Ladda ned - TAM

ÅRSBÖCKER I SVENSK UNDERVISNINGSHISTORIA
86
HÅGKOMSTER FRÅN
FOLKSKOLA OCH
FOLKUNDERVISNING
x
Av
ASTA NORDGREN och ESTER ZETTERLUND
86
UPPSALA UNIVERSITETSBIBLIOTEK
IIIIII~WRI~ndlll~llllllillllll
16000
~1165062
STOCKHOLM 1953
Expedieras från Föreningen för svensk undervisningshistoria:
Drottninggatan 108
\g Larsson Boktrychl'i
PRIS 10 KRONOR
Em-c:k
(p)
UPPSALA UNIVERSITET
PEDAGOGisKA INSTITUTIONEN
BIBLIOTEKET
ARSBÖCKER I SVENSK UNDERVISNINGSHISTORI A
BOKSERlE GRUNDAD AV B. RUD. HALL OCH UTGIVEN AV
FöRENINGEN FöR SVENSK TJNDERVISNINGSHISTORIA
ARG. XXXII 1952
VOL. 86 UNDER REDAKTION AV ALBERT W IBER G
HÅGKOMSTER FRÅN
FOLKSKOLA OCH
FOLKUNDERVISNING
x
Av
ASTA NORDGREN och ESTER ZETTERLUND
l
'!
STOCKHOLM 1953
lnsl'itutionen fö ;· Pedagogik
Uppsala Universitet
.- - - -
------.-----~-
UTGIVARENs FöRORD
Den av B. Rud. Hall påbörjade serien Hågkomster från folkskola och folkundervisning i Årsböcker i svensk undervisningshistoria får härmed sin lO:e volym. Minnesanteckningarna av
lärarinnan Asta Nordgren ge oss en talande bild av kulturförhållandena från folkundervisningens genombrottsskede. Den
nuvarande lärargenerationen har nog allt för lätt att glömma,
att det icke är mer än en mansålder sedan skolförhållandena
voro så primitiva, som här skildras. A v minnesanteckningarna
får man nu här en god och åskådlig uppfattning av hur lärarna
kunde ha det i sin ofta otacksamma och slitsamma gärning.
Man får bl. a. en levande föreställning om vad vilja, energi
och förmåga kunde åstadkomma under små och pressande
omständigheter.
Lärarinnan Ester Zetterlunds samling av skolhistorier har delvis samma uppgift som de nyssnämnda minnesanteckningarna.
Även skolhistorien ger oss nämligen en ibland mycket åskådlig
bild av kulturförhållandena kring folkskolan . Lärarens mödosamma arbete belyses här från skilda synvinklar: undervisningen har ibland gått så raskt framåt, att eleven icke hunnit
följ a med; ibland har läraren brustit i klarhet med missuppfattning som följd; ibland har elevens intellekt inte räckt till
för vad som avhandlats etc. Skolhistorien ger oftast en färgglad
och rikt färglagd situationsbild och är därför ett värdefullt
komplement till övriga källskrifter i vår undervisnings historia.
Utgivaren.
öREBRO 1953
LUDVIG LARSSON BOKTRYCKERI
-
-- -
- - -
En gammal skolfröken berättar
Småplock
ur min fars anteckningar från 1800-talet
och ur mitt eget minne
AV
ASTA NORDGREN
-7-
I.
Min farfar föddes 1764, min far 1836, jag själv 1885, och nu
har året 1952 just börjat. Tre generationer, som levat under
delar av tre århundraden. Det är ovanligt Ined endast tre
generationer under så lång tid.
Så mycket som har hänt från 1764 till 1952. En enastående
utveckling inte minst inom det svenska skolväsendet, som nu
söker att ge alla möjlighet till boklig bild~1ing och praktisk
duglighet.
Min farfar tillhörde de högre brukstjänstemännens kår i Uppland, dessutom var han godsägare. J ag har i min ägo ett testamente, som han har skrivit år 1839. Det är nio tätskrivna
sidor. Han skrev en prydlig handstil och uttryckte sig väl.
f'
Far/ars 11fl17mteck11i11g ·tJid 75 års ålder.
I nämnda testamente förordnade han, att min far "vid 7 års
ålder skulle sättas i någon allmän scholeinrättning för tjenlig
undervisning och anständig education." Om min fars ena syster skriver han: "Så även dottern vid 12 a 13 års ålder måtte
hållas uti någon fruntimbers Pension för att därjämte gagnelige undervisningar-erhålla education till Dygd och erbarhet."
Av allt detta blev nu intet på grund av processer och andra
tragedier, men det hör inte hit.
Min morfar och mormor födda 1809 och 1810 i Jämtland av
bondesläkt, de kunde läsa men ej skriva eller läsa skrivet. De
måste sätta sitt "bomärke" under viktiga handlingar. De kunde,
vad som fordrades vid husförhören. Utom att läsa i bok,
katekesen med f9rklaring av Luther och Olof Swebilius; bibelord, psalmverser och att svara på förståndsfrågm:. J ag har
-8-
Min mor och hennes semi.nariekttmrater 1879.
sett detta i husförhörslängder på Jämtl. läns arkiv i Östersund.
- Så vitt jag vet, gick de aldrig i någon skola, utan respektive
föräldrar lärde dem läsa.
Jag har känt flera jämtar, som var gamla, när jag var barn.
De kunde läsa tryckt stil, men de kunde ej läsa skrivstil eller
själva skriva. Men detta gjorde dem ej mindre dugliga i det
praktiska livet. J ag tänker med vördnad på dem, och allt
arbete de utföi·de. Deras beteendemönster var utan fläck. - Min mor född 1852 gick i skola, men det var kort tid och
enkel undervisning. De första skrivövningarna gjordes i sandlådor. Min mor blev så småningom småskollärarinna. Kursen
var 8 mån. vid Jämtlands landstingsseminarium i Östersund.
Jag har ett fotografi av min mor och hennes kamrater (examensldassen 1879). Det är både manliga och kvinnliga elever.
De se alla så vårdade och trevliga ut. Deras lärare var N. P.
Vlestlinder, som med tiden även skulle bli min. Mera om
honom senare.
När min mor tjänstgjorde i Järpen, Undersåker, Jämtl. måste
hon flytta från gård till gård och även till de små torpstugorna.
Stannade några dagar eller några veckor på varje ställe. Barnen cirkulerade också. Skolsalen var oftast ett kök, och inte
alltid fick lärarinnan vara ostörd med sina elever, utan husmor gick omkring och skötte sitt arbete under tiden. Tyvärr
har jag ej bevarat i minnet så mycket av det min mor berät-
-
9-
tade om sin tjänstgöring. Den varade inte heller så länge - ett
par, tre år.
En annan släkting född 1850 i Stockholm. Hon växte upp i
en enkel borgerlig familj. Hon skrev vid 87 års ålder i sin
levnadsteckning om sin skolgång och uppfosh·an: "J ag fick
gå i privat skola och lära allt samt kläd- och linnesömnad
samt skönskrivning."
Jag har nämnt dessa personer från olika samhällsställning
och årtionden, som exempel på hur det varierade på den tiden
med studiemöjligheter.
Hur gick det med min fars utbildning, när intet blev, som
det var bestämt i testamentet?
Min far och en av hans två helsystrar (det fanns flera äldre
halvsyskon) sändes till Hall-Marby församl. vid Storsjön i
Jämtland. Där inackorderades de som fosterbarn i en bondgård, Svedje. Min far var då 8 år gammal. I sin levnadsteckning skriver han : "Under min vistelse på Ullfors, Upp l. gick
jag på skolan där. Den sköttes av en qvinna, som benäm.ndes
skolfaster. När jag kom till Svedje, kunde jag läsa tämligen
flytande innantill och utantill i katekesen till 3:je huvudstycket.
Bland andra psalmer, som jag kunde utantill ur psalmboken
var n :o 436 'Din sol går bort, men du blir när - ', - vilken
min moder lärde mig, då jag var omkring 6 år gammal. Denna
psalm plägade jag läsa om qvällarna, sedan jag lagt mig jemte
Gud som hafver barnen kär." Kan nutidens 8-åringar så mycket mer? Så berättade min far, att han gick i skola, som hölls
här och där i byarna av klockaren Anders Ström.
I vår tid ursäktas de missanpassade ungdomarna alltid med,
att de är komna från olämplig hemmiljö. Min far och hans
ena syster, vilka sändes långt bort från sin mor och andra
släktingar och berövades sin existens, ja, nästan rätten att finnas till, och modern blev sinnessjuk av sorg och dog efter kort
tid. De skulle ju, om liknande erfarenheter är den egentliga
orsaken till ungdomsbrottsligheten, ha blivit m.oralisk t undermåliga. Men det blev de inte.
Ej heller deras efterkommande.
Både min far och hans små systrar var gudfruktiga bam.
Det räddade dem från mycket.
Min far skriver: "Äfven om dagarna bad jag till Gud i ensamheten och det med egna ord. Och var det något, som vederfors mig, som jag tyckte var mycket svårt, kunde jag t. o. m.
-10 -
11 -
på knä åkalla Gud om hjelp. Ofta kom jag då ihåg en psalmvers, som min mormor brukade läsa: 'Min Gud och Far, I goda
dar, Du ofta glatt mig svaga o. s. v.' Ehuru jag växte upp bland
helt ogudaktiga menniskor, som svor och missbrukade Guds
namn, . lärde jag dock icke att öfva denna synd, men hände
det någon gång, a t t j ag av öfverilning förgick mig härutinnan,
kände jag genast bestraffning i samvetet och kunde inte vara
tillfreds, förrän j ag bett Gud om förlåt el se därför," Han berättar vidare, att han dock i 11- 12 års åldern gärna spelade
kort, för han förstod ej, att det var synd. Och i sin barnsliga
oskuld bad han Gud om hjälp att vinna. - Jag tänker mig,
att den gode Guden i sin himmel smålog vänligt åt den lille
föräldralöse gossens bön.
Jag tycker, att det är både intressant och rörande att läsa
denna berättelse om den lille, föräldralöse gossen, som kunde
stå emot dåliga exempel från omgivningen tack vare den religiösa och moraliska fostran han fått före 8 års åldern.
Blir inte vår tids ungdom, så lätt offer för dåliga inflytanden
och frestelser, därför att de berövats den styrka för karaktären,
som en fostran på religiös grund ger?
MIN F AR I OVIKENS FOLKSKOLA
och
PA HÄRNöSANDS SEMINARIUM.
I Oviken Jämtland hade inrättats en skola redan 1649. I
kalendern Jämten av år 1929 sid. 19 står följande: "Oviksskolan
var en s. k. pedagogi eller barnskola med en enda lärare och
undervisning endast i läsning, skrivning och kristendom.
Dylika skolor funnos emellertid på 1600-talet utanför städerna endast på fem eller sex ställen, och de flesta var enskilda
dona tiansskolor."
I Oviksskolan gick min far 1851- 1854 och deltog samtidigt
i konfirmationsundervisningen under hösten 1851 och våren
1852. Kursen i Oviksskolan skulle ge min far nödiga kunslu\per för inträde i Härnösands folkskoleseminarium. Om man
skall döma eftet· några av hans skrivboksbl ad, som j ag har i
min ägo från '1852, synes det ha varit en skola, som åstadkom
strålande resultat.
'
Skrivpro11 av A. UV. No1·dg-ren 1852.
Jag kan inte neka mig nöjet att anföra några meningar
från en uppsats, som min far skrev på Oviksskolan 1854. Ämnet
var: "Skollärarens kall och verksamhet.'' - - - "En rättsinnad lärare bör ock vara saktmodig, tålig_ och mild, så att han
icke låter sig överilas till vrede och bitterhet, u t an att han
hellre förmanar dem med saktmodighet så långt ske kan, m.en
när förmaning inte är tillräcklig, måste användas strängare
aga, på det att lydnaden skall ovillkorligen fullbordas, för det
heter: "Tukta din son, medan något hopp ännu är." Salomos
ordspr. 19:18 - - - J a, så resonerade den 18-årige yngligen
inför lärarkallets ansvar. Det är 100 år sedan, men det kunde
nästan vara hämtat från vår tids diskussion, om hur man i
skolan skall fostra eleverna. Icke sant? Och den gamla skolan
var nog inte en sådan "strykskola", som våra dagars ultramoderna barnpsykologer påstår.
Ar 1854 på hösten började min far sin utbildning på Härnösands folkskoleseminarium . Kursen för hundra år sedan var
ene1st fyra terminer, men det utbildades många utmärkta lärare
i alla fall. Jag har min fars avgångsbetyg här framför mig.
Det har helt olika ordningsföljd på ämnena, t. ex. stavning och
innanläsning står först. Kristendom kommer som nummer fem
i ordningen. Sången kallas kyrkosång o. s. v. Dessutom gavs
undervisningsbetyg för varje ämne, så det står fjorton under-
-
12 -
-
Uti ihlf(toftlilr Art •(! tmhr 4tintu l oj) t rnclf•n~
. . . . .. ........ ;t•ll f hlo
l<• Clln<l
j ?'«frw/7/.'.~J;};r.l.pN/1·
rr4•
,~;Nm
"?'""k....,. Milfil i Ur•lfir.,.rtr, ~ "' / ·', /-Il ? j /'" /.r,rb
oN«flll"""anr l k lur•, twi114 rllitf li'"Sl1bjJI / IUifA ..... •f In 15 ~ i6n
~orC>Idrl UQI.,, full Hm) ni>U!f fl!iolk •• ,...,
visningsbetyg. Under linjen står sedan huvudbetyget för kunskaper och för undervisningsskickligheL AB.
J a? gör mina jämförelser. Forna tiders korta skoltid och
relahvt . gott resula t; våra dagars mångåriga skolplikt men
o~t~ dåh~t res~lltat. I går kväll den 19. l. 1952 satt jag här och
h~.1 de p a radwprogrammet "Karusellen". Bland andra upptradde fem pigga ungdomar, som slutat skolan för c:a 17 år
sedan, men de kunde inte tillfredsställande räkna upp våra
13 --
nio självljud och ej ett enda medljud. Knaggligt gick det också
med stavning av några enkla ord. De hade kanske rampfeber.
Själva ursäktade de sig med, att det var så länge sen de slutade
skolan, men det sägs ju, att man lär för livet. Det är ej längden
av studietiden utan studieivern, som ger goda resultat. J ag tror,
att den långa skoltiden nu förtar studielusten hos en stor del
av ungdomen. De är övermätta på böcker och kunskaper, som
de ej är mogna för. - Man får hoppas på den nya skolan med
mycket praktiskt arbete för alla, som ej är studiebegåvade,
och dit hör den s törre delen av eleverna. Det är min erfarenhet
under 44 års skoltjänst
A . JY/. N ORDGREN (efter ett fotogm/i
ttl' de~t
27 / 6 1887.)
RACKLö\\TSKA SKOLAN.
När min far fullgjort sina seminariestudier plus organistexamen, blev han efter ett par vikariat lärare vid Racklöwska
skolan i Järpbyn, Undersåker 1859, dessutom var han en tid
•
-
14-
--15 -
organist i Mörsil och Kall. - Den skolan var då ungefär av
s.amma typ, som den förut omnämnda Oviks-skolan (en donationssko!a), men den förvandlades senare till vanlig folkskola.
Efte!· mm faders tid flyttades skolan ned till Järpens fabriks~I.nrade, och så vitt jag vet, är den ännu i verksamhet där. (?)
f11l skolan hörde ett hemman och inte bara kofoder som det
förr brukade stå om lärarens naturaförmåner. J ag har sett i
några dagböcker och räkenskapsböcker efter min far, att han
hade häst, flera kor, får, getter, gris och höns. 1886 berättar
han, att det ett par tre år varit ovanligt högt pris på hästar
~ch att han köpt och sålt hästar flera gånger och förtjänat betyd~
hgt. Han köpte unghästar och hade dem någon tid, tills de blevo
feta och vackra, därefter sålde han dem med några hundra
kronors förtjänst. - Korna var det lågt pris på. En såldes för
50:~ kronor. Men så kunde det också gå för sig att slakta en
ko till hushållets behov, en annan gång slaktades fyra får. Det
v~r ett fullständigt jordbruk, som läraren hade att sköta, om han
v_~lle ha lön för sitt arbete som lärare. Ett år skars 800 kärvar
sad och 1.500 kärvar löv till får och getter m. m. arbete, som
~1-~ste utför::t.." och allt för hand. Därför behövdes också mycket
tJa_nstefol~. o~~a två pigor, en dräng, dagakarlar och dagakvmnor.vJd skorde-och slakttider. Dessutom lät han sin systers
8 barn 1 tur och ordning vara gratis inackorderade för skolgång.-
I 12 år fick en avdankad trävaruinspektor med fru och tre
b~rn b~ gratis i en liten stuga, som utom stora skolhuset
hor~ e hll hemmanet. - J ag vet, att det var många mål mat
de f1ck också.
Sedan min mor blev husmor i skolan stängdes aldrig dörren. ens för hemlösa luffare, tattare, fattiglappar eller gårdfanhandlare.
De bruk~de ~å li?ga i lagården, och mat fick de naturligtvis.
Jag har last 1 mm fars anteckn.: "Lapparna rest' fattigfolk
kom. i stället". "Skoj are rest" o. s. v. Ta t ta re k~llades för
:~skoJare" eller "fussar". Utom sådant folk, som behövde tak
over huvudet och en matbit, var det ofta andra besökande
t. ex. kringresande predikanter, som skulle hålla bönemöten
skols.alen. De skulle naturligtvis bo i lärarfamiljen, och alla
predi~canter var synnerligen välkomna gäster, ty far och mor
var bada religiösa.
f
Vad kunde inkomsten bli på ett sådant där skolhemman?
Som exempel kan nämnas år 1881 med 1.178,33 kr., år ..1884
med 1.042,61 kr., men år 1882 endas 704,31 kr. J ag har namn t
bara de högsta och de lägsta summorna, men till dessa inkomster får man ju lägga fri bostad och vedbrand, dessutom
jagades, fiskades, snarades skogsfågel och plockades bär. Jag
t rcker att efter den tidens priser var den ganska bra, om det
.
h ar Jag
.
f unm't
ej) blev, missväxtår. I min fars anteckmngar
följande uppgift. "1860. Denna höst fingo vi 24 storf?glar (d. v. s.
tjedrar och tjederhonor) 17 hjerpar, 2 ripor och tva h~rar.' M~n
vi fingo vida mer följande höst, då jag och en poJk~ 1 nutt
sällskap tillsammans på en dag (den 8 okt. 1861) f111go 13
storfoglar och en levande orre, dessutom voro ändå 6 storfoglar uppätna af hundar. Alltså 19 storfoglar på en dag. Denna
fångst var den största, man visste om på denna trakt."
Tyvärr var min far under senare år sjukl~g och ..måste själv.~v­
löna vikarie, ibland hade han endast en smaskollarare som hJalp
med en dellektioner (biträdande lärare). J ag har hittat ett brev
från Jämtlands folkskaleinspektör J. Kjellin, där han besvarar
min mors förfrågningar om vikarien, min fars skyldigheter
och rättigheter. J ag kan inte neka mig nöjet citera ur brevet,
som är daterat Östersund den 14 nov. 1886.
"Högädla Fru Sara Nordgren,
Hjerpen."
Så kommer en del inledande meningar, sen står det något
intressant: "Flera gånger har vid möten samt vid riksdagen
ifrågasatts att äfven folkskalelärare (i likhet med andra tje~l­
stemän) skulle vid sjukdom endast behöfva afstå en del af sm
lön till vikaries aflönande; men hittils har sådant ej gått igenom.
_ Om alltså vederbörande styrelse eller skolråd yrkar att vikarien skall af löneförmånerna hafva rum, värme och kofoder
på Hr Nordgrens bekostnad, så har styrelsen härutinnan icke
öfverskridit rätten. Hvad frågan om boställ.ets a~_trädan~e och
skollärarebostadens afhysande angår, kan J ag d arom eJ yttra
mig, emedan ingen författning finnes om boställen (hemman)
för folkskolelärare. Men innan pension får åtnjutas måste bevis till pensionsinrättningens styrelse ingifvas om och när
löneförmånerna af träddes; och då boställets innehafvande ingår
i dessa löneförmåner, o. s. v." Så slutar han brevet så här:
•
-
-17 -
16 -
"Helsa hjertligen Eder man att han håller sig hårdt vid 'syn dares Frälsare' u t an alla sidoblickar. Då skall allt bli väl antingen det bär genom lif eller död. Herren gifve Eder st~rka
och tålamod under korsdragandet, som ju förskaffar en fridsani.
rättfärdighetens frukt."
"Högaktningsfullt
vännen
J. Kjellin."
MIN F ARS SISTA ÅR.
När min far år 1887 lämnade sin tjänst, tänkte han först
bosätta sig i Östersund, men hyran 160:- kr. per år för ett
rum och kök var för hög för hans lilla förtidspension. Han
~näste söka efter en billigare boplats. Efter ett år i en bondgård
1 Hall-~arby fann han slutligen den billiga bostaden i en torps~~Iga ho?t uppe på en kulle med utsikt över Stm·sjön, OviksfJallen, Areskutan m . fl. fjäll. Frösön, Norderön, Verkön och
St01·sjöns holmar. - Sju kyrkor såg man vid klart väder. För
denna storståtliga utsikt samt ett litet kök och en kanunare
utan eldstad betalades i årshyra 30:- kronor. Min far satt
ofta och såg bort mot Drammen och Västfjället Fjällen drog
och lockade. Han måste till fjällen, gå Yägar och stigar han
gått som ung, när han nu ko1mnit åter till sin barndoms- och
ungdoms trakt. 1893 i augusti gav han sig ensam iväg med
"bakmes" och packning på ryggen.* Varje dag antecknade han.
M~n kan följ a honom från fäbod till fäbod. Han var lycklig,
fn och ensam med den underbara naturen. En dag, när han
var på hemväg mot Hallen ej långt från en fäbod, hade han
satt sig för att vila och anteckna, men döden hejdade hans
hand. Några andra fjällvandrare, som kom förbi fann honom
så sittande lutad mot en trädstam med an tecl~ningsboken i
handen. - Det fanns ingen körväg mellan Bydalen och Hallen
då, utan på en bår på hästryggen klövjades den döde ner till
Hallen (2 mil) och sedan med vagn en mil till Marby.
D:t blev min fars sista resa, men han hade i yngre år gjort
tre langresor. En stockholmsresa för 90 år sedan var ett märkligare företag än att resa till Rom i våra dagar. 1860 reste han
med hästskjuts från Undersåker, Jämt!., till Sundsvall och
* bakmes, ~n bäranordning av trii och läderremmar ' för egän "'uare till våra'
dagars ryggsaclc
därifrån med båt till Stockholm. - Återvägen över UppsalaGävle från Gävle en avstickare till Falun med "ångvagn", så
ti;lbal~a till Gävle och med båt till Sundsvall oeh hästskjuts
igen till östers und. J ag har en detaljer.ad 1:esel~eskrivning från
den resan. Det måste ändå ha haft sm t] usnmg att resa på
detta sätt. Sova på gästgivargårdar och träffa andra resanden
eller ta logi hos bekanta och vänner utefter färdvägen. Man
fick förstås inte ha bråttom utan ta med jämnmod, om man
måste vänta ett par, tre dar f.ör att få skjutslägenheL
1878 gjorde min far om Stockholmsresan, och 1863 reste han
till Trondheim, Levanger, Stiklastad m. fl. platser i Norge.
Ja min far var en heder för sin kår trots sin sjuklighet. Han
läste' mycket, särskilt historiska arbeten och B~~eln . Hm~s B~bel
har understrykningar och anteckningar på nastan varJe s1da .
Så gjorde min far dagliga anteckningar om väderleken och
andra naturföreteelser.
Jag beundrar min far. Det har jag gj01·: hela n~itt liv~. ä1~da
sen j ag som. liten, liten fick krypa upp 1 fars ~a ng, nar J ~g
drömt om krig eller andra rysligheter, och far laste med nug
Dav. ps. "Herren är min herde, mig skall intet fattas" - - - .
Far var för den lilla flickan symbolen för den stora tryggheten,
och när han var borta, stannade c~et vackra minnet kvar och
gav tröst.
II.
JAG SJÄLY.
Följande handlar om mig själv, min barndom, skolgå_n g, li~el
på landet, yrkesval m. 111. som allt är svårt a~t up~)dela 1 kapitel
under bestämda rubriker. Därför berättar J ag litet huller om
buller, som det kanuner fram i mitt minne och ber på förhand
om ursäkt för bristerna.
·
Nyårsnatten 1885 omkring klockan 23,30 kom jag till.. världen.
Jag var ett efterlängtat och välkommet barn,_ me1~ andå var
jag flera veckor gammal, innan min far rört v1d nug. Han var
vid den tiden mycket sjuk. Sviter efter tredje gången nervfeber.
Som han själv trodde.
Andra natten efter min födelse var det nära, att jag frusit
mig till döds i det kalla skolhuset. Jag blev allvarligt sjuk,
fick nöddop, men kvicknade till och en månad senare blev
jag döpt av präst. Så ordentligt döpt är jag.
2 -
Hågkomster .. .
-
18 -
Jag smordes för "ris" (engelska sjukan), badades i örtbad
och matades med . fiskleverolja och blev en pigg unge, · som
redan vid 5 män. och 18 dagars ålder sade "pappa" och
"mamma" för första gången. Sä nog börja de j ag tidigt öva mina
talorgan. När jag var 13 mån. och 10 dagar, stod jag första
gängen ensam på mina små ben, och följande dag gick jag fyra
steg utan hjälp. Och sedan har jag traskat vidare genom livet.
Ibland har vägen gått uppåt, ibland nedåt, men ständigt framät
mot målet.
Min far har antecknat alla smådetaljer så noggrant. På julmorgonen 1889 var jag med om min första julotta, som hölls
~ Marby sockenstuga. Det fanns inga uppvärmningsmöjligheter
I kyrkan på den tiden, så den var oandvändbar under årets
kallaste tid.
På min 3-ärsdag var det 20 personer bjudna på the.
Den 31 dec. 1889 firades min 4-ärsdag med barnbjudning. 8
små kamrater var bjudna. Jag berättar dessa småsaker, som
bevis på hur föräldrarna även på den tiden intresserade sia för
sina barn och sökte göra det glatt och trevligt för dem. Afltså,
trots mina föräldrars sjukTighet och knappa ekonomiska möjligheter efter min fars förtidspensionering, var jag ett glatt och
lyckligt barn.
Mina föräldrar åtJ~jöt allmä_n aktning och var gärna se~ld a
gäster, och jag var med överallt enligt fars anteckningar.
Jag minns inte, att någon vuxen sa' ett ont ord eller var
häftig mot mig. I dess ställe har jag ett levande minne av äldre
människors tålamod med mig och med mina lekkamrater.
Ö~er~llt i stall och ladugård, i bakstuga och vid kardning, spinm?g och vävning var vi med. J ag tänker därvid särskilt på
mm bästa vän "Lill-Märta" och mig själv. "Lill-Märta" var
storbonddotter, och i hennes hem var jag mest hela dagarna,
och just där fick vi vara med och hjälpa till på lek med allt,
utan att någon körde bort oss och sade, att vi var i vägen . J a,
t. o. m. när kor kalvade och suggan fick sina ungar, och när
kor skulle träffa tjuren, var vi med och säg på. Det var en
e~kel och naturlig sexualundervisning utan ord. Jag älskade
djur och var lycklig bland höns och lamm och killingar ...När
någon frågade, vad jag skulle bli, var svaret vid den tiden:
"Fjöspig" (lagårdspiga). Mycket praktiskt arbete lärde man
sig på detta sätt på lek.
-19 Den enda som ibland var sträng emot mig och agade mig,
det var min, mor. Hon var själv mycket ordentlig och punktlig,
och hon säg med sorg att hennes lilla tös ej passade tid o~h
sen sökte ljuga ihop en historia som ursäkt. Då blev det ns
eller lugg och allvarliga förmaningar. J ag var 12 år gammal,
när jag sista gängen fick smaka riset. Orsaken var d~nsamma
som ovan. En gäng minns jag, att jag fick lugg, för att Jag sa~e:
"Kors!" Det var missbruk av ett heligt ord. Jag har, sen Jag
blev vuxen, i mitt minne otaliga gånger tackat min mor för den
fostran hon gav mig. Då tyckte både jag och andra, att hon
fordrade för mycket.
Hon var själv en ovanligt rättskaffens människa och mycket
ordentlig i allt sitt arbete. Jag kan inte påminn~. m.~g, att h~n
en enda gäng sade en osanning eller en s. k. nodlogn, aldng
baktalade hon någon. När det gällde ett förtroende, kunde man
absolut lita på hennes tysthetslöfte. Därför blev. hon mängas
biktmoder.
Hon brukade säga: "Kan du· inte säga något gott om din
nästa, säg ingenting." - "Var rädd för den första fläcken, så
blir det aldrig några fläckar på dina kläder." Många, mänga
sådana korta, enkla levnadsregler hör till mitt arv frän henne.
Oaktat litet ris ibland och fars och senare mors sjuklighet var
jag ett glatt och lyckligt barn, som kallade _sig själv : "Mam_mas
lilla sångfågel". Jag minns så tydligt, hur Jag brukade sprmga
runt i köket och sjunga. J ag var så där 4--5 år då. Min mor
nändes inte låtsa om, att jag sjöng falskt, utan hon hjälpte mig
med de svårare tonerna och hoppades förstås, att jag så småningom genom övning skulle kunna sjunga rätt. - ~.å en dag,
då jag och min lekkamrat fått lov av farbr~r skollarare_t,l at~
komma till skolan och sitta och höra på lektionerna, fastan VI
inte var i skolåldern, hände något förfärligt, som jag aldrig
glömmer. Läraren frågade, om det var ~åg?n av barnen, so~
kunde sjunga en säng. Jag viftade med mm lilla hand och sade.
"De kan ja". Läraren nickade leende åt mig. Jag reste mig och
sjöng med hög röst en sång, som jag lärt i söndagsskolan. Den
började: "Friskt mod i små soldater ... " Ett rungande _skratt
från alla de stora folkskolebarnen. Det är något ohyggligt att
bli utskrattad. Det är som att ramla ned i en mörk brunn. Det
blev alldeles nattsvart omkring mig. Jag sjönk ned på bänken
och snyftade våldsamt. Läraren försökte trösta _mig och sa~e
till sina elever: " Ni kan inte bättre ni". - Att Jag efter 60 ar
-
20-
minns allt så tydligt bevisar, hur djupt denna händelse skakade
om i min sj ä l. Sedan var också mina läppar alldeles förseglade, så snart
det gällde sång. Under min skoltid tog jag hellre C i sångbetyg,
än öppnade min mun för att sjunga i sällskap med andra barn.
Jag har gråtit många tårar både som barn och under min ungdomstid över att j ag ej hade sångröst. Det ingav mig en stark
mindervärdeskänsla.
Efter den upplevelsen, min misslyckade solosång, var jag
som barn väldigt tveksam, om jag skulle anstränga mig för att
få komma till himmelen . Där skulle man ju hela tiden sjunga
och spela på harpor. Och mina musikförsök med cittra och
orgel gav inte heller några glänsande resultat, så en gång talade
.i ag med mor om mina bekymmer, hur det skulle gå för mig,
nbir jag kom till himmelen. Hon lugnade mig med att i himlen
kunde alla sjunga och spela . Ändå lekte mig ibland i hågen,
att det skulle vara bättre komma till det "andra stället", där det
dansades. J ag ville väldigt gärna dansa, men det var syndigt,
sade min mor.
Det var en den allra största förvirring i mina · tankar om
problemet himmel eller helvete. Hur skulle jag leva? Vad skulle
jag välja? Far och mor skulle naturligtvis komma till hinunelen, men vart skulle min avgudade vän "Lill-Märta" komma,
hon som lärde sig dansa. Skulle hon kormua till helvetet? Jag
ville inte skiljas varken från den ena eller den andra. Små
ham kan verkligen ha bekymmer i religionsfrågor. - I helvetet
fanns ju Djävulen, och han var min barndoms stora skräck
Iiäst spöken, tomtar, krig och vargar.
Mörkret på Iandet under Norrlands långa mörka höstar och
vintrar gav näring åt en fruktansvärd rädsla i synnerhet hos
ett barn med livlig fantasi. Ingen makt i världen kunde förmå
mig att ensam gå in i ett mörkt rum. Jag vågare ej heller ärligt
säga, att det var Djävulen, jag var rädd för. Jag vågade ej
nämna hans namn. Min mor var aldrig rädd för något, varken
levande eller döda människor (hon svepte många döda), eller
andeväsen av något slag. Hon lugnade mig med: "Den Gud vill
bevara, är utan fara." Men jag var rädd ändå. Kanhända Gud
inte ville bevara mig. T. o. m. Djävulens bild i min planschhibel var jag rädd för. Jag tog alltid två blad, när jag kom till
sidan närmast för bilden: "Jesus frestas av Djävulen."
21 -
Min mor talade aldrig om tomtar, troll och spöken, m.~n mina
kamrater och gummorna ute i gårdar1~a kunde beJ:atta. om
mördade västgöta-knallar och självsp,i,llmgar, som grek .Ig.en.
Och det fanns de, som sett "småfolket (tomta:) . ..J ag var hk~
· ··g so111 andra barn att höra mer och mer, sa lange det va1
lVll
c
••
"Il
do ,
ljust, men allt kom igen som fasa u~.der m.~.rka kv~. ar, .a J.~~
o t e g ao till någon granngård och kopa mJolk eller
under
mas
.
t"
l n~t
terna i form av drömmar. Jag drömde ofta, att Jag s aong~es 111
i låga, små hus med underjordiska gån?ar, som var sa t~ år~ga,
att jag måste krypa fram, och överallt tittade fula tomla1 f1 am.
ocl1 gnna
•
.
.
· d e n1 ot m 1·g , och en ohvgglig
gammalmanslukt
stack
· · n a" san Genom list lyckades j ag dock allhel klara nu g u t
uug 1
.
.. f .. .
.. . .
ur labyrinterna och vaknade. Djävulen har for~ 1Jt mrg l mr~1a
drömmar inte bara under barnaåren utan hela n~m ungdomstid,
·
även senare och i drömmen sökte jag dnva bort honom
Ja, d b esvärJ'elser, i "Jesus av Nasarets namn , , "F a d er va1
o ·" och
1ne
. ..
h
korstecknet. Så gick jag alltid baklänges för.. att eJ. s1appa. onom
d
· blick När 1·ag lyckades vakna, tand e J ag all hd lamme mm
.
l .. I d ..
pan, som fick lysa resten av natten. Utom sådana s crac c r~mmar h ar Jag
cl
·
;·vei' ca"nda från barndomen haft underbara drommar och symboliska drömmar och några sanndronunru:.
De många hemska personer och händelser, sor~1 vår t~ds barn
får till livs genom olämplig film, skapar c~e mt.~ manne en
skräckvärld i känsliga barns fantasi? Visserligen ar det elektriskt ljus överallt nu, men ändå kanske. - - ...
Under min lärartjänstgöring har jag sällan talat om DJavu.len.
Egentligen bara i rättstavningen, och då har .ba~·n~n o~~~sto f~mat
litet förstulet som åt ett skämt, som man eJ nktigt f~rsta1. De
har tagit ordet som en svordom, som inte p.~ssa~ .. Ihop me~
Fröken. Men något av min barndoms fruktan for OJavulen hm
aldrig förmärkts, lyckligtvis.
l
00
M' barndoms värsta sjukdom var tandvärk. Den, som ej
växt:PP på landet för .årtionden tillbaka och med lång
till
tandläkare, vet ej, vilken tortyr tandvärk kan vara. Det v.arkte
till dess stora varbulor slog upp på tand~cötte.~ och o~~~nden
svullnade upp. Det var omöjligt att förtära fast foda, sa omma
a , ta" riderna som värkt. Allt försöktes. Bland annat lades
VI
'
o J· J
h
kamfer på svart uppvärmd ull, som placerades ~a .une .en o c
en stor yllehalsduk om hela huvudet, eller ocksa f1ck J ag het
v~?
-22 -
-23 -
gröt i en handduk som. omslag. Snus på den värkande tanden
eller ett stort stycke ingefära eller munnen full med saltkonjak
~~1. ~L huskurer prövades. Vilken underbar lättnad när jag
anthgen kunde klämma hål på varbulorna eller sticka hål på
dem med en synål. Att jag ej fick var i hjärnan eller blodförgiftning var ett under. En gång gick jag till en gård, där de
h~de blodiglar, för att få hjälp. Igeln bet och sög, så han blev
trmd. Det var för otäckt med det kalla, slemmiga djuret i
munnen . Usch! Jag gjorde aldrig om den kuren.
slöjd har jag bevarat i mitt minne från tidiga barna- och ungdomsår. Uppfinningsrik och skicklig, som min mor var, sökte
hon också tillverka sådant, som kunde säljas mot varor eller
reda pengar. A v råghalm tillverkade hon hattar för män,
kvinnor och barn. Vita hattar, blekta i svavelrök, svarta färgade
i bresilja och spräckliga hattar för småflickor samt väskor av
· halmflätor lika dem, som är moderna nu, och som köpes från
Italien. Hon lärde sig måla på glas och gjorde tavlor med blommor . och textade bibelspråk, fotografiramar o. dyl.
De första tänder jag lät dra ut (utom mjölktänderna) togs
av en smed, som hade tandutdragm·yrket som söndagsjobb.
Jag var 19 år då och redan lärarinna i Sundsjö, Jämtl. _En
bonddotter, "lill-faster" kallad, följde med mig över isen. Det
var vinter, och smeden bodde på andra sidan sjön. Med hjälp
av sparkstötting tog vi oss fram över glansisen. I smedens kök
satt flera patienter. Smeden var en storväxt och godmodig man,
som ~ngav_ fört~·oende. Hans hustru var glad och vänlig. Hon
stod JUst VId spisen och kokade kaffe, när vi kom. Det verkade
~å -~öndagst.~·evligt som helst, och jag kände mig litet lugnare
mfor den forestående operationen. Jag fick gå in i kökskammaren och sätta mig på en vanlig pinnstol. Smedens hustru
s~ällde sig bakom mig och fattade om mitt huvud stadigt med
sma f as ta, varma händer. Det kändes plöstligt så tryggt. "Gapa!"
sa smeden. Så fick jag peka ut de tre värkande tänderna.
Smeden tog dem så kvickt, att jag knappt hann säga: "Aj, aj!"
- Ja, de1_1 mannen hjälpte många med sin enkla tång och
hustruns fasta, varma händer som tandläkarestoL
Att leva på 50 öre om dagen för två personer gick inte ens
på 1890-talet, men det var, vad folkskollärarnas änke- och
pupillkassa gav min mor och mig efter min fars död 1893.
Lyckligtvis . var mi~1 mor otroligt duktig. J ag behövde aldrig
vara hungng, och Jag var alltid nätt och prydligt klädd. Min
mor sprättade, tvättade, färgade, pressade och sydde om gamm_alt, när det ej fanns pengar att köpa nytt för. Hon spann,
stiCkade och vävde. J ag lärde mig också tidigt dessa slöjdarter.
J~g var så liten, när jag vävde de första trasmattorna, att jag
eJ nå.?de ner till tramporna med fötterna, utan fick dra upp
solvkap~ar~a med händerna. Dock hann j ag aldrig nå min
mors sluckhghet i handslöjder, men en viss kunskap om hem-
Sådant gick ganska bra att sälja ute på landsbygden på den
tiden. För en tavla fick hon 10:- kronor. Hattarna, som var
så oerhört arbetsamma att tillverka, och som fordrade stor
yrkesskicklighet, inbringade bara 1-2 kronor stycket, om jag
ej minns fel. Jag hjälpte till att klippa halmen och sortera
ut lika grova strån och bunta dem. Så lärde jag mig fläta
enkla flätor med fYl·a, fem. eller sju strån. Min mor betalade
mig l öre alnen. Jag flätade, så fingertopparna blev alldeles
röda och ömma. Man måste klämma till ordentligt för att få
flätorna jämna, och oerhört flitig måste man vara för att förtjäna ihop till en 25-öring. J ag hade inte heller så stor uthållighet
och var alltför livlig och lekfull att sitta stilla länge på samma
plats. Min kloka moder lät mig växla mellan lek och arbete.
Vi skulle på grund av min moders duglighet kunnat leva ganska bekymmersfritt trots den låga pensionen, om inte hennes
svåra sjukdom tvin-gt henne att långa tider Fgga till sängs, men
även då arbetade hon, så fort hon kunde lyfta huvudet från
kudden virkade och broderade hon. Och nya ideer föddes i
hennes ,hjärna. Dessa skulle hon förverkliga, bara hon kunde r·a
komma upp på sina fötter igen. I byn sa folket: "Fru Nordgren
är då en tusenkonstnär." Ju längre jag lever, dess mer beundrar
j ag min goda, storstilade moder.
Sällan förlorade hon modet eller klagade, ty hon trodde på
Guds ledning och hjälp och på mening även med lidandet.
I min barndoms socken var många människor varmt religiösa.
Utom de kyrkliga troende, fanns det många baptister och missionsförbundare, och sådana som tillhörde den friare riktningen
inom statskyrkan (fosterlandsstiftelsen). Två kJ1·kor fanns
och finns fortfarande i kyrkbyn. Den gamla kyrkan lär vara
-24 -
-
från 1300-talet Den 1 • ·· 1
d
.
ett l
h
.
lai anc a se an mm barndom använts' som
s ags embygdsmuseum . Det berättades f" 1.
.
.. .
var barn tt d
1
1111g, nar J ag
..
' a
en cyr1can just hade blivit färdia det o . t d' . '
d oden härjad e · s
. IM
o•
m e Igertre män . l
ID venge.
arby socken hade alla dött utom
niGs cor .. et var två ogifta kvinnor och en ogift man
D e lle tt e uro l Gruvan G bb . G
.
c
,
re a l
remsved och Skallbölesg u bb en. D essa tre bodde
i varsin by
h d l l
delar efter alla l .. d .
' oc
e la c e samlat ägoPå ·uh .
c o a l . socknen och således blivit mycket rika.
,häs~ . :mfon~n 1350 ( ?) kom de ridande till kyrkan, och deras
UI ac e silverskor och silver och guld på betsel och . l
.
'
se e.
D e var de enda o 1
'eld
pa c en JU 1ottan. Sagan berättar att de t.
sm1 e ett lås till k" ·J
·t
D
.
c
'
Ie
T. .
.
., l cpm en .
et fmns bara en port till den
l r ·1
. C) l can. Nar mm far var barn, hölls gudstJ'änst I. dei1 l
cvr lcan.
D
.
en nya kyrkan, som står bara fem minuters väg f . o l
gamla bör allt o
f o
.
Ian c en
c'
sa vara . ran mitten av 1800-lal t Il
o
blvgs ö ve . t t · l d
e e er sa. J ag
.I a eJ ve a etta. I den kvrkan har det IJI·edi' l,at l .'
var tred
.. d
.
~c s JUl a
d
. J: _son ag, men I huvudförsamlingen Hallen två sön
agar I folJd .. I år har det blivit ändrad kommunindelnin
det kanske bhr annorlunda . (1952)
g, så
°
~
I ohyn.' cl"~r d e f les ta baptisterna bodde, byggdes ett I
11
I nvana1na 1 den b r (Kl"
) ..
cape .
fattigt l If: li
)11
appe ar avkomlingar efter en skara
tid fly~;e ~·l~' ;~mt~ardbaptist~r och under konventikelplakatets
b r d" .
.~
am an och fick lov att slå sig ned och "br rta
)g
l Klapp e. Det var mycket fattigt i Kl..
d
).
b~rndåm . Bostäderna var små gråa hus Oft aplpe o ~ldn er 111In
nmgsn
· tt Må
·
a aga1 och booch l ~~n I ~ .
nga barn, som ofta var illa klädda smutsiga
et~s~~aa;e~l e~ me~! d~lf~lks ~nergi skrapade byb~rna ihop
dö Jtes in/
. ~.giCk JU m te l stadskyrkan, och deras barn
rinl . . oe. av prast o. s. v. Numera efter alla sociala förbättär
I ~m t _land har Kläppe också blivit en fin hy, och barnen
a panasungar".
till
r:gl
Så var d t
· ·
h
och placera:! nus~wns uset, det byggdes omkring sekelskiftet
es mitt emellan de båda k"rkorna Pao d
t'd
var det n
·
.
.,
c •
en 1 en
N
. ~g en. a~mg stnd mellan de "fria" och kyrkans f Il
~c ~~~;1et a !ar _m issionsförbundare hyra den vackra, vita st:ds~
)tllcanl hll sma stora sommarmöten, och det har också h" t
an ,
a t . cyr coherden t l t . l o
huset M
.
~ a VIe nagon sammankomst på missions.
en J ag mm n s från min b
1
.
1
särskilt mellan baptister och
a.
högkyrkl~;: ~:: d:~:t ~~~~~~:1~~~~~~
25 -
medlemmar i missionsförbundet och högkyrkliga om försoningsläran och nattvarden.
Söndagsskol.a n och barnsyföreningen var i min hemsocken
för c:a 50- 60 år sedan för barnen en slags enkel fritidsverk samhet. Söndagsskolan hölls under den kalla årstiden i gårdarna . Under . höst och vår i sockenstugan (hela socknens
central) eller i missionshuset.
I minnet upplever jag på nytt den härliga känslan jag förnam
dd, n3.r jag från kyla och snö utomhus kom in i ett varmt kök
med rena färggranna trasmattor på golvet. Elden brann i kokspisen, och det sprakade muntert. Före värmeledningens tid
användes endast köket och möjligen en kökskammare under
vintertiden. Finrummet uppvärmdes endast till stora kalas .
Alltså hölls söndagsskolan i köket. Stolar stod uppställda radvis,
och på bordet var det dukat med koppar, ty efter sången, bönen
och förhöret av texten bjöds på kokt mjölk och våfflor eller
skorpor, någon gång varm saft och kakor (krus). Det var fest
varje söndag. Ibland gick vi till grannbyarna också (2--3 km).
Alla, som hade barn med i söndagsskolan, tog emot oss i tur
och ordning i de stora bondgårdarna såväl som i torpen . Barnsyföreningen och även de vuxnas syförening cirkulerade på
samma sätt. I de tre socknar jag känner väl till, var det ordnat
på samma sätt.
På många mindre gårdar och torp var bostaden · och ladugården i ett och samma hus. Jag 1ninns särskilt två hem, där
jag var med på barnsyförening, att familjen bodde på "lagårdsgällen". D. v. s. hälften av vinden över lagården var höskulle,
den andra hälften var inredd till ett stort kök, där hela familjen
åt, sov och vistades. Man gick in direkt genom lagården, sedan
på en ganska brant trappa upp till köket. Alla, som bodde så
doftade lagård lång väg, även vi, som bara några timmar varit
gäster i en dylik bostad, måste sedan g rundligt vädra våra
kläder.
Min mor hade startat barnsyföreningen i Marby. Alla småflickor var välkonm.a . Det fanns ingen åldersgräns nedåt, så
det kom både 4-5-åringar, som följde med sina äldre systrar.
Så små kunde naturligtvis inte göra säljbara ting, men de fick
ett par stickor och ett litet garnnystan de också. Barnsyföreningen blev under min mors initiativrika och tålmodiga ledning
-
26 -
som ett slags enkel r. d I
o
f"" .
S OJ S cola pa samma gån
Ol att samla pengar till h d
. .
g, som den arbetade
.
. I d
e nanusswnen J
. ag nunns att det
s t Ic ca es muddar grvtia
·k
' J
ppar, strumpeb d
'
Vlr ades och syddes enkl b.· l d
an och strumpor. Del
·
h
o
a
liCcukar})•'lh
ol
nmgs allare.
' liC c a lare och tidTill nytta och nöje var också . .
Vid dessa "tillställningar"
l Idmsswnsauktioner och julfester
f.
. . .
sam a es man ·
·
_ ..
l am I Imsswnshuset) D o l
I soc1censtugan' Oahgre
Då var det 1.. d.
. a emu det folk från när och f" ...
..
g a Je och feststän111in och o
.
]anan.
skamt. Det fanns i Gä1·d t b
g
pa auktiOnerna mycket
.
s a Y en bonde s
d
oc h d ukhgaste auktionsförrättar
-~ om var· en kvickaste
tades och köptes. Mycket skänk;~ so~n ta.?k~s. kan. - Det sicratmed lingon och vispgrädd
s !111 forsalJningen. Portionet·
serverades i sockenköket o~h o~ht vafflor, knäck o. dyl. Kaffe
Söndagsskolfestern
'. . e.. var prat och skratt.
o
a var efterlangtad 1 .. ·
u t e pa landsbygden j)å d
t'd
.
e 1ogtidet· för oss barn
en I en. VIlken sag
d
nen var! Den räckte upp till t l t
osyn en stora grapapperskarameller och d
t'da ce ' och den var fullbehängd med
·
en I ens roi·
· 1
av djur, hjärtan lclocl
d
Iga JU granskonfekt i form
'
cor Ine pap .
sockerråttor. Jag h . f
pelsurtavla och små skär
.
a1 a 1etiskt år 1951
a
Massor av ljus och gl"
d
..
sett något lilmande
ansan e rada
h blå 1
·
.
1crmg
granen förekom I·nt
o oc
culor. Någon dans
Ineu
sang
o
I
't
e
1
t es eller berättad
å
c g1 an·spel, och så 1.. _
.
es n gon vacker
Il
as
ur livet. -Till sist plundrad
saga e er någon sann historia
sakerna bjöds oml .·
cå es granen inför våra ögon och god.. d
nmg P en stor bricl
'
son agsskoltidningens J.Ull1tr
D
ca, och så fick man
mmer. et h l
Efter jul blev det ·
e a var så underbart 1
JU 1gransplundr ·
. ·
·
f anns barn. Då lekte man al
. mgal I alla gårdar, där det
lekarna delvis var anno ·l lddeles som nu för tiden, även om
l un a, Inen bar
l "d'
samma. J ag räknar upp o .
nag a . ]en var den50- 60 år sedan .
nagi a av de lekar, som vi lekte f"or
Ringlekar:
Gossen går i ringen ...
Skära, skära havre
Jänta å ja'...
···
Andra lekar: Tjuv och skälm
Gömma ring
Blindbock
Fria på narri
- 27
Låna eld
Sälja lärft m. fl. lekar.
Skojlekar:
Se Jerusalem genom en rockärm
Peka på månen
Trösta änkan.
Skojlekarna bestod av en skämtsam obehaglig överraskning
för den okunnige.
Vid sådana festliga tillfällen hände det att de vuxna deltog
i våra lekar.
På son11naren kom stadsborna på besök. Både missionsförbundet och frälsningsarmen anordnade varje sommar en söndagsutfärd med båt från östers~md till den vackra Gärdsta by.
Då var det mycket folk, nmsik och svajande fanor, tal och
sång. Med vilken spänning man motsåg de dagarna. Skulle det
bli vackert väder eller storm och oväder och allt inställt? Det
fanns ingen väderlekstjänst, utan man fick själv titta mot himlen för att se, om den såg vänlig eller hotfull ut. Var det vackert
väder den bestämda söndagen, hissades flaggorna i topp, för
då skulle utfärdsbåten komma. Man spejade förväntansfullt
utåt Storsjön, och när båten stack fram vid Norderö udde, var
tiden inne att skynda ner till bryggan. Alltid kom det någon,
man kände, som skulle bjudas hem på kaffe eller middag. I
alla hem var det fejat och fint. - Det var en festdag! Gudstjänsten hölls i en björkbacke med utsikt över storsjön och
fjällen. - När stadsborna rest hem, blev det åter så tyst och
stilla i vår bygd.
•
Marby socken hade väl knappt 500 inv. för 50-60 år sedan.
Jag vet inte säkert.* Ingen järnväg fanns varken genom socknen
eller i närheten. I kyrkbyn Gärdsta gick inte ens landsvägen genom byn utan nedanför den vid sjön. Där fanns inga hus. Nu 1952
går stora landsvägen mitt genom byn och postbussar och bilar
far fram där flera gånger om dagen. På vintern kan man nu
med bil på 20- 30 min. åka över sjön in till "stan" på bio,
teater och andra nöjen.- Det är annat d et, än när jag var barn.
Sällan, såg man då åkande eller gående ute på byvägen. Det var
'' I årsskriften för Hallen och Marby 1952 står, att follnnängden i Marby
1951 var 485 pers. - Jag tror, att folkmängden hållit sig ungefär lika
under läng tid.
-28 -
;~~~o:u:~~
lägga märke till, när man hörde pinglandet av hjällpå sommaren lenarraudet
·
grus. Då skyndade mororna och
.av va.gnsh.~ul mot vägens
tittade över jalusikanten för att f~Ja~nen till koksfönstren och
åkte. Sedan · .
.
a 'eta, vem som var ute och
"Vad hade h!JnO~co·~~ ~~1.an dsma ,!commentarer: "V art skulle han?"
I a1 en en? o. s. v u t;· l
o
o
var det likadant Det fa
. PP ac ctes nagon gaende
o
·
nns en gammal gum
·1
sa nyfiken att nä . h
o
o
ma I Jyn, som var
,
I on sag nagon komma f" ·b. . 1 h
ut på trappan (brua) för att få tillf"'ll ~~.. I, giCc OI~ alltid
personen i fråga: vuxen ell . b .
a e alsa och fraga ut
I
.
'
ei mu samma sak
.. ngen mdustri fanns . - Endast en handelsbo . ..
ko pas till livets UJJ}Jehäll
h .. d
d, dar allt kunde
e oc no torft Det v .
t
.'
a I on om kont an tern a även för j ord b . l .
byta till sig socker kaff l u c~ n:, l men l handelsboden fick de
handelsboden kund~ mane oo~ osa.c ant mot smör, ost och ägg. I
byarna.
c csa smsemellan utbyta nyheter från
Post kom bara tvenne gån er .
hästslejonts från Mattmar statio~ til~ ~:~:can. ?en k~rdes med
nog manga gånger varit ett hårt liv o cei~. c.~. 4 nul. Det har
när det var snövra och a
t
"d hade for hast och körkarl,
J
nna ova er och väga .
do ·
men det var ett segt släl ·t f"
. 'd
<l n a var ahga,
c
e
orr
1 t1 en De Idag 1 ·
ar b etade bara vidare va 1. h
..
ac e m te utan
..
.
oc en med sitt.
.
..
Och ett arbgt och hederligt fall
jämtländska landsbygden J
. c vaiOd~_t overallt ute på den
sta t. ex. låstes aldrig käll~~e n:~~~I~ s~ val, att hemma i Gärdeller dag L"l d .
.
I VIsthusbodar varken natt
. I ca an t var det med bonin l
o
alla gick bort på bjudning eller till l g~ ..1llsen ...Lastes de, när
på en spik vid sidan
l..
g Idstjanst, hangdes nyckeln
om c orren eller också l d
l
unel er granriset framf" . t .
,
a es nye celn
den.
01
I appan. Vem som helst kunde finna
Men ingen led av komplex o l
.l
och stjäla andras ägod l .
pa c en be en, så att de måste ut
.. .
e ai. e var absolut hederli'g
h .. l'
manmskor både de fatti a och de .. . ..
a oc ar Iga
stiliga var också mång ~
d
founogna. Intelligenta och
om i Jämtland - J a.o eno ~-ad. bondeadel, som vi har gott
·
a, sa ungefar 1 stora d .
·
.
och människorna i min b
d
b
< rag mums Jag livet
den andra stiger fram . an~ttom~ ygd. Den ena gestalten efter
l .
I nu mmne och vill
en lda berättelse men de l
. fo1
vara mec l lnin
. h
,
can eJ a comma med
M'
k'
rmg ar redan blivit för utf" 'l' !C .
. . nu. m s Ilelhäradsdomaren lmid t'
OI Ig. ar a mor Knstma, mor Karin
'
smgsman klocka·1
K 'l
'
Kerstin och Britta i To . t h'
en,
Je , Petter och
l p e o c alla de andra. Kryp ner i edra
D
-- 29 gravar igen på Marbys lysta lugna kyrkogård! Vi träffas där
om några år. Till dess, tack, för att jag fick möta er i livet, när
jag som liten tös sprang omkring i Gärdsta vackra by. - Byn
med de goda människorna.
*
Min barndoms skola skulle nog ej gillas av nutida skolfolk.
Likväl har den lämnat bara ljusa och inga mörka minnen i min
själ. Skolsalen låg i övre våningen i sockenstugan, så ock lärarbostaden, som utgjordes av ett stort kök och en lång och smal
jcammare. Slcol!~alen var ljus. Den hade fönster på tre av väggarna. På fjärde sidan av salen stod en kakelugn, senare blev
det en kamin framför kakelugnen. En långbänk stod också vid
den väggen. På den skulle vi lägga våra ytterkläder. Så småningom sattes upp klädhängare. Stora spikar genom tomma
trådrullar. Något avklädningsrum fanns inte.
Vid ena kortväggen var katedern placerad. Den var mycket
stor och hög. Tre trappsteg till höger och tre till vänster ledde
upp till lärarens plats. Katedern var målad i grått och blått
(marmorerat). Väldigt fint, tyckte jag. På framsidan stod med
jättebokstäver I. O. G. T. Den tillhörde nämligen Godtemplar.o rden. Bänkarna var förvånansvärt moderna. Ungefär samma
typ som nu, en bänk för varje barn. Strax innanför dörren
stod en hink med vatten plus en skopa, som användes av alla
barnen. Ingen tänkte på att detta var ohygieniskt, ty i varje gård
hade man likadant eller möjligen en kopparså med lock, men
bara en skopa för alla. Skolmaterial fanns knappast. En kulram, en svart tavla, en pekpinne och några kartor, det var allt.
Kanske en orgel. Det minns jag ej.
: J ag börja de i småskolan någon gång under vårvintern 1893.
Det fanns endast en småskollärarinna ·i hela socknen. Hon
flyttade omkring till de olika byarna. Stannade några veckor
på varje ställe. Det året jag började i skolan, var lästiclen för
Gärdsta by 5 veckor, följande år 7 veckor. Hur kunde barnen
hinna lära sig läsa, skriva och räkna, det som hörde till kursen ?
J a, de flesta föräldrar lärde sina barn alfabetet, innan de började i småskolan. Jag hade lärt mig de första bokstäverna p å
köksspisen. Där stod "Husqvarna". Dessutom hade jag läst bokstäverna i tidningsnamn: "Fosterlandet", "Sabbatsklockan",
?'Missionstidningen" och andra. När jag hörjade skolan, fick
jag en A. B. C.-bok. Troligen var den av Carl och Knut Kast-=
-30 man. J?.et var en . unde~·bar bok, ty där fanns en tupp, som varje
I~att varpte russm, sviskon eller en pepparkaka. Det var den
hdens sed att belöna en flitig skol unge. J ag har intet minne av
a~t d.et var svårt att lära sig läsa. Till skrivövningarna använde
VI ?nffeltavla. Till griffeltavlan hörde en griffel och en trassudd.
Gnf~eln var mycket skör, så man måste akta sig noga att tappa
de~ I ?olvet. Man kunde för säkerhets skull fästa den med ett
snare 1 tavlans ram.
Med trassudden torkade man ren tavlan. Man spottade först
på tavla~: och sen gnodde man med "sudden". Då och då måste
t~~l~~ tvattas ord.entligt ren hemma, och så småningom började
lai ai muarna påbjuda, att alla barnen skulle ha en liten flaska
me~. vatten i sin bän1c till griffeltavlans rengöring.
Nastan alla barnen hade matsäck med sig till skolan. Matrasten var mellan kl. 12---1. Att få äta matsäck i skolan var ett
extra stort nöje. Alla hade en stor flaska med mjölk och smörgåsar. Under kalla vinterdagar ställde vi våra mjölkflaskor vid
~akelugnen, när vi kom på morgonen. Vi kände oss så hemma
I. skolan. V å~· lärarinna var som en mamma för oss. Om någon
fiCk huvudvm·k eller blev illamående, lät hon den sjuke gå in i
hennes bostad o~h sova en stund på hennes egen säng.
o Under kalla vm terdagar måste vi småflickor ha stora schalar
pa ,oss, n~r .. ~'i gick till och från skolan. Vi' såg ut som små
len) ten . Pa fot~~.rna hade både flickor och pojkar "lapptussar".
Ett slags lappjaxor av renskinn med den ludna sida~ utåt. I
botten på pjäxorna stoppades stan·hö. Pjäxorna lindades fast
om benen med granna ylleband, så som lapparna har än i dag.
12 .uecko.r, det blev hela min småskolek urs. Det är j ag skulle
g~tt l . tredje klass låg min mor svårt sjuk, och vi vistades hos
mm g~.fta ~noster i Fjällsta, Sundsjö. Där var samma sparsamhet
n~ed lararmn~~·· Varje lärarinna flyttade omkring till flera byar.
Till ~e byar dar de flesta barnen fanns. I kyrkbyn, där vi bodde,
~lev mgen ~måskola det året. Folkskola fanns, men tredje Idassens kurs lastes på den tiden i småskolan. Alltså blev jag ledig
f rå~ skolgång ett helt år och mer.- Innanläsning övade j ag dock
~arJe dag. Jag läste högt för min mor morgonbetraktelser i
Skattka~~aren" av R~senius. Det var inte precis läsning för
e~ 9-10-arm?, men mm mor berömde mig för att jag läste
hogt och tydligt. Dessutom läste jag också högt för min mor
Stanleys afrikaminnen. Det var en spännande bok. Afrika och
·negrer har intresserat mig från mina tidiga barnaår. Det hänger
-31 samman med min mors missionsintresse. Dessutom hade j ag,
som femåring sett en skara negrer, som visades för pengar p.å
marknad i Östersund. Bland dessa var en hövding, som vant
med bland Stanleys följeslagare. De var alla fint utstyrda med
fjädrar och halsband av rovdjurständer. Spjut och negertrummor hade de. De uppförde vilda stridsscener. När jag så mötte
negrerna i Stanleys berättelse, var de likso~n l~vande b.ekanta
för mig. Så där kan tillfälliga händelser gnpa m och b1lda en
kedja, som ger sammanhang och klarhet. - Det var likväl ~nt
om böcker på landet. Inga lånbibliotek, men en dag fann Jag
bland min morbrors böcker en, som hette "Den falske Messias".
Det var en roman om en upprorsrörelse i Palestina. En mycket
spännande bok. Så läste jag mycket i Bibeln. T. ex. Esters bok,
Ruts bok och Daniels bok m. fl. av Bibelns böcker. Dessutom
hade jag två tjocka böcker av inbundna "Barnens tidning",
från 1888-89, tror jag de var. Dessa läste jag om och om igen.
J ag har ofta önskat, att j ag hade dessa böcker kvar men mina
elever, som alltid har fått läsa och titta i min barndoms "tidn:s
böcker", har gjort det med mindre varsamhet än jag, så ~et
finns inte en enda kvar. - Den underbaraste boken, som mma
föräldrar lärde mig läsa, var naturens stora bok. De lärde mig
gå med seende ögon i skog och mark och att älska och beundra
varje blonupa, att varsam.t se på myrorna i stacken, grodunaarna i "gölen" och skogens fåglar. Därför var jag int,e så
ok~nnig, trots min försummade skolgång, och inte minst viktigt,
det gjorde mig till ett lyckligt barn, trots sjukdom, död och
sorger i hemmet. Ute i skogen, på ängen var så härligt. Där
glömde jag allt tråkigt och dystert. Hela livet har naturen gett
mig glädje.
I Sundsjö upplevde jag min barndoms sensation. Min första
kinematografföreställning (1895). Eftersom visningen av de
rörliga bilderna skulle ske i kyrkan, och det var hä1~del:e1:. ur
Bibeln, fick jag lov att gå. Min snälla moster gav 1mg 2~ are,
och så traskade j ag ensam iväg med min 25-öring i näven,
varken min morbror, som var predikant, eller min moster
brydde sig om nymodigheterna, och min mor låg på lasarettet
i Östersund. Förresten var jag van att klara mig själv, dessutom
var jag så nyfiken på dessa bilder, som kunde röra sig, at~ i1~tet
kunde hindra mig. Mina ögon formligen stod på skaft, nar Jag
gick framåt stora gängen.- Mitt på korsgången stod en underlig
maskin, och framför altaret var upphängd en vit duk. Några
-
32 -
mörka gardiner för fönstren fanns ej, utan man måste vänta
med föreställningen, till dess naturen dl'Og för sina egna gardiner. Då började en man ve~a på den stora maskinen på
korsgången . - Sd kom undret. Duken där framme fylldes ay
människor, som gick och rörde sig. Där kom den gamle skäggige
lVIoses ner för Sinai berg med lagens tavlor i sin famn. Han
klev med stora steg. Plöstligt kastar han lagens tavlor mot berget. Han har fått syn på de dansande Israels barn. - Jesu lidandes historia visades också och två profana bilder. - En apa,
som badade sin motsträviga unge och en hjort, som drack vatten
ur en bäck. Han lyfte upp sitt huvud, och sänkte det flera
gånger. Jag ser bilderna i mitt minne lika tydligt, som jag såg
dem i verkligheten för mer än 50 år sedan. Särskilt de två sista .
De var så lustiga. - Hundratals filmer har jag sett sedan dess,
och glömt de flesta, men denna enkla kinematografföreställning
gjorde ett så starkt intryck, att jag aldrig glömmer den.
*
1896 skrevs jag äntligen in i lVIarby folkskolas fjärde klass.
Det var endast en folkskollärare för bdde Hallens och Marby
församlingar. Eftersom Mm·by var en liten annexförsamling,
fick den nöja sig med höstterminens 14;/;1 veckor. Jag har bevarat
ytterst litet från den skolterminen i mitt minne. De yttre anordningarna var desamma, som jag berättat om sid . 29.
- Vår lärare hade just förlorat sin maka, och han sörjde så
omåttligt, att han långa stunder var borta från verkligheten.
Han gick ibland fram och tillbaka på golvet och pratade för sig
själv, och eleverna hade nog åtskilligt viskande och fusk för
sig, som han aldrig märkte . - Vi satt efter ålder och kunskaper.
Femte och sjätte klasserna längst bak, men om någon av dessa
äldre barn ej kunde svara, och i stället någon av oss yngre
kunde, fick vi byta plats. Det var denne lärares sätt att straffa
den försumlige och uppmuntra den flitige. Man var inte litet
stolt över att få flytta upp, som det kallades, och att se t. ex.
en stor pojke flytta ner. J ag minns inte, att herr M. brukade
kroppsaga. - J ag tror in te alls på våra dagars pedagoger och
barnpsykologer, som i tid och otid, talar om den gamla skolan
som en "strykskola". - Det är ju möjligt, att denne lärare var
särskilt from och vänlig. J ag minns bara gott efter honom och
välsignar hans minne. Det var· den läraren, som några år tidigare tröstat mig efter min misslyckade solosång.
-- 33 Hösten 1897 skildes Marbys skola från Hallens. Hallen f~cl(
Marby
fiCk
f as t heltidsläsande folkskola 3- eller 4-klassig.
..
o
mindre folkskola, 6-klassig. Den skulle skotas av sr.~las1~o 1elärarinna . Dessutom anställdes samtidigt en småskollarannna
till. Denna skulle sköta småskaleundervisningen i. längre bor~
belägna byar. Jag tror, att hon flyttade på tre ohka .platser l
socknen varje läsår. Lärarinnan i mindre folkskolan 1 sockenstugan skulle 7 veckor på hösten och 7 vecl(~r på våren undet·visa småskolebarnen från de byar, som låg narmast kyrkskol~n.
20lj2 veckor under vintern skulle samma lärarinna undervrsa
folkskolans elever. Årslön 350 kr.
Den 8 nov. 1897 inskrevs jag i denna mindre folkskola och
utskrevs efter § 47 Folkskalestadgan den 15 april 1899. Efter
mina föregående 26% v. skolgäng skulle jag få börja i femte
klass.
Vi var alla stormförtjusta i vår nya lärarinna. Hon var
ung, vacker, god, lugn och gladlynt. Dessutom ~ar hon en duglig pedagog. Det blev ordning med både lektroner och betyg.
Vi läste grammatik, skrev rättskrivning och t. o. m. uppsatser,
dock endast på griffeltavlan i början.
J ag minns mycket väl ämnet för vår första upp~~ts. ~et var
hämtat från F. L. fabeln "Kajan och påfåglarna . Vr skulle
läsa igenom fabeln och sedan ändra överskriften till. "Lånta
fjädrar", och skriva om en människ.a, som handlade hkn~nde
den högfärdiga kaj an. J ag minns, a t t J ag skrev .?n~. en. ung flicka:
som fått plats i stan, och om hur hon blev hogfardrg, och hm
illa det slutade för henne. J ag fick beröm för innehållet. Anta~­
ligen var det många stavfel och dåligt med stilen. J a~ har all.hd
haft besvärligt med stavning. Troligen har det vant ~n am~g
ordblindhet, men det var ingen på den tiden, som kan.de till
det ordet. Sä det var bara att stava på och hoppas att hll sl~t
slippa de efterhängsna bockarna. - Vi läste krist~ndom.. varJ~
dag: katekes och biblisk historia varannan dag. l Brbeln last~. Vl
varje dag som morgonbön. Sv. historia, geogr .. och natm·lara
lästes. Tyvärr fanns det inte en enda plansch hll naturk.und.
Så småningom lyckades vår lärarinna att förmå skolrådet anskaffa några djurplanscher över utländsk~. d~.ur: Det.. ka~s~;
var hennes vackra ögon, som bevekte de makhga faderna .
Kyrkoherden lär ha sagt en gång: "Man kan inte neka h~nne
något för hennes vackra ögons skull". Vår undel:~a.ra froken
var mycket modern i sin undervisning också. Hon lat Ibland nå3 -
Hågkomster ...
-
34 -
gon av eleverna förhöra läxan. Särskilt i geografi gjorde vi det
ofta. J ag var synnerligen lycklig, när det föll på min lott. Och j ag
kände klart, att jag ville bli lärarinna. Tänk, att få fråga hela
dagarna och rätta böcker. Vi brukade få rätta en del böcker åt
varandra ibland. Det var också ett stort nöje. - Jag trivdes i
skolan, tyvärr blev min mor mycket sjuk igen. Hon låg 15 veckor
till sängs, och jag skulle efter min ringa förmåga sköta henne.
Ångesten att hon skulle dö, gjorde det synnerligen svårt för mig.
Men jag bad varje kväll till Gud, att han skulle låta min mor
leva, till dess jag blev 15 år, så jag kunde klara mig själv. Hur
skulle man härdat ut, om man ej haft denna barnsliga fasta tro
på, att Gud kunde hjälpa, och att han särskilt vårdade sig om
änkor och faderlösa. - På grund av mors sjukdom måste jag
vara frånvarande från skolan 12 dagar, men trots dessa svårigheter fick jag ett bra betyg vid slutet av 20% v.-kursen: två A och
fem AB, samt!. i läsämnena. Sämre i övningsämnena: C i sång
och välskrivning, B i teckn. Tekningslekt bestod i att vi ritade
bårder och mönster i cm-rutade böcker och skuggade rutorna
med fina raka streck.
J ag var så lycklig över min nya fina betygsbok. Detta betyg
var mitt allra första skolbetyg. Malörten i glädjebägaren var
min mors sjukdom, som ej gick över. Det blev klart för mig
och andra, att hon måste till Stockholm för att genomgå en
svår operation . Det blev mycket för en liten 12 års flicka att
ordna. När jag nu tänker tillbaka på dessa händelser och upplevelser, förstår jag ej, att jag kunde ordna och driva igenom,
att min mor verkligen kom iväg till Stockholm. Naturligtvis
hjälpte vänner och grannar till, men jag var den verkliga drivfjädern . Jag var den enda, som trodde, att mor skulle komma
åter med livet. Den enda som trodde, att hon skulle bli "hulpen" i Stockholm. J ag kämpade för min mors liv, som man
kämpar för att rädda en drunknande. - Hon måste bäras ombord på ångbåten, som skulle föra-henne in till Östersund, där en
god vän skulle ta hand om henne och mot fri resa följa med
till Stockholm. - J ag inackorderades hos min förmyndare . Det
kunde berättas mycket om de långa och många veckor av väntan på det brev, som skulle innehålla den glada nyheten: "Nu
kommer mor hem!" J ag har just funnit igen detta brev, och
ett som j ag skrev till min mor på Serafimerlasarettet. J ag har
ej vetat, att dessa brev fanns kvar. Det var röster ur det förflutna, som rörde mig till tårar. En mors omsorg om sitt enda
-35 och ensanuna barn, och barnets försök att uppmuntra och trösta
mor med bibelspråk och orden: "Mamma skall inte vara orolig
för mig! J ag Idarar mig nog."
Så kom mor åter och något kryare . Barnets tro på sin Gud
kom ej på skam.
Så blev det höst igen och skolan började ( för mig sista läsåret). Den förtjusande fröken Tekla Stenbäck var kvar i Marby
skola och allas vår kärlek till henne blev starkare dag från
dag. Jag minns, att jag fylldes av lyckokänsla, om hon s~.od i
närheten av min bänk under lektionerna. Och en dag hande
undret, att j ag fick beröm för min hemskrivning. Hon sade
endast: "De ä' ganska bra." Det berömmet blev vändpunkten
i mitt stilproblem, och jag lyckade vinna ett Ba i välskr. i mitt
avgångsbetyg. - J ag har under min egen lär.~regä~·nin~ al~ tid
uppmuntrat mina elever, särskilt när det gallt ~alsk~·1vi~~?g.
Jag har aldrig glömt, vad som blev vändpunkten .fm: nng SJalv.
Från Kläppe by fanns en del pojkar, som var nkhga drullar.
De åt snus under lektionerna och spottade på golvet. De borde
väl ha fått smörj, om. det är sant, att den gamla skolan var
en "strykskola", men jag minns inte, att någon ens fick en lugg.
Däremot minns j ag, att dessa pojkar måste skura upp på golvet,
och att fröken tog ifrån dem snusdosorna och bar hem dem
till respektive pojkars hem, som låg c:a 3 km från skolan. En
av dessa pojkar kom några år efteråt i fängelse. Så det förekom
naturligtvis ungdomar med dåliga anlag även då.
Men jag protesterar på nytt mot, att man kallar den gaml.a
skolan för en "strykskola". Det är ett fult uttryck och omotiverat. Senast i dag står det i tidningen (1 / 2 1952). Det är skamligt att klistra den etiketten på forna tiders skolor, där lärare
plikttroget under ogynsamma yttre för~ållande~ bib~·ingade
sina elever kunskaper och fostran. J ag mums en larare 1 Sundsjön (Jämtl.), vilken hade 100 elever, 60 ena veckan och 40 den
andra, växelvis ett helt läsår.
Men tillbaka till Marby skola. Alla socknens barn skulle gå
i mindre fsk. i sockenstugan, när de var färdiga med småskolekursen. Många bodde en mil eller mer eller mindre från kyrk-
-
36 -
byn, och de måste därför inackorderas antingen i något privat
hem eller i sockenstugan . J ag minns två av mina bästa skolkamrater från 1898-1899, som var inhyrda i en lagårdskammare i den finaste gården i byn. Där skulle flickorna, Brita och
Anna, bo tillsammans med lagårdspigan och hennes lille pojke.
Ingen annan eldstad fanns än öppen spis. Anna och djurläkaredottern Brita hade matsäck med sig för en vecka i taget. (Britas
styvmor var den kända "Syl-mamma" på Sylarnas turisthotell
och senare ägare av Bydalens stora hotell). Ingen skall tro, att
det ansågs rysligt att bo i en lagårdskammare. Där hade de
större frihet än de barn, som fick bo och ligga i något kök
tillsammans med gårdsfolket. - Flertalet av de långväga barnen
bodde i sockenstugans kök och kammare på nedre botten. Sådär en 10 pojkar i köket och en 4-5 flickor i kammaren tillsammans med "skolpigan". Enda möbler i det stora köket var:
ett stort omålat bord, fyra utdragssoffor med lock, en stor skänk,
en vedlår, och möjligen någon stol. Ja, en stor kokspis fanns
också. I detta kök skulle alla dessa barn värma sin för veckan
medhavda matsäck, t. ex. pölsa, blodpudding, köttbullar och
lwka potatis och vattengröt. Ibland stekte de "kolbullar". Kolhuliarna var älsklingsrätten. I en glödhet stekpanna med stekta
fläsktärningar och flott hälldes en tjock smet av vetemjöl och
vatten. Den tjocka flottiga pannkakan stektes brun och åts
genast, medan den var het. Det var "mums" för hungriga
barnungar.
Efter lektionernas slut kl. 3 em. lästes läxorna högt av alla
barnen i sockenstugan. Det var ett sorl, som hördes lång väg.
Lärarinnan, som bodde en trappa upp, gladdes väl över läsivern,
men hon måste ofta knacka i golvet för att lugna ner oljudet.
När lördagen kom, blev det plöstligt tyst, för då gick eller hämtades hela skaran till respektive hem för att malsäcksskrinen
skulle fyllas igen. Vi som bodde i kyrkbyn kunde gå hem till
middagsmålet, men de flesta tog dock matsäck med. Det var
så roligt att sitta i skolsalen och äta. Och så blev det längre tid
att leka. När det var bar mark, lekte vi: dunk, sista paret ut,
rävleken, hök och duva samt ringlekar m. fl. andra lekar.
Pojkar och flickor lekte ofta tillsammans.
Under vintern roade vi oss med snöbollskrig och med att åka
kana och kälke. Det fanns en bra backe i närheten. En enda
gosse ägde ett par skidor. Per hette han. Per var mycket eftersökt av oss flickor som vän, ty den, som var vän med honom,
·- 37 fick stå bakpå skidorna, när han susade nerför backen. J ag
minns, hur vi kunde stå tre, fyra stycken bakom honom på
skidorna hållande varandra om livet, och den store lugne .Per
höll balansen. Vi jublade av fröjd, när alla lyckades stå kvar
på skidorna nerför hela backen. Anna, Bri_t_~· "~~ll-~ärt a" och
jag var de utvalda "spättorna". - Om StorsJon fras hll,_ utan att
det genast blev snö på isen, så fick hela skolan skndskolov.
Det var mycket dåligt med skridskor för flickor~a, men ma~~
lånade, om det fanns möjlighet. Det var enkla skndskor av tra
med en stålskena under. Inte hade man heller lämpliga skodon,
men roligt hade vi. Pojkarna var i allmänhet duktiga skri_dskoåkare men de var ändå mycket överseende med oss flickor,
som åkte dåligt och ständigt tappade skridskorna. De hjälpte
oss binda på skridskorna som artiga kavaljerer.
Nå men fritidssysselsättningen på kvällarna, när det varken
bio eller radio? Ja, den saken ordnade vi själva. Mest
blev det kälkåkning. När det var för kallt att vara ute - 25°35 o , så drog hela sällskapet iväg till en lagård, där vi alltid fick
vara och leka, medan ladugårdspigan skötte djuren. Det var
i den gården, som tillhörde "Lill-Märtas" föräldrar. J ag hörde i
somras (1951), att byns barn fortfarande samlas i den gården,
så har det varit jämt, aberoende av ägaren . I lagården var
god plats och hemtrevligt med korna, som mumsade på sitt
kvällsfoder.
fann~
Ibland dansade vi till musik, som någon pojke bestod med
munspel eller med hjälp av en kam. Vi var också inne i lagårdskammaren där drängen och lagårdspigan bodde och dessutom_
någon gaU:mal gubbe, som gick på socknen (sockenhjon).
J ag har ett mycket sorgligt minne från en k väl!, då h~la
gänget 8-10 st pojkar och flickor skrattande och stoJ~~1de stor~
tade in i lagårdskammaren, där den gamle Rapp-Jons låg l
själatåget i sin smala utdragssoffa. Han stönade så högt. Lagårds-Stina sade, att vi måste gå vår väg, för han låg för ~öden.
Vi blev alldeles tysta och gick fram och såg på honom, dar han
låg med slutna ögon och halvöppen mun. Mager och "skrynklig"
i ansiktet var han, den gamle. Jag har aldrig kunnat glömma
detta mitt möte med en döende. Den ensamme, gamle, utslitn e
torparen i den torftiga bädden, där han låg oc~1 do.~ uta~ en v~n
eller anhörig vid sin sida. - Vi gick tysta var vag ut 1gen till
livet och leken.
-38. D.en 1.5 april 1899 :,ar min folkskaletid slut. Det var en högtidlig exa!nen, son~. rackte flera timmar. Där var kyrkoherden
och.o skolradsledamoter och många föräldrar • Vi , sorn fr· cc
1 vata
o •
~~gar~gsbetyg, gr ä t en tår, för att vi skulle lämna vår dyrkade
lararmna.
Hela min sammanlagda skoltid, små- och folkskola
. ·
·· 66
, var ej
m~r ~n
~ veckor, men jag hade fått ett fint avgångsbetyg.
A ~ b~bl. h.~st., a. i katekes och modersmål, några AB och Ba;
~ l sang forstås. Man lärde ju alla sina läxor utantill på den
hele~, om .man var flitig och intresserad. - Nu återstod bara
konfrrmahonen för att få räknas till de vuxnas led.
*
o
Min mor ?rd.nade så, att vi vintern 1900 kunde bo i Undersa.~cer hos slaktmgar, för att jag skulle bli konfirmerad i min
fodelseort av samma präst, som döpt mig. Det var prosten
O. G. \V. Norrman.
. Unde~·s~k:r är en stor socken, och den har och hade även då
mdu.stn r. J arpen. Konfirmanderna år 1900 var många, 75 st,
o~n !ag ej mmns· fel. Vi fick en utmärkt kristendomsundervrsn~ng. God ordning var det också i denna blandade skara av
f~~nksbarn och ~ondbarn. J ag kan inte erinra mig, att det
for eko m bestraffnmgar av något slag. De flesta av denna stora
skara skulle dock äta sin matsäck på middagsrasten. Hos "Ke. r
t" l .. t
. l ff
rs l
P cå kafe
..
~
wp e VI ca . e för 5 öre koppen. - Sommaren 1951
besokte Jag kafeet för att uppliva gamla minnen. Kersti är död
men .do.ttern, "Mä~·ta på kafeet", fullföljer traditionen för ny~
ge~rer ~twner konfirmander, trots sina 80 år. Och dagens kaffepns . ar ett annat, naturligtvis. Även i kommunalrummet i
s?ckens~.ugan var j ag inne och satt en stund på min plats på
forsta ban~cen. I tanken var jag 50 år tillbaka i tiden. Jag nästan
h~de en kansia av att den gamle, vithårige, värdige prosten satt
vrd borde~. frar?fö~· mi? och såg på mig med sina goda blå ögon.
Det kom sarskrit for mrg, när han med rörelse och tårar i ögonen
talade .~~.~d oss om fjärde budet, och att vi icke skulle bereda
våra forald~·ar sorg. J ag, andra med kanske, visste, att hans
egen. en~e son blivit en misslyckad individ, som misskötte sina
studter l Uppsala. Många, många år senare dog denne son som
en berusad trashank, överkörd av ett tåg.
-39 Detta var en parentes. 1951 besökte jag också Undersåkers
vackra kyrka. Vaktmästaren lämnade mig ensam, så jag kunde
leva mig in i mina minnen från år 1900. Jag stod en stund på
samma plats, där jag stått på gången vid konfirmationsförhöret
På den tiden ordnades konfirmanderna efter kunskaper, men
utsocknes brukade oavsett kunskaper ställas sist. Alltså hade
jag räknat med att stå sist av de 38 flickorna, men till min stora
överraskning och glädje blev jag nummer 8. Antagligen för min
fars skull, som varit lärare i socknen 28 år.
Alla flickorna var svartklädda. Kjolarna var långa. Frisyren
enkel. Vi hade slätkammat hår och flätor med svarta rosetter
samt myrten eller en murgrönskvist i håret och på bröstet.
Pojkarna var naturligtvis också svartklädda, tyvärr har j ag
intet minne av dem, fastän de var 37 st. Jag var väl för självupptagen.
Min egen klänning var av hemvävt halvylle. J ag hade själv
vävt tyget med mors hjälp. Vitt yllegarn i vit bomullsvarp.
Sedan hade mor lämnat in tyget till färgning och s. k. klädesberedning. Jag skämdes att tala om för mina flickkamrater,
att jag skulle ha hemvävt tyg, när vi pratade om våra konfirmationsklänningar. Fabriksflickorna hade förstås fint och dyrt
köp tyg. Då halkade det aJlt ur mig en halvsanning, när j ag
sade, att jag skulle ha en klädesldähni1rg. Ja, så stod vi där på
gången, tysta och stilla . Prosten ·frågade var och en i tur och
ordning minst en fråga. J ag antar, att om. någon inte kunde
svara, fortsatte han till nästa korfirmand.
Följande dag, när vi skulle ta nattvarden, var alla djupt
gripna, och många av oss grät av rörelse.
1950 inbjöds 1900 års konfirmander till minnesgudstjänst i
Undersåkers kyrka, men endast fyra stycken hade infunnit sig.
Dessa bodde samtliga kvar inom församlingen.
I och med konfirmationen kände jag mig fullvuxen. Enligt
gammal sed skulle fattiga unga efter den dagen försörja sig
själva, helt eller åtminstone delvis. Jag var också synnerli~en
angelägen att under den följ ande sommaren ta plats som lillpiga på en bondgård i Undersåker. Min mor var inte så förtjust
däråt. Hon ville gärna skona mig för tungt arbete, er_nedan min
fvsik inte var och aldrig varit stark. Jag tog i alla fall plats
1;10t mat och 6 kr. i månaden. Det vore intressant att berätta
om den sommaren och de två följ ande på: andra st~llen, meri
historien blir för lång. Mycket lärde jag mig, som jag senare
-40haft nytta av både i fråga om arbete, nöjen och konsten att
umgås med människor och anpassa mig.
Under vintrarna var jag mest hemma hos min mor.
*
Vid ~ekelskiftet hade Marby mindre folkskola förvandlats till
6-klasstg folks~wla (Litt F). En ny lärarinna kom till byn. Hon
varh nyutexammerad
·"l f'tna
·
.
. folkskollärarinna. Denna unga , SJas
oc mte 11otgent kvmna blev för mig som en god ängel under
ungdomsarens. mest kritiska period. Vi blev mycket goda vänner, trots att Jag var sju år yngre. Hennes mor och min mor
f~nn ?ckså varandra, och vi umgicks flitigt. Det underbaraste
for m1g var,.. att _jag fick stilla min läshunger med goda böcker.
Den ung~ larannnan hade en välfylld bokhylla. Det var ock
~nycket fostrande oc~ ut:ecklande för mig att få mngås och
samt~loa med ~n bokhgt bildad ung människa. Mina bästa vän;~e~· fran ~~{.o} tiden , hade för~v~nnit från bygden. "Lill-Märtas"
at hade at ~t ett stort ~us 1 ostersund och sålt sin bondgård
och flyttat hll stan med hela familjen. Mina andra vänner från
skolan var också borta.
--~~t har n~stan all.tid varit så underbart ordnat i mitt liv, att
n~1 Jag behovt en viss människa, har den rätta kanunit i min
vag. Ja~_kallar det Försynens ledning, andra skulle kanske säga,
at! det. a~· slumpen. Denna lärarinna, som blev min vän under
mma hchgaste ungdomsår, har trofast följt mig hela livet med
g?da ~ankar och även med ekonomisk hjälp under brydsamma
Slluahone.~·· Hon gifte sig med min förmyndares son, som var
den. nye ~gm·en till "Lill-Märtas" barndomshem. Där har jag
a~_Ih~ tagits emot med öppen famn och som familjemedlem
nar Jag besökt min barndomsbygd.
'
Vänn_~r är som himmelens stjärnor. Några liknar fixstjärnor.
~.ndr~ ar som kometer. Man blir så fascinerad av dem, men de
forsvmner. Man minns dem, men saknar dem icke Mao
å
.. b
.
nga,
m nga .. ar ara som stjärnfall. De lyser ett ögonblick, försvinner, glommes.
-
41 -
ville bli. Småskolelärari'nna. Men det fanns ett stort hinder.
J ag saknade sångröst, och på den tiden fordrades absolut godkänd i sång för att komm.a in på seminariet. Därför måste jag
tänka mig några andra yrken att välja på: bankkassörska, fotograf, modist eller hårfrisörska. Min mor önskade också, att det
trots allt skulle lyckas för mig att bli lärarinna. Jag var ju så
barnkär.
Alltså reste vi båda två in till Östersund på hösten 1902,
och vi gick på visit till folkskaleinspektör J . Kjellin, som kände
min far och mor mycket väl från deras lärartid. Hon talade
om mina önskningar och mina brister. Han lovade då, att om
jag vid inträdesprovet kunde sjunga C-durskalan och event. en
enkel psalmmelodi, så skulle j ag bli godkänd i sång. Det var
han, som skulle pröva de sökande. - Hela hösten övade jag
C-durskalan och "Ack, Herre Jesu, hör min röst!" En dag i
januari 1903, ej långt efter det jag fyllt 17 år, åkte jag in till
östers und. J ag fick följa med en bonde de två milen över storsjöns is. Nu skulle j ag pröva in till Jämtl. landstingsseminarium.
Min utrustning var m.ycket enkel. En liten spånkorg, (en
ersättning för våra dagars shoppingväskor) med matsäck för
de tre dagar, som provet slwlle pågå.
Jag hoppades ju, att jag skulle lyckas, men jag var samtidigt
beredd på motsatsen, därför den lilla matsäckskorgen. Vi prövade i kristendom, svenska, matematik och sång. J ag sjöng
C-durskalan. När så de 39 godkända ropades upp, var jag bland
dem. Det var över 70, som prövats. J ag kände mig gränslöst
lycklig. Tre ·terminer skulle kursen pågå. Min mor flyttade in
till staden och hyrde ett möblerat rum med del i kök. Dels
blev det billigare för oss att bo på samma ställe, och dels ville
hon nog se till, att 17-åringen inte råkade illa ut för stadens
frestelser. Hur fick jag pengar till mina studier? Den gode, fine
Häradsdomaren i Gärdsta lånade mig 200 kr. räntefritt, och så
hade jag 90 kr. på sparbanken. Under sommarlovet skaffade jag
mig arbete. Tack vare min mors sparsamhet och förståndiga
hushållning räckte dessa pengar plus pensionen.
YRKESVAL OCH STUDIER.
LANDSTINGSSEMINARIET I öSTERSUND AR 1903-190.4.
Det vm:. lik.a spännande för 50 år sedan, som det är nu för
en ung manmska att välja yrke. Jag visste mycket väl, vad jag
Seminariet hade ej egen byggnad utan lokalen utgjordes av
två salar i östersunds Godtemplarhus. En stor sal för semi-
-
- 43 -
42 -
naristerna och en mindre för övningsskolan plus ett "avklädningsrum" för barnen. För seminaristerna fanns intet ordentligt
"avklädningsrum" utan endast en mörk korridor, som var en
del av teaterläktaren. En cirka två meter hög brädvägg skilde
oss från teatersalongens läktare. Denna brädvägg hade många
titthål, som föregående elever borrat upp . Där kunde n1an under
rasterna titta ned på scenen på de resande teatersällskapens
repetitioner. Det var min första kontakt med teatern. Ibland
stördes också våra lektioner av ropen nedifrån scenen.
En kväll gavs "Värmlänningarna". Då gick vi några slyeken
till seminariet och flyttade ut ett par bord i korridoren, klev upp
och kunde över brädväggen se ned på scenen. J ag glömmer
aldrig tjusningen av den teaterföreställningen. Tyvärr upptäcktes våra ansikten ovanför avbalkningen. Vi var nog ej tillräckligt
tysta, och man började hyssa åt oss. Som rädda m.öss måste vi
försvinna, sedan vi undanröj t spåren efter oss. Det var min
första teaterföreställning. - Min mor och många med henne ansåg teater som syndiga tillställningar, så det var förbjuden frukt.
Det var på darrande ben vi gick till seminariet följande dag.
Vi fruktade anmärkning för vårt uppförande. Men ingen hade
anmält oss, och vi kunde lugnt bevara minnet av ett spännande
äventyr, då vi smakat på den förbjudna frukten. För mig skulle
det dröja många år, innan jag på vanligt sätt kunde gå på
teatern och se "Värmlänningarna" från början till slut.
l
(.
ELEVER, LÄRARE OCH ARBETSMETODER.
På kursen 1903-1904 var det både manliga och kvinnliga
elever. De manliga var endast två stycken. Hela Jäm.tland var
representerat från Frostviken i norr till Berg i söder. De flesta
var bondflickor i åldern 17 till omkr. 23 år. Jag vågar säga,
att alla var av prima kvalitet vad karaktär och moral beträffar.
Sämre var det nog med de bokliga förkunskaperna för många.
Flera kom från halvtidsläsande folk - och mindre folkskolor,
några från fullständiga små- och folkskolor. Alla dessa skulle
på 12 mån. utbildads till dugliga lärare med ungefär samma
kunskapsmått. - Seminariets rektor plus en folkskalelärarinna
ålåg d.etta ansvarsfulla arbete. Rekt01: N. P. \Vestlinder kunde
sin sak, och hade stor erfarenhet. H -an hade redan utexaminerat
l
l
l
i
\
l
..J
-
44 -
många årskullar lärare. Fröken Maria Hasselgren och efter
henne F~·öken Maria Lidström undervisade i matemaktik, sång,
gymnastik och kvinnlig slöjd, dessutom sköttes övningsskolan
av dem. Båda två var utmärkta lärare.
Rektor 'Vestlinders undervisning var grundlig och på samma
gång mycket koncentrerad. Vi skulle lära oss våra läxor utantill.
Ofta sade han: "Svara med bokens ord!" - "Svara fullständi.?t !'~ Man skulle ta en del av frågorna och fylla ut till fullstandig sats. Det var den tidens talövning.
Läroböckerna var kortfattade. Det var egentligen de samma
som i folkskolan.
Bibi. h!st. av ~Vilh. Norlen och Fredr. Lundgren, katekes,
Modersmal av 'VI1h. Norlen, Odhners sv. hist., Berg och Lindens
naturlära, Bäckmans geografi n:r 1, sångkurs 3-häft. av Anna
Bergström, matematik, troligen Bäckmans räknebok. Utom
dessa vanliga skolböcker en lärobok i metodik av E. Zimmerman
och Bibelns kännedom av P. "\Velander. Den senare en utmärkt
bok som jag haft nytta av under alla mina tjänsteår i skolan.
.I geografiundervisningen fordrades framförallt, att vi skulle
bh henu~1astadda på blindkartorna över Norden och Europa.
I natm·lara lades största vikt vid kunskapen om människokropp.~n. I kristendom "Jesu liv". Vi skrev en sammanhängande
redogo~·els.e, ~å lå1~gt det var möjligt i kronologisk ordning och
med hanvisnmg hU Bibeln och citat av bibelord. Denna redogörelse repeterades sedan om och om igen. Rektor 'Vestlinder
sade alltid: "Repetition är kunskapens moder." Hans kristendomsundervisning bestod dessutom av samtalmed oss, varunder
h.an alltid strök under, hur viktigt det är, att plikttroget sköta
sm syssla, den må vara aldrig så enkel. Han citerade ofta: "Så
from du aldrig var, o, präst som pigan, som sopar med skyffel
och k.v ast ooch tänker i trona på Hen·an." Han var mycket högkyrklig, var ~ek~or, och hm~ gillade inte alls sådana nymodigl~eter som kvmnhga evangelister. Om sådana sade han: "Kvinnliga predikanter är en styggelse, och jag sitter hellre hemma
och läser Luthers lilla katekes, än jag hör en sådan." Det verkar
trångbrösta~ efter vår tids sätt att tänka, men då tyckte nog vi
elever ocksa, att det passade bättre med män som präster och
predikanter.
Grammatikundervisningen stod inte på schemat, men som
dels visste om vår stora okunnighet ·och dels behövde
fortJana en extra slant, anordnade han extra lektioner en kväll
~.ek.t~rn
-45 -
i veckan; 1:50 kr. per elev för hela kursen. Vi lärde oss mycket
å dessa frivilliga kvällslektioner. Vår Rektor var humoristisk,
p
.
och under dessa lektioner hade vi så muntert. - R"at t s t avmng
övades mest med avskrivning, då även skrivstilen skulle övas
och vårdas. (Jag har själv en stark tro på avskrivningens betydelse för rättstavningens inlärande.) Uppsatsskrivning förekom ytterst sällan. En levnadsbeskrivning de första dagarna
vid kursens början ..Efter sommarlovet en redogörelse för våra
upplevelser under sommaren. Utom dessa tv~ uppsatser skre~s
ett långt brev som ett slags grupparbete. V1 skrev alla precis
likadant. Alla fick komma med förslag till mer eller mindre
väl utformade meningar, som Rektorn formade om, när de inte
var bra. Jag minns, att bland annat vi skrev om i detta brev
var en fantasiresa. Denna uppsats blev inte färdig på en lektion,
vi arbetade länge med den. Men så hade vi sedan ett mönster
till hur ett intressant brev borde vara. För läsövningarna användes Folkskolans läsebok, den med alla delarna i ett band.
Samma läsebok användes även i övningsskolan för de två
folkskoleldasserna.
Gymnastiken var styvbarnet. Borden flyttades åt sidan i vår
lärosal, och så utförde vi fristående övningar. Ingen hade
gymnastikkläder, utan vi var klädda som vanligt i långa l~jolar
och förkläden. Kanske tog vi av förklädena. Vi blev erbJudna
att få gå till läroverkets gymnastiksal, men tackade nej, och
ingen tvingade oss. I dess ställe måste vi alla ut och p~·ome.~era
under rasterna. V åra lärare och lärarna från den narbelagna
folkskolan och vi seminarister promenerade varje rast på gatan
fram och tillbaka. Det var ingen trafik. Vi kunde lugnt gå.
slöjdundervisningen var utmärkt. Vi stickade, stoppade och
sydde upp hela serien efter HuldaLundins bok: "Kvinnlig sl.öj~"·
Utg .. 1899. slöjdlektionerna var förlagda till em. Det var nktigt
trevliga "syjuntor". Fröken Hasselgren läste högt för oss, då
tiden och arbetet medgav detta. Hon läste bland annat Dr.
Karalina 'Viderströms bok "Kvinnohygien". Det var en värdig
sexualundervisning. Fröken Hasselgren talade mycket med oss
i ämnet .och ansåg det som något mycket värdefullt, om vi, när
vi kom ut i tjänstgöring på landet, kunde samla mödrarna och
läsa ovannämnda bok för dem. Om någon sedan hade mod att
fullfölja tanken, vet jag ej . Vid den tiden utkom också serien:
"Vad en gosse bör veta", "Vad en flicka bör veta", "Vad en
-
46 -
-
ung kvinna bör ve t a " ' "'' a d en ung man bör veta"* so t l
att sp··d
·
a ancen
o _n a en sund sexualupplysning är inte något speci"ellt f" .
var hd.
Ol
skulle omfatta< både sm ä sIw l ans och folksk Provlektionerna
1
··
o ans amnen, eftersom vi skulle utbildas ti'll att ..
I
tJ' ·· t ·· . ·
·
aven cunna
ans gOI a I mmdre folkskola och som biträden i f n I l
Mindre folkskolor var talrika i Jämtl på d
f d
Jo cs w a.
att de var talrika i hela Norrland.
.
en I en. ag antar
Lektionerna måste skrivas ut med frågor och h l t
I o
med event svar L I f
e s oc csa
'v u· l .
. . e c lOBerna lämnades till granskning Rektor
In es m~ er. var mycke~ n~ga med frågornas form och i~nehäll.
ga s. L Ja- ell~r neJ-fragor, inga valfrågor in a obest"
fräg~r ~iclc förekomma . Varje fråga skulle var~ säcfan att e~;d~
ett nkhgt svar kunde ges.
'
as
Under provlektionerna för Rektorn med barn frå .. .
skolans folkskoleklasser, var dessa placerade . b" I n ofvnm~~­
s
·
· t
I an ear ramfor
emmaris erna. Alla kamraterna satt s ol d
o ..
R It ·
.. · .
a e es som aharare
]i e c Oin stod ~~tt mhll den, som höll lektionen. Han var näm~
gen gansi~a dov. Den undervisande stod också. Rektorn avbröt
om man eJ talade tydligt: "Säg om frågan l" Och
d
o '
kanden t ex
tt b
·
an ra pape. , . a..
arnet, som svarat inte svarat fullst " d" t
h .. ~e~ var en skarseld för den, som led av rampfeber, me:nn::~
ai a es genom metoden. På den tiden kallade
ufntdervisningen för åskådningsundervisning. J ag
o a var två om
. . d.
,
VI
Ja fick
varJe . JUr, som var föremäl för lektionen.
. g
. en gäng på mm lott korsspindelns bakkropp Lekt wnen gick bra så det .. b
.
'
ar ara ett kärt minne Att o· I od
n~ng_sunder:isningen motsvarade våra dagars hen~bygds~~~a .v.~snn~g bevisas av att det inte var enbart dJ"ur som . .. elfor vara lekt"
. E
.
.
'
va1 amnen
. wne1. 11 gång fick J ag till uppgift att lära b .
termometern. Det var med snö i fat och så realistiskt som~~~:~~
I~i~:~b~gtds~
Det kan vara nog berättat om metoder
d l
.
.
understryka, att vi efter d
.. T l
o. y ., men Jag vill
till bud f" I
'
.. e moJ Ig le ter, som stod våra lärare
fostrad s, ;c c ehn utmarkt undervisning. Rektor vVestlinder
e manga undra ansvar k..
d
d
·
för Jämtlands v· d t ... l t l
s annan e, ughga lärarinnor
h
.I s lacc a andsbygd under de c:a 30 år som
an var Landstmgsseminariets Rektor · Frid o"vei· han s nunne.
'.
l
* Troligen h e tt e f"OJ' f altarinnan Mary Wood-Allen. Jag mi'nns
ej säkert.
-17 -
FRITIDEN OCH DESS PROBLEM.
Vi hade inga fritidsproblem på den tiden. Jag för min del
var så lycklig över att på kvällarna gå ut och promenera på
stadens upplysta gator. Bara detta var något fascinerande för
både mig och andra, .som varit vana vid att treva sig fram på
landsbygdens mörka vägar under höst och vinter. J ag och min
bästa vän bland kamraterna promenerade varje kväll fram och
åter på Storgatan pratande och skrattande. Storgatan var
"Ströget" i stan. Där var alltid fullt av ungdom på kvällarna.
Det var läroverkspojkar, flickskoleflickor, seminarister och
militär från artilleriet i stan . Äldre personer tog också sin
aftonpromenad på St01·gatan. Bio fanns inte, men man slank
ibland in på något kondis och åt en bakelse för 10 öre, eller
man kunde bli bjuden på kaffe och bakelser av någon pojkvän,
när det var marknad i stan. Det var marknad höst och vår.
En östersundsmarknad för 50 år sedan vore värd ett långt
kapitel. Alla stånden på Stora torget och Nöjesfä_ltet på Sjötorget
med karusell, skjutbanor, svärdsslukare m. m.. Utom dessa extra
fritidsnöjen hade östersmid vid sekelskiftet en synnerligen
livaktig I. O. G. T.-loge, där till de unga medlemmarnas förnöjelse lektes folklekar efter mötena. Där var j ag ofta, för j ag
var så leklysten, och min mor tillät mig leka men inte dansa.
De flesta av seminaristerna från landet bodde som min mor
och j ag två och två i möbl. rum med del i kök. Vi umgicks
kotterivis, hälsade på varandra, drack kaffe, läste, pratade och
lekte ibland. De flesta hade bekanta familjer i stan, hos vilka
de kunde göra visiter. När det blev vår promenerade vi ut åt
den vackra Frösön. Mycket, mycket mer skulle kunna räknas
upp, som gav oss den i vår tid så eftersökta men ej funna avkopplingen. Som jag sade i början av detta kapitel, vi hade
inga fritidsproblem. Kanske därför att inte ens ordet existerade.
EXAMEN VID JÄMTL. LANDSTINGSSEMINARIUM 1904.
A v gångsexamen var offentlig. Både seminarieelevernas anhöriga och föräldrar till övningsskolans elever var närvarande
vid förhör och provlektioner.
Den 14 n1.aj 1904 erhöll vi våra avgångsbetyg. Samtliga nyutexaminerade lärarinnors betyg i undervisningsskicklighet stod
-
-
48 -
följande dag att läsa i en av stadens tidningat· Sao 110
d
·
ff
·
·
g var en
ex.amen o enothg. Att betygen tillkännagavs i tidningen var ett
nnss.tag av nagon extra nitisk journalist. Det har troligen .
upprepats sedan dess.
eJ
De flesta av klassk~mraterna har jag ej sett eller haft dit·ekt
kontakt
..
E
d med sedan Vl den 14 maJ· 1904 sa d e val.an d ra farval
n en a av kamraterna har jag hållit kontakt med genom del~
samvaro och dels regelbunden brevväxling i 50 å. D
väns!
h ..
'Il d
l·
en n a trogna
{ap or h
et värdefullaste i mitt liv.
'
PLATS SöKES I SKOLA PA LANDET.
J ag ville så gärna undervisa i mindre folkskola och s
..
hade fått ett b. b ,
.
.
•
om .Jctg
d rl'l
..
~a et)g, trodde Jag nug ha utsikter att erhålla en
b) .~ { :~~sta·l-~nm~. Ty~ ärr låg de flesta mindre folkskolor lång l
ti~~:. Iai~ Jar~vag och hade även för övrigt dåliga kommunikaJ
~- oc . mm mor såg ogärnl;l, att jag hamnade i obygden
J~g : okte l al~a fall en fast mindre folkskola i Sundsjö sockel~
~m 1.: Tre nnl från järnvägsstationen låg den. Det var lång
vag fore bussarnas och bilarnas tid.
c
En dag fick jag telefonbud från en farbror i Sunds]· ·· l l· od
Han var en god .. t'll
.
o S{O ta .
van I mm a föräldrar och ville gärna l ...l •
.
nug . Han sade : "V'l I· s1wlradet
o
p.t
tycker, att du är för un1Ja för
de~ fl~tse~l." .. (Jag var 18112 år.) "Men du kan få en flytt~nde
~~1 ~w~ l stallet." Ja.~ tack~de ja. Många gånger senare har
J g l mmnet tackat, for att Jag ej kom till d
. d.
skolan i skogsbyn .
en mm 1e folkNär höstterminen skulle börja reste J·ag fil
.
som lä
· o o
.. .. . ..
l mm nya plats,
g eJ .~a .langt från Galla Jarnvägsstation. Den lilla b n
L.and~om, dar Jag skulle starta min tjänstgöring, ligger vid ~n
;~~~;; 1~1~n ~acl~r~ .~evsundsjön. En dräng från gästgivargården,
g avel SJOn. Det blev kortare väg och billigare ..
tt
åka .runt om v'l
. l. nutt
. minne bevarat de an
l {en. J ag h ar allhel
sko"aIl~
h etsmtryck , so m d en f ar
" d en gav Img.
. Insjöviken låg alldeles
spege~ld~.r. Runtom var det skogsklädda höjder, där lövträden
lyste l hastens varma färger. På sluttnin en
byns gårdar.
g
ner mot sjön låg
Vid framkomsten satte drängen mitt enkla bagage . l d
och där stod ·
d .
l an ,
Jag nu me mm blåmålade träkoffert o~h en grön-
49 -
och en ockrafärgad spånkorg. En vacker färgklick, men ingen
såg varken mig eller färgklicken. Ingen kom och mötte mig,
utan jag måste söka mig fram på en smal stig upp till gården,
där skollokalen var hyrd. Den såg ganska pampig ut. En stor
vitrappad m.angårdsbyggnad och en liten rödmålad "föderådsstuga" samt lagård och stall.
När jag närmade mig gården, kom bondm.oran Olava ut på
trappan och hälsade mig välkommen. J ag var väntad, m.en de
hade trott, att jag skulle komma med skjuts och ej med roddbåt, så ingen hade tittat neråt sjön. Hon visade mig genast
skollokalen. De hade upplåtit sin egen sal. Det var ett stort, ljust
rum. Men det såg tarvligt ut med de fyra omålade långbänkarna,
som stod där. J ag hade aldrig sett sådana antika skolbänkar
förr. (Det finns liknande på skolmuseet i Stockholm.) Sex barn
skulle sitta på varje bänk. Det var synnerligen obekväma bänkar
utan ryggstöd. En bräda att sitta på, en att lägga böcker och
andra skolsaker på, en tredje svagt sluttande mot barnen. Den
skulle ersätta pulpetlocket på moderna bänkar. En gammal,
liten, låg och vinglig kateder för lärarinnan, en svart tavla
med 1 m 2 yta, kulram, läsetabeller, kartor över Norden och
Palestina och så en pekpinne. Troligen också en hartass att
torka av svarta tavlan med. Det var allt. J ag visste ögonblickligen, vad jag skulle begära, när jag kom i kontakt med skolrådet. Det skulle bli en serie åskådningsplanscher.
J ag skulle bo i den lilla "föderådsstugan". De gamla var döda,
så den var ledig. Mor Olava lät mig också genast se bostaden.
Den var förtjusande. Ett stort, ljust kök med vitskurat trägolv
och vackra, rena trasmattor, som låg i jämna rader, rena tvärgardiner och jalusier för de två fönstren. Möblerna utgjordes
av en stor säng, bord, stolar och ett skåp. Till köket hörde ett
skafferi, stort som ett litet rum. Kammaren hade också två
fönster. Långgardiner för fönstren, mattor på golvet, säng, bord
och stolar. En sal fanns också, men den var omöblerad och
skulle få användas som garderob. J ag blev så glad över bostaden. Från alla fönstren kunde jag se insjöviken och skogshöjderna.
Mor Olava småmyste, när hon såg hur nöjd nylärarinnan var.
Bonden Alfred drog upp m.itt bagage från sjön . Det fanns ingen
körväg.
Under .tiden bjöd Olava på kaffe i finkammaren i "storbyggningen", men hon drack inte kaffe samtidigt med mig,
4 -
Hågkomster ...
•
f
-
50 -
utan hon satt bara och tittade på och bjöd och trugade, att. jag
skulle "doppa". Det var en artighetssed bland enklare bondfolk,
att de inte skulle ta för sig samtidigt med herrskap. På den
tiden räknades lärarfolk liksom präster till socknens herrskap.
Vi pratade litet om byn och folket där. Landsom var en
skogsby med endast fyra bönder och ett par torp .. Där var så
tyst och stilla. Var och en levde bara för sitt arbete på jorden
eller i skogen . Bondmoran Olava hade aldrig gjort längre resor
än till socknens kyrka och några få gånger till staden Östersund, c:a 4 mil.
Hennes dagliga vandring gick mellan lagården och köket.
Dag ut och dag in alltid detsamma, men hon klagade inte över
att det var trist. Hon verkade harmonisk och lycklig i fullgörandet av sitt arbete. Hon log så vänligt mot mig. J ag kände
genast trivsel.
När jag hade druckit mitt kaffe färdigt, skyndade jag till Lillstugan, där min blåmålade träkoffert och det andra bagaget
redan stod och väntade på mig. Det intressantaste förestod. Det
nämligen, att för första gången i livet få packa upp i ett eget
hem. Ja, inte hade jag mycket, men jag var så lycklig ändå.
Följande dag gick jag till kyrkbyn, som låg på en halv mils
avstånd från Landsom. I kyrkbyn kände j ag mig som hemma,
där hade jag ju som liten bott i flera månader hos min niostei·.
Först gjorde jag visit hos prästen för att anmäla min ankomst
till Landsom, sedan hos folkskolläraren för att beställa skrivböcker och annat skolmaterieL J ag besökte också skolrådsledamoten, som förmedlat min anställning. Där var jag särskilt
välkommen. Ungdomarna i .familjen hade varit mina barndomskamrater, och det var roligt att återse varandra som vuxna .
Förresten var det hemmet samlingsplatsen för alla lärarinnor i
socknen. Det är underbart med sådana hem, där man aldrig har
en känsla av att komma olägligt.
Min moster var död, men jag hälsade på hennes efterlevande
man, som redan var omgift.- Innan jag återvände till Landsom
passade jag på att handla i handelsboden och hörde mig för,
om jag kunde få varor på kredit. Jag skulle nämligen inte få
min lön förrän i december.
Med friskt mod och glad i sinnet över en lyckad dag återvände
j ag så till min lilla by.
Följande dag skulle jag hålla upprop -- möta mina elever.
Jag kände oro inför detta. Jag lninde inte sova. Det var mörkt
-51 och tyst omkring mig. Plöstligt tyckte jag, att det gick och tassade uppe på vinden. V ar det spöken? J ag höll andan. Mitt
hjärta dunkade som hammarslag. J ag kallsvettades av ångest.
Så tänkte jag på att i sängen där jag låg, hade gamm.almor och
gammalfar legat och dött kanske helt nyligen. J ag visste inte.
Kanske deras andar levde kvar. Kanske de inte tyckte om, att
en främling tagit deras hem i besittning. Det verkar barnsligt
nu så långt efteråt, men då var min rädsla så verklig och så
intensiv, att jag hade kunnat dö av den.
När det äntligen blev morgon och ljust, försvann skräcken,
men jag var fast besluten att skaffa mig en mänsklig liten
skyddsande. Det var en av gårdens småflickor, som. blev mitt
nattsällskap under de 12 v. jag bodde i Lillstugan. Vi sov båda
ostörda, så min omskrivna skräck var naturligtvis en följd av
inbillning.
MIN LÄRARGÄRNING BöRJAR.
Efter en sådan skräcknatt skulle jag möta mina första elever.
Jag såg hur gården började fyllas av små gossar och flickor.
Några mammor var också där. De tittade alla nyfiket mot Lillstugan för att få se en skymt av "nylärarinnan". Hurdan månde
hon vani?- Min företräderska hade tjänstgjort där i 18 år, och
så var hon från socknen. Alla kände henne och hennes släkt,
men den nya, som kom från annan ort, visste man ingenting
om. Jag själv kände mig blyg och osäker nu, när "spelet skulle
börja".
Jag bad en tyst bön till den gode Guden och stramade upp
mig till att se så värdig ut, som det var möjligt och gick ut och
gav signal med min lilla ringklocka. Barnen strömmade till
skolsalen och klev in i långbänkarna. Mammorna följde förstås
med in i skolsalen. Vi granskade varandra ett ögonblick, hälsade, och alla satte sig ned.
Jag kände mig så blyg och osäker inför alla dessa ögon, som
tittade på mig. Jag hade grundlig rampfeber. Men det fick inte
märkas. Jag måste behärska mig och låtsas säker. Jag ropade
iipp andra och tredje klass, skrev in nybörjare, hälsade dem.
alla välkomna till skolan, gav några order för nästa dag och
sände hem dem alla. De 23 barnen såg rara ut, och de närvarande mödrarna var vänliga.
-
52 -
Ja? had~ startat det, som skulle bli min livsgärning. starten
var mgenhng att hurra för, och jag kände oro för de följande
dagarna och veckorna. Det blev inte heller så lätt att fem timmar om dagen sysselsätta tre olika klasser samtidigt, växla med
tysta och höga övningar för de olika klasserna, hålla ordning
och verkligen lära barnen något.
Ljud-, skriv-, läse-metoden var modern då, och i seminariet
hade vi fått övning att använda den. Det är en utmärkt metod.
~.om lärobok skaffade jag Olof Rosenborgs A. B. C.-bok och
lasebok. Enligt den inlärdes alla självljuden först. Fem boksta:st):per sam~idigt, skrivstilen inberäknad. Ljudning, läsning,
sknvnmg samtidigt. Det första medljudet som inlärdes var s.
Det. mötte ingen svårighet för barnen att ljud a samma s med
de mlärda självljuden. Läsetabeller användes för körläsning.
_Enda olägenheten med denna metod är, att skrivstilen inte
blir så vacker i början. Man kan inte gå så långsamt fram, att
barnen får tillräcklig övning i välskrivning. Detta torde vara
orsaken till att pedagogerna ändrat metoden till ljud-läseI~letoden och låter skrivningen komma så långsamt efter. Men
lJud-skriv-läse-metoden var en utmärkt förberedelse för komI~~ande . r~.ttskrivning, ty barnen måste sl~:riva varje läsläxa så
lange mlarandet av ljudtedmen pågick, senare när läxorna
bl~v längre delar. av läxan . Ä ven om j ag kände mig okunnig i
mitt yrke, ofall!~ Jag d~t oerhört intressant och beredde mig
noggrant pa mma lektwner. Ofta skrev jag kristendoms- och
å~kådningslektionerna alldeles som på seminariet, så smånmgom lärde jag mig att anteckna endast lärogången och
huvudpunkterna. Då blev lektionerna mera levande. Det svåraste ämnet för ~nig var förstås sången, men jag lånade en orgel
och trasslade mig fram med hjälp av den och Anna Bergströms
sångkurs.
Vi, lärarinnor i socknen, träffades ibland och diskuterade
skolfrågor och metoder, utbytte ideer. Alltid lärde man något
fick något tips. '
Efter 12 veckor flyttade j ag till nästa by med barn, bänkar
och allt. Det var I~ed s~lmad jag lämnade den rara, lilla stugan
och mor Olava. VIsserbgen låg den nya byn, Sörviken, närmare
socknens centrum, och byn var större och gården finare. Det
var en gammal släktgård från medeltiden. Gårdens ägare befryndad med socknens bondeadeL En synnerligen intellektuell
-
53 -
och musikalisk familj - men - men - skollokalen var under
all kritik. En bryggstuga, som ej var vinterbonad. Enda uppvärmningsmöjligheten var den stora tunnbrödsbakugnen och en
öppen spis. Vintern blev mycket kall. Varje dag en lång tid
visade termometern omkr. - 30°.
En stor brasa eldades i bakugnen redan klockan fem på
morgonen. Så sköts spjället, medan det var mycket gloödand~
kol kvar på hällen i ugnen, för att värmen skulle strala ut 1
rummet, men på samma gång strömmade koloxid ut och förgiftade luften . Strax innan skoldagen började tändes en brasa
på den öppna spisen. Det låter så hemtrevligt, när man talar
om öppen spis och brasa, men det var så lagom i verkligheten.
De barn, som satt nära, blev nästan stekta, men de barn, som
satt längre bort och nära de istäckta fönstren, fick inte mycket
med av värmen. Jag själv hade min plats mitt för bakugnsöppningen med den utströmmande koloxi~en. In~~n ann~n
vädring kunde vi bestå oss än genom den oppna don·en, nar
barnen gick ut och in. Då stod den kalla luften som en vit_sky
i dörröppningen. Bläckhorn och vattenflaskor till griffeltavlorna
frös sönder under nätterna, så barnen måste återgå till det
gamla sättet att spotta på tavlorna, när n~got skulle sudd~s ut.
Jag själv måste gå omkring klädd i tjock vmterkappa och tJocka
damasker, men det hjälpte föga mot golvdrag och kyla från
kalla väggar. Barnen klarade sig bättre. J ag tyckte, att det var
förskräckligt, dock klagade jag inte i första taget, därför att
gärdens folie, både stora och små, var alla förtjusande människor.
Det är lätt att förstå, att de ej gärna upplät något rum i den
fina mangårdsbyggnaden till skolsal, att 23 ungar skulle springa
ut och in i deras egen förstuga, det var inte önskvärt.
Min egen bostad blev i alla fall trevligare än först hade varit
tänkt. De hade bestämt, att den nya, okända lärarinnan skulle
bo i en liten kammare i bryggstugan innanför drängens rum.
Rummet ifråga var mycket torftigt. Inga tapeter på väggarna,
endast brun papp . Ingången till den lilla kammaren var genom
drängens rum. Detta var sovrum både för den gamle drängen
och två av gärdens småpojkar.
När min mor fick höra talas om den bostad, som de hade
för avsikt att ge mig, protesterade hon på det bestämdaste.
Följden blev, att jag fick disponera en kammare i stora byggningen. I detta rum fanns kakelugn, så temperaturen även på
55natten höll sig flera grader över noll. Min mat lagade jag i
köket, som också var genomgångsrum till kammaren, men detta
kök var på samma gång sovrum för fyra personer. Bondens
två hemmavarande systrar och två av gårdens småflickor sov
där. Två utdragssängar stod alltid bäddade till natten, och en
potta tittade fram under varje säng.
Här behövde jag inte känna någon spökrädsla, ty jag hade
folk omkring mig natt och dag. På kvällarna var jag ofta barnvakt, när bondmoran ·och fastrarna y ar i lagården och mjölkade
korna. Något privatliv var inte möjligt, utan jag räknades till
familjen och bjöds ofta att äta med vid det stora köksbordet i
det andra köket. Det var stort hushåll. Aldrig färre vid bordet
än 12 personer. Allt skulle ha varit frid och fröjd, om inte kylan
under lektionerna i skolsalen varit så förskräcklig. Till slut
kunde jag inte tiga längre. Trots ljuspunkterna började min
opposition mot den hälsovådliga skollokalen att rinna över
bräddarna och mina klagomål blev högljudda. Jag klagade för
bond1~1oran och fick rådet att då och då under lektionerna låta
barnen ta åkarbrasor och hoppa jämnfota. Jag vände mig till
prästen med mina klagomål. Det hjälpte inte ett dugg. Han var
olyckligt gift och tänkte bara på sina egna bekymmer. Så
klagade jag för skolrådet. Det hjälpte inte heller, för det fanns
ingen annan lokal. Alla kollegor och även privatpersoner, som
hörde om min skolsal fann mina klagomål berättigade, men
ingen kunde hjälpa mig. Egentligen skulle jag flyttat till en
tredje by under vårterminens sista veckor, tyvärr fanns där
inga barn i skolåldern, så det var bara att stanna. - Förresten
måste mina kollegor i Sundsjö och i andra socknar i Jämtland
för 50 år sedan i de flesta fall nöja sig med lika enkla lokaler.
Till de flyttande småskolorna förhyrdes vid denna tid ofta
skolsal och lärosal i någon bondgård, där ett kök fick tjänstgöra som skolsal och kammaren innanför blev lärarinnans bostad. I kammaren fanns kakelugn eller kamin och i köket
naturligtvis en kokspis. Alltså måste lärarinnan laga sin mat i
skolsalen. I det flesta fall var det en ledig föderådsstuga, som
uthyrdes eller ock en "bryggstuga" (sommarstuga). Det har
varit brukligt på bondgårdarna i Jämtland att under sommaren
flytta ut från mangårdsbyggnaden till en mindre och enklare
stuga. Den stod tom under vintern och kunde i förekommande
fall uthyras till skolsal och lärarbostad eller till skogsarbetare,
om det var en skogsby.
l"'o6oo-~~ 1. """l[ ..
l ( ( ,·-
·l
-56-
57
f"~~ .dag kom så folk.skolein~pektören på besök. Han var ny
Ol
a1 et, ung och trev hg, och J ag hade före min seminarielmrs
l~aft ~.?mm.arplats i hans föräldrahem, så han var inte en främling for m1g. Jag bjöd honom på kaffe i min kammare. Smått
genera~~ var jag förstås för pottorna under sängarna i genomgångskok~t, men på samma gång tyckte jag, att det var bra,
a~t hm~ fick se, vad en småskolelärarinna på landet måste
h~l.la hl! godo med i ~?stads~änseende. Han lovade mig, att
~?la :ad han kunde, for att Jag till följande läsår skulle få
lamphgare bostad och skollokal.
. Med våren kom trevnaden, och de förfärliga vinterveckornas
hdanden sjönk djupt ned i det undermedvetna, men där har
det le.?at och grott i alla dessa år, därför måste det fram nu.
Det kanns som en befrielse.
'
De f.öljande. tre åren, som jag tjänstgjorde i Sundsjö, var min
skola mhyrd 1 en annan gård i Sörviken. Det blev fast skola.
s~~ollokalen v~r även där i en bryggstuga-sommarstuga, men
dar f~nns kamm . Jag åtog mig själv eldning och städning. Lönen
~m:. hten, endast 300 kronor per år plus 50 kronor kommunalt
t~lla~g, därför var varje extra förtjänst välkommen. 15 kronor
fiCk J~~ i ersättning för bristande bostad under sommaren. J ag
har glomt, hur mycket jag fick betalt för eldning och städning
kanske 30-40 kronor.
'
~ondfolket i denna gård var i alla avseenden enklare, men
n~m bo~tad mycket bekvämare. Helt privat. Ett stort rum på
v~~l,den ~ m~ngård~~yggnaden. Ett s. k. "röstrum". En stor skrubb
hoi de ohll sasom forrådsrum. I rummet var en utmärkt kokspis
n:atskap och trevliga möbler. Den jättestora vedboden ute
garde~1 var full av ved, och jag fick elda så mycket jag ville
både 1 skolsalen och i mitt rum. Det var underbart.
Nu kunde jag inbjuda min mor att bo hos mig. I alla avseenden bl~v de följande tre åren mina lyckligaste ungdomsår.
J.ag deltog 1 ~nånga givande lärarmöten tillsamma~s- med trevl~ga och glada yngre och äldre kollegor i de socknar, som hörde
hll kontraktet och diskussionssamkväm med kamrater inom
sockn~n. N_ya metoder och nya läroböcker (Nils Hn 1905) och
matenal diskuterades. Vi höll efter skolrådet, så vi fick plansch~r och dylik t till våra skolor. Sicolhus bö'r j a de bvggas till
de fasta småskolorna.
•
~öjeslivet ~ socknen blomstrade också. I. O. G. T. hade livaktiga loger mom socknen. Två nya ordenshus hade just blivit
på
färdiga . Där hölls basarer, spelades teater av amatörer, och
man samlades till logemöten, arbetsmöten och folklekar. Både
äldre och yngre deltog. Godtemplarorden har betytt oerhört
mycket för landsbygdens människor förr i världen både som
kulturspridare och som samlingsplats till enkla nöjen för
ungdomen.
SOMMARPLATSER.
Under två sommarferier 1905 och 1906 lyckades jag få plats
som kassörska på Storliens Högfjällssanatorium. Det var nämligen omöjligt att leva hela året på lärarlönen. Den räckte inte.
Alla småskollärarinnor, som ej var från förmögna hem, måste
skaffa sig extra inkomster under sommarferierna.
Jag stortrivdes med mitt nya yrke som. hotellkassörska, fastän
det var ett mycket krävande arbete. Varje fredagseftermiddag
skulle räkningarna skrivas ut till alla gästerna (100-talet under
högsäsongen), lördagseftermiddag inkassering. Under två månader år 1906 tog jag emot 27.000 kronor. Det var en stor summa
efter dåtidens penningvärde och ett stort ansvar för en 20-åring,
som ej var van att röra sig med annat än småpengar. Det ålåg
kassörskan att även ha hand om linneskåp, vinkällare, handkanunare med alla specerier och kakskåp. Kassörskan skulle
vara anträffbar i matsalen eller på kontoret från kl. 7 på
morgonen ti}l kl. 9 på kvällen. Varje morgon skulle jag lämna
ut till kokerskan allt, vad hon behövde för dagen av specerier
och ägg. J ag skulle också packa upp alla ägg. Det blev åtskilliga
tusen. - Alla ropade på "Kassan". Uppasserskorna skulle ha
duktyg, städerskorna sänglinne, gästerna kakor till extra kaffe
eller köpa 'några vykort. T. o. m . den gamla papegojan Polly,
som under soliga dagar brukade få sitta i en björk ute på
gården, ropade "Kassan", när hon fick se mig. J ag skrattade åt
henne, och så skrattade hon också. Gamla Polly var min första
bekantskap i "papegojfamiljen".
Vid lunch och middag skulle jag sitta i matsalen och ta upp
beställningar på viner och hämta flaskorna i källaren, anteckna
allt extra på gästernas konton. Mycket var alldeles nytt för mig.
Jag hade t. ex. aldrig sett en vinlista; Vin-namnen var fullständig t främmande för mig, m. en j ag tog vinlistan med mig till
-
58 -
källaren och stavade på de franska namnen på flaskorna och
jämförde med listan. De stackars gästerna måste öva sig i tålamod, ty det dröJde, innan de fick sin bourgogne eller bordeaux.
Ja, det var de första dagarna.
Jag tyckte trots allt, att det var ett härligt liv jag levde. 25
kronor i månaden i lön, fri resa fram och åter, eget rum och
en underbar mat. Kassörskan hade nämligen förmånen att äta
i matsalen samma mat som gästerna. Stm·lien var känt för sin
goda mat. Det var kalasmat varje dag och luften ren och
hälsosam, men upp på fjället kom j ag endast en gång. J ag var
aldrig ledig.
Det var två norska fruar, som rådde om Högfjällssanatoriet
omkring sekelskiftet. De var utmärkta chefer, som förstod att
det var mycket viktigt att vara noga med valet av personal,
men när de hade fått pålitligt folk, låta var och en sköta sitt
arbete på eget ansvar. I de flesta fall gick det bra.
Klientelet på Högfjällssanatoriet var synnerligen förnämligt.
Det var von och af och andra adliga titlar, professorer, doktorer,
läkare, präster och lärare m. fl. Doktor vVesterlund* tillbringade
sina sommarferier i Stm·lien, och många av hans patienter och
vänner både från Sverige och andra länder sökte sig upp till
Stm·Iien för hans skull. År efter år kom de tillbaka. De kvinnliga patienterna sökte sig till honom, som flugorna till sockerbiten. En av damerna anförtrodde mig en dag, att hon kände
sig friskare, om hon bara fick tala några ord med Doktorn.
Doktor vVesterlund körde ut alla att gå upp på fjället,
hurudant än vädret var. Luften var särskilt hälsosam, när det
regnade, sa' han. Det var nödvändigt med den suggestionen, för
1906 t. ex. regnade det 14 dagar i ett sträck, men tack vare
doktor ·w. vandrade alla varje dag uppåt höjderna. Han pjoskade inte med sina patienter, och bäst passade han för nervsjuka, sådana som hade fixa ideer. En dag var det en dam, som
vid lunchen kom fram till honom med några piller i munnen
och jämrade sig, att hon omöjligt kunde svälja. Han klappade
till henne rätt kraftigt på ryggen och sade med bestämd röst:
"Svälj bara!" Och hon svalde sina piller, och maten med sedan.
J ag märkte aldrig, att hon efter detta hade några svårigheter ·i
det hänseendet. Däremot hade ej Dr. '\r. rätt förståelse för t. ex.
hjärtsjuka, det blev olyckliga konsekvenser. Några andra av gästerna, som j ag särskilt kommer ihåg och
*
Den berömda "enköpingsdoktorn" Ernst Westerlund, f. 1839 d. 1924.
-59o
het var den berömde non·köpingstänker pa med h tac~(=~~~örfattaren Edvard Evers och hans
kyrk~her~en .. ~~ S~artz. De brukade ofta komma in på ko.nvacln a fr u, f o
l . .
nlda divan och prata med nug.
.
.
.
t . t h sitta en stunc l m111 e .
me oc
.. . l . Några andra namn Jag mmns.
De var förtjusande manms wr.
,
. och hans
S f" Almqvist folkhögskolemannen 1eodor Holmberg.
o
IC
'l'
Bå'a
o
th
dr
Hogner
Greta
Södermans
make,
J
a,
manga
o
fru ecr ra
'
'
flera minns jag också.
o
..
l
gesaga för den fattiga smaskole1araDet var som en as (Ull
•
d }(yla och kolos att nu
o s··orvi'l(el1 s bryggstugor me
rinnan fran
.
tTga män.
.
t . matsal och se massor av s l l
varje dag srtta l en s or
h h'' . det glada sorlet och få en
niskor i eleganta toaletter .. ocd ~~~ förbi min plats vid dörren.
Va.. nlig blick och ett tack, nar e gi
en massa
1905 var ju unionskrisen, och det h a d e t'll
l följd
.
hade
man
.. t ra l{. t er.. E 11 och annan spwn ..
T r· . · s torliens grans
d
mr l ar l
det var ett intressant och spannan e
också
kontakt
med,
... och lycldig var jag de två
.
1t ·
Ung m~n
fnsk gl a d , l(al
h v, ty c{. e ~ag. 1. S, ·l' ' Varken politiken eller om det skvätte
sommarfenerna
tor ren.
·
. ch nätter och
och skvalade från himmelens skyar l dagar o. J
t, ck te
f'älltopparna försvann i dimman bekymrade nng. ag y
J
. som en solskensdag.
1 1. t
ändå, att he a IVe var
d .. . till mig· "Fröken är då lika
KyTkoherde Evers bru1w e saga
.',
glad, om solen skiner, eller om det regnar.
UT I VÄRLDEN
TILL NYA ÄVENTYR.
o
1908 de J. ag för alltid farväl till småskolan i Sörviken.
Varen
o varJe
. dag J)ao avstånd sett tågen, som från
·a ar
h d · f sa
Jag
a
e
l
yr
.. . ins'öviken
på sin väg dmoto
J
G "ll" station J)asserade bron over
a o
.
tt
gång få vara me pa
söder. Mina tankar och önskn111gar a en . d
.. ·Iden blev allt
. ck mot söder ut i den stora, vr a var
'
d
t d . in lärartidning en annons om. plats
tåget, som gi
intensivare. En ag s o l m 'll . g söka Jag fick min mors
. ant Den platsen vr e Ja
·
o
som guvem
·
.. l'
att jag ej skulle få platsen, sa
tillstånd .. Hon h~?dl deMnamb~~~:i ett femtiotal sökande var jag
det var 111gen ns c
en
den lyckliga.
.
·
1 .· ·t. "Mina
.
bok från 1908 den 12 jum har Jag s (llVI .
.. . ·Il'
J g får resa, resa till Stockholm.
I m111 dag
drömmar skola forver {. Igas. a
.
h om hur jag
l"
O, sao h"ar l'gt
1
. J ag berättar sen om hela l esan, o c
-
60 -
i ~tockholm från Operaterrassen får
.·
.
prmsessan Maria, när de eft . b ... 11
se puns " ' Ilhelm och
och på sin färd genOin h ei II o dopet kommer till Stockholm
uvuc sta en passer . G
torg upp mot Slottet. _
at
ustav Adolfs
v·Isser1·Igen stannade ja . St l
hann bli för.ä lskad i stad:n l oc c~olm endast två dagar, men
M'
, som simmar på vattnet.
m nya plats var i en adlia f . T · ..
herrgård vid Yngaren Adl o mm J l Sodermanland. Vedeby
·
ercreutz hette
t.
Adlercreutz från fi'ns]c l .
18
p a l on en, sonson till
..
.
a cnget
08-1809
h d
.
sattmngen av Gustaf IV Ad If H
oc
eltagare l avav tjänstefolket var dotte~ t:ll ennes nåd, som fru A. kallades
'
l I en storgod ..
·
Vedeby ligger långt f . o . ..
..
sagare I Pommern.
Ian Jarnvag så J'ag .. tt
.
In te var det ·landå
t
:
mo es av håstskjuts.
..
, u an en vanhg enkel
( .
parhastar var det Vag h .. t .
vagn tnlla), men
. . ,
.
n as m n a var av ä I l
l
l hvr·e, men jag kände mig .. d o ..
c e ras, msk - inte
.. ·
an a nastan som e
·
nar J ag den soliga j unidagen ol t
n sagoprmsessa,
land. Åkturen tog fle. t' a c e genom det fagra Södermanta Immar så J·ag h
'
landskapet. Vi for f .. ·b·
ann se mycket av
Ol l s1ott och her · å 1·d
I
genast meddelat mt'g tt h
k
tg
ar. {usken hade
•a
errs apet
· p
tades hem om någt·a d
var l omnlern, nlen vänagar.
När han körde upp vid stora tra
o
mamsellen och tog emot . J
l~pan pa Vedeby, kom husbagage. Det var mina g~:f' t~ ska!ndes smått för mitt enkla
olivgrön, en ockrafärgad D~ ;~. ·dlankor~_ar som vanligt: en
j ag hade råd köpa mig . e d I OJ e m_~r an tio år till, innan
S . o
en mo ern resvaska
.. ex. manader stannade j ag på Vedeb T h . : .
o
.. .
laste Jag bara med den l'll
7 o .
) eugåtd. Fran borJan
1
mycket allvarligt och u
•.. :t ~a·nga Olga. J ag tog mitt arbete
timmar precis sonl I. PPI] a l a Ee ett schema för fem av dagens
en sco a
n av d f
.
användas till la.. ,xla··sn
·
.
e em hmmarna skulle
<
mg.
Lilla Olga hade varit ett helt år i T T l
.
så hon hade nästall l.. t
) s dand hos sm mormor
g om svenska sp ·å] t d
'
herr och fru A alltid t l
.
l ce , essutom talade
ys <a smsemellan t
. 'd
o .
·
, . ex. VI malhderna.
S tackars lilla Olaa var oclcs o t.. l'
. d ..
o
<
a am Igen obegå d
h ·
la for studie 1• Det såg 1
..
va oc omtresse.
·
lopp 1ost ut · b'· ·
·
hl~a trött efter dagens arbete med l OrJan, och Jag var minst
mm treklassiga skola . J.. tl
I en elev, som efter arbetet i
I mn anc.
När
. J·ag sao f'Ic1c lov att ta med famil'
.
.
6-ånga Mercedes ble d t
Jens andra fhcka, den
.
•
v e strax me · l'
h
twnerna. Hon var nämligen b : d ~a IV oc fart över lekegava , mtresserad och livlig.
-
61 -
De små flickorna blev mycket tillgivna, särskilt Mercedes
med sitt sydländska temperament, som hon ärvt från sin farfars mor, spanjorskan. Farfars far, greve F. T. Adlercreutz, som
levde många år ·i Iatinamerika, gifte sig där med en spanjorska
(kreolska). Denne Adlercreutz var Sveriges förste diplomatiske
representant i spanska Syrlamerika och den mest berömde av
svenska krigshjältar därnere. Ett egendomligt sammanträffande
är, att när jag just sysslar med mina minnen från familjen
Adlercreutz på Vedeby, får jag i stockholmstidningen se, att
fadern till mina små elever från 1908 dött i Palma på Mallorca
i jan. i år (1952). Ja, de är alla död'a, utom fru Z. Adlercreutz.
Mercedes dog viq. 24 års ålder i tbc. Olga blev gift friherrinna
Paykull, men även hon fick tbc och dog ung. Detta var en
parentes. Alltså tillbaka till 1908 och Vedeby.
Det dagliga livet på herrgården var väl organiserat. Alla
visste, vad de skulle göra. Så här såg ett dagsschema ut: Kl. 8
första frukost: gröt, bröd, smör, marmelad och kaffe - mjölk
till barnen. - Patron hade ätit tidigare och ridit ut till arbetet
på åkrar och gärden. Han var agronom och organiserade och
övervakade sj älv allt arbete på gården. - Efter frukost gick
j ag och småflickorna upp till mitt rum, som även var lektionsrum. Hennes nåd tog emot husmamsellen i vardagsrummet för
att ge henne order och dagens matsedel. Så följdes de åt till
handkammare och källare, och vad som behövdes av ingredienser för dagens måltider lämnades ut. - Sedan arbetade fru A.
med sina fjäderfän: höns, kalkoner, gäss, ankor och pärlhöns.
Hon hade en stor hönsgård, som intresserade henne oerhört.
Ja, mer än hennes egna småflickor, tror jag. Lilla Olga brukade
säga: "Pappa och mamma tycker inte om barn, men de gör
Fräulein." Någon sanning låg nog i detta yttrande. Herr och
fru A. var oerhört intresserade av djur, och jag tror, att de
älskade sina hästar och jakthundar minst lika mycket som
sina barn.
Kl. 12---13 var det' lunch, men före lunchen skulle jag och
flickorna hämta posten. Det var alltid god och rikligt med mat,
men småflickorna fick aldrig smör på brödet. När vi åt smörgås, fick de nöja sig med en bit hårt bröd att tugga på. Fru A.
var rädd, att de skulle bli tjocka och klumpiga. Efter lunchen
fortsatte jag och flickorna med vårt skolarbete, patron red ut
igen till sitt, fru A. handai'betade, läste, s~{.rev brev eller dylikt.
Kl. 15 var barnen fria att leka efter eget behag. Fru A. och jag
-
62-
drack eftermiddagskaffe i trädgården eller på glasverandan.
De hade en mycket stor frukt- och köksträdgård, som sköttes
av irädgårdsmästare, men grönsaker och bär till middagen
brukade fru A, jag och barnen plocka, om det var vackert väder.
- Solen sken alltid över Vedeby den sommaren. Så minns jag
det. Kl. 17 ungefär måste alla f j ä derfän in under tak. Småflickorna och jag hjälpte till att schasa in dem. Vi måste se till,
att inte någon liten pärlhöna glömt sig kvar under buskarna,
eller att någon skröplig ankunge blev efter.
Sen fick vi bråttom, ty kl. 18 skulle alla vara omklädda till
middagen, som var dagens feststund. Under dagen hade alla
varit arbetsmänniskor i arbetsdräkt Fru A. var så ståtlig och
charmant i middagstoalett Patron som artig äkta man hälsade
henne varje middag med kyss på kinden, även barnen hälsades
med kyss av både pappa och mamma. Jag neg så vackert jag
kunde för mitt herrskap. Samtalstonen var vänlig och glad. Till
varje middag hörde ett litet smörgåsbord och så snaps för
patron. Han satt vid smörgåsbordet, vi andra stod. Småflickorna
fick bara sin hårda brödbit att tugga på.
- När patron var färdig med sin styrketår, satte vi oss alla vid
stora bordet, och husan klädd i svart med vit bandå om håret
och vitt serveringsförkläde, serverade var och en precis som
på en bjudning. Alltid tre rätter till middag. Mig ålåg att se till
lilla Mercedes, att hon åt.
Efter middagen serverades kaffe i patrons rum, och så blev
det en stunds familjeliv, d. v . s. herr och fru A. sysselsatte sig
med småflickorna en stund - lekte med dem, till dess husan
hämtade flickorna för att lägga dem . Ibland följde jag med
och läste sagor för dem, annars var jag fri efter middagen. Det
fanns gott om böcker i familjens bibliotek, och jag hade frihet
att välja efter behag.
J ag måste säga, att j ag behandlades mycket väl. Lön 25 kr.
i månaden plus fri resa - det ansågs för en bra lön på den
tiden.
När det var bjudningar, lunch eller middagar, blev jag alltid
tillfrågad, om j ag ville sitta med vid bordet. Några gånger
tackade jag, ja, för att få se hur det gick till hos verkligt fint
folk, fastän alla var vänliga mot mig, kände jag mig gränslöst
blyg och enkel i mina billiga klänningar. Däremot var j ag
mycket road av att följa med småflickorna på barnbjudningar
·- 63 till gran\1 godsen . Hos greve Mörners på Marieberg var vi flera
gånger.
Så småningom skaffade jag mig eget ~mgänge bland ~ära.r­
folket i Björkvik J ag brukade ta småfhckoma med nug hll
Laggarbols ( ?) skola, så att de skulle få vara med i en skolklass bland jämnåriga, och så att jag skulle få en pratstund
med den unga, skickliga småskolelärarinnan Genie Paulin. Det
var en nyutexaminerad folkskollärare där också, oc~ vi bruka~e
diskutera både skolfrågor och religion. Han gav 1mg en verklig
chock när han sade, att mycket av det, som står t. ex. i första
Mosebok, är sagor. En sådan hädisk tanke hade aldrig vid den
tiden uppstått i min själ. Nå, man får lov att ändra sig efter
nya kunskaper, som ger nya synpunkter.
.
.
Fröken Panlin blev senare folkskollärarinna och semmanelärarinna. J ag lärde mig mycket av henne i fråga om skolarbet~t.
J ag har alltid med tacksamhet tänkt tillhaka på m.in vistelse
på Vedehy, och jag kom åter dit under sommarfenerna 1~10
såsom hushållselev mot fritt vivre, n1.en hushållsarbetet mskränkte sig till ett par tårtor och att binda papper över några
syltburkar.
Huset var fullt av s läk t till f a milj en: gamla, unga, barn,
svenskar och tyskar, så jag behövdes som hjälp tilllitet av varje,
bl. a . som sällskap till patrons mor. Den 80-åriga grevinnan
Adlercreutz, född Gyldenstolpe. Hon sydde spetssöm, jag fållade
kökshanddukar och lyssnade, när hon berättade om gamla
tider och släktens öden.
Så skulle j ag packa upp och ned i stora matsäckskorgar till
"picknick" i det gröna, ta hand om Olga och Mercedes och deras
kusiner. Egentligen hade jag riktigt trevligt. Tur att ingen var
musikalisk, och att intet musikinstrument fanns i huset - för
det hade blivit "une chose penible" om det varit motsatsen, och
det hade fordrats att Fräulein skulle spela upp till dans eller
spela och sjunga med barnen.
LUGNVIKS MINDRE FOLKSKOLA .1909- 1914.
Oaktat fru Adlercreutz enträgna böner och småflickornas
varma omfamningar och böner, att jag skulle stanna ytterligare
några månader, måste jag resa hem till julen 1908. Min mor
-65-
- - 64behövde mig. Mitt mål var att få en fast skola med bra bostad.
J ag sökte några lämpliga platser i mellan-Sverige, men utan
resultat. Om en plats drogs lott om mig och en medsökande _
hon fick pl.atsen. Allt som sker har sin mening, intet är slump.
Så blev Jag ombedd att ta ett vikariat vid en mindre folk~kola i Lugnvik, en halv mil väster om Östersund. Ogärna tog
Jag den platsen, trots att jag drömt om en mindre folkskola
men barnen i Lugnvik ansågs mycket besvärliga, så j ag lovad~
endast att hålla upprop och stanna en vecka, till dess annan
vikarie hann anskaffas.
Sex år stannade jag kvar där, så den utlovade veckan blev
lång. 1909 hade skolan 54 elever fördelade på sex klasser _ 30
barn i folkskoleavd., 24 i småskoleavd. Varannan vecka folkskola och småskola. När jag nu tänker tillbaka på den tjänstgöringen, förstår jag ej, att jag kunde sköta den. En del av
folkskolans elever var 14- 15 år gamla och jag själv endast 23 år.
.. Efter en ter1;1in med varannan veckas läsning lyckades j ag
overtyga skoh·adet om att r~sultatet skulle bli bättre, om lästiden för varje avdelning samlades med 7 veckors höst och vår
för småskolan och 20% veckor under vintern för folkskolan.
Ett par år senare anställdes ännu en lärarinna i byn, så det
blev heltidsläsning både i småskolan och folkskolan.
Till min. stora glädje sökte min bästa vän från seminarietiden
platsen och fick den. Hon stannade hela sin tjänstetid kvar i
Lugnvik, och hon har utfört en synnerligen berömvärd lärargärning, som belönats med Pro Patrias guldmedalj.
N a turligtvis blev det enklare att sköta fyra klasser i stället
f~r s;x, 1~1en den, som ej undervisat i flera klasser samtidigt,
forstar eJ hur svårt det är att organisera undervisningen, så
att alla barnen får den hjälp de behöver.
T. ex. ständigt fyra årsklassers räkneläror samtidigt, och
talen måste förklaras. Alltid två olika läxor att preparera och
förhöra i geografi, historia och naturlära o. s. v. och att under
tiden förmå den andra gruppen att sköta sina tysta övningar
utan att störa med frågor och viskningar.
K~tekesundervisningen var ohyggligt svår, tyckte j ag. J ag
anvande rektor Lundgrens handledning. Det var synd om både
mig och barnen.
Även denna skola saknade planscher och nödiga läseböcker.
Jag fick lov att använda både list och böner om och om igen,
innan gubbarna i skolrådet gav oss, vad vi behövde. Lugnviks
by var styvbarnet inom Ås socken.
Under åren 1909- 1914 byggdes inlandsbanan genom trakterna
norr om Östersund, och i nästan varje stuga i Lugnvik bodde
rallare. Många rallarbarn gick i min skola. Trots deras kringflackande · liv var de i allmänhet trevliga. Förresten blev jag
god vän med alla mina elever så småningom, och j ag kan ärligt
säga, att lugnviksbarnen var bättre än sitt rykte. Många var
begåvade, så det var roligt att arbete med dem. J a, många var
idealelever. Det var ju, som det alltid är, en stor fördel att få
behålla samma barn klass efter klass - det ger barnen den
trygghetskänsla de behöver för att bli harmoniska. Barn och
lärare känner varandras fel och förtjänster. Både skollokal och bostad var förhyrda i privathus, men utmärkta. En stor ljus skolsal med kamin,. som höll salen varm
även under de kallaste dagar. Det var annat än de "bryggstugeskolsalar" jag hade haft i Sundsjö. Bostaden bestod av ett rum
och kök på övre våningen liksom skolsalen. En stor veranda
hörde till lägenheten. Läget var underbart, utsikt mot Frösön och
östersundsbron. Huset låg alldeles vid Storsjöns strand, ja, så
nära att vid stark vårflod steg vattnet ända upp till trappan.
Så sjövatten fanns det gott om, men det dugde bara till tvätt
och disk. Dricksvatten måste jag hämta hos en granne (10 min.
väg fram och åter) . Jämtlands byar har alltid haft ont om
brunnar, som hållit vatten året om. Numera torde även detta
ha ändrats till det bättre.
Min mor flyttade till mig, när j ag beslutat mig för att stanna
i Lugnvik, och vi var båda lyckliga och tacksamma, att det
ordnats så. Men efter endast några månader dog min mor i en
svår cancer. Min mors död är mitt livs största sorg. J ag trodde,
att jag aldrig mer simlie bli glad, men tiden läker även de
svåraste sorgesår. Arbetet bland barnen hjälpte mig över. Och
då kunde jag vara tacksam för att jag ej fått någon av de
platser jag sökt i mellan-Sverige. Vi var kvar bland vänner
och bekanta under mors sjukdom. Hon fick komma till vår
hemby och dö där. - Det är mening och sammanhang med
allt, som händer.
Löneförmånerna hade förbättrats för lärarkåren. Som lärarinna i mindre folkskola hade j ag extra tillägg till småskolelärarinnelönen. Dessutom undervisade jag i kvinnlig slöjd mot
extra betalning, därför att slöjden låg utom schemat. Tyvärr
5 -
Hågkomster . . .
-
66 -
har .jag glömt, vad lönen blev med tillägg och slöjdarvode.
Trollgen omkring 600:- kronor per år, så under ferierna kunde
j ag vila mig.
Om jag ej minns fel, reglerades s1~1åskolelärarinnornas löner
1906 samtidigt med lönereglering för folkskollärarkåren. Småskolans lärare fick trorigen 500:- kronor i grundlön.
. Landshövdingskan Ellen 'Viden, som var varmt intresserad
~nte bara av länets hemslöjd utan även av skolslöjden, ordnade
ar 1912 en stor utställning i östersmid av skolslöjd från Jämtland och Härjedalen (goss- och flickslöjd).
. Det b~ev en storartad uppvisning med prisutdelning och
diplom hll skolor med välgjorda arbefen Även mii1a slöjdflickor
h.~.de fått sända in några arbeten . Bl. a. tre klänningar, som vi
s~.alva koomponerat. Det var enkla hängsleklänningar av enf~rgat blatt. bomullstyg. Hängslena var garnerade med plattsomsbrodenrer. Vi fick ett andra och ett tredje pris jämte
diplom, som ännu hänger på någon vägg i Lugnviks nya, fina
folkskola.
Samtidigt med utställningen hölls lärarmöte med utmärkta
för~läsninga~·· På nöjesprogrammet stod folklekar och lunch på
Residenset for samtliga deltagare i lärarmötet och utställningen.
Underbart!
Folklekarna i läroverkets gymnastiksal var inte menade
endast tilllust och glädje för ungdomarna i kåren utan fastmer
som en lekkurs för att ge oss impulser till lek med våra elever.
Det var fläktar från Nääs, som nådde ända upp till Jämtland.
De sex åren i Lugnviks mindre folkskola blev av stor betydelse för min utveckling både som lärarinna och som människa. Den. låg ju knappt en halvmil från Östersund, och jag
kun?.e v~q~ dag, om jag hade tid och krafter, gå in till stan
på fore~a~~mgar, möt.en och kurser av olika slag. J ag hospiterade 1 Ostersunds folk- och småskolor, så ofta jag kunde
utverk~. lovdaga~· för detta ändamål. J ag lärde mig mycket på
detta satt och fiCk mänga bra tips, och det inte minst värdefulla, jag fick många vänner bland östersunds lärarekår. (En
av dessa lärarinnor kom att bli mig till stor hjälp, när jag
fortsatte mina .studier.)
U~der ~.iden i L~gnvik kunde jag äntligen gå på teatern på
vanligt satt (se s1d. 42) och se "Värmlänningarna" till slut
m. fl. skådespel. "Lycko-Pers resa" av Strindberg minns jag
-67 särskilt. J ag hade stäplats för 50 öre, men j ag var så intresserad,
att jag totalt glömde bort att bli trött i mina ben.
Mitt andliga hem fann jag i metodistkyrkan, där jag blev
medlem i ungdomsföreningen och ledare för en grupp juniorer.
Pastor i församlingen var då Th. Arvidson, numera metodistbiskop för hela Norden. Om honom kunde på den tiden sägas:
"Aldrig har någon talat som denne." För en kunskapstörstande
ungdom, var det som att dricka ur kunskapens-källa att lyssna
till hans predikningar. Det var inte dogmer och utnötta fraser,
utan det var nya synpunkter, det var en levande och praktisk
förkunnelse, som gav livsideal att sträva efter .
År 1914 hade jag varit lärarinna i tio år och slutbetalat mina
studieskulder.
Ett nytt kapitel i mitt liv börjar - ett långt och spännande.
Studier vid Atenemus folkskoleseminarium, l års tjänstgöring
i Jämtland och 33 års tjänstgöring vid Midsommarkransens
folkskola i Stockholm, resor till flera av Europas länder, bl. a.
13 resor till Italien. Men allt detta är en annan historia, och nu
sätter jag punkt och slut efter mina små plock från ytterkonturerna av mina minnens värld. Min framställning har blivit
enkel och ofullkomlig som j ag själv.
Det är många är och händelser mellan den l september 1904,
när j ag i Landsoms skogsby tog emot mina första elever, till
den 8 juni 1951 i Midsommarkransens folkskola , där jag sade
farväl till min sista klass!
SLUTORD .
När jag ser· tillbaka, fylles min själ av oändlig tacksamhet
mot alla· de människor, j ag mött, och som medvetet eller
omedvetet blivit mig till hjälp i min andliga och materiella
utveckling. Först och sist tackar jag mina goda föräldrar, som
lät mig komma till världen till det underbara äventyr, som ett
människoliv trots allt ändå är. Jag tackar dem ständigt i mitt
minne, för att de lämnat mig i arv sitt fläckfria namn och rykte
och sitt goda föredöme i handel och vandel.
GAMLA OCH NYA
SKOLHISTORIER
Samlade av
ESTER Z ETTER L UND
FöRORD.
Varje lärare borde under sin skoltid anteckna roliga episoder,
svar och infall av barnen. Många tror att de kan lita på sitt
minne och komma ihåg sådant ändå, men så kommer nya händelser, och mycket av det gamla glöms bort. På så sätt gå!·
mycket både roligt och värdefullt från skolans värld förlorat.
Undertecknad började inte heller anteckna skolhistorier från
de allra första tjänstgöringsåren men har sedan under åtskilliga
år samlat så många historier jag kommit över. En del av dessa
härleder sig från egen eller någon kamrats klass. Andra har
återberättats av kamrater, som. i sin tur hört dem. av någon
ann.an. Ursprunget av dessa kan därför inte kontrolleras, det
finns ju historier som på det sättet går runt. Under sin vandring
kan de då variera något, men poängen finns merendels kvar.
Ingen av historierna i denna samling är, mig veterligt, förut
tryckt.
Roliga skolhistorier brukar man ju skratta åt, men de kan
också ge något av värde ur pedagogisk synpunkt. Att barnen
reflekterar på sitt ~get sätt och 9fta drar oväntade slutsatser
framgår av många historier. Naiva svar ger ofta en intressant
inblick i barnens tankevärld. Genom ett förvrängt och felaktigt
läxreferat får läraren ganska påtagligt erfara, att barnen mycket
dåligt uppfattat innehållet i en väl preparerad läxa eller också
varit sorgligt ouppmärksamma. En del skolhistorier är utpräglat
tidstypiska och ger glimtar av de sociala förhållanden, som
var rådande vid den tiden.
Ä ven vissa brev från föräldrar kan, utom kuriositetsintresset,
ha värde ur kulturhistorisk synpunkt. P4 30-40 år har skrivfärdigheten och förmågan att uttrycka sig på ett markant sätt
förbättrats, ett tecken så gott som något på skolundervisningens
utveckling.
Ester Zetterlund.
- n -
KAP. I. ROLIGA SVAR.
I början på 1900-talet var det si och så med barnens personliga
hygien. En ung lärarinna tänkte rycka upp barnen och ta itu
med tandborstningen .
Hör ni barn, har ni någon tandborste? frågade hon därför
en dag.
En eftertänksam tystnad lägrade sig över klassen. Så räckte
Erik upp handen :
Fröken, vår inneboende har en!
Då blev även Olle ivrig och ropade:
Fröken, vi har en, och den kan fröken få låna!
Det var tydligen fröken, som behövde en tandborste!
Barnen hade fått tillsägelse att ta med sig några trasiga
strumpor hemifrån för att lära sig stoppa. Som det inte förekom stoppsvampar, kommer en pojke fram till fröken med en
stl'umpa, som har ett stort hål :
Fröken, psalmboken räcker inte te, får j ag ta katekesen då?
En historielektion i-4 :e klassen. Läxan handlade om klosterväsendet (Grimbergs historia). Där berättas hur munkar och
nunnor t-og sin tillflykt till kloster för att dra sig undan världens
frestelser och oro. Och så frågar författaren: Fann de den frid,
som de sökte?
Läraren ställer då samma fråga till barnen, och Karl-Erik
räcker upp handen och svarar tvärsäkert : Nää.
Varför inte det då? frågade läraren.
Karl-Erik: J o, för köttet följ de med dem.
(Det var på katekesens tid, då barnen fått lära sig om
"djävulen, världen och v-årt eget kött.")
Den unge nitiske läråren hade låtit en pojke "sitta kvar" för
att han inte kunnat katekesen. När läraren sen skulle förhöra
syndaren på det bibelspråk, han inte kunnat, rabblade pojken
med gråten i halsen:
-
7-! -
I barn, frukten edra lärare, de där äktenskap (räkenskap)
skola göra, på det de må göra det med fröjd och icke med
suckan, ty det är eder icke nyttigt.
Läraren gick just i giftastankar och lät pojken gå hem genast.
Lärarinnan frågar barnen: Vad hade Abraham, liksom de
flesta på den tiden, för sysselsättning eller arbete?
Bo: Han sålde tid1i.ingar.
Lärarinnan: V ar har du hört det?
Bo: Jo, det står ju i boken, att Gud befallde honom att gå ut
med Fäderneslandet.
(På den tiden utgavs tidningen Fäderneslandet.)
Förr var det inte så vanligt, att barnen testades eller prövades
så noga, om de var anmälda till specialklass. En vanlig läkare
gav barnen några godtyckliga frågor. Så tillfrågades en pojke:
Hur är det med växtligheten i Lappland?
Pojken : D ä ä allt dåligt mä dä.
(Pojken slapp komma till specialklass.)
skolinspektören var på besök i en småskola på landet. Då
han skulle gå, frågade han barnen, om de visste vem han var.
Nej, det visste de inte.
Då får fröken tala om det för er till nästa gång jag kommer,
sa inspektören.
Då han gått, ropade en pojke: Fröken, det var väl själve
ägarn!
I en skola i Stockholm gick en liten italiensk pojke. Fadern
stod som "musiker" på matrikelbladet Lärarinnan frågade
pojken, vilket ins trument fadern spelade. Pojken svarade:
Han spelar inte något.
Lärarinnan frågade: V ad gör han då?
Pojken: Han ser på.
Lärarinnan förvånad: Vad ser han på?
Pojken: Han ser på, när manuna gör ballonger och blåsor. ·
Lärarinnan talar med barnen 0111 att de ska hålla sig rena på
hela kroppen och inte glömma att tvätta fötterna också.
En pojke -ropar ivrigt: Fröken, om sommarn då tvättar min
mamma f u tterna närapå varenda suiJ.da!
-
75-
skulle leva i celibat?
l d et att prästerna
Lär.: Vad b e t ycer
.
Svar, De slapp att gifta slg.
..
. fröken Olle i armen och ger honom
Efter morgonbanen tar
.
··t tilla Olle börjar gråta.
o
•
else för att han mte van s
.
en panunn
..
o
• d
?
Fröken frågar: Varfor gr ater u.
Olle: Farfar är död.
d . När dog han?
Fröken veknar och frågar deltagan e .
Olle: För ett år sen.
,·· tt a d,e om de första kristna: De var så fattiga, att
Greta b era
d hade bara en klänning tillsammans.
d d t?
e
.
f" . å d. Vad menar du me
e ·
Lärarmnan orv na. . l
tt d hade allt gemensamt och
Greta: Jo, det står l bo cen a
e
levde i endräkt.
.. . , . Vad har ekorren för nytta av sin svans?
L ar a1 en.
..
o
•
en när det regnar.
Svar: Han lagger den pa lygg
h slår med
ål
Läraren till en POJ.ke, som sitter och br car oc
bänklocket:
..
o
fil Olle så kom ihåg att jag inte
Om du· gör · så dar en gang l ,
,
lägger fingrarna emellan!
.
b e b å dels e.· Och ängeln sade:
.. tt , om Manas
Bengt b era al
. b t d" fi·änka skall föda en son,
även Ehsa e , 1n
'
·
_ _ - oc h se,
.. . .
,
_ _ för Gud är ingentmg
för Gud är alldeles omoJhg ( omöjligt")·
· l{ saga
..
.
å
tt barnen flc
v ad de tyckte
Läranunan sa en g ng, ~ll p·· ·l"gen tystnad ingen tycktes
. . vad de Vl e. OI a
,
. l
om henne, p l ecls
o
l .. fl Till slut räckte en fhc {a
ha mod att komma med nagon {Il l c
blygt upp handen.
..
Nå Greta? frågade froken.
sa Greta, förJ a~ skulle. önska att ~~:öken var litet yngrare,
~kräckt över sin egen dJarvhet.
.. ·flge samariten: Och så tog
Birgit bei·ättar om den barm h ai
,
h smorde han med.
,
han fram fotogen o~ .
F ·"k
. ag vet det var inte fotogen,
En pojke infaller IVngt: IO en, J
,
det var ricinolja istället.
-
76-
En lärare väntade besök av inspektören och hade gått igenom
det, som barnen skulle svara på vid kristendomslektionen, och
varje· barn hade fått sin uppgift. Inspektören kom, och lektionen
gick bra. En pojke hade emellertid fått gå ut för ett ärende,
och därmed blev den beräknade ordningen på frågorna rubbad.
Då läraren så frågade en pojke, hur 3:e artikeln lydde, fick
han till svar:
Han som hade den heliga Anden har gått ut.
En lärarinna i småskolan skulle ta ett åskådligt räkneexempel: Om rnanuna ger dig en korg och ber dig gå till bagare
Svensson och köpa 3:öres bullar för 30 öre, hur många bullar
får du då, Lars?
Lars funderar en stund och svarar sen: Vi köper inte hos
bagare Svensson utan hos Larssons.
Lärarinnan går med på det:
J a, om du då går till bagare Larsson och köper 3 :öres bullar
för 30 öre, hur många får du då?
Lars funderar ändå längre på detta problem men räddar sig
och svarar:
Manuna har .sagt att jag inte får lyfta på locket på korgen.
Vid en geografilektion om Dalarna frågade lärarinnan om
barnen visste något, som kom från ·Mora.
Anna-Greta: V år stora klocka hemma är från Mora. Den har
en dörr, och den öppnar vi och stoppar in smutskläder.
En pojke berättar om Kai n: Då sade Gud: Varför är du så
förbannad och ·svart i ansiktet?-·- ("Varför är du vred, och varför är din blick så mörk?")
I småskolans första klass läste barnen ordet "fria" bland
andra ord i en spalt. Lärarinnan förklarade vad det betydde
med några exempel: Man säger "en fri man och fria människor".
Gunnar ropar glatt: Men det betyder något annat också!
Fröken försöker avleda med att säga, att det är något som
barnen inte förstår ännu.
Gunnar låter inte hejda sig utan ropar förtjust: Det har jag
redan gjort!
-77Vem var det, som inte b lev glad, när den förlorade sonen
kom hem? frågade läraren.
Nils: Den gödda kalven.
.
. o de. Vad he.tte Abrahams hustru?
Lärarinnan r småskolan fr aga . d
Eklund och hans andra
Gun: Hans första hustru hette ma am
hette Sara.'.
.
f . k t n t varifrån detta vetande kom,
Sedan lararmnan ors a r e
l
f" t
. d e d e t sr·g • att det stod i läseboken: "Abraham com ors
v1sa
till Mamres eldund - - - "
En pojke skulle berätta om överstepräste~ Eli, som hade
udakti a söner och var eftergiven mot ?el?. ..
.
ogEli varg for
.. gamma 1 f"or. att hålla reda pa sma soner.
t
l .. nt) mellan två pojkar.
Ur ett avlyssnat samtal .( u an s {al
. å h .. r i Bibeln: Abra...
du
det
är
väl
konstigt
att
det
står s
a
H
or
'
k 0 b?
·
fo.. dde Isa k, Isak födde J a
h
am
J a, du förstår, det var l. d en g amla goda tiden, då även
hanarna födde ungar.
En pojke berättar: - mannen på sin ök och - Läraren rättar: sitt ök!
Pojken satte sig.
-
och samariten lade den sjuke
d
h de lärarinnan berättat om Jesu
I en småskola på hl~.n det doa När hon nästa gång skulle höra,
t
d .. d h mvadsom an e a.
.
nå ot av det hon berättat, var det knappas
o oc o
om barnen kom rdhåg .g Men Elin räckte upp handen:
någon, som kun e svar a.
Det sprack en filt för Israels bar~. . "
("Förlåten i templet rämnade mltt ltu. )
Läraren frågade: Vad kostar 2 och ett halvt kg. gädda efter
3 40 pr kg Karl?
d l"
' Karl ~ar inte så kvick i huvudräkning och fundera e ange
och frågade sen: Var det sill?
Läraren: N ej det var gädda.
.
Karl, lättad: Å, jag som stod och räknade med srll.
-78-En flicka i l :a klass i småskolan skulle gå med sin klass i
adventsbön i kyrkan. Modern hade uppmanat henne att lyssna
till sången och predikan, som handlade om Jesus. Då tösen kom
hem sen, sa hon besviken:
De talade inte alls om Jesus i kyrkan. Det var bara några, som
satt på en balkong och sjöng om Davidsson.
(I samma hus som tösen bodde en familj, som hette Davidsson.)
Britta, i l :a klass, berättar om syndafallet:
Och Gud sade till mannen:
Du skall äta ditt bröd till du svettas.
Fröken hade försökt att förklara för barnen i småskolan, att
när en människa dör, så är det bara kroppen, som begraves i
jorden, men själen kommer till himlen.
En flicka ska sedan berätta detta för sin mamma: Fröken
har sagt, att när någon dör, så är det bara kroppen, som begraves, men armar och ben och sådant kommer till Gud.
(Till "kroppen" hade hon tänkt att bara själva bålen hörde
men inte lemmarna.)
Vid en lektion om människokroppens skelett påpekar läraren,
att även människan har en liten svans, fast den inte syns utanpå
kroppen, såsom t. ex. hos aporna. Han undrar om de kan tänka
sig någon orsak till denna olikhet.
Olle räcker upp handen och svarar: Svansen skulle inte få
plats i byxera.
Då en klass nybörjare skulle ropas upp, och det var en pojke
och ett matrikelblad kvar, ville pojken inte kännas vid det
antecknade namnet Kurt Anders Pettersson. Heter du inte Kurt?
frågade lärarinnan .
Nej! svarade pojken mycket bestämt.
Kanske du kallas Anders då? försökte lärarinnan.
Ett lika bestämt Nej! från pojken.
Vad kallar mamma dej, då hon ropar på dej? frågade lärannnan.
"Kiumpen", sa pojken lättad.
-
79 -
En skolklass var på besök på Gripsholms slott. En pojke får
syn pli en oljemålning föreställande Luther. Pojken tar vaktmästaren i armen och frågar ivrigt: Farbror, är det där Edvard
Persson?
skolinspektören var på besök i en skola på landet. När han
hört på några lektioner bad han lärarinnan att få överta lektionen. Barnen tyckte att han gjorde svåra frågor ibland, som
de inte kunde svara på . Efter en stund sade inspektören, att nu
kunde barnen få fråga honom något, om de ville.
Barnen satt och teg en stund, men så räckte en pojke upp
handen. Inspektören nickade uppmuntrande till honom och då
reste pojken sig upp och frågade :
När går erat tåg?
På geografitimmen frågar läraren, om barnen visste något,
som kom från Huskvarna. En pojke svarar ivrigt:
Vi har en symaskin hemma, och där nere där det är dammigt
och luddigt står det Huskvarna.
Lärarinnan berättar om Olaus Petri och hans verksamhet
som predikant i Stm·kyrkan i Stockholm.
En flicka räcker intresserad upp handen: Fröken, han predikar i Filadelfia nu (Lewi Petrus).
Läraren: Vilken av Jesu lärjungar var inte med, då Jesus
uppbenbarade sig för dem efter sin död?
Sven: Olsson.
(Handlanden i samhället hette Tomas Olsson.)
I 1 :a klassen berättar Gö's ta om skapelsen: Och så gjorde Gud
en man av jordgubbar- - (en man (gubbe) av jord blev i hans fantasi "jordgubbe':.)
En liten flicka i småskolan var med lärarinnan i ett ärende
uppe i skolans fysikrum och fick syn på ett skelett i ett skåp.
Tösen blev förskräckt och frågade:
Fröken, vad har den tanten gjort, som inte har fått komma
till Gud?
-
-81 -
80 -
En kvinnlig seminarierektor blev mycket uppvaktad på sin
60-årsdag. I sitt tacktal sade hon bl. a., att hon inte alltid varit
så uppskattad. Som ung lärarinna på landet i Västergötland
hade hon en son till en av skolrådsledamöterna i sin klass, och
denne pojke var så besvärlig, att hon måste klaga på honom
för fadern.
Denne svarade helt sävligt: Ja, däkan ja la tro, han har aldrig
vålat kvennfolk.
En klass var ute på hembygdsvandring och skulle bl. a. se
på en ny bro i närheten av skolan. Ett av barnen mötte sin
mamma på gatan, och modern frågade, varför de inte var i
skolan och läste.
Vi ska se på bron, sa flickan.
Har ni inte sett den förut? frågade modern förvånad.
Jo, vi har sett den, sa tösen, men inte fröken.
En pojke, vars föräldrar hade en koloniträdgård, kom en
dag med ett helt fång blommor och lade på frök ens bord:
De här blommorna får fröken.
Tack ska du ha, sa lärarinnan, får jag så mycket vackra
blommor!
J a, vi har så mycket, så vi vet inte var vi ska göra av dom,
sa pojken förklarand e.
Lille Kalle hade blivit ertappad med att ha stulit, och hans
lärarinna, fröken Fridlund, skulle förmana honom och försöka
väcka hans samvete, så att han inte skulle göra om det. Hör du,
Kalle, vem ser dig, om du gör något orätt, om ingen annan
ser dig?
Fröken Fridlund, snyftade Kalle.
Barnen i 4:e klass skulle rita ett kort till fars dag. En pojke
kom och visade fröken, att han ritat ett hjärta på sitt kort.
Nu ska du väl måla det? sa fröken.
Ja, jag tänkte måla det svart, sa pojken.
Nej, det ska du väl inte göra, sa fröken, ta en vacker färg
istället.
Då målar jag det gult, tyckte pojken, n1.en jag sätter nog en
svart fläck ändå, för han svär.
I en klass var det för ovanlighetens skull litet dämpat en
stund klassen tog igen sig några minuter. Just då kom en av
pojka~·na tillbaka från skoltandläkaren. Då pojken möttes ~v
den ovanliga stillheten i klassen, stannade han tveksamt v1d
dörren och frågade häpen:
Ä d ä någon dö?
I en tredje klass i en stockholmsskola skulle ,lärarinnan förklara ordet "förströelse", som förekom i ett läsestycke. Barnen
fick ge exempel på olika sätt, som de brukade roa sig på, det
var "förströelse". Sen frågade lärarinnan om barnen kunde
tänka sig någon förströelse, som hon hade när hon var barn.
En pojke räckte upp handen och svarade piggt:..
. .
Fröken kunde gå upp på Södra bergen och se nar viiungarna
kom hemseglande.
En springpojke kom upp med varor till sin f. d. lärarinna,
och hon sade skämtsamt till honom, att han väl nu hade glömt
allt det han lärt sig i skolan.
Nääj, svarade pojken, det har jag inte.
.
Då ska jag förhöra dig litet, sa lärarinnan, mmns du vad
Karl XI :s son, hette, som blev kung efter honom?
Kai·l XII, svarade pojken raskt.
J a, det är rätt, och vad hette XII :s son ?
Karl XIII, kom det lika kvickt från pojken.
Nej, sa lärarinnan, du vet väl, att Karl XII ingen son hade!
J ag frågade så, bara för att pröva dig litet. Men kan du säga,
vad Oscar II:s far hette?
Oscar I, svarade pojken.
Och vad hette Oscar I:s far?
Han hade ingen far, svarade pojken, som nu ville akta sig
för sitt förra misstag.
En lärarinna tyckte det gick mycket trögt att få barnen att
lära sig grammatik. Då tänkte hon att på ett listigt sätt få in
några grammatiska regler i deras motsträviga hjärnor och skrev
på välskrivningstimmen upp några sentenser på tavlan, som
barnen skulle skriva av några gånger. Bl. a. skrev hon: Att
skriva är ett infinitiv. Ett infinitiv kan aldrig : vara predika~
i en sats.
6 -
Hågkomster .. .
-
82-
Efter att ha sett på tavlan första gången tyckte en flicka att
hon kunde det utantill och skrev:
Att skriva är predil~at. Ett predika kan aldrig vara substantiv
i en sats.
Många gånger uppfattar barn sångtexter på det mest egendomliga sätt. Så sjöng en flicka utan att grubbla så mycket
över innehållet:
Han drack ur den dånande kejsarens skål - - - i stället
för: Han drack utur Donau kejsarens skål.
En äldre folkskollärare .M. D. i Stockholm gick igenom Falu
småskoleseminaruim på 1880-talet. Där var en ung "fin" sånalärarinna, som inte förklarade så mycket för eleverna', ut:;1
de fick lära sig det mesta på egen hand. En sångkör bildades,
och M. D. fick sjunga basen. Bl. a. sjöngs "Suomis sång", men
h.an kunde inte uppfatta namnet, och vågade inte fråga läranunan. Han tyckte det lät som "Simons" sång. När sången sjöngs
kom ett parti, där basstämman ensam sjunger "- - - det är
S uomis sång", vilket således blev : "det är Simons sång" . Vid
en så?gu~pvisning klämde således M. D. i med denna refräng,
som lararmnan uppfattade son~ ett dumt skämt och blev mvcket
förargad över.
·
.
KAP. II. UR UPPSATSER OCH LÄXREFERAT.
Ur ett läxreferat över kristendomsläxan:
Konungen David var från början ganska ung. Han var son till
Salomos far .
Läxreferat om Jonas Alströmer:
Jonas Alsträmer han var en duktig konung. Han var med i
världskriget och gjorde mycket, det var han som hade gjort den
stora ofreden slut. Han gjorde mycket i kriget. Jonas Alsträmer
han var gift med drottning Margareta och hade det mvcket
roligt. Han är nu död och ligger begraven i Engelbrektskr~·kan.
Där lät han in.f öra potatisen i Sverige. Han är nu s,;eriges
styresman och gör allting i Sverige, det är en tid senare.
-
~3
Ur ett läxreferat om Birgitta:
. Bil:gitta älskade sin make med en underjordisk kärlek. Hon
v_ar klädd i en tegelfärgad klänning och bar om midjan ett rep
med knutar för att bli smärt.
(Uttrycket grundar sig på följande beskrivning av Birgitta i
Grimbergs historia:
- - - "När jag begravde min man, begravde jag också min
jordiska kärlek." - - - Närmast kroppen bar Birgitta en
tagelklädnad och om livet ett knutigt rep, som. smärtade vid
varje rörelse.)
Ur en uppsats om en fest i kyrkan till minnet av reformationens införande i Sverige:
Vi gick fyrdubbla till kyTkan. När vi kom fram spelade pojkarne och sedan gick en kock upp på predikstolen och predikade om Gustaf II Adolf.
(Sångaren Augustin Kock uppträdde och sjöng.)
Ur ett skriftligt referat av ett avsnitt av Fritjafs saga:
Och då sade kung Ring till Fritjof: Låt dina kläder falla, så
vi kan få litet julglädje!
(Låt förklädnaden falla - - - !)
En skolklass hade varit i Göteborg på skolresa och skulle
sen skriva en uppsats om sin resa. Ett av barnen skrev bl. a.
I Göteborg finns också Sahlgrenska sjukhuset. Därutanför är
en park, där de sjuka får vara när de är friska, om de orkar
-gå ner, när de går upp.
Läxreferat om "Värmets inverkan på kroppars rymd":
Om man har en metallkula och en metallring, som är gjorda
så att kulan knappt går igenom ringen och om man värmer
opp den kommer kulan att inte alls gå igenom ringen. Man
ser då att om en kall sak uppvärmes, förlänges saken. Men med
en isbit går det inte att göra så, ty när isbiten blir uppvärmd,
så smäiter den. Men med dessa exempel går det, telefontrådar,
järnvägsskenor, ugnsplåtar och fötter. På sommaren ser man
att telefontrådarna blir slaka, det beror på värmen. Men när
det blir kallare får dom åter sin rätta form. På samma sätt är
det med järnvägsskenorna och ugnsplåtarna samt fötterna .
-84Läxreferat om "Tei·mometern":
Man har termometern för kylans skull. Celsius
många termometrar han har gjort alla, som det står
man håller en termometer i handen blir det varmt,
kokpunkt. ·Det finn's sprittermometrar också, då blir
i rummet.
har gjort
C på. Om
det kallas
det varmt
Svar på skriftliga frågor:
Fråga: Vilka insekter leva i samhällen?
Svar: Insekter, som leva i samhällen är bin, humlor och
getingar. Dessa samhällen är Enskede, Råsunda och Bromma.
Vid besvarande av skriftliga frågor ur historieläxan.
Fråga: Vad bestämdes på kyrkomötet i Linköping?
..Svar: På kyrkomötet i Linköping fick prästerna inte döpa
påvens barn, inte heller begrava hanses döda kropp.
Ur ett läxreferat om tänderna.
Munhålan utgöres av tänder. Först kommer mjölktänderna,
sen kommer stifttänderna och sist de permanentade tänderna.
Ur en uppsats (avslutningen) om ''Svenska flaggan" av en
11-årig pojke.
När man ser den svenska flaggan, så gripes varje man, ja,
t. o. m. en kvinna åv stark fosterlandskärlek.
Ur en uppsats om "Min första skoldag".
överläraren stod m.itt på gården och ropade upp barnen.
Runt omkring stod det fröknar, som väntade på att få barn.
KAP. III. UR BREV FRÅN FöRÄLDRAR.
Fröken Nypelin! (= Nöbbelin)
V ar god och obsalvera då flickan räcker upp handen och lider.
Det svaras att det snart är rast, men då kan det gå ·i byxerna,
och går det ej i byxerna så går det opp i kroppen. Om det händer en gång till, så går j ag till huvena. Magen är en ömtålig
lem, även jag har en sådan.
Vänligen
Fru Pettersson
85 -
På en blankett om anmälan till skollovskoloni skulle föräldrarna ange orsaken. Det stod kort och gott: Brist på behov
av Lantvistelse.
På en annan blankett med begäran om skolfrukost stod:
Morden är död och vårdas av en moster.
Bertil hade varit sjuk och kom med brev hemifrån:
Min ällskade Fröeken!
Bertil var hemma i går, för han hade hål mellan magen och
bröstet.
Bertils mamma
Modern till ett av barnen säger deltagande till lärarinnan:
Det är synd om fröken, som har så många barn och alla med
olika temperatur.
En pojke kom hem och frågade från lärarinnan, om han
skulle anmälas till skolfrukost Modern skrev till svar: Det är
ingen ide att Roland går i ätningen, han blir hungrig i alla fall.
· Ur ett brev från en mamma:
Fröken ska inte vara ledsen för att Margit h:;tr dåligt förstånd.
Det hade j ag också när j ag gick i skolan, men nu har det alldeles gått bort.
Brev från Åkes pappa:
Gåsen Åke ska flyta till Gottland den 1 mal's.
En flicka hade varit borta från skolan på grund av sjukdom.
Men en dag rapporterade kamraterna, att de sett henne ute,
och lärarinnan sidekade bud hem för att höra om hon nu var
frisk. Fadern skrev d,å ett brev:
Högtärade Fröken!
Härmed vill jag underrätta Fröken att det är jag, som är
flickans målsman och att det därför är jag som ensam råder
och har full befogenhet över såväl den intellektula som den
-
-86-
87--
fysisiska utvecklingen av sin barndom. När jag säger att det' är
sjukt, så äJ: det sjukt, men i går var det ute i friska luften.
Högaktningsfullt
N. N.
N a poleon Pettersson hade varit borta från skolan en dag, och
modern skrev för att förklara orsaken:
Napoleon varpemma i går, för jag ~nåste gå till doktorn med
Napoleons näsa.
·
'
Tydligen anlitades ibland sakkunnig hjälp. En pojke, som
varit frånvarande en dag, kom med följande artiga brev:
Anledningen till min sons Gustaf Svenssons frånvaro från
lektionerna under gårdagen var att han under förmiddagens
lopp måste i likhet med brodern nere vid hamnen invänta
ångaren Prins Bernadotte och därstädes vara brodern behjälplig
med avlastning och hemforsling av diverse lantmannaprodukter
från nämnda ångare.
Högaktningsfullt
fru Sara Svensson
En lärarinna hade mycket besvär med att lära en pojke rättskrivning. Särskilt förväxlade han t och d samt b och p. En
dag fick lärarinnan ett brev från modern, och då förstQd hon
bättre poj~ens skrivsvårigheter. Brevet lydde:
Snela Fröeken!
Dät är intet dräflikt att behöfa taga barnen ur skollan. Men
i dag moste jag sldka Tage till slackthuset efter plobutting.
Venligen
Tages mamma
(Det var under första världskriget, då matfrågan var svår,
och blodpudding var en eftersökt vara.)
P ersanförteckning
Ahlgren, Ingeborg 43
Adle1·creutz, Alex 60, 61, 62, 63
Adlercreutz, K. J. 60
Adlercreutz, Zoila 60, 61, 62
Adlercreutz, Olga 60, 61, 63
Adlercreutz, Mercedes 60, 62, 63
Adlercreutz, F. T. 61
Almqvist, Sofi 59
Alströmer, Jonas 82
Anna 36, 37
Andersson, Gertrud 43
Arvidson, Theodor 67
Asp, Kristina 43
Bergström, Anna 44, 52
Berg, Hjalmar 44
Birgitta, den heliga 83
Bonden Alfred 49
Borg, Hulda 43
Brita 36, 37
Britta i Torpet 28
Bääth, Ceciliå 59
Bäckman, J. 44
Celsius, Anders 84
Danielsson, .Marta 43
Dillner, J en ny 43
Eliasson, Anna 43
Esbjörnsson, Ida 43
Evers, Edvard 59
Falkeström, Erik 55
Fridlund, fröken 79
Gradin, Elina 43
Grebba i Gremsvred 24
Grelsson, Emma 43
Grimberg, Carl 73, 83
Guro i Gruvan 24
Gustaf II Adolf 83
Gustaf IV Adolf 60
Gy.~denstolpe, grevinna 63
Hall, B. Rud. 3
Hansson, Marta 43
Hasselgren, .Maria 43, 44, 45
Hogner, Ernst 59
Holgersson, Nils 56
Holmberg, A. 43
Holmberg, Th. 59
Hällström, Stina 43
Jakobsson, Emma 43
Johansson, J. 43
Johansson, Alma 43
Johansson, .Marta 43
Jonsson, Benedikta 43
Jonsson, Elisabet 43
Jonsson, Mäl'ta 43
Jönsson, Anna 43
Karl XI 81
karl XII 81
Karl XIII 81
Kastman, Karl 29
Kastman, Knut 29
Kerstin 28
Kersti på kafeet 38
Kj el 28
Kj ellin, J. 15, 16, 41
Kj elson, Karolina 43
Kock, Augustin 83
Larsson, .Marta 43
Lagärds-Stina 37
Lewi Petrus 79
Lidström, Maria 43, 44
Lill-Märta 18, 31, 40
Lind, Ruth 43
Linden, A. 44
Lundin, Hulda 45
Lundgren, Fredrik 44, 46
Luther, Martin 7, 44, 79
88Margareta, drottning 82
Maria, prinsessa 60
Mor Karin 28
Mor Kristina 28
Mor Olava 49, 50, 52
Märta på kafeet 38
Mörner, greve 63
Nilsson, Augusla 43
Nilsson, Karin 43
Nordgren, Asta 3, 5, 43
Nordgren, A. W. 11, 12 13, 15
Nordgren, Sara 15, 23
Norin, Elisabet 43
Norlen, Wilhelm 4
Norrman, O. G. W. 38
Norström, Anna 43
Nöbbelin, fröken 84
Odhne1·, Clas T. 44
Olander, Maria 43
Olsson, Anna 43
Olsson, Kristina 43
Olsson, Kristina 43
Olsson, Tomas 79
Oscar I 81
Oscar II 81
Paulin, Genie 63
Paykull, Olga 61
Per 36, 37
Persson, Edvard 79
Persson, Maria 43
Petri, Olaus 79
Pettetr 28
Pettersson, Kurt Anders 78
Pettersson, Napoleon 86
i'
Pettersson, fru 84
Pousette, A. M. 7
Rapp-J öns 37
Rislund, Kristina 43
Roos, Marta 43
Rosenborg, Olof 52
Rosenius, Karl Olof 30
Skatbölesgubben 24
Stanley, Henry M. 34
Stenbäck, Tekla 35
Strindberg, Aug. 66
Ström, Anders 9
Swartz 59
Svensson, Edla 43
Svensson,. Gustaf 86
Svensson, Sara 86
Swebilius, Olof 7
Syl-mamma 36
Söderman, Greta 59
Sölin, Marta 43
Wagenius, S. W. 12
Welander, P. 44
Westerlund, Ernst 58
''~7 estlinder, N. P. 8, 42, 43, 44, 46
Wiberg, Albert 2
Widerström, Karolina 45
Widen, Ellen 66
Wilhelm, Prins 60
\Vallmark, Ingeborg 43
Wood-Allen, Mary 46
Zetterlund, Ester 69, 71
Zimmerman, E. 44
östring, C. J. 12
Bokanmälningar
B;ern Kornerup: Ribe Katedralskoles Historie . Studier over 800 Aars dansk
Skolehistorie Il (1660 - 1920) , Kebenhavn 1952.
·'·
I ÅSU 79 anmäldes första bandet av föreliggande arbete, och därvid
framhölls, att detsamma utgjorde ett av de mest glänsande och glädjande
resultaten av den undervisningshistoriska forskningen i Norden under de
senaste decennierna. Detta omdöme l<an nu åter upprepas i fråga om andra
och sista delen av vel'l<et. Ett stort och ståtligt arbete har nått sin full ~
bordan.
Första avdelningen av föreliggande band, behandlande tiden fram till
1805, består av tre stora kapitel "Strenge Tider og ringe Kaar. 1660-1712",
"Christian Falsters Skolestyre. Skolens anden Guldalder. 1712_:.1752" och
"Stille Veks!. 1752-1805". Bokens andra avdelning utgöres lil<aså a'~ tre
kapitel. Det första berättar om skolans öden under nyhuman.i smens tidsålder, c:a 1805-1845, då P. N. Thorup var rektor. Andra kapitlet get· därpå
en sammanfattande framställning av ämnet "Disciple og Dimitterede 16601845", medan tredje och sista kapitlet ger en. översikt över skolans historia
under tiden efter Thorups avsked 1845 till 1920. Boken avslutas med
ett flertal tillägg. Först kommer några översättningar av latinska testimonia, utställda för lärjungar, som dimitterats till Köpenhamns nniversi·
tet, därpå ett mycket värdefullt avsnitt "noter" och källhänvisningar till
hela boken. Så följer en avdelning "Aktstykker", såsom ett slags diplomatarium scholre Ripensis, en "Billedfortegnelse" - boken är nämligen illustrerad med bland annat talrika porträtt - och till sist ett utförligt "Navneregister".
I bokens första kapitel om de stränga tiderna ges en skildring av förhållandena efter krigen med Sverige, en tid av ekonomisk depression och
fattigdom för skolstaden Ribe. Den gick tillbaka i invånarantal, handeln
minskade, skolans ekonomisl<a förutsättningar blevo helt andra och starkt
försämrade. Följden blev, att även läral'l<årens standard sänktes och undervisningen deklinerade . Materiel saknades. skolbyggnaden fick förfalla . Kornerup ger en målande skildring av denna period.
Ur förfallet restes skola och skolliv åter av reldor Christian Falster, som
stod vid ledningen från 1712 ända till 1752. Falster, som var diktare och
filolog, genomförde en gnmdlig reformation icke blott på det ekonomiska
och moraliska området vid skolan utan även i undervisnings- och uppfostringsmetoderna. Härvid kunde han stödja sig på den nya skolförordningen
av år 1739. Korn erups framställning av Falsters verksamhet och karaktät•
hör till det bästa i boken. Huru belyses icke den fordrande skolchefens
-
90 -
människovänliga inställning av sådana av honom utfärdade testimonia,
som det för Hans Brunn 1730. Denne vat· inte något större ljus. Han hade
dock, heter det i testimoniet för honom, så anspänt hela sin själ och alla
sina krafter i studierna, att ingen torde ha överträffat honom däruti, men
han hade detta oaktat måst erfara, "at de ft·ie Kunsters vanskeligt tilgrenglige Bjerg er af den Natur og Tilstand, at det ickke kan bestiges af ham".
Men även om discipeln icke blivit begåvad å huvudets vägnar, så var han
dock en gedigen människa - "er _en utskyldig og elskelig Sjrel, i hf.lj Grad
wrerdig de saare udmrerkede Forreldre, som han som ganske lille Dreng
mistede". Falster var en skolchef med både huvud och hjärta!
I det kapitel, som Kornerup givit rubriken "Stille Vrekst 1752-1805",
behandlas skolans historia under tiden efter Falsters avgång, tiden med
de många filantropinisliska inflytelserna, och fram till nyhumanismens
tidsskede. Här möter gestalter sådana som den duktige rektor Jens Hansen
och hans vederdeloman, den lindrigt sagt skurkaktige konrektor Thomas
Montagne, rektor Lorens Hansen, bekant för sin "Naturens Skueplads
eller Bidrag till Guds Her1iggjf.lrelse og nyttige Kunds1mbers Udbredelse".
Under denna tid utrustades skolrummen också med kakelugnar samtidigt
som trägolv inlades - förut hade skolan haft stengolv. Lärarnas usla
löneförhållanden klargöras. Det är mörka blad ur fattigdomens historia
man läser, då man följer framställningen om de utmärkta lärarna Ludvig
Heiberg och Stephan Tetens. Lärare kunde egentligen bara den med gott
samvete bli, som hade en personlig förmögenhet att lita till, eftersom
lärarbanan eljest blev ett liv i ständig nöd. Men de personer, som hade
en personlig förmögenhet, valde givetvis icke läraryrket utan andra mera
uppskattade och givande levnadsbanor.
Nyhumanismens tid präglas vad Ribe skola beh·äffar helt av rektorn
och latinaren P. N. Thorup, en man "med faderlig Mildhed skjult bag
Strengheds Maske". Under hans ledning moderniserades skolan i fråga
om mål och medel, även om skollokalerna alltjämt vom mycket dåliga
och lärare och elever måste sitta med ytterkläderna på och med sävskot·
på fötterna för att stå ut med kylan undet· lektionerna om vintrarna.
Kapitlet "Diciple og Dimitterede 1660-1845" redogör för antalet exantinerade vid skolan samt undersöker vilka samhällsklasser eleverna tillhört.
I huvudsak var det barn av "meget beskeden Herkomst". Mångå prästbarn
befunos sig också i elevska1·orna. Till sist ger Kornerup en översikt övet·
elevernas fortsatta studier och vad det blivit av dem. Det visar sig då,
att icke så få framstående kulturpersonlighetei· lagt grunden till sin lärdom
i Ribe skola.
I slutavsnittet ger Kornerup en kortfattad skildring av skolans historia
fram till 1920. Skolplaner och skolreformer passera revy, och skolmännen
särskilt rektorerna, uppmärksammas. Förf. påpekar hm· man i skolans
historia kan se den allmänna samhälleliga utvecklingens avskuggningar.
Siwlastik och humanism, reformation och ortodoxi, pietism och filantropinism, nyhumanism och realism och demokrati - allt har avlagrat sig
lager efter lager som årsringarna i trädets ved i skolans historia.
Det är i sanning ett imponerande arbete, som dr Komerup fullbordat
med sin Ribe skolas historia. överallt har förstahandskällorna uppspårats
-91 och lagts till grund för framställningen, som ofta breder ut sig till djupgående skolhistorislca exposeer och kulturhistoriska undersökningar . .På
detta sätt gåt· arbetet vida utöver den lokalhistoriska ramen och ger vtda
mera än man har skäl att vänta av bokens titel. Boken om Ribe skola
har blivit ett standardarbete med mångsidig belysning av dansk allmän
historia och nordisk kultur.
A. W-g.
Sixten Samuelsson: H ögre allmänna läroverket i Uppsala. En gammal
skolas öden från 1200-talet till uåra clagor. Uppsala 1952.
Föreliggande arbete är en av de lärdaste och grundligaste framställningar vi äga på läroverkshistorikens område. Det har också mognat och
varit under arbe~e under många år och är följaktligen intet hastverk.
I förordet säger förf., att hans läroverks historia aktualiserats för honom
första gången redan 1905, då han tillträdde en adjunktur vid läroverket,
den läroanstalt, vid vilken han skulle avsluta sin lärargärning såsom
rektor. Forskningarna i läroverkets historia hade emellertid tidigare
påbörjats av adjunkten Gustaf Schram. Dennes efterlämnade papper blev
utgångspunkten för de forskningar, som nu fullbordats.
Inledningsvis redogör förf. för sina källor och diskuterar därpå ingående
de problem, som ha samband med uppkomsten av den medeltida domkyrkaskolan i Uppsala och dess första verksamhet. Han avvisar med all
rätt de många uppgifterna om en skola i Uppsala redan på 1100-talet
och. avlivar de sega legenderna om år 1246 som skolans grundläggningsår.
Han konstaterar, att skolan var i verksamhet åren kring 1300 och att
åtskilligt tyder på dess tillvaro redan på 1260-talet. Någon visshet om
tiden för skolans uppkomst i fråga om årtal eller årtionden står numet·a
icke att få.
Uppsala skolas historia under medeltiden och reformationstiden erbjudet·
mycket av intresse. Samuelsson diskuterar · ingående betydelsen av termerna
skolarer och koraler och synes ha kommit till en antaglig lösning av
problemet. Han ger också en god redogörelse för de uppgifter, som ålågo
en medeltida scolasticus. Vid utredningen av dylika ämnen sväller framställningen ut till kulturhistoriska exposeer av största värde. Detta bör
särskilt betonas, då man eljest av bokens titel lätt kan få den uppfattningen,
att· det är fråga om en lokalhistorisk skildring av tämligen begränsad
natur. Medeltidsavsnittet avslutas med en på bevarade källor grundad
redogörelse för vad vi nu veta om Gustaf Wasas skolgång under hans
ungdomsår i Uppsala.
Skolans öden under 1500-talet erbjuder vida mind1·e av intresse än
under det föregående tidsskedet. Färgstarka inslag i framställningen är
här rektor Synts levernesbeskrivning och berättelsen om hans kontroverser med maka och domkapitel. I rikshistoriskt sammaphang skymtar
skolan på 1590-talet, då Uppsala möte och Sigismunds kröning voro minnesvärda tilldragelser.
-
92-
För 1600-talet flyta källorna till skolans historia ril<are. Märldigast är 1
att då den svenska gymnasi01·ganisation en utbyggdes under detta ärhundrade, Uppsala skola icke erhöll någon gymnasieöverbyggnad utan
var och .förblev en trivialskola. Särskilt aktuell var gymnasiefrägan för
sko~an VId flera tillfällen och främst på 1660-talet, då Stockholms gymnasmm skulle bortflytta frän huvudstaden. Gymnasiet gick emellertid
Uppsala förbi och tillföll Gävle.
1700-talet ägnas tre stora kapitel. Det första handlar om katedralskolan
under Jacob Arrhenius' rektorat och till detta ansluter sig kapitlet om
reformplaner och lönefrägor, ty här liksom annorstädes voro lärarlönerna
så knappta tilltagna, att en lärare omöjligt kunde existera därpå utan måste
~.a till d.~verse extra inkomster för att livnära sig. En brett lagd skildring
a~~as ?arpå reformpedagogen Johan Carl Höjer och 1807 års skolordning.
Har diskuteras ingi\ende de olika förarbeten, som föregingo 1807 års
skolonlning ?ch i vilka Höjer på ett verksamt sätt deltog; Ännu utförligare
har behandlingen av 1800-talets skolhistoria gjorts. Här refereras först
d.iskussi.~n.erna kring frågan om läroverkets bortflyttning från Uppsala och
hll Enkopmg, varefter rektor Per Gustaf Boivies chefskap för skolan ägnats
stor uppmärksamhet. Under denne rektor genomlöpte skolan en utveckling av dittills okända mätt. Då erhöll skolan också de nya lokaler vilkas
~nvigning under högtidliga former 1837 betecknar ett av de stora 'årtalen
I svensk undervisningshistoria. Johan Olof Wallin högtidstalade och fmmlacle ett. modernt skolprogram, och åhöraren Erik Gustaf Geijer tog ett
sådant mtryck därav, att han inom kort intog en ny ställning till skolproblemet.
Den "stränge" rektorn Claes Annerstedt och hans tid bli också vederbörligen behandlade och i samband därmed redogöres för tillkomsten av
de ånyo behövliga förstorade läroverkslokalerna. Läroverket fick då den
plats i stadsplanen det fortfarande intager. Skildringen av 1800-talet
avslutas med ett intressant kapitel om Manfred Mustafa Floderus' rektorat
och m.ed .en översikt av disciplinproblemet vid skolan. Några drag ur
skolpojkshvet under århundradets senare hälft i och utanför skolan ingår
också i detta slutkapitel.
Det nya seklets historia grupperar sig kring de tre cheferna först C. A.
Brolen, därpå ~Ifred Nordfelt och slutligen Sixten Samuelsso~ själv, med
vars avgång fran rektoratet 1941 historiken slutar. I detta avsnitt ventileras de moderna skolproblemen, sedda ur läroverkssynpunkt: enhetsskolan, provåret m. m. Här ventileras åter läroverkets eviga byggnadsoch utrynunesproblem, och här få vi möta de svårigheter och störningar
ett stort l.ands~rtsläroverk var utsatt för under de båda världskrigen.
~kolans stipendier och premier ha fått sig tilldelade ett särskilt kapitel
liksom elevernas föreningsliv har fått sitt. I ett särskilt avsnitt i boken~
s~ut ha f. d. lärjungar fått komma till tals att berätta fritt ur hjärtat om
sm gamla skola.
Avslt~.tni~gs~is .finns upptagen en rektorsförteckning, en avdelning noter
n~_ed kallhanvismngar, en mycket värdefull förteckning över utnyttjade
!<allor och litteratur s~mt ett utförligt personregister.
-93 Det hä1· gjorda kortfattade referatet av boken kan endast ge en svag
föreställning om det rika innehållet. Det myller av data, skolordningar,
kurser, kursplaner och läroböcker, som diskuteras, kan icke refereras
det måste läsas. Det är ett utomordentligt gediget arbete rektor
Samuelsson presterat med sin historik. Svensk kulturhistoria har fått ett
mycket betydande tillskott.
A. W-g.
Gustaf Kal ee n: T-fuvuddrag en av den sven ska fwnd elsunJervisningens f1i sloria
from
till år 18 30 . Ak. av h. , Stockholm/Tierp
1952.
Detta arbete framlades såsom specimen för vinnande av fil. doktorsgrad
vid Uppsala universitet vårterminen 1953. Arbetet, som är resultatet av
mycket grundliga forskningar, har ett betydande omfång (528 sidor) och
är det första på området i vårt land. Det är därför med mycket stora
förväntningar man går att ta del av detsamma.
Såsom bakgrund för sin framställning behandlar förf. handelsundervisningens läge i utlandet. I samband därmed uppvisar han huru starkt
påverkade handelns män i vårt land voro frän utländskt häll icke minst
genom den mängd läroböcker som funnos och vilka i oanad grad strömmat
till värt land. Det gäller läroböcker i handelsräkning, bokföring, skönskrift, handelskorrespondens m. m. En av · avhandlingens stora förtjänstei'
ligger just i påvisande! av detta förhållande. Medelst bl. a . en tidsödande
och grundlig genomgång av förteckningar över köpmäns och andras
efterlämnade boksamlingar - icke minst bokauktionskatalogerna - har
det lyckats förf. att konstatera elen rika förekomsten hos oss av nämnda
facklitteratur.
Efter översikten av läroböcker och läroanstalter för handelsund ei·visningen utomlands, ger avhandlingen en kort och klar skiss av det behov
av handelsutbildning, som fanns även hos vårt handlande borgerskap.
Därvid pekas särsldlt på den differentiering, som uppkommit inom köpmannaklassen och på det förhållandet, att borgerskapet kraftigt tillväxt
i politisk makt, socialt medvetande och socialt anseende, vilka faktore1·
spelade en betydande roll för utbildningsbehovets utgestaltning. De hav
1734 års handels01·dning ställde på köpmannen diskuteras ingående,
och förf. utreder därvid förtjänstfullt hur man gick till väga för att kontrollera att handelsordningens stadganden efterlevdes. De framdragna och
refererade protokollen över burskapsförhören äro här utslagsgivande bevis.
1
I ett par välskrivna kapitel behandlas handelsundervisningens roll i
den nationalekonomiska och handelsvetenskapliga litteraturen och i den
allmänna uppfostringsdebatten. Först redogöres för debatten om kunskapsbehovet, varefter framställningen övergår till att återge de allmänna
synpunkter på sättet att tillgodose köpma)lnens lmnskapsbehov, som
anlades. Härtill anknyter sig så ·en· diskussion av de olika förslagen till
problemets lösning: handelsundervisning vid de allmänna skalorna, vid
-
94-
.universitet och högskolor, vid särskilda skriv- och rälmeskolor, vid särskilda s. k handelsakademier, . hos privatlärare eller på handelskontor.
Även handelsyrkets rekrytering diskuterades i ·olika sammanhang, såsom
framgår av förf :s undersökning. Vad beträffar handelsundervisningens
roll i den allmänna uppfostringsdebatten, utredes denna av förf. i tre
sidoordnade avsnitt, nämligen perioden fram till frihetstiden, frihetstiden
och den gustavianska tiden, samt till sist tidsavsnittet 1809-1830.
Handelsutbildningen hade i viss män uppmärl<sammats såväl i skolstadgor som i diverse förslag till sådana. Detta utredes av förf. i särskilda
avsnitt om 1600-talets skolordningar, 1724 års skolordning och diskussionen kring 1700-tales skolprojekt och i ett kapitel om kanslersgillet och
1812 års uppfostringskommitte, där även 1807 och 1820 års skolordningar
behandlas. Kommerskollegii insatser och utlätanden ägnas även ett särskilt kapitel, och härvid utmynnar undersökningen i en redogörelse för
riksens ständers är 1823 gjorda framställning till kungl. Maj :t om utarbetande av en plan till ett centralt handels- och navigationsinstitut och
dess förutsättningar.
Hur tillgodosägs då det faktiska behovet av handelsupdervisning? Svaret
härpå ger förf. i ett särskilt avsnitt av undersökningen, där han låter de
skilda utbildningsvägarna passera revy. Han redogör för de möjligheter
till studier utomlands, som funnas, och vidare för den tillämpade undervisning, som gavs i stadsskolor, trivialskolor, gymnasier och universitet,
samt vid församlingsskolor av skilda slag. I några utomordentligt intressanta och gi'vande kapitel ger förf. därpå en första och därför grundläggande revy över de privata handelsskolor, som existerade i det dåtida
Stockholm eller annorstädes. Vi fä följaktligen här höra talas om och
stifta bekantskap med skolor för huvudsakligen bokföring och handelsräkning, handelsinstitut och exercitieJwntor, bland vilka Carl David Steens
i Stockholm utförligt behandlas, realskolor med handelsbetonad undervisning, undervisningsmöjligheter i moderna språk osv. Bland läroanstalter
utom Stockholm presenteras utförligt Ulrichs skola i Norrköping, Gävle
elementarskola (Brändströmska skolan), '~'m·mbs handelsseminarium i
Halland, vilken sistnämnda inrättning här för fö1·sta gängen fått sin
historia utredd enligt modern historisk metod. Till sist behandlas uppkomsten av det i sin art banbrytande Göteborgs handelsinstitut.
De hjälpmedel, som stodo handelsundervisningen till buds, voro åtskilligt flera än man hittills antagit. Förf. har framdragit ur glömskan och
skärskådat de läroböcker, som funnas att tillgå i handelsräkning och
bokföring, i skönskrivning och hadelskorrespondens, i geografi och varukännedom och i handelns historia, för vilket sistnämnda ämne man under
1700-talet hyste ett överraskande stort intresse. Läroboksrevyn avslutas
med en -redogörelse för handledningar i handelslära samt för systematiska
arbeten rörande handeln.
Ett av undersökningens mest givande avsnitt behandlar de lärometoder,
som användes vid undervisningen. Här visar förf. upp att hande1sundervisningens män uppenbart stått friare gentemot den hävdvunna pedagogiken än skolfolket för övrigt, och att de därför kunnat finna på och
acceptera nya metoder i undervisningen, bl. a. i största utsträckning de
-95 " lära genom att göra"-metoder, som nu i våra dagar anses såsom nya
och moderna. En aktivitetspedagogik utkristalliserades i dessa handels~
slwlor; som först framemot våra dagar blivit bekant inom skolvärden 1
övrigt och utbasuneras såsom de största moderniteter.
Boken avslutas med en förteckning över använda källor och litteratur
och ett utförligt personregister.
Det är självldart, att man i ett pionjärarbete som detta och med denna
stora omfattning sl<all träffa på enstaka misstag. Men de äro anmärkningsvärt fä, särskilt då man betänker, att nästan hela d.~t väldiga och
delvis ganska svärtillgängliga materialet är framdraget av forfa~taren, som
på detta forskningsfält är banbrytare och nästan helt saknar foregängare.
Ett sådant misstag är det exempelvis, då förf. påstår att Steens handelsexercitiekontor vid 1770-talets början i stockhalm skulle ha upprätta~s
av brukspatronen Carl Steen (1705-1775). Grundare var nämligen fabnkören Carl David Steen (1738-1772), som hade fått burskap såsom
handlande i huvudstaden den 1517 1760 och som blev handelsskolegnmdare,
sedan hans affär <>'ätt över styr under 1760-talets kriser och hans hälsa
brutits av en sjukdom, som lade honom i en förtidig grav. Enstaka dylika
förbiseenden påverka emellertid icke framställningen i stort och icke
beller så vitt anmälaren förstår, de resultat, som vunnits.
Dr 'Kaleens undersökning är ett betydande och verkligt banbrytande
arbete som för sitt område gjort samma utredande och klargörande
kartlä~"nin" som tidigare på ett annat område, den militära undervis·
ninge;;, gj;rts av prof. Wilhelm Sjöstrand. För var och en s~m v.ill stifta
en närmare bekantskap med den svenska undervisningens lustona måste
detta arbete därfö1· med nöd vändighet bli ett bland de grundläggande
verken.
A. W-g
INNEHÅLLSFöRTECKNING
sid .
Utgivarens förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
3
En gammal skolfröken berättar av ASTA NORDGREN . . . . . . . . . . . . . .
5
I. Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
7
:Min fa1· i Ovikens folkskola och på Härnösa nds foll<skolesemi- 10
nariuru .. ....................... .· . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10
Hacklöwska skolan . ..... .. ..... .... .. . ... . ... . .. .... . ...... . . 13
TI'Iin fars sista år ................................. . . .. ..... . .. . 16
II. Jag själv .......................... . .. . .......... . ........ · 17
YI"i<esval och studier ........... . .... . ....... ... .... .... . ..... . 40
Landstingsseminm·iet i Östersund år 1903-1904 ...... . .. .. . .. . . 41
Elever, lärare och arbetsmetoder ..... . .... .. . .. . .... .. ... . ... . 42
Fritiden och dess problem .. . . . ... . .... . ......... . .. . ... . . ... . 47
Examen vid Jämtlands landstingsseminarium 1904 .......... . .. . 47
Plats sökes i skola på landet .............. .. ................ . . 48
Min lärargärning bö~ar .... ... .. .. . ............... . ..... . ... . 51
Sommarplatser .... .. . . . . ....... . ... .. .............. .. ....... . 57
Ut i världen till nya äventyr .. . ... . . ... ........ . . ... ... .. . .. . . 59
Lugnviks minch·e folkskola 1909-1914 . . ........ . ... . .. . .. .. . . 63
Slutord
67
o
o.
o
•
•••
o
o
o
••••
o
o
•
•
••
•
•
••
••
o
•••
o
•••••
o
•••
•
•
o
•
•••••
••
••
Gamla och nya skolhistorier, samlade av ESTER ZETTERLUND . .. .
69
Förord . ......... . .. . ... ... ..... ·. · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · ·
Kap. I. Roliga svar ............... . ...... . .... ... . . .. . . .. . .. .
Kap. II. Ur uppsatser och läxreferat ........ . ....... .. ..... . . .
Kap. III. Ur b1·ev från föräldrar . .... . ..................... . . .
71
Personförteckning
•
••
•
o
•
•
•••••••
•
o
••
•
••••
o.
o
•
•••
•
o
••
••
••
••
•
••••
•
o
.
73
82
84
87
Bokanmälninga1·
Bjprn Kornerup: Ribe Kat edralskoles Historie . . . . . . . . . . . . . . . .
Sixten Samuelsson: Högre allmänna läroverket i Uppsala. En
89
gammal skolas öden fi·ån 1200-talet till våm dagar . . . . . . . .
Gustaf Kaleen: Huvuddragen av den svensl<a handelsundervisning~ns. historia fran) till år 1830 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
91
93
Innehållsförteckning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
96