Läs mer - Älandsbro

Transcription

Läs mer - Älandsbro
En skildring i ord och bild
av
Karin och Ragnar Nydén
Har vid stenbron i Nässlandsån låg en gång i tiden Kragoms och
Nässlands Belysningsförenings Kraftstation. Den gamla smedjan
syns till höger i bild.
1
Aftonsolen sänker sig bakom horisonten. Skymtimmen ar over och det ar dags att tända en
lampa. Tänk vad enkelt det är, bara att trycka på en knapp så har vi ljust. Men låt oss stanna
upp ett ögonblick och tänka tillbaka. Det har inte alltid varit sa enkelt. Vi tänker oss åren mellan
1915-20 nar de små bykraftverken började byggas.
Låt oss följa en å.
Vi börjar vid Älandsfjärden i Älandsbro, en mil norr om Härnösand. Så följer vi Nässlandsån genom
Kragomsviken under E 4 och kommer fram till resterna av det första kraftverket. Vi träffar på
dammbyggnaden vid stenbron som minner om att det har fanns en kraftstation och smedja. Den
tillhörde Kragoms och Nässlands Belysningsförening. Året var 1915.
Nu läser vi ur gamla protokollsboken: Kragoms och Nässlands byaman samlas och diskuterar om att
bygga en kraftstation.
Stadgar och insatser diskuteras och får sin första utformning. Enligt protokollen hölls flera
sammantraden under 1915, utan att man kom till något resultat.
Under 1916 finns inga protokoll, men den 11/2 1917 återupptogs förhandlingarna och i
föreningsregistret kan vi läsa: År 1917 den 14 mars antogs stadgar for Kragoms och Nässlands
Belysningsförening utan personligt ansvar, som har till ändamål att lämna föreningens medlemmar
samt andra personer elektriskt ljus och kraft.
Styrelsen hade sitt säte i Säbrå socken. Räkenskapsavslutning sker för kalenderår. Styrelsen utgöres av
Per Selander, Jonas Petter Nydén, Johan Ferdinand Eriksson, Lars Fetter Carlsson och Erik Olof
Norberg, alla i Säbrå socken med Rickard Dahlberg och Jonas Petter Norberg, jämväl i Säbrå socken,
som suppleanter. Firman tecknades av Nydén och Selander var for sig.
Vid sammanträde den 7 april hade inkommit förfrågan från Svedje och Ulviks byaman om tillstånd att
få köpa kraft från det nybildade bolaget. Förfrågan blev avslagen då det ej ansågs finnas tillrackligt
med vatten.
Men vid sammanträde den 16 juni skulle Huggning komma med i bolaget. De låg ju närmare till och
det skulle inte bli sa långa ledningar som det skulle ha blivit till Svedje och Ulvik.
Av protokollen kan man vidare läsa att vattentillgången under olika delar av året var ojämn och då
köptes en viss procent från Nässlands sågverk.
2
Från ett protokoll i maj 1931 stod
följande att läsa: För
radioapparater togs en årsavgift av
8 kronor, för strykjärn 3 kronor.
Strykjärn för sömmerska 8 kronor.
En passus angav att strykjärn ej
fick användas efter mörkrets
inbrott. Vi fortsätter att följa
vattendraget och kommer sa
småningom till resterna av ett
kraftverk, som tillhörde Själands
belysningsförening. Delägare var
byamannen i Öster och
Västersjäland. Här fanns också ett
vattenuppfordringsverk som
försåg byn med vatten.
Ar 1919 beslutade skolrådet i
Säbrå att indraga elektriskt ljus i
Här låg Kragom & Nässlands kraftstation
bada skolsalarna och i
lärarbostäder i Själands skola.
Vi fortsätter och kommer till
Själands vattensåg som nu står där
öde och utan vatten i dammen.
Sågen som byggdes 1907 med
tvillingturbiner, ersatte som
flerbladssåg den enbladssåg som
byggdes ar 1850.
På en av stockarna i taket har
sågaren L. V. Larsson skrivit ner
en dramatisk historia från
översvämningsåret 1919.
Fredagen den 2 maj och lördagen
den 3 maj regnade det mycket.
Söndagen den 4 maj flöt
Gryttjoms åbro hit till
sågdammen. Uppdrogs vid norra
landarmen. Sågdammen räddade
Resterna av Själands kraftverk
vi efter mycket arbete. Is och
timmer fastnade mot
dammluckorna. Bron framför
sågen blev alldeles bortspolad.
Kunde ej såga har på fyra dagar
Härnösand - Sollefteå järnväg blev
mycket ramponerad på flera
stallen.
Själands skola
3
Så kommer vi till Gryttjomssjön
och Åmsjön. Ån ringlar sig genom
ett fagert landskap och strax träffar
vi på resterna av nästa kraftverk.
Det ägdes av byarna Åm, Berge,
Brån, Solum och Gryttjom. Nästan
här över dammen gick Härnösand Sollefteå järnväg, som invigdes
1893. Vad som finns kvar av detta
är järnvägsbanken och ett ståtligt
brofaste i huggen sten som
påminner om forna tiders rallares
kunnande. Vi fortsätter och kommer till Älgsjön och så småningom
till Furuhult. Här fanns även ett litet
kraftverk uppfört 1918 som försåg
byns 11 hushåll med kraft och lyse. Själands vattensåg
Vårfloden 1 maj 1918 raserades
dammen helt Det blev för byborna
att börja om och bygga en ny damm
Det grävdes även for stolpar till ett
torp längre upp efter ån, men det
blev bara stolpar. Den ström som
kraftverket producerade ansågs inte
räcka till att elektrifiera det avlägset
liggande torpet. Här i byn fanns
aven en vattensåg, som raserades
vid en stortflod 1885. Det fanns
även en skvaltkvarn och spånhyvel,
men dessa revs när kraftstationen
uppfördes.
Järnvägsbrofästet i Brån
Följer vi ån vidare kommer vi till Aldersjon och
Kragoms fäbodar. Här hade markägarna ett litet
kraftverk som levererade ljus till de två stugorna och
stallet dar de bodde nar de körde fram virke under kriget.
Vi fortsätter upp efter ån på stigar som är upptrampade
av fritidsfiskare och kommer till Själandssjön. Följer vi
så sjöns norra strand så kommer vi till ett ödetorp Här är
det nu igenväxt med alskog, men tittar vi oss omkring
hittar vi en husgrund och resterna av vad som varit en
ladugård. Här bodde Tilda Valanger ensam med sina
andar. Hon bodde kvar vid Själandssjön till i mitten av
50-talet. Tilda Valanger var så ensam som någon
människa mänskligt sett kan bli. Korna hade hon kvar till
omkring 1940. Hon brukade fira jul tillsammans med
dem ute i ladugarden, då hon tände ljus åt varje ko Kvar
är bara andarna. Som regel är dom hyggliga. Men ibland
är dom bråkiga så Tilda inte kan vara inne. Då måste hon
gå ut och lägga sig på gårdsplanen. Detta berättade hon
en gång vid ett besök.
Tilda Valanger
4
I en tidigare artikel har vi följt ett vattendrag från Älandsfjärden upp till Själandssjön och
uppmärksammat resterna av de små byakraftstationerna. Denna gång följer vi vattendraget från
Älandsfjärden upp till Aspnäs. Men innan vi börjar var vandring uppmärksammar vi de sågverk som
låg runt Älandsfjärden vid sekelskiftet. På platsen for Nässlandssunds sågverk, i innersta viken av
Älandsfjärden byggdes redan 1759 en vattenångsåg. Ångsågen tillkom i början av 1890 och uppfördes
av en sågverksägare Lockner, som dock sålde sågen omkring sekelskiftet till bröderna E 0 och Janne
Norberg i Älandsbro, E.G. Norberg sålde sedermera sin hälft till sågverksägaren Petrus Nilsson. Sågen
hade två ramar och var förenad med en snickerifabrik. De båda ägarna bedrev rörelsen till februari
1922, då sågen såldes till AB Älandsbro Ångsåg, som med ett aktiekapital av 50,000 kronor samtidigt
drev sågen i Älandsbro, chef for företaget var disponent Alfred Berglund i Älandsbro. Efter 10 år sålde
AB Älandsbro Ångsåg Nässlandssågen till sågverksägaren Einar Pettersson i Älandsbro, som
tillsammans med sin son Rune Pettersson, bildade AB Nässlandssunds Sågverk. År 1935 den 2 oktober
brann sågen och hyvleriet ned till grunden på ett par timmar, men återuppfördes påföljande år med 1
ram och cirkelsåg samt elektrisk drift. Produktionen omfattade därefter c:a 300 standards sågat och 75
standards hyvlat virke, Brädgården brann 1959 med inneliggande virkeslager, varvid aven sågen var
starkt hotad. Sågen drevs vidare av Rune Pettersson. 1973 ingick Tage Fryklund som delägare,
tillsammans drev de sågen till 1980, då Fryklund ensam övertog sågen och bildade Norrlands
Träförädling tillsammans med sina barn Mats, Jan, Maria. 1995 övertog de företaget och driver det
vidare.
Ulfviks Ångsåg.
Denna ångsåg uppfördes ar 1877 av konsul C.A. Wiborg, som vi omnämnt i samband med
Hållängesågen. Han drev sågen som var på 2 ramar, till sitt frånfälle år 1885. Sterbhuset försattes
i konkurs och sågen övertogs av den förlagsgivande banken
som sålde Ulfvik till konsul Wiborgs söner, trävaruhandlarna
Harald och August Wiborg, vilka dock ej återupptog driften
utan i sin tur sålde anläggningen till ett nybildat bolag
Ulfviks AB med disponent Nicanor Scherman i spetsen år
1887. Scherman var född den 28 november 1858 och var son
till den olycklige disponenten på Nyvik (Koja) C.G.
Scherman. Liksom fadern hade sonen vissa karaktärsdrag
som gjorde att hans affärer med Ulfvik AB blevo nästan lika
dramatiska som faderns med Nyvik. Ulfviks AB som
disponent Scherman bildade 1887, stadsfastes den 27 april
1888 med ett aktiekapital av 150.000 kronor.
I bolaget där hans syskon stodo som huvudsakliga
meddelägare, utgjorde han ensam styrelsen. Antagligen
disponerade Scherman timmer från de skogar som efter
många och bittra processer tillerkänts fadern och han var
även själv köpare av en del av de skogsfastigheter som såldes
exekutivt från Nyvik nar striden dar stod som hetast. Men
med en energi och
expantionslusta som han ärvt efter fadern räckte tydligen ej dessa skogstillgångar, utan han köpte
dessutom timmer i mycket stor utsträckning
5
Efter att ha övertagit Ulfvikssågen moderniserade han denna och ökade ramantalet till tre med
ett kantverk och 3 klyvsågar. År 1889 skeppade han c:a 3.500 standards. Scherman beskrivs
som en hård säljare men hade svårt att sälja i nedåtgående konjunkturer, således påminnande i
någon man om grosshandlare Erstad på Björknäs.
Den 17 juni 1879 brann sågen som moderniserats ytterligare strax dessförinnan. Det var en
mycket dramatisk eldsvåda, lägligt nog regnade det och brädgarden samt kontorsbyggnaden
voro ej hotade Sågen som var försäkrad for 35.000 kronor totalförstördes dock. Delta var så
mycket olyckligare, som bolaget hade ej mindre an 270.000 timmer som väntade på sågning.
Med våldsam energi återuppförde Scherman sagen omedelbart och den nya anläggningen som
var försedd med 5 ramar stod färdig redan i September samma år. Den var dessutom försedd
med 2 kantsågar, 1 stavverk och 2 klyvsågar. Trots branden skeppades enligt Schermans egen
utsago samma ar 7000 standards.
Ar 1903 inköpte Ulfviks AB även Löfviks Ångsåg om 2 ramar och en skeppning av c:a 2500
standards.
Som en kuriositet kan anföras att Ulfvik hade en bogserbåt som var Sveriges äldsta propellerångare i drift. Den var ursprungligen byggd som lustjakt at Carl XV och användes även som
sådan av denne. Båten var byggd 1846 vid Motala och var av trä.
Ulfviks AB låg emellertid ute i alltför stora affärer och detta i förening med konjunkturläget
gjorde att bolaget måste gå i konkurs i april 1911. Samma dag begärdes aven Scherman
personligen i konkurs.
Konkursen väckte på grund av omständigheterna stor uppseende. I Ulfviks AB som visade en
brist på 423.965 kronor bevakade dels Schermans syskon fordringar på 4 miljoner kronor och
dels Scherman själv for en borgensförbindelse och fordringar hos bolaget med 1.732.000
kronor
Det märkligaste var dock att Ulfviks AB:s räkenskapsböcker intet hade att förmäla om dessa
fordringar. Genom sin uppgivna fordran hos bolaget kom Schermans egen konkursstat att
sluta på ett överskott av 88.915 kronor. Detta trots att syskonen även har bevakat en fordran
på 3 miljoner. Staten var största fordringsägare för inköpt timmer.
Bankaktiebolaget Norra Sverige uttog stämning på Scherman for konkursförbrytelse och lät
verkställa en dramatisk vräkning av honom från herrgården på Ulfvik. Resultatet av rättegången blev
att Scherman dömdes till en månads fängelse for eftersatt bokföringsplikt. Han förde därefter flera
processer mot banken med växlande framgång.
Ar 1912 ordnade banken auktion på såväl Ulfvik som Löfviks sågverk. De inropades båda av
disponent Scherman som den 4 januari 1911 bildat Trävarubolaget Norrland med i huvudsak
samma delägare, d.v.s. syskonen som i Ulfviks AB. Sågverken transporterades på detta bolag.
Aktiebolaget var som förut 150.000 max 450.000 kronor och Scherman var som förut ensam
styrelseledamot.
Löfviks sågverk utbyggdes nu till 3 ramar och tillsammans skeppade de båda verken i
genomsnitt 10.000 standards sågade trävaror samt dessutom under krigsåren c:a 5000 laster
träkol samt stav och splintved
Nicanor Scherman avled den 4 September 1922 och till disponent efter honom utsågs den 9
oktober förvaltaren vid bolaget Leon Broman. Bolaget hade dock ej den ekonomiska stadga
som erfordrades att rida ut stormarna under 1920-talet utan likviderades av banken år 1924.
Såväl Ulfvik som Löfvik överfördes därefter till det av banken instiftade Björknas Nya
Sågverks AB som aven inkluderade resterna efter grosshandlare Gustaf Erstads konkurs.
Ulfvikssågen brann den 4 oktober 1925 och återuppfördes ej. Löfvik nedlades samma år och
nedskrotades år 1930.
6
Ulfviks Trämassafabrik.
Nar Ulfvikssågen brunnit och Svenska Handelsbanken samma år sålt Björknas Nya Sågverks AB som
ägde marken till Kramfors AB, uppförde detta sistnämnda bolag en trämassafabrik på platsen.
Trämassafabriken stod färdig år 1928. Sliperiet var beräknat for en kapacitet av c:a 11.000 torrton per
år. Denna ökades år 1931 till c:a 15.000 ton slipmassa (lufttorr) per år. Den maskinella utrustningen
innefattade förutom barktrumma, 2 st. kontinuerliga slipstolar samt 1 kallslipstol med 4 lådor, 2
upptagningsmaskiner, vardera försedd med sieber, 2 pressar och saxar. Dessutom fanns automatisk
linbana som transporterade den färdiga produkten till magasinet.
Arbetsstyrkan vid fabriken var 50 arbetare samt 7 förman och tjänsteman. När Kramfors AB år 1929
såldes till SCA inbegreps även Ulfvik i försäljningen. Aren 1938 - 1955 drevs fabriken under
firmanamnet Ulfviks AB, vilket bolag dock 1955 fusionerades med SCA i likhet med Kramfors AB.
Det var på sin tid ett modernt sliperi men utvecklingen rider fort och anläggningen nedlades ar 1958
Fabrikslokalerna såldes till Stenhammars Bruk som där igångsatte en cementvarufabrik.
Löfviks Ångsåg
Löfvikssågen anlades ar 1888 av bröderna Harald och August Wiborg, söner till konsul
Wiborg på Ulfvik. De drevo rörelsen endast ett par år varefter verket såldes till grosshandlare
Henrik Holmberg i Härnösand
Denne som var en i Ådalen känd man tillhörde släkten Holmberg på Hammar, hade en
trävaruagentur i Härnösand och för övrigt rätt förgrenade affärsintressen.
Som vi förut berättat, köpte han Rösågen med planer på att där anlägga ett gemensamt
exporthyvleri for Ådalen, en plan som om den kommit till stånd säkert skulle blivit givande,
eftersom det hyvlade virket ännu var rätt ovanligt i Ådalen vid de många mindre och även
större sågverken.
Han var öppen for nya uppslag och idéer och som exempel kan anföras att han omkring år
1896 anlade en liten enramig inlandssåg i Skorped försedd med 1 klyv och 2 kapsågar for en
årlig tillverkning av c:a 1000 standards björkkäppar och annat av sågad björk. Sågen kallades
också for "Betula" efter björkens latinska namn. Förvaltare vid denna såg, som blev kortlivad,
endast ett par år var Axel Arnell i Nyland. Holmberg förlorade en hel del på denna affär,
liksom han tyvärr kom att göra även beträffande Löfvik.
Då lyckades han säkerligen bättre med sågen i Mäija som han innehade en tid i kompanjonskap med
disponent Constantin Falck.
Men for att efter denna utvikning återgå till Löfvikssågen så överlät han denna efter köpet till
det nybildade Löfviks Ångsågs AB, där han till en början själv var disponent, men vilken
befattning senare övertogs av disponent Joh. Söderqvist. Sågen utökades till 2 ramar, 1
kantverk och 2 kapsågar och skeppade vid sekelskiftet omkring 3000 standards. Löfviks
Ångsågs Ab kom emellertid på Obestånd år 1902 och den 30 maj såldes sågen på offentlig
auktion i Sollefteå till grosshandlare Erik Öberg i Lugnvik för 28000 kronor.
Grosshandlare Öberg sålde i sin tur redan påföljande år till Ulfviks AB och grosshandlare
Nicanor Scherman. Löfvikssågens historia ar därefter identisk med Ulfviks och när detta bolag
gjorde konkurs 1912 inbegreps även Löfvik. Vid den av banken anordnade auktionen inlöstes
emellertid de båda sågarna av grosshandlare Scherman, som bildade Trävaru AB Norrland
och utökade Löfvikssågen till 3 ramar och 1 kantverk, där år 1913 producerades c:a 3000
standards virke samt 300 standards stav.
7
Även delta bolag gick dock i konkurs vid grosshandlare Schermans frånfälle år 1924 och de båda
sågarna överfördes av banken till Björknas Nya Sågverks AB, som år 1925 nedlade Löfvik.
Björknäsbolaget såldes samma år till Kramfors AB och sedan detta bolag i sin tur uppgått i
Svenska Cellulosa AB (SCA), nedskrotades sågen 1930.
Saltviks Ångsåg
Ej långt från Löfvik uppförde trävaruhandlare H T. Wiborg en liten ångsåg om en ram och
kantverk, troligen år 1887. Skeppningen uppgives påföljande år utgöra 1500 standards. Sågen blev
dock av kort varaktighet och har ej efterlämnat några spår.
Älandsbro Ångsåg
Ar 1917 anlades denna såg vid Älandsbro av grosshandlare Berglund samt hans tvenne söner
Hjalmar och Alfred Berglund. De hade alla tre tidigare varit anställda vid Brunne sågverk. Sågen
var på 2 ramar, 1 kantverk, 1 stavverk och 1 trätuggare. Tillverkningen rörde sig om c:a 1800
standards. Den drevs till en början under firma Älandsbro Ångsåg, Berglund & Co, men den 1
februari 1922 bildades under efterkrigstidens tryck AB Älandsbro Ångsåg med ett aktiekapital av
5000 kronor av kronofogden Alrik Dalqvist i Härnösand, som ombud för banker samt fruarna
Anna och Hanna Berglund och maskinsnickaren K.P. Olsson i Älandsbro. Som disponent
fungerade Alfred Berglund.
I samband med den nya aktiebolagsbildningen inköptes aven samma år Nässlandssunds ångsåg om
2 ramar och snickerifabrik År 1932 såldes dock delta verk. Älandsbrosågen är numera nedlagd.
Källa: Uppgifterna om dessa stigar runt Älandsfjärden är hämtade ur en bok som heter, "Ådalens
Prosa, " den utkom 1961 och författaren heter Helge Höglund.
Men låt oss nu börja var vandring upp efter den
s.k. Älandsån. Någonstans där E-4 nu passerar
fanns i mitten på 1700-talet, Älands
tullmjölkvarn, Älands mälteri, Älands kritkvarn
samt ett garveri.
Älands kvarn byggdes året 1885 av Erik
Andersson som härstammade från Nora.
Kvarnen drevs i tre generationer Andersson.
Nuvarande ägaren Jan Bos driver kvarnen när
vattentillgången är tillräcklig.
Älands Kvarn
8
Lite längre upp efter ån så träffar vi så på resterna av den första kraftstationen. På det ena dammfästet
står skrivet "Byggd av Älands och Norrstigs byamän 1917". Av tillgängliga handlingar var det
Hjalmar Hallströms Elektriska i Härnösand som levererade vattenturbin och elektrisk anläggning 1 st.
Kolumbia special turbin N:6 utvecklade vid 3,6 meters fallhöjd 12 hästkrafter
med 400 varv/minut turbin med tillbehör. 1 st. likströmsgenerator 8 kilowatt cirka 12 hästkrafter 1200
varv med tillbehör. Instrument av marmor monterad, 1800 meter 16 kvadrat koppartråd 275 gram á
4,60 isolatorer med krok, åskledare m.m. Frakter jämte arbetskostnad for uppsättning av generator,
instrumenttavla och ytterledningar 7736 kronor. Den 22 februari 1918 fick El. Föreningen från
Hallströms Elektriska ett brev där de skriver.
För att vid kommande uppgörelse må kunna referera till förut gjorda arbeten, vilket ar
av stor betydelse for mig, vore jag Eder synnerligen tacksam for ett utlåtande angående
det arbete jag haft förmånen utföra for Eder räkning.
Högaktningsfullt
Hjalmar Hellström
Vid årsmötet den 27 januari 1934 beslöts att bygga en ny tub och samtidigt byta ut turbinen
mot en större. I mars bestämdes det att antaga ett anbud från Finshyttan och Kristinehamnsfabriken på en turbin á 1745 kronor och virket till tuben skulle köpas från firma Pettersson &
Ramstedt i Ramsås
Vid årsmötet i januari 1939 gjorde en utav delägarna en förfrågan om att få inkoppla en
mjölkmaskin som han inmonterat.
De flesta av föreningens medlemmar ansåg att var el-stationen var för liten att belasta med
kraftförbrukningen under "lystid" varför hans anhållan avslogs. Han skulle dock få använda
kraft för den till hösten.
9
I augusti 1939 diskuterade att söka till ny kraftleverantör, förslagsvis Härnösands Elverk och Forsse
Kraftverk. Efter förhandlingar med Härnösands Elverk kan man läsa i § 3 från 1939. Ingenjör
Wadstein uppläste och fördelade föreningen kontrakt for överlåtelsen. Detta godkändes och
undertecknades for Verket av Kapten Melinder och ingenjör Wadstein samt för föreningen av dess
andelsägare.
Vi fortsätter så vår vandring ett hundratal meter efter ån och träffar på resterna efter en liten
kraftstation som John Norberg hade byggt for eget bruk for uppvärmning av det ena bostadshuset. Den
var i drift till i början av 1960. Här fanns aven resterna av en kvarn och en skäkt. Följer vi så ån och
passerar Kullarmarksvägen så kommer vi till Södervägen. Här kan man hitta grunden till
en kraftstation och på andra sidan
vägen en bit upp, resterna av en
damm. Det var Ulfviks byaman
som har låtit uppföra en
kraftstation. De hade tidigare gjort
förfrågan hos Kragoms och
Nässlands Belysningsförening att
få köpa kraft men det blev avslag,
då det skulle bli för långa ledningar
och vattnet ej skulle räcka till. Har
finns inga handlingar bevarade. Vi
fortsätter uppefter ån och passerar
Stortjärnen och kommer till platsen
där Ramsås Elektriska hade sin
kraftstation och damm. Den
byggdes 1917 -1918 och den
Resterna av Ulfviks kraftstation
lämnade ström till södra delen av
Ramsås. Även här finns inga handlingar kvar. Vattendraget går under Ramsåsvägen och följer vi stigen
efter ån så kommer vi så till Bröderna Helmer och Algot Ulanders Snickerifabrik. De hyrde
Snickerianläggningen vid sågverket vid Nässlandssund, men måste sedan lokalerna eldhärjats 1935
och nästan all redskap och
verktyg brunnit upp, se sig om
efter en ny plats att bygga en
snickerifabrik. Inne i själva
byn Ramsås fanns ett gammalt
kvarnläge dar vattenfallet
ägdes av byamannen
gemensamt och där ingenting
gjorts for att hålla den gamla
kvarnen i stånd. Bröderna
Ulander fick av byamannen
erbjudande om att här vid det
forna kvarnläget bygga en
snickerifabrik.
För att få billigast möjliga
kraft köpte de en nedlagd
kraftstation
av
Själands
Ulanders snickerifabrik
byaman, vilken de fraktade till
Ramsås och byggde in i sin snickerifabrik, då slapp de utgifter for kraft och lyse. Efter Bröderna
Ulanders död övertogs fabriken av Algots son Åke, som fortsatte driften till sin allt for tidiga bortgång
1991. Numera är det ingen drift i fabriken.
Vi följer nu ån under Ramsåsvägen och kommer till Vegsjövägen och ser resterna av en vattensåg som
uppfördes i mitten utav 1800-talet. I början av 1900-talet köptes den utav Pettersson och Ramstedt och
10
sista tiden av Pettersson ensam och efter hans död av sterbhuset.
I sågen var det en generator insatt och den försåg övre delen av Ramsås by samt Skabäcken med ström.
Sågen upphörde 1941 Omkring 1939 eller 1940 kom så Forsse Kraft AB och började att leverera ström
till hela Ramsås by. Ån fortsätter så genom Lill-Vegsjön och kommer så till Stor-Vegsjön. Vi följer nu
Vegsjövägen och kommer till södra sidan om Vegsjön, åker forbi vägen till Hanabergsbodarna och lite
längre fram, vägen till Ramsås fäbodar och vi fortsätter till vägens slut. Har lämnar vi bilen och följer
en traktorväg nästan en kilometer och kommer till utloppet från Stortjärnen. Efter en stunds sökande i
ris och gräs sa hittar vi grunden efter en kraftstation. Här hade Aspnäs Elektriska Andelsförening byggt
en kraftstation som fick
vattnet från den 67 meter
högre
upp
belägna
Stortjärnen, året var 1918.
Har är handlingar borta från
den första tiden, men efter
1930 var det Agnot
Eriksson i Stensviken som
hade
ansvaret
för
kraftstationen och av hans
systerson Jimmy Näsström i
Bergsjö har vi fatt ta del av
en del handlingar.
Grunden till Aspnäs Elektriska Andelsförenings Kraftstation
Från ett möte kan nämnas. Protokoll fört över extra möte hållet av Aspnäs Elektriska Andelsförening
söndagen den 19 September 1926.
§1
Motet öppnades av ordförande klockan 4.30 em.
§2
En fråga öppnades av ordf. om att maskinvården skulle bortsättas på entreprenad, enar den förres tid
var utgången den 1 juli i år. Jämte att densamma skulle räcka längre än ett år.
§3
Anbuden skulle vara inlämnade till kassören före den 3 oktober 1926. Vidare bestämdes att sätta vissa
villkor på maskinvården varvid voro följande Maskinisten skall smörja, putsa och i övrigt tillse
lysstationen till föreningens nöje. Han skall även reglera vattnet sålunda att alla dammluckor skall vara
val stängda, men de skola aven tillse så att ej överspolning sker och att ej dammen därigenom
sönderskäres. Maskinerna skall stå under dagen när det ej användes kraft, från den tid isen bär gå tills
vårfloden börjar. Maskinerna ska stå från och med den 1 juni och till den och med den 15 augusti varje
år och om kraft skulle då fordras, äger under denna
11
tid maskinisten uppbära extra arvode av den som behöver ström. Men han får ändå ej lämna
maskinerna utan vård under den tid de står. Han skall aven tillse ytterledningen så att ej densamma slår
ihop eller avhjälpa nedfall av densamma, detta ingår i entreprenadsumman. Han skall även tillse
dykdalben i Stortjärn så att den ej blir dragen ur sitt läge vid vårfloden och isen.
§5.
Andelsföreningen äger rätt till att avskeda och tillsatta en ny, om ej maskinisten fullföljer ovanstående
paragraf, jämte förlora återstoden av entreprenadsumman.
I maj 1932 begärdes offert från Aktiebolaget Finshyttan Filipstad, om utbyte av turbin men det
dröjde till april 1934 innan beställning gjordes. Turbinen var av Peltontyp och utvecklade 10
Hästkrafter vid 63 - 64 meters fallhöjd och 16 sekundliters vattenförbrukning till en kostnad
utav 1600 kronor.
Som första likvid åtföljdes denna order av 535 kronor utgörande c:a 1/3 av anbudssumman i
assurerat brev.
1947 var en extremt torr sommar, vattnet sinade, generatorn flyttades in till byn och drevs med
en råoljemotor. Den motorn brann upp och Aspnäsborna fick ta fram fotogenlamporna igen.
Sedan när regnet kom och fyllde tjärnen togs kraftstationen i bruk igen, men 1950 överlåts
elleveransen till Forsse Kraft AB.
En liten minnesrunda om vilka problem vara föräldrar ställts inför, for att vi skulle få lite av den
bekvämlighet som följde med att elektriciteten kom. Lantbrukarna ville sätta in mjölkmaskiner, likaså
hushållen att få satta in en elspis. Dessa två saker var val de första bekvämligheterna, som sedan
ökades ut med kylskåp m.m. Något som vi hoppas att dagens barn tänker på när det bara är en knapp
att trycka på for att använda sig av dagens elektriska moderniteter.
Förklaringar av ovanliga ord:
Dykdalb, = en grupp pålar neddrivna i sjöbotten.
Lystid, = efter mörkrets inbrott.
Lysstation, = kraftstation
Sieber, = upptagningsanordning for avvattning av slipmassa.
12
13
14
FÄBODBESÖK INOM GAMLA SÄBRÅ KOMMUN
av
Karin & Ragnar Nydén
Fäboden var förr i tiden en samlingsplats for bybornas mjölkkor och getter. Det var
livligt i skogen på sommaren. Betande djur i fullständig frihet. Fäbodstintorna mjölkade,
tjärnade smör, ystade och gjorde ost. En svunnen epok, men vissa lämningar finns kvar,
vara fäbodvallar som vi ska besöka.
Vi följer E-4 från Älandsbro upp mot
Oringen. Innan vi kommer upp på högsta
höjden, viker vi in på gamla Riks 13 och
följer den några hundra meter. Har viker
man av till vänster in i skogen på en stig
som leder upp mot Berge fäbodar, dit man
kommer efter femtio minuters vandring.
Här på vallen ar det två stugor, den ena
bättre bevarad och i den var det gäster den
här dagen. Efter en stunds vila over en kopp
kaffe, var det dags att fortsatta mot nästa
vall.
Vi följer en stig och efter 15 minuters
vandring står vi på Brunnas fäbodvall Här är
Berge fäbodar
det bara en stuga kvar samt vedbod. Stugan
är någorlunda bevarad Efter en stunds vila
fortsätter vi mot Ams fäbodvall.
Men innan sa besöker vi Åbergs-grottan och
det ovanför grottan belägna rullstensfältet
Stenlavan. Inne i grottan hittar vi en
besöksbok, där vi laser:
En julidag 1942 besökte Säbrå första
hembygdsförening grottan, samt det ovanför
belägna rullstensfältet Stenlavan, enligt
bygdens språk. Stigen upp hade utmärkts
genom föreningens försorg och som ett
minne av denna utflykt har denna bok
anförskaffats. Vårda den val och notera ditt
besök.
Brunnäs fäbod
Åbergsgrottan
15
Sägnen berättar att när ryssarna härjade
efter var kust 1721, hade invånarna i
Västersjäland tagit sin tillflykt till
Åbergsgrottan. När de så återvände till sin
by var den helt nerbränd, det enda som
fanns kvar var en sädesbastu.
Vi fortsätter nu mot Ams fäbodar. Här är
det bara en stuga kvar. I det höga gräset är
det svart att upptäcka resterna av några
fler stugor. Vi följer vägen och korsar
vägen som leder upp till Furuhult och
kommer sa småningom
Åms fäbod
på vägen som leder upp till Solums fäbodar. På vallen står två stugor kvar, varav den ena är
någorlunda val bevarad. Vi återvänder samma vag som vi kom. Innan vi kommer in på vägen mot
Furuhult, gör vi ett besök på Bråns fäbodvall.
Där är det en stuga kvar och även en
flaggstång är uppsatt på vallen. Sedan går vi
ner till allmanna vägen till Furuhult och
följer den tills vi kommer upp till byn. Vi
tar nu en stig som förut gick fran denna by
upp
mot
Själandssjön,
passerar
Ransmyrarna och kommer upp till
Östersjälands fäbodvall. Det finns en stuga
där, men det är nog mycket länge sedan den
användes. Efter en kaffepaus fortsätter vi
over Seljemyren och över Seljån och
kommer till Kragoms fäbodar, vid stranden
av Aldersjon. På den vallen
Solums fäbodar
är det två stugor. Den ena stugan bar kvar sin prägel som gammal fäbod. Den andra är relativt
nybyggd. Det finns aven ett stall for 6 hastar. Stugorna och stallet användes vid kastvedshuggning och
timmerkorning efter kriget. Den här vallen
är livligt använd. Byalaget samlas här till
knytkalas på midsommarafton och här
förrättas aven fäbodgudstjänst med vigsel
och barndop.
Vi far sedan ta bilen till hjälp och åka
tillbaka genom Furuhult och passerar
byarna Gryttjom och Bötsle. På en
skogsbilväg kommer vi så småningom till
Bötsle fäbodar, som ligger vid StorGodstjärn. På vallen är det 3 stugor, två av
dem är väl underhållna
Bråns fäbodar
16
Efter en promenad runt vallen, fortsätter
vi med bilen mot Aspnäs. Efter några
hundra meters körning viker vi till vänster
in på Sågarvägen, följer den och kommer
sa småningom på södra sidan om
Vegsjön.
Efter omkring en halv-timmes körning
kommer vi till Ramsås fäbodar vid
stranden av Vegsjön. Här är det många
stugor, en del nybyggda och på vallen är
det nog liv och rörelse under sommaren
Det kan även noteras att det är bara på
denna fäbodvall som det finns en väl
bevarad ladugard. I Säbråboken står det
Östersjälands fäbodar
att här på fäbodvallen fanns 17 kokhus
och bodar. Vi återvänder mot allmänna
vägen mot Aspnäs Efter några kilometers
körning viker vi av till höger in i skogen
och hamnar så småningom på
Västersjälands fäbodvall Här är det bara
en stuga kvar, men är väl bevarad. På
senare tid har det satts upp en stuga till.
Vi vänder om till vägen och fortsätter upp
mot Aspnäs, åker genom byn och kommer
in på en skogsbilväg.
Efter en stunds körning viker vi upp på
Ulvviks fäbodvall.
Här är det bara en stuga kvar, men
hundkojan vittnar om att denna stuga
användes vid jakt.
Kragoms fäbodar
Gryttjom & Bötsle fäbodar
17
Vi åker till ned till skogsbilvägen och fortsätter
mot vägens slut. Vi får nu vandra en stund och
kommer sa småningom till Älands fäbodvall. Här
är det bara en stuga kvar och sly och gräs vittnar
om att det är länge sedan denna stuga användes.
Men vandrar man runt vallen hittar man rester
efter både stugor och ladugårdar. Utanför vallen
hittar man en stuga av senare datum, det är väl
denna som användes vid jakt. Vi har nu besökt de
tolv fäbodvallar inom Säbrå kommun där det
fortfarande finns stugor kvar. I ett litet häfte som
Säbrå Hembygdsförening gav ut 1951, har
Gustav Sporring skrivit "Om fäbodarna i Säbrå". Ramsås fäbodar
Under den tid da fäbodlivet var i sin högsta
utveckling fanns det inom Säbrå socken ej
mindre an 16 byar, som hade sina fäbodvallar
runt om i kommunens skogar. När det blev slut
med att använda fäbodarna är val svart att saga,
men man far val tro att efter 1930, var det inte
någon som användes. Men den torra sommaren
1941 hade byamannen i Kragom sina kor uppe på
fäbodvallen en tid.
Tanken med sammanstallning över "våra
vattendrag och fäbodar i Säbrå" kommun, har
varit av dokumentärt intresse.
Karin och jag har under arbetet med häftets
Västersjälands fäbodar
tillkomst, insett hur viktigt det är att var tids
historia på alla sätt bevaras for framtiden.
Det här varit en rolig och intressant
sysselsättning som förhoppningsvis ska utmynna
till en fortsättning inom andra kulturellt
intressanta områden. Vi hoppas också att det ska
mana till efterföljd.
Ulvviks fäbodar
Älands fäbodar
18