte en
aning om att han var iakttagen men måste bevakas om inte annat för sin egen skull och detta
förklarade Jorm för Burt.
Det här är tydligen en av möjligheterna som anläggningen erbjuder. Du får inte föra detta vidare
Burt därför att detta är en kontroll som bara är förbehållen mig och det är bara du och jag som
känner till den.
Han lämnade Burt med sitt utvecklingsarbete. Han tänkte att de två drivskeppen som man funnit i
rymden måste ha mycket intressanta nyheter att komma med, men det fick anstå så länge. Det
viktigaste nu var John och hans kamraters göranden.
68
Sambandsrummet var upptaget av Bill, varför Jorm gick till kupolrummet där han kunde få vara
ensam. Han sade till Eva och fru Sands att han var tvungen att få vara för sig själv ett tag för att
planera vissa viktiga göranden.
Han länkade in Rana och fann att John hade samlat sina Solovänner i navigationsrumet varför han
genast tog visionskontakt med dem. Dalen här, Rana kom.
John svarade och Jorm frågade hur det hade gått.
Hej Jorm! Jag har fått kontakt och förklarat för dem hur det egentligen ligger till och de har hela
bilden klar för sig nu. Vi är eniga att agera tillsammans med er. De är mycket arga för att ha
utnyttjats på det sätt som skett under så lång tid. Hur många av oss har de tagit livet av under flera
tusen år, generation efter generation. Du kan lita på att få den hjälp du behöver, var så säker. Har vi
fria händer att ta itu med dem som finns på Tiros, det är du som bestäm-mer.
Ja det är ok, svarade Jorm, men med behärskning helt kallt. Spill inget blod om det inte behövs. Ju
förr ni agerar ju bättre är det men se till att allt fungerar som om inget hänt, i deras ögon. Det gäller
att knyta ihop säcken när alla är inne i den.
Vi bestämmer en aktiontid fram till kl nitton imorgon kväll. Kom över hit och hämta era overaller
och bälten åt er alla men håll dem undan från Gelanerna. Burt kommer att hjälpa er att spärra dem
när ni har fått dem på er. De är alltså mycket personliga och han vet hur den biten fungerar nu. Har
ni några frågor.
Ja, det finns frågor utan gräns just nu, rent allmänt, men just nu vill vi bara tacka och känner
tacksamhet. Vi hör av oss, klart slut.
Jorm tyckte och kände att han behövde koppla av en stund så han tog Kim med sig på en promenad
i skogen. Den ljumma vinden susade i jättefurornas barr och lövträdens blad prasslade. Solstrålarna
lyste upp allt omkring honom. När han kommit fram till den naturliga fördämningen nedanför en
av bäckens nedslagsplatser klädde han av sig och dök i vattnet på ett ställe där vattnet stod i det
närmaste stilla och värmdes av solen. Vattnet var friskt, rent och skönt och efter en kort simtur lade
han sig ned för att torka på en utskjutande klippa. Han tittad ned i det kristallklara vattnet och såg
fiskarnas snabba rörelser och mindes de stunder han haft med sin far, när de för många år sedan
drog upp middagsmaten just här.
Han vaknade en timme senare av att Kim slickade honom i ansiktet. Solen hade börjat sänka sig
bakom klippmassiven. Han skyndade sig med påklädningen och tillsammans började de gå hemåt.
Efter en utomordentligt god middag gick han till sängs.
Klockan var redan nio på förmiddagen när han vaknade. Han kände sig helt utvilad och sträckte sig
som en nyvaken katt i sängen för att hans sinnen skulle vakna till liv och han blev klarvaken.
Simturen i går och nattens sömn hade varit som en oas i öknen och han kände sig styrkt inför
dagens händelse.
Burt hade med hjälp av mannarna från Solo installerat alla tänkbara säkerhetsanordningar utmed
staketet och byggnaderna på Blitza, som de döpt den nyinköpta tomten och huset utanför Raa till.
69
Efter att ha kontrollerat luftrummet och kunnat konstatera att inga andra farkoster fanns i närheten,
flög Jorm och Eva in mot kusten, strax ovanför vattenytan. Innan de gled in över stranden och det
kringgärdande staketet sände de koden till den man som Jack satt att bevaka
Blitza för tillfället. Hangardörren var redan öppen och Jorm satte ned skeppet i hallen.
De brydde sig inte om att åka bandliften under marken till huset utan gick över landnings-banan.
Det var första gången Jorm såg omgivningarna och huset i dagsljus, varför han obser-verade allting
extra noggrant. Huset såg pampigt ut mot den blå himlen och buskvegetationen bakom.
Den stora och höga obelisken som rests på en kulle bakom huset skulle säkert tas som ett
egocentriskt bevis på att den som rest den hade fått något nyck och därför ville ha den så.
Emellertid innehöll den ett mycket avancerat så kallat radarsystem jämte ett bärvågskomplex med
magnetobjektiv.
Under huset, i berget hade man bränt ut en stor hall och det smälta berget utgjorde ett stort hårt
blankt golv, stort som en fotbollsplan. Från hallen kunde man med hjälp av en zummer-hiss sända
upp ett obsevatorium med glastak, ovanför huset, genom den annars så vackra patian i husets mitt.
Allt eftersom Jorms och de andras kunskap om vilka materiel de för-fogade över i dalen utökades,
skulle säkert fler tekniska hjälpmedel kunna användas av dem.
Orsaken till att han nu befann sig på Blitza, var att han därifrån skulle bevaka John och hans
kamrater. Jorm och Eva installerade sig i observatoriet och gjorde sig hemmastadda. Jorm satte sig
vid manöverbordert och aktiverade ultraljudsändaren. Varje enhet ur deras rymdflotta skulle
automatiskt koordinera sina system och ta emot de höga vibrationerna. Om man använde de
vanliga vågorna eller sändarfrekvenserna skulle de lätt kunna avslöjas av Raas station.
Chuck som hade installerat sig på Blitza var ung, omkring 20 år och var handplockad ur Allan
Crowns stab på Solo. Han var vid det här laget väl förtrogen med de tekniska finesserna och hjälpte
Jorm till rätta.
Jorm aktiverade även den mångdimensionerade bärvågskammaren, rutan, framför dem. Ett
formidabelt underverk tyckte han. Ytan var två gånger två meter med en mycket tät projektion och
med väldigt markerad djupeffekt. Bilden såg ut som ett stycke fast materia, vilket det egentligen
också var, om man skulle frigöra den från sin uppgift. Under själva projektionen förändrades
strukturerna och formerna till vad man ville visionera. De molekyler som styrdes av de
programmerade fysiskt molekylärt intelligenta bärvågsstrukturerna tillsammans med en kemisk
substans styrdes till att bli, i míniatyr, kopior av det man ville visa eller i viss mån vad man tänkte.
Samma sak gick att göra på ett enklare sätt men detta var optimalt och den processen låg till grund
för hela dalens skyddsmekanismer.
Den kemiska substansen fanns i dalen i en limiterad mängd, i symboliskt obeskrivbara spiralkassetter, som skulle räcka i oöverskådlig tid enligt uppgiften och varifrån den hade sitt ursprung
gick inte att få fram och det var omöjligt att analysera den. De kunde bara konstatera fakta, att den
var för projektionskammaren vad atombomben är för vätebomben.
När de hade diskuterat detta, väldigt livligt en kväll, korsvetenskapligt, kom de fram till att det
förmodligen var likställt med kopplingen mellan anden som besitter medvetandet och den fysiska
kroppens möjlighet att fungera.
70
De materiakassetter som hörde till processen måste även de ha arbetats fram av mycket högt
stående tekniker och fysiker. De hade diskuterat om detta kunde ha gjort av människor. Att få
överta allt detta utan att förstå det fysiska elementära kändes underligt men det var bara att använda
det på rätt sätt. Det gick ju inte heller att förstå människokroppens mer än komplicer-ade förmågor
och kemiska mekaniska biologiska teknik.
Han hade i alla fall något som var eget och det var personligheten, den han var och den integ-ritet
han utstrålade.
Jorm vaknade upp ur sina tankar och fortsatte att planera för deras kommande aktioner. Bara att
han hade tänkt allt detta utan att någon tydligen lagt märket till någon mental frånvaro. Tala om
snabba processer. Det var som att få ett svar på en massa frågor som besvarats med en komplex
men enkel helhet.
Ett av de fakta som kommit fram, var att pejlstrålen som Gelanernas skepp följde genom
världsrymden mellan solsystemen slutade eller snarare utgick från någon stans i trakten kring Raa.
Den innehöll ny styrinformation varje gång som den var tillgänglig.
Det kanske inte var så underligt med tanke på att Moore och de andra gelanerna hade sitt
högkvarter i Raa.
Tiros 1, Tiros 1, Burt Sands kom.
När Burt svarade var han vid atmosfärskeppen i hangaren.
Har du rekarna klara frågade Jorm.
Ja de är klara och det är atmosfärskeppen också, utom det du själv använder just nu.
Bra, jag sänder tillbaka det omgående och så tar du med dig det tillbaka när det är klart. Du
kommer antagligen att behövas här snart, förutom att vi måste be dig gå igenom och checka upp
utrustningen här på Blitza igen. Har du några frågor?
Nej det är uppfattat, klart slut. Burt försvann ur kammaren som hade ett brett kommunikationsspektra.
De tittade ut och ned mot hangaren och såg atmosfärskeppet komma ut och försvinna mot dalen
genom att följa pejlstrålens impulser.
Eftermiddagen gick utan några speciella händelser. Inte förrän vid femtiden hände något av
intresse. Helt plötsligt visade bevakningspanelen med sitt blippande att ett skepp närmade sig med
stor hastighet från den östra kontinenten från landsidan. Blip Blip Blip Blip--Jorm satte ultraljudsökaren på skeppet som visade sig vara Rana med John och hans kamrater. Han
läste av de data som hela tiden visades på skärmen och fann att Rana befann sig över det område
där de tidigare hämtat folket med Krets. Vid de gamla tempelruinerna enligt avståndet att döma.
Jorm tog in Rana på sin egen koordination och manöverrummet avtecknade sig i projektionskammaren. Han tyckte att det var väl våghalsigt att ta ned skeppet så nära Raa och man kunde bara
hoppas att de undgått upptäckt av radarn.
71
De kunde se att en man var oskadliggjord, förmodligen med förlamningspistol och att det knappast
kunde vara någon annan än Williams.
Jorm behöll projektionen men beslöt att kontakta John med ultravågorna.
Rana kom. John svarade omgående och de satt nu mitt emot varandra på visionsskärmen. Eva och
Chuck bevakade kammaren för alla eventualiteters skulll.
Jorm, den här kratern vi nu befinner oss i är vår mötesplats. Det är här vi växlar folk och
upplysningar med vår kurir från Kores. Vi har pressat Williams och fått reda på att ett skepp
kommer i kväll med förstärkning. Om man skall döma av antalet personer så måste det vara ett
superskepp och förmodligen är en större operation planerad och på gång.
Var finns Moore och Wrang frågade Jorm.
Om cirka tre timmar kommer de att finnas här men är säkerligen just nu vid säkerhetspolisens
högkvarter. De styr allt i Raa vilket invånarna inte känner till. De har alla departement under sin
kontroll.
Kan det vara en större invasion än ni känner till? Det är mycket möjligt. Vi har kunnat förstå att det
är din tidigare kraftmätning som utlöst den här operationen. De vet inte vad de har emot sig. De vet
inte heller att vi känner till det rätta förhållandet.
Eftersom vi bara har drygt två och en halv timme på oss att göra något, ses vi omgående här på
Blitza. Vi lotsar in dig.
Även Jack och Burt kontaktades och bads att komma omgående.
Femton minuter senare satt de alla i observatoriet runt kammaren och Jorm ledde planeringen.
Hans unga sammanbitna ansikte utstrålade en stark vilja och allas ögon var riktade på honom.
Från och med nu har vi högsta beredskap här och i dalen. Bärvågsskyddet i dalen är förstärkt och
aktiverat och för dem av er som inte är införstådda med detta kan jag tala om att ett
genomträngbart skikt materia är spänt över hela dalen och över Blitza. Uppifrån ser det ut som ett
bergsmassiv eller något annat beroende på omgivningen.
Skyddet kastar tillbaka pejl eller radiovågor som om materian var massiv. Om något föremål
kommer igenom, vilket är fullt möjligt, kommer det att upplösas och energin absorberas i våra
energibankar genom det flöde som hela tiden är i rörelse under bärvågsskyddet. Det gäller
naturligtvis inte de skepp som har samma koordinater som våra egna.
John hur mycket vet ni om det superrymdskepp som är på väg hit. Praktiskt taget ingenting emedan
vi bara fått navigera mindre skepp.
Burt ta med dig tre av Johns kamrater och ta kommando över Krets, sade Jorm. Ni placerar en på
betryggande avstånd från Etna och på sidan om Gelanernas kurs. Vidare tar ni med er tre av
rekarna och lägger ut dem som en länkkejda utmed pejlstrålen. Johns kamrater har erfaren-het av
rymdflygning och de känner till bestyckningen och övriga tekniska data så se till att inga
flyktförsök tillbaka är möjliga eller att på andra sätt kontakta hemplaneten är möjliga.
72
Skall vi ta dem på samma sätt som den siste väktaren tog tillbaka ett av deras skepp eller skall vi
oskadliggöra dem på något annat sätt, frågade Burt.
Du känner till vilka vapen de har och handlar därefter. Kom ihåg att om deras hemstationer blir
varnade kan vi senare inte ta dem med överraskning utan måste anfalla dem i regelrätt krig och det
har vi inte kapacitet nog för att klara av. Glöm inte bort att Gelanerna har förverkat sin rätt att
existera och verka utanför sin planetgräns och att de kommer att göra allt för att stoppa oss. Kanske
skall vi försöka oss på att bluffa dem.
Tempus och Rana gled ned mot polisens högkvarter och in över den stora öppna platsen i mitten av
det gigantiska byggnadskomplexet. Tempus stannade ca femtio meter över Rana som landade
mellan de höga fönsterförsedda fasaderna. Jorm och de övriga ombordvarande på skeppet lyssnade
på sensorerna som utforskade området runt skeppet.
Tempus bredde ut sig som ett enormt tak ovanför dem. Sensorskärmarna visade att verksamheten
intensifierats i byggnaden runt omkring dem. De registrerade också att polishögkvarterets
kommunikationsanläggning beordrade hel avspänning emedan de besökande skeppen ansågs vara
vänner.
Kanske skulle bluffen lyckas när de kommit så här långt, tänkte Jorm. Han höll kontakt med Rana
och såg innifrån hur landgången fälldes ut.
Från Tempus observerade de hur två män kom springande över gården mot Ranas öppning. Det
måste vara Moore och Wrang tänkte Jorm. Tag inga risker utan förlama dem så fort de kommit in i
skeppet, rådde Jorm dem genom visiofonen, då han sett Moore hade något slags rör i handen.
Det hela var över på några sekunder. Moore hade höjt vapnet för att vara på säkra sidan om han såg
något misstänkt, men dolda vid ingångens sidor stod två av Johns kamrater och oskadliggjorde
honom helt överrumplande. Rana och Tempus flög på låg höjd tillbaka till Hibitza, där de båda
männen försattes i vaket tillstånd och förhördes.
Jorm hade uppfattat Moore som en kall och behärskad men, men häpnade över det raseri som
mannen inte kunde dölja när han kände igen Jorm. Det här kommer ni aldrig att klara, rasade han,
men föll sedan helt till föga när Jorm förklarat situationen för honom. Tillsammans med de
människor de härskat över och levt tillsammans med hade de kanske glömt bort sin förtvivlade situation och nu insåg de plötsligt att de var helt tillintetgjorda, utan hopp om vare sig
framåtskridande eller fortplantning.
Väl medvetna om vad som skulle hända om de dödades blev de apatiska och och berättade allt om
Kores och deras egen hemplanet.
Vi har ungefär en och en halv timme på oss att klara av en situation som nu ytterligare
komplicerats, sade Jorm som kallat samman samtliga som skulle vara med i den planerade
aktionen. Krets hade fullföljt sitt uppdrag som de kommit överens om och sedan återvänt.
Nu när vi har ledarna för Raanerna som fångar kan vad som helt hända om makten kommer i orätta
händer. Krets får nu i uppdrag att utplåna de luftflottor som utmarkerats av våra fångar och Frank
Delon kommer att få reda på det inträffade och situationen så att han kan ta över med sitt folk så
fort Krets gjort sitt.
73
Krets hade placerats mellan två klippformationer snett ovanför mötesplatsen. Förmodligen hade
någon gång en meteorit slagit ned i den till synes naturliga urholkningen i marken och berget.
Rekarna hade registrerat fyra skepp på ingående, inklusive superskeppet. Det rörde sig nu bara om
minuter innan man skulle få dem inom synhåll.
Fyra av Johns bröder och Jorm väntade på kraterns botten när fiendeskeppen sakta kom svävande
ned mot dem så att de såg dem klart. De landade framför dem i perfekt ordning till synes utan
några misstankar.
Moore, Wrang och Williams stod absolut stilla precis framför tre bastanta Raaner. Minsta
felaktighet skulle kosta dem livet och det visste de.
Utan minsta tvekan eller försiktighet kom besättningarna ut ur skeppen. Om de hade vänt sig om
hade de sett åtta man smyga sig in, två i varje skepp.
Jorm frågade John om de hade vidtagit några speciella säkerhetsåtgärder när det gällde de nya
Gelanerna. Tyst de kommer här. Ut ur superskeppet kom fem män, något längre och större än de
andra.
Liksom vid förra överrumplingen togs inga risker. Samtidigt som dörrarna stängdes på alla fyra
skeppen sköt en förlamningsstråle ut från Krets och de fem Gelanerna sjönk ihop på marken. De
övriga i besättningarna som vände och sprang tillbaka upptäckte att alla försök till reträtt var
lönlösa och skuggan av Krets som nu kom över dem gjorde att de gav sig utan strid. John
förklarade sig snabbt och tog kommandot över dem utan några problem.
Krets med Burt Sands och de andra hade ju försatt luftförsvarsflottan ur funktion i Raa och på
övriga östra kontinenten så Frank och stora rådet på Solo var nu i princip ledare över hela Tiros.
En helt oblodig aktion hade nu bäddat för ordning och reda på planeten.
----------------------------------------------------------------------------------------------
Det var en storslagen syn och scenario som utspelades på plattorna utanför hangaren, när Jorm
tittade ut genom fönstret på sambandsrummet. De fyra Gelanskeppen jämte deras egna skepp
utgjorde en imponerande samling rymdfarkoster och i morgon skulle de alla vara servade och
uppdaterade för avfärd mot Kores.
Johns kamrater hade nu fått all information och Jorm hade verkligen blivit något speciellt för dem.
En tacksamhet utan gräns kändes från dem och mötte Jorm när han träffade på dem.
Jorm drog sig tillbaka för ett samtal med Sands på tu man hand. Tillsammans besökte de
maskinhallen som blivit tillgänglig i en bergsal i klippmassivet bakom stationsbyggnaden. Den
hade enorma dimensiooner. Fyra superrymdskepp och ett flertal atmosfärskepp var under byggnad
på olika stadier.
Burt såg fram emot att få organisera sina mannar och bygga färdigt skeppen. Men något stämde
inte med lokalernas dispositioner så det skulle nog finnas mer att vänta på.
74
De tog ned de bägge drivskeppen till maskinhallen och började systematiskt gå igenom dem. Det
var inget problem att förstå symbolerna på manöverpanelen, men vad som stod överst på listan var
att komma på hur man skulle tillföra skeppen ny energi till drivsystemen.
Jorm satt vid manöverbordet som var utbrett i en halvcirkel framför honom. Även om dessa
rymdskepp kom från ett helt annat och främmande solsystem, efter vad de kunnat förstå, så kunde
de väl inte vara så överlägsna Omega och de andra skeppen. Men han visste och föstod att det inte
fanns några fysiska gränser för att göra fantasin till reality. Det var enbart en fråga om intelligens
och tillgångar på det man behövde och fanns materialet inte här så fanns det där.
Den grupp känselytor som måste ha att göra med energi, drivmedel, måste vara de som fanns
längst till vänster av symbolerna att döma. De såg i alla fall ut som bilder av molekylstruk-turer.
De gav inte något utslag när Jorm prövade dem. Han ville veta om det fanns någon kraft kvar över
huvud taget. Han fortsatte sina försök och tryckte ned en knapp med en sol på. Den satt ensam
ovanför de andra ytorna. Den lilla displayen ovanför knappen aktiverades och en bild av
maskinhallen syntes på den. En sökare började röra sig och markerade en plats där Jorm och Burt
kunde se ett antal energikassetter placerade på en bänk.
Burt tittade intresserad på Jorms förehavanden och sade, ”de där kassetterna är tillräckligt många
för att ladda två superrymdskepp.
Jag trycker ned knappen som finns på sökaren så får vi se vad som händer, sade Jorm.
De kunde tydligt se ett vitt kraftfält utgå från skeppet och omsluta kassetterna. Färgen övergick till
en orange ton och fältet absorberade till synes både höljen och innehåll. När Jorm nu kollade
energinivån fann han att den gått upp till en tredjedel av den möjliga nivån och han tittade förvånad
på Burt som såg lika förvånad ut som han. Det var som — bara den.
Det kommer att ta tid att förstå det här skeppet så vi får ta det lugnt och vara försiktiga. Det kan ha
egenskaper som är helt främmande för oss. De fyllde bägge skeppen med maximal energi för det
var ingen bristvara. De undrade bara varifrån den egentligen kom.
Det fanns igenting som var otillgängligt i skeppet så Jorm bad Burt monter in samma förbehåll som
i de andra skeppen.
Tydligen hade de människor som fört skeppen, inte behövt oroa sig för någonting och därför inte
spärrat dem i något avseende.
Jorm som var intresserad av att få veta skeppens fartprestanda, vilket han inte kunde utläsa något
om på symbolerna, tog ut ett av dem på plattan för att göra en testflygning. Naviga-tions kartan på
displayen utgjordes just nu av en stjärnkarta med ett stort antal galaxer inklu-derade, i ett
djupbildssystem. Han hade lärt sig känna igen en del av dem. Den del som var framme nu, hade
antagligen den förre navigatören använt innan skeppen lämnades obeman-nade. Han satte sökaren
på Chimbra och genast upptogs hela bilden av hans egen galax och han sökte vidare rätt på Tiros.
De måste ha varit vittberesta och besitta en enorm kunskap om många olika ting i alla avseenden.
Delvis en annan fysik, kemi, fler grundämnen och andra sammansättningar, Jorm hade inte fantasi
nog för att spekulera vidare.
75
Med kurs mot Etna fattade han manöverreglagen med händerna, när han kommit ovanför dalen.
Det han trodde skulle ta en kvart var över på delar av en minut och han hann knappt stoppa skeppet
före en kollission med planeten. Han blev alldeles matt av upplevelsen, han hade ju inte fört fram
spakarna speciellt mycket. Med tanke på att han bara använt hastig-hetsskalan till en bråkdel
vågade han inte ens tänka på vilka fartresurser som fanns att tillgå. Burt som satt bredvid honom
var alldeles stum av chocken.
Gud I himlen, sade Burt jag tror inte det är sant. Tänk om vi kan lära oss att förstå det här skeppet
och använda den teknologin fullt ut i våra andra skepp.
Det här pratar vi inte om; sade Jorm och tittade nu roat på Burt. De var rörande överens om även
denna hemlighet.
Burt spärra de här skeppen så fort du bara kan, sade Jorm vilket Burt bara nickade ja till och tittade
menande påhonom och skeppet.
Det här är ju som att komma från kindergarten direkt ut i förvärvslivet, helt sanslöst.
De hade nu samlats i sambandsrummet för att gå igenom en invasionsplan för Kores. John och
hans kamrater var nu fyrtio stycken och alla var lika eniga och villiga att dra sitt strå till stacken.
Känslan för dem att få återta sin planet rättmätigt var optimal. De fick berätta allt de kunde komma
ihåg från sin hemplanet för att man skulle kunna bilda sig en uppfattning om hur man skulle gå till
väga. Det var mycket de var tvungna att analysera korsvis och jämföra därför att så många hade en
liten del att bidra med. Något som de uppsnappat eller sett eller undrat över. Det gick inte att lita på
allt som Gelanerna hade sagt, då de kanske fortfarande hyste lite hopp.
De fick berätta allt de kom ihåg från hemplaneten och från de fyra månarna med utposter de arbetat
på. Alla städer var slagna till intet utom en som varit huvudstad. Drygt hälften av Meta som staden
hette, fanns kvar i mer eller mindre gott skick.
Varken John eller någon annan hade någonsin varit därinne. Genom att gå igenom databank-arna
som något snille kom på, fick de reda på hur staden sett ut och var den var belägen exakt. De satt
alla och tittade ned i projektionskammaren, på städer och samhällen som rullade förbi. Det var en
vacker planet, mycket större än Tiros. En grön planet fortfarande lämpad för utvec-kling av vad
som helst.
Man bestämde att Jorm, John, Burt och Jack skulle ta sig till Kores med drivskeppet som Jorm och
Burt testat. Det hade modifierats att passa dem. De hade maximalt med bränsle och de hade
konstaterat att inga av deras tillgängliga vapen bet på det.
De övriga sju skeppen skulle bemannas av John och hans kamrater, vilka skulle ta utposterna med
list och överrumpling. De var ju väntade att komma tillbaka efter sitt uppdrag och kanske med
troféer i form av nya skepp.
Wrang, Moore och Williams skulle tas med i Tempus, men välemballerade.
Alla skeppen stod nu på plattorna utanför hangaren i dalen och man hade en sista genomgång.
Jorm hade tagit med sig två rekare och två atmosfärskepp i lastrummet. Han räknade med att de
skulle komma fram på halva restiden före de andra och det rörde sig om några dagar. Innan de
76
startade testade han ett vapen som fanns i drivskeppen med vilket han kunde försätta alla andra
fabricerade vapen ur tillfällig funktion. Skeppet sände en strålning som berörde allt utom rent
biologiska förlopp.
På något sätt upplöstes de fabricerade strukturerna på ytorna så att de gick i varandra men sedan
återgick de till det ursprungliga och var då oförändrade enligt den ursprungliga
tillverkningsprocessen. Det tarvade eftertanke och analys tyckte Burt som blev mer och mer
fascinerad av skeppet och dess förmågor. Det var ju en fråga om intelligenta vapen eller i varje fall
självstyrda processer, helt enkelt underbart för att inte kalla det gudomligt och registrerbart.
Han tackade sin lyckliga stjärna för den vändning som livet tagit.
Samtliga skepp var nu redo för start och lämnade Tiros ett efter ett. De kastades framåt mot den
blågröna planeten som växte sig större dag efter dag.
Jorm och de andra tre tittade igenom loggböcker och bilder. De vågade bara undersöka det troligen
arkiverade materialet för att inte på något sätt störa driften. De visste för lite om skeppet ännu när
det gällde funktionerna.
Så var de framme vid målet i en formidabel hastighet
Enligt beräkningarna går vi ned på Kores när avståndet är som störst mellan deras bestyckade
månar. Med den hastighet vi kommer att ha tas vi förmodligen för en meteorit om vi har absolut
radiotystnad. I alla händelser kommer de att upptäcka sitt misstag för sent för att hinna göra något
åt oss eller stoppa oss. John gick ut i pentryt efter sin korta summering om hur det skulle gå till
före och när de skulle gå in i Kores atmosfär.
Vi kommer inte att kunna ta ner skeppet manuellt utan jag kopplar på autopiloten nu. Kores upptog
nu hela sökarskärmen och nedräkningen började.
Siffrorna fladdrade förbi på skärmen allteftersom tidsmarginalen minskade. De checkade
utrustningen och Jorm matade in de sista datana på datorn. De skulle bara hinna ut med sina prylar
för sedan skulle skeppet försvinna i en alfaorder till en bestämd koordinerad plats.
De hade installerat sig i atmosfärskeppen och väntade nu bara på att bli utsläppta genom
lastluckan.
De bröt in i Kores atmosfär som en eldblixt, men det var tydligen inget problem för skeppet. Det
måste göras på det sättet. Överhettningen störde tydligen bara atmosfären som omvand-lades till
ren energi runt om och togs upp av skeppet när det borrade sig ned mot marken genom den
tätnande luften. Den som med blotta ögat såg på det som hände skulle bara kunna se något som
liknade en meteorits inträngande mot planeten.
Allt gick som planerat och skeppet hängde fem meter över marken när atmosfärskeppen sköts ut ur
lastrummet.
De gömde sig svävande med atmosfärskeppen i den täta djungeln, den tropiska vegetationen vid
platsen för landningen.
Skeppet försvann upp igen så snabbt att det inte kunde ses med blotta ögat.
77
Blip ….Blip …..Blip….
Händelsen hade inte undgått upptäckt, förstod de ganska snart när John rapporterade att han såg
lysande punkter på radarns värmeskikt vilket innebar att de fem röda föremålen hade starka
drivkällor. De rörde sig sakta mot det ställe där de hade blivit avsläppta alldeles nyss. Framför dem
mellan träden reste sig en brant bergvägg snett ut över trädtopparna.
Vi upprättar vårt högkvarter här sade Jorm och skar upp ett hål i bergväggen strax under
trädkronornas toppar för att få skydd för insyn. Det tog inte lång tid att få in skeppen i
bergsmassivet. Jorm tog in rekarna snabbt och stängde av alla kraftkällor samt kylde ned dem och
lade ut en materiaskärm över skeppen för att undvika alla möjligheter till upptäckt. De såg hur
fiendeskeppen gick över dem och försvann.
Vi tar inga risker, sade Jorm. Burt lade ut en sträng materiaplasma runt infarten i berget och fäste
en kontrollstyrd automator på bergväggen inuti rummet. Plasman förenade sig med berget och runt
om öppningen och började röra sig mot mitten tills man kunde se en massiv bergvägg där hålet
förut varit. Berget självt skulle nu stå för den energi som erfordrades för att hålla skärmen vid liv
så att den öppnades vid behov av att komma in eller ut vid impulser.
För att vi skall känna oss säkra håller vi oss lugna ett tag och förbättrar utrymmet, sade Jorm. Jack
började ordna med alla tekniska detaljer tillsammans med Burt. De skar ut en gång ned till
marknivån och maskerade den på samma sätt som skeppsinfarten där uppe.
Från den smala vågräta öppningar de skurit ut i berget kunde de se konturerna av den stad de måste
komma in i ganska snart. På den tredje dagen efter deras ankomst upphörde Gelanernas
patrullflygningar. De var nog inte så säkra på vad som hade hänt. Bara enstaka skepp flög över
dem och de var antagligen reguljära patrulleringar.
Vid ett tillfälle hade de sett att regelrätta konfrontationer hade förekommit i närheten av staden. Ett
flertal skepp hade bränt upp områden strax utanför stadsmuren och först efteråt vågade Jorm sända
ut en av rekarna för att spana av området varvid han fann förbrända människolik av bägge könen
men inga rester av vapen eller död materia.
Kanske man bara hade gjort sig av med ett antal obekväma personer.
Jack och John hade gjort ett gott arbete och de hade installerat sig och fått det relativt komfortabelt.
Spaningarna mot Meta hade pågått hela tiden och de hade observerat att trafiken i luftrummet var
relativt tät, men att marktransporter var så gott som obefintliga utom till en ny stad under
byggnation men utom synhåll för dem, från berget.
De gled sakta fram mellan träden med ca 20 meters mellanrum när en människa kom springande ut
i en glänta framför dem. De kunde se en kvinna med skräcken målad i ansiktet som om det gällde
livet. Hon försvann in i vegetationen på andra sidan gläntan när Jorm till sin förvåning såg ett
fordon som mycket liknade en bil komma glidande över marken. Han sände genast en
bärvågsstråle på fordonet som damp ned i backen och slog runt.
De väntade en stund innan de gled ned mot haveristen och lät sensorerna söka efter ytterligare
eventuella förföljare. Föraren av fordonet var tveklöst död där han låg med huvudet vridet i en svår
vinkel. De vågade emellertid inte landa för att de då kunde avslöja sig med spår.
78
Jorm lät skeppen hänga kvar i skogsbrynet och spanade spänt mot det ställe där kvinnan hade
försvunnit. Hans misstankar besannades och de fick se kvinnan komma tillbaka, men denna gång
var hon inte ensam utan åtföljdes av fler kvinnor som sprang fram mot den döde mannen och tog
de vapen han hade.
Nu tyckte John att det var dags att ingripa varför de utan att höras gled ned och spärrade vägen för
kvinnorna. Alla tre hoppade snabbt ut och gick emot dem. De var så upptagna att de inte
observerade dem förrän de var ungefär fem meter ifrån dem. Jorm sökte med tankarna och fann att
de var fruktansvärt rädda. Jack hann med nöd och näppe slänga sig åt sidan för ett skott som fräste
förbi honom och brände av en trädstam bakom honom.
John förlamade kvinnan med en snabb stråle och slängde sig sedan efter pistolen. Kvinnorna
började då springa åt alla håll men ett rop från John hejdade dem.
John pratade med dem en stund och sedan följde de med kvinnorna till en byggnad som mycket
liknade den han varit vid när han hämtade ungdomar för skolning, men den här var övervuxen och
kunde inte ses från luften.
Kvinnorna hade rymt från gelanerna under många år och levde här i skogen på egna odlingar.
Jorm såg till att den havererade farkosten försvann liksom liket av mannen.
De kunde ge en klar bild av situationen i staden och det skulle inte bli för svårt att ta sig in i den
och till den öppna platsen framför rymdhamnen.
Gelanerna visste att det fanns kvinnor i djungeln runt om på planeten men brydde sig inte så
mycket om det.
Gelanerna hade indelat staden i block. Kvinnorna användes enbart för att föda barn och för att
utföra andra nödvändiga sysslor under sträng bevakning och i fångenskap i en viss del av Meta och
de män som fanns kvar bevakdes minutiöst. Alla gossebarn fördes till en annan del av staden för att
läras upp och lyda sina härskarre.
Den sista kvinnan som rymt berättade att man upptäckt att det pågick aktivitet inne i den låsta
delen av flyghamnen. Den del som i alla år varit ointaglig för Gelanerna och orsakat dem mycket
huvudbry. Kvinnorna visste genom hörsägen att rymdhamnen varit gigantiskt stor, som en stad i
sig själv både över och under jord men några exakta mått hade man inte. Det enda som kunde ses
utifrån var tre stycken superrymdskepp.
Mörkret föll på och Jorm, John och Jack började sin vandring mot stadsmuren. De småsprang över
den månbelysta sandremsan utanför muren som var över tio meter hög och reste sig majestätisk
och vit framför dem. Smygande och med gravitationsbältet något aktiverade för att göra dem något
lättare letade de sig fram mot porten som de fått beskriven för sig. Jorm uppsnappade en irriterad
tanke från någon stans framför dem och dämpade ned takten något.
Där var öppningen. Grinden var vidöppen, men två beväpnade vakter, en på varje sida stod där. De
verkade inte speciellt motiverade för den ene sov och snarkade och den andre verkade halvslö. Jack
tog upp sitt lilla blåsrör med vidhäftat minifrysetui. Han tryckte på en knapp och blåste iväg en
frystagg i ändalykten på den vakna vakten som svor till och kliade sig på skin-kan varefter han
också somnade, ljudlöst, rakt ned på baken.
79
Det var en fin grej sade Jorm som inte sett den tidigare. Ja, den går bara att använda på kort
avstånd och lämnar inga spår efter sig när den smälter. För säkerhets skull gav han den andre
vakten också en tagg sömnmedel.
De sprang snabbt igenom öppningen och in på en gata de fått beskrivning över och som ledde till
rymdhamnen. Plötsligt kom ett fordon emot dem med en intensiv ljuskägla spelande över gatan
och de blev helt bländade. Jorm drog snabbt in de andra i en nisch i väggen. Fordonet stannade och
ett par röster tvistade om något. Ljuskäglan riktades mot en port bredvid stället där de stod och
tryckte utan att de syntes i skuggan som bildades.
När de hade åkt sin väg torkade de svetten ur pannorna och fortsatte snabbt utmed husväggen tills
de kom fram till den stora öppna platsen framför de genomskinliga hangardörrarna.
Det var egentligen nedvärderande att kalla dem hangardörrar. Ljuset från hundratals strål-kastare
lyste upp en ca femhundra meter lång och femtio meter hög glasramp där man innanför dem kunde
se tre stora superrymdskepp inspärrade sedan flera årtusenden tack vare bristande kunskap om de
koder som Jorm hade och som han fått på ett mirakulöst förberett sätt.
Jorm frapperades av höjden på portarna och hangaren med tanke på att skeppen var långt ifrån så
höga. Vad kunde mer dölja sig därinne. När han vidare tänkte på vad kvinnan berättat att
Gelanerna tyckt sig se aktivitet därinne kände han sig verkligen spänd och han delgav Jack och
John sina tankar.
Tänk om det fanns liv därinne efter alla dessa år i berget. Den öppna platsen var verkligen intensivt
bevakad kunde de se där de tryckte i skuggan av ett monument föreställande ett föråldrat
atmosfärskepp med bakåtböjda vingar. De satt nedhukade under ena vingen och fixerade
superskeppen och aktiviteten runt omkring dem.
Jorm tänkte skarpt över vilka möjligheter de hade att uträtta något. Den sista ruschen de gjort fram
till monumentet hade tagit musten ur dem och med tanke på den aktivitet som rådde på plattan
framför flyghamnen både natt och dag skulle de aldrig kunna komma över med livet i behåll.
Tanken slog Jorm att det skydd dalen haft måste ha aktiverats även här. Tänk om de styrande som
hade koderna omkommit och en del andra blivit inspärrade på eget grepp i berghangaren. I så fall
hade de kunnat följa händelseförloppet inifrån men ej kunnat göra sig hörda under alla dessa år och
hittills inte kunnat eller vågat göra något som skulle avslöja dem.
Kanske var de inre hangardörrarna enda skyddet mot Gelanernas minnesförstörare. Allt detta var
logiskt och de beslöt efter en stunds konfererande att kontrollera saken. De trängde sig in i
atmosfärskeppets ihåliga kropp och brände försiktigt bort en bit av sidan så att de skulle ha god sikt
mot hangaren men ändå undgå upptäckt.
Med datorsändarens hjälp tog Jorm ut rekarna ur berget. På den lilla skärmen framför dem såg de
hur rekarna närmade sig luftrummet ovanför hangarerna. De sex stora mörka boxarna som hade
sina hornspetsar riktade mot hangaren och som ständigt sände den minnesförstörande strålningen,
verkade skrämmande i sina svarta blänkande höljen.
Snart får vi se om Sands beräkningar håller.
80
Om exakt tio minuter anfaller dina kamrater månarna, John. De närmar sig med högsta fart och
kommer nog inte att upptäckas i tid för att bluffen skall avslöjas. De kommer att sända
meddelandet att de av bröderna som ger sig och övermannar Gelanerna kommer inte att anfallas.
Vi kan bara hoppas på att visionsskärmarna fungerar bra och att de hinner se vilka det är som
kommer.
Jorm riktade sändaren mot hangaren och sände.
Ge oss ett tecken på att ni är beredda för ett utbrytningsanfall och om ni kan lokalisera oss
omgående.
Bildskärmen lystes upp omgående och ansiktet på en man framtonade i det han sade, ni är
lokaliserade. Förstör sändarna. Bryt förseglingen.
Ansiktet försvann i en plågsam grimasch vilket måste ha berott på att han blev utsatt för
minnesstrålningen.
Rekarna som oupptäckta fortfarande befann sig ovanför hangarerna sänkte sig nu och Jorm satte
full strålningskapacitet mot boxarna och resultatet lät inte vänta på sig.
Boxarna fullkomligt slets i stycken och var på bråkdelen av en sekund ur funktion varefter rekarna
återgick till sina ursprungliga positioner. Jorm skar upp överdelen på monumentet och kallade in
rekarna. Tre par ögon blickade uppåt mot himlen där de kunde se otroliga ljusfeno-men mot den
mörka bakgrunden. Anfallet hade påbörjats.
Vi slutar skjuta om ni slutar. Vi är bröder. Övermanna Gelanerna ljöd meddelandet.
Platsen utanför hangaren sjöd av verksamhet, Gelaner, ty det var bara sådana som hade tillstånd att
vistas i Meta rusade mot sina stridsskepp för att besätta dem.
Jorm aktiverade sitt bälte och spärrade Gelanernas tre superrymdskepp och låste dem sedan med
besättningarna inne i dem och automatiserade skärmarna. Därefter löste han förseglingen på den
stora hangaren mitt emot dem.
En flod av ljus vällde ut när de enorma portarna öppnades. De var tvungna att skydda ögonen för
ljuset. Ett skepp mycket större än Krets sköt ut ur hangarens övre del. En energistråle svepte över
plattan och förintade alla skepp utom de som Jorm skyddat och spärrat. Som tur var hade Jorm låtit
rekarna skärma av monumentet där de satt och följde allt på första parkett. Skepp på skepp
lämnade hangaren med riktning mot månarna och människor vällde ut på plattorna. John hade sänt
all information som de lämnande skeppen behövde för att inte ge sig på fel personer.
Det syntes att det frigivna väktarfolket var väl diciplinerat och att de visste vad de skulle göra.
Ett helt öppet skepp lämnade nu hangaren och närmade sig monumentet, kom tätt intill så att Jorm
och de andra kunde kliva över och ned till den man som de sett ansiktet på i minidatorn. Med ett
lyckligt leende kramande han om Jorm och sade, välkommen vår befriare och ni som öppnat för
vår framtid. Den stora folkmassan samlades nedanför dem och jublade mot sina räddare.
Som på ett givet kommando spred sig folkmassan åt sidorna och lämnade plats för den armada av
skepp son nu närmade sig ur skyn. Slaget om Kores var till ända.
81
Vid en kort men mycket effektfull ceremoni lämnade Kores ledare över basen på Tiros till Jorm
utan några reservationer och med allt vad den innehållit och skulle innehålla framöver.
Överraskningarna var tydligen inte över ännu och det visste ledarna.
De tog farväl av John och hans kamrater. De ville naturligtvis stanna hos sitt folk och bygga upp
inför framtiden.
Opal sänkte sig sakta ned på landningsplattan framför stationsbyggnaden i Kondor.
Gräsmattornas mörkgröna klorofyll gjorde att den nästan svarta klippringen runt dalen med
sluttningarna nedanför såg ut som en väl tilltagen konungakrona.
På sluttningarna mitt emot stationen några kilometer längre bort började det nya samhället ta form.
Det hade varit en nödvändighet att ordna bostäder åt den nybildade patrullens familjer. Så här på
morgonen låg sjön stilla och blank som en mörkblå spegel. Det var en idyllisk vy som hade mött
dem när de sakta flugit in i dalen vid återkomsten från Kores.
Nu visste Jorm att han hade fullt mandat att jobba vidare som väktare genom att vara andlig och
lyhörd för de högre strömningarna. Han visste att han var utvald även om inte väldigt distinkt och
påtagligt. Han visste också att han måste träna upp de gåvor som varit avgörande för det som hänt.
Han måste börja söka den kunskap som fanns gömd men inte glömd, alltså de verktyg som skulle
föra honom framåt och utveckla och utvidga hans själsförmågor. Lyd-nad, flit, kärlek, förlåtelse,
långmodighet, saktmod med fler viktiga egenskaper skulle få honom att bli tålmodig och flyta
framåt i dimensionerna.
Opal som de döpt ett av drivskeppen till tog mark mjukt och behagligt. Det var ett fantastiskt skepp
att flyga och nu behärskade han den delen ganska bra. Färgen ändrades till grått från orange när
han stängde ned det. De övriga skeppen skulle inte nå dalen förrän om någon vecka.
Opals överlägsenhet i allt var så överväldigande att han beslutat sig för att försöka ta reda på
varifrån de kom. Att få träffa de människor som byggt dem och lära något om deras teknologi och
sätt att leva på måste vara något speciellt.
Under vägen tillbaka från befrielsekriget på Kores hade de haft tillfälle att testa skeppet något mer
men förstod ganska snart att det hade mer att bjuda på, men att deras kunnande inte räck-te till för
att förstå allt ännu.
Jorm klev ut i solskenet och tittade sig runt i det han sträckte på sig. Man kunde kalla dalen en oas
mitt i omgivningarna. Där fanns allt de kunde önska sig vad det gällde frisk luft och möjlighet att
koppla av från pressande uppgifter. Han såg kraftfull ut i den gula förhållandevis tunna
rymdoverallen. Han hade vuxit på alla sätt sedan han fått den nya uppgiften, både fysiskt och
mentalt. De breda axlarna och de kraftiga armarna skvallrade om stor fysisk styrka och under det
kortklippta håret tittade de svarta ögonen sig runt omkring. Inte speciellt under-ligt att Eva hade
fallit pladask för honom även om det var ömsesidigt. Han var en ung man som många vände sig
om och tittade efter på grund av den utstrålning som bara fanns naturligt hos honom. Ögonen
tycktes se igenom allt och ingav en lugnande känsla hos dem han mötte.
Jack som han mötte första gången på Solo, var också en stark typ av människa men kunde ännu
inte mäta sig med Jorm. Tillsammans var de verkligen någonting att räkna med.
82
Jorm vände sig leende om när han kände känsloladdade tankar bakom sig. Samtidigt som han
vände sig om öppnade han sina armar och Eva slängde sig i hans famn. Det blev ett känslo-laddat
återseende då ingen kunde dölja sina känslor för den andre. De gick hand i hand upp till
timmerhuset med kupolrummet och Jack följde med dem. Han hade aldrig tänkt på det men huset
var faktiskt unikt i sitt slag.
En otrolig blandning av nytt och gammalt för känslans skull. Om man inte varit inne i det tidigare
skulle man framför sig se ett ovanligt stort timrat hus med en kupolliknande upphöjning mitt över
takåsen. Med tanke på husets längd, ty det var över fyrtio meter långt och två våningar högt, måste
det finnas en stomme av oanad styrka emedan varje stock av jättefurorna, det var byggt av, skulle
räcka till för att bygga ett halvt normalt trähus.
Huset var emellertid rena fästningen med sina välisolerade betongväggar innanför timmret och
innanför betongväggarna satt det träpanel vilket gav ett mysigt intryck och känsla.
De tillbringade några timmar glatt småpratande över den mat som fru Sands lagat iordning så fort
hon fick höra att de var tillbaka.
Jorm talade om för henne vilken fantastisk man hon hade och att han för dem var mer värd än sin
vikt i guld, oumbärlig helt enkelt.
Jack hade bestämt sig för att fara till Solo och tackade för sig. Jorm bad honom redogöra för
operationen när han kom dit och även varsko om att allt flyg till Kondor hädanefter måste
registreras vid varje tillfälle för att inte bli bortstött.
Eva och Jorm såg honom ge sig iväg i ett av atmosfärskeppen.
Jorm, jag tycker att du skall gå och lägga dig så att du får sova ut ordentligt, sade Eva och tittade
honom djupt in i ögonen.
Vet du vad jag tycker då, frågade Jorm.
Nej vad då!
Jo, jag vill att du skall bli min hustru och jag ber dig svara ja. Vi kan ordna det i morgon enligt de
ceremonier som vi antagit bland Raanerna.
Eva såg ut som fallen från skyarna, men skrek ja och slängde sig i Jorms armar igen.
Opal 2 höjde sig sakta mot den klarblå morgonhimlen. Horisonten var skarpt markerad i den fina,
rena luften och solen sken ned över dalen där sjön kastade tillbaka ljusstrålarna såsom en spegel,
mot klippväggarna som med sin svarta ojämna färg absorberade dem och fick den uppvärmda
mossan att stråla upp fuktig värme som dallrade och vibrerade som ett levande väsen runt hela
dalen.
Jorm och Eva tittade med beundrande ögon och sinnen på allt det vackra som en grön planet kan
erbjuda. De hade fullsikt både uppåt och nedåt medan Opal gled fram över landskapet mot
Raanernas dal. Jorm hade beslutat sig för att ta en rekognoceringstur med Opal så fort som de
andra skeppen kom tillbaka. Därför ville han nu i lugn och ro ta för sig av allt det vackra som fanns
att se på Tiros.
83
Snart är vi framme, sade Jorm till Eva. Ser du bergskedjan där borta. Eva tittade åt det håll han
pekade och såg hur regnskogarnas djupa grönska övergick i en ljusare grön färg när barrskogen tog
vid då de närmade sig högre belägen mark för att slutligen nå den mark och bergskedja som just
nu skiljde dem från Raanernas nya bosättningsplats.
Det hade inte heller varit svårt att se var samhällen och städer tidigare legat. Centrum brukade vara
ren öken och vegetationen runt om på flera kilometers radie var för det mesta buskage-bevuxet och
sandigt och så skulle det förbli till skogen började vinna terräng igen. De gled ned över sluttningen
mot det nya samhället som Raanerna kommit en bra bit på. På bägge sidorna om floden syntes nu
rader av nybyggda hus med breda fina vägar emellan. Att döma av den mängd människor som de
kunde se, hade Solos råd bidragit med både maskiner och människor i hög grad.
De landade på den lilla flyghamnen där Jorm kunde räkna in tio skepp, för både bevakning och
transport. Kolonisatörerna hade verkligen inte legat på latsidan.
Tänk vad ett projekt kunde göra med människor, sade Eva. När de blir motiverade och får något
för arbetet, om det så bara är välfärd, så går det undan på alla sätt. Jag gissar att det inte finns en
enda sjuk människa här.
Jorm kände igen flera ansikten bland en grupp män och kvinnor som mötte dem. Tydligen hade
minnet av deras räddning inte bleknat ännu för de blev väl emottagna och omkramade över
förväntan.
De förklarade sitt ärende, att de ville bli man och hustru enligt de gamla urkundernas regler för att
det skulle bli sanktionerat i evighetsperspektivet som det var stipulerat sedan urminnes tid. Att de
var rena och fysiskt medvetet rena var en viktig del i ceremonin och därför hade Jorm hållit sig
borta från Eva så mycket han kunde för han hade svårt att hålla sig på mattan.
Dessutom skulle han snart ge sig iväg igen och ville inte skjuta upp sin kärleksbetyglese längre och
det var nog ömsesidigt i allra högsta grad. De ville båda ha och bilda en familj, den minsta och
viktigaste enheten i samhället.
Vi har funnit gammal kultur och ceremonibyggnader även i den här dalen och det första vi gjorde,
innan vi började bygga bostäder var att restaurera en mycket gammal sådan byggnad med
dopfunter. Vi har också funnit deras gamla skrifter, protokoll och urkunder väl gömda och
bevarade enligt normerna, så det är bara att komma till skott. Ni kommer att tycka om deras
meditationsrum där vi också utför alla förbundsceremonier och bokför dem, sade Ken Brodhurst
som var deras andlige ledare.
De fick några timmar på sig att gå runt och tala med folket och titta på planeringen och nu satt de
avslappnade i samhällets samlingslokal. Brodhurst sade att de nu kunde starta färden upp till
templet som hade varit en lokal byggnad med ett begränsat upptagningsområde men till-räckligt
stor för att kunna var komplett. Det låg högt upp, strax under trädgränsen. Den larvbandförsedda
bilen var bekväm trots den oländiga terrängen de åkte igenom.
Byggnadens utsida så väl som insida var utsmyckade med figurer som beskrev timade händelser
och visade symboler av evighetskaraktär, för skapelser och förbund med gudomlig inriktning. Det
mesta var för avanserat för att förstå fullt ut men visade säkert att man måste ingå vissa förbund för
att kunna släppas igenom dimensionernas olika grader och sfvärer up-påt. Alla löften och förbund
84
bokfördes enligt hävd både timligt och andligt om man får kalla det dubbel bokföring. Ibland hade
den andliga skaran manifesterat sig för att hjälpa till i något svårlöst fall men oftast hade de bara en
ledande och väntande funktion. Det här livet var ju en skolning och bevisande prövning
individuellt.
Vem kunde veta vilken vägledning Jorm kunde få i framtiden som tjänande väktare. Än så länge
kunde han bara göra så gott han kunde och det var det som var meningen tills han skulle göra mera.
Men det gällde alltid att göra rätt och gå de rätta vägarna så långt han förstod sin kallelse som han
kände obeskrivbart inom sig. Det var ungefär som att beskriva hur salt sma-kar, han visste det men
kunde inte förklara det.
Jorm riktigt kände och upplevde en utstrålning av lugn och harmoni från byggnaden. Den hade
tydligen inte blivit ohelgad på något sätt utan de goda och heliga fanns kvar här trots alla år som
gått sedan den användes för det ursprungliga ändamålet. Det kändes i varje fiber sv hans kropp och
Han såg på Eva att det var en stor upplevelse för henne att känna evighetens viskningar. Han såg
hur hon rös till så att hon fick ståpäls på armarna inför det i mycket okän-da men än mer
eftertraktsansvärda. Hon rös nog mest för att hon inte förstod sin egen känslig-het iför den andliga
intelligenta materian som ju fanns i skapelsen överallt.
Det fantasiska men farliga var att forntida händelser fanns kvar i det andliga minnet som hon delvis
kunde avläsa men det kom när hon minst anade det och det måste hon lära sig att styra.
Bandbilen hade alltså efter trettio minuters färd stannat framför ingången till en respektin-givande
byggnad i vit sten. Det var den enda byggnaden som var kvar intakt av flera andra och som hade
motstått väder och vind och kanske andra påtryckningar. Stenarna var väldigt fint bearbetade och
passningen var fantstisk såg Jorm när han tittade ordentligt.
Raanerna hade snyggat upp de flesta av rummen och i det största på understa våningen, rakt in från
portalen och hallen vid ingången hade de monterat in mjuka, sköna, röda fåtöljer i halvmånformiga rader framför en förhöjning med ett altare. Väggarna hade täckts delvis med vita tunga
draperier. Det var väldigt vackert och smakfullt inrett och gav bara det en känsla av välbefinnande.
Den man som utvalts att vara deras ceremonimästare hade prövats och befunnits värdig att för dem
utföra och besegla förbundslöftena för all tid och evighet. Många hade varit med vid tillfället och
känt efter under meditation och åkallan.
Han vigde dem till varandra för all tid och evighet och det kändes på djupet för dem båda att det
var heliga löften och obrytbara. De hade alla rätten att officiera i denna orden men det var
värdigheten som avgjorde vem det blev. Det var på något sätt naturligt för rätten hade aldrig tagits
bort utan gått i arv sedan urminnes tid. Nu kunde den användas öppet igen.
De hade påbörjat färden för ändamålet med sin skapelse och det kändes obeskrivligt högtidligt och
meningsfullt. Det fysiska livet och hanteringen var underlydande men avgörande i sam-manhanget
och det hade de inget emot. Bägge kände att de fullföljt en universell lag.
När de suttit i stolarna, efter beseglingen, den stadgade meditationstimmen började det hända
någonting med Jorm. De var uppmanade att tänka på sitt tidigare livs händelser och hur de ville att
framtiden skulle se ut. När Jorm satt där försjunken i sina koncentrerade tankar och liksom kopplat
85
bort kroppen, allt utom just det tänkande medvetandet, kände han hur han liksom växte och såg sig
själv sitta i sin egen stol och såg även Eva och alla de andra runt omkring dem, där de satt.
Han såg även ett antal vitklädda vackra personer som leende tittade på honom nedifrån men som
inte sade eller fick säga något och det fick inte han själv heller, var det någon som vis-kade åt
honom med hörbar röst, men den personen såg han inte.
Han hade lämnat kroppen för en kort stund och när han insåg det blev han rädd och var genast
tillbaka i sin kropp med häftig hjärtklappning av en skräckkänsla. Han hade blivit överrump-lad
själv av en kanske naturlig process. Men nu visste han vad han tidigare trott. Han hade sett saker
som han inte sett innan han satte sig i stolen men som stämde efteråt. Varför?
Efteråt hade de stannat på trappan utanför templet och blickat ut över dalgången och ned på den
ringlande floden med en suck av tillfredsställelse. Det var vackert och tillsammans med de tidigare
händelserna blev det en nästan fullkomlig känsla. De tackade Raanerna för deras tillmötesgående
och blev på begäran lämnade ensamma, när de försäkrat dem om att de skulle bli hämtade per
automatik av Opal.
Solnedgången var som ett underbart skådespel i färg där de satt i det varma gräset och tittade ut
över nejden. De såg bandbilen försvinna bland furorna långt nedanför dem. De var ensam-ma med
sina löften, med varandra och med sin kärlek till livet. Några hjortar gick och betade något länge
ned bland örter och blommor. Jättefurorna kastade nu sina längsta möjliga skug-gor över
tempelbygnaden och solen glödde som en stor, het, eld vid bergkammens kant tvärs över dalen.
Det var varmt och skönt, nu innan mörkret skulle komma.
De tittade på varandra och kunde inte hålla tillbaka sina känslor längre. Varför inte börja livets
allvar just här. Jorm tog Eva i sin famn och i öm längtan förenades de under ett kre-scendo av
brutet ljus i alla regnbågens färger på den varma sommarängen. Det var bara Gud och hjortarna
som var åskådare till den gudagivna livsbejaknde akten, mellan man och kvinna.
De stod och höll om varandra och tittade nedåt dalen på ljuspunkten som närmade sig uppför
sluttningen. Syrsorna spelade sitt gnisslande kvitter, det sista för dagen och det började bli skumt
när dimmorna vältrade sig uppåt från den sakta rinnande floden. Vilken dag, de skulle aldrig
någonsin kunna glömma den.
Opal landade och de förberedde sig för hemfärden med autopiloten. De samtalade tyst hela vägen
om framtidsplanering för familjen och andra jordnära frågeställningar. De skulle bo kvar i dalen
och låta barnen gå i den skola som skulle byggas för alla dem som nu var bosatta där.
Eva, sade Jorm vi måste också söka i världarna, liksom här på Tiros efter gamla kulturer som kan
ge oss svar på alla de frågor vi har och samtidig lyssna till den lilla viskande rösten och hjälpa dem
som behöver hjälp på olika sätt. Det är tydligt att vi inte får svaren gratis utan vi måste söka och
utvecklas allteftersom. Det lilla vi sett hittills har så stor variation och skill-nader i utveckling på
alla plan så omfattningen av skapelserna måste vara oändligt stor.
Det du säger låter riktigt, men kommer jag att få följa med på dina resor Jorm, frågade Eva.
Det kommer att bli många tillfällen till det, men det viktigaste för planen är trots allt att vi får barn
in i familjen. Vi får inte blunda för realiteter. I det avseende är du mer betydelsefull än jag är.
Egentligen är allt annat än familj och barn fåfänglighet på olika stadier, så ser jag det, men ändå
86
måste vi leva i utveckling, vad nu det är, men spännande är det.. Vi kan inte existera utan varandra,
alltså man och kvinna i olika roller.
Okay, jag ger mig, sade Eva och inser att det du säger är rätt och sant, men nu börjar jag bli trött
och behöver min skönhetssömn.
Någon skönhetssömn behöver du inte men du kan få sova i alla fall, skrattade Jorm.
Innan de lyfte för dalen hade de satt strålkastarna på templet som var väldigt vackert. Jorm hade
sett liknande byggnader även på Kores och det tålde att funderas över.
Mitt under deras småpratande tittade Jorm förbi Eva på de fyra stolar som fanns bortom henne och
samma sak på hans egen sida. Det hade alltså funnits sittplatser för minst tio personer framför
manöverbordet. Ekonomiutrymmena bakom dem och runt centrumaxeln var av betydande format.
Det fanns sovalkover för tjugo personer. Bara centrumaxeln var sex meter i diameter och fem
meter hög, hela skeppets diameter var över trettio meter. I centrum fanns energiomvandlarna så vitt
Jorm kunde bedöma för de hade aldrig kunnat komma dit in. Färge-rna i skeppet var övervägande
vit och beige.
Det här är ett vackert skepp sade Jorm. Både interiören och exteriören är vacker. Jag undrar hur de
såg ut som förde de här skeppen mellan galaxerna.
Varför tror du att det är ett galaxskepp, frågade Eva.
Därför att jag kommit hem flera dagar före de andra skeppen och har då inte vågat använda
fartresurserna fullt ut. Jag har använt kanske bara femtio procent, men bara en liten del av sträckan,
hör och häpna, det är ofattbart. Jag har mina aningar, att den kurva som symboliserar hastigheten
på skärmen är gjord som den ser ut för att hastigheten dubblas vid varje steg.
De här skeppen fann väktarna drivande i tomma intet mellan Chimbra och den närmaste galaxen.
Att de över huvud taget fann dem är ett underverk. Tala om en nål i en höstack. Alla instrument har
symboler som markeringar, precis som om man inte behöver manövrera manuellt, men mycket väl
kan göra det. Rent tekniskt prestandamässigt är det flera tusen procent effektivare än superskeppen
och det vill inte säga litet det.
Jorm jag tycker det är otäckt att färdas med ett skepp man inte känner till helt och hållet, inte ens
ursprunget, sade Eva.
Med tanke på att jag inte förnummit några olustkänslor eller något annat som gjort mig osäker
bedömde jag det som ofarligt att använda, svarade han.
Jorm, säger du bara vettiga saker, skrattade Eva och kysste honom på munnen.
Jag har tänkt gå till botten med undersökningen så fort som möjligt men vill ha Burt vid min sida,
han har sinnelag för det här. Han ökade farten mycket lite och lät Opal stiga upp mot den mörka
himlen med kurs hemåt. Nu hade hemåt fått en ny mening och livet lekte för dem.
Jorm var tidigt uppe nästa morgon och gav sig iväg till stationen utan att väcka Eva helt, men han
sade hej och kysste henne ömt. Det var fortfarande mörkt när han gav sig iväg. Bärvågs-skyddet
87
över dalen hade underifrån, på natten, en knappt synbar orange färg och på dagen syntes det inte
alls, men uppifrån var det ett solitt berg.
Det var Burt som hade vakten i sambandsrummet tillsammans med Spitz. Ingenting speciellt hade
hänt under den tid de varit borta. Burt hade programmerat de fyra kvarvarande rekarna att
avpatrullera och registrera allt som kunde tänkas hända runt Tiros och lydplaneterna. Ytterligare tio
rekare var under tillverkning i maskinhallen.
Nu skall jag berätta för dig Jorm att maskinhallen var mycket bättre utrustad än vi visste när vi gav
oss av. Ett antal färdigprogrammerade robotar finns tillgängliga för att tillverka alla de typer av
skepp vi har och känner till. Det mest fantastiska ära att de programmerar sig själva genom att
analysera, mäta och på andra sätt lära sig det föremål man ställer in dem på.
Dessutom finns det färdiga program för ofantligt mycket större skepp än krets. Man kan nästan
flytta vad som helst från en planet till en annan.
Burt vi skall informera min far, Allan Crown, om några driftprinciper jämte en del skeppskonstruktioner. De kan få ta del av en del skärmskydd också. När det gäller vapen tar jag själv hand
om det.
När vill du att jag skall göra det, frågade Burt.
Så fort du får tid, det bestämmer du själv. Du kan bestämma tid för honom så att han kan få komma
hit för det skulle han gilla. Använd kammaren för att visa visuellt.
Okay, det skall jag göra, sade Burt entusiastiskt.
Vänta ett tag, sade Jorm när Burt tänkte ge sig iväg. Ta med Mark Preston och Frank Delon också.
Det är lika bra att vi gör det ordentligt med en gång.
Jorm, du vet väl inte om att ett av de större atmosfärskeppen för fem personer är färdigställt med
samma prestanda som Omega i stort sett. Det fanns halvfärdigt i hallen när vi var där sist.
Nej det visste jag inte, sade Jorm lite bekymrat. Vi måste se till att få en bättre kontroll på vad som
görs och att avstämningarna blir bättre. Det är bäst att du rapporterar vad som hänt har när vi har
varit borta.
De gick tillsammans igenom det viktigaste och nödvändigaste och sedan gav sig Burt iväg till Solo.
Det nya skeppet var strömlinjeformat och såg snabbt ut, tyckte Jorm när han såg Sands försvinna
mot horisonten som nu lystes upp av de första solstrålarna. Jorm tog in datorrobot-en och gav
informationer och redogjorde för den bevakning han ville ha kontinuerligt. Detta innebar att allt
som gjordes i dalen, inom stationsområdet, registrerades, bevakades och vär-derades delvis enligt
Jorms önskan, av roboten.
Han programmerade också in en egen frekvens på vilken endast han kunde få information utan att
väcka ont blod hos någon. Han satte sig ned för att göra upp ett reglemente att följas av alla som
var stationerade i dalen. Det rörde bara verksamheten som var viktig med tanke på den sekretess
utåt som måste hållas stramt.
Eva kom in genom dörren och tittade sig runt omkring. Hon hade tidigare aldrig varit i
högkvarterets heligaste rum, sambandsrummet, som bara var avsett för en liten skara eller speciellt
88
inbjudna. Det var en mängd känslig apparatur och mycket annat som inte var till för den stora
skaran.
Hur går det för dig. Du väckte mig inte när du gick sade hon leende.
Jag tyckte du skulle få sova lite längre och jag hade en del att fixa på egen hand. Jag hoppas du
ursäktar mig sade han och kramade om henne. Förresten så sade jag hej och kysste dej.
Jaha, då drömde jag alltså inte. Du är ursäktad.
Vi får besök från Solo i dag. Burt har åkt för att hämta dem. Vi skall dela med oss av en del ganska
lågprioriterad kunskap. Den var inte det för några veckor sedan men har snabbt blivit det. Du är
välkommen att vara med när vi diskuterar saken.
Mycket gärna. Det här rummet ser intressant ut.
Jag är just i färd med att göra upp ett reglemente för dem som jobbar här på stationen med
högteknologi. Det får inte bli några fadäser i något avseende. Frågan är vilka som skall få tillträde
hit eller dit eller överallt. Väktarna, som drev stationen tidigare hade ett spårämnes-system som de
använde och som styrde behörighetstillträdet till olika verksamheter. Om någon obehörig kom in
gick larmet omgående eller så öppnades inte dörren vid en analys. Det fanns bara en som kände till
vilka som hade det eller det spårämnet. Slussarna in i respektive area rymmer bara en person och vi
har ännu inte fått tillträde till dessa enheter. Kanske är det så att vi får det när vi indikerar rätt
behörighet.
Tänker du göra lika dant?
Jag tror det systemet ligger närmast till hands och jag har så gott som bestämt mig för det.
Mötet med Solos representanter hade förlöpt friktionsfritt och Jorms far och de övriga var mycket
nöjda med sakernas gång. Att på bara några timmar kunna erhålla en teknologi inom
rymdteknikens ramar som skulle ha tagit deras forskare, kanske decennier att komma fram till,
måste få anses vara det bästa som kunnat hända. Och just nu när de var redo att ta ett språng framåt
rent humanisktiskt.
Det här ger oss möjlighet att på ett helt nytt sätt kunna ändra på det livsmönster som nu finns i våra
tre, än så länge, rivaliserande länder eller bosättningsområden. Raa är nu helt under vår
juristriktion men vi måste få igång media så att vi kan informera och upplysa med ny inrikt-ning.
Moore och hans kumpaner har lyckats med att indoktrinera befolkningen på ett ruggigt sätt. De har
fungerat som ett drev. När ledarvargen säger till så gör de andra som han vill utan att tänka. De är
ett oupplyst folk och ingenting är demokratiskt. Tänk att ett litet antal ledande män kan hålla ett
helt folk i omedvetet ledband för egna syften. De har levt på en lögn för länge, men nu skall det bli
ändring. Frank höll ett helt litet anförande och han hade rätt.
De tackade för all hjälp de fått och skakade varmt hand med Jorm och Eva.
Jag vet inte om ni tycker att det är förmätet men jag har några synpunkter efter att ha sett en del på
Kores, sade Jorm. När ni nu skall ändra på de olika befolkningarnas livsvillkor, på frivilligbasis, så
dela på dem om det blir problem. Det finns massor av mark för nybyggare och gamla städer som
går att bygga upp igen.
89
Burt skjutsade dem tillbaka och det var ett nöjt team som lämnade dalen. Frank och de andra
kommer att växa med uppgiften och bli stora män, sade Eva.
Ja, sade Jorm, det har vuxit fram en fin gemenskap och känsla mellan Frank, oss och de övriga, så
vi har mycket att vara tacksamma för också.
Just nu håller de på med att genomforska Opals centrumdel med en analysator som fotogra-ferar
scanningen. Det går inte med vanlig strålning utan den måste vara mycket högfrekvent. Processen
kommer att tala om för oss vilka metaller eller legeringar som använts och om vi inte har dem så
kan vi nu göra molekylförändringar. Vi tänker använda deras teknologi i de andra skeppen och
bygga nya med den. Burt är fantastisk på de områdena.
Vi går ned i maskinhallen så får du se hur den ser ut. De gick in i den banhiss som stod i
direktförbindelse med den. Dörrarna stängdes med ett sug och de gled mjukt iväg.
Allt verkar så väl genomtänkt och omtänksamt på något sätt, sade Eva.
Du menar att ingenting är ryckigt eller stötigt och att det är nästan ljudlöst, sade Jorm.
Ja just det.
Ja så är det. De har lagt ned mycket arbete på just miljön och den idén skall vi jobba vidare på.
Färden rörde sig om sekunder fast de visste att det var långt till hallen. Det fanns ett organiskt
skydd i hissen precis som i skeppen.
Man höll just på med Opal 2 och de av fotona som var klara var upphängda på en bakgrunds-belyst
tavla. De såg på bilderna och Eva såg ut som om hon skulle behöva kräkas, alldeles blek i ansiktet
satte hon sig på en stol och vände sig bort.
Jorm tyckte också att det var olustigt men inget gick att ändra på, det var bara att acceptera det som
hänt för länge sedan. Den man som satts att göra jobbet såg också illa berörd ut men kände nog inte
till något om det som hänt och förstod nog inte det han såg på rätt sätt.
De tolv cylindrar som satt i en ställning, sex på varje sida med en gång emellan innehöll tio
kroppar och det olustiga var att hjärnorna var utbrända, ett resultat av Gelanernas minnesförStörare. Hoppas de sov när det hände tänkte Jorm. Förstöraren hade arbetat när de var spärrade
tillsammans med Gelanernas skepp och Tempus.
Fotograferingen var klar och Jorm bad mannen följa Eva ut i friska luften.
När han var ensam började han studera bilderna noggrannare. Den sektion av centrumstocken där
cylindrarna var placerade var förseglad och alla försök finna en öppning hade misslyckats. Till och
med metallen var okänd för dem. Den hade mindre täthet en någon annan känd metall på Tiros,
men stod ändå emot alla försök att bryta ned den. Han kunde se energiförrådet och skeppets
drivkälla. Endast en del av centrumstocken kunde inte analyseras då den tydligen kastade tillbaka
all strålning de hittills försökt med.
Delen såg ut som en sexkantig dubbelpyramid och fanns i skeppets absoluta centrum. Dess
funktion kunde man inte ens gissa sig till.
90
Han tog med sig bilderna, gick in i Opal och tog ut henne på landningsplattan utanför stationen.
Sittande i chefsstolen framför manöverpanelen studerade han bilderna intensivt och gav efter hand
databoken de fakta som fanns för att se om den kunde ge förslag på tillväga-gångssätt.
Det magra svaret kom omgående. ”För lite fakta föreligger. Teknologiska fakta stämmer ej med
vårt mönster”. Jorm böjde sig fram och studerade intensivt pyramiden som såg ut att hänga fritt i
luften med de spetsiga ändarna ned och upp. Den måste vara belägen mellan cylindrarna. Något
stämde inte. Han slet till sig ett annat foto taget från andra sidan. Pyra-miden hade flyttat sig
mellan tagningarna. Det var som ---! Är det så?
På ett av fotona låg längdaxeln vertikalt och inte lodrätt som på de bägge andra bilderna. Något
intelligent och medvetet hände alltså därinne. Det måste undersökas men hur.
Jorm vände sig om och tittade in genom dörrarna på den grå väggen. Därinne låg tio oandvändbara
kroppar. Men, tanken slog honom och han tänkte återigen på kropparna. De hade ju fortfarande
massa på skelettet och det innebar att där fanns levande celler. Kunde pyramidens rörelse fylla
någon funktion.
Han följde en ingivelse när han återigen tog ned Opal och lät mannen ta om serien med fotona.
Ta en serie på fem foton från cylindrarnas kortsida sade han.
Allt eftersom bilderna blev klara tittade han på dem och alla tvivel var som bortblåsta. Det fanns en
intelligent medveten styrning i förhållande till vad de gjorde för att visa något. På alla fem fotona
hade den olika positioner. Var finns du var är du sade Jorm tyst för sig själv.
Han tog upp Opal till plattan igen och ställde sig nära den grå väggen och tittade på den, väl
vetande att det fanns något därinne som såg honom, iakttog honom och ville något. Han sökte med
tankarna men kände inget gensvar varför han satte sig i stolen igen.
Han lutade sig bekvämt tillbaka för att koncentrera sig på problemet och tänka ut någonting. För att
få vara helt ifred begav han sig till Blitza som för tillfället var obemannat och bara bevakades av en
programmerad rekare.
Innan han gick in för landning sände han sin kod för att undvika larm till Kondor.
Han funderade på varifrån ingivelsen kommit att bege sig till Blitza. Det hade inte börjat med en
tanke och han hade inte fått ingivelsen förrän han lutat sig tillbaka och koncentrerat sig. Nu kunde
han få vara fri från främmande tankar. Första lektionen i meditation fick han vid deras vigsel i
Raanernas tempel, där han lärde sig att det finns ett fint kemiskt fysiskt samarbete me-llan kropp
och ande, mellan medvetande och kropp om man så vill och att man kan separera de båda
enheterna med vilja och koncentration, om man har de fysiska förutsättningarna. Han kände till
lagen om fysisk utveckling, att övning ger färdighet i alla lägen.
Vad han också lärde sig var att meditation till den högre eller högsta dimensionen utvecklade både
den andliga och den fysiska kroppens möjligheter att få verklig känsla och förbindelse, för att inte
kalla det direktkontakt även med mellanhjälp av de andliga hjälparna, om de fick klartecken
uppifrån. Allt enligt den universella planen.
91
Han kände sig lite rädd för att testa sin förmåga igen, att frigöra andekroppen. Han var rädd därför
att han inte visste vad som egentligen hände just då, rent fysiskt mekaniskt, hur krop-pen och
anden fortfarande höll kontakt fast de var åtskiljda och om något kunde skilja dem åt för gott av ett
rent misstag. Men med tanke på det som just nu hände i skeppet så tycktes det inte vara så.
Han hade läst i gamla urkunder att man praktiserat detta i tidigare tidsåldrar men att det inte
rekommenderades och att det varnades för att göra så.
Nåväl, han lutade sig tillbaka i stolen, ställde in den på halvliggande och slappnade av. Det var inte
för att somna med kroppens egen automatik fick han påminna sig själv för han var trött. Han
ansträngde sig att tänka logiskt i koncentration och slappna av med kroppen, att liksom få kroppen
att domna bort så att tankarna kunde härja fritt som han ville.
Han kände hur armar, ben och resten av kroppen försvann ur medvetandet och han var sig själv
enbart. Han blundade och kände hur han liksom flöt bort men kunde styra tankarna.
Plötsligt började allt vibrera och han blev rädd men övervann rädslan och lugnade ner sig trots den
hjärtklappning han fick. Vibrationerna hade tydligen med frigörelsen att göra och skulle inte
förändra några livsavgörande fysiska nödvändigheter. Han fick hjälp av någon som förstod och
visste. Han kände sig längre på något sätt och plötsligt stod han bredvid och såg sig själv.
Nu förstår du hur det är att se sig själv och inte kunna ta tillbaka kroppen, den enda kropp du kan
komma tillbaka till, sade någon bredvid honom.
Det var ett tankespråk, som han förstod. De talade med tankar. Vi talar lustigt nog samma språk
även annars. Munnen rörde sig på mannen men orden kom inte därifrån utan genom
tankeöverföring.
Vilka fantastiska insikter tänkte Jorm.
Ja det har du rätt i svarade mannen. Vi kan bara dölja det vi vill dölja för annars är allting ett
mummin och tummim, allt är närvarande. I de högre dimensionerna kan man inte dölja nå-gonting
så där måste man vara ett men ändå individuell när det gäller kunnande och utveck-ling.
Var inte rädd, vi kan inte skada varandra eller bli skadade.
Hur vet jag att du är en man utan att kunna se dig, jag kan bara förnimma dig och ända visste jag
att din mun rörde sig. Sade Jorm.
Vi är tio stycken som är fångar i det här skeppet på grund av ett tekniskt missöde. Pyramiden eller
roboten som vi säger saknar vissa data som skall göra det möjligt att gå tillbaka till våra fysiska
kroppar. Anledningen är sabotage. Vi vet inte vad som felas eller om den är program-merad för
ytterligare överraskningar.
Varifrån kommer ni, frågade Jorm.
Vi kommer från andra sidan av er granngalax och den heter Andora. Vanligtvis gör vi våra
kontakter i förstärkta projektioner men vi har inga hjälpmedel vi kan använda. Vi kan inte i det här
tillståndet höras eller synas av den grövre materian. Om du koncentrerar dig nu och ser rakt fram,
så kan du kanske se eller förnimma oss.
92
Jorm hade i det här tillståndet lätt för att koncentrera sig så han såg några siluetter framför sig eller
rättare sagt några figurer med en aura omkring sig. De hade mantlar på sig och hår till axlarna
förnam han.
Ni vet alltså inte om att era kroppar är obrukbara och att det är därför som ni inte kan gå tillbaka in
i dem. Om inte roboten höll den fysiska delen vid liv skulle de ha förmultnat. De fysiska hjärnorna
är bortbrända vilket egentligen är underligt. Det måste alltså normalt alltid finnas en koppling
mellan anden och kroppen men den är kanske trådlös.
Vi kände inte till att det var så.
Som situationen är nu så är vi bundna till våra kroppar och kan inte lösgöra oss och inte heller
komma åt dem. Det var förmodligen avsikten med sabotaget. Bränslet var avpassat att inte räcka
längre än till mitt emellan galaxerna. I det andra skeppet är förmodligen situationen densamma. Vi
är villiga att ge dig alla data om oss själva och skeppet om du hjälper oss tillbaka till Andora och
vår planet. Den heter Dor och kan bebos i ytterligare många tidsåldrar.
Det är en ganska stor planet, mycket större än den vi är på nu. Därför har livet samma mönster men
sammansättningen och tätheten på allt materiellet är mindre. Om det är som du säger med våra
hjärnor skulle vi, om roboten kunde bryta förseglingen till cylindrarna och det livsuppehållande
fältet, dö och gå till vår nästa dimension. Det får inte ske för vi har inte utvecklats nog och måste
tillbaka för att subblera det som förstörts i våra kroppar.
Jorm kunde knappt tro det han hörde och funderade på om det var en dröm. Naturligtvis svarade
Jorm och frågade om han, när uppdraget var klart kunde göra anspråk på ett av skeppen.
Naturligtvis. Vi skall inte vara sämre än väktarna, svarade Odon som mannen hette. Du skall
emellertid veta att du kan förlora ditt liv då det finns krafter och makter som vill förgöra oss. Vi har
nu varit borta i flera årtusenden och har ingen aning om vad som hänt under den tiden. Om
ingenting oförutsett inträffar så bestämmer vi i princip vår egen ålder. Vi har sett och vet att det
finns andra livsformer än den mänskliga och som besitter stort kunnande och kraft.
Jorm blev instruerad om skeppets manövrering och fann att han bara kunnat använda en bråkdel av
dess fulla kapacitet och det gällde inte bara hastigheten.
De förklarade vissa principer som möjliggjorde kommunikation dem emellan.
Jorm återvände till sin kropp genom att bara önska så och vaknade i stolen. Hade det varit en dröm
eller. Han gnuggade sig i ögonen och tittade på manöverbordet med symbolerna. Visste han eller
visste han inte.
Han lutad sig fram över instrumentpanelen och tryckte in den knapp Odon sagt att han skulle göra.
Den skulle sätta roboten tillfälligt ur funktion och öppna den osynliga dörren till cylindrarna. Det
började med att han fick samma känsla som han hade fått första gången i Omega. Han kände sig
som ett med skeppet. Odon och hans nio kamrater blev synliga med hjälp av en projektionsstråle
men kunde ändå inte göra något annat än att ge instruktioner.
Och så snabbt iväg till Kondor. Han lät koden gå tillbaka och Odon och hans män försvann. Den
här gången skulle han vara försiktigare och väl undersöka förhållandena så att han själv inte kunde
93
råka illa ut. Tydligen kunde de olika besättningarna inte kommunisera med varandra och därför
skulle han kontrollera om de lämnade sammstämmiga uppgifter.
Opal 2 lämnade Blitza snabbt för Jorm hade bråttom att kontrollera uppgifterna han fått av Odon.
Varför hade han känt sig tvungen att lämna stationen. Han satte ned skeppet nästan brutalt och gick
med snabba steg till Opal 1 under det att han sökte Burt på sin armbandsradio.
Burt här, kom!
Burt vill du komma till platta fyra med en gång, har du tid.
Jag kommer på momangen.
Jorm såg ett dammoln närma sig från andra sidan dalen och ett fordon han aldrig sett tidigare
närmade sig och bromsade in bredvid honom, truck? Bil? flygplan?, det gick inte att avgöra så här
med det samma. Burt hoppade ur och Jorm förklarade situationen.
Vi skall alltså kontrollera deras loggbok, om det finns någon, utan att avslöja att vi vet någonting
om dem, frågade Sands.
Precis, vi skall vara nyfikna som vanligt och låtsas om som om vi inte kände till deras existens. De
hör och ser allt vi gör när vi är inne i skeppet.
Okay, sade Burt, jag skall vara med och försöka komma ihåg allt jag ser, förnimmer och uppfattar.
Jag har ju monterat in din egen spärr och om vi länkar in dataroboten kan han analysera och hjälpa
oss undvika misstag. Förresten jag har kommit underfund med att det är statistik och matematiska
system som ligger till grund för hur den arbetar. Du kan inte ana hur förutsägbara vi är som
människor om det inte gäller tro och känslor. Den arbetar så snabbt att det inte går att förklara.
Intressant, bra då går vi in.
De gick in i Opal och började undersöka inredning och panel, Jorm började försiktigt arbeta med
de koder han fått. Principen var lätt och det tog inte lång tid att lista ut systemet med hjälp av de
uppgifter Odon lämnat. Han ökade skeppets energiflöde som under hans försök legat på så gott
som plus minus noll för att inga stora reaktioner skulle kunna ske om han gjorde något fel. Han
hade sett markeringarna på instrumentpanelen och det räckte för att han nu skulle kunna sätta igång
på allvar.
Jag tror jag kommit på de rätta koderna och nu skall vi se om jag har rätt.
Han tog in loggen som automatiskt alltid registrerar händelser som har med skeppet att göra. De
gick förbi allting de själva åsamkat. De kom förbi bärgningen av skeppen som väktarna hade
ordnat och väntade spänt på vad som skulle komma.
Jorm kopplade in loggskärmen och såg roboten arbeta över panelen. Den hade försvunnit till
cylindrarana i samband med bärgningen. Nästa händelse visade hur tio män lade sig i cylin-drarna
och hur roboten förseglade dem. Dörren stängdes om dem och roboten började arbeta med
instrumenten igen. De såg hur skeppet ändrade färg och att hastighetsskalan arbetade sig uppåt tills
den inte hade något mer att ge. De fortsatte bakåt i tiden.
94
Nu började det hända någonting slag i slag. Ett flertal anrop där besättningarna varnades för att
skeppen inte var förberedda för galaxfärd och att de skulle var förlorade för alltid om de gav sig
iväg. Vidare: De tio männen fattade beslutet att ta chansen att lämna tillsammans med det andra
skeppet och hoppades att de bara försökte skrämma dem. De fick ett ultimatum att utlämna sig
inom 30 minuter annars skulle de förintas.
De fortsatte bakåt och nästa händelse var brutal. De såg hur en vakt i skeppet slaktades och hur de
män som nu låg i cylindrarna tog över och stängde skeppet. De såg också hur man varnade för en
grupp brottslingar som brutit sig ut från fängelset och hur förhöjd larmbredskap anbefallts. Det fanns ingen tvekan längre om att Odon försökt föra Jorm bakom ljuset. Man
hade hotat dem med förintelse från deras hemplanet.
Endast deras antagligen otroligt snabba avfärd hade räddat dem. Lite paradoxalt med tanke på läget
just nu.
Okay, Burt sade Jorm. Vi kan tala öppet nu. Jag kommer att använda de koder som robotarna inte
var justerade att använda. Det skydd som kropparna nu har kommer att försvinna, besätt-ningen
kommer att dras tillbaka till dem och vi har tio stycken döda kroppar att begrava.
Ja då sätter vi väl igång då. Och sedan gör jag i ordning robotarna för galaxfärd och kontroll-erar
att de fungerar. Jag skall också göra i ordning ett säkerhetsskydd som fungerar så att ni inte råkar
ut för samma malör som de gjorde.
Nej, vänta ett tag. Jag känner att jag inte har rätt att döma dom, jag tror inte jag får göra det. Vi gör
så att vi för dem tillbaka till deras hemplanet. Se bara till att vi får ett system som väcker oss när vi
är framme, utan att de andra berörs, sade Jorm till Burt. Vi går upp till sambandsrummet och låter
datorn arbeta åt oss.
I morgon kommer de andra skeppen hem. Vi har haft kontakt med dem, sade Burt.
Bra, om vi sätter i gång genast så kan vi ha riktlinjerna klara när de kommer. Vi låter Eva hjälpa
oss med att mata in material. Hon var redan i sambandsrummet när de kom dit.
Jag har vissa idéer redan, sade Jorm. Opal 1 vet redan att vi känner till deras rymning och kommer
inte att hjälpa oss, det är vad jag tror i alla fall. Opal 2:s besättning får inte veta att vi känner till det
och de båda besättningarna kan inte kommunisera med varandra, eller hur. Vi måste hålla isär
begreppen så att vi inte gör bort varandra. Det gäller alltså att hålla tungan i rätt mun.
Du, Jorm, avbröt Burt. Kan inte den tankesändande och mottagande funktionen som dataroboten
har nå besättningen. Har du kontrollerat om det går.
En bra tanke. Eva frågade datorn och fick svar omgående. ”Håller på med analys i stort. Behöver
mer material. Svar ja. Ni behöver inte ge data manuellt, det kan ske muntligen. Jag har skött dalen i
årtusenden. Ni har underskattat väktarnas teknologi. Ni lär er fort”.
De tittade på varandra alldeles mållösa och brast sedan ut i ett hjärtligt skratt.
Vi måste ge honom ett namn, sade Eva, fortfarande skrattande. Varför inte Ike. Accepteras namnet,
frågade hon in i mikrofonen.
95
”Bra namn. Kalla mig Ike, kommer att svara på tilltal Ike”.
Ike koppla in dig på Opal 1 och 2 för att lyssna på deras konversation. Återkom om något
oförutsett inträffar i något avseende. Kan vi också få reda på om vi har eller kan bygga skepp för
galaxfärd.
Svaret kom omgående, ”Både Tempus och Omega är galaxskepp, med omvandlare. Fartre-surserna
har inte kunnat användas av er ännu. Ni har inte fått den kunskapen.
Ike, vilken är koden.
KPS 120 röd. Schemat kommer på skärmen. Skeppen kan föras från navigationsstolen. Kropparna
förseglas i stolarna med kraftfält.
Vad vet du om Opalerna.
Fart, vapen, energiomvandling bättre än våra. Sands kan komplettra. Jag skall göra ritningar.
Använder en analysrobot. Ytterligare uppgifter kan fås på alfakod.
Just nu känner jag mig väldigt dum och liten, sade Jorm.
Med all rätt.
Jorm visste inte om han skulle skratta eller gråta, men det blev ett nytt skrattutbrått.
Det finns alltså tillgång till fler lokaliteter på stationen som tydligen är ännu större än vad jag
hittills trott. Det är helt otroligt. De trodde nog att jag redan visste vad som fanns när de lämnade
över allt detta. Burt vi måste fastställa det reglemente jag gjort upp och vi använder
spårämnesprincipen för identifiering. Vi måste med alla medel undvika misstag och säkerhetsrisker.
Ike, har du några synpunkter.
Jag finns hela tiden som en säker backup. Jag har program för detta. Bra tänkt.
Det är bäst jag börjar genast, sade Burt. Jag har tio tekniker till min hjälp och en komplett
mirakelverkstad. Kan jag utgå.
Ja gör det och använd Ike, som han föreslog. Du har fullmakt för det. Vänta ett tag, sade Jorm när
Burt tänkte rusa iväg. Du vet ju att kropparna måste hållas vid liv. Se till att robotarna inte kan
ingripa i manövreringen utan att bara vi själva har det mandatet. Nu kan du gå. Burt försvann ut
genom dörren springande.
Den mannen, tänkt Jorm, var alltid lika entusiastisk som ett barn med ett nytt mekano att leka
med.
Vi borde kunna vara klara att ge oss iväg i början av nästa vecka, alltså om tio dagar och du skall
följa med Eva. I styrkan skall ingå bägge Opalerna, Omega och Tempus jämte Krets som kan vara
till stor hjälp.
Hur stor styrka skall vi vara då, frågade Eva.
96
Först och främst alla som varit med från början, som en belöning, men naturligtvis frivilligt.
Vi väljer ut patrullmedlemmarna när Bill och de andra kommer i morgon. Absolut minst fem man i
de stora skeppen, troligen fler. Vi kommer att behöva läkare och flera typer av fackfolk för
underhåll i olika avseenden. Vi måste helt klart rekrytera ytterligare en mängd folk från Solo.
Men Jorm är det inte viktigt att få någon mycket kompetent person som för befälet över Kondor
medan vi är borta.
Jo, det är det och jag har länge funderat över problemet. Det finns en man i Raanernas dal som har
de nödvändiga kvalitéerna och som verkligen står med bägge fötterna på marken. Jag skall ta
kontakt med honom. Det är Frank som rekommenderat honom.
De övriga skeppen hade kommit tillbaka från Kores och förberedelsena var i full gång och i sitt
slutskede. Allt vetande, erfarenheter och kunskap som fanns i Opalskeppen hade överförts till Ike
som analyserat och sorterat fakta och kommit med många nya slutsatser som påverkat
expeditionens förberedelser, både när det gällde proviantering och maskinell utrustning. Ike hade
också kopierat sitt eget vetande till en enda enhet i Krets. Den mindre men nästan lika effektiva
minidataroboten hade kodnamnet Oke och skulle bli så gott som oumbärlig under deras expedition.
Den skulle kunna ta hem hela expeditionen vid total mänsklig kollaps. Det kanske bästa av allt var
att John och sju av hans kamrater hade beslutat sig för att följa med tillbaka till Tiros och därmed
var personalproblemen lösta för Jorm. Den största anledningen till att John tagit steget fullt ut var
att han fått i uppdrag av väktarrådets ledning att ta med sig ett stort antal förseglade koder till Jorm
för att basen skulle bli komplett och överlämnas utan reservationer som överenskommet var. Detta
innebar att flottan hade utökats högst väsentligt med två av de giganter som Jorm sett komma ut ur
hangarens övre del på Kores, jämte tre Tempus och två Omegor. Nu fanns det inga fler
överraskningar att vänta. Det viktigaste av allt var emellertid information om den kunskap som
fanns gällande det som hänt i tiden, tusentals år tillbaka där de assisterat i andra solsystem och
galaxer.
Det innebar att de kunde ge sig av i giganten som de döpt till just, Gigant och använda det som
moderskepp. De skulle bli tvungna att besöka någon ännu inte bebodd himlakropp för att hämta
materia och omvandla den till energi.
Det är väl ingen tvekan om att vi har material för omvandlingen, frågade Jorm, Burt.
Nej då, det finns nästan obegränsat, men vid speciella behov kan jag få fram nytt. Jag är själv
förvånad over hur lätt det är att förändra molekyler, nu när vi vet grunderna. Ibland får man
känslan av att man själv skall kunna skapa liv men det är en fullständig utopi. Den andliga
materian har vi inga som helst kunskaper om, sade Burt, men utan den kan ingenting finnas till i
fysiska sammanhang, det är fundamentalt. Det är också så att den kompakta materia som blir kvar
efter fullständigt uttag av friktionsenergin inte kan väga mer än före uttaget så det är inget problem
att vi har det med oss för senare dumpning så att det återgår till ursprunget efter en i och för sig
helt onödig process.
Det paradoxala i sammanhanget är att det som blev kvar bara var ett resultatet av en process som
egentligen inte behövs alls utan vi kan, men nu har vi inte tid, bygga nya kraftkällor med bara de
befintliga närkrafterna, teknik och mekanik tillsammans med nästan ren viss mole-kylmassa.
97
Volymen på motorerna kan minskas med över nittio procent. Gravitationen är nå-got vi inte
behöver oroa oss för längre över huvud taget, den kan vi tämja både lokalt och i stort genom att
den kan skärmas bort genom att våra skärmar följer materialet oavsett hur tätt det är. Gravitationen
är bara till för funktionen.
Att manövrera i universum betyder fullt ut att man måste kunna använd sig av, eller värja sig mot,
de nya omständigheterna hela tiden.
Ike och Burt hade fria händer att ordna de bitarna med hjälp av ett antal fysiker från Solo som fått
omvärdera hela sin världsbild och allt de hittills lärt sig.
Giganterna var så stora att de borde stationeras utanför atmosfären, när de var färdiga.
De satt nu samlade för en sista genomgång och Jorm checkade upp med varje ansvarig. De gick
igenom det nya reglementet och spåridentifikationen. Alla hade accepterat det nya och behövliga
arrangemanget. Hela sambandsrummet var fyllt med folk och projektionskammaren skulle
användas för att alla skulle få se alla enheterna och få veta vad det rörde sig om i detalj.
För någon dag sedan hade det kommit tio unga kvinnor, officerare från Solo, till Kondor. De hade
bett att få tjänstgöra i den nya enheten och Frank såg ingen anledning att inte bifalla deras begäran.
Jorm såg problem framför sig, med tanke på att de alla var i klass med Eva, men med tanke på
John och hans kamrater så kanske det skulle vara bra. Vilket utbud. Han hade genast, antagligen
rätt tänkt, sänt bud till Raanerna i dalen att de behövde ett antal ut- valda officianter för eventuella
förbund och för undervisning med sig på resan. Den tanken hade inte kommit till honom tidigare så
det var väl en fingervisning för honom på något sätt. Han kände sig dum över att inte ha tänkt på
det allra viktigaste och absolut grundläggande.
Jorm öppnade sammanträdet och tystnaden lägrade sig över de församlade när han tog till orda.
Han presenterade sina närmaste ansvariga och sin hustru Eva. Ni har alla tagit del av det nya
reglementet och spåridentifieringan jämte arbetsfördelningen. De arbetsuppgifter ni fått har ni fått
efter er kompetens och eller för era önskemål och alla delar måste skötas väl för att helheten skall
kunna fungera. Många av er är överkvalificerade, efter vissa mått mätt för era uppgifter, men
kraven är desamma i alla fall. Nu vill jag veta, och det är sista möjligheten att kunna hoppa av, om
någon har något att invända mot den bestämda ordningen därför att my-cket hänger på att ingen
vägrar lyda order.
Vi måste ha en odiskutabel disciplin i allt vi gör. Våra sambandschefer är Jack Preston och Jill
Oday om det är något som oroar er eller om ni har några frågor. Inga spekulationer får spridas eller
ske på annat håll för att inte dumma attityder skall kunna börja florera. Det var dödstyst i rummet.
Vi kommer att ge oss iväg på en mycket lång expedition, det gäller kanske ett år, eller mer, så det
gäller att etik och moral, per definition, finns med i era medvetanden hela tiden, jämte in-tegritet
och behärskning. Odd Klayton, som ni ser här kommer att kommer att ha befäl över Kondor medan
vi är borta så han blir vår trygghet i grunden. Vi kommer att kunna kommuni-cera med honom i
alla fall när det gäller rapporter även om det tar tid.
Alla ni som finns här i rummet kan räkna er till vår rymdpatrull och den här resan blir vårt elddop
och vår grundbult i erfarenheter och kommer att difiniera vårt uppdrag framöver. Vi kommer att i
framtiden i huvudsak operera i vår egen galax Chimbra men den första resan kommer att bli längre
98
och mer omfattande bland annat beroende på att vi skall återbörda ett antal kroppar och deras jag
till deras egen planet, två galaxer bort härifrån. Planeten heter Konta och galaxen heter Andora.
Nu tittade alla på varandra som om de plötsligt blivit medvetna om det overkliga i den här
operationen. Den fantastiska verkligheten, sanningen hade börjat sjunka in i medvetandet.
Jorm visade allt i kammaren som förevarit, återtagandet av väktarnas planet, striden vid månarna,
infångandet av Opalerna, frigöringen av Ranerna i Rana, deras nya dal, skeppen som kon ut ur
hangaren på Kores med mera. Det blev en mäktig visning, i allt visande den nästan ofattbara
verkligheten och nu en resa mellan galaxer. Var det möjligt.
Burt förklarade en del av de faktorer som gjorde att allt detta var möjligt och avlutade med att säga,
vi kan inte förklara allt, vi bara vet att det fungerar, Gud vet hur.
Jorm tog in den del som förklarade Opalernas dilemma och tog in skeppens navigationshytter i
projektionskammaren. Galaxfärder var ett främmande företag för dem alla och därför gick de
igenom Opalernas loggar så att alla skulle få se med egna ögon, de moment som kunde vara
intressanta. Han aktiviserade strålningen i Opalerna så att alla kunde se rymlingarna och lära sig
känna den typ av människor som de kanske skulle få möta. De var väl inte helt olika dem själva.
Frågan var om de efter alla dessa åt fortfarande var fredliga. De tittade på de enorma rymdkartorna
och fick en liten inblick i navigeringen och i de beräkningar som bara kunde skötas genom
specialdatorerna.
Vill du Burt vara snäll och berätta lite om vad som hänt de sista veckorna.
Okay det skall jag göra. Men först vill jag säga att just nu, inom ett par dagar, är det lämplig-ast
och enklast att starta vår färd. Alla våra skepp har utrustats med all tänkbar, användbar teknisk
utrustning och är mycket väl förberedda för den här färden. Vi har kopierat och i allt vesäntligt
förbättrat Opalernas prestanda, också i våra skepp och det vill inte säga lite det. Vi kommer att nå
Andora på tre veckor och använder oss av bägge Giganterna. Tvåan kommer att i första hand lastas
med förnödenheter och flertalet av de andra skeppen. Det vi har i ettan skulle i alla fall räcka till
för oss alla fram och tillbaka så vi kommer att vara välförsedda inför alla behov. Krets har varit ett
undsättningsskepp i flera tusentals år och har en enorm bank av kunskap och loggar i sig har vi
kommit fram till. Bland annat farkoster som använts vid plan-ering av händelser i andra solsystems
födelseperioder och utveckling av mänsklighetsperiod-er.
Vi har fått tillstånd att fylla på våra energiförråd på Nerab, en av Tiros lydplaneter, endast
bemannad av ca två hundra personer. Det är väl allt jag har att säga just nu.
Bra. Vi får ställa frågor efteråt, sade Jorm. Han slog på sfvärfrekvensen till Opalerna. Alla tittade
ned i kammaren igen på Odon och hans kamrater. Odon vi kommer att föra er tillbaka till Konta.
Vi startar med en expedition i morgon.
Hur är det möjligt frågade han och alla såg honom i projektionen.
Vi är bättre rustade än ni kunnat föreställa er. Är du villig att besvara alla våra frågor utan lögn och
svek nu, frågade Jorm. Vi känner till er historia och har kopierat och förbättrat era skepps alla data
och egenskaper i detalj.
99
Ja det är jag, vi. Vi skall besvara alla era frågor om ni lovar att hjälpa oss så att vi får behålla våra
kroppar och hela dem. Kommer ni att tala för oss. Det kommer vi att göra om ni inte har begått
några brott mot er regim som gör att vi inte kan hjälpa er. Har er fångenskap förändrat den
inställning ni hade till det ni gjort.
Om du menar att vårt sociala resonemang förändrats så är svaret Ja. Vi har begått politiskt svåra
brott i enlighet med den övertygelse vi hade då, men risken för upprepning är nu mini-mal men det
får vår nuvarande regering avgöra, om något finns kvar. Det kokade nämligen på hela planeten när
vi gav oss av, för att bevara våra liv. Vi var dödsdömda av orättfärdiga personer så vi hade inget
val.
Då har vi situationen klar för oss och ni får nu möjlighet att tala med den andra besättningen över
vår frekvens och även se varandra på skärmarna. Ni kommer även att kunna se vår be-sättning här i
rummet och vara med på vår konferens. Har ni klart för er hur det går till. Vi talar samma språk
och det skulle vi vilja ha en förklaring till om ni känner till den.
Då vill jag börja med att förklara språkdelen sade Odon, men jag måste gå längre än så. Det finns
ett universiellt första språk i hela detta oändliga universum, utan början och utan slut. Det har
använts vid alla enheters skapelseperioder allteftersom ledare eller Gudar från den högsta klanen
blivit färdigorganiserade för att förberedas till sina kall enligt en specifik plan i begränsning och i
ett motsatsförhållande som kallas gott och ont och det gäller för oss också men för dem är det
förkastelse, existens eller evigt liv med fortplantning för att generera nya världar, som gäller.
För oss gäller pånyttfödsel till olika dimensioner men för dem gäller det evigt liv och uppståndelse, alltså förvandling till en mycket komplex kropp och en speciell evig alltid närvarande
förmåga. De förbereds och prövas för detta inom speciella sfvärer på lämpliga för oss förbjud-na
tillstånds planeter, förberedda enbart för dem i alla avseenden. Detta har gjorts och görs överallt i
universum.
Observera, det finns världar utan gräns, eviga, för livets egen skull. Att förstå kärnan i allt detta gör
bara en Gud om den Högste så vill. På dessa planeter finns grupper av människor med olika språk,
så kallad språkförbistring, under prövoperioden som blir individuell bero-ende på hur de har
förberett sig inför det som skulle komma, för alla har accepterat fåfäng-lighetsplanen och den
förändras delvis av oss, när det är dags och vi blir befallda, men enbart då. De blir hjälpta om de
ber om det och om det finns behov eller givna löften. De har en förmåga som kallas tro för de får
aldrig veta och om de får någon typ av bevis så är det relativt svagt förhållandevis och betydder
ingenting. De andliga kvaliteerna kan däremot få materian att rämna och lyda om de kommer så
långt med sin latenta krafts förmåga. Allt beror på hur väl de lever enligt de kunskaper de fått i
avseende att utvecklas till att förbli Gudar i evig utveckling. Så nu vet ni en hel del.
Jag bör väl tillägga att jag förstått att det bara finns en man bland er som fått nycklarna till att agera
och han är ert Orakel eller mellanhanden inför era väktaruppgifter. Jag och de mina har förverkat
rätten precis som Gelanerna, men vi har ännu vissa privilegier, vi kan reparera våra kroppar så
länge vi inte inkräktar på den stora planen. Vi är alltid bevakade och övervakade hur underligt det
än låter. Vi lever och verkar för livets egen skull och har vissa privilegier och nöjen som gör det
värt att leva paradoxalt nog, men vi kan inte fortplanta oss.
Det blev en lång utläggning, ni och vi har det andra språket och det finns bara två gällande, träffar
ni på några andra så är de förbistrade och det första får man bara om man bestått proven och kan
bli ett med det högsta har jag förstått.
100
Jag har en sak till som jag vill att ni skall göra, sade Jorm. Jag vill att ni, bägge besättning-arna,
efter att ni konfererat med varandra, berättar för vår datarobot Ike, utförligt vad som hände på er
planet innan det blev konfrontation och krig och hur och varför ni blev fängslade.
Det skall vi göra.
Bra, då återkommer vi till er senare, klart slut.
Odon försvann ur kammaren och de församlade fick se hela dalens anläggning och även det
kommande lastnings och transportarbetet gicks igenom. All last var förberedd. Det tog flera
timmar att gå igenom allt men till slut var det klart och mötet förklarades var över.
Okay det var allt och nu överlämnar jag åt enheterna att klara jobbet. Cheferna tar över.
Alla hade fått sina olika arbetsuppgifter och transport och lastningsarbetet var i full gång, dels på
Kondor och mellan Solo och kondor. Krets fick göra bra många flygturer. Det var tur att de hade
John och de andra bröderna till hjälp. De blev klara mitt i natten men skulle få tillräckligt med
sömn ändå.
Det var som vanligt ett strålande väder de vaknade upp till. Det var en betydelsefull och stor dag
för dem alla. Jorm hade talat med och intervjuat alla inför expeditionen och han hade kommit till
den slutsatsen att de som ett team betraktat hade samma inställning och vördnad inför livet. Han
kunde inte känna någon illvilja eller råhet hos någon av dem. Alla verkade vara i god balans och
vid god psykisk hälsa, så vad skulle kunna hindra dem från att starta.
Han tittade på dem där de stod och pratade i grupper eller två och två och gladdes åt projektet.
Är det någon som saknas frågade han gruppledarna i de röda overallerna som rapporterade alla
närvarnde.
Jack och Jill visade klartecken och alla bordade skeppen.
Det var inga dåliga skepp, de var enormt stora, röda och vackra, riktiga kolosser, som hela
samhällen och det ena skulle var bostad åt över etthundra personer under lång tid samtidigt som det
andra transporterade en mängd tekniskt material och förnödenheter jämte Krets och flertalet av de
andra skeppen. Opalerna och Omega fanns i det så kallade moderskeppet där Jorm färdades. I
övrigt var Giganterna utrustade på samma sätt så viss besättning utom befälen kunde välja bostäder
men båda var tillgängliga och skulle vara dockade under resans gång.
Nå vad säger du Eva, sade Jorm, när gruppen var på väg upp mot ekonomiutrymmena på det, som
vanligt, ljudlösa bandet. De hade just lämnat den stora dockningshallen som kunde rymma mer än
tiodubbelt så stor flotta som de nu hade inne i den. Skeppen skulle lämna plattorna och hämta
energi separerade, men sedan skulle de docka för att styras från moderskeppet.
Jag tycker det är som en dröm men vet att det är verklighet. Jag måste nypa mig själv i armen
ibland.
Den här resan kommer att bli ovärderlig för dessa över etthundra personer och vårt gesällprov inför
framtidens göranden.
101
Tack för att jag fick följa med Jorm, har du tänkt på att vårt först barn kanske kommer att födas på
Gigant.
Ja jag har tänkt på det också och vi har ett stort och kvalificerat läkarlag med oss med all tänkbar
utrustning, mycket bättre än på landbacken.
Det kanske blir fler, vem vet, vi har officianter med oss och både unga män och kvinnor. Här kan
allt hända.
Här kan man tala om navigationsutrymme, sade Jorm, han blev lika imponerade var enda gång han
såg rummet.
Det är samma sak för mig, sade Erik Samer som var befälhavare på Omega.
Den stora nedsänkta projektionskammaren framför navigationsstolarna visade allt under och över
skeppet som om hela underdelen och överdelen var borta. Det blev en underlig känsla, man liksom
hisnade. Tio gånger tio meter och den kunde disponeras som man ville genom dataroboten som
skötte dispositionen för att den bäst skulle passa navigatören. Jorm satte sig i mittenstolen och till
höger om honom satt Elon Orm, befälhavaren på Gigant. Även stridsled-aren och navigatören tog
plats. Jorm var rätt och slätt Kommendören med överinseendet.
Huvudnavigatören Tina Vent tog in deras position och kunde se den i förhållande till Tiros och
lydplaneterna. Det var som att titta ut genom ett fönster med en panoramabild.
Förutom kammaren och tangentpanelerna framför de sju stolarna fanns andra bevaknings och
analysenheter på sidorna för de tekniker och vetenskapsmän som skulle vara ovärderliga på den här
expeditionen och på Gigant om det skulle fungera som ett depåskepp med möjlighet att undsätta
vid svårigheter.
Tina slog smidigt in koderna idatan och de såg i kammaren att de var på väg och att kursen lades
ut.
Okay boss, vi är på väg, sade hon och tittade på Jorm, för det var ett stort ögonblick.
Stämningen kändes uppsluppen och man började slappna av. Jorm satte ett bärvågsobjektiv på
målplaneten och Nerabs yta avtecknade sig på skärmen snett ovanför huvudena på dem.
De närmade sig planeten och gick ned på stationens motsatta sida efter att först ha anmält sig. Tina
hade gått ned i en flack bana tusen meter ovanför stationen och de kunde höra den uppståndelse
deras uppdykande förorsakat när de lyssnade på Nerabs rapport till Solo. De hade nog inte
förväntat sig den storleken på ett skepp. Inte bara ett, utan två.
De gled sakta över marken under det att Ike analyserade den och stannade Gigant över ett lämpligt
ställe där det rätta materialet fanns. Partikelkanonerna sköt ut sitt material och marken under dem
löstes upp, den såg ut att koka, för att materiaomvandlingen skulle kunna ske. Den färdiga materian
sögs upp av sökarkraftfältet. Allt för Gigant oanvändbart material låg kvar och såg ut som
uppluckrad jord, vilket det också var. De avverkade ett område på femhundra kvadratmeter på en
meters djup och lämnade fin mylla efter sig.
102
Nerab var den mineralrikaste lydplaneten och gav bra avkastning till Tiros och Solos behov.
Bägge skeppen var nu klara för avfärd, maxlastade med energi, så de dockade och synkroni-serade
driften. Den kraft som nu fanns latent i skeppen var tillräcklig för att kunna spränga en mindre
planet i bitar.
Tina tog upp giganterna och lade sig i position för att starta mot utkanten av Andora.
Jorm lät sin röst gå ut i högtalaren. Samling kring navigationsbordet för en sista genomgång. Vi
startar mot Andora om två timmar. I och för sig var de redan på väg i en hastighet som var mer än
främmande för de flesta ombord på skeppet, men farten hade ökat succesivt för att senare övergå i
en superdrive. Ljusets hastighet skulle man lämna bakom sig efter omvand-lingen. Det var en
förlegad måttstock i det oändliga universum men ändamålsenlig för skapel-sens utvecklingsfysik,
en fysik som var skräddarsydd för ändamålet. Den normalt mänskliga hjärnan skulle aldrig utan
hjälp kunna tänka i de termerna som ledde till den sortens teknologi de hade i skeppet. Omvandling
vadå.
Tina hade varit en av de bästa befälhavarna på Kores, en av de få kvinnor som Gelanerna låtit få
utbildas tack vare sina speciella färdigheter redan som barn. Nu var hon John tilltänkta. De övriga
fyra skulle nog gå åt de också för att uttrycka sig lite banalt. Mannen och kvinnan var tänkta att gå
bredvid varandra men i och under utveckling av sina egna specifika roller inom den process som
det i alla fall till syvende och sist rörde sig om. De var olika, men lika men-ingsfulla i sina olika
roller i den meningen att den ene skulle ge liv, den högsta kallelsen och den andre uppehålla det,
också den högsta kallelsen.
För att så att säga, nå det högsta målet, måste de bildligt talat låsa upp den sista dörren tillsammans med två nycklar, av fri vilja och kärlek. De hade fått var sin i begynnelsen. Män-niskan
hade skapats till Guds avbild, till man och kvinna skapades de, hade Jorm läst i urkun-derna.
Att gå emot detta självklar var att säga att vitt är svart fastän det är vitt. Total anarki och förgörelse
nedåt i dimensionerna.
Samtliga hade återigen tagit plats runt om kammaren och många tittade förundrat ut i det svarta
universum med sina glimmande ljus och ljusa galaxskivor som nu var mycket skarpare utan den
filtrerande atmosfären. Vackert.
Lars Kind visade valda bitar av Andoragalaxen samt den kurs de skulle färdas i för att komma rätt i
rätt tid till Konta. Han beskrev den hastighet de hade nu och sade vidare. I rummen här bakom
kommer ni att sova under resan.
Den hastighet vi kommer att färdas i medger inte att vi är i vaket tillstånd. Ni kommer att vara
skyddade av ett kraftfält som stöter bort alla ovälkomna partiklar. Ytterligare ett skydd är en
glasmetall som vi kopierat från Opalerna. Så fort vi nått målet löses spärren och ni kommer att
vakna upp som om ni sovit gott en hel natt.
Vi har testat detta på en del av personalen i Kondor och Opalerna har haft ett mindre utvecklat
system i årtusenden och väktarnas eget system har fungerat på en mycket lägre nivå ännu längre.
Nu lämnar jag tiden till vår chefsläkare, Chris Romanof som skall sörja för er välfärd. Chris, när
det är klart vill jag ha en rapport.
103
Okay sade Chris och försvann med besättningen ut ur navigationsrummet som ett lämmeltåg.
Jorm, Eva, Elon, Orm, Tina, Burt, Jack, Chris och John hade sina platser intill navigations-bordet
och deras stolar var konstruerade för att ge det erforderliga skyddet.
Chris återkom efter att ha fått alla på plats. Jorm tog in sovalkoven på kammaren och kunde se hur
de låg och pratade till synes avspänt med varandra.
Lystring. Samtliga tystnade, lade sig på rygg och blundade eller tittade på stjärnhimlen som alltid
fanns ovanför dem och ovanför Gigant. Jag kommer nu att försegla era alkover, rummet och det
övriga livsuppehållande systemen sköter datorn Oke om. Vi ses igen vid framkomsten till Andora.
God sömn.
Jorm och de andra såg hur de somnade och hur alkoverna förseglades när han slog in koden.
Ja då är det bara vi kvar. Vi låter Oke kolla att allting är ok och sedan ger vi oss av. De såg på
skärmen hur alla systemen checkades av. De övriga kollade sina ansvarsområden och rappor-terade
allt klart.
Ja då ger vi oss iväg då, sade Jorm och överlämnade sig och skeppet åt Oke som visste vad som
skulle göras för att få dem till Andora. De önskade varandra god sömn och somnade in.
Ljuset släcktes helt i båda giganterna och det enda som syntes nu var de glimrande kontrollamporna på navigationspanelen och de olika energiflödeskontrollerna som nu arbetade på
högtryck. Tiden svindlade förbi medan alla sov i sina säkra alkover.
Efter tre veckors svindlande fart i den mörka världsrymden, började de nu närma sig Andora. Det
som, när de startade från Chimbra såg ut som en vit stor strimma ofattbart långt bort hade nu
övergått i en mängd solsystem som blivit en för dem okänd stjärnvärld i Galaxen Andora.
Ljuset tändes i Giganterna och varningslampor blinkade. Oke hade försökt styra skeppet ut ur
risksonen men misslyckats. Sedan hade han bedömt situationen fel och nu drogs de in mot ett stort
svart hål i rymden några dagar från Andora. Den döda materian var på väg bort från gal-axen i en
bana förbi Chimbra men olyckligtvis nära Giganternas bana. Oke hade ingen möjlig-het att
manövrera undan.
Spärrarna släppte och metallglashuvarna drogs åt sidorna och nedåt i golvet. De nio vaknade, redo
att ta itu med problemen. De såg att varningssignalerna blinkade och förstod att något inte stod rätt
till. Tinas fingrar flög över tangentbordet, snabbare än en konsertpianists och Oke svarade
omgående. De fick snabbt situationen klar för sig. Giganterna skulle inte kunna bromsa farten och
vända och inte heller gå förbi utan att ta för mycket skada eller kanske till och med gå sönder.
Tina ge oss informationen om den massa som är på väg mot oss och besked om hur lång tid vi har
på oss innan vi börjar accelerera.
Jorm fick erforderliga fakta och enligt Oke skulle de komma förbi om dragningskraften fördelades.
Vi har bara en change sade Jorm som hade situatione klar för sig på ett undermedvetet sätt.
104
Vi måste spränga isär klumpen i god tid innan vi passerar. Vi har tjugo minuter på oss innan det
blir krisartat. Hade vi kunskapen skulle vi bara kunna vrida strukturen i klumpens materia, men då
skulle den utvidgas som genom en explosion och det vore antagligen värre för oss.
Det kanske finns massa i klumpen som inte brutit samman ännu utan som fortfarande är aktiv och
avger energi, eller vad tror du, Pete. Ta reda på vad den innehåller.
Det vet vi redan och vi kan spränga den men det kommer att kosta oss en stor mängd energi och
partiklar.
Tina som var snabb i tanken hade redan börjat kolla hur mycket energi som skulle gå åt. Det är
ingen idé att snåla eftersom vi bara har en change att klara oss helskinnade.
Enligt datan kan vi alltså offra hälften av ena Gigantens energi och partiklar och ända fylla på nytt,
så vad väntar vi på, sade Jorm.
Hans hjärna arbetade nu på högtryck. Han kalkylerade och sökte lösningar i stark koncentra-tion.
Sänd fyra atmosfärskepp fullastade med energikassetter. Se till att deras skärmar står på maxeffekt.
Pete hur mycket kan vi lasta i skeppen.
Dina beräkningar stämmer. Vi kan lasta hälften av förrådet i dem.
Bra, se till att det blir gjort omgående och väck tillräckligt med fysiskt stark personal för att klara
av det, med språng. Vi har inte lång tid på oss.
Pete försvann med läkaren i hälarna.
Jack, ta hand om arbetsfördelningen, pronto. Han började bearbeta Oke för att få fram de
atmosfärskepp som behövdes vid den ena utfartsskärmen, programmerade för full fart mot
massaklumpen. Det började bli nervöst nu.
Tina och de andra följde hans förberedelser med spända sinnen beredda att ingripa om något skulle
faldera. De såg i kammaren hur Pete och hans mannar arbetade frenetiskt. Kassetterna var tunga
och tvungna att tas manuellt eftersom den här operationen gick utanför automatiken. Skeppen stod
äntligen på ramperna färdiglastade på femton minuter.
Se till att ni kommer in i alkoverna med språng omgående, det rör sig om minuter för oss. Oke kan
sköta resten. Han vet att han skall undanmanövrera på maxkapacitet när skeppen har lämnat oss.
Aldrig har väl ett gäng lastare sprungit så fort uppför ett rullande band, med läkaren och Pete hack
i hälinen. Det dröjde inte många minuter förrän Pete och läkaren var inne hos dem igen.
Är de andra säkrade, frågade Jorm Pete.
Ja allt är klart.
105
Tack Pete. Bra, ingen får lämna sina stolar nu. Vi kommer att kunna följa skeppen som Oke skall
föra ned till klumpen som redan är allt för nära oss. Jorm tryckte på utlösningsknappen och Oke
tog över skeppen.
Pete programmera allt vi har i form av anfallseld, två salvor i intervall, mot skeppen men utlös den
inte ännu. Jag låter Oke ta över senare. Pete knappade in ordern och tittade förvånat på Jorm.
Klart.
Sitt kvar, flytta inte på er. När vi ser att vår eld har träffat, tar Oke över och vi spärras och vaknar
inte förrän faran är över och vi är vid målet, vid Konta. Vi kommer att kunna se allting på loggen
när vi kommer fram. Deras ögon möttes när de tittade på varandra, alla visste att det här var enda
chansen. God sömn på er, sade Jorm och log.
Jorms sista tanke var, innan han tittade på panelen framför sig, att bättre folk hade han inte kunna
få, de var lugna in i det sista. Han tittade på Eva som leende såg in i hans ögon. Love you. De
kände sig inte oroliga för de visste att vad som än hände skulle de få träffas igen.
De såg alla ned i kammaren. Dragningskraften var nu så stark att de knappt kunde se den
framrusande svarta klumpen i bärvågsobjektivet. Han öppnade energiflödet på max och satte
objektivsändaren på full styrka. Nu kunde de se hur skeppen närmade sig med alla skärmar på full
styrka för att inte slås sönder emot ytan om deras egen bromsförmåga inte skulle räcka till. Panelen
blinkade kontakt med ytan och Pete lät Gigant ge full eld. Se såg en tomma rymden snett framför
dem lysas upp av de strålar som försvann ned mot skeppen och hur robotarna blixtrade till och var
borta.
Ett rött sken som ökade i styrka och bredde ut sig framför dem avgjorde Jorms sista rörelse. Han
kopplade in Oke. Stolarna säkrades blixtsnabbt och ljuset släcktes. Gigant vibrerade och sköt fart i
en superdrive, en acceleration som ingen av dem vari med om förut, absolut maxi-mal styrka.
Accelerationen förde dem förbi explosionen i en båge, utan skador och dragningskraften avtog
succesivt. Atomexplosionerna avlöste varandra snabbt och skärmade av dragnings-kraften som var
så stark trots deras antihävning, men nu var de förbi och klumpens bitar började dras tillbaka igen.
De hade haft en tur som bara tokiga kan ha.
Giganterna närmade sig nu utkanten av de första solsystemen efter att Oke hade justerat kursen på
nytt.
Återigen vaknade Jorm och hans ledningsstab i navigationsrummet, men den här gången blinkade
inga lampor utan allt var fridfullt och all materia återgick till sin naturliga hårdhet.
Tina orienterade dem om deras position under tiden som de gick igenom kartorna och gratu-lerade
varandra till den lyckade sprängningen och de tittade på Jorm i smyg.
Nu när vi har situationen klar för oss väcker vi de övriga, sade Jorm och så får vi utvärdera det som
hände. Vi behöver utöka bevakningen i vår färdriktnng. Något som det som hände oss nyligen får
inte hända igen. Det var ett okänt problem för Oke så vi måste gardera oss för en upprepning. Burt
du får utarbeta ett koncept för det.
Vi håller högsta vakenfart. Om två dagar är vi framme enligt Tina.
106
För att undvika spekulationer och en massa prat började de med en genomgång någon timma efter
väckningen. Det blev ett glatt uppvaknande med många olika reaktioner. De som varit med och
lastat var gladast och de som sovit hela tiden var glada att vara framme och alla var helt
överväldigade av spänningen när de såg den lyckade lösningen. Det blev en konstig kän-sla för
många av att veta att de aldrig skulle ha vaknat om något gått snett, så officianterna fick mycket att
göra med att förklara tingens ordning, som de flesta över huvud taget aldrig brytt sig om att tänka
på.
Besättningarna på de olika skeppen kontrollerade att allt var ok varefter alla samlades igen i
navigationsrummet för en sista genomgång.
Andora är en mycket större Galax än vår egen Chimbra och den planet Konta som vi skall besöka
är mycket större än Tiros och därför är befolkningens kroppar något annorlunda uppbyggda än
våra, men de liknar oss i alla fall. Våra antigravitationsbälten kommer att fungera där men jag tror
att vi skall stanna på skeppen. Vad som är förvånandsvärt är att antigravitationen inte fungerade
mot klumpen och det måste vi ha en förklaring på.
Ni får vara beredda på allt och vara avvaktande för vi kan träffa på i princip vad som helst och vi
måste förlita oss på oss själva och den kunskap vi har och kan skaffa oss. Men grunden till allt kan
ni få genom våra officianter och en del erfarenheter kan jag själv stå till tjänst med samt kan ni
tillägna er mycket i gamla loggar och arkiv. Ni har fritt tillträde till historiskt material och det är
viktigt att ni lyder råd och beaktar sådana.
Kan vi sända oss själva i projektioner som Andoranerna gör frågade någon.
Nej inte ännu och egentligen är det förbjudet för oss, men de har överskridit de förbjudna
gränserna och missat möjligheten att gå framåt och utvecklas i evigheterna. Det har inte vi men vi
och vår galax har ett speciellt syfte i sammanhanget enligt väktarna på Kores. De är inte att lita på
så vi måste vara på vår vakt mot alla möjligt försåtliga förslag men vi skall inte döma i förväg. Det
låter komplext eller hur, men vi skall vara avvaktande.
Vi vet ännu inte säkert vad som händer med oss när vi färdas i de hastigheter vi har gjort med vår
rymdstad Gigant, men tekniken, kemin och fysiken fungerar, det är vi själva bevis på just nu. Vi är
ganska långt hemifrån eller hur frågade Jorm skrattande.
Vad vet vi om våra andekroppar och deras ursprung, frågade Tina. Hur går det till.
Vi vet inte mycket om det heller, bara att det fungerar och att det finns en plan som allt styrs efter
och det är inte godtyckligt, långt ifrån. Den här resan skall ge svar på många av våra frågor, typ
den som du ställde just nu Tina. Men en sak är helt klar, Tina, vi är eviga varelser med betoning på
eviga och kommer alltid att ha ett medvetet liv. Medvetandet finns i det som är vi, i anden.
Opalernas besättningar kan inte gå tillbaka till sina fysiska kroppar därför att deras hjärnor är
bortbrända. Under deras galaxfärder styr de skeppen med sina andekroppar genom en robot som
arbetar enligt deras medvetande och tankeorder. De sänder tankar och roboten tar emot dem. De
förflyttar sig med tanken, i alla fall så vitt jag förstår.
Jag kan inte ge er mer just nu men tycker ni att det räcker för tillfället?
Mer än väl, blev svaret.
107
Är alla enheter klara för avgång.
De gjorde klartecken.
Giganterna får ligga kvar här och vänta. Vi kommer eventuellt att göra avstickare om vi finner
något intressant, men det är Konta vi skall till med de bägge Opalerna. Det låg spänning i luften
och alla var entusiastiska. Moderskeppen flöt omkring som en egen värld mellan solsystemen och
var deras fasta hempunkt just nu.
Allt var klart för avgång och ett efter ett gav de sig iväg mot Konta i V formation med Krets i
mitten bakom. Tempus höll Täten. De kunde se Kontas sol som en väldigt stor stjärna i mitten av
just det systemet, men de måste för att komma dit först passera några mindre solsystem när de nu
närmade sig snett underifrån. Avstånden var enorma mellan solarna, men den sträcka de redan
avverkat från Chimbra och hit, var i det här sammanhanget helt ojämförbar.
Jorm kände sig uppenbart lugn och asvspänd. Det låg ett lugn över dem alla, som om de för-stått
vad som var på gång, men det var ju en omöjlighet, en absolut omöjlighet. De gav sig in i ett helt
okänt äventyr, så varifrån kom lugnet. De hade obeskrivliga avstånd emot sig och liv som
säkerligen var helt okända för dem, men de var ju på väg för att söka sanningen och av-sikten med
tillvaron och grunden för den. De ville av någon anledning tjäna, hjälpa till med något, göra något
meningsfullt med sina liv, med betoning på meningsfullt.
De hade varit på väg i nu i fyra dagar och nätter i högsta vakentillstånd när det började hända
något. Dragnigskraften från en grön vacker planet hade börjat påverka dem, men bara nämn-värt.
De stannade upp för att analysera atmosfären och resultatet var positivt.
Burt vill du se efter om väktarna haft något med den här planeten att göra tidigare och om det finns
fysiskt liv där.
Skeppets sensorer hade reagerat på mycket rörelse där långt tidigare än de borde ha gjort.
Tankemottagarna hade reagerat starkast. Oke kunde inte leverera någon rimlig förklaring.
Jorm lät Eva ta kontakt med Odon, förklarade situationen för honom och frågade om han visste
något.
Jorm du är inne på förbjudet område men det kan du ju inte känna till. Vi var med och planerade
framtiden och dåtiden när vi hade förtroende att hjälpa till med den här planeten. Den kallas Jorden
och de kallar vår galax, alltså sin egen för Vintergatan. Jag är nu tvungen att berätta något om
väktarna efter oss. Det undsättningsskepp ni kallar för Krets fick Koresväktarna överta efter oss, så
det finns sammanhang du inte känner till men jag får inte säga mer än så och där har du, om du så
vill religionshistoriskt material att hämta.
Vi har inte kunnat låta bli att med spänning följa händelserna där fram tills vi fick egna problem
med vår civilisation. Det finns en väldig sekretess i dessa sammanhang och straffet för att
överskrida dessa löften är så hemska att ingen levande varelse med någon tankeför-måga skulle
våga överskrida dem.
Jag förstår inte varför vi inte blivit avvisade tidigare, vi har redan gjort intrång i en dimension som
blivit förd hit av någon anledning.
108
Jorm tittade på de andra som om han ville säga något men det blev osagt.
Han sade, tack Odon och kopplade bort dem.
Vi färdas genom en tät sidodimension, det känns sade Jorm. Det finns väl en anledning så vi lägger
oss här i en bana så länge och gör en del forskning.
Krets kom in, Krets!
Han bad att få tala med doktor Heintz. Du har väl hört vad som sagts genom sambandet.
Ja det har jag och vi är i full fart med att söka i arkiven. Vad vi vet än så länge, är att vi är mitt i
händelsernas centrum, i en speciell fas av Gudars lydnadsprövning och utbildning. Jorm, jag är
verkligen rädd just nu, så rädd som jag aldrig tidigare varit i hela mitt liv. Min övertygelse är att vi
just nu lever av nåd och ingenting annat. Även om det här bara är en liten del av Gud-aklanen så är
det större än vi kan fatta.
Det kanske bara är en bråkdel av den stora helheten och denna lilla begränsning leds av en
skapande superintelligent Gud och de kallar honom Kristus, den ledande Gudens förstfödde son,
den äldste, så långt har jag kommit. Han har gått igenom samma sak som de andra människobarnen på planeten för att kunna leda dem vidare och visa vägen. Alla deras andar är gudar i
danande om de klarar prövningen. Vi är illa ute.
Återkom så fort du kan sade Jorm skakad ända in i benmärgen. Heintz var inte en man som sade ett
ord för mycket och nu hade han hållit ett helt tal. Spara inte på resurserna när det gäller att få fram
fakta, men gör allt med största möjliga hänsyn. Vi får inte störa något över huvud taget. Det finns
en plan och ett scenario i botten som måste följas där nere, med beto-ning på måste.
Skärmarna gav fortfarande starkt utslag även om de inte kunde känna något själva. Men Jorm
kände närvaron, vad skulle han göra tänkte han. Det rörde sig om frekvenser som var främ-mande
för dem även om de gav utslag.
De kunde i bärvågsobjektiven se kontinenter, hav och enorma molnformationer. Det var en vacker
planet med årstider, kunde de se. Rotationsaxeln mot solen lutade i 23,5 grader i omloppsbanan
och det var ingen slump.
De befann sig precis i utkanten av atmosfären. Blip1 Blip1 Blip1.
Jorm vi har observerats av ett skepp som ligger bara något tusental meter under oss och det är inte
vårt. De har haft oss i sikte en lång stund och är lika stort som Omega ungefär, utropade Burt. Det
har samma drivmekanismer som vi hade förut. Det måste vara ett gammalt väktarskepp. Oke har analyserat det. Nu har det gett sig iväg så vi får söka senare.
Vi har också observerat att de har rekare utposterade här och var över planeten med samma
drivsystem och de spanar på specifika mål. Det här var besynnerligt, fortsatte Burt. De ger utslag
hos oss.
Det finns också rent mekaniska föremål utan drivkällor som löper i banor runt planeten men
tydligen utan funktion. De har säkert haft någon uppgift innan de dog. De kommer att förintas av
atmosfären snart.
109
Planetens invånare bor på ett flertal olika kontinenter, fem stycken. De har en språkförbist-ring,
som ingår i planens motsättningar. De indelades i grupper efter hur de bedömdes ha förberett sig
inför sitt prövoliv, som de kände till sen urminnes tid, långt innan planeten danades. De visste allt i
förväg och var med om organiserandet. Det är fantastiskt sade, Heintz.
Vet ni om, eller har ni förstått, att vi har varit med om något liknande tidigare men klarade då inte
provet och därför måste vi gå en längre och krångligare väg har jag förstått. Vi har fått andra
boningar.
Men här kommer något ruggigt. De som inte ens klarade det första tillståndet nedkastades till en
sidodimension på Jorden och kan påverka gudabarnen genom tankar. De kan inte ses av dem men
de kan släppa in dem i sina medvetanden om de inte lever enligt den givna lagen och profeternas
utsagor eller har de rätta kvalitéerna. De kommer aldrig att kunna få fysiska kroppar utan är
förtappade i all evighet och deras ledare var och är en gudason som hette Lucifer.
Jag tycker vi skall ge oss av härifrån, sade Heintz.
Nej, det är inte dags ännu, sade Jorm, det skulle inte tjäna något till, vi har redan gått för långt i alla
fall, men oavsiktligt.
Okay, då vill jag bara en sak till, det här jag berättat är i stora drag. Det finns en uppsjö av detaljer
och utmaningar som styrt de komplicerade skeendena. De har fått vägledning genom män som jag
nämnde, de kallas profeter och deras ord och den lag som gavs genom dem är det som leder dem
till framgång och bara de kriterierna. Det finns ingen annan väg framåt utan det är bara förbund
som sluts, som öppnar vägen genom makt och framför allt rätt myn-dighet.
Tack Heintz, sade Jorm, nu har vi något att fundera över och att studera. Jag tror vi har funnit
kärnan vi måste utgå ifrån i all vår verksamhet. Heintz, jag vill att ni studerar vidare för att finna
alla nycklar till vår verksamhet.
Jorm tittade på planeten under dem och mediterade över de kunskaper han nu fått om människan.
Där nere fanns miljarder människobarn och fler hade funnits där och fler skulle komma dit men det
var i alla fall en begränsad skara i antal och tid. Han undrade hur långt de var komna. Det verkade
rörigt med tanke på de analyssvar de fått om planetens beskaffenhet. Den var stadd i snabb
omdaning och på deras analyskarta var kontinenterna stadda i rörelse. De kunde se de heta
konturerna av kontinentplattornas kanter. Hade inte haven funnits så hade det bara varit en
gödande massa där nere.
Han tittade på Eva och de andra som spända följde den pågående analysen i kammaren, där alla
analyser och Heintz undersökningar visades i bild.
Plötsligt och utan förvarning blev han svag och orkeslös och han såg att samma sak hände med de
andra. All aktivitet försvann i skeppet också.
De vaknade alla upp i ett stort vackert rum, det vackraste han någonsin upplevt och med en känsla
av total frihet. Väggarna bestod av levande bilder, enorma projektioner av saker som hände
någonstans. Rummet var cirkelrunt med ett konvext tak som det strömmade ned ljus ifrån. Allt var
levande, det fanns inget annat sätt att beskriva det på. Det var knäpp tyst.
110
Utan att se något visste de att en man kom emot dem från någonstans i rummet. Han bar en vit
tunika över axlarna, hans bröst var bart liksom anklarna nedanför kanten på dräkten. Han var
vacker och vit, vit på ett sätt som de aldrig upplevt tidigare. Det gick inte att säga något. Hans
leende fick dem att känna glädje utan att förstå.
Välkomna till sfvärskeppet Eternity. Jag är kallad att tjäna som en av de andliga övervakarna i den
värld som ni kommit på besök till. Ni befinner er mitt i skeppet. Vi kan gå igenom allting och allt
är närvarande för oss. Det här kommer att bli ert enda besök hos oss av detta slag. Vi känner alltså
till allt som hänt er innan ni kom hit, i detalj och det är anledningen till att ni inte upplösts och
försvunnit ur tiden.
Alla visste att deras existens över huvud taget vilade i denne mans händer.
Ni skall arbeta och verka i er egen galax Chimbra efter det mönster som Jorm kommer att lägga
upp. Jag vill att ni skall veta att även jag är en liten kugge i en evig process för att uttrycka mig
enkelt. Det finns världar och andemakter utan gräns, men allt underlagt den högste som alla måste
redovisa inför.
Den värld som finns i den sfvär ni snart skall gå tillbaka till, har snart kommit till slutet av sitt
andra tillstånd. De har ettusen år kvar för att utföra ett arbete postumt för dem som inte fått
möjligheten att sluta de förbund som måste slutas för att få evigt liv med upphöjelse inom ramen
för den högstes orden. Det är ett måste, att göras på ett speciellt sätt. Det finns alltså bara ett sätt,
med makt och myndighet och det är grunden till ert arbete.
Det har funnits många väktargrupper som falderat och inte kan användas längre. Lydnad är den
högsta lagen, glöm aldrig det, och håll er rena så skall aldrig en lilla viskande rösten gå ifrån er.
Den rösten sänder alltid ljus och sanning till er om ni är mottagliga.
Ni får bara besöka det här rummet, ni är för begränsade för att kunna förstå resten av skeppet.
Vi valde att ge er den information ni sökte på det här sättet för att visa er de första stegen i
intelligensernas väg mot fullkomlighet som inte många klarar av. Själv har jag inte blivit skapare
utan endast betjänare vilket jag är nöjd med. Mitt liv och mina privilegier kan jag inte berätta om
för er men de är obeskrivligt härliga även på denna nivå.
Sådana här besök brukar avstyras tidigare men ert besök var väntat, därför att ni kommer att få
tjäna i speciella avsikter och jag kommer att vara Jorms kontakt.
De män och kroppar ni har med er kommer vi att ta hand om och jag kan berätta att de går alla
vidare framåt på grund av sin tro på förbättring. Emellertid måste de gå igenom en procedur enligt
ett förbundsenligt mönster först. Ni skall begrava dem på anvisad plats och med bistånd av män
med makt och myndighet att utföra förrättningen. Ni har fått tillstånd att besöka pla-neten Jorden.
Vi vill att hela er grupp skall få vara med och därför tar vi hit en Gigant och res-ten av besättnigen.
Era skepp finns nu i Giganterna.
Inför deras ögon kom resten av besättningen fram som ur en dimridå. Sätt er i stolarna så skall vi
gå igenom vad ni måste veta för att ni skall kunna tjäna oss på ett bra sätt. Det är du Jorm som sökt
mer än någon annan efter vad som hänt på er planet före er tidshushållning och försökt få reda på
vad de gamla templen betytt för människor före er. Du har vigts till din hustru Eva, utan rätt
auktoritet, men i ett tempel. Raanerna är på rätt väg. Du och några av dem skall få beseglingsrätt
111
som ni kan föra vidare genom förbund.Vi har inte utplånat templen på grund av de planer vi haft
för Chimbra och ni ingår i dem.
Genom de människor som nu finns på Tiros kommer det att födas nya generationer intelli-genser
med mer avancerade fysiska gåvor och ni skall hjälpa till att hålla ordning och se till att
ordinationer och förbund får möjlighet att ges till alla som vill acceptera planen.
Fler solsystem i Chimbra skall befolkas enligt samma mönster som den planet Jorden som ni snart
skall besöka har gjort och där skall ni bistå oss efter hand.
De hade en lång genomgång och fick se händelser och viktiga sanningar i levande bilder på
väggarna eller vad det egentligen var, men det verkade vara live.
Ni får inte mer kunskap om detta nu. Ofta kommer ni att få en tanke eller en handling som kommer
i er väg som hjälper er att lösa problemen själva. Ha klart för er att alla tankar som riktas mot ett
bestämt mål går fram, utan undantag, men olika starkt beroende på intensiteten bakom den. Det har
med utstrålning att göra. Olika färger från er aura nåt olika långt och i grunden beror helheten på
era sätt att leva, vara och eller tänka. Det har med renhet att göra. Tanken har inget tidsbegrepp och
är alltid närvarande oberoende av avståndet.
Det sista de hörde var, ”Lev väl”, så ses vi igen. De vaknade upp i sina respektive skepp.
Jorm vaknade i sin stol och fann de andra sovande. Hans första tanke var, dröm eller verk-lighet. I
samma ögonblick stod mannen åter framför honom livs levande omgiven av ett vitt sken. I högra
handen hade han ett klockliknande föremål som han räckte fram mot Jorm tog emot det.
Det här skall du alltid ha på dig, från och med nu, på din högra handled. Du kan inte få av det när
du en gång satt det på dig och det enda du får veta om det är att det skall hjälpa dig när du saknar
kunskap om något som kommer i din väg eller när du i något annat sammanhang blir ställd. Farväl.
Mannen försvann, liksom löstes upp, men han måste ha bestått av substans alldenstund han
överlämnat ett armbandsliknande föremål, som Jorm nu hade på högra handleden. Det var
odiskutabelt faktum men förståndsmässigt var det svårare att acceptera det.
Han tittade på tavlan som fanns där och texten just nu var, ”på återseende, du har inte drömt”.
Eva och de andra vaknade också efter en stund men ingen sade något med det samma, men de
tittade på varandra lite undrande.
Jag hade en fantastisk dröm sade Eva lite tveksamt och Jorm lät henne berätta utan att säga något
eftersom de för tillfället var ensamma men kommenterade inget utan tänkte låta det bero. Alla såg
lite konfunderade ut men ingen sade något annat än att de visst slumrade till. Jorm kände
emellertid att deras attityd till honom, vilken varit god hela tiden, hade förändrats hos dem på något
sätt.
Eva, våra löften gäller i alla fall sade Jorm och kramade henne hårt, hon tittade på honom och
förstod plötsligt. Oh min Gud, det är sant.
Lystring alla enheter. Vi kommer att avsluta vår resa vid den här planeten. Alla skepp är ju redan
på plats som ni kanske märkt, vem ordnade det. Och dessutom sitter många av er i dem fortfarande,
eller hur.
112
Det var alltså ingen dröm sade flera av de på samma gång, men handen för munnen precis som om
de sagt för mycket.
Nej det var ingen dröm och nu är vi alla samlade i giganterna och i de skepp vi förde och de är
dockade. Vilka andra bevis behövs. Alla hade hört anropet och man hörde snyftande och gråtande
både här och där.
Vi samlas alla hör vid kammaren sade Jorm, så snart vi kan.
Vi dockar Giganterna först.
Man kände och kunde nästan ta på den nya medvetenheten. Det fanns en gemenskap som inte
funnits tidigare även om relationerna varit de allra bästa mellan dem hela tiden. Den nya kunskapen undertryckte något hos dem och prioriteringarna i tankarna hade omedvetet med det samma
blivit annorlunda och den yttre attityden förändrats.
Med ett ord de hade blivit friare, säkrare och mer livsbejakande, mer orädda. Kunskapen hade gjort
dem fria.
Gigant var redo för den sista resan i den här galaxen såvida inga andra direktiv skulle ges.
De hade återigen samlats i det sinnerikt tillredda navigationsrummet, runt kammaren, för en
genomgång, före besöket på planeten Jordens mark. De väntade alla på direktiv från Jorm. Han
kände suget från deras tankar och kände dessutom att han var under ett speciellt inflyt-ande. Han
visste inte om det han sade var från honom själv eller hur det kom. Det kändes som en medveten
sömngång, när han sade det han sade.
Vi kommer nu att gå ned på en anvisad plats där vi skall begrava kropparna efter Andoran-erna.
Som ni redan vet har de avancerat i dimensionerna och det känns som en lättnad. Vi måste först slå
av skyddet till deras kammare så att deras andar dras tillbaka till den fysiska delen för att de sedan
skall kunna frigöras om ca tre dagar.
Vi börjar förberedelserna med en gång, det är mycket som skall göras.
Jorm får vi bara gå ned så där utan vidare, frågade Burt.
Ja, så förstår jag det just nu. Det är inte så viktigt längre att hålla befolkningen borta från den
kunskap som vi besitter, i alla fall inte att gömma den längre. De har i alla tider fått veta att
förunderliga saker skall hända just nu, i denna tid när kaos har utbrutit, helt i linje med vad deras
profeter har talat om i alla tider och speciellt om denna tiden.
De har haft en tradition, nämligen att allt måste bevisas vetenskapligt först innan något kan anses
för troligt att vara sant och det har stoppat den andliga kunskapen. Nittiofem procent av
befolkningen tror inte på ett högre väsen och fyra och en halv procent tror fel. Det är bara un-der
o,5 % som tror rätt och som har den rätta auktoriteten att handha nöjligheten att besegla till evigt
liv, det vill säga möjligheten att fortsätta utvecklas till Gudar. Dåliga odds va.
De har bara något mer än två och ett halvt år kvar innan den stora förändringen är klar och de har
blivit varnade många gånger för detta men inte lyssnat. Väktarna har förberett för några att försöka
113
bryta en del av ondskans grepp om människorna för att några fler skall kunna få möjlighet att
komma till kunskap och detta är just nu på gång. Vi får tillåtelse att tala med dem och de har det
skepp som vi såg innan vi träffade på Eternity och hjälparen. Väktarna lämnade det med en man
kvar för länge, länge sedan, för att förbereda. Tala då om förbered-elser.
Jag har något sade Heintz, en av deras profeter sade för över tvåtusenfemhundra år sedan, om just
den här tiden, lyssna här nu ”på den tiden skall de visas vishet förgås och de klokas klok-het bli om
intet”, och just nu händer det. Det är bara en av en massa sådana utsagor men inte många har
lyssnat eller brytt sig. En av de farkoster vi har i Krets användes vid fritagandet, eller
förberedelserna för ett folk att fly ur en fångenskap, också för mer än tvåtusenfemhudra år sedan.
De kallades Efraims folk som bodde i fångenskap vid en flod som hette Eufrat. Flera av dem blev
sedan kallade Valloner, en del Samer och andra Mongoler men de flesta bland-ades med övriga
befolkningar. Det är den mest fantastiska historia jag någonsin läst om och jag vill veta mer.
Den fallna gruppen av Gudabarnen som inte kunde få fysiska kroppar och som fortfarande plågar
invånarna, genom prövningar, ledda av ledaren Lucifer, skall bindas genom rättfär-dighet, på så
sätt att ingen kommer att lyssna på dem längre därför att de förändras genom kunskap, bland annat.
Men just nu härjar de vilt bland människobarnen som bara behöver be om hjälp för att gå fria, men
många kan inte tro på det och bryr sig inte. De tycker bättre om fåfänglighet. Hjälpen kallas för
Bön och då åberopar man sin äldste broder från andevärlden som är deras förespråkare, han som
kallas Kristus.
Intressant sade Jorm och kände igen en del av tillvägagångssätten. Det här armbandet fick jag
innan ni vaknade av samma man som vi alla träffade och den skall hjälpa oss till rätta nu och i
framtiden.
Vi skall gå ned långt utanför en stor och vacker stad som de håller på och bygger, bland annat flera
stora tempel och där skall vi överlämna kropparna vid en ceremoni och vi skall få aukt-oriteten att
sluta vissa förbund. Jag förstår ännu inte allt men det måste göras av någon som har rättigheten att
utföra detta.
Den platsen vi går ned på var den ursprungliga platsen där de första människorna på den här
planeten placerades eller förbereddes, så det är helig mark som de kallar den.
Vi har fått alla fakta inmatade i Oke, så vi har bara att ta för oss när vi vill veta mera. De talar det
andra språket, hela den här nationen och det är ett arveland för just Efraims barn, där allt började,
sade Heintz.
Tina Vent styrde Gigant genom en mycket stor molnformation. Vi närmar oss platsen där vi skall
gå ned.
Skeppet som såg oss komma in i atmosfären från början går bredvid oss, det följer oss hela tiden
jämte en del andra atmosfärskepp med samma förmågor som våra, sade Burt.
Det är Okay sade Jorm de är lika vetgiriga som vi är och vänligt sinnade har jag fått veta. De har
förberetts delvis men vet inte så mycket om varför.
Vi har just fått veta att planetens befolkning har minskats med över femtio procent på grund av
sjukdomar, naturkatastrofer och en global vattennivåhöjning med över tre meter. Vissa kontinenter
114
har drabbats mer än andra. Heintz var verkligen på alerten. Jorm var tvungen att be honom inte
komma med fler rapporter förrän han sade till.
Jorm hade redan lagt ut deras navigationsrum i kammaren på Tefatet som just nu observerade dem
och tittade direkt in i en av kamerorna som projicerade dem. Han hoppades att det skulle vara ett
budskap de inte kunde missförstå i all vänskaplighet. Han sände sina tankar så inten-sivt han kunde
till den unge mannen han kunde se och förstod och kände var den kallade. Han fokuserade på
honom.
Vi måste koncentrera oss på det som händer live just nu.
Tina, du kan gå ned nu.
De gled ur molnformationen och gick ned för landning på en markerad plats, långt ifrån en stor vit
byggnad med en staty på toppen av en spira. Det var vackert, mycket vackert.
Man kan lugnt säga att Gigant var gigantisk i sammanhanget. För de människor som såg henne
måste hon vara fabulös och oförklarlig. En formidabel flygande fästning, en hel stad. Rekarna hade
under hela landningen assisterat Oke och Tina.
Jorm skärmade av Gigant med ett bergsmassiv som passade in på omgivningen. De såg hur solen
började gå ned och det började skymma, men än hade de mycket att göra.
De markerade hela gigants port som öppen och intensivt belyst, ungefär etthundra gånger trettio
meter. De hade lagt kropparna på ett antal av deras transportsvävarvagnar så att de befann sig
precis vid utgångskanten.
Kropparna kommer att begravas i jorden där. Han visade i kammaren på en plats där ett antal
personer tydligen väntade på dem och där aderton stycken gravar hade grävts.
Befälsgruppen följer med mig och Oke styr vagnarna efter oss, vi går i en rad.
De började vandringen mot begravningsplatsen och svävarvagnarna följde efter dem på rad. En
man kom emot dem och hälsade dem välkomna. Om han var nyfiken på dem så dolde han det
mycket bra, men Jorm kunde till sin förvåning förstå att den integritet och själsstyrka som den
mannen hade nådde han själv inte upp till på långa vägar.
Välkomna hit. Jag vet ännu inte varifrån ni kommer eller vilka ni är, bara att ni skall ges myndighet
att sluta förbund i den Högstes namn för eviga förpliktelser och evigt liv och att de kroppar ni
levererat skall vigas till vila i jorden i välsignade gravar.
Vi går till tempelbyggnaden så tar bröderna här hand om ceremonin, sade han och hänvisade till ett
antal män som väntade på att få göra sin del. De utstrålade vänlighet och lugn.
Jorm hälsade på dem och tackade för att de var välkomna och började ana vilken otrolig förmån de
fått genom att detta besök godkänts och gjorts möjligt för dem. Det började gå upp för honom, när
han sökte i männens tankar, att de betraktades som högt stående väsenden eller besökare och att det
enda som gjort männen osäkra var att de kommit i en farkost och inte dykt upp ur tomma intet.
115
Han började få en känsla som han aldrig haft förut. Trots allt sitt kunnande kände han sig
obeskrivligt liten och tacksamhetskänsla började välla fram i honom. Han tittade desperat på sina
kamrater och på Eva. Han såg att de alla hade tårar i ögonen och förstod att de upplevde samma
sak. Känslan gjorde honom förlägen inför de övriga men försvann när han såg att de var i samma
belägenhet.
Den förste mannen såg deras belägenhet och de stannade kvar under ceremonin som var mycket
gripande för dem. Den var fylld av symboler med auktoritet på något sätt. De män som skötte
förrättningen presenterade sig nu när allt var över och de gjorde alla sällskap upp mot den vita
byggnaden.
De såg att de män som landat med det gamla väktarskeppet och de andra farkosterna stod på sidan
om tempelporten. Den förste mannen gick fram och hälsade på en av dem som han tydligen kände.
Vi kan samtala i ett av förrummen så kan fem av er komma med sade han till dem. Men ni måste
vänta ett tag vi har något vi måste göra först med de här besökarna sade han och visade på Jorm
och hans kamrater.
Jorm tittade intresserad på de tre yngsta männen i gruppen, han kände att de var lika intres-serade
av honom och de mötte stadigt hans blick.
De gick vidare med Spencer som mannen hette.
Ni har förklarats rena och därför går vi in i ett speciellt rum där vi kan ordinera er.
Den där känslan var mycket starkare nu och de började alla gråta igen, varför Spencer tittade
forskande på dem. Har ni aldrig upplevt andens styrka tidigare, det verkar så. Det här huset är
byggt till Guds ära och det är ett av de hus han kan besöka därför att de är rena och obefläck-ade.
Det är den vackraste byggnad vi sett över huvud taget, sade Tina. Vi kommer från en galax bortom
en annan för att förklara det enkelt och vi skall påbörja ett väktaruppdrag för planeter som skall
befolkas av Gudaintelligenser.
Vi lever under lydnads och begränsningslagar sade Spencer så det du säger har vi trott och delvis
förstått men aldrig vetat någonting om, men nu är det kanske tid även för oss att få veta mer. Jag
och mina bröder här är speciella vittnen för sonen, skaparen, som också heter Kristus.
Jag vet och känner att vi måste ge er era befogenheter nu så att ni kan lämna oss. Ingen kan av sig
själv påta sig denna myndighet att officiera i den högstes namn, utan det finns en given
successionordning. Ni skall få med er material som förberetts och som ni kan läsa in er på.
Jorm och Jack ordinerades med vissa gåvor, rättigheter och myndigheter som de måste ha för att
vara rättmätiga utövare av sina kommande uppgifter och för att kunna föra detta vidare och Jorm
kände en förändring inom sig som fick honom att rysa av välbefinnande. Han och Jack måste
fullfölja vissa delar hemma på Tiros där de skulle få assistans.
Emellertid, de män som väntar där ute borde ni ta er lite tid med, de har tydligen fått en liten del av
typ samma uppdrag som ert men mycket begränsat och speciellt för oss här på jorden. De tillhör
vår planets orden och måste fullfölja sina liv här. Det här slår knut i huvudet på mig och bröderna,
vi måste meditera över det som skett och be om förklaringar som vi vet att vi skall få och blivit
lovade. Lycka till med ert uppdrag och här får ni materialet som jag lovade er.
116
De tog farväl och gick ut till de andra männen.
Vi har fått tillstånd att tala med er så det är lika bra att ni följer med oss upp på högre höjder och
dockar in hos oss. De hälsade snabbt på varandra. Följ efter oss.
Okay Tina, hon gick liksom i trans och det gjorde John och de andra också. Vi måste upp, högt upp
och vi får snart besök som följer efter oss. De såg hur Mattias, Zeb, Niklas och de andra sprang till
sina skepp, där det väntade ytterligare personal som var undrande.
Gigant lättade och gick upp där hon dockade med den andra giganten och sedan tog Jorm kontakt
med Tefatet och de andra skeppen som cirkulerade runt dem. Han öppnade deras kammare och
inbjöd dem att komma in i Gigant. Oke tog över deras kommandon så de var säkert undrande när
de inte kunde göra något annat än att åka med.
Välkomna in i Gigant sade Jorm när männen tittade sig omkring i jättehallen. Han bjöd dem att
följa med upp i navigationsrummet där alla nu var församlade. Presidenten för USA och Greg
kunde ha varit vilka som helst i det här sällskapet liksom Mattias, Zeb och Niklas. Jorm kopierade
deras loggbok och databankar, allt som hänt, i och med skeppet, sedan det första gången såg
dagens ljus.
De visade jordborna så mycket de kunde och gav dem information om hur deras Tefat skulle skötas
och vilka möjligheter det hade fullt ut. De hade långt ifrån förstått alla möjligheter och Mattias var
idel öra liksom de andra. Deras huvuddator fick alltså gränslös information.
Burt kan du uppdatera deras skepp något och fylla det med energi och samtidigt lämna över en del
ny teknologi.
Det är snart gjort. Vi har programmet i en av robotarna. Jag fixar det med en gång.
Det blev ett fantastiskt utbyte av erfarenheter och alla fick nya insikter i livet som sådant. De ramar
de fötts för att leva inom enligt de förutsättningar de fått var visserligen intressanta, som de var,
med tanke på livet för livets egen skull och det var väl så det skulle vara. De kunde ha glädje och
tillförsikt inom sina egna ramar och det kunde vara meningsfullt i sig självt om man förstod
grunden, kärnan i tillvaron.
De förstod att människan är till för att ha glädje, för Gud skapade människan till sin avbild, till man
och kvinna skapade han dem i avsikt att de skulle föröka sig och uppfylla universum, och
kärlekens evangelium skulle styra dem i godhet och i broder och systerskap inom ramen för kärlek,
långmodighet, fördragsamhet, förlåtelse med flera goda dygder och att arbetaren är värd sin lön.
Utanför kärnan, lagen, finns fåfängligheten utan några ramar alls när det gäller utveckling, men
kärnan är den fasta punkten.
De skulle låta kärlekens evangelium styra sina liv, blev kontentan av deras gemensamma analys
och diskussion som blev längre än de hade förväntat sig. Tillvaron är egentligen gränslös och livet
en dans på rosor, med ibland, en massa taggar i.
De tog farväl av varandra efter flera dagars diskussioner och genomgång av allt material de hade
fått. Var och en återvände till sina åtaganden mycket klokare och med en ny syn på sin tillvaro där
nya värderingar skulle styra dem, i tillförsikt på bön, inspiration och hjälp samt mycket eget arbete.
117
De hade fått en röd tråd att följa och en smal gång att gå på för att nå målet. De var alla bröder och
systrar, varken mer eller mindre.
Allt var så oändligt stort, en skapelse utan slut, gudomligt inspierad, evig.