Hyponatremi, diagnostik och behandling
Transcription
Hyponatremi, diagnostik och behandling
Doknr. i Barium 22943 Dokumentserie su/med RUTIN Hyponatremi, diagnostik och behandling Giltigt fr o m 2015-10-09 Version 3 Innehållsansvarig: Christian Rylander, Överläkare, Läkare AnOpIVA (chrry5) Godkänd av: Johan Snygg, Verksamhetschef, Verksamhetsledning (johsn) Denna rutin gäller för: Verksamhet Anestesi-Operation-Intensivvård Sahlgrenska; Central intensivvårdsavdelning; Neurointensivvårdsavdelning Denna rutin gäller för IVA-sektionen Område 5 Arbetsbeskrivning Bakgrund Normalt regleras natriumhalten i serum och extracellulärvätska inom ett smalt intervall. Natrium och vatten följs åt vid fysiologiska volymsändringar och i princip kan natriumkoncentrationen inte sjunka utan en patologisk förskjutning av mängden vatten i förhållande till natrium. Beroende på samspelet mellan grundorsak och kompensationsmekanismer kan den totala mängden kroppsvatten (KV) hamna lågt, normalt eller högt vid etablerad hyponatremi (S-Na < 135 mmol/L). Symtom Symtomen varierar från milda och ospecifika till livshotande vid hjärnödem med ökat intrakraniellt tryck. Hyponatremi som utvecklas snabbt ger ofta uttalade symtom som illamående, kräkning, huvudvärk, medvetandesänkning och kramper. Kronisk hyponatremi kan vara relativt symtomfattig med tex kognitiv dysfunktion, koncentrations- och gångsvårigheter trots mycket lågt serumnatrium. Utredning Sjukhistoria, aktuella läkemedel (särskilt diuretika) Volymstatus (klinisk undersökning, anamnes, vätskebalans) Provtagning (alltid före behandlingsstart) o S-Osm, U-Osm, U-Na, U-K o Blodgas inkl P-glukos o S-Kortisol (helst morgonvärde), TSH, fritt-T4 o LPK, TPK, Krea, Urea, leverstatus o ev NT-proBNP Tidsförlopp, skilj mellan akut (<48 tim) och kronisk (>48 tim) Differentialdiagnostik 1. Beräkna korrigerat natriumvärde vid hyperglykemi, vilket kan ge förskjutning av vatten extracellulärt med utspädning av natrium, sk ”pseudohyponatremi”. Till skillnad från andra situationer med hyponatremi ger överskottet av glukos normal eller förhöjd serumosmolalitet. o Korrigerat Na = S-Na + 2,4 x [(P-glukos – 5,6)/5,6]. 2. Beakta serumosmolalitet. Normala eller höga värden vid samtidig hyponatremi indikerar pseudohyponatremi pga glukos enligt punkt 1 eller närvaro av andra osmotiskt aktiva ämnen. 3. Vid låg serumosmolalitet kan etiologin indikeras av nedanstående indelning efter u-osm och u-Na. Observera att gränsvärden och indelning ej är absoluta och hyponatremin kan utvecklas olika snabbt genom olika faser: www.sahlgrenska.se Giltig version är publicerad på intranätet, ett utskrivet dokument är alltid en kopia 1 (av 4) Doknr. i Barium 22943 Giltigt fr.o.m 2015-10-09 RUTIN Hyponatremi, diagnostik och behandling Volymstatus Hypovolem Normovolem Hypervolem Version 3 U-Na U-osm Möjlig mekanism och primär etiologi (mmol/L) (mosm/kg) < 30 > 100 Extrarenala natriumförluster, tex kräkningar, diarréer med vätskekompensation > 30 > 100 Renala natriumförluster tex diuretika, Addisons sjukdom, saltförlorande nefropati, ketonuri, osmotisk diures, Cerebral Salt Wasting > 30 > 100 Vattenretention pga SIADH, sekundär binjurebarksvikt, Desmopressinöverdosering, grav hypothyreos -------- < 100 Primär polydipsi, infusion av hypotona vätskor, TUR syndrom < 30 > 100 Hjärtsvikt, leversvikt, nefrotiskt syndrom > 30 > 100 Njursvikt Vårdnivå Patientens kliniska symtom avgör vårdnivå och intensitet på behandlingen. Vid RLS > 2, kramper eller andra allvarliga neurologiska symtom bör IVA-vård övervägas. Värdet på S-Na är i sig ingen IVAindikation även om nivåer < 120 mmol/L vanligen är förenade med neurologisk påverkan. Viktigare är att S-Osmolalitet < 240 eller >330 mOsm/kg kan indikera allvarlig genes som kräver korrektion på IVA. S-Osm = 2 x S-Na + B-Glukos + S-Urea; referensvärde 280-300 mOsm/kg Behandling Behandlingsstrategi beror på patientens volymstatus som alltid skall värderas före behandlingsstart. Symtomgraden avgör brådskandegraden och därmed intensiteten i behandlingen. Infusioner på IVA skall tillgripas endast då patienten inte är förmögen att försörja sig per os (inkl ev. vätskerestriktion). Underliggande sjukdom och läkemedel som kan ha utlöst hyponatremin ska behandlas respektive seponeras. Kort duration och allvarliga symtom motiverar snabb korrigering, medan lindriga symtom oavsett grad av hyponatremi skall korrigeras långsamt. Hyponatremi skall alltid handläggas som kronisk såvida man inte säkert kan klargöra att det rör sig om akut hyponatremi (dokumenterad normonatremi < 48 tim tidigare eller känd akut orsak, ex infusion av hypotona lösningar eller saltförluster (ex långdistanslopp, maratonbastu) med samtidigt intag av saltfattig dryck). Mycket allvarlig akut vattenintoxikation förekommer också vid sk vattenpoker. Vid kronisk hyponatremi med lindriga symtom ska patienten i första hand utredas och behandlas för bakomliggande orsaker. Normovolema, vakna patienter kan behandlas med vätskerestriktion, hypovolema patienter får isoton 0.9% NaCl medan hypervolemi behandlas med loopdiuretika. Neurokirurgiska patienter med skadad blod-hjärnbarriär löper ökad risk för hjärnödem vid hyponatremi och kräver snabba insatser för att korrigera hyponatremin. Vid subarachnoidalblödning ska vätskekarens aldrig genomföras pga ökad risk för cerebral vasospasm. www.sahlgrenska.se Giltig version är publicerad på intranätet, ett utskrivet dokument är alltid en kopia. Sida 2 (av 4) Doknr. i Barium 22943 Giltigt fr.o.m 2015-10-09 Version 3 RUTIN Hyponatremi, diagnostik och behandling SIADH är en uteslutningsdiagnos där andra orsaker till hyponatremin första ska ha eliminerats. För diagnosen krävs normovolemi, hypoosmolalitet, U-Osm >100 mmol/L, högt U-Na >30 mmol/L, normal thyroidea-, njur- och binjurebarksfunktion samt att diuretika ej använts sista dygnen. Vid svårigheter att skilja mellan hypovolem hyponatremi och SIADH kan ett diagnostiskt vätskebelastningstest göras; 1 liter 0.9% NaCl ges under 8-12 tim, och S-Na följs. Om hyponatremin korrigeras talar det för bakomliggande hypovolemi. Vid SIADH sjunker S-Na ytterligare och testet avbryts och bakomliggande orsak eftersöks. Vid lindriga symtom kan vätskerestriktion < 0.8-1.0 L/dygn räcka, vid allvarligare eller akut uppkomna symtom korrigeras natrium som hos övriga patienter. Genom att beräkna urin/plasma elektrolytkvot vilken avspeglar patientens förmåga att utsöndra elektrolytfritt vatten kan man få en indikation på huruvida vätskerestriktion kommer att fungera. Urin/plasma elektrolyter = (U-Na + U-K)/ S-Na Om kvoten ≥ 1 är det osannolikt att patienten svarar på vätskekarens, och annan behandling bör övervägas. Risker vid korrigering Akut hyponatremi med hypoosmolalitet ger upphov till ett vätskeöverskott intracellulärt med risk för hjärnödem och inklämning. Vid längre tids hyponatremi (>48 tim) sker en kompensatorisk transport av joner, proteiner och andra osmotiskt aktiva substanser ut ur hjärncellerna för att återställa den osmotiska jämvikten. Om en för snabb korrigering av S-natrium görs i detta läge finns risk för akut dehydrering av hjärncellerna vilket kan leda till osmotiskt demyeliniserande syndrom. Symtomen vid osmotiskt demyeliniserande syndrom varierar beroende på var i hjärnan den uppstår, central pontin myelinolys ger upphov till dysfagi, tetrapares och medvetandesänkning. Extrapontin myelinolys har mer varierande symtom med framför allt kognitiv påverkan som kan vara svårare att upptäcka. Symtomen uppkommer ofta 2-6 dagar efter en korrigering vilket ger ett bifasiskt förlopp där patienten initialt förbättras för att sedan åter försämras. Diagnosen är klinisk och kan verifieras med MR, dock syns förändringar på MR ibland först två veckor efter symtomdebut. Kvinnor, malnutrierade patienter samt patienter med grav leversvikt löper ökad risk att utveckla myelinolys. Skador har påvisats vid korrektion så långsamt som 9 mmol/L per 24 tim. Samtidigt kan en alltför långsam korrektionstakt under 4 mmol/L per dygn göra att risken för hjärnödem med sina komplikationer inte hävs i tid. Säkert intervall för höjning av S-Na efter kronisk hyponatremi ligger således mellan 4 och 8 mmol/L och dygn. Korrektionstakt Allvarlig symtomgivande hyponatremi, dvs med tecken på ökat intrakraniellt tryck i form av djup medvetslöshet, kramper eller pupilldilatation, ska korrigeras snabbt initialt då risken för progress av hjärnödemet överstiger risken för myelinolys. Målet är att höja natrium 1-2 mmol/L/tim initialt tills de akuta symtomen som medvetandesänkning och kramper minskar/försvinner, vilket oftast sker efter en höjning med 2-6 mmol/L. Därefter reduceras hastigheten till max 0.5 mmol/L/tim tills patienten anses stabil. Den totala korrektionen ska inte överstiga 8mmol/L/dygn, och vara lägre om patienten tillhör någon riskgrupp för att utveckla myelinolys. Vid svåra symtom kan bolus med 3% NaCl ges. Lösningen bereds genom att tillsätta 160 mmol Na (40ml av Addex-Natrium 4 mmol/ml) i 500 ml 0.9% NaCl. Som riktvärde för att höja S-Na 1 mmol/L ges 1 ml per kg kroppsvikt. Det är mycket viktigt med tät provtagning när hyperton NaCl ges för att undvika överkorrektion! Vid mindre allvarliga symtom eller där durationen varit >48 tim korrigeras hypovolem hyponatremi i första hand med isoton 0.9% NaCl; hastighet max 0.5 mmol/L/tim med en total dygnskorrigering på max 8mmol/L. Om den totala höjningen är mer än 8mmol/L bör snitthöjningen vara 0,3mmol/L/tim för att inte överstiga 8mmol/L/dygn. www.sahlgrenska.se Giltig version är publicerad på intranätet, ett utskrivet dokument är alltid en kopia. Sida 3 (av 4) Doknr. i Barium 22943 Giltigt fr.o.m 2015-10-09 Version 3 RUTIN Hyponatremi, diagnostik och behandling Vid hypovolem hyponatremi som behöver korrigeras med infusioner används isoton 0.9% NaCl i första hand. Det är svårt att beräkna exakt mängd och infusionstakt för NaCl, då formlerna som används inte tar hänsyn till hur mycket natrium som förloras via urinen. Detta gör att det är viktigt med tät provtagning samt korrigering av infusionshastigheten. Vid fullt utvecklad hypovolem hyponatremi som skall korrigeras långsamt intravenöst kan preliminär infusionstakt planeras enligt följande: 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. Använd målvärdet 130 mmol/L för S-Na. Ta ett aktuellt S-Na (mmol/L) och en aktuell vikt V (kg). Bestäm aktuellt kroppsvatten KV (L);.V x 0,5 för kvinnor, V x 0,6 för män. Bestäm nettohöjning av S-Na (mmol/L); 130 minus aktuellt värde. OBS välj sedan punkt 5 eller 6 nedan. Om planerad nettohöjning är större än 8mmol/L: Beräkna totala tiden (tim) för att nå målet (130mmol/L) med 0,3mmol/L/tim; planerad nettohöjning av S-Na (mmol/L) /0,3 Om planerad nettohöjning är mindre än 8 mmol/L: Beräkna totala tiden (tim) för att nå målet (130 mmol/L) med 0,5 mmol/L/tim; planerad nettohöjning av S-Na (mmol/L) / 0,5 Beräkna totalt Na-behov (mmol); KV (L) x nettohöjning av S-Na (mmol/L). Räkna ut volymen vätska (L) som behövs; totalt Na-behov (mmol) / Na-konc (mmol/L) i vätskan. Beräkna infusionshastighet (ml/tim); planerad volym vätska (ml) / planerade antal timmar (enligt beräkning punkt 8 respektive 5 eller 6). Om natrium stiger för snabbt är första steget att minska infusionstakten. Räcker inte detta tillförs natriumfri vätska ex glukoslösning eller vatten i sond. Vid för snabb höjning på grund av stora diureser kan desmopressin (Minirin) ges för att minska urinmängderna. Uppföljning/Monitorering S-Na kontrolleras initialt varje timme tills man ser att höjningen följer en jämn takt och verkar bli < 8 mmol/L/dygn. Då kan mätningarna glesas ut till varannan timme men måste förtätas igen om den jämna takten förloras. Ökad timdiures pga minskat ADH påslag kan vara tecken på alltför snabb korrigering och skall leda till minskad infusionstakt. När patienten skrivs ut från IVA ska planering för fortsatt infusionstakt och/eller vätskekarens (riktvärde 0,8-1L/dygn) samt provtagning göras tillsammans med mottagande avdelning. Ansvar Verksamhetschefen har det övergripande ansvaret för utförandet av rutinen samt för att rutinen är känd och följs. Vårdenhetschef och/eller vårdenhetsöverläkare har ansvaret för utförandet av rutinen samt för att rutinen är känd och följs på respektive enhet. Uppföljning, utvärdering och revision Verksamhetschefen har det övergripande ansvaret för att rutinen följs upp och utvärderas. Vårdenhetschef och/eller vårdenhetsöverläkare har ansvar för att rutinen följs upp och utvärderas på respektive enhet. Granskare/arbetsgrupp Hanna Drougge, specialistläkare, AnOpIVA Område 5, SU/S www.sahlgrenska.se Giltig version är publicerad på intranätet, ett utskrivet dokument är alltid en kopia. Sida 4 (av 4)