Läs - Sveriges Kommuner och Landsting

Transcription

Från Svarthålsbyn
till Möllevången
Kommunerna & integrationen
Från Svarthålsbyn
till Möllevången
Kommunerna & integrationen
från svarthålsbyn till möllevången
Från Svarthålsbyn
till Möllevången
KOMMUNERNA & INTEGRATIONEN
Från Svarthålsbyn till Möllevången
kan beställas från:
www.skl.se/publikationer
Beställning kan också göras på
tfn: 020-31 32 30, fax: 020-31 32 40
E-post: [email protected]
Pris:
1–4 ex: 200:-/st
5 ex och fler: 100:-/st.
Moms och frakt tillkommer.
ISBN 978-91-7164-354-4
För mer information inom sakområdet, kontakta:
Arjun Bakshi, 08-452 78 56, [email protected]
Roy Melchert, 08-452 78 16, [email protected]
För mer information om forskningsprogrammet, kontakta:
Anna Lindström, 08-452 79 20, [email protected]
Lars Roswall, 08-452 79 25, [email protected]
© Sveriges Kommuner och Landsting 2008
Avdelningen för tillväxt och samhällsbyggnad
Text: Jolin Boldt, [email protected], Björn Jerkert, [email protected]
Form: Ordförrådet, Maria Westberg, www.ordforradet.se
Foto: Thomas Henrikson, 070-537 75 32
Tryck: åtta.45, Solna
118 82 Stockholm, Besök Hornsgatan 20
Tfn 08-452 70 00, Fax 08-452 70 50
[email protected], www.skl.se
2
Förord
Integration har många infallsvinklar som kan studeras ur olika aspekter.
Begreppet har varit aktuellt det senaste decenniet. I många delar fungerar frågan om
integration som en spegling av vår samtid. Vilka mekanismer i vårt samhälle är det som
inne- och utesluter, delar upp och drar samman?
I Från Svarthålsbyn till Möllevången redovisas resultat från sju forskningsprojekt varvade med berättelser som tar oss med på en resa till olika verksamheter och till skilda delar i landet. Vi möter också olika personer och får ta del av deras tankar och reflektioner
om integration.
I rapporterna från forskningsprojekten får vi bland annat ta del av vad lokala arbetsmarknader och nätverk betyder för flyktingars chans att få jobb. Om ojämlikhet på en
kommunal arbetsplats och om förenklade föreställningar om invandrade kvinnor.
Förord
•
Åsikter och slutsatser är författarnas och de medverkandes egna.
Intressant läsning tillönskas!
7 forskningsprojekt …
Jonas Andersson
ordförande i FoU-rådet
Sveriges Kommuner och Landsting
Anna Lindström
ordförande i programgruppen
29
Sämre möjligheter för kvinnor som flyttar
Maria Mikkonen
49
Vad betyder lokala arbetsmarknader och nätverk för flyktingars chans att få jobb?
Christer Lundh
77
Visioner krockar med byråkratisk vardag
Marie Carlson & Bengt Jacobsson
87
Ojämlikt på kommunal arbetsplats
Kristina Boréus & Ulf Mörkenstam
95
Dåligt stöd för invandrad fotboll
Torbjörn Andersson
117
Förenklade föreställningar om invandrade kvinnor
Lena Grip
125
Kvinnor känner sig maktlösa i kommunala integrationsprojekt
Ylva Stubbergaard
3
•
Innehållsförteckning
… några berättelser …
De första åren
2
18
MALMÖ – en annorlunda stad
24
FÖRÄNDRING ÄR BRA, men det går för fort
26
TRÅNGBODDA – inte det största problemet
30
det första är att snabbt komma ut i jobb
36
flytten till Ragunda BLEV ETT LYFT
39
GLESBYGDEN erbjuder jobb och bostad
44
flytta till Sjöbo! ÄR DU INTE RIKTIGT KLOK?
52
MÅNGFALD är en process, inget projekt
55
JÄGAREN måste dricka djurets blod
att stanna kvar
3
60
GÅRDSTEN – idyll och segregation
66
det räcker inte ens med GULD PÅ GATORNA
70
JÄMLIKHET gör kommunen attraktiv
72
här kan man åldras på sitt modersmål
80
sveriges finska huvudstad
86
medveten satsning på finskhet
90
fotbollsfeber i Mesopotälje
96
SEGREGERADE och mycket framgångsrika
att arbeta tillsammans
4
4
102
ELDSJÄLAR lyser upp förorten
108
man ska ta vara på Ideella krafter
112
man måste våga släppa makten
118
SIMBA stärker självkänslan
Innehållsförteckning
VAD ÄR BRA INTEGRATION?
14
Kenneth Ritzén:
34
Wadih El-Achkar:
42
Tove Lifvendahl:
50
Jan Ekberg:
56
Paul Lappalainen:
68
Roger Andersson:
78
Ammar Makboul:
88
Pirjo Lahdenperä:
100
Irene Molina:
110
Adolphe Lawson:
126
Carlos Decker-Molina:
»Integration är förmågan att använda din egen kultur«
… och reflektioner!
•
»Motivera flyktingar att flytta till jobben«
»Tala med flyktingarna om deras möjligheter«
»Att stå utan arbete skapar missnöje«
»Lika rättigheter och möjligheter är huvudfrågan«
»Kommunerna måste våga styra byggandet hårdare«
»Anhöriganställningar kan bli en kvinnofälla«
»Skolan ska inte behandla eleverna lika«
»Olika slags förtryck samverkar i segregationen«
»Alla integrationsprocesser är olika varandra«
»Jag heter Maria och kommer från Haparanda«
Trevlig
läsning!
5
6
Kapitel 1
Inledande tankar
om integration
7
•
Arjun Bakshi och Roy Melchert:
”här är integrationsfrågorna
prioriterade”
TEXT JOLIN BOLDT | FOTO THOMAS HENRIKSON
Högst upp i Sveriges Kommuner och Landstings
hus på Hornsgatan står Arjun Bakshi och Roy Melchert och spanar ut över den stora byggnaden. De är
tillsammans ansvariga för integrationsfrågor inom
förbundet. Hur ser deras visioner ut?
– Om fem år, då får introduktionen kosta vad den
kostar, så vi verkligen når målen, säger Roy Melchert.
Roy Melchert beskriver en allmän föreställning
om att vi ger människor en bra start i Sverige:
– Det gör vi inte! Vi sätter käppar i hjulen för
många människor.
Diskussionerna om kommuner som inte tar emot
flyktingar upprör dem en smula: i stället för att moralisera över kommunerna borde man höja ersättningarna. De berättar att riksdagens prislapp på introduktionen är 180 000 kronor för en vuxen och att
det inte räcker långt under tre år, i stort sett bara till
försörjningen. I Norge, där man har ungefär samma
konstruktion som här, får kommunerna 480 000
plus en extra summa för norskundervisningen.
– All verksamhet som staten lägger över på kommunerna ska finansieras. Introduktionen är ett typexempel, konstaterar Arjun Bakshi.
Roy Melchert och Arjun Bakshi upplever att integrationsfrågorna är prioriterade på SKL.
– När jag började här 2005 var det inte riktigt så, men
det fanns en politisk medvetenhet om att frågorna var
viktiga. Nu har intresset vuxit mycket – kanske för att
fler flyktingar kommer hit, säger Arjun Bakshi.
8
Ett tag var han den enda som jobbade med integration, och han saknade någon att bolla med.
– Jag uppskattar att inte vara ensam, man blir modigare och vågar ta risker när man är två – det blir
bättre kvalitet på jobbet.
Roy Melchert berättar att det pågår ett ständigt
erfarenhetsutbyte inom SKL, men det mesta av sin
tid ägnar de åt kontakter utanför huset.
•
”… det mesta av vår tid
ägnar vi åt kontakter utanför huset.”
– Vi har mycket kontakter med departement och
myndigheter, men framför allt med våra medlemmar. Det är därifrån frågeställningarna kommer, säger Arjun Bakshi.
Det är viktigt att veta vad som är på gång politiskt, därför ägnar de tid åt att följa vad som sker i
riksdag och regering.
– Medlemmarna ringer och frågar om nya regler
och signaler.
De är också ute i kommunerna och tittar på verksamheter och projekt, ser vilka lösningar som finns
ute i landet. Mest fokuserar de på introduktionsfrågorna. Och de är mycket pragmatiska i sitt arbete,
understryker båda två.
– Vi är ju ingen myndighet, utan en intresse
organisation, säger Roy Melchert. Vi är inte bundna
av ett myndighetsperspektiv, vårt arbete är mycket
målrelaterat.
De skriver hundraprocentigt under på riksdagens
introduktionsmål, självförsörjning och delaktighet,
problemen finns i utförandet. Hur hittar man metoder som fungerar?
– Grunden för att bli etablerad i samhället är arbete, säger Roy Melchert.
– Jo, men vad innebär delaktighet, det är inte definierat, invänder Arjun Bakshi.
– Det är klart, jobb kan inte vara viktigare för Ahmed än för mig, jag blir inte plötsligt ointegrerad om
jag blir av med jobbet.
9
•
De bollar ofta och gärna med varandra, är kritiska och ifrågasättande.
De resonerar kring begreppet integration: Det är klart bra att man kan
svenska och får jobb, men vem bestämmer vem som är integrerad? Vem
äger rätten att definiera – åtminstone
borde man slippa bli definierad av det
offentliga. De listar irriterat ”svenska
för invandrare, invandrarföretagare,
invandrarkultur …”
– Jag kan drömma om att vi inte
längre behöver en särskild integrationspolitik, utan de generella systemen
fungerar och har anpassat sig efter det
nya Sverige, säger Arjun Bakshi.
– Borde man sätta Arjun på en kurs
i hur man steker köttbullar, så han blir
riktigt integrerad, undrar Roy Melchert stillsamt och konstaterar att ingen
någonsin ifrågasätter hans delaktighet
i samhället.
– Alla är överens om att vi inte ska
ha ett vi-och-dom-samhälle, men så
är det ändå. Invandrade bemöts som
invandrare, tänk så mycket vi kunde
vinna på att alla kunde få känna sig
svenska. •
– Vad är effektivast? Arjun Bakshi och Roy Melchert fokuserar helst på hur man får saker att fungera praktiskt.
”Alla är överens om
att vi inte ska ha ett
vi-och-dom-samhälle,
men så är det ändå.”
10
Integration, en samtidsspegling
vad betyder
integration egentligen?
•
Det finns begrepp som är glasklara
och entydiga. Och så finns det de där
andra, som kan betyda lite vad som
helst.
Begreppet integration har varit
hett det senaste decenniet – ändå kan
en diskussion om betydelsen vara hur
länge som helst.
Och inställningen till hur man ska
ställa sig till nyanlända människor
har varierat en hel del. Från statliga
Anpassningsbyrån på 1970-talet till
nedläggningen av Integrationsverket
2007 – det har varit en del svängar i
politiken under de senaste fyrtio åren.
Men hur mycket har egentligen förändrats?
Margareta Popoola, sociolog och
prefekt för Internationell migration
och etniska relationer på Malmö högskola, har skrivit boken Integration,
en samtidsspegling, som försöker få
ordning på begreppen.
Majoriteten kan
också vara ointegrerad
Hon konstaterar i skriften att man
framför allt koncentrerat sig på invandrarna när man diskuterat integrationsbegreppet, trots att integrationspolitiken i princip ska omfatta också
majoritetsbefolkningen – även den kan
vara mer eller mindre integrerad.
11
•
Margareta Popoola: Integration,
en samtidsspegling, en översikt.
Svenska Kommunförbundet 2002.
Du kan ladda ner skriften på
www.skl.se.
12
För några decennier sedan talade man
mest om assimilation – i dag uppfattas
det som ”hopplöst föråldrat”, skriver
Popoola – men konstaterar också torrt
att gränsdragningen mellan integration
och assimilation inte är särkilt glasklar i
den politiska retoriken.
– Ett visst mått av assimilation är en
grundförutsättning, konstaterar hon.
Det uppstår ständiga konfrontationer,
och majoritetens regler dominerar –
det kommer man nog aldrig ifrån.
I sin översikt tar hon avstamp i ordet segregation – det är svårt att tala
om integration om man inte börjar
med segregationen. Redan här kan
det bli lite rörigt: Man kan tala om
segregation ur två ståndpunkter: som
frivilligt val, människors egen vilja att
avskärma sig, eller som ekonomiskt
eller politiskt tvång. Det finns olika
uppfattningar om hur segregationen
uppstått – men i dag domineras debatten av de negativa konsekvenserna
av segregation: ojämlikhet, diskriminering och marginalisering. Man tenderar att betrakta segregationen som
enbart negativ.
•
”Vi behöver ta ner de här frågorna till verkligheten, se konkreta vardagsproblem.”
En jakt efter gemenskap
Integrationsbegreppet växte sig starkt
i USA efter depressionen på 30-talet.
Där föddes visionen om den kulturella smältdegeln. Många teoretiker har
grunnat på integrationsbegreppet, och
fört fram olika modeller. Margareta
Popoola konstaterar att kärnpunkten
är en strävan att uppnå ett samhälle
där de olika befolkningsgrupperna
känner social närhet, tillit, delaktighet
och jämlikhet. Eller, kort sammanfattat, en jakt efter gemenskap.
Integrationsarbetet är då en ständig
process, som aktiveras av segregationen.
Från teori till verklighet
Margareta Popoola är teoretiker, men
tycker inte man kan stanna på en
övergripande nivå. Vi behöver ta ner
de här frågorna till verkligheten, se
konkreta vardagsproblem. Det är lätt
att vara tolerant på avstånd, i teorin
– men det är i verkligheten man ska
hantera problemen.
– Vardagslivet är det intressanta. Vi
lever inte på en abstrakt nivå.
Kanske man inte behöver tänka så
mycket på ”vad är integration?” I stället kan man försöka konkretisera: ”Vad
är det jag vill uppnå?”
– Tänk innan du gör något alls. Du
kanske bara döljer problemet, i stället
för att lösa det. Skapa först relevanta
mål. Kortsiktiga projekt ger inga långsiktiga lösningar.
– Ska du få integrationen att fungera krävs förtroende på ett övergripande plan. •
Från invandringspolitik
till integration – och sedan?
1969
Statens Invandrarverk inrättas.
1975
Riksdagen beslutar om grundprinciperna för
invandrar- och minoritetspolitiken: jämlikhet,
valfrihet, samverkan.
1976
I grundlagen slås invandrarnas grundläggande
fri- och rättigheter fast och etniska och religiösa
minoriteter garanteras möjligheten att bibehålla
och utveckla sitt kulturarv.
1986
Riksdagsbeslut med innebörd att den tidigare
invandrar- och minoritetspolitiken nu döps om
till invandrarpolitik
1997
Riksdagen beslutar om kursändring från invandrarpolitik till integrationspolitik.
1998
Integrationsverket inrättas som en ny myndighet
med ansvar för invandrares integration i Sverige.
2000
Riksdagen antar en minoritetspolitisk reform som
innebär att judar, romer, samer, sverigefinnar och
tornedalsfinnar blir nationella minoriteter.
2007
Integrationsverket avvecklas.
13
Vad är bra integration?
•
❦ Kenneth Ritzén är uppvuxen i en by i Medelpad som tolfte barnet. Han är religionshistoriker,
och har sedan specialiserat sig på frågor kring kulturmöten. Han utbildar och handleder personal
inom offentliga verksamheter, från förskola och skola, via vård och socialt arbete, till brandförsvar
och kultur. Han arbetar också inom staben i Uppsala kommun som utvecklare och sakkunnig i integrations- och mångfaldsfrågor. Han är en flitigt anlitad föreläsare och debattör i integrationsfrågor.
Kenneth ritzén:
»Integration är förmågan
att använda din egen kultur«
– När du säger integration tänker jag på ett ok.
Religionshistorikern Kenneth Ritzén lutar huvudet i händerna och funderar.
Ett ok? Det låter som något tungt, men den associationen visar sig vara felaktig. Ett ok är också
något som skapar balans när man bär tunga bördor.
– Integration är för mig att hitta en balans,
att föra samman sina olika lojaliteter, vara både
majoritets- och minoritetsmänniska samtidigt.
Han blir ivrig
– Det handlar om att komma in i dina existentiella skikt, att återerövra din livsenergi. Att
hantera de verkligheter och besvärligheter som
är ditt liv: kanske flera länder, språk, kulturer,
lojalitetskonflikter och hänsynstaganden …
Kenneth Ritzén är i själva verket praktiker.
Han jobbar handfast med människor, möter
dagligen frågor om hur de ska tackla olika situationer i jobbet. Men hans konkreta, suntförnuft-sätt att jobba har en gedigen personlig,
akademisk och filosofisk grund. Ibland kan han
låta lite flummig. Men oftare inspirerande:
14
• Integration kan sammanfattas i några ord: Igenkännande. Hemhörighet. Trivsel. Omladdning av ”de
inre batterierna” och nystart. Försoning. Existentiellt, kulturellt och socialt.
Kenneth Ritzéns råd till kommunerna
•
• Integration är kärnverksamhet. En kommun som är bra på integration har en konkurrensfördel och
blir en attraktiv arbetsgivare. Integration är inte en invandrarfråga – det handlar om professionellt
bemötande av alla kunder.
• Likabehandling betyder att du ska behandla alla olika, att du bejakar människors exklusivitet. Professionellt bemötande handlar alltid om individualisering och intuition. Lyssnande och ständigt experimenterande. Man behöver hela tiden vara på jakt efter egna dolda förförståelser, som i praktiken
kan leda till uteslutning och ömsesidig blockering i mötet.
– Integrationsprocessen är allmänmänsklig,
vi kan alla känna igen oss i den. Alla har vi kontinenter inom oss som skaver mot varandra.
Integration handlar om att hitta sin lust, sin
kreativitet, inse att våra motstridiga sidor kan
komplettera varandra.
Vad han är ute efter är att avexotisera integrationsbegreppet – det handlar inte om ”dom
där” – det gäller oss alla. Och när man inser det
kan man också få respekt för komplexiteten i
integrationsprocessen – den måste få ta tid. Integration handlar inte bara om att flytta från en
plats till en annan, från en kultur till en annan
och ”anpassa sig”:
– Man måste inte välja, man kan vara allt på
en gång. Vi behöver inte se motpoler, vi kan ha
både-och.
Integration är också en människorättsfråga.
Vi har alla ett socialt behov av bekräftelse och
värdighet. Alla har rätt till sin historiska erfarenhet och kulturella identitet.
– Inställningen att ”dom ska lära sig hur det
går till här” är inte integration. Integration
handlar om förmågan att använda sin egen kultur för att hantera det nya livet.
Kenneth Ritzén ser ett stort problem i att
den kulturella och existentiella dimensionen av
integrationen är så undervärderad i Sverige.
– Vi fokuserar på jobb och bostad.
Majoritetssamhällets tjänstemän måste förstå att det finns andra dimensioner i en människas liv.
Hur gör man då?
– Vi måste skapa en kommunal organisation
som ger tid för reflektion. Kunna lägga stress
och effektivitetsmål åt sidan och ha tålamod.
Det gäller på alla nivåer – i förskolor och i ledningsgrupper. Och vi ska inte tro att integration
kan vara konfliktfri! ❧
15
16
Kapitel 2
De första åren
17
•
Malmö
Malmö – en annorlunda stad
Malmö, det är en annorlunda stad.
Här finns de utsatta förorterna mitt
i centrum och den resursstarka medelklassen flyttar till kranskommunerna.
Här finns gott om ettor och studentbostäder, men de stora lägenheterna är en bristvara.
Här är det nära till kontinenten,
bron till Danmark förenar en stor region som kokar av förhoppningar och
framtidsdrömmar. Men bron leder
inte bara ut i stora världen – över den
söker sig också unga danska invandrare
till Malmö. Om de vill gifta sig kan de
inte stanna kvar i Danmark och då är
alternativet att flytta över till grannlandet. Var fjärde Malmöbo är född
utomlands. Och varje dag kommer
nya flyktingar från Irak.
I Stockholm märks invandrarna
mest i utkanterna – man känner av
Halalkorv vid Möllevången.
18
mångfalden i förorter som Fittja och
Tensta, kring Hamngatan är det mindre mixat. I Malmö blåser ett korsdrag
av språk, hudfärger, kläder och maträtter genom hela staden. När man rör sig
kring Möllevångstorget, femton minuters promenad från järnvägsstationen,
kastas man mellan kontinenterna:
Polonus polska specerier, ett sadelmakeri, El Malah juristbyrå, KrungThep import-export, arabiska guldsmeder, Tehran supermarket ... Grekiska,
kyrilliska, kinesiska och arabiska alfabet samsas med det svenska.
Utanför den ständigt öppna Sibyllakiosken sitter fyra äldre herrar. De har
lutat sina cyklar, fullastade med dagens torguppköp, mot staketet medan
de diskuterar över kaffet i pappmuggar: ”Abou”, hojtar de till när samtalet
blir animerat.
Malmö
Glassiga kaféer & småbutiker
Men Möllan har aldrig varit ett reservat, som så många andra ”utsatta områden” i Sverige, här rör sig hela Malmö.
Dagtid för att handla, kvällstid för att
besöka krogarna. Sakta börjar området bli hippt, glassiga kaféer dyker
upp, och i en hörnlokal finns Sveriges
garanterat mest luxuösa ostaffär. Där
inne står Pia Vinberg och skär upp
en Bleu d´Auvergne eller portugisisk
kvittengelé åt kräsna kunder.
– Alla frågar mig ”Hur vågar du
jobba i Möllan?” – men här är lugnt,
säger hon.
Hennes chef har varit drivande för
att få med de invandrade affärsmännen i företagarföreningen, hör jag
senare på stan – Malmö är en sån där
stad där människor fortfarande känner varandra.
”Danskarna tar våra bostäder”
Ett stenkast från ostöverdådet står
Ahmed Nagah i lilla Sumer Livs. Det
är glest mellan kunderna och rätt glest
mellan varorna i den lilla affärens hyllor. Ahmed Nagah har inte varit så
länge i Sverige, och hans svenska ordförråd begränsar sig till varorna i butiken. Det är inget större problem, de
flesta kunder som kommer hit är arabisktalande.
Han säljer cigarettändare åt en
svensktalande dam och plockar fram
en röd och en blå som hon vill ha,
men när samtalet går utanför varulagret övergår han till osäker engelska.
Han har kommit från Irak och bor hos
en farbror. Det är okej tycker han, han
har ingen längtan efter en egen bostad. Det är tryggt att bo hos släkten.
Pia Vinberg säljer ost och korv.
•
– Alla frågar mig ”Hur vågar du jobba i Möllan?”
I affären med halalkött är expediterna inte lika tålmodiga. De klagar
över att danskarna kommer till Malmö
och tar bostäderna. Det är många här
kring Möllan som muttrar över bostadsbristen, och många som har nyinflyttade släktingar och vänner inneboende i sina hem.
Också i köttaffären går samtalet
först lite knackigt, men vi får hjälp av
en kund som tolkar och förklarar – när
viljan finns funkar kommunikationen
alltid på något sätt.
19
Malmö
•
Rose-Marie Mazzoni
leder arbetet på
Mötesplats Seved.
Seved – nära och långt borta
För en besökare känns hela Malmö
som innerstad, det mesta finns på
promenadavstånd. Sevedsplan ligger
i Södra innerstaden – men för många
är detta obekant mark. Här dominerar
somalier och romer från östra Europa,
mixat med en och annan student. En
studentska berättar att hennes Malmö
vänner kommenterat hennes adress
med häpenhet: ”Så intressant att du
valt att bo så långt utanför stan.”
Seved är ett av de områden som ingick i Storstadssatsningen. Sedan 2001
finns här ett litet kontor, Mötesplats
Seved, där man jobbar med att lyfta
området. Just nu är det nio tjänstemän som är engagerade i olika lokala
aktiviteter och projekt.
Hur ser bostadssituationen ut i Seved?
Inget vidare, visar det sig. Bostadsbeståndet är gammalt, mycket är byggt
på 20-talet. Lägenheterna är små, och
många familjer är mycket trångbodda.
En hel del av husen behöver rustas
upp.
Bostaden inte det viktigaste
Rose-Marie Mazzoni som leder arbetet på Mötesplats Seved jobbar med
att få fastighetsägarna att samarbeta
och fixa till i området. Boendet är
viktigt, det finns 300–400 sökande på
varje ledig lägenhet i området. Men
det är tydligt att hennes fokus ligger
på andra frågor: Trycket på lägenheterna är också en konsekvens av ojämlikhet och diskriminering.
Hyresvärdarnas krav på inkomster
och referenser har blivit allt tuffare.
Många vittnar om hur svårt det är för
20
Malmö
•
”På Mötesplats Seved koncentrerar man sig på ord som förtroende och delaktighet.”
personer med utländska namn att få
hyra. Kommunala MKB är mer tillmötesgående, och här i Seved är MKB den
stora hyresvärden. Därför blir det många
sökande: det ges i alla fall en chans.
På Mötesplats Seved koncentrerar
man sig på ord som förtroende och
delaktighet. De nya invånarna behöver känna tillit – till omvärlden, men
framför allt till sig själva.
Kaffe och stöttning
– Vi jobbar mer och mer med utvecklingsfrågor, berättar Rose-Marie Mazzoni.
Hon sitter vid ett hörn av bordet
inne på kontoret. Den lilla lokalen är
full av folk. Några sitter i samtal med
tjänstemännen, får råd om anhörig
invandring eller hjälp med blanketter, andra letar information på internet. En kvinna kommer in och
Rose-Marie Mazzoni avbryter samtalet för att hälsa:
– Du ser trött ut, hur är det? Gå och
ta en kopp kaffe och prata med Lena
en stund.
Samtalet böljar av och an. Om vikten av jobb – ”bara någon i familjen
får jobb mår alla mycket bättre”, om
utsatthet och depressioner – ”man talar om apatiska flyktingbarn, men här
möter vi apatiska föräldrar som behöver hjälp”, om socialt arbete – ”det
tycks ibland handla om att vi förvaltar
människors problem”.
Hon är tacksam att verksamheten
är stabil och för närvarande ohotad.
Det ger arbetsro och möjlighet att
tänka långsiktigt.
21
•
Malmö
22
Hussein Sadayo,
stadsdelsförvaltningen i Hyllie
•
Slitigt – men kul
Tidigare samma dag har Hussein
Sadayo på stadsdelsförvaltningen i
Hyllie uttryckt ungefär samma sak:
lättnad över att verksamheten uppskattas och får fortleva. Han arbetar
på avdelningen Arbete & Integration,
och tycker kopplingen har fungerat
bra. Han talar ivrigt om hur många
som fått jobb, men det visar sig snart
att hans uppdrag handlar om mycket
mer: om introduktion för nyanlända,
om alfabetisering, om demokratiutveckling …
När man lyssnar på Hussein Sadayo
känns livet lätt: Det finns så många
bra saker man kan göra, det finns så
många människor som kan ställa upp
och hjälpa till, det är bara att köra
igång ...
Det här är något man möter ofta i
Malmö: människor som är hängivna
sitt integrationsuppdrag – och som
har kul. Slitigt, visst. Men roligt. Och
på väg mot ett mål. •
Malmö
”Det finns så
många bra saker
man kan göra, det
finns så många
människor som
kan ställa upp och
hjälpa till ...”
Malmös befolkning den 1 januari 2008 var 280 801personer.
75 156 eller 27 procent av Malmöborna är födda i utlandet.
I Malmö finns 171 länder representerade. De största grupperna kommer från Jugoslavien,
Danmark, Irak, Polen och Bosnien-Hercegovina.
63 procent av alla födda i utlandet är svenska medborgare. 24 080 personer har föräldrar
som båda är födda i utlandet.
Malmö är, efter Södertälje, den kommun som de senaste åren haft den största
tillströmningen av flyktingar från Irak.
Källor: Sydsvenskan, Strategisk utveckling, Malmö stad
23
Malmö
•
Förändring är bra,
men det går för fort
– Bostäderna räcker inte till!
Vi kan inte ta hand om alla flyktingar.
Budskapet från de tre kommunstyrelseordförandena i Malmö, Södertälje och Göteborg är entydigt och ofta
upprepat: Städerna har tagit mer än
sin andel av flyktingar, nu får andra
kommuner ta vid.
Men varför bygger man inte mera,
om nu, som till exempel Malmö hävdat, invandringen är en så positiv sak?
Kent Andersson (s) som är integrationsansvarigt kommunalråd i Malmö
målar upp en svårhanterlig situation:
– Bostadsmarknaden är i princip avreglerad. Vi försöker garantera hyresrätter också i nyproduktion, eftersom
de är det bästa första alternativet för
de flesta, både unga och nyinflyttade.
Han beskriver ett Malmö som förändrats dramatiskt under de senaste
decennierna. 1985 var problemet en
minskande befolkning och tomma lägenheter. Då byggde man bort smålägenheterna – i dag behövs de mer än
någonsin, med 50 procent ensamhus
håll och en snabb inflyttning.
Samtidigt ombildas gamla hyreslägenheter till bostadsrätter, och nyproduktionen av bostäder dalar. Kent
24
Andersson tycker kommunen gör vad
den kan för att stimulera bostadsbyggandet.
– Och det måste finnas en investerare – eller är det den offentliga sektorn
som ska stå för bostadsbyggandet igen?
Jag tror inte någon vill ha en bostadssektor där bara kommunerna bygger.
Malmö marknadsför sig som en ung
och mångkulturell stad, men samtidigt vill man stoppa människor som
vill flytta hit. Hur går det ihop?
– Vi försöker förmedla ett svårt
perspektiv. Malmö är inne i en positiv
utveckling. Samtidigt har vi ett strukturomvandlingsproblem.
Det är inte lätt att ge två, sinsemellan motstridiga, budskap samtidigt:
– Men jag tror det är möjligt att
ha två fokus: Förändring är bra, men
hastigheten i förändringen kan bli ett
problem.
Kent Andersson är rätt kritisk mot
ebo, flyktingars rätt att ordna eget boende medan de väntar på asyl. Enklast
och radikalast vore att avveckla det
helt, också om det har nackdelar.
– När flyktingar bor på en förlägg
ning är det tydligt reglerat att Migrationsverket, individen och kommunen
Malmö
•
”… flyktingarna är bara
en liten del av de människor
som söker sig till Malmö
– de flesta som kommer är
anhöriginvandrare.”
ska komma överens i ett trepartssamtal.
För dem som valt ebo kopplas kommunen bort, det blir ett tvåpartsbeslut.
– Det finns ett värde i att individerna beslutar, men kommunerna borde
få vara en part i diskussionen.
Kent Andersson blir ivrig när han
kommer in på kommunplaceringarna:
– Vad är det som är viktigt? Jo, att
allt händer fort, att man får sin introduktion, svenskan, yrkesutbildning …
men Migrationsverket börjar med att
skriva avtal om boendet, resten kommer i andra hand.
Han tycker det kunde vara tvärtom:
att man började med att inventera
behovet av utbildning, praktik, jobb
– boendet är inte det viktigaste, det
kan finnas i en annan kommun.
Han påpekar också att flyktingarna
bara är en liten del av de människor
som söker sig till Malmö – de flesta
som kommer är anhöriginvandrare.
Är det svårt för just invandrare att
få bostad i Malmö?
– Ja, det finns naturligtvis diskriminering – diskrimineringsrisken ökar i
en bristsituation. Svagare grupper riskerar att väljas bort: invandrare, unga,
arbetslösa och så vidare.
Men segregation? Man kan inte
lägga ett enkelt raster över Malmö, säger han. Folk tror att alla invandrare
bor i Rosengård – men så är det inte.
Till exempel Limhamn och Bunkeflo
har 11 procent invandrare och har passerat hundra nationaliteter i sin befolkning. •
25
Malmö
•
Trångbodda
– inte det största problemet
Snödroppsvägen i Hyllie är – liksom många av de segregerade områdena i Malmö – en väldigt trevlig miljö:
låga hus, blommande gårdar, fräscht
och välhållet, med utsikt över böljande gröna kullar.
Här bor Selma Rahim och Hamid
Feyli med sina fyra barn. Familjen i sin
trerummare är en av många trångbodda i området. Vill de flytta härifrån?
– Nej, säger äldsta sonen, 15-årige
Amir bestämt.
Här har han sina kompisar, sina rötter.
Men han skulle vilja ha ett eget rum.
Bostadskön avskaffad
Föräldrarna håller med. Det är lite
besvärligt. Ungarna bråkar ibland, de
behöver få vara ifred med sina grejer
och sina tankar. Nuförtiden sover föräldrarna i vardagsrummet och naturligtvis drömmer de om en fyra, eller
kanske till och med en femma, men
det är ont om större lägenheter här.
Dessutom är det praktiskt besvärligt
att leta ny bostad, hyresvärden MKB
har avskaffat bostadskön.
– De säger åt oss att titta på Blocket i
stället, kontoret hjälper inte längre till.
Det uppstår en animerad diskussion om möjligheterna att få bostad.
Deras granne Salem Ali, sedan många
år ordförande i den arabiska förenHamid Feyli och Selma Rahim.
26
Malmö
Många vänner
Selma Rahim och Hamid Feyli trivs i
området och vill inte lämna det. Det
är inte bara barnen som har sina kom-
pisar här – också föräldrarna har byggt
ett stabilt nätverk i området. Selma
Rahim är aktiv i Holma kulturcenter,
en kvinnoförening i området.
– Vi promenerar tillsammans och
vi samlas till fester vid helgdagar, berättar hon.
Och hennes man skrattar:
– De träffas varje eftermiddag, här
på gården och pratar.
På vintrarna samlas de hemma hos
varandra. Kontrasten är stor mot deras första år i Sverige, i en liten by i
Småland.
ingen och en av eldsjälarna i området,
berättar en historia om en invandrare
som får veta att det inte finns någon
ledig hyreslägenhet. När hans svenska
flickvän ringer en stund senare är det
genast grönt. Salem Ali är inte särskilt
upprörd, berättelsen är snarast ett
konstaterande av faktum.
Liknande berättelser får man höra
många gånger när man pratar med
människor i staden. Det går också rykten om mutor och en växande svart
bostadsmarknad.
•
”Malmö är väldigt olikt Bagdad,
här finns så många olika kulturer.”
Salem Ali, ordförande i den arabiska föreningen.
27
Malmö
•
– Det fanns ungefär 200 personer
i byn, vi hade inga vänner. När Selma
handlade gick någon alltid tätt efter
henne och kollade att hon inte stal,
berättar Hamid Feyli.
Han är också aktiv, ordförande i
områdets arabiska förening, med ett
stort nätverk i Malmö.
Det är inte lätt att ta emot människor från andra länder, funderar de,
därför måste man alltid visa sin tack-
”När man bor trångt får man
skapa sig andningshål i tillvaron.”
Amir Feyli
Amir, Yasmin, Hussein och Nadja Feyli.
28
samhet. Men det hindrar inte att de är
kritiska till bostadspolitiken i Malmö.
– Man måste bygga mer, säger Hamid
Feyli. Malmö ligger på gränsen till hela
Europa, här finns alla slags människor,
men man bygger bara för de rika.
Han visar köket – det verkar inte
alldeles enkelt att klämma in sex personer samtidigt till middag. Det verkar bökigt, men fördelarna överväger.
Han och hans hustru är båda uppvuxna i en storstad, Bagdad, och har känt
sig främmande och isolerade när de
bott på mindre orter på Gotland och
i Småland. Därför sökte de sig efter
några år till Malmö.
– Fast Malmö är väldigt olikt Bagdad, här finns så många olika kulturer,
säger Hamid Feyli.
I väntan på mer plats
När man bor trångt får man skapa sig
andra andningshål i tillvaron. Selma
Rahim har väninnorna, samtalen och
promenaderna. Hamid Feyli har sina
brevduvor.
Han har skaffat en kolonilott med
ett hus.
– Där har jag brevduvor, kanariefåglar, undulater, finkar ...
Han är lycklig över att de mindre
barnen delar hans passion för fåglar,
de kommer ofta med honom dit. Och
så gillar de förstås kaninen, som de
kan ta ut på promenad.
Det känns på sitt sätt idylliskt. Men
under idyllen ligger en svärta som är
mycket allvarligare än trångboddheten: Oron över det som händer i Irak.
– Vi ringer ofta. Vi måste veta vad
som händer med våra grannar, våra
vänner … •
Fakta om forskningsprojekten
Sämre möjligheter för kvinnor som flyttar
Forskare: Maria Mikkonen, doktorand
i nationalekonomi på Ekonomihögskolan,
Växjö universitet.
Syfte: Att studera sysselsättning och geografisk rörlighet bland bosniska flyktingar i
Sverige.
Viktiga frågeställningar: Vilka flyktingar flyttar vidare inom Sverige och vilka
stannar kvar på den första bostadsorten?
Varifrån och vart flyttar man? Hur påverkar en
flytt inom Sverige individens möjligheter att
få ett jobb och en bättre inkomstutveckling?
Blir effekten olika för män och kvinnor?
Metod: Med hjälp av olika ekonometriska
metoder analyseras ett datamaterial där
samtliga bosniska flyktingar som anlände till
Sverige under 1993 och 1994 återfinns.
Resultat: Flyktingar flyttar från glesbygdskommuner och mindre kommuner till storstadsregioner, framför allt under det första
året i Sverige. Efter cirka tio år var majoriteten bosatt där.
Flyktingar som flyttar tidigt efter ankomsten
till Sverige försämrar i många fall sina möjligheter till sysselsättning jämfört med dem
som stannar kvar på sin initiala bostadsort.
Det blir i alla fall effekten på kort sikt, vilket
studerats här. Manliga flyktingar som varit
längre i landet kan dock förbättra sina möjligheter till sysselsättning genom att flytta.
Detta förklaras troligen av att det tar tid
att skaffa de kunskaper om svensk arbetsmarknad som krävs för att veta var det finns
arbetstillfällen. Geografisk rörlighet kan således förbättra möjligheterna för manliga
flyktingar. Men flyttbeslutet måste i så fall
vara grundat på god information om arbetsmarknadsläget i Sverige. Omedelbart efter
ankomsten till Sverige saknar flyktingarna
denna information. Det tycks därför vara en
bättre strategi för dem att under sina första
år i landet stanna kvar på sin bostadsort för
att skaffa sig bättre kunskaper om Sverige
och svenska språket än att flytta. Det kan ske
genom att de tar ett arbete även om det inte
motsvarar deras kompetensnivå. Utbildning
omedelbart efter ankomsten till Sverige torde också vara bättre än geografisk rörlighet
för att öka flyktingarnas sysselsättningsmöjligheter.
•
Kontakt:
Maria Mikkonen
[email protected]
0470-70 80 00
Kvinnliga flyktingar får dock inte jobb lättare
genom att flytta. De försämrar i stället sina
möjligheter till sysselsättning genom flyttning. Det beror troligen på att det är mannens möjligheter till sysselsättning som är
det avgörande för flyttbeslutet.
Resultatredovisning: Mikkonen, M
(2006) International migration and labour
market outcomes among refugees in Sweden, licentiatavhandling Växjö universitet.
Hammarstedt, M & M. Mikkonen (2007)
Geografisk rörlighet och sysselsättning bland
flyktingar, Ekonomisk Debatt 2007:3.
att tänka på för kommunerna
•Flyktingar bör omedelbart efter ankomsten till Sverige ges möjlighet att
lära sig svenska och att skaffa information om arbetsmarknaden. Den
geografiska rörligheten bör inte stimuleras förrän detta skett.
•En hel familj är ofta inblandad i flyttbeslutet, så även om mannen erhåller sysselsättning på den nya bostadsorten är det tänkbart att kvinnan
blir arbetslös. Sysselsättningseffekterna för familjen blir därför svår att
bedöma. Det gör att flyttningarnas konsekvenser för kommunernas
kostnader för försörjningsstöd till flyktingarna också blir osäkra.
29
Värnamo
•
det första är att
snabbt komma ut i jobb
TEXT BJÖRN JERKERT
FOTO THOMAS HENRIKSON
30
I Värnamo handlar integrationen
framför allt om att invandrarna så fort
som möjligt ska ha jobb. Den ambitionen kan leda till lite väl mycket av
omhändertagande, hjälp och ensidiga
krav på anpassning. Men det finns i
kommunen också en ambition att förstå, lära känna, informera om och få
folk att acceptera de nyanlända.
– När de kommer frågar vi dem vad
de kan bidra med, säger kommunalrådet Maria Leifland (c).
Arbete är också det bästa sättet att
komma in i det svenska samhället,
menar man och tussar snabbt ihop nyanlända flyktingar med kommunens
arbetsmarknadsenhet. Invandrarbyrån
är en egen enhet, skild från individ-
Värnamo
och familjeomsorgen och i stället för
försörjningsstöd, det vill säga socialbidrag, utgår en introduktionsersättning. Den är högre än socialbidraget
och minskar inte även om mottagarna
skulle få jobb, vilket stimulerar alla
att försöka. Ingen har hittills hoppat
av introduktionsprogrammet som ska
leda till egen försörjning.
”För hundra år sedan massemigrerade svenskarna till USA från de
här trakterna i Småland. De flydde från fattigdom och överhet.”
•
Mycket stöd i början
Mottagandet präglas också av en noggrann bedömning av de enskilda individerna så att alla får rätt stöd i lagom
takt och till sist hamnar på de arbeten
där de passar bäst. Den slussningen består av samtal, svenskundervisning, jobb
hos kommunen och praktikplatser.
– Det viktigaste är att vara generös
med insatser i början, säger chefen för
invandrarbyrån, Göran Malm.
Värnamo blev på försommaren
2007 utsedd till Sveriges bästa invandrarkommun. Det var tidningen Fokus
som rankade landets kommuner utifrån statistik. Mätmetoden kan diskuteras, men Göran Malm pekar ändå
stolt på löpsedeln ”Värnamo bäst på
integration” på väggen i hans rum.
”Arbetet är bara en del av vad
som krävs för en lyckad integration.”
Hur mycket av detta som är kommunens förtjänst är osäkert. Inom
några mil finns här ett par tusen företag och många av dem ropar efter
folk i högkonjunkturen. Arbetskraftsinvandringen har varit stor under flera
årtionden och de flesta får jobb utan
kommunal hjälp.
Maria Leifland (c) kommunalråd Värnamo.
31
Värnamo
•
Vänlig attityd
Men många siffror ser bra ut. Arbetslösheten bland utrikes födda är i och
för sig högre än för infödda Värnamobor men ligger ändå omkring genomsnittet för hela den svenska arbetskraften. Den här Gnosjöregionen
brukar av tradition för övrigt alltid
vara bäst i klassen när det gäller flit
och skötsamhet.
Kommunalrådet Maria Leifland tror
att företagen och kyrkan har bidragit
till att folk här är ovanligt öppna för
människor från utlandet. Många företag har länge sålt sina produkter till
andra länder och tagit emot utländsk
arbetskraft. Kyrkan har fått kontakter
i fjärran kontinenter genom missioneringen.
En historisk parallell till dagens
invandring är massemigrationen till
USA för cirka hundra år sedan. Den
skedde inte minst från de här trakterna i Småland som Vilhelm Moberg har
skildrat. Då var det svenskarna som
flydde från fattigdom och överhet.
Varje sommar kommer det nu amerikaner till bygden för att se var deras
svenska förfäder kom ifrån. I dag lever
cirka 6 200 människor från ett 50-tal
länder i kommunen.
Många tappar språket
Många av de invandrade har svårt med
svenskan, även efter ett antal år i landet. De tappar språket när de slutar
plugga för att jobba, vilket gör dem
socialt isolerade och handikappade
om de måste söka nya arbeten. Det
här är ett stort problem, berättar Peter Wallenberg, chef för kommunens
arbetsmarknadssektion.
Av kommunens 32 800 invånare är 6 200, drygt 18 procent, födda i utlandet.
Arbetslösheten är bland de lägsta i landet, 1,4 procent i mars 2008.
Av kommunens 284 arbetslösa var 127 utlandsfödda. Statistiken över sysselsättningsgraden är
inte lika aktuell men var 2005 högre än i de flesta andra kommuner. Totalt 83 procent, bland
de utlandsfödda 75 procent. 69,5 procent för dem som bodde i Värnamo och var födda utanför
Norden. I gruppen födda utanför Europa var den 65 procent.
Bland invånarna finns 55 olika nationaliteter representerade. De största invandrargrupperna
kommer från Bosnien-Hercegovina, Serbien-Montenegro, Finland, Tyskland, Danmark, Norge,
Polen, Vietnam, Thailand, Kroatien och Nederländerna.
32
Värnamo
•
Invandrargrupperna håller sig mest
till sina landsmän, självvalt eller påtvingat. Få eller inga av dem återfinns
på höga positioner i samhället eller näringslivet. Av kommunfullmäktiges 51
ledamöter har sju utländsk bakgrund,
i kommunstyrelsen ingen.
Maria Leifland jobbade tidigare
som verksamhetsansvarig på studieförbundet Vuxenskolan med problemet att invandrare på arbetsplatserna
inte kan tillräckligt bra svenska. Hon
inser också att arbetet trots allt bara är
en del av vad som krävs för en lyckad
integration.
– Därför blir jag så glad varje gång
jag ser att en invandrarfamilj har köpt
en villa eller en tomt, säger hon. •
”Många företag har länge tagit emot utländsk arbetskraft.”
Göran Malm chef för invandrarbyrån i Värnamo.
33
•
Wadih El-Achkar:
»Motivera flyktingar
att flytta till jobben «
TEXT BJÖRN JERKERT | FOTO THOMAS HENRIKSON
– Kommunerna måste veta vad de kan erbjuda
flyktingarna, säger Wadih El-Achkar. Hur ser
exempelvis det lokala näringslivets behov av arbetskraft ut?
Det behövs också mycket mer samarbete
inom och mellan regioner för att de nyanlända
ska hamna där de kan få jobb, vilket kanske inte
är där deras landsmän bor eller där det råkar finnas lediga lägenheter.
– Det krävs mycket mer rörlighet bland dem
som kommer hit och information om hur arbetsmarknaden ser ut runt om i landet, säger han.
Han talar om mer styrning men framför allt
om att erbjuda flyktingar valmöjligheter och alternativ och att motivera dem att flytta dit där
just deras kompetens efterfrågas. Det är i regel
ute i landet, inte i storstadsområdena där de
flesta nu tränger ihop sig.
Men det måste också finnas en öppenhet från
näringslivet. De som kommer från andra länder
har kunskaper som är viktiga för företagen och
för den svenska tillväxten. Men företagen klagar på att det saknas arbetskraft, samtidigt som
en hög andel av invandrarna är arbetslösa, påpekar han. Integrationsfrågorna flyttas till projekt
i stället för att bli en del av det dagliga arbetet.
34
För en bra introduktion av flyktingar behöver
kommunerna vara aktiva under de tre-fyra första åren och försöka att få ut många på praktikplatser. Men det är ingen mening med att skicka
folk till kommuner där det inte finns jobb, anser
Wadih El-Achkar.
Han har i medierna anklagat svenska politiker för att ha tappat gnistan i introduktionsfrågan, för att staten auktionerar ut flyktingarna
och för att svenska för invandrare måste konkurrensutsättas.
– Alla fokuserar hela tiden på pengar i stället för på idéer, visioner och möjligheter, säger
han.
Diskriminering mot invandrare förekommer.
Men den kan motverkas genom bra information, menar Wadih El-Achkar. Att invandrare
gärna bor i samma områden tycker han inte är
något stort problem.
– En segregation med måtta är inte så farligt,
säger han.
Däremot vill han att språkundervisningen
för de nyanlända delvis skulle skötas av svenska
föreningar.
– De skulle kunna ta hand om den sociala
delen, menar han. ❧
blev de nekade uppehållstillstånd men fick så småningom ja och hamnade i Värnamo. De bodde
sen på olika orter i Sydsverige innan Wadih 1998 flyttade till Östersund för att läsa psykologi på
högskolan där. Han anställdes snart på arbetsförmedlingen för att rekrytera högutbildade invand-
❦ Wadih El-Achkar kom 1982, sju år gammal, med sina föräldrar från Libanon till Ystad. Först
•
rare och startade ett konsultföretag i integrationsfrågor. Det ledde till att en av kunderna, Ragunda, anställde honom som kommundirektör. Sedan 2006 är han näringslivschef i Botkyrka.
Wadih El-Achkars
tips till kommunerna
• Samverka med näringslivet. Integrationen är en tillväxtfråga i ett
Sverigeperspektiv.
• Samarbeta med kommuner som
är raka motsatsen till er själva.
• Jobba regionalt för att skapa mer
rörlighet bland flyktingarna.
35
•
Ragunda
36
Ragunda
•
flytten till Ragunda
blev ett lyft
För Soroosh Amini blev flytten till
Jämtland 2005 ett rejält lyft. Nu har
han jobb, bil, villa och svenska kompisar. Där han bodde i Göteborg vantrivdes han allt mer, och Ragundaprojektet (se nästa uppslag) kom som en
räddare i nöden.
– Jag älskar naturen här uppe, säger
han.
Soroosh är 38 år och ensamstående,
men har varit gift med en svenska och
har två barn i Göteborg. Dit kom han
1994 från miljonstaden Shiraz i Iran,
och efter skilsmässan hamnade han i
förorten Bergsjön.
– Där bodde folk av 70 olika nationaliteter som alla pratade sina språk.
Det kändes inte som om man var i
Sverige, säger han.
Högljutt i Bergsjön
Svenskarna i området hade ofta olika
slags problem och Soroosh led av att det
var stökigt och högljutt på kvällar och
nätter, men han kunde inte flytta eftersom han inte hade något stadigt arbete.
Det blev bara olika inhopp på jobb några
månader här och där. Ändå hade han utbildat sig till systemvetare på universitetet och dragit på sig 350 000 kr i studieskulder. På slutet fick han även nej till
fortsatt försörjningsstöd och tvingades
under ett halvår låna till uppehället av
sina syskon.
Han förstod aldrig vad han hade gjort
för fel i socialförvaltningens ögon och
är bitter över den behandlingen och
över attityden hos många av göteborgarna. Många dörrar stängdes när han sa
var han bodde, folk låtsades inte förstå
hans svenska och han bemöttes illa av
sjukvård och myndigheter, anser han.
– Allt kändes mörkt, säger han.
”Jag älskar naturen här uppe.”
Ljust i Svarthålsbyn
Nu är kontrasten total. I och för sig
bor han i det dystert klingande Svarthålsbyn utanför Bispgården i Ragunda,
men framtiden ser ljus ut. Soroosh har
ett tidsbundet så kallat nystartsjobb
hos företaget Info Care i Stugun dit
han pendlar tretton mil med buss eller bil varje dag. Arbetsuppgifterna är
att vara kontaktperson för företagets
hundratals datatekniker runt om i landet. Vid borden runt Soroosh jobbar
bara infödda svenskar och arbetstempot är högt, jargongen rå men hjärtlig.
Han kom till Ragunda för att få en
utbildning till maskintekniker och
fick en sådan under ett år. Men han
hoppade av eftersom den sista delen
skulle hållas i Östersund. Boendekostnaderna skulle bli för höga där och
detsamma gällde Åre där han hade ett
kort jobb som badvakt.
37
Ragunda
•
– Någon ringde och erbjöd mig arbete. Jag trodde det var någon som
skämtade, säger han om sitt nuvarande jobb.
Han kunde också minska bostadsutgifterna genom att flytta. 75 000 kr
kostade träkåken från 1950-talet, och
sedan han tagit körkort slog han även
till på en bil som han hittade på Blocket för 5 000 kr. Med den blir han mindre socialt isolerad och mer rörlig på
arbetsmarknaden. Det är långt mellan
byarna och glest mellan bussturerna.
– Jag vill stanna här, men om jag
måste flytta för att ha arbete så gör
jag det. Jobbet är det viktigaste, säger
Soroosh.
Det märks att han trivs med lugnet,
tystnaden och folket. Han har Indalsälven utanför knuten. Den ringlar sig
nere i älvdalen, mäktig och lugn i sitt
lopp mellan kraftverken som förser
stora delar av Sverige med elektricitet.
Under ytan finns det harr och sik, och
i skogarna har älgjakten just startat.
– Jag har försökt att fiska men inte
fått något, jag skulle gärna gå med ut
”Här anses jag inte
konstig och ingen
ser ner på mig.”
38
på jakt om jag slipper skjuta själv, och
en kompis har lovat lära mig lite om
svamp, säger Soroosh.
Många kompisar
Den välvilliga inställningen till livsstilen i Norrlands inland kan likna
anpassning mer än ömsesidig integration, men Soroosh är ärlig i sin uppskattning.
– Folk här är trevliga och jag älskar
snön, säger han.
Han har sedan han kom 2005 skaffat många kompisar, män och kvinnor
med olika etniska ursprung. Hälften
är svenskar. Fritiden ägnar han åt promenader och ett flitigt tittande och
lyssnande på TV och radio.
Han tycker om ensamheten, men
ler också åt mentaliteten här uppe att
inte ta kontakt, att inte besvära. Men
trots att andelen utlandsfödda bara är
en bråkdel av den i vissa av storstädernas förorter känner han sig accepterad
och välkommen.
– Här anses jag inte konstig och
ingen ser ner på mig, säger han. •
Ragunda
Glesbygden
erbjuder jobb och bostad
•
Lösningen på de svenska integrationsproblemen kanske finns i glesbygden. Arbetslösa invandrare i segregerade storstadsområden kan både få
utbildning, jobb och bostad på mindre
orter ute i landet. Ragunda i Jämtland
har hittat en modell där man lockat
folk från Bergsjön och Kortedala i Göteborg.
– I början fanns en skepsis. Många
trodde inte att vi som var så små kunde lära stora Göteborg något, säger
Elisabet Yngström (s), kommunalråd
i Ragunda.
Kommunen har haft en flyktingförläggning som dock lades ned på
1990-talet. Det gjorde att det både
fanns kompetens och nätverk för att
jobba med flyktingar och stötta dem
som valde att stanna i bygden. I dag
saknar dessutom flera av traktens företag utbildad arbetskraft samtidigt
som årtionden av befolkningsminskning nu närmar sig en kritisk punkt.
I storstädernas förorter går tiotusentals personer födda i utlandet utan
att komma in på arbetsmarknaden eller ens på rätt utbildningar. Det här
föreslog en konsult som Ragunda jobbade med en ändring på. Han fick 2004
gehör för att flytta medel som gick till
arbetsmarknadsutbildning från Göteborg till Ragunda. Kommunerna kom
också överens om att Göteborg skulle
Elisabet Yngström (s)
kommunalråd i Ragunda.
39
Ragunda
•
fortsätta att betala försörjningsstöd
till dem som flyttade, medan Ragunda
erbjöd alla nyinflyttade ett halvårs hyresfrihet. Näringsdepartementet anslog 1,8 miljoner kronor till projektet.
Modell för samarbete
Konsulten Wadih El-Achkar var pådrivande för att få arbetsförmedling och
stadsdelsförvaltning att ta sig förbi
alla byråkratiska hinder för samarbetet och var även den som övertygade
ett antal invandrarfamiljer att skriva
på intresselistan. Han blev för övrigt
snart själv kommundirektör i Ragunda
och senare näringslivschef i Botkyrka
(se sid 34).
”… samarbetet mellan
glesbygd och storstäder måste fortsätta.”
Nu är det treåriga projektet avslutat
och ska utvärderas. Men Elisabet Yngström tycker att samarbetet mellan
glesbygd och storstäder måste fortsätta.
– Vi kan inte lösa hela integrationsproblemet, men vi kan dra vårt
strå till stacken. Vår modell kan sättas
in var som helst, säger hon.
Sju stadsdelsförvaltningar i Göteborg startade 2006 också ett likadant
samarbete med sju Norrlandskommuner, vilket går under namnet Enad
kraft.
Kritisk mot politiken
Vid fyra informationsmöten i Göteborg 2004–2006 kom hundratals intresserade. Ett 60-tal kom att besöka
Ragunda medan de som slutligen flyt-
40
tade upp var 25, varav 13 barn. Det är
inte så många ens för en kommun med
bara 5 800 invånare, men Z-lyften och
andra företag har hittat några att anställa, kommunens födelsetal stiger
och det har öppnats en ny dörr mot
omvärlden.
– De är ett tillskott som människor. Vi kan erbjuda utrymme, bostäder och en social gemenskap, säger
Elisabet Yngström som menar att alla
inblandade tjänat på utbytet.
Hon är kritisk till den svenska integrationspolitiken som hon tycker
mer liknar förvaring och skulle vilja
se nyckeltal över vad olika delar i den
stelbenta integrationspolitiken kostar,
för att på så sätt visa på behovet av
förändring.
Arton månaders utbildning
Ett krav för dem som flyttade upp var
att gå en 18 månaders utbildning till
industritekniker som det råder särskild brist på. Man har inte garanterat
någon jobb men ingen av flyttarna går
i dag arbetslös.
De som nappade på erbjudandena
har både blivit utvalda för flytten och
efter utbildningen efterfrågade av arbetsgivarna. Att känna sig välkommen
och behövd har varit ett viktigt bidrag
till integrationen. De nyanlända bor,
utbildar sig och arbetar bland andra
svenskar. Dessutom är de så få att de
av kommunen, arbetsförmedlingen,
försäkringskassan och invånarna ses
som individer, inte som en grupp.
Projektledare var Anna-Märta Johansson, numera flyktingsamordnare.
Göteborgsprojektet gav henne en ny
syn på de nyanlända.
Ragunda
Nu kommer också flyktingar
Kommunen tar 2007 för första gången emot flyktingar som just fått sina
uppehållstillstånd, 20 stycken. De
hoppas man ska finna sig till rätta i
de jämtländska byarna lika bra som
”göteborgarna”. I Byarådet samordnar
sig föreningarna och i en styrgrupp
näringslivet, kommunen och arbetsförmedlingen för att de nya invånarna
ska trivas och stanna.
– De och de infödda hinner mogna
med varandra. Här blir de verkligen
integrerade och snabbt bättre i svenska, säger Elisabet Yngström.
I Ragunda hoppas man att de goda
kontakterna med Göteborg ska få fler
invandrare att flytta upp, även om
projektet är avslutat.
Hon ser det inte som någon olycka
om folk efter några år flyttar från Ragunda. De har i alla fall fått en utbildning som gör dem attraktivare på arbetsmarknaden.
Susanne Nord var med i projektet
som representant för arbetsförmedlingen Svingeln i Bergsjön-Kortedala.
– Samarbetet med Ragunda var en
bra modell som borde kunna kopieras
av andra kommuner, säger hon. •
– När jag lärde känna de enskilda
människorna insåg jag vilken resurs
de utgör, säger hon.
Men hon är rädd för att det ute i
landet växer fram en syn på invandrare där vissa duger men andra inte.
•
”När jag lärde känna de enskilda människorna insåg jag vilken resurs de utgör.”
Anna-Märta Johansson
projektledare och
flyktingsamordnare
41
•
❦ Tove Lifvendahl är född 1974 och växte upp i Arbrå i Hälsingland. Hon var ordförande i moderata ungdomsförbundet 2000–2002 och öppet kritisk mot den dåvarande partiledningen och mot
moderaternas flyktingpolitik. Hon har varit kolumnist och ledarskribent i Svenska Dagbladet och
under flera år kommunikationskonsult. Från och med 2007 är hon kommunikationschef på Svenskt
Näringsliv. 2003 var hon i studiesyfte bosatt i det invandrartäta Rosengård i Malmö under fem
veckor. Det skrev hon om i boken ”Vem kastar den första stenen”.
Tove Lifvendahl:
»Tala med flyktingarna
om deras möjligheter «
TEXT BJÖRN JERKERT | FOTO TOVE LIFVENDAHL
– Det stora flertalet invandrare de senaste åren
har kommit hit i egenskap av asylsökande.
Många av dem har mycket tidigt fått lära sig att
Sveriges förväntningar på dem inte är särskilt
höga. Det är inte ovanligt att den första genomgången på en flyktingförläggning handlar om
rättigheter och skyldigheter. Men möjligheter
talas det mindre om, säger Tove Lifvendahl.
Hon påpekar att det fortfarande tas för givet att asylsökande inte har rätt att söka arbete
under väntetiden. Endast om vissa kriterier är
uppfyllda kan ett tillstånd, eller rättare sagt ett
undantag från förbudet, utverkas.
– Signalen är tydlig: vi förväntar oss inte att
du ska vara attraktiv på arbetsmarknaden. Detta
är också något jag hört från personal på Migrationsverket: ”Det är ju inte så troligt att de hittar nåt jobb”. Vill man begripa varför processen
mot ömsesidig integration mellan majoritetsbefolkning och nyanlända inte fungerar tillfredsställande tror jag att man ska börja exakt där.
Vad signalerar Sverige? undrar hon.
42
• Tro inte att mångfalds- eller integrationsansvariga kommer att lösa era problem. Satsa
i stället pengarna på bättre och mer intensiv språkundervisning och jobbcoachning.
Tove Lifvendahls tips till kommunerna
•
• Våga granska er egen verksamhet. Kommunala handläggare ska inte tacka nej till praktikplatser för människor som befinner sig i kommunintroduktionen för att ”företagen drar
nytta av det”. Det synsättet gör att invandraren blir kvar i offerrollen.
• Skolan är alltjämt den starkaste plattformen för social rörlighet, integration och empowerment. Vettiga investeringar där kommer att betala sig tusenfalt.
Hur vill vi bli bemötta?
Det är många saker som behöver fungera om en
person uppvuxen i en annan miljö ska kunna stå
på egna ben i ett nytt land, menar Tove Lifvendahl. Språk, socialt sammanhang – helst på en
arbetsplats – trygghet och känslan av att kunna
påverka tillvaron.
Vi borde alltid fråga oss hur vi själva skulle
vilja ha det och bli bemötta om vi drog upp våra
rötter och flyttade till Bangladesh, Kenya eller
Singapore. Det är ingen skillnad. Och i den insikten finns också svaret på frågan om ambitionerna när det gäller hastighet och djup i integrationen. Få svenskar skulle ha som ambition
att leva och tänka precis som en bengal eller
kenyan bara för att de bor på samma plats som
de. Ingen skulle förvänta sig att det skulle vara
enkelt att slå ner bopålarna på ett annat ställe,
utan alla skulle vara inställda på att arbeta hårt
för att det skulle fungera. Det är den utgångspunkten vi måste ha när vi resonerar om hur de
olika systemen utformas.
Finns inga patentlösningar
Tove Lifvendahl menar att man, om man väljer
alla fördelar med det öppna samhället, också får
acceptera utmaningarna med det.
– Vi har valt ett antal principer som vi
tycker är viktiga. Dem ska vi både försvara och
våga ompröva förutsättningslöst. En del av dem
kommer att krocka, och gränserna kommer att
testas. Här finns inga patentlösningar – vi upplever utmaningarna för första gången. Men min
tro är att de bästa processerna sker lokalt – i
gränssnittet mellan fotbollsungarnas mammor
och pappor, i skolan på föräldramötena och på
arbetsplatserna. Alla som vill leva i demokratin
har ett ansvar för att delta i den processen, slutar Tove Lifvendahl. ❧
43
Sjöbo
•
”flytta till Sjöbo!
Är du inte riktigt klok?”
TEXT JOLIN BOLDT
– Flytta till Sjöbo! Är du inte riktigt klok?
Det är många flyktingar som har
fått höra den repliken. Kanske nästan
alla som finns i kommunen i dag.
Åtminstone fick Omar och hans
mamma Nadja höra det, när familjen
hade fått sitt uppehållstillstånd och
kommunplacerades i Sjöbo.
– Våra bekanta skrämde oss: I Sjöbo,
där bor nazister, berättar Nadja och
skrattar.
”Alla är beredda att ställa upp med
smidiga lösningar.”
Efter tre år har hon inga planer på att
flytta. Hon trivs med hemmet och den
lilla trädgården, är nöjd med barnens
skola och med den vänlighet hon mött
i samhället. Familjen är väletablerad
och självgående.
Små sömniga samhällen
Bussen från Lund mot Ystad rullar över
ett milt böljande landskap, hästgårdar,
små sjöar, genom små sömniga samhällen med vitrappade låga hus, Dalby,
Veberöd ... Sjöbo känns stort i kontrast,
när man rullar förbi Bil-Bengtsson
med rader av Volvo V70 och in mot
busstationen. Kommunikationerna till
de omgivande städerna är goda, Sjöbo
44
ligger i triangeln Ystad-Lund-Malmö,
många pendlar till jobbet.
Så stort är det nu inte, centralorten
har cirka 7 000 invånare, hela kommunen 18 000. Sedan 2001 har kommunen
tagit emot 141 flyktingar, 60 barn och 81
vuxna. Flyktingarna som placerats här
är ändå en liten del av invandrarna – i
den lilla kommunen finns 96 nationaliteter, i sfi-undervisningen är flyktingarna ungefär en fjärdedel av eleverna.
Motstånd mot flyktingar
Det är snart tjugo år sedan Sjöbo blev
rikskänt, då kommunalrådet SvenOlle Olsson sade nej till flyktingar i
kommunen.
I dag röstar nästan 9 procent på
Sverigedemokraterna i riksdagsvalet
och partiet har två platser i kommunfullmäktige, medan Sjöbopartiet har
sju. Starkast är moderaterna med femton mandat mot socialdemokraternas
tio – och här i jordbrukarland är miljöpartisterna inte populära, med bara
2,4 procent av rösterna. Sjöbopartiet
går fortfarande till val med parollen
Stoppa flyktingmottagningen.
Men när de första flyktingarna kom
till Sjöbo 2001 kom snart belåtna rapporter om vänligt mottagande och
engagerade tjänstemän. Kanske var
Sjöbo inte så dumt ändå?
Sjöbo
•
”… det finns en positiv tradition i Sjöbo att fixa saker.”
Flexibel tradition
I det pampiga kommunhuset vid Gamla torget sitter flyktingmottagarna Ingrid Nihlgård och Helena Jacobson och
deras chef Lisbeth Göransson. Organisatoriskt sorterar de direkt under kommunstyrelsen, inte under socialförvaltningen som i många andra kommuner.
– Alla tyckte att detta är en övergripande fråga, konstaterar Lisbeth
Göransson, som anser att det fungerar
mycket bra.
Introduktionsersättningen under de
första två åren betalas ut som en lön,
via kommunens lönekontor.
– Andra kommuner tycker det låter
komplicerat, med det finns en positiv
tradition i Sjöbo att fixa saker.
De tre målar en ljus bild av en kommunal byråkrati som är flexibel och
tjänstvillig, där det är lätt att kvittera ut några tusenlappar när man ska
möta en ny flyktingfamilj vid bussen,
och alla är beredda att ställa upp med
smidiga lösningar om det gagnar enskilda personer.
De tycker att lagar och regelverk
ger kommunerna ganska stor frihet
att utforma verksamheten efter lokala
förutsättningar.
Från vänster:
Helena Jacobsson,
Lisbeth Göransson och
Ingrid Nihlgård.
45
Sjöbo
•
Möter vid bussen
Det är Ingrid Nihlgård som tar hand
om flyktingarna den första tiden, Helena Jacobson rycker in när det börjar
bli dags att söka jobb och praktik.
– Ingrid mötte oss när vi kom,
minns Nadja, hon tog hand om oss.
– Hon är en så hjälpsam människa,
flikar Omar in.
– I början hade vi mycket kontakt,
kanske varannan dag. Sen blev det
fem–sex gånger per månad. Man kunde alltid gå till henne och Helena om
man undrade över något.
Ingrid Nihlgård möter alltid vid
bussen när det kommer nya flyktingar,
hälsar dem välkomna och orienterar
dem i allt det nya.
– Jag brukar köra runt dem och visa
var allting finns. Sen är det mycket
”Ingrid mötte oss när vi kom, hon tog hand om oss.”
46
praktiskt i början, fixa hyreskontraktet,
skola, dagis, bankkonton ... vissa behöver jättemycket hjälp, andra har släkt
eller kompisar här och klarar sig bra.
Lika spännande varje gång
Det är lika spännande varje gång det
kommer en ny familj, tycker de två
flyktingmottagarna.
– Vi har ju ett protokoll att följa,
men varje gång är ändå olika de andra.
De resonerar om hur mycket de ska
engagera sig, hur man balanserar mellan att göra för lite och att lägga sig i.
– Klart jag kunde lämna dem att
fixa själva, funderar Ingrid Nihlgård.
Men det är inte lika smidigt.
Smidigt är ordet – de tre tjänstemännen är uppenbart mer intresserade av att fixa saker snabbt och effektivt
Sjöbo
än att fastna i regler och försiktighet.
Det är enklare att göra hembesök än
att släpa folk till kommunkontoret,
och om någon kommer på besök är
det klart man bjuder på fika och tar
sig tid. Man måste låta folk testa på
saker, också om de inte riktigt ryms in
i mallarna.
– Det är deras önskemål och behov
som ska styra, inte våra, fastslår Ingrid
Nihlgård och berättar att man gett introduktionsstöd både till högskolestudier och starta eget-projekt.
Vi ska inte stoppa folk
Hon berättar om en man som ville
starta eget, trots att flyktinghandläggarna avrådde honom.
– Det funkade inte, precis som vi
trott, men han behövde känna det själv.
Hon konstaterar det sakligt – det
var inget misslyckande utan ett led i
den här killens process, sånt kan ta tid.
Och andra har klarat sig bättre och
till och med börjat anställa nykomna
flyktingar.
De har också infört en möjlighet
att behålla delar av bidraget om man
börjar jobba.
– Vi ska inte stoppa folk, säger Helena Jacobson bestämt. Och det har
hjälpt – det är allt fler som jobbar nu.
De kanske läser sfi lite långsammare,
men det är ändå bra för dem.
De vill att introduktionsperioden
ska leda till jobb – cirka 30 procent har
arbete när introduktionen avslutas,
och socialförvaltningen säger att det
är få flyktingar som kommer dit för
hjälp. De fokuserar mycket på att fixa
praktikjobb, först för språkträning, sedan för yrkespraktik. De jobbar också
•
för att folk inte ska låsa sig lokalt, man
måste använda sig av närheten till en
mycket större arbetsmarknad i grannkommunerna.
Ibland är det frustrerande
De flesta familjerna tycks trivas i
Sjöbo och stannar kvar. Svårast är det
kanske för ensamstående män – det är
ofta genom barnen familjerna skapar
sina sociala nätverk. Här finns få mötesplatser – biblioteket, pizzeriorna,
fiket och kanske en danskväll i Folkets
park någon gång – man umgås familjevis. Men av de 141 personer man hittills tagit emot har bara sexton flyttat
bort. Är alla nöjda?
– Jag tycker folk väldigt sällan visar missnöje, säger Helena Jacobson.
De är väldigt artiga, måna om att visa
tacksamhet. Det som kan skapa frustration är när man inte får jobb.
Tjänstemännen kan däremot känna en del frustration: över att de inte
lyckats sprida boendet bättre, över att
mycket av den värdefulla introduktionstiden äts upp av väntan: på prover,
på validering, på dagisplats och skola.
– När de kommer hit har de flesta
väntat ett par år på tillstånd. Nu borde
de slippa vänta mer, säger Ingrid Nihlgård.
47
Sjöbo
•
De muttrar lite över att olika myndigheter är så dåliga på att samverka
och att alla inte tycks känna till sitt
ansvarsområde. Det kan brista i lokal
förankring av regler, och man tolkar
dem olika på olika orter.
Grannen var försiktig
Nadja och hennes familj är klara med
sin introduktionsperiod i Sjöbo och livet börjar gå i en stillsammare lunk.
Nadja är mycket högutbildad, i ett
svenskt bristyrke, men har ännu inte
fått börja jobba. Hon har klarat språkkraven, men ännu återstår formaliteter innan hon kommer ut på arbetsmarknaden. Men det rullar på rätt bra
för familjen som helhet; efter några år
i Sjöbo är barnen fullt sysselsatta med
jobb och studier och hennes man har
ett bra, fast jobb. De börjar smälta in.
”Vi har inte känt av något obehagligt här.”
– Vi har inte känt av något obehagligt här, säger Nadja.
Visst, det tog ett halvår innan grannen pratade med dem, men det kan hon
förstå, människor är försiktiga. Första
mötet med Sjöbo blev ändå en chock
– bostaden var smutsig och hårt sliten.
– När vi kom in tänkte jag ”Nej, jag
vill inte hit!”, minns hon.
I dag är bostaden ljus och fräsch, de
har målat, fixat, tapetserat och Nadja
trivs – framför allt med den lilla trädgården och har ingen lust att flytta
någon annanstans. De äldre barnen
är mer sugna på förändring, det finns
inte mycket att göra i Sjöbo.
48
Svensk patriotism
Yngste sonen tyckte första halvåret i
Sjöbo var jobbigt, han längtade ”hem”
till flyktingförläggningen där han
hade skaffat kompisar under de två år
familjen väntade på besked. Men nu
har han förälskat sig i Sjöbo och Sverige, trivs i skolan och med fotbollskompisarna, är lycklig över att kunna
röra sig fritt, leka utan att föräldrarna
behöver oroa sig – där hemma måste
de ständigt vakta den lille.
– Han har blivit en mycket patriotisk svensk.
Nadja skrattar, road men lite uppgiven, det ingick inte i hennes livsplaner
att rota sig här:
– Vi trodde inte det skulle vara bra
här. Vi trodde att vi snart skulle flytta
hem igen, att kriget skulle ta slut.
Sunt förnuft och vänlighet
Omar och Nadja är vänliga, öppna och
välformulerade. I det lilla radhusköket
dukar de fram mat, bröd, te medan de
berättar om sin vardag. Omar och hans
syskon jobbar hårt: Det är viktigt att
studera och jobba, ambitionsnivån är
hög. De är alla lättade över att ha fått
en fristad och imponerade av all hjälp.
Men under ytan finns svåra minnen
och en stor längtan efter hemlandet,
släktingarna, vännerna, språket.
Sjöbo har hittills mött dem med
sunt förnuft och generositet, också
om grannen var avmätt i början. Än så
länge tar kommunen emot flyktingfamiljer varje år – hur det blir efter nästa
val återstår att se. •
Nadja och Omar heter egentligen något annat. De
kommer från ett svårt krigsdrabbat land och är rädda för att bli identifierade.
Vad betyder lokala arbetsmarknader och nätverk
för flyktingars chans att få jobb?
Forskare: Christer Lundh, professor i
ekonomisk historia vid Handelshögskolan,
Göteborgs universitet (projektledare), Pieter
Bevelander, docent i ekonomisk historia,
IMER, Malmö högskola och Benny Carlson,
docent i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.
Syfte: Att studera hur flyktingars arbetsmarknadsintegration påverkas av olika lokala
förutsättningar.
Viktiga frågeställningar: Vad betyder kommunens storlek, lokal arbetsmarknad, näringsstruktur, etniska nätverk? Vilken
roll spelar kommunens flyktingmottagning
och introduktionsverksamhet, hur fungerar
arbetsförmedling och bostadsmarknad?
Metod: Studien bygger på en statistisk undersökning av olika lokala faktorers påverkan
på enskilda flyktingars chanser att ha jobb
2003 samt en intervjuundersökning i Järfälla
och Emmaboda där etiopier och bosnier har
mycket hög sysselsättning.
Resultat: Lokala förhållanden visar sig
ha en mycket stor betydelse för flyktingars förankring på arbetsmarknaden. De har
större chanser att ha jobb i Stockholm och i
små- och glesbygdskommuner men mindre i
Göteborg och Malmö. Delvis beror detta på
mönstret för flyktingarnas inrikes flyttningar.
Deras chanser att få jobb gynnas av högre
sysselsättning och lägre arbetslöshet på den
lokala arbetsmarknaden liksom av en stor
privat sektor och en stor tillgång på jobb
med lägre kvalifikationskrav. Där många invandrare redan har jobb och det sedan länge
finns en stor grupp utländsk arbetskraft ökar
också chanserna att få arbete.
Irakiernas och etiopiernas kvalifikationer
passade efterfrågan på den lokala arbets-
marknaden i Järfälla. Kommunens flyktingmottagning och introduktion var tidigt inriktad på individualisering och självförsörjning.
Flera nyckelpersoner i kommunen och på arbetsförmedlingen agerar flexibelt via nätverk
som byggts upp under lång tid. Samverkan
sker mellan kommun, statliga myndigheter,
regionala aktörer, föreningar och näringsliv.
De bosnier som först fick jobb i Emmaboda
blev dörröppnare för sina landsmän. Det
lokala näringslivet har varit i stort behov av
just den arbetskraft bosnierna kan erbjuda.
Flyktingmottagning och introduktion har
bedrivits tillsammans med arbetsförmedling,
som haft goda kontakter med arbetsgivarna.
•
Kontakt:
Christer Lundh
[email protected]
031-773 47
Resultatredovisning:
Christer Lundh & Pieter Bevelander, ”Flyktingars jobbchanser. Vad betyder lokala erfarenheter av tidigare arbetskraftsinvandring?”
Arbetsmarknad & Arbetsliv, 2006:2.
Christer Lundh & Pieter Bevelander, ”Employment Integration of Refugees”, IZA DP
nr. 2551, 2007.
Benny Carlson, ”Vad har Järfälla som Stockholm inte har” i D Rauhut (red), Vägen till
Sverige – om Stockholms stads integrationsarbete, Stockholm 2007.
Benny Carlson, ”En plats för bosnier”, Invandrare & Minoriteter nr 6 2007.
•Försök attrahera flyktinginvandrare med utbildning, yrkeserfarenhet
och andra egenskaper som kan tänkas passa in i den lokala miljön.
•Satsa vid flyktingmottagning och introduktion på individualisering,
självförsörjning som mål, samverkan med arbetsförmedling, arbetsgivare och föreningsliv.
•Bedriv en personalpolitik som gör att nyckelpersoner stannar kvar i
kommunen.
49
•
❦ Jan Ekberg disputerade i Lund 1983 med en avhandling om inkomsteffekterna av invandringen.
1998 blev han professor i nationalekonomi vid Växjö universitet där han verkar vid Centrum för
arbetsmarknadspolitisk forskning. Han har flitigt figurerat i medierna, skrivit ett antal böcker
och suttit med i flera statliga utredningar, bland annat den integrationspolitiska maktutredningen
(SOU 2004:21). Hans specialitet är invandringens demografiska och nationalekonomiska effekter
och invandrarnas ställning på arbetsmarknaden.
jan ekberg:
»Att stå utan arbete
skapar missnöje«
TEXT BJÖRN JERKERT | FOTO VÄXJÖ UNIVERSITET
För Jan Ekberg är nyckeln till en bra integration jobben. Om invandrarna kommer in på arbetsmarknaden är mycket vunnet. Även om det inte räcker för
att de helt ska integreras i det svenska samhället är
arbete en nödvändig förutsättning för det.
Professorn hänvisar till utredningar som visar på utanförskapet i Landskrona och Malmö
där väldigt få invandrare har jobb. Samtidigt är
den sociala integrationen kanske inte så imponerande ens i Gnosjöregionen där deras sysselsättningsgrad är rekordhög. Det är viktigt att
kunna försörja sig själv, men också i arbetslivet
kan det bildas etniskt ensidiga enklaver.
Hans och andras undersökningar har visat att
invandrarna är dåligt representerade i de politiska församlingarna och att utländska medborgares
valdeltagande under de senaste årtiondena stadigt
har minskat, vilket han anser är illavarslande.
– Att känna att man står utanför arbetsmarknaden skapar ett missnöje, säger han.
Men det krävs också kunskaper om samhället och i svenska. Han och hans forskarkollegor
50
har belagt att språkundervisningen ger bättre
effekt om den bedrivs ute på arbetsplatserna i
stället för på skolbänken. Det kunde Jan Ekberg
nyligen informera ett par ministrar om, vilket
ledde till att regeringen nu satsar på arbetsplatsförlagd svenskundervisning.
Att diskriminering är den enda orsaken till
den bristande integrationen tror han inte på.
– Den är i alla fall inte så omfattande som
man trott, säger han och hänvisar till en ny studie där forskarna skickade ett stort antal fingerade jobbansökningar till olika arbetsgivare. De
med utländska namn kallades något mer sällan
än de med svenska namn till intervjuer, men
skillnaden var inte så stor.
En tidigare orsak till att invandrarna kom så
dåligt in på den svenska arbetsmarknaden var
”Hela Sverige-strategin”. Alltför många flyktingar hamnade där det fanns tomma lägenheter och många landsmän men inga jobb. Även
om strategin sedan länge har övergetts så dras vi
fortfarande med effekterna av den. ❧
•
Jan Ekbergs tips till kommunerna
• Se till att de lokala myndigheterna som har hand om flyktingmottagandet har bra kontakt med det
lokala näringslivet. Det finns undersökningar som visar att mottagandet fungerar bäst då.
• Gör svenskundervisningen arbetsplatsanknuten.
• Planera för att ta hand om de många invandrare som kom hit för flera årtionden sedan och nu börjar
bli gamla. De blir allt fler och kan motivera att man i äldreomsorgen anställer unga människor med
samma etniska bakgrund.
51
•
Järfälla
”Mångfald är en process,
”Jag har två kostymer,
en syrisk och en svensk.”
– Det är jättesvårt att bli invandrare.
Talal Imams väg till Sverige har varit lång, och när han kom hit var nästa
steg, det till stolthet och delaktighet,
också långt.
I dag känner han att han har ”två
kostymer”, en syrisk och en svensk.
Han har i många år varit en pådrivare i
52
Järfälla kommuns integrationsarbete.
Under några år satt han i kommunfullmäktige, nu ägnar han sig på heltid åt integrationsarbete i kommunala
skolor. På väggen i hans arbetsrum i
Tallbohovskolan hänger en skylt: ”Integration är att majoriteten anpassar
sig till det mångfaldiga samhället”.
Järfälla
inget projekt”
Talal Imam är ett rätt typiskt exempel på tjänstemän i den kommunala integrationssvängen. Man möter
många som han: entusiastiska, drivande och högutbildade i helt andra yrken. Man stöter på islamologer, kärnfysiker, ingenjörer ... Talal Imam har
studerat juridik i Damaskus och sedan
journalistik och litteratur under sex år
i Moskva.
Tuffa första år
De första åren i Sverige var tuffa. Under fem–sex år kändes det ”som att bo
på hotell” – en tillfällig plats där en resenär stannar ett tag. Talal Imam saknade nätverk i Sverige, journalistjobben var få, han kämpade med perioder
av arbetslöshet och depression och
skam över att inte jobba. Samtidigt
kämpade han med ett ifrågasättande
av många av sina värderingar.
– Det tog åtta år innan jag kände att
jag är både syrisk och svensk, att jag
har två hemländer.
I dag har han för mycket arbete
– han har lämnat jobbet som utrikeskorrespondent och styrelseuppdraget
i Foreign Press Association, som samlar alla ackrediterade korrespondenter
i Sverige. I stället ägnar han sin kraft
åt att stärka relationen mellan skolan
och invandrade föräldrar.
Information i rätt tid
Han är integrationsansvarig i två
grundskolor och tre förskolor i kom-
•
munen – men eftersom det inte finns
någon annan liknande tjänst rycker
han också in som rådgivare i andra
skolor i Järfälla när det krisar.
– Mitt uppdrag är framför allt att ge
föräldrar rätt information i rätt tid.
Tillsammans med lärarna har han
bland annat arbetat fram information till nya föräldrar om de viktigaste praktiska reglerna i skolan, och
översatt dem till arabiska, spanska,
turkiska och persiska. Han har också
kontakt med flyktingmottagningen
och träffar sfi-elever och berättar om
den svenska skolan.
”… entusiastiska, drivande och högutbildade …”
För Talal Imam är det viktigt att
nykomna föräldrar får veta så mycket
som möjligt så snart som möjligt – det
är en förutsättning för att de ska ha
inflytande i skolan.
– Vi måste få föräldrarna att känna
sig välkomna. Det bygger på att skapa
relationer, och att lyssna på dem.
Uppsökande verksamhet
Han föreläser om mångfaldsfrågor
för lärarna och stöttar dem i arbetet
– det är viktigt att den svenska personalen får kunskap om andra kulturer,
andra sätt att tänka. En period gjorde
han tillsammans med barnens lärare
hembesök hos föräldrarna. Tanken var
att inte bara kontakta när det var problem, utan bygga en relation.
53
•
Järfälla
”Föräldrar är
inte ett problem,
de är en resurs.”
– Det är en artighet att besöka människor, konstaterar han.
Nu finns inte tid för detta, men erfarenheterna var goda: Föräldrar tycker
ofta att det är lättare att prata på hemmaplan över en kopp kaffe och för barnen var det positivt att se en vänlig relation mellan föräldrar och skola. Och
lärarna fick samtidigt nya kunskaper.
– Man måste träffa människor, man
kan inte bara skicka papper.
Talal Imam är också aktiv i ett föräldranätverk för Storstockholmsområdet, inom organisationen slup.se, som
fokuserar på hur man kan förbättra relationerna mellan föräldrar och skola.
Föräldrarna viktig resurs
– Föräldrar är inte ett problem, de är
en resurs.
I skolan ser man ofta det föräldrar
inte kan: svenska, regelverk, traditioner ... och man ger dem inte möjlighet
att visa allt det de faktiskt kan.
– Alla kan något, laga mat eller undervisa i matte eller datakunskap.
”Sysselsättning är inte ett mål i sig”
Järfälla prisas i en forskningsrapport (se sid 39) för sin
flyktingmottagning och introduktion, som satsar på individualisering och självförsörjning.
Kommunen har två introduktionsmål, dels självförsörjning och deltagande, dels svenskkunskaper, berättar
Maja Jansson som är chef för flyktingenheten. Hon ser
inte sysselsättning som ett mål i sig och anser att språket
är det viktigaste, nyckeln till att komma in.
– Våra introduktionsplaner syftar till ett långsiktigt
arbetsliv. Att komma snabbt ut på arbetsmarknaden är
54
Med den övertygelsen gick Talal
Imam ut och frågade föräldrar vad de
kunde undervisa i. Resultatet blev en
serie gratiskurser i olika ämnen, av
och för föräldrar. I början ställde cirkelledarna upp ideellt, i dag får de ett
litet honorar. Just den här terminen
möts sex grupper med olika teman.
Talal Imam återkommer ofta till hur
viktigt det är att föräldrarna känner
att de har inflytande i skolan.
– Integration, det är att känna stolthet över sig själv, känna att man är en
del i ett sammanhang.
Vad gör man åt lärare som är fördomsfulla och otrevliga?
– Sånt drabbar hela verksamheten,
det blir svårt. Föräldrarna litar inte på
en sådan lärare. Men man måste skilja
mellan skolsystem och individ, sånt
drabbar alla verksamheter.
Den här sortens problem kan inte
lösas med direktiv, konstaterar han, de
kräver dialog, tid och tålamod:
– Mångfald är en pågående process,
inget projekt. •
inte det viktigaste, vi satsar på varaktighet. Om man är
läkare kanske det tar fem år till legitimation och jobb.
Hon berättar att cirka 50 procent har jobb efter två
års introduktion, efter tre
år brukar det ligga kring
80–90 procent.
– Men det är också
oerhört konjunkturkänsligt, arbetsmarknaden är
god just nu.
Järfälla
jägaren
måste dricka djurets blod
– I min by är det tradition att den som
fällt det första djuret måste dricka blodet. Man skär upp strupen med en kniv.
Jeanette Andersson berättar om
älgjakten i sin hemby. De andra föräldrarna blir lite tagna:
– Varmt blod, usch! Men det är bra
om man har järnbrist!
Stämningen är lättsam och skratten
många i det lilla klassrummet i Tallbohovskolan i Järfälla. Åtta föräldrar
sitter och pratar om svenska traditioner, de har träffats en gång i veckan
under hela hösten, oftast i skolan, någon gång hemma hos varandra. Ikväll
har de hamnat i en språksal, väggarna
är fulla av tyska fraser. ”Wo bist Du in
den Ferien gewesen?” Den här kvällen
handlar det om Gustaf Adolfs-dagen,
men mest om jaktsäsongen. Så här i
storstadsregionen låter det exotiskt
med älgtorn och jakthundar.
– Älgkött är jättedyrt, vi pratade
om det i personalrummet i dag, berättar Mardin Heidari, och de andra håller med.
Efter en stund går samtalet över på
flaggdagar, och svenskars rädsla för att
flaggan ska signalera rasism.
– Vi har sjutton flaggdagar, berättar
Jeanette Andersson.
– Sjutton flaggdagar? Finns det
sjutton olika flaggor?
Det tar en stund att reda ut begreppen.
Den här lilla studiecirkeln är en av
dem som Talal Imam dragit igång i
Tallbohovskolan. Några av deltagarna
känner varandra sedan tidigare.
– Vi träffades när vi pluggade kinesiska tillsammans, berättar Lilia Bakanauskaite och Tehime Güven.
Man kunde tänka sig att det skulle
vara ganska nyanlända invandrare
som kommer hit, men de flesta har
varit länge i Sverige och är etablerade,
med ansvarsfulla jobb. Vad är det som
lockar dem till skolan, för att dricka
automatkaffe och äta bullar? Ett behov av att få lite mer grepp om alla
våra märkvärdiga seder förstås, men
kanske också möjligheten att få förundras tillsammans, en alldeles vanlig
vardagkväll under höstterminen.
– Det här är ett sätt att öppna dörrarna för föräldrar som är vana vid
slutna skolor, vi gör skolan till en mötesplats, säger Talal Imam. •
•
TEXT JOLIN BOLDT
55
•
❦ Paul Lappalainen är född av finska föräldrar i Kanada och uppvuxen i Las Vegas i USA. Efter
en filosofie kandidatexamen i statsvetenskap samt juridikstudier i USA kom han till Sverige 1978 och
insåg efter ett tag att han var tvungen att utbilda sig till jurist också här. Han är expert på diskrimineringsfrågor och har arbetat bl.a. på DO och på Integrationsverket. Han är även särskild rådgivare
till Unescos Europeiska koalition av städer mot rasism. 2005 kom han med utredningen ”Det blågula
glashuset: strukturell diskriminering i Sverige” (SOU 2005:56). Han är politiskt aktiv i miljöpartiet.
paul lappalainen:
»Lika rättigheter och
möjligheter är huvudfrågan«
– Att motverka diskriminering är nyckeln till
lika rättigheter och möjligheter, till delaktighet
och till demokrati. Arbetsmarknadsprojekt och
storstadssatsningar i all ära – om man inte tar
itu med diskriminerande strukturer, och dem
som diskriminerar, undermineras alla sådana
välmenande åtgärder.
Paul Lappalainen är en mycket envis person,
det här budskapet för han fram år efter år, i föreningslokaler, inom EU, på partimöten, i debatter, i regeringssamtal.
Han är övertygad om att vi underminerar människors framtidstro och tro på Sverige, om vi är
ovilliga att ta itu med diskriminerande strukturer
hos arbetsgivare, fackföreningar, tjänstemän och
politiker. Och så här ser det ut i de flesta länder,
hävdar han. Politiker både till höger och vänster
tycker att de visar handlingskraft när de satsar på
praktikplatser, arbete, språk, storstadssatsningar,
validering med mera – man inriktar sig på att hjälpa, utbilda, kontrollera och styra ”invandrare”.
56
– Samtidigt borde vemsomhelst förstå att
diskriminering underminerar sådana må-braåtgärder.
Men det finns länder som har satsat på motverkande av diskriminering, säger han. Och det
är dessa länder, till exempel Kanada, som enligt
OECD lyckas bäst med att få invandrarna in på
arbetsmarknaden. Detta trots att arbete inte
lyfts fram som ”nyckeln” till integration.
Paul Lappalainen anser att den ensidiga fokuseringen på arbete, i Sverige och resten av
Europa, har varit ett sätt att flytta fokus från
rasism och diskriminering, bort från makthavarnas agerande.
– Diskriminering och rasism finns fortfarande i Kanada. Däremot har individerna större
anledning att tro på sin framtid, att utbilda sig,
att kämpa sig in på arbetsmarknaden, eftersom
det finns en jämförelsevis trovärdig politik som
främjar allas lika möjligheter och motverkar
diskriminering.
•
Paul Lappalainen är pragmatiker och ingen
vän av vackra ord.
– Integration betyder ingenting för mig. I
Sverige och Europa har ordet integration blivit
en floskel, det har kommit att betyda allt och
ingenting.
Han föredrar att tala om lika rättigheter och
möjligheter. Och framför allt vill han vara konkret. Han har bland annat arbetat hårt för att
man ska införa antidiskrimineringsklausuler i
offentlig upphandling. Det betyder att företag
ska riskera att förlora en upphandling om de
diskriminerar. Sådana åtgärder har visat sig ha
positiva och preventiva effekter i Kanada och
USA. Delvis har han haft framgång – allt fler
kommuner nappar på idén.
Men han misstänker att klausulen tills vidare
mest är en symbolhandling för många politiker.
Han understryker att politikerna också måste
sätta sig in i genomförandet – det räcker inte
med att fatta beslut. Och han påpekar också att
kommunerna har stora möjligheter att förbättra
situationen för diskriminerade grupper.
– Kommunerna är arbetsgivare och kan ställa
krav på cheferna inom kommunen att motarbeta diskriminering.
Paul Lappalainen skissar snabbt upp ett system
där chefernas löneutveckling och befordringsgång
är beroende av hur de uppnår kommunens antidiskrimineringsmål. Diskriminering ska kosta.
Han resonerar om att likabehandlingsprincipen är nödvändig för den offentliga sektorn,
bland annat för att upprätthålla servicekvaliteten. Kommunerna måste ha anställda som förstår det samhälle de levererar service till, bristande mångfald kan bli ett stort problem.
Och lika väl som man kan ha en antidiskrimineringsklausul för upphandling kan man ställa
antidiskrimineringskrav för alkoholtillstånd –
krögare som riskerar sitt tillstånd blir mindre
benägna att diskriminera.
– När man införde detta i Stockholm verkar
det ha lett till en nedgång i anmälningar om
krogdiskriminering, säger han. ❧
Paul Lappalainens tips till kommunerna
• Använd de befogenheter ni har
- som arbetsgivare
- som upphandlare
- som serviceorgan
- som lokal ”lagstiftare”
• Anslut er till Unescos koalition av städer mot rasism
... och ett tips till politiker
• Fundera på hur det ser ut i ditt parti. Hur mycket
ifrågasättanden av de svenska normerna godtas?
Kräver partiet assimilering av sina politiker?
57
58
Kapitel 3
Att stanna kvar
59
Göteborg
•
Gårdsten en gråmulen decemberförmiddag. En skock kaxiga småpojkar
med sina tändare i högsta hugg slinker
in bakom en husvägg för ett bloss. Deras lärare följer efter en stund senare
för att jaga in dem till klassrummet,
och ignorerar vist cigaretterna, huvudsaken är att få in ungarna. Med
hjälp av en kollega lyckas han så småningom sjasa in en handfull, resten
har inte tid just nu.
– Vi har faktiskt nåt viktigt att
snacka om, säger de förebrående och
drar iväg åt andra hållet.
vintrarna är inte nådiga mot betongen
– och plockar upp ett vilsekommet
papper som fladdrar mellan buskarna.
En medelålders dam med tunga kassar sätter ner dem när hon får syn på
Katarina Ahlqvist.
– Men visst är det du som är chefen!
Hon berättar om tonårspojkar som
rört sig på loftgångarna i hennes hus.
Det tar tid, men Katarina Ahlqvist
har tid – det är viktigt att lyssna och
fråga.
Gårdsten
– idyll och segregation
– Nej, ni får inte gå dit! ropar läraren efter dem, rösten saknar all övertygelse och når kanske inte ens fram
till grabbarnas ryggtavlor när de vänder runt hörnet om pizzerian och försvinner.
Staden på berget
När man tittar ut över området är det
ett litet kungarike, en hel stad uppe
på Gårdstensberget i norra Göteborg.
Vd:n för Gårdstensbostäder blickar ut
över en liten värld med 7 500 människor. När hon kommer gående genom
gårdarna på Kanelgatan är det med
blicken på spänn. Hon tittar bekymrat på algbeläggningarna som växer på
balkongerna – de varma och fuktiga
60
– Folk vill ofta berätta väldigt detaljerat om
sina erfarenheter, men
det gäller att höra vad
de egentligen säger. Här
handlade det om trygghet, man ska kunna känna sig trygg i
sitt hem, konstaterar hon.
Böljande dalgång
Det är roligt att röra sig i området tillsammans med henne – hon är entusiastisk och ivrig: visar de vintertomma
växthusen i solhusen och beskriver
hur fina de är på sommaren, sveper
med armen över dalgången:
– För några år sedan var det igenvuxet.
Göteborg
•
Katarina Ahlqvist
VD för Gårdstensbostäder
61
Göteborg
•
Nu är den en mjukt böljande allmänning, den ideala sommarpicknickplatsen. Katarina Ahlqvist går
med långa steg över dalen som tidigare skilde de olika delarna av Gårdsten,
men nu har blivit stadsdelens gemensamma vardagsrum. Hon får syn på en
övergiven väska och plockar nogsamt
ihop det kringströdda innehållet och
en kvarglömd golfklubba och bär med
sig alltihop till områdeskontoret på
Muskotgatan.
Huscheferna granskar fundersamt
klubban – är den nåt att ha?
– Är det en femma?
– Nä, en etta.
”Här finns ingen vandalisering och
mycket miljötänkande.”
Ett litet centrum
Från kontoret är det bara några steg
till centrum, som också förvaltas av
bostadsbolaget. Det är ganska litet
med en handfull affärer: pressbyrå och
Netto, en resebyrå och en klädbasar,
kafé och pizzeria. Katarina Ahlqvist
ser uppenbart inte förortstristessen.
Hon ser Babaks köttaffär – ”den bästa
i Göteborg” – och en utmärkt lunchrestaurang, där pizzeriakillarna uppenbart är vana att ha vd:n på lunch.
– I dag är det här ett välfungerande
centrum, säger hon stolt.
Det här är ett typiskt förortsdilemma. Här bor 7 500 personer som
får ta sig nån annanstans om de vill
fixa sina ärenden. I det lilla samhället
Kisa i Östergötland, till exempel, bor
ungefär hälften så många. Men de kan
handla i någon av de stora affärerna,
62
välja bank, äta söndagsmiddag på
värdshuset och titta in på Systemet,
lokalredaktionen eller emigrantmuseet. Här i Gårdsten finns egentligen
inte mycket.
En snabb uppryckning
Men mycket har hänt under de tio år
bostadsföretaget funnits. 1997 stod en
mängd lägenheter outhyrda, området
var tungt belastat. Göteborg beslutade
att starta ett bostadsbolag, med uppgift att rycka upp området. En eldsjäl,
Stina Fransson, rivstartade projektet,
Katarina Ahlqvist tog över för två år
sedan. Det har blivit omtalat och omskrivet – det hör till vardagen att visa
runt besökare från hela världen – och
många gånger prisbelönat.
Nu är standarden högre, kriminaliteten lägre, genomströmningen mindre. Här finns ingen vandalisering och
mycket miljötänkande, bland annat
med noggrann sopsortering.
Ryktet är fortfarande kantstött – en
taxichaufför slår ifrån sig vid tanken
på att bo i Gårdsten:
– Nej, nej, där är för oroligt.
Ekologi och pensionärer
En liten förändring har dock börjat
skönjas. Några gårdar har förvandlats
till ekoboende, och fler svenskar har
flyttat in. I kanterna av området byggs
radhus och bostadsrätter, förhoppningen är att de ska locka fler svenskar, samtidigt som man öppnar för en
boendekarriär inom området.
– De inre bilderna är fortfarande
starka, alla känner sig inte trygga.
Katarina Ahlqvist gestikulerar över
lunchbordet och berättar hur kommu-
Göteborg
•
nikationer och skola, vård och omsorg
borde förbättras, medan hennes pasta
sakta kallnar på tallriken.
– Det här är ett fantastiskt roligt
jobb, tänk att få göra samhällsnytta!
Hon har ett långt förflutet inom
kooperationen, ända sedan hon var
sexton. Man anar att ett ord som solidaritet är konkret verklighet för
henne.
”Ett härligt jobb”
Gårdstensbostäder är en hyresvärd
som tar ett socialt ansvar långt utöver
det normala. Bolaget ordnar till exempel feriejobb åt områdets ungdomar,
sammanlagt fick 100 ungdomar arbeta kortare eller längre tid förra året.
Gårdstensbostäder har en egen arbetsförmedling och är med om att starta
en förberedande restaurangutbildning
för unga i området. Här finns också en
musikstudio och en filmklubb.
– Förr tänkte jag: ”Där ska jag aldrig
jobba.” Men det är ett härligt jobb.
Sarah Karlsson är en av de nio huscheferna i Gårdsten. Hon stannar upp
för att prata en stund när hon ser två
obekanta personer röra sig i området,
och berättar gärna om sitt jobb. Hon
gillar det sociala ansvaret – hon utvecklas och lär sig mycket om sig själv
hela tiden.
– Ibland är det inte så roliga saker
man upptäcker, säger hon stillsamt
självironiskt.
Och hennes kollega Hans Liljekrantz, som jobbat här ända sedan
starten uttrycker sig på ungefär samma sätt.
– Det är viktigt hur man bemöter
människor.
”… sammanlagt
fick 100 ungdomar
arbeta kortare
eller längre tid
förra året.”
63
Göteborg
•
Flexibelt jobb
Hans Liljekrantz arbetsdag börjar
varje morgon med en rundtur i området – han kollar om nåt behöver fixas,
småpratar med hyresgästerna, plockar
undan. Han gillar omväxlingen i arbetet, han har sin egen budget, han
är arbetsledare för skolungdomar som
bolaget anställer under loven, visar lägenheter för spekulanter och tar hand
om nya hyresgäster, sköter felanmälningar och säkerhet och håller en nära
kontakt med ”sina” hyresgäster.
Det är en enorm skillnad mot förr.
– Det var så förfallet när jag började
här.
Han beskriver ett område där de
boende var missnöjda och oengagerade:
– Det fanns en stark frustration.
Folk kom in på kontoret och gapade
och skrek – det händer aldrig nu. Det
fanns en misstro – nu är det ett förtroende i stället.
När Hans Liljekrantz rör sig i sitt
kvarter stoppas han ofta av människor
som vill fråga om något eller försäkra
sig om att felanmälan kommit fram.
Han rynkar ögonbrynen åt en uteplats
som belamrats med skräp och går in
i trappan för att prata med familjen
– så får det inte se ut.
”Han börjar varje morgon med en rundtur i området – kollar om nåt behöver fixas,
småpratar med hyresgästerna, plockar undan. Han gillar omväxlingen i arbetet.”
Hans Liljekrantz
64
Flytta? – Aldrig!
Högt uppe i ett av höghusen bor Anisa Elabe i en fyrarummare. Familjen
flyttade hit från Lund för sju år sedan.
Just nu är hon ledig från jobbet, hemma med minstingen Jabril, som jollrar
belåtet över att få besök.
Den äldsta sonen har nyligen flyttat hemifrån, till en av Gårdstensbostäders ungdomslägenheter – hyfsat
stora ettor med mycket låg hyra – hit
får bara boende i området flytta.
Anisa Elabe är nöjd med området,
med skolan, och med snabbussen in
till stan, som Gårdstensbostäder fixade för något år sedan. Hon tycker det
är lite jobbigt att hon måste ta sig till
Angered för besök på MVC och BVC,
men handlar det mesta i sitt lokala
centrum.
– Här är bra utbud.
Göteborg
Är allting bara bra? Javisst, försäkrar hon. Men så småningom kommer
en liten önskelista: Visst skulle det
vara fint med en barnavårdscentral,
möjlighet att simma, ett riktigt bibliotek, bank ...
Skulle hon vilja flytta till ett finare
område? Anisa Elabe blir lite upprörd:
– Flytta? Aldrig! Jag ska bo här! •
•
Fakta om Gårdstensbostäder
• Gårdstensbostäder är ett dotterbolag i kommunala Förvaltnings AB
Framtiden. Framtidenkoncernen
förvaltar cirka 69 200 lägenheter i
Göteborg.
• Gårdstensbostäder har 2 698
lägenheter och hyresintäkter på
drygt 150 miljoner/år. Här bor
cirka 7 500 personer med ett
hundratal nationaliteter, de största
grupperna är irakier, svenskar, finnar och personer från f.d. Jugoslavien. 17 procent är svenskar.
• Styrelsen består av en ordförande,
som också är vd för Framtidenkoncernen, och sex personer som bor
i området. Bolaget har 28 anställa,
15 män och 13 kvinnor, som talar
22 språk.
• Gårdstensbostäder är den enda hyresvärden i området och har i uppgift att vara med och driva stadsdelens utveckling för att åstadkomma
ett ”socialt, ekonomiskt och
ekologiskt hållbart samhälle”.
Anisa Elabe
65
Göteborg
•
det räcker inte ens med
guld på gatorna
”Var tredje
göteborgare bor
i hyresrätt.”
– Även om du lägger guld på gatorna
blir det ingen integration av det i alla
fall.
Marianne Fagberg, regionchef på
Hyresgästföreningen i västra Sverige, ser mycket positivt med arbetet i
Gårdsten och andra liknande områden.
Men det löser inte de grundläggande
problemen: Hon beskriver hur tomma
lägenheter under 90-talet fylldes med
flyktingar – en bekväm lösning för staden, men med konsekvensen att segregationen ökade katastrofalt.
– Det fanns ingen ambition att
motverka segregation. Vad det årti-
Marianne Fagberg
efterlyser en fungerande
bostadsförmedling som inte
diskriminerar invandrare.
66
ondet ställt till med har vi ännu inte
riktigt förstått.
Var tredje bor i hyresrätt
Var tredje göteborgare bor i hyresrätt.
Och de flesta lägenheterna, närmare
70 000, ägs av kommunala Förvaltnings AB Framtiden, som i sin tur äger
de fem kommunala bostadsbolagen.
Carl-Johan Korsås är vd för företaget.
Han har en bild av att människor aktivt söker sig till de områden där de
har släkt och vänner, vissa områden
drar till sig vissa nationaliteter.
– Segregering är ett så värdeladdat
ord, det uppfattas som liktydigt med
utanförskap. Men det behöver inte
alls vara negativt, säger han.
Men går det att flytta från de områdena, om man vill söka sig till en plats
som är mera svensktät?
– Jag har inte upplevt att det är
svårt att röra sig inom stan, säger CarlJohan Korsås. Hyresgäster hos exempelvis Gårdstensbostäder kan söka bostad via andra bostadsföretags interna
köer.
Han beskriver ett system där alla
lediga lägenheter går till Boplats Göteborg, en sorts marknadsplats för lediga bostäder.
Inga problem med diskriminering
och att personer med svenska namn
går före i kön?
Göteborg
– Nej, vårt system fungerar klanderfritt. Vi har inga sådana problem i
Göteborg.
invandrare diskrimineras
Marianne Fagberg, regionchef på Hyresgästföreningen i västra Sverige har
en annan bild.
– Vi har påpekat gång på gång hur
svårt det är för invandrare i förorterna
att få en annan bostad.
Fungerar inte Boplats Göteborg?
– Inte alls! Och definitivt inte från
integrationssynpunkt.
Boplats Göteborg är ingen bostadsförmedling, säger hon. De som söker
skall ha turen att komma med i urvalet hela vägen. Hon påpekar också att
Boplats Göteborg har blivit anmäld
till Diskrimineringsombudsmannen
flera gånger.
– Kommunen vägrar införa en riktig bostadsförmedling.
Fler bostäder måste byggas
Däremot är de två överens om två andra stora problem: Ett är flyktingarna,
med stark inflyttning i vissa områden.
Familjerna blir trångbodda och skolorna får problem – det blir instabilt,
barnen får ingen studiero och far illa.
Ett annat är att staden bygger för lite.
– Vi skulle vilja bygga uppemot 600
bostäder per år, men ligger just nu på
100, säger Carl-Johan Korsås.
Och Marianne Fagberg kommer
med ett liknande budskap: Det byggs
för lite.
– Inget är så farligt som att inte
bygga när det behövs bostäder. Ska vi
slippa ett nytt miljonprogramsbeslut
måste vi bygga varje år. •
•
Carl-Johan Korsås tror på en lokal
boendekarriär, till exempel genom att man
bygger äganderättsbostäder i förorterna.
Gårdstensarbetet ger
NY dynamik
Carl-Johan Korsås är också styrelseordförande i Gård
stensbostäder.
– Vi ska inte bara syssla med fastighetsutveckling, utan
också stärka våra områden, säger han.
Han ser det som en självklar uppgift att arbeta för integration och för ett bra mottagande av nya göteborgare.
Att gå in som ordförande i bolagsstyrelser som består av
de boende var ändå en ny erfarenhet.
– Jag var lite fundersam först, men nu ser jag hur mycket det tillför.
Han tycker det ger en annan dynamik i styrelsearbetet
när medlemmarna är pådrivande och vill se förändring.
Samtidigt ser han mötena som lite av folkbildning: Här
finns inga styrelseproffs, mötena kräver mycket förberedelse och förklaringar. Också små frågor kan bli styrelsefrågor, som till exempel när man skulle byta lås på bommarna i området.
– Men det ger så mycket i andra ändan. Alla boende
känner styrelsemedlemmarna, de behöver veta mycket
för att kunna ge förklaringar till sina grannar.
Framtiden arbetar medvetet med att rekrytera för
mångfald – till exempel ska alla bolagen införa ett traineeprogram med mångfaldsprofil. Men allt är inte idyll:
– I dag har vi nästan ingen invandrare i ledande befattning i koncernens ledningsgrupper, konstaterar CarlJohan Korsås.
67
•
❦ Roger Andersson är professor i kulturgeografi vid Uppsala universitet, och prefekt vid Institutet
för bostads- och urbanforskning. Han skrev sin doktorsavhandling om urbanisering, identitetsfrågor
och platsförankring. Under arbetet kom han i första hand i kontakt med människor som flyttat
inom Sverige, men också med den internationella migrationen. Det blev första mötet med en fråga
som sedan kommit att uppta mycket av hans tid. Han har bland annat undersökt segregation och
integration i Sveriges kommuner.
Roger Andersson:
»Kommunerna måste våga
styra byggandet hårdare«
Hur stoppar man bostadssegregation? Det är en
av de där frågorna som man kan tugga länge på.
Olika satsningar har avlöst varandra det senaste
decenniet. Roger Andersson tar upp exemplet
Storstadssatsningen, där man arbetat specifikt
med 24 bostadsområden i sju kommuner:
– De här programmen har varit rätt bra – det
har hänt saker i områdena. Men om målet var
att bryta segregationen var de definitivt otillräckliga.
Områdessatsningar är inte fel – men vill man
bryta segregationen måste man satsa större och
mer långsiktigt. Roger Andersson ser också ett
problem med att man koncentrerar sig på vissa
områden, som Tensta och Rinkeby, dels för att
han inte tror på en så selektiv politik, dels för
att det leder till ett slags skuldbeläggande av
områdena.
Ett annat problem med den här typen av projekt, hur bra de än är, är att man alltid kommer
till den kritiska punkten: hur får man in dem i
ordinarie kommunal verksamhet. Kortsiktighet
bäddar inte för långsiktiga lösningar.
68
Påverka attityder
Inom allmännyttan finns till exempel en betydande segregation. Det handlar delvis om ett
starkt tryck från hyresgäster i mer attraktiva
områden, som vill värna om sin boendemiljö.
Och det är svårt att planera för minskad segregation om majoritetsbefolkningen flyr från eller medvetet undviker ett område.
– Vi ser det inte bara i hyresbostäder, utan
kanske särskilt i villaområden.
Det handlar om attityder hos majoritetsbefolkningen, som man kan påverka.
Roger Andersson tycker att Malmö är ett
intressant exempel. Man har i huvudsak ett
genomtänkt förhållande till invandringen, där
man i sitt välfärdspolitiska program talar om invandrarna som en viktig resurs och marknadsför
sig som staden med Sveriges yngsta befolkning.
– Samtidigt säger man ”vi kan inte ta emot
fler” – resursen blir plötsligt ett problem. Och
det är problemet folk tar till sig.
Kommunen är stark
Roger Andersson talar för ett mer medvetet
kommunalt bostadsbyggande.
– Kommunerna har mycket starka planeringsinstrument – om de bara vill använda dem.
I dag är det vanligast med en reaktiv planering
– man låter andra, till exempel byggherrar, agera. Viljan att styra har inte varit stark.
Han ser att volymmålet ofta blir viktigare än
kvaliteten, framför allt i storstäderna. Frågan hur
vi bygger hamnar i bakgrunden när man snabbt
måste få fram bostäder. Men det kan leda till större framtida problem – man måste också analysera
hur byggandet kan balanseras på ett bra sätt.
Sen finns ju också en verklighet utanför den
kommunala planeringen. Hur vi bygger är en sak,
vad människor sedan gör av det är en annan. Han
tar som exempel bostadsområden där de boende
tillämpar ”blockering” – det vill säga på olika sätt
hindrar invandrare från att ta sig in i området.
•
Roger Andersson ser att det är en svår sits för
politikerna. De har problem med utanförskap
kopplat till invandring och etnicitet – men balansgången är svår och det är lätt att signalerna
blir fel och tolkas i invandrarfientliga termer.
För Malmö skulle Roger Andersson rekommendera en satsning på att få tillbaka medelklassen, som flyttat till grannkommunernas
egnahemsområden som Vellinge och Falsterbo
och pendlar till jobbet i Malmö. Han tror det
skulle krävas en starkare regional planeringsorganisation, annars blir det svårt att få till stånd
långsiktiga åtgärder mot segregation.
– Här krävs en medveten strategisk planering. Man kan minska den sociala segregationen
när man bygger nytt, det är lättare att då skapa
blandade områden.
Första tiden i Sverige är avgörande för den
som kommer hit, anser han. Den ses i dag som
en fråga för integrationsenheten, man har inget
samlat grepp i kommunerna. Man borde också
här utveckla regionala strategier för inslussningen. Var människor placeras får till exempel
betydelse för var de bosätter sig i framtiden. I
dag hamnar de ofta i svenskglesa områden. ❧
Roger Anderssons råd till kommunerna
• Fortsatta både fysiska och sociala investeringar
krävs i miljonprogramområdena, men arbetet mot
segregation får inte stanna där.
• Använd de starka kommunala planeringsinstrumenten,
bygg strategiskt!
• Tänk regionalt!
• Minska bostadssegregationen när kommunen bygger
nytt, genom att skapa blandade områden.
• Arbeta medvetet mot diskriminering och börja i de
kommunägda fastighetsbolagen.
69
Jämlikhet
•
Jämlikhet
gör kommunen attraktiv
TEXT JOLIN BOLDT
Kommunerna är stora arbetsgivare.
Över 800 000 människor i Sverige
är kommunalt anställda. Behovet av
nyrekrytering är stort – och för att
kunna rekrytera måste arbetsgivaren
vara attraktiv och erbjuda en bra arbetsmiljö.
Hur klarar de kommunala arbetsplatserna att leva upp till det? Hur
jämlika är de anställda på jobbet? Vilka hinder upplever människor, finns
det diskriminering? Och vilken forskning behövs om diskriminering?
Kristina Boréus och Ulf Mörkenstam
arbetar båda på Stockholms universitet.
Båda är statsvetare, och båda har ett särskilt intresse för diskrimineringsfrågor.
Just nu arbetar de med ett gemensamt
forskningsprojekt på en större kommunal arbetsplats, där de undersöker
jämlikhet mellan personer från olika
samhällsgrupper – män och kvinnor,
invandrade och infödda. (Forskningsrapporten presenteras på sid 87.)
Varför valde ni det här projektet?
Kristina Boréus: Jag är intresserad av
diskriminering och ojämlikhet. Tidigare har jag mest studerat handlingar,
papper. Nu ville jag se hur det sker
konkret, i praktiken.
Ulf Mörkenstam: Jag har tidigare
jobbat med jämlikhetsbegreppet, mest
historisk forskning. Nu lockades jag av
att undersöka vardagspraktiken, vad
70
är det som händer? Vilka förutsättningar för jämlikhet finns det? Kan
vardagspraktiker generera ojämlikhet
– och i så fall varför inte jämlikhet?
Jag hoppas att vi kan komma fram
till konkreta rekommendationer, typ
att språkkunskaper ska vara meriterande vid nya jobb. Eller datorkunskap
– kvinnor och unga är ofta bättre på
datorer.
Varför har invandrade
svårt att få jobb?
Kristina Boréus och Ulf Mörkenstam
funderar: Arbetsmarknaden har blivit
tuffare, man skär ned på verksamhet
och personal. De okvalificerade jobben
är färre, men framför allt har kompetenskraven ökat på de flesta arbetsplatser. Högre kompetenskrav innebär
ett ökat antal kriterier när man anställer – vilket i sin tur leder till att färre
invandrare anställs.
– För att de är sämre?
Kristina Boréus: Nej, för att fler anställningskriterier ökar möjligheten
att välja bort dem utan att det märks.
Faktum är att invandrare och kvinnor
i genomsnitt har lite längre utbildning
på den arbetsplats vi studerar.
Vad missar arbetsgivaren?
På den arbetsplats de undersökt noterade de att det fanns många invandrade anställda med stora språk-
Jämlikhet
Vilken forskning saknas?
Ulf Mörkenstam: Det finns inte så
mycket forskning om olika diskrimineringsgrunder och hur de samverkar,
men det är på väg.
Kristina Boréus: Ja, diskrimineringsforskningen växer, man ser inte bara
på etnicitet. Man vänder också blicken från ”invandrarna” som problem
och börjar se på samhällsstrukturer.
Man har tagit intryck från genusforskningen: Invandrare ur fokus, samhället i fokus.
Kristina Boréus: Det handlar om
att rikta blicken mot de dominerande
strukturerna. Jag efterlyser mer forskning om svenskarnas syn på svenskheten. Vad är vårt ”vi”? Hur har det
förändrats över tid? Det skulle vara
intressant att studera vad som menats
under olika perioder, i olika sammanhang, jämföra med andra länder. Måste ett nationellt vi vara exkluderande
– jag tror det, men måste det vara så?
kunskaper. I jobbet var det en fördel
– de anställda möter människor från
många länder i arbetet. Men det värderades inte av arbetsgivaren. ”Social
kompetens” värderades högt – men
man glömde den sociala kompetens
som kan ligga i att kunna kundernas
språk och ha erfarenhet av att ha befunnit sig i deras situation. Att företaget skulle nämna språkkunskaper som
en merit i anställningskraven har de
inte heller sett. I stället uppvärderar
man inom företaget teknisk-praktisk
kunskap – det gynnar männen. Sammantaget kan detta vara orsak till att
det finns få invandrade kvinnor på arbetsplatsen.
Ulf Mörkenstam: Att anställda kan
många språk är en fördel för företaget
– men kan också vara en nackdel för
de anställda: mötet med svenskar kan
vara enklare än mötet med landsmän,
det kan vara svårt ibland att ha samma
modersmål. Och så har vi det faktum
att den som inte talar perfekt svenska
får sämre lön.
Kristina Boréus: Fast det kan vara en
fördel i mötet med kunderna att vara
invandrare själv, att ha den viktiga erfarenheten att ha känt sig ”långt ner i
samhället”.
•
Vad missar forskningen?
Ulf Mörkenstam: Det skulle vara intressant att se på klasstillhörighet. I USA
har man varit bra på etnisk inkludering, men klasskillnaderna består. Exkludering, uteslutning, kan ske på alla
möjliga plan. Är nationalitet alltid en
exkluderande faktor? Hur är det med
kön? Och till exempel i Finland finns
kanske de tidigare politiska motsättningarna som exkluderande faktor.
Kristina Boréus: Det finns bilder
av vad som är en god svensk, en god
svenska, en god arbetare. En god medelklass däremot – finns den bilden?
Men det är svår forskning, man måste
komma åt mycket som är underförstått, oformulerat.
Ulf Mörkenstam: Det finns mycket
bra forskning kring de här frågorna i
dag, men mycket är också väldigt styrt,
inriktat på att legitimera en viss typ av
politik. Jobb är till exempel ett svensk
mantra i dag – se hur man nu resonerar om långtidssjukskrivna. Den gamla svenska modellen ”arbeta och bidra”
tror jag man måste ifrågasätta. •
71
Stockholm
•
här kan man åldras
på sitt modersmål
När den iranska sångerskan Homeiras röst strömmar ur bandspelaren
börjar Mahajabin Khalaj att klappa
händerna i takt. Det är melodier om
”brinnande kärlek” men också om
olycklig, ensidig kärlek, förklarar
Rezai Gahagi Akbar, Mahajabins fru.
Hennes man är sjuk i Alzheimer
och är en av dem som bor på den persiska avdelningen på servicehuset i
Rinkeby i nordvästra Stockholm. Här
finns också en avdelning för äldre,
spansktalande invandrare som drabbats av demens och därmed tappat
den svenska de har kunnat.
I tio år skötte Rezai sin man hemma
innan han kom in på en sjukavdelning
i Kista och efter många om och men
hamnade på avdelningen i Rinkeby
där hela personalen pratar persiska.
– Förut var han alltid arg. Nu är
han lugnare och jag känner mig glad
och säker när han är här, säger hon.
”När vi tittar förbi sitter folk från sex olika länder
och spelar, ritar och läser runt bordet.”
Persisk mat och poesi
Två gånger i veckan sprider sig dofterna av persisk mat på avdelningen,
lagad av personalen. På torsdagar
kommer någon och läser poesi från
72
hemlandet, andra gånger sjunger man
gamla folksånger och på tv:n rullar
ständigt iranska program. På väggarna
sitter bilder av Persepolis, Shiraz och
annat som påminner om de trakter de
gamla en gång lämnade.
Det är när Homeira sjunger sina
kärlekssånger som Mahajabin för ett
ögonblick får liv och klappar händerna. Annars sitter han mest still,
tyst och onåbar. Men han är rörlig och
rask i kroppen visar det sig och elegant
klädd i kostym, väst och slips.
– Han tycker om kläder och han har
alltid varit stilig, säger frun om sin man.
De kom tillsammans till Sverige för
18 år sedan. I Iran jobbade han på televerket, i Sverige fick han bara korta
praktikjobb innan han blev sjuk. Själv
drev hon en frisersalong i Rågsved
vilket hon fick ge upp för att bli personlig assistent åt sin man som fortfarande bara är 61 år.
Ovanligt med språkgrupper
Den här typen av etniskt enhetlig vård
och omsorg i kommunal regi är ovanlig. I Stockholm finns det bara här i
Rinkeby där man hoppas att kunna
starta särskilda avdelningar också för
turkar och somalier.
Men verksamheten kan komma att
växa kraftigt i landets kommuner. Det
Stockholm
•
”Han är stolt över sina avdelningar som väckt stort intresse
i riksmedierna och till och med i andra länder. ”
finns ett par hundra tusen utländska
medborgare över 65 år i Sverige och allt
fler blir dementa och förlorar det de
lärt sig sedan de kom hit. För dem och
för personalen blir det svårare och svårare att göra sig förstådda med varandra, vilket blir frustrerande för båda.
– De blir mer pratsamma och mindre trötta när de kommer hit. Det har
blivit roligare för oss att jobba och de
anhöriga är nöjda och ger oss beröm,
säger Nevart Ghazarian, gruppledare
på den persiska avdelningen i Rinkeby.
Integration mellan patienterna
Den tilltagande språkförbistringen
gör lätt att det blir mer missförstånd,
isolering, irritation och i värsta fall
handgripligheter.
Föreståndaren på servicehuset är
Hossein Ahmadian. Han är stolt över
sina avdelningar som väckt stort intresse i riksmedierna och till och med
i andra länder.
Det handlar inte bara om att för dementa invandrare och deras anhöriga
erbjuda en äldreomsorg som är värdig
och som gör att de mår bra. Man har
också tydliga integrationspolitiska
mål genom att patienter av olika nationaliteter och från alla avdelningar
i huset träffas ett par gånger i veckan
i hobbyrummet och man firar gemensamt sina olika, nationella och religiösa festdagar. När vi tittar förbi sitter
folk från sex olika länder och spelar,
ritar och läser runt bordet.
Hossein Ahmadian
föreståndare på servicehuset
73
Stockholm
•
– Vi har gjort en kompromiss och
hittat rätt koncept, säger Hossein
Ahmadian och syftar på dem som strider om vad som är bäst för äldre invandrare som behöver hjälp på äldre
dar: den vanliga svenska omsorgen eller den etniska modellen?
Trygghet i modersmålet
Här låter man de sexton personer man
har plats åt på de två avdelningarna få
känna tryggheten i det egna språket,
den egna kulturen och de gamla traditionerna men också kunna ta del av
andra folks vanor och kunskaper.
– Vi tror nämligen att också äldre
kan lära sig och utvecklas, säger Hossein.
Tryggheten ligger i att personalen
talar ens modersmål men också i de
besök man får från pensionärer och
andra landsmän i området som regelbundet kommer för att prata, laga mat
och umgås. Det är också tryggt med
att alla på avdelningen har språket gemensamt.
Hossein berättar episoden om den
dementa damen som envisades med
att hon skulle iväg ”till jobbet”. Det
löste en annan boende genom att säga
”… vi känner oss som en enda stor familj …”
Aurora Osorios får en
hårfärgning av Lidia Huerta
och Gricelda Otero.
74
Stockholm
•
att det var söndag och alltså ledig dag.
Kvinnan accepterade lögnen och personalen behövde aldrig gripa in.
– Tänk dig om hon hade varit på
en vanlig avdelning där anställda inte
hade förstått vad hon sa och varför
hon försökte ge sig iväg. De hade fått
stora problem att stoppa henne och
kanske ha tvingats göra det med våld,
säger han.
Chilenska program
På den spansktalande avdelningen på
servicehuset samlas de boende gärna
inne i Aurora Osorios rum, för det är
där tv:n med de chilenska programmen brukar stå på för det mesta. När
vi är där får Aurora, 78 år, en gratis
hårfärgning av de anställda Lidia Huerta och Gricelda Otero.
– Det här ingår egentligen inte
i våra arbetsuppgifter men vi känner oss som en enda stor familj, säger
Gricelda. Aurora har varit gift med en
svensk men pratar numera bara enstaka ord svenska och konversationen
kring hårfärgningen sker på spanska.
I den här korridoren är väggarna
prydda med bilder av gauchos, Pablo
Neruda, Violeta Parra, den sista måltiden, la santa cena, en peruansk poncho, en karta över Chile och anslag på
spanska.
– De blommar upp här när de känner sig trygga. De blir lätt aggressiva
om de inte förstår, säger ”hårfrisörskorna” Gricelda och gruppledaren
Marcella Paz.
På avdelningen jobbar även en grekiska och en svenska som har fått lära
sig spanska: Språket var ett krav för
anställning.
75
Stockholm
•
Piroger och flaggor
De latinamerikanska traditionerna
upprätthålls med hjälp av piroger,
flaggor, danser, musik och firande av
åtminstone några länders nationaldagar. Om den blå himlen i det gamla
hemlandet, ”Puro Chile, es tu cielo
azulado”, sjungs med särskild emfas,
för många här är chilenare.
”De sjunger om den blå himlen i det gamla hemlandet.”
Hossein Ahmadian förklarar att
tanken med skilda språkgrupper inte
handlar om segregering, för den är av
ondo, utan om speciella hänsyn till äldre invandrades behov. De kommer lätt i
76
kläm i den vanliga äldreomsorgen. Den
har oftast inte ens använt de språkkunskaper som finns bland personalen för
att kunna tillmötesgå invandrargrupperna. Hossein erkänner att han själv
som enhetschef inte förrän på senare
år insett det här behovet.
I stället har många vuxna barn själva tagit hand om sina gamla föräldrar
som anhörigvårdare. Men skälet till
det är inte att det är en tradition i vissa
kulturer utan tvång, menar han.
– De anhöriga har bara gjort det för
att de inte har fått annat arbete. Det
har blivit en försörjningsmöjlighet och
ett sätt att slippa förnedra sig genom
att be om socialbidrag, säger han. •
Visioner krockar med byråkratisk vardag
Forskare: Fil.dr Marie Carlson och fil.dr
Bengt Jacobsson vid Centrum för kulturstudier, Institutionen för kultur, estetik och medier, Göteborgs universitet.
Syfte: Att i ett jämförande perspektiv studera hur Göteborgs stad och Malmö stad
arbetar med tvärsektoriell samverkan mellan
myndigheter och organisationer som utformar introduktionsprogram för flyktingar och
nyanlända invandrare.
Viktiga frågeställningar: Vilka strategier och handlingslinjer utvecklas bland dem
som har att förverkliga denna samverkan? Hur
omsätts dessa i praktiken? Vilken roll tillåts
klienten spela i samverkansprocesserna?
Metod: Intervjuer har skett med chefstjänstemän, handläggare och klienter. Deltagande observation har ägt rum på seminarier
och arbetsmöten, på möten mellan handläggare och på möten med kommuncentrala
ledningsgrupper. Analyser har gjorts av nationella, regionala och lokala styrdokument,
rapporter, protokoll och överenskommelser.
Arbetsförmedling, socialkontor, sfi-utbildningen, vuxenutbildningsförvaltningen och
delvis Migrationsverket har studerats.
Resultat: I både Malmö och Göteborg har
arbetet med att realisera nationella och lokala överenskommelser för samverkan stött på
betydande hinder när policydokumentens
idéer och visioner konfronteras med den
byråkratiska vardagen. Många tjänstemän på
mellannivå är kritiska mot en toppstyrning
och den dåliga återkopplingen mellan tjänstemannanivåer. På pluskontot sätts dock
ökad information och kunskap om varandras
olika uppgifter och villkor.
Tjänstemännens upplevelse av att inte vara
delaktiga har lett till både frustration och
motsättningar. I Göteborg berör intressekon-
flikterna främst de kommunala flyktingenheterna och den statliga arbetsförmedlingen.
I Malmö riktas kritiken mest mot den kommuncentrala Avdelningen för Integration och
Arbetsmarknad (INAR) och utbildningsanordnarna. Skillnaderna mellan kommunerna
kan delvis förklaras av olika upphandlingsmodeller. Malmö har upphandlat själva introduktionen i kombination med SFI-utbildning,
ett slags paketlösning, där stort ansvar för
samverkan läggs på utbildningsanordnarna.
Göteborg har lagt ut ansvaret på samtliga
organisationer.
En iögonfallande expansion av styr-, lednings- och samverkansgrupper har skett i
båda kommunerna. Många talar om ”mötesdjungler”. Fokus ligger på det organisatoriska
ramverket med omfattande diskussioner om
blanketter och redovisningssystem. Det har
skett på bekostnad av framför allt introduktionsdeltagarnas delaktighet. Visionen att
sätta ”individen i centrum” väntar fortfarande på att realiseras.
•
Kontakt:
Marie Carlson
[email protected]
031-786 47 76
Bengt Jacobsson
[email protected]
031-786 53 85
Resultatredovisning: Bland annat:
Marie Carlson & Bengt Jacobsson ”Tvärsektoriell samverkan i policy och praktik.
Introduktion av flyktingar och nyanlända i
två svenska storstadskommuner”. I Migration
och tillhörighet. Red. Gunnar Alsmark, Bolette Moldenhawer & Tina Kallehave. Stockholm: Makadam förlag.
• Toppstyr mindre i arbetet med förändringsprocesser inom och
mellan organisationer i samverkan.
• Ge ökat utrymme för mer öppenhet och förhandling i arbete med
att tolka och förverkliga samverkan i integrationspolitiska målsättningar.
• Stöd mer aktivt introduktionsdeltagarnas delaktighet i samverkansarbete med introduktionsprogrammen.
77
•
❦ Ammar Makboul kom vid ett halvt års ålder till Sverige från Palestina. I dag är han 36 år
och bor i Jakobsberg utanför Stockholm med fru och två barn. Han jobbar som projektledare inom
äldreomsorgen vid Kista-Rinkeby stadsdelsförvaltning. Han var tidigare anställd vid Integrationsverket och fackförbundet Sif och har arbetat med frågor som etnicitet och funktionshinder, diskriminering, ohälsa och utanförskap.
Ammar Makboul:
»Anhöriganställningar
kan bli en kvinnofälla«
Allt fler arbetslösa män, och i ännu högre grad
kvinnor, från andra länder sköter på kommunens uppdrag sina gamla föräldrar genom så
kallade anhöriganställningar.
– Här har det exploderat, säger Ammar Makboul vid Kista-Rinkebys stadsdelförvaltning i
Stockholm. Han och många andra är kritiska till
den här typen av äldreomsorg och rädda att den
kan bli en invandrarfälla som mest slår mot kvinnor i marginaliserade bostadsområden och en början på en socialt allt mer uppdelad äldreomsorg.
Anhöriganställningen kan te sig som ett enkelt sätt för framför allt kvinnor att försörja sig.
För de äldre verkar det bekvämt att få bo kvar
hemma, få prata sitt hemlands språk och samtidigt hjälpa sitt vuxna barn till ett jobb. Men lösningen är inte bra för någon av parterna, menar
Ammar Makboul.
Kvinnorna blir isolerade, får ingen träning i
att prata svenska och hamnar allt längre från
den svenska arbetsmarknaden. De äldre får inte
78
den professionella omsorg eller den hjälp med
kontakter med det svenska samhället som de
skulle behöva. Det finns också en risk för att
båda överdriver omsorgsbehovet för att få ihop
fler timmar och därmed en ersättning som det
går att leva på.
– Kommunens biståndshandläggare kommer
i kläm när de vill vara lojala mot båda parter och
mot alla mål, riktlinjer och regler som gäller för
deras arbete, säger Ammar. De utsätts allt oftare
för hot och kränkningar.
Extra kostnader
Det som öppnat för anhöriganställningarna
är att de äldre numera får välja andra utförare
än den ordinarie kommunala hemtjänsten vilket har lockat flera företag till branschen. Den
här omsorgsformen medför extra kostnader för
kommunen. För privata utförare är anhöriganställningar en mycket god affärsidé. Rekryteringsbasen är främst arbetslösa kvinnor som
•
saknar utbildning eller som diskrimineras på
arbetsmarknaden. Det handlar om otrygga anställningar och underbetalda arbeten, menar
Ammar.
Kommuner och stadsdelar med många invandrare har intresserat sig för Rinkebys äldreomsorg. Ammar Makboul tror att anhöriganställningar kommer att sprida sig och att
omsorgen därmed blir allt mer segregerad. Det
är ju också ett sätt att få ner arbetslöshetssiffrorna bland invandrare som tvingas ta jobben
för att få en inkomst och känna sig behövda.
Förlegade könsroller
– Det är en tillbakagång till förlegade könsroller där fattiga invandrade äldre tas om hand av
sina döttrar i hemmen.
För kommuner kan det te sig bekvämt att säga
ja till den här sortens traditionella äldreomsorg.
I stället borde de ta till vara de kunskaper om
andra kulturer och språk som finns bland personalen i den ordinarie äldreomsorgen. De kan
också ordna särskilda avdelningar för äldre som
kommer från vissa länder. Två sådana särskilda
äldreboenden finns för övrigt i Rinkeby.
– Men det vanliga hittills har varit att man
bara ser folks olika etniska bakgrunder som problem. Det saknas forskning och kunskaper om
situationen för invandrade äldre, normen är fortfarande svenskhet, säger Ammar Makboul. ❧
Ammar Makbouls tips till kommunerna
• Var lyhörd mot frontpersonalen i marginaliserade områden och ta deras erfarenheter, kunskaper och
varningar på allvar.
• Kartlägg konsekvenserna av anhöriganställningarna, som växer fram i vissa områden.
• Belys aspekten etnicitet i kvalitetsmätningar och i utvecklingen av äldreomsorgen.
79
Eskilstuna
•
sveriges finska huvudstad
I ett industriområde strax utanför
centrum hittar man Eskilstuna Finska
Förening. En tom flaggstång, lätt rostig, trotsar den grå hösthimlen. Här
vajar den finska flaggan då och då, vid
fester, högtidsdagar och begravningar.
Kanske blir det snart en ny flagga, den
sverigefinska med blågult kors på vit
botten?
– Det finns många åsikter om den
saken, säger Soili Pesonen.
I över tjugo år har hon jobbat här,
just nu på halvtid som den enda anställda i verksamheten. Hon lockas av
idén med en alldeles egen flagga för
minoritetsgruppen, ett förslag som
just nu diskuteras intensivt i sverigefinska kretsar.
De evigt unga …
Tunga lastbilar mullrar på gatan utanför, men här inne hörs roligare ljud
från stora samlingssalen. Där står ett
dussintal herrar och damer som träffas varje tisdag för att sjunga tillsammans.
– Vi sjunger julsånger här, ropar en
herre välkomnande.
Dragspelaren Helmer Jyrkäs tar
ton, och så är de igång igen. Vad är det
här för kör?
– Vi är Ikinuorten lauluryhmä, säger en.
Ikinuoret – det är ett underbart
ord för pensionärsgruppen: ”De evigt
unga”. Men De evigt ungas sånggrupp
är de ändå inte.
80
Eskilstuna
•
”Kanske blir det snart en ny flagga,
den sverigefinska med blågult kors på vit botten?”
– Nej, voj, vi har nog ett annat
namn, funderar en dam. Men vilket?
De grubblar en stund och letar i
pappren.
– Muuttolinnut är det ju! Flyttfåglarna!
Och så flyger de vidare på välbekanta toner från barndomen i Finland.
… men de unga kommer inte
Eskilstuna Finska Förening har uppnått en respektabel ålder, den grundades redan 1955, i samband med den
stora arbetskraftsinvandringen från
Finland.
Ungefär 300 000 finländare kom
till Sverige, den största gruppen mellan 1950 och 1970. De flesta bosatte sig
på industriorter i Mälardalen, många
av dem kom till Eskilstuna. I dag finns
här omkring 12 000 sverigefinnar, cirka
tio procent av kommunens invånare.
När föreningen var som störst hade
den 1 300 medlemmar, i dag är de
drygt 300.
– De unga kommer inte längre, säger Soili Pesonen.
Det traditionella föreningslivet lockar inte, ungdomarna söker sina nöjen
på annat håll.
Hur är det att vara finsk i Eskilstuna?
– Himla bra, säger de evigt unga
över kaffet och kakorna.
De beskriver en stad där den finska servicen fungerar nästan överallt,
berättar om finskspråkiga vårdavdelningar och trygghet i den sverigefinska identiteten.
Soili Pesonen ser ändå en avigsida
med all den goda servicen. Hon kom
1969 till Eskilstuna, men tycker inte
att hon talar så bra svenska, det finns
så många finnar här att det inte behövs. Och det är ju inte så bra, konstaterar hon:
– När man nu är här borde man
kunna svenska.
Finskheten finns överallt
Hennes man Seppo Pesonen kom till Eskilstuna från Helsingfors för femton år
sen. Mest har han jobbat i Stockholm,
med den finska nyhetstidningen Viikkoviesti – ett lite slitsamt dagligt pendlande.
Nu guidar han oss runt i det finska Eskilstuna. Han pekar på fabriksbyggnaderna:
Här ligger eller låg Alfa Laval, Outokumpu, Volvo, Bolinder Munktell …
– Och där är en finsk däckfirma.
– Där låg föreningen i tjugo år in
nan vi flyttade.
– Där är en finsk närbutik.
Inne i närbutiken står Kari Mattila
som tog över affären för ett halvår sedan och nu fyller den med varor som
han köper in i Finland.
81
•
Eskilstuna
”… och där står burkar med inlagda mujkor
och småabborrar i tomatsås …
korvkringlor och piroger i långa rader.”
Ett eldorado för hemlandsnostalgiker: Valios glass och de traditionella
ostarna: Emmenthalern, edamern,
Kos-kenlaskijas smältost … och där
står burkar med inlagda mujkor och
småabborrar i tomatsås … korvkringlor och piroger i långa rader och kalakukko, det traditionella brödet med
inbakat fläsk och småfisk … finska ägg,
finsk choklad, finsk salmiak.
Vad säger de svenska kunderna om
en sån närbutik? Allt är finskt utom
mjölken från Arla. Kari Mattila är lakonisk:
– Nå, några är sura och några är
glada.
82
Man skäms inte längre …
Några glada möter man också i huvudbiblioteket i centrum, dit många
finsktalande kommer för att läsa dagstidningarna. En rejäl avdelning med
finsk vuxenlitteratur sträcker sig in
bakom tidningshyllorna.
Inte långt därifrån ligger Mälardalens högskola och Finskt språk- och
kulturcentrum. Här inne sitter professor Jarmo Lainio och lektorn Raija
Kangasalo, som tillsammans driver det
sverigefinska forskningscentret. Här
pluggar ett fyrtiotal studenter finska
– mest sverigefinska ungdomar – och
här arrangeras kulturaktiviteter, seminarier och konferenser om sverigefinskhet och mångkulturalitet. Kommunen är medfinansiär, och mycket
engagerad i verksamheten.
Jarmo Lainio är född och uppvuxen
i Eskilstuna. Han minns en ungdom
då man inte vågade tala finska offentligt. Det är bättre nu:
– I dag hör jag finska på gatorna.
Man skäms inte längre.
… fast folk blänger
Men lärarna som samlats i den sverigefinska skolans lärarrum talar om
en annan verklighet: folk blänger när
man talar finska på gatan, man är fortfarande lite försiktig.
Skolan startades för 15 år sedan och
har nu 135 elever plus 110 barn i förskolan. Skolan fungerar väl. Över 90 procent av eleverna är behöriga för gymnasiet när de går ut. Årskurserna är
små, i snitt 13 elever. Undervisningen
är tvåspråkig genom hela skolan, med
en viss övervikt för finskan under de
första åren. Målet är att eleverna ska
Eskilstuna
Stolthet och osäkerhet
”Finländare som bor i Sverige är stolta över sina rötter och vågar modigt
framhäva finskheten” står det i skolpresentationen. Stärker skolan finskans status?
Ja, det är något man strävar efter.
Men det är tydligt att det finns en osäkerhet om gruppens status i Sverige.
Lärarna framhåller sådant som att
”finska arbetare har gott rykte i hela
världen, för vi jobbar bra”. Kanske en
del beror på att finnarna i Eskilstuna
av tradition jobbat i industrin. De
flesta barnen i skolan kommer från
arbetarfamiljer, utan studietradition.
Att det nu finns en finsk avdelning
inom högskolan uppfattas som statushöjande:
– Fler akademiker är bra!
Kommunens inställning till skolan
är mycket positiv, försäkrar rektorn
Leila Holmström. Kommunen har
haft finska klasser i grundskolan sedan 1973, men skolan har inneburit att
man kunnat lägga ner den verksamheten. De finska barn som nu går i kommunala grundskolor får modersmålsundervisning 45 minuter i veckan.
vara helt tvåspråkiga när de kommer
till gymnasiet.
– Det kan ta lite längre tid att lära
sig på två språk, men lärandet blir
starkare och barnen blir flerspråkiga,
säger en lärare.
– Ja, och de får bättre problemlösningsförmåga, säger en annan.
De andra håller med. Enigheten i
lärarrummet är stor.
•
”… det kan ta lite längre tid att lära sig på två språk.”
83
Eskilstuna
•
Här bevaras finskan
– Det här är den enda realistiska möjligheten att bevara finskan, föräldrarna kan inte ensamma göra det, säger
en av lärarna och de andra nickar instämmande.
Hit kommer barn som talar finska
hemma, men också barn med svenska
som modersmål. Föräldrarna vill att
de ska lära sig finska för att kunna hålla kontakt med släkten. Ute på skolgården mixas språken lite hipp som
happ.
Inne på en förskoleavdelning pysslar
Anna-Liisa Tuovila tillsammans med
en handfull sexåringar. Det är lugnt
och stilla, barnen klipper och klistrar.
Det är typisk sexårsverksamhet, men
fokus här ligger på språkutvecklingen.
Barnen tränas konsekvent i både finska och svenska, och Anna-Liisa Tuovila jobbar med att lära barnen läsa på
det starkare språket.
”Barnen tränas konsekvent i både finska och svenska.”
84
– Det är bra att de kan läsa när skolan börjar, så de kan fokusera på inlärningen, säger hon.
Korv på båda språken
Inne på grillen vid torget är det ingen
som blänger när man talar finska. Elli
Lindgren serverar raskt hamburgare
och tunnbrödsrullar och mixar obesvärat språken allt efter kundernas
behov.
– Ni måste träffa Elli, säger vår guide
Seppo Pesonen. Hon är lite av en institution efter 35 år i Eskilstuna.
Hon kom till Stockholm 1965 från
Jämsä i mellersta Finland. Efter några
år i huvudstaden flyttade familjen till
Eskilstuna, och här trivs hon:
– Det här är en trevlig plats. Fast
sörmlänningarna är lite sega, det tar
lång tid att introducera nya korvar.
Elli Lindgren är också seg, fast i en
lite annan betydelse. Hon håller fast
vid finskheten. Efter mer än 40 år i
Sverige är hon fortfarande lika finsk,
håller på Finland i landskamperna och
resonerar gärna om bastumästerskapen i Eskilstuna, inför finska bastuVM.
Har hon någonsin haft problem
med finskheten? Hon funderar – visst
har någon nattkund bett henne försvinna tillbaka till Finland, men nej,
det räknas inte riktigt.
– Det beror kanske på hur man själv
är, funderar hon.
Men det skulle nog vara lättare om
inte finnar alltid förknippades med
kniven och spriten.
– Fast det är ju sant också, det där
med spriten, konstaterar Elli Lindgren
och återgår till korvstekningen. •
Eskilstuna
•
Elli Lindgren har arbetat på grillen i 35 år.
85
Eskilstuna
•
medveten satsning på finskhet
TEXT JOLIN BOLDT
86
Eskilstuna har länge arbetat för att
bli ett finskt förvaltningsområde. Det
skulle innebära att finsktalande skulle
ha rätt att använda sitt språk i kontakter med förvaltningsmyndigheter och
domstolar. Det skulle också ge rätt att
få förskola och äldreomsorg helt eller
delvis på finska. Nu verkar regeringen
backa på idén om fler finska förvaltningsområden än de som redan finns
i Norrbotten.
Men Sirpa Lindelöf, som samordnar och bevakar de finska frågorna i
staden har inte tappat sugen:
– Det spelar inte så stor roll vad saker heter, vi har redan servicen här.
I Eskilstuna finns finskspråkig förskola och skola, äldreomsorg, hemvård
och dagverksamhet. Bibliotek och kul
turverksamhet satsar på finska, och på
medborgarkontoren finns finsktalande
handläggare.
– Vi kanske inte tänker så mycket
på det, det bara finns här. Finskan är
en del av Eskilstuna.
Just nu satsar kommunen på att lyfta
fram den finska servicen på hemsidan,
som än så länge inte varit särskilt finsk.
– Vi måste visa upp det vi har, säger Sirpa Lindelöf, som också hoppas
på en mer aktiv rekrytering av finskspråkiga och drömmer om mer övergripande samhällsinformation.
Sarita Hotti, s, är ordförande i arbetsmarknads- och familjenämnden.
Hon är född i staden och gick i finsk
klass till och med årskurs 6.
– Jag tycker vi är väldigt välrepresenterade, i vår fullmäktigegrupp på
40 är vi 7–8 finsktalande.
Målsättningen att staden ska ha
finsk service är självklar för henne.
Hon berättar att stadens annonser är
tvåspråkiga och att fullmäktiges dagordningar också finns på finska. Hon
hoppas kommunen ska börja översätta
beslut som rör människor med andra
språk – och då inte bara till finska.
Ojämlikt på kommunal arbetsplats
Forskare: Kristina Boréus, docent, och Ulf
Mörkenstam, fil.dr, båda vid statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet.
Syfte: Att studera ojämlikhet och förutsättningar för jämlikhet mellan personer tillhöriga olika samhällsgrupper – män och kvinnor,
invandrade och infödda – på en kommunal
arbetsplats. Frågan om jämlikhet gäller bl.a.
möjlighet att påverka på arbetsplatsen och
löner.
Viktiga frågeställningar: Vad hindrar en att påverka sin arbetsplats och sin
egen arbetssituation? Är det lika svårt eller
lätt för kvinnor och män, för personer som är
uppvuxna i Sverige och för personer som har
invandrat från något annat land att påverka?
Vilka orättvisor uppfattar de anställda råder
på arbetsplatsen? Hur kan jämlikhet mellan
olika grupper uppnås?
Metod: Enskilda intervjuer och gruppintervjuer med de anställda står i fokus. Vidare
analyseras lönestatistik och annan information om företaget. Forskarna har också studerat arbetet på plats och deltagit i många
arbetsplatsträffar. I undersökningen delades
de anställda in i tre huvudgrupper: svenskfödda kvinnor (de utlandsfödda kvinnorna
var få), svenskfödda män och utlandsfödda
män.
Resultat: Invandrade personer på den undersökta arbetsplatsen upplevde att de hade
sämre möjligheter att påverka arbetet och
arbetsplatsen än vad svenskfödda tyckte att
de hade. De vågade i mindre utsträckning
kritisera och uppfattade oftare att ingen
lyssnade till deras förslag – ofta kände de att
de talade för döva öron. De kunde också ge
färre konkreta exempel på att de påverkat ar-
betsrutiner och liknande än de svenskfödda.
Svenskfödda män hade i större utsträckning
än kvinnor och invandrade män kunnat påverka sin position på företaget. De upplevde
en större trygghet i arbetssituationen.
Kvinnor och invandrade män uppfattade ofta
att de tjänade orättvist lite. Lönestatistiken
visar också att svenskfödda män i de flesta
positioner tjänade mest, att kvinnor i samma
positioner tjänade något mindre och invandrade män minst. Detta förklaras inte av
att de svenskfödda männen skulle ha längre
erfarenhet av arbetet. Vid lönesättningen
premierades inte de goda kunskaper i andra
språk än svenska som de invandrade anställda besatt – trots att de hade stor nytta av
dessa språkkunskaper i det dagliga arbetet.
•
Kontakt:
Kristina Boréus
08-16 26 32
[email protected]
Ulf Mörkenstam
08-16 13 75
[email protected]
•Det måste stå klart att kritik från de anställda är tillåten och
nödvändig för verksamhetens utveckling på kommunala arbetsplatser och inte något som bestraffas. Det bör finnas klara
rutiner för att ta tillvara och beakta alla anställdas förslag.
•Det kan vara en god idé att frångå individuell lönesättning för att
komma ifrån upplevda orättvisor. Om man ändå har sådan bör
kriterierna för vad som ger högre lön vara tydliga och möjliga att
diskutera för de anställda. Kunskaper i andra språk än svenska bör
vara meriterande vid både anställning och lönesättning då detta är
relevant – vilket ofta är fallet på kommunala arbetsplatser i områden
där många boende har invandrarbakgrund.
•På varje arbetsplats bör man på allvar uppmärksamma frågan om
kvinnliga och invandrade anställda missgynnas vad gäller inflytande,
trygghet och löner och gå vidare där det behövs. Mer forskning om
ojämlikhet i arbetslivet behövs.
87
•
❦ Pirjo Lahdenperä är Sveriges första professor i interkulturell pedagogik, och forskningsledare
på Centrum för interkulturell skolforskning vid Mångkulturellt centrum i Botkyrka. Hon leder ett
forskningsprojekt inom utbildningsförvaltningen i Södertälje kommun, där man vill föra in aktuell
forskning i det praktiska arbetet.
Pirjo Lahdenperä:
»Skolan ska inte
behandla eleverna lika«
Det finns skolor som arbetar otroligt bra under
svåra förhållanden. De gör en samhällsinsats
utöver det vanliga, sliter med segregation och
sociala och ekonomiska problem.
– De gör ett helt otroligt jobb, säger Pirjo
Lahdenperä.
Ändå får skolorna ofta kritik från omvärlden,
också för misslyckanden som de inte är ansvariga för. Ett exempel är när svenska föräldrar flyr
en skola – kommunen kan se det som skolans
fel. Men det är ofta andra strukturer, till exempel bostadssegregationen, som är problemet.
Man måste kunna diskutera sådant, i stället
för att göra skolan till syndabock, anser hon.
Ny kunskap behövs
Men samtidigt krävs pedagogisk utveckling.
Pirjo Lahdenperä är bekymrad över ”mittemellanskolorna”, de som varit helt svenska skolor
och börjar få in allt fler invandrarelever. Skolor
som inte ännu har kunskap om och erfarenhet
av interkulturellt arbete.
88
– De multietniska skolorna har förståelse för
problemen, de nya skolorna har mycket kvar att
lära sig om mångkulturalism och interkulturalitet.
Den här förändringen sker förstås i storstäderna, men också i mindre kommuner har man
den här typen av problem, i Gislaved, Södertälje, Borås, Västerås, Eskilstuna ... Här behövs
kunskapsutveckling.
– Men hur stor intern pedagogisk diskussion
finns det? Det skulle behövas mer – och det är
också något som lärarna önskar. Det finns personalgrupper på skolan som nästan aldrig får
eller väljer att få kunskaper om mångkulturell
skola eller interkulturell undervisning, konstaterar hon.
Hennes bild är att det mest är rektorer, svenska 2-lärare och modersmålslärare som man satsar på när det gäller interkulturell pedagogik. De
andra, som yrkeslärarna, lämnas ofta utanför.
Hon oroar sig över att lärarna drunknar i en
ökande juridik och administration, och inte
hinner med den pedagogiska utvecklingen. Och
Skapa lösningar tillsammans
– Många kommuner är dåliga på att skapa lösningar tillsammans med invandrarna. I stället
gör man saker för dem.
Likabehandling kan misstolkas som att behandla alla som de vore lika, konstaterar Pirjo
Lahdenperä. Om man ska stuva in alla under
samma tak finns det inte utrymme att se olika
kulturella skillnader och behov.
– Man måste ta hänsyn till vilken grupp det
gäller, hur länge den varit här, hur stor den är,
vilket kulturellt kapital den har. ❧
vem ska hinna samverka med föräldrarna? Lärarna har sin arbetstid, de vill inte ha mera jobb
utanför sin undervisning.
Det leder till att man blir ointresserad av vad
föräldrarna tänker och tycker och tillskriver
föräldrarna problem och okunnighet, i stället
för att ta med dem i skolutvecklingen.
Resultatet kan bli en ”obegriplig” skola för
föräldrar, med föräldramöten som bara skapar
fler frågor, man möts inte och förstår inte varandra. Pirjo Lahdenperä är rejält kritisk mot en
agenda som innebär att man inte tar vara på vad
människor själva vill och kan, och att man tror
att samma lösningar ska fungera för alla.
•
Pirjo Lahdenperäs
råd till kommunerna
• Se till att inte alla invandrare hamnar i
samma skola, dvs. segregerade skolor
utan svenska elever. Eleverna har inte möjlighet att lära sig svenska i en skola utan
svenska elever. Satsa på blandade skolor!
• Ungdomarna ska bli flerkulturella, det är
den bästa integrationen, ungdomarna
måste få skapa ”en tredje identitet” som
sverigefinnarna i Eskilstuna, man kan vara
både svensk, finsk och sverigefinsk. Om
man förnekar gruppers särbehov finns
det risk att de isolerar sig.
• Kompetensutveckla personalen, öka
deras förståelse för mångkulturalism och
interkulturalitet.
• Stötta den personal som jobbar med
mångkulturellt ledarskap.
• Var inte rädd för konflikter, och sopa dem
inte under mattan – använd dem i stället
för utveckling och integration.
• Skapa resurs- och kompetenscentra i
kommunen och forskningscirklar som
stöd för pedagoger.
89
Södertälje
•
fotbollsfeber i Mesopotälje
90
Södertälje
Boom – bo-doom …
Trummorna börjar mullra och fyra
gigantiska flaggor med den assyriska
stjärnan vecklas ut över läktaren medan konfettin – omsorgsfullt sönderklippta tipskuponger – singlar ut över
arenan.
Det är ingen särskilt laddad match,
men den här soliga söndagseftermiddagen har ändå över tvåtusen personer
tagit sig till utkanten av Södertälje för
att se Assyriska FF spela mot ”lillebror”, Valsta Syrianska från Sigtuna.
De kommer i små grupper. De
unga männen i hejaklacken har redan samlats inne på arenan. En liten
flicka skyndar förbi, insvept i den assyriska flaggan, eleganta unga kvinnor
försöker hålla ordning på barnvagnen
medan farmödrarna håller ett öga på
småttingarna. Grupper av medelålders herrar i propra kostymer diskuterar allvarligt, en nunna sveper förbi
och rullstolarna står i kö till hissen.
På stora läktaren är de flesta assyrier
– nittio procent, gissar en kille från laget. På läktaren mittemot sitter ett par
hundra syrianer som hejar på Valsta.
Två starka lag
En högtalarröst uppmanar publiken
att åka till ett seminarium om situationen i Mellanöstern, i Norrköping
nästa helg. Svårt att tänka sig sånt på
en annan arena.
Fotbollen har fått ett starkt symbolvärde för assyrierna och syrianerna
•
i Södertälje. Visst är de en stor och
tydlig grupp i staden – men ändå inte
fler än cirka 20 000 personer. Ändå
har de lyckats skapa två starka lag med
elitambitioner. Både Assyriska FF och
Syrianska FC spelar i division 1.
Är de naturligt lysande fotbollsspelare? Eller handlar det om något
annat? Är det kanske ett tecken på
sekularisering, där fotbollen börjar
utmana kyrkornas plats i människors
medvetande? Eller har fotbollen blivit
en samlande symbol för en starkare
nationalism, handlar det om att driva
den assyriska/syrianska frågan på alla
fronter?
”Hur lyckas de vara så starka, så framgångsrika?”
Ett folk – eller två, tre, fyra …
Ett folk. Suryoyo. Eller två – syrianer
och assyrier? Eller fyra–fem? Man kan
öka på listan med kaldéer, araméer,
babylonier ... och hur är det med mandéer? De talar samma språk. Men vad
heter det? Assyriska, arameiska ... och
förresten talar många bättre turkiska
eller arabiska. Samma religion – men
flera olika kyrkor.
Hur lyckas de vara så starka, så
framgångsrika? Det handlar i alla fall
inte om den stora enigheten.
– Vi är samma folkslag, säger allihopa bestämt innan de börjar beklaga de
andra gruppernas ovilja att samarbeta.
91
Södertälje
•
Danny Shaheen
har varit med i
klubben sen han
var fem år.
Man växer upp med sin familj, sin
kyrka, sitt fotbollslag. Är du syrian går
dina barn i Syrianska FC:s fotbollsskola. De assyriska barnen lär sig dribbla
hos Assyriska FF.
Riskerar inte assyr/syrianernas framgångar att mattas av, när alla är så upptagna med att avvisa varandra? Eller är
de oavbrutna stridigheterna ett sätt att
upprätthålla minoritetsmedvetenheten,
ett utslag av deras omåttliga energi?
Det här enar oss
Uppe på pressläktaren sitter Danny
Shaheen som ska skriva om matchen
för Assyriskas hemsida. Han har varit
med i klubben hela sitt liv, säger han.
Eller åtminstone sen han var fem.
”Det här är nåt som enar oss, vi i samma folkgrupp.”
– Då började jag med knattefotboll,
säger han drömmande och minns hur
stort det var att vara bollkalle vid en
match.
92
Från knattefotbollen har han gått
vidare, och till och med varit otrogen
– han har spelat för andra klubbar
– men han återvänder alltid hit. Just
nu spelar han inte för klubben, han
har fullt upp med tandläkarstudierna,
men det är självklart att han jobbar
ideellt ändå.
– Det här är nåt som enar oss, vi i
samma folkgrupp.
Danny blir ivrig: Assyriska är ansiktet utåt, en röst, det är viktigt att världen får veta om assyriernas situation.
Radband och hejaramsor
Bo-boom, bo-boom – Dannys röst
dränks då och då av trummorna och
hejaklackens ramsor, publikhavet
börjar vakna till och ropa, applådera,
stöna medan kvinnorna uppmuntrar
med la-la-la-anden, Mellanösterns
ululerande, som tillrar som pärlor över
bänkraderna, medan de äldre männen
snor sina radband.
Andra halvlek, två spelare krockar
och den ena, en kille från Assyriska
Södertälje
•
”… över tvåtusen personer har tagit sig till utkanten av Södertälje …”
bärs ut på bår. Danny följer intensivt
med, anteckningsblocket ligger bortglömt, handen trummar mot bordet.
Just nu är det tre assyriska spelare
på plan. Längtar han ut dit?
– Såklart, svarar Danny utan att
tveka. Vem gör inte det?
– Vi måste vinna
Nere vid skranket står en publikvärd,
spänt uppmärksam på matchen. Sonen spelar i juniorlaget, mannen står
här vid alla matcher.
Om inte Assyriska vinner serien,
vilket lag skulle han hålla på? Han
funderar ett ögonblick, ansiktet blir
strängt:
– Det går bara inte att tänka på.
Men Danny Shaheen är beredd att
tänka på frågan, han funderar på Boden, Västerås … nej, Umeå i så fall.
Inte de två syrianska klubbarna då?
– Nä!
Men de är era kusiner?
Danny skakar på huvudet:
– Namnkonflikten, förstår du.
Splittringen! Jag tänker på folkmordet, de sätter inte sånt i centrum.
Han blir lite dyster, de är ju ändå
samma folk.
93
Södertälje
•
– Att det har gått så långt att man
förväntas eller tvingas välja sida, när
det egentligen inte borde vara så, gör
mig verkligen ledsen. Det enda det
gör är att minimera chanserna till ett
återförenande av vårt folk.
Men så lyser han upp: Vi assyrier
försöker i alla fall vara diplomatiska.
På så sätt kanske det finns hopp ändå,
avslutar han.
Matchen är över. 1–0. Valsta-syrianerna har packat ihop sina grejer och
gett sig hemåt, arenan ligger tom. Då
kilar småkillarna fram, en liten tioår-
ingsarmé i Assyriskas tröjor, beväpnad
med sopborstar och burk- och pappersplockare.
Ska de som vuxna känna sig som
assyrier och muttra över syrianer och
kaldéer? Som svenskar?
Eller – befriande – som allting på
en gång.
De dribblar runt med kvarlämnade
läskflaskor och berättar att de är bäst i
laget, medan de lite halvhjärtat skyfflar runt konfettin. Men så småningom
blir det ordning igen, fotbollsarenan
ligger tom och väntar. •
”… konfettin – omsorgsfullt sönderklippta tipskuponger – singlar ut över arenan.”
94
Dåligt stöd för invandrad fotboll
Forskare: Torbjörn Andersson, lektor i
idrottsvetenskap på Malmö högskola.
Syfte: Att studera de rivaliserande fotbollsklubbarna Assyriska FF:s och Syrianska FC:s
plats i Södertälje och deras roll för integrationen. Att ge en överblick över invandrarfotbollens historiska utveckling i Sverige.
Viktiga frågeställningar: Vilken syn
finns på invandrarklubbarna Assyriska FF och
Syrianska FC i Södertälje? Hur har de behandlats av kommun, sponsorer, media och
allmänhet? I vilken utsträckning har klubbarna bidragit till integrationen i Södertälje?
Hur har invandrarfotbollen växt fram?
Metod: Sport- och dagspress från perioden
1950 till 1975 har studerats. Länstidningen i
Södertälje under 1990-talet har analyserats.
En stor enkätundersökning gjordes 2005 för
att se hur Södertäljes gymnasieungdomar ser
på klubbarna. Ett tiotal intervjuer har också
gjorts med representanter för klubbarna, supportrar, kommunpolitiker och lokala medier.
Resultat: Svensk fotboll har länge varit
förhållandevis etniskt homogen och stängd
för utländska spelare. Invandrarlag dyker
upp efter kriget som arbetsinvandring. Tidigt uppmärksammas dessa klubbar för spelar- och publikbråk och det skrivs om ”hetlevrade sydlänningar”.
Den synen var dominerande då de två klubbarna bildades i Södertälje under 1970-talet. Assyrierna och syrianerna byggde upp en stark lokal
kultur, delvis präglad av konflikter mellan grupperna, inte minst inom fotbollen. Denna växte
sig allt starkare i staden som av tradition dominerats av ishockey baserad på etniska svenskar
och den stora finska invandrargruppen.
Assyriska och Syrianska fick inte mycket
stöd av kommun och storföretag och den
”svenska” publiken visade inte något nämnvärt intresse. Klubbarna och deras supportrar kände sig snarast motarbetade. Däremot
skrev lokala medier positivt om klubbarna
och deras publik.
Trots den svaga stöttningen lyckades Assyriska FF, som första invandrarlag, nå allsvenskan. Kommunens bristande bidrag till
klubben blev akut genom den undermåliga
hemmaplanen. Först efter den allsvenska säsongen stod en nybyggd arena klar.
•
Kontakt:
Torbjörn Andersson
[email protected]
040-665 70 00
Enkätundersökningen bland gymnasieungdomarna visade att assyriska och syrianska
ungdomar känner sig som de mest välintegrerade i staden, och klubbarna har spelat
en roll i detta. Varken etniska svenskar eller i
ännu högre grad de med finsk bakgrund har
samma positiva syn. Undersökningen visar
att de två klubbarna inte engagerar många
utanför den egna etniska gruppen.
Slutsatsen är att kommun, storföretag och
Södertäljes allmänhet inte har stöttat den
fotbollskultur som på många sätt är unik i
fråga om spelskicklighet, publik atmosfär
och många kvinnor på läktarplats. Assyriskas
framgångar har gett större genklang utanför
än i Södertälje.
Resultatredovisning:
”Fotbollen i Södertälje”, www.idrottsforum.
org; artikel i Invandrare & Minoriteter nr 1
2007 och en kommande artikel i Soccer &
Society 2008.
•Ha en tät dialog med invandrarklubbar, så att de inte känner sig
marginaliserade.
•Utnyttja invandrarklubbarnas många gånger unika kvalitéer till gagn
för kommunen.
95
Södertälje
•
segregerade
och mycket framgångsrika
TEXT JOLIN BOLDT
FOTO SÖDERTÄLJE KOMMUN
I kommunhusets fikarum står
en ikon med texten ”God bless our
home”. Typiskt svenskkommunalt ...?
– Södertälje är nog unikt, säger Anders Lago (s), sedan 1998 ordförande i
kommunstyrelsen.
Ungefär 25 procent av invånarna i
hans stad är assyrier och syrianer. Det
sätter sin prägel på Södertälje, en så
stor och – på sitt sätt – sammansvetsad grupp påverkar självklart stadens
vardag. I andra kommuner med många
invandrare handlar det oftast om en
blandning av olika grupper.
Anders Lago säger att assyrierna
och syrianerna på många sätt är den
mest väletablerade gruppen i Södertälje. Han målar upp en ljus bild av
människor som efter kort tid i Sverige
etablerar sig som företagare och som
aktivt deltar i samhället och samhällsdebatten. Få lever på bidrag, organisations- och kulturlivet är starkt.
”Assyrierna och syrianerna är på många sätt den
mest väletablerade gruppen i Södertälje.”
Ljust – men med en avigsida
Men för Anders Lago har den ljusa
bilden också en avigsida: Den självvalda boendesegregationen. Sammanhållningen inom gruppen är stark och
96
positiv, men kan också kännas uteslutande. Anders Lagos barn har vuxit
upp i Ronna och han vittnar om en
viss frustration:
– Det är inte enkelt som etnisk
svensk att närma sig gruppen. Det är
inte lätt att bli vän med en assyrier
eller syrian. Anders Lago tystnar och
funderar ett ögonblick.
– Fast de säger säkert samma sak
om oss.
Ny invandring varje månad
Just nu kommer 100–150 flyktingar
varje månad till Södertälje. Det är
nästan bara kristna från Mellanöstern
som nu söker sig hit, de flesta från
Irak. De nyanlända möts av landsmän
och trosfränder, de får trygghet, men
klarar sig länge utan att tvingas möta
det svenska Sverige.
– Det är ett problem för de nyanlända, det tar lång tid innan de lär sig
svenska, de blir uteslutna från arbetsmarknaden.
Ändå finns det starka drivkrafter
för integration: eftersom det inte finns
någon möjlighet att återvända, vet de
att de kommer att stanna här.
Tjejerna går vidare
Anders Lago tror att en förändring är
på väg. Den yngre generationen utbildar sig, många flyttar till villor utan-
Södertälje
•
Anders Lago, kommunalråd och
kommunstyrelsens ordförande.
för Hovsjö och Ronna, där gruppen
etablerat sig.
– Framför allt tjejerna går vidare
till högre utbildning.
Han ser framför sig hur gruppens
starka entreprenörsanda kan erövra
nya nischer, advokatbranschen, IT …
Det är tydligt att Anders Lago är
lite frustrerad över att assyrierna och
syrianerna valt att leva så pass segregerat, och ser fram mot ett annat slags
integration.
Det måste ta tid
För trettio år sedan försökte kommunen mota boendesegregationen och
styra assyrier och syrianer till andra
områden.
– Men vi fick på tafsen av DO,
konstaterar Anders Lago. I dag är det
överhuvudtaget inte en aktuell tanke,
förändringar sker över generationer.
Han minns ett besök för några år
sedan i staden Oberá i Argentina, dit
svenskarna utvandrade för hundra år sedan. Den svenska kyrkan och den svenska skolan är fortfarande viktigast där.
– Det gav mig perspektiv på assyrierna och syrianerna i Södertälje.
Han talar lite självironiskt om stadens
”många fina integrationsprogram”.
– De har alla misslyckats när det
gäller assyrierna och syrianerna.
”Gruppens starka entreprenörsanda kan
erövra nya nischer, advokatbranschen, IT …”
Starkt modersmål
Eftersom man bor nära varandra växer
barnen upp med modersmålet levande
runtomkring sig. Kan inte det starka
modersmålet leda till bättre svenskkunskaper och i förlängningen vara
en förklaring till att ungdomarna i så
hög utsträckning går vidare till högre
studier?
Anders Lago tror inte på den tanken.
– Nej, jag tror att det finns starka
drivkrafter hos de unga att bli något
annat än föräldrarna – framför allt
gäller det tjejerna som inte vill ha det
som mamma och mormor. •
97
98
Kapitel 4
Att arbeta
tillsammans
99
•
❦ Irene Molina är docent i kulturgeografi och lektor vid Uppsala universitet. Irene Molina arbetade i Chile med inriktning på socioekonomisk segregation. Hon kom till Sverige 1986 och skrev här
sin doktorsavhandling ”Stadens rasifiering. Etnisk boendesegregation i folkhemmet.” I dag forskar
hon om social rättvisa i städerna. Hon undersöker också intersektionalitet, hur olika maktstrukturer påverkar varandra.
IRENE MOLINA:
»Olika slags förtryck
samverkar i segregationen«
Irene Molina bor inte i ett elfenbenstorn. Hon
forskar om sociala orättvisor och vill att hennes
forskning ska vara ”samhällsrelevant”.
– Jag vill arbeta med sådant som kan leda till
förändring.
I linje med detta ägnar hon mycket tid åt
att föreläsa – gärna på en icke-akademisk nivå
– och skriva populärvetenskapligt, för att öka
förståelsen för olika förtrycksmekanismer.
Irene Molina har, tillsammans med Diana
Mulinari och Paulina de los Reyes, lanserat det
besvärliga – men nyttiga – ordet intersektionalitet, hur olika diskrimineringsmekanismer samverkar med varandra. Mycket av debatten kring
integrationsfrågor har fokuserat på etnicitet,
men på senare år har man börjat inse att man
också bör ta hänsyn till annat. Irene Molina har
lyft upp också kön och klass i sina undersökningar av hur vi utformar våra städer.
– Och sen har vi också andra frågor, som
funktionshinder, sexualitet och så vidare – alla
100
faktorer som har betydelse för hur du utformar
ditt liv.
Irene Molina började studera boendesegregationen i Sverige och slogs snart av att det var en
allmän uppfattning att invandrarna själva valde
segregationen. Och Irene Molina kände inte
igen sig och sina erfarenheter bland annat från
sfi-kurserna när hon kom till Sverige:
– Jag kan lova dig att jag aldrig har mött någon som sagt ”jag vill bo nära mina landsmän” –
alla var måna om att bo bland vanliga svenskar.
Det är förstås ingen allmän sanning, påpekar
hon, men hon förvånades över hur ofta forskningen förmedlade kunskap som inte alls stämde med hennes egen erfarenhet som invandrare.
Hon hittade ”etablerade sanningar” om segregation och om de svenskglesa bostadsområdena,
som helt saknade belägg – ett slags mytbildning
om de här frågorna.
– Jag behövde förstå mera om fördomar, konstaterar hon.
•
Intersektionalitet blev ett nyckelord.
– Det är ingen metod, inget recept, utan
handlar om ett perspektiv på saker och ting, att
kunna se hur olika maktstrukturer samverkar
med varandra. Och när du en gång lyckats se de
sammanflätade relationerna kan du inte låta bli
att se det sedan.
Irene Molina beskriver hur vi alla bär på förutfattade meningar, och hur viktigt det är att
samhället förstår detta.
– Vi kan inte lösa problemen med segregation, marginalisering och exkludering om vi
inte inser att vi alla aktivt bidrar till dem.
Hon har mött många som ogillar att man använder begrepp som diskriminering och rasism.
– Men rasismen, och sexismen, har djupa rötter i västvärlden. Det är inte ditt eller mitt fel,
det är något som vi alla lever med.
Den biologiska rasismen är död. Ändå består
rasismen, vi har i stället fått en kulturrasism, där
vi delar upp kulturer och religioner som mer eller
mindre civiliserade, problematiska, förlegade …
– Överallt ser vi exkludering, diskriminering,
fördomar.
Men eftersom Irene Molina är en grundläggande förhoppningsfull person gläder hon sig åt
att medvetenheten om de här frågorna har ökat:
– Det börjar gå upp för dem som har makt att
antirasismen behövs. ❧
Irene Molinas råd till kommunerna
• Den bästa kunskapen finns hos dem som upplever problemen. De ger de bästa diagnoserna
och de bästa lösningarna. Ge dem experthjälp att formulera lösningar.
• Delegera makten! Initiera en process, som får ta lång tid, för att överlåta beslutsfattande lokalt.
• Ta inte den lätta vägen, ta den besvärliga vägen! Det finns ingen lätt väg till framgång.
Skaffa kunskap innan ni initierar förändring.
• Gå ifrån projektkulturen!
101
•
Norrköping
Eldsjälar lyser upp förorten
Bernt Schneider,
Ditt Nya Hageby
102
Norrköping
Det är snålblåst och grå november, men Bernt Schneider lyser som
en sol i sin gula jacka där han kommer
vandrande från Hageby centrum på
väg till sitt kontor.
Eller kontor och kontor – hyreslägenheten har förvandlats till en träffpunkt för alla områdets eldsjälar – här
samlas man för möten, för att jobba
vid nån av datorerna, planera nästa
projekt och fika och prata.
Hageby centrum i sydöstra Norrköping ligger granne med Navestad, där
Integrationsverket höll till några år.
Hageby är ett typiskt miljonprogram,
här bor 7 800 personer, de allra flesta
i hyresrätt. De flesta husen är byggda
på 60- och 70-talen och ligger lite
spretigt utkastade på slätten, avskilda
från varandra av bilvägar. Det är glest
mellan byggnaderna, långt från innerstadsförtätning, och det östgötska
slättlandskapet ger ingen naturlig variation åt området.
Här händer det grejer
Men här händer grejer – det ser man
vid första ögonkastet. Många av husen har byggts om – i ganska blandad
stil – och mycket är på väg: centrumet
ska bli Östergötlands största innecentrum, en spårvagnslinje dras snart in
i området, biltrafiken leds bort. Men
medan shoppingmöjligheterna ökar
minskar den kommunala servicen
– just nu flyttar till exempel socialförvaltningen från området.
Här har projektet Ditt Nya Hageby
fungerat sedan år 2000. Bakgrunden
var densamma som i många andra
miljonprogramsområden: utslagning,
vandalisering, kriminalitet – och efterhand ett område med allt sämre
rykte, där många lägenheter stod tomma. En rejäl förlust för staden och för
det kommunala bostadsbolaget. Man
beslutade sig för att satsa småskaligt,
på att öka de boendes engagemang i
området.
– När vi startade var de boende projekttrötta, de bara suckade över ännu
ett nytt projekt.
”När vi startade var de boende projekttrötta,
de bara suckade …”
•
”… här händer grejer –
det ser man vid första ögonkastet.”
Entusiasmen kom sakta
Bernt Schneider beskriver hur entusiasmen sakta vaknade, när de boende
insåg att det inte handlade om att ösa
pengar över dem, utan att tillåta dem
att göra något själva. Vid den tidpunkten var det många konkreta problem
med den fysiska miljön som folk bekymrade sig över, nu fick de möjlighet
att ta itu med dem. De första projekten handlade om att skapa fartgupp
på bilvägen utanför skolan och att riva
en gammal värmecentral där A-lagare
och knarkare samlades – konkreta förbättringar som syntes tydligt.
Fartgupp, det är sådant som villa
ägare raskt fixar i sina områden – resursstarka personer, som är vana att
103
Norrköping
•
begära saker. I Hageby fanns inte samma vana att kräva sin rätt.
Ditt Nya Hageby är ett projekt som
pågått rätt länge, i projektår räknat.
Det har också låtit tala om sig – många
har prisat det och utvärderingarna har
varit positiva. Ändå handlar det om
mycket små pengar, satsningen har
under de sju åren kostat kommunen
3,5 miljoner kronor.
”Ditt Nya Hageby har låtit tala om sig – många har
prisat det och utvärderingarna har varit positiva.”
Små pengar och stor vilja
Kanske för att det till skillnad från
många andra satsningar har ett helt
platt perspektiv. Alla satsningar i området är boendeinitiativ, inga förslag
har kommit uppifrån.
104
– Vad gör att människor mår fysiskt
bra? Jo engagemang. Vi tillät folk att
göra saker själva.
Bernt Schneider var med och drog
igång projektet år 2000, då som projektanställd. I dag är han anställd av
den ideella föreningen Ditt Nya Hageby, en verksamhet som hankar sig
fram utan större långsiktighet i planeringen. Bernt Schneider suckar lite.
Han drömmer om ett treårigt avtal
med kommunen, som skulle ge lite
arbetsro.
– Projektet har två sidor: områdesutveckling och stöttning av de engagerade. Det för också med sig social
stabilisering; knarkare, utslagna – alla
kan delta.
Normalt pågår det 40–50 projekt
samtidigt, små och stora. Det kan
handla om allt från att en person vill
skriva en diktbok till att starta stor-
Norrköping
•
skalig ungdomsverksamhet eller förbättra trafikmiljön.
Bernt Schneider är ivrig och full
av berättelser om lyckade satsningar.
Det är den nedknarkade kvinnan som
lyckades förbättra miljön på skolgården, struliga killar som fått igång
storskalig ungdomsverksamhet, forskningsrapporter, fotbollslag och musikframgångar. Många av de aktiva har
varit arbetslösa eller sjukpensionärer
eller ungdomar som känt behov av att
ta tag i livet. Bernt Schneiders jobb
går inte ut på att dra igång saker själv,
utan att stötta och hjälpa dem som vill
aktivera sig i föreningens verksamhet.
Känt – men okänt
Det har skrivits forskarrapporter och
uppsatser om verksamheten, lokaltidningen har rapporterat flitigt om
verksamheten, många runtom i Sveri-
”… struliga killar som fått igång storskalig
ungdomsverksamhet, forskningsrapporter, fotbollslag
och musikframgångar.”
ge känner till den. Men Hagebyborna
själva, känner de till Ditt Nya Hageby?
De som är engagerade förstås, men
hur är det med de andra? En snabb
rundfråga ger varierande besked. En
ung man på väg hem, Joni Yousef, är
tveksam:
– Njae, vad är det?
Efter en stund kommer han på att
han spelat i fotbollslaget, men han
har inte känt till att det har något med
Ditt Nya Hageby att göra.
En tandlös a-lagare känner igen det
från tidningen:
– Jag har nog läst om´et, men jag
känner inte till nåt.
105
Norrköping
•
Selimi Myrrete hastar förbi, på väg
till dagis för att hämta ungarna. Hon
har bättre koll och pekar mot lokalen
en bit ifrån.
– Ja, jag känner till DNH, de finns
därinne. De gör det bättre här, tryggare.
Selimi Myrrete tycker att Ditt Nya Hageby gör Hageby tryggare.
106
En del i tryggheten är att de aktiva
i föreningen, ett sextiotal ”eldsjälar”,
rör sig i området i lysande gula t-shirts
eller jackor. De håller i läxläsning och
gemensamma promenader för de boende, drar igång studiecirklar eller
samlar de unga till olika aktiviteter.
Oro för framtiden
Hageby är på väg att bli glassigare. Med
de nya kommunikationerna, nyrustade hus och ett gigantiskt köpcentrum
kommer det antagligen att locka resursstarkare boende. Men än så länge
kämpar Ditt Nya Hageby med att lyfta
ett område med stora problem.
När vi vandrar över den stora parkeringsplatsen och ser tillbaka mot kontoret där Bernt Schneider sitter och
bekymrar sig över nästa års verksamhet ser lokalen försvinnande liten ut
jämfört med höghusen runtomkring.
Entusiastiska människor som vill så
mycket – och så väldigt små resurser. •
Norrköping
•
”Entusiastiska
människor som
vill så mycket
– och så väldigt
små resurser.”
Så här startade projektet
Initiativet kom samlat från kommundelsdirektören i Södra kommundelen, prästen i S:t Johannes församling i
Svenska kyrkan och områdeschefen för Hyresbostäder i Norrköping.
Man skapade en resurspool – namngivna personer från olika myndigheter och organisationer – som var
kontaktpersoner för de boende och hjälpte dem att hitta rätt i olika projekt.
Nästa steg var direktkontakt med de boende. 10–15 eldsjälar satte igång arbetet, hyresvärden fixade en
byggbarack som blev träffpunkt, de boende bemannade den.
En projektledare anställdes och bildade en förening, som övertog projektet.
De första tre åren var budgeten 1,6 miljoner per år, nu är den 800 000. Bidrag kommer från bostadsbolaget, kyrkan och kommunen som ger 500 000 kronor per år, det mesta i form av att kommunen står för den
lägenhet där verksamheten inryms.
107
Norrköping
•
Lars Stjernkvist är i dag kommunalråd
i Norrköping. De flesta minns honom som
socialdemokraternas partisekreterare och som
chef för Integrationsverket. Nu njuter han av
att vara tillbaka i hemstaden, och är särskilt
engagerad i barn- och ungdomsfrågor.
108
Norrköping
•
”man ska ta vara på
ideella krafter”
TEXT JOLIN BOLDT | FOTO ROBERT RINGQVIST
– För ett par år sedan jämförde
man Hageby med de franska förorterna, som Clichy-sous-Bois.
Lars Stjernkvist minns diskussionerna före valet 2006, då den lokala
debatten utmålade Hageby som en
potentiell krutdurk – de brinnande
förorterna i Frankrike kunde när som
helst drabba Sverige. Det var en överdrivet dramatisk bild, tycker han:
– Vi har en kraftig segregation och
stora bekymmer i Hageby. Men där
finns inte uppgivenhet, säger han.
Han berättar att kommunen övervägde att lägga ner skolan där, men att
föräldrarna i området reagerade kraftigt
– den har blivit en välfungerande skola,
anser han. Och han tycker att projektet
Ditt Nya Hageby inte längre borde finnas – det vill säga inte som projekt.
– Det borde vara en integrerad del av
Norrköpings verksamhet, jag har svårt
att tänka mig att en sådan här verksamhet kan leva utan samhällsstöd.
Han konstaterar att projektet nu befinner sig i ett brytningsskede: antingen
permanentas det, eller så blir det en ideell verksamhet på en lägre ambitionsnivå. Han tycker projektet är lite udda,
det finns inget liknande i kommunen,
och ser det som ett intressant försök att
nyttja kraften i det civila samhället.
– Vi borde bli bättre på att ta till
vara ideella krafter.
Lars Stjernkvist tror att blandformer kan vara mycket effektiva och att
kommunen av kvalitetsskäl behöver
utveckla samarbetet med de ideella
organisationerna.
Just i Hageby har kommunen inte
satsat så stort, däremot i närbelägna
Navestad där man lagt ned hundratals
miljoner på att rusta upp och förändra.
– Det är fortfarande ett relativt fattigt område, men det har bättre rykte,
inflyttning – och en kö till skolan.
Erfarenheterna från Navestad är
goda, och man hoppas nu att Hageby
ska förändras positivt av spårvägsutbyggnaden till området.
Norrköping har i dag en, med östgötska mått mätt, rätt kraftig invandring, cirka 600 flyktingar om året, plus
den vanliga anhöriginvandringen. Men
kommunen diskuterar inte att minska
inflyttningen och Lars Stjernkvist är
starkt emot alla sådana åtgärder:
– Jag tycker det är principiellt fel att
begränsa flyktingarnas frihet – då är det
bättre att begränsa kommunernas frihet.
Han gillar inte tanken på tvångsåtgärder, man ska inte styra folks liv, och
han tror att det bara skulle försvåra integration och skapa nya problem.
– Jag tror ett skäl till att vi inte har
en Malmö-debatt är att vi här tydligt
sett att man kan förändra, säger Lars
Stjernkvist. •
”Jag tycker det
är principiellt
fel att begränsa
flyktingarnas
frihet.”
109
•
❦ Adolphe Lawson är född i Togo, och har studerat juridik i Frankrike. Sedan studerade han
statsvetenskap i Sverige och doktorerade vid Uppsala universitet 1988. Efter några år som ledande
oppositionspolitiker i Togo lämnade han det politiska engagemanget i hemlandet (”demokratiseringsprocessen gick snett”) och återkom så småningom till Sverige. I dag är han lektor i statsvetenskap på Södertörns högskola och har som enda statsvetare medverkat i Storstadsutvärderingen
som startade år 2000. Under våren 2008 kommer han med rapporten ”Demokrati på förortska
– storstadssatsningen i Stockholm, Haninge, Huddinge och Södertälje. En process för segregationsbekämpning, demokratiutveckling och förvaltningsförnyelse”.
adolphe lawson:
»Alla integrationsprocesser
är olika varandra «
Adolphe Lawson är en intensiv föreläsare – när
han beskriver storstadssatsningen kastas studenterna mellan fniss och indignation. I föreläsningssalen har han ett tydligt underifrånperspektiv. När han sitter på sitt tjänsterum är han
mera måttfull.
Han diskuterar de slutsatser han dragit i arbetet med att utvärdera Storstadssatsningen.
En viktig del var att genom olika åtgärder öka
de boendes kompetens.
– Avsikten var inte att ge dem jobb, utan att
öka deras anställningsbarhet.
Mycket var vettigt och bra i satsningen, men
de områden som ingick ser likadana ut i dag,
menar han. Man ville bekämpa de socioekonomiska problemen, men det blev inte så mycket
gjort, områdenas status har inte förändrats:
110
– Det beror på en ständig nyinflyttning i områdena. Allt fler fattiga flyttar in och det blir allt
färre svenskar.
Vad kan man göra?
Adolphe Lawson gör en uppgiven gest. Ska man
flytta nyanlända till andra kommuner, tvinga
fram en bättre fördelning över landet? Nej,
man kan inte tvinga människor, och det är klart
att folk vill bo tillsammans med sin folkgrupp.
Man vill inte vara ensam. Och hur gör man varje
plats så attraktiv att människor vill stanna där?
– Problemet är att det blir för många fattiga i
samma område. Man borde höja köpkraften och
då måste man ha egen försörjning.
Och nu blir Adolphe Lawson ivrig:
– De måste ha arbete, kommunerna måste fixa arbetsplatser, inte bara öka anställningsbarheten. Folk som har lön kan bo var
de vill, göra vad de vill.
Han tror lösningen är ett samarbete med
privata aktörer – sådant sker till exempel i
England – och beklagar att det finns så täta
skott mellan stat/kommun och det privata
näringslivet.
– Man talar mycket om samverkan statkommun och det civila samhället men sällan om det privata näringslivet. Ska man
skapa jobb måste de med.
Men diskriminering och utanförskap då?
– Först kommer jobbet, efter hand kommer det goda och stimulerande jobbet. Med
en inkomst får man kontroll över livet.
Adolphe Lawson bekymrar sig inte över
diskrimineringen – ”då hade jag inte kommit nån vart”. Men han talar också om att
man måste kräva sin rätt, kämpa inom lagen. Men han vägrar fastna i offerkänslor:
”Jag ser inte diskriminering, jag bryr mig
inte om det!”
– Man kan inte förbjuda folk att tycka
vad de tycker, så länge de inte begränsar
mitt utrymme. ❧
•
Adolphe Lawsons tips till kommunerna
• Skapa jobb! Arbete är viktigast.
• Ta vara på människors kompetens, till exempel genom differentierad sfi-undervisning!
• Var inte rädda för att samarbeta med det
privata näringslivet!
111
Uppsala
•
”man måste våga släppa makten”
TEXT JOLIN BOLDT
FOTO UNT och THOMAS HENRIKSON
112
– Man ska helst inte ha nån idé om
vad verksamheten ska handla om. Det
bästa är att släppa taget.
I två år hann integrationsenheten i
Uppsala driva ett stort familjeprojekt,
som involverade en mängd olika grupper i staden. Sedan lades hela enheten
ner i en gigantisk omorganisation av
kommunen. Den dåvarande chefen,
Tiina Kiveliö, skulle helst starta projektet igen, på precis samma sätt.
– Det hände att kolleger fnös åt oss:
”Ni håller på med mumbo-jumbo, ni
bara leker!” Men vi såg stora vinster.
Hedersmord. Social utsatthet. Familjeproblem. Tjänstemän som går
på knäna medan unga människor mår
allt sämre och politikerna trycker på:
Gör något!
Uppsala kommun hamnade i fokus
vårvintern 2002 då Fadime mördades
av sin far – ett hedersmord som väckte
starka känslor långt utanför landets
gränser.
– Mordet på Fadime var ingen överraskning för oss, konstaterar Tiina
Kiveliö.
Integrationsenheten i Uppsala
hade väntat på att något sådant skulle
hända.
Man såg ett stort problem: ungdomarna. Många ungdomar i traditionella familjer hade svårigheter att
hantera balansgången mellan olika
ideal och världsbilder och hamnade i
konflikt med föräldrarna.
Medalj för lång
och trogen tjänst
Tiina Kiveliö har jobbat med invandrarfrågor i Uppsala sedan 1976, då hon
började på invandrarbyrån.
– Jag har faktiskt fått medalj för
lång och trogen tjänst, säger hon belåtet.
Medaljen hänger i arbetsrummet
”för att imponera på besökare”. Men
annars är hon inte så mycket för att
imponera – hennes attityd som tjänsteman är den rakt motsatta. En tjänsteman måste avstå från sin makt, släppa tanken att man vet bäst.
När Tiina Kiveliö började på integrationsenheten handlade det väldigt
mycket om attitydfrågor. Man arbetade mot tjänstemännen i kommunen,
framför allt inom förskola, skola och
socialtjänst. Uppdraget kunde växa sig
hur stort som helst – tjänstemännen
på enheten insåg att de behövde snäva
in och fokusera på ett område där de
kunde göra nytta. Andra i kommunen
jobbade med arbetsmarknadsfrågor
och språkundervisning.
– Så det fimpade vi, konstaterar
Tiina Kiveliö.
Enheten bestämde sig för att enbart
arbeta med mötet mellan familj och
samhälle. Medan debattörer ropade på
hårdare tag mot män från hederskulturer funderade Uppsalatjänstemännen på hur man kunde använda sig av
den styrka som finns i familjerna, att
Uppsala
”Lättsamma övningar och lekar gjorde stämningen allt varmare.”
•
113
•
Uppsala
”… behovet att styra
verksamheten kan
vara mycket starkt
och det kan vara
väldigt svårt att
släppa tyglarna och
lita på andra.”
114
gemensamt arbeta för barnens bästa i
stället för att söka konflikt. Ett långsamt arbete, men troligen mer hållbart.
Mordet på Fadime ökade trycket
Efter mordet på Fadime kom krav på
mobilisering, den politiska upprördheten var stor. Men integrationsenheten i Uppsala var helt klar över att all
äkta förändring måste komma inifrån,
och att processen måste få ta tid. Tankarna på att jobba ännu intensivare
med familjens betydelse började ta
form. Idén var att starta en process där
olika grupper diskuterade familjeideal
och gruppnormer, undersökte hur deras värderingar såg ut och vad de stod
för. Den tankegången var främmande
för många i kommunen – behovet att
styra verksamheten kan vara mycket
starkt och det kan vara väldigt svårt
att släppa tyglarna och lita på andra.
Men det är detta Tiina Kiveliö understryker genom hela samtalet: behovet av att låta varje grupp styra sin
egen process.
Uppsala
viss tveksamhet
I början fanns det en viss tveksamhet. ”Visst är det en bra idé, men för
känsligt” sade en grupp. En annan
tyckte det var onödigt: ”Vi har inga
problem.”
Men andra klev alltså på tåget. En
palestinsk kvinnogrupp började träffas för att diskutera familjestrukturer
och barnuppfostran. Några somaliska
män satte sig ned för att studera FN:s
barnkonvention parallellt med Koranen och upptäckte efterhand att de
två skrifterna hade samma budskap.
En skara ungdomar möttes tvärsöver
alla gruppgränser för att tampas med
frågor om dubbla lojaliteter. Och integrationsenhetens tjänstemän fanns
med om de behövdes, stöttade, uppmuntrade, puffade på.
Men kontrollerade inte, och ledde
inte.
– Man ska inte ha en idé om vad det
hela ska handla om, konstaterar Tiina
Kiveliö. Man måste bygga på de förutsättningar som finns, sätta sig där folk
finns, och börja där.
Internat med mycket lek
Så småningom möttes de olika grupperna. Integrationsenheten ordnade
tre helginternat, varje gång med ett
40-tal deltagare. Deltagarna berättade
om sin kultur, sina traditioner, sin bild
av barnuppfostran. Och de lekte. Lättsamma övningar och möten gjorde
stämningen allt varmare. Somaliska
generaler byggde levande statyer tillsammans med kvinnorna i iranska
kulturföreningen. Männen från den
shiamuslimska församlingen skrattade tillsammans med de finskromska
damerna, medan kommuntjänstemännen fridsamt passade småbarn
som kommit med till arbetsdagarna.
Och man ville aktivt använda också
invandrarföreningarna, inte bara nöja
sig med att ge dem bidrag.
– Vi kallade intresserade föreningar
för att diskutera vad vi kunde göra tillsammans. Vår fråga till föreningarna
var enkel: ”Hur vill ni att vi ska jobba?”
Det här var början på en lång, rolig
och slingrande process. Eller snarare
elva olika processer, varje förening,
grupp eller samfund som deltog i arbetet gjorde det på sina egna villkor.
Somalier, palestinier, shiamuslimer,
finska romer, iranier.
•
”Somaliska generaler byggde levande statyer
tillsammans med kvinnorna i iranska kulturföreningen.”
I leken och samtalen föddes en förståelse för de olika gruppernas egenart
– och för hur mycket gemensamt de
hade.
Diskussionerna om olika slags traditioner gav insikter om att alla kulturer
– också den svenska – månar om sina
barn och vill deras bästa. Det främmande blev lättbegripligt och ofarligt.
Ett avbrutet samtal
Tanken var att arbetet efter hand skulle leda till att varje grupp kontaktade
det omgivande samhället – förskolor,
skolor, arbetsplatser – för att berätta
om sig själv.
– Skolorna har till exempel ofta svårt
att bejaka barnens dubbla identiteter,
de här mötena hade gjort det lättare,
säger Tiina Kiveliö beklagande.
115
Uppsala
•
”Vi ser ofta inte familjens
behov, bara samhällets behov.”
Tiina Kiveliö
116
När integrationsenheten lades ner
var projektet i full gång, men fortfarande ungt och skört – de stora utvecklingsplanerna hamnade i malpåse.
– Vi avbröt ett pågående samtal,
och det uppfattades som ett svek.
Ändå ser hon långsiktiga vinster.
Man byggde ömsesidighet och förtroende mellan kommunen och de deltagande föreningsmedlemmarna. Det
finns en beredskap för dialog hos dem
som deltog i projektet, och en öppenhet för förändring.
Men hon oroas över utvecklingen.
– Vi måste söka dialog med civilsamhället.
Också om flera grupper nu är beredda att möta nya värderingar och
diskutera dem, återstår mycket arbete.
Fortfarande tampas många familjer
med värdekrockar, och mammor, pappor och barn har svårt att förstå varandra. Det kräver tjänstemän i kommunen som är öppna för dialog.
– Vi ser ofta inte familjens behov,
bara samhällets behov. Vi öppnar inte
för gemensamma lösningar utan tror
att vi kan lösa konflikter med envägsinformation.
Hon tror inte på att man kan peka
med hela handen för att driva utvecklingen åt rätt håll. I stället målar hon
upp en bild av tjänstemän som helt
enkelt sätter sig ner där folk är, och
börjar arbetet utifrån det. Det gäller
att leta efter dem som vill samarbeta,
och lita på dem.
– Man måste våga släppa idén att vi
ska formulera regler och övervaka, att
vi måste ha koll på allt som sägs. Man
måste våga släppa makten ifrån sig. •
Förenklade föreställningar om invandrade kvinnor
Forskare: Lena Grip, doktorand vid avdelningen för kulturgeografi & turism vid
Karlstads universitet.
sömnad. Mycket av integrationspolitiken
och praktiken har som främsta mål ”att få ut
kvinnorna ur hemmet”.
Syfte: Att studera betydelsen av kön i kommunalt integrationsarbete utifrån invandrade
kvinnors upplevelser och erfarenheter, lokala
beslutsfattares politik och tjänstemäns praktik.
Kvinnorna i studien känner till föreställningarna som finns om dem som grupp. Få känner dock igen sig och de vill bli sedda som
individer och inte som en grupp. Många av
kvinnorna beskriver sig själva som aktiva,
handlande och ofta arga vilket är långt från
kommunala företrädares bild. Flera av kvinnorna uttrycker också att kommunen inte
ser, lyssnar eller visar intresse för dem och
deras organisation.
Viktiga frågeställningar: Hur upplever olika invandrade kvinnor integration
och sina föreningar och organisationer i
förhållande till kommunens insatser? Har
kvinnor i olika föreningar och organisationer
samma syn på integration och vad det kommunala stödet bör gå ut på som man har från
kommunen? Hur ser attityder hos politiker
och tjänstemän ut rörande invandrade kvinnors roll i samhället och integrationen och
hur uppfattar kvinnorna själva detta arbete?
Metod: Kommunerna Umeå, Borås, Gävle
och Lund har studerats. Intervjuer har genomförts med invandrade kvinnor som deltar
i någon organiserad verksamhet eller förening
och med kommunala politiker och tjänstemän.
Kommunernas integrationsplaner, mångfaldsplaner och policys har också studerats.
Resultat: Förenklade och stereotypiserade
föreställningar om invandrade kvinnor gör
att den praktiska politiken sällan möter kvinnornas upplevda behov. Föreställningar om
kvinnorna som svaga och isolerade är inte
ovanliga. Även om det finns mer nyanserade
föreställningar om invandrade kvinnor både i
politiska dokument och i personliga åsikter
når detta sällan ut i verksamheten. Föreställningarna speglar en traditionell kvinnlighet,
och vid till exempel arbetsmarknadsprojekt
hamnar kvinnor ofta i klassiska kvinnosysslor som matlagning, omsorg, städning och
•
Kontakt:
Lena Grip
[email protected]
054-700 23 32
Kommunens föreställningar om invandrade
kvinnor leder ofta till att kvinnornas organiseringar särbehandlas och ges mer bidrag
och stöd än andra föreningar då man från
kommunen anser att kvinnornas aktiviteter
är särskilt viktiga. De kommunala företrädarna vet dock sällan vad föreningarna har
för aktiviteter, men menar att de ska vara utåtriktade, öppna för alla och verka integrerande.
Kvinnornas primära mål med organiseringarna varierar mellan att komma samman och
tala sitt språk och att samlas som kvinnor
och stödja varandra.
Resultatredovisning: I en kommande
doktorsavhandling.
•Involvera dem som berörs, redan i planeringen av olika verksamheter.
Arbeta med och inte för.
•Arbeta aktivt med ett genusperspektiv i integrationsverksamheter
och utvärderingar.
•Ta till vara vilja, kunskap och idéer som finns i olika föreningar.
117
Stockholm
•
Simba stärker självkänslan
TEXT BJÖRN JERKERT
Den här måndagen ska kvinnorna
på Simba Center få besök av Yeasmin
Sultana som några månader tidigare
var en av de arbetslösa i gruppen, men
nu har fått ett jobb. Yeasmin Sultana
berättar under en halvtimme entusiastiskt om sitt livs första anställning,
ett halvårsvikariat i äldrevården vid
Östermalmstorg i Stockholm, och frågorna haglar.
– Hade du någon utbildning? Hade
du gjort någon praktik först? Vad gör
du i jobbet? Har ni möten? Vilka arbetstider har du? Får ni sitta och fika?
Kvinnorna, de flesta från Mellan
östern, som deltar i den här arbetsmarknadsverksamheten har handplockats av stadens socialsekreterare
för att de har särskilt svårt att få jobb.
Många av dem har aldrig haft ett arbete. På Simba får de under några månader träna på att klara av att söka jobb,
att träffa arbetsgivare och kanske få
en praktikplats.
Stärka motivationen
Många är missmodiga när de kommer
och behöver framför allt få hjälp med
självförtroendet. Målet är tydligt utstakat: de ska börja arbeta och komma
ifrån åratals socialbidragsberoende.
Förhållningssättet, Simbametoden,
går ut på att stärka deltagarnas motivation och självbild. I en positiv och
tillåtande miljö kan var och en av kvinnorna ta fram de resurser just hon har.
Gruppen är viktig för lärandet och för
att våga bryta isoleringen.
118
Stockholm
Yeasmin Sultana berättar om
sitt livs första anställning.
•
Simba har under sina nio år nått
goda resultat. Av de 585 som varit inskrivna sedan starten 1998 har 230 gått
vidare till arbete och 167 till arbetsträning eller utbildning.
– Jag hade praktiserat i tre månader. Jag vet inte varför jag fick jobbet,
men kanske trivdes de med mig, säger
Yeasmin Sultana, som är 30 år och från
Bangladesh.
Hon tycker att jobbet är lätt och
drömmer om att få fortsätta med det
i många, många år. Att arbeta kvällar
och helger är inget problem. Hennes
man är sjukskriven och finns då till
hands för den sjuåriga dottern.
– Det är viktigt att kunna arbeta
alla tider, även under praktiktiden.
Det gäller att vara duktig och flexibel, arbetsgivarna satsar inte på andra,
sammanfattar Zela Sabuni, som är
chef på Simba.
”Simbametoden går ut på att stärka deltagarnas
motivation och självbild.”
Negativa erfarenheter
Hennes och hennes kollegors stående
budskap är att anstränga sig och inte
bara sitta och klaga. Obekväma arbetstider ses av en del kvinnor som hinder
för att ta vissa jobb. Under gruppdiskussionen visar sig många med egna
erfarenheter av praktikplatser ha en
rätt negativ syn på dem. De ses som
ett sätt för arbetsgivare att få gratis
arbetskraft utan att behöva anställa
någon.
119
Stockholm
•
Zela Sabuni,
chef på Simba, uppmuntrar deltagarna.
”Det krävs alltså inte perfekt svenska för att få jobb …”
Genom Yeasmin Sultanas berättelse
hamnar diskussionen plötsligt i frågan om muslimska kvinnor kan sköta
duschning och toalettbestyr åt män i
äldreomsorgen.
– Jag kan inte tänka mig det. Det
är annat med små pojkar, säger Sundus
Hafid, som är utbildad barnskötare.
– Jag är också muslim men jag jobbar här i Sverige, svarar Yeasmin Sultana och får medhåll av de flesta.
Religionen kan vara ett hinder när
det gäller att integrera kvinnliga flyktingar på den svenska arbetsmarknaden. Ett annat är språket. Kvinnorna
på Simba har alla varit minst fem år i
Sverige och genomgått sina sfi-utbildningar. Men svenskan är dålig hos de
flesta.
Yeasmin Sultana pratar inte heller så
bra. ”Så där” lyder betyget från grup-
120
pen. Det utnyttjar Zela Sabuni omedelbart till att uppmuntra kvinnorna.
Det krävs alltså inte perfekt svenska
för att få jobb, konstaterar hon.
Yeasmin Sultanas lön efter skatt kommer nästa månad att öka till 13 000 kr i
månaden, berättar hon. Det är mycket
pengar, tycker kvinnorna, men hon
själv anser inte att familjens ekonomi
har blivit så mycket bättre.
– Du slipper i alla fall stressas av
handläggaren på socialförvaltningen,
säger Zela Sabuni, vilket Yeasmin Sultana ivrigt bekräftar.
Hon tyckte inte om att leva på socialbidrag och jobbet har gett henne en
ny självkänsla, säger hon.
Plugg och coachning
Sådana här besök av kvinnor som med
hjälp av Simba har fått jobb hör inte
Stockholm
Vad betyder veckohandla, trygghetslarm, storstäda? Svenskan är bångstyrig för kvinnorna och det blir en hel
del gissningar och fel.
De flesta jobb söker de inom vård,
omsorg, städning och kök. En del
kvinnor har lite högre utbildning och
vill ha mer kvalificerade jobb. Men
Zela Sabuni förklarar att det gäller att
vara realistisk och att även jobb som
städare eller lagerarbetare kräver kunskaper.
Någon uttrycker missnöje med att
inte få utbilda sig vidare här, andra
över att de inte fick stanna på ett jobb
de tyckte sig ha skött bra. Men Zela
Sabuni kontrar med några exempel på
arbetsgivare som varit missnöjda med
praktikanter, på invandrarkvinnor som
inte velat ta arbetsgivaren i hand, klagat på arbetstiderna eller tuggat tugggummi vid anställningsintervjuerna.
Budskapet är en blandning av ”ansträng er mer” och ”ni kan”.
– Tappa inte hoppet, manar hon.
till vardagen. Den består av schemalagda och obligatoriska aktiviteter
som träning i svenska, i att kunna
skriva på datorn, att spela rollspel, att
lära sig lite om vår arbetsmarknad och
att med hjälp av personalen söka praktikplatser och jobb. De flesta kvinnor
har bara kort utbildning, många har
skilt sig från sina män och en hel del
mår av olika orsaker dåligt. Fredagarna ägnas åt friskvård i olika former,
men den grundläggande idén är att de
kommer att må bättre först när de får
jobb. De flesta har i åratal utan framgång haft kontakt med jobbcentrum
och arbetsförmedlingar och är rätt
pessimistiska.
De fem i personalen ägnar sig därför mest åt att motivera och ”coacha”
varje kvinna efter hennes förutsättningar men också åt att ringa hundratals samtal, besöka eller bjuda in arbetsgivare som behöver personal.
– Vi ger stöd för att kunna söka, få
och behålla ett jobb. Här handlar det
inte om att sy och baka, säger Zela Sabuni.
•
Bångstyrig svenska
Vid vårt besök övar sig deltagarna i att
uppträda rätt vid en fingerad anställningsintervju för ett jobb som måltidsbiträde vid en förskola.
En lektion innebär dataträning,
som är mycket elementär eftersom de
flesta inte suttit vid en dator innan de
kom till Simba.
På svensklektionen arbetar sig den
svenska läraren och eleverna långsamt
igenom meningar som ”jag fastnade
för det här jobbet”, ”det är bara att
ställa upp” och andra vardagsuttryck.
121
Stockholm
•
Osäker framtid
Framtiden för Simba har alltid varit
osäker. Det drivs av Stockholmsavdelningen av Afrosvenskarnas Riksförbund, ASR.
Stockholms stad står för finansieringen nu, 1,9 miljoner kronor budgetåret 2007. Men anslagen har ofta
bara täckt det närmaste halvåret, så
verksamheten har mer eller mindre
levt ur hand i mun. I början var det
också pengar från EU och regeringen
inblandade.
Då var för övrigt målgruppen inte
kvinnor från vilket land som helst som i
dag, utan bara afrikanska kvinnor. Simba håller fortfarande till i Afrosvenskarnas lokal bakom Folksamskrapan vid
Skanstull i Stockholm. Den är trång och
fönsterlös och ligger i källarplanet.
Sosin Shamlou
Sosin Shamlou kom till Sverige från
den kurdiska delen av Irak 1992. Hon
är 42 år och ensamstående mamma
till sex barn mellan 12 och 21 år. Hennes bröder fick studera men hon och
hennes syster fick inte gå en enda dag
i skolan. Att lära sig att läsa och skriva
nu tror hon inte på. Hon är stressad av
att myndigheterna hela tiden skickar
henne massor av papper.
– Jag har huvudet fullt av bekymmer och glömmer allt direkt, säger
hon med ett skratt.
122
Efter sommaren 2008 måste Simba
för att få fortsätta vinna en upphandling, har den borgerliga regimen i
Stadshuset bestämt. Det gör att tillvaron känns extra osäker just nu.
2004 lät stadens socialtjänstförvaltning göra en utvärdering av verksamheten. Där konstaterades att den
långsiktiga finansieringen måste ordnas för att man skulle kunna behålla
kvaliteten och utvecklas till exempel
genom att även ta emot kvinnor från
andra kommuner. Sättet att stärka deltagarnas motivation och självkänsla
är unik, konstaterade utredarna. De
redovisade också att socialsekreterare
och arbetsgivare var positiva och att
det med tanke på förutsättningarna
”troligen (är) svårt att nå bättre resultat än vad Simba gjort”. •
Stockholm
”… troligen svårt att nå bättre resultat än vad Simba gjort.”
•
Najiba Luca
Najiba Luca är 60 år och arbetade under 22 år som sjuksköterska i Bagdad
i Irak innan hon kom till Sverige för
åtta år sedan. Hon har fyra vuxna barn
och en man som är arbetslös efter att
ha blivit uppsagd från ett jobb i en
livsmedelsaffär.
– Vem ska ge mig arbete, frågar
hon retoriskt.
Hon har klarat svenskundervisningen bra, har läst samhällskunskap
på en folkhögskola och har försökt få
utbilda sig till undersköterska.
– Men jag fick nej, säger hon.
123
Stockholm
•
”Jag har nog sökt femtio jobb
men bara fått vikariat och
praktikplatser.”
Sundus Hafidh
Sundus Hafidh är 36 år och utbildad
barnskötare. Hon kom från Irak för
fem år sedan och bor i Rinkeby med man
och tre barn mellan elva och sjutton år.
– Jag har nog sökt femtio jobb men bara
fått vikariat och praktikplatser, säger hon.
Hon är beredd att ta jobb som diskare om
det dyker upp. Hon längtar framför allt efter
friheten det innebär att tjäna egna pengar.
– Jag skulle vilja åka på semester utomlands,
kanske köpa en bil och ett hus, säger hon.
Hennes man jobbade i hemlandet i familjens hotell
och i en skinnfabrik och har i Sverige kört taxi, men
är nu sjukskriven.
Sundus Hafidh har bara varit på Simba i tre veckor
och är lite skeptisk. Hon tycker att hennes social
sekreterare mer eller mindre tvingade henne
hit. Hon tror inte att hon och ännu mindre de outbildade kvinnorna i gruppen har stora chanser att få jobb.
– Men kanske det går, jag väntar och hoppas, säger hon.
124
Kvinnor känner sig maktlösa
i kommunala integrationsprojekt
Forskare: Ylva Stubbergaard, fil.dr och
universitetslektor vid statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet.
Syfte: Att skapa en överblick över olika typer
av kommunala projekt som ska öka invandrade
personers inkludering i samhället. Att utifrån
en norm om politisk jämlikhet undersöka hur
invandrade långtidsarbetslösa eller långtidssjukskrivna kvinnor kan nå ökad politisk inkludering genom att delta i projekt.
Viktiga frågeställningar: Vilka typer
av integrations- och mångfaldsprojekt medverkar kommunerna i? Vad betyder projekten
för kvinnors tilltro till sina möjligheter att påverka och för deras faktiska möjligheter till förändring? Vilka maktrelationer lyfter kvinnorna
fram som hindrande och möjliggörande?
Metod: En kvantitativ kartläggning har
gjorts och tre typer av projekt har valts ut för
vidare studier i Malmö, Växjö och Lund. De intervjuade kommer från utomeuropeiska länder
och nästan alla har varit utanför den svenska
reguljära arbetsmarknaden under många år.
Den huvudsakliga informationen baseras på
intervjuer med kommunala tjänstemän, projektanställda och projektdeltagare. Intervjuerna har analyserats med hjälp av teorier om
maktrelationer och ”empowerment” som förändringsstrategi, om politisk inkludering och
om socialt kapital.
Resultat: Integrationsprojekt är huvudsakligen säråtgärder, med andra ord riktade till
invandrade personer för att förändra deras
kompetens, oftast för att underlätta inträde
på arbetsmarknaden. Projekt med ambitionen
att stärka demokrati och öka social samman-
•
hållning, genom att förändra attityder, handlingar och institutioner generellt, är färre.
Studien har ett brett perspektiv på politisk
inkludering där invandrade kvinnors erfarenheter och förhoppningar lyfts fram tillsammans med upplevda hinder och möjligheter
till förändring.
Kvinnorna känner sig maktlösa då de måste
delta i projekt för att få bidrag, inte själva
kan välja projekt och praktik och inte får
en rättvis bedömning av sin utbildning och
kompetens.
Kontakt:
Ylva Stubbergaard
[email protected]
046-222 89 49
Samtidigt har de upplevt positiva händelser
i form av stöd från personalen, information
om rättigheter och bättre respekt och självkänsla genom att delta i verksamhet utanför
hemmet.
Kvinnorna har, för att ändra sin situation,
bl.a. deltagit i val, brutit upp från nedbrytande äktenskap, framfört sina åsikter till
politiker och tjänstemän och deltagit i demonstrationer. Underordning grundad i etnicitets-, genus- och klassrelationer är starkt
närvarande i kvinnornas berättelser.
Resultatredovisning: Ska ingå som en
del i en kommande bok om kvinnors politiska
inkludering.
•Institutioner och bemötande som ger rättvis och jämlik behandling
kan öka förutsättningarna för att vilja delta politiskt.
•Koppla inte ihop försörjningsstöd med projektdeltagande, kontroll
och disciplin med projekt som ska vara utvecklande och ta hänsyn
till kvinnornas önskemål.
•Skapa arenor för kontinuerliga möten med framför allt lokala
beslutsfattare.
125
•
Carlos Decker-Molina:
»Jag heter Maria och
kommer från Haparanda«
Carlos Decker-Molina är ett begrepp bland de
invandrade journalisterna i Sverige – ett slags
doyen för minoritetsjournalisterna. I över trettio år har han bevakat Sverige för latinamerikanerna, med ett speciellt öga på den svenska
integrationspolitiken.
– Språket är nyckeln, hävdar han med bestämdhet, och beklagar de många som bor här
”bara med fötterna” medan huvudet stannat
kvar i hemlandet.
Språket var åtminstone nyckeln när han fick
sitt första jobb i Sverige. Nyanländ började han
läsa svenska för invandrare och tragglade med
hälsningsfraserna.
”Jag heter Maria och kommer från Haparanda” övade han, om och om igen.
Så kallades han till anställningsintervju på
Radio Sweden. I entrén möttes han av en dam
som presenterade sig och frågade: ”Vad heter
du?”
Det var som att trycka på en knapp, sfi-fraserna rann till:
– Jag heter Maria och kommer från Haparanda.
Han fick jobbet.
Men integration handlar också för Carlos
Decker-Molina om en utvecklingsprocess som
inte kan tvingas fram, om en individuell attityd.
126
•
❦ Carlos Decker-Molina föddes i Bolivia och jobbade i Bolivia, Chile, Frankrike och Argentina.
Han flydde till Sverige 1976 och började nästan genast arbeta på Radio Sweden med spanskspråkiga sändningar. Sedan övergick han till radions invandrarredaktion, där han dels arbetat som
reporter, dels som chef för en del av redaktionerna. Efter sin pensionering 2004 jobbade han ett år
i New York på FN-radion och är nu frilans i Stockholm. Sommaren 2007 var han sommarpratare i
Sveriges radio, hans program handlade om flyktingskapet.
Det svenska behovet att inordna flyktingar och
invandrare i för oss hanterliga former kan leda till
misslyckanden – Carlos Decker-Molina minns
med en viss förtjusning Invandrarverkets försök
att skapa ett latinamerikanskt riksförbund.
– Sverige fylldes av flyktingar från Latinamerika i mitten av 70-talet. Men här fanns också
människor från länder som inte drabbats av
diktaturen, från Venezuela och Dominikanska
republiken. Bland de politiska flyktingarna från
Chile, Bolivia och Argentina fanns kommunister, trotskister, anarkister, socialdemokrater,
maoister, moskvatrogna.
Alla de olika grupperna samlades till en kongress, stödda och påhejade av Invandrarverket
som ville ha en motpart att diskutera med.
Det gick som man kan tänka sig.
– Vi avslutade kongressen med en stor vänskapsfest. Det blev öl, och vin – och ett jävla
slagsmål.
En venezolansk gangster knivhögg en bolivian, polisen kom och festdeltagarna skingrades.
Det blev aldrig något riksförbund.
Och i dag varnar Carlos Decker-Molina för
att föreningslivet kan vara en nackdel för dem
som invandrat – de riskerar att stanna i en ”nationalbubbla”, en dröm om hemlandet.
– Den som inte lär sig språket riskerar att
stanna i en fas av paranoia.
Men det gäller också svenskarna. Också de
måste gå igenom integrationsprocessen, om de
inte ska fastna i nationaldrömmar och paranoia.
Det kräver arbete och intresse.
Han förvånas över att så många svenskar är så
okunniga om dem som flyttat hit. Själv har han
pluggat på om nya invandrargrupper, på samma
sätt som han läst sig till kunskap om det svenska
Sverige.
Han beklagar det svenska samhällets förmåga
att segregera olika grupper – vertikalism, kallar han det. Man skiljer män från kvinnor, unga
från gamla, bögar från heterosexuella, invandrare från svenskar.
Han målar upp ett samhälle där man kan vara
många saker samtidigt och där man unnar sig att
umgås över de fyrkantiga gränsdragningarna. ❧
Carlos Decker-Molinas tips till kommunerna
• Integrationen är en individuell process, den måste få ta tid.
• Alla grupper måste inte bilda föreningar, det finns andra
sätt för myndigheterna att hitta en samtalspartner.
• Integrationsprocessen måste vara ömsesidig – svenskarna
måste gå igenom samma process som de som kommer hit.
127
Eftertankar
•
Eftertankar
Man reser runt i Sverige. Det är
sommar i förorterna och ungarna
hänger kring glasskiosken. Det är
gråmulen senhöst med snålblåst och
mammorna skyndar förbi på väg att
hämta sina små på dagis. Vinter och så
småningom en spirande vår med karnevalsplaner och städdagar.
Man möter människor.
Sympatiska, ivriga människor som
visar upp sina bostadsområden som
vore de pärlor och drar oss med i glädjen över att visst har det blivit bättre,
visst har det hänt saker.
”Och överallt barnen. Lyssnande, hojtande,
nyfikna, blyga. Med en förväntan.”
128
Sorgsna människor som oroar sig för
jobbet, kriget, familjen. Arga människor som knyter näven.
Talföra personer med idéer som sveper oss med sig, förnuftiga typer som
skyndar långsamt och glada visionärer
med blicken långt in i framtiden.
Och överallt barnen. Lyssnande,
hojtande, nyfikna, blyga. Med en förväntan. De är många, barnen som
växer upp med insikten att de är både
och. Svensk-finska, ugandisk-ryska,
sverigesomaliska, halvpalestinska ... de
flesta med ett förtroende för att livet
ska bli spännande, roligt, bra. De exploderar av iver när de ser fotografen
Thomas kamera: ”HÄR är jag, plåta
mig, jag finns!”
De tar en, de där ungarna. Man
skulle önska dem så mycket.
290 kommuner. Vi har besökt elva.
Vi har letat efter de intressanta platserna, de goda exemplen, försökt hitta
inspiration. Men det finns så oändligt
mycket mer att se, så många tankar
att redovisa, så många idéer som förverkligats, så många verkligheter att
förundras över.
Vi kan alla de där sorgliga orden: utanförskap, utsatthet, diskriminering,
arbetslöshet … Men under resan runt
Sverige föds sakta en ny bild. Det är
alla människorna … det finns så många
schysta, vettiga personer som alldeles
stillsamt försöker räta ut vår krokiga
värld.
De där ungarna behöver dem. •
Från Svarthålsbyn till Möllevången
Kommunerna & Integrationen
”Integration handlar om att hitta sin lust, sin kreativitet,
inse att våra motstridiga sidor kan komplettera varandra.”
Kenneth Ritzén, Uppsala kommun
Integration har många infallsvinklar som kan studeras ur olika
aspekter. Begreppet har varit aktuellt det senaste decenniet. I många
delar fungerar frågan om integration som en spegling av vår samtid.
Vilka mekanismer i vårt samhälle är det som inne- och utesluter,
delar upp och drar samman?
I Från Svarthålsbyn till Möllevången redovisas resultat från sju
forskningsprojekt varvade med berättelser som tar oss med på en
resa till olika verksamheter och till skilda delar i landet. Vi möter
också olika personer och får ta del av deras tankar och reflektioner
om integration.
I rapporterna från forskningsprojekten får vi bland annat ta del
av vad lokala arbetsmarknader och nätverk betyder för flyktingars
chans att få jobb. Om ojämlikhet på en kommunal arbetsplats och
om förenklade föreställningar om invandrade kvinnor.
Boendet är viktigt för en fungerande integration. En av författarna besöker Gårdsten i Göteborg och Hageby i Norrköping, två
stadsdelar som tillsammans med de boende aktivt arbetar med utveckling av sina bostadsområden.
De som delar med sig av sina tankar och reflektioner ger också råd
till kommunerna:
”Integration är kärnverksamhet. En kommun som är bra på integration har en konkurrensfördel och blir en attraktiv arbetsgivare.
Integration är inte en invandrarfråga – det handlar om professionellt bemötande av alla kunder.”
”Skolan är alltjämt den starkaste plattformen för social rörlighet,
integration och empowerment. Vettiga investeringar där kommer
att betala sig tusenfalt.”
”Integration har kommit att betyda allt och ingenting.”
Trycksaker från Sveriges Kommuner och Landsting beställs på www.skl.se/publikationer
eller på tfn 020-31 32 30, fax 020-31 32 40.
ISBN 978-91-7164-354-4
118 82 Stockholm, Besök Hornsgatan 20
Tfn 08-452 70 00, Fax 08-452 70 50
[email protected], www.skl.se

Läs - Sveriges Kommuner och Landsting

Transcription

Similar documents

Trafiknämnden Kallelse och föredragningslista

Förord Tack till

Hallandsposten - Mjellby Konstmuseum

Integration

Hillsprint_A3 copy

Röstapåoss! Röstapåoss! - Startsida

BOUPPTECKNINGSREGISTER 1966

Stadsdelstidningen Nr2 2011

etniska svenskar fortfarande bättre än EU-snittet

Flyktingmottagning och flyktingars integration

Mångkultur och kulturskillnader i Bakhtiaris romaner

Lokaltidningen Sjöbo

Stadsdelstidningen nr 2 2013

Utanför demokratin? Del 7

Livet i Danderyds församling nr 4/2014 – utgiven av Svenska kyrkan

här - Oss alla

Se förvaltningsrätternas domkretsar på en karta

demokratin är inte död, den luktar bara konstigt Carlos Motta The

Somalier på arbetsmarknaden – har Sverige något

Deltagare i svenskundervisning för invandrare (sfi)

Integration till svensk välfärd?