Klicka här för att hämta hem studien som PDF-fil (211

Transcription

STREJKER OCH KONFLIKTER
I ESKILSTUNA 1900-1945
Sören Falebäck
Syfte och källor
Syftet med denna lilla undersökning är att se på några större och väl kända konflikter på
arbetsmarknaden i Eskilstuna under perioden 1900-1945. Det har under den perioden funnits en
mängd olika strejker och konflikter på skilda företag i staden. De flesta av de konflikterna var
kortvariga och blev inte särskilt kända bland allmänheten. Därför kommer undersökningen att
koncentreras på några få större strejker.
Storlockouten 1905 är en sådan konflikt som kan vara värd att studera närmare. Några år senare –
1909 – bröt den kända storstrejken ut. Den konflikten är självskriven att ha med. Lockouten 1905
och storstrejken 1909 var konflikter som påverkade hela Sverige. En lokal konflikt som fick stor
betydelse var strejken 1923-24 vid Låsbolaget. Strejken vid Låsbolaget blev lång och bitter och man
var till och med tvungen att inkalla en förlikningsman för att få slut på konflikten. En annan strejk
som fick stor inverkan både lokalt i Eskilstuna och för landet som helhet var den stora
verkstadskonflikten år 1945. Här i staden strejkade drygt 6.000 metallarbetare under konflikten år
1945. Också den strejken finns med i studien.
De källor som i huvudsak använts är uppgifter från olika arkiv. Först och främst har uppgifter från
Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 utnyttjats. Metall avdelning 23, som bildades 1890,
kom att få stor betydelse för den fackliga rörelsen i Eskilstuna. Innan grundandet fanns en mängd
olika små fackförbund som organiserade skilda yrkeskategorier inom metallområdet. Utöver Metall
avdelning 23 har också Eskilstuna socialdemokratiska arbetarekommuns arkiv nyttjats liksom
Låsbolagets verkstadsklubbs arkiv. Samtliga dessa arkiv finns på Eskilstuna stadsarkiv. Förutom det
nämnda arkivmaterialet har också några böcker om Metall avdelning 23:s historia utnyttjats.
Metall avdelning 23 grundas
Redan på 1870-talet började en påtaglig övergång från hantverk till fabrikssystem att göra sig
gällande i Eskilstuna (Svedberg, 1950). Man kan även säga att en ny tid började för arbetarna i
Eskilstuna på 1880-talet. Innan var det bedrövligt, enligt personer som själva var med. För mycket
låga löner arbetade man från klockan 6 på morgonen till 8-tiden på kvällen. En och annan
ackordsarbetare steg upp vid 4-tiden på morgonen och började arbetet. Då fick han hålla sig med
belysning själv. Fotogenlampor var den tidens ljuskälla. Det elektriska ljuset infördes först år 1884.
Och det dröjde länge innan det blev allmänt.
I mitten av 1880-talet utgjorde den vanliga arbetstiden 10 till 11 timmar. Man började som regel
klockan 6 på morgonen och slutade vid samma tid på kvällen. På lördagarna slutade arbetet klockan
13. Övertidsarbete var ingenting ovanligt. Inom hantverket var arbetstiden ännu mer oregelbunden.
Mästare och gesäller bestämde takten. Lärpojkarna fick arbeta från 6 på morgonen till 8 på kvällen.
Först fram på 1890-talet blev arbetstiden 10 timmar per dag och 6 timmar på lördagar.
En utlärd arbetare hade i mitten av 1880-talet cirka 18 öre per timme. Icke utlärda arbetare hade
omkring 12 öre per timme och lärpojkar mellan 3 och 5 öre per timme (Svedberg, 1950).
Något arbetarskydd fanns inte..De första trevande försöken till en olycksfallsförsäkring togs i början
av 1900-talet. Dess brister var påtagliga. För att få ersättning vid inträffade olycksfall måste
arbetaren ha varit sjukskriven i två månader. Först därefter kunde han räkna med ett blygsamt
belopp.
Enligt den tidens anda rådde industrialismens skaparmentalitet. Där koncentrerades all
uppmärksamhet på maskintekniken och dess utveckling. Arbetarna var endast redskap, vars
omvårdnad man hade föga bekymmer för. Det var först då arbetarna själva sökte råda bot för
misshushållningen med arbetskraften som bättre förhållanden skapades. Tidens dåliga
arbetsförhållanden förorsakade ofta sjukdomar. En sjukdom som härjade svårt bland
industriarbetarna i Eskilstuna var lungtuberkulosen. Vissa arbetargrupper var särskilt utsatta, som
slipare, smärglare och träarbetare.
Vid järn- och metallarbetareförbundets start var Eskilstuna en vit fläck på kartan. Dock hade det
redan under 1880-talets första hälft gjorts försök att väcka arbetarnas intresse för en egen rörelse.
August Palm gästade staden flera gånger under 1880-talet. Första gången talade han 1883 på
Djurgården. Det var endast ett fåtal arbetare bland mötesdeltagarna. August Palm mötte ingen
förståelse – lika litet som senare under decenniet.
En händelse som kom att väcka arbetarnas intresse att organisera sig var strejken 1890 vid
Dahlgrens företag. Året före – 1889 – hade Järn- och metallarbetareförbundets ordförande K.J.
Karlsson besökt Eskilstuna och hållit ett möte. Han konstaterade att arbetarna visade ringa intresse
för rörelsen. Man hade rivit ned mötesaffischerna och på detta sätt sökt motverka förbundets arbete.
Strejken vid C.W. Dahlgren pågick i tre veckor. Magistraten ingrep som medlare och resultatet blev
att arbetarna blev befriade från en avskydd arbetsledare vid Dahlgrens. Under denna konflikt föddes
tanken på en facklig organisation. Söndagen den 9 mars 1890, som senare konfirmerades såsom
organisationens födelsedag, hölls ett nytt möte under cigarrhandlare Hedblads ordförandeskap. Man
valde styrelse och antog förslag till stadgar. Ordförande i den första styrelsen blev E.A. Lindholm,
v. Ordförande Oscar Törnblom, sekreterare J.A. Leijon, C.W. Jädrén och August Stenström. En av
revisorerna var O.H. Pettersson.
Efter Järn- och metallarbetarefackförbundets bildande år 1890, då man beräknade medlemsantalet
till ungefär 900, följde en besvärlig tid. Året därpå försvann över hälften av medlemmarna. År 1893
uppges medlemssiffran till cirka 160, men ett par år senare redovisas 760 för att år 1896 vara uppe i
1.250 (Svedberg, 1950).
Det var ingen lätt uppgift att föra ut arbetarrörelsens radikala idéer i 1890-talets Eskilstuna.
(Lindström, 1990). De flesta arbetsgivare såg med oblida ögon på arbetarnas
organisationssträvanden. Även majoriteten av metallarbetarna var tveksamma inför det nya.
Speciellt var detta förhållandet vid stadens många små verkstäder där de anställda arbetade nära
arbetsgivaren och där därför det sociala trycket var stort. Man måste också ha i åtanke det hot som
ständigt fanns att arbetsgivaren kunde avskeda misshagliga personer. Arbetarrörelsens tidiga
agitationsmetoder var av skiftande karaktär – från vanliga upprop och möten till förslag om tvång
och servering av punschbål.
Efter några svåra år nådde medlemsantalet 1895 upp till 1891 års nivå. Den sista december 1895
fanns 312 medlemmar. År 1899 fanns 369 medlemmar. Siffrorna är inte särskilt imponerande i en
typisk järnarbetarstad som Eskilstuna. Men det fanns ytterligare sju fackföreningar som
organiserade järn- och metallarbetare. Räknar man med dessa var cirka 1.400 metallarbetare
organiserade år 1897.
Storlockouten 1905
Beslutet att tillåta lokala framställningar i lönefrågan ledde till en omfattande aktivitet i Eskilstuna
(Lindström, 1990). Först på plan var verkstadsklubben vid Beronius mekaniska verkstad. Måndagen
den 10 april beslöt klubben att lämna in förbundsstyrelsens avtalsförslag. På klubbmötet den 7 maj
meddelades att förbundsstyrelsen bifallit verkstadsklubbens begäran att gå i strejk. Den 12 maj 1905
utbröt strejken vid Beronius. Den stora klubben vid Munktells beslöt den 10 april att lämna
förbundsstyrelsens förslag till arbetsgivaren. Stadgarna föreskrev att sluten omröstning om
arbetsnedläggelse skulle ske. Den 30 maj 1905 gick arbetarna vid Munktells verkstäder ut i strejk.
Under april-maj blev situationen allt mer tillspetsad. Slag i slag följde arbetsnedläggelser vid till
Verkstadsföreningen anslutna företag runt om i landet. Det var nu inte längre många som tvekade
om att Verkstadsföreningen var på väg att utlösa en ny storlockout. Den 2 juni beslöt
Verkstadsföreningen att proklamera allmän lockout från och med 10 juni. Detta datum var 1.136
personer indragna i lockouten i Eskilstuna.
Under konfliktens början gjordes från arbetsgivarhåll stora ansträngningar att hålla driften igång
med hjälp av icke-organiserade arbetare (Lindström, 1990). Lockoutproklamationen hade
undantagit oorganiserade och medlemmarna i Svenska Arbetareförbundet – en tämligen
arbetsgivarvänlig organisation. Arbetareförbundet, eller ”Gule Josefs förbund” som det kallades i
folkmun, hade omkring 60 medlemmar i Eskilstuna. ”Gulingarna” stöddes moraliskt av EskilstunaKuriren. Tidningen kallades föraktfullt för ”Gula-Kurre” av de aktiva fackföreningsmedlemmarna.
Försöken att hålla driften igång med hjälp av strejkbrytare var dömda att misslyckas i en stad som
Eskilstuna.
Hur diskussionerna under lockouten gick på det lokala planet kan man se i protokoll från Järn- och
metallarbetarefackförbundet. Den 18 april 1905 hade platsstyrelsen ordinarie sammanträde. Ett
utdrag ur protokollet lyder som följer:
”§ 3 … förslag om arbetsnedläggelse har å de olika klubbarna framkommit hvarom enligt stadgarne
har röstats med slutna sedlar som för sammanträdena hållits hemlig. Vid därefter företagen
undersökning som af Flodin blifvit gjord har det visats att Beronius verkstadsklubb med 37 röster
röstar för arbetsnedläggelse, en blank sedel hade afgifvits å detta sammanträde var 38 närvarande af
54 medlemmar som tillhöra vårt förbund. Munktells verkstadsklubb har med 138 röster röstat för
arbetsnedläggelse, 5 emot och 3 blanka sedlar hade afgifvits. Vid denna verkstad är 248 medlemmar
tillhörande vårt förbund. Klubben vid Dahlgrens vallsverk har med 14 röster röstat för
arbetsnedläggelse, en har röstat däremot. Vid vallsverket är det 22 stycken som arbetar, af dem är
det 4 som tillhör Sv. Arbetareförbundet, 2 förmän och en Maskinist hvilken tillhör vårt förbund.
Rapporterna godkändes enhälligt.
§ 4. Styrelsen tillstyrkte enhälligt att dessa om ej annat hjelper de med arbetsnedläggelse må få
drifva sina fordringar igenom, för de Mek. Verkstäderna hafva nu länge nog stått som hinder för
timlönernas höjande på Manufakturverkstäderna.
§ 5. Öfriga fabriker och verkstäder som här i Eskilstuna tillhöra Verkstadsföreningen äro
Hallströms, Dahlgrens fabrik, K.F. Erikssons, Söderbloms och Separatorn. Vid dessa fabriker har vi
öfverenskommelser förut utom vid Hallströms och Söderbloms. Dessa arbetare hafva äfven varit
kallade till sammanträde för att besluta om de i likhet med arbetare på andra verkstäder där ej
öfverenskommelser finnes, skulle inlemna förslag till sådan, men hafva de afslagit detta, och i
stället beslutat att för den hendelse det skulle blifva Lockout de då innan lemnar arbete göra sådan
framställning. På de öfriga fabrikerna där öfverenskommelser finnes hafva arbetarne enhälligt
beslutat, att om de blifver indragna i en möjligen blifvande Lockout, och fabrikanterna således
bryter det ingångna aftalet, äfven de innan de lemnar arbetet inlemnar förslag till ny
öfverenskommelse. Detta förfaringssätt som förut af platsstyrelsen och klubbstyrelsen godkänts
ansåg platsstyrelsen äfven nu vara rätt. Dessutom beslutade styrelsen, att försåvidt fabrikanterna ej
ämnar göra Lockout sedan arbetarne på några verkstäder på andra platser, man i så fall äfven här
bör förklara arbetsnedläggelse åtminstone på några, och bör i så fall det nedläggas vid Beronius
verkstad därför att han har stora beställningar inne. Angående Hallströms där arbetarna redan i Aug.
förlidet år gjorde framställning, ansåg styrelsen att om knifsmederna äfven vid ett kommande
sammanträde skulle afslå, att framställning där skulle göras, sliparne å smerglarne då må få tillstånd
till det i fall de så beslutar med stadgenlig majoritet, dock under den förutsättning att fabrikanterna
ej gör Lockout så de därigenom blifver indragna.”
Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 – A11:2
Den 4 maj hade platsstyrelsen ännu ett sammanträde och den första paragrafen handlar om att helt
enkelt förklara för medlemmarna vad den eventuella striden skulle komma att handla om:
”§ 1. Sammanträdet öppnades af platsstyrelsens ordförande hr. W. Westergren hvilken redogjorde
hvarför platsstyrelsen har kallat till detta gemensamma sammanträde, att det var med anledning af
den nu förestående striden med verkstadsföreningen, hvilket kommer att kräfva uppoffringar af
medlemmarne. Flodin meddelade dem, att det under nuvarande förhållanden var nödvändigt att alla
medlemmarna får klart för sig hvad frågan egentligen gäller, d.v.s. hvad det är som striden kommer
att stå om, för man kan befara att medlemmarna möjligen kan komma att blifva vilseledda af en del
tidningar som förra gången visade sig ohållbara i den då rådande striden, och vi får vara beredda på
det samma äfven nu, därför är det nödvändigt att vi från början har den saken fullt klar för oss, så att
vi kan för våra kamrater fullt redogöra det för dem ...”
Att konflikten år 1905 orsakade splittring inom arbetarkollektivet går att utläsa ur ett protokoll från
den 15 maj. I protokollet kan man läsa följande:
”§ 3. Rydberg rapporterade att f.d. Maskinisten A. Andersson vid snickerifabriken, som därstädes
tjänstgjort som strejkbrytare och därigenom bidragit till den långvariga och för arbetarna
resultatlösa striden, önskade ingå i afd. Detta med anledning af att han nu fått erfara följderna af sitt
långvariga strejkbryteri och emedan han på intet sätt kunde få arbete förrän han ingått i afd.
Styrelsen uttalade sig för att nämda Andersson skulle få ingå i afd. om han vore villig att muntligen
inför afd. afge afbön. Vidare uttalade sig styrelsen för att om afbön komme att afgifvas skulle den
införas i Social-Demokraten och Esk. Kuriren.”
Några dagar senare hade fackföreningen ett extra sammanträde som berörde maskinisten A.
Andersson och det går att läsa följande:
”§ 2. Herr A. Rydberg meddelade att maskinisten A. Andersson varit hemma hos honom och blifvit
upplyst om de villkor afd. bestämt för hans inträde, visserligen hade han funnit dessa villkor hårda,
men sade sig likväl vilja ingå på desamma blott han finge blifva medlem af afd.”
Eskilstunas största metallklubb fanns vid Munktells verkstäder. Den 16 maj 1905 hölls ett extra
sammanträde med Munktells Verkstadsklubb där man tänkte genomföra en omröstning bland
medlemmarna som fick bestämma om de ville gå ut i strejk eller ej. En del av första paragrafen
hade följande lydelse:
”§ 1. Sammanträdet öppnades af klubbens ordförande hr. Söderberg, hvilken redogjorde hvarför
styrelsen har kallat till detta sammanträde, att det var för att medlemmarna skulle å sammanträdet få
komma i tillfälle till att uttala sig öfver Verkstadsföreningens beslut om att ännu en gång försöka
tvinga fackförbunden till att underskrifva förhandlingsordningen till omedelbart i kraftträdande.
Detta har de äfven genom anslag meddelat på de till Verkstadsföreningen anslutna verkstädernas
arbetare. Herr Wibell ansåg att om vi skall handla, så skall vi slå till nu, för i annat fall är det att
befara att fabrikanterna utestänger oss i höst och då är det svårare att på understödet kunna taga sig
fram. Yrkade för den skull att arbetet skulle nedläggas. Herr Sundmark var öfvertygad om att det
skulle blifva Lockout, ansåg därför att vi ej nu skulle besluta om arbetsnedläggelse utan afvakta till
fabrikanterna den 22 får hafva sitt sammanträde … propositionen ställdes så, att de som röstar för
arbetsnedläggelse röstar Ja, och de som är däremot röstar Nej. Till att efter mötet sammanräkna
rösterna tillsattes en kommitté af 3 personer nämligen Björkman, Wibell och Wahlberg. Röstningen
visade att 175 har röstat för arbetsnedläggelse och 22 däremot, samt en blank sedel hade afgifvits.
Vid verkstaden arbetar 234 organiserade järnarbetare som tillhöra vårt förbund, af dem är det enligt
hvad som å sammanträdet rapporterades 6 montörer som äro borta på arbete 4 ute på exersis och 5
sjuka samt en i fackskolan hvilka voro förhindrade att å sammanträdet närvara. Flodin uppmanade
de närvarande att ej när de kommer ut omtala hvad som förekommit å sammanträdet så detta
kommer till arbetsgifvarens kännedom. Därefter afslutades sammanträdet.”
Den 25 maj 1905 skriver man följande när Verkstadsklubben vid Munktells hade möte:
” … med stöd af hvad vi sålunda anfört, få vi meddela att vi ej kunna biträda, att
arbetareorganisationerna för omedelbart ikraftträdande skulle nu underskrifva
förhandlingsordningen. Vi få därför ytterligare vördsamt hemställa att det af oss den 11:te April
1905 framlagda förslaget till öfverenskommelse måtte af Eder godkännas och göras vid verkstaden
gällande. Om öfverenskommelse i frågan ej blifvit uppnådd till den 29:de Maj d.å. eller om ej till
dess svar ingått om att underhandlingar kunna upptagas som ha utsikt att leda till nöjaktigt ordnande
af frågan, så nödgas vi härmed förklara att vi ej från och med den 30:de innevarande Maj äro villiga
att längre arbeta under nuvarande förhållanden, utan komma att nämnda dag nedlägga arbetet tills
att den omhandlade frågan blifvit på nöjaktigt sätt ordnad.”
Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 – F2b:1
Den 26 maj 1905 diskuterade metallfacket ett möte i Folkets Park:
”Åt platsstyrelsen uppdrogs det, att sammankalla samtliga härvarande järnarbetare till ett
gemensamt möte i Folkets Park, så snart det blifver kändt om fabrikanterna kommer att göra
Lockout.
Ordförande föredrog för mötet det af Sv. Arbetareförbundet utsända cirkuläret, hvari de kastar hela
skulden på fackförbunden, att fabrikanterna afbrutit underhandlingarna mellan respektifve förbund
och Sv. Verkstadsförening.”
Den 7 juni 1905 höll platsstyrelsen extra ordinarie sammanträde där några av punkterna var
följande:
”§ 3. Styrelsen beslutade att Torsdagen den 15 Juni afhålla ett gemensamt möte med alla till
förbundet hörande medlemmar i Folkets Park för att där klargöra orsaken till den nu varande
striden.
§ 5. Styrelsen beslutade med 4 röster mot 3 att göra ett tillägg till de regler som af förbundsstyrelsen
utskickats för dem som blifver invecklade i striden hvilket skulle få följande lydelse. Den som visar
sig synbart berusad under striden, skall första gången varnas, och om det återupprepas, så skall
vederbörande klubb besluta hvilka åtgärder som då skall tillgripas.”
Den 9 juni skriver man från fackföreningen brev till C.W. Dahlgrens fabrik. De sanitära
förhållandena på fabriken var inte de bästa och arbetarna menade att det under konflikten passade
att förbättra förhållandena:
” … som arbetet från och med Lördagen den 10:de Juni kommer att afstanna i enlighet med
verkstadsföreningens beslut af den 3:dje Juni d.å. och vi således blifver indragna i den blifvande
konflikten, så hafva vi ansett, det skulle vara lämpligt, att de begärda förbättringarna under den
tiden som arbetet å fabriken ligger nere utföres.”
Den 19 juni höll metallklubben möte där man bland annat sade följande:
”§ 1. Mötet öppnades af Hr. Flodin som rapporterade om klubbstyrelsernas förslag att de olika fack
som är indragna i nu pågående strid skall hafva gemensamma möten. Förslaget godkändes.”
Den 3 juli 1905 höll Metall avdelning 23 möte där det bland annat diskuterades blockadbrytare:
”§ 3. Rapporterades från styrelsen att den ämnade ingå till Arbetarehandel med förfrågan om hjelp i
en eller annan form, för de i lockouten indragna, hvilket godkändes.
§ 6. Inkom förslag från Munktells v-klubb att vi skulle göra en utfärd till Torshälla på tisdag för att
muntra upp de arbetare der som är indragna i lockut. Förslaget godkändes.
§ 8. Rapporterades att det var åtskilliga som uppträdde som blockadbrytare vid Söderbloms och blef
beslutat att öfverlämna sådant till klubbarna att försöka få klart med sådana förhållande. Derefter
afslutades mötet med afsjungande af arbetets söner.”
Mötet som metall avd. 23 höll den 10 augusti 1905 tar upp både strejkbrytare och spridande av sina
idéer i pressen:
”§ 3. … rapporterades, att det endast var ett fåtal strejkbrytare som arbetade på de i striden indragna
verkstäderna, och att de uteslutande utgjorde öfveråriga eller också minderåriga, så någon fara i
detta afseende föreligger ej för närvarande: att möte hållits med de oorganiserade och att det lofvats
dem, att de så vidt möjligt skulle erhålla understöd om det skulle visa sig möjligt att kunna få in
något för deras räkning: att understödet minskat med 540 kr 20 öre pr vecka från 4.976:20 till 4.436
beroende på att en del har rest, och några erhållit tillfälligt arbete.
§ 4. Från Platsstyrelsen förelåg följande fråga. Hvilka åtgärder böra vidtagas för att kunna påräkna
hjelp från tidningspressen. Flodin meddelade att Lockoutstyrelsen behandlat denna fråga, och
kommit till det resultat, att någon i detta afseende måste göra för att klargöra den nu pågående
striden. Hvilket de liberala tidningarna ej gjorde, utan istället försökte att ingifva missmod hos
medlemmarna och allmänheten som står utom striden, men som bör ha reda på verkliga
förhållandet. Nämnda styrelse har därför beslutat, att man skulle såvidt möjligt utgifva någon
mindre tidning, däri man skulle kunna förklara stridens tillkomst och hur den sedan gått. Herr
Lindberg ansåg att man skulle försöka att få Socialdemokraten billigare så att den kunde spridas
mera. Herr O. Karlsson, ansåg att det är nödvändigt att något göres i tidningsfrågan, för som nu
förhållandet är så står man prisgifven åt de liberala tidningarna. Föreslog därför att detta
sammanträde skulle anslå ett belopp af 200 kronor för detta ändamål. I detta förslag instämde flera
talare, och Flodin erinrade ytterligare hur Eskilstuna-Kuriren gjorde allt hvad den kunde för att
missleda i denna strid och hur de försökte att påbörda de oorganiserade arbetarne hela skulden för
denna strid, och hur de försvarade Sv. Arbetarförbundets uppträdande. Yrkade bifall till O.
Karlssons förslag. Sammanträdet beslutade enhälligt i likhet med Karlssons förslag. Som ingenting
vidare förelåg till behandling så afslutades sammanträdet.”
Att det kunde straffa sig att arbeta fackligt under denna strid kan man få en inblick i när man läser
ett protokoll från den 14 augusti:
”Med anledning af att styrelsen förut tillskrifvit förbundet och tillstyrkt den vid faktoriet afskedade
herr a.j. Johansson, högsta understöd (18 kr. i veckan), som beviljas den, som afskedas för sitt
arbete i organisationens tjänst, men fått till svar, att personen i fråga under nu pågående lockout ej
kunde erhålla större understöd än de i striden indragna, så uttalade sig styrelsen för att afd. skulle
tilldela herr Johansson det belopp som möjligen kunde felas i 18 kr. sedan understödet från förb.
och de frivilliga bidragen från faktoriets verkstadsklubb sammanräknats ...”
Att det fanns krafter i samhället som motarbetade arbetarnas intressen under lockouten 1905 går att
se i avdelning 23:s protokoll från mötet den 4 september:
”§ 4. Hr Björkman talade om att han ryktesvis hört att polismästare Eriksson gjort försök att värfva
blokadbrytare bland de oorganiserade och hos svenska arbetareförbundet. Som det icke förelåg
fakta för ryktet så beslutade mötet på förslag af Björkman att öfverlemna frågan till lokutstyrelsen
att höra sig för hur saken förhåller sig och sedan inkomma med yttrande till nästa sammanträde.
§ 5. Ett förslag från lockutstyrelsen att vakt skall utsättas vid alla verkstäderna som är blockerade
med tilläggsförslag af Svärd att vakterna skall tjenstgöra hela dagarna godkändes af mötet.”
Ett annat exempel på blockadbryteri kan man finna i ett protokoll fört vid möte den 27 september:
”§ 6. Undertecknad rapporterade att vid Liljeqvists fabrik en Fågelström börjat arbeta beslutades att
offentliggöra honom i tidningen som blockadbrytare.”
Den 17 oktober 1905 skriver metall avd. 23 brev till verkstadsklubben vid C.W. Dahlgrens Fabriks
Aktiebolag med följande lydelse:
”Från den på civil- och finsnsministrarnas initiativ tillkomna medlingskommittén för biläggande af
konflikten inom verkstadsindustrien föreligger en skrifvelse med af kommittén godkända
Bestämmelser om minimilöner. Denna skrifvelse är ställd till Sveriges Verkstadsförenings
ledamöter och organisationerna inom vederbörande fackförbund, och hemställer kommittén däri, att
vid hvarje särskild verkstad omedelbart måtte inledas förhandlingar mellan respektive arbetsgifvare
och arbetare om minimilöner, att gälla vid tillämpande af ofvan nämnda Bestämmelser om
minimilöner. Då denna fråga tarfvar en snabb lösning för att den nu arbetande kommittén skall
komma till något resultat, få vi föreslå:
att verkstadsklubben tillsätter en kommitté, bestående af en person ur hvarje af de vid vår fabrik
förnämligast representerar facken, nämligen slipare, smärglare, bänkarbetare, verktygsarbetare och
smeder, således fem man, och att dessa förses med fullmakt att få klubbens räkning förhandla om
och antaga minimilöner. Vi påpeka, att lönerna i fråga gälla endast för arbetare, fyllda 21 år och
med 4 års praktik i sitt fack, och att således endast sådana böra deltaga i denna frågas behandling
och blifva ifrågasatta vid val till föreslagna kommitté. Med anledning af ärendets brådskande natur
anhålla vi att omedelbart blifva underrättade om det beslut, som denna vår framställning kommer att
medföra.”
Några dagar senare – den 24 oktober – handlar avdelning 23:s protokoll om skilda saker:
”§ 5. Skräddarmästar Wallin upplyste att han vore villig att sy kläder till de lockutade. Förslaget
behandlades och fick diskussion utgöra svar på frågan hvarefter förslag att nedtaga de
afischeringstaflor som blifvit uppsatta och beslutades de skola vara kvar och tala vid vacktmästarna
om plats för deras och blefvo valda Karlqvist Bergman och Malmström.
§ 6. … föreslog att tillsätta vackter till de allmänna mötena och blefvo 2 valda för veckan
Danielsson och Malmberg samt att 2 af styrelsen medlemmar skall stå vackt för var vecka, samt
inkom en fråga om de arbetslösa skall ega tillträde till almänna mötena föreslogs att lockutstämpel i
medlemsboken skall gälla som inträde. Förslaget godkändes.”
Problemen med strejkbrytare var ständigt närvarande under konflikten 1905. Den 2 november höll
metallfacket möte och vid detta diskuterades eventuella strejkbrytare vid Munktells:
”§ 4. Rapporterades att 14 à 15 man tillhörande Svenska Arbetareförbundet börjat arbeta vid
Munktells. Och upptogs frågan till behandling huruvida de skulle anses som strejkbrytare eller ej.
Under diskussionen framkom skäl både för och emot. Och blef beslutat att den förda diskussionen
skulle utgöra svar på frågan.”
Vid mötet den 6 november tar man upp frågan om att strejkande medlemmar faktiskt blivit bötfällda
av polis:
”§ 4. Herr Malmberg rapporterade att medlemmar som var indragna i lockuten blifvit bötfällda för
att de gått på platser i staden som vore af polisen förbjudet.”
Konflikten år 1905 tog slut i november. Alla arbetare fick inte komma tillbaka efter lockouten. Vid
lockoutens slut den 13 november erhöll följande personer inte anställning:
Munktells:
C.A. Liljeberg – snickare
K.H. Johansson – jernarbetare
Algot Dahl – jernarbetare
C.W. Larsson – jernarbetare
Andersson – jernarbetare
Lindholm – jernarbetare
A. Andersson – jernarbetare
A. Karlsson – jernarbetare
Aug. Nilsson – utearbetare
H. Norgren – gjutare
Liljeqvists:
J.A. Bertzén – slipare
Separatorn:
John Hallin – jernarbetare
Nils Pettersson – jernarbetare
Anton Lindberg – jernarbetare
C.W. Carlsson – jernarbetare
Ejnar Holm – jernarbetare
Rossander – målare
Beronius:
K.D. Fröberg – jernarbetare
A.P. Pettersson – jernarbetare
Hallin – slipare
J.A. Pettersson – jernarbetare
Söderbloms:
S.P. Carlsson – jernarbetare
A.W. Edlund – jernarbetare
F.W. Edlund – jernarbetare
Santesson – jernarbetare
E.H. Andersson – jernarbetare
K.A. Högstedt – jernarbetare
J.A. Åkerberg – jernarbetare
A.G. Åkerberg – jernarbetare
W. Mellberg – jernarbetare
C.A. Bergman – jernarbetare
L.F. Pettersson – snickare
C.F. Pettersson – grofarbetare
Dalgrens:
K.G. Andersson – jernarbetare
C.O. Karlsson – jernarbetare
Kumlin – jernarbetare
Dagen efter lockoutens slut den 13 november höll metallfacket sammanträde med de som inte fick
återgå till jobbet efter lockouten:
”§ 1. Mötet öppnades af herr C.A. Liljeberg hvilken hälsade de närvarande välkomna och han
föredrog en dagordning hvilken godkändes.
§ 2. Företogs derefter namnupprop af de olika verkstädernas arbetare som ännu ej fått återgå till
arbete efter lockuten och befunnos dessa vara summa 119 st.
§ 3. Beslutades att välja en styrelse för alla gemensamt en från hvarje grupp som voro
representerade nämligen 7 st. och blefvo dertill valda, Munktells C.A. Liljeberg, Beronius W.
Wettergren, Söderbloms A.W. Edlund, Separator A.H. Pettersson, Dalgrens fabrik G. Svärd,
Liljeqvists J. Bertzén och Dalgrens valsverk F. Wetterström, till suppleanter valdes C.J. Eriksson,
Fröberg och John Lundström.
§ 6. Undertecknad framhöll nödvändigheten utaf att mera hjelp till de som ej fingo återgå till arbetet
var af nöden i all synnerhet som snart tillstundar jul och att hyran måste betalas, förordade derför att
bidragslistor måtte utsändas. Mötet beslutade i enlighet med undertecknads förslag jemte herr
Flodins tillägg till förslaget att låta frågan hvila på en veckas tid för att se huru stort understöd
förbundena hafva tänkt gifva.”
Den 20 november 1905 hölls ännu ett möte med metallfacket och det viktigaste man beslutade där
var att ordet ”lockout” skulle ersättas med ”de utestängda”.
Protokollet fört vid sammanträdet 24 november tog bland annat upp följande punkter:
”§ 3. … dessutom aflemnade Flodin följande rapport:
om ställningen vid verkstadskonfliktens slut, att det var på de i striden indragna verkstäderna
arbetade 115 st. däri inberäknade 37 förmän. Denna siffra var då omröstningen företogs. Den dag då
arbetet upptogs var det nog åtskilligt flera beroende på att Sv. Arbetarförbundets medlemmar gick i
arbetet innan striden var till fullo afvecklad …
§ 4. Togs till behandling frågan om frivilliga bidrag till de som ej fått börja på de af striden berörde
verkstäderna. Herr O. Karlsson meddelade att Stenmans verkstadsklubb har beslutat frivillig
insamling, men att förelegat ett protokollsutdrag från de utestängda däri de begärde att klubbarna
skulle besluta om fast kontingent som skulle tillfalla dem. A. Rydberg instämde i förslaget om
frivillig insamling, trodde att därigenom skulle inflyta mera. Jonsson meddelade att Dahlgrens
klubb har beslutat att hvarje medlem skulle erlägga en afgift af 25 öre pr vecka. Flodin upplyste, att
förbundet höjt understödet till 10 kr för ogift och 13 kr för gift, med 1 kronas tillägg för hvarje barn,
men dock ej högre än 18 kr som stadgarna föreskrifver. Sedan några talare till yttrat sig beslutade
sammanträdet att frivilliga listor skulle utsändas, och att en skrifvelse skulle tillställas hvarje klubb,
med uppmaning att de skulle teckna mesta möjliga, så att de kan få hjälp till hyran den första
Januari, samt om möjligt äfven till Jul.”
Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A11:2
Den stora lockouten 1905 tog slut den 13 november, men att konflikten upphörde för det stämmer
inte. Företagen började exempelvis med att anställa lärlingar. I protokollet skrivet vid
platsstyrelsens möte den 8 december går det till exempel att läsa följande:
”§ 3. Flodin meddelade följande rapporter; om afvecklingen af verkstadskonflikten. Att det den
13:de November då arbetet återupptogs på alla af striden berörda verkstäderna, det blef 92
Järnarbetare som ej fick börja, men att de under denna tid blifvit intagna så att det för närvarande
endast är 52 kvar. Af de som erhållit arbete, har 2 rest till Lund och 2 till Stockholm. De öfriga har
blifvit intagna på härvarande verkstäder. Flera har dock kunnat fått börja arbete om de velat resa
härifrån, men detta har varit omöjligt att få dem iväg till andra platser … att Arbetsgifvarne börjar
att anställa Lärlingar med kontrakt. Detta har skett i endast ett fall nämligen vid Söderbloms. Där en
15-åring blifvit anställd mot 5-års kontrakt, och med en timlön af 8 öre. Ifrågavarande Lärling
skulle för denna timlön börja slägga hvilket resulterade i att han blef sjuk, och därigenom fick annat
arbete. Liknande kontrakt har äfven Beronius framlagt, men på inrådan af Flodin där förfrågan i
detta fall gjorts blef detta ej underskrifvet af ynglingens Fader. Dessa missförhållanden från
fabrikanternas sida hade Flodin genast meddelat till Förbundsstyrelsen och anhållit om att en
varning mot underskrift på dylik kontrakt skulle införas i Järnarbetaren, så att det blefve för
allmänheten bekant. På detta meddelande förelåg från Förbundsstyrelsen ett bref hvari äfven de
anser att ifrågavarande kontrakt skall på alla möjliga sätt motarbetas. Styrelsen beslutade dessutom
att en skrifvelse skulle tillställas härvarande verkstadsklubbar och afdelningar så att ej några
omedvetet skulle underskrifva dem.”
Även något senare hade Platsstyrelsen sammanträde. Den 22 december skriver man exempelvis i
paragraf 2:
”§ 2. … Flodin meddelade att han anmält 2 af härvarande fabrikanter för verkstadsföreningens
öfverstyrelse för att de ej följer den träffade öfverenskommelsen, nämligen Söderblom och Ingeniör
Gustaf Dahlgren. Söderblom för att han tagit in en arbetare som ej varit med i Lockouten.
Söderblom som från öfverstyrelsen fått bref därom har för Flodin förklarat detta med att
ifrågavarande arbetare ej var fullt ricktig eller som Söderblom yttrat sig att han var Idiot, så att han
ej kunde erhålla den öfverenskomna minimilönen, hvilket antagligen var hufvudorsaken till hans
åtgörande. Ingeniör Dahlgren för att han enligt rapport från arbetarne ej utbetalar aflöningarna så
som de anser sig skola hafva. Öfver detta Flodins åtgörande har de båda fabrikanterna varit ytterst
förbittrade. Rapporterna godkändes af styrelsen.”
Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A 11:2
Trots att storlockouten 1905 formellt sett slutade den 13 november förekom det även år 1906
stridigheter mellan företagen och facket. Bland annat förekom tvister om att olika företag tog in
personer som inte varit delaktiga i lockouten. Ett exempel på detta går att se i ett brev som Flodin
vid metallfacket skrev den 4 januari 1906 riktat till Munktells direktör Thunberg:
”Det har mig blifvit meddelat, att 2 arbetare 1 Eldare och 1 filare som ej varit i verkstadskonflikten
indragna skulle de sista dagarna blifvit vid verkstaden intagna. Skulle detta meddelande vara sant
hvilket jag ej förmodar, så får jag härmed vördsamt meddela, att det ännu finnes ett flertal arbetare
som varit i verkstadskonflikten indragna, och som ej kunnat erhålla något arbete ännu. Bland dessa
finnes äfven arbetare som före stridens början hade anställning vid verkstaden. Samt att det äfven
finnes arbetare på andra håll hvilka ej erhållit arbete ännu (som varit berörda af striden).
Enligt öfverenskommelsen, skulle de arbetare hvilka varit indragna i verkstadskonflikten först
intagas i arbete innan några andra skulle få intagas (intill den 15:de Februari), för så vidt det finnes
sådana att erhålla inom det fack (yrke) som erfordras. Med anledning af ofvanstående, får jag
härmed vördsamt anhålla, att rättelse i omnämnda fall måtte af verkstaden vidtagas, d.v.s. att de
arbetare som varit i verkstadskonflikten indragna blifver intagna framför andra så långt som
verkstaden är i behof af flera arbetare.”
Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – F2b:1
Bara en kort tid senare – den 22 januari - skriver man återigen brev från Metall avd. 23 till
Munktells angående att företaget tagit in arbetare som inte varit med i konflikten:
”Det har mig blifvit meddelat att det skulle ha blifvit 2 arbetare intagna vid verkstaden hvilka ej var
berörda af verkstadskonflikten. Den ena af den skall arbeta med gjutgodsränsning, och har enligt
uppgift varit vid verkstaden omkring 3 veckor.
Den andra skall arbeta på verktygsafdelningen, och skall vara en yngre arbetare. Äro dessa
uppgifter riktiga så till vida, att de äfven nämnda blifvit intagna. Så hemställes härmed vördsamt om
rättelse i berörda fall.”
Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – F2b:1
Att en del av de arbetare som var delaktiga i lockouten 1905 inte fick komma tillbaka till sin gamla
arbetsplats går att se i ett protokoll från den 7 maj 1906. Vissa av avdelning 23:s medlemmar var då
fortfarande arbetslösa och dessa kunde inte räkna med att få något understöd i fortsättningen:
”§ 3. Till behandling upptogs ett från förbundsstyrelsen inkommet cirkulär, vars hufvudinnehåll var
att understödet skulle indragas från och med den 19 Maj för de från lockouten ännu kvarvarande
arbetslösa medl ...”
Ännu längre fram i tiden – den 12 augusti – hade flera metallmedlemmar inte betalat tillbaka sin
skuld till lockoutkassan:
”§ 3. Från lockoutkommittén hade inkommit en anhållan om en uppmaning till avd:s medlemmar
att betala sin skuld till lockoutkassan. Detta gällde dem, som möjligen fått hyresbidrag. Kassören
fick i uppdrag att framföra detta meddelande.”
Och att medlemmarnas skulder skulle hänga kvar mycket länge får man ett påtagligt bevis för i ett
protokoll den 27 februari 1909, alltså flera år efter lockoutens slut:
”§ 6. Styrelsens förslag om att fordringarne av de i lockouten 1905 indragna medlemmarna skall
avskrivas enär det visar sig omöjligt att få in detta, godkändes av samorganisationen. De fordringar
som styrelsen har av Grovarbetarne och gjuterne, samt något över 100 kronor av en medlem vid
Munktells skulle infordras. Sedan detta inkommer, kan styrelsen till såväl avdelning 19 som avd. 23
återbetala vad de rörande denna sak har att fordra. Som ingenting vidare förelåg till behandling så
avslutades sammanträdet, med ett tack för samarbetet under det gångna arbetsåret.”
Storstrejken 1909
Storstrejken år 1909 kom att bli landsomfattande och även lokalt i Eskilstuna kom storstrejken att
påverka en mängd arbetare. Redan långt innan själva striden bröt ut var det oroligt på
arbetsmarknaden och att arbeta fackligt kunde ha sina risker. I ett protokoll från den 18 januari 1909
går det exempelvis att läsa följande:
”§ 3. Undertecknad upplyste, att på Stålpressningens senaste klubbmöte behandlades Herrar Gottfr.
Carlssons och C.A. Gustafssons afsked från nämnda fabriken. Mötet beslutade enhälligt jöra det
uttalandet, att personerna å fråga inte fått afsked på grund af arbetsbrist utan med anledning af sitt
arbete i organisationen ...”
En av anledningarna att storstrejken bröt ut 1909 var de ständiga lönesänkningarna som företagen
genomförde. Att så också var fallet i Eskilstuna finns åtskilliga belägg för. Den 25 februari hade
metalls verkstadsklubb vid Munktells sammanträde där man i en paragraf skriver följande:
”§ 5. Till sist togs till behandling frågan, de vid verkstaden förestående och pågående
lönenedsättningarne.
Flodin meddelade, att det kommit till hans kännedom att lönenedsättningar förekommer.
Hemställde med anledning därav, att frågan skulle i sin helhet tagas till behandling. En talare ansåg,
att det borde anstå med behandlingen av denna fråga, enär det i kommande vecka kommer att
avhållas sammanträde med samtliga arbetare vid verkstaden, d.v.s. samtliga organiserade. Flodin
anförde häremot, att det ändock ej hindrade att klubben tog denna för dem så viktiga till behandling,
vilket också blev klubbens beslut. Härefter meddelades från en del medlemmar, att prutningar
förekommit i ganska stor utsträckning. Mötet beslutade härefter att på alla sätt motarbeta
nedsättningar, och att de nedsättningar som möjligen kan komma i fråga, detta då bör läggas till de
arbeten å vilka det är mindre förtjenster. Flodin fick i uppdrag att på lämpligt sätt sätta sig i
förbindelse med Direktör Lindström och hemställa att formenliga underhandlingar måtte vid
verkstaden upptagas.”
Även vid andra företag i Eskilstuna praktiserades lönesänkningar. Ett exempel är Öbergs filfabrik
där arbetarna hade möte den 27 april:
”§ 1. Lemnades meddelande om att fabriksledningen hade under den gångna veckan ändrat på
maskinfilhuggarnes ackord så att gradningen av filarne borttagits, samt förklarades att de därför
avdrog 60 öre pr. 100 stycken, gradningen utfördes nu av pojkar vilka betalades med 15 öre pr. 100
stycken. Filhuggarne voro genast eniga om att denna ändring av arbetet var en förevändning till att
kunna utan vidare pruta på ackordet, och hade de varit inne på kontoret och velat underhandla om
saken, men hade de blivit avvisade med den förklaringen att de värderade nämnda arbete till
ovannämnda belopp, och skulle arbetarne lämna svar om de accepterade förslaget till onsdagen den
28 April.”
Mot slutet av juli månad 1909 närmade sig storstrejken. Den 27 juli hade platsstyrelsen ordinarie
möte och där lät det bland annat:
”§ 4. Landssekretariatets proklamation om allmän arbetsnedläggelse upptogs till behandling,
samtliga talare voro för att vi allmänt skall deltaga i nämnda storstrejk. Beslöts sammankalla
samtliga avdelningar och verkstadsklubbstyrelser till sammanträde torsdagen den 29, för att
behandla förbundsstyrelsens cirkulär samt sättet för röstning om deltagande i strejken. Beslöts på
anhållan från Arb. Kommuns styrelse att tillsammans med dem hålla ett sammanträde onsdagen den
28. Som inget vidare förelåg till behandling avslutades sammantr.”
Två dagar senare – den 29 juli – sammanträder avdelnings- och klubbstyrelser och beslutar
följande:
”§ 3. … mötet beslöt att enhälligt uttala sin sympati för storstrejksproklamationen och
förbundsstyrelsens cirkulär.”
Storstrejken 1909 blev ingen större framgång för arbetstagarsidan. Under hösten beslutades också
att strejkstyrelsen skulle upphöra. Platsstyrelsen hade extra sammanträde söndagen den 6 september
där följande avhandlades:
”§ 1. Expeditören meddelade att massmötet i Folkets park beslutat att strejkstyrelsen skulle
upphöra, därför vore det nödvändigt att hava ett sammanträde så att ett samarbete komme till stånd
mellan de olika grupperna, som fortfarande deltaga i striden. Hr C.B. Eriksson föreslog att
platsstyrelsen skulle göra en hemställan till strejkstyrelsen, att de i sin tur må utlysa ett
sammanträde och där behandla frågan, detta förslag bifölls.”
Den 11 september 1909 hade platsstyrelsen extra sammanträde och det som avhandlades var
understödet till de strejkande arbetarna:
”§ 2. Expeditören meddelade att förbundsstyrelsen utsänt ett cirkulär nr 13, om extra understöd
beräknat efter samma grund, som vid föregående tillfälle, nämligen 5 kr per deltagare i striden.
Beslöts kalla samorganisationen till sammanträde måndagen den 13 dennes och föreslå att hela
beloppet må utdelas till de i striden deltagande efter en beräkningsgrund av 10 kr pr deltagare,
oavsett om de äro oorganiserade eller ej, de olika v. klubbarna får sedan i sin tur fördela medlen.”
Tre dagar senare gäller platsstyrelsens protokoll återigen understöd till de strejkande:
”§ 4. Frågan om understöd för denna vecka upptogs till behandling. Enligt meddelande från
förbundsstyrelsen kommer understödet för denna vecka att utgå från förbundet efter en
beräkningsgrund av 10 kr pr medlem, som deltager i striden. Platsstyrelsen beslöt att utlämna
understödet till verkstadsklubbarna efter följande beräkningsgrund: Kr 7,50 pr ungkarl, 10,00 kr för
gift med ett tillägg av 50 öre för varje barn.”
Den 28 september hade vissa arbetare återgått i arbete, men på en del platser fortgick striden. Detta
datum syns långa diskussioner i fackets protokoll:
”§ 3. … de platser där nu strejken fortfarande pågår är där järnarbetarna äro de dominerande och
således stänger arbetets återupptagande. Förbundsstyrelsen har under dessa förhållanden ansett det
vara lönlöst att alla som hittills, skall deltaga i strejken, därför eger de arbetsgrupper rätt att återgå
till arbetet på alla fabriker där strejk pågår och där medlemmarna utan trakasserier kunna få återgå
på de gamla villkoren. Vid järnbruken och där lockout är rådande får arbetet under inga
förhållanden återupptagas …
Hr G. Dahlin ansåg att vi ej skulle återgå förrän full uppgörelse var träffad vid järnbruken. Hr W.
Westergren framhöll att vi skulle uppdela frågan i två avdelningar, först bör vi besluta om vi skola
återgå och sedan blir frågan om sättet för återgången. För egen del var han för återgång för att vi
skall kunna understödja de lockoutade järnbruksarbetarna. Hr. Edv. Källström hade uppfattat
Flodins framställning som en indirekt uppmaning från förbundsstyrelsen att vi skulle återgå till
arbetet. Hr Källström ansåg att vi skulle gå styrelsen till mötes i nämnda avseende. Sedan ytterligare
ett par talare haft ordet och yrkat bifall till arbetets återupptagande, beslöts enhälligt göra uttalande
om återgång ...”
Samma datum hade platsstyrelsen sammanträde och en del av det som sades där var följande:
”§ 5. Herr Flodin rapporterade om den hastiga omläggningen av striden. Landssekretariatet hade
meddelat förbundsstyrelsen, söndagen den 26 dennes, att en uppgörelse mellan de stridande
parterna var för närvarande omöjlig och därför skulle de olika fackförbunden försöka få in så många
som möjligt i arbete innan underhandlingarna strandade. Arbetet skulle endast återupptagas på de
platser där sympatistrejker förekomma och där inga större trakasserier ifrån arbetsgivarens sida
ställer hinder i vägen för dess återupptagande. På de lockoutade platserna, såsom vid järnbruken,
skall arbetet fortfarande ligga nere.
Orsaken varför den rationella klyvningen företogs den 4 sept berodde på att Landssekretariatet
saknade medel till vidare understöd, likaledes saknade de olika fackförbunden medel för understöd
till sina medlemmar och därpå berodde det att dessa återgingo till arbetet hos de arbetsgivare, som
tillhörde Sv. Arbetsgivareförening. Det var i stort sett endast Järn- och Metallarbetareförbundet,
som hade några understödsmöjligheter för sina medlemmar och därefter fortsattes striden
huvudsakligast med dess medlemmar och på de platser, där järnarbetarna kunde stänga andra fack
för återgång till arbete. Landssekretariatet inkom till vår förbundsstyrelse med begäran att Ernst
Blomberg skulle resa till Tyskland för att upplåna medel till stridens fortsättande, denna begäran
kunde förbundsstyrelsen ej bifalla och därför ansåg sekretariatet sig nödsakad sända Hj. Branting.
Han erhöll löfte om lån men mot säkerhet att de olika fackförbunden ställde sig såsom borgen samt
att järnarbetarnas utländska förbindelser brötos, detta kunde vår förbundsstyrelse ej heller gå med
på. I det stället utsände vår förbundsstyrelse J. Th. Johansson, som rest i flera olika länder och
lyckats upplåna ett belopp av cirka 560 tusen kronor för vår räkning.”
Något av en sammanfattning av storstrejken år 1909 ur arbetarnas synvinkel gjordes i
platsstyrelsens protokoll den 12 oktober. Utdraget är ur protokoll fört vid Eskilstuna Socialistiska
Ungdomsklubbs diskussionsmöte:
”§ 1. Mötet hade inbjudit ett 25-tal personer ur de olika fackföreningarna för att diskutera vad bör
göras för att få våra fackföreningar stridsdugliga sedan storstrejken misslyckades.”
Att läsa protokoll från avdelning 23:s möten och sammanträden kan ge en viss inblick i hur
storstrejken 1909 uppfattades. En betydligt bättre inblick i hur det faktiskt var i Eskilstuna under
konflikten går att få från Edvin Lindgren och hans ”Berättelse över storstrejken i Eskilstuna”.
Berättelsen är författarens egna ord och gör knappast anspråk att vara en objektiv beskrivning av
Eskilstuna under storstrejken. En del av hans berättelse låter som följer (Källa: Eskilstuna soc dem
arbetarekommun – L1:2):
De första åtgärderna
Omedelbart efter mottagandet av storstrejksproklamationen vidtog omröstningarna inom de olika
föreningarna och verkstadsklubbarna inom staden, och över hela linjen voro besluten samstämmiga:
att gå ut som en man, både organiserade och oorganiserade. Endast vid Tunafors och Skjulsta
kvarnar beslöto de där anställda medlemmarna av Sv. Arbetareförbundet att på grund av ingångna
avtal fortsätta med arbetet. Samtidigt med omröstningarna pågick arbetet med organisering av
förarbetens till striden. Onsdagen den 28 juli sammanträdde styrelsen för Eskilstuna
Arbetarekommun.
Strejkstyrelse väljes
Vid det förstnämnda mötet utsågs till strejkstyrelse följande personer: C.G. Lillieros, ordf., Bror
Lundkvist, sekr., Nils Jonsson kassör, A.J. Lust, G. Johansson, C.B. Eriksson och C. Häll, med J.
Alsterberg, A. Rosenkvist, O. Gustafsson och Karl Andersson som suppleanter. Såväl suppleanterna
m.fl. partivänner måste dock inkallas snart nog som förstärkning i denna styrelse, vilken därigenom
till sist kom att räkna summa 23 personer. Vid detta möte beslöts även att tillsätta en
ordningsmannakår, bestående av 40 personer, en siffra som sedermera ändrades till 60. Därjämte
beslöts att ingå till magistraten med en begäran om fri demonstrationsrätt under den tid storstrejken
varade, samt att anhålla om, att ingen extra polisbevakning måtte tillsättas eller utkommenderas,
utan att arbetarnas egna ordningsmän måtte få svara för upprätthållandet av ordningen.
Strejkstyrelsen i arbetet
Den nyvalda strejkstyrelsen höll även samma dag på eftermiddagen sitt första sammanträde, vilket
varade i något över 4 timmar. Bland de mer viktiga frågor som där fick sin behandling var även
frågan om ordnandet av barnbespisning. Därjämte beslöt styrelsen att ingå till magistraten med en
begäran om att all spritservering måtte upphöra så länge storstrejken kommer att pågå. Samtidigt
skulle även framställan göras om fri demonstrationsrätt och ordningens upprätthållande av de egna
ordningsmännen. En fråga som sedermera blev ganska segsliten, nämligen mjölkfrågan,
debatterades även. Vidare beslöts att för det blivande massmötet på måndagen framlägga förslag
om, om att inga oordnade demonstrationer måtte företagas, utan skulle de blivande
demonstrationerna först beslutas endera av strejkstyrelsen eller på något av de kommande
strejkmötena. Angående strejkmötesordnande beslöts vidare att hålla s.k. mönstringsmöten varje
onsdag, och skulle dessa bliva av mer allvarlig och obligatorisk art. Det första av dessa möten kom
således att infalla på storstrejkens första dag onsdagen den 4 aug. och beslöts även att som
avslutning på detta möte anordna demonstration genom staden. I övrigt skulle strejkmöten hållas
alla dagar i veckan utom söndagar.
Det första massmötet
På kvällen hölls i Folkets park det förut omnämnda massmötet. Sällan hade en mera imposant
mönstring av arbetets män och kvinnor ha varit skådad här i Eskilstuna. Led efter led, tusental efter
tusental, fylkade sig framför parkens sommarteater, den kanske förnämsta och mest stridsvana av
den svenska arbetarerörelsens kärntrupper – Eskilstuna arbetare. Till över 5.000 uppskattades
allmänt de församlade. I ett tre kvarts timmas anförande redogjorde Sv Lantarbetareförbundets
förtroendeman, C.A. Svedberg, inför mötesdeltagarna för de orsaker som drivit det dithän, att
landets arbetare nu stode inför den största fackliga kamp som måhända någonsin hade skådats. För
den rättvisa sak, arbetarna nu skulle gå att strida, höjdes därpå ett mäktigt rungande fyrfaldigt leve.
Och med ett samfällt dånande ja, ur tusende strupar uttalade de församlade därefter sin fulla
anslutning till den av Landssekretariatet utsända storstrejksproklamationen. I en skrivelse till mötet
framförde de för järnvägens bevakning till staden kommenderade beväringarna av Sörmlands
regemente en solidarisk hälsning till alla kamrater och klassbröder inom Eskilstuna. Såväl detta
meddelande som underrättelsen om det blivande spritförbudet mottogs med stormande bifall.
Ordningsmän och barnbespisningskommitté väljes
Tisdagen den 3 aug. sammanträdde på kvällen samtliga styrelser för fackföreningarna ånyo. Därvid
valdes 60 ordningsmän samt godkändes strejkstyrelsens förslag om ordnandet av barnbespisning
och tillsattes en särskild kommitté, bestående av A. Reiser, C.G. Carlsson, C.H. Wahlberg och G.A.
Bergkvist, för att jämte strejkstyrelsen handha och ordna denna fråga … vid detta möte beslöts
vidare, att ordningsmännen som igenkänningstecken skulle bära ett smalare rött band, samt
dessutom förses med av strejkstyrelsen utfärdade kort.
Storstrejkens fem veckor
Den första av storstrejkens 33 dagar hade gått in och visade den, vad Eskilstuna ankommer, en lugn
och allvarlig, nästan söndagslik prägel – en fysionomi som även blev beståndande för de
återstående 32 dagarna. Endast några få ångvisslor kallade denna dag på grottes söner – och endast
en blev åtlydd, nämligen den vid järnvägsverkstaden. Vid övriga verk där man dragit på på
morgonen, stannade maskineriet åter om några timmar, ty där kom ingen. Förutom
järnvägsverkstaden och på tryckerierna arbetades endast vid de båda förut nämnda kvarnarna,
varjämte ett tiotal magasinsdrängar och kuskar hos privata firmor arbetade. I övrigt var – så långt
man kunde kontrollera – arbetsvilan allmän. Provianteringen, som under de närmast föregående
dagarna åstadkommit rusning, fortgick dock livligt även denna dag, såväl i affärerna som å torget,
och som en följd av den livliga efterfrågan stegrades även prisen å kött, fisk och rotfrukter
väsentligt.
Det första strejkmötet och den första demonstrationen
Kl. 11 f.m. hölls denna dag det första storstrejks- och mönstringsmötet i Folkets park. Och räknade
detsamma ungefär samma deltagareantal som måndagens massmöte, eller omkring 5 à 6.000.
Stämningen vid detta möte var – som allt framgent – den allra bästa tänkbara. Strejkstyrelsens
förslag till hållande av strejkmöten antogs enhälligt. Från järnvägsverkstadens arbetare förelåg i
skrivelse en varm sympatihälsning, samt förklarade de sig endast avvakta beslutet från sitt förbunds
representantskap, för att även de eventuellt rycka in i ledet … vid detta möte höll i övrigt red. Alfr.
Kämpe ett kort och kraftfullt föredrag, varjämte sång utfördes av den nybildade storstrejkskören.
Därefter beslöts att tåga i ordnad demonstration in till staden, och ställde man därför, med
Skarpskyttemusiken i täten, upp sig i led och marschen begynte. Det långa oöverskådliga tåget, som
anslöts med en cirka 300 cyklister, erbjöd därvid, enligt enstämmig utsago – även från borgerligt
håll - en den mest imponerande och storslagen anblick. Inga trottoardemonstranter kantade denna
gång gatorna, där de tysta och allvarliga leden drogo fram. Endast en del borgare tittade halvvägs
förskräckt och nyfiket ut genom fönstren. Ingen polis följde heller demonstrationen, utan voro de
endast utposterade vid gatukorsningarna …
Torsdagen den 5 augusti företogs av omkring 200 cyklister en utfärd till Nyby bruk invid Torshälla.
Anledningen därtill var, att bruksarbetarna, varav flertalet voro oorganiserade, ännu fortsatte med
arbetet. Vid framkomsten till Torshälla ställdes cyklarna å torget, varefter färden till fots fortsatte till
Nyby bruk, där man, varskodd om ”faran” från bruksledningens sida, mötte med 2 st. från
Eskilstuna utsända länspoliser. Trots polisen avlöpte dock allt lugnt, och sedan ett par av deltagarna
i utflykten uppvaktat disponenten för bruket och ett par arbetaresånger avsjungits, återvände
cykeldemonstranterna till Torshälla, där man efter att vid hamnen ha utbringat och höjt ett 4-faldigt
leve för en lycklig utgång på den nu började kampen, åter besteg stålhästarna och anträdde färden
hem till Eskilstuna. Resultatet av denna cykelinvasion blev att hamnarbetarna i Torshälla
omedelbart nedlade arbetet. Och vid Nyby bruk slogs driften igen dagen därpå.
Möten och stämning under striden
Den stora jättekampen hade nu pågått i 12 dagar under den mest storartade uppslutning och
entusiastiska stämning. Ett strålande och härligt sommarväder lockade tusenden av de stridande ut
till skog och mark där de njöto av sin ofrivilliga semester, samtidigt som det nöjsamma förenades
med det nyttiga: medhavda korgar fylldes med skogens bär … om det emellertid var tusenden som
de första veckorna drogo ut till skogs, var det minst lika många, om ej fler, som under dessa
spänningens dagar icke kunde skiljas ifrån staden. Dessa träffades istället vid de i Folkets park
anordnade strejkmötena, vilka vanligen började vid 11-tiden på förmiddagarna för att sedan många
gånger fortsätta till fram på aftonen. Det var liv och rörelse i parken under storstrejkstiden. Överallt
bänkade man sig med eller utan matkorg, eller också drogs i något hörn en stilla priffe, allt under
musikens toner, ty det var ej under många av kampdagarna som det saknades musik.
Nödhjälpsunderstödet
I cirkulär i ”Svaret” den 16 aug. meddelade Landssekretariatet att nödhjälpsunderstöd skulle
komma att utdelas till de i striden mest utblottade. Med anledning därav upptog strejkstyrelsen
omedelbart denna fråga till behandling och beslutades därvid att ytterligare förstärka strejkstyrelsen
med en särskild understödskommitté, vilken sedermera även utsågs på möte med samtliga styrelser
någon dag därefter … angående formen för understödets utdelande beslöts, att detta skulle ske i
varor, på så sätt att kort för varuinköp i Arbetarnes koop. handels-aktiebolag samt polletter av metall
gällande för inköp av endera skummad eller oskummad mjölk i Eskilstuna-ortens mejeriförenings,
och ett par andra i olika stadsdelar belägna, mjölkbutiker. Dessa polletter i olika valörer
tillhandahöllos av här nämnda mejeri. Endast vid sjukdom inom familjen eller annat vägande skäl
skulle understöd utgå i kontanter. Storleken av understödet bestämdes att den första veckan utgå
med 3:50 för familj samt 25 öre för varje barn … anmälningarna för erhållande av understöd var
denna vecka (=storstrejkens tredje vecka) i förhållande till de stridandes antal ej så synnerligen
talrika, endast omkring 500, och av de 3.000 kr., som erhöllos från Landsorganisationen,
förbrukades ej mer än två tredjedelar eller 2.000. Av den anledningen vågade sig strejkstyrelsen på
en förhöjning av understödet för den därpå kommande veckan så att dess storlek för denna sattes till
3:50 för ungkarl, 4 kr. för familj samt 50 öre för varje barn. Denna åtgärd visade sig dock vara
mindre välbetänkt med hänsyn till det begränsade anslag, som stod till förfogande från
Landsorganisationen, vilken denna vecka sände 6.500 kr. Ty såväl denna summa som överskottet
från föregående vecka strök åt och ville ej ens räcka till. Understödstagarnas antal steg nämligen
denna gång till omkring 1.400. Följden blev att understödet för den därpå kommande veckan, vilken
f.ö. blev den sista under storstrejken, ånyo fick sänkas till 2:50 för ungkarl, 3:50 för familj och 25
öre för varje barn. Anslaget från Landsorganisationen var denna sista vecka 7.500 kr. Inalles erhölls
alltså under dessa tre veckor 17.000 kr. från Landsorganisationen. Utom dessa medel torde dock
omkring 25.000 kr. i understöd av respektive förbunden ha sänts till de olika fackföreningarna inom
staden.
Den andra och sista demonstrationen
Torsdagen den 19 aug. hölls den andra och sista demonstrationen under storstrejken i samband med
ett stort och lyckat jättemöte i Folkets park, där den norska Socialdemokratens korrespondent,
överrättssakförare M. Puntervold, talade. Vädret var det mest ogynnsamma i det att strida
regnskurar föllo under hela förmiddagen. Men detta hindrade ej de storstrejkande att infinna sig i
massor: till närmare 5.000 uppskattades de församlade, trots att dagen förut ett annat massmöte
hållits med ungefär lika många deltagare och med red. Carlsson från Stockholm som talare. Det
torde här ej vara möjligt att återge den höga stämning som mötte den norska partivännen, då han
framförde sin hälsning från klassbröderna på andra sidan Kölen: och den sympati, som från de
församlade strömmade honom till mötes, såväl under som efter föredraget, var översvallande.
Regnet flöt i strömmar, men ingen vek från sin plats. Vi smälta ej, ropades det. När talaren hade
slutat var bifallet frenetiskt, och som det fortfor att regna flyttade man sig in på jättedansbanan där
Puntervold ånyo måste tala. Till slut klarnade det något, och då ställde man upp i led och tågade till
staden, där demonstrationen slöt upp på Fristadstorget i tät, kompakt massa. Några sång- och
musiknummer utfördes, varpå följde kortare tal av W. Westergren, M. Puntervold och C.G. Lillieros
samt några rungande leverop jämte en ironiserande hyllning åt Sörmlands Postens redaktör som
befann sig i ett av de till torget vettande fönstren. Därefter tågade var och en hem till sitt, lugnt och
stilla. Detta var den sista demonstrationen. Några dagar efter kom regeringen med ett nytt påbud, i
stil med vad de förut företagit sig under striden, och sedan var det slut med demonstrationsrätten
liksom med mången annan ”rätt” eller orätt under storstrejken. Om det mäktiga intryck vår norske
partivän medtog från sin regnvädersdag i Eskilstuna skrev han, under rubriken ”Svenska stålet”,
bl.a. följande i norska Soc.-Dem.:
”Det starkaste intrycket av de svenska arbetarnas solidaritet och enastående kampmetod fick jag
idag, storstrejkens 16:e dag. Men så befinner jag mig också i Eskilstuna, den svenska
arbetarrörelsens solidaste fästning. Eskilstuna! - det sjunger stål i det namnet, det blänker knivblad i
luften. Världens duktigaste finsmeder stå i storstrejk, tätare, fastare led än någonstädes i de svears
och götars land … ”
Den 30 aug. utvisades emellertid Puntervold från denna ”frihetens stamort på jorden” och fördes på
kvällen över gränsen. Några skäl för åtgärden ha aldrig givits. Han var blott obehaglig för
arbetsgivarna.
Sv. ar.-förb:s marodörparoll och Gevärsfaktoriet
Allt efter som veckorna gingo tilltog stämningen i bitterhet emot den lumpna lögnaktighet, som
florerade i de borgerliga strejkbrytarebladen och genom Sv. Telegrambyrån, allt i arbetsgivarnas
välförsedda intresse. När därför måndagen den 23 aug. Sv. Arbetareförbundet sände ut parollen om
återgång i arbetet för sina medlemmar, var det ej synnerligen vackra ord som fälldes över dessa
marodörer, som nu föllo sina kämpande klasskamrater i ryggen. Dess bättre visade det sig, att för
Eskilstunas vidkommande parollen ej mottogs med någon så synnerligen stor entusiasm av denna
grupp av arbetare. En del mer hederliga element tillkännagåvo t.o.m. öppet sin avsky för det steg
som förbundsstyrelsen tagit. Krafter voro emellertid i rörelse för att få arbetarna vid gevärsfaktoriet
att svikta. En del enskilda personer av tvivelaktig karaktär uppvaktade därför, bakom ryggen på
kamraterna, åtskilliga gånger styresmannen för faktoriet, överste Hyltén-Cavallius, för att få honom
att ånyo slå upp portarna, och tvinga arbetarna tillbaka i arbetet. Efter en del spring lyckades även
denna snuskiga taktik, och den av dessa buskkrypare efterlängtade ukasen från styresmannen kom
slutligen. De organiserade arbetarna vid faktoriet, vilka blott utgjorde en tredjedel av hela styrkan,
kommo nu i en obehaglig ställning. Skulle de om majoriteten av hela personalen beslutade återgå,
böja sig för detta beslut, ett motbjudande steg, eller skulle de trots allt stanna utanför, vilket vore
detsamma som att avstå från sina platser. I denna ömtåliga situation uppvaktades styresmannen av
strejkstyrelsens och verkstadsklubbens båda ordförande. Den förre höll dock på att bli nekad
företräde, men erhöll till sist tillstånd att åtminstone få närvara vid den konferens som nu begynte.
Under denna framhöll styresmannen att enligt vad han inhämtat (av de som sprungit där) vore
majoriteten av personalen för att återuppta arbetet och det var endast vissa personer som försökte
hålla igen, men det borde de akta sig för. Han väntade f.ö. att få bestämda order från
arméförvaltningen och komme ej att ändra sitt beslut. Genom vissa personers hållning under de
möten som personalen haft hade f.ö. en hel vecka gått till spillo men de som ej nu infunno sig på
måndagen den 30 aug. och återupptogo arbetet fingo anse sig som skilda från sina platser. På det
allmänna möte som sedan hölls med hela personalen lyckades det dock att få frågan om återgång i
arbetet bordlagd till de organiserade hade fått trätt i underhandling med Landssekretariatet och Järnoch metallarbetareförbundets styrelse. Vilket även sedermera skedde genom att tvenne av
verkstadsklubben utsedda ombud reste upp till Stockholm. Genom denna underhandling drog det ut
på tiden ännu en vecka och på fredagen den 3 sept. när budet om den rationella klyvningen kom
hade nyss beslutet fattats om att arbetet vid Gevärsfaktoriet skulle upptagas från och med lördagen
den 4 sept …
Med denna stämning hos de stridande var det därför ej så underligt, när budet om, att den stora
striden skulle avblåsas, klyvas, nådde Eskilstuna, det emottogs med djup förstämning, ja här och var
med förbittring. Det kom först i telegramform på tidningarnas anslagstavlor på kvällen fredagen den
3 sept., men ingen ville tro att det var sanning. En påringning i telefon upp till Landssekretariatet
blev emellertid en bekräftelse.
Det sista massmötet
Dagen efter, lördagen den 4 sept., hölls på eftermiddagen med anledning av det förändrade
stridsläget, ett massmöte, det sista, i Folkets park. Vid mötet, som räknade en 4.000 deltagare,
redogjorde red. Alfr. Kämpe för stridsläget och de antagliga skäl som förestavat den nu av
Landssekretariatet beslutade frontförändringen. Därefter vidtog en kortare diskussion, varefter
mötet medels handuppräckning, med alla röster emot elva, beslöt att återupptaga arbetet i den
omfattning Landssekretariatets senaste proklamation angav. Efter några sångnummer av
storstrejkskören, vilken hade sitt sista uppträdande, skildes man därpå med både vemodiga och
blandade känslor från denna sista massmönstring, vilken i övrigt var ett i allo värdigt motstycke till
den första.
Vidare avveckling av striden
Ett minne blott var därefter de dagliga strejkmötena med sina skiftande poänger av allvar och nöje.
Genom ”klyvningen” var det nämligen omkring 4.000 av de stridande som måndagen den 6 sept.
åter stodo i arbetet. Strejkstyrelsen rekonstruerades och möten med de kvarvarande i striden höllos
sedermera blott två gånger i veckan. I övrigt försiggick ordnandet av återgången i arbetet utan att i
stort sett några egentliga svårigheter eller trakasserier mötte. Vid ett par fabriker fingo ej alla
arbetare återgå, men intogos sedermera. Inom järnindustrin var det endast en liten fabrikörsknatte,
J.L. Hedlund, som ej i sin egen uppblåsta storhet kunde hålla hämndkänslorna i styr, utan avskedade
fem av sina arbetare, därav två, vad anställning beträffar, de äldsta.
Den 30 augusti 1909: antal strejkande i Eskilstuna (st)
bageriarbetare
bleck- & plåtslagare
bokbinderiarbetare
borstbindare
bryggeriarbetare
byggnadssnickare
fabriksarbetare
fabrikssnickare
68
106
233
15
63
102
68
72
gjutare
grovarbetare
järn- och metallarbetare
kakelugnsmakeriarbetare
kusk- & transportarbetare
lithografer
modell- & möbelsnickare
murare
målare
sadelmakare & tapetserare
skoarbetare
skrädderiarbetare
sömmerskor
typografer
129
460
3.843
45
42
26
45
54
82
10
27
44
19
84
summa 5.637
Källa: Eskilstuna soc dem arbetarekommun – L1:2
Konflikter i Eskilstuna under 1920- och 1930-talen
Den 1 januari 1920 infördes 48 timmars arbetsvecka. Det gällde då att arbetarna inte skulle förlora
ekonomiskt på reformen när arbetstiden minskade. Efter reformens antagande uppmanade
Metallindustriarbetareförbundet avdelningarna att vid samtliga företag begära full kompensation på
timlöner och ackord. Från arbetsgivarnas sida var man helt avvisande till lokala förhandlingar. Då
de centrala överläggningarna inte gav något resultat beslutade Metall att medlemmarna skulle
besluta om man ville gå ut i strejk eller ej (Lindström, 1990). Den 8 januari 1920 lämnades
strejkultimatum från Munktells verkstadsklubb som hade 449 medlemmar, från Beronius klubb med
85 medlemmar och Stålpressningsbolagets klubb med 176 medlemmar. Kort därefter varslade
klubbarna vid Liljekvist, Luth och Roséns och Thörnbloms om strejk. Den 20 januari strejkade 900
av avdelningens 3.600 medlemmar. De centrala förhandlingarna bröt samman och arbetsgivarna
proklamerade då lockout vid alla företag anslutna till Verkstadsföreningen och Järnbruksförbundet.
Den 2 februari började lockouten. Arbetarna vid Sveaverken, Separator, Fabriksbolaget, C.E.
Johansson och P A Larssons gjuterier utestängdes från sina arbetsplatser. Först efter 5 veckors
lockout kunde en uppgörelse träffas. Den 9 mars återupptogs arbetet.
Åren 1921, 1922 och 1923 rådde lågkonjunktur och hög arbetslöshet bland metallarbetarna i
Eskilstuna. De arbetare som blev kvar på företagen utsattes gång på gång för krav på
lönesänkningar (Lindström, 1990). Under åren 1920-21 sänktes lönerna med 35 %. Under
depressionen tvingades arbetarna till lönesänkningar, alternativet var ju ännu sämre – nämligen
arbetslöshet. Strejker och konflikter var därför få under åren 1920-23. Ett undantag var vid
Låsbolaget (mer om Låsbolaget senare). Vid Låsbolaget var lönerna låga. Ägaren August Stålberg
ansågs av fackföreningsfolk vara en mycket besvärlig arbetsgivare. 1923 anställdes en tysk
verkmästare vid Låsbolaget. Hans uppgift var att rationalisera tillverkningen. Omläggningen gick ut
över arbetarnas löner som hade reducerats ända upp till 50 %. Verkstadsklubben begärde
förhandling om avtal. August Stålberg var helt oförstående. Han vägrade att skriva under något
avtal och tänkte inte heller ändra lönerna. Den 8 september 1923 lämnade alla 117 arbetare
företaget. Strejken vid Låsbolaget var ett faktum. Andelen organiserade arbetare vid Låsbolaget var
inte särskilt hög. 68 var anslutna till fackföreningen. Konflikten blev långvarig och inte förrän efter
drygt 10 månader återupptogs arbetet den 1 juli 1924. På morgonen den 1 juli samlades Låsbolagets
arbetare vid Folkets hus och därifrån gick man i samlad trupp till Låsbolagets fabrik där arbetet
återupptogs klockan 9 på morgonen.
Åren 1925-29 var antalet konflikter i Eskilstuna lägre än under de första åren efter kriget. Trots det
var förhållandet till Verkstadsföreningen ganska ansträngt (Lindström, 1990). En konflikt som
inträffade 1928 var vid A. Th. Broms. Striden gällde frågan om smärglare och slipare kunde räknas
som yrkesarbetare. Arbetsgivarna ville inte betrakta smärglare, slipare och hejarsmeder som
yrkesarbetare. Därför fick dessa yrkesgrupper lägre lön än ”riktiga” yrkesarbetare. Den 16 april
1928 lade samtliga anställda vid A. Th. Broms ned arbetet. En skiljenämnd tillsattes efterhand som
kom med ett utslag som helt gick på arbetsgivarnas linje. Smärglare, slipare och hejarsmeder fick
även i fortsättningen lägre löner.
1930-talets tre första år kännetecknades av en djup lågkonjunktur. 1932 var 64 % av medlemmarna i
avdelning 23 helt eller delvis arbetslösa (Lindström, 1990). Tvister om ackorden förekom på nästan
alla verkstäder i Eskilstuna. Vad gäller tvister av olika slag var företaget A. Th. Broms utmärkande.
1930 gällde stridigheterna övertidsersättning och vid flera olika tillfällen om ackorden. Samma år
tvistade man om övertidsarbete och om permitteringar. År 1931 krävde A. Th. Broms en
nedsättning av alla ackord med 25 %. En avtalstvist förekom också 1931. Året efter – 1932 –
inträffar en ny ackordstvist där företaget hotar med att ersätta de anställda med yngre och billigare
arbetskraft. Den striden fortgick under 1933 plus några nya tvister. Under 1934 förekom också
tvister om löneutbetalningar och semesterersättning. Att det förekom mycket konflikter på A. Th.
Broms var inget typiskt för 1930-talet. Redan på 1920-talet förekom, som tidigare nämnts, många
konflikter vid just det företaget.
Under åren 1935-37 utvecklades konjunkturförbättringen till en stark högkonjunktur. Tillgången på
arbete var god. Inflyttningen till Eskilstuna och till avdelning 23 ökade starkt. Inga allvarligare
konflikter inträffade. Perioden blev beträffande strejker och lockouter en av de lugnaste i avdelning
23:s historia. Under åren 1935-38 förlorade avdelning 23 endast 700 arbetsdagar på grund av strejk
eller lockout.
Under tjugotalet och början av trettiotalet hade den svenska arbetsmarknaden skakats av svåra
kriser. Andra halvan av trettiotalet tog LO och SAF kontakt med varandra för att reglera
relationerna sinsemellan. I och med huvudavtalet mellan LO och SAF – Saltsjöbadsavtalet – togs ett
stort kliv i den riktningen. Förhandlingarna ägde rum 1936-38. Förhandlingarna skedde i
Saltsjöbaden och ett avtal – Huvudavtalet - undertecknades den 20 december 1938. Avtalet visade
bägge parters gemensamma intressen och samförståndsvilja. Man talar än idag om
”Saltsjöbadsandan” som signum på umgänget mellan arbetare och arbetsgivare.
Strejker vid Låsbolaget
Den mest kända konflikten vid Låsbolaget inträffade 1923-24. Den striden blev både lång och bitter
och det krävdes till och med en medlingskommission för att få slut på stridigheterna. Strejker hade
dock inträffat långt tidigare. År 1898 bröt en strejk ut vid Låsbolaget och redan då hade arbetarna
vid Låsbolaget att tampas med företagets direktör August Stålberg som var erkänt svår att förhandla
med. Den 3 oktober 1898 hade Låsbolagets verkstadsklubb möte och där sades bland annat
följande:
” … komitén som underhandlat med Direktör Stålberg rapporterade att någon underhandling ej
komma till stånd hvarför arbetet nedlades den 3 okt. kl. 8 förm.
Angående sträjkbryteriet uttalades enhälligt för att hindra Herr Stålberg att skicka modeller till
andra gjuterier men ej att köpa färdigt arbete vidare beslöts att putsning ej får verkställas
någonstädes.”
Källa: Låsbolagets verkstadsklubb – A2:1.
Strejken år 1898 vid Låsbolaget blev inte så långvarig. Den 16 november hade man möte i
Verkstadsklubben:
” … Flodin var närvarande och upplyste att direktör Stålberg godkände det uppställda
skiljedomsförslaget hvarför arbetet återupptages torsdagen den 17 nov. kl ½ 7”
Källa: Låsbolagets verkstadsklubb – A2:1
Att det gällde strikta regler för de strejkande vid Låsbolaget går att få en inblick i om man läser
Verkstadsklubbens strejkregler under konflikten år 1898:
”Sträjkregler
§ 1. Deltagarne samlas till möte hvarje dag kl. 11. En kvart efter mötestidens början verkställes
upprop. Utan laga förhinder må ingen vara från mötet frånvarande. Helst bör anmälan om frånvaro
ske förut. Skulle detta icke kunna ske, skall orsaken till frånvara angifvas näst påföljande möte.
§ 2. Om någon utan giltig orsak är frånvarande från mötet, kan han om mötet så beslutar gå förlustig
den dagens understöd.
§ 3. Den som ute visar sig berusad eller vanhedrar sin korps under sträjken på något sätt skall inför
mötet varnas och kan gå förlustig en dags understöd.
§ 4. De sträjkande välja inom sig en af fem medlemmar bestående sträjkstyrelse. Ordf. sekreterare
och tre andra medlemmar – Ordf. leder förhandlingarne vid mötet och tillser att tillsatta komitéer
utför sina uppdrag samt aflemnar rapport vid förekommande möte. Sekreteraren skall vid hvarje
möte föra protokoll samt värkställa upprop därvid han noga skall anteckna frånvarande medlemmar.
§ 5. De tre andra medlemmarne af styrelsen biträde Ordf å sekreteraren och fullgöra i fall af
förhinder för dem deras åliggande.
§ 6. De sträjkande skola om så bli behöflige i tur och ordning tillse om främmande arbetare antages
å fabriken. Styrelsen gör då upp en turlista som tillkännagifves å mötet.
§ 7. De af de sträjkande som det vilja, ega att söka sig annat arbete och kunna utgå ur sträjken men
de skola då anmäla detta till sträjkstyrelsen.
§ 8. Gent emot möjligen uppträdande sträjkbrytare uppmanas deltagarne att icke på minsta sätt
förgå sig eller göra något som kan vara olagligt. Man eger endast uppmama sådana individer att
frångå sitt okamratliga tilltag men får ej i minsta mån tvinga eller hota.
§ 9. Utbetalning af understöd sker hvarje måndagsafton kl. 10. Kvittering sker å derför afsedda
listor. Af hvarje lista skall uppgifvas om någon ur sträjken afgått och hur många som kvarstår.”
Strejken år 1898 vid Låsbolaget blev inte så långvarig. Konflikten som startade år 1923 vid
Låsbolaget kom däremot att bli mycket långdragen. Och precis som vid stridigheterna 1898 hette
arbetarnas motpart August Stålberg. Att denne Stålberg var hårdför går att se i ett protokoll skrivet
vid Metallarnas strejkmöte den 8 september 1923:
”§ 9. En fråga framkom från B. Ericsson om huruvida Låsbolaget hade rätt att vräka sina
hyresgäster som är med i strejken. Frågan upptogs till behandling varvid framkom ett förslag från
Thomson om att två pers. skulle väljas för att höra sig före hos sakkunniga om saken vilket
godkändes. Valda blev Knut Wallin och Ragnar Ericsson ...”
Två dagar senare hade arbetarna vid Låsbolaget återigen strejkmöte där en paragraf lydde:
”§ 11. En skrivelse från Direktör Stålberg upptogs till behandling. Underhandlingskommittén fick i
uppdrag att delgiva tidningen Folket dess innehåll.”
Den 17 september var det dags för nästa strejkmöte. På detta möte avhandlades bland annat frågan
om företaget kunde vräka strejkande arbetare:
”§ 4. Knut Wallin rapporterade att han varit hos polismästaren och hört sig för huruvida Direktör
Stålberg hade rätt att vräka de hyresgäster som äro anställda inom fabriken. Denne kunde ej lämna
ett bestämt svar men upplyste att minst 3 mån åtgick för en vräkningsdom.”
Strejkmötena vid Låsbolaget kommer med jämna mellanrum. Vid strejkmötet den 2 oktober
handlade mötet exempelvis om att strejkens medlemmar kunde få köpa färsk sill till
självkostnadspris hos Konsumtionsföreningen. Att det ekonomiskt var ganska knapert för de
strejkande yttrade sig också att medlemmarna begärde en höjning av strejkunderstödet. Den 15
oktober 1923 hölls sammanträde där man gjorde en skrivelse till Förbundsstyrelsen:
”§ 9. Då vi äro fast beslutna att föra vår strid till seger, och då vi ej allt för ofta kan komma till våra
organiserade kamrater, med bidragslistor, ser vi oss nödsakade att av Förbundsstyrelsen begära om
en liten ökning av vårt understöd. Här gäller om någonsin att hålla ut tills segern är vår. Då nu
sammanhållningen är utmärkt och alla äro behärskade av den andan att ej ge vika, hoppas vi att
Förbundsstyrelsen går vår begäran tillmötes. Eskilstuna 12 okt 1923.”
Den 5 november 1923 hölls strejkmöte för arbetarna vid Låsbolaget. Man diskuterade bland annat
hur förhandlingarna gick med företagets direktör August Stålberg:
”§ 6. C.W. Norling begärde en upplysning huru underhandlingarna med Direktör Stålberg stod för
närvarande. Ordf. upplyste då att dessa voro avbrutna samt att ståndpunkten var densamma som när
vi gick ut i strejk.”
Två dagar senare höll Låsbolagets verkstadsklubb möte. Denna gång handlade det bland annat om
den tyske ingenjören Breuer som anställts vid fabriken för att rationalisera tillverkningen. Till denne
Breuer återkommer verkstadsklubben ett flertal gånger. Men den 7 november låter det:
”Sammankallat med anledning att blockaden vid Låsbolaget kringgicks av den tyske ing. Breuer
som på andra verkstäder beställde gods i sitt namn.”
Den tyske ingenjören Breuer är även ämnet vid mötet den 17 december:
”§ 8. Från Låsbolagets v. klubb förelåg begäran om att V.U. måtte undersöka möjligheterna för en
eventuell utvisning av tyske ing. Breuer vilket tillstyrktes av styrelsen.”
Samma datum gjordes en sammanställning över antalet strejkande arbetare vid Låsbolaget. Den
första veckan strejkade 68 organiserade arbetare och 49 oorganiserade. Den fjortonde veckan
strejkande 58 organiserade och 33 oorganiserade. Strejkunderstödet hade uppgått till 10.789 kronor
och extra understödet hade varit på 3.143 kronor, därav 2.140 kronor i varukuponger i
Konsumtionsföreningen och 1001 kronor i kontanter.
Några dagar senare hade man återigen strejkmöte vid Låsbolaget. Och ännu en gång är det den
tyske ingenjören Breuer som man har bekymmer med:
”§ 8. J.G. Andersson väckte en fråga huruvida vi skulle gå in på fabriken och arbeta så länge tysken
Breuer fanns kvar. Frågan vilken upptogs till behandling diskuterades livligt av medlemmarna.
Under diskussionen framkom förslag från undertecknad att om möjlighet fanns att få bort nämnda
ingeniör Breuer så skulle vi stå fast vid detta. Förslaget godkändes enhälligt.”
Året 1923 tog slut men konflikten vid Låsbolaget fortsatte in i det nya året 1924. Den 14 januari
hölls ett nytt strejkmöte där en av paragraferna hade följande lydelse:
”§ 6. Ordf. uppläste en skrivelse från förbundet att underhandlingar rörande vår strid skulle inledas i
Stockholm tisdagen den 15 jan kl. 12 middagen, styrelsen hade utsett till ombud från vår sida hrr. O.
Wallin och Knut Hallin. Mötet beslutade godkänna styrelsens åtgörande och lägga skrivelsen med
godkännande till handlingarna.”
Strejken vid Låsbolaget hade pågått länge när vi skriver början av år 1924. En så kallad
förlikningsman tillsattes därför för att försöka få slut på stridigheterna. Den 17 januari 1924 hölls
strejkmöte i Låsbolagets verkstadsklubb där bland annat följande avhandlades:
”§ 1. Mötet öppnades av ordf. Eric Berglund vilken hälsade de närvarande välkomna varefter ordf.
uppläste de förslag som kommit oss till del från Förlikningsmannen och Sv.
Metallindustriarbetareförbundets V.U. rörande lösning av konflikten vid fabriken. Förslagen vilka
upptogs till behandling diskuterades rätt så livligt. Mötet beslutade enhälligt att förkasta båda
förslagen och istället fortfarande hålla på det förut av klubben begärda kollektivavtalet med bolaget.
Vidare beslutade mötet att protokollsutdrag skulle skickas till V.U. rörande denna fråga.”
Källa: Låsbolagets verkstadsklubb A2:1
Några dagar senare – den 23 januari – höll verkstadsklubben nytt strejkmöte. Denna gång var det
den tyske ingenjören Breuer som var på tapeten igen:
”§ 6. Till styrelsens kännedom hade rapporterats att tysken Breuer i Mariefred hade en del personer
som gjorde lås åt Låsbolaget. Styrelsen hade dryftat nämnda fråga och beslutat att sända Ragnar
Ericsson och undertecknad till nämnda stad. Efter fullgjort uppdrag rapporterades att undersökning
blifvit gjord och att de personer som saken berörde angående arbetarna i Mariefred lovat att sluta
upp med sitt arbete åt Låsbolaget när den beställning som var i verket slutförts för vilken ett par
dagar behövdes. Styrelsens åtgörande i frågan godkändes likaså rapporten från kommitén.”
Också vid strejkmötet den 13 februari handlar mötet delvis om den tyske ingenjören vid Låsbolaget:
”§ 10. Ordf. upplyste mötet om att Polismästaren ställt sig i förbindelse med expeditör Behm för att
kunna få underrättelse huru tysken Breuer har uppfört sig mot arbetaren på fabriken varför ordf.
ställde en vädjan till medlemmarna att dessa skulle lämna sanningsenliga uppgifter som var till
hjälp för Breuers utvisande.”
I mars 1924 hade strejken vid Låsbolaget i Eskilstuna pågått ett halvt år. Strejkmötet den 5 mars
uppmärksammade detta:
”§ 7. Med anledning av att det är 6 mån på fredagen sedan vi nedlade arbetet beslutade mötet på
förslag av Knut Hallin att vi skulle hålla ett nöjesmöte på ovannämnda dag. Nöjeskommitén fick i
uppdrag att ha saken om hand.”
På strejkmötet den 7 april skrevs bland annat följande:
”§ 7. På grund av att dir. Stålberg ej vill tillkänna våra underhandlingskommiterande sin fulla
kompetens beslutade klubben på Thomssons förslag att än en gång giva dessa vårt fulla förtroende.”
Källa. Låsbolagets verkstadsklubb A2:1
Samma dag kom en skrivelse från August Stålberg själv riktad till Carl Behm:
”Åberopande vårt samtal den 3 dennes fattar jag det nu så att båda parterna inte att prislistorna
sådana som förut skrivits om, svårligen kan åstadkommas och skulle det därför nu gälla att
Låsbolaget kunde avskaffa sin erbjudan så att Ni anser den betryggande t.ex. om arbetet upptages
den ----------- äro vi villiga tillsammans med Sv. Arbetsgivareföreningen träffa kollektivt avtal med
fackföreningen om allmänna bestämmelser (detta skulle alltså ej behöva uppehålla påbörjandet av
arbetet). Vi utlova dessutom att hos oss nu gällande arbetspriser fortfarande bliva gällande. Om
endera parten önskar ändring i nu gällande arbetspriser, nya arbetsmetoder införas som påkalla
ändring i nu gällande priser eller helt nya arbetspriser förekomma skall innan prisen bestämmes
förhandling ske i varje fall emellan arbetsledningen och den eller de arbetare åt vilka arbetet
erbjudes därvid skall prisen bestämmas så att arbetarna, såvida ej nämnvärda minskningar inträffa i
socialstyrelsens prisindex, ej behöver få lägre arbetsförtjänster pr. timme än vad som utgick år 1923.
var god låt mig veta huruvida Ni anser att vi skall göra denna framställning för att få slut på eländet.
Högaktningsfullt Aug. Stålberg”
Som svar på skrivelsen hade Behm följande förslag vilket av mötet enhälligt godkändes:
”Herr Direktör Aug. Stålberg
Stockholm
Brev av den 7/4 emottaget.
Enligt vad jag vid det åberopade samtalet framhöll, måste arbetarna för att kunna upptaga arbetet
kunna hava några betryggande garantier beträffande timpenningen och ackordslöner som ej fanns i
bolagets förslag av den 18/10 1923. I det förslag som Direktören nu skisserat saknas även dessa
garantier, och dessa måste under alla omständigheter vara ordnade innan arbetet kan tänkas bliva
upptaget. Det enda förslag som arbetarna under nuvarande omständigheter skulle kunna tänkas att
reflektera på, vore att förslag till vissa bestämda minimitimpenningar och ackordsförtjänster vid
verkstaden, vilket ej torde vara omöjligt för Direktören att erbjuda.
Högaktningsfullt
Carl Behm”
Den 22 april 1924 hade verkstadsklubben möte där ordföranden föredrog en skrivelse från August
Stålberg:
”Till Verkstadsklubben vid Låsfabriks Aktiebolaget
Om arbetet återupptages den 28 april d.å. utfäster sig Låsfabriks-Aktiebolaget att omedelbart
tillsammans med Svenska Arbetsgivareföreningen träffa kollektivt avtal med fackförbundet om
allmänna bestämmelser.
Vi utlova dessutom att hos oss nu arbetspriser fortfarande bliva gällande. Om endera parten önskar
ändring i nu gällande arbetspriser, nya arbetsmetoder införas som påkalla ändring i gällande priser
eller helt nya arbetspriser förekomma skall innan prisen bestämmas förhandling ske i varje fall
mellan arbetsledningen och den eller de arbetare åt vilka arbetet erbjudes, därvid prisen skall
bestämmas så att arbetarna såvida ej nämnvärda minskningar inträffa i Socialstyrelsens prisindex ej
behöver få lägre arbetsförtjänst per timme än vad som utgick år 1923.
Eskilstuna 17/4 1924
för Låsfabriks Aktiebolaget
Aug. Stålberg
Skrivelsen vilken upptogs till behandling framkom endast ett avslagsyrkande från styrelsen vilket
enhälligt antogs av medlemmarna.”
Den 30 april handlar verkstadsklubbens protokoll delvis om strejkbryteri:
”§ 6. Ett par arbetare från bröderna Söderbergs fabrik hade varit och talat vid expeditör Behm
angående ett rykte att blockerat arbete från Låsbolaget utföres vid nämnda fabrik. Som något arbete
till Låsbolaget ej förekom hos br. Söderberg enligt vad arbetarna där hade konstaterat önskade man
att ett par av Låsbolagets arbetare skulle besöka br. Söderbergs fabrik för att kontrollera att något
strejkbrytararbete där ej förekom. Frågan upptogs till behandling. Beslöts utse Gottfr. Andersson
och Strandell att besöka den omtalade fabriken.”
Ett förslag till avtal kom i början av maj från Svenska Arbetsgivareföreningen. Verkstadsklubben
vid Låsbolaget var dock helt kallsinniga till detta förslag och i protokollet från den 2 maj skrivs
bland annat följande:
”§ 7. Genom Förbundets V.U. har från Sv. Arbetsgivareföreningen ett förslag till avtal vid
Låsbolaget kommit klubben tillhanda. Förslaget upptogs till behandling men som detta förslag var
av den beskaffenhet att knappast någon punkt uti detta kunde godkännas beslutade klubben
enhälligt att hålla på det av klubben till Låsbolaget inlämnade avtalsförslaget oförändrat.”
Förutom att avtalsförhandlingarna med Svenska Arbetsgivareföreningen gick trögt hade man
fortfarande problem med den tyske ingenjören Breuer. Den 24 maj 1924 skriver verkstadsklubben
följande om ingenjören och det är ord och inga visor minsann:
”Att den tyska ingeniören Breuer är komplett oduglig att sköta och handhava ledningen av
Låsbolagets gjuteri vill vi härmed på heder och samvete intyga.
Eskilstuna den 24 maj 1924
Lundkvist
Strandberg
Norling”
Källa: Låsbolagets verkstadsklubb E1
I början av juni kom medlingsförslaget från förlikningsmannen advokat Lagerström. Den 13 juni
höll verkstadsklubben vid Låsbolaget möte:
”§ 6. Herr Behm redogjorde för förhandlingarnas gång vilka hållits på Arbetsgivareföreningens
kontor i Stockholm under onsdagen, varefter han uppmanade medlemmarna att uttala sig i ett par
punkter där enighet ej blivit nådd, nämligen avtalets giltighetstid, semester samt punkten om att alla
arbetare skall intagas i arbetet omedelbart efter konfliktens avbrott ...”
Förslaget som verkstadsklubben lämnade till direktör August Stålberg gillades inte av Låsbolagets
hårdföre chef. Den 16 juni skrivs i protokollet:
”§ 6. Expeditör Behm redogjorde för vårt till Dir. Stålberg inlämnade förslag angående
timpenningens höjande med 20 öre över hela linjen samt omtalade att Direktören ej kunde acceptera
nämnda förslag utan önskade att vi skulle höja timpenningarna åt var och en allt eftersom varje
arbetare var värd. Detta avslogs av våra underhandlare vilka menade att det var Direktörens
skyldighet att lämna ett motförslag vilket han även gjorde under måndagen. Detta förslag var att han
höjt timpenningen för endast 28 st. samt dragit av för en del, så att höjningen på metallavd. var 25
öre och sänkningen 38,5 öre således en sänkning istället för höjning som det var begärt. Förslaget
vilket upptogs till behandling avslogs enhälligt av medlemmarna.”
Vid verkstadsklubbens möte den 27 juni informerades deltagarna om att August Stålberg lämnat ett
motförslag till arbetarna:
”§ 5. ett från Dir. Stålberg lämnat motförslag på de individuella timpenningarna föredrogs och
upptogs till behandling. Förslaget vilket ej var av bästa beskaffenhet antogs av medlemmarna
varefter en sluten omröstning företogs huruvida arbetet skulle upptagas måndagen den 30 juni.”
När verkstadsklubben sedan hade möte den 28 juni kom Knut Collin med ett förslag att arbetarna
skulle samlas på Folkets hus gård för att sedan marschera till fabriken. Det förslaget antogs.
Den tyske ingenjören Breuer, som vållat arbetarna vid Låsbolaget så mycket bekymmer, blev i alla
fall omplacerad till kontoret, vilket man kan se i strejkkorrespondensen från den 2 juli:
” … betr. tysken har han ej visat sig på verkstaden sedan arbetet upptogs utan har hans verksamhet
förlagts till kontoret där han gör upp förslag till uppdelning vilka sedan skall prövas av verkstaden,
varför arbetarna ej ännu har haft något obehag av honom efter sin återkomst.”
Trots att det bestämts att arbetet skulle upptagas från och med den 30 juni upphörde inte
stridigheterna för det. Arbetarna menade att företaget med August Stålberg i spetsen inte följde
avtalsöverenskommelsen. I ett brev av den 13 augusti skriver järn- och metallfacket i ett brev riktat
till Låsbolaget följande:
”Enär Låsfabriks AB icke följer den avtalsöverenskommelse, vilken träffats inför statens
förlikningsman och då till dags dato inga förhandlingar kommit till stånd eller rättelse vunnits, trots
att vi redan den 18 juli innevarande år i brev till Sv. Arbetsgivareföreningen påtalade saken, hava
arbetarna med sitt förbunds medgivande beslutat att från och med måndagen den 18 augusti vidtaga
arbetsnedläggelse, för så vitt berörda arbetare ej dessförinnan erhållit rättelse.
Svar från August Stålberg kom samma dag:
”Vi hava att erkänna eder skrivelse av denna dag, men vill härmed endast för Eder påpeka, att enligt
kollektivavtalet lärer Ni ej ha rätt att gå till väga såsom Ni ämnar göra.”
Den 15 augusti skriver Svenska Metallindustriarbetareförbundet brev till Svenska
Arbetsgivareföreningen angående Låsbolaget i Eskilstuna. Och att arbetaresidan var besviken på
företaget går inte att ta miste på:
”Eder svarsskrivelse av den 13 ds. har kommit oss tillhanda och nödgas vi uttala vårt beklagande
över det sätt, på vilket Ni medverkar till tvistigheternas biläggande. Tillåt oss anföra vad som vid
Låsbolaget förekommit. Efter en ovanligt lång och hård konflikt träffades på denna plats uppgörelse
och den 27 juni d.å. undertecknades avtalet. Redan i början av juli uppstod emellertid på nytt tvist,
beroende av att arbetsgivaren icke fullföljde vissa bestämmelser i avtalet. Arbetarnas framställning
lämnades utan avseende. Deras förhandlingsförsök avvisades. Vi tillskrevo då eder. Ni begärde
endast ytterligare upplysningar. Ni erhöll dessa upplysningar och sedan blev det tyst.
Arbetsledningen fortsatte sitt avtalsbrottsförfarande som om ingenting hänt och från eder sida
företogs intet. Om det nu var eder mening att på detta sätt låta arbetsgivaren fortsätta med sitt
avtalsstridiga uppträdande, så borde Ni väl ha kunnat förstå, att arbetarna till sist skulle reagera.
Visserligen säges i avtalets § 9 att strejk ej får tillgripas förr än förhandlingar i båda instanserna
förts, men då arbetsgivaren vägrade förhandla och Ni å Eder sida sökte att undkomma förhandlingar
genom att först begära upplysningar och sedan ingenting vidtaga, så fanns för arbetarna intet annat
val än ett ultimatum. Märk också, att ultimatum är lagt på fordran om förhandlingar, alltså ett
ultimatum för möjligheten att få fullgöra vad i avtalet är föreskrivet. I stället för att söka ställa allt
till rätta, tager Ni då ton, ropar om avtalsbrott, och för att ända ut i det sista visa eder
omedgörlighet, för att ända till det yttersta stödja en avtalsbrytande arbetsgivare och inför arbetarna
visa med vilken nonchalans Ni behandlar deras klagomål, så utsätter Ni förhandlingsdagen till
dagen efter den i ultimatat angivna dagen ...”
Stridigheterna vid Låsbolaget ville inte ta slut. Den 19 och 20 augusti 1924 hölls förhandlingar i
Stockholm i Svenska Arbetsgivareföreningens lokaler. Ett utdrag ur protokollet som fördes vid
dessa förhandlingar hade följande lydelse:
” … under hänvisning till vad härutinnan anförts i bolagets bilagda skrivelse den 2 augusti påvisade
Herr Ståhlberg, att vid första avlöningstillfället efter strejken arbetarnas förtjänster i ett flertal fall
varit avsevärt lägre än vad sedermera visat sig vara fallet. Anledningen härtill hade enligt vad Herr
Ståhlberg förvissat sig om i ett flertal fall varit, att arbetarna avsiktligt icke presterat så mycket
arbete, som man ägde rätt att fordra av dem. Under andra avlöningsveckan och senare hade
emellertid ackordsförtjänsterna avsevärt förbättrats. Under sådana förhållanden kunde Herr
Ståhlberg icke finna, att han enligt avtalet vore skyldig att betala timlön i de fall, då förtjänsterna
understigit denna. Från arbetaresidan bestred man, att arbetarna avsiktligt presterat mindre arbete
under den första avlöningsperioden samt framhöll, att förtjänsterna kunde utfalla mycket olika
beroende exempelvis på delarnas beskaffenhet. Vidare protesterade man emot att bolaget i strid med
avtalet ensidigt fastställt ackorden utan att först underhandla med vederbörande arbetare härom.”
Att strejken vid Låsbolaget blev både lång och bitter berodde förmodligen delvis på företagets
mångårige direktör – August Stålberg. Han ansågs av arbetarna att vara fackföreningsfientlig och
allmänt omedgörlig.
Verkstadskonflikten 1945
Måndagen den 5 februari 1945 låg gatorna tysta på morgonen. Ovanligt litet folk var på väg till sina
arbeten. Drygt 6.000 arbetare i Eskilstuna stannade hemma. Verkstadsstrejken hade börjat
(Lindström, 1990). Konflikten skulle komma att pågå i 22 veckor. Strejken var den största
arbetsnedläggelsen i Sverige sedan storstrejken 1909. 123.000 verkstadsarbetare och gjutare runt
om i landet lade ner arbetet.
Ekonomiskt innebar strejken en svår tid för arbetarna. Strejkunderstödet var magert och blev
tunnare under senare delen av konflikten. När strejken bröt ut var understödet 33 kronor per vecka
för medlem som hade försörjningsplikt. För ungkarlarna utgick 30 kronor per vecka. Understödet
sänktes i april till 24 respektive 21 kronor. Så långt det var möjligt försökte man skaffa sig annat
arbete. Ett tusental medlemmar arbetade olika perioder som skogsarbetare. Omkring 300 tog
frivillig tjänst i luftbevakningen. Ganska snart ordnade avdelningen en hjälpverksamhet. På olika
sätt försökte den centrala strejkkommittén att skaffa pengar till hjälpverksamheten. Konsum i
Eskilstuna var en av de första organisationer som anslog pengar.
Den 19 juni 1945 kallade medlingskommissionen parterna till överläggningar i Stockholm. Efter
hårda förhandlingar presenterades ett avtalsförslag. Det tillstyrktes enhälligt av Metalls
förhandlingsdelegation. Förslaget gick nu ut på omröstning. Inom hela Metall innebar omröstningen
ett avslag. Trots det beslöt Förbundsstyrelsen att träffa en uppgörelse. Måndagen den 9 juli
återupptogs arbetet efter den långa strejken. I Eskilstuna drog de flesta metallarbetarna en lättnadens
suck.
Upprinnelsen till den stora verkstadskonflikten 1945 kan spåras flera år innan. Allt eftersom andra
världskriget pågick växte den kommunistiska oppositionen inom Metallförbundet. I Eskilstuna
märktes inte så mycket av motsättningen mellan socialdemokrater och kommunister (Lindström,
1990). Kriget medförde varubrist och stegrade levnadsomkostnader. En betydande sänkning av
reallönerna inträffade. Under perioden 1940-42 minskade reallönerna för eskilstunaarbetarna med
12 %.
Metalls avtalskonferens hölls i Stockholm den 22-23 september 1944. Den politiska splittringen
mellan socialdemokrater och kommunister dominerade avtalskonferensen. Kommunister var i
majoritet. Vid de senare förhandlingarna ville arbetsgivarna inte diskutera generell lönehöjning och
kommunisterna ville inte pruta på sina lönekrav. Den 23 januari 1945 röstade Metalls medlemmar
om fortsatta förhandlingar. En stor majoritet röstade nej, vilket innebar att man ville gå ut i strejk. I
Eskilstuna fick de som ville fortsätta förhandla majoritet.
Den negativa löneutvecklingen, den kommunistiska offensiven inom Metall och en hård attityd från
arbetsgivarna var förutsättningarna för att strejken skulle bryta ut. Men framförallt var
verkstadsstrejken 1945 ett resultat av en konflikt inom fackföreningsrörelsen. Ena sidan utgjordes
av företrädare för ett reformistiskt synsätt (socialdemokrater). Den andra sidan bestod av
kommunister med revolutionär strategi. För Metalls ledning, som stod det socialdemokratiska
partiet nära, var den representativa demokratin av största värde. Samhället skulle stegvis förändras
med demokratiska medel – alltså inte genom revolution som kommunisterna ansåg.
Valet 1944 hade blivit en stor framgång för kommunisterna. Det gällde nu att i
verkstadsförhandlingarna infria vallöftena. En framgångsrik strejk skulle driva hela
fackföreningsrörelsen år vänster. Utgången av verkstadsstrejken medförde en klar försvagning av
det kommunistiska inflytandet inom Metall (och inom hela fackföreningsrörelsen). Denna
försvagning var förmodligen en förutsättning för att LO senare skulle ställa sig bakom
socialdemokratiska partiet (Lindström, 1990).
En kort tid innan metallstrejken utbröt i februari 1945 höll järn- och metallarbetarefackförbundet
avdelning 23 i Eskilstuna styrelsemöte. Den 30 januari lyder en av protokollets paragrafer:
”§ 44. Förbundets cirkulär nr 7/1945 ang. arbetsinställelsen vid verkstäderna förelåg till behandling.
I cirkuläret meddelas att arbetsnedläggelse skulle ske vid verkstäderna den 5 febr. Vidare lämnades
upplysningar om övertidsarbetet, blockadmeddelande, undantagna skyddsarbeten och om vissa
bestämmelser för understödet. Inom avdelningen skulle 6.265 medlemmar vid 41 företag drabbas av
arbetsnedläggelsen. För avdelningsstyrelsen gällde det nu att lägga upp en plan över det
organisatoriska arbetet i samband med den förestående strejken ...”
Den 2 februari 1945 hölls möte med den centrala strejkkommittén. Ordförande var Edvin Nyström:
”§ 4. … Nyström framhöll att man vid Bolinder-Munktells kommit överens om att de som eldar nu
även skall göra detta under konflikten … vakthållningen kommer våra gubbar att sköta samt även
skötsel av gård och gata … Hed meddelade att man vid Låsbolaget, som fortfarande har ångkraft,
nekat eldaren att arbeta, enär det kunde befaras att ledningen kunde utnyttja detta till att sätta igång
förnicklings och lackeringsbaden. Beträffande renhållningen så hade detta beviljats endast för
gatan. Schedin meddelade att man vid Öbergs hade överenskommit att bortkörning av snö skulle 2
arbetare få utföra samt eldning av pannor”.
Det allra första strejkmötet i Eskilstuna hölls den 7 februari där man bland annat valde
strejkkommitté:
”§ 1. Mötet öppnades av Ragnar Eriksson, som hälsade de närvarande välkomna.
§ 3. Val av strejkkommitté.
Valda blev Ordf. Wille Eriksson
sekreterare Lennart Palm
kassör Bror Engström
ledamöter Sandberg
ledamöter Odegård”
Det andra strejkmötet hölls den 14 februari och det tredje strejkmötet hölls den 19 februari där
några av paragraferna var följande:
”§ 3. Ordf. framlade rapport från strejkutskottet samt uppläste förbundets cirkulär nr 16/1945 ang
transports sympatistrejk. Cirkuläret godkändes och lades till handlingarna.
§ 7. Mötet avslutades med tack för visad uppmärksamhet samt utdelning av understöd.
Den 20 februari höll styrelsen sammanträde där bland annat frågan om dispenser avhandlades:
”§ 144. Undertecknad meddelade att han kallats till Heljestrands verkstadsklubbs möte för att
klargöra dispensfrågan ang. arbetet med de kirurgiska instrumenten. Där hade stridens vågor gått
höga och medlemmarna hade först med 28 röster mot 22 avslagit framställningen, för att en stund
senare godkänna åtgärden med 31 röster mot 25.”
Det sjätte strejkmötet hölls den 12 mars där några av paragraferna hade följande lydelse:
”§ 3. Ordf. framlade rapport ang. nedsatt pris hos frisörerna. Rapporten lades till förhandlingarna.
Vidare var det en del dispensfrågor, som behandlades och avslogs. Rapporten godkändes och lades
till förhandlingarna.
§ 4. Ordf. meddelade att onsdagen den 21/3 kl 9 fm sker besök hos Konsums fabrik. Rapporten
godkändes.
§ 6. Ragnar Eriksson föreslog att strejkvaktar skall utsättas för fabriken Segerström o Svensson.
Förslaget lades till förhandlingarna.”
Det sjunde strejkmötet hölls den 19 mars 1945 där bland annat kollekt uppsamlades till Unga Örnar
som också underhöll mötet med sång och musik en halvtimme. Kollekten blev totalt 846 kronor..
Det åttonde strejkmötet avhölls den 26 mars där en av paragraferna hade följande lydelse:
”§ 3. Ordf uppläste förbundets cirkulär nr 28/1945 ang omröstning för upptagande av förhandlingar.
Cirkuläret föranledde diskussion från en del medlemmar. Cirkuläret godkändes och lades till
förhandlingarna, varefter omröstning företogs.”
Den nionde april hölls det tionde strejkmötet och att det inte bara var frågor som direkt rörde själva
strejken får man en inblick i i några paragrafer:
”§ 3. Ordf uppläste cirkulär nr 33/1945 angående omröstningens resultat som med godkännande
lades till handlingarna. Från strejkutskottet rapporterade ordf angående Konsumtionsföreningens
bidrag till sina strejkande medlemmar samt en anhållan hos köpmannaföreningen att även de skall
lämna bidrag till sina strejkande kunder. Ordf lämnar vidare rapport om film o boxningar som
kommer att hållas till låga priser vidare att en idrottskommitté valts. Rapport som godkändes.
§ 4. … kollekten som insamlades gav kr. 3.30. efter mötet utförde Heljestrands kvartett en mycket
uppskattad kabaréunderhållning.”
Det tolfte strejkmötet var den 23 april och på agendan stod bland annat en sänkning av
understödsbeloppet för de strejkande arbetarna:
”§ 5. Ordf uppläste förbundets cirkulär nr 36/1945 ang. nedsättning av understödsbeloppet.
Cirkuläret godkändes och lades till förhandlingarna.
§ 6. Programmet fortsatte med utbetalning av understöd.
§ 7. Järnbolagets amatörer underhöll oss med lite sång och musik vilket applåderades livligt.
Det viktigaste som avhandlades på fjortonde och femtonde strejkmötet var utbetalandet av
strejkunderstöd. Det sextonde mötet hölls 22 maj:
”§ 4. Ordf uppläste cirkulär nr 45/1945 ang ny omröstning av avtal. Cirkuläret godkändes och lades
till förhandlingarna.
§ 6. Före mötet avlades besök hos ”bok-öbergs” vilket var intressant att se.”
Den 6 juni hölls ett strejkmöte i Folkets park i Eskilstuna och i protokollet dagen efter lät en av
paragraferna:
”§ 646. Rapport lämnades från strejkmötet i Folkets park den 6 juni. Mötet hade samlat en publik på
1.200 personer. Det av styrelsen föreslagna uttalandet antogs. Ett lyckat nöjesprogram förekom.
Representationskostnaderna, inklusive bilresor för Westerlund, uppgick till 7:75. Rapporten
godkändes.”
Det 21:a strejkmötet hölls den 2 juli där man bland annat diskuterade utbetalning av understöd till
de som inte erhållit full semesterersättning. Åtta dagar senare hölls möte med klubbstyrelser och
uppbördsmän där något av en sammanfattning av strejken 1945 gjordes:
”§ 6. Österlund lämnade en del upplysningar om strejken i siffror. Till och med 21:a konfliktveckan
har avdelningen av förbundsmedel utbetalat 2.359.147 kronor i understöd. Vid konfliktens början
deltog 6.110 medlemmar, 15 i andra förbund, 275 oorganiserade, tillsammans 6.398 st. Under
strejkens 2 sista veckor avgick 2.513 medlemmar, 10 andra förbund och 220 oorganiserade på grund
av den vid verkstäderna tillämpade semestern, 301 på grund av sjukdom. 1.421 hade arbete i andra
företag och 463 hade värnpliktstjänst eller frivillig beredskap. Under de 22 veckorna som konflikten
varade har medlemmarna förlorat 617.808 arbetsdagar. Tillsammans med medlemmar i andra
förbund och oorganiserade blir siffran 651.954. Angående hjälpverksamheten meddelades att denna
kommer att fortsätta ännu en tid framåt, för att hjälpa de medlemmar som har det svårt.”
Utbetalat strejkunderstöd för 13:e understödsveckan (kronor)
Bolinder-Munktell
Ärnaverkstaden
C.E. Johansson
Stålpressen
C.O. Öberg
Järnbolaget
Aug. Stenman
Gustaf Eriksson
E.A. Berg
Carl Särenholm
P.A. Larssons gjuteri
Borr- & Verktyg
Fabriksbolaget
Låsbolaget
Luth & Rosén
Alb. Karlsson
F.E. Lindström
A.B. Stathmos
19.150
4.850
7.900
7.750
6.350
6.600
7.100
4.650
4.350
1.490
1.250
2.100
1.900
2.600
2.550
1.000
1.650
1.250
Heljestrand
Br. Söderberg
F.A. Stenman
Liljekvist
H. Landin (Nike)
Carlsson & Vesterberg
Hammare & Sveaverken
1.725
1.200
1.200
950
1.100
900
1.000
Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – F3ba:7
Alla företag som betalade ut strejkunderstöd denna veckan är inte med i tabellen. Den totala
summan för strejkunderstödet den 13:e strejkveckan 1945 var 96.275 kronor.
Utbetalningar olika veckor under strejken 1945 (kronor)
vecka
utbetalningar
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
182.110
160.100
156.725
156.575
155.695
153.925
153.175
152.225
148.525
135.535
105.650
102.450
Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – F3ba:7
Redan tidigt under strejken 1945 inriktade sig metallfacket i Eskilstuna på hjälpverksamheten till de
strejkande medlemmarna. I februari tillsattes en s.k. kurator, C.G. Eriksson, som skulle ta sig an de
hjälpsökande (Lindström, 1990). Medlemmarna fick först vända sig till de lokala strejkutskotten för
att få en ansökan om extra stöd tillstyrkt. Först därefter kunde de besöka avdelningens kurator för
att diskutera sitt hjälpbehov. Under strejken behandlades långt mer än 1.500 sådana ansökningar om
extra hjälp. I början gällde det ofta medlemmar som just återkommit från militärtjänstgöringen,
tillökning i familjen, sjukdomsfall, begravningar, läkarbesök, medicin och andra mer eller mindre
extraordinära utgifter. Men allt eftersom konflikten drog ut på tiden blev de ekonomiska
påfrestningarna större. När man läser dessa ansökningar kan man lägga märke till att ren nöd
förekom i många hem.
Praktiskt taget varje vecka höll de 29 strejkorganen möten (Lindström, 1990). För de ansvariga
gällde det att skaffa program. Det var inte så enkelt alla gånger. Bland de strejkande mobiliserades
praktiskt taget alla som kunde medverka. Det var musiker, sångare, föredragshållare och
teateramatörer. För att underlätta för underhållningen på mötena tillsatte centrala strejkutskottet en
kommitté som skulle förmedla olika nöjesprogram till de olika strejkorganen. Redan i februari
tillsattes den centrala nöjeskommittén. Den hade många järn i elden för att ordna vettiga
sysselsättningar på fritiden. Kommittén ordnade dansaftnar, filmförevisningar, föredrag och
utflykter. Nöjeskommittén fick också stöd i sin verksamhet från andra håll. Tillsammans med ABF
startades allmänna underhållningsaftnar för de strejkande. Tidningen Folket och nöjeskommittén
ordnade några arrangemang på teatern. Vid ett annat tillfälle stod ABF och FCO som ekonomiska
garanter för en teaterföreställning. Även de lokala strejkorganen ordnade fritidssysselsättningar för
sina medlemmar. Studiebesöken vid olika företag i staden var mycket populära. Däremot fick man
ingen större anslutning till studiecirkelarbetet. Klubbarna ordnade utflykter och idrottsaktiviteter av
olika slag. Man försökte på olika sätt bjuda till för att hålla medlemmarna samman. Centrala
idrottsutskottet tjänade samma syfte. Allt som allt bidrog insatserna för de strejkandes
fritidssysselsättning till att hålla medlemmarna samman under konflikten och att ge dem ett avbrott i
vardagen.
Som nämnts förut var strejkunderstödet rätt magert och sänktes efter hand till ännu lägre nivåer.
Åtskilliga metallarbetare i Eskilstuna såg sig nödsakade att söka extra ekonomisk hjälp. I dessa
ansökningar framskymtar en ren ekonomisk nödsituation. I arkivmaterialet finns mängder av
ansökningar om ekonomiskt stöd under strejken. Där får de strejkande under rubriken ”övriga
uppgifter” förklara varför just de behöver stöd. Att en mängd olika exempel på ansökningar tagits
med beror på att dessa ansökningar ger en inblick i hur svårt faktiskt många strejkande arbetare i
Eskilstuna hade det under konflikten 1945. Källa till samtliga ansökningar: Järn- och
metallarbetarefackförbundet avd 23 – F3bb:1
Anställd vid Gense som putsare - ”Tillökning i familjen väntas närmaste veckorna därav
ekonomiska utlägg.”
Anställd vid Gense som filare - ”Synnerligen dålig ekonomi under konflikten.”
Anställd vid Luth o Rosén som svetsare - ”Bidrag önskas som hjälp till operationen av handled å
mig själv.”
Anställd vid Luth o Rosén som svetsare - ”Min fader har avlidit, varför jag har försörjningsplikt för
min mor.”
Anställd vid Gense som smärglare - ” … behöva hjälp till nya skor.”
Anställd vid Ärna verkstad som svarvare - ”Att min hustru är i grosess och fordrar närande kost.”
Anställd vid C.O. Öberg & Co som svarvare - ”Min hustru är sjuk sedan 3 mån vistas för
närvarande på lasarettet utgifter till doktor, medicin bilskjuts fram o åter.”
Anställd vid AB Stenman som filare - ”Hustrun lider av ledgångsreumatism och ej kunnat tjena
något under konflikten.”
Anställd vid C.E. Johansson som justerare - ”Till mat – min fru har sökt läkarvård 2 gånger 2 sista
veckorna.”
Anställd vid Alb. Karlssons som verktygsarbetare - ”Utgifter för ett barns sjukdom 18 kr på en gång
sedan 3 kr 9 gånger under kommande vecka.”
Anställd vid Albert Karlsson som smärglare - ”Att jag även har son som också gått i strejk han är 19
år.”
Anställd vid C.E. Johansson som kontrollör - ”På grund av den långa konfl. är min ekonomi mycket
dålig.”
Anställd vid Borr & Verktyg som avsynare - ”Jag har ej medel till försörjningen för mig och min
familj denna veckan. Jag har fått bidrag en gång förut 20 :-.”
Anställd vid Öbergs filfabrik som filsmed - ”Min hustru sjuk och därmed sammanhängande utgifter
har gjort att jag är efter med hyra.”
Anställd vid Aug. Stenman AB som transportarbetare - ”Sjuk 19/2 – 6/7 1945 sjukkassan 4 kr. per
dag.”
Anställd vid Bol. Munktells som transportarbetare - ”Hustrun sjuk sedan 15 år tillbaka. Stora
utgifter för medicin.”
Anställd vid Järnbolaget som uppsättare - ”Två av barnen äro sjuka.”
Anställd vid Bol. Munktell som reparatör - ”Hustrun sjuk sedan 12 år tillbaka.”
Anställd vid Bol. Munktell som montör - ”Pengar har gått åt till hyran & underhåll åt åldrig moder.”
Anställd vid C.E. Johansson som justerare - ”Matbehov. Hustrun sjuk.”
Anställd vid C.E. Johansson som maskinslipare - ”Hjälp till mat. Svårt ekonomiskt.”
Anställd vid C.E. Johansson som fraktare - ”Kläder o skor till barnen.”
Anställd vid Fab. AB Blokk som verkstadsarbetare - ”Matlapp och till lysräkningar och kläder åt
mina barn.”
Anställd vid Ärna som slipare - ”Har varit anställd i skogen 2 mån under strejken.”
Anställd vid Gust. Eriksson som putsare - ”Efter så lång konflikt är min ekonomi dålig.”
Anställd vid Stålpressen som punktsvetsare - ”Då jag är nygift och står i skuld för nästan hela
bohaget, har jag det väldigt svårt att få understödet räcka till.”
Anställd vid Svensk Armatur som lampskärmssömmerska - ”L. är beroende av måttbeställda
skodon. Detta till följd av viss invaliditet (extra utgifter i och därav).”
Anställd vid Öbergs filfabrik som automatsmed - ”Barnen sakna skor och kläder.”
Anställd vid Fabriksbolaget som maskinomställare - ”Extra utgifter på grund av begravning av min
farmor. Sedan har min flicka kikhosta som vi har sökt läkare för.”
Anställd vid F A Stenmans som låsarbetare - ”Till mat.”
Anställd vid Aug. Stenmans som valsverksarbetare – ”Erhöll vid förra utdelningen 25 kr till
begravningshjälp vilket givetvis ej täckte mina kostnader vid detta tillfälle.”
Exemplen av strejkande arbetare som sökte ekonomisk hjälp under verkstadskonflikten 1945 kan
göras väldigt lång. Det ekonomiska läget för många arbetare var nästan desperat och i åtskilliga fall
rådde ren nöd. Det kan i våra dagar nästan vara svårt att föreställa sig att ekonomin för de
strejkande var så pass dålig som den faktiskt var. Om det gällt 1800-talet, men år 1945 är inte så
särskilt långt tillbaka i tiden. Några få fler exempel på strejkande arbetare som under konflikten
1945 sökte stöd går att hitta i metallfackets arkiv – ansökan om extra hjälp.
En man, gift och med 2 barn, anställd vid B-M ansökte den 6 april:
”Ett av barnen dött (6/4). Har fr. socialvården erhållit 50 :-. Anhålla om möjligt om ett anslag fr.
avd.”
Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – F3bb:5
Mannen fick 30 kronor från avdelningen den 7 april. En annan man, också gift och med två
minderåriga barn, som var anställd vid Albert Karlsson skriver följande:
”Är i svåra ekonomiska svårigheter. Hyran skall erläggas 40 :- kr pr mån. Har erlagt 25 :- kr ...”
Ett annat exempel på strejkande verkstadsarbetare som ansökte om extra hjälp var en man anställd
vid H. Sjökvist. Denne man var familjeförsörjare med död fader, åldrig moder och yngre broder:
”Har varit vid socialvården. Avslag där. Önskar hjälp till maten.”
Mannen fick i alla fall 20 kronor av avdelningen den 13 april.
Det sista exemplet på arbetare som sökte extra hjälp var en man anställd vid Jernbolaget. Mannen i
fråga hade hustru samt minderårigt barn och ansökte den 13 april:
”Är i svår ekonomisk knipa. Erlade hyran 3 april. Alla tillgångar slut ...”
Käll- och litteraturförteckning
Otryckt material
Eskilstuna stadsarkiv:
Eskilstuna soc. dem. arbetarekommun:
L1:2
Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23:
A2:2, 5, 8
A11:2, 6
F2b:1
F3ba:7
F3bb:1, 5
Låsbolagets verkstadsklubb:
A2:1
E1
Tryckt material
Lindström, Åke – Metallfolk – avd. 23 100 år (Eskilstuna, 1990)
Svedberg, Einar – Järn- och metallarbetarefackföreningen Eskilstuna – Några anteckningar om
dess 60-åriga verksamhet (Eskilstuna, 1950)

Klicka här för att hämta hem studien som PDF-fil (211

Transcription

Similar documents

ORCNAL - Maskinentreprenörerna

Årsregister 2014 - Kungl Krigsvetenskapsakademien

SKPF avd.55 Eslöv Höör Hörby AKTIVITETS

Löneförändringar 2013-2016

Årsrapport 2013 - Jämtlands Läns Cancer

Verksamhet 2014

Androidappen Copema Travsystem

Den stora strejken

BARNARBETE VID NÅGRA ESKILSTUNAFÖRETAG