fulltext - DiVA Portal

Väljare, valdeltagande och valda*
En studie av stadsfullmäktigevalen i Östersund, åren 1862–1864
Stefan Dalin
Inledning1
Den kommunala styrelse- och rösträttsreformen år 1862 innebar en ökad demokratisering av lokalpolitiken i de svenska städerna. Reformen medförde rösträtt för
samhällsgrupper som dittills varit utestängda från den lokalpolitiska arenan. Med
den fick alla myndiga stadsinvånare rösträtt, under förutsättning att ett visst inkomst- eller förmögenhetsstreck passerades. Rösträtten var inte längre borgerskapets privilegium. Reformen innebar också förutsättningar för ett ökat lokalpolitiskt
engagemang. Den har betecknats som revolutionerande för städernas lokalpolitik
och förvaltning. Samtidigt ska det framhållas att reformen innehöll stora odemokratiska delar, vilka togs i arv från tiden före reformen. Framför allt gäller det den
graderade röstskalan. Den gav den ekonomiska eliten ett grundläggande övertag
vid valen.
Mot bakgrund av ovan är syftet med artikeln att undersöka de inledande effekterna av 1862 års kommunalreform, vad det gäller valdeltagande, röstningsmönster och politisk rekrytering. Småstaden Östersund får utgöra en fallstudie.
Städernas styre före 1863
Fram till Frihetstiden var städernas självstyrelse begränsad, men år 1723 gav
Kungl. Maj:t borgerskapet i rikets städer rätten till självstyrelse. 2 I stort byggde det
på fyra institutioner: allmänna rådstugan, de äldstes råd, rådhusrätten och magistraten,
samt borgmästaren.3
I allmänna rådstugan ingick stadens burskapsägande medlemmar. Det var stadens högsta beslutande organ. En av dess uppgifter var att utse medlemmarna i de
Artikeln har granskats och godkänts av två utomstående sakkunniga enligt Single Blind Peer Review.
Artikeln har tillkommit inom ramen för författarens och Börje Harnesks projekt Småstadsdemokrati?
Reformer, valdeltagande och lokalpolitisk kultur ca 1750–1919, finansierat av Vetenskapsrådet.
2 Börje Harnesk, ”Maktkamp i småstäder: Umeå på 1790-talet”, i Anders Brännström & Svante Norrhem
(red.), Människan, arbetet och historien: en vänbok till professor Tom Ericsson (Umeå 2012) s. 165.
3 Fortsättningsvis benämns rådhusrätten och magistraten, endast som magistraten.
*
1
1
äldstes råd. Den senare beskrivs enklast som en fullmäktigeförsamling med såväl
beslutande som verkställande befogenheter. En central uppgift för de äldstes råd
var att bistå magistraten vid skötseln och förvaltningen av staden. I Östersund
bestod rådet av tio personer.
Magistraten bestod av en ordförande, tillika stadens borgmästare, samt ett antal
rådmän. Antalet skilde sig mellan landets städer, men i Östersund var de tre.4
Borgmästaren och rådmännen utsågs av länsstyrelsen, efter att den allmänna rådstugan genomfört rådgivande val. Borgmästare och rådmän valdes på livstid. Magistratens roll och uppgift beskrivs kortfattat som stadens styrelse och förvaltningsorgan. Den utgjorde också första instansens domstol i staden, motsvarande
dagens tingsrätt. I städer som hade kämnärsrätt var magistraten andra instans.
Rollfördelningen mellan de äldstes råd och magistraten skilde sig åt mellan städerna och på sina håll var de otydliga, vilket utgjorde grunden för en maktkamp
mellan dessa båda institutioner.5
1862 års förordning om kommunalstyrelse i stad
1862 års kommunalförordning innebar lokal beskattningsrätt och ökat lokalt självstyre. I städerna blev stadsfullmäktige den högsta beslutande församlingen, och
det var stadens röstberättigade som valde dess ledamöter.
Drätselkammaren, som valdes av stadsfullmäktige, blev det organ som i allt
väsentligt kom att förvalta staden och verkställa fullmäktiges beslut. Magistraten
fanns dock kvar men fråntogs en stor del av sina tidigare kommunala uppgifter.
Från år 1863 var magistratens huvudsakliga uppgifter att övervaka så att stadsfullmäktige och dess underställda organ följde lagar och förordningar. Även i fortsättningen fungerade magistraten som domstol.
Rösträtt vid val till stadsfullmäktige tillkom män, juridiska personer samt myndiga kvinnor.6 Det senare innebar att ogifta myndiga kvinnor och änkor hade rösträtt. Myndighetsåldern var 21 för män och 25 för ogifta kvinnor. En grundförutsättning för rösträtt var dock att man betalat minst en riksdaler i skatt samt att inga
obetalda skatter fanns. Skattskyldighet uppstod vid en sammanlagd årsinkomst av
arbete och kapital på minst 400 riksdaler eller betalad fastighetsskatt, 5 procent, på
en stadsfastighet värderad till minst 2 000 riksdaler.7 Detta betydde i sin tur att de
med en inkomstnivå under detta inte hade någon rösträtt. Med andra ord saknade
en majoritet av stadens invånare rätten att rösta.
Rösträtt via fast egendom var knuten till egendomens placering, vilket innebar
att en person kunde ha rösträtt i flera städer eller landskommuner samtidigt. Precis
Ivar Wikström, ”Rådhusrätten och magistraten”, i Janrik Bromé (red.), Östersunds historia, 2: 1863–1936
(Östersund 1936) s. 3.
5 Nils Herlitz, Några drag ur stadsförvaltningens historia under 1800-talet (Stockholm 1923) s. 2–3.
6 SFS 1862:14, Förordning om kommunalstyrelse i stad, s. 5.
7 SFS 1862:14, Förordning om kommunalstyrelse i stad, s. 17.
4
2
som innan reformen var rösträtten graderad. En röst för varje erlagd skatteriksdaler. Det högsta röstetal en röstinnehavare kunde inneha var en tjugondel av stadens totala röstsumma, ändrat till en femtiondel år 1868. Valbarheten ägdes endast
av röstberättigade män som var minst 25 år fyllda.8
Östersund – en bakgrundsteckning
Staden anlades år 1786. Från sin grundläggning och fram till 1800-talets mitt var
den ett obetydligt samhälle med få invånare och ett outvecklat näringsliv. År 1810
bildade Jämtland och Härjedalen ett eget län, och Östersund utsågs till residensstad. På sikt kom det att få en positiv betydelse för stadens utveckling, men under
1800-talets första hälft utvecklades den långsamt. År 1841 var invånareantalet 456
och av de nio handlare som då ägde burskap i staden uppvisade bara en goda inkomster av sitt köpmannaskap. 9 Men med trävaruhandelns framväxt, från slutet av
1840-talet och framåt, fick Östersund växtkraft. Det innebar bland annat att staden
fick ett läroverk, att ångbåtstrafik etablerades på Storsjön, en bank bildades och en
daglig tidning började ges ut.
År 1860 hade Östersund 28 burskapsägande handlare, 47 hantverksmästare och
92 ”självförsörjare”.10 Det senare var ett begrepp som infördes i samband med 1846
års fabriks- och hantverksordning och skråväsendets avskaffande. Förordningen
gav individer möjlighet att utan burskap men ”med egna händer till salu åstadkomma hantverksarbeten eller andra tillverkningar”. 11 Den föreskrev även att
hantverksidkarna i en stad skulle bilda en fabriks- och hantverksförening.
År 1862 hade invånareantalet stigit till 1619. Det var mer än en fyrdubbling av
invånareantalet inom loppet av 20 år.12
Trots att Östersunds stad inte var tvungen att införa ett stadsfullmäktige, för
städer med ett innevånareantal under 3000 var detta frivilligt, beslutade de röstberättigade borgarna i början av november 1862 att ett sådant skulle införas.13
Inledningsvis tycktes intresset för stadsfullmäktige svalt bland de invalda ledamöterna.14 Inte sällan tvingades fullmäktigemöten ställas in på grund av att för få
ledamöter närvarade. Det hände även att fullmäktigemöten fick upplösas därför
att ledamöter lämnade pågående möten i sådan utsträckning att de inte längre var
beslutsmässiga. Vidare var det inte ovanligt att personer som valts till ett förtroen-
SFS 1862:14, Förordning om kommunalstyrelse i stad, s. 10.
S Wikström, ”Näringslivet” i Janrik Bromé (red.), Östersunds historia, 2: 1863–1936 (Östersund 1936) s.
125.
10 S Wikström (1936) s. 126 och 128.
11 SFS 1864:39, Fabriks- och hantverksordning, s. 6.
12 Ivar Wikström (1936), s. 125.
13 Ivar Wikström, ”Rådhusrätten och magistraten” i Janrik Bromé (red.), Östersunds historia, 2: 1863–1936
(Östersund 1936) s. 10.
14 Ivar Wikström (1936) s. 10.
8
9
3
deuppdrag vägrade att ta på sig det.15 Mellan åren 1865–1869 vägrade, exempelvis,
inte mindre än tre utsedda personer att ta på sig uppdraget som ordförande för
stadens fattigvårdsstyrelse.
Fullmäktiges första arbetsår medförde, enligt utsago, inga för staden sensationella eller betydelsefulla beslut, men det innehöll ett flertal ”både hetsiga och roande debatter”.16 Några frågor som dominerade under fullmäktiges första årtionde
var brännvinshandeln, det blivande stadshusets placering samt hundskattens vara
eller icke vara.
Källmaterial och metod
Källmaterialet i denna artikel utgörs av röstlängderna för stadsfullmäktigevalen
1862 och 1864, och listor från dessa två val där det framgår vilka de röstande var
och vilka de röstade på.17 Enligt kommunalförordningen skulle valen av ledamöter
till stadsfullmäktige vara hemliga, om någon begärde det. Av allt att döma ställdes
inga sådana krav i samband med genomförandet av valen år 1862 och 1864. Det
betyder i sin tur att vi fått ett intressant källmaterial. Vidare består källmaterialet
av en lista över alla som var röstberättigade med uppgifter om hur de röstade i
valet. 18 I undersökningen utgör rådmansvalet 1859 den referenspunkt mot vilken
valen 1862 och 1864 jämförs och effekterna av 1862 års kommunalreform mäts.
Naturligtvis görs även en jämförelse mellan valen 1862 och 1864.
Valdeltagandet har analyserats utifrån två aspekter, röststyrka och yrkeskategorier,
i den senare utgör kvinnor en egen kategori. Röststyrkan indelas i följande grupper; 1 röst, 2–5 röster, 6–15 röster, 16–30 röster, 31–50 röster, 51–75 röster, 76–100
röster samt 101– röster. Forskare som arbetat med liknande problemställning har
använt sig av olika röststyrkespann. 19 Några tydliga motiv för det har inte redovisats. Gemensamt för dem är att de har brukat korta spann, vilket ger många grupper. Onekligen ger det en mer precis bild av röstningsmönstret, men enligt min
bedömning inte någon avsevärt bättre möjlighet till slutsatser. Utgångspunkten för
mitt val av styrkeindelning är att hitta en indelning som speglar förhållandet mellan inkomst och valdeltagande, utan att det blir för oöverskådligt.
Ivar Wikström (1936) s. 35.
Ivar Wikström (1936) s. 38.
17 Röstlängd för staden Östersund, upprättad i enlighet med bevillningstaxeringslängderna för år 1862,
Röstlängder, D III a:1, Rådhusrättens och magistratets arkiv i Östersund, Landsarkivet i Östersund
(ÖLA).
18 Röstlängd för staden Östersund, upprättad i enlighet med bevillningstaxeringslängderna för år 1862,
Röstlängder D III a:1, Rådhusrättens och magistratets arkiv i Östersund, ÖLA.
19 Bertil Johansson, Social differentiering och kommunalpolitik: Enköping 1863–1919 (Uppsala 1974) s. 52 och
79; Åsa Karlsson-Sjögren & Peter Lindström, ”Rum för röstande”, Scandia 2011:1, s. 48 och 50.
15
16
4
Den yrkeskategoriindelning20 som använts i artikeln är en modifierad variant av
historikernas Bertil Johanssons och Bo Öhngrens modeller.21 Vid arbetet med att
inplacera individerna i de olika yrkeskategorierna har historikern Sten Carlssons
bok Yrken och samhällsgrupper varit vägledande.22
Tidigare forskning
Antalet svenska städer har varierat över tid. En sammanräkning av tidigare och
nuvarande svenska städer ger runt 150 stycken. 23 Om lejonparten av dessa har det
skrivits en eller flera historiker. Sammantaget betyder det att antalet svenska
stadshistoriska arbeten är många. Skillnaderna mellan dessa vad det rör kvalitet,
form, omfattning och tyngdpunkt är stora, samtidigt ska det framhållas att flera av
dem håller en hög akademisk nivå. I några fall är ett längre kapitel i en stadshistorik också en framlagd doktorsavhandling.
För att få en generell bild av de stadshistoriska arbetenas slutsatser i frågor som
ligger nära min problemställning har jag gått igenom 15 sådana, vilket motsvarar
en tiondel av det antal städer som finns eller har funnits i Sverige. Vid valet av
stadshistoriker har utgångspunkterna varit att de ska behandla småstäder samt ha
en någorlunda god nationell spridning. Av dessa 15 historiker är det åtta som på
ett eller annat sätt berör de frågor och problem som står i fokus för min undersökning: stadshistorikerna över Borås, Enköping, Härnösand, Jönköping, Nyköping,
Sundsvall, Södertälje och Uppsala.
Valdeltagandet i det första stadsfullmäktigevalet 1862 berörs i fem av de åtta
publikationerna. Den sammantagna bilden är att deltagandet var lågt. Lägst var
det i Uppsala, där deltog 10 procent av de röstberättigade. Högst var det i SöderGrupp I består i huvudsak av handlanden och handelsresanden. I denna grupp inräknas också företagare som inte är av hantverkskaraktär, exempelvis hotellägare. Grupp II utgörs i stort av hantverkare
och fiskare. Hit räknas också de som har ett hantverksyrke men där det inte framgår huruvida de är
egenföretagare eller arbetar åt någon. Det sistnämnda kommer sig av att en individ kan i en röstlängd
betitlas ”målarmästare”, för att i nästa betitlas ”målare”. Detta val innebär samtidigt att de som omnämns som exempelvis ”målare” i en röstlängd och betitlas ”måleriarbetare” i en senare, sorteras vid
det första tillfället in i grupp II och vid det andra in i gruppen VI. Grupp III består av ämbetsmän, akademiskt utbildade utövare av fria yrken samt höga cheftjänstemän inom privat, kommunal och statlig
förvaltning. Grupp IV utgörs av lägre tjänstemän, exempelvis förmän och folkskollärare. Grupp V består
av civila, kommunala och statliga ”betjänte”, exempelvis vaktmästare och lampskötare. Hit räknas
också soldater till och med korpralsgrad. Grupp VI utgörs av arbetare. Till denna grupp räknas i stort
fabriks- och hantverksarbetare, gesäller, lärlingar, sjömän, drängar, sjukskötare, sjukvakter, torpare och
kontors- och handelsbiträden. Grupp VII består av kvinnor, vilka inte finns med som egen grupp i vare
sig Bertil Johanssons eller Bo Öhngrens arbeten. Grupp VIII utgörs av företag. Grupp IX består av gårds-,
jord- och hemmansägare. Slutligen, Grupp X som utgörs av övriga, det vill säga sterbhus, föreningar,
studenter, där två eller flera personer tillsammans äger rösträtten, samt ospecificerade.
21 Johansson (1974) s. 21–25; Bo Öhngren, Folk i rörelse: samhällsutveckling, flyttningsmönster och folkrörelser
i Eskilstuna 1870–1900 (Uppsala 1974) s. 24–25.
22 Sten Carlsson, Yrken och samhällsgrupper (Uppsala 1968).
23 Summan avser städer som finns eller har funnits inom det nuvarande Sverige.
20
5
tälje, där 27 procent av de röstberättigade deltog. I Borås var deltagandet 15 procent och i Härnösand var det 13,3 procent. För Sundsvalls del går det inte få fram
någon säker procentsiffra över valdeltagandet. Vi vet att 106 rösträttsinnehavare
deltog i valet, men eftersom det inte har gått att få fram antalet röstberättigade är
det inte möjligt att slå fast valdeltagandet i procent. 24 Historikern Lars-Göran Tedebrand menar dock att deltagandet var lågt. 25
Några direkta diskussioner om orsakerna till det låga valdeltagandet förs inte i
någon av de lästa historikerna, men där detta berörs kopplas det till att huvuddelen av de röstberättigade hade ett lågt röstetal, vilket innebar liten eller ingen utsikt
att påverka valet. Därför avstod de från att rösta. 26 En liknande utveckling har Johansson kunnat se i Enköping. Även där var valdeltagandet lågt under denna period och han ser ett tydligt samband mellan valdeltagandet och klass, ekonomisk
ställning samt social prestige.27 Företagare deltog i större utsträckning än anställda,
individer med verbala yrken i högre grad än dem med manuella arbeten, höginkomsttagare i större utsträckning än låginkomsttagare samt män i högre grad än
kvinnor. Historikern Uno Westerlund menar att 1862 års kommunala styrelse- och
rösträttsreform medförde en tydlig förändring av röstningsmönstret. 28 Ämbetsoch tjänstemän ökade sitt valdeltagande medan handlare och hantverkare minskade sitt.
Vad det gäller frågan om vilka som valdes in i det nya stadsfullmäktige, kan det
konstateras att i några städer blev det gamla borgerskapet helt eller nästan helt
utan representation. I exempelvis Sundsvall och Borås fick stadsfullmäktige en
tydlig högborgerlig prägel, det vill säga att grosshandlare och fabrikörer samt ämbetsmän och tjänstemän blev de dominerande yrkesgrupperna i fullmäktige.29
Westerlund har sett en dylik utveckling i Nyköping.30 Valet 1862 utgjorde början
på den process som förpassade hantverkarna från deras tidigare privilegierade
position i borgarsamhället till en relativt undanskymd samhällsposition. I Härnö-
Stefan Dalin, Väljarna, valdeltagandet, valdeltagandets mekanismer, 1862–1919 (Manus som publiceras
under 2015); Kent Olsson, ”Bakgrunder”, i Bengt Berglund m.fl. (red.), Borås stads historia: industrins och
industrisamhällets framväxt 1860–1920 (Lund 2005) s. 40; Christina Wahlström, Rätt, råd, kraft, dåd: om
kommunal styrelse och förvaltning i Uppsala under 100 år (Uppsala 1997) s. 64; Sven Ingemar Olofsson,
”Nya tiden efter 1860”, i Alf Nordström (red.), Södertälje stads historia, 2 (Stockholm 1968) s. 616;
SundsvallsPosten 2/1 1863.
25 Lars-Göran Tedebrand, ”Politik, väljare och valda efter 1888” i Lars-Göran Tedebrand (red.),
Sundsvalls historia, 2 (Sundsvall 1997) s. 254.
26 Se exempelvis Bengt Berglund, ”Det offentliga i det privata. Samhället och politiken” i Bengt Berglund m.fl. (red.), Borås stads historia: industrins och industrisamhällets framväxt 1860–1920 (Lund 2005) s.
208.
27 Johansson (1974) s. 80.
28 Uno Westerlund, Borgarsamhällets upplösning och självstyrelsens utveckling i Nyköping 1810–1880 (1973)
s. 151.
29 Tedebrand (1997) s. 255; Olsson (2006) s. 41.
30 Westerlund (1973) s. 160–163.
24
6
sand och Jönköping blev det högborgerliga inslaget i fullmäktige tydligt, samtidigt
som det gamla borgerskapet var relativt väl representerat.31
I Södertälje och Uppsala kom däremot det nya stadsfullmäktige att domineras av
det gamla borgerskapet.32 Den högborgerliga gruppen lyckades få några platser. I
Södertälje tog ämbets- och tjänstemannagruppen fyra av fullmäktiges 20 platser
och i Uppsala tog akademiker och ståndspersoner tillsammans tio av fullmäktiges
30 platser.
Historikern Sven Hedenskog konstaterar i sitt arbete om Nyköping att fullmäktige bestod i huvudsak av personer ur stadens socioekonomiska elit och att ”stadsfullmäktige var en liten, homogen grupp och ganska sluten krets, som i stort förnyade sig själva.”33 Som synes kom stadsfullmäktigeinstitutionen att spegla vilka
samhällsgrupper som socialt och ekonomiskt dominerade i respektive stad.
Stadsfullmäktigeledamöternas mandatperiod var, som tidigare nämnts, fyra år.
Vartannat år valdes hälften av ledamöterna. För att komma i fas med denna ordning genomfördes inför valen 1864 utlottning av hälften av ledamöterna, och till
dessa platser skulle nya ledamöter väljas. En vedertagen uppfattning kring stadsfullmäktigevalen är att de avgående ledamöterna valdes om. Det var undantagsvis
som utlottade ledamöter inte fick förnyat förtroende. Historikern Börje Harnesk
gör gällande att det fanns en norm som innebar att den stadsfullmäktigeledamot
som inte undanbett sig omval hade moralisk rätt att omväljas. 34 Han menar att
”omvalsrätten” var ett arv från tiden före reformen, då magistratens medlemmar
valdes på livstid. Även Johansson hävdar att en sådan kultur existerade och att den
gällde för hela landet.35 För Sundsvalls del stämmer detta, där omvaldes samtliga
av de utlottade.36 Men ser vi till Borås, Jönköping och Härnösand är bilden en annan. I den sistnämnda utlottades 12 personer, av dessa omvaldes åtta. 37 Enligt
uppgift var omsättningen på stadsfullmäktigeledamöter stor i Härnösand under
reformens första decennium.38 I Jönköping utlottades 15 personer, 11 av dessa valdes om, och i Borås utlottades 10 personer, sex av dessa omvaldes. 39 Med andra
ord var omsättningen på ledamöter relativt stor under stadsfullmäktigeinstitutionens första tid, och den oskrivna regeln rörande avgående och återkandiderande
fullmäktigeledamöters ”rätt” att väljas om tycks inte ha gällt. En möjlig förklaring
är att några av de utlottade inte stod till förfogande för omval och av den anledningen inte valdes om. En annan är, helt enkelt, att de röstande inte var nöjda med
Harald Wiik, Härnösands historia, del 3 (Härnösand 1981) s. 114.
Wahlström (1997) s. 66; Olofsson (1968) s. 617.
33 Sven Hedenskog, Folkrörelserna i Nyköping 1880–1915 (Uppsala 1973) s. 134.
34 Se Börje Harnesks artikel i denna antologi.
35 Johansson (1974) s. 61.
36 J. E. Nilsson, Sundsvalls historia, 5: tiden 1862–1888 (Sundsvall 1943) s. 87.
37 Dalin (2015).
38 Wiik (1981) s. 144.
39 Berglund (2005) s. 206; Lennart Améen & Erik Gullberg, Jönköpings stads historia: efter kommunalreformen 1862 (Värnamo 1971) s. 33.
31
32
7
hur en del ledamöter skötte sin syssla, och av den anledningen inte gav dessa något förnyat förtroende. Ett par av stadshistorikerna vittnar också om att stadsfullmäktigeinstitutionens första årtionde var turbulent. 40
Mot bakgrund av ovan inställer sig frågan: hur kan skillnaden mellan min slutsats, och Harnesks och Johanssons slutsats förklaras? En tänkbar förklaring är att
vid 1862 års val fick nya grupper vara med och välja politiska företrädare. På
grund av deras obekantskap med den politiska kultur som sedan gammalt omgärdade valen av politiska företrädare, bröt dessa inledningsvis mot rådande normer
och traditioner. Men efter hand accepterade de nya väljarna dessa, och vid 1880talets början hade de internaliserat normen om rätten till omval.
Väljarna och valdeltagandet
I valet av rådmän i slutet av år 1859 deltog 34 av de 74 rösträttsinnehavarna. 41
Således deltog 45,9 procent av de röstberättigade i valet, se figur 1. Alla röstberättigade var män och – med undantag för borgmästaren – alla var hantverkare, handlanden eller fabrikörer.
Figur 1: Valdeltagande i Östersund. Rådmansvalet 1859 samt stadsfullmäktigevalen 1862 och 1864.
Källor: Protokoll 8/1 1860, Dombok vid magistratet i Östersund år 1860, A III:3, Rådhusrättens och magistratets arkiv, Östersunds stad, ÖLA; Röstningssammanställning vid rådmansvalen 1859, Dombok vid
magistratet i Östersund år 1860, A III:3, Rådhusrättens och magistratets arkiv, Östersunds stad, ÖLA;
Röstlängd för staden Östersund, upprättad med bevillningstaxeringslängderna för år 1862, Röstlängder,
D IIIa:1, Rådhusrättens och magistratens arkiv, Östersunds stad, ÖLA; Längd å Östersunds stads röstegande medlemmar för år 1863–1864, Röstlängder, D IIIa:1, Rådhusrättens och magistratens arkiv, Östersunds stad, ÖLA.
Wiik (1981) s. 144; Olofsson (1968) s. 625.
Protokoll 8/1 1860, Dombok 1860, A III:3, Rådhusrättens och magistratets arkiv, Östersunds stad,
ÖLA.
40
41
8
I stadsfullmäktigevalet år 1862 gick 109 av de 280 röstberättigade och röstade. 42
Bland de röstberättigade fanns 20 kvinnor. De röstande bestod av 107 män och 2
företag. Det betyder att 38,9 procent av de röstberättigade deltog i valet. 103 valsedlar var giltiga. Spannet i antal röster per röstande var mellan en och 136, de
sistnämnda innehades av Filialbanken.
I valet till stadsfullmäktige år 1864 fanns 310 röstberättigade. 43 Av dessa deltog
102 i valet: 97 män, 3 kvinnor och 2 företag. Några uppgifter om ogiltiga valsedlar
har inte hittats. Det ger ett valdeltagande på 32,9 procent, vilket var en tydlig
minskning i jämförelse valet 1862. Spannet i antal röster per röstande var mellan en
och 135, och precis som i valet 1862 var det Filialbanken som innehade flest röster.
I detta val hade 19 kvinnor rösträtt, vilket innebär ett valdeltagande bland dessa på
15,8 procent.
Figur 2: Valdeltagande efter röststyrka i Östersund, åren 1859, 1862 och 1864
Källor: Protokoll 8/1 1860, Dombok vid magistratet i Östersund år 1860, A III:3, Rådhusrättens och magistratets arkiv, Östersunds stad, ÖLA; Röstningssammanställning vid rådmansvalen 1859, Dombok vid magistratet i Östersund år 1860, A III:3, Rådhusrättens och magistratets arkiv, Östersunds stad, ÖLA; Röstlängd för staden Östersund, upprättad med bevillningstaxeringslängderna för år 1862, Röstlängder, D IIIa:1, Rådhusrättens och magistratens arkiv, Östersunds stad, ÖLA; Längd å Östersunds stads röstegande medlemmar för år
1864–1864, Röstlängder, D IIIa:1, Rådhusrättens och magistratens arkiv, Östersunds stad,
ÖLA.
Vad det gäller valdeltagande konstaterar jag att det blev högre i takt med att de
röstberättigades röstinnehav ökade, se figur 2. Iakttagelsen ligger i linje med vad
Johansson m.fl. konstaterat. På den punkten var det ingen avgörande skillnad melRöstlängd upprättad i enlighet med bevillningstaxeringslängderna för år 1862, Röstlängder, D IIIa:1,
Rådhusrättens och magistratens arkiv, Östersunds stad, ÖLA.
43 Längd å Östersunds stads röstegande medlemmar för år 1863–1864, Röstlängder, D IIIa:1, Rådhusrättens och magistratens arkiv, Östersunds stad, ÖLA.
42
9
lan valet före och valet efter 1862 års reform. Ett lågt valdeltagande bland dem med
fem eller färre röster förklaras generellt med att dessa såg det som föga meningsfullt att gå och rösta när en handfull röststarka personer kunde övertrumfa dem
alla.
Jämför vi Östersund med andra städer i Sverige uppvisade staden ett valdeltagande som överlag var markant högre än deras. Därtill verkar det som att röstinnehavare i Östersund med fem eller färre röster röstade i en större omfattning än i
andra städer.44 En möjlig förklaring till det är att de många röstanden med få röster
tyckte sig se en möjlighet att påverka utgången av valet. Samtidigt visar figur 3 att
röstberättigade med mellan 1–5 röster inte ägde någon möjlighet att själva avgöra
stadsfullmäktigevalen. Däremot kunde deras röster, om de agerade någorlunda
samfällt, vara utslagsgivande för kandidater som balanserade på strecket mellan
att bli invald eller inte.
Figur 3: Rösternas fördelning efter röststyrkegrupper i Östersund år 1862 och 1863.
Källor: Protokoll 8/1 1860, Dombok vid magistratet i Östersund år 1860, A III:3, Rådhusrättens och magistratets arkiv, Östersunds stad, ÖLA; Röstningssammanställning vid rådmansvalen 1859, Dombok vid magistratet i Östersund år 1860, A III:3, Rådhusrättens och magistratets arkiv, Östersunds stad, ÖLA; Röstlängd för staden Östersund, upprättad med bevillningstaxeringslängderna för år 1862, Röstlängder, D IIIa:1, Rådhusrättens och magistratens arkiv, Östersunds stad, ÖLA; Längd å Östersunds stads röstegande medlemmar för år
1863–1864, Röstlängder, D IIIa:1, Rådhusrättens och magistratens arkiv, Östersunds stad,
ÖLA.
Jämfört med rådmansvalet 1859 minskade valdeltagandet i stadsfullmäktigevalet
1862 med en knapp femtedel. Men eftersom huvuddelen av de röstberättigade i
valet 1862 inte hade rösträtt i valet 1859, är den jämförelsen inte helt rättvis. Jämför
man istället de grupper som hade rösträtt och röstade 1859 med hur de röstade i
44
Se Dalin (2015); Johansson (1974) och Westerlund (1973).
10
valet 1862 ökade hantverkarna sitt valdeltagande medan handlarnas deltagande
minskade något. I valet 1864 minskade både hantverkare och handlare sitt deltagande jämfört med valet 1862, se figur 4. En jämförelse av valdeltagandet mellan
yrkeskategorier visar att det var högt inom de grupper som hade rösträtt före 1862
års reform, och lågt bland dem som röstade för första gången. Till saken hör att de
förstnämnda i stor utsträckning var desamma som de med flest antal röster.
Figur 4: Valdeltagande efter yrkeskategori i Östersund, åren 1859, 1862 och 1864.
Källor: Protokoll 8/1 1860, Dombok vid magistratet i Östersund år 1860, A III:3, Rådhusrättens och magistratets arkiv, Östersunds stad, ÖLA; Röstningssammanställning vid rådmansvalen 1859, Dombok vid magistratet i Östersund år 1860, A III:3, Rådhusrättens och magistratets arkiv, Östersunds stad, ÖLA; Röstlängd för staden Östersund, upprättad med bevillningstaxeringslängderna för år 1862, Röstlängder, D IIIa:1, Rådhusrättens och magistratens arkiv, Östersunds stad, ÖLA; Längd å Östersunds stads röstegande medlemmar för år
1863–1864, Röstlängder, D IIIa:1, Rådhusrättens och magistratens arkiv, Östersunds stad,
ÖLA.
Grupperna arbetare och betjänte, vanligtvis de med det lägsta antalet röster till sitt
förfogande, uppvisade ett relativt högt valdeltagande i valet 1862, men i 1864 års
stadsfullmäktigeval mer än halverades deras deltagande. En rimlig tolkning av det
är att de arbetande klasserna efter valet 1862 insåg hur små möjligheter de hade att
påverka valens utgång och därför avstod från att rösta.
Valen och de valda
Vilka var det då som kandiderade till stadsfullmäktige och vilka valdes in? När det
gäller rådmansvalen 1859 ska det för tydlighets skull nämnas att det var ett val av
ett helt annat slag än fullmäktigevalen 1862 och 1864. Det berörde endast de burskapsägande borgarna i staden. Det var de, som bland de sina skulle välja två nya
rådmän. I valet kandiderade nio personer och 34 personer deltog. Ser vi till fördel11
ningen av röster och röstanden kan det konstateras att mellan de tre kandidater
som samlade flest röster och de övriga var skillnaden i röstetal betydlig. 45 Därtill
fanns det en tydlig skillnad mellan de två som valdes och den som hamnade på
tredje plats. Mönstret känns igen från rådmansval i andra städer.
Av de röstanden som deltog var det bara två som inte röstade på någon av de tre
som fick flest röster. En av dem var borgmästaren Rosén. Frågan är: varför röstade
inte han, som en del av etablissemanget, på de mer etablerade kandidaterna? Naturligtvis är det omöjligt att säga någonting bestämt om varför han röstade som
han gjorde. Den konspiratoriskt lagde kan möjligtvis se en koppling mellan hur
Rosén röstade i rådmansvalet och att han vid borgmästarvalet 1857 fick endast en
persons röster, fanjunkare Dahlins, och hamnade på tredje och sista plats. 46 Ingen
av stadens mer bemärkta borgare gav honom sina röster, men på grund av att de
andra två kandidaterna av olika skäl avstod från uppdraget utsåg Kungl. Maj:t
honom till stadens borgmästare. 47 Måhända ansåg Rosén sig förolämpad av att
ingen av dem gav honom sina röster, och på detta sätt markerade han det. Vid
genomgången av röstfördelningslistan framkom även att ingen av kandidaterna
röstade på sig själv.
Inför stadsfullmäktigevalet 1862 höll stadens borgerskap ett möte på vilket det
diskuterades vilka som ansågs valbara och skulle sättas upp på en kandidatlista.
Enligt Jemtlands Tidning var mötet ”talrikt besökt av såväl ämbets- och tjänstemän
som handlande och hantverkare”, vilket enligt densamma vittnade om ett intresse
för kommunala frågor. Gången med att arrangera ett möte inför valet med syftet
att prata ihop sig om en lista eller i alla fall diskutera kandidater följer mönstret för
övriga svenska städer.
I valet deltog, som sagt, 109 av stadens 280 röstberättigade medborgare och företag. Rösterna fördelades mellan 44 personer: 17 hantverkare, 17 högre tjänstemän,
åtta handlanden, en arbetskarl och en vars namn och yrke inte gått att tyda. 48 Av
dessa valdes åtta hantverkare, åtta ämbetsmän och tjänstemän samt fyra handlare.
Det betydde att det gamla burskapsägande borgerskapet fick majoritet i fullmäktige och således behöll sitt inflytande över stadens styre, samtidigt som ämbetsmännen och tjänstemännen fick en relativt hög representation i fullmäktige. Stadsfullmäktiges sammansättning var en spegling av vilka samhällsgrupper som vid
denna tidpunkt dominerade residensstaden Östersund. 49 Bilden stämmer väl överens med den som framträdde vid genomgången av stadshistoriker och tidigare
forskning.
1) 625,81 röster (26 röstanden ), 2) 499,72 röster (17 röstanden), 3) 272,35 röster (15 röstanden), 4) 52,96
röster (2 röstanden), 5) 48 röster (2 röstanden), 6) 21,74 röster (2 röstanden), 7) 11,77 röster (1 röstande),
8) 11,50 röster (1 röstande), 9) 11,50 röster (1 röstande).
46 Jemtlands Tidning 15/2 1858.
47 Ivan Wikström (1936) s. 3; Jemtlands Tidning 27/4 1857 och 15/2 1858.
48 Lista över röstanden och vilka dessa röstat på i stadsfullmäktigevalet 1862, Röstlängder, D IIIa:1,
Rådhusrättens och magistratens arkiv, Östersunds stad, ÖLA.
49 S Wikström (1936) s. 125–128.
45
12
En majoritet av dem som valdes hade tidigare innehaft kommunala förtroendeuppdrag, som exempelvis rådmän, ledamöter av municipalstyrelsen eller handelsföreningens styrelse.50 En kandidat, boktryckaren Carl Magnus Berg, samlade alla
röstandens 2148 röster. Spannet mellan den som fick flest respektive minst antal
personröster var stort. På den senare röstade en person med två röster.
En aspekt på valresultaten under den graderade röstskalans tid är förhållandet
mellan antalet som röstade på en individ och antalet röster som en individ fick, och
i vilken mån valresultatet skulle sett annorlunda ut om principen en person en röst
hade praktiserats. I 1862 års stadsfullmäktigeval i Östersund hade 16 av de 20 som
valdes även blivit valda om den principen använts, förutsatt att det var samma
personer som röstade. Erik Gullberg gör en likadan jämförelse vid Jönköpings
första stadsfullmäktigeval.51 Han kommer fram till ett liknande resultat, där skulle
27 av 30 blivit invalda. Mot den bakgrunden drar han slutsatsen att den graderade
röstskalan visserligen var felaktig ur en principiell synvinkel men att den i praktiken landade i ett demokratiskt resultat. Slutsatsen är tvivelaktig. En majoritet av
stadens invånare ägde inte rösträtten och en stor andel av dem med få röster avstod från att rösta därför att de inte såg någon möjlighet att påverka valutgången.
Mot denna bakgrund går det inte att dra den slutsats som Erik Gullenberg gör,
eftersom ingångsvärdena är, ur ett demokratiskt perspektiv, felaktiga.
Vid valet 1862 genomförde 14 arbetare och betjänte samt fyra hantverkare och
självförsörjare, delar av det så kallade ”småfolket”, ett gemensamt försök att påverka valutgången.52 Det som talar för att det var en organiserad handling är, förutom att de röstade lika, deras gemensamma socioekonomiska bakgrund och att
flera av dem står efter varandra på röstningslistan. Jag tolkar det senare som att de
lämnade sina valsedlar samtidigt, vilket kan betraktas som ett uttryck för deras
gemensamma och organiserade handling. Frågan som följer blir således: på vem
och för vad röstade dessa? Vad det gäller kandidaterna på deras lista blev 15 av
dem invalda i stadsfullmäktige. Dessa tillhörde dem som samlade flest röster i
valet, med andra ord samlade röster från såväl röstanden med få som med många
röster. De andra fem på kandidatlistan samlade nära nog enbart röster från röstinnehavare med få röster, med följden att de inte tog sig in i fullmäktige. Här ska det
nämnas att fyra av dessa tillhörde de 20 i valet som fick flest röstandens röster. 53
Janrik Bromé, Östersunds historia, 1 (Östersund 1936) s. 177, 194 och 211; S Wikström (1936) s. 15, 127
och 128.
51 Erik Gullberg, Jönköpings stads historia, 3: efter kommunalreformen 1862 (Jönköping 1971) s. 27.
52 Gratialisten Jonas Berg (1), skoarbetaren Nils Nyberg (3), arbetskarl Anders Svensson (1), arbetskarl
Nils Nilsson (3), svarvaren A Andersson (5), målaren Olof Solberg (4), arbetare Petter Backéus (2),
fältjägaren Johan Johansson (3) arbetskarl Johan Anders Lundvall (2), arbetskarl Anders Johansson (1),
kyrkovaktmäst M Åkerstedth (2), arbetskarl Göran Göransson (2) slaktare Svärd (1), snickeriarb Olof
Näsman (4), fältjägaren Jan Svensson (4), arbetare Erik Jonsson (4), gratialisten Israel Molander (3),
glasmästeriarbetaren E Sundberg (11)
53 Traktör P O Jonsson (1033 röster från 70 röstande, 13 plats i frågan om antal röstanden), lektor L O
Hammarberg (917 röster från 69 röstanden, 14 plats i frågan om antal röstanden), målarmästare S
50
13
Hur ska då deras kandidatlista betraktas? En möjlig tolkning är att de fem kandidater som inte kom in i fullmäktige var gruppens huvudkandidater. Dessa
skulle, om de kom in i fullmäktige, bevaka de lägre samhällsskiktens intressen.
Skälen till att de andra 15 stod på listan kan ha varit flera, till exempel därför att
det skulle vara 20 kandidater på en lista för att den skulle godkännas, eller att de
hade stöd från hela eller delar av denna grupp. Därför att stadens elit gav dessa 15
sitt stöd och de skulle, vare sig de stod på denna lista eller inte, ta sig in i fullmäktige. Då kunde de lika gärna stå på listan. Eller så gjorde man bedömningen att
dessa individer hade ett brett stöd i lokalsamhället och stod de på listan skulle det
öka möjligheten att få röstanden utanför den socioekonomiska gruppen att stödja
den.
Vad blev då resultatet av deras strävanden? I ljuset av ovan kan det inte påstås
annat än att de misslyckades. Ingen av kandidaterna som fick sitt huvudsakliga
stöd från samhällets lägre skikt tog sig in i fullmäktige.
Naturligtvis ägnade sig också stadens socioekonomiska elit åt ett gemensamt
och organiserat röstande. Kandidatlistan diskuterades och upprättades på ett valmöte några dagar innan valet. Därtill kände handelsmännen varandra via medlemskapet i handelsföreningen. Hantverkarna, fabrikörerna och industriidkarna
var bekanta genom fabriks- och hantverkarföreningen. Och stadens förenings- och
ordensliv var en självklar mötesplats för dess ämbetsmän, tjänstemän, handlare
och fabrikörer. Följaktligen röstade denna numerärt lilla grupp, med ett stort antal
röster till sitt förfogande, in varandra i stadsfullmäktige. Det senare har även noterats för Nyköpings och Sundsvalls del.54 Inte heller i detta val röstade någon av de
nominerade på sig själv.
Inför valet 1864 utlottades hälften av stadsfullmäktiges ledamöter, och alla dessa
ställde upp för omval.55 Tillsammans med ytterligare 17 personer som kandiderade till fullmäktige blev det totalt 27 personer som ställde upp i valet: åtta ämbetsoch tjänstemän, nio handlande, nio hantverkare och en som inte det går att fastställa yrkesidentiteten på. Av de tio utlottade fick åtta förnyat förtroende. Yrkesgruppssammansättningen i stadsfullmäktige blev efter valet: åtta hantverkare, fem
handlanden och sju ämbets- och tjänstemän. Följaktligen fortsatte de gamla burskapsägande grupperna att dominera stadens politiska liv.
Något försök från småfolket till gemensam och organiserad röstning förekom
inte i detta val. Av den grupp på 18 personer som röstade lika 1862 deltog åtta i
Edlund (673 röster från 61 röstanden, 18 plats i frågan om antal röstanden) och målare Moberg (671
röster från 60 röstanden, 19 plats i frågan om antal röstanden).
54 Hedenskog (1973) s. 134; Tedebrand (1997) s. 256.
55 Dessa var Rektor A. Sundberg, Auditören G. Hallström, Kopparslagaren J A Holmgren, Bankdirektören Erik Lindgren, 1:e Lantmätaren L F Jacobsson, Handlaren P E Hammarberg, Källarmästaren O
Thalén, Boktryckaren C M Berg, Handlanden Erik Andersson samt Instrumentmakaren E G Moberg, se
Protokoll den 12/12 1864, Dombok, A III:7, Rådhusrättens och magistratens arkiv, Östersunds stad,
ÖLA
14
valet 1864.56 Två av de fem som i valet 1862 samlat många röstanden bland dem
med få röster, ställde inte upp i 1864 års stadsfullmäktigeval. Två gjorde det och
fick knappt några röster.57 Det kan delvis förklaras av ett minskat valdeltagande
bland småfolket, men minskningen var inte så stor att den i någon större utsträckning kunde påverka detta. Däremot kan frånvaron av ett organiserat och gemensamt röstande bland dem haft en betydelse, eftersom det innebar en högre grad av
röstspridning.
Att det inte gjordes något nytt försök att organisera ett gemensamt röstande
bland röstinnehavare med få röster, tolkar jag som ett uttryck för en insikt om att
1862 års kommunala styrelse- och rösträttsreform inte innebar några möjligheter
för dem att påverka stadens styrelse. Och varför då ens försöka.
Också i valet 1864 röstade stadens socioekonomiska elit på varandra. Denna
gång står det ingenting i pressen om något valmöte, vilket inte med nödvändighet
betyder att ett sådant inte hölls. Men det är rimligt att anta att diskussioner rörande de nya kandidaterna och utlottades eventuella omval fördes i de kretsar och
forum där detta samhällsskikt träffades. Sammantaget förstärks bilden av en
mindre grupp personer, med relativt många röster, som röstade in varandra i
stadsfullmäktige.
Och precis som i rådmansvalet 1859 och i stadsfullmäktigevalet 1862 röstade
ingen av kandidaterna på sig själv.
Östersund i perspektiv
Hur ska då valdeltagandet i stadsfullmäktigevalen 1862 och 1864 betraktas? Tydligt är att socioekonomiskt starka grupper röstade i avsevärt högre utsträckning än
socioekonomiskt svaga. Något som delar av tidigare forskning, exempelvis Johansson och Westerlund, också pekat på. Däremot var valdeltagandet i Östersund,
såväl bland dem med få som dem med många röster till sitt förfogande, högre än i
andra städer, vilket är en intressant notering. Därtill organiserade delar inom det
så kallade småfolket ett gemensamt röstande vid stadsfullmäktigevalet 1862. Syftet
var att påverka valutgången i en riktning som de ansåg önskvärd. Ett liknande
exempel har inte tidigare forskning visat upp. Det behöver inte betyda att någonting sådant inte kan ha förekommit i andra städer. Oaktat detta är denna tidiga
politiska organisering, vilken kan liknas vid en partibildning, bland arbetare och
betjänte intressant. Dels bröt deras agerande mot den rådande politiska kulturen.
Enligt den skulle en kandidat väljas utifrån sin redlighet och kompetens, och inte
som förespråkare för ett visst politiskt program eller vissa politiska intressen. 58
I valet 1864 deltog gratialisten Jonas Berg (1), skoarbetaren Nyberg (3), svarvaren Anders
Andersson(3), målaren Olof Solberg (4), arbetare Petter Backéus (4), arbetskarl Göran (Georg)
Göransson (3), arbetaren Erik Jonsson (4) och fältjägaren Jan Svensson (4)
57 Traktör P O Jonsson(117 röster från 9 röstande) och målarmästare Moberg (43 röster från 1 röstanden).
58 Se Börje Harnesks artikel i denna antologi.
56
15
Historikerna Sven Ulric Palme och Ernst-Folke Lindberg menade till och med att
allt som liknade någon form av partiväsende ansågs som ”något moraliskt förkastligt”.59 Detta är en intressant problematik, eftersom den rådande hegemonin var
borgerlig. Själva definitionen och sinnebilden för denna redliga och kompetenta
person var en man ur samhällets socioekonomiska elit. Med andra ord var det mer
eller mindre omöjligt för någon ur samhällets lägre skikt att kvalificera sig för politiska uppdrag. Normen var satt för att tjäna samhällets politiska, ekonomiska och
sociala toppskikt. Dels reser den frågor som: vilka var de drivande bakom detta,
vilka politiska och ideologiska grundvalar utgick de ifrån och hur organiserade de
sitt valarbete inför det stundande valet? Tyvärr kan vi inte få svar på dessa frågor,
eftersom det inte finns något källmaterial att söka svaren i.
Arbetarnas och betjäntes försök misslyckades. Några uppenbara representanter
för denna socioekonomiska grupp röstades inte in i stadsfullmäktige. Detta misslyckande fick också negativ effekt på dessa väljargruppers deltagande i nästkommande val. När de erfor hur den graderade rösträtten fungerade i praktiken försvann illusionen hos de lägre klasserna om reformens demokratiska möjligheter.
Vad gäller frågan om politisk rekrytering till fullmäktige skilde sig inte Östersund från någon annan stad i Sverige. Det var stadens socioekonomiska elit som
besatte stadsfullmäktigesalens stolar. I Östersund kom således det gamla burskapsägande borgerskapet i alla fall inledningsvis att dominera fullmäktige.
I de val som artikeln behandlar röstade ingen av kandidaterna på sig själv. Detta
var ett uttryck för en politisk kultur och norm som hade sina rötter i tiden före år
1862.60 Det ansågs inte lämpligt att visa sig angelägen om att få bli vald, och det
ansågs tarvligt och anstötligt att rösta på sig själv. Kandidaten skulle nästan motvilligt gå med på att ställa upp, men gjorde det bara därför att "alla" krävde det. Ett
utryck för denna norm är Umebladets deklaration inför valet 1868 rörande vad som
kännetecknade en lämplig kandidat: ”Då de bästa böra utses, förråder den, som
gör sig mycken möda för att bliva invald, en förmätenhet som ensam är tillräcklig
att utestänga honom”.61 I detta sammanhang ska det nämnas att fram till 1862 var
valen i den allmänna rådstugan öppna, vilket säkerligen bidrog till utvecklandet
av normen att den kandiderade inte skulle rösta på sig själv samt verka allt annat
än intresserad av det eventuella uppdraget. Efter 1862 var stadsfullmäktigevalen,
om någon så begärde, hemliga. Inledningsvis fortsatte valen på sina håll, bland
annat i Östersund, att vara öppna. Men relativt snart etablerades valhemligheten
som praktik, och frågan som inställer sig mot denna bakgrund är: hur stark stod
sig normen om att inte rösta på sig själv när ingen kunde se vilka kandidater en
stadsfullmäktigekandidat röstade på?
Sven Ulric Palme & Ernst-Folke Lindberg, Hundra år av kommunalförfattningar 1862–1962 (Stockholm
1962) s. 103.
60 Börje Harnesk har vid genomgångar av röstningslistor et cetera vid val förrättat i allmänna rådstugan
i flera norrländska städer, tiden före 1863, konstaterat att ingen kandidat röstade på sig själv.
61 Umebladet 11/12 1868.
59
16
Avslutningsvis, politiskt deltagande, valdeltagande och vad som styr detta, är
centrala frågeställningar inom statsvetenskapen. 62 Inom den disciplinen är det få
forskningsområden som är så utforskat som detta. Också inom ämnet historia har
det gjorts en del valforskning, och då främst om politiskt deltagande. Däremot har
det inte gjorts några större undersökningar som över en lång tidsrymd studerat
valdeltagandet, valdeltagandets förutsättningar samt mekanismerna bakom väljarnas beslut att rösta eller inte rösta. Det är mot den bakgrunden som mitt pågående arbete om valdeltagandet i Härnösand och Östersund, från införandet av
1862 års kommunala styrelsereform fram till den allmänna och lika rösträttens
införande 1919, görs.63 Den undersökningen syftar till att klargöra, förklara samt
öka förståelsen av väljarnas beteende under denna period.
Summary
Kimmo Grönlund, Kontext, valsystem och aktivitet: den politiska omgivningens betydelse för valdeltagande i
Storbritannien och Finland 1918–1999 (Åbo 1999) s. 1.
63 Dalin (2015).
62
17
Väljare, valdeltagande och valda: en studie av stadsfullmäktigevalen i Östersund,
åren 1862–1864
(Voters, voter turnout and the elected candidates: A study of city council elections in
Östersund, 1862–1864)
This article examines the initial impact of the 1862 municipal voting reform. The
town of Östersund is the subject of the case study and the focus is directed on issues such as voter turnout, voting patterns and political recruitment.
What was the turnout? Inarguably, the socio-economically powerful groups made
up a greater share of the electorate compared to the socio-economically disadvantaged groups; a phenomenon which has been supported in some previous research. In Östersund however, turnout was generally higher than in many other
Swedish cities. Furthermore, it can be noted that in the election in 1862 a group of
workers and public servants organized a collective vote. Similar actions have not
been reported in previous research. This example of early political organization is
interesting since the action violated the prevailing political culture whereby the
candidate would be elected based on their good character and qualifications, and
not as a proponent of a particular political program or political affiliation.
Their attempt failed. No obvious representatives of the workers and public servants were elected to the City Council; undoubtedly his had a negative consequence
on these voter groups in the 1864 town council elections.
In the elections under discussion in this article none of the candidates voted for
themselves which was an expression of a political culture with its roots in the period before 1862. It was considered vulgar to vote for oneself. On the subject of political recruitment to the council Östersund did not differ from other Swedish cities.
It was the city's socio-economic elite who elected their own representatives.
Keywords: municipal voting reform, voter turnout, voting patterns, political recruitment, political cultur
18