Barnhälsovården Region Skånes

Transcription

BARNHÄLSOVÅRDEN
Region Skåne
ÅRSRAPPORT 2014
Bild; Colourbox
2015-06-05
Ansvariga för rapporten
Kunskapscentrum för barnhälsovård
www.skane.se/kunskapscentrumbhv
Ängelholmsgatan 3 A
214 22 Malmö
040-6234147
[email protected]
Marie Köhler
Enhetschef/barnhälsovårdsöverläkare
Lars Olsson
Vårdutvecklare/Psykolog
Marita Ståhl
Administratör
Margareta Berglund
Vårdutvecklare/distriktssköterska
Kerstin Bergmark
Utvecklare/barnsjuksköterska
Mariette Derwig
Barnhälsovårdsöverläkare
Kathy Falkenstein-Hagander
Åsa Gustafsson
Utvecklare/socionom
Linda Håkansson
Lisa Johansson
Folkhälsoutvecklare
Helena Kornfält Isberg
Åsa Lefèvre
Sjuksköterska/Lic.Med.Vet
Liv Lyngå-Von Folsach
Barnhälsoöverläkare
Micaela Nilsson
Vårdutvecklare/barnsjuksköterska
Malin Skoog
Ylva Thor
2
Förord
Med årsrapport för barnhälsovården i Skåne 2014 fortsätter vi beskrivningen av de yngsta
barnens hälsa och deltagande i barnhälsovården i Region Skåne. Tillgång till barnhälsovård av
lika hög kvalitet i hela regionen är en del i arbetet för jämlik hälsa. För att nå målet jämlik hälsa
för barn behöver verksamheten ständigt mätas, utvärderas och utvecklas.
Under 2014 var knappt 96 000 barn noll till fem år inskrivna i barnhälsovården och kunde
därmed tillsammans med sina föräldrar ta del av barnhälsovårdens erbjudande av
hälsofrämjande och förebyggande insatser. I regionen arbetar ungefär 760 professionella –
sjuksköterskor, läkare och psykologer – i barnhälsovården och de skapar i vardagen med sin
kompetens och sitt engagemang möten med barn och familjer som gör skillnad! Vi vill passa
på att särskilt tacka de som bidragit med att skicka in uppgifter till rapporten. Jämfört med
föregående år har några nya mått inkluderats till exempel fyraårsbesök, språkundersökning
och EPDS-samtal med tolk.
I arbetet med rapporten har hela teamet på Kunskapscentrum för barnhälsovård varit
engagerat. Lars Olsson har analyserat datauppgifterna och tagit fram diagram och kartor. För
varje avsnitt i rapporten ansvarar undertecknande författare. Texterna har redigerats av
Lars Olsson och Marie Köhler. Marita Ståhl står för rapportens layout.
Årsrapport 2014 visar att barns hälsa skiljer sig mellan områden och befolkningsgrupper i
regionen. Barnhälsovårdens erbjudande ser fortfarande olika ut i kommunerna och skiljer sig
även mellan de skånska barnavårdscentralerna. Barns och familjers deltagande i
barnhälsovården är olika i olika områden av regionen. Barnhälsovården behöver således
utvecklas ytterligare för att ha hög och likvärdig kvalitet i hela Skåne och för att inkludera alla
barn!
Analyser av utvecklingen de senaste åren visar att det är möjligt att utveckla och förbättra
barnhälsovården så att fler barn och familjer kan ta del av den! På så sätt kan barnhälsovården
bidra i arbetet för en jämlik hälsa för barn.
Marie Köhler
Enhetschef/barnhälsovårdsöverläkare
Kunskapscentrum för barnhälsovård
Region Skåne
3
INNEHÅLL
SAMMANFATTNING.............................................................................................................................. 6
Barns hälsa ............................................................................................................................................ 6
Amning ................................................................................................................................................. 6
Passiv rökning ....................................................................................................................................... 6
Övervikt och fetma ............................................................................................................................... 6
Hälsovård .............................................................................................................................................. 6
Hembesök ............................................................................................................................................. 6
Föräldrastöd i grupp ............................................................................................................................. 6
Depressionsscreening med EPDS-metoden .......................................................................................... 7
Vaccinationer........................................................................................................................................ 7
Fyraårsbesöket ..................................................................................................................................... 7
Hörsel.................................................................................................................................................... 7
Syn ........................................................................................................................................................ 7
Språk ..................................................................................................................................................... 7
Anmälningar till socialtjänsten ............................................................................................................. 7
Samverkan med socialtjänsten............................................................................................................. 8
Familjecentraler.................................................................................................................................... 8
INLEDNING ............................................................................................................................................ 9
UNDERLAG ............................................................................................................................................ 9
BAKGRUND ........................................................................................................................................... 9
Barnrättskonventionen och folkhälsomålen ........................................................................................ 9
Barnhälsovårdens organisation i Skåne .............................................................................................. 10
Barnhälsovårdens grundläggande arbetssätt ..................................................................................... 11
Hälsoindikatorer ................................................................................................................................. 11
MATERIAL OCH METOD ...................................................................................................................... 12
Analys ................................................................................................................................................. 12
Care Need Index (CNI) ........................................................................................................................ 12
Andel barn i riskgrupp för TBC............................................................................................................ 12
Andra analysvariabler ......................................................................................................................... 12
HÄLSOINDIKATORER ........................................................................................................................... 13
Barns hälsa .......................................................................................................................................... 13
4
Amning ............................................................................................................................................... 13
............................................................................................................................................................ 18
Rökfri miljö ......................................................................................................................................... 19
Övervikt och fetma ............................................................................................................................. 24
Hälsovård ............................................................................................................................................ 28
Första hembesöket ............................................................................................................................. 28
Föräldrastöd i grupp ........................................................................................................................... 31
Depressionsscreening med EPDS-samtal............................................................................................ 35
Vaccinationer och vaccinationstäckning ............................................................................................ 41
Fyraårsbesöket ................................................................................................................................... 44
Hörsel.................................................................................................................................................. 45
Syn ...................................................................................................................................................... 49
Språk ................................................................................................................................................... 51
Anmälan till socialtjänsten ................................................................................................................. 55
Barnhälsovårdens samverkan med socialtjänsten ............................................................................. 60
Karta över Skånes BVC, BMM och Familjecentraler ........................................................................... 63
Karta över Skånes kommuner samt Malmös tidigare stadsdelar....................................................... 64
Bild; Colourbox
5
SAMMANFATTNING
Årsrapporten är baserad på data från knappt 96 000 barn noll till fem år som är inskrivna i
barnhälsovården i Region Skåne. Målet för barnhälsovården är jämlik hälsa och likvärdig hälsovård.
Rapporten tydliggör att det finns geografiska och socioekonomiska skillnader för barn i Skåne.
Resultaten pekar också på områden som behöver utvecklas vidare. Uppföljning över tid visar att
förändring och förbättring är möjlig.
Barns hälsa
Amning
•
•
•
Amningsfrekvensen har sjunkit i Sverige sedan 90-talet.
Andelen barn i Skåne som enbart ammas vid sex månader har under de senaste fyra åren ökat
från 7,2 till 15,6 procent.
Andelen barn som får enbart bröstmjölk vid sex månaders ålder varierar mellan en och 36
procent mellan de olika kommunerna.
Passiv rökning
•
•
•
I Sverige, inklusive Skåne, minskar sedan flera år andelen barn som utsätts för rök i hemmet.
Andelen barn, noll till fyra veckor, som utsätts för rökning i hemmet i de skånska kommunerna
varierar mellan en procent i Lomma och 28 procent i Bjuv. Även mellan stadsdelarna i Malmö
varierar nivåerna stort.
Barnhälsovården har frågat efter båda föräldrarnas rökvanor när barnet är noll till fyra veckor
och åtta månader, men fortfarande registreras mammors rökvanor i större omfattning än
pappors rökvanor.
Övervikt och fetma
•
•
•
•
Andelen fyraåringar (födda 2010) med förhöjt BMI är 11,2 procent fördelat på 9,2 procent
övervikt och 2,0 procent fetma.
Frekvensen av övervikt och fetma varierar mellan 6,5 procent i Lomma och 19,5 procent i
Örkelljunga.
De fyra senaste årens statistik visar att flickor i fyraårsåldern har större risk än pojkar att få
övervikt eller fetma.
Andelen pojkar med fetma är generellt högre vid BVC med högt Care Need Index (CNI).
Hälsovård
Hembesök
•
•
Trenden är ökande för både erbjudande om och deltagande i första hembesöket. Under 2014
erbjöds 96 procent av alla nyblivna föräldrar ett första hembesök och 87 procent av
barnfamiljerna fick ett första hembesök.
Spridningen mellan barnavårdscentralerna har minskat och frekvensen hembesök till
barnfamiljerna varierar mellan 48 och 100 procent.
Föräldrastöd i grupp
•
Deltagandet i föräldragrupper är oförändrat de senaste tre åren; 49 procent av föräldrarna
deltog i föräldragrupper under 2014. Andelen per kommun varierar mellan 32 procent i Åstorp
och 79 procent i Lomma.
6
•
Pappors deltagande i föräldragrupper är generellt lågt. Endast 3,5 procent av nyfödda barn har
pappor som deltagit i föräldragrupp. Andelen per kommun varierar mellan noll procent i Osby
och Perstorp och 16,7 procent i Ängelholm.
Depressionsscreening med EPDS-metoden
•
•
•
I Skåne deltar 85 procent av mammorna i screening för postpartumdepression när barnet är
två månader gammalt. Vid 99 av 146 barnavårdscentraler uppnåddes målsättningen att 85
procent av mammorna deltar i EPDS-samtal.
Efter screening får nästan 10 procent av mammorna uppföljning i form av stödsamtal eller
remiss.
Vid BVC med hög andel invandrarfamiljer är deltagandet i EPDS-samtal lägre än vid BVC med
låg andel.
Vaccinationer
•
•
Vaccinationstäckningen vad gäller det allmänna barnvaccinationsprogrammet ligger runt
97 till 98 procent.
Den riktade delen av vaccinationsprogrammet, vaccination mot tuberkulos och hepatit B, gäller
ungefär en tredjedel av barnen i Skåne. Täckningsgraden för vaccination mot tuberkulos är 91
procent av barnen med ökad risk. Cirka 42 procent av alla barn är vaccinerade mot hepatit B.
Fyraårsbesöket
•
Av fyraåringarna i Skåne var det 4,3 procent av barnen som inte tog del av fyraårsbesöket.
Orsakerna som angivits i kommentarer växlar, men handlar till största delen om att barnen inte
kommit trots upprepade kallelser till familjen. Andelen barn som inte tog del av fyraårsbesöket
var störst vid BVC där barnfamiljerna i genomsnitt har mindre socioekonomiska resurser.
Hörsel
•
Från 2012 till 2014 har andelen fyraåringar som genomgått lekaudiometri ökat kraftigt, från 64
till 90 procent. Ökningen är ett resultat av utbildningsinsatser i områden som tidigare upphört
med hörselscreening hos fyraåringar.
Syn
•
Synprövning gjordes på 91 procent av fyraåringarna i Skåne och av dem remitterades 7,4
procent till ögonspecialist.
Språk
•
•
•
Uppgifter om språkscreening vid fyra års ålder har inhämtats för första gången i år. I Skåne
finns ingen enhetlig metod för att bedöma barnets språkutveckling.
Bland barn födda år 2010 erbjöds 87,3 procent språkscreening och 83,4 procent av alla barn
genomförde screeningen, varav 8,2 procent skickades vidare till logoped.
Bortfallet i språkscreeningen är 3,6 gånger större i den socioekonomiskt minst gynnade
fjärdedelen av barnfamiljerna än i den mest gynnade fjärdedelen av barnfamiljerna. I Malmös
stadsdelar varierar bortfallet mellan fyra och 71 procent.
Anmälningar till socialtjänsten
•
•
Det gjordes anmälan enligt SoL kap 14§1 avseende barn som far illa från BVC till socialtjänsten
för 321 barn, motsvarande 3,4 promille; en ökning med 50 barn och 0,5 promilleenheter sedan
föregående år.
Den vanligaste orsaken till anmälan var omsorgssvikt.
7
•
Sedan 2011 har kontaktpersoner för Barn som far illa utsetts och utbildats och finns nu vid 109
BVC i Skåne. Anmälningsfrekvensen var vid dessa BVC 3,9 promille att jämföra med 1,5
promille vid de BVC (37 enheter) som saknar kontaktperson.
Samverkan med socialtjänsten
•
Samverkan runt barn mellan BVC och socialtjänsten rapporterades ha skett för 772 barn varav
755 barn var listade vid barnavårdscentralen (0,79 procent av alla barn listade på BVC).
Familjecentraler
•
•
Under 2014 var 28 barnavårdscentraler med tillsammans närmare 25 000 listade barn belägna
vid familjecentraler. BVC vid familjecentraler har högre deltagande av barn och familjer vad
gäller föräldragrupper och depressionsscreening av mammor, än icke-samlokaliserade
barnavårdscentraler i socioekonomiskt jämförbara områden.
Vid familjecentraler är andelen barn för vilka anmälningar görs högre (5,3 promille) än vid ickesamlokaliserade BVC (2,7 promille). Detsamma gäller samverkan kring barn som sker i betydligt
högre omfattning; 2,21 procent, jämfört med 0,30 procent på traditionella BVC.
Bild; Colourbox
8
INLEDNING
Kunskapscentrum för barnhälsovård är den regionala utvecklingsenheten för barnhälsovården i
Region Skåne och har en övergripande funktion för kvalitetsutveckling i verksamheten. I uppdraget
ingår att följa upp, sammanställa och presentera barnhälsovårdens kvalitets- och verksamhetsmått för
att på ett systematiskt sätt kunna identifiera utvecklingsområden inom verksamheterna, samt följa upp
indikatorer på hälsan hos barn noll till fem år i regionen och hur dessa förändras över tid. Årsrapport
2014 presenterar hälsoindikatorer och kvalitets- och verksamhetsmått sammanställda på region- och
kommunnivå.
UNDERLAG
Årsrapporten för 2014 bygger på data inrapporterade från de 146 barnavårdscentralerna (BVC) i
Region Skåne. Kunskapscentrum för barnhälsovård administrerar insamlingen. Datauppgifterna gäller
de barn som den 31 december 2014 var listade på BVC. Barnen kan vara födda olika år och
arbetsuppgifterna kan vara utförda olika kalenderår. Som exempel gäller första hembesöket hos
barnen födda år 2014 när arbetsuppgiften är utförd under samma år. Amningsuppgifter kan inte
sammanställas förrän barnet blivit över ett år, därför gäller dessa datauppgifter barn födda år 2013 och
journaluppgifter dokumenterade under åren 2013-2014. Uppgifter om amning, rökning och
vaccinationer efterfrågas av Socialstyrelsen respektive Smittskyddsinstitutet. Dessa uppgifter är
inrapporterade från 145 barnavårdscentraler medan data saknas från en BVC. Bortfallet motsvarar
cirka 0,35 procent av barnen födda år 2013 vad gäller amning och rökning och cirka 0,21 procent av
barnen födda år 2012 vad gäller rökning.
Insamlingen av övriga uppgifter är regionalt beslutad (första hembesök, föräldrastöd i grupp, EPDSsamtal, mätning av övervikt och fetma, hörselscreening, synundersökning, språkscreening,
sjuksköterskornas specialistutbildning, tjänstgöringsgrad och tjänsteår, anmälningar om barn som far
illa till socialtjänsten och samverkan med socialtjänsten).
BAKGRUND
Barnrättskonventionen och folkhälsomålen
Grundläggande och vägledande principer för barnhälsovården är att arbeta utifrån FN:s Konvention om
barnets rättigheter. Sverige ratificerade konventionen 1990. Barnrättskonventionen säger att varje
barn ska behandlas med respekt, få komma till tals och barnets bästa ska alltid komma i första hand i
alla beslut och insatser som rör dem.
FN:s Konvention om barnets rättigheter fastslår bland annat:
Artikel 2: Alla barn har lika värde och samma rättigheter
Artikel 3: Vid alla åtgärder ska barnets bästa komma i främsta rummet
Artikel 5: Barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets
uppfostran och utveckling och ska vägleda barnet då han/hon utöver sina rättigheter
Artikel 6: Varje barn har rätt till liv och utveckling
Artikel 12: Barnet har rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det
Artikel 19: Barnet har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld och mot vanvård eller
utnyttjande av föräldrar eller andra personer
Artikel 24: Varje barn har rätt till bästa uppnåeliga hälsa och tillgång till hälso- och sjukvård
9
I artikel 4 förbinder sig staterna att ”vidta alla lämpliga åtgärder för att genomföra konventionen”
(Barnombudsmannen).
Folkhälsomålen
Det övergripande folkhälsoarbete som barnhälsovården bedriver syftar till att skapa samhälleliga
förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för alla barn. Utgångspunkten för folkhälsoarbetet i
Sverige är de elva övergripande målområdena för folkhälsa som anger centrala bestämningsfaktorer
för hälsan. Folkhälsa berör och påverkas av många samhällsområden och därför är det viktigt med
gemensamma målområden som vägledning (Folkhälsomyndigheten).
Målområden:
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
Delaktighet och inflytande i samhället
Ekonomisk och social trygghet
Trygga och goda uppväxtvillkor
Ökad hälsa i arbetslivet
Sunda och säkra miljöer och produkter
En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård
Gott skydd mot smittspridning
Trygg och säker sexualitet och en god reproduktiv hälsa
Ökad fysisk aktivitet
Goda matvanor och säkra livsmedel
Minskat bruk av tobak och alkohol mm
Barnhälsovårdens organisation i Skåne
Region Skåne införde 1 jan 2009 ett medborgarstyrt kundval, Hälsoval Skåne. För barnhälsovården
innebär det att alla vårdnadshavare till barn mellan noll till fem år, och barn fyllda sex år som ännu inte
lämnats över till skolhälsovården, ska välja BVC.
Hälsoval Skåne, som är uppdragsgivare gentemot verksamheterna, formulerar i ackrediteringen de
krav som ställs på BVC. Verksamhetschefen för en BVC ansvarar för att ackrediteringsvillkoren uppfylls.
Vid slutet av år 2014 var 146 BVC ackrediterade.
När BVC bedrivs samlokaliserat, och i en fördjupad samverkan, med öppen förskola, socialtjänst och
mödrahälsovård benämns verksamheten familjecentral (Socialstyrelsen, 2008). I december 2014 fanns
det 28 BVC vid familjecentraler i Skåne, med sammanlagt 24 613 listade barn.
Barnhälsovårdspsykologerna är en tillgänglig resurs för barnhälsovården och tillhör
primärvårdsorganisation (Kryh och SUS) respektive specialiserad närsjukvård (Sund).
Kunskapscentrum för barnhälsovård har en regionalt övergripande och producentneutral funktion för
kvalitetsutveckling av barnhälsovården i Skåne och tillhör organisatoriskt Kompetenscentrum för
primärvård i Skånevård Sund.
Referenser
o
Socialstyrelsen. (2008). Familjecentraler – kartläggning och kunskapsöversikt. Stockholm.
10
Barnhälsovårdens grundläggande arbetssätt
Barnhälsovården ska bedriva ett hälsofrämjande och preventivt arbete. Det hälsofrämjande arbetet
syftar till att förbättra hälsotillståndet för såväl grupper som enskilda individer. Det handlar om att
främja och stödja hälsa både på gruppnivå och individuellt. Det grundläggande i hälsofrämjande arbete
är att stärka föräldrarnas förmåga att ta mer kontroll över det som påverkar deras och barnens hälsa.
Dessa två komponenter – att ge stöd till förbättrad hälsa och ökad kontroll över hälsan – är kärnan i
det hälsofrämjande arbetets mål och metoder. Detta framgår också klart i WHO:s definition av
hälsofrämjande arbete; ”Hälsofrämjande arbete är den process som ger människor möjligheter att öka
kontrollen över sin hälsa och förbättra den” (Ewles & Simnet, 2005).
Det preventiva arbetet syftar till att förebygga sjukdom eller skador och brukar delas in i universell,
selektiv eller indikerad insats. De universella insatserna syftar till att förhindra utveckling av sjukdom
eller hälsoproblem och vänder sig till samtliga barn och föräldrar. Genom hälsoundersökning och
screening kan tidig upptäckt göras av begynnande hälsoproblem, sjukdom eller funktionsnedsättning
och optimal insats/behandling, selekterade insatser, initieras. Med indikerade insatser skapas
förutsättning för ett så normalt liv som möjligt vid etablerad ohälsa eller funktionshinder genom att ge
stöd och hjälp.
Referenser
o Ewles, L., Simnet, I.( 2005). Hälsoarbete. (2.uppl.). Lund. Studentlitteratur.
Hälsoindikatorer
De flesta av de hälsoindikatorer som används i denna rapport föreslogs vid en konferens om
barnhälsovårdens kvalitetsindikatorer (Stiftelsen Allmänna Barnhuset 2005), (Magnusson, Blennow,
Hagelin & Sundelin, 2009). Indikatorerna kan delas in i olika typer av variabler eller mått:
Strukturmått/variabler mäter bakgrundsfaktorer i befolkningen och inom barnhälsovården till exempel
Care Need Index (CNI), barnantal, tjänstgöringsgrad för sjuksköterska på BVC, läkartid på BVC.
Processmått/variabler mäter hur barnhälsovården uppfyller sina uppdrag till exempel andel hembesök
till nyfödda, andel EPDS-samtal (med screening av post-partum-depression), andel föräldrar som
deltagit i föräldragrupp, andel vaccinerade barn.
Resultatmått/variabler avser att mäta resultaten av insatserna inom barnhälsovården på folkhälsan –
det som kommer barnen till godo. Hit hör amningsfrekvens, andel barn som exponeras för tobaksrök,
andel fyraåringar med övervikt/fetma, vaccinationstäckning.
Barnhälsovårdens möjlighet att påverka dessa mått varierar. Det beror på hur många barnhälsovården
når med sin insats, hur specifikt syftet med insatsen är och om barnhälsovården är den enda som
erbjuder insatsen.
Andra påverkansfaktorer har stor betydelse – hälsans bestämningsfaktorer är många och hälso- och
sjukvården är en bland många samhällsaktörer som påverkar människors levnadsvanor (Dahlgren &
Whitehead 1991).
Referenser
o Stiftelsen Allmänna Barnhuset. (2005). Barnhälsovårdens kvalitetsindikatorer.
o Magnusson, M., Blennow, M., Hagelin, E., Sundelin, C. (2009).
Barnhälsovård – att främja barns hälsa.
o Dahlgren, G., Whitehead, M. (1991). Hälsans bestämningsfaktorer.
11
MATERIAL OCH METOD
På varje BVC finns en utsedd person som lämnar in uppgifter via ett digitalt formulär. Vissa typer av
inmatningsfel uppmärksammas automatiskt i första ledet och även på Kunskapscentrum för
barnhälsovård görs kontroller vid avvikande värden genom uppföljning per telefon/e-post.
Analys
Vid analysen har ett av syftena varit att mäta ojämlikhet i både hälsa och hälsovård. Geografisk
fördelning studeras för att identifiera skillnader mellan kommuner. Malmö är en stor kommun med 28
barnavårdscentraler och nästan 30 procent av barnen noll till fem år i Skåne. För att ge en tydligare bild
av skillnader inom staden redovisas ibland data för stadsdelarna i Malmö. Den 1 juli 2013 blev de tio
stadsdelarna genom sammanslagningar till fem. I rapporten har vi använt den äldre indelningen i tio
stadsdelar. En annan form av ojämlikhet som analyserats är skillnader i familjernas sociala och
ekonomiska resurser som påverkar barns hälsa och i vilken omfattning barnhälsovårdens resurser
nyttjas.
Care Need Index (CNI)
Som socioekonomiskt mått används i första hand Care Need Index (CNI). Det är forskningsmässigt
utprovat som ett relevant mått för ökad risk för ohälsa. För barnfamiljer gäller följande fem variabler:
o förälder född utanför Europa
o arbetslös förälder
o ensamstående förälder
o nyinflyttade familjer
o förälder med låg utbildning
CNI beräknas för varje barn på genomsnittet av föräldrarnas socioekonomiska status utifrån dessa
variabler. En viss del av barnhälsovårdsersättningen viktas efter CNI vid barnavårdscentralen. För varje
BVC beräknas månatligen ett CNI som är genomsnittet av de listade barnens CNI, relaterat till
genomsnittet i Skåne (som alltid får indexvärde 1,0). CNI över 1,0 innebär lägre socioekonomiska
resurser än genomsnittet i Skåne, CNI under 1,0 innebär högre socioekonomiska resurser än
genomsnittet i Skåne. I december 2014 varierade CNI för barnavårdscentralerna i Skåne mellan 0,33
och 2,62. Medianvärdet var 0,78. Orsaken till skillnaden mot medelvärdet (CNI 1,0) är en ojämn
fördelning av de aktuella socioekonomiska variablerna. Genom att CNI är knutet till de listade vid varje
BVC möjliggörs jämförelser mellan verksamhetsmåtten vid BVC och CNI med stor precision.
Andel barn i riskgrupp för TBC
En annan social bakgrundsvariabel som gäller för varje BVC är andelen tvååriga barn som tillhör
riskgrupp för tuberkulos (tbc) (2014 års vaccinationsuppgifter gäller barn födda 2012). Riskgruppen
omfattar barn i invandrarfamiljer från länder med hög tuberkulosförekomst. Vid analysen används
variabeln som ett mått på andelen barn med utländsk bakgrund eftersom det tämligen väl motsvarar
variabeln ”förälder född utanför Europa” i CNI. En lista med länder med hög förekomst av tbc
publiceras av WHO (http://www.folkhalsomyndigheten.se/amnesomraden/smittskydd-ochsjukdomar/vaccinationer/vacciner-a-o/tuberkulos-tbc/)
Andra analysvariabler
Vid analys på kommunnivå har kvinnors utbildningsnivå använts. En viktig invändning är att hälsovalet
innebär att BVC:s lokala förankring i sitt upptagningsområde inte är lika tydlig som förr.
När data så medger har en analys baserad på kön gjorts. Både hälsa och delaktighet i barnhälsovårdens
erbjudande kan variera beroende på könstillhörighet.
Övriga analyser berör verksamheternas förutsättningar att bedriva barnhälsovård. Det handlar om
antalet barn per sjukskötersketjänst och om man delar sin tjänst med vårdcentralen eller enbart
arbetar på BVC.
12
Med möjlighet att jämföra fyra års data analyseras även trender avseende vissa områden. I de fall
nationella data finns görs vid behov jämförelser med dessa.
HÄLSOINDIKATORER
Varje indikator presenteras, liksom i föregående årsrapport, med en bakgrund samt hur målen enligt
ackrediteringen uppfyllts. Resultaten redovisas för Skåne som helhet samt mestadels på kommunnivå i
Skånes 33 kommuner. Resultaten kommenteras med fördjupade analyser av hälsoindikatorerna och
vad som kan tänkas påverka dem belyses i diskussionen. Referenser ges separat för varje indikator.
Barns hälsa
Amning
Av Margareta Berglund och Micaela Nilsson
Bakgrund
Amning – en folkhälsofråga
Att skydda, främja och stödja amning är en global folkhälsofråga och kan ses som en indikator på
hälsan hos barn och kvinnor. Att amma är det mest naturliga och enklaste sättet att ge ett barn idealisk
föda. Varje mammas mjölk är unik och anpassad till just hennes barn och bröstmjölken innehåller all
den näring och vätska ett barn behöver för gynnsam tillväxt, utveckling och hälsa under barnets sex
första levnadsmånader (Kramer & Kakuma, 2009).
Enligt WHO:s globala folkhälsorekommendation bör spädbarn få enbart bröstmjölk under de första sex
månaderna i livet för att uppnå optimal tillväxt, utveckling och hälsa. Därefter rekommenderas att
amningen kompletteras med näringsmässig adekvat och säker tilläggskost samtidigt som amningen
fortsätter upp till två års ålder eller längre (WHO, 2003).
"Global Strategy on Infant and Young Child Feeding" (WHO, 2003) är godkänd av alla medlemsstater i
WHO och utgör en bas för ett viktigt folkhälsoinitiativ för att skydda, främja och stödja amning.
Innocenti-deklarationen (WHO/UNICEF 1990, 2005) betonar att ytterligare åtgärder behöver vidtas för
att försäkra den bästa starten i livet för barn och för att realisera mänskliga rättigheter, särskilt de som
kommer till uttryck i FN:s konvention om barnets rättigheter (UN, 1989).
Hälsoeffekter av amning
Intresset för amning har under de senaste årtiondena varit stort och ny forskning publiceras
kontinuerligt om modersmjölkens och amningens betydelse och positiva hälsoeffekter (Kramer 2009,
Ip et al., 2007). Amning ger många hälsofördelar för både barnet och mamman både på kort och på
lång sikt (Horta & Victor 2013, 2014). Genom den nära kroppskontakten får barnet, förutom näring,
sina behov av värme, närhet och trygghet tillfredsställda. Amning stimulerar till samspel och
underlättar anknytning.
En omfattande kunskapsöversikt (Ip et al., 2007) har bland annat visat på minskad risk för barnet att
insjukna i akut öroninflammation, akut gastroenterit, allvarlig luftvägsinfektion, att drabbas av plötslig
spädbarnsdöd samt att utveckla övervikt och fetma och att kvinnor som ammat löper minskad risk att
insjukna i bröstcancer, äggstockscancer och typ 2-diabetes. Forskning visar att amning har positiva
hälsoeffekter flera år efter avslutad amning. Barn som ammas löper mindre risk att bli överviktiga som
vuxna, att insjukna i diabetes samt att få högt blodtryck (Horta & Victor, 2013).
Samverkan i vårdkedjan kring amning och uppfödning av spädbarn
Studier har visat att hälso- och sjukvårdspersonal spelar en stor roll när det gäller att skydda, främja
och stödja amning (WHO, 1998). Personal inom barnhälsovård, mödrahälsovård samt BB/förlossning
(vårdkedjan) bör vara väl förtrogen med aktuella riktlinjer om uppfödning av spädbarn och hur
vägledning anpassas utifrån individuella behov (Hörnell et al, 2013). För att kunna ge evidensbaserad
13
och individuellt anpassad amningsvägledning krävs både på vetenskapligt underlag och på beprövad
klinisk erfarenhet (Örtenstrand, 2011).
Under de senaste decennierna har amningsfrekvensen minskat i Sverige och förhoppningen är att
samverka utifrån ”Strategisk plan för samordning av amningsfrågor 2013-2016” (Konsumentverket m fl
2013) för att stödja och uppmuntra mammor att amma så länge de önskar. Barnhälsovården är en av
flera viktiga aktörer som samverkar i folkhälsoarbetet för att skydda, främja och stödja amning.
Rekommendation
WHO har sedan 2001 rekommenderat exklusiv (enbart) amning under de första sex levnadsmånaderna
följt av fortsatt amning kompletterad med tillägg av annan föda i två år eller längre (WHO, 2001).
WHO:s amningsrekommendation bör ses utifrån ett folkhälsoperspektiv där små förbättringar i
hälsoutfall kan få stor samhällelig betydelse för folkhälsan men ibland vara av begränsad betydelse för
den enskilde (WHO, 2011).
I Sverige rekommenderas exklusiv amning i sex månader och fortsatt amning, under det första
levnadsåret eller längre, kombinerat med långsam introduktion till annan föda, först som små
”smakprov” och därefter som ”smakportioner”(SLV, 2011).
WHO:s definition av amning tillämpas för barn födda från och med 2004:
 Enbart ammade – barn som har fått enbart bröstmjölk, vitaminer eller läkemedel
 Delvis ammade – barn som förutom bröstmjölk även har fått ersättning, välling eller annan kost
 Ej ammade – barn som inte har fått bröstmjölk överhuvudtaget
Föräldrars rätt till ett informerat val
Blivande och nyblivna föräldrar har rätt till korrekt och objektiv information om spädbarnsuppfödning,
inkluderande riktlinjer för långsam introduktion till annan föda, så att de kan göra informerade val
(SOSFS 2008:33). Föräldrars val ska självklart respekteras så att mamman/föräldrarna får det stöd och
den information som krävs oavsett val. All personal bör ha en öppen, hälsofrämjande och lyhörd
attityd inför de kvinnor som av olika anledningar inte ammar så att de får optimalt stöd för en säker
och ändamålsenlig uppfödning av sitt barn (Hörnell et al., 2013).
Mål enligt Ackreditering för BVC 2014
90 procent av barnen bör ammas helt vid två månaders ålder.
80 procent av barnen bör ammas helt vid fyra månaders ålder.
50 procent av barnen bör ammas helt vid sex månaders ålder.
Resultat
(Barn födda 2013)
Vid två månaders ålder ammades 62 procent av barnen helt, vid fyra månaders ålder ammades 50
procent av barnen helt, vid sex månaders ålder ammades 58 procent av barnen helt eller delvis.
Amningen vid sex månader i Sverige har varit i avtagande sedan i mitten av 90-talet.
14
100%
90%
80%
Sverige
70%
Skåne
60%
50%
40%
2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013
Diagram 1: Andel barn, födda år 2002-2013, som ammades, enbart eller delvis, vid sex månaders ålder.
Siffror för riket är ännu inte publicerade för barn födda 2013.
När det gäller barn som enbart ammades vid sex månaders ålder så var andelen som lägst för barnen
födda 2009 (7,2 procent). Sedan dess har frekvensen ökat för varje år. En jämförelse mellan barn födda
2011 och 2013 visar att andelen barn som enbart ammades vid sex månaders ålder ökade från 14,1 till
15,6 procent.
Andelen ammade varierar mellan kommunerna. Diagram 2 visar spridningen för enbart ammade vid
sex månaders ålder.
34
27
10
9 9 10
1
12 12 13
13 13 13 13 13
16
14 15
16 16 17
19 20
18 18 18 18 19
35 36
29
21 22
3
Diagram 2: Andel barn, födda 2013, per kommun, som enbart ammades vid sex månaders ålder. Den röda stapeln
visar genomsnittet i Skåne.
Inga kommuner når upp till målen för amning enligt WHO:s rekommendationer.
Enligt Global Targets 2025 (WHO, 2014) är målet 50 procent för enbart amning vid sex månader.
15
Andelen barn som ammas, enbart eller delvis, varierar under det första levnadsåret:
SKÅNE
100%
80%
60%
40%
20%
0%
1 vecka
2 mån
4 mån
6 mån
9 mån
12 mån
ej amn
5%
19%
30%
42%
66%
80%
delv amn
16%
19%
20%
42%
34%
20%
enb amn
79%
62%
50%
16%
0%
0%
Diagram 3: Andel barn, födda 2013, som var enbart ammade, delvis ammade eller inte ammade vid olika åldrar
i Skåne
Variationen mellan olika kommuner är stor.
Lund
Bjuv
100%
100%
80%
80%
60%
60%
40%
40%
20%
20%
0%
0%
1
12
2 mån 4 mån 6 mån 9 mån
vecka
mån
1
2
vecka mån
4
mån
6
mån
9
mån
12
mån
ej amn
6%
14%
21%
32%
53%
72%
ej amn
9%
24%
56%
65%
84%
92%
delv amn
18%
16%
20%
50%
47%
28%
delv amn 14%
19%
14%
22%
16%
8%
enb amn
76%
70%
59%
18%
0%
0%
enb amn
57%
30%
13%
0%
0%
77%
Diagram 4 och 5: Andel barn, födda 2013, i Bjuv respektive Lund, som enbart ammades, delvis ammades eller
inte ammades vid olika åldrar.
De två kommunerna har valts ut för att illustrera skillnaderna eftersom de ligger högt respektive lågt
bland Skånes 33 kommuner vad gäller amningsfrekvens.
Det framkommer tydliga samband mellan barnfamiljernas socioekonomiska resurser och
amningsuppgifterna från barnhälsovården i Skåne.
16
Barn till föräldrar med socioekonomiskt mer gynnsam belägenhet, mätt i CNI, har större chans att bli
enbart ammade de första sex månaderna i enlighet med WHO:s rekommendationer. Barn i
socioekonomiskt mindre gynnade familjer blir oftare delammade under första halvåret.
I den socioekonomiskt mest gynnade fjärdedelen (fjärdedelen listade vid barnavårdscentraler med
lägst CNI) av barnfamiljerna var det vid två månaders ålder 70 procent av barnen som enbart
ammades, vid fyra månaders ålder var det 58 procent av barnen som enbart ammades. I den
socioekonomiskt minst gynnade fjärdedelen var det vid två månaders ålder 54 procent som enbart
ammades och vid fyra månaders ålder 39 procent av barnen som enbart ammades.
Efter sex månaders ålder ändras bilden. I socioekonomiskt mindre gynnade familjer ammas barnen i
högre omfattning upp till ett års ålder, vilket överensstämmer med WHO:s rekommendationer. I den
socioekonomiskt mest gynnade fjärdedelen barnfamiljer ammades 16 procent av barnen, i den
socioekonomiskt minst gynnade fjärdedelen ammades 27 procent av barnen vid 12 månader.
Ett mycket starkt samband finns mellan barn som inte ammas och kvinnors utbildningsnivå. I
kommuner med hög andel kvinnor 20-50 år med maximalt 2-årig gymnasieutbildning är det fler barn
som inte ammas. Sambandet är särskilt starkt till och med sex månaders ålder.
Diskussion
Amningen i Sverige har gått upp och ned genom åren. I början av 70-talet ammades enbart 35
procent av barnen vid två månaders ålder och sju procent vid sex månaders ålder. Under senare
delen av 70-talet fördes amningens sociala och medicinska betydelse fram och vårdrutiner kring
tilläggsmatning och separation mellan mamma och barn började ifrågasättas. Kvinnorna började
amma längre (Svensson & Nordgren, 2002). Efter en minskning av amningsfrekvensen på 1980-talet
steg åter amningsfrekvensen i början av 1990-talet. År 1996 låg nivån som högst då mer än 81
procent av de två månader gamla barnen enbart ammades. Uppgången sammanföll med det globala
amningsfrämjande initiativet ”Baby Friendly Hospital Initiative” (WHO, 2009)– de svenska
benämningarna är ”Amningsvänliga sjukhus” och ”Amningsvänlig vårdkedja”.
Flera studier visar att mammor som har lägre socioekonomisk status ammar i lägre utsträckning än
mammor med hög socioekonomisk status (Flacking, Hedberg, Nykvist & Ewald, 2007). Mammans
utbildningsnivå, ålder, relation till arbetsmarknaden, familjesituation och etnicitet är faktorer som
påverkar amningsbenägenheten (Lande et al., 2003). En nyligen publicerad studie från Uppsala kunde
dock inte belägga någon inverkan av social position eller etnicitet på amningsbenägenheten (Wallby,
2012).
Datauppgifterna från Skåne åren 2011-2014 överensstämmer med de studier som visar samband
mellan socioekonomisk status och amning.
Kunskapscentrum har under tiden 2012 till och med hösten 2014, vid flera tillfällen genomfört en
tvådagars amningsutbildning riktad till BVC- sjuksköterskor samt barnmorskor/sjuksköterskor vid
barnmorskemottagningar, BB och Amningsmottagningar.
Referenser
o Horta, L., & Victora, C. (2013). Long-term effects of breastfeeding. A systematic review.
WHO.
o Horta, L., & Victora, C. (2014). Short-term effects of breastfeeding. A systematic review on
the benefits of breastfeeding on diarrarrhoea and pneumonia mortality. WHO.
o Hörnell, A. et al. (2013). Amning och tillvänjning till fast föda för friska fullgångna barn. En
kunskapsöversikt från barnläkarföreningen och Livsmedelsverket. Läkartidningen, nr 8 2013,
vol. 110.
o Konsumentverket m fl. (2013). Strategisk plan för samordning av amningsfrågor 2013-2016.
Livsmedelsverket.
17
o
o
o
o
o
o
o
o
o
o
o
o
o
o
o
o
o
o
Ip et al. (2009). Breastfeeding and maternal and infant health outcomes in developed
countries. Evidence Report Technology Assess 2007 Apr;(153):1-186.
Kramer, MS, Kakuma, R. (2009). Optimal duration of exclusive breastfeeding. (review). The
Cochrane Collaboration Library.
SLV. (2011). Råd om mat för barn 0-5 år - vetenskapligt underlag med risk- eller
nyttovärderingar och kunskapsöversikter.
Socialstyrelsen. (2008). Socialstyrelsens föreskrifter om information som avser uppfödning
genom amning eller med modersmjölksersättning. SOSFS 2008:33
Svensson, K., & Nordgren, (2002). Amningsboken. Natur och Kultur.
UN. (1948). FN:s konvention om mänskliga rättigheter.
UN. (1989). FN:s konvention om barnets rättigheter.
Wallby, T. (2012). Lika för alla? : Social position och etnicitet som determinanter för amning,
föräldrars rökvanor och kontakter med BVC. Avhandling. Uppsala universitet.
WHO. (2009). Baby Friendly Hospital Initiative. Revised, updated and expanded for
integrated care.
WHO. (1981). International Code of Marketing of Breast-milk Substitutes.
WHO. (1989). Evidence for the Ten Steps to Successful Breastfeeding.
WHO. (2001).The optimal duration of exclusive breastfeeding. Report of an expert
consultation.
WHO. (2011). Exclusive breastfeeding for six months best for babies everywhere.
WHO. (2012). Global Targets 2025 -To improve maternal, infant and young child nutrition.
WHO/UNICEF. (1989). Protecting, Promoting and Supporting Breast-feeding.
WHO/UNICEF. (2003). The Global Strategy on Infant and Young Child Feeding.
WHO m fl. (2005). Innocentideklarationen. Om späda och små barns mat.
Örtenstrand, A. (2011). För att vara vårdgivare eller rådgivare krävs ett vetenskapligt
underlag och en samlad klinisk erfarenhet. Barnbladet nr 1, 2011,
Bild; Colourbox
18
Rökfri miljö
Av Helena Kornfält-Isberg och Ylva Thor
Bakgrund
Barn vars mammor har rökt under graviditeten löper större risk att födas med låg födelsevikt och det
finns även ett starkt samband mellan rökande föräldrar och barn som drabbas av öron- och nedre
luftvägsinfektioner (Blair, Stewart-Brown, Hjern och Bremberg, 2013). Forskning visar även att det
finns samband mellan mammans rökning under graviditeten och ökad risk för barnet att drabbas av
övervikt, fetma och diabetes (Mattson, Källén, Longnecker, Rignell-Hydbom och Rylander, 2013).
Barnets hälsa påverkas negativt på många sätt av passiv rökning; dels direkt genom att barnet själv
vistas i en rökig miljö, men också indirekt via nikotin i bröstmjölken om barnet ammas av en rökande
mamma eller en icke-rökande mamma som vistats i en rökig miljö (Rikshandboken, 2015).
Socialstyrelsen råder blivande och nyblivna föräldrar att inte använda nikotin med anledning av
risken för sämre fostertillväxt, dödföddhet och plötslig spädbarnsdöd där risken ökar ju fler cigaretter
mamman röker (Socialstyrelsen, 2014).
Rökare är enligt Socialstyrelsens definition:
”Den som röker minst en gång dagligen, det vill säga drar i sig rök från cigarett, cigarill eller tobak i
pipa eller något annat som innehåller tobak. Detta gäller även den person som röker utomhus.”
(Socialstyrelsen, 2013).
Rök från vattenpipa har samma skadliga effekter som cigaretter (Rikshandboken, 2015).
E-cigaretten är en relativt ny produkt på marknaden som ursprungligen introducerades som ett
hjälpmedel vid rökavvänjning. Dess hälsoeffekter är ännu inte fullständigt klarlagda men WHO
avråder bestämt ammande mammor från att nyttja E-cigaretter då de förutom nikotin innehåller
flera andra skadliga ämnen (WHO, 2013).
I de elva övergripande målen för folkhälsa anges ”Barn och ungas uppväxtvillkor”, ”Miljöer och
produkter” samt ”Alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel” som tre områden att arbeta med i ett
nationellt folkhälsoarbete (Folkhälsomyndigheten, 2014). Det tobakspreventiva arbetet i
barnhälsovården hör alltså hemma i tre av elva övergripande folkhälsomål. Till målområde elva som
bland annat strävar mot minskat tobaksbruk har Folkhälsomyndigheten nyligen lagt till fyra
tobaksförebyggande delmål varav två delmål är: ”Tobaksfri livsstart från år 2014” och ”Ingen ska
ofrivilligt utsättas för rök i sin omgivning”.
De sjukdomsförebyggande metoderna har breddats från att endast ha haft ambitionen att skydda
barnet ifrån att vistas i rökig miljö till att med rådgivande- och kvalificerade samtal motivera den
rökande vuxne att sluta röka även på grund av de egna hälsoriskerna och för att vara en god förebild
för barnet. Barn vars föräldrar röker börjar oftare själva att röka när de växer upp än barn till ickerökare (Rikshandboken, 2015). De nationella riktlinjerna för sjukdomsförebyggande metoder som
presenterades av Socialstyrelsen 2011 ger tobakspreventiva insatser inom mödra- och
barnhälsovården högsta prioritet (Rikshandboken, 2015).
Enligt Konventionen om barnets rättigheter har barnet rätt till liv och utveckling, rätt till bästa
uppnåeliga hälsa och rätt till att det bästa för barnet skall komma i främsta rummet
(Socialdepartementet, 2014). FN:s konvention om barnets rättigheter har därför direkt bäring även i
det tobakspreventiva arbetet med tanke på den passiva rökningens skadliga effekter på barnet.
Enligt FN:s tobakskonvention, med samma status som barnrättskonventionen, är målet att ”skydda
nuvarande och framtida generationer från de förödande hälsomässiga, sociala, miljömässiga
19
och ekonomiska konsekvenserna av tobaksbruk och exponering för tobaksrök”
(Folkhälsomyndigheten, 2014b, sidan 11).
En viktig del av arbetet på BVC är att samtala om rökfri miljö. BVC är en välbesökt folkhälsoarena och
sjuksköterskan inom barnhälsovården har en mycket viktig roll i att motivera och stödja rökande
föräldrar att sluta röka samt informera om var det finns rökslutarstöd (Rikshandboken, 2015).
Barn födda år 2013.
För minst 98 procent av barnen ska föräldrarnas rökvanor registreras i barnets journal då barnet är
noll till fyra veckor och åtta månader.
Resultat
100%
99%
98%
97%
0-4 veckor mamma
96%
0-4 veckor pappa
95%
0-4 veckor någon i hemmet
94%
8 mån mamma
8 mån pappa
93%
8 mån någon i hemmet
92%
91%
90%
2009
2010
2011
2012
2013
Diagram 6: Andel föräldrar till barn födda år 2009-2013, som har tillfrågats om rökvanor i hemmet då
barnet var noll till fyra veckor respektive åtta månader gammalt.
20%
15%
10%
5%
pappor Skåne
pappor Sverige
mammor Skåne
mammor Sverige
0%
20
Diagram 7: Andel mammor och pappor som rökte då barnet var noll till fyra veckor gammalt. Från och med barn
födda 1999 (Sverige) och 2002 (Skåne). Uppgifter för barnen födda år 2013 är ännu inte sammanställda på
riksnivå.
Totala andelen barn i Skåne födda 2013 som var utsatta för passiv rökning från minst en rökare i
hemmiljön var
• 15,5 procent vid noll till fyra veckors ålder
• 15,2 procent vid åtta månaders ålder.
att jämföra med siffrorna 16,1 respektive 15,9 procent för barn födda år 2012.
Det är stor skillnad mellan kommunerna i Skåne när det gäller barn och rökning i hemmiljön.
15 15 16 16 16
17 17 17 17
20
19 19 19 19 20 20
20 21
21
23
24 25
26 26
28
9 9 9
4
7
6 6 6
Lomma
Vellinge
Lund
Kävlinge
Ystad
Staffanstorp
Svedala
Ängelholm
Höganäs
Kristianstad
Hörby
SKÅNE
Simrishamn
Trelleborg
Malmö
Osby
Svalöv
Höör
Östra Göinge
Skurup
Helsingborg
Klippan
Båstad
Eslöv
Burlöv
Bromölla
Sjöbo
Hässleholm
Tomelilla
Örkelljunga
Åstorp
Landskrona
Perstorp
Bjuv
1
Diagram 8: Andel barn (i procent) födda 2013 i vars familj någon röker vid noll till fyra veckors ålder. Kommunvis
respektive genomsnitt för Skåne (röd stapel).
Spridningen mellan kommunerna är ungefär densamma när barnen är åtta månader gamla. Nästan
överallt är det fler pappor/partners än mammor som röker, men skillnaden är olika stor i olika
kommuner.
21
30
25
20
mammor
pappor
15
10
0
Lomma
Vellinge
Lund
Kävlinge
Ystad
Staffanstorp
Svedala
Ängelholm
Höganäs
Kristianstad
Hörby
SKÅNE
Simrishamn
Trelleborg
Malmö
Osby
Svalöv
Höör
Östra Göinge
Skurup
Helsingborg
Klippan
Båstad
Eslöv
Burlöv
Bromölla
Sjöbo
Hässleholm
Tomelilla
Örkelljunga
Åstorp
Landskrona
Perstorp
Bjuv
5
Diagram 9: Andel mammor respektive pappor (i procent) till barn födda 2013 per kommun som röker när barnet
är noll till fyra veckor. Genomsnittet i Skåne visas med gul/röd stapel.
Karta A: Geografiska skillnader inom regionen över hur stor andel barn, födda 2013, som lever i hushåll med
minst en rökande person vid noll till fyra veckors ålder (genomsnitt i Skåne 15,5 procent.
Diskussion
Andelen rökare i Sverige är lägre än i många andra länder bland annat på grund av restriktiv
tobakslagstiftning och hög medvetenhet i befolkningen om farorna med rökning. Sedan 2003 har de
yngsta barnens exponering för tobaksrök minskat från 17 till tio procent i Sverige men för barn till
lågutbildade föräldrar, det vill säga med enbart grundskoleutbildning, ses ingen minskning alls
(Institutet för miljömedicin, 2013).
22
Rökningen bland mammor och pappor har minskat långsamt i Sverige de senaste åren men i Skåne
röker föräldrarna (särskilt papporna) mer än riksgenomsnittet.
Nationella siffror från Socialstyrelsen (2014) visar att bland föräldrar till barn födda 2012 var det
knappt fem procent av mammorna och tio procent av papporna som rökte under barnets första
levnadsmånad. (Socialstyrelsen, 2014).
Insamlad statistik från barnhälsovården i Region Skåne 2014 visar att de allra flesta föräldrar tillfrågas
om rökvanor, men målet att registrera föräldrarnas rökvanor för minst 98 procent av barnen vid noll
till fyra veckor och åtta månaders ålder, inte uppnåddes. Störst bortfall ses när barnet är åtta
månader gammalt. Registrering av de skånska pappornas tobaksvanor sker i något mindre omfattning
än för mammorna. Flera BVC-sjuksköterskor uppgav svårigheter att hitta eller tolka dokumentation i
barnets journal angående föräldrarnas tobaksvanor, framförallt när det gällde barn som var inflyttade
från annat land, överflyttade från annan BVC eller familjehemsplacerade. Flera svarade också att
många barn uteblev från åttamånadersbesöket och rökvanor därför inte registrerades. Liknande
datainsamlingsproblem ses på BVC i hela Sverige enligt Socialstyrelsen (2013).
Statistiken visar att skånska pappor röker näst mest i Sverige (efter Södermanland). När det gäller
rökande mammor ligger Skåne på sjätte plats i listan över landskap (Socialstyrelsen, 2014). I
genomsnitt röker papporna ungefär dubbelt så mycket som mammorna i Skåne. Detta varierar dock i
regionen; i nio kommuner, däribland Malmö, röker tre gånger så många pappor som mammor.
År 2013 genomförde Region Skåne en folkhälsoenkät som fick namnet ”Barn och föräldrar i Skåne”.
Drygt 30 000 småbarnsföräldrar till barn som under året fyllde åtta månader eller fyra år fick
enkäten, knappt hälften svarade. Resultaten visade att 4,5 procent av de åtta månader gamla barnen
och fem procent av fyraåringarna hade en mamma som rökt under graviditeten. Folkhälsoenkätens
siffror beträffande föräldrars rökvanor stämmer väl överens med de inrapporterade från
barnhälsovården i Region Skåne.
Det syns tydliga samband mellan föräldrars rökning och socioekonomiska bakgrundsvariabler för de
listade barnen vid barnavårdscentralerna i Skåne. Sambandet mellan pappors rökning och CNI är
mycket starkt. Sambandet mellan mammors rökning och CNI är påtagligt, men inte lika starkt.
I den socioekonomiskt mest gynnade fjärdedelen av barnfamiljerna (fjärdedelen listade vid BVC med
lägst CNI) är risken för att någon i det nyfödda barnets hem röker 7,0 procent. I den socioekonomiskt
minst gynnade fjärdedelen är risken för detta 29,0 procent. I den socioekonomiskt mest gynnade
tiondelen av barnfamiljerna (tiondelen listade vid BVC med lägst CNI) är risken för att någon i det
nyfödda barnets hem röker 4,4 procent. I den socioekonomiskt minst gynnade tiondelen är risken för
detta drygt sju gånger högre; 32,7 procent.
Referenser
o Blair, M., Stewart-Brown, S., Hjern, A. Bremberg, S. (Red.). (2013). Barnhälsovetenskap. Lund:
Studentlitteratur. Folkhälsomyndigheten (2014).
o Folkhälsans utveckling – målområden. Från:
http://folkhalsomyndigheten.se/amnesomraden/livsvillkor-och-levnadsvanor/folkhalsansutveckling-malomraden/Folkhälsomyndigheten (2014) .
o Tobak. Målet för samhällets insatser på tobaksområdet är ett minskat bruk av tobak. Från:
http://folkhalsomyndigheten.se/amnesomraden/andts/tobak/Folkhälsomyndigheten (2014
b). Tobakskonventionen. Från:
http://www.folkhalsomyndigheten.se/pagefiles/12292/R2009-04Tobakskonventionen.pdfInstitutet för Miljömedicin. (2013).
o Miljöhälsorapport 2013. Stockholm; Karolinska institutet.Mattsson K, Källén K, Longnecker
MP, Rignell-Hydbom A, Rylander L. (2013) Maternal smoking during pregnancy and
daughters' risk of gestational diabetes and obesity.
o Diabetologia, May 13. Pub Med 130626
23
o
o
o
o
o
Rikshandboken för barnhälsovård (2015). Barn och rökning snusning. Från:
http://www.rikshandboken-bhv.se/Texter/Barns-yttre-och-inre-miljo/Barn-och-rokningsnusning/
Socialdepartementet. (2014). Konventionen om barnets rättigheter: Med strategi för att
stärka barnets rättigheter i Sverige. Stockholm: Regeringskansliet.
Socialstyrelsen (2014). Amning och föräldrars rökvanor. Barn födda 2012. Från
http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2014/2014-9-37
Socialstyrelsen (2014). Minska risken för plötslig spädbarnsdöd – sex råd till dig som förälder.
WHO (2013). Questions and answers on electronic cigarettes or electronic nicotine delivery
systems (ENDS).
Från:http://www.who.int/tobacco/communications/statements/eletronic_cigarettes/en/
Övervikt och fetma
Av Mariette Derwig och Linda Håkansson
Bakgrund
Övervikt och fetma hos förskolebarn är allt mer förekommande de senaste tio till 15 åren. Barn som
har en övervikt eller fetma vid fyra till fem års ålder har en ökad risk att även ha denna i skolåldern
(Wikland, Luo, Niklasson & Karlberg, 2002). En studie av Werner och Brodin (2006) visade att de barn
som vid två, tre och 4,5 års ålder var överviktiga vid mer än ett av mättillfällena hade fem gånger
större benägenhet att även vara det vid tolv års ålder. Skolbarn med övervikt/fetma bibehåller ofta
denna i ungdomen och i vuxen ålder.
I likhet med annan ohälsa är övervikt och fetma ojämnt fördelat hos befolkningen och skillnader ses
hos olika socioekonomiska grupper (Socialstyrelsen & Folkhälsoinstitutet, 2013; Perlhagen, Flodmark
& Hernell, 2013).
Barnhälsovården är en hälsofrämjande arena som har en betydelsefull roll i att främja hälsosamma
levnadsvanor och förebygga övervikt och fetma hos barn. Tidiga hälsofrämjande insatser genom
återkommande hälsosamtal ökar möjligheten att prioritera och vidmakthålla hälsosamma
levnadsvanor hos familjen. Det är viktigt att följa barnets tillväxttrend och iso-BMI och identifiera
övervikt/fetma vid fyra års ålder.
Barns iso-BMI-gränser för övervikt (iso-BMI 25) och fetma (iso-BMI 30) skiljer sig från vuxnas BMI
gränser och är omräknade för att ta hänsyn till barnets ålder och kön. Iso-BMI-gränserna för övervikt,
fetma och undervikt är inritade på den svenska BMI-kurvan.
Enligt Rikshandboken erbjuds familjen vid identifierad övervikt vid fyra års ålder samtal, vägledning
och insatser efter behov och vid identifierad fetma erbjuds insatser utifrån individuella bedömningar
av barnets/familjens behov ex samtal, vägledning och insatser i samverkan med specialist exempelvis
barnklinik, dietist, psykolog (Rikshandboken, 2014).
Mäta längd och vikt samt ta fram iso-BMI på alla barn i samband med fyraårsbesök.
24
Resultat
Barn födda 2010
Längd och vikt har mätts på 93,8 procent av alla barn födda 2010. Andelen barn födda 2010 med
förhöjt BMI vid fyraårsbesöket var 11,2 procent (1699 barn), fördelat på 9,2 procent (1395 barn)
övervikt och 2,0 procent (304 barn) fetma.
År 2013 (barn födda 2009) hade 8,9 procent av fyraåringarna övervikt och 2,2 procent fetma, mätt i
iso-BMI. År 2012 (barn födda 2008) hade 8,7 procent av fyraåringarna övervikt och 2,2 procent
fetma.
Differenserna inom regionen framgår av kartbilden.
15-20 %
10-15 %
5-10 %
<5%
Karta B: Andel barn, födda 2010, med övervikt/fetma vid fyra års ålder
Alla BVC har lämnat in uppgifter om BMI. Bland flickorna hade 10,8 procent övervikt och 1,9 procent
fetma, sammanlagt 12,7 procent med förhöjt BMI. Bland pojkarna hade 7,6 procent övervikt och 2,1
procent fetma, sammanlagt 9,7 procent med förhöjt BMI. I 23 av Skånes 33 kommuner var det fler
flickor än pojkar som har förhöjt BMI vid fyra års ålder.
25
25%
20%
flickor
pojkar
15%
10%
5%
Lomma
Vellinge
Helsingborg
Hässleholm
Ystad
Bjuv
Östra Göinge
Klippan
Åstorp
Lund
Höganäs
Osby
Svedala
Burlöv
Höör
Skurup
SKÅNE
Malmö
Båstad
Staffanstorp
Kävlinge
Trelleborg
Kristianstad
Simrishamn
Eslöv
Hörby
Ängelholm
Tomelilla
Bromölla
Landskrona
Perstorp
Sjöbo
Svalöv
Örkelljunga
0%
Diagram 10: Andel barn, födda 2010, med förhöjt BMI (iso-BMI >25) per kommun.
25%
20%
15%
10%
5%
flickor
pojkar
0%
Diagram 11: Andel barn), födda 2010, med förhöjt BMI (iso-BMI >25) per tidigare stadsdel
i Malmö.
Diskussion
Sedan 2011 sammanställer Kunskapscentrum för barnhälsovård iso-BMI av fyraåringar i
Region Skåne. Ur ett folkhälsoperspektiv är det viktigt att ta fram och sammanställa uppgifter om
övervikt och fetma hos fyraåringar för att följa trendutvecklingen, men också för att kunna jämföra
förekomsten av övervikt/fetma mellan olika kommuner.
Övervikt och fetma är liksom annan ohälsa ojämlikt fördelad och påverkas av många faktorer, som
vissa är påverkbara och andra inte (Socialstyrelsen & Folkhälsoinstitutet, 2013). Hälsa är starkt
förknippad med positionen i den sociala hierarkin, skillnaden mellan de som är högst upp och de som
är längst ner i hierarkin är mycket påtaglig och blir allt större (Marmot, 2006).
26
Det finns i dag ingen nationell statistik kring övervikt/fetma hos fyraåringar i Sverige, som man kan
jämföra med, men i de flesta regioner mäter man BMI.
Skillnaderna av förekomsten är stor i de olika kommunerna liksom i de olika stadsdelarna i Malmö.
Analys av uppgifterna om övervikt/fetma från barnhälsovården i Skåne 2014 visar få samband med
barnfamiljernas socioekonomiska resurser (CNI).
Andelen pojkar med fetma är högre vid BVC där CNI är högre, medan andelen flickor med fetma inte
samvarierar med CNI. Bilden var densamma 2013.
Samverkansprojekt implementering av ”Grunda Sunda Vanor”
Att främja hälsosamma levnadsvanor och förebygga övervikt/ fetma kräver breda insatser inom alla
nivåer det vill säga på samhälls-, grupp- och individnivå. En tydlig samverkan mellan olika
professioner ökar möjligheterna att främja barns livsstil där barnhälsovården har en viktig roll i att
främja hälsosamma levnadsvanor och förebygga övervikt och fetma.
Under hösten 2014 startade ett samverkansprojekt med implementering av programmet ”Grunda
Sunda Vanor” i två av regionens kommuner. I samverkansprojektet medverkar barnhälsovård,
mödrahälsovård, elevhälsa, förskola, skola, dietist, kostenhet och folkhälsostrateg som alla arbetar
med eller kring barn och deras familjer och har en viktig nyckelroll i folkhälsoarbetet.
Idag finns ingen konsekvent metod för hälsosamtalsamtal/vägledning inom barnhälsovården vid
identifierad övervikt hos förskolebarn. I projektet utvärderas en samtalsmodell för att förebygga
övervikt hos barn i förskoleåldern, vilken bygger på barnhälsovårdens ”Grunda Sunda Vanor” som är
en vägledning kring hur man kan samtala om hälsosamma levnadsvanor utifrån ett hälsofrämjande
förhållningssätt (Rikshandboken, 2013).
Att använda BMI-kurvan som ett aktivt verktyg på BVC
Det är svårt att upptäcka övervikt hos en fyraåring med hjälp enbart av längd- och viktkurvor i
barnhälsovårdsjournalen och därför mäts barnens BMI. Barnets iso-BMI är i dagsläget det enklaste
och bästa måttet i praktisk vardag på BVC för att identifiera övervikt och fetma.
BMI-kurvan gör det möjligt att följa trendutvecklingen, som ger en bättre bedömning av barnets
tillväxt och hälsa, än endast vikt- och längdkurvorna eller enstaka BMI-värde. Gränsvärdena för BMI
ska ses som ett riktmärke för en hälsosam vikt (Rikshandboken, 2013).
Hur föräldrar uppfattar sitt barns viktstatus är av stor betydelse för att kunna främja en hälsosam
viktutveckling. En studie visar att föräldrar till yngre barn med övervikt eller fetma systematiskt
underskattade sitt barns vikt och uppfattade sitt barns hälsa som god. Det som var oväntat var att en
stor grupp föräldrar var oroliga över att deras överviktiga barn skulle utveckla undervikt (Regber,
2014). Genom att titta på trenden i BMI-kurvan kan man hjälpa familjen att hitta förändringar i
familjens levnadsvanor.
Eftersom det finns en viss skepsis till BMI-kurvan bland både föräldrar och BVC-sjuksköterskor
(Persson och Ådemark, 2014) är det viktigt att BVC sjuksköterskor får kunskap i hur man kan använda
BMI-kurvan utan att skuldbelägga föräldrarna. Under 2014 har ”Hur man bedömer barnets BMIkurva” varit del av barnhälsovårdens introduktionskurs, tillväxtworkshop för allmänläkare och
fortbildning för Region Skånes hälso-och sjukvårdspersonal kring övervikt och fetma hos barn.
Referenser
o Perlhagen, J., Flodmark, C-E., Hernell, O. (2007) Fetma hos barn- prevention enda realistiska
lösningen på problemet. Läkartidningen,3. Från:
http://ltarkiv.lakartidningen.se/2007/temp/pda32844.pdf
o Persson L och Ådemark (2014). BVC-sjuksköterskors erfarenheter av att möta föräldrar när
barnet har övervikt eller fetma. Högskolan i Skövde.
27
o
o
o
o
o
o
o
o
o
o
Marmot, M. (2006). Statusyndromet. Stockholm: Natur och kultur
Nader, P.R., O’Brien, M., Houts, R., Bradley, R., Belsky, J., Crosnoe, R., Friedman, S., Mei, Z. &
Susman, E.J. (2012). Pediatrics 2006;118;e594.
Regber, S. (2014). Barriers and facilitators of health promotion and obesity prevention in
early childhood: a focus on parents results from the IDEFICS study. ( Doktorsavhandling,
Sahlgrenska akademin, institutionen för medicin, avdelningen för samhällsmedicin och
folkhälsa).
Rikshandboken Barnhälsovård. (2013). Bedömning av barns tillväxt på BVC. Från:
http://www.rikshandboken-bhv.se/Texter/Barns-tillvaxt-0-6-ar/Bedomning-av-barns-tillvaxtpa-BVC/
Rikshandboken Barnhälsovård (2013). Grunda sunda vanor (http://www.rikshandbokenbhv.se/Texter/Grunda-sunda-vanor/Bakgrund/)
Socialstyrelsen. (2009). Folkhälsorapport. Från:
http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2009/2009-126-71/Documents/7_Overvikt.pdf
Socialstyrelsen & Folkhälsoinstitutet. (2013). Folkhälsan i Sverige-Årsrapport 2013. Från:
http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19032/2013-3-26.pdf
Werner B, Bodin L. Growth from birth to age 19 for children in Sweden born in 1981descriptive values. Acta Paediatrica 2006;95;600-613
Wikland KA, Luo ZC, Niklasson A, Karlberg J. Swedish population-based longitudinal reference
values from birth to 18 years of age for height, weight and head circumference. Acta
Paediatrica 2002;91;739-754
World Health Organization. (2013). Obesity and overweight. Från
http://www.who.int/mediacentre/factsheets/fs311/en/index.html
Hälsovård
Första hembesöket
Av Margareta Berglund och Linda Håkansson
Bakgrund
Att stödja nyblivna föräldrar och deras barn med tidigt hembesök är en viktig global hälsofråga.
Hemmet är en hälsofrämjande arena där föräldrar känner sig trygga och har större möjlighet att ta
till sig hälsofrämjande budskap (Peckover, S. 2011).
”Målet med hembesök till nyblivna föräldrar är att främja kontakten mellan BVC och hemmet,
informera och vid behov ge råd och stöd. Upprepade hembesök under längre tid är en strategi för att
nå och ge stöd till familjer för vilka barnhälsovårdens övriga erbjudande är otillräckliga”
(Socialstyrelsen, 2014).
Första hembesöket är en väl beprövad metod i svensk barnhälsovård och är vanligtvis det första
mötet mellan sjuksköterskan från barnhälsovården och den nyblivna familjen.
Ett nyfött barn, särskilt det första barnet, är en stor omställning i de nyblivna föräldrarnas liv. Att få
barn upplevs ofta omvälvande den första tiden med känslor som pendlar mellan glädje och
otillräcklighet samt oro för det nyfödda barnets hälsa och omvårdnad (Aston et al, 2015)
Studier visar att såväl föräldrar som sjuksköterskor upplever att hembesök är fördelaktigt i jämförelse
med första besök på mottagning (Jansson, 2001; Jansson, 2002; Jansson 2003). En studie av Aston et
al (2015), visade att mödrar upplevde hembesöket som positivt och att de kände sig bekväma med
såväl att sjuksköterskan kom hem till dem som amningsvägledning och hälsosamtal. De eventuella
farhågor som mödrarna hade innan mötet försvann i samband med hembesöket då sjuksköterskan
var vänlig, lugn och jordnära. Många mödrar betonade att de upplevde att sjusköterskan var
medveten om moderns känslor som nybliven mamma särskilt i samband med amningsvägledning.
Sjuksköterskorna lyfte betydelsen av att skapa en förtroendefull relation både vid första
28
telefonkontakten och i samband med hembesöket. Sjuksköterskorna menade att de anpassade
hembesöket utifrån varje familjs specifika behov och hade fokus på det positiva, det som fungerade
bra för att stödja föräldern att lita på sig själv och sin egen förmåga.
Mål enligt ackreditering för BVC 2014
Ackrediteringsmålet för hembesök ändrades från tidigare uppdelning i
förstagångsföräldrar och flergångsföräldrar till att gälla alla nyblivna föräldrar.
“Alla nyförtecknade och alla nyfödda ska erbjudas hembesök. Nyfödda inom en vecka
och nyförtecknade inom en månad, efter etablerad kontakt, varvid minst 85 procent av
barnfamiljerna ska erhålla hembesök” samt “Snarast möjligt, senast inom sju dagar efter
meddelande från BB/nyföddhetsvården, ska Vårdgivaren ha kontaktat vårdnadshavaren och erbjudit
hembesök inom en vecka.” (Ackreditering för BVC 2014)
Resultat
Nittiosex procent av föräldrarna har erbjudits hembesök och 87 procent har fått hembesök.
86%
85%
81%
69%
96%
90%
72%
87%
77%
62%
andel barnfamiljer som
har erbjudits hembesök
andel barnfamiljer som
har fått hembesök
2010
2011
2012
2013
2014
Diagram 12: Andel barnfamiljer, år 2010-2014, som har erbjudits hembesök samt andel barnfamiljer som har
fått hembesök.
Trenden är ökande för både erbjudande och deltagande.
29
100
80
71
74
83
79 79 79 81
85 85 85 86 87 87
88 88 88
93 94 94 94
89 91 91 92 92
94 95 95 96 96 97 97 97 98
60
40
20
Vellinge
Burlöv
Landskrona
Kävlinge
Bjuv
Malmö
Åstorp
Svedala
Trelleborg
Skurup
Lomma
SKÅNE
Båstad
Perstorp
Lund
Kristianstad
Sjöbo
Svalöv
Örkelljunga
Hässleholm
Höör
Simrishamn
Klippan
Bromölla
Osby
Hörby
Ystad
Eslöv
Helsingborg
Staffanstorp
Höganäs
Tomelilla
Östra Göinge
Ängelholm
0
Diagram 13: Andel barnfamiljer till barn födda 2014 (i procent), per kommun, som fått hembesök. Röd stapel
visar genomsnittet för Skåne.
I 26 kommuner uppfylldes målsättningen.
Alla 146 BVC erbjöd och gjorde hembesök och 110 uppfyllde målsättningen hembesök till 85 procent
av barnfamiljerna. Från 45 av dessa BVC gjordes hembesök hos mer än 95 procent av barnfamiljerna.
Sju BVC gjorde hembesök hos en mindre andel än 2/3 av barnfamiljerna. (Lägsta siffran var 48
procent.)
Diskussion
Första hembesök i Region Skåne har ökat för varje år och uppnår målet enligt Ackrediteringen för
Barnavårdscentral i Hälsoval Skåne.
Det finns en svag tendens att något färre barnfamiljer får hembesök vid BVC med hög CNI. Samtidigt
blir det allt färre enheter som har låg andel hembesök. När det gäller i vilken omfattning hembesök
erbjuds varierar det mellan 66 och 100 procent. 140 av 146 barnavårdscentraler erbjöd hembesök till
mer än 90 procent av barnfamiljerna.
Antalet barn per heltidstjänst BVC-sjuksköterska verkar inte påverka benägenheten att göra
hembesök.
I en studie visade Almquist-Tangen, Bergström, Holmström, Lindfors och Magnusson att de främsta
skälen till att sjuksköterskor inte gjort hembesök var tidsbrist, lång resväg eller att föräldrarna tackat
nej.
Flera svenska studier visar att första hembesöket skapar en större förståelse för familjens
livssituation och att hälsovägledningen upplevs mer adekvat, både av föräldrar och av BVCsjuksköterskor. Hembesök erbjuds alla nyfödda barn och deras föräldrar och har som syfte att
informera om barnhälsovårdens erbjudande, skapa förutsättning för en god relation och kontakt
mellan barnhälsovården och familjen, samtala om hälsofrämjande och förebyggande insatser samt
ge stöd och råd kring föräldrars frågor (Jansson, 2002; Jansson 2003).
Hembesök kan även vara riktade då personalen på BVC gör en bedömning att familjen behöver extra
stöd, vilket då kan ske i form av upprepade hembesök ” förstärkt hembesöksprogram”. För familjer
30
som är i behov av utökade insatser kan hembesök göras i samverkan med representanter för andra
verksamheter.
Studier visar att föräldrar som fått ett mottagningsbesök hade mer svårigheter med amning jämfört
med de som fått hembesök. Almqvist-Tangen, Bergman, Dahlgren, Roswall & Alm (2011) påpekar att
tidigt avslutad amning kan förebyggas med stödjande insatser genom ett tidigt besök från
barnhälsovården. De flesta föräldrar lämnar BB efter något dygn, vilket innebär att amningen kanske
inte kommit igång och därför är det viktigt att nyblivna föräldrar kommer i kontakt med BVC så tidigt
som möjligt efter hemkomsten. Kylberg et al (2009) beskriver att föräldrars upplevelse av den första
tiden hemma med ett nyfött barn är olika och att första mötet genom ett hembesök från
barnhälsovården är av stor betydelse och bör göras inom cirka en vecka. Nyblivna föräldrar kan
behöva tät kontakt och mycket stöd under den närmaste tiden efter att barnet är fött (Kylberg,
Westlund & Zwedberg, 2013).
Referenser
o Almquist-Tangen G., Bergström, M., Lindfors, A., Holmberg, L. & Magnusson, M. (2010).
Minskat antal hembesök inom barnhälsovården. Sjuksköterskornas attityder avgörande för
hur verksamheten utvecklas.
o Läkartidningen 107 (47), 2968-2971. Från:
http://ww2.lakartidningen.se/store/articlepdf/1/15451/LKT1047s2968_2971.pdf
o Almquist-Tangen, G., Bergman, S., Dahlgren, J., Roswall, J. & Alm, B. (2011). Factors
associated with discontinuation of breastfeeding before 1 month of age. Acta Pædiatrica.
(101), s 55–60.
o Aurelius G, Nordberg L. (1994). Home visiting to families with a newborn child. Scand J Prim
Health Care. (12), 106-113.
o Jansson, A., Sivberg, B., Wilde Larsson, B., & Udén, G. (2002) First time mothers satisfaction
with early encounters with the nurse in child health care: home visit or visit to the clinic?
Acta Paediatric, 91, 571-577.
o Jansson A. (2003). Hembesök kan ge nyblivna föräldrar stöd att utvecklas som familj: Första
mötet med barnhälsovården viktigt för den fortsatta kontakten. Läkartidningen 100 (15),
1358-1351. Från: http://ww2.lakartidningen.se/old/content_0315/pdf/1348_1351.pdf
o Jansson, A-K. ,Peterson, K., & Udén, G. (2001) Nurses' first encounters with parents of newborn children public health nurses' views of a good meeting. Journal of clinical Nursing, 10,
140-151.
o Kylberg, E., Westlund, A-M. & Zwedberg, S. (2009). Amning i dag. Stockholm: Gothia Förlag.
o Larsson, JO. (1996). Aspects of health surveillance at child welfare centres [dissertation].
Stockholm: Karolinska institutet.
o Magnusson, M., Blennow, M., Hagelin, E. & Sundelin, C. (2009). Barnhälsovård-Att främja
barns hälsa. Stockholm: Liber
o Peckover, S. (2011). From ‘public health ’to ‘safeguarding children’: British Health Visiting
in Policy, Practice and Research. Children and Society
o Sjöström, A. & Törnqvist, M. (2013). Nyblivna föräldrars första möte med barnhälsovården:
en enkätstudie. Examensarbete, Umeå Universitet, Institutionen för Omvårdnad. Från:
http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:641004/FULLTEXT01.pdf
Föräldrastöd i grupp
Av Margareta Berglund och Åsa Lefevre
Bakgrund
Det övergripande målet med föräldrastöd i grupp är att bidra till en bra start i föräldraskapet för
nyblivna föräldrar och att skapa ett forum där frågor som rör barn och föräldraskap kan diskuteras.
För BVC-sjuksköterskan är det ett tidskrävande, komplext och kvalificerat arbete som det innebär att
rekrytera, planera, leda och genomföra en serie föräldraträffar samt utforma gruppträffarna så att
31
alla känner sig välkomna oavsett familjekonstellation, kön eller bakgrund. I BVC-sjuksköterskans
arbete ingår att anpassa innehållet vid föräldraträffarna utifrån föräldrars behov och önskemål,
lämna adekvat hälsoinformation och samtidigt ta hänsyn till de praktiska förutsättningarna som
råder på respektive BVC.
Föräldrastöd beskrivs som en aktivitet som ger föräldrar kunskap i syfte att främja barnets hälsa,
emotionella, kognitiva och sociala utveckling samt stärka föräldrars sociala nätverk (Nationell strategi
för ett utvecklat föräldrastöd, 2009). Även ur ett barnrättsligt perspektiv är det viktigt att barnets
föräldrar erbjuds stöd i föräldraskapet eftersom barnets hälsa och välfärd påverkas av relationen
mellan barnet och föräldern (Barnombudsmannen, 2007). Genom att främja en god anknytning och
relation mellan barn och föräldrar kan minska risken för en rad olika hälsoproblem och
riskbeteenden (Regeringens skrivelse 2013/14:87).
Gruppverksamhet som hälsofrämjande metod har flera fördelar eftersom individer i samma situation
träffas, vilket kan upplevas som ett stöd (Jerdén, 2012). Föräldrastöd i grupp har sedan slutet av
1970-talet varit en naturlig del av barnhälsovårdens verksamhet, som möjliggör för föräldrar att
inhämta stöd i föräldraskapet genom att utveckla nätverk, få information samt utbyta kunskaper och
erfarenheter (Wissö, 2012). Gruppverksamhet erbjuds i dag i varierade former, både universellt
(generellt) och selektivt (riktat) till en särskild grupp till exempel unga föräldrar, adoptivföräldrar eller
icke svensktalande föräldrar. Innehållet i gruppträffarna ska baseras på föräldrars behov och frågor
som är angelägna för föräldrar att diskutera i grupp är till exempel hur barn och föräldrar knyter an
till varandra, föräldrars tilltro till sin egen förmåga, barnets hälsomässiga utveckling, risker i barnets
miljö, barns inflytande och delaktighet liksom frågor som rör hur parrelationen påverkas när familjen
utökas med ett eller flera barn (Regeringens skrivelse 2013/14:87).
Föräldrastödet i grupp ska utformas efter såväl mammors som pappors behov och genomsyras av ett
genusperspektiv (Rikshandboken för barnhälsovård, 2014). I en nationell kartläggning av
föräldragruppsverksamhet på familjecentraler sågs ett positivt samband mellan familjecentralen som
organisationsform och bättre förutsättningar att driva föräldrastöd i grupp till exempel att föräldrar i
ökad utsträckning erbjuds att delta i föräldragrupp och att ett ökat antal pappor deltar i
föräldragrupp (Wallby, Fabian & Sarkadi, 2013). Nyligen publicerad forskning visar att de föräldrar
som deltar i föräldrastöd i grupp generellt sett upplevde föräldragruppen som meningsfull och att
deltagandet stärkte dem i deras föräldraskap oavsett om de deltagit i föräldragruppsverksamhet vid
sedvanlig BVC eller vid BVC som utgör en del utav en familjecentralsverksamhet (Lefèvre, 2014).
Föräldrastöd i grupp ska erbjudas alla nyblivna föräldrar och vid minst tre tillfällen ska minst 70
procent av alla föräldrar delta. Detta när en förändring från tidigare år då målet var att minst 75
procent av förstagångsföräldrarna och minst 40 procent av flerbarnsföräldrarna skulle delta.
Resultat
Barn födda år 2013
Alla BVC i Skåne erbjöd föräldragrupp. Av samtliga föräldrar erbjöds 91 procent att delta i
föräldrastöd i grupp. När det gäller erbjudande om föräldragrupp är trenden de senaste fyra åren
svagt ökande se diagram 14 nedan.
32
47%
91%
89%
86%
86%
46%
46%
49%
andel barn vars föräldrar har
erbjudits föräldragrupp
andel barn vars föräldrar har
deltagit i föräldragrupp
2011
2012
2013
2014
Diagram 14: Andel barn, år 2011-2014, för vilka minst en förälder har erbjudits delta i föräldragrupp och andel
barn för vilka minst en förälder har deltagit i föräldragrupp.
I Skåne deltog föräldrar till 49 procent av barnen födda 2013 (både förstfödda och icke-förstfödda) i
föräldragrupp vid minst tre tillfällen. I två kommuner uppfylldes målsättningen för föräldragruppsdeltagande. Spridningen i deltagande mellan kommunerna är stor och varierar mellan 52 till 79
procent (se diagram 15). Pappors deltagande har särskilt efterfrågats. I Skåne deltog fäder till 3,5
procent av barnen i föräldragrupp. BVC vid familjecentral har som grupp något högre
pappadeltagande (4,7 procent) jämfört med BVC som inte är samlokaliserade (3,0 procent).
Vid 14 BVC deltog fäder till mer än tio procent av barnen.
100
80
60
40
32
38 39
34 36 36
40 40 42
43 44 45
53
49 49 49 49 50 51
54 55 55 56
59 60 62 62
65 66 67
69 69
75
79
20
Åstorp
Osby
Landskrona
Östra Göinge
Bromölla
Eslöv
Burlöv
Malmö
Skurup
Bjuv
Trelleborg
Klippan
SKÅNE
Perstorp
Hässleholm
Höör
Örkelljunga
Svedala
Kristianstad
Helsingborg
Höganäs
Lund
Svalöv
Sjöbo
Staffanstorp
Kävlinge
Hörby
Ängelholm
Tomelilla
Vellinge
Båstad
Simrishamn
Ystad
Lomma
0
Diagram 15. Andel barn, födda 2013 (i procent), per kommun, vars förälder/föräldrar har deltagit i
föräldragrupp. Röd stapel visar genomsnittet för Skåne.
33
Diskussion
Barnhälsovården i Skåne når generellt inte upp till målet att erbjuda alla föräldrar deltagande i
föräldragrupp. Deltagandet är dessutom högst ojämnt fördelat både geografiskt och vid jämförelse
mellan BVC med lågt respektive högt CNI (se tabell I).
Jämförelsegrupp
Den tiondel av barnavårdscentralerna som har lägst CNI
Den tiondel av barnavårdscentralerna som har högst CNI
Den fjärdedel av barnavårdscentralerna som har lägst CNI
Den fjärdedel av barnavårdscentralerna som har högst CNI
Andel deltagande i föräldragrupp
71 %
19 %
65 %
30 %
Tabell I: Andel barn, födda 2013, vars förälder/föräldrar har deltagit i föräldragrupp.
Jämförelse mellan de barnavårdscentraler som har lägst respektive högst Care Need Index i Skåne.
Vid de enheter där många förstabarnsföräldrar deltar brukar också många flerbarnsföräldrar delta
(Kunskapscentrum för barnhälsovård, 2014). Den ena gruppen prioriteras alltså vanligvis inte på den
andras bekostnad. Andelen föräldrar som deltar i föräldragrupp är ungefär detsamma oavsett om
BVC-sjuksköterskorna delar sin arbetstid mellan BVC och vårdcentral eller inte. Deltagande i
föräldragrupp verkar också vara oberoende av antalet barn per heltidstjänst BVC-sjuksköterska.
Pappors deltagande är anmärkningsvärt lågt; endast 3,5 procent av papporna deltar mer än tre
gånger i föräldragrupp med ett något högre deltagande på familjecentralerna. Nyligen publicerad
forskning visar att BVC-sjuksköterskorna är väl medvetna om den låga andel pappor som deltar, men
samtidigt är det inte mer än 30 procent som genomför förändringar i föräldragruppsverksamheten
för att göra den mer attraktiv för pappor. De förändringar som genomförs är i första hand att
speciellt bjuda in pappor till föräldragruppsverksamheten och att förlägga den till kvällstid (Lefèvre,
2014).
Vid BVC med högre andel barn och föräldrar med utländsk bakgrund (här mätt i andel barn
tillhörande riskgrupp för TBC) finns en tendens till att färre föräldrar erbjuds delta i
föräldragruppsverksamhet.
Vid BVC med högre andel barn tillhörande riskgrupp för tbc deltog föräldrarna liksom tidigare i
betydligt mindre omfattning i föräldragrupper. I den patientnöjdhetsenkät som Region Skåne
skickade ut våren 2013 fanns en fråga om man hade deltagit i föräldragrupp på BVC. Frågan
besvarades av 8 899 föräldrar. Av de som uppgav att svenska var deras modersmål hade 74 procent
deltagit i föräldragrupp. Av de som uppgav att de inte hade svenska som modersmål hade 51 procent
deltagit i föräldragrupp.
I Skåne ses ett positivt samband mellan deltagande i föräldragrupp och barn listade på BVC vid
familjecentral. För att sambandet ska framträda måste hänsyn tas till att familjecentralerna som
grupp har betydligt högre CNI och betydligt högre andel barnfamiljer med utländsk bakgrund (mätt i
andel barn tillhörande riskgrupp för tbc) än vad gruppen traditionella BVC har. En jämförelse med
traditionella BVC som har hög CNI visar att BVC vid familjecentraler generellt har högre deltagande i
sina föräldragrupper.
Att leda samtal med nyblivna föräldrar vid föräldraträffar på BVC är ett kvalificerat och komplext
arbete där bland annat både praktisk erfarenhet och kunskap om gruppdynamik behövs. Det är
betydelsefullt att föräldraträffar på BVC utformas och utgår från föräldrars egna frågor,
intresseområden och att dessa bli utgångspunkten för diskussioner om föräldraskapets glädjeämnen
och svårigheter (Frykedal & Rosander, 2015).
En förutsättning för att bedriva föräldragruppverksamhet av god kvalitet är att gruppledarna har
tillgång till återkommande fortbildning om innehåll, samtalsmetoder och gruppdynamik samt erbjuds
handledning av erfaren sjuksköterska eller BHV-psykolog. För att gruppträffarna ska fungera är det
34
viktigt att det finns tillgång till ändamålsenlig lokal och användbart pedagogiskt material samt att
föräldraträffar i möjligaste mån förläggs till tidpunkter som passar föräldrars behov.
Stöd och uppmuntran från både kollegor och arbetsledning är viktigt för att stärka BVCsjuksköterskan i att planera, leda och utvärdera föräldraträffar. Att skapa möjligheter för föräldrar att
mötas är ett betydelsefullt folkhälsoarbete för att på kort och lång sikt främja både barnets och
föräldrarnas hälsa.
Referenser
o Barnombudsmannen (2007): Klara, färdiga, gå! Om de yngsta medborgarna och deras
rättigheter
o Forslund Frykedal, K & Rosander, M. (2015)The role as moderator and mediator in parent
education groups – a leadership and teaching approach model from a parent perspective.
Journal of Clinical Nursing
o Hertting, A & Kristenson, M (red). (2012). Hälsofrämjande möten. Från barnhälsovård till
palliativ vård. Jerdén L. (2012). Empowerment som grund. Lund: studentlitteratur
o Kunskapscentrum för barnhälsovård. Årsrapport 2013, Region Skåne, 2014.
o Lefèvre Å. (2014). Early Parental Support in Child Healthcare. Licentiatavhandling. Lunds
universitet, Lund
o Nationell strategi för ett utvecklat föräldrastöd- en vinst för alla (2009). Regeringskansliet.
Stockholm
o Regeringens skrivelse 2013/14:87. Ett stärkt föräldrastöd- för barnets rätt till trygga
uppväxtvillkor.
o Rikshandboken för barnhälsovård (2014). Föräldrastöd i grupp. Tillgänglig:
http://www.rikshandboken-bhv.se
o Wallby T., Fabian H., Sarkadi A. (2013) Bättre stöd till föräldrar vid familjecentraler.
Läkartidningen 110:CADY
o Wissö, T (2012). Småbarnsföräldrars vardagsliv. Omsorg, moral och socialt kapital.
Doktorsavhandling. Göteborgs universitet, Göteborg. Institutionen för socialt arbete.
Depressionsscreening med EPDS-samtal
Av Lars Olsson och Malin Skoog
Bakgrund
För sitt välbefinnande och sin fysiska, mentala och sociala utveckling behöver spädbarnet knyta an till
minst en omsorgsperson som är kontinuerligt närvarande. Även om föräldrar är fysiskt närvarande
och tillgängliga är det inte tillräckligt för att relationen ska motsvara barnets behov av anknytning.
Barnet behöver upprepade erfarenheter av att föräldern på ett förutsägbart sätt finns tillgänglig för
kontakt och kontakten behöver vara av tillräckligt god kvalitet. Spädbarnet behöver förälderns
spegling och bekräftelse genom kroppskontakt, beröring, rytm, röst, gester, minspel, ögonkontakt
och ord för att känna igen sina behov och känslor och förstå hur de hänger samman med olika
upplevelser. De flesta föräldrar gör detta spontant och spädbarnen har goda chanser att utveckla ett
så kallat tryggt anknytningsmönster (Moe, Slinning & Bergum Hansen, 2010; Broberg, Granqvist,
Ivarsson & Risholm Mothander, 2006).
Postpartumdepression är ett ökande globalt hälsoproblem (Oates et al, 2004). Under de senaste åren
har tillståndet blivit den vanligaste komplikationen efter havandeskap i västvärlden (Collins,
Zimmerman & Howard, 2010). Tidig upptäckt och stöd till mammor med tecken på
postpartumdepression är av yttersta vikt, eftersom den obehandlad kan ha negativa effekter, inte
bara för mammans egen hälsa, utan också för relationen med partnern och framförallt för det
nyfödda spädbarnets känslomässiga och kognitiva utveckling (O`Mahoney & Donnolly, 2010). När det
gäller att uppmärksamma symtom på postpartumdepression visar en nyligen publicerad studie att
föräldrar önskar att ämnet hade berörts tydligare redan i mödrahälsovården och fördjupats
35
ytterligare i barnhälsovården. Föräldrarna önskade också bli bättre förberedda på livet med ett
nyfött barn och de påfrestningar det kan innebära för parrelationen (Feeley, Bell, Hayton, Zelkowitz
& Carrier, 2015). I Konventionen om barnets rättigheter (FN) slår man i artikel 18 fast att ”barnets
föräldrar har gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Staten ska hjälpa föräldrarna”
(FN, 1989). Ett doktorandprojekt har startat som syftar till att ta fram en modell för
föräldraförberedelse under graviditet baserad på förstagångsföräldrars behov (Påhlsson, 2015).
Artikel fem i FN:s barnkonvention tar upp att ”barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare har
huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling och ska hjälpa barnet att få det som barnet har
rätt till”. Föräldrar som är djupt deprimerade samspelar mindre med sitt barn än vad andra föräldrar
gör (Karlsson, 2008). De småpratar, ler eller nickar sällan mot barnet och bjuder inte in till ömsesidig
dialog. Det är mycket väsentligt med tidiga insatser hos familjer där det förekommer
samspelsproblem eftersom det annars kan medföra att barnet utvecklar en så kallad desorganiserad
anknytning som bland annat kan leda till regleringssvårigheter, utagerande beteende och depression
hos barnet (Broberg, Granqvist, Ivarsson & Risholm Mothander, 2006).
Ungefär tio till tolv procent av mammorna visar tecken på depression under de första månaderna
efter förlossningen (Massoudi, 2013). Riskfaktorer för att utveckla depression under den första tiden
som spädbarnsförälder är bland annat depression tidigare i livet, en komplicerad förlossning,
avsaknad av stöd i den egna familjen och konflikter i partnerrelationen.
Migration under de senaste fem åren har också uppmärksammats som betydande riskfaktor för att
drabbas av postpartumdepression (Dennis, Janssen & Singer, 2004). Att som invandrarmamma inte
tala språket i sitt nya hemland är också en riskfaktor (Bandyopadhyay, Small, Watson & Brown,
2010). Studier visar att prevalensen av postpartumdepression bland invandrarmammor kan vara upp
till 42 procent (Collins, Zimmerman & Howard, 2010).
EPDS-metoden är ett viktigt hjälpmedel för att på ett systematiskt sätt fånga upp mammor med
tecken på depression. Depressionsscreeningen innebär att mamman, när barnet är sex till åtta
veckor, besvarar ett självskattningsformulär, EPDS (Edinburgh Postnatal Depression Scale), inom
ramen för ett samtal med BVC-sjuksköterskan. EPDS innehåller tio frågor om mammans mående den
senaste veckan, som syftar till att ringa in eventuella tecken på nedstämdhet och oro. När mamman
besvarat frågorna samtalar BVC-sjuksköterskan och mamman utifrån hennes svar, vid behov med
hjälp av tolk. Vid screening av mammor med annat hemspråk än svenska bör ett validerat, översatt
EPDS-formulär användas. EPDS är översatt och validerat till ett 20-tal språk (Cox, Holden & Sagovsky,
1987; Wickberg, Hwang, 2003). Om validerat formulär inte finns på mammans hemspråk bör det
svenska EPDS-formuläret tolkas för mamman. Svaren på EPDS och det som framkommer i samtalet
avgör om uppföljning behövs. BVC-sjuksköterskan kan erbjuda mamman uppföljande stödsamtal
eller remiss för depressionsbedömning. Andra möjliga erbjudanden vid behov är remiss för
samspelsbehandling till BHV-psykolog, spädbarnsverksamhet eller rekommendation till
familjerådgivning (Wickberg, 2013).
Det pågår mycket forskning om pappors psykiska mående post partum. Förekomsten av depressiva
symptom hos pappor postpartum har i svenska studier varierat mellan 6,5 och 8,7 procent (Kerstis et
al. 2012; Massoudi et al. 2013). Den nyblivna pappan utsätts för större risk att drabbas av depression
om partnern har eller har haft symtom på depression, det vill säga samvariationen är stor (Paulson &
Bazemore, 2010). En nyligen publicerad svensk studie visar på också ett samband mellan depressiva
symtom hos båda föräldrarna och en försämrad bindning till barnet vid sex månaders ålder (Kerstis
et al, 2015).
EPDS-samtal ska erbjudas alla mammor till barn, sex till åtta veckor gamla. Minst 85 procent av
nyblivna mammor ska ha genomgått depressionsscreening (EPDS).
36
Resultat
Barn födda 2013
Erbjudande om EPDS-samtal gjordes till 93 procent av mammorna till barn (sex till åtta veckor
gamla). Totalt deltog 85 procent.
Trenden är stigande de senaste fyra åren och ackrediteringsmålet för deltagande är nått.
83%
93%
92%
89%
76%
82%
85%
65%
andel barn
vars mammor
har erbjudits
EPDS-samtal
andel barn
vars mammor
har deltagit i
EPDS-samtal
2011
2012
2013
2014
Diagram 16: Andel barn vars mammor har erbjudits respektive deltagit i EPDS-samtal, år 2011-2014.
Andelen mammor som har erbjudits och deltagit i EPDS-samtal varierar i regionen.
100%
80%
60%
40%
erbjudna
deltagit
0%
Svedala
Vellinge
Landskrona
Bjuv
Åstorp
Höganäs
Malmö
Lund
SKÅNE
Hörby
Helsingborg
Perstorp
Osby
Burlöv
Trelleborg
Eslöv
Ängelholm
Örkelljunga
Kristianstad
Svalöv
Båstad
Höör
Kävlinge
Klippan
Bromölla
Staffanstorp
Hässleholm
Simrishamn
Skurup
Tomelilla
Lomma
Östra Göinge
Sjöbo
Ystad
20%
Diagram 17: Andel mammor till barn födda 2013, per kommun, som har erbjudits respektive har deltagit i
EPDS-samtal. Orange/röda staplar visar genomsnitten i Skåne. Kommunerna är sorterade efter andel mammor
som har deltagit i EPDS-samtal.
I 25 kommuner uppnåddes målsättningen att 85 procent av mammorna deltog i EPDS-samtal. Av
diagram 17 ovan framgår att det är viss skillnad på hur många av dem som har erbjudits som sedan
också deltar i EPDS-samtalet. Alla 146 BVC i Skåne genomförde EPDS-samtal.
37
Vid 99 BVC deltog 85 procent eller fler av mammorna i EPDS-samtal. Vid 31 av dessa deltog mer än
95 procent av mammorna i EPDS-samtal. Vid 13 BVC var det färre än 65 procent av mammorna som
deltog.
Tolk
Antalet EPDS-samtal som genomfördes med tolk (telefontolk eller tolk på plats) var 595,
motsvarande 4,4 procent av alla EPDS-samtal.
Uppföljning
Sammanlagt 1 335 mammor fick någon form av uppföljning efter EPDS-samtal. Det motsvarar 9,9
procent av de mammor som genomförde EPDS-samtalet. 705 mammor fick minst ett stödsamtal med
BVC-sjuksköterska, 392 mammor fick en remiss (muntlig eller skriftlig) för bedömning (till BHVpsykolog, allmänläkare, psykiatrisk öppenvård eller någon annan). 238 mammor fick både stödsamtal
och remiss.
Det är stora skillnader mellan olika BVC. Vid 39 BVC fick mindre än fem procent av mammorna
uppföljning och vid tio av dessa fick ingen mamma någon uppföljning. Vid 21 BVC var det mer än 15
procent av mammorna som fick uppföljning.
Figur 1: Antal och andel mammor, av dem som deltog i EPDS-samtal, som fick en uppföljning i form av enbart
stödsamtal, enbart remiss eller både stödsamtal och remiss.
Analys
Barnavårdscentraler som erbjuder en hög andel av mammorna EPDS-samtal har också ett högt
deltagande.
Erbjudande om och deltagande i EPDS-samtal verkar inte påverkas av antal barn per
sjukskötersketjänst på BVC eller av om sjuksköterskan delar sin tjänst med vårdcentralen eller enbart
arbetar på BVC.
Vid BVC med högre CNI både erbjuds och genomförs EPDS-samtal i mindre omfattning. Fyndet är
angeläget att följa upp, särskilt med tanke på att prevalensen av postpartumdepression kan vara
högre hos invandrarmammor, se tabell II.
Jämförelsegrupp
Den tiondel av barnavårdscentralerna som har lägst CNI
Den tiondel av barnavårdscentralerna som har högst CNI
Den fjärdedel av barnavårdscentralerna som har lägst CNI
Den fjärdedel av barnavårdscentralerna som har högst CNI
Andel deltagande i EPDS-samtal
89,4
69,8
87,4
75,7
38
Tabell II: Andel barn, födda 2013, vars mamma har deltagit i EPDS-samtal. Jämförelse mellan de
barnavårdscentraler som har lägst respektive högst Care Need Index i Skåne.
År 2014 är första året som statistik samlats in på hur många EPDS-samtal som har genomförts med
tolk. Det framkommer att de flesta tolksamtal har genomförts på de enheter som också har en hög
andel barn i riskgrupp för tbc. Det är rimligt, eftersom denna grupp utgör en stor del av första
generationens invandrarfamiljer. De barnavårdscentraler som har 50 procent eller fler tvååriga barn
tillhörande riskgrupp för tbc svarar för 433 (73 procent) av samtalen med tolk. Det rör sig om 24
barnavårdscentraler med 25 procent (3 933 barn) av barnen födda 2013. Det framkommer stora
skillnader mellan dessa enheter i hur pass frekvent tolk har använts vid EPDS-samtal ,se diagram 19.
100%
90%
80%
70%
60%
andel barn
(födda 2012)
tillhörande
riskgrupp för
tbc
50%
40%
30%
20%
10%
0%
andel av EPDSsamtal (barn
födda 2013)
som har
genomförts
med tolk
Diagram 18: Tolkanvändning (procentandel av EPDS-samtal som genomförts med tolk) vid barnavårdscentraler
med 50 procent eller högre andel barn tillhörande riskgrupp för tbc. 24 BVC med 3 933 barn födda 2013.
När deltagandet i EPDS har ökat generellt de senaste tre åren från 65 till 85 procent, har
ojämlikheten i deltagande kanske också börjat minska. I den socioekonomiskt mest gynnade
fjärdedelen av barnfamiljerna (fjärdedelen som är listade vid BVC med lägst CNI) har deltagandet
sedan år 2011 ökat från 71 procent till 87 procent, en ökning med 16 procentenheter. I den
socioekonomiskt minst gynnade fjärdedelen har deltagandet under samma period ökat från 54
procent till 76 procent, en ökning med 22 procentenheter.
Familjecentralerna (28 stycken, med 26 procent av de listade barnen födda 2013) når goda resultat
när det gäller EPDS-samtal. Andelen erbjudna (91 procent) och deltagande mammor (83 procent) är
visserligen något lägre än genomsnittet i Skåne. Men med tanke på att familjecentralerna som grupp
har betydligt högre CNI (1,47) än icke samlokaliserade BVC (0,84), så verkar det som om
familjecentraler har en viss effekt när det gäller att motverka den socioekonomiska ojämlikheten.
När det gäller åtgärder efter EPDS-samtal (stödsamtal och/eller remiss) så framkommer ingen
samvariation med barnavårdscentralernas CNI, inte heller med i vilken omfattning BVCsjuksköterskorna delar sin tjänst med vårdcentralen. Det framkommer en tendens att andelen
mammor som enbart får remiss är större när antalet barn per sjukskötersketjänst ökar (både antalet
nyfödda barn per tjänst och antalet barn noll till sex år). Kommande uppföljningar får visa om detta
rör sig om en tillfällig samvariation.
På kommunnivå visar andelen mammor som deltar i EPDS-samtal inga samband med kvinnors
utbildningsnivå.
39
Det är viktigt att framhålla att ovanstående beskriver tendenser på gruppnivå. För alla samband som
redovisas ovan är ett annat framträdande mönster att den stora variationen är påtaglig. BVC, med till
synes likartade förutsättningar, kan ha väldigt olika resultat.
Diskussion
I Skåne har införandet av EPDS-samtal med depressionsscreening pågått sedan 1990-talet. Den
positiva utvecklingen efter 2011 är påtaglig och i år nåddes det satta ackrediteringsmålet på 85
procents deltagande. Nyanställda BVC-sjuksköterskor genomgår en obligatorisk
introduktionsutbildning i EPDS-samtal och counselling arrangerad av Kunskapscentrum för
barnhälsovård i samarbete med BHV-psykologerna i regionen. Det krävs även en fungerande
vårdkedja för behandlingsinsatser och tillgång till regelbunden konsultation med
barnhälsovårdspsykolog.
Med utgångspunkt i barnkonventionen borde depressionsscreening erbjudas till alla nyblivna
föräldrar oavsett kön. Inom barnhälsovården i Skåne är avsikten att från och med 2017 erbjuda båda
vårdnadshavarna enskilda samtal. Vilken samtalsmetod som kommer att användas vid samtal med
pappor är ännu inte beslutat då EPDS-formuläret har visat sig vara för ospecifikt vid screening av
pappor och mer fånga generell psykisk ohälsa (Massoudi et al, 2013).
Referenser
o Bandyopadhyay, M., Small, R., Watson, L. F. & Brown, S. (2010). Life with a new baby: How
do immigrant and Australian-born women´s experiences compare? Australian and New
Zeeland Journal of Public Health, 34,412-421
o Broberg, A., Granqvist, P., Ivarsson, T. & Risholm Mothander, P. (2006). Anknytningsteori:
Betydelsen av nära känslomässiga relationer. Stockholm: Natur & Kultur.
o Collins, C. H., Zimmerman, C. & Howard, L. M. (2011). Refugee, Asylum Seeker, Immigrant
Women and Postnatal Depression: Rates and Risk Factors. Archives of Women’s Mental
Health, 14, 3-11
o Cox J. L. & Holden J. M., (2003). Perinatal mental health. A guide to the Edinburgh Postnatal
depression Scale. London, Gaskell
o Cox, J.L., Holden, J.M. & Sagovsky, R. (1987).Detection of postnatal depression: development
of the 10-item Edinburgh Postnatal Depression Scale. British Journal of Psychiatry, 150, 782786
o Dennis, C.-LE., Janssen, P.A., & Singer, J. (2004). Identifying woman at risk for postpartum
depression in the immediate postpartum Period. Acta Psychiatrica Scandinavia, 110,338-346
o Ewles, L & Simnet, I.( 2005). Hälsoarbete. (2.uppl.). Lund: Studentlitteratur.
o Karlsson, K. (2008). Anknytning – om att tolka samspelet mellan föräldrar och små barn.
Stockholm:Gothia
o FN: Konventionen om barnets rättigheter, 1989.
o Freeley, N., Bell, L., Hayton, B., Zelkowitz, P. & Carrier, M-E (2015). Care for Postpartum
Depression: What Do Women and Their Partners Prefer? Perspectives in Psychiatric Care,
februari 25:1-11
o Kerstis, B., Aarts, C., Tillman, C., Persson, H., Engström, G., Edlund, B., Öhrvik, J., Sylvén, S.,
Skalkidou, A (2015). Assoociation between parental depressive symptoms and impaired
bonding with the infant. Archives Of Women's Mental Health. Publiserad online 2015-04-10
o Kerstis, B., Engström, G., Sundquist, K., Widarsson, M. & Rosenblad, A. (2012). The
association between perceived relationship discord at childbirth and parental postpartum
depressive symptoms a comparison of mother and fathers in Sweden. Upsala Journal of
Medical Sciences november;117(4):430-438
o Massoudi P., (2013). Depression and distress in Swedish fathers in the postnatal period –
prevalence, correlates, identification and support. Doktorsavhandling. Göteborgs universitet,
Institution för psykologi.
o Moe, V., Slinning, K. & Bergum Hansen, M. (red) (2010). Håndbok i sped- og småbarns
psykiske helse. Oslo: Gyldendal akademisk
40
Oates, M. R., Cox, J. L., Neema, S., Asten, D., Glangeaud-Freudenthal, N., Figueiredo, L.,
Wickberg, B., Yoshida, K. & the TCS-PND Group (2004). Postnatal depression cross countries
and cultures: a qualitative study. British Journal of Psychiatry, 46, 10-16
o O`Mahoney, J.& Donnolly, T. (2010). Immigrant and refugee women´s postpartum
depression help-seeking experiences and access to care: a review and analysis of the
Literature. Journal of Psychiatric and Mental Health Nursing, 17,917-928
o Paulson, J.F. & Bazemore, S.D (2010).Prenatal and postpartum depression in fathers and its
association with maternal depression: a meta-analysis. JAMA maj 19;303(19):1961-1969
o Påhlsson, P (2015). En modell för föräldraförberedelse under graviditet baserad på
förstagångsföräldrars behov, utveckling och utvärdering. Doktorandprojekt Institutionen för
Hälsovetenskaper, Medicinska fakulteten, Lundsuniversitet. Hämtad från:
http://www.med.lu.se/hv/forskargrupper/barns_och_familjers_haelsa_reproduktiv_haelsa/
medarbetare/paalsson_petra
o Wickberg B. (red.) (2013). Depression hos nyblivna mammor och screening med EPDS.
Hämtad den 14 april, 2014, från Rikshandboken för barnhälsovård, http://www./Depressionhos-nyblivna-mammor-och-screening-med-EPDS-Psykisk-halsa/
o Wickberg, B & Hwang, P. (2003). Post partum depression – nedstämdhet och depression i
samband med barnafödande. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut
o
Vaccinationer och vaccinationstäckning
Av Mariette Derwig och Liv Lyngå von Folsach
Bakgrund
De vacciner som erbjuds alla barn i Sverige inom det allmänna vaccinationsprogrammet ger skydd
mot följande tio sjukdomar: difteri, stelkramp, kikhosta, barnförlamning (polio), infektion med
haemophilus influenzae typ b (HiB), mässling, påssjuka, röda hund, och infektioner med
pneumokocker och humant papillomvirus (HPV). Den riktade delen inom barnhälsovården omfattar
vaccination mot tuberkulos och hepatit B till barn som har ökad risk att utsättas för dessa sjukdomar.
Kikhosta- ett ökande problem
Kikhosta är en allvarlig sjukdom för spädbarn. Hårdast drabbas de allra yngsta som inte har hunnit få
de två första vaccindoserna. Barnen smittas oftast av vuxna familjemedlemmar som troligen inte är
medvetna om att de har kikhosta. Varken genomgången sjukdom eller vaccination ger ett livslångt
skydd och därmed kan sjukdomen inte elimineras helt. De flesta vuxna och vaccinerade får relativt
lindrig hosta och kan gå till jobb, förskola och skola som vanligt. Hälso-och sjukvården har ett viktigt
uppdrag att vid varje misstänkt fall av kikhosta att noggrant förhöra sig om det finns kontakter med
spädbarn. Kikhosta hos gravida är i sig ingen särskild risk för fostret, men vid infektion hos den
gravida, eller i familjen, i anslutning till förlossningen finns risk för smittoöverföring till det nyfödda
barnet. Profylaktisk behandling kan därför bli aktuell till familjemedlemmar och den nyfödda.
Vaccination mot mässling, påssjuka och röda hund (MPR-vaccination) på barnavårdscentral före 12
månaders ålder
Vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund (MPR) ingår i det svenska barnvaccinationsprogrammet
där första dosen ges vid 18 månader. Barn under 18 månader skyddas i stor utsträckning genom så
kallad flockimmunitet då större delen av befolkningen är immun. Risken att smittas av mässling är
dock påtaglig för barn mellan sex och 18 månader vid utlandsresa – även i Europa.
De senaste åren har flera stora mässlingsepidemier drabbat europeiska länder och importfall kan ge
upphov till inhemska sekundära fall. Ur smittskyddssynpunkt är det därför angeläget, både för barnet
och för samhället, att barn i åldern sex till 12 månader inför förestående utlandsresa erbjuds
vaccination samt att denna är kostnadsfri. För barn mellan tolv och 18 månader kan den vanliga
MPR-vaccinationen tidigareläggas inför en planerad resa, då långvarigt skydd fortsatt säkerställs. Om
41
mamman haft mässling eller vaccinerats mot mässling är barn upp till sex månader är passivt
skyddade mot mässling genom maternella antikroppar. Hos barn mellan sex och 18 månader klingar
skyddet av eftersom de maternella antikropparna minskar från sex månaders ålder. Vaccinerade
mödrar har lägre nivåer av antikroppar än mödrar som har genomgått mässlingssjukdom (Leuridan,
Sabbe & Van Damme, 2012).
Regionala riktlinjer för gravida kvinnor med hepatit B och deras barn
Under 2014 publicerades nya regionala riktlinjer för gravida kvinnor med hepatit och deras barn med
syftet att alla gravida kvinnor med hepatit B och deras barn ska få en likvärdig vård av hög kvalitet i
vårdkedjan MHV-Infektion-Förlossningen-BB-BHV i Skåne. Screening för hepatit B under graviditeten
utförs bland annat för att förhindra spridning av sjukdomen till det nyfödda barnet. De nya regionala
riktlinjerna är anpassade till det svenska vaccinations-programmet, rekommenderas av
Rikshandboken och har utvärderats i Stockholm (Insulander 2013).
Sammanfattningsvis rekommenderas att alla uppföljande vaccinationer ges på BVC vid ett, tre, fem
och tolv månaders ålder, förutom den första vaccinationen som ges på BB eller neonatalavdelningen.
Även serumprovet för att utvärdera de profylaktiska åtgärderna ska initieras på BVC och bedömas av
ansvarig BVC läkare.
Minst 99 procent bör ha erhållit tre doser vaccin mot difteri, stelkramp, kikhosta, polio, haemophilus
influenzae typ B och pneumokocker, under första levnadsåret.
Minst 98 procent av barnen bör vid 18 månader ha vaccinerats mot mässling, påssjuka och röda hund
(MPR) med ett kombinerat levande vaccin. Vaccin mot tuberkulos och hepatit B ska erbjudas alla
barn med ökad risk för tuberkulos och hepatit B.
Minst 96 procent av barn med ökad risk för tuberkulos ska ha vaccinerats med det levande BCGvaccinet och minst 99 procent av alla barn med ökad risk för hepatit B ska ha erhållit tre doser av det
avdödade vaccinet mot hepatit B.
Resultat
Vaccinationstäckning enligt det nationella vaccinationsprogrammet i Skåne
I tabell III ser man hur vaccinationstäckningen är hög och relativt stabil över tid.
Vaccin mot:
Mål enligt
ackreditering
År 2011;
Födda 2009
År 2012;
Födda 2010
År 2013;
Födda 2011
År 2014;
Födda 2012
Difteri
99
Stelkramp
99
Kikhosta
99
Polio
99
HiB
99
Pneumokocker
99
MPR
98
98,6
98,6
98,5
98,5
98,4
97,6
97,2
98,7
98,7
98,7
98,7
98,6
98,0
97,5
98,6
98,6
98,6
98,5
98,4
97,9
97,3
98,1
98,1
98,1
98,0
98,0
97,3
97,1
Tabell III: Andel vaccinerade barn, födda 2008-2012 (i procent).
Vaccinationstäckning enligt det riktade vaccinationsprogrammet i Skåne
I tabell IV ser man att vaccinationstäckningen ökar för vaccination mot hepatit B och tuberkulos.
Vaccin mot:
Hepatit B
Mål enligt
ackreditering
99 av barn
med ökad risk
År 2011;
Födda 2009
År 2012;
Födda 2010
År 2013;
Födda 2011
År 2014;
Födda 2012
34,0
35,2
38,3
41,6
42
TBC
96 av barn
med ökad risk
Barn med ökad risk för TBC
86,3
87,9
89,3
91,1
32,3
32,8
33,5
33,8
Tabell IV: Observera att för vaccinering mot TBC anges andel vaccinerade av barnen med ökad risk för
tuberkulos, men för vaccinering mot hepatit B anges andel vaccinerade barn av alla barn, inte bara de med
ökad risk för hepatit B (i procent)
Vaccinationstäckning på kommunnivå
På kommunnivå varierade andelen barn vaccinerade mot difteri, stelkramp, kikhosta, polio och
Haemophilus influenza typ B, mellan 94,7 och 100 procent. Andelen barn vaccinerade mot
pneumokocker varierade mellan 91,7 och 100 procent. Andelen barn vaccinerade mot MPR varierade
mellan 93,2 och 100 procent.
Av barnen födda 2012 i Skåne har 33,8 procent ökad risk för tuberkulos. Av dessa barn hade 91,1
procent med säkerhet fått BCG-vaccinering. På kommunnivå varierade andelen barn i riskgrupp
mellan 5,4 och 53,8 procent och andelen av barn i riskgrupp som hade vaccinerats varierade mellan
63,2 och 100 procent.
Diskussion
Vaccinationstäckning
Tabell III visar att vaccinationstäckningen i Skåne är fortsatt hög internationellt sett och relativt stabil.
Eventuellt kan skönjas en svag nedåtgående trend. Vad detta beror på kan vi inte uttala oss om i
nuläget, men restnotering av vacciner och ökad skepsis till vaccination kan antas vara bidragande
faktorer. För att förebygga och förbereda personal på dialog med tveksamma föräldrar har
Kunskapscentrum för barnhälsovård i samarbete med terapigrupp vaccin (Läkemedelsrådet Region
Skåne) under 2014 erbjudit en föreläsning ”Hur bemöta vaccinationsoro?”, som riktade sig till
personal inom barnhälsovården. Ämnet har också belysts vid introduktionsutbildningen för
nyanställda inom barnhälsovården.
Ökat antal fall av kikhosta under 2014
Under våren 2014 uppmärksammade folkhälsomyndigheten kikhosta som livshotande sjukdom för
spädbarn då ett tidigare friskt barn, yngre än en månad, hade avlidit i kikhosta
(Folkhälsomyndigheten, maj 2014). Större uppmärksamhet i media och en ökad provtagning bidrog
delvis till att antalet rapporterade fall ökade. Troligtvis har det tidigare varit en underrapportering av
antal fall. Totalt har 703 fall av kikhosta rapporterats under 2014, varav 115 fall i Skåne, med en
ökning framför allt efter sommaren. Nationellt rapporterats 121 fall bland spädbarn varav de flesta
(116) var yngre än sex månader. Totalt två barn som tidigare var friska och födda i normal tid har
avlidit i Sverige, båda knappt en månad gamla. Tidigare har cirka ett dödsfall inträffat vartannat år.
De senaste åren har cirka 200 till 300 fall rapporterats totalt, varav 40 till 50 spädbarnsfall
(Folkhälsomyndigheten 2014). Folkhälsomyndigheten ser för närvarande över åtgärder som kan
skydda de yngsta spädbarnen, som är de som drabbas hårdast. Barn födda år 2012 har fortsatt en
hög täckning 98,1 procent av barnen har fått sin tredje vaccination mot kikhosta (DTP3).
MPR
Den 26 september 2014 beslutade Hälso- och sjukvårdsnämnden i Region Skåne att barnhälsovården
från och med den 1 januari 2015, för att minska risken för mässlingssmitta, ska erbjuda en
kostnadsfri extrados MPR-vaccination till barn sex till tolv månader inför förestående utlandsresa
43
(Hälso- och sjukvårdsnämnden, 26 september 2014). Åtagandet infördes i ackrediteringsvillkoren för
BVC.
Hepatit B-vaccin
I de flesta länder ingår vaccin mot hepatit B i det allmänna barnvaccinprogrammet. Därför är
efterfrågan på så kallade 5-valenta vacciner utan hepatit B-vaccin låg och leveransen av dessa
vacciner kan skifta. Under april och maj 2014 levererades inte det 5-valenta kombinationsvaccinet
mot difteri, stelkramp, tetanus, polio och HiB som planerat.
Vaccinationerna fick därför anpassas individuellt och i många fall avvek man från rekommenderade
intervall mellan doserna, vilket ökar risken för att barn inte uppnår fullgott skydd.
En kartläggning över hepatit B-vaccinering i Sverige genomfördes september 2014 och visade att
antalet landsting som regionalt hade infört hepatit B i det allmänna programmet hade fördubblats
mellan 2013 och 2014 till 11 landsting av 21.
Kunskapscentrum för barnhälsovård påpekade ett stort behov av införande av vaccin mot hepatit B i
det allmänna vaccinationsprogrammet för barn i Region Skåne. Införandet av ett 6-valent vaccin i
Skåne förväntas förbättra tillgång till vaccin och främjar en mer jämlik hälsa för barn i Skåne.
Referenser
o Folkhälsomyndigheten (2014). Kikhosta kan vara livshotande för spädbarn
http://www.folkhalsomyndigheten.se/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/2014/maj/kikhostakan-vara-livshotande-for-spadbarn/.
o Folkhälsomyndigheten (2014). Kraftig ökning av rapporterade fall av kikhosta 2014
http://www.folkhalsomyndigheten.se/nyheter-ochpress/nyhetsarkiv/2014/december/kraftig-okning-av-rapporterade-fall-av-kikhosta-2014/
o Insulander M, et al. Evaluation of a new vaccination program for infants born to HBsAgpositive mothers in Stockholm County. Vaccine (2013)
o Leuridan E, Sabbe M, Van Damme P (2012). Measles outbreak in Europe: susceptibility of
infants too young to be immunized. Vaccine, 30(41):5905-13. doi:
10.1016/j.vaccine.2012.07.035.
o Region Skåne (2014). Protokoll från hälso- och sjukvårdsnämndens sammanträde 20140926
http://www.skane.se/Public/Protokoll/H%C3%A4lso%20och%20sjukv%C3%A5rdsn%C3%A4
mnden/2014-09-26/H%C3%A4lso-%20och%20sjukv%C3%A5rdsn%C3%A4mnden_2014-0926_protokoll.pdf
o Region Skåne (2014). Riktlinjer för gravida kvinnor med hepatit B och deras barn.
http://vardgivare.skane.se/siteassets/1.-vardriktlinjer/regionala-riktlinjer--fillistning/riktlinjer-for-gravida-kvinnor-med-hepatit-b-och-deras-barn.pdf
o Socialstyrelsen (2012). Rekommendationer för preventiva insatser mot tuberkulos,
hälsokontroll, smittspårning och vaccination. (Artikel nr. 2012-3-16)
Fyraårsbesöket
Av Lars Olsson
I denna årsrapport redovisas följande indikatorer som samlas in vid fyraårsbesöket; antal barn med
förhöjt BMI, antal barn som genomgått hörsel- och synundersökning samt språkscreening.
Det har visat sig att bortfallet för alla dessa indikatorer är högre vid BVC med högt CNI.
Bortfallet kan bero på att barn inte har genomfört något moment på fyraårsbesöket, de har kanske
inte velat, eller de har kanske redan har uppmärksammats vid tidigare besök. Men en stor del av
bortfallet kan bero på att besöket i sin helhet inte har blivit av.
44
År 2014 efterfrågades för första gången uppgifter om antalet barn som hade uteblivit från
fyraårsbesöket. Med ”uteblivande” menades att barnet inte hade kommit till besöket i tidsintervallet
tre månader före eller efter födelsedagen.
I Region Skåne i sin helhet var det 699 barn som inte tog del vid fyraårsbesöket, motsvarande 4,3
procent av barnen födda 2010. Andelen barn som inte tagit del av besöket samvarierar i hög grad
med CNI. Vid tiondelen barnavårdscentraler med lägst CNI gäller detta 1,5 procent av barnen. Vid
tiondelen barnavårdscentraler med högst CNI gäller detta 12,6 procent av barnen. Det var alltså
drygt åtta gånger vanligare vid barnavårdscentralerna med högst CNI att barn inte tog del av
fyraårsbesöket.
Detta kan vara huvudorsaken till att andelen barn som inte har genomfört hörsel-, syn- och
språkscreening och för vilka BMI inte har beräknats vid fyraårsbesöket är större vid
barnavårdscentraler med högre CNI.
I de skriftliga kommentarerna anges ibland orsaker som; familjerna är bortresta under lång tid till
sina hemländer (åtta kommentarer), familjer bor utomlands (sex kommentarer), nyanlända
flyktingfamiljer eller asylsökande som kommit till Sverige efter tidpunkten för fyraårsbesöket (sex
kommentarer), personalbrist (två kommentarer). Ofta nämns att dessa barn har fått ett hälsobesök,
men utanför tidsramarna. Den vanligaste kommentaren (mer än tio kommentarer) är att barn uteblir
trots flera kallelser utan att man vet varför. Dessa barn går kanske miste om hälsobesöket helt och
hållet. Det gäller också några barn med funktionshinder (fyra kommentarer).
Barnen födda november till december 2014. som inte hade hunnit komma på fyraårsbesök före den
30 januari 2015 (insamlingsdatumet), hade fortfarande möjlighet att ta del av fyraårsbesöket, men
har vid några barnavårdscentraler troligen räknats som uteblivna. Några barnavårdscentraler har
endast räknat de barn som inte har gått att nå med en kallelse som uteblivna, men alla barn som inte
har kommit inom tidsramarna till fyraårsbesöket, även de som har fått en kallelse, ska räknas som
uteblivna. Det exakta antalet barn som inte har tagit del av fyraårsbesöket är därför osäkert.
Hörsel
Av Kathy Falkenstein-Hagander och Ylva Thor
Bakgrund
Det är mycket viktigt att upptäcka en hörselnedsättning eller dövhet tidigt eftersom hörseln
tillsammans med synen är central för utvecklingen av förmågan att kommunicera (Bagger-Sjöbäck m
fl, 2006).
Årligen föds cirka 200 barn i Sverige med svår hörselnedsättning eller dövhet, oftast beroende på
genetiska faktorer. Ytterligare några barn får varje år kraftigt nedsatt hörsel eller blir döva efter
infektioner, till exempel som komplikation vid hjärnhinneinflammation. Många fler barn drabbas av
lindrig hörselnedsättning till följd av öroninflammation då den nedsatta hörseln oftast är
övergående. Andra orsaker till hörselnedsättning hos barn är skallskada, läkemedelsbiverkan eller
infektion som skadat innerörat (Socialstyrelsen, 2009).
I Skåne görs sedan år 2005 screening med OAE (otoakustisk emission) på alla nyfödda barn, oftast
innan barnet lämnar BB. Med OAE identifieras de flesta barn som har medfödd hörselnedsättning.
Det är viktigt att känna till att ett normalt resultat vid OAE-screening inte utesluter att
hörselnedsättning kan uppkomma senare och det är därför sjuksköterskan på BVC frågar föräldrarna
återkommande om barnets hörsel och reaktion på ljud samt kommunikation och talutveckling. I
Skåne undersöks det fyraåriga barnets hörsel sedan länge med lekaudiometri. Metoden innebär att
undersöka förmågan att höra olika toner vid olika frekvenser med ett öra i taget (Magnusson,
Blennow, Hagelin och Sundelin, 2009).
45
En tredjedel av fyraåringarna i Skåne erbjöds inte hörselscreening på BVC under en period av cirka 15
år. Detta gällde barn i Malmö samt i nordvästra Skåne. Under 2012 satsades på fortbildning av
personal på dessa BVC och införskaffande av undersökningsmaterial. Från och med 2013 har alla BVC
givits förutsättningar att implementera metoden för att kunna erbjuda alla barn lekaudiometri vid
fyraårsbesöket.
År 2012 var första året som data samlades in regionalt om antal fyraåriga barn som erbjudits
hörselscreening, antal fyraåriga barn som genomgått hörselscreening samt hur många barn som
remitterades till hörselvården efter screening.
Alla föräldrar ska tillfrågas om barnets hörsel vid hälsobesök. Alla barn ska ha genomgått
lekaudiometri vid fyra års ålder och därefter vid behov.
Resultat
December 2014 var 16 228 fyraåriga barn listade inom barnhälsovården i Skåne och alla
barnavårdscentraler erbjöd hörselscreening vid fyraårsbesöket. Det var 14 599 av fyraåringarna (90
procent) som genomgick lekaudiometri.
BVC
Lekaudiometri
sedan 2012
Lekaudiometri
sedan länge
Samtliga
Födda 2010
(n)
Erbjudna
n (%)
Genomförda Remitterade
n (%)
(%)
Remitterade 2013
(%)
5 279
4 849 (91,9) 4 494 (85,1)
(5,3)
(5,1)
10 949
10 433 (95,3) 10 105 (92,3)
(4,3)
(4,6)
16 228
15 282 (94,2) 14 599 (90,0)
(4,6)
(4,8)
Tabell V. Erbjudna och genomförda hörselscreeningar, samt remitterade fyraåringar år 2014
Andelen genomförda hörselscreeningar kommunvis visar en ökning mellan 2013 och 2014.
46
Karta C: Andel fyraåringar som genomgått hörselscreening per kommun år 2013
47
Karta D: Andel fyraåringar som genomgått hörselscreening per kommun år 2014
BVC-sjuksköterskor angav olika anledningar till att hörselundersökning inte var genomförd, i fallande
ordning; barnets hörsel kontrolleras redan av annan vårdgivare, barnet har flyttat/går inte att nå,
barnet och vårdgivaren har uteblivit från besöket/avbokat/avböjt eller har inte medverkat vid
undersökningen, barnet förtecknades på BVC långt efter fyraårsdagen, barnet talar ett annat språk
eller så är barnet ute och reser.
Diskussion
FN:s Barnrättskonvention handlar bland annat om tillgång till en hälso- och sjukvård av bästa kvalitet
(art. 24), rätten att inte diskrimineras (art. 2), om att vid funktionshinder ges ett fullvärdigt liv med
aktivt deltagande i samhället (art. 23), samt om rätten att utvecklas (art. 6).
Under 2014 ökade andel barn som erbjöds hörselscreening och andelen som genomgick
lekaudiometri vid fyra års ålder, jämfört med 2013 (1,8 procent respektive 3,2 procent). Det är en
fortsatt ökning men målet är ännu inte uppfyllt vilket strider mot artikel 24 i Barnrättskonventionen
enligt ovan.
Skillnaden i andel genomförda hörselscreeningar mellan BVC som erbjudit lekaudiometri sedan länge
och BVC som började 2012 kan delvis förklaras av högre andel uteblivanden från fyraårsbesöket i
denna grupp (6,6 procent) jämfört med genomsnittet i Skåne (4,3 procent). Anledningar till utebliven
hörselscreening vid fyraårsbesöket är olika. Vårdnadshavare kan ha avbokat, avböjt eller uteblivit
från besöket med sitt barn. Barnet kan ha remitterats till hörselvården under tidigare år, till exempel
om barnets föräldrar har uttryckt oro för barnets hörsel och en hörselnedsättning redan har
konstaterats. Ur kommentarerna från BVC-personal framgår till exempel att barn som talar ett annat
språk inte screenas. Hörselscreeningen kan och ska genomföras hos alla barn (art. 2) oavsett barnets
modersmål. Familjen kan ha också flyttat, men om barnet ändrar bostadsadress ska screeningen
erbjudas på den BVC där barnet är listad efter flytten och detta får inte vara anledning till att inte
hörselscreena barnet.
Gruppen med BVC som utbildades år 2012 kom igång med hörselundersökning på allvar år 2013.
Andelen barn som hörseltestades ökade mellan 2012 och 2013 från 64,5 procent till 86,8 procent. År
2013 förväntades därför en ökning av antalet remisser efter hörselscreening. Men det totala antalet
remisser var nästan oförändrat (646 år 2012, 649 år 2013). Det innebar att andelen barn (av dem
som hade hörseltestats) som fick remiss sjönk från 6,6 procent år 2012 till 4,8 procent år 2013.
Minskningen kunde härledas till de barnavårdscentraler som hade genomfört hörselscreening länge.
Detta berodde troligen på att testnivåerna begränsades och remisskriterierna ändrades under 2013.
År 2014 har ytterligare fler barn hörseltestats och 671 barn har fått remiss, motsvarande en andel på
4,6 procent av dem som har hörseltestats. Andelen som har fått remiss verkar alltså ha stabiliserats
sedan år 2013.
Referenser
o Bagger-Sjöbäck, D., Arlinger, S., Berggren, D., Jonsson, L., Mercke, U., Möller, C., & Rosenhall,
U. (2006). Örat- I Öron-näsa-halssjukdomar, huvud-och halskirurgi. Liber: Stockholm.
o Magnusson, M., Blennow, M., Hagelin, E., & Sundelin, C. (2009).Barnhälsovård - att främja
barns hälsa. Liber: Stockholm.
o Rikshandboken för barnhälsovård (2014). Hörsel.
o Socialstyrelsen(2009). Hälso och sjukvårdsrapport. Utvecklingen inom valda områden - Vård
vid nedsatt hörsel. Hämtad 3 april 2014 från
http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2009/2009-12672/Documents/Utveckling%20V%C3%A5rd%20vid%20nedsatt%20h%C3%B6rsel.pdf
o Unicef: (FN) Konventionen om barnets rättigheter
48
Syn
Av Liv Lyngå von Folsach och Ylva Thor
Bakgrund
Barnets syn utvecklas genom synintryck, vilket innebär att om barnets syn av någon anledning
hindras av till exempel medfödd starr, brytningsfel eller skelning leder det till synnedsättning. Redan i
nyföddhetsperioden undersöks barnets ögon för att upptäcka tillstånd som kan behandlas för att
minska risken för framtida synnedsättning. Om skelning upptäcks under förskoleåldern kan en
synnedsättning i det skelande ögat förhindras, förutsatt att behandling sätts in före fem till sex års
ålder (Magnusson, Blennow, Hagelin och Sundelin, 2009).
I Sverige syntestas barn när de är fyra år för att man ska upptäcka synnedsättningar orsakade av
försämrad synutveckling, amblyopi, oavsett orsak. Behandlingen går ut på att stimulera det
synnedsatta ögat för att främja synutvecklingen (Agervi, 2009). Utan syntest och eventuell
behandling i förskoleåldern skulle cirka fyra procent av barnen drabbas av permanent synnedsättning
på grund av amblyopi. Med syntest i förskoleåldern och behandling vid synnedsättning minskar
frekvensen till 1,7 procent (Kvarnström, Jakobsson och Lennerstrand, 1998).
Alla barn ska synprövas vid fyraårsbesöket och därefter vid behov.
Resultat
Barn födda 2010
Av alla fyraåringar (barn födda 2010) var det 91,2 procent (2013: 91,7) som genomgick synprövning
vid fyraårsbesöket. Av de barn som genomgick synprövning fick 7,4 procent remiss till ögonklinik
(2013: 7,2). Det förekommer geografiska skillnader mellan kommuner och även mellan stadsdelar i
Malmö när det gäller hur stor andel (procent) barn som genomgått synprövning.
> 95 %
90-95 %
80-90 %
< 80 %
49
Karta E: Andel fyraåringar, födda 2010, som har genomfört synundersökning, per kommun och tidigare
stadsdel i Malmö.
Bortfallet i form av andelen barn som inte genomgick synprövning är i genomsnitt 8,8 (2013: 8,3)
procent. Bortfallet samvarierar med socioekonomiska resurser i barnfamiljerna. I den
socioekonomiskt mest gynnade fjärdedelen av barnfamiljerna (kvartilen listade vid BVC med lägst
CNI) är bortfallet 5,5 (2013: 5,4) procent. I den socioekonomiskt minst gynnade fjärdedelen är
bortfallet 15,4 (2013: 14,1) procent. I den socioekonomiskt mest gynnade tiondelen av
barnfamiljerna (tiondelen listade vid BVC med lägst CNI) är bortfallet 4,5 (2013: 4,9) procent. I den
socioekonomiskt minst gynnade tiondelen är bortfallet 19,7 (2013: 17,8) procent.
De anledningar som flest sjuksköterskor angav till att synprövning inte var genomförd var samma
som året innan; barnets syn kontrolleras redan av annan vårdgivare, barnet har flyttat/går inte att
nå, barnet och vårdgivaren har uteblivit från besöket/avbokat/avböjt eller har inte medverkat vid
undersökningen, barnet förtecknades på BVC långt efter fyraårsdagen eller att barnet talar ett annat
språk.
Diskussion
Av Skånes samtliga fyraåringar fick cirka nio av tio barn genomgå synprövning under 2014 vilket i
stort sett är lika många som året innan. Ungefär vart fjortonde barn av de som synprövades fick
remiss till ögonklinik. Kartan visar en ojämlik tillgång till synprövning och i vissa kommuner var det
cirka 20 procent som inte fick sin syn prövad. Anledningen till detta kan spåras i de kommentarer
sjuksköterskorna lämnat vid datainsamlingen.
När det gäller synprövning har vi således anledning att se över och utveckla barnhälsovården så att
den blir tillgänglig för alla barn. Förklaringen till några procent av de barn som inte genomgått
synprövning är förstås att de sedan tidigare har en synnedsättning identifierad och redan är
omhändertagna vid ögonklinik. Barn som av andra orsaker inte erbjuds synprövning vid fyra års ålder
riskerar att gå miste om nödvändiga insatser för att utveckla en god syn. För även om barnet vid
skolstarten genomgår synprövning har varje barn med amblyopi större chans till gynnsam utveckling
av synen om synnedsättningen upptäcks och behandlas redan när barnet är fyra år.
Referenser
o Agervi, P. (2009). Amblyopia in children: Therapy and follow up. Stockholm: Karolinska
institutet.
o URI: http://hdl.handle.net/10616/39186 Hämtad 5 april 2014 från
http://publications.ki.se/xmlui/bitstream/handle/10616/39186/thesis.pdf?sequence=1
o Magnusson, M., Blennow, M., Hagelin, E., & Sundelin, C. (2009). Barnhälsovård - att främja
barns hälsa. Liber: Stockholm.
o Kvarnström, G., Jakobsson, P. & Lennerstrand, G. (1998). Screening for visual and ocular
disorders in children, evaluation of the system in Sweden.
o Acta Pediatrica. 1998:87 (11): 1173-9.505050505050505050505050
50
Språk
Av Kathy Falkenstein-Hagander och Lisa Johansson
Bakgrund
Variationen i barns språkutveckling är stor. Det
finns inte någon exakt ålder när alla barn når en
språklig färdighet, men på samma sätt som den
motoriska utvecklingen följer barns tal- och
språkutveckling ett visst mönster (se trappan),
(Rikshandboken Barnhälsovård, 2011).
Att utveckla ett kommunikativt språk är viktigt då det ligger nära barnets kognitiva, sociala och
motoriska utveckling (Socialstyrelsen, 2014). Olika internationella studier visar att cirka fem till åtta
procent av förskolebarn har en språkstörning av varierande grad (Bercow, 2008; Miniscalco,
Westerlund, & Lohmander, 2005). Fonologisk språkstörning, det vill säga problem med språkljuden är
den allra vanligaste, medan allvarlig generell språkstörning där både språkförståelse och
51
uttrycksförmågan är drabbad förekommer hos mindre än två procent (Rikshandboken
Barnhälsovård, 2011).
En språkstörning hos ett flerspråkigt barn uppträder alltid i alla av barnets språk. Forskning har visat
att flerspråkiga barn med språkstörning riskerar en försenad remittering till logoped, eftersom en sen
språkutveckling tolkas felaktigt bero på flerspråkighet i sig (Nayeb, Wallby, Westerlund, Salameh, &
Sarkadi, 2014).
År 2014 var första året som data samlades in regionalt om antalet barn som har erbjudits
språkscreening vid fyraårsbesöket, antalet genomförda screeningar samt om remiss till logoped har
skickats med frågeställning språkstörning. Detta gäller barn födda 2010. Enligt anvisningarna för
inhämtning av regional statistik 2014 innebär språkscreening att medarbetare på BVC använder
något av för åldern anpassat testmaterial eller frågeformulär som ger underlag till om ytterligare
bedömning av barnets språk behövs. Enbart anamnestagande och observation av barnet är alltså inte
att betrakta som en språkscreening. Språktester som vanligtvis används i Skåne är Miniscalco vid
2 ½ - 3 år och vid fyraårsbesöket Thelander och Kvarneviks taltest. I vissa delar av Skåne används
”Talobservation från sjukvårdsförvaltning Göteborg” vid fyraårsbesöket.
Mål enligt ackreditering BVC 2014
Tal och språk
Alla föräldrar ska tillfrågas om barnets tal- och språkutveckling vid varje hälsosamtal och barnet ska
genomgå språkscreening vid 2 ½ - 3 års ålder samt vid fyra års ålder.
Resultat
Barn födda 2010
Antalet barn födda år 2010, inskrivna vid BVC i Skåne, var 16 228. Språkscreening erbjöds 87,3
procent av de fyraåriga barnen och 83,4 procent av alla barn genomförde en språkscreening. Av de
som har genomfört språkscreeningen har 1 113 barn (8,2 procent) skickats vidare till logoped.
I den socioekonomiskt mest gynnade fjärdedelen av barnfamiljerna, det vill säga den fjärdedel som
var listade vid BVC med lägst CNI, har 8,8 procent av barnen inte genomgått språkscreening. Detta
kan jämföras med den socioekonomiskt minst gynnade fjärdedelen (den fjärdedel som var listade vid
BVC med högst CNI), där 31,9 procent av barnen inte har genomgått språkscreening. I vissa av
Malmös tidigare stadsdelar är bortfallet så stort som 71 procent, se diagram 19.
52
100%
80%
60%
40%
0%
M:ö V innerstaden
M:ö Rosengård
Simrishamn
M:ö Fosie
Burlöv
Landskrona
M:ö S innerstaden
Hässleholm
M:ö Centrum
Kristianstad
M:ö Hyllie
SKÅNE
Åstorp
M:ö Kirseberg
Helsingborg
Lund
Örkelljunga
Bjuv
Höganäs
Klippan
Höör
Perstorp
Skurup
Sjöbo
M:ö Oxie
Eslöv
M:ö Limhamn-…
Östra Göinge
Vellinge
Trelleborg
Svedala
Staffanstorp
Kävlinge
Båstad
M:ö Husie
Svalöv
Ystad
Ängelholm
Tomelilla
Osby
Bromölla
Hörby
Lomma
20%
Diagram 19: Andel barn som har genomfört språkscreening vid fyraårsbesöket, per kommun och tidigare
stadsdel i Malmö. Genomsnittet i Skåne markeras med röd stapel.
De anledningar som sjuksköterskor angav till att språkscreeningen inte var genomförd var i osorterad
ordning; barnets språk kontrolleras redan av annan vårdgivare, barnet har flyttat/befinner sig
utomlands/går inte att nå, barnet och vårdgivaren har uteblivit från besöket/avbokat/avböjt, barnet
har inte medverkat vid undersökningen, barnet har fått remiss till logoped tidigare än vid
fyraårsbesöket, barn har inte varit på fyraårsbesök än, barnet talar ett annat språk.
Diskussion
Ny indikator
Då det är första året som data om språkscreening samlas in blir resultatet osäkert och måste tolkas
med stor försiktighet. Information om den nya indikatorn kom ut sent vilket försvårade insamlingen.
Det finns idag inte någon struktur i PMO för att dokumentera om och vilket språktest som används.
Det råder just nu ingen nationell konsensus kring definition av ”språkstörning”, Sveriges logopeder
håller på arbeta fram en sådan. Därmed ligger en ytterligare svårighet i definitionen av
språkscreening. Det finns i nuläget inget validerat instrument att använda vid fyraårsbesöket.
Kommentarer till insamlingen visar att man i en del fall gjort språkscreening enbart genom att ta
anamnestiska uppgifter från föräldrarna, vilket enligt ackrediteringen inte gäller som språkscreening.
En språkscreening innebär att det både ska vara en test och anamnes.
Genomförts
Information om vilka språktester som har använts har inte efterfrågats specifikt. Frågan som ställts
till BVC-sjuksköterska är om språkscreening har erbjudits, genomförts och antal barn för vilka remiss
till logoped har skickats vid fyra år. Ur kommentarer kan läsas att bedömning av barnets språkliga
utveckling har i en del fall gjorts endast genom observation och anamnestiska uppgifter om
språksvårigheter. I vissa fall tas språktestmaterialet fram endast vid behov. Det har också
kommenterats att man i efterhand inte kan ange hos vilka barn detta har gjorts i och med att det inte
registreras i PMO. Det är många som inte har uppgett alls vilket test man har använt sig av. Tester
som ”Thelander och Kvarneviks taltest”, som har funnits i över 30 år, nämns. Ett annat test som
använts är ”Talobservation från sjukvårdsförvaltning Göteborg” samt ett gammalt test vid namn
”TUFF” som upplevs otillfredsställande. En svårighet som beskrivs ligger i att det ansetts svårt att
53
använda instrumenten med icke svensktalande familjer, dock har samtal kring språket och
språkutveckling förts i stort sett vid alla fyraårsbesök.
Ojämlikhet
Andel fyraåringar som inte genomfört språkscreening ökar med stigande CNI. Av data framgår inte
alltid om det är själva språkscreeningen eller hela fyraårsbesöket man har tackat nej till/uteblivit
ifrån. På BVC med hög CNI har barn 3,6 gånger så stor risk att missa språkscreeningen (31,9 procent)
än barn på BVC med låg CNI (8,8 procent).
Framtiden
Frågan om språkscreeningen bör specificeras till nästa års insamling. Det här årets insamling får ses
som en förmätning, och då finns chansen att slipa till metoden samt följa utvecklingen vidare.
Resultat av forskningsprojektet Språkfyran som har genomförts på fem olika BVC i Skåne väntas
komma under 2015. Språkfyrans preliminära resultat är lovande och möjligen kommer vi i framtiden
kunna implementera screeningsinstrumentet i regionen. Testet går att använda för flerspråkiga barn.
Referenser
o
o
o
o
o
Bercow, J. (2008) The Bercow Report: A Review of Services for Children and Young
People (0–19) with Speech, Language and Communication Needs.Nottingham:
Department for Children, Schools and Families.
Miniscalco, C., Westerlund, M. & Lohmander, A. (2005) Language skills at age 6 years in
Swedish children screened for language delay at 2(1/2) years of age. Acta Paediatr.2005
94(12):1798-806.
Nayeb, L., Wallby, T., Westerlund, M., Salameh, EK. & Sarkadi, A. (2014) Child healthcare
nurses believe that bilingual children show slower language development, simplify
screening procedures and delay referrals. Acta Paediatr. 2015 ;104(2):198-205.
Rikshandboken Barnhälsovård. (2011) Språk- och talbesvär hos barn. Hämtad 13 april
2015 Från http://www.rikshandboken-bhv.se/Texter/Undersokningar/Sprak-ochtalbesvar-hos-forskolebarn-och-skolbarn-/
Socialstyrelsen. (2014) Vägledning för barnhälsovården. Falun: Edita Bobergs
Bild; Colourbox
54
Anmälan till socialtjänsten
Av Kerstin Bergmark och Åsa Gustafsson
Bakgrund
Personal som arbetar på BVC omfattas av anmälningsplikt, enligt kapitel 14 § 1 Socialtjänstlagen, vid
misstanke om att barn far illa.
Att göra en anmälan om att ett barn far illa är, trots skyldigheten, i det enskilda ärendet inte alltid så
lätt. I gråskalorna finns olika förhållanden med såväl personliga som organisatoriska trösklar inför
beslutet att göra en anmälan (Lundén, 2010).
Inom begreppet ”barn som far illa” ryms många olika omständigheter vilket gör att omfattningen av
problemet med barn som far illa är svår att kvantifiera. Det innefattar alla former av övergrepp,
försummelse och utnyttjande som leder till faktisk eller potentiell skada för barnets hälsa och
utveckling (WHO Child maltreatment). Missförhållandena kan vara långvariga eller kortvariga,
omfattande eller begränsade, ske i det fördolda eller vara uppenbara för omgivningen.
I en sammanställning av svensk forskning från 2005 bedöms att vart tionde barn är i en riskzon där
deras fortsatta utveckling är i fara. Hos mellan två och fem procent av alla barn i Sverige kan man
finna riktigt allvarliga problem (Lundberg 2005).
Det saknas nationell statistik om antalet anmälningar enligt SoL kap 14 § 1. På regeringens uppdrag
lät Socialstyrelsen och SCB utföra en enkätundersökning 2011, riktad till socialförvaltningarna i ett
urval kommuner och stadsdelar. Svar inkom från 60 kommuner och 15 stadsdelar (Socialstyrelsen,
2012).
Utifrån svaren uppskattades antalet anmälda unika barn noll till 17 år vara ungefär 60 000 på riksnivå
år 2010, vilket motsvarar ungefär tre procent av antalet barn. I de kommuner och stadsdelar som
besvarade enkäten beräknades medianvärdet för andelen barn noll till 17 år, för vilka anmälan
gjordes till socialtjänsten, till 4,1 procent.
Bland de minsta barnen noll till fem år, uppskattades medelvärdet vara lägre än så. I en studie av 100
mellanstora kommuner, skattades andelen barn som på grund av anmälan eller ansökan kommit i
kontakt med socialtjänsten under ett år, till två procent för barn noll till tolv år. Undersökningen
visade att kommunernas uppgifter grundades på olika definitioner, olika sätt att föra statistik och
olika anmälningsrutiner hos anmälningspliktiga professioner. Slutsatsen var att kommunernas
statistik inte var jämförbar (Socialstyrelsen, 2012).
Bäst dokumenterade är polisanmälningar angående barnmisshandel. Under 2014 anmäldes 3 800
misshandelsbrott mot barn i åldern noll till sex år, en ökning med 16 procent jämfört med 2013
(BRÅ). Polisanmälningar för misshandel av de minsta barnen noll till sex år har ökat sedan slutet av
80-talet, vilket delvis förklaras av förändrat anmälningsbeteende hos föräldrar, personal på förskola
och skola samt socialtjänsten. Det är oftast en förälder eller styvförälder som anmälts som misstänkt.
Anmälningar från hälso- och sjukvården svarar för en mycket liten andel av anmälda brott.
Bland annat utifrån dessa uppgifter finns det goda skäl att anta att det i allmänhet görs alltför få
anmälningar om oro för barn till socialtjänsten. Det gäller sannolikt också inom barnhälsovården.
Enligt en svensk studie gör BVC-sjuksköterskor anmälningar i endast elva procent av fallen då de
misstänker missförhållanden, eller 30 procent av fallen där misstanke om grava missförhållanden
finns (Lagerberg, 1998).
Socialdepartementet slog 2001 fast att lagtexten inte följs som avsett vad gäller
anmälningsskyldigheten och att bara en liten andel av de barn som misstänks fara illa anmäls till
socialnämnden (Socialdepartementet, 2001). I januari 2013 infördes förändringar i socialtjänstlagen
(14 kap. §§ 1, 1a, 1b) för att underlätta bedömningen av när vården ska anmäla till socialtjänsten och
för att stärka samverkan mellan anmälare och sociala myndigheter (prop. 2012/13:10).
55
Till stöd för vården publicerade Socialstyrelsen hösten 2013 en ny vägledning för vården ” Barn som
far illa eller riskerar att fara illa – en vägledning för hälso- och sjukvården samt tandvården gällande
anmälningsskyldighet och ansvar2.
År 2014 trädde en ny föreskrift, SOSFS 2014:14, i kraft med skärpta riktlinjer kring barn som utsätts
för våld i nära relationer inklusive bevittnat våld. Den kräver att vårdpersonal som möter vuxna som
utsatts för våld i nära relation ska tillfrågas om det finns minderåriga barn i hushållet, om så ska
anmälan göras till socialtjänsten.
En studie av barnhälsovårdspersonal och förskolepersonal visade att personal oroade sig för att barn
for illa i betydligt högre omfattning än de gjorde anmälan. De tecken som väckte oro borde enligt
lagtexten ha föranlett anmälan (Lundén, 2010).
Alla barn som misstänks fara illa eller utsättas för omsorgssvikt ska identifieras och anmälas till
socialtjänsten enligt SOL § 14.
Resultat
Under 2014 gjordes från BVC i Skåne totalt 363 anmälningar för 332 barn (för 25 barn gjordes mer än
en anmälan) enligt SoL kap 14 § 1.
Tolv av barnen var inte listade vid BVC. Sex av dem var äldre än sex år, fem barn var under sex år, för
ett barn saknas uppgift om kön och ålder.
Andelen av de listade barnen (321) för vilka anmälan gjordes var 3,4 promille, beräknat på totalt
antal listade barn. Utvecklingen sedan 2011 ses i diagram 20.
3,4
3,0
2,9
2012: 283 barn
2013: 271 barn
2,4
2011: 225 barn
2014: 321 barn
Diagram 20: Antal barn och andel barn (i promille), noll till sex år, år 2011-2014, för vilka BVC gjort anmälan till
Socialtjänsten enligt SoL kap 14 § 1. Observera att uppgifterna enbart gäller barn som var listade vid BVC.
Barnens ålder och kön vid anmälan
För de yngsta barnen födda 2013 och 2014 gjordes anmälningar för 148 barn vilket motsvarar 4,6
promille av dessa barn. Av de 332 barnen för vilka kön angetts var 160 flickor och 172 pojkar.
Anmälningarnas fördelning
Det är stor skillnad mellan BVC-enheterna vad gäller hur många barn som det gjordes anmälan, se
diagram 21. Anmälningsfrekvensen är mycket ojämnt fördelad. Drygt hälften av alla anmälningar
kommer från 21 BVC. Fler BVC har uppmärksammat barn som riskerar fara illa än föregående år.
Antalet BVC som inte gjort någon anmälan under året minskade från 69 till 58 BVC.
56
Anmälningsfrekvensen vid BVC på de 28 familjecentralerna var i genomsnitt 5,3 promille.
35
30
25
20
15
10
5
0
Diagram 21: Antal barn för vilka anmälan gjorts till socialtjänsten enligt SoL kap 14 § 1. Endast de BVC som har
gjort anmälan är med i diagrammet. Varje stapel motsvarar en BVC. Från 88 BVC har 321 barn anmälts.
Blått=traditionella BVC. Gult=familjecentraler.
Antalet BVC som gjort anmälan för mer än en procent av de listade barnen har ökat för varje år
(2011: två BVC, 2012: fem BVC, 2013: nio BVC, 2014: tolv BVC), diagram 22.
3,00%
2,50%
2,00%
1,50%
1,00%
0,50%
0,00%
Diagram 22: Andel barn (i procent) för vilka anmälan gjorts till socialtjänsten enligt SoL kap 14 § 1. Varje stapel
57
motsvarar en BVC. Endast de BVC (88) som gjort anmälan är med i diagrammet. Blått=traditionella BVC. Gult
=familjecentraler.
Orsaker till anmälan
Antalet orsaker (370) är högre än antalet anmälningar (363) eftersom flera orsaker kan anges för
anmälan, se tabell VI.
Orsak till anmälan
Antal orsaker
Andel orsaker (%)
Omsorgssvikt
179
48
Våld inom familjen
64
17
Annat
61
16
Psykisk sjukdom eller utvecklingsstörning hos förälder
25
7
Missbruk
17
5
Barnmisshandel
17
5
Sexuella övergrepp
7
2
370
100
Totalt
Tabell VI: Antal orsaker och andel orsaker till anmälan
Den vanligast förekommande anledningen till anmälan av ett barn till socialtjänsten rörde
omsorgssvikt som angavs i cirka hälften av fallen. ”omsorgssvikt”, ”våld inom familjen” och ”annat”
var även år 2012 och 2013 de tre vanligaste anmälningsorsakerna.
”Annat” som orsak inkluderar enligt kommentarer bland annat uteblivna besök jämte oro för
barnens utveckling och hälsa, brister i boendemiljö och ekonomi, vårdnadstvist eller konfliker mellan
föräldrar, brister i samspel.
Vem gör anmälan på BVC?
Sjuksköterskorna står för majoriteten av anmälningarna, 286 anmälningar gjordes av en enskild
sjuksköterska på BVC. Näst vanligast är att sjuksköterskan gör anmälan med annan personal; med
läkare (17), med psykolog (en) och med annan person (två). I den sista kategorin handlar det om att
sjuksköterskan gjort anmälan tillsammans med social rådgivare eller närmsta chef. I fem fall har
läkare på BVC ensam undertecknat anmälan.
Kontaktpersoner ”Barn som far illa”
Sedan 2011 finns i regionen en verksamhet, uppdrag ”Barn som far illa”, som långsiktigt ska stärka
arbetet i den skånska hälso- och sjukvården, inklusive habilitering och tandvård, kring utsatta barn.
En viktig del i detta arbete är att varje enhet ska utse kontaktperson med ansvar att driva arbetet på
arbetsplatsen. Kontaktpersonerna erbjuds fortbildning i lagstiftning, olika former av utsatthet hos
barn och vilka insatser som socialtjänsten kan erbjuda med mera. Inom barnhälsovården finns
kontaktpersoner på 109 av 146 barnavårdscentraler.
Andelen anmälningar från BVC med kontaktperson är 0,39 procent jämfört med 0,15 procent från
BVC utan kontaktperson.
BVC som är belägna inom en familjecentral har en högre andel anmälningar än BVC utanför
familjecentral (0,53 procent respektive 0,27 procent). Vid BVC som både är belägna vid en
familjecentral och har kontaktperson för barn som far illa är benägenheten att anmäla högre än för
BVC vid familjecentral utan kontaktperson, se tabell VII.
58
BVC med kontaktperson vid familjecentral:
(23 BVC med 20 125 barn)
22 BVC gjorde anmälan för 125 barn
Andel av barnen: 0,62 procent
BVC med kontaktperson utom familjecentral:
BVC utan kontaktperson vid familjecentral:
BVC utan kontaktperson utom familjecentral:
Tabell VII: Anmälningsfrekvens vid Skånes 146 barnavårdscentraler, uppdelade på BVC vid familjecentraler och
BVC inte belägna vid familjecentraler, med kontaktperson för Barn som far illa respektive utan kontaktperson.
Diskussion
Barn som far illa är beroende av att vuxna människor och samhället uppmärksammar deras situation.
Mycket tyder på ett stort mörkertal och att många barn inte upptäcks i hälso- och sjukvården, i
förskolan eller av samhället i övrigt. Detta gäller särskilt de mindre barnen. Det är svårt att uppskatta
vad som skulle vara en rimlig anmälningsfrekvens men eftersom studier kring förekomst visar att
mellan två till fem procent av alla barn har allvarliga problem torde en mer korrekt
anmälningsfrekvens röra sig om procent snarare än promille av andelen barn. Även i andra delar av
Sverige där anmälningar mäts inom barnhälsovården ligger anmälningsfrekvensen mellan två och tre
promille.
I enlighet med barnhälsovårdens program är det under de två första levnadsåren som barn och
familjer kommer på täta hälsobesök och det är under dessa åldrar som barnhälsovårspersonal har
som störst möjlighet att ge stöd till barn och familj samt upptäcka ytterligare behov av stöd. Andelen
anmälningar är också fler vad gäller dessa åldrar, 4,6 promille.
Man vet att insatser från samhället som ges tidigt i livet är mer framgångsrika än om insatserna
kommer barnet till del senare. Att följa upp och utveckla strategier inom barnhälsovården är därför
väsentligt för att främja hälsa och livsbetingelser för en utsatt grupp barn.
Fördelningen av orsaker till anmälan från barnhälsovården överensstämmer väl med en kohortstudie
från Stockholm på barn födda mellan 1968 och 1975 (Sundell, Vinnerljung, Löfholm & Humlesjö,
2004). De vanligaste typerna av registrerade problem var föräldrars vanvård, konflikter mellan
föräldrar, föräldrars missbruk och psykiska ohälsa. Otillräcklig ekonomi och social isolering var också
vanligt. Mindre vanliga problem var barnmisshandel och sexuella övergrepp.
Region Skåne har satsat på att stärka hälso- och sjukvårdens arbete med att upptäcka barn som far
illa. Kontaktpersoner med särskilt intresse och ansvar finns på många enheter och andelen BVC med
kontaktperson har ökat stadigt sedan 2011. Fortbildning och nätverksträffar för kontaktpersonerna
bidrar sannolikt till ökad uppmärksamhet för hur barn har det. Även om andelen barn som anmäls till
socialtjänsten ligger kvar på runt tre promille kan man se att fler enheter gör anmälningar och bland
dem är det allt fler som når över en procent anmälda barn.
Anmälningsfrekvensen var dubbelt så hög (5,3 promille) vid familjecentralerna än vid traditionella
BVC (2,7 promille). Familjecentraler har som grupp högre CNI än traditionella BVC. Men
anmälningsfrekvensen skiljer sig mycket åt även mellan de 28 familjecentralerna. Fyra
familjecentraler rapporterade drygt hälften av alla anmälningar från familjecentraler. Fyra
familjecentraler har inte gjort några anmälningar alls.
59
Referenser
o BHV Skåne årsrapport, 2011.
o Brottsförebyggande rådet (BRÅ) (2012). Barnmisshandel.
o Lagerberg, D.(1998). Barn som far illa – ett dilemma för barnhälsovården: redovisning av en
empirisk studie med en inledande kunskapsöversikt. Uppsala: Akademiska sjukhuset.
o Lundén, K. (2010). Att identifiera omsorgssvikt hos förskolebarn. Stiftelsen Allmänna
Barnhuset 2010:5.
o Lundberg I. Utsatta flickor och pojkar: En översikt av aktuell svensk forskning. Stockholm:
Stockholm: Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap; 2005.
o SOSFS 2014:14. Våld i nära relationer. Stockholm: Socialstyrelsen
o Socialtjänstlagen. Hämtad 2014-03-25 http://www.riksdagen.se/sv/DokumentLagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Socialtjanstlag-2001453_sfs-2001-453/#K14
o Socialdepartementet (SOU 2001:72). Barnmisshandel – Att förebygga och åtgärda.
Regeringskansliet.
o Socialstyrelsen (2012). Anmälningar till socialtjänsten om barn och unga – en undersökning
om omfattning och regionala skillnader
o Socialstyrelsen (2013). Barn som far illa eller riskerar att fara illa – en vägledning för hälsooch sjukvården samt tandvården gällande anmälningsskyldighet och ansvar
o Sundell, K., Vinnerljung, B., Andrée Löfholm, C., Humlesjö, E.(2004). Socialtjänstens barn. Hur
många är de, vilka är insatserna, hur ofta återaktualiseras de och vad händer dem i vuxen
ålder? (FoU-rapport 2004:4). Stockholms socialtjänstförvaltning: Forsknings- och
utvecklingsenheten.
o WHO Child maltreatment. Hämtad 2014-03-25 från
http://www.who.int/topics/child_abuse/en/
Barnhälsovårdens samverkan med socialtjänsten
Av Kerstin Bergmark och Åsa Gustafsson
Bakgrund
Syftet med samverkan är att upprätthålla och/eller stärka det sociala skyddsnätet runt barnet och
familjen (Socialstyrelsen, 2007). Det innebär att socialtjänsten är en av flera viktiga parter i
samverkan. Samverkan sker genom dialog och informationsutbyte, med familjen närvarande eller
med dess godkännande, mellan barnhälsovårdspersonal och andra yrkeskategorier som möter
barnet och familjen i deras vardag eller träffar dem för utredning eller behandling. Formerna för
samverkan kan variera från regelbundna träffar till informella korta utbyten av information. Detta
dagliga och stundliga informationsutbyte ökar kännedomen om familjernas situation och hjälper
personalen att samordna och planera insatser mer effektivt.
Kunskapscentrum för barnhälsovård har vid insamling av årsstatistiken angående ”samverkan med
socialtjänsten” efterfrågat:
•
Antal barn för vilka man gjort en journalanteckning om samverkan mellan BVC och
socialtjänsten kring barnet utan att anmälan enligt SoL kap 14 § 1 har gjorts (i varje fall inte
från BVC-enheten).
Samma uppgifter har tagits in sedan 2011, vilket innebär att detta är fjärde året vi tar in dessa
uppgifter.
Enligt ackreditering för BVC 2014
”Vårdgivaren ska samverka med berörda vårdaktörer, myndigheter, organisationer och övriga, i
barnets vård engagerade personer, när barnets behov inte kan tillgodoses enbart av vårdgivaren.”
60
Resultat
År 2014 rapporterades om samverkan med socialtjänsten för 772 barn. Av dessa var 755 barn noll till
fem år, motsvarande 0,79 procent av barn listade på BVC. Utvecklingen sedan mätningen startades
2011 framgår av diagram 23.
0,82
0,74
0,79
0,63
2011: 577 barn
2012: 684 barn
2013: 771 barn
2014: 755 barn
Diagram 23: Antal barn och andel barn (i procent), noll till sex år, år 2011-2014,för vilka BVC samverkat med
socialtjänsten. Observera att uppgifterna enbart gäller barn som var listade vid den BVC som rapporterade om
samverkan.
Det är stor skillnad mellan barnavårdscentralerna vad gäller rapporterad samverkan.
100
90
80
70
60
50
40
30
20
10
0
Diagram 24: Antal barn för vilka samverkan skett mellan BVC och socialtjänst. Varje stapel motsvarar en BVC.
Blått=traditionella BVC. Gult=familjecentraler.
Totalt 82 BVC har samverkat om 755 barn. Åtta familjecentraler står för sammanlagt 50 procent av all
samverkan. Från 64 BVC rapporteras ingen samverkan under 2014.
61
Vid de 28 familjecentralerna skedde i genomsnitt samverkan för 2,21 procent av barnen. Vid
traditionella BVC skedde i genomsnitt samverkan för 0,30 procent av barnen.
Diskussion
Flera enheter har kommenterat att samverkan med socialtjänsten finns gällande vissa barn, till
exempel till grupper av föräldrar med särskilda behov, eller på generell nivå genom
informationsbesök i föräldragrupper eller regelbunden närvaro på BVC av personal från
socialtjänsten någon gång per vecka eller månad. Även om detta mycket väl kan leda till kontakt
mellan enskilda familjer och socialtjänsten så har Kunskapscentrum för barnhälsovård avgränsat
kategorin till samverkan angående individuella barn. En annan form av samarbete mellan BVC och
socialtjänsten är när socialtjänsten begär journaluppgifter eller ber BVC fylla i konsultationsdokument med anledning av att en utredning inletts. Denna tidskrävande uppgift inräknas inte heller
i denna fråga kring samverkan.
Analys av datauppgifterna visar att BVC som rapporterat fler anmälningar också tenderar att
rapportera mer samverkan kring enskilda barn. Detta tyder på att det i allmänhet inte är så att
samverkan sker ”i stället för” anmälningar. Samverkan med socialtjänsten kring enskilda barn sker sju
gånger oftare vid familjecentraler än vid traditionella BVC.
Samverkansfrekvensen skiljer sig mycket åt även mellan familjecentralerna. Åtta familjecentraler
rapporterade 50 procent av samverkan från alla familjecentraler. Dessa åtta enheter hade 39 procent
av alla barn som var listade vid familjecentraler. Fem familjecentraler rapporterade inte någon
samverkan alls under 2014 och dessa enheter hade knappt 14 procent av alla barn som var listade vid
familjecentraler.
Under 2014 reviderade Region Skåne och Kommunförbundet Skåne sin policy för familjecentraler i
Skåne, och den heter nu ”Vägledning för familjecentraler och familjecentralsliknande verksamheter i
Skåne (2014)”. Behovet av samverkan mellan verksamheter är själva drivkraften för familjecentralens
tillkomst. Samverkan och samordning behövs på ledningsnivå såväl som inne i verksamheten.
Mycket tyder på att familjecentralsverksamhet med närheten till social rådgivare och daglig nära
samverkan med andra personalkategorier är gynnsam för både samverkan med socialtjänsten och
underlättar för att göra anmälan. De stora skillnaderna mellan olika familjecentraler tyder på att
denna samverkan inte är något som uppstår med automatik, utan behöver belysas i fortsatta studier.
Det finns flera sätta att följa upp hur samverkan sker på en familjecentral, några av dem är listade i
den nya vägledningen. Den samverkan som redovisats i denna rapport, mellan BVC och socialtjänst,
belyser en begränsad med viktig del av samverkan som initieras inom barnhälsovården.
Referenser
o Socialstyrelsen. (2007). Strategi för samverkan – kring barn och unga som far illa eller riskerar
att fara illa
o Vägledning för familjecentraler och familjecentralsliknande verksamheter i Skåne (2014).
Kommunförbundet Skåne och Region Skåne. Vårdgivare i Skåne, hämtad 2015-05-29
http://vardgivare.skane.se/siteassets/4.-uppdrag-och-avtal/lov-lol-lof/riktlinjer-och-rutiner--fillistning/vagledning-for-familjecentraler-och-familjecentralsliknande-verksamheter-iskane.pdf
62
Karta över Skånes BVC, BMM och Familjecentraler
63
Karta över Skånes kommuner samt Malmös tidigare stadsdelar
64

Barnhälsovården Region Skånes

Transcription

Similar documents

nr 8, augusti 2015 - Landstinget i Uppsala län

Varför tar vi hand om friska barn?

Storktelefon och regnbågar

Barnhälsovårdsbladet nr 4 2015 - Vårdgivare Skåne

BVC-Nytt nr 1 2015

– Nu ska vi bli ännu bättre!

Till dig som flaskmatar ditt barn

Barnhälsovårdsbladet nr 3 2015 - Vårdgivare Skåne