ROMANTIKENS RODRIGO

GUL 2 – TORSDAG 16 OKTOBER 2014 KL 19.00
ROMANTIKENS RODRIGO
När Joaquin Rodrigo skrev det mest berömda verket för gitarr, Concierto de Aranjuez, blev han inspirerad av en utsökt Rioja. Märks det? Det finns
absolut en sensuell värme i denna musik som kan föra tankarna till ett rikt rött vin. Speciellt den långsamma satsen med dialogen mellan ett
engelskt horn och gitarren. Beethovens episka tredje symfoni är något helt annat, faktiskt det ögonblick där klassicismen tar steget in i romantiken!
DIRIGENT
SOLIST
RAFAEL PAYARE
MILOŠ KARADAGLIĆ, GITARR
GIOACCHINO ROSSINI (1792-1868)
ITALIENSKAN I ALGER, UVERTYR
Ingen har som Rossini lyckats skriva operor
på rekordtid, eller att skriva uvertyrer som
med sin elegans och uppfinningsrikedom
tagit andan av lyssnaren. Egentligen skulle
han inte alls skriva någon opera till Venedig
våren 1813, men säsongen hade börjat
dåligt och teaterchefen undrade om inte
Rossini hade några idéer. På 27 dagar
komponerade han därför Italienskan i Alger,
en vanlig förvecklingskomedi som utspelas i
ett palats, dit en skeppsbruten italienska
kommer iland. Palatsets ägare Mustafa
hade alltid önskat sig en italiensk hustru –
men det visar sig att hon är ute och letar
efter sin försvunne älskare, Lidorno. Jo, han
råkar befinna sig i palatset, som Mustafas
slav …
Ömsint pizzicatospel hittar vi i
introduktionen, och ett förtrollande oboesolo
förflyttar oss till sagans värld. Ingen har som
Rossini kunnat skapa så poetiska
stämningar med så till synes enkla medel. I
fortsättningen fascineras man av de
fantasifulla växlingarna mellan träblåsare
och stråkar. Musiken är sprudlande och
lättsinnig.
Stig Jacobsson
JOAQUÍN RODRIGO (1901–1999)
CONCIERTO DE ARANJUEZ
Allegro con spirito
Adagio
Allegro gentile
Trots att Joaquín Rodrigo blev blind vid tre
års ålder räknas han självklart in i det
främsta ledet av spanska tonsättare. Kan
hans framgångar möjligen bero på att han
(liksom för övrigt Benjamin Britten) föddes
på Sancta Cecilias dag – musikens skyddsgudinna.
KONSERTINTRODUKTION KL 18.00 I CAFÉET
MED GREGOR ZUBICKY. FRI ENTRÉ.
KL 18.20 PAUS.
Han blev med tiden professor i musikhistoria
vid universitetet i Madrid, och har som
sådan skolat en rad komponister ur de yngre
generationerna.
Själv studerade han från 1927 vid Ecole
Normale de Musique i Paris, och redan
under studietiden nådde han stora framgångar, inte minst när hans musik framfördes i hemstaden Valencia. Men det var
först sedan han för gott slagit sig ner i
Madrid som han 1940 fick sitt verkliga
genombrott med just Concierto de Aranjuez.
Denna härliga gitarrkonsert kom att förbli
hans mest spelade komposition, och den
mest spelade gitarrkonserten överhuvudtaget. Hans rika produktion, skapad under
ett långt liv som täckte hela 1900-talet,
består bland mycket annat av ytterligare
några gitarrkonserter och konsertanta verk
för andra instrument.
Idag betraktar vi gitarren som det
självklart mest spanska nationalinstrumentet, men 1940 såg man ännu nedlåtande på detta instrument, som man tyckte
bara hörde till folkmusiken. Rodrigo kunde
emellertid visa vilka kvaliteter instrumentet
ägde och skapade med sin konsert det
första lyckade mästerverket. Han visade
vilka resurser en gitarr faktiskt har. Samtidigt
rotade han sin konsert i spansk folklore, från
regionen Aranjuez, och han gav solisten en
tacksam tekniskt-musikaliskt virtuos soliststämma.
Stig Jacobsson
II PAUS
LUDWIG VAN BEETHOVEN
(1770–1827)
SYMFONI NR 3 ”EROICA” ESS-DUR OP 55
Allegro con brio
Marcia funèbre: Adagio assai
Scherzo: Allegro vivace – Trio
Finale: Allegro molto – Poco Andante – Presto
Få verk i musikhistorien är omgärdade av så
många legender som Beethovens tredje
symfoni, den så kallade Erocia-symfonin. En
del stannar vid att vara just anekdoter, men
det lär stå utom all tvekan att tonsättaren
verkligen hade komponerat sin symfoni som
en hyllning till Napoleon, som då var förste
konsul. Till sin förläggare skrev tonsättaren
ett brev den 26 augusti 1804: ”… en ny stor
symfoni … egentligen betitlad Bonaparte …”
Spåren efter denna beteckning kan man
ännu upptäcka på handskriften.
Att Beethoven skulle ha rivit sönder
detta titelblad kan inte bevisas, men styrks
av eleven Ferdinand Ries vittnesmål: ”Både
jag och många andra av hans vänner har
sett denna symfoni ligga på hans bord,
vackert renskriven i partitur, och på vars
titelblad ordet Bonaparte stod längst upp,
och längst ned stod det Luigi van
Beethoven, men i övrigt intet ord. Jag var
den förste som meddelade honom att
Bonaparte hade utropat sig till kejsare,
varpå han råkade i raseri och utropade: ”Är
då inte heller han något annat än en vanlig
människa! Nu ska också han trampa alla
mänskliga rättigheter under fötterna, bara för
att tillfredsställa sin egen ärelystnad; att bli
en tyrann!” Beethoven gick fram till bordet,
fattade titelbladet upptill, rev bort det helt
och kastade det på golvet. Första sidan
skrevs om och nu erhöll symfonin titeln
Sinfonia eroica.”
Denna händelse har också beskrivits av
greve Moritz Lichnowsky.
Men att den berömda sorgmarschen skulle
vara knuten till Napoleon är inte alls belagt.
Inspirationen sägs ibland ha kommit efter
ryktet om Lord Nelsons död, eller från krigen
som rasade i Egypten, eller vid den
engelske generalen Ralph Abercrombys död
vid slaget i Alexandria den 21 mars 1801.
Men allt detta kanske inte spelar så stor roll.
Hur som helst; i den slutliga
dedikationen kom att lyda: ”sinfonia
composta per festiggiare il souvenire du un
grand’ uomo” – symfoni komponerad för att
högtidlighålla minnet av en stor man. Det
enda namn som nämns i partituret är
Beethovens vän och gynnare furst
Lobkovitz, han som tillägnades symfonin
och som senare även fick sig symfonierna nr
5 och 6 tillägnad.
Jämförd med de två föregående
symfonierna av Beethoven har vi med den
tredje kommit in i en helt ny värld, trots att
endast något år skiljer dem åt i tid. ”Jag
känner mig inte tillfreds med mina arbeten
hittills. Från och med nu tänker jag slå in på
en ny väg”, skrev Beethoven i ett brev 1802,
och Eroica (som fullbordades 1804) är ett av
de första tecknen på att han lyckats i sina
intentioner. Tonsättaren behärskade nu
materialet och tekniken så fulländat att han
vågade ta sig stora friheter, slå sönder den
vedertagna sonatformen och ge sig ut på
upptäcktsfärder. Detta innebär också att
analyserna av symfonin brukar bli mycket
olika beroende på vem som analyserar. Man
har spekulerat över sorgmarschens
placering (före ett glatt scherzo!), över varför
han i finalen citerar en melodi som han även
använde i en lättsam kontradans, i scenmusiken till Prometheus och i pianovariationerna op 35 – och varför sorgetemat
återkommer mot symfonins slut.
Varför söka svar på sådana frågor?
Varje svar blir ändå en spekulation. Räcker
det inte med att Beethoven nu nått ett
stadium där hans musik tagit steget bort från
behagfull underhållning för att istället
komma fram till en personlig bekännelse; ett
monument av grandios arkitektonisk resning, där uttrycksbehovet krävde nya
uttrycksmedel. Detta var tankar lika nya och
revolutionerande som Napoleons krigskonst
– något som den självmedvetne tonsättaren
själv gärna påpekade. Samtiden var oförberedd på denna massiva manifestation och
fann symfonin vara ett oskönt tecken på
originalitetsjäkt. Idag har vi lärt oss njuta av
denna storartade musik.
Beethovens tredje symfoni uruppfördes
med tonsättaren själv som dirigent i Wien
den 7 april 1805, och har därefter hört till
symfoniorkestrarnas mest uppskattade
mästerverk.
Stig Jacobsson
RAFAEL PAYARE
Rafael Payare ses som en av de mest spännande dirigenterna i sin generation. Efter att ha
vunnit den prestigefyllda Malko Conducting Competition 2012 har han arbetat med Orchestre
National du Capitole de Toulouse, Göteborgs Symfoniker, Cincinnati Symphony och Kungliga
Filharmonikerna. Han har arbetat som biträdande dirigent under Gustavo Dudamel, senast för
sin scenproduktion av Figaros Bröllop med Los Angeles Philharmonic och arbetade även som
biträdande dirigent till Claudio Abbado för sitt framförande av Tjajkovskijs sjätte symfoni med
Orquesta sinfonica Simón Bolívar. I januari 2014 blev han chefsdirigent för Ulster Orchestra.
MILOŠ KARADAGLIĆ
Miloš Karadaglić, född i Montenegro, var åtta år när har började spela gitarr. Nio år senare fick
han stipendium till the Royal Academy of Music och flyttade till London där han fortfarande bor.
Han fick internationell uppmärksamhet 2011 med sitt debutalbum The Guitar (Mediterráneo)
som toppade de klassiska musiklistorna världen över och han vann det prestigefyllda Young
Artist of the Year Award. Miloš spelar en 2007 Greg Smallman gitarr som är utlånad till honom
av Paul och Jenny Gillman.