Villkorad tillhörighet: ensamkommande

Villkorad tillhörighet – om
ensamkommande barn och
ungas situation i Sverige
Ulrika Wernesjö, FD i sociologi,
[email protected]
Avhandlingens syfte
… är att utforska förhandlingar av tillhörighet
bland ensamkommande flyktingungdomar i
Sverige, med särskilt fokus på hem, plats,
rasifiering och föreställningar om ”svenskhet”
Behov av forskning som:
 Tar utgångspunkt i barnen och ungdomarnas egna
berättelser
 Den samhälleliga och sociala kontexten barnen möter i
mottagarlandet
 Uppmärksammar komplexitet för att motverka stereotyper
Några teoretiska utgångspunkter
 Tillhörighet är intimt förknippat med identitet [Kollektiva
identiteter]
• Identitet och tillhörighet skapas socialt: i interaktion mellan
människor och i relation till samhälleliga och politiska diskurser
• Förhandling, föränderlighet och process, istället för stabila
kategoriseringar och ursprung
 Tillhörighet blir, enligt Anthias (2006), ofta inte en fråga
förrän när den blir hotad, ifrågasatt eller när individen/-er
blir exkluderad från en social gemenskap
• ”vi” och ”dem”
 Kategoriseringars betydelse: Processen att bli en ”flykting”
och ett ”ensamkommande barn”
Fortsättning…
Barndomssociologiska utgångspunkter:
 ”Här och nu”: beings istället för becomings
(Qvortrup 1994)
 Barn ses som aktiva och kompetenta, inte som
passiva och ”omogna”
 Det gäller att se BÅDE deras aktörskap och
potentiella resurser OCH deras potentiella
utsatthet
Metod
 En kvalitativ studie
• Kvalitativa intervjuer, kombinerat med walk-alongs, och
fotobaserade intervjuer
• Vardagen, sociala relationer, hem, erfarenheter av att
komma till Sverige
 Deltagarna i studien
•
•
•
•
•
•
Totalt 17: 14 unga män, 3 unga kvinnor
16 – 21 år (+ 24 år)
Afghanistan (8), Somalia (6), Irak (2), DRK (1)
Alla hade beviljats PUT
Gruppboende, försökslägenhet, eget boende
8 deltagare boende i och nära städer, 9 boende i
glesbygdskommun
Det var snö, kallt, mörkt och det var
inga människor någonstans
Ungdomarnas berättelser om att komma till ett
mindre samhälle i Norrland
Att känna sig ”hemma” på ett
gruppboende?
 Gruppboende, en avvikande plats att bo på
• Erfarenheter av oroligheter och problem på boenden,
men ”nu, är det bättre”
• Att bo med jämnåriga killar, resp tjejer
 Ett tillfälligt boende
 Tidigare erfarenheter har betydelse för synen på
boendet
”jag var tvungen att bo här,
jag har ingen familj att bo
hos så jag är tvungen att bo
här” [Amina]
Gruppboendet, forts.
 Relationen till personalen: Närhet och distans
Men samtidigt:
 En trygg plats
 Betydelsen av sociala relationer och att bo
tillsammans med andra
Beskrivningar av ”hem” & ”hemma”
 Platsen där en har sin säng och sina saker är inte nödvändigtvis
ett hem
 Emotionella dimensioner:
• Nära känslomässiga relationer (familj)
• Det bekanta: platser och människor
 Hem som en process…
Sociala relationer och
tillhörighet
 Gruppboendet och skolklassen blir viktiga platser för att
skapa och upprätthålla sociala relationer
 Vänskap ofta till ungdomar från samma region eller
land, med liknande erfarenheter och/eller traditioner,
samt ett gemensamt språk underlättar kommunikation.
MEN, det kan inte förutsättas: Känslor av ensamhet mitt
bland andra
 Att vara som ”alla andra”: (a) betydelsen av att bo med
andra i samma situation, men också (b) möjlighet att (i
städer) undanhålla att man är ”ett ensamkommande
barn”
Sociala relationer och
tillhörighet:
”vi har inga svenska vänner, det finns ingenstans
man kan gå till och hitta svenska vänner och prata
med svenska vänner, jag tycker det skulle vara bra
om det fanns nåt ställe där man skulle kunna få
kontakt med svenskarna men det den möjligheten
finns inte” [Mahdi]
 Gränsdragningar i rummet: att befinna sig nära
varandra utan att det sker något möte
 Blyghet
 Osäkerhet och ovana
 Rasism
Strategi för att få ”svenska” kompisar
Hur ensamkommande barn
positioneras i samhällsdebatten
 som utsatta: ”ingen kan vara så ensam, så ledsen och så
utsatt som det ensamkommande barnet” (Hanif Bali i
Aftonbladet 2009).
 som handlingskraftiga
 som ifrågasatta ”skäggiga barn”: ”Är de verkligen barn?”
 Risk för att EKB ses som ”annorlunda” andra barn, och som
en homogen grupp
 Ensamkommande barn är en omtalad grupp, men deras
röster blir sällan hörda
Vad är (o)möjligt att säga?
 Positioneringarna får betydelse för vad ungdomarna
kan säga och för vad de sa under intervjusituationen.
 Tacksamhet
• för mottagande och omsorgen
• För uppehållstillståndet
 Att visa tacksamhet. ”The grid of immigration”: En
ojämlik relation mellan den nyanlända/e och ’värden’,
som karaktäriseras av skuld och tacksamhet (Back
2007:42).
Att prata om rasism
 Flera av dem nämner negativa föreställningar om
”invandrare” och flyktingar, men få beskriver det som
rasism. Rasism är istället något som lokaliseras till
andra platser, och betydelsen av den minimeras.
 Vilken betydelse kan maktrelationer (som ålder,
etnicitet/”ras” och samhällsposition) ha för vad som är,
eller ses som, möjligt att säga för ungdomarna ?
 Vad som sägs, och inte sägs, är inte enbart reflektioner
av ungdomarnas erfarenheter eller tankar, utan även ett
sätt att hantera sin position som nyanländ i Sverige.
En villkorad tillhörighet
Jag har bestämt att jag ska bo här för alltid, så
jag tänker att det [Sverige] är som mitt hem, och
ibland jag tänker så, [men] ibland så händer
nånting, alla säger så här ”det är flyktingar som
gjort [det]”, även om man varit hundra år här
men ändå dom säger så ”det är en flykting som
gjort det”, alltså det inte så där, även om du har
svenska… det spelar ingen roll, såna saker, jag
känner mig ganska (U: okej) borta [Haidar]
En villkorad tillhörighet
 De ensamkommande flyktingungdomar måste hantera –
och förhandla, sin position i ett landskap där gränser
dras mellan ”vi” och ”dem”
• Att bli positionerad som ”invandrare”, rasifiering
(betydelsen av kön och ung ålder)
• Diskurser om ensamkommande barn som antingen
”utsatta” eller (misstänkliggjorda) ”skäggiga barn”
• Berättelser om sig själva: ”snäll”, ”kommer jobba hårt”, ”det
egna ansvaret” att visa tacksamhet, distansera sig från
negativa negativa stereotyper
 Tillhörighet och hem förhandlas i vardagen i relation till
andra människor och till platser
• Närhet och distans
• Gränsdragningar förhandlas hela tiden, och ungdomar
utvecklar strategier för att korsa dem och luckra upp
gränserna mellan ”vi” och ”dem”