BUSKUL nyhetsbrev nr 8

BUSKUL!
BUSKUL!
Bibliotek och kultur för
Bibliotek
barn och unga
på SU
och kultur för
barn och unga på SU
Nyhetsbrev 8
Dec - Feb 2007/08
...det var själva historien och mötet med mig som berättare, som var det viktiga
Kjell Delersjö i berättartagen
Jag heter Kjell Delersjö och är skådespelare
på Regionteater Väst.
För några år sedan spelade vi en pjäs som
hette ”Där världen började”. Den hade
improviserats fram efter det att några från
teatern hade besökt Etiopien och kommit i
kontakt med det som kallas ”storytelling”,
som är ett historieberättande där publiken är
medagerande. Det var när vi spelade den på
Drottning Silvias Barnsjukhus som jag för
första gången fick kännedom om Lekterapin
och det fina arbete, som alla där utför.
Vi var tre medverkande: Wossen
Schmiles, skådespelare från Etiopien,
Thomas Elfstadius, musiker, och jag själv,
skådespelare.
Pjäsen var en blandning av dans, sång, musik
och afrikanska historier.
Wossen utförde också en så kallad traditionell
av föreställningen, och den
skulle vara så enkel och
flexibel som möjligt. Allt jag
behöll var min berättarhatt,
en sjal och en magisk vippa.
Vippan använder jag innan
jag börjar berätta för att jaga
bort eventuella onda andar.
Det var mycket uppskattat,
barnen var förundrade.
Dessutom hade jag med
mig en karta över Afrika, en
kobjällra och bandspelare
med inspelad afrikansk
musik. Allt detta förvarade
jag i en gammal resväska.
Meningen med musiken var
att min publik (oftast ett
barn i en säng) skulle höra
att jag var på väg redan när
jag kom i korridoren.
Första gången jag berättade
på detta sättet var Vicki med
Foto: Peter Lloyd
för att jag skulle lära mig
alla rutiner, hitta fram till
kaffeceremoni. I det sammanhanget kom avdelningarna och sjukrummen och ta den
Vicki Klaiber med idén att vi, liksom andra första kontakten med barnen.
institutioner och fria dans- och teatergrupper,
skulle återkomma något mer kontinuerligt, På barnens villkor
och att vi då skulle berätta historier med en Jag lärde mig väldigt mycket under den här
första perioden. En stor och grundläggande
eller kanske två skådespelare.
Så när jag efter en tid fick möjlighet att på egen skillnad är, att när vi spelar eller berättar på
hand göra någonting, föll det sig naturligt att teatern så är det våra villkor som gäller; jag
gå tillbaka till pjäsen ”Där världen började”. menar tiden, rummet och koncentrationen.
Till en början spelade jag pjäsen själv i en av Här var det helt andra förutsättningar som
lekterapins lokaler. Det fungerade bra, men gällde, ibland när man kom in i ett rum så
det var en ganska stor apparat att hålla igång fanns ingen där; barnet var kanske på en
allting själv. Dessutom fanns det samtidigt provtagning. Men med hjälp av en lista, som
en mängd andra intressanta aktiviteter i jag hade fått på morgonen av personalen på
lekterapin, så kunde jag leta upp ett annat
lokalerna intill.
barn.
Jag insåg också, att jag inte kunde vara känslig
Drop-in föreställningar
En annan idé var också att göra besök direkt i för störningsmoment. Det kunde ibland
sjukrummen. Så jag gjorde en mindre version komma in personal som behövde byta dropp
intresserad. Jag hade då också med mig Cilla
Jelf, som är skådespelare på teatern. Men
efter lite allmänt prat så fick både Cilla och
jag berätta varsin historia. Jag berättade en
drastisk och humoristisk historia som fick
den lite trumpne pojken att nästan mot sin
vilja börja gapskratta. Sådana möten känns
väldigt tillfredsställande.
Frisk fläkt
Jag tror, liksom de andra som också underhåller
barnen, att det är en kvalité, att jag inte alls
förknippas med sjukhusmiljön, utan dyker
upp som en kringresande berättare, klädd i
helt andra kläder än sjukhusets personal.
Det som jag intresserar mig för är barnen
som unika individer, som de barn de är, och
inte deras sjukdomar. De är helt enkelt min
publik, och jag berättar för dem helt på deras
villkor.
Ringar på vattnet
Jag har nu varit tre perioder på Drottning
Silvias barnsjukhus, och berättat inom
ramarna för projekt ”Buskul” och det har
gett mig mycket, både som skådespelare
och människa. Jag får en fantastisk respons,
och det är inte ofta jag känner en sådan
tillfredsställelse, som när jag varit där.
Jag vill och tror, att jag snart ska återkomma.
Det positiva är också, att det har givit ringar
på vattenytan. Så förutom mig själv och
Cilla, så är just nu Rebecka Heyman, också
hon skådespelare på Regionteater Väst, ute
och berättar på sjukhuset. Och jag vet att det
finns fler som är intresserade på teatern, alla
är positiva…
Kjell Delersjö
Foto: Peter Lloyd
eller se till apparaterna, vilka det för övrigt
ofta lät mycket om. Då var det bara till att
ta en liten paus och sedan fortsätta, och det
fungerade bra.
När jag så småningom blev varm i kläderna,
insåg jag, att det var själva historien och
mötet med mig som berättare som var det
viktiga. Så jag rensade bort all rekvisita utom
den magiska vippan och hatt och sjal.
Afrikanska sagor
De historier jag berättar är afrikanska
klassiska sagor. Att jag tycker att de här
historierna är speciellt lämpliga beror dels
på att de är lagom långa, så att barnen har
möjlighet att välja antal beroende på hur
de mår, och dels på att de är humoristiska,
varma, spännande och mänskliga.
De handlar ofta om olika djur såsom lejon,
leoparder, schakaler som konfronteras med
snälla, tama djur som får och getter. Och
alltid går de snälla djuren segrande ur de
kritiska situationerna. Lyckliga slut, med
andra ord!
Sagor för alla åldrar
Trots att det är stor skillnad i åldrarna på
barnen, allt ifrån 4 till 13 år, så fungerar de
här berättelserna. Till och med föräldrarna
blir roade och engagerade och vill höra
mera.
En gång var jag inne och berättade de här
historierna för en liten grabb som var 10 år,
och han ville höra alla historierna. En vecka
senare kom en sköterska fram och berättade,
att den här grabben hade hört min röst i
korridoren och ville, att jag skulle komma
in till honom. Jag trodde, att han bara ville
hälsa på mig, men nejdå, han ville höra alla
berättelserna en gång till! Sedan berättade
sköterskan, att han hade pratat med alla om
de här historierna varje dag hela veckan.Vid
sådana tillfällen får man bekräftelse på att
det enkla och ursprungliga berättandet från
en person till en annan kan göra så starkt
intryck.
En gång blev jag ändå lite tveksam. Det var
när jag kom in till en pojke som var 16 år.
Han låg där i sin säng och var inte speciellt
Årets julklapp
I studio Silvia produceras just nu årets
julklapp. Under en månad har studiomusikern Olli frågat runt bland barn
och ungdomar om vilken jullåt de tycker bäst om. Rudolf med röda mulen
var klart populärast. Även Staffan stalledräng kom högt upp på listan. Dom
spelas nu in på en CD i studio Silvia.
Barnen och Olli bygger på låtarna allt
eftersom. Även egenskrivna jullåtar är
välkomna.
Musikstudion på Huddinge sjukhus är
också igång med jullåtar. Deras musiker
Andreas och vår Olli kommer att maila
låtar till varandra. Till jul är skivan färdig. Med andra ord: Årets julklapp!
Konst tillsammans
- en dag för barn och vuxna på Nordiska Akvarellmuseet
En lördagmorgon i oktober samlades
tio barn mellan 7 och 12 år och åtta
vuxna från Hjärtebarnsföreningen och
konstpedagogen/konstnären Anneli Philblad
i en stor atelje på Nordiska Akvarellmuseet
i Skärhamn. Vädret var dimmigt grått och
museet hade ännu inte öppnat för besökare.
I ateljen sattes det ena målningsexperimentet
efter det andra igång. I stora glasburkar med
vatten som var placerade i en ring på golvet,
fick alla hjälpas åt att blanda färgerna gult,
blått och rött till grönt, orange och lila i mörka
och ljusa nyanser. Färgblandningen fortsatte
enskilt i egen rund palettskål och färg och
form penslades ut på våta akvarellpapper som
lades på tork. Då och då delade Annelie ut en
spännande uppgift som alla arbetade med en
stund för att sedan samlas och visa bilder och
berätta för varandra. Funderingar kring frågan
-Vad är det som är levande och hur vet vi det?
utvecklades till en mängd målningar av hårda
levande och mjuka levande figurer som ingen
tidigare sett eftersom de lever på andra
planeter. På detta finurliga sätt kopplades
Konst tillsammans-dagens bildskapande
ihop med museets pågående utställning.
Konstnären Tony Craggs figurer kanske
lever i en annan okänd värld?
Ytterligare en Konst tillsammans-dag på
Akvarellmuseet arrangeras i november
för Hjärtebarnsfamiljer med barn mellan
3 och 6 år.
Hur kan konst och eget konstskapande påverka barn som vårdas eller har vårdats på sjukhus?
Några röster från familjerna som var med:
- Konst hjälper till att glömma bort sig för en stund.
- Härligt att kunna göra något kul tillsammans där alla är på samma nivå.
- Med hjälp av konst kan man fokusera sina tankar och fantisera sig bort.
- Släppa fantasin lös, uttrycka känslor på annat sätt än ord.
- Bra med aktiviteter där man inte fastnar i hur saker ska vara.
- Detta är något som alla ”kan”.
- Kreativitet ger glädje, lust, koncentration. En chans att komma bort från smärta och tristess.
- Bra att göra saker som inte har något med sport/tävlingsmoment att göra. Man kan skapa även om man är sängbunden.
- Kreativitet skapar positiva känslor. Ett sätt att kunna få ur sig och bearbeta jobbiga händelser och känslor.
- Barn som skapar utan snäva ramar känner glädje och blir stimulerade och stärkta.
Pingu och Wallace & Gromit får snart konkurrens
Personalen på barn- och ungdomsbiblioteket
har tillsammans med personal från
Lekterapin och Sjukhusskolan på DSBUS
gått en kurs i animerad film. Man har testat
tre olika tekniker, stående lerfigurer, liggande
lerfigurer och liggande, ledade klippdockor.
Den här typen av animerad film kallas stop
motion-film. Vår lärare var Gunilla Gränsbo
som jobbar med animerad film på Frölunda
kulturhus.
Så här går det till
Man börjar med ett manus. Sedan formar,
ritar och klipper man sina figurer. En passande
bakgrund ska skapas. En berättarröst och/
eller ljudillustrationer läggs på.
Utrustningen består av dator och digital
videokamera med stativ. Allt placerat och
säkert förankrat (med byggtape) vid ett stabilt
bord. God ljussättning är också viktig.
Lerfigurerna görs av vanlig modellera, som
är följsam och inte torkar ut. De får inte vara
för stora, då de lätt blir instabila.
De ledade pappdockorna kan förses med
magneter på baksidan. Man fäster dem
därefter på en metallplatta så att de kan agera
utan ofrivilliga rörelser.
Stillbilder tas med videokameran och
sammanställs sedan till en filmsekvens.
I redigeringsprogrammet läggs också
berättarröst och ljudillustrationer på.
Tålamod, genomtänkta rörelser och
MÅNGA bilder krävs. Betänk att 5 stillbilder
blir till 1(EN) sekund film. Det roliga är att
man ganska omgående kan se det färdiga
resultatet.
När kommer vi igång?
Efter lite teknisk finslipning och några fler
egna övningstillfällen, ska vi snart kunna
erbjuda möjligheten, för våra barn och unga
inom barnsjukvården på SU, att skapa egna
animerade filmer. Tanken är att vi ska utrusta
en vagn, som kan användas både i de egna
lokalerna och ute på avdelningarna och även
på enskilda vårdrum.
Sedan kan vi bränna det färdiga resultatet så
att barnen kan få med sig sin egen film hem.
Möjligheten kommer ju också att finnas att
lägga ut filmerna på vår framtida webbplats.
Och en kortfilmsfestival så småningom…
Se hur Gunilla jobbar på www.testaanimeradfilm.se.
Sagostund på arabiska med Abdo Al-Rahman
‫لافطأ بتك‬
= Barnböcker (på arabiska)
Abdo Rahman, som ursprungligen kommer
från Egypten, satte sig i sagosoffan med fyra
barn, tre flickor och en pojke (föräldrarnas
hemland var Syrien).
Han berättade livligt på arabiska utan manus,
men med yviga rörelser om en sköldpappa,
som ville lära sig flyga. Barnen lyssnade med
stort intresse på när Abdo berättade och
deltog också själva med i historien och visade
sköldpaddans olika flygrörelser.
Det var mycket populärt och Abdo blev för
barnen under sagostunden en uppskattad
tillfällig pappa, som berättade roliga historier.
På begäran av barnen berättade Abdo sedan
ytterligare en saga.
Abdo Al-Rahman kommer också gärna
tillbaka för att berätta sagor för enskilda barn
på avdelningar framöver. Det kan vara skönt
för hela familjen att få höra en berättare på
det egna hemspråket, kanske särskilt för
en familj i en jobbig situation när någon
kommer utifrån med något annorlunda.
Det kan säkert sprida lite ljus och glädje och
skingra lite av allt det mörka och svåra, som
man kan känna.
Sagor på persiska, ryska och somali
BUSKUL arrangerar tillsammans med ett
annat biblioteksprojekt berättarträffarsagostunder på sjukhuset. Abdo Al-Rahman
från Egypten, Gohar Dodangeh från Iran
och Jana Klebanova från Ryssland kan
komma till oss och berätta sagor på arabiska,
persiska och ryska. Berättelser på somaliska
kan man också få höra. Det är Bile M Hashi,
författare från Somalia, som bor i Göteborg,
som berättar.
Böcker på andra språk än svenska
Biblioteket har böcker på många språk.
Det finns böcker på:
albanska, amhariska, arabiska, bosniska/
kroatiska/serbiska, danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, isländska,
italienska, kinesiska, kroatiska/serbiska/
bosniska, kurdiska, litauiska, makedonska,
persiska, polska, ryska, samiska, serbiska/
bosniska/kroatiska, somaliska, spanska,
thailändska, tigrinja, tjeckiska, turkiska,
tyska, vietnamesiska.
Har du andra önskningar så är det bara att
fråga på biblioteket.
Från Sydafrika till Amazonas
En utställning med fotografier från Sydafrika
kliver in på biblioteket och lekterapin i
november. Det är elva elever från Färnebo
folkhögskolas praktikantkurs som har
tillbringat 4,5 månader i olika delar av
Sydafrika som ställer ut sina bilder. Under
skolans resandekurs har man praktiserat på
sex olika organisationer som arbetar med
fackliga rättigheter, landrättsfrågor, hiv/aids,
jämställdhet och ungdomsfrågor.
-Under vår resa har vi fått uppleva hur det är
att arbeta och ha en vardag i detta komplexa
land. Vi har insett att mycket av det vi tar för
givet här i Sverige inte alls är lika självklart på
många andra platser i världen. Folk kämpar
dagligen för att få sina röster och rättigheter
hörda, berättar en av eleverna.
Fotoutställningen för projekt Buskul är
specialdesignad med temat barn och djur och
går att se under vecka 46 och 47.
Den 27 november blir det en Latinamerikansk
dag. Då kommer museipedagogerna
Enrico Barrera och Eva Tua Ekström från
Världskulturmuseet. Enrico och EvaTua
har också med föremål från Amazonas. De
berättar om livet i regnskogen runt Orinoco
floden i Venezuela och gör smycken.
Teatergruppen Quetzal visar föreställningen
Den lille pojken Sonco. Berättelsen börjar med
att den stora Inkakungen har förlorat sin
syn. Han skickar iväg sina två söner för att
söka efter något som kan göra underverk.
Bröderna ger sig iväg på en spännande
jakt, men det visar sig att bara den som är
godhjärtad, hjälpsam, modig och inte tänker
på sig själv kommer att lyckas…
Sälgpipor och lögndetektor - att slöjda på sjukhus
Hemslöjd Västra Götaland har stor erfarenhet av arbete med skapande verksamhet för
barn och ungdomar, och fortbildar handledare/slöjdare för ändamålet.
Verkstad, mötesplats, slöjdmaterial, inspirationsmaterial och en fantastisk miljö finns
på Nääs Slott & Slöjdseminarium i Lerum.
Där arrangeras kurser för barn och ungdom
med olika funktionshinder och SU:s olika avdelningar, mottagningar och behandlingshem
är välkomna att boka in sig via biblioteket
Slöjdandet stärker fysik, motorik och självkänsla m.m.
Att vistas i naturnära miljö gör att
man mår bättre
och återhämtar sig
snabbare.
Tillsammans med
det goda samtalet
som uppstår när
människor möts,
gör det att man
växer och rehabiliteras.
Under
hösten
2006 och våren
2007 arrangerade
Hemslöjden fort-
bildning av lekterapins, sjukhusskolans och
bibliotekets personal med workshops i träslöjd, tovning, luffarslöjd, pärlstickning och
lera. Med förnyade kunskaper kan sedan
personalen ge bättre råd, hjälp och tips på
meningsfull sysselsättning.
Anders Lindberg, träslöjdare från Göteborg,
har uppmuntrat barn och föräldrar till att
tälja säljpipor, hopprep, halsband och lögndetektorer. Ibland i Lydias läkande trädgård,
ibland inomhus när regnet sätter stopp.
För kontakt och prenumeration:
Projektledare Kerstin Wockatz
Tel: 0522-67 08 21
Mobil: 0706-37 97 84
E-post: [email protected]