Vem var möbelsnickaren Sjunne?

Vem var möbelsnickaren Sjunne?
Vem var Sjunne Johansson, som
tillverkat min chiffonjé, som under
många år fanns i Stavhult och som
nu är i min ägo.
Allt jag vet är, att han var en mycket skicklig
möbelsnickare och att han 1878 gjorde den
fina chiffonjé, som min farfars far, Fredrik
i Stavhult, köpte. På baksidan av den lilla
dörren är skrivit, Berget Sj den 4 april 1878.
Tacksam för svar.
Alf Elmberg
Frågan hamnade hos Allehandas redaktion
och senare hos mig, men ingen Sjunne i sikte
i Agunnaryd, men däremot blev det napp när
man sökte bland snickare i Ryssby.
Sven Johan Johansson (Sjunne), född 1843
i Ryssby var äldst av tio syskon. Hans far
Johannes Svensson arbetade i ungdomen
på Bockatorps gård (numera Stensjöholm)
i Agunnaryd. Närmaste by var Stavhult där
beställaren av möbeln, Fredrik Petersson,
växte upp. Man kan förmoda att familjerna
kände väl till varandra. Vid tiden för beställningen bodde dock Fredrik med hustru Ingrid Kajsa Petersdotter på östra Adamsberg
eller Berget under Össjö Johansgård Södra
Ljunga, åren 1874-1880.
Möbelsnickaren Sven Johan Johansson
”Sjunne” 1843-1929
bland arbetsanteckningar kan utläsas även
händelser av privat karaktär.
Hans föräldrar bodde på torpet Malmen, men
de emigrerade på ålderdomen till Amerika
tillsammans med en son.
Berget var välkänt speciellt under senare
delen av 1900-talet genom familjen Christoffersson, vilka drev en omtalad blomsterodling, Judith Christoffersson var också expert
på olika mossarter, varför platsen blev vida
känt bl.a. av Svenska Naturskyddsföreningen som besökte Berget 1965.
Snickaren Sven Johan Johannesson, kallad
”Sjunne” bodde vid denna tid 1878, som
tjänstefolk i Grindstugan, Tranhults gård
med hustru Magdalena Carlsdotter. De hade
en son Karl Bernhard född 1874, samt ytterligare två barn som dock inte överlevde.
Det var endast en kort vägsträcka mellan
Tranhults gård över mossen och fram till
Berget, där chiffonjén tillverkades, troligen
bodde Sjunne där tillfälligt medan arbetet
pågick.
Senare ättlingar till Sven Johan kände inte
till namnet ”Sjunne”, men Anna Fransson,
dotter till Christofferssons på Berget, hade
hört talas om denne Sjunne och hon hade
en del att berätta. Genom att följa Sjunnes släktled framåt i tiden hamnade jag i
Tunalund Ryssby, hos Kent Ivarsson. Här
fanns Sven Johans arbetsböcker bevarade,
tillsammans med flera andra prydligt skrivna
böcker 1868-1911, unika klenoder för släkt
och hembygdsforskare.
Med hjälp av Ivarsson spårades även en bild
av denna duglige hantverkare, se ovan. Sven
Johan arbetade på de flesta större gårdar
i trakten, troligen som gårdssnickare och
Torpet Malmen, Ryssby. Målning av arkitekt
Aron Johansson, bror till Sjunne.
Sven Johans förtjänst på vintern var 1 kr om
dagen i Tranhult, medan han sommartid fick
ersättning med hela 2 kr/dag. När han därefter
anställdes på Ugglandsryd blev dagsförtjänsten 2 kr/dag året om. Sven Johan flyttade
till Tunalund 1895. Samma år uppförde han
här en snickarverkstad som ännu används av
hans ättlingar.
Men innan dess hade SJ tydligen byggt ett
eget hus, detta enligt en berättelse av C. W.
von Sydow i boken ”Minnen från min barndomstid på Tranhult (1878-1885). Utdrag ur
boken är nedtecknat av Bertil Bexell:
Det saknades ej trolldom i bygden. Vid
västra mossen mellan Södratorp och
Västerlund stod en gammal knotig tall,
som kallades trollferen. I hål efter avfallna
grenar eller borrade hål låg en hop små
trollstrutar instoppade för sjukdomar.
Författarens far, Otto Ludvig von Sydow,
ägare av Tranhults gård, beslöt fälla feren
men ingen vågade hjälpa honom mer än
snickaren Sjunne. Man trodde att den som
fällde tallen skulle drabbas av någon av
alla sjukdomar som stoppats in, alternativt
att egna gården skulle brinna eller att man
skulle få gå från gård och grund för den som
vågade röra feren.
Senare hände det att Sjunnes hus som han
byggt vid vägen mot Ljungby verkligen
brann och att författarens far fick lämna
sin gård, Tranhult 1886.
Sven Johans familj flyttade alltså till Tunalund 1895. Här dog hans hustru Magdalena
1925 och själv dog han 1929. Efter dem
övertog sonen Karl Bernhard hemmet och
efter honom sonsonen Axel i nästa generation. Därefter Axels dotter Anita Ivarsson
med familj. Anita dog tidigt och maken Kent
Ivarsson bor kvar här med sambo. Genom
Kents döttar fick jag tillgång till fotot.
Något än mer intressant fann jag genom
dessa ättlingar om Sven Johans föräldrar och
brodern Aron. Föräldrarna Johannes Svensson med hustru Stina Lena Jonasdotter, samt
sonen Axel född 1864, emigrerade 1879 till
Amerika från torpet Malmen. En bedrift kan
tyckas då Johannes Svensson vid resan var
63 år och hustrun 57 år.
En annan av sönerna, Aron född 1860, fick
i ungdomsåren ekonomisk hjälp av flera betydande personer att utbilda sig till arkitekt.
Han fick efter läroverksstudier tillfälle att
studera även utomlands och anställdes 1884
som arkitekt i Överintendentsämbetet. Det
var också de som bekostade hans utlandsstudier. Aron Johansson blev mest känd och
omskriven för sina ritningar till Riksdagshuset och Riksbanken. Riksdagshuset stod
klart att användas till 1905 års riksdag, medan
Bankbyggnaden blev klar 1906. I väggen på
denna byggnad smög han in sitt självporträtt.
Det är även Aron som målat av sitt gamla
barndomshem Malmen.
Källa: Sök på Aron Johansson Helgeandsholmen, Riksdagshuset eller läs ”En bok om
Ryssby” av Bertil Bexell, där ett helt kapitel
är ägnat åt Aron Johansson.
Gunvor Karlsson
Tack till vår gästskribent, som denna gång
är Alf Elmberg från Göteborg, chalmersingenjör (VoV), med insatser bl. a. inom
svensk energihushållning. Författare av
flera böcker med specialintresse för konsten och högst påtagligt för skandinaviska
konstnärer.
Alf Elmberg avser att fördjupa sig i sina
fäders historia från Stavhult och Granhult
och med tiden kan vi kanske se fram mot
ytterligare bygdehistorik från Agunnaryd.
13
DEN GAMLA CHIFFONJÈN
I en av de små utdragslådorna till
höger i den gamla chiffonjén ligger
min farfars oxasno och min farmors
urgamla glasögon. Oxasnon liksom
glasögonen är som länkar till mitt
förflutna. På det mycket slitna glasögonfodralet läser jag ”Gottfr. Stenson
Bok- & pappershandel Ljungby”
och jag förstår, att det var där, som
farmor köpte sina glasögon för så
länge sedan.
Jag har några länkar till, men de är inte
många. Min och min släkts historia är i
mycket både dold och glömd, har aldrig
blivit skriven, har nog tyckts vara utan intresse. Ett undantag är några sidor i min bok
”Kära barnbarn – något om hur det har varit”
(2004). Och ändå, mina farföräldrar fick sex
barn och tio barnbarn.
På min mors sida har jag egentligen bara
ett gammalt och märkligt ting till det frånvarande minnets hjälp. Det är min morfar
Hjalmar Almborgs nötknäckare. Jag har
förstått dess särskilda ovanlighet, ett i trä på
fot skulpterat ganska stort gaphuvud. Det är
en svartmålad manskropp med grönt skägg
och grönt hår och med en huvudbonad med
uppvikt skärm. Enligt min mor kommer den
från trakten av Eksjö, där min morfar var
född och uppvuxen. Min morfar dog flera
år, innan jag föddes.
Min mormor Hulda i den lilla lägenheten
högst upp i hörnhuset vid Suellsgatan i
Landskrona var dotter till skutskepparen och
fiskaren Anders Peter Isberg i Borstahusen,
som var en något legendarisk ortsbo och som
periodvis ansågs vara en aning förmögen
men också en mycket godtrogen långivare
och benägen att lite för ofta låta sig tröstas
med starka drycker. Jag har min mormors
bödeknivar och en bödenål, små redskap för
att laga fiskarenas garn, också ett par bringare
av porslin. Böderedskapen ligger i samma
utdragslåda som min farfars oxasno och min
farmors gamla glasögon.
Oxarna mättes i kvarter för att kunna taxera
vikten. En 14 kvarters prima oxe vägde
ca 700 kilo. Oxasnon höll cirka 15 kvarter,
varje kvarter var markerad med en ögla.
Måttet togs ofta runt framkroppen. De flesta
bönder bar oftast med en Oxasno i fickan.
I vår stora bokhylla har jag ett bidrag till
min mors släkthistoria. Det är boken ”Stationerna”, som är min mors kusin Henning
14
Isbergs krönika om släkt och eget liv, rötter
i Borstahusen. Henning berättar i boken
om släktens ursprung i Ysane i allra västligaste Blekinge; ett Y blev ett I. I boken finns
bland andra fotografier ett på Anders Peter
Isberg. Jag lärde känna Henning efter mina
föräldrars bortgång. Han var präst och hade
varit kyrkoherde i skånska Sövestad, som
ligger nära Ystad, och där var han också
uppmärksammad kulturpersonlighet, som
skrev böcker om sina kyrkor och hembygder.
Under flera år skrev vi brev till varandra,
”Kära släktingar”.
På min fars sida har jag flera gamla verktyg
och andra ting. Det är sådant, som har tillhört
mina farföräldrar Annie och Johan Elmberg.
På väggen i det rum, som jag kallar korridoren, hänger farfars alnamått och hans vattenpipa tillsammans med farmors skäkteträ
och potatiskvarn, som är ett mycket ovanligt
hushållsredskap.
Sven Johans dagbok för mars/april 1878
Bild av potatiskvarn ur HBF;s arkiv
Far berättade en gång för mig, att farmor hade
använt kvarnen några gånger under det första
världskrigets missväxtår, då gårdens mjöl
inte räckte till för farmors brödbak i köket
på Rataryd Mellangård i Angelstad socken i
Sunnerbo härad och jag kan lätt tänka mig,
att bondefamiljens brödbehov var ganska
stort. Den gamla kvarnen är av trä, en handskuren stor skruv i ett cylindriskt inre med
hål att stoppa in potatisen i och tillverkad på
1800-talet eller ännu tidigare. Jag kan för
min inre blick se min farmor arbetande med
kvarnen lagd på det stora runda köksbordet
och tittande ut genom kökets norrfönster,
granngårdarna vid vägen, Gunnagård längst
bort, ljudet från vedspisen bakom henne.
Framför mig ser jag nu min far med en brädbit, som han arbetar med. Han gör en bräda
att spela ”svälta räv” på. Han tillverkar sin
leksak på gården med självhushåll, där det
aldrig eller mycket sällan fanns pengar för att
köpa leksaker till barnen. Han är noggrann.
Nu ligger den lilla brädan på en av hyllorna
i vår stora bokhylla. Jag har också en av min
fars barnböcker, ”Min grannes skor”. Den
ingick i Barnbiblioteket Gullvivan och är
tryckt i Stockholm 1910. Jag gissar, att han
fick den av sina mostrar i Mölndal. Av dem,
Betty och Ida, fick han nämligen som minne
av konfirmationen ”Du och din framtid”, en
liten bok med vägledning till kristet liv och
tryckt i Stockholm 1915. Båda böckerna
förvarar jag i det lilla skåpet i den gamla
chiffonjén.
I den nedre av de tre stora lådorna i chiffonjén har jag en del gamla släkthandlingar och
andra papper, en sorts familjearkiv. Till de
äldsta handlingarna hör några amerikabrev,
brev till min fars farföräldrar i Stavhult i
Agunnaryds socken från utvandrade släktingar och en av dem var Carl Lundén, min
farfars yngre bror, som så småingom återvände till sin småländska hembygd och då
blev de slingrande grusvägarnas flitige och
alltid kostymklädde cyklist, hans gamla och
väl använda cykel you see. Han bodde som
gammal i sin barndoms bygd, Tranhult nära
Stavhult. Andra amerikabrev har skrivits av
farfars yngre syster Ida, Miss Fredriksson
som blev Mrs Johnson. Bådas brev är handskrivna men tyvärr mycket svårlästa på grund
av handstil, stavning och språkbruk. Jag
har aldrig på allvar försökt att tolka breven.
Men det vore förvisso intressant att ta del av
brevens innehåll, utvandrade släktingars liv
för mer än hundra år sedan.
I en mindre chiffonjélåda har jag några gamla
kort med jul-, påsk- och födelsedagshälsningar till min far i hans tidiga barndom, också
ateljéfotografier i litet format. Det troligen
äldsta fotot visar min farmors far mjölnaren
på Granhults kvarn belägen nära det diabasbrott, Målaskogsbergen i Agunnaryds socken
eller dess närhet, där min farfar var arbetsledare av något slag, när han träffade min
farmor mjölnarens dotter. På chiffonjén står
två små vackra och välgjorda gamla träramar
med mina farföräldrars fotografier tagna av
fotografer i Torne och Ryssby. Ibland säger
jag mig, att det nog är förlovningsfoton.
Den gamla chiffonjén slutligen och jag är
tacksam för att Gunvor Karlsson i Agunnaryd
har hjälpt mig till kunskap om hur historien
om den gamla chiffonjén började. Hon har
varit framgångsrik forskare och i Ryssby
funnit dagboksanteckningar om chiffonjéns
tillkomst och jag är verkligen tacksam för
hennes hjälp och intresse.
Mina förfäder, min fars farföräldrar Ingrid
och Fredrik Petersson i Stavhult i Agunnaryds socken bodde med sin familj några år
på 1870-talet på Östra Adamsberg, en gård
under Össjö Johansgård. Den lilla gården var
också känd som Berget. Fredrik var väl bekant med bygdens skicklige möbelsnickare,
som hette Sven Johan Johannesson men
som också var känd som Sjunne. Denne var
nästan jämnårig med Fredrik och äldst i en
stor syskonskara. Han kom från Ryssby men
var verksam på flera av de större gårdarna i
bygden. Under Fredriks och Ingrids år på
Berget bodde Sjunne i närbelägna Tranhult.
Det var denne Sjunne, som ”förfärdigade”
chiffonjén. Han gjorde det på Berget och året
var 1878. Fredrik var hans beställare och man
får tänka sig, att hans ekonomiska situation
var någorlunda god dessa år och att Sjunne
inte krävde alltför högt pris.
Fredrik och Ingrid och deras familj flyttade
1880 till Stavhult, där de sedan bodde resten
av sina liv. Familjen blev stor. Jag kan föreställa mig flyttningen och dess bestyr, packande av lösöre och resor med häst och vagn,
den smala och slingrande grusvägen genom
skog, människor som de kände vinkande,
när de for förbi. Chiffonjén reste den korta
sträckan på en flakvagn, skyddad med en
gammal hästfilt och väl surrad, inga repor på
de fina ytorna och alla lådor oskadda. Äldste
sonen Johan, som skulle bli min farfar, var
8 år och satt på kuskbocken jämte Fredrik.
Och sedan, chiffonjén står på plats inne i stora
rummet i gården i Stavhult. Den är så fin, en
granne har hjälpt Fredrik att bära in den. Ingrid och Fredrik gör i ordning chiffonjén, de
fyller lådorna med varjehanda, som de tycker
skall ha sina platser i de stora och små lådorna
och i det lilla skåpet, vars dörr på insidan är
märkt ”Förfärdigad av Sj. Johansson, Berget
den 4 april 1878”. De räknar på nytt lådorna
och Johan är med och det är 21 lådor. När jag
läser orden på den lilla skåpsdörren blir jag en
Boningshuset i Stavhult som det såg ut på Fredriks tid, det fanns förut en byggnad till
vänster om huset, i vinkel mot nuvarande. Gårdsarrendet delades mellan syskonen Fredik
och Christina, familjerna var s.k. Hälftenbrukare och troligen byggdes huset för båda
familjerna när de tog över gården omkring 1877.
Fredriks anfäder hade bebott och brukat gården sedan slutet av 1700-talet. Här växte
Fredrik Petersson upp och här skulle hans släkt bo kvar till omkring 1960, då Karin och
Gösta Johansson övertog gården. Mer historik planeras ev, senare under året.
aning undrande. Var det Fredrik, som skrev?
Det kan i så fall vara en förklaring till namnet
Johansson i stället för det rätta, som alltså var
Johannesson. För Fredrik var nog Sjunne det
vanliga och dess förkortning blev Sj. Men så
klart kan det finnas andra förklaringar till att
Johannesson blev Johansson.
Åren går och barnen på gården i Stavhult blir
många och emellanåt blir det svåra år med
brist på både mat och penningar och därför
ibland skuldsättning till handelsmannen i
Bråna. De äldsta barnen flyttar hemifrån och
två av dem utvandrar till Amerika, men fyra
av dem blir kvar i byn och de två yngsta, som
är Oskar och Erik och som bär namnet Fredriksson, tar över gården efter sina föräldrars
död. Både Fredrik och Ingrid dog 1928. Året
därpå dog Sjunne. De två bröderna förblir
ungkarlar och de sköter om hus och ägor
och kreatur och chiffonjén står på samma
plats år efter år och den används till att ställa
husgeråd och kärl med mat och annat på och
den fläckas och är till sist inte så fin. Den
är ganska begagnad, när bröderna lämnar
sin jordiska tillvaro och min far en dag på
1970-talet köper chiffonjén vid en släktintern auktion på brödernas lösöre. Min far tar
chiffonjén med sig till en möbelhantverkare
i trakten av Arlöv i Skåne, som han känner
och denne restaurerar skickligt och noga
Sjunne Johannessons gamla möbel. Och efter
min fars bortgång 1984 reser chiffonjén med
mig till Ingrids och min stenstadsvåning vid
Aschebergsgatan i Göteborg och till våningens matsal och där står den till vår dagliga och
stillsamma glädje. Ofta har jag undrat över
andra möbler, som Sjunne tillverkade. Var i
Agunnaryd och Ryssby finns dessa? Vilka
är deras ägare?
Det finns skäl till en särskild anteckning,
som inte gäller chiffonjén men den skicklige
snickaren, som ”förfärdigade” den. Sjunne
hade en yngre bror, som var mycket begåvad
och i en riktning, som påminde om Sjunnes.
Båda hade känsla för det goda hantverket, de
var skapare. Den yngre brodern, som hette
Aron Johansson och som var född 1860, fick
hjälp att bekosta en för bygdens unga ovanligt god utbildning. En av hans mecenater var
den välkände göteborgaren James Dickson.
Aron blev arkitekt och anställd vid Överintendentsämbetet (som sedermera blev Kungliga Byggnadsstyrelsen) och så småningom
ansvarig för ritandet av både Riksdagshuset
(invigt 1905) och Riksbankshuset (invigt
1906). Han var alltså en välkänd arkitekt,
som gjorde flera europeiska studieresor och
han ritade många monumentala förvaltningsbyggnader. Man kan fråga sig, hur väl
känd han var hemma i Ryssby och i byarna
i Agunnaryds socken i Sunnerbo härad och
om Sjunne någon gång berättade för Fredrik
om broderns framgångar i Stockholm. Och
fördes berättelsen i så fall vidare, så att min
farfar Johan fick veta?
Det ligger nära till hands att tänka på, att
på Arons tid fanns inte så många utbildade
arkitekter i Sverige. Det är därför ganska
troligt att han någon gång träffade sin jämnårige och i Göteborg så välkände kollega
Yngve Rasmussen. Den senare var mycket
konstnärlig och det var han, som 1913 ritade
det ståtliga hörnhus vid Aschebergsgatan och
Erik Dahlbergs trappor, där nu chiffonjén
har sin plats. Aron Johansson dog 1936 och
Yngve Rasmussen redan 1923.
Alf Elmberg i november och december 2013
Copyright AE
15