BUSKUL nyhetsbrev nr 8
Transcription
BUSKUL nyhetsbrev nr 8
BUSKUL! BUSKUL! Bibliotek och kultur för Bibliotek barn och unga på SU och kultur för barn och unga på SU Nyhetsbrev 8 Dec - Feb 2007/08 ...det var själva historien och mötet med mig som berättare, som var det viktiga Kjell Delersjö i berättartagen Jag heter Kjell Delersjö och är skådespelare på Regionteater Väst. För några år sedan spelade vi en pjäs som hette ”Där världen började”. Den hade improviserats fram efter det att några från teatern hade besökt Etiopien och kommit i kontakt med det som kallas ”storytelling”, som är ett historieberättande där publiken är medagerande. Det var när vi spelade den på Drottning Silvias Barnsjukhus som jag för första gången fick kännedom om Lekterapin och det fina arbete, som alla där utför. Vi var tre medverkande: Wossen Schmiles, skådespelare från Etiopien, Thomas Elfstadius, musiker, och jag själv, skådespelare. Pjäsen var en blandning av dans, sång, musik och afrikanska historier. Wossen utförde också en så kallad traditionell av föreställningen, och den skulle vara så enkel och flexibel som möjligt. Allt jag behöll var min berättarhatt, en sjal och en magisk vippa. Vippan använder jag innan jag börjar berätta för att jaga bort eventuella onda andar. Det var mycket uppskattat, barnen var förundrade. Dessutom hade jag med mig en karta över Afrika, en kobjällra och bandspelare med inspelad afrikansk musik. Allt detta förvarade jag i en gammal resväska. Meningen med musiken var att min publik (oftast ett barn i en säng) skulle höra att jag var på väg redan när jag kom i korridoren. Första gången jag berättade på detta sättet var Vicki med Foto: Peter Lloyd för att jag skulle lära mig alla rutiner, hitta fram till kaffeceremoni. I det sammanhanget kom avdelningarna och sjukrummen och ta den Vicki Klaiber med idén att vi, liksom andra första kontakten med barnen. institutioner och fria dans- och teatergrupper, skulle återkomma något mer kontinuerligt, På barnens villkor och att vi då skulle berätta historier med en Jag lärde mig väldigt mycket under den här första perioden. En stor och grundläggande eller kanske två skådespelare. Så när jag efter en tid fick möjlighet att på egen skillnad är, att när vi spelar eller berättar på hand göra någonting, föll det sig naturligt att teatern så är det våra villkor som gäller; jag gå tillbaka till pjäsen ”Där världen började”. menar tiden, rummet och koncentrationen. Till en början spelade jag pjäsen själv i en av Här var det helt andra förutsättningar som lekterapins lokaler. Det fungerade bra, men gällde, ibland när man kom in i ett rum så det var en ganska stor apparat att hålla igång fanns ingen där; barnet var kanske på en allting själv. Dessutom fanns det samtidigt provtagning. Men med hjälp av en lista, som en mängd andra intressanta aktiviteter i jag hade fått på morgonen av personalen på lekterapin, så kunde jag leta upp ett annat lokalerna intill. barn. Jag insåg också, att jag inte kunde vara känslig Drop-in föreställningar En annan idé var också att göra besök direkt i för störningsmoment. Det kunde ibland sjukrummen. Så jag gjorde en mindre version komma in personal som behövde byta dropp intresserad. Jag hade då också med mig Cilla Jelf, som är skådespelare på teatern. Men efter lite allmänt prat så fick både Cilla och jag berätta varsin historia. Jag berättade en drastisk och humoristisk historia som fick den lite trumpne pojken att nästan mot sin vilja börja gapskratta. Sådana möten känns väldigt tillfredsställande. Frisk fläkt Jag tror, liksom de andra som också underhåller barnen, att det är en kvalité, att jag inte alls förknippas med sjukhusmiljön, utan dyker upp som en kringresande berättare, klädd i helt andra kläder än sjukhusets personal. Det som jag intresserar mig för är barnen som unika individer, som de barn de är, och inte deras sjukdomar. De är helt enkelt min publik, och jag berättar för dem helt på deras villkor. Ringar på vattnet Jag har nu varit tre perioder på Drottning Silvias barnsjukhus, och berättat inom ramarna för projekt ”Buskul” och det har gett mig mycket, både som skådespelare och människa. Jag får en fantastisk respons, och det är inte ofta jag känner en sådan tillfredsställelse, som när jag varit där. Jag vill och tror, att jag snart ska återkomma. Det positiva är också, att det har givit ringar på vattenytan. Så förutom mig själv och Cilla, så är just nu Rebecka Heyman, också hon skådespelare på Regionteater Väst, ute och berättar på sjukhuset. Och jag vet att det finns fler som är intresserade på teatern, alla är positiva… Kjell Delersjö Foto: Peter Lloyd eller se till apparaterna, vilka det för övrigt ofta lät mycket om. Då var det bara till att ta en liten paus och sedan fortsätta, och det fungerade bra. När jag så småningom blev varm i kläderna, insåg jag, att det var själva historien och mötet med mig som berättare som var det viktiga. Så jag rensade bort all rekvisita utom den magiska vippan och hatt och sjal. Afrikanska sagor De historier jag berättar är afrikanska klassiska sagor. Att jag tycker att de här historierna är speciellt lämpliga beror dels på att de är lagom långa, så att barnen har möjlighet att välja antal beroende på hur de mår, och dels på att de är humoristiska, varma, spännande och mänskliga. De handlar ofta om olika djur såsom lejon, leoparder, schakaler som konfronteras med snälla, tama djur som får och getter. Och alltid går de snälla djuren segrande ur de kritiska situationerna. Lyckliga slut, med andra ord! Sagor för alla åldrar Trots att det är stor skillnad i åldrarna på barnen, allt ifrån 4 till 13 år, så fungerar de här berättelserna. Till och med föräldrarna blir roade och engagerade och vill höra mera. En gång var jag inne och berättade de här historierna för en liten grabb som var 10 år, och han ville höra alla historierna. En vecka senare kom en sköterska fram och berättade, att den här grabben hade hört min röst i korridoren och ville, att jag skulle komma in till honom. Jag trodde, att han bara ville hälsa på mig, men nejdå, han ville höra alla berättelserna en gång till! Sedan berättade sköterskan, att han hade pratat med alla om de här historierna varje dag hela veckan.Vid sådana tillfällen får man bekräftelse på att det enkla och ursprungliga berättandet från en person till en annan kan göra så starkt intryck. En gång blev jag ändå lite tveksam. Det var när jag kom in till en pojke som var 16 år. Han låg där i sin säng och var inte speciellt Årets julklapp I studio Silvia produceras just nu årets julklapp. Under en månad har studiomusikern Olli frågat runt bland barn och ungdomar om vilken jullåt de tycker bäst om. Rudolf med röda mulen var klart populärast. Även Staffan stalledräng kom högt upp på listan. Dom spelas nu in på en CD i studio Silvia. Barnen och Olli bygger på låtarna allt eftersom. Även egenskrivna jullåtar är välkomna. Musikstudion på Huddinge sjukhus är också igång med jullåtar. Deras musiker Andreas och vår Olli kommer att maila låtar till varandra. Till jul är skivan färdig. Med andra ord: Årets julklapp! Konst tillsammans - en dag för barn och vuxna på Nordiska Akvarellmuseet En lördagmorgon i oktober samlades tio barn mellan 7 och 12 år och åtta vuxna från Hjärtebarnsföreningen och konstpedagogen/konstnären Anneli Philblad i en stor atelje på Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn. Vädret var dimmigt grått och museet hade ännu inte öppnat för besökare. I ateljen sattes det ena målningsexperimentet efter det andra igång. I stora glasburkar med vatten som var placerade i en ring på golvet, fick alla hjälpas åt att blanda färgerna gult, blått och rött till grönt, orange och lila i mörka och ljusa nyanser. Färgblandningen fortsatte enskilt i egen rund palettskål och färg och form penslades ut på våta akvarellpapper som lades på tork. Då och då delade Annelie ut en spännande uppgift som alla arbetade med en stund för att sedan samlas och visa bilder och berätta för varandra. Funderingar kring frågan -Vad är det som är levande och hur vet vi det? utvecklades till en mängd målningar av hårda levande och mjuka levande figurer som ingen tidigare sett eftersom de lever på andra planeter. På detta finurliga sätt kopplades Konst tillsammans-dagens bildskapande ihop med museets pågående utställning. Konstnären Tony Craggs figurer kanske lever i en annan okänd värld? Ytterligare en Konst tillsammans-dag på Akvarellmuseet arrangeras i november för Hjärtebarnsfamiljer med barn mellan 3 och 6 år. Hur kan konst och eget konstskapande påverka barn som vårdas eller har vårdats på sjukhus? Några röster från familjerna som var med: - Konst hjälper till att glömma bort sig för en stund. - Härligt att kunna göra något kul tillsammans där alla är på samma nivå. - Med hjälp av konst kan man fokusera sina tankar och fantisera sig bort. - Släppa fantasin lös, uttrycka känslor på annat sätt än ord. - Bra med aktiviteter där man inte fastnar i hur saker ska vara. - Detta är något som alla ”kan”. - Kreativitet ger glädje, lust, koncentration. En chans att komma bort från smärta och tristess. - Bra att göra saker som inte har något med sport/tävlingsmoment att göra. Man kan skapa även om man är sängbunden. - Kreativitet skapar positiva känslor. Ett sätt att kunna få ur sig och bearbeta jobbiga händelser och känslor. - Barn som skapar utan snäva ramar känner glädje och blir stimulerade och stärkta. Pingu och Wallace & Gromit får snart konkurrens Personalen på barn- och ungdomsbiblioteket har tillsammans med personal från Lekterapin och Sjukhusskolan på DSBUS gått en kurs i animerad film. Man har testat tre olika tekniker, stående lerfigurer, liggande lerfigurer och liggande, ledade klippdockor. Den här typen av animerad film kallas stop motion-film. Vår lärare var Gunilla Gränsbo som jobbar med animerad film på Frölunda kulturhus. Så här går det till Man börjar med ett manus. Sedan formar, ritar och klipper man sina figurer. En passande bakgrund ska skapas. En berättarröst och/ eller ljudillustrationer läggs på. Utrustningen består av dator och digital videokamera med stativ. Allt placerat och säkert förankrat (med byggtape) vid ett stabilt bord. God ljussättning är också viktig. Lerfigurerna görs av vanlig modellera, som är följsam och inte torkar ut. De får inte vara för stora, då de lätt blir instabila. De ledade pappdockorna kan förses med magneter på baksidan. Man fäster dem därefter på en metallplatta så att de kan agera utan ofrivilliga rörelser. Stillbilder tas med videokameran och sammanställs sedan till en filmsekvens. I redigeringsprogrammet läggs också berättarröst och ljudillustrationer på. Tålamod, genomtänkta rörelser och MÅNGA bilder krävs. Betänk att 5 stillbilder blir till 1(EN) sekund film. Det roliga är att man ganska omgående kan se det färdiga resultatet. När kommer vi igång? Efter lite teknisk finslipning och några fler egna övningstillfällen, ska vi snart kunna erbjuda möjligheten, för våra barn och unga inom barnsjukvården på SU, att skapa egna animerade filmer. Tanken är att vi ska utrusta en vagn, som kan användas både i de egna lokalerna och ute på avdelningarna och även på enskilda vårdrum. Sedan kan vi bränna det färdiga resultatet så att barnen kan få med sig sin egen film hem. Möjligheten kommer ju också att finnas att lägga ut filmerna på vår framtida webbplats. Och en kortfilmsfestival så småningom… Se hur Gunilla jobbar på www.testaanimeradfilm.se. Sagostund på arabiska med Abdo Al-Rahman لافطأ بتك = Barnböcker (på arabiska) Abdo Rahman, som ursprungligen kommer från Egypten, satte sig i sagosoffan med fyra barn, tre flickor och en pojke (föräldrarnas hemland var Syrien). Han berättade livligt på arabiska utan manus, men med yviga rörelser om en sköldpappa, som ville lära sig flyga. Barnen lyssnade med stort intresse på när Abdo berättade och deltog också själva med i historien och visade sköldpaddans olika flygrörelser. Det var mycket populärt och Abdo blev för barnen under sagostunden en uppskattad tillfällig pappa, som berättade roliga historier. På begäran av barnen berättade Abdo sedan ytterligare en saga. Abdo Al-Rahman kommer också gärna tillbaka för att berätta sagor för enskilda barn på avdelningar framöver. Det kan vara skönt för hela familjen att få höra en berättare på det egna hemspråket, kanske särskilt för en familj i en jobbig situation när någon kommer utifrån med något annorlunda. Det kan säkert sprida lite ljus och glädje och skingra lite av allt det mörka och svåra, som man kan känna. Sagor på persiska, ryska och somali BUSKUL arrangerar tillsammans med ett annat biblioteksprojekt berättarträffarsagostunder på sjukhuset. Abdo Al-Rahman från Egypten, Gohar Dodangeh från Iran och Jana Klebanova från Ryssland kan komma till oss och berätta sagor på arabiska, persiska och ryska. Berättelser på somaliska kan man också få höra. Det är Bile M Hashi, författare från Somalia, som bor i Göteborg, som berättar. Böcker på andra språk än svenska Biblioteket har böcker på många språk. Det finns böcker på: albanska, amhariska, arabiska, bosniska/ kroatiska/serbiska, danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, isländska, italienska, kinesiska, kroatiska/serbiska/ bosniska, kurdiska, litauiska, makedonska, persiska, polska, ryska, samiska, serbiska/ bosniska/kroatiska, somaliska, spanska, thailändska, tigrinja, tjeckiska, turkiska, tyska, vietnamesiska. Har du andra önskningar så är det bara att fråga på biblioteket. Från Sydafrika till Amazonas En utställning med fotografier från Sydafrika kliver in på biblioteket och lekterapin i november. Det är elva elever från Färnebo folkhögskolas praktikantkurs som har tillbringat 4,5 månader i olika delar av Sydafrika som ställer ut sina bilder. Under skolans resandekurs har man praktiserat på sex olika organisationer som arbetar med fackliga rättigheter, landrättsfrågor, hiv/aids, jämställdhet och ungdomsfrågor. -Under vår resa har vi fått uppleva hur det är att arbeta och ha en vardag i detta komplexa land. Vi har insett att mycket av det vi tar för givet här i Sverige inte alls är lika självklart på många andra platser i världen. Folk kämpar dagligen för att få sina röster och rättigheter hörda, berättar en av eleverna. Fotoutställningen för projekt Buskul är specialdesignad med temat barn och djur och går att se under vecka 46 och 47. Den 27 november blir det en Latinamerikansk dag. Då kommer museipedagogerna Enrico Barrera och Eva Tua Ekström från Världskulturmuseet. Enrico och EvaTua har också med föremål från Amazonas. De berättar om livet i regnskogen runt Orinoco floden i Venezuela och gör smycken. Teatergruppen Quetzal visar föreställningen Den lille pojken Sonco. Berättelsen börjar med att den stora Inkakungen har förlorat sin syn. Han skickar iväg sina två söner för att söka efter något som kan göra underverk. Bröderna ger sig iväg på en spännande jakt, men det visar sig att bara den som är godhjärtad, hjälpsam, modig och inte tänker på sig själv kommer att lyckas… Sälgpipor och lögndetektor - att slöjda på sjukhus Hemslöjd Västra Götaland har stor erfarenhet av arbete med skapande verksamhet för barn och ungdomar, och fortbildar handledare/slöjdare för ändamålet. Verkstad, mötesplats, slöjdmaterial, inspirationsmaterial och en fantastisk miljö finns på Nääs Slott & Slöjdseminarium i Lerum. Där arrangeras kurser för barn och ungdom med olika funktionshinder och SU:s olika avdelningar, mottagningar och behandlingshem är välkomna att boka in sig via biblioteket Slöjdandet stärker fysik, motorik och självkänsla m.m. Att vistas i naturnära miljö gör att man mår bättre och återhämtar sig snabbare. Tillsammans med det goda samtalet som uppstår när människor möts, gör det att man växer och rehabiliteras. Under hösten 2006 och våren 2007 arrangerade Hemslöjden fort- bildning av lekterapins, sjukhusskolans och bibliotekets personal med workshops i träslöjd, tovning, luffarslöjd, pärlstickning och lera. Med förnyade kunskaper kan sedan personalen ge bättre råd, hjälp och tips på meningsfull sysselsättning. Anders Lindberg, träslöjdare från Göteborg, har uppmuntrat barn och föräldrar till att tälja säljpipor, hopprep, halsband och lögndetektorer. Ibland i Lydias läkande trädgård, ibland inomhus när regnet sätter stopp. För kontakt och prenumeration: Projektledare Kerstin Wockatz Tel: 0522-67 08 21 Mobil: 0706-37 97 84 E-post: [email protected]