0,8% Hallowed 2.01 (pdf magazine)

Transcription

Swedens answer to Abba
Hallowed Music Magazine | PDF-magazine | Juli 2007 | 0 kr
Doro
Edguy
“Det var kul att
se hur naiv jag var på
den tiden” Doro berättar om
>>
Tiamat
Ayreon
bilderna och filmerna
som togs då hon var ung
och behövde pengar.
Läs mer på sid. 70
Tankard
Amorphis
Cruachan
Manowar
Elvenking
Rhapsody
Nightwish
Hammerfall
Und
Sturm Drang
and...
filmmusik
Icon & Black Roses
The
filmer som har
musikaliserats
Hallowed tittar på
astrologi
i
Musikikonerna personifierade:
vem är vad och varför?
1
rockvärlden
Musikkris
vad händer
med musikvärlden
idag?
Hallowed PDF-Magazine
Issue 2.01 (promo)
Hallowed 2.01
Hallowed - enviromental choise!
By choosing Hallowed you choose the nature! Hallowed isn’t printed
and makes no unecessary pre-prints. It’s the best enviromental choise
you can do to spare the nature and prohibit extreme paper conusmtion.
Content
06 Edguy (feat. Tobias Sammet och Felix Bohnke)
14 Sturm und Drang (feat. André, Jeppe and Alex)
16 Music in crise (what’s happening to the music industry today?)
21 Reviews (albums, movies, books and other)
40 Manowar (feat. Eric Adams)
46 Music circus (Hallowed guides you through the icons real persona)
50 Amorphis (feat. Tomi Joutsen)
56 Tiamat (feat. Anders Iwers)
60 Nightwish (feat. Tuomas Holopainen)
62 Krönikor (om bl.a. astrologi, kläder och öl)
70 Doro (feat. Doro Pesch)
76 Tankard (feat. Andreas “Gerre” Geremia)
78 Hammerfall (feat. Magnus Rosén)
80 Filmmusik (om filmer som blivit musik)
86 Ayreon (feat. Arjen Lucassen)
92 Rhapsody (feat. Alex Staropoli and Fabio Lione)
97 Elvenking (feat. Jarpen and Aydan)
100 Icon & The Black Roses (feat. Johnny Icon)
102 Cruachan (feat. John Clohessy)
105 End of the Line (introduction to the next Hallowed)
Edguy (p. 6)
Manowar (p. 40)
Nightwish (p. 60)
Ayreon (p. 86)
PS: For you reading experience - Browse the
pages by viewing the magazine with spread
pages. Only by doing that you will experience
the full graphical journey of Hallowed.
Cast
Publisher Caj Källmalm
Editor in chief Caj Källmalm
Editors Daniel Källmalm, Robert Ottosson, Nisse Löfgren
Layout Caj Källmalm
Proofreading Daniel Källmalm, Damien Olsson, Peter Dahl
Writers Caj Källmalm, Daniel Källmalm, Robert Ottosson, Nisse
Löfgren, Peter Dahl, Damien Olsson, Armad Kranzovic, Karl Bloom
Photographers Daniel Källmalm, Karl Bloom, Caj Källmalm
Illustrators Caj Källmalm, Helena Johansson
Translators Daniel Källmalm, Richard Ekberg
Advertisement Caj Källmalm, Sofia Johansson
Record label contact Daniel Källmalm, Robert Ottosson
Reader contact Daniel Källmalm
Web-editor Damien Olsson
Website www.hallowed.se
Address Hallowed, Nedre Andalsvägen 3, 831 92 Östersund, Sweden
Telephone Telephone numbers comes soon...
E-Mail see our website or in releation to the articles and reviews
Issue 2.01 (promo)
Caj Källmalm (chief editor)
Daniel Källmalm (editor)
no
picture
Nisse Löfgren (editor)
2
Robert Ottosson (editor)
EDITORAL
by:
Caj Källmalm
This is a promo issue
Some time during 2005 this magazine in it’s first
appearance was laid to rest suffering from financial problems and a lack of time (and also commitment from some of those that stated themself
as Hallowed crew. Today a new chapter is written
in the Hallowed story, as Hallowed isn’t just ressurecting but also change it’s shape - from a paperback magazine to a bilingual pdf-magazine.
Caj Källmalm,
just like
earlier the
editor in chief
of Hallowed.
Photo: Nisse
This time it’s for real! This time it’s a serious staking with serious people. This time we have a more
developed plan for how it’s supposed to work. And
this time we have the experience that eventually was
the reason for the earlier failure. In our first attempt
we didn’t even have a thought of making a second
issue. When that happend, we just took things as
they came and did our best to make it work. And
it did, fairly - for a while. But since we didn’t have
any experience, nor financial capital or a well planned strategy, the result was pretty expected in the
end - the magazine died.
Hallowed, once a paperback magazine with only metal and hard rock...
Photo: Daniel Källmalm
Background
So now it’s time to start over. Hallowed has now
become a pdf-magazine instead of the paperback
form we had earlier. This has been approaching
for quite some time now, the first stumbling steps
were taken already in january 2006 when I decided
to start it all up again. Since there was no hurry, I
didn’t speed up the starting process but developed
a full market strategy and profile for the magazine.
Since the magazine had existed already we had
plenty of material lying around, I and my new fellowship decided to make an issue containing only
of older material and put this in a new layout in our
new form and call it all for a promotional issue - the
thing that’s suppose to show everyone that we’re
back!
The magazine was set for may/june 2006 and the
time plan seemed to go on perfectly, we worked in
silence to suprice everyone with our sensational
come back. Until the middle of april when I suddently got a job as a researcher at an university here
in Stockholm, Sweden, that I couldn’t deny. The entire magazine was put on hiatus, even though the
magazine was almost finished, and within an parenthesis noted that we could return to it later.
By the end of february 2007, all my research du-
ties at the university had reached it’s end and soon
I decided to return to Hallowed and everything we
had done, now a year old, was collected. Since then
a lot of things have happend and today, 1½ year
since the first groundwork for the New Hallowed
was laid we are finished!
The new form
Today Hallowed has become a pdf-magazine - considering how it was before it’s no bigger changes,
except that we now skip the entire printing and
distribution process and instead entirely concentrate on the web. The differences compared to a
webzine is that it still is a magazine that’s made,
with all that includes, but only publish ourself on
the Internet.
When this idea came up, Hallowed was completely unique with the idea, but we soon noticed that
some daily papers recently had started to publish
their papers as pdf as well, but to begin with these
were expensive (unless you already was subscrived
to the paper verison) and neither were they specially made for screen reading. Today I honestly don’t
have a clue on how many medias that do this - it
>>
3
Issue 2.01 (promo)
all over the world is definitly impossible as a music magazine that only write about heavier music
genres. Internet, however, is something that almost
everyone have access to in those parts of the world
where this music have an audience. Also, we can
link to samples and further information in the same
way as webzines can do.
5. Audience - Hallowed is not just any magazine,
we have something special and we want as many
as possible to have the oppertunity to be a part of
this. By skipping the printing to paperback we can
afford multi-lingual versions and everyone can get
them since they are available on the Internet. We
don’t have to limit ourself and it cost almost the
same with more languages.
doesn’t matter anyway because Halloweds aura is
unbeatable anyway.
Now, you might wonder how come we’ve abandomed to print our magazines for this, as it might
seem, hybrid of web and typical magazine - but I
ensure you that this is the ultimate solution when it
comes to musical media, just listen:
1. Money - By skipping the printing we save
houndreds of tousands swedish kronor since we
are freed from printing costs, distribution costs and
selling costs. Our expenses are limited to produce
the material (travels and alike) as well as salary for
the producers. This makes it possible to have the
magazine free and in the same time keep our prices
for advertising low.
2. Time - By skipping the printing we save days
and weeks in finishing the magazine. Not only do
we get rid of the printing week but also the distribution week. Pre-press and page-tests are unecessary and you can read the magazine the same day
as it’s finished.
3. Quality - To print a magazine is not cheap, but
by skipping the printing we don’t need to take factors like that each page costs into consideration nor
the fact that pages in color is even more expensive.
Hallowed can spread out our material, the lenght of
it doesn’t matter since the number of pages makes
no difference, and each page can have color!
4. Availability - It’s not easy, and definitly not
cheap, to get a world-wide distribution as a paperback magazine. To exist in every single little village
News and olds
So how about the pdf-idea now? Not so bad, ey?
It’s cheap, fast, simple and full of possibilities, just
like Hallowed always looked at things. It doesn’t
only makes our job easier but helps you who read
it to get Hallowed this way as well!
Before this editoral is ended, I thought I would
write som lines about the future. We who produce
the magazine today is an almost completely new
crew of writers and editors compared to earlier.
The ones remaining from Hallowed 1, the metal magazine, are except for my self also my two knights
Robert Ottosson and Daniel Källmalm. New in the
crew are everyone else, you can look them up at
page 2. A big ”welcome” to all of you, and to you
guys reading this: Be nice to them! Off
course, to all of you who has found Hallowed I also say a big ”welcome”! It’s really great that you’ve found us and I hope
you like us as much as we like ourselves!
The content of the magazine will cover
music in common, but with the biggest
focus on rock, hard rock, metal, grunge,
punk rock, synth and other kinds of the
slightly heavier music styles. What I already can guarantee is that we do not
write about rhytmical genres like hip
hop, Rń´B and soul, nor calmer styles
like classical music, ballads, world music and opera - unless it’s (1) a part on an
album or (2) with a band that normally
plays in a genre that we write about, but
temporary have made a side track.
Now I would like to end this, first, editoral of the new Hallowed (Hallowed 2)
by quoting the same Angel Dust quotation I always ended my editorals in Hallowed 1 with: Enjoy!
Caj Källmalm, editor in chief
Illustration: Caj Källmalm
Issue 2.01 (promo)
4
ADVERTISE IN HALLOWED
Prices and information regarding advertising
in the upcoming edition of Hallowed (2.02)
Soon it is time for real! This summer, the first
edition of the bilingual music magazine Hallowed, which will be released in PDF-format through Internet and completely lacks limitations
in length of content, distribution and pages of
advertising.
Hallowed have for goal to become the biggest
musical magazine in the world for heavier genres
like rock, hardrock, punk, metal and synth. Are
You interested in advertising in Hallowed 2.02? We
will launch a massive ad campaign for the magazine on the forums on the Internet, Internet communities, musical magazines and give away flyers on
music happenings – no one will be able to miss us.
To give You as advertiser the most out of
Your ad, this is standard:
>> Every ad will be linkable, meaning that those
with Internet connection will be able to directly
visiting the web page of Your choice by pressing
the advertisement.
>> The ads will not be collected in a few pages
at the end, but systematically be placed in connection with appropriate editorial material as reviews
or suitable articles, first to register gets their pages.
>> Your advertisement will be present in two
editions of the magazine (one English and one
Swedish edition with identical material), you may
however deselect one edition and receive a reduced price. 50 % reduction in price for only the Swedish edition and 25 % for only the English edition.
>> Every advertisement is in color as standard,
meaning no additional color fee will be added.
>> Besides, You who publish Your advertisement in the second edition will receive a discount
on upcoming advertisements, the size of the
discount will vary depending on the size of the
purchased advertisement.
In addition we offer the following:
>> Special order on the advertisement format
>> A link to you webpage on our link site (free)
>> Advertisement on our webpage
>> The possibility for us to put you ad together if
you don’t have your own possibility for it.
Our orderable alternatives are as follows:
Page package (5 A4-pages or more, or pages in
special format) Price according to agreement
Spread (2 A4- pages parallel or not, free selection)
29,7cm x 21cm x 2 1000kr/110€
Full page (1A4- page) 29,7cm x 21cm 600kr/66€
Half page (1/2 A4 page, vertical or horizontal)
29,7cm x 10cm / 14,5cm x 21 cm 400kr/45€
1/4 sida (selected corner)
14,5cm x 10cm 250kr/29€
Every given size is exact, no bleed is necessary,
nonetheless if you would like one it will be counted into the size of your ad and fitted to the page.
Would you like Us to make Your ad? Following are our prizes for this service:
Spread: 600kr/66€
Full page: 400kr/45€
Half page or smaller: 200kr/24€
Bigger than spread: Prize according to agreement
Do You wish to advertise in
Hallowed?
Details about the advertisement:
If you didn’t hire us to make Your advertisement,
you should send it in this format:
Resolution: 100dpi
Format: JPG (jpeg) in RGB-color.
To avoid problems if You design your own advert,
please limit yourselves to the sizes above.
Contact:
Caj Källmalm ([email protected])
Phone. (+46) (0)XX-XXX XXX
Please get in touch as soon as possible.
Deadline for Hallowed 2.02 will be 20th of September 2007
Questions and orders: write
5
to [email protected]
Issue 2.01 (promo)
Brännheta Tyskar
text: Caj Källmalm
foto: Nuclear Blast
& Ellinor Siljeström
Utförd: 01.’04 & 05.’04
Mer än
bara
vanlig
tysk
power
metal
EDGUY
Edguy är hetare än någonsin. Och bättre än någonsin.
Detta tyska band har lyckats med att gå från den absoluta nollpunkten till att bli absolut överkokande.
Är det inte härligt med temperaturförändringar?
Redan 1992 bildades Edguy och
redan 1994 spelade de in sin första skiva. Att kalla Edguy för
ytterligare ett band som hakat
på power metalvågen är därför
bland de mest korkade saker som
myntats. De har hela tiden spelat
i samma stil och redan 1995 var
den första skivan färdig. De insatta vet att skivan heter ‘Savage
Poetry’ och hur den låter. De oinsatta har precis lärt sig något.
Galet kungarike
Edguy hade dock, som de flesta
andra band som spelade den här
typen av musik, svårt att få ett
skivkontrakt i början. De lyckades emellerid få tag på ett mycket litet och nystartat skivbolag,
kallat AFM, 1996. Dessa släppte
Edguys första officiella album,
‘Kingdom of Madness’ 1997. En
skiva vars omdöme i dag mest
är skrattretande då den mening
som användes flitigast var “Edguy kommer aldrig att komma
någonstans”.
- Det var egentligen ingen som
gillade oss på ‘Kingdom of Madness‘, menar Tobias Sammet. De
flesta sa bara att det fanns potential i bandet, men de flesta sa
att vi aldrig mer skulle kunna få
höra från oss igen. Albumet lät
helt enkelt inte tillräckligt bra
och ljudet var riktigt dåligt.
Issue 2.01 (promo)
Tobias Sammet (sång och tidigare även bas samt keyboards)
menar dock att ‘Kingdom of
Madness’ öppnade upp hela karriären för bandet.
- Det var nog nödvändigt att
vara där, att göra det albumet och
att det lät som det gjorde för att
‘Vain Glory Opera’ skulle bli så
pass bra som den blev. Det finns
en mening i allt man gör och jag
tycker att det var ett nödvändigt
album...
Sanning att säga har Sammet
inte alls höga tankar om skivan.
- Om vi tittar på ‘Kingdom of
Madness’ i sig och ingenting omkring gillar jag det inte särskilt
mycket. Det har bra låtar, men på
den tiden kunde vi inte göra någonting bättre. Det är inte så att
jag skäms över det eller så, sanningen är bara att jag inte gillar
det så mycket. Men hade vi inte
gjort ‘Kingdom of Madness’ hade
troligtvis ‘Vain Glory Opera’ låtit
som ‘Kingdom of Madness’. Så
på den tiden var det ett steg vi
var tvungna att ta.
Ett steg i rätt riktning
Tur är väl att ‘Vain Glory Opera’ inte blev som ‘Kingdom of
Madness’, även om ‘Kingdom of
Madness inte enbart är dåligt. Jag
frågar Sammet om det finns något han gillar med skivan.
6
- Åh, ja. Verkligen! Omslaget,
hahaha. Nej men... Jag vet inte.
Om vi säger så här; den visar
våra rötter och att det finns en
gnutta kvalité, dessutom finns
det en viss kvalité i låtskrivandet
för ta Wings of a Dream live eller
nyversionen på Painting on the
Wallsingeln. Då kan man faktiskt
höra att låten och låtskrivningen
inte är så dålig.
Albumet var dock mest något
att bygga vidare på, menar Sammet och resultatet blev bandets
första genombrott med ‘Vain
Glory Opera’ (1998).
- ’Vain Glory Opera’ var förmodligen vårt stora steg. Allting var rätt i slutänden, men
ingen visste om det. Först under
produktionen insåg vi att detta
kunde vara något, att det kunde
bli något bra av det, men precis
innan stod vi på första trappsteget och kunde inte komma längre
ner. Vi hade helt enkelt ingenting
att förlora och det enda bra som
hände var att Timo Tolkki gick
med på att mixa samt att Hansi
Kürch erbjöd sin hjälp med körer
och bakgrundssång, vilket var
väldigt viktigt.
Anledningen till bandets misstro berodde på “förberedelsen”
av skivan, ett sätt som ej är att
rekommendera.
- Det var ett väldigt kaotiskt al-
bum för tio dagar innan vi skulle
gå in i studion hoppade Dominik
(Storch, trummor) av bandet. Vi
blev därmed tvungna att hitta en
ny trummis och en kompis sa att
han kunde det, men han skulle
iväg på semester kort efter så vi
hann bara repa en gång tillsammans. Sedan trummade han skivan på en dag... eller två dagar
var det. Han spelade väldigt bra,
dessutom. Det är inget fixat eller
riggat med trummorna, utan det
var så han spelade.
Dominiks avhopp
Men varför hoppade då Dominik
av bandet? Ja, han trodde helt
enkelt inte riktigt på en framtid
som professionell musiker, menar Sammet.
- Dominik ville helt enkelt göra
andra saker. Han var alltid det
lilla problembarnet; han ville
inte turnera och hade helt enkelt
andra intressen. Han gillade att
spela trummor, men han gillade
även att spela dataspel och att gå
ut med sin flickvän eller whate-
ver. Poängen är att han aldrig var
en helhjärtad musiker, trummandet var bara en av hans hobbys
och inte en passion. Vi sparkade
inte honom, det var mer en överenskommelse och han valde frivilligt att gå.
Detta gav förstås ett ännu större misstroende på och i det redan
skärrade och, av andra, borträknade bandet.
- Vi hade bara släppt ett album,
som dessutom inte gick särskilt
bra och folk sa att det aldrig skulle kunna bli någonting av oss.
När det sedan bara återstod tio
dagar till vi skulle spela in vårt
andra album hoppade vår trummis av bandet. Det fanns inte så
mycket man kunde göra då och
ingen trodde på oss, förutom jag
själv möjligtvis. Jag tänkte ungefär att “vi kommer att klara det”.
Vilket bandet också gjorde.
Som redan nämnt fick de en ersättningstrummis, och en duktig
sådan, vid namn Frank Tischer.
- Ja, han är en väldigt duktig
trummis, på såväl baskaggarna
7
som allt annat. Han är helt klart
en av de bästa trummissarna jag
arbetat med, men just nu saknar
han ett riktigt band att spela i.
Hur kommer det då sig att ni
ersatte honom med Felix (Bohnke) om han var så bra?
- Därför att på den tiden ville
han helt enkelt inte vara med
i bandet. Han var på väg att få
barn, hade ett vanligt jobb och
dessutom hade han redan ett
band att spela i - som det uppenbarligen inte gått lika bra för som
för oss. På den tiden visste dock
ingen hur stora Edguy skulle bli
och han vågade inte gå över till
oss. Det var som att... Han bara
ville inte.
Theater of Salvation
Istället snubblade Felix Bohnke
in i bandet och växte som en ful
ankunge in i rollen.
- Felix sög verkligen aphjärna
från början, men vi kände inte igen
honom när det var dags för ‘Theater of Salvation’. Han hade verkligen växt in sig i rollen redan då
Issue 2.01 (promo)
>>
och
har nu
bara
blivit
bättre och bättre.
Detta var ett album där
Edguy dessutom fått sällskap av
en riktig bassist.
- Det var Timo Tolkki som sa
att jag borde lämna basen och ta
in en riktig bassist. Han lyckades
övertyga mig, för att jag ville inte
fokusera på två saker längre, och
strax efter att vi spelat in ‘Vain
Glory Opera’ hamnade basen på
hyllan.
Hur kom då “Eggi” in i Eguy?
- Tja, han öppnade dörren och
sade “här är jag”, haha. Nej, men
han spelade i ett annat band förut, kallat Squeeler. Han och vår
skivbolagsboss. Det blev lite som
att strula runt med någon annans
fru, för han var med i bossens
band innan han ringde upp och
sa ungefär “Jag trivs inte så bra
här”. Jag tror inte att de gillade
varandra särskilt mycket, så han
liksom gick över till oss. Han gav
dem ett leende och gick iväg.
Och så blev Edguys nuvarande
uppställning fulländad. Tre vänner från Fulda, i Tyskland. En ful
ankunge som nu blivit en kanin
och skivbolagsbossens fru i samma säng. Resultatet blev Edguys
tråkigaste album, menar vissa.
Issue 2.01 (promo)
- Jag
tycker inte att
det är tråkigt, men
jag vet att vissa tycker så
och om det är deras åsikt är det
väl okej. Då måste jag acceptera
det, men jag håller inte med om
det, förstås.
Mer senap på korven
Det kanske är bäst att poängtera
att jag själv inte tillhör den grupp
som påstår att ‘Theater of Salvation’ är tråkigt, jag håller med
Sammet.
- Jag tycker blandningen av
tråkiga och intressanta låtar gör
albumet ganska intressant, skrattar Sammet.
- Som de sa på Helloweens liveskiva “vi ska spela snabba låtar, långsamma låtar, mid-tempo
låtar, tråkiga låtar, intressanta
låtar...” Den här skivan har ungefär de ingredienserna.
Faktum är att ‘Theater of Salvation’ är en riktigt intressant
skiva. Jag och Sammet kommer
fram till att samtliga låtar, utom
möjligtvis ena balladen, är riktigt
bra och roliga. Men Another Time,
är en pianoballad och man behöver minst en sådan.
- Ja, du behöver en av dem, annars blir albumet inte bra, haha.
Men du behöver en bra sådan,
haha! Nej, ju mer jag tänker på
det, desto säkrare blir jag på att
albumet inte är tråkigt.
Sedan finns dessutom kanske
världens roligaste lilla sak med
8
sist
av allt
på skivan.
- Just det, jag håller en fejkad konversation
mellan vår skivbolagschef och
hans flickvän på den tiden. Han
säger hela tiden “Jag vill ha mer
senap på korven”. Det är vad
han säger, hela tiden, vilket inte
direkt gör någon klokare. Han
bara skriker ju.
Och den andra rösten säger
bara någonting.
- Precis, och det är hans flickvän. Jag menar, vår fejkade version av hans flickvän. Men det
var bara ett skämt och han tog
det bra. Som tur är, för jag vet
inte om jag skulle gjort en sådan
sak i dag. Förmodligen skulle jag
göra det.
Ja, eller vad säger man? Hit it
boys!
- I love Marcus Steiger ‘cause Marcus makes me rich. For money I do
everything for money I’m a bitch. He
pays me for my music, money makes
me feel alive. And if he doesn’t pay
in time, he knows I fuck his wife!
Och vad är då detta?
- Vi gjorde en liten låt om vår
nya skivbolagschef. Han heter
Marcus Steiger och vi gav den
här låten till honom personligen.
Den blev inte publicerad, men
den är en kort pianorocklåt. Ett
litet hot om att betala oss i tid,
men han har ingen fru så...
Mer flummerier
Det är faktiskt en lång tradition i
Edguy att ha en massa flummiga
element inblandade. På ’Kingdom of Madness’ var de inte så
många, men sedan finner vi lyriken i No More Fooling, mitten på
Fairytale där Sammet stoppat in ett
Var är Dirk? Faktum är att på riktigt
är Dirk så kort att han inte ens når upp till
midjan på de andra killarna. Egentligen står han precis
bredvid Felix (med S-tröjan)... Eller så är det så att
han sitter bredvid Sammet. Mysteria...
åtta
sekunder långt parti med fésång och i
Frozen Candle...
- Jag inbillade mig att det var
knott. Jag vet inte hur knott låter,
men jag tänkte att det skulle vara
det. Det var en hel del sådana
idéer, som joddlandet i Power and
Majesty också.
Men Edguy har hela tiden, trots
en del skumma saker, hållit hög
klass. Något som gett dem ett
gott rykte inom metalbranchen.
Den första versionen på första
skivan, ‘Savage Poetry’, kunde
man få betala upp mot 5000 för, i
dollar (!), fram till de återsläppte
skivan 2000 med den gamla versionen som bonus ifall man ville
lägga ut en tia extra. Visserligen
får man fortfarande lägga ut
samma summor för den äldre
versionen, men nu behöver man
inte det bara för att höra den. Allt
detta för en skiva som inte ens
var direkt imponerande.
- Vi gjorde några saker som
inte fungerade alls. Vissa saker
gjorde vi inte över huvud taget
eller tog vi bara inte vara på i studion, som är så viktiga att göra.
På till exempel Frozen Candle
spelar trummorna i originalversionen trippelt under versen och
gitarrerna spelar som dubbelt
och de passar inte alls ihop med
varandra. Det är två helt olika
hastighetsmönster, på varandra.
Det fungerar bara inte! Det är en
dödlig synd att göra så, du får
inte göra det. Det är dumt! Sådana saker försökte vi undvika på
den andra versionen.
Den nya versionen har dock
element som förenklade skapandet. För det första var de lite mer
erfarna
denna gång
och för det andra...
- Vi hade mycket mer
studiotid till den senare. På den
gamla hade jag bara en eller två
kvällar på mig att sjunga in alla
låtarna och min röst var inte speciellt bra heller. Jag kunde sjunga
ungefär tre låtar med en okej röst,
men sedan blev rösten sämre och
då hade vi typ ytterligare fem låtar kvar att göra och dessa blev
värre eftersom att allt jag kunde
göra var att dricka lite vatten och
fortsätta. På den nya versionen
hade jag lite mer tid på mig. Då
var det i alla fall en dag per låt.
King of Fools
Det aktuella Edguyalbumet heter
’Hellfire Club’ och ser ut att bli
Edguys totala genombrottsskiva.
Visst slog bandet till redan 1998
med ’Vain Glory Opera’ och fick
sitt kommersiella erkännande
med ’Mandrake’ 2001, men uppståndelsen kring ’Hellfire Club’
utklassar allt detta. 6:a på albumlistan i sverige och en video som
spelats flitigt på ZTV och bandet
har till och med blivit intervjuade av och i kanalen. Så vad gör
att denna skiva ger bandet det
erkännande de förtjänat ända
sedan ’Vain Glory Opera’ när de
tidigare albumet inte gjort det?
En av anledningarna är förmodligen bytet från AFM till Nuclear
Blast, men är albumet verkligen
bättre?
- Jag
vet inte om
det är bättre, eller
sämre. Jag vill inte vara
domare till det, jag ser det mer
som vårt nästa steg. Det är dock
tyngre, mycket tyngre än de tidigare albumen.
Det är dessutom skapat med
en mycket, mycket större budget, något som gjort att bandet
kunnat göra sin första video med
singeln King of Fools.
- King of Fools är en låt vi även
släppt på singel. Det är viktigt att
ha en mid-tempolåt som singel,
eftersom att klubbarna efterfrågar sådana. De vill inte ha låtar
som är för snabba eller långsamma, eftersom man inte kan
dansa till dessa. Men jag undrar;
vem dansar egentligen till King of
Fools?
Bra poäng. Hur resonerade ni
när ni valde låten som singelspår?
- Anledningen till att vi valde
King of Fools var för att det är en
mid-tempolåt, som uppenbarligen är väldigt viktigt. Vi hade
dock många låtar som kandidater till singeln. Det var Holy Water, som är med på singeln även
den, King of Fools och Lavatory
Love Machine. Men anledningen
>>
9
Issue 2.01 (promo)
Illustration från skivomslaget av “Superheroes” singeln
till att det blev King of Fools var
att det var en mid-tempolåt.
Kung av flum
Det är många spekulationer omkring huruvida Sammet syftar
på sig själv med titeln ”King of
Fools”. Han är en erkänd flummare och hans flummerier verkar inte ha några gränser då vi
lyssnar på Edguys nya skiva. Till
exempel i lyriken till Lavatory
Love Machine funderar Sammet
över vad han skulle göra under
sina sista minuter i ett störtande
flygplan. Svaret är att han skulle
greppa tag i närmaste flygvärdina (enligt lyriken klädd i tight,
blå kjol), trycka in denna på närmaste toalett och ha svinbra sex
där inne medan alla andra i planet panikartat skulle ränna runt i
flygplanet.
Hur kan man egentligen sätta
musik på en så sjuk lyrik?
- Jag vet inte. Det bara kommer...
Hur kom du på musiken till
just denna låt?
- Jag hade precis kommit hem
och hade den där roliga lyriken
som jag kommit på under en
flygresa till Brasilien. Det är en
Issue 2.01 (promo)
lite 80-talsaktig klichélyrik och
då ville jag ha lite rolig 80-tals klichémusik till den. Det var i stort
sett hela idén, så jag satte mig och
skrev musiken, vilket bara tog
runt en halvtimme. Sedan visade
jag den för de andra i bandet och
resten är historia. Det hela föddes ur ett skämt, men blev en av
favoritlåtarna. En låt som nästan
alla tyckte lät så fräsch och rolig,
som får en på bra humör och allt
det där.
Detta är dock inte allt. Om du
lyssnar på låten efter, The Rise
of the Morning Glory, ges en ny
skrattattack så fort du inser vad
låten handlar om.
- The Rise of the morning Glory
(morgontriumfens stigande) låter
så majestätiskt, ungefär som en
titel på en Manowarlåt/-album.
Många vet inte ens vad själva uttrycket “morning glory” betyder
och det är det som är det roliga.
Nej, för vad betyder det egentligen?
- Första gången jag hörde uttrycket var på en turné när vi
hade en engelsk busschaufför
och det var han som sa det. Vi
tyckte att det var riktigt kul. Det
låter så majestätiskt, jag menar
10
inte att det inte är det - hehe men det var som “the rise of the
morning glory”. Det är så mycket
Manowar, så patetiskt. Och jag
sa “vi tar och gör en låt av det
här, en riktigt bombastisk låt”.
Nu blev inte låten så bombastisk
dock, mer snabb, men jag tycker
den är rolig (för er som fortfarande inte vet vad det betyder så är
”morning glory” ett uttryck som
används i framförallt England
för ”morgonstånd”).
Slutligen
Nu när Edguy gjort sex strålande
studioalbum och ett livealbum
samt fått väldigt mycket beröm
och hyllats ordentligt av sina
många fans. Då borde de även
blivit väldigt självsäkra, rent utsagt diviga, tror väl de flesta. Saken är dock att bandet fortfarande inte ser sig själva som felfria
gudar, utan fortfarande har sina
tvivel inför nya album.
- Självklart finns det tvivel, det
finns det alltid, och tvivel är oftast något viktigt, man behöver
tvivla för att stanna på jorden
och behålla fokus. Det har alltid
funnits tvivel och det finns alltid
det. Det är klart att vissa förne-
kar det, men det kommer alltid
en punkt då man frågar sig om
man är på rätt spår eller inte. Det
är dock inget man behöver fastna
på, utan jag ser det mer som en
logisk, eller normal, självinsikt.
Det påminner en om att höja synen över sina fötter och se efter
om man är på rätt spår eller inte.
Detta gällde även ‘Mandrake’
och ‘Hellfire Club’.
- Under produktionen av
‘Mandrake’, och alla andra skivor, har det funnits tvivel. Även
under produktionen av nya albumet. Den här gången var jag väldigt övertygad om att det vi gjorde var bra, men det fanns kvällar
då jag kom hem och bara tyckte
att vi höll på spela in den största
skit vi någonsin arbetat med. Men
man behöver sådana dagar för
det gör att man behåller fötterna
på marken. Med ‘Mandrake’ var
det likadant. Överlag tycker jag
dock vi har bra känslor inför albumen.
En låt blev dock offer för bandets tvivel, och tur är väl det.
Annars hade nog inte The Piper
Never Dies blivit så bra som den
nu blev.
- The Piper Never Dies började
som en helt vanlig låt i början.
Jag hade ett riff och en brygga, en
refräng samt en vers och nytt riff.
Det var inget speciellt, det kom
först efteråt. Vi editerade introt
som vi ansåg att något saknades
i och lade till en hammondorgel
samt ett dubbelhastighetsparti
på slutet så att det gick fortare.
Därefter insåg vi att refrängerna
inte var bra och lade till en bit på
slutet. Från början var låten 6-7
minuter, men del efter del blev
den senare längre och längre.
Den här låten har inte så många
olika avsnitt, men de delar som
finns är väldigt långa och repeteras om och om igen, snabbare
och mer intensiv hela tiden. Det
blir en bra stämning och låten behöver den långa tiden för att bli
så bra som den är.
Så sant, så sant...
- Alla de enskilda delarna, som
den vokala biten i mitten där det
är tre olika sångpartier på samma gång, behövs. Det var mycket
kortare i början men blev längre
med tiden för att på slutet helt
och hållet explodera. Så var det
överallt, vi byggde på bitarna för
att förbättra dem och låten växte
från 5-6 minuter till att bli sju,
11
åtta, nio och tio minuter. Hade vi
avslutat skivan i dag hade låten
säkert varit 16 minuter, eller något i den stilen.
Enorm scendekor
Därefter avslutas denna långa
intervju. Sammet hälsar dock till
alla Edguyfans i Sverige.
- Jag vill bara tacka alla och jag
hoppas vi ses på turnén i maj. Jag
hoppas att vi ses då. Just nu bygger vi scenen och scendekoren.
Vi har kontaktat ett av de största
scenbyggarföretagen i Tyskland,
samt en kille från Spanien som
brukar göra Hollywoodkulisser.
Jag tror att det kommer bli något riktigt, riktigt bra. Bättre och
större än vad många förväntar
sig. Så jag vill bara tacka alla och
hoppas vi ses i maj, ni får ta och
köpa albumet tills dess.
Sedan kör jag och Sammet en
fotosession, eller mestadels Sammet, men jag var med på några
bilder. På nästa sida fortsätter
Edguyartikeln med en nyare intervju med bandets trummis, Felix Bohnke...
Fortsättning följer på nästa sida >>
Issue 2.01 (promo)
Mindre crew
Edguys
världsturné
nådde
Sverige i början av maj. Då hade
de precis fått ett nytt förband,
men i övrigt var det samma sak
som resten av turnén. Fast det är
ju klart, att komma till Sverige är
ju alltid speciellt.
- Ja, vi gillar Sverige och gör
alltid bra ifrån oss här, säger en
hyperaktiv Felix Bohnke. Personligen gillar jag Stockholm väldigt
mycket, jag har många fina minnen härifrån. Vi varit här många
gånger nu och det är en rolig
lyckoträff eftersom det är så fint
här.
Sammet sa att det är som ert
andra hem?
- Ja, mer eller mindre, skrattar
Bohnke.
Felix verkar vara på väldigt bra
humör och skämtar lika ofta som
han skrattar. Han meddelar glatt
att turnén så här långt har gått
väldigt bra.
- Det har varit kanon! Mycket
mer folk än senast... och mycket
roligare än senast, hahaha. Det
enda problem som egentligen
varit hände i Göteborg när vi inte
hade plats för vår gargoylstaty
bakom trumkittet, scenen var lite
för trång för det. Men när man
har så här mycket saker med sig
behöver man självklart en stor
scen om allt ska få plats. Fast så
här långt fungerar det i alla fall
och vi är väldigt nöjda med hur
det ser ut.
Tyvärr består annars tiden mest
av väntande i bussen eller, om
det finns tillgängligt, en backstaHallowed PDF-Magazine
Issue 2.01 (promo)
hä Trum
mn ka
d
n in
en
s
När Edguy några månader
senare kom till Sverige under
sin världsturné passade vi på
att titta in hos bandet igen och
höra hur det stod till. Sammet
behövde dock spara på rösten
så vi tog det näst bästa som
fanns erbjudet – en galen kanin
från yttre rymden... Felix Bohnke, världens enda ” alien drum
bunny”
Felix Bohnke håvar in
Edguys nya framgångar
med lättja. Tur att han
har en stor håv.
geloge. Då är det tur att man kan
ha med sig lite saker att pyssla
med.
- Det är svårt att inbilla sig vad
man skulle göra utan en dator i
dessa dagar, skrattar Felix. Visst,
ibland går vi in till städerna, men
det går ju bara när det finns tid
och är nära till centrum.
Vad är då den största skillnaden mellan den här och Mandraketurnén?
- Oj... Att folk äter chocklad?
Nej... Haha, jag tror det är att allt
är större den här gången. Vi har
större scen, större publik, mer
dekorationer... Fast å andra sidan
har vi mindre crew.
Felix gör en konstpaus...
- Nej, det är mycket mer folk
omkring oss nu, skrattar han.
Större mediatid
Mycket mer folk och mycket mer
publik. Den smått imponerande
försäljningen av ’Hellfire Club’
gav en positiv överraskning som
resulterat i att bandet hittills spelat inför fulla hus nästan överallt.
Felix tror att orsaken är att ban-
12
det lämnat sitt moderbolag för
ett betydligt större.
- Nuclear Blast har väldigt bra
kontakter inom hela musikindustrin. Det är ett större bolag som
gett oss chanser att lyckas ännu
bättre än tidigare. I slutänden
kunde de ge oss ett mycket bättre
erbjudande än AFM helt enkelt,
det var inga bråk eller något som
fick oss att lämna dem.
På vilket sätt märker ni skillnaden?
- Inom vår musikgenre, alltså
hårdrock och heavy metal, är du
väldigt beroende av bra promotion, som annonser i tidningar
och allt sånt där. Vanligtvis märks
inte den här musiken i tv eller radio, men den här gången blev vi
bjudna till tre eller fyra TV-shower - bara i Tyskland. Dessutom
har vi fått mycket speltid i radio
och videon spelas då och då i TV.
Det här är allt tack vare Nuclear
Blast, så vi är väldigt tacksamma
och glada att de har möjlighet att
göra allt det där.
Faktum är att bandet verkligen
förtjänar all uppståndelse. Så vad
är egentligen hemligheten bakom
Edguys fantastiska musik?
- Jag tror att... Tobi är för det
första en väldigt duktig och intelligent låtskrivgare och... Kanske är det att allt i bandet fungerar? Vi gillar varandra och det
har inte varit en enda dispyt eller
liknande på denna eller föregående turné. Atmosfären i bandet
är bra och vi vill alla samma sak
så det blir inga tvister när Tobi
kommer med nya idéer och låtar.
Det fungerar perfekt för oss bara.
Sen tycker jag inte att vi ändrat
på någonting heller. Vi har inga
låtar på nya skivan som är olika
det typiska i Edguy, tycker jag.
Det kanske är hemligheten?
Så trots att Tobi syns klart mest
i och utanför bandet fungerar allt
i harmoni. Ingen verkar ifrågasätta hans roll som nummer ett i
bandet.
- Tobi gör en massa saker! Han
är inte bara sångare och låtskrivare, han är även bandets ma-
nager - för vi har ingen manager
- och jag tror inte Tobi gör något
annat vid sidan om Edguy. Han
har bara inte tid för det. Varje
dag, sju dagar i veckan, jobbar
han för och med Edguy och jag
tycker att han förtjänar all uppståndelse. Jag tror inte någon är
avundsjuk eller något sånt, vi ser
Edguy som ett band, inte som
Tobias Sammet med vänner. Så
ingen har några problem.
Trummaskin
Edguy har dock inte alltid haft
samma uppståndelse omkring
sig. När Felix kom in i efter att
‘Vain Glory Opera’ spelats in
var de ett litet, okänt band utan
trummis. De hade bara släppt en
halvdan skiva, visserligen med
en kanonplatta på väg, och hade
verkligen stora problem.
- När Tobi ringde mig hade jag
precis kommit hem efter en resa
på min semester. Då hade jag
ingen aning om vem det var som
Sammets kärleksförklaring till läsk!
Vilken specifik läskedryck det gäller
kan vi dock inte gå ut med då
varken vi eller Sammet
erhållit någon ersättning
för att publicera
bilden.
Foto: Ellinor
Siljeström
13
ringde, vilket band det var han
spelade i eller kände någon i bandet. Han ringde från en festival
där de spelade med trummaskin,
eftersom att de saknade trummis,
så när jag kom in hade jag egentligen inga förhoppningar på att
banden skulle uppnå något.
- Men det var inte så dumt det,
viker Tobi in efter att precis kommit in i rummet. Att spela med
en trummaskin alltså.
- Ja, självklart. Det var billigare
och...
- Den orsakade inte lika mycket
besvär. Den åt inte så mycket och
snackade inte så mycket skit.
- Tack så mycket. Hej då! Ja,
som jag sa tidigare, vi gillar varandra i bandet.
Just det, inga dispyter, haha.
- Precis. Nej, men det när jag
accepterade att gå med i bandet
hoppades jag naturligtvis på att
kunna göra allt detta - spela in
skivor och åka på turné - men det
såg helt annorlunda ut då.
Och nu är du världskänd som
“the alien drumbunny”.
- Ja, tack vare Tobi.
Finns det några speciella händelser med bandet som du tycker varit extra roliga?
- Första gången vi åkte till Australien och Japan var roliga. Sedan gjorde vi en spelning i Israel,
för tre eller fyra år sedan, tror jag.
Det var riktigt otroligt! Jag har
aldrig sett så många tjejer på en
konsert, skrattar Felix smått hysteriskt. Det är ovanligt.
De gillar väl er?
- Jag hoppas det, skrattar Felix.
Slutligen, kan du nämna något
som Edguy inte kan vara utan?
- Mig, hahaha. Eh... Jo, mig.
Issue 2.01 (promo)
Fjortismusik
Text: Caj Källmalm
Foto: HMC (Aleksi Koskinen)
Utförd: 07.07.27
Sturm und Drang
Diktare av den äldre skolan
André Linman
Henkka Kurkiala
Foto: Daniel Källmalm
Foto: Caj Källmalm
Vad gjorde du när du var 15 år gammal? Inte många kan
svara att de spelade in ett succéalbum, toppade videolistan
på MTV och spelade tillsammans med internationella storsäljande band. Inte många, men killarna i Sturm und Drang kan
det. Nu har de dessutom skrivit på ett kontrakt som gör att
deras succédebut kommer lanseras internationellt.
Efter att ha sett en Judas Prisetkonsert bestämde sig de då 12åriga André Linman och Henkka
Kurkiala att starta ett band. Historien kunde handlat om vilket
band som helst egentligen, men
det gör den inte. Den handlar om
Sturm und Drang, förmodligen
det första hårdrockband som någonsin toppat MTVs videolista
innan de ens slutat grundskolan.
Tre år efter Judas Priestkonserten har de gjort succé i Sverige
och Finland. Deras låga ålder till
trots, så är det inte det enda som
gjort att de fått all uppståndelse
kring sig. Det är det faktum att
de gör riktigt bra 80-tals influerad hårdrock.
Första skivan
Alexander & Jeppe
André, Henkka i bakgrunden
Issue 2.01 (promo)
Foto: Caj Källmalm
Signade på ett av Finlands större
skivbolag, världslansering genom Gun records och blott 15-16
år gamla – det har gått riktigt,
riktigt fort för de Vasaboende
Finlandssvenska pojkarna.
- Ja, alltså, det känns ju skitbra
(!), börjar André Linman (sång
och gitarr) när Hallowed träffar
dem efter en spelning. Det är ju
roligt att man slipper slita i 30 år
och inte komma någonstans. Inte
för att vi vet hur det känns, men
… Det känns väldigt kul!
I rummet är tre av bandmed-
14
lemmarna samlade; förutom André även Jeppe Welroos (keys)
och Alexander Ivars (gitarr).
- I Finland har det ju gått skitbra. Vår singel, Rising Son, har
varit på videolistans förstaplats
på MTV Finland, typ skitlänge.
På radio har den också spelats
rätt bra, även i Sverige.
Första turnén
Nu är bandet på sin första turné,
de åker runt i Finland och Sverige
under sommarlovet från skolan
och dessutom är de aktuella med
en världslansering av den tidigare bara i Skandinavien släppta
debutskivan ’Learning to Rock’.
Att vara på turné verkar vara något de verkligen gillar.
- Ja, det är skitkul att få åka
runt och få lite erfarenheter, se
nya städer. Vi har ju även varit i
Sverige lite nu, så det är skitkul!
Eftersom de inte är klara med
skolan ännu kommer hösten betyda ett betydligt mindre hektiskt
spelschema, men vad händer om
frangångarna bara fortsätter? De
har ju trots allt ett par år kvar i
skolan innan de är klara.
- Det blir ju så här med skolan,
säger André och gör tummen
ned. Jeppe håller med.
- Skolan är ju nummer två, den
har ju alltid varit skit.
Lost in darkness... Like
a shadow there I was...
- Ja, skolan har alltid varit skit,
instämmer André. Jag vill speciellt nämna att Vasa övningsskola
är riktigt, riktigt skit!
- Nej, men alltså, fortsätter han
efter att alla skrattat klart. Om
man ska turnéra mera blir det
säkert att man kan ha en privat
lärare i slutänden. Jag tycker inte
det är någon skillnad på vart man
läser, bara man läser. Bara informationen finns i hjärnan kvittar
det ju vart den kommer ifrån.
fyller André in. Det var första
Sverigespelningen också, så det
var en speciell upplevelse.
Det är inte så att mottagandet i
Finland är dåligt, men…
- Ja, alltså, börjar André. Det är
ju det att vi är mer kända i Finland. Folk känner till oss bättre
och även om inte alla gör det här
får man ett jätte bra mottagande
i Sverige. Det är liksom alltid bra
– publiken är med hela tiden.
Första Sverige
’Learning to Rock’ kan absolut bli
en sådan där milstolpe för bandet. Det är inget renodlat mästerverk, men med tanke på hur den
låter i förhållande till skaparnas
ålder är det knappast något som
går förbipasserat. Frågan är om
andra skivan kommer vara lika
intressant, då är de plötsligt äldre och åldern inte lika intressant
att skriva om längre. Det kommer innebära att de måste hävda
sig musikaliskt på ett annat sätt.
Den som lyssnar noga på låtarna
på ’Learning to Rock’ hör tydliga
likheter med andra band i flera låtar, det mest extrema fallet är nog
singeln Rising Son, som är väldigt
lik Dios Rainbow in the Dark.
- Alltså, melodin i versen är nästan samma som den i Rainbow in
the Dark, erkänner André efter att
Att de svenskspråkiga Finländarna har ett speciellt förhållande till
Sverige märks. Men som ni själva
kan förstå är det inte för att skolundervisningen är på Svenska.
Det verkar finnas något djupare.
- Ja, det här är tredje gången i
sommar vi är i Sverige, påpekar
André. Jag påminner om att även
deras demo som resulterade i debutskivam spelades in i Sverige.
- Ja. Nästan alla låtarna på demona är inspelade i Sverige.
Sången på skivan är också kvar
från demona, så även den kan
man säga är inspelad i Sverige.
På era tre Sverigebesök, vart
hade ni roligast?
- Sweden Rock, svarar gitarrist
Alex. Många stora band där.
- Ja, Sweden rock var ju skitkul,
Det andra då?
15
alla tre skrattat till rejält när ämnet togs upp. Men det är ju inte
samma ackord. De är lite olika så
det är inte samma grej ändå.
- Det är ett halvt steg högre
upp, skjuter Alex in.
- Nej, det är egentligen ett steg
längre ner, kommenterar André
snabbt. Men alltså, vi visste ju om
den låten när vi gjorde vår, men
det var inget medvetet att ”nu
ska vi göra en låt som låter som
Rainbow in the Dark”. Det var nog
bara så det blev, vi tänkte inte på
det när vi gjorde ackorden.
Finishing touch
Intervjun börjar lida mot sitt slut.
Dessa 15- och 16-åriga killar kan
mycket väl bli ett av de absolut
största hårdrockbanden på flera
år. De har talang, karisma och
visar redan prov på sådant som
dubbelt så gamla gubbar inte klarar – att inte bara nå utan också
hantera framgång.
För dagen hade killarna i bandet utvecklat ett internt skämt
som de skrattade åt stundtals
genom intervjun och tyckte att vi
skulle ha som rubrik på artikeln.
Utan vidare förklaring kan ni få
fundera på innebörden tills nästa
gång vi intervjuat bandet. Sturm
und Drang, lägg det på minnet!
- Raaka muustach!
Fixxxer
Issue 2.01 (promo)
MUSIKBRANCHENS FÖRÄNDRING
Ny forskning visar att musikbranchens nedgång är tydligt
relaterat till de stora skivbolagens nonchalanta agerande.
De senaste åren har larmrapport efter larmrapport
gällande skivbranchens minskande försäljningssiffror
kommit. Skulden läggs odelat på nedladdning över
Internet, men sanningen kräver djupare analyser
snarare än förhastade slutsatser.
Åren 2001-2003 minskade skivförsäljningen med
ungefär 10%. De fem största skivbolagen på jorden (Sony, BMG, EMI, Warner och Universal)
som utgör ca. 4/5 av skivmarknaden (dvs. att fem
skivbolag är större än övriga ca. 500 000 tillsammans) gjorde miljardförluster som resulterade i
att EMI skar ner på en femtedel av sina anställda
(både musiker och personal runt omkring musikerna) och att Sony och BMG gick ihop till att bli
Sony BMG. Under samma tid gjorde independentskivbolaget Nuclear Blast mångfördubblingar av
både inkomst och omsättning och växte till att
bli världens största independentskivbolag med
flera miljoner i inkomst, till skillnad från 90-talet
då de knappt kunde finansiera sina skivsläpp. I
Sverige har Sound Pollution blivit en av landets
största distributörer och utkonkurrerat storbolag
som Border Music, Playground och självaste ”big
fives” egen distribution. Medan skivbranchen
gick ned i allmänhet ökade den inom vissa genrer
markant. Så frågan är – minskade verkligen skivförsäljningen, eller flyttades den om? Är det stora
beskyllningsoffret, nedladdningen, verkligen ett
så stort problem och så pass avgörande att man
måste lagstadga så att det blir olagligt och kräva
folk på tusentals kronor i ersättning och i extremfall t.o.m. fängelse för att förhindra musikbranchens fall? Självklart inte! De fem stora har bara
sig själva att skylla för sina minskade inkomster.
Sedan 50-talet har musikbranchen blivit allt mer
av en musikindustri. Produktionen är viktigare än
vad som faktiskt produceras och skivbolagen har
blivit allt mer ekonomiskt orienterade och allt mindre musikaliskt medvetna. På 50- och 60-talet låg
storsäljande album på topplistona under många,
många veckor. Det är ett fenomen man inte ser
längre idag. I England låg t.ex. soundtracket för
Sound of Music som etta på försäljningslistan
Issue 2.01 (promo)
Text & Foto: Caj Källmalm
Fakta hämtat från officiella försäljningslistor, artisternas
och skivbolagens egna uppgifter samt musiklexikon. Viss
information hämtat från faktatexter och tidningsartiklar i
DN. För detaljerade källhänvisningar, maila gärna.
under inte mindre än 70 veckor (!). Detta var inte
kontinuerligt under en utsträckt tid, utan den låg
etta lite sporadiskt under perioden juni 1965 till
november 1968. Under tiden som den inte låg etta
låg skivan kvar på toppen av försäljningslistan hela
den perioden och flera veckor därefter. Detta ser
vi inte idag. Den skiva som legat längst som etta
på albumlistan under de senaste tio åren är Spice
Girls skiva ’Spice’ som låg 15 veckor i topp under
1996-1997. I USA är motsvarande siffra 16 veckor
för soundtracket till Titanic. Ligger en skiva i topp
i en månad (alltså fyra veckor) är den medlem i en
klubb som få album idag har tillgång till. Varför? I
den oändliga strävan efter hits, hits! Hits!! gör skivbolagen allt för att marknadsföra sina artister och
band. Och med det menas verkligen allt!
Skivbolagen verkar tro att ju större och dyrare deras kampanjer är desto mer säljer dem – och till viss
del är det sant. Försäljning och marknadsföring
hänger tätt ihop idag. Det finns för många aktörer
på marknaden för att det ska vara möjligt att upptäckas utan det. För många vill synas och höras för
att upplysa eventuella konsumenter om just deras
produkter – vare sig det är musik, parfymer, kläder
eller mat. För att lyckas krävs allt mer drastiska kampanjer, för i vimlet av företag som vill synas och gör
allt för att göra det kan inte vanliga människor ta in
allt. Låt oss vara realistiska, det finns bara ett visst
antal timmar att kunna ta till sig under och ett visst
mått av intresse att ta av. Antalet tv-kanaler ökar,
antaler radiokanaler likaså. Reklamblad, gratistidningar, Internet samt affischer och flygblad på hus
och anslagstavlor används till bristningsgränsen av
ett absurt antal företag med samma mål. Men alla
kan inte se och höra allt – därför gäller det att göra
något som fångar betraktarens – och den eventuella
kundens – intresse. Den ultimata reklamen.
Musikbranchens triumfkort är singlar. Att ge ut
en låt på singel betyder att man har chans att spelas
16
på radio. Att spela in en video till singeln betyder
att man har chans att synas på MTV. I olika listprogram i radio och tv där man röstar fram vilken singel som är bäst finns ypperliga chanser till framgång,
men för att kunna vinna sådana behövs låtar som
fångar folks intresse på samma sätt som företagen
försöker fånga intresset med sin reklam. En låt som
tilltalar folk måste inte vara uppseendeväckande i
sig, sådant kan videon stå för, men den måste fastna fort. Därför är det viktigt med en refräng som
sätter sig och denna ska helst upprepas så många
gånger som möjligt är utan att bli tjatig. Men om
alla gör sådana låtar – betyder inte det att musiken
urholkas? Försvinner inte det riktiga musikbyggandet i förmån för låtar med det enda syftet att få
folk att nanna på den? Jag kommer ihåg The Final
Countdown och Smoke on the Water (självklart inte
när de släpptes – så gammal är jag inte) och även
om dessa låtar hade etsande refränger så är det inte
vad vi minns från dem, utan ”nananaanaaa nana na
na naa” och ”dört dört dööö dört dört dödöö”. Riffen! Men kan någon säga mig hur riffet i Lordis Eurovisionvinnare går? Eller i Britney Spears senaste
singel? Eller i någon av Ushers singlar? Jag kan då
inte. Det jag kommer ihåg är saker som ”Heeey
yaaaa”, ”Hard... Rock... Halleluja!” och ”Ooops I
did it again...” – men musiken? Jag skulle inte ens
kunna nynna det minsta ifrån dem.
Faktum är att de senaste fem åren har i snitt över
30 olika skivor legat etta på albumlistan såväl i England som USA. Detta betyder att de allra flesta inte
ens stannar två veckor i topp. På 60-, 70- och 80-talet var motsvarande siffra ungefär hälften, alltså 15
olika skivor, med vissa rekordår då så få som åtta
artister delade första platsen. Detta har inte hänt
sedan 1982, som då främst hade sin förklaring i Michael Jacksons ’Thriller’. Efter 1990 har 2 album haft
över 20 veckor som etta (båda före 1993), bara åren
1977-78 hade två album över 20 veckor vardera.
Vad säger då detta? Jo, i en tid då allt större satsningar görs på hitlåtar förloras musikens behållning. De senaste åren har de fem stora skivbolagen
koncentrerat allt mer av sina resurser kring enstaka
superstjärnor, som alla håller max ett par år i toppen. Enstaka fall har behållit sig i toppen sedan
1990 till idag, Madonna är en – kan någon komma
på en annan? Mariah Carey kanske? Nirvana kommer alla ihåg, Backstreet Boys likaså och även Britney Spears lever kvar efter nu snart tio år från genombrottet med Hit Me Baby One More Time. Men
Britney Spears börjar försvinna, Backstreet Boys
– var är dem? Var är Celine Dion och Shania Twain
som i slutet på 90-talet var de överlägset största artisterna? Istället har Kylie Minouge gjort comeback
– även om hennes år i toppen sträckt sig till en period på 20 år nu, har kanske 5-6 varit i rampljuset.
Visst kan vi se i backspegeln – Beatles hade sin
glansperiod mellan 1965 och 1970 – efter det hände inte så mycket mer med dem som gav listettor
– förutom alla samlingsalbum som toppade försäljningslistorna förstås. ’One’ från 2000 är fortfarande
den skiva på 2000 talet som legat längst som etta i
England med nio raka veckor, endast hotad av Jamie Cullums ’back to Bedlam’ som också hade nio
veckor, men bara åtta i rad. Beatles hade måhända
endast 5-6 år som superband – liksom dagens artister – men deras musik levde vidare. Om det, vilket
känns högst osannolikt, skulle komma en samlingskiva med Britney Spears singelettor om 30 år kan
jag garantera varenda levande människa som läst
detta att jag kommer betala en större förmögenhet
till er ifall hon skulle få ens häften av Beatles (alltså
4½) veckor som etta på albumlistan. Varför? För att
Britney Spears låtar har inte alls samma livslängd
som Beatles låtar. För att Britney Spears redan idag
inte har kvar särskilt många, om ens något, av sina
fans som avgudade henne 1998 då hennes ’Baby
One More Time’ kom. Henns låtar kretsar inte alls,
>>
17
Issue 2.01 (promo)
”
Det är klart nedladdningen har sitt finger
med i gröten. Det var ju i samband med
snabbare Internet och Napster som minskningen tog fart på riktigt, men det är
uppenbart att hela sanningen inte ligger i
för skivförsäljningens
det – för då skulle aldrig fall som Nuclear Orsaken
minskning är kanske inte riktigt
Blast och Sound Pollution gå att finna.” så uppenbar som vissa hävdar
som Beatles gjorde, kring musikalisk känsla, rytm,
melodi och känslor. Hennes kretsar kring ”Britney”
och hit-faktorn. Det ska vara hits, hits! Hits!! Britney
är ett utmärkt exempel; hon skriver inte sin egen
musik, inte sin egen lyrik, gör inte sin egen koreografi, väljer inte sina kläder och den sång som hamnar på skivan är i slutänden knappt hennes egen
– för den är bearbetad och modifierad i datorer till
en nivå där den knappt är igenkännbar. Skulle hon
sjunga live när hon uppträder live skulle publiken
förmodligen undra vem den där look-aliken är.
Vart vill jag då komma? Sedan 1995 har nio album
haft tio eller fler veckor som etta på albumlistan.
Inte en enda av dem har legat så länge efter vi växlade till 2000. Skivförsäljningen har minskat, framförallt för att populärmusikförsäljningen nästan
halverats. Varför?
Om vi återgår till marknadsföringen och reklamen så går det att konstatera en viktig faktor. En
singel idag, från en artist på något av dem största
skivbolagen, får betydligt mycket mer speltid än en
singel fick 1987 – för 20 år sedan. Det ökade antalet
och tv- och radiokanaler som spelar musik är främsta orsaken. Före 80-talet spelade i stort sett endast
radiokanaler musik. I Sverige var det så få som tre
radiokanaler, i USA – förstås – betydligt fler, men
fortfarande få som nådde ut till mer än en lokal
marknad. Sedan kom MTV 1981 och började visa
musikvideos. Detta öppnade ingen ny marknad
– musikvideos fanns sedan tidigare, men spelades
sällan eftersom tv-kanalerna hade annat att visa.
Men nu kom en kanal som i stort sett bara visade
musikvideos och på några år kom konkurrensen i
storskalig form. Idag finns det, uppskattningsvis,
runt 100 musikkanaler bara i Europa. I Sverige kan
vi förutom MTV bl.a. se VH1, ZTV och The Voice.
Anatalet radiokanaler har också ökat, inte minst
genom alla webbradiokanaler som spelar musik
Issue 2.01 (promo)
dygnet runt, jorden runt. Att låtarna syns och hörs
mer idag är ett oundkomligt faktum, sätt detta i
kombination till låtarna som kretsar allt mer kring
refränger och ett minskat antal artister som framför
musik i varierade former och det krävs inget geni
för att inse att folk ledsnar betydligt mycket fortare
idag. Marknadsföringen har inte minskat, snarare
tvärtom, vad nu detta säger till skivbolagen. Mer
reklam - mindre intäkter?
För ungefär fem år sedan fanns det en artist som
hette Pink. Hennes musik var lite egen, faktiskt, och
hon utmärkte sig över resten tills hon fick sin topp
runt 2003-2004. Sedan dess har hon i det närmaste
försvunnit, livscykeln som artist är över. Varför?
Folk tröttnade eftersom Pink, liksom alla artister
som når toppen, gjorde alla sina låtar i samma stil
(tekniskt sett var det givetvis inte hon som gjorde
låtarna). Det var olika låtar men det var samma grej
och i ett huj av spelningar i tv och radio var det ointressant lika fort som det blivit intressant.
Det är detta som händer. Inte nog med att de redan tjatiga låtarna tjatas ut i vimlet av alla medier
som försöker suga åt sig av deras drag-faktor, så
tjatas konceptet ut eftersom det släppts så många
singlar som möjligt efter samma form när det står
klart att konceptet säljer. När det blivit uttjatat kommer någon annan och tar över, jag tror en viss Kelly
Clarkson kan titulera sig Pinks ersättare, eftersom
deras stil inte skiljer sig allt för markant. För stilen är mer än bara själva musikstilen. Föringa inte
en artists/ett bands image – den är på många sätt
avgörande. För egentligen bryr sig inte många om
Britney Spears musik – men det är ingen slump att
hennes minsta steg har följts i medierna de senaste
åren, trots att hon inte släppt en skiva med nya låtar
sedan 2004 (som var en best of med bara tre nya
spår). Det är hypen kring henne, den hon är och
det hon representerar. Om Britney gör musik eller
ej kvittar egentligen. Samma sak med Usher, Emi-
18
nem och you name it. De har klädmärken, parfymer
och allt vad det heter som marknadsför en stil och
ett namn snarare än en typ av musik. Musiken de
framför då? Ja, vad är det med den? De flesta skriver den inte ens själva och kan knappt framföra den
live. Majoriteten av musiken blir spelad så mycket
på tv och i radio att det inte finns skäl att köpa den.
Varför köpa en skiva med tio låtar där hälften eller
fler varit singlar som tjatats till urleda i media? De
artister som inte spelas där, det är dessa som säljer.
Vilken slutsats kan vi dra utifrån detta? Jo, när
musikindustrin växte fram gjorde den det i syftet
att tjäna pengar. Och pengar tjänade man. Men vinster följs som regel av ett sug efter större vinster, så
konceptet byggdes vidare på. Hits skulle levereras i
högre tempo – och hur byggs hits? Genom upprepning, marknadsföring och en häftig image. Ungefär
10% genom att produkten i fråga faktiskt håller någon form av rättsfärdigande kvalité.
Artisterna har blivit produkter. Image är dödsseriöst för framgång. Hur många röstade inte på Lordi
just för deras uppsyn när Eurovision song contest
avgjordes? Att Lordis musik kanske inte är genomusel är förstås till deras fördel, men kanppast
det som fällde avgörandet. Det var uppståndelsen
och utseendet i första hand. Det är inte så konstigt
att skivförsäljningen minskar. Det finns inte hur
många som helst som dras till en viss image och
musiken får vi ju höra ändå. Den tjatas ut oavsett
om vi lyssnar efter den eller ej.
Som det nämdes i början har Nuclear Blast, ett
tyskt skivbolag inriktat på hårdrock och metal, ökat
sin omsättning mångdubbelt i tiden för skivbranchens s.k. kris. Syndabocken nedladdning tycks
inte ha drabbat dem alls, snarare tvärtom. Det som
de stora skivbolagen har gjort är att söka en syndabock för sitt eget misslyckande – för sina egna misstag. Att satsa på färre artister med större och dyrare
marknadsföringskampanjer (t.ex. musikvideos dyrare än svenska långfilmer), med mindre musik och
mindre fokus på musiken (inget nyskapande i sina
låtar och där allt omkring artisterna kostar mer än
framställningen av själva musiken) och med återvinning av samma uttjatade koncept gång på gång
– men i lite, lite - ytterst lite - olika former.
Det är klart att nedladdningen har sitt finger med
i gröten. Det var ju i samband med snabbare Internet och Napster som minskningen tog fart på riktigt, men det är uppenbart att hela sanningen inte
ligger i det – för då skulle aldrig fall som Nuclear
Blast och Sound Pollution gå att finna. I allmänhet
är det inte musik som laddas ned från internet, det
är bilder, filmer, spel och program i första hand.
Musik kommer i hasorna på detta, inte klart distansierat men tydligt.
Vad musikbranchen gjort fel är alltså att förvandla
denna kulturyttring till en industri för pengarinkomster. När ekonomiska intressen blandas in fördummas oftast avsändaren. Inom musikbranchen
finns det betydligt många fler band som tappat kvalité i den takt de ökat sin omsättning än motsatsen
(Metallica, Iron Maiden, Black Sabbath...), även om
det finns band som motbevisar detta (Edguy, The
Cardigans...). Jag säger inte att det är ekonomin i
sig som orsakar musikens död, utan de stora skivbolagens felaktiga satsningar för att öka sin privata
ekonomi som gjort att åtminstone dem har fått problem. Nedladdningen är en orsak, men inte svaret.
”Piratkopiering” har alltid förekommit (avspelningar från radio och tv till kasett och video, lån
från kompisar och avspelning från LP till kasett
o.s.v.). De allra flesta med tillgång till Internet har
någon gång laddat ned saker från Internet till sin
dator. Vanligtvis bilder, men också musik, filmer
och olika program. Gör merparten av världens
datoranvändaren en brottslig handling? Gjorde
>>
19
Issue 2.01 (promo)
”
Musikbranchen har sig själva att skylla för
sitt misslyckande. Istället för att ha utvecklat
sig själva och pröva nya vägar fastnade de i
pengarvagnarnas djupa hjulsspår och körde
samma koncept om och om och om och om
och om och om och om igen. De har till och Vissa har nog gått för långt
i sitt återvinningsarbete?
med fråntagit musiken från musiken.”
merparten av världens musiklyssnare en brottslig
handling på 70- och 80-talet? Har flertalet författare, konstnärer och vetenskapsmän gjort en brottslig
handling när de kopierat, plagierat och lånat från
sina konkurenter och kollegors arbeten? Självklart
ska upphovsmannen ha betalt för det den skapar,
men copyrightlagen är utdaterad och har inte sitt
fotfäste i verkligheten. Om de flesta gör något som
enligt definition bryter mot lagen bör lagen kanske
ses över – för lagen är till för de flestas bästa och
inte tvärtom. Vi lever i en demokrati och merparten
människor säger uppenbarligen nej till dagens copyright – det är bara de girigaste som vill kontrollera marknaden som vill klänga kvar vid den.
Så hur skulle skivbolagen agerat för att inte hamna i den situation, vilken nu visserligen ljusnat
lite men som fortfarande yttrar sig i negativa tal,
som de hamnat i? Till att börja med så ligger svaret i Michael Jacksons framgångar med ’Thriller’.
I slutänden generarade albumets tio låtar hela nio
singlar. Nästan alla blev alltså singlar. Detta framgångskoncept har sedan dess spunnits vidare på.
Fler och fler singlar ger mer och mer pengar? Så
verkar skivbolagen ha tänkt i alla fall. När Green
Day släppte det otroligt framgångsrika ’American
Idiot’ 2004 resulterade det i att fem av albumets låtar blev singlar. Metallicas ’St; Anger’ resulterade i
fyra singlar. Och för att ta favoritmobboffret Britney
igen så generade hennes album ’Britney’ sex singlar. När Metallica släppte sin debutskiva gav de inte
ut några singlar alls, däremot 2 EPs, men så sålde
ju också skivan betydligt sämre. Var det för antalet
singlar var färre som de sålde mindre eller fanns
det andra orsaker? Europes ’The Final Countdown’
är till dags datum Europes klart bäst säljande skiva,
men det nästkommande albumet hade trots halverad skivförsäljning lika många singlar. Skillnaden
mellan dessa band och popmusiken är dock betyHallowed PDF-Magazine
Issue 2.01 (promo)
dande. Dels har Metallica och Euorpe alltid gjort
musik, oavsett hur dålig den än är och hur mycket
de än sålt har de aldrig börjat skriva hits. Att göra
hits är som beröva musiken dess själ. En hitlåt har
en begränsad livstid, har ett begränsat flöde och är
definitivt musikaliskt begränsad, eftersom dess syfte inte är att göra god musik, den ska bara fastna.
Efter Madonna kom Spice Girls och efter det har
det bara gått utför. Musikbranchen har sig själva
att skylla för sitt misslyckande. Istället för att ha utvecklat sig själva och pröva nya vägar fastnade de i
pengarvagnarnas djupa hjulsspår och körde samma
koncept om och om och om och om och om och om
och om igen. De har till och med fråntagit musiken
från musiken. Det handlar så mycket mer om attityder, kläder, image och promotion idag. Störst bäst
och värst räcker inte, det ska vara dyrast dessutom.
Det är därför det bara är ca. 50 artister som spelas
på MTV. För de fem stora har bara råd med max
tio artister var, och Gud bestraffa den som släpper
in band från mindre bolag att spelas. Det är därför
vi får se mängder av gamla videos. Inte för nostalgin, utan för att de stora bolagen inte har tillräckligt
med nya artister att fylla sändningstiden med.
Nej, tacka vet jag den gamla metoden. Beatles
gjorde inga standardlåtar. Dagens hitlåtar ger inget
musikaliskt alls. Så det leder oss till några frågor:
Kommer musikbranchen gå under? Nej, knappast.
Kommer skivförsäljningen gå under? Mer troligt.
Hur ska vi rädda musikbranchens kris då? Är det
ens en kris? Musikbranchen är inne i en förändringsfas just nu, en fas som borde kommit mycket
tidigare men som hållits tillbaka och det för ett enda
skäl - $. Nu får vissa betala priset – låt inte det gå ut
över er kärlek till musiken! Den finns skivorna, inte
i radion. Ladda hellre ned din musik än lyssna på
den. Oavsett kanal.
Caj Källmalm
Medieforskare och chefredaktör på Hallowed
20
REVIEWS
Grade system:
1: Unthinkable . 2: Not a pass
3: For the fans . 4: OK . 5: Buyable
6: Really good . 7: it’s a must
This is how the system of
Halloweds reviews works
The review system in Halloweds is notably more
advanced than most other magazines. Out reviews
reminds a bit of those in webzines, with almost
total album information. This is something we can
do since we don’t need to worry about space and
pages, and we do it because it feels relevant and
good for those interested. If you’re not interested
you can simply skip all the information, while
those who needs to know everything doesn’t have
to search for the information elsewhere. This page
contains a tutorial that will help you through the
reviews following on the page after this.
Album cover
(if it’s
available)
Size: 3x3cm
Name on band
Tracklist
A
1. Song 1
2. Song 2
3. Song 3
4. Song 4
5. Song 5
6. Song 6
7. Song 7
8. Song 8
“album titel”
Record label/Distributator
B
Guest musicans
C
Similar band 1, Similar
band 2, Similar Band 3
A
B
C
D
E
Band members
F
Band member 1 (instr.)
Discography
Similar bands
Guest 1
Guest 2
E
D
Album 1 (year)
Album 2 (year)
Album 3 (year)
Album 4 (year)
Album 5 (year)
Credits
G
H
Not Recommended
If you like similar music
Recommended
You will not find the following in the reviews and
facts around it: If the artists have other projects
and albums by them since this is information
that’s irrelevant for the current band and album.
Would this affect the release it will be mentioned
in the text, otherwise we skip it! Neither will we
place the band in a genre since we make parallels
to similar bands. this way we don’t risk the possibility to give a band false or misguiding labels. We
also like to point out that the reviews in this issue
are re-written old ones and therefore may be insufficient in some information.
> A review that explains how the album sounds
from beginning to end.
> A shallow or more deeply explaination of all the
instruments on the album (except if it’s an entire
symphony orchestra, then it’s up to the reviewer
to decide whichever instruments that’s relevant)
> A shallow or more deeply explaination over all
the songs on the album (may also be explained in
pairs if some songs have a similar sound).
> A shallow or more deeply explaination over the
style and the sound of the album, and also a comparasion to earlier albums.
> A detailed explaination over the quality of the
album, own oppinions and which feelings that the
album may or may not give or tries to give and
however it succeeds.
> A motivation to the given grade, and opinions
on what would make the grade higher or what’s
making this album better than most other.
The reviewers signature and e-mail
Other people behind
the album
This is where the album songs are listed.
Taken directly from the album.
Three bands playing similar to the music
on the album.
If any guest- and studio musicans and what
they’ve done on the album.
Album grade. All seven stars are visible,
but the grade is symbolised by those in
color. Gray stars = grade not achieved.
The band, the album and record label with
F
G
H
I
21
the distributator to us (this is not the same
internationally).
The members of the band that made this
particular album and their instruments.
All the albums that’s been released earlier.
Other people that contributed with something to the album, like producer, mixer,
cover artist and so on.
The reviewer and his/her e-mail, so readers
have an oppertunity to comment the review.
Issue 2.01 (promo)
I
REVIEWS
Alpha Safari
“Commercial Suicide”
Threeman/Playground
Band members
Tracklist
1. Outsing The Pigs
2. Disappear
3. Doing It Cause I Can
4. Commercial Suicide
5. The Next Attack
6. Björklinge
7. Almost Alright
8. Borderline
9. As The City Falls on
My Feet
10. Airplanes
11. Go
12. Teenage Stupidity
Ulf Cederlund (G)
Patrik Wirén (V)
Olle Dahlstedt (D)
Patrik Thorngren (B)
Discography
Debute album
Similar bands
Foo Fighters, Awesome
Machine, Entombed
Credits
Unknown
Guest musicans
None known
Amoral
“Wound Creations”
Spikefarm/Spinefarm
Similar bands
Eternal Tears of Sorrow, Sodom, Death
Issue 2.01 (promo)
Discography
Debute album
Grade system:
With members from bands like Entombed and
with the label Threeman Recordings in the back,
Alpha Safari ought to sound like any other death
metal band from Stockholm that you’ve heard. But
how wrong one can be.
Instead Alpha Safari is mainly influenced by punk
rock bands where Misfits and Ramones seem to be
the biggest influences. Still there are some elements
of Stockholm death metal to strengthen the music.
Many times I have to say that this sound more like
bashing than music, especially in the first half. Still,
sometimes really good songs makes you change
that opinion. Sure, the music is mainly simple and
many times it is noticeable that they have cheated
slightly in melody writing. Then there are parts that
sound really well planned and well written and
where the melodies keep a high standard. Those
songs are really good.
The singing feels very spontaneous and not very
beautiful for most parts, on the other hand it would
probably be quite wrong in a “dirty” band like Alpha Safari. Many times they truly sound like shit,
but then there are songs that make you understand
the whole thing at those times there is not much to
complain about.
Overall I would say that the record is all to much
up and down to be real good, but some songs just
have a great groove in them and at those times it is
all wrong to just dismiss Alpha Safari as bashing. It
may not be the greatest sound in the world, or greatest production, but the fact is that it isn’t necessary.
AS is a band you will definitely like if you prefer
simpler music and hates neither punk nor hardcore. In its best moments it is worth a top grade, but
the record isn’t that good overall.
Considering the genre death/thrash, it is taken
directly from the promotion texts. Me on my hand
would classify this as “grunt metal”. This because
it is more grunting than singing or growling. These
Finns doesn’t manage to frighten anyone or sound
brutal with their grunting, it is more like the entire
package works to put you asleep. It is pretty much
like the rest of the genre. I feel that the evilness of
Andrea Bocelli is far more brutal then this and that
suggestion may classify as a negative opinion since
brutality and aggression is what bands of this genre
22
REVIEWS
Band members
Tracklist
1. The Verge
2. Atrocity Revolution
3. Silent Renewal
4. Solvent
5. The Last Round
6. Other Flesh
7. Distract
8. Nothing Daunted
(Gallows Pole Rock n’
Roll)
9. Languor Passage
10. Metamorphosis
Juhana “Juffi” (D)
Erkki Silvennoinen (B)
Silver Ots (B & G)
Ben Varon (G)
Niko Kalliojärvi (V)
Credits
Unknown
Guest musicans
None known
Anubis Gate
“Purification”
Locomotive
Band members
Tracklist
1. Hall Of Two Truths
2. Downward Spiral
3. Purification
4. Hypernosis
5. In The Comfort Of
Darkness
6. Before Anubis
7. I, Demon
8. The Shadow
9. Discrowned
10. Kingdom Of Duat
Guest musicans
Kim Olesen (G&Synth)
Jacob Hansen (G on 6)
orben Askholm (V)
Morten Sørensen (D)
Jesper M. Jensen
(G, B & synthesizer)
Similar bands
Pyramaze, Easy Rider,
Fates Warning
Credits
Jacob Hansen (Mix&P)
Mattias Norén (art)
Discography
Debutalbum
Cruachan
“Pagan”
Karmageddon/Sound Pollution
Ha ha Hallowed!
A police officer stops a blonde for speeding and asks her very nicely
if he could see her license. She replied in a huff, “I wish you guys
could get your act together. Just yesterday you take away my
license and then today you expect me to show it to you.”
wants to exhibit.
I can not find much use for Amorals’ latest piece of
work, as a lullaby it is good, but on the other hand
it would be better with Vader for that purpose. Listening to this is hardly possible since it is close to
impossible to stay awake. It is boring as a silent movie and it makes me wonder why someone would
call a record company spikfarm (spik is nail in Swedish), wouldn’t it be better to name a building company like that?
Daniel Källmalm ([email protected])
From Denmark hails the band with the Egypticsounding name of Anubis Gate. Progressive, dark
power metal is what the band claims to perform.
Sounds interesting, but that is the only interesting
thing about it. Sure, the genre may be right, but
a fitting genre doesn’t automatically make an act
good. It is too much amateurship to yank my chain.
Still, I wish to like bands from this genre, but I can’t
force myself to like bad music and this is band music. Well you Danish people, you need to practice
prog metal, I can hear that!
Exciting and beautiful musical landscapes are
what makes this band listenable, the record company claims. I don’t agree with them. Because every
time a good melody appears, mighty and strong,
it is followed by fourteen bad and unnecessary arrangements and tempo changes, and everything
is destroyed. Then it all starts all over again, and
it continues minute after minute, song after song,
word after word.
No thank you! I state after a few minutes, but still
I listen several times, but not even then I find anything worth writing home about. On top of that, the
vocals are too bad and it is also consumed by everything else. This is a chaos put on record, not to be
a chaos but to be good and interesting. Every ambition is in my opinion a failure and I can’t do anything but move on, after all touched by this record.
Still, not touched in the way I had hoped for.
From Ireland hails Cruachan, and it is well noticeable in their folk musically inspired metal. We
are offered depth and mysticism as well as humour
and anger, all thrown at you from the speakers. The
cover is very much reflecting what we hear on the
>>
23
Issue 2.01 (promo)
REVIEWS
Band members
Tracklist
1. Michael Collins
2. Pagan
3. The Gael
4. Ard ri na heirann
5. March to Cluain
Tairbh
6. Viking Slayer
7. 1014 AD
8. Some say the Devil is
Dead
9. 1000 years
10. Lament for the wild
Geese
11. Erinsong
12. Summoning of the
Sidhe
13. The Fall of Gondolin
Guest musicans
Karen Gilligan (V &
Percussion)
Keith Fay (G, V, Kb,
Bouzouki, Banjo, Bodhran, Mandolin, Percussion)
John O’Fathaigh (Irish
Flute, Tin Whistle, Low
Whistle, Recorder.
John Clohessy (B)
Joe Farrell (D & Perc.)
Discography
Tuatha na gael (1995)
The Middle Kingdom
(2000)
Folk-Lore (2002)
A Celtic Trilogy (3-LP,
2002)
Similar bands
None known
Skyclad, Elvenking,
Thyrfing
Credits
Self produced
Daysend
“Severence”
Locomotive
Tracklist
1. Born Is The Enemy
2. Ignorance of Bliss
3. The Blood of Angels
4. Countdown
5. Prism of You
6. End of Days
7. Severance Day
8. Sellout
9. September
10. Beggars with knives
11. Sibling
Issue 2.01 (promo)
Band members
Simon Calabrese (V)
Aaron Bilbija (G)
Michael Kordek (G)
Meredith Webster (B)
Wayne Morris (D)
Discography
Debute album
Similar bands
Children of Bodom,
Dark Tranquillity
Grade system:
record, this since every track on the record is symbolized by a character on the cover picture.
The music is as I mentioned, influenced by folk
music, and when the folk dominates the songs it is
really good. But there is an aber, it is when angry
growling dominates too much. Then the folk musically is dropped and the music becomes a very
different type of extreme metal, and this is not as
interesting. I receive a divided impression from the
stereo; on one hand I like it very much, on the other hand it feels wearisome. Therefore I had a hard
time grading this record. At first I moved towards
a little over average and allowed the positive overweight the negative. But at a closer examination I
found that the positive and the negative are equally strong. Therefore chickened out and did as the
hockey referee does when to players argue a little
to equal the punishment and penalize both. Below
is why.
On the positive hand there is the folk music, the
fantasy and the well-composed lyrics. While the
production, the growls and the lack of folk music in
some parts are negative.
The record is as you already know, both weak and
strong where no side has the advantage and therefore the grade stops in the middle of the scale.
With metallic and hardcorish influences, Daysend
plays themselves instantly out of my heart, even
before they have played themselves in. It is actually
elegant sometimes, with fine melodies and inventive riffs, but at the same time it sounds like any
other band with grunts and chainsaw. It shifts between quite good and truly stinky, and how I would
grade them was uncertain for some time. Still, I
made up my mind; the result is visible at the end.
With heavy metal sounds that could originate from
Gamma Ray and screaming hardcore that could
originate from any hardcore band, these Australians both satisfy and horrify. Mostly horrifies to be
honest.
No, even though I wanted it to be good, I had to
capitulate and yield to the inevitable; this record
has to be sawed, and this with a chainsaw. The fact
is that the band often just moves on without heart
and mind, and with an empty mind it doesn’t matter how much hair you have on your cranium. No,
24
REVIEWS
Guest musicans
Credits
none known
D.W. Norton & Nik
Tropiano (producenter)
Dissilusion
“Back to Tims of Splendor”
Metal Blade/Border
Band members
Tracklist
1. ...And the Mirror
Cracked, 2. Fall
3. Alone I Stand in Fire
4. Back to Times of
Splendor
5. A Day by the Lake
6. The Sleep of Restless
Hours
Vurtox (V, G, B & Kb)
Rajk Barthel (G)
Jens Maluschka (D)
Discography
Three Neuron Kings
(EP 2001)
The Porter (EP 2002)
Similar bands
Guest musicans
Thomas Bremer (Pi)
Matthias Schifter (fretless B on 1 & 5)
Denise Schneider
Stefan Launicke (Pi&st)
Alex Tscholakov (D)
Mars Volta, Opeth,
Porcupine Tree
Credits
Alexander Tscholakov
(mix & producer)
Edge of Forever
“Feeding the Fire”
MTM/Showtime
Tracklist
1. Feeding The Fire
2. Birth of the Sun
3. Prisoner
4. Whatever Comes
5. Mother of Darkness
6. Bloodsucker
7. Road We Walked on
8. Danceinto the Fire
9. Gates of Hell
>>
Band members
Alessandro Del Vecchio (V, Kb)
Walter Caliaro (G)
Francesco Joving (D)
Dimitri Oldani (B)
10. I Won’t be a Fool no
More
11. Feeding the Fire
Ha ha Hallowed!
A man in a hotel lobby turns in a haste and accidentally bumps into
a woman beside him, his elbow touching her breast. They are both
quite startled. The man politely says, “Ma’am, if your heart is as
soft as your breast, I know you’ll forgive me.” She replies, “If your
penis is as hard as your elbow, I’m in room 436.”
it will get bloody below the kneecaps on these Aussies. Because as the cancer grows in the body, it is
hard for the patient*
*old doctor’s saying.
Mix System of a Down with power metal and
Opeth in a cement mixer, shake and add a part My
Dying Bride. Send this to a laboratory in Germany
and of course you will have a bombastically growling System of a Down. Germanys answer to System of a Down is maybe half as good as the original, but still approved. Here they blend wildly with
smooth violins and fine acoustic guitars, sometimes
it is brilliant. Disillusion heel of Achilles is a limping
production and the fact that they work too hard.
In difference to Opeth they don’t manage to fill the
songs fully. With songs that are fourteen and seventeen minutes long (!) the result will of course suffer.
The same goes for my ears – send these Germans
to Rick Rubin or Ross Robinson and you will see
that there is possible to accomplish wonders even
in Germany.
Robert Ottosson ([email protected])
The Italy based Edge of Forever gives us melodic
hardrock with a scent of the eighties, from a good
brand. The promo-dude thinks that it is important
to mention the vocalist Bob Harris who has been
playing with Frank Zappa and Steve Vai, now he
plays with Axe. I don’t think cinnamon is much to
argue about, the historical, it is the present that is
accountable today.
‘Feeding the Fire’ is in large parts a fine album
with good melodies and finicky riffing, but it is not
very much new. The record isn’t bringing a new
dimension to the melodic hardrock. The songs are
mainly good but it all feels a tad stereotype. Despite
this I think it is a record that fans of the melodic
brand of hardrock should check out. What happened to the Neo-classical atmosphere the info speaks
about, I cannot tell. It is more of a typical melodic
hardrock from the eighties with a tad better production.
[Read this part with a French-German accent] I
appoint this a record that ends up in the midstream;
it is good but mostly unnecessary. If you must have
everything in the genre, or with Bob Harris, you
>>
25
Issue 2.01 (promo)
REVIEWS
Guest musicans
Marcel jacob (B), Jeff
Scott Soto (V) & Bob
Harris (V)
Credits
Marcel jacob (prod.)
Discography
Debute album
Similar bands
Rainbow, Magnum,
Kansas
Elvenking
“Wyrd”
AFM/Playground
Band members
Tracklist
1. The Losers’ Ball
2. Pathfinders
3. Jigsaw Puzzle
4. The Silk Dilemma
5. Disappearing Sands
6. Moonchariot
7. The Perpetual Knot
8. Another Haven
9. A Fiery Stride
10. Midnight Circus
11. A Poem for the
Firmament
Kleid - Vocals
Zender - Drums
Aydan - Guitars
Gorlan - Bass
Jarpen - Guitar, Growls
Elyghen - Keyboards,
Violin
Discography
To Oakwoods Bestowed (Demo 2000)
Heathenreel (2002)
Credits
Similar bands
Duncan Storr (art),
Martin Buchwalter,
Walter Bertolo &
Mauro Bortolani (rec.)
& Achim Köhler (mix
& master)
Fairyland, Arwen,
Nightwish
Guest musicans
Inga gärsmusiker
Final Dawn
“Under the Bleeding Sky”
New Aeon/Sound Pollution
Similar bands
Kreator, Megadeth,
Rotting Christ
Discography
Debute album
Guest musicans
None known
Issue 2.01 (promo)
Grade system:
may have to buy. Otherwise you ought to save your
money or buy Rainbow’s ‘Difficult to Cure’ which
has far more identity and strength.
Fluting is always a cool way to start a record, and
Elvenking has done just that, for the second time in
a row. Still, ‘Wyrd’ isn’t the same slap in the saucepan as ‘Heathenreel’ and if you’ve heard the band
before, you may become a tad disappointed. Elvenking has lost some of their notifying features and
personality with the arrival of ‘Wyrd’. They sound
more like any band than the inventive youngsters
who made one of the best albums of 2001, all categories.
Of course, ‘Wyrd’ has some really good songs,
the songs where the violinist gets a little extra space
and Jarpen growls from the corners. Still, a quite
uninteresting sound structure returns over and
over again, and it is not coloured by the emotions
of the songwriters or the band. The music is still
good, but as long as the elements of personality are
missing it is impossible to move anyone. To point
out that this has nothing to do with the new vocalist
ought to be done, this is not his fault, it is the song
writing that is in error.
Elvenking has gotten lost in the woods, because
this might just as well be Hammerfall wth flutes
and violin. It is virtually impossible to know that
Jarpen, Aydan etc. is behind the songs and even
though the folk music is their own mark, it isn’t
moving enough to give Elvenking what this record
is missing. Emotions.
Honestly, I had some rather great expectations for
this record, but as you may be able to figure out
they weren’t entirely lived up to.
Final Dawn is a Finnish band that sounds of very
much thrash in their death metal. The fact is that I
haven’t heard anyone sound this much thrash metal in many years because this screams of early Metallica and Slayer. Despite that, the record sounds
very empty and poor in all kinds of ways. The music is alright and they play alright, but the material
has deficiencies in several aspects and it leaves no
lasting impressions to gnaw upon.
‘Under the Bleeding Sky’ is a record that really
26
REVIEWS
Band members
Tracklist
1.Solemn Art
2. Ardent
3. Aggression Overdrive
4. Doze
5. Regression is Transgression
6. Bleeding Sky
7. What Flows Within
8. My Pain
Vesa Mattila (G & V)
Marko Leiviskä (G)
Toni Laine (B)
Mikko Tomänen (D)
Credits
Nino Laurenne (eng. &
mix), Jarno Lahti (art)
Icon & The Black
Roses
“Icon & The Black Roses”
Dark Wings/Playground
Tracklist
1. Black Rose
2. Endless
3. Crucify Your Love
4. Dreams and Silver
Tears
5. Angel
6. Remember
7. Sweetest Emptiness
of Love
8. Black Cage
9. Who do you Hurt
now?
10. Running up That
Hill
11. Set Me on Fire
12. Diamond Baby
Band members
Johnny Icon (vocals)
Sean Rose (base)
Adam Nox (keyboard)
Sebastian Noir (guitar)
Mike Thorne (drums)
Discography
Debute album
Credits
Unknown
Guest musicans
Ana Miranda (vocals)
Similar bands
HIM, Entwine, The
Cure
Ha ha Hallowed!
Good: The postman’s early
Bad: He’s wearing fatigues and carrying an AK47
Worse: You told his wife while sleeping with her that he never
would be able to “come twice”
kicks hard. If your stomach doesn’t ache before you
start the record, it most definitely will when you are
done, because here no one and nothing is spared
– this is lead heavy metal at its peak. The problem
however, is that the band never really lower that level of punches in the face, but delivers them in infinity. Sure, the thrash riffs lightens up somewhat, as
does the three second bass waves in the beginning
of every song, but it doesn’t quite last.
Final Dawn is a Finnish band that I hope to see
more of in the future, but this record didn’t rock
hard, it rather grinded meat. The cover is probably
the best element of this record, it was sickeningly
gorgeous.
Icon & The Black Roses is a new band who just
hit the jackpot right on. With their debut album
they give us more than many other bands done in
their entire carreers, both with the material and the
sound. I&TBR show up a mature piece of art with a
good variation in the tempo, the depth, the joy and
the sound. Almost 52 minutes and not even once do
they tend to sound monotome or boring. The variation is perfect and the band uses many different
pieces that fills the music with a depth most debuting bands miss.
The third track is called Crucify Your Love and
could very well become a superhit single if it got
played in media. The song contains everything
you’ve ever wished to hear in a song, including
that refrain you just can’t get out of your head. The
keyboards are brilliant and the drumming to, and
even though the guitars play in shortcuts they get
the job more than done. Put Johnny Icons perfect
goth metal voice over this and a very deep refrainperformance and that song has become your new
favorite.
The whole album is a killer with no filler and everytime I hear it I desperatley try to find something
that they’ve done wrong - but everytime I do it’s a
failure. The fact is that this album rocks!
Overall the music sound pretty depressed even
though there are songs and parts that is more happy. The very heavy weight on your shoulders that
many bands in the genre give doesn’t really come
and this is probably one of the reasons to that Icon
& The Black Roses sounds both different and bet>>
27
Issue 2.01 (promo)
REVIEWS
Inner Wish
“Silent Faces”
Limb Music/Border
Band members
Tracklist
1. Dancer of the Storm
2. Hold Me Tight
3. If I Could Turn Back
Time
4. Midnight Call
5. Hold On
6. Silent Faces
7. Dreadful Signs
8. Set Me Free
9. Riding on The Wind
10. Realms of Tomorrow
Discography
Waiting for the Dawn
(1997)
Realms Of The Night
(2001)
Guest musicans
Credits
C. Schmid & R.D. Liapakis (mix & master)
Similar bands
Babis Alexandropoulos
(V)
Thimios Krikos (G)
Manolis Tsigos (G)
Antonis Mazarakis (B)
Terry Moros (D)
Panagiotis Mylonas (K)
Fotis Giannakopoulos
(D)
Valley’s Eve, Invictus,
Mystic Prophecy
Insomnium
“Since the Day it all Came
Down”
Candlelight/Sound Pollution
Issue 2.01 (promo)
Grade system:
ter than most of the bands in the gothic metal genre. They have both the sadness and the happiness
and they mixture these elements perfect! And also
they obviously can write great songs. Becouse even
though Crucify Your Love stands out as the duobtless best, all of the albums 12 tracks is great or better. And the sound! Oh, I love it! the people who
recorded, mixed and produced this albums are my
new heroes! Not even Disney could make a product
with a better sound.
This looks really good for the future! Icon & The
Black Roses has made a debute that most band
can’t match!
Is this what Limb Music refers to as melodic metal? I rather think it sounds like melodic power
metal, but what is the difference? Anyway, this is
okay music. The guitarist has relatively effective
solos and a tone that doesn’t actually become all boring. The drummer has a good go in his game and
contributes to a fine musical image. The production
may not shine but I have heard a lot of records with
worse sound. Still, it is the vocals that surprise the
most. He has a very personal, dark and desperate,
massing tone, not unlike a young Ronnie James
Dio. There are moments when his tonal art hit the
spot, and that’s like Christmas eve. The more I hear
the more I like the record and maybe the Greeks, if
they polish the material, may have a break through
some day. Because the songs feel undoubtedly very
long; two tracks are six minutes and two others
are more then seven minutes. Tracks playing two
or three minutes would be enough and then Inner
Wish’s power metal would seriously work.
A thought strikes me suddenly as I in my loneliness sits and listen to this album; is my mind really
that dark and I so depressed that this morose, dark
and emotionally heavy record truly suits me? Goth
records in all glory, bands like Entwine, To/Die/For
and Tiamat are in their darkest moments not even
close to the darkness that Insomnium distributes.
I read somewhere that this would be in the vein of
In Flames and Dark Tranquillity. Whoever said that,
probably has a nose the length of Turning Torso and
also very long and fluffy ears. Insomniums second
28
REVIEWS
Tracklist
1. Nocturne
2. Since the Day it all
Came Down
3. Daughter of the
Moon
4. The Moment of
Reckoning
5. Bereavement
6. Under the Planitive
Sky
7. Resonance
8. Death Walked the
Earth
9. Disengagement
10. Closing Words
11. Song of the Forlorn
Son
Band members
Niilo Sevänen (V+B)
Ville Friman (G)
Ville Vänni (G)
Markus Hirvonen (D)
Discography
In the Halls of Awaiting (2002)
Guest musicans
None known
Credits
Unknown
Similar bands
Eternal Tears of Sorrow, Rapture, Kalmah
Lacrimas Profundere
“Ave End”
Napalm/Sound Pollution
Tracklist
1.One Hope’s Evening
2.Ave End
3.To Bleed or not to be
4.Sarah Lou
5.Amber Girl
6.Testified
7.Astronautumn
8.Evade
9.Wake Down
10.Black
11.Come, Solitude
Similar bands
To/Die/For, The 69
Eyes, Tiamat
Band members
Peter Kafka (V),
Oliver Nikolas Schmid
& Christian Freitsmiedl
(G), Daniel Lechner (B),
Christian Steiner (Kb),
Wilhelm Wurm (D)
Discography
... and the Wings Embraced Us (1995)
La Naissance D’Un
Rêve (1997)
Memorandum (1999)
Burning: A Wish (2001)
Fall, I Will Follow (’02)
Ha ha Hallowed!
Why did the blonde crash her plane when landing?
The runway was only 25ft long, but a mile wide
album is one fifty minute self-torment and as far as
I know neither In Flames nor Dark Tranquillity has
been in that lane. Nevertheless, there are some elements that hints towards previously named bands,
the vocals for instance, the use of keyboards and the
general heaviness, but it is a little far fetched to try
and find similarities to these bands in Insomnium.
Most of you probably missed the debut of Insomnium (9 points of 10 possible in Hallowed #1), which
almost has to be seen as a blasphemy towards the
genre. My directive to you is that you ought to get
to know the band from their debut instead of this
one since this is so much darker and more morose
then the first. To take this one to your heart, you
need a split heart and a fetish to hate everything
that exists, something that ‘In the Halls of Awaiting’ didn’t demand. Moreover, the music – with
the title as exception – is slower and that usually
compels the more dedicated fans.
Despite the fact that the band has gotten tighter
and evolved considerably, I find the bands development more compelling for those who really wants
to convince themselves to commit that suicide they
thought about for so long, than for the regular eavesdropper. For me this album will only be played
when I am really, really depressed, despite that it is
really, really good.
The semi-celebrities in Lacrimas Profundere are
back with their new album called ’Ave End’. Melancholic gothic metal is what is served and to
participate in the meal the dress code is tuxedo or
prom dress because Lacrimas Profundere has taken
out the deluxe artillery and made a realy beautiful
album.
’Ave End’ in full is well-made and well-played,
but for some reason I get no real grip around the
music. It is not that it lacks identity or is boring,
rather the opposite. It is just ungraspable and music
that I can’t grasp or understand I have a real hard
time to evaluate, but I’ll do my best.
The eleven tracks of the record are very good.
They have an average length of about 3:50 and balance in some mixture between melancholy and joy,
grief and dance. The tempo is also varying between
somewhat fast and pure slow-motion while the material is evenly good all the way, the only song that
>>
29
Issue 2.01 (promo)
REVIEWS
Guest musicans
James Blakeway (V)
Credits
Unknown
Leash Law
“Dog Face”
BLRDC
Tracklist
1. Fight
2. Dogface
3. Stealing Grace
4. Hail to Blood
5. Banion
6. Better When Betrayed
7. Martial Law
8. Hellhole
9. Paving the Way
Guest musicans
Inga kända
Band members
Wade Black (Vocals)
Rick Renstrom (Guitar)
Emo Mowery (Guitar)
Stephen Elder (Bass)
Richard Christy (D)
Discography
Debutalbum
Similar bands
Judas Priest, Iced
Earth, Crimson Glory
Credits
Okänt
Mob Rules
“Among the Gods”
Steamhammer/Playground
Tracklist
1. Black Rain
2. Hydrophobia
3. Invitation Time
4. The Miracle Dancer
5. Among The Gods
6. New World
>>
Symphony
Issue 2.01 (promo)
7. Ship Of Fools
8. Seven Seas
9. Meet You In Heaven
10. Arabia
Similar bands
Freedom Call, Zonata,
Edguy
Grade system:
makes some kind of exception is the title tack.
Additional credit to the vocalist and drummer.
The song writing is fabulous, but something feels
very weird. It is good but not moving. It is emotional but soulless and empty, but with identity. One
strange but good record which I at least can say one
thing about: it is very beautiful.
The cover might fool one and another numbskull.
Clowns, skeletons and a dog head indicates modern American metal in the vein of American Head
Charge and Slipknot. But Leash Law plays everything but nu-metal. This is American heavy metal;
hard and merciless, massive, but all the time melodic. The vocalist Wade Black is a true separator;
you either like his voice, or you hate it. From the beginning I belonged to the ladder, but now the more
I hear, the more I nod in agreement for his style.
What passion! Wade is certainly not afraid to let it
roll and his very individual style gives this constellation a very individual touch. That is something
they (most of us) like hear at Hallowed.
This band has also managed to snare a skilled guitarist who has listened one and another time to Ynwie Malmsteen. The three top titles, Dogface (sounds
like Judas Priest with a semi-insane singer) Stealing
Grace and Paving the Way are heavy metal hymns
in world class. All metalheads not scared by Ynwie
Malmsteen, screaming vocals or dog skulls ought
to look up this album.
I like Mob Rules and I own every record they have
released this far. But the band has after the peak
with ‘Temple of Two Suns’ lost their edge with ‘Hollowed be Thy Name’ and the new release ‘Among
the Gods’. It is the fact that the band has become
heavier the reason for their loss of their soul and
more or less them becoming one in the mainstream.
‘Among the Gods’ feel very much without identity
and completely boring. Sure, some of the songs are
enthralling, but seriously there is nothing left of
Mob Rules’ own bombastic, little softer heavy/power metal. This is heavier and somewhat symphonic, emotional and bombastic heavy metal.
It is the heaviness that lowers the band since Klaus
Dirks voice definitely doesn’t hold for a material
30
REVIEWS
Band members
Klaus Dirks (V),
Matthias Mineur (G),
Sven Lüdge (G), Markus Brinkmann (B),
Sascha Onnen (Kb)
Arved Mannott (D)
Credits
Markus Teske (mix,
master & engineer) &
Andreas Schulz (eng.)
Discography
Savage Lands (1999)
Temple of the Two
Suns (2001)
Hollowed be thy Name
(2003)
Guest musicans
Roland Grapow (G)
Jürgen Rehberg (G),
Rolf Quast (V) & Choir
(cond.) Kantor Müller
My Dying Bride
“Songs of Darkness Words of Light”
Peaceville/Sound Pollution
Tracklist
1. The Wreckage of My
Flesh
2. The Scarlet Garden
3. Catherine Blake
4. My Wine in Silence
5. The Prize of Beauty
6. The Blue Lotus
7. And My Fury Stands
Ready
8. A Doomed Lover
Similar bands
Opeth, Candlemass,
Theatre of Tragedy
Guest musicans
None known
Credits
Unknown
Band members
Aaron Stainthorpe (V)
Andrew Craighan (G)
Hamish Glencross (G)
Adrian Jackson (B)
Sarah Stanton (Kb)
Shaun Taylor-Steels (D)
Discography
As the Flowers Withers
(1992)
Turn Loose the Swans
(1993)
The Angel and the
Dark River (1995)
Like Gods of the Sun
(1997)
34.788%...Complete
(1998)
The Light at the End of
the World (1999)
The Dreadful Hours
(2001)
Ha ha Hallowed!
Did you hear about the Blind man that went Bunjee jumping?
Scared the hell out of the dog.
heavier then the one on “Temple”. Dirks drowns
and everything becomes a jumbled soup that does
not hold the standard for a finer restaurant. To
compare this to the bands peak is like comparing a
gourmet restaurant with a burger place of the cheaper kind. It makes an alright burger but there is no
reason to buy if you don’t long desperately for a
small snack that makes you as hungry again within
the hour.
Snaily, slooow-moving, emotional and sleepy, four
words that symbolize ‘Songs of Darkness – Words
of Light’ more then well. The eight album from the
beginning it is for these boys who always wrestles
with god criticism from the media people and who
seldom disappoint you. This is no exception.
My Dying Bride sounds like the perfect sleeping
pill on the Friday evening. Only eight songs, but
about an hour of music and not a single song below
5.50 makes the record even more slow, and the low
pace hardly helps. The emotion on the other hand,
is remarkable. If you only succeed to resist the gasping and the gravitating eyelids you will have an
experience you hardly will forget. The emotion is
caught at it’s peak, even though its hardly any positive music we talk about… zzzzz, say what?
The slow guitars are in some way very comforting
and together with the other instruments it gives
a perfect sense of melancholy. Aaron Stainthorpe
wouldn’t even have needed to sing at all, because
everything is in the music already, but this guy’s
voice is absolutely perfect in this situation and it
strengthens the heavy mood even more. It is mostly
singing in the middle-area, but not completely because Aaron also gives away more high pitch singing and some growling just where they are supposed to be. Seldom or never, he lies in the wrong
pitch and not even once he sings falsely which is
not very common in this type of singing.
My Dying Bride’s eight record steams on in the
same spirit as it’s predecessors. If you are not a
fan, but like either black metal or gothic metal, you
ought to check out ‘Songs of Darkness – Words of
Light’. If you only succeed to stay awake, this is
a record that is very good and definitely not will
disappoint. The record is though not for those who
wants speed, colour and flimsiness; this is actually
>>
31
Issue 2.01 (promo)
REVIEWS
Nebelhëxe
“Laguz - Within the Lake”
Band members
Tracklist
1. Totems
2. Laguz - Within the
Lake
3. My Visual World
4. Celtic Crows
5. Wake to Wither
6. Reverse
7. Bird Song
8. Raven Night Nightflight Mix
9. Sleeping Beauty
10. Touch of Morpheus
Andrea Haugen
Discography
Debutalbum
Similar bands
Hagalaz’ Runedance,
Dargaard, Mortiis
Guest musicans
None known
Credits
Unknown
Nostradameus
“Hellbound”
AFM/Sound Pollution
Tracklist
1. Never Turning Back,
2. Your Betrayal, 3.
The Reapers Image, 4.
Hellbound, 5. One Step
Away, 6. Fight, 7. Cuts
Like Blades, 8. Seven
9. One World to Live
in, 10. I am Free
Similar bands
Wizard, Paragon, Stratovarius
Guest musicans
None known
Issue 2.01 (promo)
Band members
Freddy Persson (V)
Jake Fredén (G)
Michael Åberg (G)
Thomas Antonsson (B)
Esko Salow (D)
Discography
Words of Nostradameus (1999)
The Prophet of Evil (01)
The Third Prohecy (03)
Credits
Anders ‘Theo’ Theander (producent, mixning m.m)
Grade system:
the other way around.
After releasing three folk-records with Hagalaz’
Rune-Dance, Andrea Haugen (or Nebëlhexeas she
choose to call herself) decided to move on.
If you pick inspiration from Dead Can Dance, one
of the seven wonders of the world, it can only end
more or less well. Every songon ‘Laguz – Within
the Lake’ has something that attract. There rests a
snug and dark emotion above this, the audio landscape is very rich and atmospheric and except for
Dead Can Dance it is gothic metal which lies closest musically. Anyone who likes the synth-pop of
the eighties and Tiamat’s ‘A Deeper Kind of Slumber’ will probably like Nebëlhexe. Together with
Dead Sould Tribe’s ‘A Murder of Crows’ and Steve
Howe’s solorecord, this is the best record I have
gotten the honour to review for Hallowed.
File under aggressive power metal! How the hell
do they think anyone would appreciate that kind
of language? Aggressive power metal my ass, to
be nice, it is a regular album from the heavy metal genre. Not very aggressive, neither melodic like
the power metal. This is just an album that talks to
whatever nerve I have for boredom. The Swedes
has nothing at all to contribute to the world. With
‘Hellbound’ they have released another totally
uninteresting and boring album. It has nothing at
all, the songs are lousy, the songwriting is horrible,
the production stinks, the whatever is as boring as
it is possible to be. ‘Hellbound’ is a terrible way to
spend your time, it is a horrible waste of time. It is
just as boring as a heavy metal album can be, even
Iron Maiden feels interesting in comparison.
This leaves only questions, no answers. Maybe I’ll
just say; “you will be assimilated, your technological and biological distinctiveness will be added to
our own. Resistance is futile!”
It is funny what bands figure out to be different
these days. In older Hallowed we could read about
Virgin Sin who called themselves “the worlds first
shock metal band”. Notre Dame do exactly the
same and call themselves “electric shock metal”and
32
REVIEWS
Notre Dame
“Demi Monde Bizarros”
Osmose/Sound Pollution
Band members
Tracklist
1. The Thing.../Munsters!
2. The Ride/My Ride
Into Afterlife
3. The Stripper
4. Verbal Diarrhoea
5. Bon Voyage Mutherfucker!
6. The Master, the Servant and the Slave
7. Beyond the Threshold of Pain
8. Hitmusic for Hitmen
9. Demi Monde Bizarros
10. S/S Hellride
Similar bands
My Dying Bride,
Opeth, Entombed
Snowy Shaw (vocals),
Vampirella (vocals),
Jean-Pierre de Sade (G
& B) & Mannequin de
Sade (drums)
Discography
Coming Soon to a
Théatre Near You!!!
(EP 1998)
Vol 1: Le theatre du
vampire (1999)
Nightmare Before
Christmas (EP 1999)
Thrillogy VHS (1999)
The 2nd Coming to
a Theatre Near You
(2002)
Credits
Unknown
Guest musicans
None known
Proto Kaw
“Before Became After”
InsideOut/Border
Tracklist
1. Alt. More Worlds
than Known
2. Leaven
3. Axolotl
4. Quantum Leapfrog
5. Gloriana
6. Occasion of Your >>
Honest Dreaming
7. Heavenly Man
8. It Moves you
9. Theophany
Discography
Early Recordings from
Kansas 1971-1973 (’02)
Ha ha Hallowed!
This is a passenger announcement: The train on platform one, two,
three, four, five, six, seven, eight, nine, ten, eleven and twelve has
come in sideways.
proudly brags about it being “songs about sex, Satan and sado-machosism”. Somewhat flimsy, somewhat sick and slightly pathetic – yes! The band is
led and ran by the celebrity drummer Snowy Shaw
(Drean Evil, Ex. King Diamond etc.) someone who
one feel doesn’t need to do such childish attempts
to reach fame. But he maybe only thinks this is the
right way to go, then who am I to criticize?
At the same time it ought to surface that Snowy
probably does this with a level of seriousness that
hardly reach approved. Still it feels more ridiculous
than cool or funny or anything else. Decide yourselves at opportunity.
The music is very dark and morose. It touches
black metal melodies from time to time and the
only thing that separates them from that is that it
sometimes gets a little happy and swinging around the edges. The vocals is more of grunting
and murmuring then singing, however one likes
to interpret that phrase. It can also be somewhat
hard to take this in due to that fact. As a listener
you sometimes wish to sing along with the music
which may be a problem when the song sound like
“Hurrrmmmmm, brmmmmmm, hoommmmmm”
and so on like that.
No, less humming and more music for the people! ‘Demi Monde Bizzaros’ keeps in the level of
approved, but it is no record that holds for a longer
time. Moose!
Kerry Livgren ought to be known by anyone for
his part in the nowadays disbanded band Kansas.
A band he now have resurrected but under another
name and a slightly different direction. It is more
saxophone and flutes now than it was in Kansas,
it pulls a little towards Jethro Tull in some passages. Progressive symphonic rock with a great deal
of interesting moments is what Mr Livgren offers
the listener. Beautiful and elegant , bombastic and
powerful, beautiful and forceful, this record has
plenty of great ingredients.
It is simply 69 minutes of good music split into
nine very good tracks. Everything from singing
to instrumentation, from idea to finished product
clicks and despite over forty listens, both intensively and with longer moments of rest, this record
hold a very high standard and is warmly recom>>
33
Issue 2.01 (promo)
REVIEWS
Band members
Similar bands
Kansas, Styx, ELO
Guest musicans
Rod Mikinski (B on 4),
Jake Livgren (bv) &
Eva Peterson (bv)
Credits
unknown
Lynn Meredith (V)
John Bolton (Sax, flute)
Kerry Livgren (G, Pi,
Kb, perc, D on 3)
Dan Wright (Org, Kb,
perc)
Craig Kew (B)
Brad Schulz (D)
Pump
“Against Everyones
Advice”
Neon Knights/Sound Pollution
Band members
Tracklist
1. Dangerous, 2. Inside Out, 3. Wasted,
4. Its Too Late,
5. Reckless, 6. Shake,
7. No Fight - No Glory,
8. No Fool Like You,
9. Im Free, 10. Waiting
for the Moment,
11. Heaven Cries
(Blood Red Skies)
Gästmusiker
Tommy Newton (G&B)
Kalle Boesel (Kb)
Marcus Jurgens (V)
Aki Reissmann (G)
Ullrich Hauff (G)
Stephan Burk (B)
Achim Keller (D)
Discography
Debutalbum
Similar bands
Victory, Tesla, Skid
Row
Credits
Tommy Newton (prod)
Razorback
“Animal Anger”
Massacre/Sound Pollution
Similar bands
Guest musicans
Discography
Credits
Dio, Rainbow, Snakes
in Paradise
Debutalbum
Issue 2.01 (promo)
Joakim Svalberg (Keyboards on 10)
Andy Horn (master)
Grade system:
mended to fans of progressive or symphonic rock.
This is a mature record that grows over a longer
period of time, it is nothing you just put on and then
go do something else. Sure, the songs will work as
background noise because they are good in themselves, but the best thing is to only listen to Proto
Kaw while you do nothing else. It is a record for the
active listener and not the passive.
From Germany this group of hard rockers who
just as Richard have decided to point the finger at
Nu-Metal and go for what they like themselves.
And this may be called good old dirty hardkicking rock’n’metal as LMP would have said. However this is, despite the image the company wish
to show, an interesting record of hard rock in the
same vein as Victory, Tesla, Skid Row and so on. It
is catchy and rocking record and the production of
Victory’s Tommy Newton works really well. .
From commencing Dangerous I get positively surprised that I don’t have to slash this record despite
all the stupidity around it. It is classical hard rock,
straight on and straight from the heart. Clearly recommendable I would say. An interesting record in
a genre that is mostly uninteresting.
If you like rock’n’metal I think you ought to buy
this record. It is a good buy even for you others, but
you may not have quite the same exchange from it.
To reiterate; this is rock’n’metal at a high level,
buy!
Well-sounding is the first adjective that strikes me
when Razorback start pounding with their very
melodic metal. Several songs are of the higher calibre, the commencing three-leaf clover; The Hymn,
One By One and A New King in Town fits like a glove. With inspiring vocals which sounds very much
of Ronnie James Dio, this record may be a sequel
to ‘The Last in Line’ but ‘Animal Anger’ falls quite
plainly at a comparison – but on the other hand, the
most does.
That it sounds very much eighties about ‘Animal
Anger’ doesn’t need to be a disadvantage, rather
the opposite even though Razorback hardly is any
innovators, they dare to write songs where the melodies are in focus – only that, I feel is quite original.
34
REVIEWS
Band members
Tracklist
1. The Hymn, 2. One
by One, 3. A New King
In Town, 4. Kiss of
Death, 5. Fire and Rain,
6. Release Me, 7. Lone
Wolf, 8. The Eye of The
Storm, 9. Bastard, 10.
Dead Man’s Song
Stefan Berggren (V)
Rolf Munkes (G)
Marcus Bielenberg (B)
Pierre Fienhold (D)
Chris Heun (G)
Red Wine
“Cenizas”
Arise
Band members
Tracklist
1. 806
2. Miedo-Dolor
3. Salva Tu Hogar
4. LáGrima De Soledad
5. Una Vida MáS 06
Despierda
6. Fantasma del Pasado
7. Vientos de Libertad
8. Ojos de Ley
9. Negando lo Envidente
10. Mi Universo
Mario Suarez (V)
Iván Ramirez (D)
Daniel Martínez (B)
Jesus Zuazo (G)
Dan Díez (G)
Ivan Crespo (Kb)
Similar bands
Credits
Dark Moor, Arwen,
Fairyland
Discography
Hijos del Despertar (01)
El Fin de los Tiempos
(2002)
Sueños y Locura (03)
Dan Diaz (p, mix&mas)
& David Estecha (pro)
Guest musicans
None known
Rhapsody
“Symphony of Enchanted
Lands 2: The Black Book”
Ha ha Hallowed!
Sign on a church bulletin board: You aren’t too bad to come in,
You aren’t good enough to stay out.
The wonderful choruses sit as glued at the minds
just after the first listen. That in itself if quite unusual, we talk about simple and straight hit songs. Fire
and Rain is the absolute best with its shamelessly
commercial chorus and the last song Deaci Man’s
Song, one of the best ballads of the 2000s.
Believe me, big things are waiting for this band, it
is only a matter of time before they break through.
The one who doesn’t check it up will be to blame.
Power metal in Spanish, could it be something?
Sure it just might be that. It feels undoubtedly fresher then all broken English that is around in the
genre today, but truthfully Red Wine doesn’t add
all that much to the genre. They are neither interesting nor exciting, the only thing that is amusing is
the vocals in Spanish that despite the fact that no
sensible man understands what is said (which may
be good due to all the spandex sissies who slay dragons in the genre) it is quite interesting.
It may seem a desperate way to see something positive in the genre but the genre is honestly quite watered out and there is not much in it that raises your
eyebrows. Therefore, Red Wines Spanish singing is
at least somewhat of a brow raiser, even though the
effect dies just as fast as it does for Spock. Therefore
it is more interesting to see what is below the bonnet of a rusty Cadillac, or to understand why Rhapsody are so much in love with dragons.
If you like dragons, fantasy and magical swords
(who talks), you are probably fourteen years old or
incredibly immature. Rhapsody stands for the ladder. Here we have five guys that doesn’t think there
is anything cooler then histories of dragons and heroes with magical swords and they are not late to
shove it in your face.
The fifth full-length have reached the stores and
even though Rhapsody are top three in the silliest
lyrics in the world, they can still make really good
music! The first three albums belong to the best in
the genre, this one is no worse. The band has for
this record polished their sound a little and made a
record with an even more filmic and even more crazy. Magical valleys, dragons, magical black books
and even more dragons. How long will it take be>>
35
Issue 2.01 (promo)
REVIEWS
Band members
Tracklist
1. The Dark Secret - Ira
Divina
2. Unholy Warcry
3. Never Forgotten
Heroes
4. Elgard´s Green Valleys
5.The Magic of the
Wizards Dream
6. Erian´s Mystical
Rhymes - The White
Dragon‘s Order7. The last Angels´ Call
8. Dragonland‘s Rivers
9. Sacred Power of
Raging Winds
10. Guardiani del Destino
11. Shadows of Death
12. Nightfall on the
Grey Mountains
Guest musicans
Christopher Lee (röst)
Fabio Lione (V)
Luca Turilli (G)
Alex Staropoli (Kb)
Alex Holzwarth (D)
Patrice Guers (B)
Discography
Legacy of Kings (1997)
Symphony of Enchanted Lands (1998)
Dawn of Victory (2000)
Rain of a Tousand Flames (2001)
Power of the DragonFlame (2002)
Symphony of Enchanted Lands 2: The Black
Book (2004)
Similar bands
Dark Moor, Vision
Divine, Labyrinth
Credits
Sacha Paeth
Rival
“State of Mind”
Metal Blade/Border
Tracklist
1. State of Mind
2. Extreme Aggression
3. Reach
4. Insane
5. Tyrant
6. Brink
7. Remember You
8. Lord of the Knight
9. Hell Train
Similar bands
Paragon, Messiah’s
Kiss, Megadeth
Issue 2.01 (promo)
Band members
John Johnson (V & B)
Chuck McNulty (G)
Neven Trivic (G)
Gary Olson (D)
Discography
Debutalbum
Credits
None known
Guest musicans
None known
Grade system:
fore Rhapsody realizes that they are completely out
in the blue, or should I say ”riding dragons in the
blue”?
The music itself is really very good. The good old
concept with choirs, symphonies, schizophrenically fast drumming and asthmatic vocals, the lost
souls who have missed that Rhapsody exists will
probably be blown away by the bands charm, and
the poor souls who have heard them will probably
like this as well.
After a few records where the band has lost their
enormous use of classical music, they have now reestablished it and even though I feel that it moves a
little too far when I for the fifth time hear that disgusting river flow and the villagers dance around
with their flutes, the record still hold very well in
the long run. My wish though is more music and
less history. That includes slaughter of the damned
narrators, like Christopher Lee and fellow ”brittish
speaking nerds”, whom only are annoying.
Shortly; a good record that could have been better,
but the fans will probably cheer about the result.
A gifted drummer, singer with strong voice, a brave
guitarist with harmonies that take the songs all the
way. That may not be the case with Rival, but they
sometimes have something that appeals to me. It
may be because they have Megadeth as house gods
and then it is rather hard to fail.
Despite that, most of it doesn’t work on ‘State of
Mind’. The vocals don’t fit and the production feel
generally ghastly as if the authorities in Östersund
had a finger in the game.
If Rival wants to have a place in the first- or second class (of the power metal race) they may need
to think about finding a gifted drummer, a vocalist
with a strong voice, and a new Japanese who with
(a few words fell out here and therefore editor Daniel were good to fill it in; the monkey who with,
for it to be complete) the voice, a brave guitarist and
a producer that takes the songs all the way.
It is a b-squad with whom I have to deal and if you
don’t buy my arguments and place your money on
this, then suit yourselves your fucking bastards.
NWOBHM, just that brand makes me sick. An era
36
REVIEWS
Saxon
“Lionheart”
Tracklist
1. Witchfinger General,
2. Man and Machine,
3. the Return, 4. Lionheart, 5. Beyound the
Grave, 6. Justice, 7. To
Live by the Sword, 8.
Jack Tars, 9. English
Man’O’War, 10. Searching for Atlantis, 11.
Flying on the Edge
Band members
Biff Byford (V)
Paul Quinn (G)
Doug Scarrat (G)
Nibbs Carter (B, Kb)
Jörg Michael (D)
Similar bands
Iron Maiden, Running
Wild, Blitzkrieg
Discography
Saxon (79), Wheels of
Steel (80), Strong arm
of the Law (80), Denim
and Leather (81), Power
and the Glory (83), Crusader (84), Innocence
is no Excuse (85), Rock
the Nations (86), Destiny (88), Solid Ball of
Rock (90), Forever Free
(92), Dogs of War (95),
Unleash the Beast (97),
Metalhead (99), Killing
Ground (01), Heavy
metal Thunder (02)
Credits
Charlie Bauerfeind
(mix & producer)
Guest musicans
Chris Stubley (Kb)
Chuck Schuldiner
“Zero Tolerance 1 & 2”
Discography
Scream Bloody Gore
(87)
Leprosy (88)
Spiritual Healing (90)
Human (91)
Individual Thought
Patterns (93)
Jesus Killing Machine
(94).
Voodoocult (95)
Symbolic (95)
The Sound of Perseverance (98)
The Fragile Art of Existence (99)
Live in L.A. (Death &
Raw) (01)
Live in Eindhoven
(2001)
Ha ha Hallowed!
I think drinking and driving is terrible. You always spill it when you
change gears...
in time where metal was trading goods like the radio junk of today. With I would only like to say that
there is only one good band from that time, Judas
Priest. Saxon, Diamond Head, Iron Maiden and everyone else can go into hiding. They have all at best
managed to make average records during their careers (Maiden with two exceptions, ‘X Factor and
Virtual XI’).
With all this I would only like to say that I have
never liked Saxon or the music they represent especially much. Saxon has actually never done
anything I have even remotely liked and I thought
it would be just like the other records that SRM hail,
that I would hate it. It didn’t turn out that way, ‘Lionheart’ is, listen and be stunned, good. The vocals
are not that annoying that it usually is, and musicianship holds an alright level. It is a good record
plain and simple.
Straight and attractive heavy metal which only
could have heightened my respect for NWOBHM
if it would have been released during that period of
time, now it is only among the best that is released
by a band that broke through during that time (Judas Priest discounted).
‘Lionheart’ however has one flaw, and it is a rather
serious one. It is something that have become more
common since the CD arrived – it is simply too long,
but if track 8,9 and 10 would have been erased, the
grade would have been at a higher level.
Good but too long.
Two discussed records with the legendary Deathguitarist Chuck Schuldiner. Two extremely worthless records with a horrific sound, terrible mixing,
terrible songs and released in for a horrible reason.
I don’t buy for a cent that Karmageddon release
these records for another reason then earning a lot
of money and maybe get some attention. The records are bad and not even the most enthusiastic
fans could want any of this because it just isn’t possible to listen to.
The songs on the first records are neither finished
nor recorded in the proper way. They are old saved
demos that one day might have been songs, but never was. When it is even possible to hear any music in the booming, it sounds terrible and for most
parts it is only guitars and drums, sometimes base,
>>
37
Issue 2.01 (promo)
REVIEWS
Tracklist
1-4. Control Denied,
5. Infernal Death, 6.
Baptized in Blood, 7.
Archangel, 8. Land of
no Return, 9. Zombie
Ritual, 10. Mutilation
1. Legion of Doom, 2.
Evil Dead, 3. Beyond
The Unholy Grave, 4.
Power Of Darkness,
5. Death by Metal, 6.
Corpse Grinder, 7. >>
Summon to Die, 8.
Zombie, 9. Witch of
Hell, 10. Reign of Terror, 11. Slaughterhouse
12. Living Monstrosity (live), 13. Pull The
Plug (live), 14. Zombie
Ritual (live), 15. Altering The Future (live),
16. Left to Die (live), 17.
Spiritual Healing (live),
18. Defensive Personalities (live), 19. Mutilation (live)
1
D
C
2
D
C
2
D
C
Similar bands
Death, Celtic Frost,
Notre Dame
Band members
Guest musicans
Credits
The entire line-up of
Death (86-86) & Control Denied (99)
Chuck Schuldiner
Richard Christy
(G+mix & master)
Scorngrain
“Cyberwarmachine”
DAR/Sound Pollution
Tracklist
Band members
Eniac (drums, prog.)
Dr. Mike (guitars,
prog.)
B.B.Enema (vocals)
01. 24-7 Hell
02. Blank
03. Cyberwarmachine
04. Flesh Means Pain
05. Killing Breed
06. 4-D Religion
07. New Paradise
08. Dawn of Hypocrite
God
09. No Funeral for the
Last
Diskografi
Guest musicans
Credits
None known
Issue 2.01 (promo)
Debutalbum
Similar bands
Norther, Linkin Park,
Static-X
Unknown
Grade system:
no song has vocal tracks.
The second record is completely white in contrast
to the first one that is black, but the sound here reminds a lot about the noise there. Here, Karmageddon placed eight bonus tracks with live recordings
from a show in Texas in 1990 and do I even have to
mention that the sound is bad. Sure, here we have
old Death things with both vocals and proper instrumentation, but it is still demos we talk about…
demos and lives shows with one microphone…
This is S-H-I-T!
Two records that really shouldn’t need to give
you any anxiety for not ending up in your collection. Two records that shouldn’t have been made,
two records that stinks so damn much I would
rather open a box of sour fish before listening to
them again. The grade is pure sympathy.
Scorngrain is your worst nightmare, Scorngrain
is your meanest thought, Scorngrain are sickly addictive and above all Scorngrain are damn good!
To renew the thrash- and death scene isn’t all that
much who have dared to do. And just when we had
given up hope, Scorngrain arrives as a new, fresh
wind that blends rock hard thrash metal with death
and a large portion of electronics. Some of you may
want to call it nu-metal, and that might not be all
wrong, but the music mainly stays in the area of
thrash metal and it has only been gifted with some
electronic melody lines that largely enrich the music. The first song even has a little talk-song part in
2,5 seconds but even that feels like ear candy.
Those who like Morbid Angel and the little
straighter, simpler music they represent will utterly hate this. But everyone with an open mind
for music and doesn’t puke as soon as the vocalist
doesn’t sound like a choirboy can probably find a
new band to adore. The music is insanely fast and
in the foreground is everything electronic that enriches the entire impression and the sound landscape above most of what you have ever heard. The
atmosphere and the emotion is hard to beat. The
melodies are so unbelievably good that it is impossible to sit still because the music pulls you up and
before you know it you’ll be playing airguitar and
air keyboard or airdrums no matter in what small
basement location you find yourself.
38
REVIEWS
Ha ha Hallowed!
What’s brown and sticky?
A stick.
I guess that the Disney clean production and the
awesome mixing has their finger in the game. Because even though the well planned programming
of synthesizers, keyboards and electronics make a
clear difference, they would have felt very misplaced if they weren’t weighted by a good production.
Despite the fact tahat the rest of the instrumentation isn’t all that brilliant, thanks to the production
it sounds extremely well together.
‘Cyberwarmachine’ may be the best record of the
year. It holds everything one can wish for and then
some. It builds new roads and creates a new universe to find – Cyber thrash. Because if it sounds
this good in the first try, how well will it not become after another few records and some other new
bands has done their part.
Seven Witches
“Year of the Witch”
Noise/Showtime
Tracklist
1. Metal Asylum
2. Year Of The Witch
3. Fires Below
4. Cries Of The Living
5. If You Were God
6. Can’t Find My Way
7-14. Jacob
Act 1. Whispers
A 2. Voice of Jacob
A 3. Mirror To Me
A 4. Haunting Dreams
A 5. Jacob Speaks
A 6. Circles
A 7. The Prophet is you
A 8. Dream or Reality
Similar bands
(Morgana) Lefay, Tad
Morose, Savatage
Band members
James Rivera (V)
Dennis Hayes (B)
Jack Frost (G)
Craig Anderson (D)
Discography
Second War in Heaven
(1999)
City of Lost Souls (00)
Xiled to Infinity and
One (2002)
Passage to the Other
Side (2003)
Guest musicans
Eric Ragno (Kb&Piano)
Dave Ellefson (B on 5)
Credits
Don Sternecker & Jack
Frost (prod.)
Last years’ ’Passage to the Other Side’ was a positive surprise for me, and now in the ladder days I
have heard both Mr Frost’s solo and Mr Rivera’s
project Distant Thunder. Both of these mentioned
has been promising for the future and now when
the new brew of the witches is out on the market to
enchant you.
So how does the brew work then? Well, from the
beginning I wasn’t all that impressed, but after a
few warm up listens I found something really bewitching, that is the elegant epos in eight acts under the name of Jacob. This creation raises the entire
record to a higher level, it feels a little like a new
Passage to the Other Side; you know that epic finale
of the record with the same name. I actually think
that style suits the band very well and epos may be
something for the future. Maybe a concept album
would be in place for Jack and friends.
Is it better then the predecessor? Well, it is and it
isn’t, I would like to say, sure there are fine songs
like all the acts of Jacob and If you Were God as well
as Can’t Find My Way. Talking about ranger, the
predecessor was better, even though the witches of
this years trample some new path, it still doesn’t
feel as nebulous as the predecessor. It isn’t as strong
in the long run either. Still, Jacob is reason enough
to check it out.
Seven Witches is back, as good as the previous
album I would say, same grade as well.
39
Issue 2.01 (promo)
Äkta metal?
Glorifierar krig,
våldtäckter och
strippande kvinnor... men är de
verkligen seriösa
med det också?
MANOWAR
Manowar är ett av hårdrocksgenrens absolut största band
och kan knappast undgått någon läderklädd, långhårig,
nitförsedd person som vandrar runt i vår dystra omgivning...
- Hej Caj!! Vrålar en halvgalen
Amerikanare vid namn Eric
Adams upprymt ut i telefonen.
Ett av metalexistensens största
och viktigaste band har släppt en
ny DVD och i samband med detta
gjorde bandet ett begränsat antal
intervjuer för Svensk media, Hallowed var förstås en av dem som
fick prata med legenderna.
En kort historia
Allting började i början av 80-talet - New Wave of Brittish Heavy
Metal var populärt, thrash metalen hade inte hunnit få sitt genombrott och Amerikansk metal var
mycket begränsad och existerade
knappt. Då kom fyra unga killar,
klädda i läder, dyrkande blod
och krig i dess sanna mening.
De döpte sitt band till Manowar
och släppte 1982 sin debutskiva,
’Battle Hymns’. Denna skiva gav
dock inte något större genombrott, bandet fick en begränsad
skara fans, men kunde ändå
inte ses som större än ett relativt
okänt band som t.ex. Dream Evil
eller Dionysus gör idag.
Andra skivan, ’Into Glory Ride’
gjorde bandet lite mer kända,
men först efter att bandet släppt
’Hail to England’ och genombrottsskivan ’Sign of the Hammer’ blev Manowar att betrakta
som en ikon.
Issue 2.01 (promo)
Manowar släppte sedan ’Fighting the World’, ’Kings of Metal’
och ’The triumph of Steel’ som
gjorde att Manowar blev ett av
världens största metalband - i
storlek med Helloween, Iron Maiden, Judas Priest och Metallica.
Sedan dess har bandet släppt
boxen ’The Secrets of Steel’, albumet ’Louder than Hell’ och 2002s
’Warriors of the World’ samt ett
gäng liveskivor, livevideor och
best of skivor (som är sex stycken
till antalet).
Eftersom Manowar under 80talet släppte så pass många album som sålde bra - och var bra
(?) - kanske det kan vara svårt att
välja en som är mer klassisk än
de andra.
- Att välja ett album är väldigt
svårt, ett som är bättre eller mer
klassiskt än de andra. Det är väldigt svårt, säger Eric tveksamt.
Många fans har nog väldigt
många olika favoriter och anser
nog att det är flera album som
är klassiska och deras åsikter om
vilket album som är mest klassiskt varierar nog ganska rejält.
Jag skulle vilja säga att ’Kings of
Metal’ och ’The Triumph of Steel’
kanske är lite mer klassiska än de
andra, men hey - det är en väldigt
svår fråga.
Vilket album tycker du personligen är bäst då?
40
Text: Caj Källmalm
Foto: Nuclear Blast
Utförd: 03.12
- Jag vill inte se det som ”album”, jag vill hellre se det som
”projekt”. Varje album är ett nytt
projekt, precis som varje film och
DVD är ett projekt. En DVD är
ett väldigt stort jobb och tar lång
tid att sammanställa - precis som
en skiva - och jag anser därför
att båda är lika mycket ”album”
eller lika stora projekt. Jag kan
dock inte välja ut ett album som
jag gillar mer än de andra. Varje
projekt blir som en barn, och det
är väl omäjligt att välja vilket
barn man tycker om mest? Så här
har jag inget direkt svar.
Ett steg i taget
Manowar är ett band som vill ta
saker vartefter dem är klara med
det de tidigare har gjort. När denna intervju ägde rum hade de nyligen sammanställt ’Hell o Earth
III’ och befann sig just då med att
göra intervjuer för DVDn. Detta
var dock inte det enda man sysslade med.
- Just nu gör vi mest intervjuer
och hör vad folk tycker om DVDn.
Alla verkar vara överens om att
den är bra, vilket är väldigt roligt att höra. Speciellt att du, Caj
- min broder - tycker det också,
väldigt roligt att höra! Vid sidan
av detta jobbar vi även med att
sammanställa ’Hell on Earth IV’
som blir vår fjärde DVD. Sedan
ska vi ut och spela live när denna
är klar, innan vi går in i studion
för att göra ett nytt studioalbum.
Det är på det sättet som Manowar
jobbar. Vi tar ett steg i taget, när
en sak är klar börjar vi fokusera
på nästa. På detta sätt kan vi lägga ner 100% i allt vi gör vilket säkerligen även resulterar i ett lite
bättre resultat än vad det hade
blivit om vi jobbade på halvfart
med två saker samtidigt.
Redan del fyra? Ni släppte ju
precis trean?
- Ja, men det blir så när man
jobbar som vi gör. Vi har alltid en
kamera igång, vare sig vi är på
scen, på turné, i bussen, på hotellet, back stage eller något party.
Vi har alltid en kamera igång
som dokumenterar vårt liv. Allt
du ser på våra DVDs är äkta
vara (true!) och ingen lögn, ingen
bullshit! Det är det som gör oss
till oss, att fansen kan ta del av
det vi gör som om de själva vore
där och det är även anledningen
till att vi släpper ytterligare en
DVD inom kort.
Frågan är dock om fansen verkligen vill se allt som händer dessa
fyra poserglada amerikaner. Det
är inte utan att man frågar sig
vad som skiljer de två åt?
- En mycket bra fråga! Väl-
digt bra att du frågar det! Den
här DVDn (’Hell on Earth III’)
innehåller material från 1999
och fram till 2001. Den tar vid i
Brasilien på ”Monsters of Rock”
och fortsätter sedan fram till slutet av 2001. Den vi jobbar på nu
(del fyra) kommer att ta upp vad
som hänt från 2002 och i stort sett
ända fram tills idag (som i datum
är runt nyår 03-04).
Språkkunnig
Innehållet på den aktuella DVDn
varierar. Här kan vi finna material som livespelningar, backstagehyss, kvinnor som sliter av sig
sina kläder, fester och en massa
andra saker - som Eric sa så har
de en kamera igång hela tiden
och detta märks verkligen på det
varierade utbudet av saker vi får
beskåda. Manowar har verkligen
inga hemligheter som de inte delar med sig av, eller har de det?
- Mitt liv, vårt liv, är en öppen
bok. Vi har inga hemligheter för
varandra eller för våra fans eftersom att de är vår familj. Det
känns verkligen som att alla våra
fans tillhör en enda stor familj
som vi är del av och vi har inga
hemligeheter för vår familj. Vi
41
visar allt som händer i våra liv
för våra fans - i princip - därför
att det är de som är intresserade
värda att få se.
På denna DVD kan vi förutom
alla ”vanligheter” som de tidigare nämnda kvinnorna som
klättrar upp på scen och klär av
sig sina kläder, sedvanligt MCåkande både inne i tält, ute på
grusvägar och uppe på scen samt
konsertscener från 17 olika länder se, eller kanske snarare höra,
Eric Adams säga samma mening
på ett tiotal språk beroende på
vilket land de befinner sig i. Detta gör bandet för att hylla sina
fans i respektive länder som de
besöker.
- Det är väldigt kul att ha fans
och att ha trogna fans är riktigt
underbart. Vi kände att vi behövde ge våra fans någonting
tillbaka för att de är så lojala och
trogna mot oss, därför gör vi en
del saker på en flera olika språk.
Till exempel gjorde de Heart of
Steel på Tyska. Det är inte utan
att man undrar varför?
- I Tyskland har vi sålt väldigt
mycket. Vi har fått fyra guldski>>
Issue 2.01 (promo)
vor där och kände att vi verkligen
behövde ge våra fans där någonting extra stort. Det var därför vi
valde att köra den låten på tyska.
Men vi har faktiskt kört den på
andra språk också, som till exempel på franska och italienska.
Kommer du ihåg hur man pratar något av språken då?
- Jag har faktiskt en väninna i
Sverige, i Malmö. Hon har lovat
att lära mig prata lite Svenska i
utbyte mot att jag lär henne några
”positioner”... Några ställningar,
skrattar Adams gott.
Skrattattack
Det är mycket (roliga) klipp och
många (bra) scener på ’Hell on
Earth III’, men det som fångat
Erics intresse är inte någon av
de flashiga livespelningarna eller
intervjuerna utan någonting helt
annat.
- Det som jag tycker ä bäst på
DVDn är nog de scener där kameran rullar utan att vi vet om
det. När vi är helt ovetande om
att det ens är en kamera igång
som filmar oss. Sedan tycker jag
även att scenen från Ring Fest i
Tyskland är en av de allra bästa
samt bonusmaterialet som ligger
vid sidan av huvudfilmen. Själv
då? Vad gillar du bäst?
Jag tror nog jag gillar scenen
när du häller öl på trumpallen
och sedan sätter sig Columbus i
ölen bäst.
- Hahahahahaha! Adams skrattar konstant i närmare en hel minut innan han trycker ur sig att
han hade glömt den scenen och
skrattar lite till.
Det är dock inte bara öl på
trumpallen som präglar scenerna
utan som tidigare nämnt även en
hel del tjejer som klättrar upp på
scenen och klär av sig allt eller
nästan allt.
- Anledningen till att tjejerna
gör så tror jag beror mycket
på att de sett andra göra det
och vill vara en del av det.
Manowar har mycket
Issue 2.01 (promo)
kul när vi är ute och spelar live
och det händer många roliga saker. Kommer du till en Manowar
konsert så kan du aldrig vara säker på vad du får se. Det kommer
upp folk och lirar gitarr, brudar
som klär av sig, scenshower som
få andra band och många överaskningar. En Manowarkonsert
är inte lik en annan - allt är äkta
och det mesta sker ganska spontant.
Manowars konserter är förstås
väldigt äkta!
- Vi älskar att
spela live! Alla
våra shower är
alltid helt live
och helt äkta!
När vi spelade
på Ring Fest
i Tyskland
var vi det
Patrioter? Nej, då...
Illustration från
skivomslaget till
“Warriors of the
World”
42
enda bandet som körde live, de
andra körde playback och hade
liksom planerat in att ”här kommer jag göra så och här blir det
en sådan här”, men vi körde på
helt live - precis som alltid! Det
är det trista med popbanden,
men när vi äkta heavy metalare
klev upp på scenen så var allt
verkligt! Då var det äkta.
Juice till frukost
När kommer Manowar till Sverige
igen, undrar säkert en del lojala
och syskon i Manowars familj.
Faktum är att bandet inte har någonting planerat ännu, men Eric
meddelar att de snart kommer
att besöka vårt vackra land ännu
en gång, annars vore
han dum.
Självklart
kommer vi tillbaka snart! Jag
måste ju träffa
den vackra tjejen i Malmö
igen, skrattar
Adams.
Tjejer i all ära, men vad vore väl
Eric, och Manowar(?), utan sin
sångröst? Hur har han egentligen
bevarat den under de 20+ år som
karriären varat? Svaret visade sig
ha mer med föregående svar än
jag kunnat ana.
- Hur jag bevarat rösten? Tja,
jag dricker ”pussy-juice” varje
morgon, det är min hemlighet,
skrattar Eric högt och stolt. Jag
gurglar mig med det, hahaha.
Just det...
- Nej, men vi är ett band där alla
är som bröder. Vi är mycket goda
vänner och vi jobbar mycket bra
tillsammans. Alla i bandet är
väldigt talangfulla och det hela
handlar om att ha kul. För mig
går livet ut på att ha så mycket
kul som möjligt. Jag lever varje
dag som om det vore min sista
och en dag kommer det ju faktiskt att vara det också.
Äkta metal
Då var det äntligen dags för momentet ni alla har väntat på - frå-
gorna om vad som är äkta eller
falsk metal. Detta är Eric Adams
tolkning:
- Äkta metal är den metal som
kommer från hjärtat. Jag tycker
det viktigaste när man gör heavy
metal är att göra det från hjärtat
och inte plånboken. Gör du det
för pengarna blir det bara skit.
Så du tycker inte att metal har
någonting med image att göra
då?
- Det är samma där - så länge
det kommer från hjärtat. Jag menar, vi var först med att kalla någonting för ”true metal”, vi myntade begreppet ”true metal” och
vår attityd har alltid varit att vi
står för detta och att det idag tjatas om ”true metal” hit och dit är
för att det är så många som tagit
efter oss med detta. Vi var först
med detta precis som med krigare, svärd, läder och så vidare. Vi
är ledare, inte efterföljare. Vi har
även varit bland de första med
den nya teknologin. Vi var nog
allra först med att släppa våra al-
43
bum på CD och även tidiga med
att använda DVDn. Vi kör på vår
grej och tar inte efter några andra
- då är det inte äkta.
Avsked
Det är snart dags att ta farväl av
min metalbroder och numera
även vän, men innan vi slutar
denna intervju pratar jag och
Eric ett lite om ’Warriors of the
World’ och reder ut varför folket
egentligen skall köpa ’Hell on
Earth III’.
Till att börja med skulle jag
vilja veta varför det inte kom
något studioalbum från det att
ni spelat in ’Louder than Hell’
1994 tills att ’Warriors of the
World’ kom 2002?
- Många vill nog kalla det för ett
uppehåll, men det var det inte! Vi
var ute på och spelade live mycket under denna tid. Vi gjorde t.ex.
två livealbum, gjorde två jorden
runt turnéer och detta tog helt
enkelt all tid. Vi hann bara inte
göra något studioalbum, helt en>>
Issue 2.01 (promo)
Eric Adams
kelt. Det är ett heltidsjobb att få
ihop turnéer och livealbum.
När så albumet kom blev det
en stor succé. Det blev snabbt en
av de bäst säljande Manowaralbumen någonsin och på bara någon vecka sålde den även guld i
Tyskland.
- Jo, den sålde väldigt bra. Jag
skulle vilja säga att ’Warriors of
the World’ är vårt bästa studioalbum så här långt, till dags dato.
Det kan nog med tiden bli betraktat som ett av våra mest klassiska
album och jag är mycket stolt
över hur det blev.
Eric meddelar även att han
är väldigt stolt över allt som
Manowar gör! Han menar att
bandet aldrig skulle släppa någonting som de inte skulle vara
nöjda med - Manowar släpper
bara det som dem själva gillar
och gör dem själva glada.
Så hur var det nu - varför skall
folk köpa ’Hell on Earth III’?
Issue 2.01 (promo)
Karl Logan
- Jag tror att alla som vill se
vad vi gör och hur vi är bör köpa
DVDn. Vi spelar in allt vi gör för
att på liveshower kunna förbättra oss och se vad våra fans tycker
om (hur var det nu med spontaniteten på livespelningarna?),
men anledningen till att vi sedan
släpper det beror på att den täcker så mycket av våra liv. Alla som
vill se hur vi har det, vad vi gör
och så vidare bör köpa DVDn och
kolla. Det är även en hel del bra
musik och representerar bra vad
vi är och står för. Detta är inget
skitsnack, det är äkta, metal och
en massa kul!
Du kan väl även berätta varför
folk skall köpa Hallowed, nu
när ni är med (även om tidningen numera är gratis)?
- Jag tycker att alla metalfans
skall köpa Hallowed för att detta
är en mycket ovanlig intervju, en
mycket exklusiv sådan. Det är
inte så vanligt att Manowar gör
44
Scott Columbus
Joey DiMaio
intervjuer över huvud taget, då
detta kanske är den enda ni kan
läsa där ni bor. Jag tycker även
att intervjun är bra för att den tar
upp mycket saker kring DVDn
och om oss. Sedan kanske ni blir
sugna på att köpa DVDn och då
får ni veta lite mer om oss som
personer - på scen, i bussen, på
hotellen, back stage med mera.
Så köp Hallowed!
Någon sista slutkläm?
- Spela DVDn och var en del av
metal!
Just det... äkta metal.
Jag hoppas för övrigt att alla
förstod min ironi i intervjun. Broder och vän? Knappast.
SELL YOUR COLLECTION
Place your ad in Hallowed, it
is almost free!
Sell, exchange or buy records,
movies, instruments or whatever
through Hallowed’s text ads.
Advertisement prizes are LOW!
It isn’t just companies who will be able to advertise if they want to sell records. Everyone will be
able to advertise if you wish to buy or sell anything! Therefore, Hallowed has a place for you to
read or publish your text ads for a reasonable prize. Up to 500 words cost from 25 SEK or 3€. Well
of course you will also be able to use a picture.
Why advertise?
There are plenty of advantages in advertising in
Hallowed instead of other magazines with the same
possibility. Here are a few:
>> Advertise around the globe through Hallowed’s
availability over the world.
>> Advertise for the right audience, the readers of
Hallowed are musicians or devoted to music, and
for whom other should you try to sell a record?
>> Advertise in both issues with no additional
charge.
>> Advertise in grand style, compare our prizes to
any other mediums, none other will make it bigger or cheaper.
>> Advertise to sell anything. It is hardly only records and instruments that will be requested.
You probably have something just lying around
that you no longer use – why not try and sell it?
Which options are there?
To offer you as buyer/seller, the best possibility
to achieve you goal with your ad, we have several
options to offer! Pick and choose in accordance to
what you wish to sell or buy:
Large ad
(max. 500 words)
400kr/45€/$57
Half ad
(max. 250 words)
225kr/24€/$34
Small ad
(max. 100 words)
95kr/11€/$14
Miniature
(max. 50 words)
50kr/6€/$8
SMS-ad
(max. 25 words)
25kr/3€/$4
What about pictures?
If you want a picture in your ad, then every centimeter of the picture will replace 10 words. A picture of 2x2 cm will use 40 words and a 5x5 250 words.
The picture may not be wider then 10 cm and you
may not have anything written on the picture, with
exception for make/model, mail address and price.
Additional text – like age, use and description may
not be written on the picture! The picture may NOT
be pornographic or offensive in nature (record covers, t-shirts and accessories may be excepted).
How do I advertise?
1. Write your ad. If you want help in translating to
Swedish, an extra cost will be added (the same price
as the ad itself. It will not be cheaper only to write
your ad in English, it will cost as a bilingual ad).
2. If you wish to use a picture, make sure it is in
jpg/jpeg- or gif-file format. Save the image in resolution 100dpi in the size (in cm) you wish to use in
your ad. Also remember to follow the ethical guidelines for pictures!
3. Copy your text of the ad into a mail, attach picture if
you have any, then send it all to annons@hallowed.
se. Remember to note number of words and the size
of the picture (in cm as you would like it in the ad)
to make it easier for us to place your ad.
End you advertisement with your e-mail, this will
work as your contact. Do not include phone number or mail address! But note your country of residence to make it easier for people abroad.
Your e-mail will be considered as one word. Do not write
two words into one to get less words and a smaller ad.
Every ad will be checked for spelling and errors will be
corrected. If errors make your ad larger, you will be debitated for another ad that covers the additional words!
Questions and orders, write
45 to: [email protected]
Issue 2.01 (promo)
Musikikonerna personifierade
En attityd säger så lite
I hela sina liv försöker många artister att
leva upp till en attityd eller en form ikonstatus som något för att bli förknippade med
något. Hallowed faller inte för vad någon,
oavsett vem detta nu skulle vara, försöker vara.
Hallowed kan se vad dessa egentligen är. Här
följer en lista på några av våra favoritartsister och
vad de egentligen är att förknippas med.
Vem/vilka?
Vad och varför?
Devin Townsend (sångare/gitarrist)
Illska (verb)
Michael Jackson (sångare/dansare)
Yin Yang (Buddistisk symbol)
The Rolling Stones (rockband)
Pensionär (substantiv)
Andi Deris (sångare)
Tortyr (substantiv)
Devin gjorde sig känd som medmusiker
till Steve Vai på 90-talet och imponerade
därefter med ett antal album från sina
två parallella band The Devin Townsend
Band och Strapping Young Lad. Han har
också gjort ett par uppenbarelser på annat
håll både som gästmusiker och annat.
Mannen som sjöng på världens bäst
säljande skiva slog igenom redan på
70-talet som en duktig sångare och
dansare. Hans späda röst och imponerande skivförsäljning är dock bara lite
av hans varumärke. Moon Walken, liksom skandalerna i rättssalen lite mer.
The Rolling Stones bildades i början på
60-talet och är idag ett av de allra äldsta
rockbanden som fortfarande håller på.
Britterna har levererat många storsäljande
skivor och singlar, framförallt på 60-talet,
och förknippas självständigt av många
med själva beteckningen ”rock ’n’ roll”.
Den forne Tysken, numera Teneriffen,
Andi Deris började som sångare i Pink
Cream 69 innan hans karriär tog fart på
allvar då han gick till forna ikonerna Helloween och fick uppleva bandets andra
storhetstid. Den blonde mannen är numera Helloweens mest långvarige sångare.
Issue 2.01 (promo)
Devin har ständigt hållit sig till de argare
tonerna. Han höjer rösten mot politiska
felaktigheter och vrålar ut sin frenesi på
sina skivor med en stuns som få kan uppnå. Det avgörande är dock hans resultat
på Ayreonskivan ’The Human Equations’
16:e spår Looser. Snacka om illska!
Michael Jackson är förmodligen den enda
som både varit mörkhyad och ljushyad,
långhårig och krullig, inte sett ut som en
misslyckad Elvis och sett ut som en misslyckad Elvis samt haft näsa och inte haft
näsa. Mannen som både är svart och vit
står dessutom både för kaos och harmoni.
Sällan har världen skådat ett band som låtit
så gamla redan från start. De har aldrig
chockerat, bara inbillat sig att de har det. De
har aldrig levererat, bara inbillat sig att de
har det. De har aldrig låtit unga, bara inbillat
sig att de har det. Dessutom är de numera
lika gamla som de låter.
Bild på Rolling Stones...
”Mr Torture sells pain with his vip and
his chain” sjöng Deris på samma skiva
som han också myntade ”I live for your
pain”. Den senare också författad av Deris
är verkligen bokstavlig. Många gånger är
Deris gnälliga röst verkligen en tortyr att
lyssna på, t.ex. i fallet I live for your Pain.
46
... som att lyssna
på Andi Deris ...
e
s
.
d
e
w
o
l
l
www.ha
Vem/vilka?
Vad och varför?
Bryan Adams (sångare/gitarrist)
Hudproblem (adjektiv)
På 80-talet kom denna kanadensiske
musiker att stegvis dyka fram med ena
hitlåten följt av den andra. Som störst vad
Bryan i mitten på 90-talet. Än idag gör
han musik och släpper skivor. Hans framgångar har varit stora och många låtar har
också förekommit i filmer.
Nog är Bryans hesa röst karaktäristisk och
visst har han utstrålning. Men det är svårt
att titta på Bryan Adams utan att fundera
över vad killen gjort med sin ansiktshy.
Han ser ut att blivit skjuten med ett hagelgevär i fejan. Måhända att Bryan kan
skriva musik men han är hudproblem!
Britney Spears (sångare/dansare)
Produkt (substantiv)
Ozzy Osbourne (sångare)
“Junkie” (knarkhärjad människa)
Steve Harris (basist)
Ryttare (substantiv)
Redan som 16-åring fick Britney sin första
hitlåt med Baby one more Time. Därefter
har det bara rullat på med hits. Vem
glömmer väl Oops I did it Again, Lucky,
Slave4U och allt vad låtarna heter? Britney
har även förekommit i dokusåpor och är
frekvent gäst på nöjessidorna.
Den snart pensionsberättigade Ozzy
Osbourne startade sin karriär i Black
Sabbath i skiftet till 70-talet. Efter några
år började han solosjunga och fick enstaka
hits. Men det är som skapare av Ozzfest
och inte minst dokusåpan The Osbournes
han gjort sig mest känd hos allmänheten.
I slutet på 70-talet var en ung Steve Harris en av bakgrundsfigurerna till Guds
förbannelse över jorden - NWOBHM.
Som”uppfinnare” av den ”galloperande
basen” gav han Iron Maiden en från början säregen stil. Nu har han spelat likadant i 30 år och rönt enorma framgångar.
Testa
i nästa
liv, Bryan
1998 kom Baby one more Time. Det var där
Britney Spears slutade vara människa och
blev en produkt. Hon ser inte ens ut som
en riktig människa, inte i ansiktet, inte
kroppen och definitivt inte rösten. Hon är
utvecklad av skivbolag och marknadförd
som vilken annan produkt som helst.
Nog för att hans nasala, irriterande röst
skulle kunna vara ett personifierande
drag så är herr Ozzy ändå ett levande bevis på hur droger förstör människor.
Han kan knappt gå ordentligt, knappt
prata och hans hjärna tycks redan ha gett
upp. Ett knarkoffer på alla sätt och vis.
Steve Harris har nog kallats mycket, men
jag skulle gissa på att detta är en ny het
även för honom. Nog för att han är britt,
med deras fetisch för hästrelaterade saker,
men som skapare av en galloperande bas
som mannen ”rider” dagligen kan han väl
inte ses som annat än en seg liten ryttare?
47
Sega
lilla
Steve
Issue 2.01 (promo)
>>
Vem/vilka?
Vad och varför?
Timo Kotipelto (sångare)
Älg (däggdjur)
Finsk Kotipelto
Timo Kotipelto kommer från den finska
urskogen där älgarna härjar fritt och tallarna avlöser varandra. Sedan ’Fourth
Dimension’ (1994) har Kotipelto sjungit i
Stratovarius och även gjort ett par sidouppenbarelser samt två soloalbum. Han har
även lämnat och återvänt till Stratovarius.
1999 års ’The Chosen Ones’-omslag är
talande. Timo Kotipelto ser verkligen ut
som en älg! Dessutom låter han som en
upphetsad älg. Beter sig som en galen älg
och han är t.o.m. uppvuxen bland vilda
älgar. Till råga på allt handlar hans ’Coldness’ skiva (nästan) om livet som älg.
Finsk älgtjur
Alexander Staropoli (keyboardist)
Italien (medelhavsnation som är med i EU)
Joachim Cans (sångare)
Plastikkirurgi (medicinsk term)
1997 slog Alexander och hans band
Rhapsody igenom med dunder och brak.
Sedan dess har de släppt ytterligare 5 skivor, två EPs, en best-off och bytt namn till
Rhapsody of Fire. Låtskrivaren Staropoli
från den Italienska landsbyggden har alltid varit en av bandets största drivkrafter.
Från början sjöng Joachim i Lost Horizon,
men efter fem år utan framgångar hamnade han istället i Hammerfall där han
nu ägnat större delen av sin musikaliska
karriär. Med en väldigt säregen röst och
passion för metal har han varit med och
startat en ny väg av heavy metal.
Ian “Lemmy” Klimister (basist)
Whiskeyrösten Klimister har sedan 1975
basat Motörhead med smått mirakulösa
framgångar. Att han och bandet håller på
än idag är kanske än mer imponerande.
De har bytt många musiker genom åren
och fått ett flertal hits. Lemmy har även
gjort enstaka utsväng utanför Motörhead.
Trots tio år som ett internationellt storsäljande metalband är Alexander Staropoli
så dålig på engelska att han i en intervju
är närmast omöjlig att förstå. Och är väl
inte det talande för Italien så vad? Italienare är människor som inte ens kan prata
engelska mer än med nöd och näppe.
När Hammerfall rönt stora framgångar
runt 2001-2002 hade de också stort motstånd mot dessa. En extremist tog det så
långt att han krossade ett ölglas i pannan
på Joachim och han fick sy över 20 stygn.
Tittar man idag finns inga spår av dessa
alls - ett tribut för modern plastikkirurgi.
Uttjatat (adjektiv)
Jag vägrar kalla Lemmy sångare och jag vägrar kalla Motörhead för musik. De har på
samtliga sina 23 album låtit utan några
som helst undantag precis likadana. Lemmy har ingen sångröst, hans tonläge är
detsamma hela tiden och det hela har
varit uttjatat sedan 1976 nu! Lägg ner!
Dave Mustaine (sångare, gitarrist)
Utstött (adjektiv)
Alexi Laiho (sångare, gitarrist)
Dvärg (substantiv)
Efter att ha börjat sin karriär i Metallica
på 80-talet kom han snart att husera ett
eget band kallat Megadeth. I detta band
har Mustaine blivit en ikon med sitt röda
hår och sitt frenesi av hat i hans låtar och
texter. Mustaine har också sitt namn på
många av Metallicas tidiga låtar.
Den glamrockaktige och blonde Alexi Laihos Children of Bodom är idag ett av världens största metalband. De har rönt stora
framgångar med sina fem studioalbum
och ihärdiga livespelande. Laiho ligger i
allra högsta grad bakom nästan alltihop.
Bilden är
ett montage
På tröskeln till framgång med världens
största band stod han men blev utkastad
utan direkta orsaker innan första skivan
släpptes. Mustaine har lyckats bra på
egen hand, men har ändå alltid varit den
utstötta Metallicamedlemen som inte fått
den credit han förtjänat för vad han gjort.
Nog för att Laiho är en hatbringare på
högsta nivå, men han är också väldigt
kort. När Laiho står intill sina bandisar är
han huvudet kortare, vilket är anledningen till att bandet aldrig står upp på rad i
sina häften, som de flesta andra band.
Laiho?
Issue 2.01 (promo)
Dags att DRA
bort Lemmy?
Toker?
48
Vem/vilka?
Vad och varför?
Mortiis (sångare, basist, keyboardist)
Psykiska problem (medicinsk term)
Slipknot (maskeradband)
Cirkus (underhållning med levande varelser)
Tobias Sammet (sångare)
Skratt (substantiv)
Nevermore (metalband)
Politiker (skällsord)
Yngwie Malmsteen (gitarrist)
Överdrift (adjektiv)
Mark Hamill (skådespelare)
Luke Skywalker (Jediriddare)
Den norske black metal sångaren som
svävat ut till en mer technoorienterad
musikstil på senare år är minst sagt uppseendeväckande. Han ser verkligen bokstavligt talat ut som ett troll. Än så länge
har Mortiis medverkat på ett 20-tal skivor,
varav de flesta är från hans eget band.
Amerikanska Slipknot är utklädda som
olika konstiga saker och det har förmodligen gett dem större uppmärksamhet
än musiken. Fyra skivor har de i alla fall
släppt och en liveskiva. Och även om de
inte har några hits har de ändå synts och
hörts i medierna med sina singlar.
Tobias Sammet är frontfiguren i tyska Edguy som bildades 1992. Efter fem album
var bandet fortfarande närmast okända
- idag är de ett av metalscenens största
band. Sammet är bandets hjärna och
ledare och har skrivit nästan alla låtarna
själv. Han har också gjort två soloskivor.
Amerikanska Nevermore har släppt åtta
skivor och en remastrad version på den
sjunde med ny producent. De har gjort sig
kända för att deras skivor är svåra att ta
till sig, välplanerade och oftast riktigt bra.
De har också nyligen blivit ett femmannaband efter sju skivor som kvartet.
Den Svenske gitarrvirtuosen, som under
hela karriären varit bosatt i USA har skördat stora framgångar med sin ”neo klassiska” metal. Yngwie som låter fingrarna
dansa över gitarren i skalor på ett sätt
ingen gjort tidigare har inspirerat många
unga musiker med sin fingerfärdighet.
Okej, han är inte musiker på heltid men i
ett Simpsonsavsnitt var han faktiskt huvudnumret i en hel musikal. Och är man
inte musiker om man sjunger i en musikal
så säg när fan man är det!? Hamill är nog
mest känd för sin roll i serien Hamilton.
Nog skulle han kunna personifieras
som ett troll, men tekniskt sett är han ju
faktiskt inte det. Vad han däremot är är
mentalt störd. Att frivilligt vilja se ut som
den mannen gör kräver sina psykiska
störningar, för normalt friska människor
har spärrar som säger ”nej, tack”.
En av medlemmarna har en clownmask,
det kunde inte vara mer talande. Slipknot
försöker verka uppseendeväckande med
sin utstyrsel men är i ärlighetens namn
bara komiska. Killen med spikhuvudet
kan vara akrobaten, de med långt hår kan
vara lejon och övriga är bra som clowner.
Talar man med Tobias Sammet skrattar
någon av de inblandade i samtalet så gott
som hela samtalet igenom. Sammet är lika
flängig som han är bra på leverera oneliners och skrattar själv lika mycket som
han får andra att skratta. Han är ingen
komiker, men väl ett konstant skratt.
Det ständigt återkommande temat är alltid politik, och vare sig de vill det eller ej
är de i högsta grad själva att betrakta som
politiker. Det går inte att vara politikkritiker utan att själv hamna i rörelsen. Det är
dock dags för dem att själva komma med
förslag och inte bara ligga i opposition.
Yngwie har förmodligen aldrig hört
uttrycken ”less is more” och ”kill your
darlings” men någon borde upplysa honom. Efter ett helt album är man så urless
på hans spelande att man bara vill dö. I
privatlivet är han inte bättre. Yngwie är
mannen som är en enda stor överdrift.
Jag kunde bara inte låta bli. Jag är ingen
Star Wars-fantast men finns det någon
som är mer enrollsförknippad än Hamill
och Luke Skywalker skulle jag gärna vilja
höra det. Skulle vara killen i Karate Kid
då, men den triologin är ju liite mindre.
49
Issue 2.01 (promo)
Som en svan på lugnt vatten
AMORPHIS
Sjunger Finska folksagor och
är redo för en ny listetta
Finska Amorphis har funnits i 17 år, men det var med den
senaste skivan ‘Eclipse’ som bandet tog sin första
listetta, trots en mer eller mindre kultstatus bandet
haft sedan det omtalade ‘Tales from the Tousand
lakes’ släpptes 1994. Nu är de tillbaka och
fortsätter på det vinnande konceptet.
Tomi Joutsen, Amorphis sångare
sedan ’Eclipse’ är det som gör
mig äran denna kväll. När jag
försöker mig på att fråga hur han
mår genom att använda hans
eget hemspråk lyckas jag uppenbarligen inte allt för bra.
- Jag förstår inte vad du säger,
svarar han mig, märkbart bestörd
över detta.
Han skrattar till när jag förklarar vad jag just försökt mig på
och berättar att han mår bra.
- Och imorgon ska jag iväg till
Tuska festivalen och titta på lite
band. Jag ska gå dit med min systerson som för första gången ska
gå på något konsertliknande, han
är i eld och lågor över detta.
Vilka band vill du själv se?
- Jag tror nog W.a.s.p. ska bli roligast. Men även lite andra band,
t.ex. Emperor från Norge.
Jag fäller en kommentar om att
man verkligen inte känner igen
hans röst från skiva och att jag
verkligen inte skulle uppfatta att
det var han om han inte sagt det.
- Jaså? Lustigt, jag får väl sjunga
fram svaren i resten av intervjun
då, skrattar han.
Hur det började
Sagan om Amorphis börjar i Helsingfors 1990 då Esa Holopainen
(gitarr) slog ihop sin skalle med
Jan Rechberger (trummor), Tomi
Issue 2.01 (promo)
Koivusaari (sång/gitarr) och OliPekka Laine (bas). Bandnamnet,
som kommer från ordet amorphus
brukar alltid nämnas som en komisk slump då det betyder formlös och Amorphis är ett av de mest
formbefriade banden som spelat
death metal, vilket var bandets
utsatta spår från början.
1992 släpptes första albumet,
1994 kom genombrottet och efter
det började Amorphis sväva ut
från sin death metal till mer experimentala och mindre extrema
tonarter. Sångaren Pasi Koskinen hoppade in och under de nio
år han stod bakom micken var
Amorphis sannerligen formlösa,
producerandes skiva efter skiva
som inte lät den tidigare lik.
2004 började en ny era, Pasi
försvann ur bandet och som ersättare hoppade den dåvarande
Sinisthrasångaren Tomi Joutsen
in. Resultatet var en omedelbar
framgång - inte nog med att albumet var en försäljningsmässig
framgång, de tog även dubbel
vinst på de finska försäljningslistorna både med singeln House of
Sleep och albumet ’Eclipse’ innan
de gav sig ut på scenen i Hultsfred hos Gates of metal.
Nytt album
Nu släpper bandet sin nionde
fullängdare, den andra med Tomi
50
Av: Caj Källmalm
Utförd: 29/6-2007
Foto: Nuclear Blast
på sång, och fortsätter med ett
verk som till mångt och mycket
påminner om föregångaren, men
som har en egen identitet och
visar på en fortsatt utveckling i
bandet.
Just nu är det förstås full promotion för detta kommande album som släpps två månader efter denna intervju äger rum och
drygt en månad efter att ni haft
er första chans att sätta tänderna i
denna tidning. Tomi tycker dock
inte att det är så farligt.
- Nej, det går rätt bra, vi delar
på intervjuerna inom bandet, så
det är inte så farligt för den enskilde. Det är alltid kul att prata
med nya människor, särskilt som
de är musikintresserade, och få
föra diskussioner och höra reaktioner på vad man gjort.
Hur ‘Silent Waters’ kom till
Jag tar det inte som en pik över
att jag ska yttra mitt omdöme
över skivan, men yttrar det ändå,
för jag kan inte hjälpa att jag vill
berätta för Tomi och grabbarna
hur bra deras senaste skiva är och
likaså den föregående skivan.
- Tack så väldigt mycket, svarar
Tomi och verkar nästan generad
över att han måste höra detta beröm – han tycks hellre vilja låta tiden få förtälja huruvida albumet
är bra eller ej, men berättar snart
Tomi med Esa i bakgrunden
att han och de övriga bandet är väldigt
nöjda med vad de åstadkommit, att de
gjort sitt bästa och yttersta samt att han
hoppas att den kommer få samma mottagande eller bättre än ’Eclipse’, bandets
senaste skiva.
- Men man vet ju aldrig. Jag är fortfarande ny i bandet och vi får nog vänta en
två-tre år på rättvisa reaktioner av min
närvaro i bandet.
Personligen upplever jag ’Silent Waters’ som lite mer atmosfärisk och lite
långsammare än Tomis banddebut, men
Tomi verkar osäker på detta.
- Jag vet inte, säger han för första– men
absolut inte sista – gången i denna intervju. Jag har hört kommentarer från andra
som säger att det är mer melankoliskt än
’Eclipse’, men det är väl lite både och. Vi
har gjort lite nya saker som vi aldrig prövat förut, samtidigt som det är på många
sätt likt ’Eclipse’.
- Jag har skrivit lite sångpartier, lyrik
och melodier till detta album, vilket jag
inte gjorde till ’Eclipse’ fortsätter han.
Så det är väl annorlunda, men det liknar
’Eclipse’ och de som gillade den skivan
kommer nog också gilla denna.
- Men jag vet inte, det är ett nytt album,
väldigt färskt och lite för tidigt att säga
ännu för vi har inte spelat låtarna live eller något. Jag har förmodligen bara hört
skivan kanske fem gånger, så den är väl
kanske det om du tycker det. Jag skulle
ju i alla fall inte vilja kalla det för headbangarmusik – kanske någon eller några
av låtarna – men inte albumet i helhet.
Innan jag hinner ställa frågan om detta
är något planerat från början eller som de
bestämde innan fortsätter Tomi och besvarar den frågan själv.
- Hur som helst så kom bara musiken
för oss när vi började med skivan, så det
var inte planerat, forcerat eller något vi
försökte med.
Tomis inverkan
Detta betyder förmodligen också att de
inte försökte göra en skiva som är som en
‘Eclipse 2’, även om den skivan alstrade
stora framgångar i form av bandets första listetta någonsin, vilket de nådde på
hemlandets chartlista.
- Nej, vi tänker och tänkte inte på det
sättet. Man måste hålla sin konst ren,
>>
>>
51
Issue 2.01 (promo)
Amorphis 2007
skrattar han. Nej, men börjar man
kompromissa med vad man försöker göra börjar det snart spåra
ut och bli opersonligt. Det var ju
jätte roligt att se hur folk reagerade på ’Eclipse’ med tanke på
att vi gjort en omställning i form
av en ny sångare i mig och just
sångarbyten brukar i allmänhet
vara en känslig fråga.
Tomi kom, som sagt, in I bandet blott för knappt tre år sedan
och har således missat sju skivor.
Hur upplever han att han hjälpt
bandet framåt under sina år?
- Något jag försöker göra är att
lägga in mycket känslor i min
sång. Jag använder rösten på ett
brett plan, så mycket jag bara
klarar av, vilket känns skönt att
göra. En sångare borde försöka
utnyttja hela sitt spektrum.
- Men det jag upplever jag
har bidragit mest med är nog
att komma in med lite energi i
bandet. Jag tror att alla i bandet
uppskattar när det kommer in
någon med lite mer motivation
och verkligen brinner för det han
gör. Jag är som en liten pojke i
ett godisland eftersom jag var ett
stort fan av bandet redan innan
jag kom med och var på livespelningar och liknande med dem.
När jag är på scenen fylls jag med
överskottsenergi och det smittar
nog av sig.
Jag påpekar att det är få förunnat att få en chans att komma in
Issue 2.01 (promo)
på detta sätt och få vara med sina
idoler.
-Ja, och jag uppskattar verkligen varenda minut av det, säger
han med eftertryck.
Reaktioner
Och som tidigare konstaterat
– det blev en omedelbar succé.
Inget ont om gamle Pasi Koskinen, som sjöng i bandet tidigare,
men Amorphis har i mina öron
aldrig låtit bättre än de gör idag.
Jag frågar Tomi om han förväntar sig några reaktioner på ’Silent
Waters’ som hamnar i den klass
’Eclipse’ frambringade.
- Jag vet inte. Kanske, vi får se.
Jag tror att detta album tar oss ytterligare ett steg och för oss frammåt, det tror jag, men vi får väl
se om åsikterna håller i sig över
till detta album också. Bandet är
i alla fall mer motiverat nu än
tidigare och vi längtar efter att
komma ut och spela live. Sedan
hoppas jag att jag kan få spela in
i alla fall en eller två skivor till
med bandet. Ärligt talat är jag
ändå lite överraskad att det varit
så positiva reaktioner, men också
riktigt nöjd!
Annars har ju bandet varit duktiga på skapa kommentarer som
”de har sålt sig själva” och ”de
var bättre förr”, men alltså inte
denna gång.
- Nej, det är lite konstigt. Jag
och bandet känner i alla fall att
52
det är en fördel och något positivt
att vi gjort så mycket annorlunda
saker. Man kan aldrig riktigt veta
vad som kommer från detta band,
men det skadar ju inte att ha denna bredd i ryggen när vi t.ex. ska
spela live. Vi försöker alltid välja
material från alla skivorna när
vi spelar live och på kommande
turneer för detta album kommer
vi kanske spela 4-5 låtar från den
och resten gammalt material.
Och det finns ju en annan fördel med att ha denna bredd.
- Ja, naturligtvis. Vi har ju verkligen kännt efter vad vi tycker om
att göra och det går ju inte direkt
att anklaga oss för att vara enformiga – vi har ett brett spektra på
våra låtar av proportioner som
få band kan matcha. Personligen
tycker jag det är väldigt roligt att
köra även gamla låtar live, inte
bara de jag varit med att göra.
Det blir en liten nostalgitripp
till tiden som fan, eller?
-Ja, nästan som att göra karaoke, skrattar Tomi.
-Nej, bättre än karaoke!
Inget sovande hus
En orsak till framgångarna för
‘Eclipse’ är troligtvis det faktum
att de valde den supersköna House of Sleep som singel, ändå verkar Tomi inte vara helt inne i just
den låten.
- När det gäller singlar så ser vi
det väl egentligen inte som något
så viktigt vilken låt vi väljer, men
av radioskäl försöker vi välja
låtar som passar kommersiella
kontexter lite bättre. Jag tycker
inte House of Sleep varken är den
bästa låten på ’Eclipse’, inte heller en särskilt representativ för
hur skivan låter, men det var ett
bra val för den passar på radio
och när vi spelar den live får vi
bra reaktioner. Målet är ju att nå
framgångar så, det tror jag att
den låten lyckades med.
Förväntar ni er att Silent Waters från ’Silnet Waters’ kommer
åstadkomma något liknande?
-Jag vet inte ... Egentligen förväntar vi nog oss inte så mycket
alls, det gjorde vi inte med House
of Sleep och ’Eclipse’ heller, men
vi behöver en singel och Silent
Water är en catchig låt, passar bra
för radio – speciellt efter den lilla
”radio edit” vi gjorde – och även
om det varken är skivans bästa
eller bäst representativa låt tror
jag att det är en bra ”trafik låt”
– den passar nog bra i mängden,
men som sagt – vilken låt som är
singel är inte så viktigt för oss.
100% Joutsen
‘Silent Waters’ och ‘Eclipse’ är
ganska omöjliga att inte dra jämförelser emellan. De är överlag
ganska lika och påminner mycket om varandra, det är de enda
två skivorna med Tomi på sång
och de är släppta med bara ett års
mellanrum. Jag frågar Tomi om
det är något han tycker bandet
lyckats göra bättre denna gång.
- Jag vet inte. Det är svårt. Precis som på ‘Eclipse’ har jag jobbat
en del tillsammans med Marko
Hietala I första hand när det gäller sångmelodier. Han är så talangfull och duktig när det gäller
sådant, jag uppskattar verkligen
att jag haft den möjligheten. Jag
tycker att bland de viktigaste sakerna när man är i studion och
ska prestera bra ifrån sig är att
ha ett bollplank, någon duktig,
kunnig människa att få en andra
åsikt ifrån på hur man låter.
Okej, det var väl inte riktigt det
jag frågade om, men visst – det
håller jag med om.
- Tja, men det jag gjort är att ge
100% av det jag hade i mig. Det
man hör på skivan är det jag kun-
53
de göra, det var allt jag hade att
ge och det är det bästa jag kunde
prestera. Jag menar, jag är ingen
musikprofessor eller något och
har aldrig tagit sånglektioner på
det sättet, även om jag hoppas att
kunna göra det någon dag, men
detta är det bästa för nuet.
Om ’Silent Waters’
Överlag verkar Tomi nöjd med
‘Silent Waters’ även om han inte
riktigt säger det rakt ut och verkar vilja invänta försäljningen
av skivan innan han kommenterar den alls. Antingen är han en
jäkla duktig retoriker, en skicklig
diplomat eller bara lite nervös
den stackars Tomi. När jag försöker pressa honom på kommentarer om skivan är så mycket bättre
än ’Eclipse’ som den faktiskt är
får jag nöja mig med detta svar.
- Nej, jag vet inte. Om du gillade ’Eclipse’ kommer du nog gilla
den här också. Vi har infört lite
nya element och idéer (t.ex. sitar
och mycket piano) men i grunden
är det ganska likt. Båda skivorna
har t.ex. ett koncept hämtat från
finska nationaleposet Kalevalla.
>>
Issue 2.01 (promo)
Får väl duga för den här gången då. Det verkar gå betydligt
mycket lättare när jag ber honom
förklara hur skivan låter så jag
fortsätter på det spåret och ber
honom sammanfatta skivan i en
kort beskrivning.
- Jag skulle vilja säga att ’Silent
Waters’ är ett album som kanske
kan behöva ges lite tid att ta in, ett
album du behöver lyssna ett par
gånger för att verkligen kunna ta
in allting. Man hör ju att det är
Amorphis och mycket gammalt
återspeglar sig lite i det här nya.
Tomi har lite
halvlångt
hår att
headbanga
med om han
så vill
Bandets levande sida
Självklart följs detta album av ett
par månaders intensivt turnerande. Senaste gången Amorphis var
i Sverige innan de förärade oss
ett besök på Gates of Metal 2006
är nog inte många som ens kommer ihåg, men Tomi lovar fler
Sverigebesök under turnén för
’Silent Waters’.
- Ja, det var kul att spela på Gates of Metal, tror vi gick ut före
Deathstars. Det var kul där. Jag
tror vi har två inplanerade datum
för Sverige på denna turné.
Hur är det med livespelningar
och så annars? Vilka låtar vill
fansen höra?
- Det är både nya och gamla. Vi
har en ganska bred publik, folk
som upptäckte oss på 90-talet redan och andra, yngre, som precis
hittat oss. Men det verkar inte
vara uppdelat på nya och gamla
dem emellan, utan som jag uppfattat det vill de flesta höra det
mesta. Det är bra att ha mycket
”hitlåtar” att välja mellan.
Gillar du att spela live själv?
-Jag älskar det! Det är nog det
bästa med att vara med i ett band,
att få åka runt och spela inför folk.
Som jag sade tidigare är det som
att vara en liten pojke när man får
framföra gamla favoritlåtar från
innan man ens var med i bandet
och lika kul är det att framföra de
låtar man själv varit delaktig i att
skapa. Så gammalt och nytt kvitHallowed PDF-Magazine
Issue 2.01 (promo)
tar – jag gillar att spela live helt
enkelt. Det är en dröm som blivit
sanning att få chansen att göra
det med dessa killar och få göra
det på så pass stora scener som
Amorphis får chans att spela på.
Tiden rinner ut för mig och
Tomi och innan vi avslutar övertalar jag honom att deltaga I ett
litet test jag förberett där vi kontrollerar hur bra koll han har på
Amorphis diskografi. Det visade
sig att han hade full koll! Fixxxer
54
1. Vi börjar enkelt: House of
sleep? - Hmm, svår. Men det är
nog ’Eclipse’ skrattar Tomi
2. Black Winter day? - Den
var svårare, tror ’Tales fom the
tousand lakes’.
3. Song of the troubled one?
Tomi funderar ett tag. - ’Elegy’.
4. The pilgrimage? - Den är från
’The Karelian Isthmus’, va?
5. Towards and Against? Tomi
skrattar till. - Oj. ’Silent Waters’.
Alla svar var helt korrekta!
WHAT IS IN HALLOWED
Hallowed is more than you see here this is what’s coming in upcoming issues
Since this is a promo issue of Hallowed, we obviously miss out on some things that we later on
will be able to offer to you - no matter if you are a
reader or a company that wants to use Hallowed to
show your self for the readers.
Below is some of the things that will start appearing in coming issues of Hallowed and what you can
get out from this as a reader or as a company.
More links in the reviews
Did you notice you could click the album cover to
get more info about the band? Well, guess what - we
don’t stop there! In upcoming issues there will be
even more links! 1. Listen to sample songs from the
album, if it’s distributed somewhere. We will link to
myspace, the bands download section or the labels
sample site - whichever gives the readers the best
oppertunity to get an own feeling about the album 2.
Links to lyrics pages for album lyrics. 3. Click to buy?
Of course! You will be able to buy the album from a
web-store that sells the album. Or individual songs
- depending on who buys the link. 4. Similar artists?
We will also make a link to the label that release the
albums so you can check out more bands from there.
Release schedule
Make it easy to have controll of when your favorite artists is about to relase an album. We will print release
schedules for the month before the magazine is in
print and three to four months ahead. And! Best of all
- we will make sure that you won’t miss other great
releases by giving alla releases we have knowledge on
a grade for how interesting the releases are. Plus - we
do say in which genre their music fits best.
The Hallowed web-site
We have a web-site that is updated daily with news
and other stuff - this will be used and linked to in
bigger proportions. For example - we will not have
news inside the magazine, but we will have have links
to the news department on the web-site. Same thing
with tour-schedules. This will be unnessesary inside
the magazine since we won’t update it after it’s printed. The website however is updated daily with news
and this kind of things.
55
English and Swedish
As it’s said everywhere, Hallowed will be in
two languages. Yet this issue is almost entierly
in Swedish, why? Below explains why...
Why is this issue mostly in Swedish?
There is two big reasons why this issue is mostly in Swedish.
1. This is a promo-issue in which we use
mostly older materail from our earlier days.
This issue is to show everyone that we are back
and not really made for everyone to read. Yet,
we do care for our readers and whish for people to notice us for our upcoming issue, therefor we have translated some of the material.
2. Hallowed 2.01 - this issue - is made with
very few people. We have therefore concentrated on making other preparations and not
translating everything, since - as menthioned
under 1. - this is a promo-issue and not fully
made for readers, more for companies, labels
and bands. Readers too, of course - but for this
issue, it’s to show ourself, that we exist, what
we look like, what we write about and stand
for - that is the most important.
How about upcoming issues?
Hallowed 2.02 will not contain a single page in
the English edition which have a text in Swedish, and vice versa. From now on, everything
printed in Hallowed will be bilingual and both
editions will contain the exact same material,
look and everything, only in two different
languages. Welcome back in Hallowed 2.02!
Issue 2.01 (promo)
TIAMAT
Livet har sina
mörka stunder...
Text: Caj Källmalm
Foto: Century Media
Utförd: 03.10
När resan är viktigare än destinationen...
En
En
En
En
När jag ringer upp denna dag
så sitter Anders Iwers (bas) och
tittar på hur Hammerfall gör bort
sig offentligt i TV-programmet
“Fortet”, så jag ursäktar mig för
att jag stör hans bevakning av
Göteborgskollegorna, men Anders försäkrar om att det inte är
någon fara.
- Tittar man på “Fortet” är det
inte direkt så att någon kan störa
en.
Det är bara att hålla med...
Se!
Senast Anders och jag talades
vid var ganska precis ett år innan
denna intervju. Då frågade jag
om ‘Judas Christ’, bandets senaste skiva, vilket gav det exakta
svaret “den är skitbra”. Sedan
dess har Tiamat släppt ytterligare
en skiva, titulerad ’Prey’, så vad
tycker egentligen Anders idag?
- Jag tycker fortfarande att den
är djävligt bra! Det är klart att
man så här i efterhand kan hitta
saker som känns som om de kanske kunde ha varit bättre, men
det är ingenting som man ligger vaken om nätterna över och
ältar. Jag har gjort intervjuer för
‘Prey’ i två veckor nu och frågan
om ‘Judas Christ’ har dykt upp
så ofta att jag börjat fundera över
Issue 2.01 (promo)
gång
gång
gång
gång
i
i
i
i
tiden spelade Tiamat black metal...
tiden var Tiamat extremt stora...
tiden var Tiamat satanister...
tiden... Men det var då...
om den verkligen är så bra och
jag har kommit fram till att den
helt klart är det.
För ett år sedan frågade jag
även om varför skivomslaget föreställde en get. Då var Anders
osäker, men det verkar som att
han funderat en del över detta.
- Jag tror det. Man kan nog säga
att det är ett sorts tecken. Geten
kan delvis föreställas lite med
en hand, och med hornen blir
det nästan som ”hårdrockstecknet”. Vänder man sedan på det
så blir det nästan ett “fuck you”
tecken. Det är till viss del även
ett undermedvetet tecken. Det
är lite upproriskt och påminner
om våra rötter i black metal och
punk. Jag tycker att just black
metal och punk är de musikstilar, och speciellt då black metal,
där det egentligen handlar mer
om lyrik än musik. ‘Judas Christ’
var väldigt starkt lyriskt, den har
ett tydligt budskap.
Vilken är då den största skillnaden mellan ‘Judas Christ’ och
‘Prey’, bortsett från lyriken (och
geten)?
- Jag måste nog säga att... ‘Judas
Christ’ präglades ju av en mycket
mer lättsinnad attityd. Den visade ju en helt annan sida av Timat
än vad vi gör på ‘Prey’. Jag vill
56
inte säga att ‘Judas Christ’ hade
mycket humor i sig, men den var
inte alls lika allvarlig jämfört med
‘Prey’ som däremot präglas av ett
djävla allvar och har mycket mer
djup i sig.
Är detta en följd av att ni utvecklats som band?
- Det är mycket möjligt.
Be!
Det har gått ett och ett halvt år
sedan ’Judas Christ’ och Tiamat
har bl.a. varit på turné ganska
mycket under denna tid. Det naturliga vore väl attäven ha blivit
lite bättre på spela sina instrument efter en så lång tid, men så
ser inte Tiamat det.
- Vi är i första hand inte ett
band som gör så jätte avancerad
musik och det är inte heller någonting vi försöker med. Vi har
inte som mål att bli virtuoser
utan spela vår musik på bästa
sätt, det finns ju inget band som
är så bra på spela Tiamats musik
som vi är. Vår största utveckling
har nog skett i att bli bättre på det
vi gör och att vi blivit lite tätare
som band.
När jag lyssnar på ‘Prey’ får jag
en fullständig känsla av fulländelse, att detta omöjligt kunde ha
blivit bättre! Det är svårt att inte
hålla med om det Anders säger i
en sådan situation.
- Oj, tack så mycket, det var
stora ord! Ja, men det är mycket
möjligt att det är en anledning. Vi
har, som du sa, varit mycket ute
och turnerat och spelat ihop så
det har säkert bidragit till att vi
blivit tätare och fått till en större
och bättre känsla i musiken.
Finns det någonting på skivan, som du som en av skivans
skapare, med viss distans tycker
är ett onödigt inslag eller överflödig detalj?
- Inte ännu... Det får du väl
fråga mig nästa gång vi talas
vid, eller något. Jag känner väl
egentligen som du, att det här är
det bästa Tiamatalbumet, så här
långt. Allting är precis så som vi
ville ha det och vi känner att det
inte finns någonting som vi kunde ha gjort annorlunda. Men det
är egentligen lite för tidigt för att
säga någonting sådant.
Finns det någonting du är extra nöjd över?
- Jag tycker att låten Divided är
väldigt bra. Den har varit min
favoritlåt på skivan de senaste
veckorna. Jag vet inte riktigt vad
det är som gör den så bra, men
det är en låt som vi jobbat väldigt
mycket med detaljerna på, alla
små detaljer som i slutänden ofta
betyder så mycket.
Några fler favoritlåtar är dessa:
- Carry Your Cross... Och Wings
of Heaven är väldigt bra! Wings of
Heaven var för övrigt den låt jag
tyckte var det självklara valet till
57
en singel, men så blev det ju inte
(utan Cain, förf. Anm.). Jag tyckte
i och för sig inte att Vote for Love
var rätt heller, men jag är uppenbarligen inte så bra på att avgöra
sånt. Dessutom tycker jag att Nihil är en bra låt också (ordet nihil
betyder förresten ingenting).
Om du då får välja tre låtar
som symboliserar skivan?
- Jag tycker att Cain symboliserar skivan allra bäst. Den har
verkligen allt som skivan har;
tyngden, stilen... Allt! Sedan även
Wings of Heaven och Divided.
Och vilka tre ord tycker du beskriver skivan bäst?
- Då skulle jag nog säga: Mörk,
djup och tung. Med tung menar
jag inte tyngd, som hård, utan att
den är känslomässigt tung.
>>
Issue 2.01 (promo)
Ge!
För att beskriva ’Prey’ ytterligare
gör jag och Anders ett litet test
för att se vilka låtar som låter som
vad. Vi utgick från fem ord som
skulle symbolisera skivan och sedan fick Anders säga vilken låt
som stämde bäst in på vilket ord.
De fem orden är sorg, framtid,
historia, ljus och mörker.
Först ut: sorg - Prey
Framtid - Carry Your Cross and
I’ll Carry Mine
Historia - The Pentagram
Ljus - Wings of Heaven
Mörker - Det blir hårfint mellan Cain och Divided... Jag tror
nog det blir Divided.
Har ‘Prey’ ett tema eller koncept, eller kanske ingetdera?
- Det är inget konceptalbum, så
där blir det ett nej. För mig är ett
konceptalbum ett album med en
riktig historia i, typ ‘Operation:
Mindcrime’ (Queensrÿche), och
någon sammanhängande historia
Issue 2.012.01
Nummer
(promo)
(promo)
finns det inte i albumet. Däremot
kan man nog säga att det finns en
viss tematisk tendens. Man kan
säga att det finns det som ligger
under temaalbum, att det är en
röd tråd som går igenom albumet, en skör sådan bör nämnas.
Tanken är ungefär att vi jobbat
på idén och teorin om att “frågan är viktigare än svaret” eller
en annan liknelse, att “resan är
viktigare än destinationen” eller
“nuet viktigare än framtiden”.
Intressant utgångspunkt, det
kan man nog filosofera om länge.
Det bör väl vara lättare att besvara ´Preys’ producent, eller?
- I slutändan blir det väl Johan
som producerat skivan, men jag
skulle hellre vilja säga att den är
självproducerad av oss alla. Jag
och Lasse (Sköld, trummor) jobbade t.ex. en hel del i studion när
vi spelade in trummorna.
Varför valde ni inte att använda Lars Nielsen som producent
5858
även på denna skiva (Nielsen
producerade ‘Judas Christ‘)?
- Det var nog i första hand en
pengafråga, tyvärr. Det här var/
är ju vårt sista album på Century
Mediakontraktet och då blir det
ju automatiskt så att vi fick mindre pengar att röra oss med, men
så är det ju för alla. Så vi hade
helt enkelt inte råd att anlita någon dyr producent till skivan istället så brände vi pengarna på
en ordentlig datorutrustning och
sedan spelade vi in allting, utom
trummorna, hemma hos Johan i
Hamburg.
Le!
På tal om Johan, det måste vara
svårt att jobba med någon som
gör så mycket. Han verkar ju vara
något av en arbetsnarkoman...
- Haha, arbetsnarkoman är väl
inte direkt det första ordet man
kommer att tänka på när det gäller Johan. Saken är den att han
Tiamat har kanske lämnat black
metal och satanism bakom sig,
även om deras yttre talar emot
detta. Men något de i alla fall
inte har slutat med är deras storrökande! Speciellt deras senaste
skiva är en riktig rökare!
bor ensam i Hamburg på pengar
som han tjänat från tidigare album, från tiden då Tiamat sålde
riktigt bra (i första hand då ‘Wildhoney’ från 1994). Han har inget
jobb vid sidan av musiken, som
vi andra har, så det han kan göra
är antingen att skriva låtar eller
sätta sig och titta på tysk TV (vilket inte känns rätt ointressant...).
Får ni någon plats i bandet då?
Om han kan arbeta hela dagarna
med bandet och nu andra måste
slita med vanliga arbeten?
- Jadå, vi får väldigt mycket
plats, med det är det ingen fara
alls. Johan är ju vår ledare, men
han startade ju bandet - så konstigt vore det ju annars, men han
är ingen ensam majestät. Det Johan gör när han skriver musiken
är att han programmerar trummor och bas på sin dator så som
jag och Lasse spelar, sedan spelar
han in demos för att höra hur det
låter på ett ungefär, När vi sedan
ska spela in så kommer ju en hel
del förändringar från vår sida så
vi andra känner oss inte direkt
nedtryckta.
Med!
Vid intervjutillfället håller Tiamat
på planera en turné med allt vad
det innebär. Datum ska bokas,
set-lists bestämmas, turnépartners ska också bestämmas. Jag
frågar Anders om det finns något
band som Tiamat drömmer om
att vara på turné med.
- Det vi har är en önskelista
på tänkbara band. T.ex. Marilyn
Manson som använder väldigt
mycket synth och liknande, precis som vi gör. Ett annat band är
typ Placebo eller också Evanescence, men Evanescence är kanske inte så roliga, det skulle vara
rent uppmärksamhetsmässigt då
eftersom det går rätt bra för dem
just nu. Sedan vore det ju alltid
en dröm att få spela typ med ett
5959
band som U2.
Oj, U2? Tja, helt omöjligt är det
väl inte, ni har ju sålt riktigt bra
en gång i tiden.
- Precis, så vi får väl se vad som
händer på den fronten.
Nu har jag inga fler frågor, men
om du har någon slutkläm eller
sista ord till era fans så dra till
med den eller dem nu...
- Ja, ni får säga till promoters
och spelställen i er närhet att fixa
in oss här i Sverige. Vi skulle gärna spela här hemma, och hoppas
mycket på att vi snart kan komma, om inte annat på en festival.
Nummer
Issue 2.01 (promo)
Nattens
härskare
NIGHTWISH
Nightwish, ett spännande band som alltid gått sina egna vägar. Den senaste
tiden har dock varit turbulent, med uppehåll, skivor, singlar, best-of skivor, DVDer
och sparkade medlemmar. Finlands bäst säljande band genom tiderna har kanske
blivit så stora att dem gått genom isen på en av Finlands alla tusen sjöar...
Text: Daniel Källmalm
Foto: Nuclear Blast
Utförd: 03.02
Issue 2.01 (promo)
60
Nu när Nightwish har ett uppehåll, kanske du haft lite tid att
fundera över din situation om
du tycker du uppnått vad du vill
med Nightwish, eller inte?
- För det första skulle jag vilja
säga att jag inte haft något uppehåll direkt. Jag har haft ännu mer
att göra nu än tidigare, har varit
upptagen med olika projekt och
som sessionsmusiker för studioband med mera, det har verkligen varit en hektisk tid. Jag ville
under uppehållet koppla bort
Nightwish men ändå göra något
men jag har nog tagit på mig alldeles för mycket. Men vad gäller
Nighwish så är jag mycket nöjd
med vad vi åstadkommit, vi har
gjort 4 studioalbum, turnerat
runt hela klotet, fått tio guldskivor och ett par Platina, så jag kan
inte vara annat än nöjd. Dock vill
man ju alltid göra mer, jag tror
inte vi nått vår topp ännu. Man
vill ju alltid nå en högre nivå,
skapa något nytt, man måste ju
ha ett mål att sträva efter.
Ert senaste alster ’Century
Child’, hur tycker du resultatet
med den blev?
- Mycket bra, det var det svåraste album att göra. Det var
verkligen ett stressigt arbete att få
till det albumet, man vill ju alltid
göra något bra, så det tog oss en
väldig tid att spela in och mixa,
fyra månader för att vara exakt.
Men tillslut fick vi till ett mycket
bra resultat, ett som var bättre
än jag vågat hoppas på. Just nu
tycker jag att det är det bästa
album vi gjort så här långt, och
fansen verkar tycka likadant av
skivförsäljningen att döma(guld
på halvannan vecka och platina
för någon månad sedan, det är
bara att instämma i vad Tuomas
säger). Men det är ju också så att
ju mer skivor man gör, ju mer
framgång man får, ju fler kritiker
får man, folk som inte gillar användandet av manlig sång eller
de hårdare rytmerna, eller att det
är fel att operasången minskats.
Men i slutändan kan man inte
lyssna på kritikerna, man måste
följa sitt hjärta, göra det man själv
vill, det blir aldrig bra om
man gör något
för någon annan.
Man måste vara
ärlig mot sig själv
och göra det man
känner är rätt.
Jag har läst att
ni bokat studiotid i november,
jag antar att inspelningarna av
ett nytt album
kommer att påbörjas då?
- Ja det stämmer, men det finns
inte så mycket material klart
ännu, bara en låt faktiskt. Så just
nu har jag ingen som helst aning
om hur nästa album kommer
att låta, men med tio låtar till på
listan kommer jag nog veta det.
Och om allt går rätt med inspelningarna och låtskrivandet kommer det nya albumet finnas i butik före sommaren 2004.
Så, vilka skulle drömpartnern
på en turné för albumet vara?
- Ja du, i Europa behöver vi
nog ingen, vi är tillräckligt stora
för att själva vara headliners på
våra Europaturnéer, men om vi
skulle till USA så skulle vi nog
behöva öppna för någon. Något
stort skulle vara bra, ju större
ju bättre, Metallica kanske, eller
Rolling Stones.
Så för att helt byta ämne en
stund så ska jag fråga dig om ett
projekt du är involverad i, For
My Pain, vad gör du där?
- For My Pain som spelar en
sorts Goth Rock/Metal är Altti
från Eternal Tears of Sorrows projekt, min roll där är att jag spelar
keys och inget annat, jag skriver
ingen musik eller något sådant,
jag vill ge all sådant till Nightwish. Jag gör likadant i ett annat
projekt kallat Sethian, och det är
väldigt terapeutiskt att bara få
spela sina delar och inte göra nå-
“
got annat, man kan liksom spela
musik och ha roligt bara. For My
Pains första album kommer att se
dagens ljus den sista mars, i Finland i alla fall, någon vecka
senare i Europa troligtvis.
Så kommer det bli någon
turné med For My Pain?
- Troligtvis inte, inte för
mig i alla fall, det skulle jag
inte orka och dessutom har
jag inte tid.
Spännande… men för att
ännu en gång byta ämne
så ska vi gå tillbaka i tiden för att Höra lite om ditt
förflutna, du säger t.ex. att du
spelat i ett band kallat Nattvindens Gråt, vad är det för något?
- Ja det var roligt, det var något
så spännande som ett östfinskt
band med ett svenskt namn. Det
var det första band jag spelade i,
en god vän frågade mig om jag
ville spela keys i hans band, och
jag tackade självklart ja, det var
på tiden då jag bara var 16 år
gammal. Vi fick till och med ett
skivkontrakt och släppte två skivor, dem är mycket svåra att få
tag i, jag har inte ens själv någon
av dem längre. Det bandet finns
inte längre. Sedan spelade i ett
band som spelade Viking/Black
metal, snabb furiös musik, lite
som Dimmu Borgir kanske. De
gav ut tre album, men det har
varit prat om att släppa ett fjärde
album någon gång i framtiden så
bandet är inte dött än i alla fall.
Om du fick välja ett band, vilket som helst att spela i, vilket
skulle det då bli?
- Jag får nog svara Nightwish
på den frågan, det är mitt allt,
mitt liv, mitt barn kan man säga.
Så om du fick välja en Nightwish låt som favorit vilken skulle det vara?
Jag ser alla låtar som mina barn
så det är väldigt svårt att favorisera någon speciell. Men första
på ’Century Child’: Bless the Child
kanske. Den är väl det närmsta
perfektion jag hitills kommit.
Dir.k.
Bless
the Child
är nog det
närmaste
perfektion
jag hitills
kommit”
61
Issue 2.01 (promo)
K
R
Ö
N
I
K
O
R
Chefredaktören har ordet...
CAJ OM:
Astrologi
Det är ganska lustigt egentligen, om man
tänker efter. Stenbock, vattuman, fisk, vädur, oxe, tvilling, kräfta, lejon, jungfru,
våg, skorpion och skytt. Vad symboliserar
dessa egentligen? Knappast stjärnbilder,
för jag har då aldrig lyckats få fram en
kräfta när jag tittar på stjärnorna. Eller ett
lejon. Hur hårt jag än försökt. Knappast är
det mänskliga egenskaper, för jag har då
aldrig märkt att vissa människor allt är mer
lika en jungfru än andra, enbart efter vilket
datum de är födda (i så fall skulle det vara
väldigt glest med föräldrar – mammor?
–födda i slutet av augusti och 2/3 av september). För att inte tala om att alla födda
tvilligar skulle fylla år på i stort sett samma
dag – oavsett var de bor.
Det är klart, de kanske symboliserar tvetydighet och liknande men jag tycker inte
att alla födda ungefär samma tid på året är
mer lika än andra. Inte heller alla födda på
samma dag är särskilt lika alla gånger. Så
vad symboliserar egentligen stjärntecken?
Och varför måste vi lära oss dessa? Tydligt
är väl ändå att de knappast gör någon mer
vis genom dess existens?
Jag tänker dock inte hänga upp mig på
själva vetenskapen astrologi, även om vissa ju tvistar om att det faktiskt ens är en vetenskap (läs gärna något av Thomas Kuhn
så får ni en intressant vinkling på det hela).
Det jag istället ska granska är just hur de
används. Och varför de heter som de gör.
Jag undrar t.ex. varför man valt i huvudsak djur, eller åtminstone levande varelser
(som oxe, fisk, skorpion o.s.v.), men sedan
valt att stoppa in mytfigurer som vattuman och skytt i det hela (till myter skulle
man nästan kunna lägga till jungrfruar
också, eller vad säger ni?)? Dessa är dock
betydligt mer begripliga än nästa exempel:
vågen. Alltså, vad tänkte de på? Djur, kryp
och andra levande varelser – okej. Myter
som jungfruar och vattumän – okej, om än
tveksamt. Tvillingar – tveksamt, men okej
även på det. Men en våg? Vad fan! Vad har
en våg med saken att göra?
Om man stoppar in ting, varför valde de
i förmån för vågen bort viktiga redskap
som kratta, hammare, osthyvel, toalett,
kylskåp, nagelsax, dammsugare och så vidare? Eller varför inte stoppa in en frukt?
Jag hade betydligt mycket hellre velat vara
en apelsin, ett äpple eller en banan än en
djävla våg!
Ödet var då alltså kanske på min sida när
jag föddes eftersom jag inte är våg, men jag
undrar bara... på engelska går stjärntecknen efter de latinska namnen och dessa heter (i samma ordning som de följde ovan);
capricorn, aquarius, pisces, aries, taurus,
gemini, cancer, leo, virgo, libra, scorpio och
sagittarius. Direkt översatt skiljer sig vissa
Hårdrocksideal och astrologi? Halloweds
krönikor är som en påse gott och blandat
Issue 2.01 (promo)
62
sid. 62: Caj Källmalm
sid. 64: R. Ottosson
sid. 67: D. Källmalm
av tecknens namn en aning – vattuman blir t.ex. djävlar! Nu ska jag förvirra folk och få dem att inte
akvarium medan cancer, leo och virgio får erkän- riktigt veta vilken dag som det övergår från det
nas stämma överens med svenska översättningen, ena till det andra!”? Man undrar ju i alla fall. Det
liksom scorpio, men libra (som på engelska bety- är väl väldigt enkelt att bara tänka – är jag född
der scales – alltså skala) är en felaktig översättning i september är jag ett flygplan (som kraschar in i
och det kan till viss del förklara varför det plötsligt Twin Towers), är jag född i maj är jag Regalskepkastats in ett föremål i djurhorden. En mer korrekt pet Vasa. Enkelt! Nu har jag avslöjat varför två av
översättning borde alltså vara ”dömaren” eller tecknen står där de står, ni får gärna gissa på resten
”domare” – vilket skulle gå fint ihop med de andra och skicka in era gissningar. Så samlar vi ihop de
mänskliga formerna. Men då de engelska titlarna bästa svaren till nästa nummer – de bästa svaren
översätts väcks ju plötsligt en annan fråga – om vi kan få ett pris, eller vad säger ni? Några skivor eller
i svensk översättning kastar in en våg, då gör väl något, vi får se!
den latinska varianten (alltså engelska titlarna) en
Nåväl, när vi ändå är inne på systemet, varför
minst lika dum sak som
inte ändra till något ännu
kastar in ett akvarium
bättre – 52 stjärntecken, ett
Caj filosoferar över den otydliga astrologin
bland dessa? Ja, stjärnför varje vecka! Då skulle det
Foto: Helena Johansson
tecken är då fruktansvärt
vara lite mer intressant att
dumma!
se vad man blev. En annan
fördel skulle vara att det blir
Om jag får göra en egen
lite mer eget att tillhöra ett
variant på dessa skulle
stjärntecken, för även om det
de vara helt annorlunda!
fortfarande är runt hundra
Jag skulle t.ex. inte ha
miljoner i världen förutom
varken jungfrur, skyttar
en själv som är ett av tecknen
eller akvarium. Varken
skulle det inte vara över en
vågar, kräftor eller krabhalv miljard under vissa måbor. Varken vädurar,
nader. Jag anser då att dessa
tvillingar eller geminis
stjärntecken skulle baseras
(tvillingar) och inga oxar!
på helt vardagliga ting, varSkulle jag behålla ett av
elser och liknande. Sådant vi
dagens stjärntecken skulle
ser och använder varje dag,
det vara lejonet – ty detta
helt enkelt! Sexigt va?
symboliserar mycket mer
Några exempel: Tungskraän alla de andra tecknen
pa (hygienartikel), saxofon
tillsammans! En kräfta?
(musikinstrument),
AK-4
Ha! En tvilling? Larv! En
(vapen), telefonbord (möbel),
löjlig våg? Nej tack!
Göran Persson (oidentifierat
Min lista (med utgångsföremål) o.s.v. I min mening
punkt i tolv tecken även här) skulle bli denna:
skulle detta minst sagt krydda upp tillvaron lite.
•
Snögubbe
Tänk er barnens konversation när de lärt sig om
•
Varg
stjärntecken i skolan: ”Jag är en tungskrapa, och du
•
Ek (trädet)
är en Göran Persson. Loligt!”. Jag blir nästan lite
•
Häxa
upphetsad bara av tanken!
•
Regalskeppet Vasa
•
Apelsin
För att koppla detta till lite musik, kanske? Det
•
Lejon (wohoo – den fick vara kvar)
är ju trots allt en musiktidning. Här kommer några
•
Plommon
hörvärda skivor som kan kopplas till just astrolo•
Flygplan
gi/stjärntecken:
•
Drake
• Tiamat ”The Astral Sleep” 1991
•
Snöskyffel
• Stratovarius ”Fourth Dimension” 1994, ”Dream•
Tomten/julgran (vad tycker ni? Jag har space” 1995, ”Visions” 1997, “Destiny” 1998
svårt att bestämma mig)
• Nicolo Kotzev’s Nostradamus “The Rock Opera”
Och jag skulle lägga dem månadsvis, inte mitt i 2001
en månad till mitt i en annan, vad är det för idé • Destiny’s Child ”Destiny’s Child” 1998, ”The Wriegentligen? Var det någon stjärna som tänkte ”nu, ting on the wall” 1999
>>
63
Issue 2.01 (promo)
Forsättning från föregående sida...
• Nostradameus “Words of
Nostradameus” 2000, “The Prophet of Evil” 2001, “the Third Prohecy” 2003
• Lana Lane “Secrets of Astrology” 2000
• Eternity-X ”Zodiac” 1993
Skicka gärna in tips på fler skivor som har med astrologi att
göra, om ni kommer på några.
Adressen får ni längst ner i artikeln.
Men hur används nu stjärntecken? Ja, naturligtvis framkommer den mesta av stjärnteckensanvändningen i vanliga
dagstidningar genom små, korta,
odetaljerade dagshoroskop som
är skrivna helt utan vetenskapliga bevis eller personlig prägel för
dem de berör. Lite mer detaljerade horoskop kommer i vecko- och
månadstidningar, men huruvida
dessa är författade av proffessionella astrologer eller ej är ännu
mer ifrågasättbart än de i dagstidningarna då de alltid tycks bana
in på tidningens orientering och
utbud och ytterst lite på sådant
som faktiskt känns värdefullt att
veta. Endast ett fåtal personer är
direkt insatta i astrologi och besöker professionella astrologer
för ett detaljerad horoskop. Hur
stor procent av jordens befolkning som läser horoskopen som
verkligen tror på dem och vilka
som bara läser för skojs skull är
osäkert, men säg om att 30% av
alla som läser dagstidningar läser horoskopen så är det kanske
5% som tror lite på dem och max
1% som helhjärtat bygger sina liv
efter vad som står där.
Slutsatsen är naturligtvis att
astrologi och horoskåp är helt
värdelöst och totalt onödigt. Man
blir inte mer lik inom en grupp
människor bara för man råkar
vara födda ungefär samtidigt på
året. Likheten har med när och
var man är född och i vilka familjeförhållanden. Astrologi - ha!
[email protected] (ämne: krönika)
Issue 2.01 (promo)
Dream Theater på tomgång
Robert Ottosson raljerar
Tänkte börja med att skriva några
få, väl valda, ord om mig själv;
en vanlig kille och mitt mål, att få
sparken, med mitt skrivande, här
på Hallowed Magazine.
Roberts krönika handlar om
hans favoritband Dream Theater och deras skivor mellan
1989-1999
When Dream and Day Unite
(1989)
New Yorks Dream Theater är
tillsammans med syskonbandet
Fates Warning grundpelarna i
den progressiva metal/hårdrock
som föddes i slutet av 80-talet. En
fin liten blandning av 80-tals thrash, taktbyten, stilbyten (...den
primära stilinfluensen...), inslag
av keyboards och elektronik; individuella prestationer, tematiska, själsliga koncept, samplade
röster, atmosfäriska ballader (…
är jazz) ofta höga, ljusa, ibland
fruktansvärda sångtoner (Watchtower!) är några av influenserna.
spelskicklig deppmetal, med
hopp om livet helt enkelt.
Dream Theater 1989 lånar en del
från Rushs underbara ’Moving
Picture’ och är anmärkningsvärt
mogen, lider inte av några barnsjukdomar som ju annars är vanligt för debuter. Flytet går inte att
ta miste på och medlemmarna
visar med all önskvärd tydlighet
att detta är ett band med lysande
framtid, speciellt imponerande
är John Petruccis gitarrspel och
64
hans förmåga att hitta bärande
melodier imponerade redan då.
Låtmässigt är detta ett av Dream
Theaters bästa verk, men här
finns dock ett stort minus: sångmässig är den det klart sämsta.
Charlie Dominicis förmåga att
variera sig är minimal och även
om hans röst är fin låter den irriterande efter två, tre låtar.
6/10
Images and Words (1992)
Året är 1992 och pressen gapar
sig blåa i ansiktet om fenomenet
grunge. Men det fanns flera alternativ (Psychotic Waltz!) till den
alternativa scenen och det bästa
stavas ’Images and Words’. Den
är bibeln inom prog metal och
lärjungarna försöker fortfarande
komma på hur den magiska formeln ser ut, men än så länge har
inget band varit i närheten av att
knäcka koden.
Jag var tretton år när Sveriges
Radio P3 spelade singeln Pull Me
Under och jag blev nyfiken på
vem fan den här Paul var. Låten
gjorde starkt intryck och min lilla
tonårshjärna förstod att detta var
något annat än standardhårdrock
a´la Iron Maiden. Däremot fattade
jag inte att det var spelskickligt;
det var den omdelbara känslan
som fångade mig.
Jag skulle kunna rabbla på om
hur inflytelserik plattan är, att
Fates Warnings ’A Pleasent Shade of Grey’ finns i andra spåret
Take the Time men jag är ingen
journalist med konstant behov
av att visa hur duktig jag är eller en smakdomare som tror sig
veta bäst. Jag är ingen jävla vänstervriden individ som tänker
“progressivt” och vill rädda hela
världen. Kör upp er politik, höger eller vänster; det spelar ingen roll bara ni håller käften och
sväljer insikten att alla har egna
åsikter. Som V. Putin brukar säga
“...en bra journalist är en...” Som
omyndiga kunde ni (journalisterna alltså) skylla på bråkiga
syskon, husdjur, föräldrar, regeringar, pubertet, skola, etc. Ni har
ingen ursäkt nu.
På ’Images and Words’ minuskonto finns inte mycket att
notera även om produktionen
faktiskt låter mer daterad än debuten, trummorna plastiga och
hela soundet andas 80-tal.
På pluskonton kan sägas att den
är en av de fem bästa skivorna jag
någonsin hört. Melodiernas rena
och enkla melodier flödar mot
mig med tidlös, oförminskad
styrka. Den ena efter andra låten
svävar uppåt mot himlen och tar
mig över hustak samt trädtoppar,
högre och högre. Moln flyger för-
bi och jag flyger med dem. Högt
där uppe ser jag helgon, väktare
och till och med ett par änglar
som uppmärksamt nickar till
tonerna av nye sångaren James
LaBries sång. Höga toner fyller
våra hjärnor med bländande ljus
och en ängel viskar försynt till
mig att denna orkester sprider
lika mycket ljus som Bach och
Mozart. Innan han flyger vidare
kvittrar han förnöjt att han skall
ta upp detta på högre ort.
Om vanlig heavy metal står för
död, förstörelse och mörker är
detta dess motpol. ’Images and
Words’ representerar liv, försoning och ljusterapi.
Let the light surround you.
10/10
Awake (1994)
Titta på omslaget: Teatern är nedsläckt, föreställningen är slut,
scenarbetarna har gått för dagen
och kvällen breder ut sitt mörker
längs korridorerna. En skådis
ligger kvar utslagen, sovandes i
ett hörn, kvarglömd. Hans förvridna drömmar ligger och lurar
i hans undermedvetna. Drömmarna försöker nå hans medvetande men är instängda i ett fruset hav av förnekelse. I en dröm
är han döende, kroppen och själen håller på att förvandlas och
förfrysa till en statyett. Oseende
stirrar han likgiltigt på sin egen
spegelbild; en slags förstenad
mask. Långsamt skiftar ansiktet
karaktär, en man, hans tidigare
jag, stirrar från en klarblå him-
65
Lösning: 1. hörlurarna
2. Skuggan 3. sladden
< Finn tre fel!
mel med ett molnfritt sinne tillbaka på honom med en förebrående, hård blick som undrar när i
helvete han skall vakna upp.
Bara två år har gått sedan ’Images and Words’ men bandet har
med ett underbarns hastighet
mognat och ’Awake’ är djup skit.
Medlemmarna vågar lämna ut
sig själva och Dream Theater berör på ett personligare plan än de
flesta andra. De har förstått det
eviga grundkriteriet för all konst
- att våga visa sig svag är styrkan
som gör oss alla mänskliga.
Silent Man: ”A question well
served Ís Silence like a fever? A
voice never heard? Or a message
with no receiver?”
Caught in a Web: ”Caught in a
web removed from the world
hanging on by a thread spinning
the lies deviesed in my head”
The Mirror: ”Let´s stare the problem right in the eye. It´s plauged
me from coast to coast raising the
clock to please everyone - all but
the one who matters the most”
James LaBrie har anlitat en
röstcoach och hans röst får en
ny dimension, på vissa låtar är
den förbluffande rå. Hela skivan präglas av hunger, ilska och
att Symphony X hämtat ett och
annat riff i The Mirror och Lie är
ingen vågad gissning. Allt är inte
lyckat på ’Awake’, det finns en
del passager som inte ger mig
något, vissa låtar är helt enkelt
ojämna. Bäst är orientaliskt färgade Caught in a Web, Beverly
Hills-hiten Innocence Faded och
Space-Dye Vest där Kevin Moore
visar att han är den bästa keyboardisten i rockhistorien.
En logisk och värdig uppföljare.
8/10
>>
Issue 2.01 (promo)
El Roberto del
Señoras da loco
Foto: Daniel
Källmalm
Falling Into Infinity (1997)
Efter mastiga ’Awake’ kom reaktionen i form av låtorienterad pop-metal. Ett välkommet
avsteg. Detta är en avslappnad
skiva där bandet inte har något
att bevisa utan bara går in för att
ha roligt, vilket märks eftersom
det är förbannat roligt att lyssna
på ’Falling Into Infinity’. Ingen
kan ersätta Kevin Moore, men
nya keyboardisten Derek Sherinian hinner trots ett begränsat
utrymme ändå skina och skapa
atmosfärer till låtarna och bilder
till orden.
Många fans hävdar att den är
underskattad. Den som läser om
meningen förstår dock att att den
är en motsägelse. Det är ju mest
de oinsatta och hårdföra metalskallarna som gnäller och tycker
att det är en smörskiva. Men de
tar jag ändå inte på allvar, jag tar
dem för vad de är, metalskallarna
alltså: gycklare.
Låtarna här är mer eller mindre vanvettigt sköna; det episka
öppningsspåret New Millenium
sätter standarden, balladerna
Hollow Years och Elton John-aktiga Ana Lee fungerar, även om
den sistnämnda gränsar till hur
mycket sötningsmedel jag kan ta
in. Mina favoriter är annars Desmond Child-samarbetet You Not
Me, på allvar underskattade Just
let Me Breathe och flytande Trail
of Tears. Fast det skulle lika gärna
kunna vara Burning My Soul och
Take Away My Pain. Då har jag
Issue 2.01 (promo)
ändå glömt svängiga Peruvian
Skies och instrumentala Hell’s Kitchen. Då återstår bara Lines in the
Sand som vi alla vet är brilliant
8/10
Scenes From a Memory
(1999)
Halloweds ex-skribent, Richard
skrev i Hallowed #4 “Ett konceptalbum består av låtar som utgör
en musikalisk bok, där varje låt
hänger ihop. Det som är fint med
konceptalbum är att man verkligen måste lyssna på varenda låt
för att förstå. Ju mer man lyssnar,
desto mer förstår man. Det finns
nog många som tycker att det är
mer intressant att lyssna på en
platta som har någon form av
historia eller saga. Precis som jag
nämnde tidigare, konceptalbum
är en musikalisk bok. Och en bok
har mycket att säga.”
Precis så är det och precis så
fungerar de bästa konceptskivorna. 99 % av konceptplattorna jag
hört är antingen kassa eller så är
historien så pass löjeväckande att
det hela blir ett skämt. Rätt ofta
både och hur många uppföljare
har det gjorts till Queensrÿches
legendariska Operation Mindcrime? Inte en enda. Men Scenes
From a Memory är banne mig
den som kommer närmast. Här
är historien så pass berörande att
66
jag sugs in i en filmisk atmosfär
där jag blir ett med karaktärernas
handlingar, tankar och känslor.
Musikaliskt finns en del låtar
som känns för långa och en del
omelodiös skåpmat som inte leder någon vart, eller i värsta fall
en enkelbiljett till helvetet. Men
det är anmärkningar i marginalen för här finns några av Dream
Theaters största nummer. Det
är en laginsats där alla medlemmar är inblandade. Bassisten
John Myung gör sin största insats sedan When Dream and Day
Unite, Jordan Rudess blandar
bländande pianospel och sviter
av massiva ljud, Mike Portnoy
har blivit till ett helt slagverk och
får bandet att svänga hårdare än
någonsin, John Petruccis fingrar
rinner av blod och James LaBrie
tömmer sin själ och kvider sig
genom Through her Eyes när han
låter oss ta del av huvudpersonens tankar. Home som är deras
första Tool-flirt hypnotiserar och
Finally Free, finalen, får änglarna
att samlas i en högtidsstund.
8/10
Fortsättning följer...
Daniel som Dr. House || Foto: Caj Källmalm
Metal, pirater och politik
Daniel svamlar om diverse prylar
Inledningen
Nu när ni sett listan vet ni. Skratta ni om ni vill
men musiksmaken är som den är och det är inget
jag kan påverka, och för att säga något mer; Iron
Maiden finns inte med på min topp50-lista och de
skulle med säkerhet inte heller finnas på topp100.
Iron Maiden är för övrigt genren mest överskattade
band, men det är klart, de är väl rätt moderna ändå;
jag menar återvinning är ju något som praktiseras
i stor utsträckning i samhället, så varför inte återvinna låtarna också? Riffen kanske tar slut om de
skulle förnya sig en aning. En annan sak som gör
IM så populära är att de håller vid sitt koncept, därför riskerar de ju inte att vanhedra den sanna hårdrocken, så tycker i alla fall de mest fanatiska och
dumdristiga hårdrockarna.
En gång i tiden, under väldigt unga år
presenterades jag
för hårdrock. Då i
form av gamla storheter som Rainbow,
Styx o.s.v. och det
var nog egentligen
då jag fann min
övertygelse. Jag visste inte om det på
den tiden, men redan då tänkte jag ut
egna intrikata låtidéer och texter. Nu
kommer jag dock Äkta eller oäkta
aldrig spela någon musik för publik, men det spelar Visst, musiken ska ju vara äkta och ingen pop. Jag
mindre roll då jag trots klinkade på
menar, det går ju inte att
keys och strängande på gitarr, in- återvinning är ju något som
blanda in hiphop eller så i
praktiseras i stor utsträckning
sett att det är skriva jag föredrar.
sin musik och sedan kalla
Om jag fick göra en lista på vad i samhället, så varför inte
sig för metal, det är ju nästan
jag helst skulle vilja åstadkomma, återvinna låtarna också, riffen
olagligt. Dessutom är det ju
skulle den se ut som följer; 1. att få kanske tar slut”
dumt att sälja många skivor,
göra en resa i rymden, om så bara
se bara på vad som hände Joutanför atmosfären och tillbaka, 2. att skriva en bok akim Kass, förlåt; Cans i Hammerfall. Skuren med
jag är riktigt nöjd med och sedan få den publice- en glasskärva i ansiktet bara för att hans band råkar
rad, och bli en bestseller. 3. att göra en film. Efter sälja några skivor trots att de inte direkt ändrat stil
dessa tre kanske musikskapande,
sedan debuten som hyllades
1.Styx - The Grand Illusion
eller skrivande om musik hamnar,
i samma kretsar som nu ogil2.Queensrÿche - Operation Mindcrime
jag vet inte. Kort sagt, har jag varit
lar bandet och trots att de
3. Star One - Live on Earth
inne, mer eller mindre i rockmusipropagerar för metal och till
4. Styx - Kilroy Was Here
kens värld ända sedan jag egentlioch med åker på turné i kam5. Heaven’s Gate Livin’ In Hysteria
gen föddes, mina föräldrar påminpen för heavy metal, Gud
6. Kenziner - Timescape
ner mig ofta om hur Pink Floyd
vad löjligt.
7. Dream Theater - Falling Into Infinity
var det enda som kunde få mig att
Nej tack! Jag vill inte tillhö8. The Vision Bleak - The Deathship
sluta skrika när jag var liten. Jag
ra det samhället, jag vägrar
has a New Captain
har varit en “rocker” i hela mitt
etikettera mig, skulle jag göra
9. Scanner - Hypertrace
liv! Kanske inte nu längre, jag har
musik skulle jag bli överlyck10. Rainbow - Rising
kommit till en ny insikt; att jag belig om någon tyckte jag lyck11. Pink Floyd - The Wall
höver utöka min samling av skivor
ades vanhedra en hel genre,
som inte faller under metal, eller
då har jag ju lyckats att raderockgenren. Det går dock inget vidare och har du ra ut gränserna precis som jag skulle ha velat göra.
tips om vad jag bör satsa på, maila!
Öl, högljudd musik, svarta kläder, nitar och läder,
Nyss skrev jag min topplista på de bästa skivorna anti-trend, det är vad hårdrockarna verkar stå för,
i rockgenren genom alla tider, det var svårt, minst kanske ska de se sig om efter en ny obskyr genre
sagt och trots att jag satte målet vid hundra, var det idag då eftersom hårdrocken växer sig allt starkare
omöjligt att ens klassificera femtio. Topp tio är väl och förekommer i allt större utsträckning i den pokanske hyfsat att få till men även det är svårt, att pulära musiken, popen. Jag lyssnar på The Vision
ranka skivorna är ju mycket baserat på humör och Bleak, de är inte så populära, de är äkta hårdrock
dagsform… här i stjärnan är topp elva i alla fall.
med andra ord, annat måste det vara med Edguy.
”
67
Issue 2.01 (promo)
>>
”True Metallers don’t thank anyone ☺”, det var Jag hoppas att det slutat förekomma under tiden
vad Freedom Call skrev i sitt konvulut. Det är ett jag inte skrivit om musik och därmed inte fått proband jag verkligen gillar, de och bland andra Ed- mos <detta är ett promonummer av Hallowed>,
guy tar inte sig själva eller sin genre på allvar, vil- men något säger mig att det inte är så. Detta på
ket är precis hur alla borde agera. Jag menar alla grund av att skivbolagen, med all rätt, är oroliga
dessa “svartmetallband” som sjunger om satan hit för att deras musik skulle spridas på Internet innan
och gatan dit och tar sig själva på blodigaste all- skivan ens är släppt. Detta tack vare folk som inte
var, hur töntigt är inte det? Inte ens den lilla katt har någon skam i kroppen och bara stjäl musiken
vi har hemma tycker att de är läskiga, eller häftiga utan att fundera på vem det drabbar <piip>.
med sin löjliga ”paint” i ansiktet och allt annat fjanDet är inte skivbolaget som drabbas, men stuteri som de kommer med. Då är det fräschare med diopersonal och artister, jag läste nyligen i en stor
band som tar upp den andra sisvensk tidning att ungefär
hädanefter
kommer
jag
referera
dan, ni vet han den där guden
8000 människor blivit arbetssom lät sin son bli korsfäst, hur satanmetall som kvinnometall”
lösa inom musikbranschen
ond är inte han då? Jag menar att
tack vare er nedladdare. Ni
Det är viktigt med
rätt
titel
på
sakerna
låta sin son dö så när han har all
borde skämmas som tar utan
makt som finns att förhindra den saken.
att betala, gör ni samma sak i butikerna? Korven
En annan sak med religiös musik oavsett om den är för dyr, det är bäst jag snor den istället för att
är svart eller vit är att deras användande av sym- betala, tänker ni så? Om inte, kan ni då svara <detta
boler de inte har någon aning om vad de betyder. är en promokrönika> på varför ni inte tänker så?
Ta pentagrammet till exempel, det är den hedniska Saken är densamma, ni tar någon som någon ansymbolen för Venus, eller det heliga feminina, en nan äger, utan att betala för den saken, det är stöld
symbol för kvinnan helt enkelt, så hädanefter kom- hur ni än vrider och vänder på det, så ni som stjäl
mer jag referera satanmetall som kvinnometall.
musik (eller något annat för den delen) på Internet,
Metall väcker känslor på många sätt, mycken mu- ni är ena oärliga idiotiska människor som jag helst
sik ger mig positiva känslor såsom Queensrÿche, skulle vilja se bakom lås och bom utan tillgång till
Kamelot, Ayreon, Edguy, Freedom Call, Dream dator. Det är tack vare er en skiva kostar minst 50
Theater, Fates Warning, After Forever, Blaze och % mer än den skulle ha gjort om ni hade gjort rätt
så vidare, men metallnissarnas attityd ger mig sna- för er, men vi människor är en idiotisk ras som inte
re negativa känslor. Större delen av dem är idioter kan göra rätt för sig, hon förstör och förorenar och
som bara vill banka skallen i golvet så många gång- förtjänar egentligen inte att existera <piip>.
er som möjligt och sedan döda vad litet spår av inÄr jag så ärlig då? Bryter inte jag mot lagen någon
telligens som finns kvar med litervis av alkohol. gång? Jag är i alla fall ärlig, men jag har väl råkat
Det är en tragisk samling människor kort och gott. köra för fort någon gång, men det är det värsta lagJag antar att en Iron Maiden karikatyr skulle skapa brott jag gjort också, jag stjäl inte, har inte en enda
samma storm som Muhammedkarikatyrerna i Jyl- låt eller film på min dator som jag inte äger på skiva
landsposten gjorde. Därför tänkte jag prova.
eller DVD. Visst, det tar en stund att ladda hem något
<karikatyr blev censurerad på grund av fara för liv>
med modem, men även med tillgång till bredband
Nu vill ni antagligen bränna min ambassad och mitt skulle jag resonera på samma sätt <promonummer
konsulat på orten där ni bor, men aj då, det gick av Hallowed>, därför nedladdning drabbar branvisst inte eftersom jag var förutseende och stängde schen negativt och på sikt tunnar ut den.
bägge. Personalen är evakuerad till hemlig ort.
Att spela in en skiva på högre nivå eftersom studio
och kunnig personal är mycket dyrt. Detsamma gäller filmbranschen, mindre pengar till filmerna och
Angående Pirater
Detta är för övrigt ett promotionnummer och det färre projekt som får förverkligas leder till sämre
betyder att det är för promo, därför måste jag lik- filmer och jag tycker att vi redan ser början nu. Och
som skivbolagen slänga in lite kommentarer och ni som tror att någon gör musik för att det är en kul
pip här och där <du läser en krönika av Daniel> för hobby, tänk igen. Det kostar fruktansvärt mycket
att förhindra olämplig spridning av materialet. Så- och <piip> det innebär att det kanske går att göra
dana <beep> störande element har skapat mycken ett fåtal om ens en skiva utan ekonomisk uppbackirritation när jag försökt skriva recensioner. Det blir ning, och turnerande; glöm det, det är ju svindyrt,
aningen irriterande för att säga det milt och dess- tro inte att någon tjänar pengar på att turnera, det
utom har det nog gjort att jag givit en del konstiga är ren marknadsföring för skivan och den generar
betyg på grunt av att jag inte orkat <piiip> lyssna aldrig vinst. Jag skulle inte tro att någon som gjorde
musik inte skulle vilja leva och bli rik på den. Jag
fler än ett par gånger på en sådan skiva.
”
Issue 2.01 (promo)
68
Scen från Terminator, Foto: Daniel Källmalm
skulle
vilja
det, om jag skrivit
en bra låt skulle
jag vilja att alla
skulle höra den,
att den spelades på varenda radiokanal och visades på teve, inte fan skulle <du läser Hallowed> jag
vilja ha det som en bisyssla bredvid jobbet. Så sluta ladda hem musik och köp den… det är roligare
med riktiga förpackningar och häften.
Om Politiker
Nu är ni tre grupper som vill döda mig; fundamentala Iron Maiden fans, kvinnometallare och musikskurkar som jag i fortsättningen kommer kalla
er som laddar hem musik från Internet.
1 411 272 215 252 446 252 526 112 526 463 412 463 536.
Även om ni tror att jag bara är ute efter att provocera med min krönika, då får ni tänka om eftersom
jag skriver för att jag tycker att det är roligt och inte
för att provocera någon, men det är en rolig sidoeffekt. Men i grund och botten gillar jag att skriva om
sådant som intresserar mig, sådant som får mig att
tänka, får mig glad eller arg. Det är kul att skriva
om det som engagerar mig helt enkelt, sedan om
någon gillar det, tar illa upp eller bara skrattar och
skakar på huvudet, so be it. Det här är inte för dig,
det är för mig.
Därför tänker jag nu rita ned några rader om politik, det intresserar mig. Först och främst skulle jag
vilja säga att det finns alldeles för många politiker
i Sverige. Varför ska vi ha över 250 kommuner alla
med över 100 ledamöter i fullmäktige? Jag tycker
att vi ska halvera antalet kommuner och låta de
politiker som blir över att arbeta med saker inom
kommunen, som åldringsvård och renhållning.
Dessutom tycker jag att vi ska lägga ned ALLA
landsting (då försvinner i Jämtlands län 10,5% av
skatten) och låta kommunen ta hand om den saken,
då skulle vi få höja kommunalskatten med dryga
fem procent men vi skulle slippa landstingsskatten
vilket skulle leda till en total sänkning av skatten.
Dessutom borde riksdagen bantas markant se
över sin beslutsordning för att få in mer inflytande
från folket och skapa en kortare beslutsväg i diverse frågor. Men det som egentligen är allra viktigast, förutom att eliminera Fredrik Reinfeldt, är att
politiker lär sig att lyfta fram sina egna frågor i en
debatt istället för att göra allt för att smutskasta sin
motståndare. Det borde vara starkare att ta fram en
bra egen idé och argumentera för den utan att säga
att din politiska motståndare är inkompetent eller
verklighetsfrämmande, bara visa de goda egenskaperna med din idé och visa att du kan föra ett argument utan smutskastning. En sådan sak har aldrig
hänt i politik. I dagens politik är det viktigare att
finna en syndabock till ett problem istället för att
lösa detsamma. Det är bättre att säga att Fredrik
Reinfeldt är skitful och att hans utseende bär skulden till Sveriges problem istället för att bara dra en
plastpåse över huvudet på honom och ge honom
böter ifall han ta av sig den. En något flärdfri liknelse, men principen är densamma oavsett om den
gäller den Tsunami som Göran Persson orsakade
genom att göra kanonkulan ned i havet från Madagaskars kust, eller om det gäller Laila Freivalds
totala brist på kompetens. Lös problemet, sök rötterna senare! Och sänk politikerlönerna med 65 %,
det skulle leda till klart bättre levnadsvillkor för
dem som egentligen håller landet på fötterna, skattebetalarna. Den saken har politikerna glömt för
länge sedan, de tar ingen hänsyn till sina väljare
förutom när de avger falska löften i samband med
valet. Göran person är ju valen, blåvalen som sakta
sänker Sverige ned i havet medan Reinfeldt är så ful
att han skrämmer folk och företagare ut ur landet.
Att välja statsminister är som att välja mellan Aids
och Fågelinfluensan, den ena dödar långsamt och
plågsamt (Göran) den andra snabbt och ohyggligt
(Reinfeldt). Jag skulle helst se de båda med fötterna
i cement på havets botten.
1447141117473411273215343535312732
1321143716453415271215254727222717.
Politik borde vara för dem som sätter sitt folk och
inte sig själva i första rummet. Något som innebär
att ALLA politiker i Sverige kan ta sitt pick och pack
och lämna sin position till någon som faktiskt förtjänar den.
Vad då politikerförakt? Inte jag i alla fall, jag erkänner dem som den lägre stående form av liv de
representerar. Till sist några ytterligare rader för att
knyta ihop säcken totalt.
Om du mot förmodan inte skulle hålla med om något jag skrivit här (vilket vore ett bevis för din bristande intelligens) kan du alltid maila och framföra
dina synpunkter.
3621152511271431163621152522412227171415111
44634151622252631262146341434311324113415.
Daniel Källmalm, [email protected] (ämne: krönika)
69
Issue 2.01 (promo)
DORO
Ingenting stoppar
metaldrottningen
Foto: SPV
Utförd: 04.01
Issue 2.01 (promo)
70
slutade skolan i femtonårsåldern,
då vill jag bli grafiker. Men i den
vevan kände jag att något inte
stod rätt till i min kropp. Därför
gick jag till läkare efter läkare
och alla sade samma sak; det var
inget fel på mig. Jag visste dock
att det var det och
på tre CD. Därför
tillslut konstaterafick vi välja och
des det att jag hade
välja bort matelungtuberkulos och
rial så att det fortchansen att överleva
farande höll sig
var ungefär 50%.
som ett tidsdoDoro om musik
- Det var en rejäl
kument, men det
chock för mig, ni
blev bra till sist och jag är mycket kan ju tänka er en flicka i femtonnöjd med resultatet.
årsåldern som missar allt det där
- Det var dessutom roligt att roliga och inte vet om hon komfå se alla gamla klipp, bootlegs mer överleva, säger Doro med
och material som fans skickat till eftersmak.
mig, fortsätter Doro snart. Det
En sak som i alla fall får mig
var kul att se hur naiv jag var på nästan gråfärdig, jag kan tänka
den tiden, när jag inte kunde se mig hur hon låg där på sjukhuset
oss som större än att vi fick spela och medicinerades, tappade håpå hemmaplan. Därför var det ret och pendlade mellan liv och
väldigt kul att sätta ihop den här död. Men något positivt hände
skivan. Det enda som egentligen där i sjukhussängen, och jag mevållade lite problem var alla vi- nar inte det alla fixerade svenskdeos till de gamla Warlocklåtar- ar får för sig så fort ordet säng
na. Skivbolagen var inte så pigga figurerar i samtalet.
på att släppa dem, men till slut
- Under mitt år på sjukhuset,
gav de i alla fall med sig och vi bestämde jag mig för att om jag
fick klartecken att använda dem blev frisk skulle jag göra något
bara två dagar innan färdigstäl- med mitt liv. Och jag blev frisk
landet av skivorna.
till sist, efter ett långt år i isolering. Bara någon vecka därefter
Lungtuberkulos
startade jag så mitt första band,
Det problemet var ingenting som Snakebite. Vi var väldigt högden unge Doro skulle kunnat fö- ljudda och spelade heavy metal,
reställa sig, men så här gick det i något vi inte kunde ana förrän vi
alla fall till när allt började i tre- fick lära oss det av några fans som
årsåldern, eller när hon kämpade kom och hälsade på. De informeför sitt liv.
rade oss om vad vi spelade, och
- Jag har alltid älskat musik, det var tydligen heavy metal.
rockmusik och hårdrock. Även
innan begreppet heavy metal De första framgångarna och
myntades. Min första upplevelse motgångarna
med musiken kom när jag var Efter “ormbettet” blev det mängtre år och fick höra Little Richard der med olika band för Doro innmed låten Lucille, det var då jag an hon och några lokala kamrafastnade. Jag blev tvungen att ter formade Warlock som hängde
spela den om och om igen, varje i samma gamla betongbunker
dag. Musiken blev min drog kan som de tidigare banden gjort.
man nog säga. Trots det hade jag Men en sak skilde Warlock från
en liten annan inriktning när jag de andra banden.
år.
d i över 20
n
ä
k
s
d
rl
ä
v
t
har vari
Doro Pesch
hon är
Hon har sålt
mma om och
rö
d
n
a
k
s
n
a band e
ning.
n vad mång
ä
r
o
iv
k
s äkta drott
s
n
r
e
re
fl
n
e
g
s
ck
ro
n
tveklöst hård
vi egentlige
a
v
Men d vet
om henne?
D
rottningen av heavy metal, Doro Pesch, är aktuell
med en dubbel DVD kallad
’Für Immer’ (för alltid) som är ett
dokument över hennes mycket
långa karriär.
Här följer en redogörelse över
mitt samtal med henne, mitt
långa samtal med henne. Eller
kanske snarare; hennes monolog
där jag sköt in med några frågor
då och då. Vad det än var kommer det här.
Inledning
Jag måste börja denna historiegenomgång med att få reda på
det stoltaste ögonblicket hitintills
i din karriär.
- Där kan jag nog bara säga en
sak; “Monsters of Rock” 1986. Det
var första gången vi gjorde något
så stort. Det var minst 100’000
personer där och det var en verkligt fantastisk upplevelse.
- Fast det var nervöst också,
fortsätter Doro, dels för att det
varit svårt för tyska band att
komma till sådana evenemang
i Storbritannien och dels för att
det var första gången vi spelade
inför så mycket folk. Fansen var
dock mycket bra och det blev en
bra spelning trots skakiga ben
och så. En minnesvärd och fantastisk spelning, berättar Doro
väldigt entusiastiskt.
Det är för att sammanfatta allt
sådant som DVDn kommit till
världen, men den blev kanske
inte riktigt som bandet hade
tänkt sig från början.
- Vi hade planerat att göra allt
på tre skivor men det visade sig
vara väldigt dyrt och skivbolaget
tyckte inte att de hade så mycket
pengar att de kunde släppa den
”
Musiken blev
min drog kan
man nog säga”
71
Issue 2.01 (promo)
>>
- Vi hade en fanclub som spelade in kassetter som de skickade till olika skivbolag och sedan
dröjde det inte länge förrän vi
fick ett par erbjudanden från
några undergroundbolag. Vi bestämde oss ganska snabbt för bolaget Mausoleum för att de hade
coolast logga. Snart fick vi sedan
spela in vår första skiva, ’Burning
the Witches’, en skiva vi trodde
skulle sälja i kanske 200 exemplar
till de närmast sörjande.
Issue 2.01 (promo)
Det blev dock inte riktigt som
det unga bandet trodde, det
blev...
- Mycket bättre! Vi sålde ungefär 20’000 skivor så det var ju en
aning bättre än väntat. Det var
också i den vevan saker började
hända, man kunde liksom känna
att något var på gång. Vi fick spela med Metallica, som också var
ett nytt band vid den tiden. Det
var då det hela verkligen började, när metal fick sitt fotfäste och
72
blev stort.
Även för Warlock och Doro
började saker ske. Saker ingen av
dem ens kunnat ana när de startade bandet för att spela på fritidsgårdar och liknande runt om
i hemstaden Düsseldorf.
- Vår manager ringde upp mig
och talade om att jag skulle säga
upp mitt jobb för att han hade
hittat en jättefin turné för oss. Vi
skulle spela med Judas Priest, ett
av de riktigt stora banden. Därför gick jag upp till chefen och
talade om att jag var tvungen att
säga upp mig för att vi skulle turnera med Judas Priest. Han hade
ingen aning vilka de var. Han såg
bara frågande ut men önskade
mig all lycka. Sedan ringde jag
tillbaka till managern och sade att
jag sagt upp mig, och inte långt
därefter fick vi åka ut på vägen
med de stora pojkarna.
Efter den händelsen gick det
bra en stund, men medaljen hade
en baksida; en baksida som bandet snart inte ville veta av. Istället
lämnade de tillbaka medaljen, eller något sådant.
- Ja, skivbolaget bestämde allt.
De bestämde vilka som skulle
spela och vilka som inte skulle
spela. Medlemmar byttes hit och
dit bara för att skivbolaget ville
det. Vi orkade till slut inte med
all press från bolaget och därför
upplöste vi bandet. På grund av
detta förlorade vi plötsligt rättigheterna till namnet. Skivbolaget
snodde namnet trots att de inte
haft något alls att göra med det.
Vi gick till och med till domstol,
men förlorade där. De har haft
rättigheterna till namnet Warlock
i femton år nu.
Bättre minnen
Favoritskivan brukar oftast finnas med när jag gör intervjuer av
det större formatet, så även denna gång och som alltid verkar det
till en början vara svårt att välja.
- Jag gillar alla skivorna av
olika anledningar. Till exempel
’True as Steel’ för låtarna Fortuneteller och balladen Fall For Me
Again. Det är två av mina favoritlåtar. Sedan gillar jag ’Triumph
and Agony’ där alla låtar är bra
och många av dem finns med under våra spelningar. All We Are
verkar nästan alla hört. Det är en
låt som fungerar överallt, även
där folk inte känner igen någon
annan låt. Für Immer är en annan
låt som jag gillar väldigt mycket.
Den skivan är nog min absoluta
favorit tror jag, men jag måste
också nämna debuten ’Burning
the Witches’ för att den var rolig
att spela in och för att det var den
första skivan. Den tog bara sju
dagar att spela in och innehöll en
hel del konstig och rolig lyrik. Vi
kunde inte så mycket på engelska
då så vi skrev sådant som verkade coolt och i slutändan lät det
tufft, men betydde absolut ingenting. Det var en sak jag märkte i
samband med vår jubileumsspelning; jag kunde inte förstå hur vi
hade tänkt när vi skrev låtarna.
Fast roligt var det i alla fall.
Turnéminnen finns det också
gott om i Doros huvud, men ett
par betyder mer än andra. Eller i
alla fall kommer till ytan fortare
än de andra.
- Ja, Judas Priest var något speciellt; det var vår första stora turné och det med ett så stort band.
Vi hade ofta 20-25’000 åskådare
och det var ofta mycket bra fans
som behandlade oss på ett bra
sätt. Det gjorde även pojkarna i
Judas Priest . De gav oss tillräckligt med utrymme, hjälpte oss
med ljus och soundchecks och
så vidare - verkligt trevliga pojkar. Sedan är också turnén från
2000 i USA med Dio och Yngwie
Malmsteen ett gott minne. Dels
för att det var ett bra paket som
fansen verkade uppskatta och
även för att det uppstod en bra
kemi mellan oss på turnén. Sedan får vi inte glömma den senaste med Saxon, som är ett av
mina favoritband och ett band
jag alltid gillat. Det var också
en speciell turné där jag såg alla
spelningarna de gjorde.
Livet på vägen
Övergången till nästa ämne turnerandet blir nu mycket enkel
eftersom vi pratade turnéminnen
nyss, nu blir det lite annat. Man
har ju hört en hel del om livet på
vägen; hur det kan vara tufft, tråkigt eller alldeles underbart.
- För mig är det som att vara
73
hemma när jag är på vägarna. Det
känns mer som ett hem för mig i
bussen än det gör när jag verkligen befinner mig hemma. Jag
älskar nästan allt med det livet;
turnébussen, att göra folk glada,
att spela, göra soundchecks. Allt
är roligt. Samtidigt är allt jobbigt, speciellt nu för tiden. Det
var bättre på åttiotalet då vi hade
det bekvämare. Då hade de flesta
egen turnébuss och allt det där,
nu kan det vara två- eller ibland
>>
Issue 2.01 (promo)
tre band med medföljande personal som delar på en och samma
buss. Dessutom åker man till mer
konstiga ställen nu, platser där
det ibland inte finns hotell, bensinmackar eller vadsomhelst. Det
var som när vi åkte till Kroatien.
Det var roligt att spela där och
så, men vägen dit. Vägen genom
Serbien var inte alls rolig; dåliga
vägar och inte ett enda hotell eller någon mack. På grund av
vägarna kunde vi dessutom inte
heller sova, så då svälte vi under
vissa perioder. Resan till Australien bjöd också på sina prövningar. Jag fick nog den värsta jetlag
jag någonsin haft. Vi sov säkert
trettio timmar i sträck under de
första dagarna och då är jag ändå
van vid långa resor eftersom
jag pendlar mellan Europa och
Nordamerika.
Bandet och fansen
Bandet Doro med personen Doro
har funnits i många år och i stort
har det varit en stabil sättning genom åren.
- Tre av medlemmarna har varit med i över tio år. Nick Douglas är värst med tretton år. Senast in var Oliver som fick ersätta
vår tidigare keyboardist, som
gick bort i Cancer efter turnén i
USA under år 2000. Det var en
chock för oss eftersom vi trodde
att det inte var något allvarligt,
att han bara hade någon förkylning eller något sådant. Men det
var tyvärr värre än så. Som band
fungerar vi i alla fall mycket bra
och arbetar mycket professionellt. Dessutom känns allt stabilt
till skillnad från Warlocktiden
då vi inte visste från dag till dag
vilka som skulle vara med nästa
gång. Då hade skivbolaget all
makt och vi kunde inte påverka
alls. Nu känns det mycket bättre
när vi inte längre har någon press
på oss från något håll. Nu kan vi
arbeta i den takt vi vill.
Ett band som kan arbeta som
de vill gör ofta bra musik och såHallowed PDF-Magazine
Issue 2.01 (promo)
dant gillar ju fansen och fansen
brukar ju vara precis vad banden
arbetar för.
- Fansen betyder allt för mig,
börjar Doro. De utgör grunden
för det jag gör. Fansen och musiken är byggstenarna för min
inspiration. Dessutom gläder
fansen mig när jag inte är på så
gott humör. Att glädja fansen är
det som gör mig gladast när jag
är på turné. Mina fans är nästan
mer som vänner för mig än mina
egna vänner, det är kärleken till
metal som förenar oss. Metalfans
är nog mer dedikerade till sin
musik än andra fans, det är som
ett brödraskap
nästan. Det är
helt fantastiskt.
sedan funderar vi på att släppa
en ny DVD lite senare. Den ska
täcka vår jubileumsshow eftersom att det var en mycket bra
spelning. Det är dock det “vanliga” albumet som ligger närmst
till hands just nu. Vi kommer
nämligen börja arbeta på det om
några veckor.
Summering
Så hur blir utfallet för DVD:n?
- Jag är mycket nöjd med resultatet, det finns mycket häftiga prylar, till och med ett gömt spår. Skivorna är ett tidsdokument över
karriären och torde vara intressant för alla heavy metal fanatiker. Dessutom
är omslaget mycket
snyggt, och som vanSymfoni och
ligt skapat av Gillespie
- samma konstnär som
framtid
jag använt på alla skiDet har blivit
vor sedan ’Triumph
en spelning
and Agony’ 1987.
med symfoni
Hur känns epitetet
för Doro också,
“drottningen av memen på ett anDet är viktigt
tal”?
nat sätt än det
att ha ett nöje
- Det känns lite för
traditionella.
stort
egentligen. Jag
Det var nämligen bara Doro själv och symfoni- är bara ett vanligt metalhuvud.
Men allt positivt jag får höra är
orkestern.
- 2001 var det som jag gjorde roligt eftersom det värmer i sjädet första gången, men det har len att få höra positiva ting från
blivit en gång till senare. För sina fans.
Det obligatoriska slutordet:
några månader sedan spelade
- Tack alla fans för ert stöd unjag igen för välgörande ändamål.
Det var bra, många headbangare der 20 år nu. Ni ska veta att vi
i publiken, till och med fler än på alltid kommer ge vårt yttersta
våra egna spelningar. Det var så under alla spelningar och skulle
bra att vi funderar på att göra ett vilja fortsätta göra musik under
symfoniskt album som ett litet återstoden av våra liv. I alla fall
sidprojekt. Då ska dock bandet jag skulle vilja fortsätta göra det
vara med och spela sin del, så det under hela mitt restrerande liv.
Ett långt samtal är därmed till
inte bara blir symfonin och jag.
ända
och jag tackar Doro för att
Vi jobbar lite grann med en kompositör som är ett äkta metalfan hon tagit sig all den tid hon tog.
och vet hur vi vill arrangera låtar För vårt samtal tog lång tid. Inte
alls som en vanlig intervju, utan
så att det ska bli bra.
Det kan onekligen bli en spän- mycket längre faktiskt.
Tack så mycket Doro!
nande framtid för bandet, men
frågan är hur det kommer se ut
Dir.k
i övrigt?
- Vi ska spela in ett album och
”
Att glädja
fansen är
det som gör
mig gladast
när jag är på
turné”
74
75
Issue 2.01 (promo)
Tysk fyllesång
TANKARD
Med ölen som bästa vän
Med skivan ‘B-Day’ från ‘02 firade Tankard
sitt 20 års jubileum sedan starten. Med
albumet ‘Beast of Bourbon’, bandets 16:e
skiva, livealbum inräknat, firar Tankard 20 år
sedan första demot stod klart och det betyder hårt festande och mycket öl! Bandets
karismatiske ledare och vokalist, Andreas
“Gerre” Geremia, berättar mer...
Text: Caj Källmalm
Foto: AFM
Utförd: 04.03
Hårt och aggressivt
- Det här albumet är mer aggressivt och har ett
tyngre sound. Allt är lite hårdare; det är tyngre gitarrer, aggressivare sång, men fortfarande väldigt
mycket Tankardthrash.
Det var dock inget planerat, menar “Gerre”.
- När man sitter och skriver låtar, kanske ett år
innan man går in i studion, har i alla fall inte vi några planer på att vi ska göra albumet på ett visst sätt.
Någon i bandet kommer på en idé om en tänkbar
låt och sedan hjälps vi åt att utveckla den samt ser
vad vi kan göra med den för att få den bra. Att
albumet blev hårdare var ett resultat av
inspelningen, inte låtskrivningen.
Bakom produktionen står ännu en
gång bandets gamle vän och tillika
producent på de senaste albumen, Andy Classen, vars jobb är
mycket bra.
- Vi är verkligen nöjda med
resultatet och känner att vi,
liksom Andy, gjort ett bra
jobb. Kritiken har varit god
också, hitintills.
Att välja en favoritlåt är dock
svårare.
- Det var väldigt enkelt på ‘BDay’ för där var Rectifier så otroligt
bra och klart bäst på skivan. Den här
gången är det svårare att välja en, men
kanske Beyond the pubyard?
Issue 2.01 (promo)
Döda män dricker
Fast vad vore ett Tankardalbum utan öl, öldrickande och lyrik om alkohol (främst öl)?
- Haha, jo men Tankard är ett kul band. Vi för-söker ha mer kul än annat och våra texter är inte allt
för seriösa alla gånger. Man ska inte ta vår lyrik allt
för bokstavligt och leva efter dem, utan helt enkelt
skratta åt dem och ha kul istället.
Någonting som inte är allt för svårt när det finns
låttitlar som Die with a beer in
your hand, Dead men drinking och Beyond the pubyard med sammanfallande lyrik
om öl.
76
- Det är väldigt mycket kliché i några av låtarna
och andra är bara roliga. Die with a beer in your hand
är en typisk klichétext omgjord på Tankardvis. Hade
det varit t.ex. Manowar eller Saxon hade det varit
”die with a sword in your hand” men när det gäller Tankard fungerar det inte så. Dead men drinking
är faktiskt ett skämt utifrån ”dead man walking”,
men i Tankard blir det ”dead man drinking” istället.
Slutligen Beyond the pubyard... Den är bara rolig.
Tankard har dock lite mer seriösa låtar också, eller
vad säger man inte om Slipping from reality?
- Den handlar om hur alla söker efter en mening
med livet och en känsla i det och ju mer man söker
desto svårare blir det och då blir det lätt att “halka
bort från verkligheten”.
Öl
En omöjlig fråga att inte ställa när det gäller Tankard är: Vad är det som är så speciellt med öl?
- Haha, öl är ju den bästa, jävla drycken i världen!
Hehe, nej jag bara skojjade. Som jag sa tidigare är
Tankard ett skojigt band och anledningen till att vi
valt att göra en så stor sak av det beror på vår andra
demo, ‘Alcoholic metal’. Alla musikstilar var redan
utvecklade på den tiden; black metal, death metal
och heavy metal. Så vi valde att hitta på en egen stil
vilket blev “öl metal”.
Hur länge kommer då Tankard att sprida alkoholproblem runt om i världen?
- Hahaha, nej jag tror inte vi sprider problem, snarare motverkar dem. Vi kommer dock att fort-sätta
så länge allting känns bra och kul inom bandet. Det
skulle vara kul om vi håller på i 22 år till, kan-ske
rulla upp på scenen i rullstol eller något.
Jo, det skulle verkligen vara en rolig syn det, liksom allt annat när det gäller Tankard. 22 år och 16
skivor, men den första är fortfarande bäst.
- Jag gillar alla skivor, men det är något speciellt
med den första skivan. Känslan av att spela in sin
första skiva och hålla sin första LP i handen, det gör
att ‘Zombie Attack’ fortfarande är min favorit.
Sammanfattning
Slutligen skall vi sammanfatta detta samtal och vad
passar då bättre än att sammanfatta ‘Beast of Bourbon’?
- ‘Beast of Bourbon’ är det logiska steget efter ‘BDay’ då det fortfarande är väldigt mycket thrash
metal med humoristisk lyrik och musik att dricka
öl till, krossande helt enkelt.
Vill du säga något till Sveriges Tankardfans?
- Jag skulle vilja säga tack för senast. Det var kanon att spela här senast, våra första två spelningar
efter 21 år. Vi hoppas kunna komma tillbaka till
Sverige snart och att ni gillar nya albumet.
Med det säger vi stopp för intervjun, men “Gerre”
ger en sista förhoppning om att spela på finlandsfärjan, ett arrangemang Sweden Rock står bakom.
Vi får se vad som blir av det.
77
Issue 2.01 (promo)
Med ett hjärta av metal...
HAMMERFALL
Sveriges största hårdrockband på 20 år
Text: Caj Källmalm
Foto: Nuclear Blast
Utförd: 05.02
Inte sedan Europe har ett svenskt band sålt lika
många skivor och toppat försäljningslistor. Ett
svenskt hårdrockband alltså. Hammerfall är
metalhjältarna från Sverige som fått en
helt ny generation svenskar att
lyssna på hårdrock.
För åtta år sedan började det talas
om ett nytt, svenskt metalband.
Det var något annorlunda med
dem, de spelade riktig heavy metal, som den lät på 80-talet. Efter
’Renegade’ från 2001 var succén
ett faktum - Hammerfall hade slagit sig in på musikmarknaden likt
ett hammarslag.
- Jag är väldigt glad och tacksam över att det gått så bra, börjar Magnus Rosén som denna dag
sprudlar av glädje. Jag har hunnit bli så pass gammal att jag vet
hur allt är beroende av tillfälligheter och Hammerfall har absolut
haft tur med tillfälligheterna. Det
räcker inte med en bra produkt,
du måste ha lite tur också.
Kapitel I: Vägen fram
Året var 1997; fem musiker samlades i ren kärlek för riktig heavy
metal, som den lät på 80-talet, och
släppte sin första skiva. Då var
den här typen av musik lika ute
som tuppkam och platåskor i dag,
men allt det ändrades snabbt.
- ’Glory to the Brave’ påbörjade
ju hela karusellen, minns Magnus.
Andra skivan, ’Legacy of Kings’,
var första skivan som hade riktigt
bra ljud och efter den följde första riktigt stora turnén. På ’ReneHallowed PDF-Magazine
Issue 2.01 (promo)
gade’ från 2001 fick vi vår första
listetta och guldskiva, vilket var
det riktiga genombrottet.
På fyra år hade de gått från helt
okända till att bli Sveriges (och
Europas) första band sedan Europe att som hårdrockband toppa
Svenska albumlistan.
Kapitel II: Ut i strid
Ett antal utsålda turnéer, en bästsäljande skiva (och singel) samt
en hyllad DVD senare släpper så
Sveriges största hårdrockband genom tiderna (Europe borträknat)
sitt femte album, ’Unbent, Unbowed, Unbroken’, och Magnus har
svårt att dölja sina känslor.
- Det känns väldigt bra! Alla
är tända och laddade nu och det
känns bara väldigt roligt! Vi är på
ett sätt stolta, det känns som att vi
gjort vårt bästa.
Är det er bästa skiva hittills?
- Det brukar heta så när artister
pratar om sina nya skivor, kanske
för att det då är nytt och fräscht.
Just nu känns det som det är det,
sen får vi höra vad andra säger.
På vilket sätt är den bättre?
- Skivan är mycket välproducerad och kanske lite tyngre och råare än de tidigare, men jag tror att
folk som vanligtvis inte lyssnar
på hårdrock märker någon större
skillnad. Personligen gillar jag att
78
det är lite mer åt 70-tals hårdrock
än tidigare, utan att för den delen
förlora rötterna i 80-tals heavy
metal. Jag växte upp med 70-tal.
Kapitel III: Kampen
Nu är det 2½ år sedan Hammerfalls senaste skiva, ’Crimson Thunder’, släpptes och orsaken till den
långa väntan grundar sig främst
i att gitarristen Oscar Dronjak
bröt armen och bandet tvingades
till ett uppehåll. Detta gav övriga
medlemmar tid att jobba på soloprojekt och liknande. Magnus
gjorde en skiva med sitt solobasprojekt och Joachim gjorde första
soloskivan. Har detta förändrat
synen på Hammerfall?
- Det har inte förändrat min syn
i alla fall, men en del fans har kanske fått en annan bild av oss och
ser den bredd som faktiskt finns
i Hammerfall. Jag tror faktiskt att
våra soloprojekt kan ha gett en
mer positiv bild av oss själva.
Magnus har i alla fall visat att
han har ett hjärta av guld då han
finansierade en helt egen turné i
Sydamerika för att spela in mat
till svältande barn.
- Det är många som frågat varför jag gjorde det, om det bara
var för att lätta mitt samvete eller
något i den stilen. Hade det varit
av den orsaken kunde jag bara ge
pengar till en hjälporganisation.
Det jag gjorde var för att jag verkligen ville hjälpa till. Totalt spelade jag in över ett ton mat och att
vara där när den delades ut var
väldigt stimulerande. Det kändes
bra att kunna göra en sådan sak!
Kapitel IV: Nya strider
Vid intervjun har en ny säsong
av tv4s “Fortet” dragit igång och
kändisarna samlas för att pressa
sig själva. Vinnarna senast var ett
bekant metalband från Göteborg.
Tyvärr fick dock inte Magnus
vara med på äventyret då.
- Vi drog lott om vem som skulle stå utanför eftersom det bara
fick vara fyra i varje lag. Naturligtvis blev det jag som fick göra
det. Egentligen gör det inget eftersom det, som de flesta vet,
inte bara är roliga saker där, utan
även rätt otäcka saker. Jag tror de
tyckte det var väldigt roligt, men
samtidigt ganska läskigt.
Annars är det mycket riddare i
Hammerfall, varför detta?
- Det följde nog automatiskt
med musikstilen. Vi försökte spela 80-tals heavy metal och då även
anamma hela idén med nitar, läder och liknande. Utifrån detta
har vi alla ritat upp hur vi ville
Hammerfall har bytt ut riddarrustningarna mot... en salig blandning av vem i hela helvetet vet vad.
ha kläderna och skickat bilderna
till en sömmerska, så kläderna är
väldigt personliga och egentligen
en mix av flera olika stilar. Vissa
ser lite rustningsaktiga ut, men
inte alla. Omslagen sedan har ju
figuren, Hektor. Han var egentligen aldrig tänkt som en maskot,
men blev det med tiden. Numera
hänger han även med på livespelningar. Det blir lite “metal teater”.
Ärligt, men med en del humor.
Kapitel V: Seger
Frågan om det nya albumet återstår dock, blir seger även denna
gång för Hammerfall?
- Det känns som att intresset
fortfarande är stort och att folk
kommer gilla det, men man kan
aldrig veta. Vi är väldigt nyfikna
på att se vilken respons vi får.
Skivan följs naturligtvis av spelningar i när och fjärran.
Om du skulle beskriva albumet för någon som inte hört er
förut, vad skulle du då säga?
- Det är rak heavy metal som
den lät på 80-talet, väldigt melodiös och välproducerad sådan.
Hur ställer ni annars till dagens musikindustri?
79
- Det är en väldigt krånglig industri, och den lär inte blivit bättre efter all hysteri kring nedladdning från internet som kommit på
senare år. Jag menar, personligen
tycker jag det är okej om du är en
fattig student och inte har råd eller något sånt, men om alla alltid
gör det skulle det bli problem.
Då skulle alla pengar utebli och
industrin dö. Ingen skulle ha råd
att spela in nya skivor.
Slutligen frågar jag Magnus om
hans vägval i livet, hur har han
levt livet som det kommit?
- Jag har inte utbildat mig eller
så, jag väl gått livets skola, om
man säger så.
Om ni inte var musikstjärnor
utan idrottstjärnor, inom vilka
idrotter tror du då ni skulle vara
aktiva inom?
- Kul fråga för några av oss höll
på väldigt mycket med idrott som
yngre! SKulle väl bli typ:
Joachim Cans (sång): Simning
Oscar Dronjak (gitarr): Basket
Magnus Rosén (bas): Kampsport
Anders Johansson (trummor):
Tai-know do
Stefan Elmgren (gitarr): Vet ej...
Flygning?
Fixxxer
Issue 2.01 (promo)
FILMMUSIK
Musik inspirerad av vita duken
Efter en längre tids granskande av låtar och filmer som varit
både bra och mindre bra har Hallowed nu sammanställt en
lista på musik som både varit med i filmer och låtar som handlar om filmer. Eftersom det finns alldeles för många låtar direkt kopplade till filmer har vi valt ut några av redaktionens
favoriter. Vi kommer följa upp detta, och ber om er läsares
hjälp för att i slutänden sammanställa en komplett lista på
låtar som har med filmer att göra. Just nu får ni ett trettiotal
låtar presenterade med en kort beskrivning av både låt och
film. Detta kommer vi försöka ha i varje nummer, och bygga
på en lång, lång lista med filmer som blivit musik och musik
som varit i filmer.
Låten
Filmen
Iron Maiden - Man
on the edge
Falling Down (1993)
På den underskattade
’X-Factor’ gjorde Iron
Maiden en snabb låt
som enkelt sammanfattade filmens handling
utan konstigheter. En
bra låt med Blaze Bayley på sång.
Med Michael Douglas och Robert Duval
utspelar sig denna film
i varma LA när Douglas karaktär tappar
besittningen och går
berserk på det orättvisa
samhället runt omkring
honom. Bör ses!
Stratovarius Fantasia
Never ending story
(1984)
Misfits - The Forbidden Zone
The Planets of the
Apes (1968)
Denna mystiska låt
från första ’Elements’
fångar filmens mystik
och sago-karaktär till
minsta beståndsdel.
Sångmelodierna kunde
ha varit bättre, men
annars är låten närmast
perfekt!
Misfits tillägnade hela
’Famous Monsters’
gamla klassiska filmer. Detta är en snabb
och kort låt som mest
kretsar kring problematiken med ”The forbidden zone”. Utmärkt låt
till en lika utmärkt film.
Issue 2.01 (promo)
Bastian får tag på en
bok som tar honom till
sagolandet Fantasia.
Men Bastian blir indragen i historien och kan
inte komma tillbaka till
riktiga världen förrän
han räddat Fantasia
från sin undergång.
Innan människan
hade landat på månen
hade vi redan varit i
yttre rymden och vänt.
Charlton Heston och
Linda Harrison i en
odödlig klassiker som
på sin tid var ett av
filmens sju underverk.
80
I detta nummer börjar vi med tre sidor
låtar om filmer och följer upp med ytterligare tre sidor, med låtar från filmer.
Låten
Filmen
Lost Horizon Highlander
Highlander (1986)
Grave Digger Braveheart
Braveheart (1995)
3 Doors Down Kryptonite
Superman (1978)
Stålmannen har det
sjungits om av många
i varierande kvalité. 3
Doors Downs variant är
både avslappnad, enkel
och fastnar lätt. Den är
bra, även om referensen
till filmen är frigjord.
Serietidningar, filmer
och tv-serier. Alla vet
vem han är och visst
finns det viss charm i
allting, men första filmen är ändå bäst. Den
som inte sett har missat
den största superhjältefilmen av alla.
Star One - Eye of Ra
Stargate (1995)
The Vision Bleak
- The Night of the
Living Dead
Night of the Living
Dead (1968)
Lost Horizon får sällan
till riktigt bra låtar, men
denna får verkligen ses
som ett undantag. Inte
bara en bra låt, utan
också en låt som fångar
filmen alldeles utmärkt
med sin atmosfär.
Grave Digger tematiserar ständigt saker.
De har sjungit om
Excalibur och riddarna
runt det runda bordet,
Edgar Allen Poe, Jesus
samt Rheingold och här
alltså om Mel Gibsons
medeltidsepos.
Star Ones ’Space Metal’
är en skiva med mängder av låtar som för
tankarna till sci-fi film.
Eye of Ra är en härlig,
svängig låt som för tankarna till ökenlandskapen och kampen mellan
gott och ont.
Hårdrock om skräckfilm, det har vi nog hört
förr. The Vision Bleaks
tolkning är hård, brutal
och hämningslös, precis
som filmen. En stämningsfull låt som tar dig
till mardrömmen.
Highlanderfilmerna
blev till slut fem
stycken och inte blev
de bättre med numrena. Handlingen är
minst sagt udda med
odödliga svärdsprydda
skottar som fäktas i det
oändliga. Bör dock ses.
Mel Gibson regiserade
och spelade huvudrollen i denna storslagna
film om Englands
förtryck på Skottland
och skottarnas uppror
mot detta. En bra film
rakt igenom med bättre
orginalmusik än Grave
Diggers tolkning.
James Spader som galen vetenskapsman och
Kurt Russel som galen
soldat i en mystisk
värld som för tankarna
till antikens egypten.
En välskriven, välgjord
och intressant film som
är annorlunda och bra.
Skräckfilmsklassikern
om ett gäng människor
som tvingas barrikera
sig i en lada för att undkomma galna zombies
som rest sig från sina
gravar och gett sig ut
på jakt efter levande att
använda till föda.
81
>>
Issue 2.01 (promo)
Låten
Filmen
The Jam Batman theme
Batman: The movie
(1966)
Pink Cream 69 Thunderdome
Mad Max Beyond
Thunderdome (1985)
Arnocorps Terminator
The Terminator
(1984)
S.P.O.C.K. - Dark
Side of the Force
Star Wars (1977)
Technorockiga S.P.O.C.K.
bjuder på en intressant
tolkning av något som
låter väldigt mörkt,
men som inte alls är
det. Det är en skön låt,
ganska bra, men långt
från perfekt och en
vilseledande titel.
George Lucas filmserie om onda och goda
krafter i en galax långt
från vår. En filmserie
som visar att handling
är oviktigt i förhållande
till specialeffekter. En
fullständigt överhypad
filmserie som på sin
höjd är godkänd!
Europe - Carrie
Carrie (1976)
Inte mycket av en egen
låt, men ett roligt inslag
av detta punkrockband.
En kort, konsist och på
många sätt nostalgiskt
doftande låt som är
svår att inte fatta vart
den inspirerats från.
2003 gjorde Pink
Cream 69 en skiva med
samma titel, men som i
övrigt helt saknar referenser till filmen. Börjar
med en sampling och
är en låt i mid-tempo,
som känns lika fattig på
intryck som filmen.
Kan ni tänka er - ett
band som bara gör låtar
direkt refererade till
Schwartzenegerfilmer?
Jo, det är faktiskt sant.
Arnocorps skivor är det,
detta är förmodligen
deras bästa låt.
Otroligt fattig på lyrik
och variation, men
ändå en av Europes
mest klassiska låtar.
Den funkar kanske tre
gånger, sedan är man
urless på låten. En imponerande sånginsatts
av Tempest dock.
Issue 2.01 (promo)
Den första Batmanfilmen som är slående lik
tv-serien, med Adam
West och Burt Ward.
Fånig, töntig och inte
alls imponerande, men
ack så mycket kult.
Nananana Batman!
Mel Gibsons som Mad
Max i filmtriologins
sista del, som för övrigt
också har en biroll med
rockfarmor Tina turner.
En film som inte alls är
i klass med de första
två, men en filmserie
bör ändock ses till fullo.
Den ostoppbara mördarrobotten spelad av
Arnold Schwartzeneger
ska utplåna alla som
heter Sarah Connor i
LA. En utmärkt sci-fi
action med Arnolds
bästa rollprestation!
Steven Kings filmatiserade bok om den
mystiska flickan Carrie
som är besatt av djävulen, eller något i den stilen. Värdelös film, om
man tycker att ologiskt
agerande och ingen
handling är negativt.
82
Låten
Filmen
Alphaville Forever Young
Forever Young (1992)
Alphavilles låt från
1984 som åtta år senare
användes i en film med
samma namn. En suverän låt med bra tema
i lyriken och underbar
sång. En låt som förmodligen alla hört.
Mel Gibson fryser ner
sig när hans fästmö
hamnar i koma och
förmodas dö. 50 år senare tinas han upp med
allvarliga konsikvenser.
En mycket bra film som
också har en ung Elijah
Wood i rollistan.
Van Halen - Dance
the Night Away
Mission to Mars
(2000)
Megadeth Breakpoint
Super Mario Bros
(1993)
The Knack My Sharona
Reality Bites (1994)
Queen - We are the
Champions
High Fidelity (2000)
Van Halens danslåt
från ’Van Halen 2’ som
kom 1979 är en klassisk
Van Halen-låt. Inte för
mycket, inte för lite,
inte lagom - bara Van
Halen. Låten har också
varit med i Howard
Sterns Private Parts.
Megadeth med onskan
Dave Mustaine i spetsen leverar en låt just
för filmen - Super
Mario Bros (!). Ett udda
steg känns det som från
Megadeths vanliga reportoar, men bra likväl.
En kultklassiker inom
rock ń´ rollen och en
mycket bra låt likväl.
Har gjorts covers på
otaliga gånger och det
enda som tycks glömmas bort är vilka upphovsmakarna är, låten
däremot är odödlig.
Ständigt återkommande på sportsevenemang
och även i filmer är en
av Queens mest klassiska låtar. Med en bakåtlutad attityd och grym
komposition är detta en
riktigt bra låt!
I en nära framtid ska
Tim Robbins åka till
Mars tillsammans med
Gary Sinise och Connie
Nielsen men det mesta
går fel. En bra rymdfilm med vissa brister,
men överlag håller den
rakt igenom.
En av många filmatiseringar av Nintoklassikern med samma
namn. Film på tv-spel
har blivit vanligare
sedan dess, och bättre!
Lågbudget och allmänt
lågt, men komiskt!
Ben Stiller som regisör
och i en av rollerna,
tillsammans med Winona Ryder och Ethan
Hawke. En märklig
B-film utan synbara
poänger, precis som allt
Stiller är med i, men
som ändå inte känns
helt meningslös.
John Cusack och Jack
Black i en skivbutik,
kan inte bli bättre. Cusack försöker komma
underfund med sina
relationsproblem och
Black är musikexpert.
Andra filmer med låten
är bl.a. ... det ni!
>>
83
Issue 2.01 (promo)
Låten
Filmen
U2 - Hold me, Thrill
me, Kiss me, Kill me
Batman Forever
(1995)
Survivor - Eye of
the Tiger
Rocky III (1982)
Tom Jones - It’s Not
Unusual
Mars Attacks! (1996)
Limp Bizkit - Take a
Look Around
M:I 2 (2000)
Dio - Time Machine
Wayne’s World
(1992)
U2 är alltid bra, oavsett
tid och plats. Detta är
ingen typisk U2 låt på
något sätt, men den
är suverän i sammanhanget och härlig att
lyssna på. Specialskriven för filmen.
En låt som är och kommer förbli förknippad
med en och samma
film. En bra låt som blir
ännu bättre i det sammanhang filmen satt
den i. Blandingen av
rytm och melodier är
helt enkelt perfekt.
Tom Jones spelas hit
och dit, här och var,
överallt och alltid. It’s
Not Unusual var en hit
redan på 60-talet, men
spelas lika ofta än idag.
Den är svängig, poppig,
rockig och glad, yeah!
Förmodligen det enda
bra som detta band
någonsin gjort är
temamusiken till M:
I 2. Delad börda med
Metallica som gjorde I,
Disappear, men Bizkit
är lite mer av filmens
musiks huvudmakare.
Väldigt sällsynt film
med Dio som också
gjort låtarna. Svår att få
tag på och svår att lyssna på. Tillhör inte Dios
bästa material, men är
helt dugligt för mannen som aldrig tycks dö
bort från musiken.
Issue 2.01 (promo)
Den andra Batmanfilmen i listan är nyare
och på flera sätt bättre.
Samtidigt är den långt
ifrån bra och bristfällig,
men värd att ses om
inte annat för Jim Carreys rollprestation.
Sylvester Stallone som
bakfull boxare som vinner allt han ställer upp
i. Bakfull kanske inte,
men det är så det låter
när han pratar. Har
många positiva inslag,
men också många negativa. Survivors låt är
en av de positiva!
Den mycket oseriösa
sci-fi rullen Mars Attacks är en typisk Tim
burton-film med allt
vad det innebär. En
kavalkad stora skådespelare och även herr
Jones himself är med
på ett hörn och sjunger.
Andra Mission: Impossible-filmen är inte alls
i samma klass som första. Mer action, mindre
handling. Mer effekter,
mindre tanke. Och mer
pang-pang och mindre
logik. Den duger, men
går inte hem i längden,
se hellre del ett och tre.
Wayne’s World är en
orgie i dumheter, precis
som skådespelaren
Mike Myers senare filmer om Austin Powers.
Kräver tålamod och
humor på låg nivå för
att uppskattas.
84
Låten
Filmen
The Eagles - Peaceful Easy Feeling
The Big Lebovski
(1998)
Led Zeppelin The Rain Song
Almost Famous
(2000)
Aerosmith - I Don’t
want to miss a thing
Armageddon (1998)
Aerosmith stod för
drygt halva soundtracket till filmen, men
bara denna och Beatlescovern Come Together
gjorde gott intryck. En
ballad som visar bandet
från sin bästa sida.
En astroid är på väg att
träffa jorden, ett gäng
oljeborrare får 17 dagar
på sig att bli astronauter för att borra ett hål i
astroiden och spränga
den. Lika dålig som det
låter, Bruce Willis är
enda ljusglimten.
Nightwish - I Wish I
had an Angel
Alone in the Dark
(2005)
Eagles är mest kända
för Hotel California, men
den hittar sig mest till
tv-serier. Peaceful Easy
Feeling har hittat sig
till vita duken med sin
avslappnade stil och
melankoliska sång.
The Rain Song är lite av
en favoritlåt hos trogna
Zeppelinfans. En lugn
låt som är stämningsfull och brillierar med
sina gitarrer. I alla fall
första halvan, sedan
blir det en mer typisk
Zeppelinlåt.
Nightwish utsväng som
technometal. Nästan i
alla fall. En snabb låt
som inte påminner
mycket om bandets
övriga reportoar, men
som är ganska bra
ändå. Marco Hietalas
sång är härlig att höra!
I Framtiden
Nu har vi precis tagit oss igenom 27 filmer och låtar som är kopplade till varandra. Antingen låt om
filmen eller film med låten i sig. Som nämndes i
början kommer vi ha detta i flera nummer i framtiden för att till slut få en lång, komplett lista på alla
låtar om filmer och filmer med låtar i.
I detta nummer har medvetet låtar knutna till
samma film valts bort, eftersom det blir tråkigt att
Bröderna Coen anses
ju som något av filmmästare, men det är
mest Fargo och denna
som imponerat. En
sjuk komedi om Jeffrey
Lebovskis liv, vilket är
ganska annorlunda.
En film om den goda tiden, 70-talet när rocken
mötte musikbranchen
på riktigt och fanzines
och tidningar fanns för
den som ville. En härlig
film som är likt en tidsmaskin, åtminstone för
oss som inte levde då.
Baserad på tv-spelet
med samma namn. En
film om övernaturliga
fenomen och svårigheten att handskas
med sådant vi inte ska
kunna överleva men i
filmens värld ändå gör,
fråga mig inte hur.
sittta och upprepa sig allt för mycket. Vi kommer
även fortsättningsvis bara ha en film per nummer,
men samma film kan förekomma flera nummer i
rad, om så behövs.
Kom, som sagt, mer än gärna - vi ber er till och
med - med förslag på låtar och filmer som hör
ihop. Vi vill helst ha tips på låtar som handlar om
filmer, som de vi hade på första tre sidorna. Maila
era förslag till [email protected] (skriv ”filmlåt” i ämne). Alla bidrag som publiceras belönas!
85
Issue 2.01 (promo)
Tulpaner och science fiction
AYREON
Foto: Arjens arkiv
Utförd: 04.08
Vad har Arjen Lucassen och Daniel Källmalm gemensamt?
Om ni inte vet det så får ni bakläxa innan ni läser detta.
Ni som visste att det var Science Fiction och rymden får läsa.
Lift Off
Vad har Arjen Lucassen
och Daniel Källmalm gemensamt? Om ni inte vet det så får
ni bakläxa innan ni läser detta.
Ni som visste att det var ett stort
intresse för Science Fiction och
rymden får läsa vidare.
Efter att ha imponerats av
Rockoperor som ’Jesus Christ Superstar’ och konceptalbum som
Rushs ’2112’ sedan barnsben,
ville Arjen Lucasssen redan 1992
göra något av den idén. Detta
skedde dock inte förrän han haft
några år med andra band och
floppade soloplattor.
- Rockoperor och konceptalbum har alltid tilltalat mig. Idén
med musik och en historia är ett
äventyr, musiken är ett äventyr.
Det var något jag dock inte kunde syssla med i mina första band
Bodine som jag spelade i under
slutet av 70- och början av 80talet, spelade vanlig rockmusik.
Där kunde jag inte göra rockopera och Vengeance var mest
konstiga, mer av sex, drugs &
rock’n’roll med en galen sångare
och så vidare. Men när Vengeance slutade 1992 och det inte längre fanns en marknad, då såddes
Issue 2.01 (promo)
fröet till
vad som skulle bli Ayreon.
Och när jag sedan gjorde ett solo
som totalfloppade tänkte jag att
det var nu eller aldrig. Därför
började jag 1993 skriva och spela
in musik. Jag hade ingen studio
då men fick låna en kamrats under sena kvällar och nätter.
Ayreon var ett kamratband
med några få undantag, bland
annat fanns sångaren i Hollands
genom tidernas största band,
Golden Earrings, med i konstellationen.
- Barry Haye från Hollands
största band, ungefär lika stort i
Holland som ABBA är i Sverige.
Han ställde faktiskt upp för en
flaska whiskey, annars var det
mesta skött av bekanta från tidigare projekt. Folk som hjälpte
mig med solot, bland andra Peter Vink från QS39, jag spelade
också en hel del keys, gitarr, basgitarr och så vidare. Så det var
enkelt med musiker eftersom
jag kände alla. Svårare var det
att spela in på fritiden på nätter,
kvällar och helger. Men det gick
vägen.
86
Set
Your Controls
I grungens tider var det lättare
sagt än gjort att få skivkontrakt
när man ville ha det för en progressiv rockopera.
- När skivan var färdig 1994
och jag gick till olika skivbolag,
sa alla samma sak: ”det är grunge
som gäller, progrockoperor suger”. Men till sist fick jag kontakt med en kille i Holland som
aldrig släppt en skiva tidigare,
han gillade musiken och släppte
skivan. När han sedan efter någon dag sade att vi sålt 2000 skivor blev jag förvånad och tänkte,
”wow, har 2000 personer köpt
min skiva?” När sedan siffrorna
efter en månad var 30’000- 40’000
skivor kände jag att det var något
stort. Jag tyckte det var stort med
Vengeance men detta utklassade allt det och killen ville ha en
uppföljare och så blev det. Den
var inte så lyckat men sedan kom
’Into the Electric Castle’ som är
min hittills bäst säljande skiva en
maffig dubbelskiva om en utomjording på jakt efter känslor.
Arjen, här spelandes för sitt nya projekt - Stream of Passion. Foto: Stream of Passion
Därefter kom ’Universal Migrator’ med sina två delar, en tung
och en soft ett aldrig tidigare provat koncept.
- Nej, jag ville göra något annorlunda, något som ingen gjort
tidigare och det blev något av
en påtvingad grej som gjorde
att många av fansen inte riktigt
kände igen sig. Men den sålde
väl och ledde till att jag blev mer
känd även utanför Europa.
Det första konceptet för debutskivan innehöll både förgången
tid och framtid, allt inpackat i en
och samma plastlåda. Inspiration
både från Fantasy och Sci-Fi, men
även The Who finns förpackad i
samma låda.
- Jag gillade ’Tommy’ av The
Who, konceptet med en huvudperson. Till det vill jag ha en historia med både förgången tid och
framtid eftersom min musik är
både gammalmodig med gamla
instrument och modern med
syntar och sådant. Jag ville ha
något likt en Nostradamus med
visioner om en framtid och kom
upp med den här galna idén om
framtida forskare som kommer
på ett sätt att sända visioner till
det förgångna och varna män-
niskorna för deras framtid med
krig och föroreningar som leder
till Jordens undergång år 2084
(vi har inte ens åttio år på oss
nu, förf. anm.). Allt blev till slut
så lyckat att jag blev ombedd att
göra en uppföljare under namnet Ayreon, något jag inte gillade
från början eftersom det var en
karaktär i min historia. Men det
blev ju lyckat till slut.
High Moon
Det finns onekligen fint material
att välja bland, men vilken är
egentligen den bästa skiva med
Ayreon? Alla har vi vår åsikt, jag
tycker nog den nya är aningen
vassare än sina föregångare, men
det kan vara för att den är färsk,
första delen på migrator är bäst
tycker jag nog nu i alla fall.
- Jag har inget favoritalbum, jag
tror alltid att jag har det, men det
skiftar hela tiden. Den skiva jag
lyssnar på brukar alltid vara mitt
favoritalbum och när jag lyssnar
på dem hittar jag inget jag vill
ändra på. Jag tror inte jag skulle
kunna göra något av albumen
bättre.
Känslor är något som förenar
alla album under Ayreon, men
87
Rolltolkarna i The
Human Equation
James Labrie (Dream Theater)
Me
Arjen Lucassen
Best Friend
Marcela Bovio (Stream Of
Passion)
Wife
Mike Baker (Shadow Gallery)
Father
Eric Clayton (Savior Machine)
Reason
Heather Findlay
(Mostly Autumn)
Love
Mikael Åkerfeldt (Opeth)
Fear
Magnus Ekwall (The Quill)
Pride
Irene Jansen (Karma)
Passion
Devon Graves (Dead Soul
Tribe)
Agony
Devin Townsend (Devin Townsend Band, Strapping Young lad)
Rage
>>
Issue 2.01 (promo)
Arjen vid mixerbordet för Ayreonauts only. Fotot från Arjens
hemsida, www.ayreon.com
Ayreon diskografi
1994
1996
1998
2000
2000
2004
The Final Experiment
Actual Fantasy
Into The Electric Castle
The Dream Sequencer
Flight Of The Migrator
The Human Equation
Övrig diskografi i urval
1982: Bodline ”Bold as Brass”
1984: Vengeance ”Vengeance”
1989: Vengeance ”Arabia”
1994: Anthony ”Pools of Sorrow
Waves of Joy”
1997: Strange Hobby ”Strange
Hobby”
2001: Ambeon ”Fate of a
Dreamer”
2002: Star One ”Space Metal”
2003: Star One ”Live on Earth”
2005: Stream of Passion ”Embrace the Storm”
2006: Stream of Passion ”Live in
the Real World”
Issue 2.01 (promo)
finns det något annat? Ja den som
lyssnar får höra.
- Det här är en annan historia,
jag ville göra något annorlunda
och det fanns två sätt att göra det
på, att använde helt nya musiker
och sedan ändra historien till något helt annat. Så fick det bli, jag
valde helt annorlunda musiker,
även om jag skulle vilja använda
sångare som Russel Allen och Damian Wilson fick jag avhålla mig
från det. Istället blev det Devon
Graves, Devin Townsend, James
LaBrie och så vidare.
Songs Of The Ocean
Historien är intressant och dess
tillblivelse är nästintill lika intressant, om inte mer intressant.
Dock är den saken inte lika invecklad med känslor som tar
form av folk och så vidare, idén
kom på ett lite enklare sätt. Nämligen när herr Lucassen tittade på
88
DVD, vilket är något han gillar.
- Jag tittade på Star One DVDn
med några kamrater och under
tiden jag gjorde det slog det mig
hur mycket känslor som var inblandade. Folk headbangade ibland, grät ibland, ibland blev det
mystiskt och spännande, ibland
blev det löjligt och barnsligt, så
mycket känslor i en och samma
föreställning. Det fick mig att tänka på att göra en skiva om känslor, bara känslor och inget annat.
Allt bara kom när jag skrev, var
man bäst kommer i kontakt med
sina känslor jo kanske i koma.
Det liksom växte fram under tiden jag skrev och funderade.
Men att ge alla dessa känslor
en person torde vara en svår sak
kan tyckas men ibland är verkligheten konstigare än dikten.
- Det var faktiskt enkelt eftersom jag gjorde det åt andra hållet, jag hade redan sångarna/
sångerskorna så att ge dessa en
Foto: www.ayreon.com
roll som en känsla var ganska enkelt, Heather Findlay är perfekt
för kärlek och Devin Townsend
bara måste vara ilskan. Det var
klart enklare att arbeta på det sättet än att jag skulle försöka hitta
en sångare åt mina känslor.
Saker är inte alltid som det verkar från början, ibland är det lärorik att tala med folk. Trots att
tillblivelsen kan verka komplicerad, är inte historien speciellt
svår.
- Nej, en förare krockar under
mystiska omständigheter med
ett träd. Det är nämligen mitt
på ljusa dagen och ingen annan
bil syns, det var dessutom inte
en kvinna som körde eftersom
Labrie var ensam i bilen (han är
dock långhårig, kanske påverkar
det, reds anm.).
Efter olyckan hamnar han på
sjukhus och det är där historien
börjar. En historia med två parallella handlingar; en i sjukhuset
där Labries bäste vän Arjen och
hans fru oroar sig för hans liv
och en annan i Labries huvud där
han konfronteras med sina känslor som visar honom tillbaka till
det förflutna. Känslorna nystar
upp hela historien kring händelsen och tar upp en del ogärningar
från herr Labries liv. Allt slutar
inte på bästa Hollywoodmanér
och den som tror att Arjen äntligen skrivit något seriöst och givit
upp de gröna männen han tror…
Det ska vi inte avslöja här, även
om han tror rätt eller fel.
Master Of Darkness
En favoritlåt borde väl vår holländske vän ha?
- Det är lite tidigt för det, jag
har svårt att vara objektiv men
dag 16, Looser är en bra låt, den är
lagom konstig börjar med didjeridu och folkmusik för att gå in
i Mike Bakers Alice Cooperlika
89
sång och sedan helt sanslöst avslutas med ett raseriutbrott signerat Devin Townsend. Det är en
bra, och konstig låt helt enkelt.
Det är en bra skiva, så enkelt är
det och den berör en på många
olika plan.
- Ja folk både gråter av lycka
och skäller ut mig för mina trick
med den nya skivan.
En stor fråga återstår dock och
det är förstås vem som ska köpa
eller lyssna på denna nya release
under namnet Ayreon.
- Den som är öppensinnig och
den som är äventyrslysten. Det är
inget för den som bara gillar metal eller folkmusik, då finns det
bättre album för det ändamålet.
Det är heller inget för den som
vill ha något i bakgrunden. Det
är ett album för den som vill ha
något som blir bättre med tiden,
för den som vill fly bort till andra platser. Det är ett album att
>>
Issue 2.01 (promo)
älska eller hata, det värsta man
kan säga till mig är att ”det var
ett bra album men lite tråkigt” då
blir jag ledsen. Säg hellre att det
är skit, eller att det är grymt, inte
lite tråkigt.
Det är ett bra album men lite
tråkigt, nej jag bara skojade. Med
tråkighet berörs nog ingen tror
jag, detta är dock ingen tråkig
skiva, den är riktigt bra.
Star One
Projektet Star One är en annan
syssla hos denna multiinstrumentalist. Men hur många vet
hur det började? Den som inte
vet och vill veta rekommenderas
att läsa detta.
- Det var efter Ambeon, som var
soft och datoriserat, jag ville göra
något hårt och gammalmodigt så
jag skrev tolv stenhårda låtar som
jag insåg inte kunde släppas under Ayreon. Därav namnet Star
One, det tog egentligen verklig
fart när Bruce Dickinson (Iron
Maiden) frågade mig om ett soloalbum och jag berättade att jag
hade tolv hårda låtar som kanske
skulle passa. Det hela verkade
fungera till hans manager via
hemsidan fick nys om detta och
satte stopp för alla Bruces planer. Jag å min sida fortsatte och
när sångarfrågan kom upp låg
Russel Allen (Symphony X) och
Damian Wilson (Ex. Threshold)
överst på önskelistan och de ville
gärna ställa upp. Men sedan behövde jag en kvinnlig, vacker
Arjen i ett gammalt promofoto, från Flight of The Migrator från 2000.
Foto: Arjens officiella hemsida, www.ayreon.com
- You can’t explain
what’s funny, it
just is.
- Ah, there is always the human
equation.
Data och Laforge filosoferar.
Issue 2.01 (promo)
- How come the Q are so
good in handling time and
space but so poor in handling humans?
- Well Data when all comes
around it might prove to be
easier to understand time
and space then to understand the human equation.
Captain Picard
förklarar för Data
90
Tänkbara ursprung till namnet
på Ayreons senaste album, båda
tagna från första säsongen av
Star Trek, The Next Generation
röst och det blev Floor Jansen (After Forever) och därefter blev det
Dan Swanö (Nightingale, Edge
of Sanity) för den djupa rösten.
Allt blev större än jag planerat
eftersom allt jag ville ha var ett
mindre projekt som kunde åka
på turné, men det blev större och
större. Turnén blev mycket större
än jag ville, det verkar som om
jag är inkapabel att göra något
mindre och enkelt nuförtiden.
För stort eller inte för stort, en
ny skiva med Star One skulle
ändå förgylla min vardag i framtiden, men blir det någon sådan?
- Det blir troligen en ny skiva
eftersom fansen gillade den och
jag gillade att göra den, det var
roligt att turnera och allt det där.
Dock vet jag inte när eller hur det
ska bli, eller vilka som ska vara
med. Jag arbetar på det viset att
jag inte bestämmer något så det
kommer sig naturligt vare sig det
blir om ett år eller tio.
Jag hoppas i alla fall att det snarare blir förr än senare, och att
konceptet med rymdfilmer fortsätter. Men hur är det nu, är det
favoritfilmerna som beskrivs?
- Mina favoritrymdfilmer är
det, men kriteriet var att de skulle utspela sig i rymden så filmer
som Blade Runner fick inte vara
med, det skulle vara helt i rymden. Filmer som 2001 och Alien
blev då självklara val.
End Credits
Sista frågan nu, vad händer i ditt
liv härnäst?
- Jag har ingen aning, jag bara
hittar på saker och om några månader får vi se vart jag hamnar
(ett projekt som kallas Stream
of Passion blev visst nästa grej,
reds. anm.). Jag arbetar alltid så,
utan plan för då begränsar jag
mig inte till en sak men troligen
blir det inte något med Ayreon på
ett tag eftersom den saken har jag
tömt ut nu.
Efter det tackar jag för en informativ pratstund. För er som
är mer intresserade följer en genomgång av Star Ones filmlåtar.
Dir.k
Om filmerna i Star One:
a
n
r
1+2. Lift Off och Set Your Controls är introspår.
3. High Moon är filmen “Outland” med Sean Connery. Det är en film ni alla borde se, redaktören
inkluderad som först efter intervjun sett den.
4. Songs Of The Ocean är ”Star Trek IV the voyage home”, en film inte många, brukar kunna placera
(jag kunde den, reds anm.), men det är den bästa med den gamla besättningen, när jag sedan antyder
att jag gillar ”First Contact” (ni vet den där Borg anfaller Jorden i det förgångna) bäst, får jag en helt
del medhåll av Arjen.
- Ja, Picard är ju den bästa kaptenen och ”The Next Generation” är den bästa serien (jag håller villkorslöst med när det gäller filmerna, reds anm.). Visst Mr Spock är cool men vi har ju Data.
Ja Data är min favoritkaraktär alla kategorier.
- Ja han är riktigt cool faktiskt, håller Arjen med.
5. Master Of Darkness är den första ”Star Wars” Trilogin, jag gillar inte den andra så mycket. De är
okej men inte mer, de gamla är klart bättre.
6. Eye of Ra är ”Stargate” från 1994, en bra film tillägger redaktören.
- En.riktigt bra film, håller Arjen med.
7. Sandrider är den gamla klassikern ”Dune”, den var länge sedan jag tittade på, påpekar jag när Arjen
berömmer mig för att jag prickade rätt.
- Jasså, se den inte igen för då blir du nog besviken, jag tyckte allt var mycket sämre när jag såg den
igen för ett tag sedan. Det är dock fortfarande en bra film.
8. Perfect Survivor, den gamla rymdskräckklassikern ”Alien”.
En perfekt mix av science fiction och skräck, säger er redaktör.
- Javisst, en riktigt intressant kombination, jag gillade skräckfilmer tidigare också. Det är en riktigt
spännande film som är lika bra nu som den var när den kom (1979).
9. Intergalactic Space Crusader är ingen film utan TV-serien ”Blake’s Seven” som kan beskrivas lite
som en motsats till ”Star Trek”. Det är förrymda fångar som stjäl ett rymdskepp och flyr undan rättvisan, till skillnad från ”Star Trek” som är positivt så har episoderna ofta ett negativt slut.
10. Starchild är Stanley Kubricks klassiker ”2001”, en riktigt bra film, lite långsam men väldigt snyggt
berättad.
m
O
e
m
l
i
f
Bonusspåren:
Spaced Out är filmen ”Darkstar” som ser verkligt billig ut och är så dålig att den blir bra.
Inseparable Enemies är filmen ”Enemy Mine” (Fiender på svenska) som trots namnet är en positiv och
bra film.
91
Issue 2.01 (promo)
Rhapsody
of fire, pherhaps?
Drakarnas mästare är tillbaka
med nya idéer
Med vissa band vet man bara att allting de gör
på något sätt är helt rätt. När Rhapsodys debut
nådde affärerna 1997 hördes influenser av de
tidiga power metalakterna, blandat med en stor
dos episk fantasyrock, personifierat av mäktiga
symfoniorkestrar och körer in i det oändliga.
Rhapsody var bara rätt. Och det är de fortfarande,
men även jääävligt muppiga.
Text: Caj Källmlam | Foto: SPV | Illustrationer: Caj Källmalm |Uutförd: juli 2005
Sedan ”Power of the DragonFlame” har det talats mycket om
bandet, men vad som hänt med
dem har ingen hört. Det nya albumet, ‘The Dark Secret’ har precis
nått ut till butikerna och denna
gång är det ett mer moget och utvecklat band med en bra mycket
större dos självförtroende som
återkommit.Italienare som de
är så får man räkna med en stor
dos komik i det hela, även om så
inte var tanken, och att de denna
gång dissat hela ”epic symphonic
fadderuttan tjoffset” för att istället bli the grand masters of ”film
score metal” tror i alla fall inte jag
ändrar de nedlåtande blickar och
snack bakom ryggen som bandet
fått utstå.
Hur som helst, vad musiken
anbelägar finns det bara en sak
att konstatera även denna gång:
När Rhapsody spinner i stereon
har åhörare lite att anmärka på.
Visst har det senaste albumet
- och EPn - gett vissa rysningar
längst med ryggraden då de inte
alls givit samma lyckorus som
bandets tre första epos. Men album nummer fem - sju med banHallowed PDF-Magazine
Issue 2.01 (promo)
dets två EPn inkluderade - ger
oss återigen lugnande medel och
en god natts sömn. ”The Dark
Secret” är inte bara metal, det är
film score metal.
Legendariska berättelser
Rhapsody bildades 1993, de kontrakterades till Limb Music Productions (LMP) 1994 och debuterade 1997 med fullängdsskivan
‘Legendary Tales’. Albumet var,
såsom nästan alla blivande jättebands debuter, otroligt moget
och banbrytande för ett så ungt
och orutinerat band. Det var fantasy för hela slanten och skivan
gav en väldigt filmisk känsla
mellan klichéerna och de nästan
patetiska försöken att genom riddare, svärd, enhörningar samt
magiska skogar lyfta sitt koncept
och musik till det yttersta.
- Vi är alla väldigt stora fans av
fantasy och episka berättelser,
förklarar bandets ena grundare
- Alex Staropoli. Vi tycker om
filmer, böcker, musik och allt sådant som berör det episka berättandet. Vi har t.ex. lyssnat en hel
del på Manowar genom tiden.
92
- Det vi försöker framföra är
egentligen bilder, utvecklar sångaren Fabio Lione. Med musiken
vill vi ge lyssnaren bilder och visioner från musiken. Vår musik
påminner väldigt mycket om filmer, man får liksom bilder av den
när man lyssnar så det är ganska
självklart att vi även tittat och inspirerats en hel del av filmer när
det finns så många likheter.
Symfonier i fantasiland
Musiken blev i alla fall en stor
succé. ‘Legendary Tales’ sålde
väldigt bra och blev en av skivåret 1997s blivande minnesstenar. Året efter återkom bandet
med en ännu längre, ännu mer
symfoniorienterad och ännu mer
välarbetad skiva. ‘Symphony of
Enchanted Lands’ ses än idag
allmänt som Rhapsodys bästa album och det är även det album
som bandmedlemmarna känner
sig mest knutna till.
- ‘Symphony of Enchanted
Lands’ är ett av våra allra bästa
album, förklarar Alex. Det är det
album vi känner oss mest bundna till och känslomässigt förank-
Fabio Lione
Alex Staropoli
rade i. Vi är väldigt nöjda med
den skivan, men inte bara den
för vi är väldigt stolta och nöjda
med allt vi gjort så här långt.
Visst finns det enskilda småsaker
att anmärka på, men överlag är
vi helt nöjda med allting vi gjort.
‘Symphony of Enchanted Land’
var dock det album som vi på
riktigt slog igenom med och det
är albumet vi känner oss mest
identifierbara med bland de lite
äldre skivorna.
Skivan innehöll tio imponerande spår av högsta kvalitet och
att finna någonting som saknas
eller är mindre bra på skivan är
svårt (frånsett Fabios engelska)
om man inte avskyr högtonad
sång och smattrande bastrummor. Efter skivan försvann dock
trummisen och ersattes med en
ännu snabbare och duktigare
trumrobott; Alex Holzwarth från
Tyskland. Men vad hände med
Daniele Carbonera?
- Tyvärr så... Eller först och
främst vill jag påpeka att vi var
och fortfarande är mycket goda
vänner med Daniele. Det var dock
så att han inte var riktigt så duk-
tig som man behöver för att vara
trummis i Rhapsody Jag menar,
han är en duktig trummis, men
det krävs en hel del för att platsa
i Rhapsody. Det räcker inte med
att “bara” vara bra, man måste
vara mycket bra. Det var en svår
splittring, men nödvändig.
Magiskt går först
Daniele var den tredje mannen
som var med sedan bandet bildades (Alex Staropoli och Luca Turilli de första), men inte den enda
att lämna bandet. Även bassisten
Alessandro Lotta fick lämna bandet innan inspelningen av bandets fjärde album, ‘Power of the
Dragonflame’. Det var dock av
helt andra anledningar.
- Alessandro hade attitydproblem, kommenterar Alex. Han
var ingen schysst kille så det
fungerade inte riktigt med honom
i bandet. När man är ute på långa
turnéer och fast i studiorum måste det fungera, kemin är det viktigaste. Om det inte gör det blir det
bara tråkig stämning och istället
för roligt blir det jobbigt. Vi har
inte pratat med honom sedan vi
93
delade på oss, men jag vet att han
spelar i något finskt band nu.
- Rhapsody handlar mycket om
magi och kemi, fortsätter Fabio.
Med våra skivor försöker vi skapa magi och för att kunna göra
det krävs rätt material. Rhapsody
är schyssta killar, då kan det inte
finnas någon som inte är det.
- Vi är kanske inte världens bästa musiker, klämmer Alex in och
motsäger anledningen till att Daniele kickats, men det är viktigt
att få till det där lilla extra. Magin
med musiken går först. ‘Symphony of Enchanted Lands’ hade det
där magiska, därför känns den
mest rätt från vårt förgångna.
Och även om magin går i första
hand måste man uppenbarligen
vara en duktig musiker för att
platsa i bandet, annars går det
som för Daniele. Den uppsättning bandet består av nu är dock
alla medlemmarna tillfreds.
- Absolut! Patrice Guers är en
mycket duktig bassist och Alex
Holzwarth är förmodligen en av
Europas allra bästa trummisar.
Det finns inget att klaga på i dagens Rhapsody. Vi är äntligen
>>
Issue 2.01 (promo)
gäng schyssta killar, skrattar
Alex (Staropoli).
Eldregn i gryningen
Efter ‘Symphony of Enchanted
Lands’ påbörjade Rhapsody det
som skulle bli bandets tredje fulllängdsskiva. Resultatet blev två
års väntan på ‘Dawn of Victory’,
Issue 2.01 (promo)
men fansen var enigt överens om
att det varit värt väntan. Skivan
gick in på chartlistor runt om i
världen, till och med i Sverige,
och även om det symfoniska
gett efter i utrymme jämfört med
‘Symphony of Enchanted Lands’
fanns där tillräckligt för att ge
samma magiska fantasykänsla
94
som innan. Värre blev det sedan.
När ‘Rain of a Tousand Flames’
kom i slutet av 2001 slogs fansen i
skivbutiker runt om i världen för
att få tag på skivan, men när de
väl fått i skivan i stereon blev de
flesta ganska besvikna. EPn sålde
riktigt bra, men det symfoniska
hade backat rejält jämfört med
tidigare och det enda spår man
egentligen kände igen sig på var
den tolv minuter långa avslutningen The Wizards Last Poem.
‘Power of the Dragonflame’
blev en liten förbättring, men
bandets fans var i princip eniga
om att något av de tre första albumen trots allt var bäst och att
‘Rain of a Tousand Flames’ samt
‘Power of the Dragonflame’ var
bandets sämsta. Många tappade
lite hopp om bandet, så efter att
ha turnerat halva 2002 var det
dags för upprättning. Nu var det
dags att bevisa att bandet inte
kastat ur sig sitt bästa, men då
började plötsligt ett rykte gå om
bandet. Eller egentligen var det
inte ett rykte, utan snarare ett
hån mot bandet.
Plötsligt började folk påstå, om
än de flesta bara på skämt, att
Rhapsody inte var något annat
än Sascha Paeth (bandets producent och medhjälpare i studion)
med en trummaskin.
Den mörka hemligheten
Bandet tog väldigt illa vid sig av
anklagelserna och för att bevisa
att de minsann inte hade någon
trummaskin filmade bandet inspelningen av sin nya skiva för
en limiterad DVD och valde att
producera allt själva, endast med
viss hjälp av Paeth. Den mörka
hemligheten om det förgångna
får vi aldrig veta, men nu kan vi
med egna ögon se att åtminstone
denna skiva inte är Sascha Paeth
och en trummaskin.
- Att Sascha skulle göra Rhapsodys musik är rent skitsnack!
Han är inte Rhapsody, han är
bara vår medhjälpare - börjar
Alex hastigt, märkbart upprörd
över att ämnet tas upp. Luca,
jag och Fabio är Rhapsody! Vi
skriver allt, spelar allt och alla
idéer som används är våra! Sascha är en god medhjälpare och
har hjälpt oss få fram det vi velat
ha, men han har ingen talan när
det gäller musiken i Rhapsody.
Det kanske han har i andra band,
men i Rhapsody gör vi våra egna
skivor - allt annat är skitsnack!
Lätt skrämd över Alex utbrott
känns det betryggande att höra
Fabios
lugna
stämma
på
hemsk engelska utveckla
vad Alex försökt säga.
- Sascha är en
väldigt duktig producent,
väldigt professionell och så,
men när vi går
in i studion är
allt redan färdigskrivet och
klart. Han har
gjort ett jättebra jobb, men att påstå att han skulle stå för Rhapsodys musik är bara befängt! Nämn
ett band som låter som Rhapsody!
Jag har i alla fall inte hört något,
för vi gör allt själva och struntar
i vad andra band gör. Vi behöver
hjälp med att förverkliga våra
idéer, men det är våra idéer och
det är vi som framför dem.
Känsligt värre, och trots att det
säkerligen mest var menat som
ett skämt har det blivit något bandet tycker mycket illa om och tagit illa vid sig av. Det är nästan
som om de verkligen hade något
att dölja, en tanke jag snabbt slår
iväg då den, som Fabio sa, bara
är löjlig.
”
kerligen träder in i den växande
muppfamiljen.
- Vi är väldigt nöjda med nya
skivan, förklarar Fabio. Allting
med känns så otroligt bra den
här gången! Det
är många nya
element blandat
med det bästa från
tidigare
skivor
och sammansatt
det till en perfekt
helhet. Vi är bara
oerhört stolta!
Den nya tituleringen
”film
score metal” är
de helt egna med
Alex Staropoli gillar att spela i, men
inte dåliga skämt vad är egentligen
skillnaden mellan detta och den musik bandet
gjort tidigare?
- Egentligen är det inte så stor
skillnad, berättar Alex. Det är lite
mer filmiskt orienterad musik,
lite mer bilder och sådär, men i
stora drag samma typ av musik.
Så varför ändra tituleringen?
- Den känns mer ärlig, fortsätter
Alex. Det förklarar bättre vad det
verkligen är, vad vi egentligen
spelar. Det är klart, den gamla
titeln fungerar ju fortfarande för
det är fortfarande väldigt episkt
och symfoniskt, men vi tycker att
detta stämmer bättre.
Att Sascha skulle
göra Rhapsodys
musik är rent
skitsnack! (...) i
Rhapsody gör vi
våra egna skivor
- allt annat är
skitsnack!”
Konstiga titlar
2004 är Rhapsody i Sverige för
att prata med medierna här om
sitt nya album. ‘Symphony of
Enchanted Lands II: The Dark
Secret’. Det är ett efterlängtat,
omtalat och omdiskuterat album. Fans av Rhapsody har absolut ingenting att befara, för
bandet har - som titeln antyder
- åter igen tagit fram det tunga
symfoniartilleriet och gjort en
skiva som får de gamla fansen
att le brett samtidigt som nya sä-
95
En skådis i RHAPSODY
Skillnaden mot tidigare är hårfin. Det är lite större körer, mer
dramatisk musik och de ökända
”bilderna” man uppenbarligen
ska få uppenbarar sig mycket
riktigt vid annat än slölyssnande.
Det som förmodligen gett bandet
störst rubriker senaste tiden är
dock någonting helt annat, nämligen en skådespelare.
Som berättare för bandets nya
skiva står ingen mindre än självaste Christopher Lee som nyligen synts i rollen som Doku i Star
Wars samt Saruman i Lord of the
Rings. Den stora frågan som utHallowed PDF-Magazine
Issue 2.01 (promo)
>>
år,
men
all
den
tiden var nödvändig för att vi
skulle få allt så bra som
det nu blev. I slutänden tycker
jag vi fått fram precis det vi ville
och egentligen finns det ingenting som är dåligt.
The Black Book Saga
formar sig hos den ”lilla” metalfanatikern är självklart hur en så
stor skådespelare hamnat i lilla
Rhapsody? Fabio berättar.
- Det var så att vi kontaktade
honom och frågade honom om
han ville vara med på den här
idén. Han tyckte uppenbarligen
om det väldigt mycket och svarade ja ganska fort. Så här i efterhand är vi väldigt nöjda med
hans framträdande och han likaså med slutresultatet.
Som åskådare är det bara att
hålla med, och inte bara om Christopher Lee utan om hela skivan.
Rhapsody har skapat ett helt nytt
äventyr som återigen fängslar
från början till slut. Ljudet och
ljudbilden imponerar, trots att
Luca (Turilli) och Alex (Staropoli)
för första gången själva rattat de
flesta spakarna vid mixerbordet.
- Ljudet - tycker jag - är helt makalöst, berättar Fabio tagen. Allt
är helt otroligt; sången, gitarrerna,
orkestern, körerna, keyboards,
mixning och produktion. Vi är
väldigt nöjda med allt! Det tog
lång tid i studion, nästan ett halvHallowed PDF-Magazine
Issue 2.01 (promo)
Självklart har nya albumet också
en episk historia i sig. Till detta
album hade Algalord Chronicles
gått till ända, så det var bara för
Luca att sätta sig ned och hitta
på en ny historia. Det blev historien om den svarta boken, eller The Black Book Saga som den
också kallas. Historien utspelar
sig några år framåt i tiden, efter
Algalord Chronicles och är en
ren fantasyberättelse med många
natursköna element och liknelser
hämtade från verkligheten.
- I grunden rör det sig om en
ren fantasyberättelse, förklarar
Alex i Lucas frånvaro, men det
finns även många saker som går
att relatera till verkligheten. Utan
att avslöja för mycket, kan jag berätta att den handlar mycket om
moder jord och positiva bilder
med det vackra i världen.
Utan att själv avslöja för mycket
kan jag säga att de som är intresserade av Lucas nya historia borde köpa albumet istället för att
tvinga mig att återberätta den.
Nåväl, med allt detta sagt är det
dags att börja runda av samtalet.
Innan dess finns det en hel del
småsaker att rikta lampan över,
såsom att bandet numera ligger
96
på SPVs metalbolag Steamhammer istället för LMP.
- Vi var verkligen inte missnöjda över något vi fått från Limb,
men vårt kontrakt var slut och
det kändes som att det var dags
att byta upp oss till något större.
Det blev lite som nytt blod kom
in i bandet och att SPV är ett
mycket större bolag ger förstås
ytterligare möjligheter för oss
som band. I slutänden vill vi inte
vara hobbymusiker utan kunna
vara professionella musiker med
allt vad det innebär.
Därpå hälsar Alex att om han
vore du skulle han köpt Rhapsodys nya album för det är bara så
bra. Och hur man än vrider, och
hur man än vänder går det inte
att undkomma vad Rhapsody
numera spelar för musik.
- Film score metal,
skrattar Alex.
ELVENKING
Skogens riktiga kungar
Det finns tre saker som kan göra ett band
bra. Den mest självklara anledningen är
duktiga musiker, den andra är originalitet
och tredje att de som står bakom musiken
lyckas uttrycka känslor så pass bra att den
som lyssnar känner varenda känsla som
orsakat att musiken låter som den gör.
Text: Caj Källmalm
Foto: Elvenking
Utförd: maj 2005
De flesta banden uppfyller endast ett av dessa kriterier, endast
en del uppfyller två och ytterst få
band alla tre. Elvenking är ett av
de band som har riktigt duktiga
musiker, är originella och klarar
av att uttrycka starka känslor
med sin musik. Det är även ett
band som redan från demostadiet ansets vara den nya generationens favoritlirare, men ibland
blir det inte som profeterna och
kritikerna tror...
Detta är historien om
Italiens Tolkkienfanatiker
nummer ett.
Nytt band
1997 bildades Elvenking av
vännerna “Jarpen” och “Aydan”.
Snart hakade en duktig röstakrobat med smeknamnet “Damnagoras” på och innan de visste
ordet av det hade de blivit fem
killar som spelade folkmusikinfluerad metal. Låter det bekant?
Förmodligen, men inget band
som någonsin försökt sig på att
spela sådan musik har lyckats
göra den på detta sätt eller så
bra som Elvenking. Med demot
‘To Oakwoods Bestowed’ visade
bandet upp en förvånansvärt mogen musik
där power metal möter
folkmusik och melodier
på ett progressivt sätt.
- Vår idé var egentligen att bara
spela power metal, menar Jarpen
- bandets ena grundare. Senare
kom idén om att ha med vissa
inslag av folkmusik och death
metal eftersom att vi alla gillar
band som Dark Tranquillity och In
Flames samt växt upp med
folkmusik. Från början,
och än i dag, är vi dock
ett power metalband.
Detta visade sig bli en
lyckad lösning och demot
hyllades nästan överallt. Webzinet Metal-Rules.com skrev
att Elvenking utvecklat en helt
ny musikstil och ett skivbolag
var inte svårraggat. AFM blev
de lyckliga och 2001, två år efter att demot, låg debutalbumet
på skivhyllorna under namnet
‘Heathenreel’.
Nya tider
‘Heathenreel’ blev nästan den
succé som demohyllarna trott,
men skivan nådde inte hela vä-
97
gen. Den kom ut i affärerna, sålde hyfsat bra
och gjorde Elvenking till
ett band det talades om,
men vad hände sedan?
2001 tog slut, 2002 började och
slutade. 2003 började och slutade
och fortfarande inget nytt album.
Först nu i maj 2004 kom äntligen
Elvenkings andra album. ‘Wyrd’
är ett par veckor gammal ute i
butikerna men har ännu inte sålt
så bra som det kunnat. Tre år har
gått och förväntningarna på det
andra albumet blev naturligtvis
enorma bland kritikerna och de
mer trogna fansen, men många
har nästan glömt bort bandet. Så
vad hände egentligen under de
tre år som gick mellan skivorna?
Först hände bara bra saker.
Bandet åkte ut på Europaturné,
spelade på större och mindre festivaler runt om i världen och fick
spela live riktigt flitigt under första året efter skivan. Det hela såg
riktigt lovande ut och materialet
för en andra skiva började komma till världen, men de många
livespelningarna blev för mycket
för bandets vokalist vars tillstånd
sakta försämrades medan han
Issue 2.01 (promo)
>>
Nytt album
Damnagoras lämnade bandet under goda omständigheter för att
(1) bli frisk och (2) gynna bandets
fortsatta karriär, men att hitta en
ersättare blev ingen lätt uppgift
och det tog bandet över ett halvår
att finna en ersättare värdig att ta
över rollen, men när de väl gjort
så dök andra problem upp som
försenade den andra skivan.
- Tanken var ju att albumet
skulle släppas 2003, börjar Aydan - bandets andra grundare. Vi
skulle gå in i studion i oktober/
november 02 och släppa plattan
i mars/april. Nu blev det istället
så att “Kleid” kom in i bandet på
riktigt i december 02 så vi kunde
gå in i studion först i mars 03,
men det verkliga problemet kom
egentligen senare när vi skulle
mixa skivan. Vi fick inte tag på
ett ställe att mixa skivan och detta
samt en del mindre saker gjorde
att skivan kom ut först nu i maj.
Med andra ord är skivan egentligen ett år gammal och detta är
något Aydan påpekar, men han
är också tydlig med att det känns
skönt att skivan äntligen är ute.
- Det har varit mycket arbete,
mycket hårt arbete under en lång
tid och att albumet nu finns ute
känns väldigt bra och glädjande.
Ny sångare
Att Elvenking i dag ska bli det
där nya storbandet det pratades
om i samband med demot känns
Issue 2.01 (promo)
Från vänster till höger: Ett gäng Italienare som ser konstiga ut
återfick en sjukdom från förr.
- Vi märkte att Damnagoras
röst blev sämre och sämre, börjar
Jarpen, speciellt under livespelningarna sista året. Det var efter
en spelning i Budapest som vi
verkligen tyckte att det var dags
att fråga honom om hur det stod
till med honom. När vi fick reda
på att han fått tillbaka sin sjukdom frågade vi honom om det
verkligen var så bra att han fortsatte sjunga eftersom att detta
kunde förvärra hans problem.
inte så trovärdigt, men Aydan
menar att bandet i dag verkligen
kan göra precis vad de vill.
- Jag tycker att Kleid verkligen
är en duktig sångare och klarar av
en hel del saker som Damnagoras
inte gjorde. Damnagoras var en
mycket duktig sångare med en
egen röst. Han kunde verkligen
sjunga med passion och känsla
och på scen var han väldigt spännande, men hans röst räckte inte
alltid. Kleids gör det och jag tror
att han på framtida album till
och med kan sjunga bättre än på
‘Wyrd’, eftersom han till detta
album inte hann få så mycket tid
med och i bandet, utan vi gick in
i studion nästan direkt.
Reaktionerna på Kleid har dock
varierat. Vissa påstår att han är
bättre än Damnagoras, andra att
han är sämre och vissa att de låter
ungefär lika, medan andra sagt
rena motsatsen. De lärde tvistar i
98
frågan och Aydan ställer sig neutral till hur lika de låter.
- Det är svårt för mig att döma
eftersom att jag är med i bandet
och är inblandad, så att säga.
Kleid är en duktig sångare, men
jag kan inte döma huruvida de
låter som varandra eller ej.
Ny ljudbild
Mer metal och mindre folkmusik
eller mer folkmusik och mindre
metal? Olika personer säger olika
saker och svaret verkar varierar
beroende på vem man frågar.
Jarpen tycker att albumet är lite
mer rakt fram och lättare att ta till
sig, medan Aydan att ‘Heathenreel’ är det lätta albumet och att
‘Wyrd’ dessutom är lite mer metal. Han medger dock att det delvis även är mer folkmusik.
- Jag tror att det beror mycket
på att vi numera har en fast violinist i bandet som gör att det lätt
tid varit, att kunna fortsätta göra
bra musik. Vi vill ingenting annat
än att fortsätta göra det vi tycker
om och att ha kul med det. Vi vill
göra bra musik, från hjärtat, musik som förmedlar våra känslor
och tankar. Musik som vi vill ha
den helt enkelt. Det är målet.
Ny stil
kan uppfattas så. Överlag anser
jag ändå att skivan är lite hårdare
än ‘Heathenreel’.
- Jag tycker att den nya skivan
är lite renare och lite lättare att
lyssna på än ‘Heathenreel’, motsäger sig Jarpen med att säga. Det
är inte riktigt som den, men helt
klart 100% Elvenking.
- Det vi gjort är att försöka korta
ner låtarna, börjar Aydan. Det är
lättare att skriva bra låtar som är
långa än korta, men vi har verkligen försökt satsa på det den här
gången. Vi har försökt komma
till skott direkt och fånga poängen utan omständigheter.
Nya förutsättningar
Elvenking är fortfarande ett ungt
band, det är viktigt att komma
ihåg, men de har släppt två riktigt bra album och utvecklats
både som band och individer. De
är i dag mycket bättre på sina in-
strument och även låtskrivandet
har förbättrats. Det här menar
Aydan är anledningen till att den
nya skivans låtar är kortare och
fångar poängen direkt - att de
numera klarar av att skriva sådana låtar. Detta är ett resonemang
som dock säger mot sig självt när
man lyssnar på t.ex. ”Hob’s ń
Feathers” från ‘Heathenreel’ som
klockar in på 2.27 och är en av
skivans röjjigaste låtar.
Hursomhelst... Om vi återkommer till den första frågan: Vad
gör ett band bra? Elvenking uppfyller alla kriterier och borde därför kunna slå igenom ordentligt,
men det gör de inte. Varför? Aydan menar att musikbranschen
inte ser likadan ut i dag som för
tio år sedan. I dag finns det datorer och internet, med allt som det
innebär (mp3, nedladdning och
brända skivor hit och dit).
- Vårt enda mål är, och har all-
99
Som tidigare nämnt fick Elvenking många komplimanger som
demoband. Vissa påstod att de
uppfunnit en helt ny musikstil
och när Aydan får höra detta frågar han direkt varifrån det påståendet kommer men efter ett tag
går han med på att svara .
- Nuförtiden är det svårt att
vara originell, allting har redan
gjorts - mer eller mindre. Visst,
vi är ganska originella och det
är kanske inte så lätt att blanda
ihop oss med flera andra band,
men musik är ett sätt att uttrycka
sig på och ingen tävling om vem
som gör vad. Vi skriver personlig
musik som kommer direkt från
oss, det är ingen ny musikstil.
Originell är den dock, och väldigt välutvecklad.
- Ja, och vi är väldigt stolta
över det, speciellt som att vi är
ett så pass ungt band med bara
två skivor i bagaget. Jag tror att
mycket beror på mängden material vi skriver; om en låt inte
blir tillräckligt bra kastar vi den
hellre och skriver fem potentiella
ersättare än att använda den. Det
viktigaste med vår musik är dock
att uttrycka oss själva och jag tror
det är anledningen till att vi har
en så pass “egen” stil.
Aydan slutar sedan med det
obligatoriska försäljningssnacket
av nya skivor.
- Jag hoppas alla gillar albumet
och även vårt tidigare album. Det
är ett bra album och passar utmärkt för de som vill drömma sig
bort, det är någonting att drömma med. Sedan hoppas jag även
att vi kan komma till Sverige och
spela snart!
Fixxxer
Issue 2.01 (promo)
ICON AND THE BLACK ROSES
En helt ny gothikon
De är inte världens mest kända band,
men inte heller okända. De har i fem
år kämpat med opublicerade skivor,
ett flertal producenter och medlemmar som inte stannat. Nu gör
de för första gången en intervju
i Svensk media, Portugals nya
metalhopp och ett njutbart
tillskott i gothgenren. Här
är Icon & the Black Roses.
Johnny Icon är namnet på frontfiguren i bandet. Han började studsa omkring med gitarrer redan
vid tio års ålder och har sedan
dess hunnit delta i många bandprojekt. Idag sjunger han i Icon &
the Black Roses och arbetar vid
sidan som producent och studiomusiker. När Johnny grundade
bandet hette de Blue Obsession,
men i takt med att medlemmarna från den tiden försvunnit har
namnet också förändrats. Även
artisternas namn i dagens uppsättning har förändrats och blivit
överraskande engelsklingande,
då alla i bandet har tagna artistnamn, för egentligen får man febrilt leta i Portugisiska lexiokon
för att åtminstone försöka förstå
hur de stavas och uttalas.
En växande Icon
I somras släpptes bandets debutskiva, en “måste-ha-platta” för
alla gothälskare och en skiva som
mycket väl kan tilltala både vanliga rock- och hårdrockfantaster
som vanliga musikälskare. Bandet stod för den andra releasen
någonsin på skivbolaget Dark
Wings, ett nytt gothbolag startat
av en höjdare på Sanctuary.
Issue 2.01 (promo)
Text: Caj Källmalm
Foto: Icon & the
Black Roses
Utförd: Februari 2005
- När vi skickade ut vårt demo
till skivbolag runt om i Europa
hamnade en på skrivbordet hos
denna man, berättar Johnny. Han
gillade vad han hörde, men kunde inte signa oss till Sanctuary eftersom att de vanligtvis inte ger
ut den här typen av musik, utan
mest heavy- och power metal. Istället signerade han oss till ett av
sina egna skivbolag, och så hamnade vi på Dark Wings.
Dålig distribution
Dark Wings är dock inget majorbolag. De distribueras främst av
SPV, men eftersom de redan har
ett eget gothbolag är skivor från
Dark Wings väldigt lågt prioriterade. Johnny känner sig därför
en aning besviken på hur bandets
skiva distribuerats i världen.
- Vi hade rätt höga förväntningar på skivan, men på grund av
problemen med distributionen
har den inte kunnat nå upp till
dessa. Nyligen var jag i England
och kunde knappt hitta min egna
skiva. Det är egentligen bara här
hemma i Portugal och även Spanien samt Tyskland som skivan
sålt hyfsat bra. Jag menar, skivan
når ut bra i vissa länder - men
100
inte alls i andra, och det är ju en
aning frustrerande.
I Sverige går den att få tag på,
men liksom övriga releaser från
SPV är den bara tillgänglig i vissa
butiker, och inte direkt i varenda
liten mack ute på landsbygden.
Johnny tror dock inte att SPV och
Dark Wings gjort allt de kunnat
för att få ut skivan ordentligt.
- Nej, det känns inte som de
gjort ordentlig promotion för
skivan, eller att de ansträngt sig
speciellt hårt. Dålig promotion
betyder i nio fall av tio också dålig försäljning, de hänger ihop så
pass väl att det är lätt att se om
de ansträngt sig eller ej. I det här
fallet känns det bara som att de
inte har gjort det.
The black roses
Skivan som sådan är dock Johnny nöjd med. Han känner i efterhand att det finns saker som kunde vart bättre, men att de gjort
det vid inspelningspunkten var
det bästa de kunde göra.
- Saken är den att man lär sig av
att göra saker. När du ska göra
samma sak nästa gång är du oftast lite bättre på det än gången
innan. Det vi spelade in då var
Icon & The Black Roses i rosuniformerna. I mitten
på båda bilder är Johnny himself, iklädd en enkel
“You” tröja. Det blir inga stillpoäng för honom i år.
Det går istället, som vanligt, till Julia Roberts.
det bästa vi kunde göra vid den
tidpunkten, men idag vet jag att
vi skulle kunna göra en bättre
skiva. Detta får vi ta vara på till
nästa skiva istället. Trots allt är
jag ändå nöjd med resultatet och
med tanke på hur svårt det är att
få sina skivor släppta i övriga Europa som Portugisiskt band, och
i synnerlighet hårdrockband, kan
jag inte vara annat.
Bandets medlemmar är utöver
Johnny följande rospojkar: Sean
Rose (bas), Sebastian Noir (git.),
Mike Thorn (tr.) och Adam Nox
(k.b.) men som tidigare nämnt
heter de egentligen något helt annat. Det roliga är att alla, webbdesignern Sean borträknad, faktiskt
arbetar som musiker på heltid i
diverse projekt och inspelningar,
Johnny inkluderad.
Ingen singel
Tillbaka till skivan. Angående
låtarna tycker Johnny numera
att de låtar bandet skrev och spelade in först idag är sämst, och de
senast komponerade anser han
bäst. Som favoriter håller han
Sweetest Emptiness of Love och den
smått fantastiska Crucify Your
Love, som jag mer än gärna skulle
vilja se som singel i framtiden.
- Jag också, instämmer Johnny,
men problemet med den låten är
att den, för det första, är alldeles
för lång och, för det andra, att vi
inte upprepar refrängen tillräckligt mycket för att den riktigt ska
fastna. Låten är nog kanon att
lyssna på hemma, men nu är det
istället Black Cage som spelas på
radio här i Portugal. Crucify Your
Love får bli vid ett senare tillfälle.
Det speciella med Icon & the
Black Roses jämfört med andra
gothband är att deras musik inte
består av tio tyngder på din axel.
Skivan har ändå en ganska positiv stämning, även om den självklart också är mollbetonad.
- Jag tror att problemet med
många hårdrockband idag är att
deras musik är så dyster. Jag tycker vi är ett av få band idag som
spelar riktig hårdrock, så som
den lät på 80-talet. Ta ett typiskt
gothband idag; allt för många låter riktigt tråkiga. Vi försöker få
in lite energi och jag tycker att
det gör oss annorlunda.
101
HIM?
Det konstiga är att bandet fått
höra många jämförelser med finska HIM. Varför kan endast de
missledda människor som skrivit
så besvara, men kanske är det för
att båda behandlar romantiska
teman och kärlek samtidigt som
de spelar gothic metal? Annars
vet jag inte, för speciellt lika är de
då inte. Däremot kommer Icon &
the Black Roses troligen att öppna för ett annat finskt band när de
turnérar i Portugal, rockersarna i
The Rasmus. Därefter kommer
de förmodligen åka på Spanienturné och efter det står dörrarna
öppna. Vi hoppas naturligtvis att
de kommer till Sverige och släpper en ny skiva snart...
- Vi hoppas också på att få
kunna besöka skandinavien och
Sverige snart. Beträffande en ny
skiva så kan jag nästan garantera
att vi åtminstone spelar in en sådan under 2005, förhoppningsvis
släpps den då också.
Förhoppningsvis för oss får vi
höra mycket mer om detta band
i framtiden. Tyvärr löstes dock
bandet upp kort efter intervjun.
Fixxxer
Issue 2.01 (promo)
Irländsk folk...
CRUACHAN
En salig, irländsk blandning av
flera mystiska ingredienser
Text: Daniel Källmalm | Foto: Karmageddon | utförd: 04.07
Cruachan gör musik på sitt eget, irländska vis - med folkmusik, inte folkmusik
och... ja, det var nog allt. Men det är även ett band som tar upp obekväma
ämnen och uppmärksammar den närmast obefintliga irländska metalscenen.
P å
tråden
från Irland fick
jag både Keith Fay
som är lite av bandets allt
i allo, han skriver låtar och spelar massor instrument, och även
John Clohessy som spelar bas.
Allt blev en aning rörigt men jag
ska försöka redogöra för väsentligheterna så gott det går.
Patriotism?
Av bandets texter är det lätt att
ana att bandet skulle var väldigt
patriotiskt, jag bestämde mig
därför för att ta reda på om det
verkligen är på det viset.
– Vi är väldigt patriotiska, berättar Keith, inte att vi är extrema
men är väldigt stolta över vårt
land och dess historia. Jag tycker
alla borde vara stolta över sitt
land och intressera sig för dess
historia. Det är något av vad vi
försöker åstadkomma med vår
musik, att få folk nyfikna på sitt
eget lands historia och kanske
börja forska lite i densamma.
- Vi har märkt att historia kräver ett stort engagemang, fyller
John i. Tänk vad bra om det vore
så enkelt att alla kan vara stolt
över sitt land, men många länder missköts å det grövsta och då
kan inte ens den mest spektakulära historian rädda folkets lojalitet. Men Irland har onekligen en
intressant, dock krigisk, historia
som gjort att Irland betyder välHallowed PDF-Magazine
Issue 2.01 (promo)
digt mycket för medlemmarna i
Cruachan.
- Vi är passionerade till vårt
land, det har en intressant, brokig historia där invasioner förekommit i omgångar. Det har varit vikingar och när de kastades
ut kom engelsmännen, förklarar
Keith intresserat. Det är nog den
hårda sentida historian som gör
att vi och många Irländare är så
stolta över vårt land. Dock finns
det fortfarande problem, främst i
norra delarna av landet.
- Det är nog den sorgsna historien som gör oss till ett så väldigt
patriotiskt folk, dock är vi inte
xenofobiska, påminner John.
I mina ögon verkar de pålästa
i sin Irländska historia, men det
dementeras till viss del av Keith.
- Jag vill och kan inte kalla mig
historiker, visst läser jag vår historia men det är inte så att jag har
huvudet begravt i böcker. Den
saken stod min bror John för, han
var i bandet till alldeles nyligen
och kunde ses som lite av professor i ämnet. Han har läst irländsk
historia på universitet, han har
huvudet begravt i sina böcker,
men är inte med längre.
- Vår brokiga historia finns fortfarande i form av oroligheterna
i norr, det verkar som konflikten
varat för länge för att vi ska kunna sätta oss ned, diskutera frågan
och komma fram till en enkel lösning. De måste inse att konflikter
inte löses med vapenskrammel
102
utan
samtal, sansade samtal. Men
det verkar inte som det
kommer hända.
Metal på Irland
Finns det band på Irland? Det
enda jag någonsin kunnat nämna från den gröna ön är just bandet jag pratat med. Därför ville
jag att de skulle förklara lite hur
irländsk metal stod sig på ön.
(Dessutom kan ju inte lite namedropping skada.)
- Det är en liten och konstig
scen, börjar Keith. Jag fick samma
fråga i samband med releasen av
vår tidigare skiva, ’The middle
Kingdom’, då sa jag att det var
en liten scen som långsamt blir
större. Det verkar som samma
sak gäller nu, men ett par band är
hyfsat etablerade eller är på väg
upp. Band som Morning Beloved,
doom metal, Celtic Legacy, vanlig heavy metal i Iron Maidens
fotspår. Sedan har vi förstås The
Primordial, black metal, det är väl
det mest kända bandet.
- Det är ett litet land där en liten
men entusiastisk publik finns,
tillägger John.
Många metalband med namn i
Europa brukar vara stora i hemlandet, men inte Cruachan.
- Nej, vi är större i Europa,
förklara Keith. I Belgien och
Tyskland har vi fler fans, visst vi
har haft singlar på topp-40 listan
Är inte detta en sterotypbild, så säg vad som är!?
men
vi har inte
lyckats bli ett
stort namn hemma.
Det är först de senaste två
åren när vi spelat i Europa vi
märkt hur mycket fans vi egentligen har. Under St. Patricksdagsfirandet i Moskva blev tagna av
hur många som faktiskt stod och
tjoade framför scen.
Pagan
Hur låter då Cruachan? Enkel
beskrivet är att citera Keith.
- Det är en svår fråga, vi har beskrivits som pagan metal och så
vidare. Den bästa beskrivningen
är nog att vi låter som Metallica
våldtar Enya medan Jethro Tull
tittar på.
Där ser ni, tydligare kan det
inte bli. Jag tycker att det låter
som bandet influerats av irländsk
musik, rock och extrem metal.
- Jag vet inte, vi försöker att inte
bli influerade. Visst jag lyssnar på
mycket musik, egentligen allt från
folkmusik till black metal. Dock
vill jag nog säga att vi har ett eget
sound, ingen annan låter som oss.
Dock var brittiska Skyclad, ett
av de första folkmetalbanden en
stor anledning till att jag började
spela sådan musik. De öppnade
bara ögonen på mig, visade att
man
kan blanda
en massa olika sorters
musik, berättar Keith.
’Pagan’ är ett bra album men
brister en hel del när det kommer
till produktionen, allt låter tyvärr
lite ruffigt och billigt.
- Jag tycker skivan blev lyckad,
det är starka låtar men jag skulle
nog velat ha en bättre och klarare
produktion. Vi var dock tvungna
att hålla budgeten, därför fanns
inte pengar till en bättre mix och
produktion, vi tog en billigare
studio på bekostnad av soundet,
berättar Keith.
- Visst, många säger att ’The
Gael’ är vår bästa skiva och vi
kan ju ljuga och säga att vi gjorde
ljudet lika rått som på den med
flit. Men vi vill ha en klar produktion så man hör musiken,
inte skrammel, därför har vi bestämt att åka till Tyskland nästa
gång, fyller John på.
Produktionen till trots så gillar
jag en del låtar mer eller mindre
skarpt, bland andra Michael Collins och roliga Some Say The Devil
Is Dead.
- Jag gillar Michael Collins eftersom den har så mycket roliga
delar, som säckpipor och sådant.
Jag skrev den för att hylla Michael Collins som var en stor del i
Irlands befrielse i början av 1900talet berättar Keith.
- Jag gillar Ard Rí Na Herein eftersom den är bra och aggressiv,
103
berättar
John.
- Some Say The
Devil Is Dead är en typisk
dryckessång, sådana försöker
vi få med på alla skivor. Det har
gjort att vi ibland framställs som
ett band man bäst lyssnar till med
en öl i handen. Men så brukar
ju irländsk folkmusik innebära
dryckenskap, förklarar Keith.
Framtid och credits
Efter ett nytt album planerar nog
alla band för sin framtid, detta
gäller i högsta grad också dessa
Irländare, som har grandiosa
planer för sin fortsatta karriär.
- Vi ska ta Cruachan till en ny
nivå och skaffa oss ett större bolag så att vi får bättre promotion
och kan bli mer professionella i
vad vi gör, drömmer John.
Och som avslutning låter vi
Keith hålla ett anförande innan
vi avslutar:
- Tack alla svenska fans för ert
stöd, förhoppningsvis kommer
vi till er och hälsar på under vår
världsturné. Sedan också ett tack
till thyrfing för att vi fick stjäla
deras öl medan de spelade.
Sedan antyder Keith att Thyrfing inte är mycket till vikingar,
jag kan inte annat än hålla med.
Dir.k.
Issue 2.01 (promo)
Freeze frame
Canadian singer/
songwriter Wendy
mcNeill performs at
Stockholm, Kulturhuset the 8th of april
2007.
McNeill has toured
around the world and
has released four full
lenght albums.
Photo by:
Caj källmalm
Chech out Wendy at:
http://www.wendymcneill.com/
or
http://www.myspace.com/wendymcneill
Issue 2.01 (promo)
104
...END OF THE LINE...
Hallowed in the Future
This, was as said in the editorial, a promotional
issue. A trial issue for us to see that it is possible,
for record companies to see that we exist and for
you readers to show that we are back. When we
summariaze this first issue, we do it by admitting
that most of it is old material with exception for
new editorials and some articles. However, this
is not the issue to count, it is what comes next,
th New Hallowed! In Halowed #2 we promise this
for the future:
>> Hallowed will be released in
both English and Swedish. We
promise never to dismantle this
principle, only to develop it for
more languages depending on
the growth of Hallowed.
a
>> Hallowed will always have
all,
sm
wonderful mix of big and
and
hard and extreme, harmonic
. Like
old
and
new
crazy, as well as
a PDF candy mix.
>> We guarantee that you as a
ea
reader of Hallowed will receiv
hing
covering knowledge of everyt
will
within the heavier music. You
and
e
els
ng
no need to read anythi
le
the magazine will work as a bib
and
that builds on fate, knowledge
hell of a lot of music!
>> We promise to alwas consider you, the readers in first hand.
We promise that the magazine
will always be made to enrich
you. This means that we will listen to your opinions and in some
extent be a part in shaping the
content of the magazine.
>> Hallowed will be simple.
Simple to find, simple to read,
simple to use in order to
discover new interests.
At www.hallowed.se, you will
always be able to download the
magazine and it will be available at
other places as well. The magazine
uses easy-to-read fonts and the texts are
comical, entertaining and grammatically
correct. Every article, interview, review
as well as the advertising will be linked
to respective artist, company or record
store which makes it easy for you to
know more of that which caught your
interest. Finally our wide range and
simple “move on” system will make it
easy for you to extend you listening to
music and musical knowledge to levels
that borders the absurd.
>> We promise to release at
least five issues of Hallowed
every year, that all contain
200 pages in color. Nonetheless, our goal is to release 10
issues!
>> Hallowed’s website
will always have the latest
news, all back issues for
downloading and always be
the magazine’s front page
towards the world.
>> Hallowed helps you
if
you help Hallowed - sp
read
the word about Hallowe
d
and we will become ev
en better in the future!
By spreading the word
you
increase out chances to
be
released in even more
languages, which is good for
many!
In Hallowed 2.02
Hallowed 2.02 will be the first real issue of the new Hallowed (or Hallowed 2 as it is referred to). We make in
depth reports about everything, list a group of covers that
would be immortal to hear, interviews with loads of bands,
reviews on loads of records, films and books, editorials,
contests and loads, and loads more!
Hallowed 2.02 will be available for download at our webpage www.hallowed.se some time late summer/autumn.
Don’t miss it! Information will be regularly updated at the
website.
105
Issue 2.01 (promo)
Hallowed is finished, for this time! You are welcome
again for Hallowed 2.02 which will be available for
downloading in the fall. Information will be regularly
updated on the website.
www.hallowed.se
www.hallowed.se
www.hallowed.se
adiskaB
An almost sexual
fixation
Man is a fixated creature, fixated by animals. We are so
fixated by animals that they
uncontrollably engulf our interest. When a man sees an
animal, it is like the world simply stops rotating. We drop everything at hand and simply stops, letting go of whatever we have at hand and
says; ”AH! Look a bird!” The most comical in
this is the fact that it isn’t only the most exotic animals that triggers this fixation. Even
the most ordinary creatures that we see every day make us see the world reborn over
again. Cats, dogs, and even birds make us
stop and point, almost reach a falsetto tone
and forget that here and now exist. Still,
the highlights are when the wildlife appear
– reindeers, deer, moose, bears, or squirrels
– then it is time for the camera, we will
Issue 2.01 (promo)
even give up some food to
get a little closer or better,
to touch the poor animal.
This is a kind of behavior
we do not even show for
our own desire to mate. If
we see an attractive man or
woman maybe we discretely
blink an eye, at best a low whistle or maybe a small compliment. We
hardly dare to look at them, we give a
small look that we try to hide best we can.
But with animals we become fire and flame.
I can’t help wondering what it would be like
if we reacted to our human attractions as we
did to the animals. If a man who saw an attractive girl just would leave everything at
hand and point then scream with a falsetto
voice, “Ooh! An attractive girl!” It is something to think about. The highlight would no
doubt be when he tried to feed her to make
her come close enough to touch. How pathetic isn’t that!
106

0,8% Hallowed 2.01 (pdf magazine)

Transcription

Similar documents

Läs mer

laleh storebror

Färg/Shade

DETTA FÄLT ÄR RESERVERAT FÖR OPTISK

ĝēĦĞ ĦĥĖ ğĦå

Children of Bodom

groove 7 s01 (rgb)

groove#6 s01

groove#8 s01

media info 2015 media info 2015

Evert Söderström 1915-2003 • 4 Codex Runicus

dansskor

FRÅN KÄLLARHÅLet - Oxelösunds kommun

lista maj 2015.xlsx

User manual - Clas Ohlson

Svensk varumärkestidning

Auktion 298

AB PHILEA

AB PHILEA

Låtar PÅ engelska (tyska och franska) - sorterade på titel