afrikabilaga 2001

Vem har råd med
aids
16 sidor om en dödlig
sjukdom i Afrika
”Allt fler människor vägrar acceptera en
världsordning som inte ger Sarah, Edward
och de ytterligare närmare 40 miljoner
hiv-smittade i världen rätt till medicin.”
I Uganda har president Museveni satsat på att stoppa spridningen av hiv
och aids. Kampanjer och insatser av tusentals aktivister har gett resultat.
I Sydafrika kommer president Mbeki med allt märkligare uttalanden och
regeringens politik får skarp kritik från aids-aktivisterna. Fem miljoner
sydafrikaner är idag hiv-positiva.
Fackföreningsrörelsen Cosatu kräver tillsammans med kyrkan att
regeringen utropar ett nationellt nödläge på grund av hiv och aids.
Sarah.
Edward.
Patent, profit och människoliv
ag låg i min säng och tänkte: jag har en
säng. Tack och lov för att jag har en
säng. Ändå började jag gråta. Känslan
av vanmakt var så stark att jag måste
gråta. Det var den dagen jag hade följt
med en dramagrupp bestående av hivpositiva ugandier ut i skolor. Jag hade
suttit och pratat med Edward och han
hade berättat att han drömde om lite ris. Och att
han oroade sig för sin fyraåring som kanske
måste bli ett gatubarn.
Dagen innan hade jag träffat aids-sjuka Sarah
som drömmer om att en dag kunna köpa en
liten radio.
J
Rebecka Bohlin,
reporter.
Jan-Åke Eriksson,
fotograf.
Samtidigt som världens mediefokus riktades
mot bomberna som föll över Afghanistan
besökte jag två länder där det pågår ett annat
slags krig: två av de länder som är värst drabbade av hiv/aids – Uganda och Sydafrika.
22 miljoner döda. Jag upprepar: 22 miljoner
döda. Det är FN:s siffra över det totala antalet
döda i aids i världen. Och den siffran stiger
stadigt.
För några år sedan var rädslan för hiv/aids
stor i Sverige. Sjukdomen tolkades som en
dödsdom. I dag är det annorlunda. Tack vare
forskningens framsteg finns mediciner som gör
att du kan leva hela livet med hiv utan att
utveckla aids. Äter du medicinerna minskar
dessutom risken att smitta andra.
Men den globala värdsordningen tillåter inte
att Sarah och Edward får tillgång till de
medicinerna. De är alltför fattiga.
Bilden av en skruvad värdsordning blir än
tydligare i och med att tolkningen av Tripsavtalet ändrades när världshandelsorganisationen, WTO, nyligen höll möte i Qatar.
En del bedömare tror att den nya tolkningen
aldrig hade kommit till stånd om inte – det rika
– USA hade behövt upphäva patentskyddet för
medicin mot mjältbrand. Fem döda (den 22
november). Jag upprepar: Fem döda.
Om mjältbrandsrisken i USA kan klassas som
ett nationellt nödläge går det inte längre att
blunda för det faktum att många miljoner
människor dör i aids, TBC och malaria – i
fattiga länder – och att även detta handlar om
nationella nödlägen.
I förra veckan deltog jag i ett seminarium
om aids i Asien. Där svarade PehrOlov
Pehrsson på ett väldigt enkelt sätt varför Läkare
utan gränser (MSF) valt att driva en kampanj
mot de höga läkemedelspriserna:
– Vi anser inte att patent och profit ska stå i
vägen för människors hälsa.
Så enkelt kan det faktiskt formuleras. I dag
står patent och profit i vägen för människors
hälsa. Det är långt ifrån enda hindret. Mäns
våld mot kvinnor och barn är bara ett exempel
på ett lika stort världshälsoproblem – vilket inte
gör det mindre viktigt att ifrågasätta läkemedelsindustrin.
Branschens egna argument om att patenträtten säkrar pengar till framtida forskning
punkteras när man ser på vilka läkemedel de
stora företagen satsar på: Nästan inga nya läkemedel utvecklas för sjukdomar som framför allt
drabbar fattiga. Det konstaterar MSF i en
rapport som presenterades i början av oktober i
år. Samma rapport visar på att de senaste fem
åren har världens elva ledande läkemedelsföretag endast lanserat en enda TBC-medicin.
Den sammanlagda försäljningen från dessa
elva företag uppgår till ungefär 1 200 miljarder
kronor per år. Av dessa går mer än 700
miljarder till medicinsk forskning. Men bara tio
procent av summan spenderas på forskning
gällande de sjukdomar som utgör 90 procent av
världshälsoproblemen.
Konsekvens: miljoner människor i fattiga
länder dör för att de enda tillgängliga läkemedlen för att bota många av infektionssjukdomarna är gamla, giftiga eller ineffektiva.
Det positiva i sammanhanget är att kritiken
mot läkemedelsindustrin växer. Globaliseringsrörelsen har fått upp frågan om patenträttigheter
på den politiska dagordningen. Orättvisorna i
världen ifrågasätts. Och en allt starkare rörelse
av aids-aktivister växer fram.
Allt fler människor vägrar acceptera en
världsordning som inte ger Sarah, Edward och
de ytterligare närmare 40 miljoner hiv-smittade
i världen rätt till medicin.
En halv seger i Qatar
yligen antog WTO-mötet i Qatar en
deklaration som presenterats som
ett genombrott i fattiga länders
strävanden för rätten att få tillgång
till patenterade mediciner. WTO:s Tripsavtal, som bland annat ålägger medlemsländerna ett strängt patentskydd, finns visserligen kvar i oförändrat skick, men i en
ny deklaration fastslås hur det ska tolkas.
Detta har tidigare varit oklart, då avtalet
inte prövats ordentligt i domstol.
När Sydafrika tidigare drogs inför rätta
av ett fyrtiotal läkemedelsföretag, liksom
när USA förberedde en process mot
Brasilien, tvingade en global opinion
patentinnehavarna att dra tillbaka sina åtal
och låta de aidsdrabbade länderna producera egen medicin.
I deklarationen från Qatar-mötet slås det
nu fast att Trips inte ska få stå i vägen för
insatser till skydd för folkhälsan.
Epidemier som aids, tuberkolos och malaria ska få definieras som katastroflägen,
vilket tillåter länder att tvångslicensiera
patenterade läkemedel, det vill säga starta
inhemsk tillverkning utan patentinnehavarens tillstånd.
N
10
A R B E TA R E N 4 8 / 2 0 0 1
Det är fortfarande oklart om deklarationen i Qatar kommer att få någon positiv
effekt för Harriet Nahumausi, hiv-positiv ugandier.
Framför allt är det u-länder med egen
läkemedelsindustri, som Brasilien och
Indien, som kan utnyttja detta. Svårare blir
det för de allra fattigaste länderna, som
måste importera generisk medicin (billiga
kopior).
Enligt WTO:s överenskommelse kommer frågan om sådan handel ska tillåtas att
AV REBECKA BOHLIN (TEXT) OCH JAN-ÅKE ERIKSSON (FOTO)
diskuteras under år 2002 innan ett beslut
fattas. Däremot får de allra fattigaste länderna tio års uppskov med Trips-avtalet,
som nu skall vara genomfört 2016 i stället
för 2006.
”Överenskommelsen visar hur industrin
blivit utmanövrerad av aktivister”, kommenterade Wall Street Journal. Att globali-
REBECKA BOHLIN
seringsrörelsen fört upp patentfrågan på
dagordningen bidrog till att u-länderna
fick igenom vissa krav, liksom att en grupp
om 60 fattiga länder förberett sig väl inför
förhandlingarna.
Men utan tvekan så spelade också hotet
om mjältbrandsterrorism in. Att både
Kanada och USA en kort tid innan WTOmötet hade hotat bryta patenten på mjältbrandsvaccin bidrog till att försvaga
patentinnehavarnas position i debatten.
Organisationer som Läkare utan gränser
jublade efter att deklarationen klubbats
igenom, liksom representanter för
Brasiliens framgångsrika aidsbekämpningsprogram. Men bland andra Third
World Network påpekar att det ännu är
oklart om de positiva effekterna kommer
att få genomslag i praktiken.
Dessutom är det fortfarande möjligt för
USA att med hot om handelssanktioner se
till att aidsdrabbade länder inte utnyttjar
möjligheten att tvångslicensiera mediciner.
Det visar exemplet Thailand, ett land
som är mycket hårt drabbat av aids men
samtidigt har oturen att vara mycket beroende av export till USA, varför man tvingats gå med på USA:s krav på stränga
patentregler.
RASMUS FLEISCHER
Katastrof i Sydafrika
– framsteg i Uganda
Möt några av de tusentals aktivister som kämpar mot hiv och aids
en senaste veckan har jag frågat
alla jag känner om de kan gissa
hur många procent av kvinnorna
22–24 år i Sydafrika som är hivpositiva. Ingen av dem jag frågat
har kunnat tro att verkligheten
kan vara så grym som den är: 63 procent.
Kan det vara sant?
Ja, de siffrorna kommer från en alldeles
färsk rapport från Medical Research
Council. Rapporten slår fast att hela 40 procent av de som avlider i åldrarna 15–49 år
gör det i aids-relaterade sjukdomar. Först
ville den sydafrikanska regeringen hålla
rapporten hemlig, men efter ett massivt
medietryck gav ministeriet efter.
D
Om vi går utanför Sverige – där det i
dag, drygt femton år efter de första närmast panikartade larmkampanjerna, finns
omkring 3 000 hiv-positiva svenskar (0,08
procent av befolkningen) – är det inte
längre frågan om smittade i tusental. Det
handlar om miljoner. Många miljoner,
antagligen fler än 40 miljoner (FN:s statistik från år 2000 uppskattar antalet till 34
miljoner, och smittan sprids snabbt). De
allra flesta bor i fattiga länder utan tillgång
till de dyra hiv-medicinerna. Man räknar
med att ungefär 80 procent av de hiv-positiva finns i Afrika. Närmare fem miljoner
bara i Sydafrika. Men epidemin växer
samtidigt oerhört snabbt i Asien. I många
asiatiska länder fördubblas antalet hivsmittade varje år och det går inte att utesluta att
epidemins utveckling går mot en afrikansk
omfattning.
Minst 21,8 miljoner människor har
enligt FN hittills dött i aids.
En bidragande orsak till den snabba
spridningen i de fattigare delarna av världen är just fattigdom – bristen på tillgång
till skola, mat och hälsovård. Den som saknar information, är undernärd och drabbad
av klamydia – eller någon annan vanligt
förekommande könssjukdom – utan att få
känsla runt epidemin. Man har lyckats
bryta den traditionella tystnaden och
hiv/aids, sex och kondomer är något det
kommit att talas mycket öppet om. Detta
är det sensationella, det som har lett till
att smittspridningen bland unga är så pass
låg i dag.
Redan när Yoweri Museveni kom till
makten i Uganda 1986, var han medveten
om aids. Han hade nämligen skickat iväg
100 av sina gerillakämpar till Kuba för
militär träning. Efter läkarundersökningar
visade det sig att de flesta av dem var hivpositiva, och de skickades därför hem
igen. Detta fick Museveni att öppna ögonen, och redan 1986 lät han hälsoministeriet upprätta en plan (Aids Control
Program) för att bekämpa aids. Under
1990 beslöt parlamentet att epidemin
måste angripas på många plan, att det var
ett brett kollektivt ansvar, och 1992 beslöt
parlamentet att dessutom inrätta en aidskommission, Uganda Aids Commission,
som löd direkt under presidenten och vars
uppdrag var att inkludera många olika
Lucy Antvelink märker av en ökad öppenhet runt hiv/aids i Uganda.
samhällssektorer i arbetet mot aids.
Kampanjerna har följt samma mönster
mörkret. Den senaste statistiken från hälsobehandling, är mer mottaglig för smitta.
som i andra afrikanska länder: efter måttot
ministeriet visar att man lyckats få ner
Men det är inte bara fattigdom och brist
ABC (Absence, avhållsamhet, Be faithful,
smittonivån – från 14 procent av den vuxna
på medicinska resurser som gjort det svårt
var trogen och Condomize, använd konbefolkningen 1990 – till 6,2 procent i dag.
att hejda den växande aids-epidemin. En
dom) – men kombinationen av radio- och
De siffrorna vittnar inte bara om framgång
annan viktig komponent är den politiska
tevesändningar, affischi landet – utan samtidigt
oviljan att tala om sex, sexuella beteenden
kampanjer,
informaom att ett stort antal mänoch kvinnoförtryck.
”Han
tyckte
tionsvideor, frivilliga
niskor dött i aids.
kondomerna är informatörer, och ett
Hiv-medicin finns inte
När aids-larmet kom i mitten av 1980ställningstagande
allmänt tillgänglig, förtalet trodde många att Sydafrika skulle ha
för stora, att de tydligt
från presidenten att aids
utom att hiv-positiva grasamma möjligheter som den rikare delen av
vida kvinnor får medicin
världen att bekämpa epidemin – landets
borde finnas i är något som gäller oss
alla – det är inget att
för att minska risken för
ekonomi är ju räknat i BNP tio gånger starbarnstorlek.”
smussla
med
och
att fostret smittas. Resurkare än genomsnittet i Afrika.
gömma undan – har lett
serna är små, sjukvården
Ett fattigt och krigshärjat land som
till en ökad öppenhet.
långt ifrån tillräcklig för att möta behoven
Uganda däremot, där hela 31 procent av de
och fattigdomen stor. Så vad har landet
gravida kvinnorna i Kampala var hiv-posiEn av de aktörer som spelat en betyegentligen kunnat erbjuda?
tiva 1990, skulle nog få det svårare.
dande roll för Ugandas framgång är Taso,
Jo, framför allt en stark vilja, viljan att
I dag vet vi att det blev precis tvärtom.
The Aids Support Organisation, en ideell
sprida information, och att skapa en viDet fattiga Uganda framhålls som ett ljus i
A R B E TA R E N 4 8 / 2 0 0 1
11
organisation som lyckats få med sig tusentals aktiva.
När jag närmar mig deras mottagning i
Kampala cirkulerar en grupp stora vita
storkar över den låga betongbyggnad som
visar sig vara Tasos lokal. Den enkla
byggnaden ligger högt, högst upp på en
kulle, i anslutning till sjukhuset Mulago.
Man har medvetet valt platsen för att
underlätta kontakterna mellan den offentliga vården och organisationen.
På ett kontor som precis rymmer ett
skrivbord och två stolar, träffar jag en stres-
medvetna om, säger Ann Kaddu Mukasa.
Under sina år på Taso har hon haft olika
roller, bland annat som biträdande chef för
organisationen. I dag är hon informatör och
jobbar framför allt med barn. På skrivbordet framför sig har hon en hög med teckningar som barn med anknytning till aids
ritat för att bearbeta sina känslor.
– Det finns många enkla metoder för att
hjälpa barnen. De kan uttrycka mycket i
bilder, säger Ann Kaddu Mukasa.
Hon visar en av teckningarna där en
flicka ritat en uppdelning i vad hon tyck-
Journalisten Frank Nyakairu är skeptiskt till regeringens aids-statistik.
sad Ann Kaddu Mukasa, som tar sig tid
mitt emellan två möten. Hon är aidsinformatör och har jobbat med Taso i tio år.
Ann Kaddu Mukasa menar att det inte
går att urskilja någon enskild person eller
aktion som varit avgörande för den ökade
öppenheten i landet. Snarare har det varit
en långsam kollektiv process, där alla insatser har varit viktiga.
Liksom alla andra vi möter hävdar hon
att den sittande regeringen är den bästa landet haft. Ska hon rikta någon kritik mot
Museveni gäller den i så fall de tidiga regeringskampanjerna som hon menar var alltför inriktade på död och skrämselpropaganda, och dessutom bara handlade om förebyggande åtgärder. Taso kritiserade detta
och menade att slogans som ”love carefully” (älska kärleksfullt) snarare ökade
stigmatiseringen. Skulle inte den som blivit
hiv-smittad ha älskat försiktigt?
Tasos linje blev i stället att fokusera på
de redan hivsmittade, att det är möjligt att
leva ett positivt liv som hiv-smittad.
Dessutom insåg man behovet av att tala
öppet om sex.
I dag finns Taso på sju orter i landet.
Varje center har en anställd läkare, flera
informatörer och dessutom ett stort antal
volontärer. Alla centra är uppbyggda på
samma sätt: med öppen aids-mottagning
två dagar i veckan, uppsökande arbete ute
i bostadsområden, information på skolor
av en dramagrupp där alla är hiv-positiva,
och hembesök till de allra sjukaste. Verksamheten finanseras genom sponsorer,
bland annat EU och svenska Sida.
– Det är vanskligt. Vi är helt utelämnade
åt donationer. Skulle bidragen minska har
vi inte mycket att komma med, det är vi
12
A R B E TA R E N 4 8 / 2 0 0 1
er om och vad hon inte tycker om i livet.
På den positiva sidan finns mormor och
fotboll. På den negativa katter, ormar och
pojkar.
Vi lämnar Kampala och åker vidare till
Taso i Entebbe, Ugandas näst största stad.
Stämningen här är mer lantlig och mindre
stressad. Här träffar vi Lucy Antvelink,
chef för 28 anställda. Lucy Antvelink
menar att ansträngningarna att få med alla
religiösa grupper i kampen mot epidemin
är en av orsakerna till landets framgång.
– När Uganda Aids Commission startade
såg man till att få med en muslim, en katolik och en protestant.
Taso tänker på samma sätt och varje
regionstyrelse ser till att alla religiösa grupper är representerade.
– När de valts in i styrelsen får de utbildning. De kanske är rädda och dömande till
en början. Katolikerna kan till exempel
säga nej till kondomer. Men efter hand börjar de ändra sig.
Lucy Antvelink ler. Hon får det att låta
enkelt, men hon berättar samtidigt att Taso
har många problem att brottas med. En av
de största utmaningarna är att ta sig an de
allt fler föräldralösa barnen.
– Det gör vi inte tillräckligt i dag, det
måste erkännas, säger hon.
I Entebbe har Taso kontakt med 33 föräldralösa barn där föräldrarna dött i aids,
men Lucy Antvelink vet att det finns ungefär 1 000 föräldralösa barn i området. De
flesta tas om hand av någon släkting.
Genom sin öppna hiv-mottagning, får
Taso en överblick över vilka områden som
är värst drabbade av hiv. Då åker de dit och
försöker lokalisera inflytelserika personer i
grupper. Men det händer att även de yngsta
området och träna dem till aids-informatövill ha konkret information om sex.
rer, så att de i sin tur får informera sina
Lucy Antvelink berättar om hur en 12grannar.
årig pojke i en skolklass där hon inte alls
Bara i Entebbe har man 80 volontärer.
hade tänkt prata om kondomer, själv tog
De får en t-tröja och en cykel för att kunna
upp saken för att diskutera att han tyckte
ta sig ut.
kondomerna är för stora, att de borde finnas
Taso kan erbjuda hiv-positiva gratis
i barnstorlek.
mediciner mot de följdsjukdomar de drab– Men jag har kommit på att man kan
bas av, men några hiv-mediciner har de
använda en gummisnodd för att få den att
inte tillgång till.
sitta kvar, berättade han.
Organisationen kräLucy skrattar åt minnet.
ver inte heller allmän
”Ingen
granne
Jag frågar hur hon ser på
tillgång till hiv-medikom till
de senaste, mycket låga,
cin, men ser det som en
siffrorna om smittospridutmaning att påvisa
Francines
ningen.
behovet av hiv-medici– Vi hör mycket om de
ner.
begravning,
låga nivåerna, men här hos
– Uganda är ett fattigt
inte
en
enda.
oss är det precis tvärtom – vi
land, och regeringen har
inga ekonomiska möjDet var bara vi får hela tiden in fler och fler
klienter,
svarar
Lucy
ligheter att erbjuda hivaids-aktivister Antvelink.
mediciner till alla. Det
Situationen är densamma
har vi förståelse för,
som kom.”
vid Taso i Kampala. Man
säger Lucy Antvelink.
märker ett ökat tryck, vilket
Lucy Antvelink tror
till stor del kan förklaras med den ökade
inte att hiv-medicin någonsin kommer att
öppenheten. Men det finns också de som
bli allmänt tillgängligt i Uganda. Däremot
hävdar att siffrorna kan vara överdrivna.
hoppas hon att det så småningom ska finEftersom världen så gärna vill ha ett posinas ett hiv-vaccin som kan bli tillgängligt
tivt exempel och det är lätt att attrahera
för alla.
bidragsgivare genom framgång kan det
Jag frågar hur hon ser på att regeringvara så att hälsoministeriet i viss mån överen samtidigt har råd med stora militära
driver sin framgång.
utgifter.
– Ja, men vi har ju krig med Kongo, och
En som delvis är skeptisk till regeringkrig kostar pengar.
en är Frank Nyakairu, journalist inriktad
Det var 1996 som Uganda började engapå hälsofrågor, anställd av Radio Monitor.
gera sig i Kongo (dåvarande Zaire) och
Att ta sig till Radio Monitors redaktion i
gav sitt stöd till Laurent Kabilas uppror
centrala Kampala känns som en lek med
mot Mobutu. Senare bröt Uganda med
döden. Trafiken är intensiv och överKabila men trots en FN-stödd fredsprocess
gångsställena få. Jag läser i lokalpressen
är Uganda fortfarande involverad militärt i
att 27 personer dött i trafikolyckor i
Kongo. Kriget där har också försämrat förKampala föregående månad. De flesta var
hållandet mellan Uganda och Rwanda och
fotgängare.
bedömare har varnat för att ett öppet krig
Men det är mödan värt att ta sig över
inte kan uteslutas.
Kampala Road för att träffa Frank
Nyakairu, inte minst för att han blir så glad
De senaste siffrorna från Ugandas hälsoöver att få träffa kollegor från Europa. Han
ministerium konstaterar alltså att smittoupprepar gång på gång hur roligt han tycknivåerna nu ligger på 6,2 procent. Genomer det är att träffas.
snittsåldern för sexdebut har samtidigt
Frank Nyakairu har bevakat aids i
höjts från 14 till 16 år och antalet könssjukUganda i många år och han vet att viktiga
domar bland unga minskar. Detta som ett
framsteg gjorts, men han ifrågasätter samtiresultat av omfattande kampanjer som
digt i viss mån regeringens trovärdighet
bland annat innefattar sexualkunskap i skovad gäller statistik.
lorna och gratis distribution av kondomer.
– Jag litar inte riktigt på siffrorna från
– Vi har olika budskap till olika ålders-
Fakta/Sjukdomsförlopp och hivmedicin
• Sjukdomsförloppet
för en person som smittas av hiv kan delas in i
fyra stadier.
Första stadiet inträder
inom fyra till åtta veckor
efter smittotillfället och
innebär att kroppens
immunförsvar tillfälligt försvagas, vilket kan skapa
influensa-liknande symptom. Immunförsvaret
repar sig dock snabbt
igen så att personen i fas
två, som utan behandling
kan vara i många år, är
helt frisk.
Flertalet uppfattar
dock inte symptomen
direkt efter smittotillfället
som något specifikt utan
går direkt över i det
symptomfria stadiet.
Så småningom börjar
viruset åter försvaga
immunförsvaret vilket
visar på att fas tre har
inletts. Under detta och
med tilltagande försämring av immunförsvaret
kan den infekterade
utveckla svampinfektion i
mun och/eller slida, bältros, långvarig herpes,
lunginflammationer och i
Afrika framför allt
tuberkulos.
Den fjärde fasen är
den som kallas aids och
är den fas då en person
som inte får hiv-medicin
blir svårt sjuk, drabbas av
så kallade opportunistiska sjukdomar och så
småningom dör.
• Den genomsnittliga
tiden från smittotillfälle till
att personen utvecklar
aids är 10–12 år.
• Med en kombinerad
behandling av olika hivmediciner (kombinationen
kallad HAART) kan de
flesta som har tillgång till
medicinen leva lika länge
som de skulle gjort utan
att bära på viruset.
• Ett vaccin som
minskar smittorisken är
under utprovning, bland
annat i Uganda och
Sydafrika, men det tar
lång tid ännu innan det
kommer att komma ut på
marknaden.
hälsoministeriet, säger han. De kan vara del
i en propaganda.
Jag frågar Frank om pressen är fri i
Uganda, och han skakar på huvudet.
– Inte riktigt. En kollega till mig på tidningen Monitor fängslades efter en kritisk
artikel mot presidenten. Vi har ingen direkt
censur, men vi har definitivt en självcensur.
Man vet ungefär var gränserna går, säger
han.
Men samtidigt som Frank Nyakairu
misstror regeringens siffror menar han att
det framgångsrika bekämpande av landets
ebola-epidemi är ett mått på att hälsoministeriet fungerar bra.
Om Uganda, tillsammans med Thailand
och Senegal, är några av de få länder som
lyfts fram för sina framgångar i arbetet mot
aids, så är Sydafrika den totala motsatsen.
Det är landet i världen med flest hiv-positiva, närmare fem miljoner. Det är också här
smittan sprids snabbast. Värst drabbade är
de unga kvinnorna.
Det sydafrikanska samhället är mitt inne
i en aids-katastrof som utvecklar sig mycket värre än någon kunnat förutspå. Var
nionde person är smittad i dag.
Men i Sydafrika finns samtidigt en stark
organisering av aids-aktivister som tar strid
för rätten till hiv-medicin och där finns en
fackföreningsrörelse som deklarerat att den
kommer att kämpa mot aids med samma
kraft som den bekämpade apartheid.
Jag söker upp en av nyckelpersonerna i
nätverket av aidsaktivister i Johannesburg,
Sharon Ekambraram. Hon är aktiv i
TAC, Treatment Action Campaign, och just
nu anställd av Aids Consortium, ett nätverk
av uppemot 200 organisationer som jobbar
med aidsfrågan i Sydafrika, allt från fackföreningar till myndigheter och ideella
organisationer.
Sharon Ekambraram menar att det stora
problemet i dagens Sydafrika framför allt
är tystnaden. Och därtill skammen. Det
finns till exempel ännu ingen rikskändis i
landet som öppet talar om att den är hivpositiv.
Samtidigt som alla har en direkt koppling till aids – är du inte smittad själv har du
en vän eller en släkting som är det – så är
det tabubelagt att prata om sjukdomen. När
någon dör i aids är det sällan det uttalas
öppet, man nämner TBC, eller lunginflammation – någon av följdsjukdomarna – i
stället.
– För två veckor sedan begravde vi
Francine, en av våra aktivister. Hon var
öppen med att hon var hiv-positiv och ville
att folk skulle veta att hon dog i aids.
Normalt sett kommer hela kvarteret och
sörjer med familjen vid en begravning.
Men ingen granne kom till Francines
begravning, inte en enda. Det var bara vi
aids-aktivister som kom.
Sharon Ekambraram slår ut med händerna. Hon talar fort och har väldigt mycket att
säga. Då och då stannar hon upp och frågar
om jag hinner uppfatta allt.
Hon håller med om att man visst kan
spåra en del av orsaken till epidemins
omfattning i den infrastruktur som byggdes
upp under apartheid. De svarta männen
tvingades bo i förläggningar i townships
runt Johannesburg, medan fruar och barn
bodde kvar på landsbygden. Många män
hade en eller flera fruar hemma i byn, och
älskarinnor eller prostituerade i staden.
– Sexuella mönster spelar en roll. Och
Gatubarn i Kampala. Enligt UNICEF finns det fler föräldralösa till följd av hiv/aids i Uganda än i något annat land. Ungefär en
miljon barn under 15 år beräknas ha mist en eller båda sina föräldrar i aids.
kanske kan sådant som att zulu-kungen i år
inte tänker ta sig någon ny hustru – på
grund av aids – ha en positiv inverkan för
framtiden.
Men Sharon Ekambraram tycker samtidigt att det är viktigt att lyfta debatten ifrån
frågan ”varför?” och i stället inse epidemins omfattning och det stora behovet av
information, stöd och i sista hand tillgång
till hiv-medicin.
– Arbetslösheten är 30 procent. Många
är högutbildade och de skulle kunna
snabbtränas till aidsinformatörer. Det vore
en bra första åtgärd av regeringen, att
utbilda ett stort antal informatörer. Men
det gör den inte.
I våras var TAC omskrivna i var och
varannan tidning då de tillsammans med
sydafrikanska staten drev kampen mot
världens stora läkemedelsföretag om rätten att få importera billigare så kallade
generica-preparat, kopior av de patenterade hiv-medicinerna. Den striden vann de.
Men ändå har inte sydafrikanska staten
köpt in några mediciner i större skala. Inte
ens gravida kvinnor får tillgång till medicin som kraftigt reducerar risken att smit-
tan överförs till fostret. På en del sjukhus
genomförs pilotprojekt där gravida kvinnor får hiv-medicin, men det stora flertalet
får det inte.
Presidenten, Thabo Mbeki, som gång på
gång uttalat sig tvetydigt om aids – mest
uppmärksammat är hans ifrågasättande av
att hiv verkligen leder till aids – tror nämligen inte att hiv-medicinerna är bra. De är
giftiga, och orsakar därför mer skada än
nytta, tror han.
Sharon Ekambraram hänvisar till
senaste numret av Mail & Guardian, en frispråkig veckotidning, där man gjort en
översikt över alla makabra uttalanden presidenten gjort, och fortfarande gör, vad
gäller hiv/aids (se sidan 23). När jag själv
läser artikeln slår det mig att jag inte alls
förstår på vilket sätt hiv-medicin skulle
kunna vara rasistisk, vilket presidenten
tycks tro. Så jag frågar en annan av aktivisterna på TAC, Leifa Tlhame.
– Jo, eftersom Mbeki tror att medicinerna är giftiga och de flesta som är hivpositiva är svarta, så ... ja, att förgifta svarta då – som han ser det, är rasistiskt, försöker han förklara.
Nivån på resonemanget är inte hög.
Vilket får förödande konsekvenser. En
våldtäktsjour som på eget bevåg gav hivmedicin till våldtagna kvinnor – vilket
minskar risken för hiv-smitta – stängdes
för några månader sedan av den lokala
hälsoministern, Sibongile Manana, i
Mpumalanga. Hon hänvisade till vad presidenten sagt, och tillät inte några kvinnor
att ta dessa giftiga mediciner. Hela våldtäktsjouren stängdes, med hänvisning till
att den motverkade regeringens intentioner vad gäller aids.
Jag frågar Sharon Ekambraram varför
presidenten och även andra makthavare,
såsom hälsoministern i Mpumalanga, är så
förvirrade och okunniga i aidsfrågan.
– Ja, varför, det frågar vi oss alla? Är
Mbeki köpt av någon? frågar sig Sharon
Ekambraram. Hon fortsätter:
– Senast för ett par veckor sedan var han
igång igen, och hävdade – utifrån WHOstatistik från 1995 – att bara några få procent av dödsfallen i landet beror på aids. I
själva verket är det 40 procent. Och i förra
veckan stod Mbeki i parlamentet och hävdade att hiv-medicin tar död på fler människor än vad aids gör. Hur kan han hävda
A R B E TA R E N 4 8 / 2 0 0 1
13
inför World Aids Day den 1 december, och
en representant för hälsoministeriet talar om
vad som görs för de föräldralösa barnen.
Innan mötet avslutas uppmanar Mark
Heyworth alla att visa sin solidaritet genom
att närvara under rättegången mot staten.
Man räknar med att det i nuläget föds
ungefär 60 000 hiv-positiva bebisar per år i
Sydafrika.
– Det handlar om tiotusentals barns
framtid. Om vi vinner den här striden har vi
passerat en viktig barriär i kampen för hivmediciner till alla och för att motverka stigmatiseringen av hiv-smittade föräldrar,
säger Mark Heyworth.
Han är en av de få vita i rummet. En
annan vit man som sitter i församlingen
och lyssnar är läkaren Malcolm Steinberg,
ansvarig för innehållet i regeringens senaste satsning av 80 miljoner rand (ungefär 88
miljoner kronor) på hiv/aids-information.
Han är med på månadens möte för att lyssna till aktivisternas synpunkter på regeringskampanjen.
Jag frågar honom efter mötet om det är
möjligt att lyckas få ut information om
hiv/aids i Sydafrika så länge presidenten
gör förvirrade uttalanden i frågan.
– Det är den stora utmaningen. Många
tror att det bara är Mbeki som förnekar
Mark Heyworth, den advokat som ska
aids, men jag skulle säga att det är en majoföra TAC:s talan i den kommande rätteritet av befolkningen som förnekar. Om vi
gången är ordförande när Aids Consortium
ska kunna bekämpa aids måste vi utmana
har sitt månatliga nätverksmöte. Ungefär
både regeringen och befolkningen
i dess förnekande, säger han.
Malcolm Steinberg är beredd att
utmana regeringen. Men bara till
en viss gräns. Han ställer sig till
exempel inte bakom TAC:s krav
på rätt till hiv-medicin för alla.
– Varje gravid kvinna kan inte få
Nevirapine, för resurserna finns
inte. Vi har ett långt arbete framför
oss för att komma dit.
– Jag tror inte på teorin om att
det skulle vara kostnadseffektivt
att ge hiv-medicin till alla. Man
kan göra det, men det kostar oerhörda summor, och frågan är vilket pris vi är beredda att betala?
När Malcolm Steinberg får några
minuter talartid under Aids Consortiums månadsmöte möts han av
Anita Clainsmith, aids-advokat, ser sin kamp
en rad kritiska frågor. Kommer
som en del i en större globaliseringsrörelse.
informationen verkligen att nå ut
till de fattigaste på landsbygden denna
gång? Kommer den att synliggöra homo150 organisationer har denna månad skicksexuella? Kommer den att genomföras på
at en representant till Devonshire House,
fler språk än engelska?
där man hyr en rymlig konferenssal i två
timmar.
Efter mötet frågar jag Polokgolo
Mark Heyworth börjar med att berätta
Ramothwala, hiv-positiv aids-aktivist, vad
vilka medlemmar som dött sedan förra
han tror om regeringens nya kampanj.
månaden. Alla reser sig i en tyst minut för
– Jag tror inte mycket på den. Jag tror att
att hedra deras minne.
det skulle vara bättre att utbilda ett stort
Tiden är knapp och mycket ska hinna
antal informatörer, för att nå ut på landsavhandlas på de två timmarnas stormöte.
bygden. Men visst, säger de att de ska
Bland annat sammanfattas planeringen
sådant? Det finns ingen logik. Det stora
problemet är att regeringen inte har någon
nationell plan för att bekämpa hiv/aids. Det
är därför vi stämt dem i rätten nu, för att
tvinga fram ett genomförande av att gravida kvinnor får hiv-medicin för att minska
risken för överföring av smitta till barnet.
Åtalet bygger på konstitutionen och de
riktlinjer som dragits upp av förre presidenten, Nelson Mandela, om att alla har
rätt till sjukvård. Därför hävdar aids-aktivisterna att regeringen bryter mot konstitutionen när de inte ger gravida kvinnor hivmedicinen Nevirapine.
Ett stort antal läkare och Cosatu,
Sydafrikas största fackliga centralorganisation, har ställt sig bakom TAC i denna
kampanj.
Sharon Ekambraram menar att den striden är viktig, framför allt som ett led i försöken att tvinga regeringen att skapa en
nationell plan för att bekämpa aids.
– I dag är det i stort sett ingen idé att du
ställer dina frågor om hiv till en sjuksköterska, för hon vet inte mer än folk på gatan.
Hon har inte fått någon utbildning om
hiv/aids, eftersom regeringen inte har
någon plan för sådan fortbildning.
Fakta/Hiv/aids i Uganda
• I dag beräknades nära
en och en halv miljon av
drygt 20 miljoner invånare
vara sjuka i hiv/aids. Av
dem är ungefär 10
procent barn.
• Antalet personer som
utvecklat aids fortsätter att
öka. Hittills i år har
58 165 personer
registrerats i Uganda
14
A R B E TA R E N 4 8 / 2 0 0 1
jämfört med 55 165
personer förra året.
• Det uppskattas att 12
procent av dödsfallen i
åldrarna 15–49 år beror
på aids, vilket är högre än
malaria.
• Enligt UNICEF finns
det fler föräldralösa till
följd av hiv/aids i Uganda
än i något annat land.
Ungefär en miljon barn
under 15 år beräknas ha
mist en eller båda sina
föräldrar i aids.
• Hiv-medicin finns
tillgänglig på fem sjukhus i
landet, men priserna
varierar mellan 214–740
USA-dollar i månaden,
vilket ytterst få har råd
med.
ingår sedan 1980-talet i en trippelallians
publicera sitt material på alla elva officiella
med regeringspartiet (ANC), och kommuspråk så var väl det på tiden.
nistpartiet (SACP) – men trots alliansen
Vad tycker han om den omfattande
riktar Cosatu hård kritik mot ANC i aidsABC-propagandan, talet om avhållsamhet,
frågan.
trohet och kondomer?
Många aidsaktivister jag pratar med
– Oh gosh! Den där ABC-skiten! Den
tycker att Cosatu gör ett bra jobb vad gäller
finns det ingen som tar på allvar! Jag kan
aids. Fackföreningen ingår i nätverket Aids
berätta en liten hisoria för dig, säger
Consortium och de har antaPolokgolo
git en resolution där de slår
Ramothwala.
”Det är
fast att aids världen över
Så börjar han
utgör ett av de största hoten
berätta om den egna
landet
i
världen
mot arbetarklassen och att
skoltiden. Han och
med flest hivde därför åtar sig att kämpa
hans kompisar brumot sjukdomen med samma
kade peka ut tjejer de
positiva,
närmastyrka och beslutsamhet
bestämde sig för att
”få omkull” och så
re fem miljoner. som de bekämpade apartävlade de om vem
Det är också här theid.
När jag träffar Jan
som lyckades med
Mahlangu, en av Cosatus
flest erövringar. De
smittan sprids
ledande män, ansvarig för
kände till hiv/aids
snabbast. Värst pensionsfrågor, håller han
men det var inget
man talade om.
drabbade är de med om att regeringen är
alltför otydlig och att den
I dag är Polokgolo
23 år. Han har vetat unga kvinnorna.” måste lägga fram en kraftfull handlingsplan.
om att han är hiv– Varje vecka går vi på begravning, och
positiv sedan 1999. Han lägger en stor del
orsaken är aids. Stigmatiseringen är så
av skulden på regeringen, för deras dubbla
stark att ingen vågar prata om det. Ute i
budskap och brist på strategi, men menar
samhällena blir barn föräldralösa och går
att människor dessutom måste ta ansvar för
inte längre till skolan. Det är ett krig som
sin egen och andras hälsa på ett nytt sätt.
pågår och regeringen måste ingripa i det
– Jag och många med mig måste inse att
kriget för att försvara sina medborgare.
vi inte kan knulla runt hur som helst. En
Jan Mahlangu tycker inte att regeringen
man måste inte ha fem flickvänner för att
ställer tillräckligt mycket resurser till förmå bra.
fogande för kamp mot hiv/aids och han
stöder TAC i deras krav på hiv-medicin
Sharon Ekambraram är lika kritisk till
till gravida kvinnor, som ett första steg i
talet om ABC, men främst utifrån ett femikampen för rätt till hiv-mediciner.
nistiskt perspektiv. Hon menar att kampanjen helt och hållet fokuserar på män.
Nicole Ulrich, själv medlem i Cosatu,
– Avhållsamhet är inget som kvinnor styr
men samtidigt aktiv i den anarkistiska
över. Många kvinnor blir våldtagna. Och
mediagruppen Bikisha media collective i
trohet – vilka är det som knullar runt, jo det
Johannesburg, riktar mycket kritik mot sin
är i de flesta fall männen. De flesta kvinnor
fackförening. Hon vill se en betydligt radisom smittas har inte haft sex med någon
kalare rörelse, särskilt vad gäller den ekoannan än sin man. Kondomer delar man ut
nomiska politiken. Men även hon tycker att
gratis, men bara de ”manliga” kondomerfacket tagit tydlig ställning i frågan.
na. ”Kvinnliga” kondomer är dyra att köpa.
– Är det något som kan få alliansen mellan regeringen och Cosatu att spricka så är
Under resan i Sydafrika är det många
det aids-frågan. Där är Cosatu betydligt
som pratar om vikten av kondomer för
tydligare än i sin kritik av privatiseringarkvinnor, men det är först när vi kommer ut
na, säger hon.
till townshipet Alexandra, som vi får se dem
Cosatus senaste utspel är att tillsammans
i verkligheten. Materialet är detsamma men
med kyrkan kräva av regeringen att den
den kvinnliga kondomen är lite större, som
deklarerar aids som ”National Emeren påse kvinnan petar in med ett finger.
gency”, ett nationellt nödläge. Detta är ett
Här, i en av de fattigaste delarna av
krav man driver inför World Aids Day.
Johannesburg, där många illegala invandrare bor i enkla plåtskjul driver Lulama
Aidsaktivisterna jag möter i Sydafrika
Salupha en aids-organisation kallad
känner till att Uganda har lyckats bra
”Friends for life”. Hon jobbar bland annat
genom sina informationskampanjer. Men
hårt med att få företag att skänka mat till de
när vi pratar om utvecklingen i andra fattifattigaste aidssjuka. Hon har även lyckats
ga länder är det hela tiden Brasilien som
få tag på de eftertraktade kvinnliga kondokommer på tal som förebild, eftersom det
merna och kan dela ut dem gratis.
är det land som lyckats bäst med att erbjuLulama Salupha är den enda aktivist vi
da billigare inhemskt producerade varianter
träffar som inte känner sig sviken av regeav hiv-mediciner.
ringen. Hon poängterar vikten av att se de
I Brasilien har man lyckats frångå skydframsteg som ändå görs, till exempel att
det av patenträttigheter (reglerade i Tripsverksamheten hon driver i Alexandra får ett
avtalet) genom att hänvisa till att aids-situvisst ekonomiskt stöd av staten.
ationen utgör just ett nationellt nödläge.
Därigenom har man kunnat producera
Men i övrigt är alla aktivister överens
inhemska billigare hiv-mediciner, och följom att regeringen antingen måste vakna
aktligen ge fler tillgång till medicinerna.
upp i aidsfrågan – eller bytas ut. Frågan är
Enligt Läkare utan gränser stod 90 000
bara hur det ska gå till.
människor under behandling av hiv-mediEn aktör som är tillräckligt stark för att
cin i Brasilien i februari 2001. Dödligheten
möjligen kunna få regeringen att ändra
har minskat med 50 procent sedan 1997
uppfattning vad gäller aids är Cosatu, lanoch landet har sparat bortåt en halv miljard
dets största fackförening, med omkring två
kronor i sjukhuskostnader.
miljoner medlemmar. Fackföreningen
Fakta/Hiv/aids i Sydafrika
• Sydafrika är det land i
världen med flest hivsmittade, 4,7 miljoner
personer.
• Mellan 1 500 och 1 700
personer smittas varje dag.
Det är den snabbaste takten
i världen.
• En rapport från regeringsfinansierade Medical Research
Council uppskattade i september 2001 att 40 procent av
antalet dödsfall i åldrarna
15–49 år beror på aids.
• Medellivsslängden i
landet förväntas sjunka från
54 till 41 år inom tio år.
• I dag har elva procent av
landets barn förlorat en eller
båda sina föräldrar i aids och
år 2010 kan två miljoner
barn vara föräldralösa.
• Parlamentet avsatte 125
miljoner rand för aidsbekämpning budgetåret
2001/2002, vilket ska
öka till 300 miljoner
kommande år.
På det senaste WTO-mötet i Doha,
Qatar, erkändes varje lands rätt att vidta
åtgärder för att skydda den allmänna hälsan
och för att tillverka billiga mediciner för
sjukdomar som hiv/aids, tuberkulos och
malaria. Denna nya tolkning av Trips-avtalet gör det möjligt för fler länder att följa
Brasiliens exempel.
En av de som har koll på regelverken,
både de nationella och internationella, är
advokaten Anita Clainsmith. Hon jobbar
sedan tre år tillbaka för Aids Law Project,
den grupp av advokater som förde aidsakitivisternas talan i vårens rättegång mot
läkemedelsföretagen, och som drivit en rad
fall mot diskriminering av hiv-positiva i
arbetslivet. Jag besöker henne på det gigantiska universitetsområdet Witwatersrand i
Johannesburg, dagarna före WTO:s möte i
Doha.
Anita Clainsmith är förvånad över att
den sydafrikanska hälsoministern tillhörde
de som inför mötet tog ställning för vikten
av att förändra tolkningen av Trips-avtalet,
Lulama Saluphan visar den kvinnliga
kondomen.
eftersom hon menar att det för Sydafrikas
del inte framför allt är regelverket som hindrar regeringen att producera hiv-medicin,
utan den egna politiska viljan.
– Att tolkningen av Trips-avtalet ändras
är viktigt. Men det är också viktigt att se att
vi oavsett det, har möjlighet att starta tillverkning av hiv-medicin i Sydafrika.
Situationen är inte precis likadan som för
Brasilien, men möjligheter finns, och regeringen tar dem inte.
Det är svårt att förstå sig på den sydafrikanska statens agerande. Å ena sidan driver
de alltså på internationellt, å andra sidan
gör de inte mycket på hemmaplan.
Toby Kasper, chef för Läkare utan gränser i Sydafrika, tycker inte att Sydafrika är
någon viktig aktör internationellt.
– Brasilien har varit en
av de mest vitala kritikerna
av Trips, och landet har lett
den globala kampen för Ann Kaddu Mukasa är en av de som deltagit i utformandet av Tasos verksamhet. Organisationen
tillgång till hiv-medicin. insåg tidigt behovet av att tala öppet om sex och valde att fokusera på de redan hiv-smittade.
Likaså har Nigeria varit
mot regeringen, om rätten för gravida att få
använts. Det som måste till är den politiska
aktivt på WTO-nivå och på sista tiden lanhiv-medicin för att minska risken för babyn
viljan, anser Anita Clainsmith.
serat stora program för tillgång till hivatt bli smittad. Hennes kollega Mark
medicin. Vad gäller andra länder så tror jag
Heyworth driver fallet, men Anita ClainMånga talar om stigmatisering och
att ovsett hur de ställer sig till Trips, så är
smith vågar sig på att bedöma chanserna att
diskriminering av hiv-positiva, men få har
många utvecklingsländer – särskilt de med
vinna i rätten som goda.
överblick som Anita Clainsmith över vad
stort antal hiv-positiva – oroade över de
Vinner TAC kan regeringen komma att
som verkligen sker. Aids Law Project
ökade kraven på tillgång till hiv-medicin.
tvingas genomföra en nationell plan för att
erbjuder gratis juridisk rådgivning åt de
Toby Kasper tar ställning för hiv-medicierbjuda hiv-medicinen. Och gör de inte
som blir offer för myterna som presidenner och han ställer sig bakom TAC:s krav
det kan hälsoministern i sista hand ställas
ten och andra sprider, de
på regeringen.
inför rätta och personligen dömas till
som utsätts för diskriHan tycker att det på ett
”Kondomer
fängelse.
minering.
globalt plan saknas en
delar
man
Rättegångens start är satt till 27 novemVerksamheten finansieras
gemensam strategi i kampen
ber, och utslaget är ännu oklart.
till stor del av pengar från
för rätt till hiv-medicin.
ut
gratis,
– Vinner vi den rättegången kan mycket
svenska Sida.
– Det finns ingen egentlig
men bara de Varje dag finns en telefon- komma att förändras, säger Anita
koordinering. UNAIDS har
Clainsmith.
linje öppen för att ta emot
försökt spela en underlättan’manliga’
Gör det att hon känner hopp inför framsamtal.
de roll, men utan någon särtiden? Anita Clainsmith är tyst en stund och
Jag frågar Anita
skild framgång, säger han.
kondomerna.
svarar sedan att det beror lite på dagsClainsmith om hon ser
’Kvinnliga’
formen.
någon ljusning, minskar
Den
sydafrikanska
– Det är svårt att se ljust på framtiden när
regeringen spelar kanske
kondomer är diskrimineringen av hivlandets ledarskap ser ut som det gör och vi
positiva i landet?
inte någon viktig roll interdagligen möter klienter som dör. Men samnationellt i dag, men det dyra att köpa.” Svaret kommer genast:
tidigt är det härligt att vara en del i kampen.
– Definitivt inte. Vi tar
finns ett starkt organiserat
Det är upplyftande att vinna rättsfall, det
emot oerhört många samtal där människor
politiskt tryck på den att göra det.
ger dig styrka att fortsätta.
berättar smärtsamma historier om diskriNätverket av aids-aktivister växer stadigt.
minering. Utan tvekan blir stigmatiseringDet finns de som hävdar att regeringens
en bara värre och värre, trots att allt fler
politiska passivitet är grundad i en rädsla
Anita Clainsmiths positiva ord ringer i
blir smittade. Vi har inte kapacitet att föreför de internationella institutionerna och i
öronen på mig när vi fastnar i en bilkö på
träda alla som hör av sig, vi skulle behöva
sista hand en handelsbojkott. När den
väg till Soweto, det mest kända townshipet
öppna fler nya kontor runt om i landet.
sydafrikanska staten i våras utmanade läkei Johannesburg med flera miljoner invånare.
Den grupp som är allra mest utsatt är
medelsindustrin genom att kräva rätten att
Det är lördag. Trafikstockningen beror på
enligt Anita Clainsmith de svarta kvinnorimportera billigare medicin, riskerade
det stora antalet begravningar denna dag.
na. Kvinnoförtrycket är kompakt och kvinSydafrika under en period att sättas upp på
Boitumelo Huma, som driver en lokal
norna beskylls ofta för att vara bärare av
USA:s lista över länder i handelsblockad.
hjälp-organisation för aids-sjuka kommer
viruset, de skyldiga till att män blir smittaOch med en hög arbetslöshet och svår
med ytterligare nedslående uppgifter.
de. Många kvinnor yrkesarbetar som hemekonomisk situation kan en handelsblock– De säger att en av nio är hiv-positiv,
biträden och då är diskriminering på grund
ad vara nog så hotfullt för landet.
men här i Soweto tror jag snarare att det
av hiv-status vanlig.
Men Anita Clainsmith menar att oavsett
handlar om en av tre. Och nyspridningen
de bakomliggande orsakerna så är ANC:s
sker framför allt bland de äldre. Jag tycker
Den sydafrikanska konstitutionen ger
passivitet i aidsfrågan, och Mbekis förviratt vi har lyckats med att börja prata om sex
ett starkt skydd mot diskriminering och
rade uttalande oförsvarbara. Hon pekar på
med de unga. Men hur ska jag få en man i
Aids Law Project har lyckats driva ett stort
presidentens senaste uttalande om att aids
50-årsåldern att börja använda kondom? Vi
antal framgångsrika fall. Men på sista tiden
är en konsekvens av att man själv har hänhar svåra kulturella hinder att brottas med,
har arbetsgivarna börjat betala en extra
gett sig åt okontrollerade lustar.
säger han.
summa till den diskriminerade mot löfte
I provinsen KwaZulu-Natal, den region
om anonymitet inför pressen. De flesta tar
som är värst drabbad av aids, upptas i dag
Ja, nog är svårigheterna många i
pengarna och tiger.
över hälften av sjukhusens sängar av aidsSydafrika. Men samtidigt finns här en
Ersättningsnivåerna varierar. I Anita
sjuka.
kamplust som ger ett visst hopp.
Clainsmiths senaste fall fick en lastbils– Regeringen hävdar att vi inte har råd
I dag finns hiv-medicin som gör att
chaufför 45 000 rand (cirka 50 000 kronor)
med hiv-mediciner, men att vårda alla mäningen egentligen borde behöva dö i aids.
i ersättning. Men ersättningarna till hembiniskor för följdsjukdomar som TBC och
Och i Sydafrika finns medvetna aktivister
träden är ofta lägre, runt 10 000 rand.
lunginflammation är också dyrt. Pengarna
som kräver rätten till medicin. Frågan är
Anta Clainsmith är inte själv inblandad i
finns. Förra årets hälsobudget redovisade
nog inte om de kommer att lyckas, utan hur
den juridiska processen som TAC driver
ett överskott på 500 miljoner rand som inte
lång tid det ska behöva ta.
A R B E TA R E N 4 8 / 2 0 0 1
15
En resa i aidssland
Arbetaren följde med
ett sjukvårdsteam
ut på Ugandas landsbygd
För många människor med hiv/aids på
Ugandas landsbygd är sjukvårdsteamet från
Taso efterlängtade besökare. Längs knappt
farbara vägar färdas jeepen från Taso för att
göra hembesök hos de som inte kan ta sig
till vårdcentralen.
AV REBECKA BOHLIN (TEXT) OCH JAN-ÅKE ERIKSSON (FOTO)
Harriet Nahumausi är svårt sjuk och ska ensam ta hand om tre hemmavarande barn. Äldsta dottern på tolv år sköter det mesta av hushållet. Inget av barnen går i skola.
et är en sak att läsa om ett land,
förstå att det är fattigt och att
bara 20 procent av befolkningen har tillgång till el. En annan
sak är att besöka en aids-sjuk
kvinna i hennes hem, se själv
att det är mer än el och vatten som saknas.
Hon har inga möbler, ingen säng, hon
är uttorkad, ligger på ett jordgolv och har
väldigt lite mat. Maken dog i aids för ett
år sedan. Äldsta hemmavarande dottern
på tolv år sköter hushållet. De två yngre
syskonen, fem respektive sju år, plockar
pinnar till elden där dagens mat kokar:
D
31-åriga Geofrey Seugoti bor i byn Beuvege, tre mil från
närmaste stad. Det finns ingen kollektivtrafik och att åka taxi
till en vårdcentral skulle kosta honom flera månadslöner.
16
A R B E TA R E N 4 8 / 2 0 0 1
matoke (matbanan). Inget mer.
När läkaren frågar hur det är med aptiten svarar Harriet Nahumausi trött:
– Det är inget fel på aptiten, felet är att
vi inte har tillräckligt med mat.
Klockan är åtta på morgonen i
Entebbe, en mindre stad fyra mil utanför
huvudstaden Kampala. Hettan har inte
anlänt än, luften är närmast frisk. Vi promenerar från stadens centrum till Taso,
The Aids Support Organisation. En ung
pojke, Carlos, gör oss genast sällskap.
Han berättar att han är föräldralös och kla-
”Jag frågar om hon
har man och barn,
och hon svarar att
maken är död, att
de hade ett barn
men att barnet
också dött.”
Sarah Nalubega.
rar sig på egen hand. För Carlos går det
bra, han har ett jobb på golfbanan i
Entebbe. Där jobbar han på förmiddagarna och tjänar tillräckligt för att hyra ett
rum och kunna laga sin egen mat. På
eftermiddagen går han i skolan. Carlos
följer oss till Taso, och innan han går vidare ber han om en liten gåva.
– Jag försöker hanka mig fram, och det
är inte alltid så lätt, förstår ni.
Detta är vårt andra besök hos Taso i
Entebbe. Två dagar tidigare intervjuade vi
chefen, Lucy Antvelink.
I dag är vi tillbaka för att vara med om
”community work”. En stor vit jeep lastas
med medicin och vi ska följa med ett
sjukvårdsteam ut till de aids-sjuka som är
för dåliga för att själva kunna ta sig till
vårdcentralen. Trots att chefen glömt bort
att kolla med vårdteamet om det är okej,
så ordnas tillståndet snabbt fram. Vi får
följa med.
Vi klättrar upp i jeepen tillsammans
med sjuksköterskorna Ann Mbabazi och
Pauline Mukibi. Oluka sätter sig vid ratten. Det ska snart visa sig att han är en oerhört skicklig chaufför. Han pressar jeepen
A R B E TA R E N 4 8 / 2 0 0 1
17
Men Taso kommer, och de har väl ett visst
stöd från regeringen. Det är jag tacksam
för, säger hon.
Oluka tutar otåligt utanför. Det är dags
att åka vidare. Jag vill fråga Sarah vad hon
drömmer om, men det känns för svårt när
jag ser att hon är svårt sjuk, så i stället frågar jag om vad hon skulle köpa om hon
hade mer pengar.
– Jag tycker mycket om musik. Jag
skulle köpa mig en liten radio. Det tror jag
skulle vara avkopplande när jag ligger här.
Innan vi går ger Sarah mig en av sina
virkade rosor.
– Jag vet att svenska Sida stöder Taso.
Jag är fattig och har inte mycket att ge tillbaka, men du ska få en virkad blomma av
mig, säger hon.
Jag tar emot den, tackar och tar farväl.
Nästa person bor hela tre mil bort, i
byn Beuvege, och att köra dit tar två timmar – och då kör Oluka emellanåt riktigt
fort. Det är varmt och efter en stund har
doktorn somnat i framsätet. När sjuksköterskorna upptäcker det börjar de skratta
högt. De skrattar och skrattar, och efter en
stund vaknar Banabas och då börjar även
han att skratta.
– Titta doktorn så mager jag är. Jag kräks mycket, kan jag inte få dropp, vädjar 38-åriga Rose-Mary.
till högsta möjliga hastighet på vägar i
uselt skick. Ibland liknar de mer stigar,
ibland är hålen meterdjupa och breda, men
Oluka lyckas hela tiden manövrera oss
runt kratrarna i vägbanan.
Först hämtar vi upp läkaren, Banabas
Bakamutumaho, och sedan åker vi mot
den lilla byn Lunyo. Jag frågar sjuksköterskorna hur det är med diskriminering och
stigmatisering av aids-sjuka i Uganda.
Anser de att man har lyckats bekämpa fördomarna? Har det blivit bättre?
– Ja, det har definitivt blivit bättre.
Mycket tack vare presidentens tydlighet.
Informationen har nått ut till alla. Förr
trodde man att aids kom av häxkraft och
att det hade med promiskuitet att göra. Nu
vet folk att hiv smittar genom sex och att
många kvinnor bara haft sex med sin man
men ändå blivit smittade. Det talas öppnare nu, både om aids, sex och kondomer,
säger Pauline Mukibi.
Hon har jobbat som sjuksköterska för
Taso i tio år, och har sett hur situationen
sakta har förändrats.
Sedan vill Ann veta mer om mig: Är jag
gift? Hur lever jag i Sverige? Hur många
hiv-smittade finns det i mitt land?
Vi pratar vidare om könsroller och jag
frågar om det händer att ugandiska män
sköter hushållssysslor. Både Ann och
Pauline fnyser leende och Ann säger högt:
– Du kan väl svara på den frågan doktor
Bakamutumaho. Säg, lagar du någon mat?
– Jajamänsan! Jag skalar ju mina egna
bananer, svarar han.
Så är vi framme hos 38-åriga RoseMary. Hon bor i ett rejält litet tegelhus,
tillsammans med sina två systrar som sköter om henne.
Rose-Mary ligger till sängs när
Tasopersonalen kommer. Hon har TBC,
berättar att hon kräkts mycket och ber
sjukvårdspersonalen om dropp.
– Titta doktorn så mager jag är, säger
hon och drar sig i armen.
Men hon får inget dropp. De bedömer
att hon är tillräckligt pigg för att klara sig
18
A R B E TA R E N 4 8 / 2 0 0 1
utan. Hon får i stället mediciner och ett
löfte om nytt besök.
Nästa klient, 35-åriga Harriet Nahumausi, bor ensligt. Det är första gången
Taso besöker henne och vi kör fel ett antal
gånger innan till slut en granne som bor
någon kilometer därifrån åker med som
vägvisare.
Sista biten är vägen inte bredare än en
meter. Utanför det enkla huset brinner en
eld där dottern lagar mat.
Harriet har klätt sig i sin finaste klänning, blåglansig med traditionella puffärmar. Hon ligger på en bastmatta på ett gropigt jordgolv och har byltat ihop lite kläder till kudde. Hon lider av diarré, är svårt
uttorkad och får genast en spruta med
snabbverkande antibiotika, som ska följas
upp med tabletter.
Jag frågar varför hon väntat så länge
med att kontakta Taso, och läkaren svarar
själv, utan att översätta frågan, att hon inte
ville att grannarna skulle få veta att hon
har aids, att hon är rädd för det sociala
stigmat.
Jag frågar hur hon klarar sig, om hon
får någon hjälp av grannarna, och Harriet
Nahumausi svarar: ”Jo, lite.” Men framför allt är det den tolv-åriga dottern som
sköter hushållet. Dessutom har hon två
äldre döttrar som gift sig och flyttat hemifrån som tittar till henne emellanåt.
Går barnen i skolan?
– Nej, det har jag inte råd med.
När vi lämnar Harriet försöker jag prata
med dottern, men hon är blyg och kan
ingen engelska. Men hon bekräftar, på
luganda, att det är hon som sköter matlagningen och pekar att det finns en vattenpump nedanför kullen.
När vi sätter oss i bilen börjar Ann
genast prata om behovet av mat, och att
Taso äntligen har lyckats hitta en organisation i USA som ska skänka pengar till
matpaket åt de allra fattigaste.
Vägens kvalité känns i kroppen.
Jeepen skumpar kraftigt och vi har långa
sträckor att åka.
31-åriga Geofrey Seugoti ligger i
skuggan under ett stort träd och vilar sig
Nästa klient, 31-åriga Sarah Nalubega,
när Taso-teamet kommer. Brevid honom
är den första som inte ser äldre ut än vad
pickar hans enda höna och fem små kyckhon är. Sarah ligger på en madrass på gollingar.
vet i ett vardagsrum som omfattar ungefär
Jag frågar om hans tillstånd och läkaren
tre gånger tre meter. Denna yta är förutom
svarar att han har en kronisk bröstinfekmadrassen möblerad med två soffor och
tion och svåra hudproblem.
två små bord. Flera
Jag ber Banabas att översmå virkade dukar och
”Sarah har
sätta frågan, och Geofrey
dessutom ett antal virhaft
tur
som
fått
svarar att han känner sig
kade blommor pryder
ganska dålig. Han har ont
rummet.
behålla
huset.
och framför allt svårt att
När läkarundersökEn maka ärver sova. Vissa stunder har han
ningen är avslutad
ont och när han tar
berättar Sarah att det
inte sin make, mindre
sin medicin, då känns livet
är hon själv som virkat
blommorna och dukardet gör i stället som bäst, berättar han.
Huset han bor i är byggt
na. När hon inte är för
hans bröder.
av lera och jag frågar om
trött virkar hon myckhan
byggt det själv.
et och försöker sälja
Men hittills har
– Nej, svarar han, jag har
sitt hantverk för att
ingen tvingat
ärvt det efter min bror.
tjäna lite pengar.
– Han dog av samma sjukDet är då livet är
henne att
dom, det har hans fru också
som bäst, berättar
flytta.”
gjort, lägger läkaren till.
Sarah, när det finns
Runt oss sitter ett antal
tillräckligt med pengar
barn och kvinnor. Det är Geofreys brors
i hushållet till bra mat, en god soppa, och
fru och hennes systrar. Själv har han fyra
till att kunna köpa både salt och socker.
barn och han berättar att de går i skolan.
Jag frågar om hon har man och barn,
– Jag hoppas så att barnen ska få det lite
och hon svarar att maken är död, att de
bättre än jag haft det. Att de kan få ett rikhade ett barn men att barnet också dött.
tigt hem, lite större jord så att maten räcker.
I nio år har hon vetat om att hon är hivpositiv. När maken började bli sjuk missNär vi kommer fram till dagens sista
tänkte hon hiv och ville att de båda skulle
klient är huset tillbommat och stängt.
testa sig. Han vägrade, och hotade med att
Ingen syns till. Vi backar tillbaka och fråflytta om hon gjorde testet. Men Sarah
gar en grannflicka. Hon berättar att mangjorde det ändå. Hennes syster kände till
nen dog förra fredagen.
Taso och där fick hon information och
stöd.
Vi åker tillbaka till Entebbe och Tasos
Nu har det gått ett år sedan maken dog
lokal. Kroppen värker. Jag frågar Ann hur
och Sarah har haft tur som fått behålla
hon känner efter dagarna med hembesök,
huset. En maka ärver inte sin make, det
känner hon mest tillfredsställelse över att
gör i stället hans bröder. Men hittills har
göra något viktigt, eller mest frustrerad
ingen tvingat henne att flytta.
trötthet över att inte kunna göra mer.
På ytterdörren sitter en valaffisch för
– Det är både och, svarar hon. Jag känden sittande presidenten, Museveni, och
ner att jobbet vi gör är viktigt, och det
jag frågar om hon tycker att regeringen
känns bra. Men du har ju sett själv, mängör tillräckligt för att stödja människor
niskor här behöver så mycket mer än
med hiv/aids i Uganda. Sarah tänker efter.
medicin. Det känns svårt att inte ha mer
– Det är aldrig någon representant från
att ge.
regeringen som kommit ut hit till mig.
”Kan man få hiv genom att pussas?”
Det är på högstadiet frågorna måste få ett svar
Troligen är det sju år sedan Edward
Kibwiiku blev hiv-smittad. I dag har
han övervunnit dödsångesten och
åker runt för att informera skolelever
om hiv och aids.
AV REBECKA BOHLIN (TEXT) OCH JAN-ÅKE ERIKSSON (FOTO)
dward Kibwiiku har aldrig
vågat berätta för sina föräldrar
att han är hiv-positiv. För han vet
att då skulle hans mamma bli
misshandlad av pappan. Det blev
hon när pappan fick reda på att
två av hans syskon drabbats av aids.
– Här i Afrika, ja särskilt i Uganda tror
jag, så finns föreställningen om att kvinnan är lägre stående än mannen. Därför
säger man att om det går bra för barnen
brås de på pappan och om det går dåligt
för dem så brås de på mamman. Om pappa
fick reda på att jag har hiv skulle han skylla det på mammas dåliga inflytande. Jag
vill inte att mamma ska behöva lida mer
så därför har jag aldrig berättat, säger
Edward.
E
I dag bor Edward Kibwiiku i Kampala
och deltar i Tasos dramagrupp som informerar om hiv på skolor. Att ta det steget
var inte lätt.
Från det att Edward började misstänka
att han möjligen hade hiv tog det många år
innan han vågade testa sig. Taso vågade
han inte kontakta, för i hembyn Jinja trodde man allmänt att Taso förgiftade sina
klienter. Edward trodde själv på det.
Men när han blev så svårt sjuk att han
trodde att han var döende, kände han att
han inte hade något att förlora. Så han
gick till ett informationscenter, testade sig,
fick stödsamtal, och det smärtsamma
beskedet.
– Jag bröt ihop och grät. Jag kände mig
Edward
Kibwiiku
vittnar
om livet
som hivsmittad.
När Edward gått ut högstadiet flyttade
värdelös och trodde att jag skulle dö
han hemifrån för att studera till elektriker.
nästa dag.
Han bodde på en internatskola i Kampala
Nu har det gått tre år sedan Edward fick
och livet i pojkbarackerna var fattigt, men
beskedet att han har hiv. Nästa svåra steg
fritt och härligt.
han tog var att kontakta Taso.
– De andra började tjata på mig att jag
– Det tog tre sömnlösa nätter innan jag
skulle skaffa flickvän. Att det var dags att
vågade mig hit. Men jag tänkte: Jag tyckbli vuxen. De sa att det är
er ju om livet, så varför inte
försöka? Jag hade trott att
”Jag kunde bekvämt att ha någon som
tvättar kläderna åt dig och
jag var så ensam, så när jag
gråta i flera som lagar mat till dig på
fick se hur många aids-sjuka
det finns var det som en lätttimmar efter helgerna – och jag höll
med.
nad. Aha, det här är inte ett
att
jag pratat
Edward började gå ut
personligt problem.
med tjejer. Han tror att han
inför
var ungefär 20 år när han
Edward berättar att han
eleverna”
blev smittad. I dag är han
försöker leva ett hälsosamt
27. När han ser tillbaka på
liv med motion och bra mat.
skoltiden har han svårt att förstå att ingen
Han har lyckats gå upp lite i vikt och
reagerade över de unga killarnas leverne.
väger nu 62 kilo. Han får stödsamtal hos
Många av dem hade sugar-mummies,
Taso och deltar i dramagruppen. Ett av
äldre kvinnor som de hade sex med i utbyinslagen är att vittna om den egna situate mot lite godare mat.
tionen. Ibland är det Edward som gör det.
– Du vet, vi längtade efter sådant som
– Det är jobbigt. De första gångerna
ris och kanske lite kött eller fisk, säger
började jag gråta. Jag kunde gråta i flera
Edward.
timmar efter att jag pratat inför eleverna.
Det är inte lätt att stå där och säga ”Här är
Han hade själv en relation med en
jag, och jag har aids”.
äldre kvinna under en period då hans ekoMen Edward tycker att vittnesmålen är
nomiska situation var svår och han vet att
så pass viktiga att han gör det ändå. Och
kvinnan blev gravid. Men eftersom
han har lärt sig vilka delar han ska uteEdward inte kan betala något underhåll får
lämna för att inte bryta ihop på scenen.
han inte träffa pojken, som i dag är fyra år.
– Många tror inte på att vi är hiv-positi– Oftast försöker jag att inte tänka på att
va, de tror att vi säger det för att få betalt.
han finns, som att jag inte har några känsMen när någon träder fram och vittnar förlor för honom, för att inte bli ledsen. Men
står de att det vi säger är sant.
ibland frågar jag mig
hur det ska gå för
honom när hans föräldrar är döda. Ska
han behöva bli ett
gatubarn?
Jag frågar Edward
vad han tycker om
läkemedelsindustrins
höga priser på hivmediciner.
– Jag skulle vilja
fråga dem om det är
möjligt att sänka priserna, för det finns så
många fattiga människors liv som kan
räddas.
Tony Kasule,
fångar skickligt
ungdomarnas
uppmärksamhet.
Säg efter mig: ”Mitt
liv är i mina händer.
Det är jag som
bestämmer”.
Tasos dramagrupp
är ute bland högstadieelever i
Kampala för att
förmedla livsviktig
information.
– Hur ser en person med aids ut?
– Hur vet man om man själv har
hiv?
– Kan man få hiv genom att pussas?
Efter en stunds tvekan börjar ungdomarna räcka upp händerna och
svara. Tony Kasule kontrar med nya
frågor.
Vi besöker en högstadieskola i
Kampala och Tony Kasule, ledare för
Tasos dramagrupp fångar skickligt
barnens uppmärksamhet. Informationen om hiv/aids varvas med dramagruppens olika sångnummer. Alla
sånger handlar om aids och texterna är
starka: ”Vi varnar er, sjukdomen är
här”, ”Varje gång vi begraver en kamrat...”, ”Varför han, varför hon, och
Gud varför JAG?” lyder några av textraderna.
Så småningom träder Edward
Kibwiiku fram ensam på den lilla scenen och berättar om sitt eget liv, om
hur han blev smittad och hur det är att
leva ett positivt liv som hiv-smittad.
Han talar tyst, på luganda, och eleverna måste vara alldeles tysta för att
uppfatta vad han säger.
Efter vittnesmålet vill Edward ge
eleverna ett råd:
– Det är inte möjligt att avhålla sig
helt från sex (fniss från publiken), alltså måste du ha skyddat sex. Jag vill
uppmana er att försöka avhålla er från
sex tills ni ska gifta er. Gå och testa er
båda två innan ni gifter er och var trogen din partner!
När han talat färdigt tar Tony över:
– Ni har hört Edwards historia –
tänk nu på att det lika gärna kan hända
dig. Ni har en livschans att inte få hiv.
Höj nu era händer och säg efter mig:
”Mitt liv är i mina händer. Det är jag
som bestämmer. Mitt liv är i mina
händer. Det är jag som bestämmer.”
Ungdomarna säger storögt efter Tony.
När föreläsningen är slut frågar
jag tre av tjejerna vad de tycker att
de lärt sig.
– Att man ska avstå från sex och att
aldrig någonsin ha sex, blir svaren.
Jag försöker säga emot – att avstå
hela livet är väl ändå inte möjligt?
– Jo, svarar de och springer sin väg.
A R B E TA R E N 4 8 / 2 0 0 1
19
När Thembane Shabangu var 17 år blev hon
gravid. Då visste hon nästan inget om sex.
I dag gör hon radioprogram och svarar på
telefonfrågor om hiv och aids.
”Innan vi gifter oss
måste han testa sig”
J
ag vill att mitt bröllop ska bli politiskt. Jag ska ha en stor ”red-ribbon”symbol på ryggen och folk ska se att
hiv-positiva faktiskt kan gifta sig.
Det är fredag förmiddag och som alla
fredagar ska 24-åriga Thembane
Shabangu träffa sin stödgrupp för hivpositiva kvinnor med barn, på sjukhuset
Natalspruiet Hospital. Det är hon själv
som leder gruppen.
Vi sitter och pratar en stund på hennes
kontor innan vi åker dit och Thembane
Shabangu berättar om sig själv och hur
– Nu har min lillasyster spelat in på
telefonsvararen: ”Condomize! Aids is
here and it’s killing!”, berättar
Thembane Shabangu.
hon blev gravid redan som 17-åring.
– Ingen pratade om sex, vare sig
hemma eller i skolan, så jag visste ingenting. Jag visste inte att sex kunde leda till
graviditet och jag visste knappt vad gravid var, säger hon.
Nu är dottern sex år och bor kvar med
Thembanes mamma i byn där hon kommer ifrån, i Mpumalanga.
Redan när dottern var åtta månader
flyttade Thembane till Johannesburg, för
att jobba och kunna skicka hem pengar.
Hon säger att det känns svårt att bo så
långt ifrån sitt barn, och att hon gärna
skulle vilja att dottern flyttade till henne i
Soweto där hon bor med sin mormor.
– Men snart ska min dotter börja skolan och min mamma vill inte att hon först
ska flytta hit för att sedan, när jag blir allt
sjukare, tvingas flytta tillbaka.
20
A R B E TA R E N 4 8 / 2 0 0 1
Thembane Shabangu gör en liten grimas sedan hon sagt detta.
Hon har vetat om att hon var hiv-positiv sedan 1996, men säger att hon förnekade det för sig själv de första åren. Först
för tre år sedan, när en kompis till hennes
mamma dog i aids, förändrades tankarna.
– Plötsligt insåg jag att jag också kommer att få aids en dag och ringde till Aids
help line. Sedan tog jag kontakt med
politiska grupper som jobbar med aids,
vilket har hjälpt mig enormt.
Genom kontakten med politiska aktivister bestämde sig Thembane för att
själv bli öppen, vilket inte alltid varit
lätt. Många tror att hon ljuger, eftersom
hon inte alls ser sjuk ut.
– Folk pratar skit bakom ryggen på en.
Ibland ligger jag vaken och funderar
över varför de inte lyssnar, varför de
fortsätter diskriminera oss, säger hon.
I dag mår Thembane bra. Hon har
börjat få en del hudproblem, men är i
övrigt så pass pigg att hon jobbar heltid
för TAC, Treatment Action Campaign
– och mer därtill. Hon är med och sänder
radio-program om hiv, och om man ringer TAC:s informationslinje för gravida
kvinnor så är det Thembane som svarar.
Hon berättar att många kvinnor känner
till Nevirapine, en av de mediciner som
kan hindra att hiv-smittan överförs till
barnet, och ringer för att höra var de kan
få tag på den.
– Men långt ifrån alla har möjlighet att
resa hit till Johannesburg för att få tillgång till medicinen. Det är inte rättvist!
TAC har stämt staten och kräver att
Nevirapine blir tillgängligt på alla sjukhus. Thembane tror att TAC kommer att
vinna den rättegången och att medicinerna kommer att bli lättare att få tag på
framöver. Hon menar att det är viktigt att
se de framsteg som görs – som till exempel att hennes egen lillasyster som är 15
år fått en helt annan tillgång till sexualundervisning än hon själv.
– Förra veckan ringde jag hem till min
lillasyster och hon hade spelat in på telefonsvararen: ”Condomize! Aids is here
and it’s killing!”. Hon har följt mitt
exempel.
Men även om Thembane vet att hon
lyckas påverka många genom sitt engagemang, så har hon ännu inte lyckats
förmå sin egen pojkvän att hivtesta sig.
– Svarta män är så envisa! Mannen vill
känna sig som kung i huset, han vill inte
veta något om hiv.
– Men min kille har lovat mig att han
snart ska gå och testa sig. Innan vi gifter
oss måste han göra det.
REBECKA BOHLIN
”Jag vågar inte
berätta för svärmor”
I stödgruppen planerar kvinnorna a vad som ska göras på World Aids Day
Varje fredag träffas en
grupp kvinnor på ett
sjukhus i Johannesburg. De är hivpositiva och har barn.
I gruppen vågar de
berätta om sina
problem.
pratat färdigt.
– Kanske var det
bra att jag var borta
förra gången. Jag är
glad att ni pratade om
det här, säger hon.
Sedan är det dags
för en må-runda, där
alla kvinnorna berättar lite om hur veckan
varit. Berättelserna
varierar. En kvinna
har fått en ny pojkvän
AV REBECKA BOHLIN (TEXT)
och tre par skor i pre- Kvinnogruppen.
OCH JAN-ÅKE ERIKSSON (FOTO)
sent. Alla skrattar och
applåderar.
n efter en droppar kvinnorna in i
En annan blir fruktansvärt blyg när
rummet. Flera av dem har ett
turen kommer till henne och tittar bara ner
spädbarn på ryggen, invirad i en
i bordet. Till slut ber hon att få slippa.
filt. Till slut är vi tretton vuxna
En tredje berättar om hur hon nu, tre
och fyra barn runt bordet.
veckor efter förlossningen, vill börja ha
Belinda är med för första gången
sex igen men att hennes man vägrar
och hon välkomnas med en applåd.
använda kondomer.
Mötet börjar med
En fjärde har ett
att Nolutando Makaba
”En kvinna berättar
allvarligt bekymgår igenom vad som
om
hur
hon
nu,
tre
mer. Hon fick hivbestämdes på förra
medicin för att hinmötet. Hon talar engveckor
efter
förlossdra att hennes bebis
elska och Thembane
Shabangu översätter ningen, vill börja ha skulle bli smittad
vid förlossningen,
till zulu.
sex igen men att
men nu ifrågasätter
– I stället för kakor
vill vi ha bröd och te
hennes man vägrar svärmor att hon
vill amma barpå mötet. Många har
använda kondomer.” inte
net. Och hon vågar
inte ätit någonting
inte berätta för
innan de kommer hit,
familjen att det är för att hon har hiv.
så bröd är bra. Dessutom behöver vi få
Barnet är tre månader – den kritiska gräns
hjälp med busspengar. Det är inte lätt att
där läkarna rekommenderar hiv-positiva
lägga ut fem rand på bussen, det gör att
mammor att sluta amma.
några måste stanna hemma. Sedan är det
– Jag ammar fortfarande. Svärmor
detta med matpaketen. Det vore verkligen
säger att jag måste. Jag vet inte vad jag
bra om vi kunde få med oss matpaket
ska göra, säger hon med stort allvar.
hem.
Thembane, som leder gruppen, var inte
Ingen har någon enkel lösning att
med på förra veckans möte men hon svakomma med. Det är inte lätt att sätta sig
rar att hon redan har kollat med TAC; i
upp mot sin svärmor när det är i hennes
fortsättningen blir det bröd och busspenghus man bor, det vet alla. Thembane förear till alla. Men matpaket vet hon inte om
slår att de alla ska tänka på detta till nästa
hon kan ordna. Hon ska försöka, men
vecka.
lovar inget.
Efter rundan är det dags att planera
Hon får ändå en liten applåd när hon
E
inför World Aids
Day. Något måste
göras, men vad?
Kanske en gatuteater? Kvinnorna spånar vilt om hur de
skulle kunna gestalta
gravida
kvinnors
situation. Någon kan
kanske vara polis,
någon läkare, någon
från landsbygden.
De pratar om att det
är viktigt att visa hur
kvinnor ur alla samhällsklasser är drabbade.
– Ja! Alla kan vara gravida och så kan
vi skriva på ryggen: Var finns Nevirapine?
Det måste vara något starkt, säger
Thembane.
Precis vad de ska göra kommer de inte
fram till, men enas om att de hur som helst
ska vara rejält utklädda, så att de inte går
att känna igen. Diskussionen ska fortsätta
nästa vecka.
De två timmarna har gått fort och innan
det är dags att ta farväl reser sig alla upp,
tar varandra i händerna, blundar och sjunger en sång. Mötet är slut och barnen viras
in i tyger och spänns fast på ryggarna.
Fakta/Hiv/aids och
• Man räknar med att
utan behandling hivsmittas ungefär 30 procent
av de barn som föds av
hiv-positiva mödrar. Risken
är högre om modern
utvecklat aids.
• Flera olika sorters hivmedicin kan användas för
att minska risken för att
barnet smittas, bland annat
AZT och Nevirapine. AZT
tas från och med 36:e
graviditetsveckan, medan
Nevirapine tas först i sam-
Sara Hlalele dröjer sig kvar. Hon ser
sorgset på sin tre-månaders son, Kgotso,
som möjligen är hiv-smittad. Sara fick
nämligen inte Nevirapine i samband med
förlossningen.
Redan när hon var gravid i fjärde månaden lyckades Sara Hlalele få ihop pengar
för att resa till Chris Hani Baragwanath
hospital, där hon fick en tablett med
Nevirapine som hon skulle ta i samband
med förlossningen.
Men sonen föddes sex veckor för tidigt,
när Sara var och hälsade på sin syster,
flera mil hemifrån, och Sara hade inte med
sig sin tablett. När värkarna satte igång
fördes hon till Sebokeng hospital och där
fanns ingen tillgång till Nevirapine.
Saras Hlalele fall blev omskrivet i
sydafrikansk media, i och med att hon
ställde krav på att få Nevirapine efter förlossningen. Sjukhuset lovade henne först
att ordna ambulanstransport till ett sjukhus där hon kunde få medicinen, men
ändrade sig sedan och sade att hon fick ta
bussen. Nyförlöst med sin för tidigt födda
son var det omöjligt för henne att sätta sig
på en buss.
– Det tar död på mig detta, att inte veta
om han är smittad, säger hon.
Sara berättar att hon i dag ofta känner
sig stressad. Hon har
en tioårig dotter därgraviditet
hemma och hon tänker
mycket på hur det ska
band med förlossningen, i
gå för barnen när hon
kombination med att även
dör. Hon säger att det
den nyfödda får en dos.
känns skönt att träffa
Med dessa metoder, i
de andra kvinnorna
kombination med att barsom har hiv. Det hjälnet inte ammas, minskar
per mot stressen att
risken för att barnet smitkänna gemenskapen
tas med minst 50 procent.
och få prata om hur
• Medellivslängden för
man har det.
barn som föds med hiv och
– Kvinnogruppen är
inte får någon behandling
väldigt bra. Men det
är två år.
är svårt ändå, säger
• 1999 föddes 60 000
Sara.
hiv-positiva barn i
Sydafrika.
– Det tar död på mig detta, att inte veta om han är smittad, säger hiv-positiva
Sara Hlalele och tittar sorgset på sonen Kgotso. Sara fick ingen hiv-medicin i
samband med förlossningen.
Gruppvåldtäkter mot barn kan bli i ett uppvaknande
ydafrika har världsrekord i våld och
våldtäkter. Statistiken visar att en
kvinna blir våldtagen var 26:e
sekund och att var fjärde kvinna
lever i ett misshandelsförhållande. Var
sjätte dag blir en kvinna mördad.
De senaste åren har antalet våldtäkter
på barn ökat kraftigt. En myt om att en
man som har sex med en oskuld kan bli av
med sin hiv-smitta florerar, vilket bidrar
till att antalet våldtäkter på barn ökar.
De senaste 18 månaderna har polisen
tagit emot fler än 30 000 anmälningar om
S
våldtäkter på barn.
Den mest uppmärksammade anmälningen gällde en gruppvåldtäkt då sex
män våldtog en nio månaders baby. Det
var ett fall som blev en nyhet över hela
världen och upprörda sydafrikaner krävde
dödsstraff för förövarna. Veckan därpå
våldtogs en 14 månaders baby av hennes
mor/farbröder och en treåring dog efter att
ha blivit våldtagen av sin far.
Kelly Hatfield, chef för kvinnojouren
POW i Johannesburg, säger att våldet är
enormt utbrett i landet och att inga skill-
nader märks i olika ekonomiska eller kulturella grupper.
Varför är våld och våldtäkt så vanligt
i Sydafrika?
– Det går inte att ge ett enkelt svar på
den frågan. Men vårt lands historia har
stor betydelse. Våld har använts av män
för att kommunicera, många har vuxit upp
med våld och tar det med sig in i sitt förhållande. Samhället är patriarkalt, män
vill känna makt och gör de inte det i samhället tar de ut den makten över kvinnor
och barn.
Vad får de våldtagna och misshandlade kvinnorna för stöd hos er?
– Rådgivning, självförtroendestärkande
samtal, hiv-information och traumahantering. Vi har fem kontor och två jourlägenheter här i Johannesburg.
63 procent av kvinnorna i åldrarna
22–24 år beräknas vara hiv-smittade.
Varför tror du att antalet hivsmittade
unga kvinnor ökar så kraftigt?
– Många kvinnor lever i misshandelsförhållanden och då har de inte möjlighet
att förhandla. Män knullar runt och vägrar
många gånger använda kondom. Myten
om att sex med en oskuld botar hiv är fortfarande vanlig och drabbar unga tjejer. Vi
ser det mer och mer.
Har ni hiv-medicin att ge till kvinnor
som blivit våldtagna?
– Nej. Medicinen måste tas inom 72
timmar och de flesta väntar längre innan
de tar kontakt med oss. Men frågar någon
efter medicin ger vi dem ett telefonnummer till en privat klinik. Men få har råd att
vända sig dit.
Är kvinnorörelsen stark i Sydafrika?
– (Lång tystnad.) Det är en intressant
fråga. Vi har drivit POW i 22 år nu. Jag
skulle säga att kvinnorörelsen är starkare i
dag än vad den varit innan. Öppenheten
om våld mot kvinnor är större. Men samtidigt är vi våra egna värsta fiender – vi är
inte så starka som vi borde vara.
– Jag tror att den stora uppmärksamheten runt de senaste gruppvåldtäkterna
mot barn kan få många att vakna upp. Jag
hoppas verkligen det.
REBECKA BOHLIN
A R B E TA R E N 4 8 / 2 0 0 1
21
FOTO: JAN-ÅKE ERIKSSON
Hälsokrisen
President Mbeki
och aids-frågan
i utvecklingsländerna
De höga priserna på apoteksvaror och mediciner har
väckt oro över hela världen. Mer än något annat är det
den nuvarande hälsokrisen i utvecklingsländerna, som
har väckt allmänt intresse för frågan.
beki är en dissident när
det gäller hiv och aids.
Det konstaterar Drew
Forrest i en artikel i den
sydafrikanska
veckotidningen
Mail&Guardian den 26 oktober. I
artikeln finns en samling exempel
på hur president Thabo Mbeki
sprider rökridåer. Drew Forrest
varnar för Mbekis enorma inflytande, vilket gör att hans uttalanden inte kan avfärdas som harmlösa eftersom de allvarligt skadar
arbetet med att förhindra spridningen av hiv och aids.
M
AV CECILIA OH
Dessa argument har börjat ifrågasättas,
Hälsokrisen i utvecklingsländerna har
därför att kostnaderna blir mycket höga i
väckt ett allt större allmänt intresse i hela
form av mindre konkurrens och höga privärlden, liksom de orimliga priserna på
ser på läkemedel.
mediciner. Det gäller framför allt mediciMan fruktar att patentskyddet för läkener mot hiv/aids, men det finns också
medel och processer kommer att minska
många andra mediciner mot livshotande
eller eliminera tillverkningen av besläktasjukdomar som är alltför dyra. Orsaken är
de läkemedel. Det finns cirka tio utvecklaatt företag som äger eller kontrollerar
de länder med en läkemedelsindustri och
patent på mediciner har kunnat hindra konen forskningsbas som är kapabel att ta
kurrens från andra företag och andra profram nya kemiska produkter. Priserna på patenterade mediciner är i hög
”Uppemot 45 dukter och nya mediciner. De multinationella
grad knutna till de monopol
som läkemedelsföretagen procent av alla läkemedelsföretagen
äger det mesta av teknoåtnjuter, monopol som
dödsfall i
login och produkterna
skyddas och upprätthålls av
Afrika
och
genom sina patent.
patenträttigheter.
Trips har en minimipesydöstra Asien
riod på 20 år för patentPatenträttigheter upporsakas
av
skydd, vilket i praktiken
rätthålls och utvidgas
ger ett läkemedelsföretag
genom föreskrifterna hos
infektionsmonopol över produktion,
världshandelsorganisatiosjukdomar.”
marknadsföring och prisnen WTO (World Trade
sättning av patentskyddaOrganisation) där också
de mediciner. När företaget inte behöver
Trips ingår. Trips är avtalet om handelsrefrukta konkurrens kan det hålla höga priser
laterade aspekter på rätt till intellektuell
på sina produkter under skyddsperioden.
egendom (Trips, Trade-Related Aspects of
På grund av bestämmelserna i Trips, kan
Intellectual Property Rights).
inga besläktade läkemedel komma ut på
Förespråkarna för Trips hävdar att
marknaden under tjugo år, varigenom patipatent och annan rätt till intellektuell
enter förvägras billigare alternativ.
egendom är väsentliga för forskning och
De som tillverkar läkemedel i utveckutveckling och för att stimulera innovatiolingsländerna stängs ute från marknaden
ner. Men i själva verket har företagens
när de måste tävla med de multinationella
bevis varit skrala, för att Trips-anknutna
företagen. För de mindre läkemedelsföreregler om skydd för rätten till intellektuell
tagen i utvecklingsländerna skulle det inte
egendom skulle ha gynnat överföring av
längre vara möjligt att tillverka billigare
teknologi, forskning och
besläktade alternativ till de dyra mediciutveckling eller innovationerna, åtminstone inte förrän tjugo år förner i utvecklingsländer.
Cecilia Oh är
flutit. I vissa utvecklingsländer kan det bli
Företag använder patentjuridisk rådgivare
omöjligt att någonsin starta inhemska
systemet intensivt, för att
och forskare inom
läkemedelsföretag.
skydda sin konkurrensförThird World
måga och för att hålla medNetwork, ett nätverk
Förespråkare för Trips, och läkemetävlare borta från marknaför Tredje världen
delsindustrin hävdar att patentskyddet är
den. Denna strategiska anbaserat i Malaysia.
väsentligt för att garantera forskning och
vändning av patent bromsar
Texten är ett utdrag
utveckling av nya läkemedel. Men det
forskning och utveckling,
från en TWN-rapport
argumentet har föga stöd i fakta.
hindrar innovationer och
kallad TRIPS, patent
Patentskyddet har inte medfört ökade
begränsar informationsflöoch tillgång till
investeringar i forskning och utveckling
det i utvecklingsländerna.
mediciner...
för mediciner mot sjukdomar som huvudFöretagen motiverar patenDen fullständiga
sakligen drabbar de fattiga. Av de 1 223
ten med att de negativa
rapporten finns tillnya kemiska produkter som utvecklades
effekterna är små jämfört
gänglig på TWN:s
under de 21 åren mellan 1975–1996 var
med den stimulans de ger åt
hemsida:
bara 11 avsedda för behandling av tropiskreativitet, innovation och
www.twnside.org.sg
ka sjukdomar. Den senaste stora nya
forskning och utveckling.
arje år dör omkring 14 miljoner
människor av infektionssjukdomar. Många av dessa går att
förebygga eller bota, såsom
akuta infektioner i andningsvägarna, diarréer, malaria och
tuberkulos.
Man uppskattar att uppemot 45 procent
av alla dödsfall i Afrika och sydöstra
Asien orsakas av infektionssjukdomar.
Den siffran är oacceptabelt hög i utvecklingsländerna, även om det finns tecken
som tyder på förbättringar i många länder
i världen.
Denna hälsokris orsakas av flera samverkande faktorer – fattigdom, och brist
på sjukvård, vatten och hygien är några av
dem. Men en viktig faktor när det gäller
att förbättra den allmänna hälsan, och ofta
handlar det då om liv eller död, är tillgången på effektiva och billiga mediciner
och att sådana mediciner och behandlingar är tillgängliga för människor.
När det gäller hiv/aids handlar det om
en tragedi av förfärande mått. Av de 36
miljoner människor i världen som har
hiv/aids kommer 25 miljoner från länderna söder om Sahara. I vissa afrikanska
länder är mer än en fjärdedel av befolkningen hiv-smittad, och den förväntade
livslängden beräknas falla dramatiskt
under de närmaste tio åren. Så till exempel
räknar man med att den förväntade livslängden i Sydafrika kommer att sjunka
med 20 år fram till år 2010, på grund av
spridningen av hiv/aids.
V
Hiv/aids-epidemin
har
dragit fram frågan om tillgången och priset på livsnödvändiga
mediciner i rampljuset. I de
industrialiserade länderna har
dödsfallen i aids reducerats
dramatiskt, delvis därför att livräddande mediciner finns tillgängliga. Men kostnaden för ett
års normal behandling, en kombination av tre mediciner som
motverkar nybildning av virus,
uppskattas till 10 000–15 000
USA-dollar (The Guardian 12
februari 2001). Den prisnivån
omöjliggör sådan behandling
för de flesta i utvecklingsländerna, där 95 procent av världens hiv-drabbade bor.
22
A R B E TA R E N 4 8 / 0 1
• Mbeki säger till Nationella
provinsrådet att (hiv-medicinen)
AZT, som allmänt används i andra
länder, kan medföra hälsorisker.
Han ber hälsovårdsministern att
fastställa ”hur sanningen ser ut”.
(28 oktober 1999)
• ANC:s årsrapport 1999 vidhåller att AZT inte ska göras tillgängligt på grund av ”obesvarade frågor
när det gäller dess effektivitet och
skadlighet”.
• Mbeki ringer till David
Rasnick, amerikanen som är känd
för sina avvikande åsikter om hiv.
Presidenten ”vill ha råd om hur han
ska gå vidare med sin plan att
ompröva hypotesen att det är hiv
som orsakar aids”. (Enligt en rapport den 17 mars 2000)
• I ett brev till domare Albie
Sachs skriver Mbeki att många
sydafrikaner offrar ”all sin intellektuella integritet för att agera som
försäljare” åt Glaxo-Wellcome
som saluför AZT. (15 mars 2000)
• Mbeki tillsätter Presidentrådet
för Aids; hälften av dess ledamöter
har en avvikande uppfattning i
fråga om sambandet mellan hiv
och aids. (4 maj 2000)
Ökar hennes chanser att få att få medicin?
läkemedelsföretag. Men i Sydafrika, Nolutando
medicinen mot tuberkulos togs fram för
trettio år sedan, men tuberkulos är fortfarande en framträdande dödsorsak i många
utvecklingsländer.
Många är oroade över att forskning och
utveckling i läkemedelssektorn koncentreras till produkter avsedda för de lukrativa
marknaderna i de rika länderna. Det gäller
mediciner mot impotens, fetma och skallighet, medan det satsas mindre på forskning och utveckling av effektiva mediciner mot livshotande eller fattigdomsrela-
M do
I vissa utvecklingsländer kan det bli omöjligt att någonsin starta inhemska
Makabas hemland, är möjligheterna stora – när väl den politiska viljan finns.
terade sjukdomar i Tredje världen, som
malaria och tuberkulos.
Oberoende grupper och icke-statliga
organisationer har krävt ändringar i Trips,
så att det blir en bättre balans mellan
skyddet för privata rättigheter och det allmänna intresset. Kritiken mot Trips växer,
och legitimiteten i patentskyddet ifrågasätts för livräddande mediciner. Det finns
en växande oro i många länder, för att den
nuvarande utformningen av Trips i alltför
hög grad gynnar aktieägarna och missgynnar det allmänna intresset. Vreden
över de alltför dyra hiv/aids-medicinerna
har ökat kritiken även mot den roll som
Trips spelar.
Allt detta är på väg att leda till en kris
för Trips. Under de sex år som överenskommelsen har varit i kraft, har det blivit
växande sociala och ekonomiska problem
orsakade av Trips.
Översättning från engelska: Ahto Uisk
• I ett brev till världens ledare
jämför presidenten vetenskapsmän
med avvikande idéer med kättare
som tidigare i historien skulle ha
hamnat på bålet. (3 april 2000)
• I ett brev till Tony Leon, ledare
för oppositionspartiet DA (Demokratiska alliansen), angriper Mbeki
”hysteriska uppskattningar” av
omfattningen av aids i Afrika. Han
beskriver teorin om att aids uppkommit i Afrika som ”förolämpande”. Glaxo-Wellcome, säger han,
försöker öka sin vinst genom att
”utnyttja vårt folks berättigade oro
för sin hälsa”. Regeringen bör basera sina handlingar på sanningen, inte
nödvändigtvis på ”etablerade vetenskapliga majoritetsuppfattningar”.
(1 juli 2000)
• Mbeki säger till tidskriften
Time att ”uppfattningen att ett enda
virus bryter ner immunförsvaret är
ohållbar”. (4 september 2000)
• Han säger inför parlamentet att
offentliga program bygger på att
aids orsakas av virus, men tillägger
att ett virus inte kan orsaka en sjukdom. (20 september 2000)
• Före kommunalvalen säger
Mbeki att sydafrikaner används
som ”försökskaniner” och luras att
använda farliga mediciner. Han liknar användningen av mediciner i
Västra Kap-provinsen, som styrs
av oppositionspartiet DA, med
”biologisk krigföring under apartheidtiden”. (23 oktober 2000)
• Han säger i teve att han inte
skulle låta sig aids-testas, eftersom
det skulle innebära att han accepterade en viss förklaring till vad aids
är. (April 2001)
• När Mbeki under sitt USAbesök utsätts för frågor om hiv är
den grundläggande orsaken till
aids, svarar han: ”Jag vet inte. Det
är vad vetenskapsmännen säger.”
Han avböjer att delta i ett tredagars
FN-möte i New York om aids. (28
juni 2001)
• Han säger till BBC:s Tim
Sebastian att brott dödar fler sydafrikaner mellan 16 och 45 år än vad
aids gör, och han upprepar sitt uttalande att ett virus inte kan orsaka
en sjukdom. (7 augusti 2001)
• Han citerar fyra år gammal statistik och säger till hälsovårdsministern att aids inte är den främsta
orsaken till att sydafrikaner dör,
och rekommenderar nya prioriteringar när det gäller hur pengar
inom hälsovården används. Han
motsägs av en rapport från Medicinska forskningsrådet som regeringen släpper fri först efter upprepade läckor till media. (September
2001)
Översättning från
engelska: Ahto Uisk
A R B E TA R E N 4 8 / 0 1
23
Beställ fler tidningar!
Du är välkommen att beställa fler
exemplar av denna tidning – och även
andra skrifter producerade av SAC:s
u-landsinformation – mot enbart portokostnad:
• Bangladesh – De kämpar för rätten
till jord (2000)
• Genteknik och mat (2000)
• Venezuela – revolution på drift
(2000)
• Siden sammet trasa lump – om
klädproduktion (1999)
• Indien – Förtryck och Motstånd
(1999)
• Kvinnor i Asien (1997)
• Asien ett nytt centrum i världsekonomin (1997)
• Colombia (1996)
• Chile (1996)
• Nepal (1995)
Från Indien, Bangladesh, Rena
kläder och Guatemala finns dessutom
utställningar och föredrag med
diabildsvisning att beställa.
Böcker att köpa:
• För ett annat Europa – För en
annan värld (SAC 2001) 30 kr
• Postkoloniala texter, Catharina
Landström, red, (Federativs 2001)
150 kr
• Fackföreningar EU och världen,
Ellinor Broman, red (Federativs 2001)
70 kr
• Vem gör jobbet och vad är det värt
Gunilla Blomqvist (1998) 90 kr
Den onödig
döden i afr a
ika
TE MABILAG
A:
Vem har råd
me
d aids?
Den onödiga
döden i Afrika,
Arbetaren
48/01.
Kontakta: SAC:s u-landsinformation, Box 6507, 113 83 Stockholm.
Det går även bra att ringa 08/673 36 14 eller e-posta din
beställning: [email protected]
Arbetarens seminarium
Globaliseringen och medicinerna
– vem har råd med aids?
Medverkande: Rebecka Bohlin, Jan-Åke Eriksson, Rasmus Fleischer m fl
Tid: Fredagen den 18 januari 2001 kl. 10.00–16.30
Plats: Hotell Arkadia, Stockholm
Pris: 200 kronor. SAC-medlemmar 100 kronor (inklusive lunch och fika)
Anmäl dig senast 8 januari 2001. För mer information och anmälan, kontakta:
[email protected] Tel: 08-673 36 14
Lästips/Veta mer?
Hemsidor:
• UNAIDS (FN:s hemsida
om aids i världen. Här finns
bland annat aidssituationen
redovisad land för land):
www.unaids.org
• Redribbon (sydafrikabaserad sida om aids i Afrika,
med nyheter, forskning, statistik mm): www.redribbon.co.za
• Health care and intellectual
property (Enorm resurssida från
amerikanska Consumer project
on technology, om alla de fall
där patentregler står i vägen för
tillgång till läkemedel):
24
A R B E TA R E N 4 8 / 0 1
www.cptech.org/ip/health
• Third World Network
(temasida om patent och
läkemedel):
www.twnside.org.sg/focus.
htm
• Treatment action campaign: www.tac.org.za
• Aids Law project:
www.hri.ca/partners/alp
• Daily Mail & Guardian
(sydafrikansk veckotidning):
www.mg.co.za
• ANC: www.anc.org.za
• Cosatu (sydafrikansk
fackförening):
www.cosatu.org.za
• Ugandas hälsoministerium: www.health.go.ug
• The Monitor (ugandisk
dagstidning):
www.monitor.co.ug
• Läkare utan gränser:
www.stockholm.msf.org
• Läkare utan gränsers
internationella kampanjsida
”Access to essential
medicines”:
www.accessmed-msf.org
Kontaktadress:
• The Aids support organi-
sation: Taso Head office,
Kanyanya, Box 10443
Kampala, Uganda. E-post:
[email protected]
Böcker:
• AIDS The challenge for
South Africa (Alan Ehiteside
och Clem Sunter, Cape
Town: Human & Rousseau
2000)
• Kvinnor i Namibia (Pia
Laskar och Catharina
Jönsson, Stockholm:
Afrikagrupperna 2000)
Arbetarens
temasidor om
aids har producerats i samarbete
med SAC:s
u-landsinformation
och är delvis finanserade av Sida.
• Faktagranskning: Tack
till PerOlov
Pehrson, Läkare
utan gränser!
• Textredigering:
Ulf B Andersson
• Layout:
Rebecka Bohlin