Entreprenörskapets Vidunderliga Resa

Transcription

Entreprenörskapets Vidunderliga Resa
Entreprenörskapets Vidunderliga Resa
En Dramaberättelse om Skapandet av Två Webbplattformar
av
Björn Remneland
Göteborg
© 2007 Björn Remneland
Allt mångfaldigande utan författarens skriftliga tillstånd är förbjudet
För ytterligare information om denna bok, kontakta författaren.
Omslagsbild: En skogsbilväg utanför Mölnlycke, i strålkastarljuset från en silvergrå
Peugeut 406 en mörk, kall novemberkväll. Bilden skall symbolisera entreprenörskapets dramafyllda och guldskimrande väg, där slutet ännu är ovisst och spännande.
ISBN 978-91-628-7353-0
Tryckt i Sverige 2007
av Intellecta Docusys, Västra Frölunda
Till mina föräldrar, Jan-Erik och Gunilla
»Ask yourself, what stories do you call upon to talk about entrepreneurship?
While I can name dozens of entrepreneurs, I doubt whether I could actually tell
much about their stories. I have logico-scientific descriptions, explanations,
categories, concepts, and hypotheses about entrepreneurs, but, frankly, I don’t
have many stories to tell. Maybe you do.«
(Gartner, 2007:624)
Förord
Om entreprenörskapet är en process så är minsann avhandlingsskapandet det
också. Och liksom entreprenörskapet har det sina dramatiska inslag och
känslosamma stunder. Dagarna är lätträknade då tankarna inte vandrat iväg i
empiriska eller teoretiska banor. Vinter som vår har ett ständigt reflekterande
blandats med oro, tvivel och tvekan, men också glädje, lycka och förhoppningar; att en dag få stå där med boken i handen och doktorandtidens idéer
och minnen översatta och inbundna i materialiserad form.
Scenen på vilken det här avhandlingsskrivandet tog sin form var Handelshögskolan i Göteborg, mellan våren 2004 och hösten 2007. För de ekonomiska medlen stod Handelshögskolans LOF-grupp och Företagsekonomiska
institution, samt VINNOVA. Från Filosofiska Faktultetens gemensamma
donationsnämnd erhölls årliga resestipendier som möjliggjorde ett flertal
lärorika konferensdeltaganden. Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället
i Göteborg och Adlerbertska forskningsstiftelsen gav genom ett stipendium
förutsättningar för en nyttig utlandssejour hösten 2006. Ett stort tack till
samtliga dessa finansiärer!
Även om det är doktoranden som slutligen skriver avhandlingstexten med
många ensamma timmar på sin kammare, har arbetet även inslag av en kollektiv process. Jag vill här ta möjligheten att lyfta fram några medskapare till
avhandlingens innehåll och utformning. Först och främst vill jag tacka min
handledare, Torbjörn Stjernberg, som var den som bjöd in mig att börja
vandra på akademiens smala stigar, och har sedermera varit en ständigt påhejande (och bitvis ifrågasättande) reskamrat. Jag vill också tacka Daniel
Hjorth, hos vilken jag fick tillbringa några skrivhektiska månader på Copenhagen Business School, Bengt Johannisson som dels i Växjö uppmuntrade
mig att starta en forskarkarriär och dessutom var en utmärkt opponent på
mitt slutseminarium, och Jan Ljungberg som läste det nästan färdiga manuset
och gav mycket nyttiga sista kommentarer.
Mest av allt vill jag dock naturligtvis visa min uppskattning till de personer
som jag mött ute på ”fältet”; Erik för Offertkraft/Kompetensarena Väst och
Anders för Idébanken, som generöst vigt många timmar utan monetär ersättning. Utan dessa hade avhandlingen stått sig platt. Tålmodigt har de stillat
min nyfikenhet och öppnat sig även under svåra och tunga perioder. Andra
personer som också på olika sätt har bidragit till den empiriska berättelsen är
Tomas, Offertkraft/Kompetensarena Väst; Helena, VGR; Lena, Innovationsbron; Ulf, Teknikbrostiftelsen; Håkan, Microwave Road; Catharina,
Lindholmen Science Park; Kjell-Åke, Innovatum; Olivia, Biomedicin Väst;
Fredrik Hallberg; Mattias, Marcus, Mårten och alla andra av Idébankens
medlemmar; Anders, Shortcut; och Rickard, Lunarstorm.
Tack också till; min familj och mina vänner; OLN-gruppen (Torbjörn S.,
Björn T., Christian J. och Fredrik L.); LOF-gruppen (Lars-Erik N., Axel T.,
Marita F., Xianghong H. med flera); FEK; Anna-Maria S. från ITuniversitetet; alla forskarkursansvariga; kollegor på ÖF6 och ÖF3; Ann M.
som språkgranskade den engelska sammanfattningen; Inga-Lill K., Kajsa L.
och andra administratörer; HIT, MATIX & Entreprenörsutbildningen (Anders*2, Robert, Suzanne med flera); CIP & ICM, samt alla andra som kan
tänkas ha haft en del i mina våndor och vedermödor.
Ett speciellt tack till min älskade Wajda som följt mig och hjälpt till i vått
och torrt och som framför allt har fått mitt hjärta att ständigt pulsera.
När jag skriver detta förord sitter jag vid köksbordet i en nyinflyttad och
ännu något oorganiserad lägenhet i Mölnlycke. Frosten har kunnat börja
skymtas på morgonkvisten och klockorna har ställts om till vintertid. Jag har
precis skrivit klart utkastet till den färdiga avhandlingen och känner en viss
lättnad över att det nog kanske tillslut kommer att gå vägen, med åtta dagar
kvar till tryckning. Märkligt det här med förord; placerat först i boken men
ofta skrivet sist av allt. Vid denna tidpunkt har många av de frustrerande
timmarna framför datorn och de långa tankemobiliserande avbrotten med
Spider Solitair, CM4 och Sulky.nu till stor del bleknat bort till förmån för
den romantiska bilden av författarskapets kreativa konst. Det är väl så minnet fungerar. Kanske bäst att återuppväcka doktorandarbetets slitsamma
vardande och läsa avhandlingen en gång till…
Björn Remneland
Mölnlycke, 31 oktober, 2007
Innehåll
Introduktion................................................................................................................. 9
Ett eftertraktat men svårfångat fenomen .......................................................... 9
Huvudscenerna – VGR & Internet...................................................................... 27
Västra Götalandsregionen................................................................................... 27
Internet.................................................................................................................... 33
De två scenernas betingelser ............................................................................. 37
Akt Ett – Offertkraft/Kompetensarena Väst.................................................. 41
Scen I: Offertkrafts uppstart............................................................................... 41
Scen II: Jakten på finansiering ............................................................................. 58
Scen III: Om framgång och misslyckanden ...................................................... 65
Scen IV: Projektet börjar stabiliseras ............................................................... 77
Scen V: Ett givande och ett tagande ................................................................. 88
Scen VI: Förändringarnas vindar blåser åter................................................... 98
Akt Två – Idébanken.se .......................................................................................107
Scen I: Idébankens uppstart..............................................................................107
Scen II: Jakten på betalande uppdrag... ...........................................................119
Scen III: Allt fler krokar läggs ut ......................................................................127
Scen IV: Konceptet öppnas upp ytterligare ..................................................142
Scen V: Den stora vändpunkten ......................................................................155
Scen VI: Livet går vidare ....................................................................................167
Akt Tre – Hur gick det sedan?..........................................................................177
Scen I: Åter till Kompetensarena Väst...........................................................177
Scen II: Mottagandet av Kompetensarena Väst ...........................................188
Scen III: Åter till Idébanken ..............................................................................199
Scen IV: Mottagandet av Idébanken.se...........................................................208
Scen V: Slutord från entreprenörerna ...........................................................221
En dramatistisk diskussion.................................................................................229
Purpose: Dramats syften i ständig rörelse ....................................................230
Agents: Entreprenörernas roller i dramat ....................................................234
Scene: Kontextens påverkan på dramat ........................................................238
Agency: Entreprenörernas tillvägagångssätt .................................................242
Innovationernas spridning och mottaganden................................................256
Avslutande tankar kring entreprenörskap ..................................................263
Om studier av entreprenörskap .....................................................................263
Om lärdomar från studiefallen.........................................................................267
Om skrivandet av entreprenörskapsdraman................................................270
Några sista ord ....................................................................................................272
Bilaga I – Forskningsansats ...............................................................................275
Språket i centrum ...............................................................................................275
Avhandlingens plats i det narrativa fältet.......................................................288
Bilaga II – Tillvägagångssätt..............................................................................299
Reflektion kring studiens bakgrund ................................................................299
Insamling av data .................................................................................................302
Analys av data ......................................................................................................306
Förmedlande av data ..........................................................................................309
Berättelsens trovärdighet..................................................................................315
Bilaga III – Entreprenörskapsfältet ................................................................317
Entreprenörskap som fenomen och fält........................................................317
Bilaga IV – Webb-enkät Idebanken.se ............................................................329
English Summary ...................................................................................................333
The Winding Road of Entrepreneurship .......................................................333
Referenser ................................................................................................................339
Introduktion
Ett eftertraktat men svårfångat fenomen
Det här är en avhandling om magi; en berättelse om entreprenörskapets
fängslande betingelser i att försöka transformera drömmar till bestående
strukturer och alla dess känslor och funderingar som följer i dess väg; ett
drama som slingrar sig längst skapandekraftens brokiga landskap i spåren av
några utvalda vardagshjältar som med inlevelse och uthållighet försöker
materialisera sina visioner. Entreprenörsforskaren Paul Reynolds skulle kalla
dem”nascent entrepreneurs” (Reynolds, 2000), det vill säga entreprenörer i
vardande som är på väg att etablera sina verksamheter.
Entreprenörskap och innovationsskapande anses vara en viktig drivkraft för
tillväxt och utveckling inte enbart för framväxande och existerande organisationer utan också för nationer såväl som andra större eller mindre geografiska regioner. Bland annat har småföretagsforskaren David Birch (1979) lyft
fram de mindre och nyetablerade företagens vikt i den amerikanska ekonomin och liknande slutsatser har även dragits i svenska studier (Davidsson,
Lindmark, & Olofsson, 1994, 1996). Sverige var för övrigt på 1800-talet sett
som ett av Europas fattigaste länder och genomgick en anmärkningsvärd
industrialiseringsprocess bland annat baserad på en rad viktiga tekniska innovationer i början av 1900-talet. Företag byggdes upp runt dessa uppfinningar och lyckades bli konkurrenskraftiga på regional, nationell och till och
med global nivå.
I en internationell jämförelse har dock Sverige på 2000-talet haft en föga
berömvärd ställning vad gäller landets entreprenöriella aktivitetsgrad. I en
årlig internationell studie kallad Global Entrepreneurship Monitor (GEM)1
har Sverige konsekvent hamnat bland de sämst placerade sedan mätningarna
startade år 1999. År 2006 kom man exempelvis på 40:e plats av 42 undersökta länder, sett på befolkningsandel mellan 18-64 år som var involverade i
entreprenöriella aktiviteter i tidiga stadier (cirka 4 procent av befolkningen
1
Global Entrepreneurship Monitor (GEM) är ett internationellt forskningsprogram som
årligen mäter graden av entreprenöriell aktivitet i olika länder. Det introducerades år 1999 av
bland annat Paul Reynolds och drivs som ett partnerskap mellan London Business School och
Babson College. Över 120 akademiker deltar aktivt i GEM-projektet. 2005 etablerades ett
icke vinstdrivande företag kallat Global Entrepreneurship Research Association (GERA) med
ansvar för GEM och hela dess verksamhet.
9
jämfört med exempelvis USA som hade 10 procent och Peru som hade hela
40 procent). I Nuteks2 årliga attitydundersökning kallad Entreprenörskapsbarometern, som riktar sig mot män och kvinnor mellan 18-30 år, framkommer det att 70 procent kan tänka sig att bli egenföretagare men endast 30
procent skulle föredra det framför annan sysselsättning (Nutek, 2007). Det
har också många gånger visat sig finnas en avog inställning bland redan etablerade småföretagare att expandera sina befintliga verksamheter
(Davidsson, 1989; Wiklund, Davidsson, & Delmar, 2003).
Att studera hur idéer förvandlas till innovationer och framväxande organisationer är av stor vikt för industrin såväl som för samhället generellt och att
finna den där förtrollade formeln som ökar intensiteten och effektiviteten i
innovationsprocessen och leder till automatisk entreprenöriell framgång är
högt eftertraktat. Det är därför inte heller så konstigt att både akademisk
forskning och populärkultur helst vill ge vägledning i hur entreprenörskap
skall eller bör bedrivas.
Kreativitet som förnyare och förstörare
Kreativitet ses allt som oftast som ett recept för att skapa innovationer och
ekonomisk tillväxt. Den österrikiske natinalekonomen Joseph Schumpeter
poängterade samtidigt att kreativiteten också har en förstörande sida
(Schumpeter, 1942) som bryter ner tidigare etablerade strukturer och föreställningar i takt med att nya möjligheter öppnas. Det kan därför finnas en
inneboende motsättning mellan å ena sidan nytänkande och å andra sidan
intern effektivitet. Ur detta perspektiv medför kreativiteten en balansproblematik för redan etablerade företag som befinner sig på en konkurrensutsatt
marknad präglad av tidspress och resursoptimering. All typ av ifrågasättande
ligger knappast heller i aktörernas intressen, särskilt då de avviker för mycket från rådande strategier och arbetssätt. Det finns sålunda incitament för att
aktivt försöka påverka och styra kreativitetens riktning, både på företagsoch samhällsnivå.
Sociologen Robert Merton (1959) teoretiserade om att kreativitet frodas i
samhällen där gemensamma mål accepteras men de rådande institutionella
medlen inte tas för givna. Men i takt med att omgivningen beskrivs som allt
mer turbulent och komplex med innovationsprocesser som sträcker sig utanför de nystartade och etablerade företagens väggar i föränderliga nätverksstrukturer och maktrelationer försvåras möjligheterna till att skapa en sådan
2
Nutek bildades 1991 och stod inledningsvis för Närings- och teknikutvecklingsverket. 2001
ombildades verksamheten, bytte namn till Verket för Näringsutveckling och blev en statlig
förvaltningsmyndighet för frågor rörande näringslivets tillväxt. Nutek hade 2007 omkring 200
anställda i Stockholm, Östersund och Arjeplog.
10
gemensam samsyn om visioner och målsättningar. Det är i denna kontext
heller inte helt enkelt att ta kontrollen över idéflödet genom traditionella
hierarkier och formell auktoritet. I motsats till Mertons teorier görs därför
ofta försök att styra innovationsskapandet genom att introducera nya institutionella medel i form av handfasta metoder, modeller och infrastrukturer
snarare än att utveckla vägledande gemensamma mål och visioner.
Internet för gränsöverskridande innovationsskapande
Ett sätt att försöka tygla de gränsöverskridande idé- och innovationsprocesserna är att skapa olika former av webb-baserade arenor3 som infrastrukturella utvecklingsstöd. Under gynnsamma förhållanden har dessa bevisligen gett
förutsättningar för entreprenörskap och kreativitet mellan aktörer i samverkan. Internet kan ju faktiskt i sig sägas vara en virtuell plattform där många
innovativa, kreativa aktiviteter tar sin plats, om än i ganska okontrollerade
former. Och betydande ekonomiska värden står på spel, för trots den så brutalt spräckta ”IT-bubblan” runt millenniumskiftet med efterdyningar långt in
på 2000-talet har en mängd aktörer lyckats bygga upp sagolika Internetrelaterade affärsverksamheter genom att skapa förutsättningar för relationsbildning mellan företag såväl som individer. Både framgångsexemplen och den
vällyssnande publiken växer för var dag och retoriken om hur samverkan
faciliteras över webbplattformar är logisk och lockande. Det är helt enkelt
lätt att bli fascinerad av de många färgsprakande framgångsberättelser om
otrolig kapitalomsättning och värdeutveckling som åtminstone vissa av dessa
Internetarenor har kunnat visa upp. InnoCentive4, som nämns nedan, är bara
ett exempel i mängden;
»[T]he story of InnoCentive points to a deep change in the way companies
innovate. Companies can tap emerging global marketplaces to find uniquely
qualified minds and discover and develop new products and services faster
and much more efficiently than they have in the past. We call these marketplaces Ideagoras, much like the bustling agoras that sprung up in the heart
of ancient Athens. In those days, agoras were the center of politics and commerce for the burgeoning Athenian citizenry. Modern-day ideagoras such as
InnoCentive serve a more specific purpose: They make ideas, inventions,
3
En mer ingående diskussion kring webbplattformar för kunskapsutbyte och dess betingelser
hittas i kapitel 2.
4
InnoCentive är en webbaserad kunskapsplattform och community med över 100000 forskare
från hela världen inom främst kemi och biologi. Syftet med innovationsplattformen är att
matcha dessa forskares kunskaper med multinationella företags konkreta FoU-utmaningar. På
så sätt ger InnoCentive företagen tillgång till ett stort nätverk av externa intellektuella resurser
och ger samtidigt forskare nya möjligheter att erhålla både akademiskt erkännande och finansiella medel. Plattformen startades av det amerikanska läkemedelsföretaget Eli Lilly år 2001
men drivs numera som ett oberoende företag och nätverk.
11
and scientific expertise around the planet accessible to innovation-hungry
companies.« (Tapscott & Williams, 2006)
Mot en öppnare innovationsprocess?
Det traditionella sättet att skapa innovationer i företag är att låta det ske ”inhouse”, det vill säga innanför företagets väggar i egna forsknings- och utvecklingsavdelningar. Företag tävlar om att locka till sig de smartaste individerna och den bästa utrustningen för att ta fram produkter och tjänster som
ger dem ett försprång gentemot arga konkurrenter. Det så kallade intellektuella kapitalet (Stewart, 1997; Sveiby, 1997)5 skyddas med näbbar och klor
genom företagshemligheter och patenträttigheter. Men trots att detta fortfarande får sägas vara det dominerande industriella paradigmet har det från
flera håll i både retoriska och praktiska handlingar också etablerats alternativa tillvägagångssätt.
Nationalekonomen Ronald Coase postulerade på 30-talet varför företag bygger upp innovationsprocesser i interna hierarkiska strukturer istället för att
köpa och sälja dem fritt på marknaden, vilket skulle kunna ses som mer effektivt. Huvudorsaken är enligt Coase att det är förenat med extra så kallade
transaktionskostnader att hantera information och relationer utanför det egna
gränsområdet (Coase, 1937). Coase argumenterar att företag bör behålla
transaktionerna internt så länge marginalkostnaderna för att göra så är lägre
än att köpa och sälja det på marknaden, ett resonemang som även hans adept
Oliver Williamson (1975) senare vidareutvecklade. Vissa, exempelvis Harvardprofessorn Yochai Benkler (2006), anser nu att den informationsteknologiska eskaleringen har öppnat möjligheter till att kraftigt minska dessa
transaktionskostnader. Information är som produkt enligt Benkler ”nonrival”, det vill säga har en nästan obefintlig kostand att återproducera, vilket
kan ge argument för att på företagsnivå handla med information externt6,
exempelvis på webbplattformar som tidigare nämnda InnoCentive. Benkler
menar dessutom att detta ur samhällsperspektiv bör ske gratis, då properitära
restriktioner minskar dess värde och spridning. Det senare kolliderar dock
många gånger med trossatsen att om information kring exempelvis idéer och
smarta innovationer tvingas spridas utan ersättning till upphovsmakarna
5
Sullivan (2000) delar in intellektuellt kapital i tre sammanflätade områden; 1) human capital
(d.v.s. erfarenhet, kunskap, kreativitet etc.), 2) intellectual assets (d.v.s. uppfinningar, lösningar, program etc.), och 3) intellectual property (d.v.s. intellektuella tillgångar som är skyddade genom ex. patent, trademarks, copyright eller trade secrets).
6
Huruvida transaktionskostnaderna verkligen har blivit ”non-rival” genom informationsteknologin kan förvisso ifrågasättas. Bland annat poängterar Williamson (1975) att transaktionskostnader bygger på ett antagande om individers opportunism, något som knappast har minskat genom introducerandet av IT.
12
minskar deras vilja att fortsätta skapa (med antagandet att det främst är ekonomiska drivkrafter som ligger bakom kreativiteten). Här öppnas således en
intressant, viktig och ofta livfull debatt om immaterialrätt i olika former.
Oavsett vilken normativ hållning man har kring huruvida spridning av innovationer bör hållas kostnadsfritt eller inte, har en rad exempel visat att det
kan vara både framgångsrikt och inkomstbringande att på olika sätt öppna
upp sin innovationsprocess och låta idéer flöda in och ut över organisationsgränserna. Företag som Procter & Gamble, Eli Lilly och IBM har alla gått i
den riktningen och bjudit in externa aktörer till att bidra i nytt, gemensamt
värdeskapande. Chefen för enheten Innovation and Knowledge på Procter &
Gamble, Larry Huston, förklarade i Harvard Business Review hur hans företag har gått tillväga och beskrev några av de utmaningar de stått inför under
förändringsresan;
»As we studied outside sources of innovation, we estimated that for every
P&G researcher there were 200 scientists or engineers elsewhere in the
world who were just as good – a total of perhaps 1.5 million people whose
talents we could potentially use. But tapping into the creative thinking of inventors and others on the outside would require massive operational
changes. We needed to move the company’s attitude from resistance to innovations “not invented here” to enthusiasm from those “proudly found
elsewhere”. And we needed to change how we defined, and perceived, our
R&D organization – from 7,500 people inside to 7,500 plus 1.5 million outside, with a permeable boundary between them.« (Huston & Sakkab,
2006:59-60)
En annan framgångsberättelse i samma genre handlar om leksakstillverkaren
LEGO och deras produkt Mindstorm som gör det möjligt att bygga robotar
genom en kombination av legobitar och specialutvecklad mjukvara. Då intresset för att bygga Mindstorm-robotar spred sig från ursprungliga målgruppen (d.v.s. barn och ungdomar) till att även innefatta mycket tekniskt kunniga individer med ökade behov och önskemål började kunderna själva modifiera den immaterialrättsligt skyddade programvaran. Inledningsvis sågs
detta inte med blida ögon från LEGO men ganska snart insåg man att det
snarare var till fördel för företaget att via webben öppna upp programkoderna för fri nedladdning, användning och modifiering åt allmänheten. På detta
sätt fick företaget nämligen tusentals fria FoU-timmar från externt håll och
produkterna blev både bättre anpassade till kundbehoven och mer köpta
(Tapscott & Williams, 2006).
Det finns alltså en rad exempel på olika former av kollektiva innovationsprocesser – lagliga såväl som olagliga – där hundratals, tusentals eller till
och med miljontals aktiva användare samlas på webben och interagerar i
gemensamt innehållsbyggande. Dessa berättelser är ofta av romantisk karaktär och tillverkar hjältar som blir till förebilder för andra entreprenörer och
eldar på deras drömmar om guld och gröna skogar i erövrandet av Internets
13
till synes oändliga möjligheter. Men även om empiriskt grundade studier om
framväxten av webb-baserade innovationsplattformar har ökat något i antal
de senaste åren är de fortfarande relativt få. Forskning inom andra akademiska fält har dock visat på svårigheterna att få gränsöverskridande konstellationer att fungera i praktiken, då till exempel maktspel och elitism eller
snyltning och ”freerider”-problematik ofta besudlar de vackra samarbetstankarna. De nyutvecklade innovationsverktygen borde således möta både en
stor mängd motstridiga företagsviljor och frågor kring sekretess, insatskontroll och potentiell värdefördelning. Att få de institutionella verktygen att
fungera som stöd och pådrivare snarare än hinder för kreativitet torde därmed vara en svår utmaning.
Avhandlingens avsikt
Om nu webbplattformar är och kommer att förbli ett viktigt inslag som
sammanlänkande infrastruktur till kunskapsutbyte och innovationsskapande
mellan aktörer från olika sfärer, hur blir då dessa kollektiva strukturer till?
Framgångsberättelser i all ära men talar de verkligen om vad som sker eller
lyfter de istället fram en idealiserande, halvlömsk myt av skeendet?
I denna avhandling studeras på nära håll framväxande skapelseprocesser
kring två webb-baserade kunskapsplattformar och dess ”nascent entrepreneurs” (Reynolds, 2000). Det är alltså inte hur redan etablerade arenor fungerar
som främst är i fokus, utan framför allt entreprenörernas bakomliggande
arbete med att få dessa strukturer att över huvudtaget bli till. Studien startar
vid en tidpunkt då idéer fortfarande är vaga och föränderliga, innan de materialiserats och stabiliserats, och följer sedan etableringsprocessernas framåtskridande resa. Forskningsfrågan är: Hur utvecklas entreprenöriella processer från idéer till realisering?
Longitudinella studier kan åtminstone i viss mån täcka glappet mellan dåtid
och nutid och ersätta mystiken runt innovationsprocessen (Pettigrew, 1990).
Genom att följa entreprenörer över en längre tidshorisont med regelbundet
återkommande intervjuer vill jag beskriva vad, hur och varför de agerar som
de gör och vilka konsekvenser det får för idéernas förverkligande. Intervjumaterialet ger upprepade tillfällen för entreprenörerna (och mig själv) att
reflektera kring centrala planer och händelser både i stunden och över förloppet. Tanken är att på detta sätt ge en berättelse om entreprenörskapets
vindlande väg; som voluntaristisk och icke-linjär där slutet är ovisst och de
intensiva känslorna ännu inte hunnit blekna bort. Ett annat sätt att se på
forskningsfrågan är därför: Hur utvecklas och förändras entreprenörens
uppfattning och skildring av sitt eget och av omgivningens agerande under
den osäkra initiala perioden när idéer är på väg att realiseras?
14
Målsättningen är inte att punkta ned normativa slutsatser för entreprenöriell
verksamhet eller medvetet förminska den komplexitet som entreprenörerna
dagligen står inför. Istället kan förhoppningsvis avhandlingen ge inspiration
och tankemässig stimulans till praktiker och akademiker som på olika sätt är
intresserade av ämnet. En önskan är att få läsaren att ställa sig frågan; ”Vad
skulle jag ha gjort i samma ställe?” och på detta sätt öka chanserna att vinna
insikter kring etableringsprocessens utmaningar ”från insidan”. Tsoukas och
Chia (2002) säger;
»Only by placing ourselves at the center of an unfolding phenomenon can we
hope to know it from within. Take the example of the character Tom Sawyer,
whose adventures are the subject of Mark Twain’s eponymous novel. Mark
Twain vividly paints Tom’s personality in different circumstances, ranging
from the funny to the horrifying, and we get to know him and life in the
American South quite well. However, this would still be knowledge from the
outside. We would get knowledge from the inside through intuitively sympathizing with Tom Sawyer, that is, if we were to draw on our experiences and
identify with the character himself. Then we would truly know the character,
in all his complexity, in the same way that we know a city through walking
on its streets rather than via photographs of it.« (Tsoukas & Chia,
2002:571)
Det framhålls ofta en distinktion mellan amerikansk och europeisk forskningstradition där den förstnämnda sägs fokusera på statistiska enkätstudieanalyser medan den senare beskrivs ha en öppnare hållning gentemot kvalitativa metoder (ex. Gartner & Birley, 2002). Hans Landström (2005) menar
att även om sådana generaliseringar kan vara svåra att göra eftersom framför
allt entreprenörskaps- och småföretagsforskningen i Europa är mycket heterogen ”kan europeiska forskare sägas försöka återspegla en komplexitet och
en realism, samt en detaljrikedom, men kanske på bekostnad av en lägre
grad av statistisk sofistikering och statistisk generaliserbara resultat”
(Landström, 2005:131). Det är till denna ”alternativa”, kvalitativa och i mitt
tycke ännu alltför småskaliga del av entreprenörskapsfältet som jag har för
avsikt att medverka. Min förhoppning är att läsaren genom den här texten
åtminstone i någon mån ska komma att uppleva entreprenörernas vandring;
om inte från insidan så i alla fall med stor närhet. Med avhandlingen vill jag
ge ett bidrag till det framväxande förhållningssättet som sätter språket i centrum för att förstå entreprenörskap (Hjorth, Johannisson, & Steyaert, 2003;
Hjorth & Steyaert, 2004) och som försöker omskriva och skapa nya utrymmen inom entreprenörskapsfältet (Hjorth, 2003). Jag tror att avhandlingens
empiriska entreprenörskapsdrama kan öka kunskapen om entreprenörskapets
magi enbart genom att med berättelsens kraft ge rörelse till de relativt livlösa
etableringsmodeller som redan är så ofta förekommande.
15
Kort introduktion av studiefallen
Det första studiefallet är ett projekt som kallas Ökad Offertkraft och som
sedermera döptes om till Kompetensarena Väst. Kortfattat kan man beskriva
själva idén som ett webb-baserat visualiseringsverktyg där aktörer inom till
exempel en viss bransch eller geografisk region kan lägga in information om
sina tillgängliga kompetenser, resurser och utrustning, vilket ger möjligheter
till andra intresserade företag att ta kontakt för olika former av samarbeten.
Under åren 2003-2006 drevs applikationsutvecklingen som ett projekt finansierat genom offentliga medel och med offentliga aktörer som huvudmän.
Det andra studiefallet följer etableringen av en webbsida kallad Idébanken.se
som lanserades i februari 2004. Bakom denna plattform ligger en entreprenör
vars ursprungliga tanke var att skapa en marknadsplats för idéer på Internet.
Privatpersoner såväl som företag skulle på sidan lägga upp frågor eller problem och på detta sätt få tips, idéer och förslag på lösningar. Med privat finansiering och stor envishet började konceptet ta form och spridas.
De två fallstudiernas fortskridande från vision till materialisering kompletterar varandra och dess likheter och skillnader skapar utrymme för vidare reflektioner och analyser kring entreprenörskapets betingelser i framväxande
verksamheter. Varför det blev just dessa två studiefall som bygger upp det
empiriska materialet kommer att framgå av berättelsen samt diskuteras vidare i metodkapitlet som ligger som Bilaga II.
Hur har entreprenörskap främst studerats tidigare?7
Schumpeter (1934) pekade ut entreprenören som en central funktion i samhället, det vill säga personen som bryter mönster och skapar något nytt – en
innovation – genom att kreativt förstöra det gamla och skapa ojämnvikt på
marknaden. Denna individ, av Schumpeter kallad ”the Great man”, har genom tiderna beklätts med hjältemässiga egenskaper, behov, attityder, värderingar och beteenden som särskiljt honom (sällan henne) från resterande
dödliga (Shane, 2003). I takt med en allt mer komplex, globaliserande värld
med nya kontextuella spelregler såsom ökad konkurrens, sofistikerad teknologi och en allt snabbare förändringstakt har akademiker som Michael Porter
(1980) och Michael Gibbons (1994) argumenterat för nya entreprenöriella
mönster där samverkan mellan olika aktörer har satts i centrum. I tillväxtsagorna ersattes sålunda den enskilda entreprenörsriddaren av stora arméstrukturer döpta till ”kluster”, ”nätverk”, ”Triple Helix” och/eller ”innovationssystem”. När entreprenörskap anses inbäddat i ett större sammanhang
7
För en mer utförlig genomgång av entreprenörskapsfältet, se Bilaga III.
16
hamnar plötsligt också faktorer såsom infrastruktur, koordinering och ömsesidigt förtroende i fokus.
Båda ovanstående förklaringsmodellerna bygger ofta på rationalistiska
grundantaganden. I det första fallet uträttas mirakel om personen har rätt
egenskaper och förutsättningar, i det andra fallet sker underverken då en
optimal kombination av individer sätts samman på en gemensam arena. Innovationsprocessen kan på detta sätt kännas mer kontrollerbar men samtidigt
riskerar synen på värdeskapande att reduceras till en enkel och behändig
a+b=C-formel där termerna a och b (ibland kallade framgångsfaktorer) automatiskt och relativt oproblematiskt anses leda till framgångssumman C.
Personlig drivkraft (a) + Ekonomiska resurser (b) = Vinstgivande verksamhet (C)
eller
Regionföretagens samarbeten (a) + Politikernas kapital (b) = Ekonomisk tillväxt (C)
Everett Rogers, kanske mest känd för sina empiriska studier om innovationers spridning, menar att det inom hans akademiska fält finns en inbyggd så
kallad ”pro-innovation bias” (Rogers, 1995:100-105), det vill säga att en
övervägande del av studierna koncentrerar sig på framgångsrika spridningsförlopp. Han förklarar denna asymmetriska hållning bland annat med att
forskarnas finansiärer i allmänhet har en positiv attityd till lyckosamma processer, vilket kan smitta av sig på urval av studiefall och slutsatser. Han menar också att det rent praktiskt är lättare för forskare att rekapitulera framgångsrika spridningsförlopp än misslyckade dito.
»Because of the pro-invention bias, we know much more (1) about the diffusion of rapidly spreading innovations than about the diffusion of slowly diffusing innovations, (2) about adoption than about rejection, and (3) about
continued use than about discontinuance […] The problem is that we know
too much about innovation success, and not enough about innovation failures.« (Rogers, 1995:105)
Många innovationsstudier har alltså gemensamt att de är utforskade efter att
resultaten uppkommit. Man undersöker fenomen som redan nått välgång och
tar retrospektivt fram orsakerna bakom utvecklingen. Detta tillvägagångssätt
innebär naturligtvis en stor risk för vad psykologer kallar ”hindsight bias”;
att man i efterhand konstruerar skeenden som planerade, förutsägbara och
rationella. Samtidigt är man smärtsamt medveten om svårigheten att med
samma metodik analysera framtiden; att förutse vilka framgångsfaktorer
som gäller imorgon, vilka innovationer som kommer att bli lyckosamma och
hur mycket värde de då skapar. En berättelse som i efterhand konstruerats
som en framgångssaga kan ganska lätt lyfta fram både framgångsfaktorer
och stolta hjältar men innan det lyckade resultatet har visar upp sitt vackra
leende måste givetvis en massa andra intressanta saker först ske. Att dessa
händelser ofta är löst sammankopplade och inte alltid ligger under entreprenörens totala kontroll inser säkerligen de flesta, men det avspeglas mycket
17
lite i den enorma mängd entreprenörs- och innovationslitteratur som hittills
publicerats. De tusentals aktiviteter och händelser som inte passar in i den
slutliga historiebeskrivningen har därmed medvetet eller omedvetet med
tiden kommit att falla i glömska.
Andra sätt att se på entreprenörskap
Entreprenörskapsfältets starka influenser från nationalekonomin och managementlitteraturen har påverkat bilden av entreprenörskap som en mekanisk
funktion på marknaden och entreprenörerna som kallt planerande, vinstmaximerande varelser (Hjorth, 2003). På detta sätt har slutsatser kring entreprenörskap många gånger dragits på en förenklad och aggregerad nivå, långt
distanserad från de verkliga händelsernas praktik.
»Nevertheless, entrepreneurship has been patronized by management. On
the one hand management has adopted the mission to discipline entrepreneurship, its aptitude for unsolicited initiative, spontaneity, immediacy, improvisation, playfulness, and passion. On the other hand it has used entrepreneurship as a source of energy to vitalize aging structures in organizations.« (Hjorth et al., 2003:92)
Fältet har också haft starka influenser från psykologin, med fokus på individers personliga egenskaper. En av de tidigaste företrädarna till att försöka
förflytta entreprenörsforskarnas fokus ifrån individens inneboende kvalitéer
till själva processen och dess skeenden är William Gartner (1985; 1988).
Framför allt hans artikel ’Who Is an Entrepreneur?’ Is the Wrong Question8
(Gartner, 1988) fick ett stort genomslag, där han förespråkar att entreprenörskapsforskningen bör koncentrera sig på tillblivelseprocessen av nya
verksamheter snarare än att karaktärisera individer i psykologiska fack. Likväl som Thomas Dandridge (1979) påpekade att småföretag bör söka efter en
egen organisationsteori eftersom de inte fungerar på samma sätt som storföretagen, behöver ännu icke etablerade organisationer skapa sina egna teorier
för att förklara dess arbetssätt och utmaningar. Eller som Katz och Gartner
(1988) skriver;
»The irony is that when we turn to literature for guidance on how to identify
new organizations, our theories and definitions about organizations assume
that they already exist; that is, the starting point for our theories begins at
the place where the emerging organization ends.« (Katz & Gartner,
1988:429)
Men även i processinriktade entreprenörskapsstudier har psykologiskt orienterade och rationalistiska angreppssätt nästlat sig in. Shane och Venkataraman (2000) menar exempelvis att entreprenörskap handlar om att söka upp
8
Gartner (2004) har även själv skrivit om bakgrunden till artikelns tillkomst.
18
och exploatera nya affärsmöjligheter. Shane (2003) för ett resonemang kring
dessa affärsmöjligheter som om de skulle finnas explicit därute och kunna
plockas likt svamp om bara entreprenören är duktig nog att upptäcka dem;
att denne har tillgång till rätt information och kontaktnätverk men också en
kognitiv förmåga att kunna se saker som andra inte ser. Det har även skapats
en mängd processmodeller uppbyggda på bestämda faser eller aktiviteter
kring hur nya verksamheter utvecklas. Många av dem har dock kritiserats för
att ha en alltför deterministisk syn på skapelseprocessen (Sexton & Bowman-Upton, 1991). Reynolds och Miller (1992) lyfter exempelvis utifrån en
studie av 3000 etablerade (amerikanska) företag fram fyra nyckelaktiviteter
vid verksamheters etableringar; 1) personligt engagemang, 2) första anställningen, 3) initiala finansieringen och 4) inledande försäljningen. De drar
samtidigt slutsatsen att både angreppssätt och mognadstid varierade avsevärd
mellan olika företag och branscher. Också Delmar, Davidsson och Gartner
(2003) har i en studie av svenska tillväxtföretag konstaterat att det föreligger
en stor heterogenitet i sättet som verksamheter växer.
Chia (1995; 1999) menar att många organisationsteorier förvisso säger sig
vara processorienterade men fokuserar framför allt på beständiga steg eller
faser, snarare än den kontinuerliga förändringen. Chia (1995) tar upp matematikern och filosofen Alfred North Whiteheads (1929) begrepp ”the Fallacy of Misplaced Concreteness” som säger att det finns en tendens att se fysiska objekt som de naturliga analysenheterna, snarare än dess inbördes relationer vilket vore mer intressant. Chia förespråkar att man studerar organisationers ”becoming” istället för ”being”9. Tillsammans med Tsoukas (2002)
skriver han vidare;
»…as well as not knowing a lot about the micro-processes of change, we do
not know enough about how change is actually accomplished. Even if we can
explain, ex post facto, how and why organization A moved from archetype X
to archetype Y, or from position A to position B […] our explanation would
look like a “post-mortem dissection” [James 1909/1996, p. 262]; it would
not be fine-grained enough to show how change was actually accomplished
on the ground – how plans where translated into action and, by so doing,
how they got modified, adapted, and changed.« (Tsoukas & Chia, 2002:568)
Ett antal entreprenörsforskare har liknande förhållningssätt som Chia (ex.
Gartner, Bird, & Starr, 1992; Katz & Gartner, 1988) och menar att man kan
se entreprenörskap som en utvecklingsprocess i skapandet av en organisation
och att affärsmöjligheter i sig är socialt konstruerade (Steyaert & Hjorth,
2004). Språket och berättandet får därmed en central betydelse i entreprenörens iscensättande (Hjorth & Steyaert, 2004). Daniel Hjorth (2001) poängterar att entreprenörskap rent litterärt kan delas upp i två ord; entre (mellan)
9
Steyaert (2007) pekar på att denna ontologiska debatt går tillbaks ända till Friedrich Nietzsche (1886/1968:708) som bland annat skrev; ”Becoming must be explained without recourse
to final intentions […] Becoming does not aim at a final state, does not flow into being”.
19
och prendre (ta), vilket kan illustrera ett slags erövrande av rum mellan befintliga strukturer. Han anser också att entreprenören bör liknas vid den
lekande (”homo ludens”) snarare än den ekonomiskt rationella (”homo oeconomicus”) människan, som med passion och nyfikenhet utvecklar sina
entreprenöriella mellanrum. Hjorth (2007) säger;
»[T]here is a drama of entrepreneurship that becomes almost completely
neglected through our attention to the economy of entrepreneurship. This
drama, I believe, is possible to study in narratives through a focus on events
[…] Narratives allow for a creative evocativeness […] making readers experience and not only understand what happened.« (Hjorth, 2007:722-723)
Narrativt drama som presentationssätt
Denna avhandling kommer att anamma ett narrativt10 angreppssätt för att
beskriva och diskutera de entreprenöriella processerna, vilket är en metod
som fått ökat intresse i det akademiska entreprenörskapsfältet (Hjorth &
Steyaert, 2004). På detta sätt vill jag lyfta fram en nära kontakt med entreprenörernas dagliga känslor av hopp och lycka såväl som frustration och oro,
samt visa hur deras berättelser förändras över tid. Entreprenörskapets kronologiska utveckling kommer att presenteras som ett drama i realtid med inslag
av scener, dekor, aktörer, manus, publik och en intrig formad kring konfliktoch känslofyllda ingredienser. Merriam-Webster definierar drama som;
»a composition in verse or prose intended to portray life or character or to
tell a story usually involving conflicts and emotions through action and dialogue and typically designed for theatrical performance.«
Nationalencyklopedin beskriver dramat som en av litteraturens tre grundformer, vid sidan av lyriken och epiken. Ett sätt att särskilja de olika formernas inbördes uppdelning är att utgå från tidsaspekten; då epiken återberättar
händelser i förfluten tid rör sig dramat vanligtvis i nutid. Ett annat sätt att
särskilja dem är att utgå från textens innehåll;
»Medan epiken har sin styrka i breda beskrivningar av en yttre verklighet
och lyriken i analyser av subjektiva själstillstånd, utspelar sig dramat i ett
”mellanmänskligt” område, alltså i handlande människors möten med varandra. Det beskriver deras vänskaps- och kärleksförhållanden, deras inbördes konflikter och strider. Dialogens dominans i dramat återspeglar detta
förhållande.« (Nationalencyklopedin, 2005)
Utifrån dessa definitioner av dramaformen tycks den passa väl som presentationssätt i beskrivningar av pågående entreprenörskap i realtid. Entreprenörskap handlar mycket om att hantera en fluktuerande nutid och gå mot en
10
Ett narrativ är enligt Czarniawska (2004a:17) en uttalad eller skriftlig text som skapar
mening till kronologiskt sammanlänkade händelser. En mer ingående litteraturöversikt över
det narrativa fältet hittas i Bilaga II.
20
osäker och oviss framtid. Sociologen Joseph Gusfield (1989) argumenterar
för att drama är mer än en metafor av livets gång. Som litteraturform använder den sig av språket för att lyfta fram händelser och intriger, men så gör
också livet självt. I vardagen, hur vi pratar om vad som har hänt och vad som
kommer att hända, har starka dramatiska inslag vilka förändras och modifieras över tid på samma sätt som ett litterärt verks handling gör.
»The nature of action is intrinsically dramatic and both sociology and literature should acknowledge this. The concept of “drama” implies action instead
of motion. Action is dramatic because it includes conflict, purpose, reflection
and choice. Consequently, the possibility of transforming the self and/or the
society is omnipresent.« (Gusfield, 1989:10)
Psykologiforskaren Jerome Bruner (1990) menar att konflikter (”trouble”)
visar upp spänningar mellan olika element, ger dramat dess intrig och gör det
intressant och spännande. Sökandet efter lösningar till de uppmålade konflikterna ger dessutom berättelsen en moralisk såväl som epistemisk status,
då valet av handlingsfokus särskiljer vad huvudpersonerna (och författaren)
anser viktigt och oviktigt, rätt och fel. Intrigen har, som exempelvis Barbara
Czarniawska (2004a) påpekar, en förmåga att väva in både historiska och
sociala kontexter i berättelsen. Den skapar mening kring handlingar och ger
underlag för att bedöma underliggande motiv.
»Emplotment (a term introduced by Hayden White, 1973, who ventured to
say that historians do not find plot in history but put it in themselves) means
introducing structure that allows making sense of the events reported. Traditionally it responds to a question: “why?” – where, in a positivists view, the
answer should be formulated in terms of causal laws; in a romantic view, in
terms of motives; in post-positivist, post-romantic discourse [Brown, 1989],
it assumes the form of showing “how come?” where laws of nature, human
intentions and random events form a hybrid mixture.« (Czarniawska,
2004a:122-123)
En studie om entreprenörskapet i dess vardande
Den franske sociologen och innovationsforskaren Bruno Latour11 argumenterar för att följa skapandet av teknologi och vetenskap ”through the
back door of science in the making, not through the more grandiose entrance
of ready made science” (Latour, 1987:4). Hans kollegor, Wiebe Bijker och
11
Bruno Latour är, tillsammans med exempelvis John Law och Michel Callon, en av ledfigurerna bakom ett angreppssätt kallat Actor Network Theory (ANT) som tagits fram för att
studera entiteters tillblivelseprocess. I avhandlingen kommer då och då termer hämtade från
ANT-fältet att användas för att beskriva och reflektera kring studiefallens skapelseprocesser,
och jag framhäver gärna att jag personligen har inspirerats mycket av bland annat Latours
texter. Dock, och det är viktigt, är detta inte en ANT-studie. Begreppen kommer (liksom
andra teoribildningar) att användas pragmatiskt i syfte att skapa en bättre förståelse för berättelsens empiri, dock i försök till enlighet med dess ursprungliga grundtankar.
21
John Law påpekar om innovationer att ”they might have been otherwise: this
is the key to our interest and concern with technologies” (Bijker & Law,
1992:3). Detta är liknande tankar som den amerikanske pragmatikern William James (1909/1996) uttryckte i början av seklet;
»What really exists is not things made but things in the making. Once made,
they are dead, and an infinite number of alternative conceptual decompositions can be used to defining them. But put yourself in the making by a
stroke of intuitive sympathy with the thing and, the whole range of possible
decompositions coming into your possession, you are no longer troubled
with the question which of them is more absolutely true. Reality falls in
passing into conceptual analysis; it mounts in living its own undivided life –
it buds and bourgeons, changes, and creates.« (James, 1909/1996:263264)
Lämnar man denna insikt – att en process i varande har ett öppet slut – är
risken överhängande att resultaten hänförs till välplanerade rationella handlingar som späder på uppfattningen om att entreprenörskap är logiskt, linjärt,
deterministiskt och därför mer eller mindre förutsägbart och kontrollerbart.
Karl Weick (2007) pekar på detta genom att citera historikern Greg Dening;
»We are comfortable in our view of the past. The past happened in a totally
particular way in space and time. That is its realism. All the possibilities of
what might have happened are reduced to one. The energies of historical
enquirers are focused on discovering what that one possibility was. But by
that we have not re-presented the past. To do that we have to enter into the
experience of those actors in the past who, like us, experience a present as
if all the possibilities are still there. If a historian’s ambition is to describe
how people actually experienced their lives, then that historian has to slough
off many certainties. To give back to the past its present, one has to be a little humble about what one can know [Dening, 1996:xv-xvi].« (Weick,
2007:17)
Denna avhandlings metodval går mot en longitudinellt pågående och framåtblickande snarare än en retrospektiv studie, beskrivande snarare än en rationellt normativ, dramatistisk snarare än en deterministisk och vill på detta sätt
lyfta fram ett vardagsnära, spännande och lustfyllt entreprenöriellt drama
som ett alternativ till de historiskt återgivna, mytskapande berättelserna som
redan finns i överflöd.
Avgränsningar och förtydliganden
Även om litteraturkritikern Kenneth Burke (1965:49) poängterar att ”every
way of seeing is also a way of not seeing” och hur holistisk man som författare än önskar att vara, kräver texter olika former av reduktioner och avgränsningar. Det finns alltid fler och andra sätt att samla in, tolka och skriva
ihop berättelser, inklusive avhandlingsberättelser. Detta innebär att medvetna
22
val måste göras som i sin tur får konsekvenser för textens stil och form såväl
som för passande teorier och metaforer.
Som nämnts har i avhandlingen en narrativ ansats valts där entreprenörskapet synas utifrån ett processuellt perspektiv och följer och diskuterar skeenden och handlingar som ett utspelat realtidsdrama. Avhandlingens empiri
kunde dock mycket väl istället ha analyserats med huvudfokus på aspekter
såsom entreprenöriellt lärande (Politis, 2005) och/eller identitetsskapande
(Rae, 2000), tillväxtbyggande (Storey, 1994), beslutsfattande (Sarasvathy,
2001), möjlighetssökande (Shane & Venkataraman, 2000), nätverksbyggande (Johannisson, 1998) eller ekologisk evolution (Aldrich, 1990, 1999). Man
skulle kunna se de båda studiefallen som primärt projekt, institutioner eller
standards, nätverk, kluster eller Triple Helix, IT-communities, Knowledge
Management System eller varför inte en ren och skär (organisations)förändring. Ställningstaganden för den ena eller den andra klassificeringen skulle kräva en djupdykning i respektive områdes litteratur istället för
att som nu endast skrapa dem lite indirekt på ytan. Utöver författarens egna
preferenser (tycken och smak) grundas avhandlingens avgränsningar i en
tidsaspekt (svårt att hinna förkovra sig i många teoretiska fält samtidigt) och
av ett begränsat textutrymme (boken kan inte vara hur lång som helst).
Tre ytterligare punkter bör påpekas vad gäller avhandlingens valda upplägg.
För det första vill jag tydliggöra att även om entreprenörerna kommer att stå
mycket i fokus som huvudpersoner i berättelsen är syftet inte (snarare tvärtom) att leda tankarna till en kognitiv eller individpsykologiserande ansats,
som entreprenörskapsfältet nu (äntligen) börjar distansera sig ifrån (Steyaert,
2007). Att jag valt att främst följa ett fåtal utvalda entreprenörer över tid
baseras inte på en uppfattning att dessa individer har speciella inneboende
egenskaper som skall dokumenteras och lyftas fram eller att jag tror att deras
handlingar är de enda, eller med bestämdhet de viktigaste, drivkrafterna till
förloppets utgång. Valet av entreprenörernas berättelser som analysenhet har
en mer praktisk orsak; tillgång och omfång av empirisk data. Dels öppnades
en möjlighet att på nära håll och över en längre tid följa framväxandet av två
webbplattformar via de relationer som byggdes med berättelsens huvudpersoner, men framför allt insåg jag ganska snart att för att inte drunkna i intervjutranskriberingar var jag tvungen att välja att antingen gå på djupet med
några utvalda personer över en längre tid, eller att inkludera många olika
röster under en kortare period. Jag valde alltså det förstnämnda.
För det andra är det hur entreprenörerna pratar om innovationerna som står i
centrum; deras uttalade motiv, farhågor, strategier och drömmar. Professor
Bengt Johannisson som var opponent på slutseminariet påpekade att studien
därför kunde benämnas som ”in the wording” snarare än ”in the making” i
Latours (1987) termer, vilket torde vara en korrekt iakttagelse. Visst, att
prata är också att handla (Potter & Wetherell, 1987), men det kan vara värt
23
att poängtera att studien främst fokuserar på den retoriska nivån (det vill
säga prat om entreprenöriella handlingar) snarare än de direkta entreprenöriella handlingarna i sig. Samtidigt har orden en förmåga att inte bara generera
retrospektiva beskrivningar utan faktiskt också leda entreprenörernas tankar
mot konkret aktion (Gartner, 1993).
För det tredje, slutligen, kan en naturlig och förstålig fundering från läsaren
omfatta graden av sanningsenlighet i de historier jag fått berättade för mig
och nu för vidare. Jag kan givetvis inte säkerställa att allt intervjumaterial
bygger på ”sanning” och ”verklighet”. Texterna har dubbelkontrollerats med
andra texter – tidigare intervjuer, andra personer, olika former av textdokument – och om något känts oklart under samtalen har följdfrågor senare kunnat ställas. Författaren håller dock med Czarniawska (2004a:49) om att intervjuerna inte representerar något annat än just intervjuerna själva. Dessa
hålls under specifika tidpunkter och förutsättningar där meningsskapandet är
kontextuellt och lokalt. Informationen från samtalen bör inte ses som en
beskrivande avspegling av en annan verklighet utanför intervjun, utan snarare en del av en i intervjumötena skapad berättelse – ett narrativ. Holstein och
Gubrium (1995:16) tar fasta på detta i vad de kallar ”den aktiva intervjun”
som en form av förståelsegenererande handling där respondenten tillsammans med intervjuaren artikulerar och tolkar pågående strukturer, resurser
och handlingar, likt vad sociologen Harold Garfinkel (1976) kallar ”practical reasoning”. Gemensamt byggs en berättelse upp där händelser vävs
samman i en eller flera intriger.
Disposition och upplägg
Avhandlingens disposition (utöver inledning och bilagor) skulle förenklat
kunna sägas innehålla två delar; en empirisk del där själva dramaberättelsen
återges i en mer eller mindre kronologisk narrativ form och en diskussionsdel där återkommande teman från dramaberättelsen lyfts fram12.
Det empiriska dramat har tre akter och föregås av en kortare introduktion av
de scener som dessa två studiefall utspelar sig på; Västra Götalandsregionen
och Internet. I första akten får vi följa uppstarten av projektet Ökad Offertkraft och dess omvandling till Kompetensarena Väst. Berättelsen sträcker sig
12
I övergripande drag skulle man kunna säga att den första delen tar ett mer beskrivande
(syntagmatiskt) förhållningssätt till empirin medan den andra delen tar ett mer analytiskt
(paradigmatiskt) angreppssätt och pekar på utvalda, återkommande händelser som centrala
teman (se även Polkinghorne, 1995). Utifrån tidsaspekten skulle man också kunna säga att
första delen är inspirerad av kronos tidslinje som relativt linjärt, mekaniskt och sekventiellt,
medan andra delen är mer baserad på kairos, det vill säga den kvalitativa aspekten av ”den
rätta tiden” (Czarniawska, 2004b). Samtliga delar innehåller dock givetvis inslag av både
syntagmatiska och paradigmatiska platser såväl som kronos och kairos tider.
24
mellan våren 2004 till våren 2005, med reflektioner även bakåt till sommaren och hösten 2003. I andra akten introduceras Idébanken.se, vars kronologi
mellan våren 2005 och våren 2006 står i centrum. I tredje och sista akten
görs uppföljningar av de båda studiefallen, där det också ges utrymme för
röster från kunder/användare. Dramat avslutas med entreprenörernas reflektioner kring åren som gått.
De tre akterna innehåller bland annat komponenter av 1) intervjudialog, 2)
dagboksanteckningar, 3) dokument och 4) relaterade akademiska teorier.
Dialogerna är hämtade ur transkriberade intervjuutdrag från intervjuer med
entreprenörerna bakom de två projekten. Genom att inte sudda bort min egen
röst i konversationerna är tanken att visa hur intervjuaren aktivt är med och
samproducerar berättelsens utveckling (Holstein & Gubrium, 1995). Intervjutillfällena blir på detta sätt återkommande tillfällen för prat och reflektion
kring innovationernas utveckling och dramats huvudspår baseras på (och
senare diskuteras utifrån) denna information.
Intervjuerna har under processens gång återföljts av dagboksskrivande där
jag själv nedtecknat tankar och idéer som uppkommit ur intervjuerna. Utdrag
från dessa texter återkommer med jämna mellanrum i det utspelade dramat.
Dessutom backas entreprenörernas prat upp med olika former av dokument
som fortlöpande producerats; allt från e-mail, strategisammanställningar,
projektplaner, hemsidetext, tidningsartiklar och medlemsbrev. Dessa blir
instick från den sceniska ”verkligheten” som både konfirmerar och komplicerar entreprenörernas retorik och ibland leder till nya reflektioner. Kontinuerligt under berättelsens gång lyfts dessutom kopplingar till liknande studier,
akademiska teorier och definitionsdiskussioner in på ställen där sådant i efterhand ansetts lämpligt. Som studerande av det entreprenöriella förloppet
tar jag själv på mig minst tre olika röster. Som intervjuare blir jag en aktiv
medskapare av berättelsen, nyfiken och ovetande om framtiden. Som dagboksskrivare ger jag mina personliga reflektioner över tid. Som teoretiker
distanserar jag mig från den framväxande berättelsen och sätter in den retrospektivt i sitt akademiska sammanhang.
Det empiriska dramat efterföljs av ett diskussionskapitel där den kronologiska texten dissekeras mer på djupet för att hitta övergripande, generella teman
och lyfta fram likheter och skillnader mellan de två projektens utvecklingsförlopp. Här används litteraturkritikern Kenneth Burkes (1945) dramametodik kallad dramatism för att analysera berättelsens komponenter och förlopp.
Avhandlingen avslutas med mer allmänna reflektioner kring lärdomar och
implikationer som kan dras av studien kopplat till sitt sammanhang.
I Bilaga I görs en generell litteraturgenomgång kring den valda forskningsansatsen (det vill säga den narrativa ansatsen) och en presentation av Kenneth Burke och dramatismen. I Bilaga II förklaras studiens tillvägagångssätt
i form av bakgrund, datainsamling, analysmetodik och förmedlande. I Bilaga
25
III görs en litteraturgenomgång av entreprenörskapsfältet. Bilaga IV innehåller en utskrift av den webb-enkät som kom att användas i studien kring Idébanken.se. Anledningen till varför jag valde att lägga metodgenomgång och
generella litteraturöversikter i bilagor är att jag inte vill störa flytet i läsningen kring avhandlingens huvudspår – det entreprenöriella dramat – då dessa
texter endast har en kontextuell koppling till berättelsens intrig. Bilagorna
kan ses som ytterligare information som ger läsarna möjlighet att få ”mer
kött på benen” kring författarens förförståelse och aktiva ställningstaganden
under studiens gång.
26
Huvudscenerna – VGR & Internet
Västra Götalandsregionen
Många menar att entreprenörskap starkt påverkas av förändringar i det omgivande ekonomiska systemet (Sexton & Landström, 2000) varför den politiska dimensionen blivit en viktig utgångspunkt för att studera och stimulera
strukturell konkurrenskraft. I en global, gränsöverskridande värld har dessutom röster förespråkat att regioner är mer passande analysenheter än traditionella nationalstater (ex. Ohmae, 1999) som i olika geografiska områden
kraftigt kan skilja i karaktär och förutsättningar. Bygrave and Minniti
(2000:25) lyfter fram hypotesen att ”large concentration of entrepreneurial
activity itself is an important factor in an individual’s decision to become or
not to become an entrepreneur”, vilket skulle innebära att entreprenöriella
aktiviteter stärker den närliggande geografiska omgivningen i en positiv
spiral. Bland annat förklarar AnnaLee Saxenian (1990) Silicon Valleys13
framgång med dess lokala teknologiska infrastruktur samt ett flexibelt socialt
nätverk av mycket specialiserade och geografiskt närliggande aktörer.
Olika former av geografiskt koncentrerade strategiska affärssamarbeten har
existerat sedan industrialismen föddes men dess retorik har de senaste årtiondena intensifierats. Sedan slutet av 1980-talet har begreppet ”innovationssystem” befäst sig som en term för att beskriva strukturella aktörsrelationer i
syfte att stötta innovationsskapande och tillväxt. Termen sägs ha myntats av
Bengt-Åke Lundvall (1985) som menade att produktinnovationer skapas
genom samverkande agenters interaktioner på systemliknande marknader
vilka organiseras genom makt, förtroende och lojalitet i högre grad än genom pris och kvantitet. Begreppet anammades av den engelska nationalekonomen Christopher Freeman (1987) i en analys av den japanska industrins
återhämtning efter andra världskriget, där han påvisade att teknologier ofta
växt fram ur ett nätverk av institutioner från både den privata och offentliga
13
Silicon Valley ligger i södra delen av San Francisco Bay i delstaten Kalifornien, USA.
Namnet myntades av en journalist 1971 med åsyftade på regionens stora antal utvecklare och
tillverkare av silikonchip, men har med tiden växt och nu blivit ett centrum för all typ av
högteknologisk verksamhet. Initialt var området främst fokuserad mot försvars- och rymdindustrin (U.S. Navy och NASA) men med tiden flyttade även allt fler privata företag dit (ex.
Hewlett-Packard grundades där 1939). Runt området finns dessutom ett antal universitet i
världsklass (ex. Stanford och Berkeley).
27
sektorn och mer sällan från enskilda entreprenörer. Utformningen av innovationssystemen framstår således som en viktig politisk angelägenhet som
påverkar landets industriella utvecklingsförmåga och tillväxtpotential. Detta
är tankegångar som Freeman senare visat att redan den tyske nationalekonomen Friedrich List (1841/1904) hade på mitten av 1800-talet – då i opposition till en viss Adam Smith. Flera har senare gjort liknande studier och
jämförelser av andra länders (ex. Nelson, 1993) och regioners (ex. Cooke &
Scheinstock, 2000) förhållanden. Detta har utvecklat innovationssystemtermen och hjälpt den att få spridning inom både den privata men framför allt
den offentliga sektorn.
Ett annat närbesläktat begrepp som också fått starkt fäste som retorisk figur
bland regionalpolitiska aktörer är ”Triple Helix”, som i akademiska kretsar
ofta förknippas med innovationsprofessorerna Henry Etzkowitz (2005) och
Loet Leydesdorff (1998). Triple Helix är en metafor inspirerad från genetiken där forskare på 1950-talet upptäckte att DNA-molekylerna är upphängda
i två sammanflätade och ömsesidigt beroende spiralformationer som sedermera döptes till ”the Double Helix”. Treenigheten i Triple Helix-begreppet
står för en nära samverkan mellan de akademiska (via universitet), politiska
(via offentliga aktörer) och industriella (via näringslivet) sfärerna och har
blivit en nästan normgivande modell för hur regionalstyrt innovationsstöd
bör fungera, ofta med tidigare refererade Silicon Valley som ideal.
Också i Sverige har politiker anammat ovanstående resonemang och som ett
led i detta bildades den första januari 1999 på försök två regioner; Region
Skåne och Västra Götalandsregionen; med politiskt självstyre och ansvar
inom en rad uppgifter såsom hälso- och sjukvård, infrastruktur, kultur och
inte minst näringslivsutveckling och tillväxt för regionens företag och invånare. Det är i Västra Götalandsregionen som avhandlingens entreprenöriella
drama har sin startpunkt.
Fakta om regionen
Västra Götalandsregionen (VGR) bildades genom en sammanslagning av tre
västsvenska landsting och sjukvården i Göteborgs stad. Geografiskt kom
man på så sätt att täcka 49 lokala kommuner och en befolkning på drygt 1,5
miljoner invånare. I storlek är området cirka 300 kilometer i samtliga riktningar med en kustremsa i väster och Norge gränsande mot nordväst. Ett så
vidsträckt område innebär stora skillnader i lokala förutsättningar och utmaningar, där Göteborg är en stark ekonomisk motor med en halv miljon i befolkning, multinationella företag och stora universitet, men i regionen finns
också ett flertal mer isolerade områden med hög arbetslöshet och stor utflyttning som följd.
28
Källa: www.regionfakta.com
Entreprenöriella aktiviteter i form av att starta och driva företag i regionen är
totalt sett något lägre än i landets två andra stora regioner, Stockholm och
Skåne, men som helhet är Västra Götalandsregionen ändå en viktig del av
den svenska ekonomin. Under mitten av 90-talet och framåt låg antalet nystartade företag ganska stabilt på omkring 5-6000 per år men ökade något
2004 och följde därmed en allmän svensk trend.
Den politiska strukturen i Västra Götalandsregionen då denna avhandlingsstudie utspelar sig (det vill säga 2004-2007) består av ett Regionfullmäktige
med 149 ledamöter som utnämns av invånarna i samband med val till riksdag och kommun och som bland annat har ansvar för de långsiktiga målen
och den ekonomiska budgeten. Regionfullmäktige utser en Regionstyrelse
med 15 ledamöter (8 regionråd och 7 oppositionsråd) vars uppgift är att dels
förbereda de frågor som skall hanteras av Regionfullmäktige och fattar dessutom själv löpande beslut inom specifika områden. Regionfullmäktige utser
dessutom ett antal utskott och nämnder där olika frågor lyfts upp för diskussion och beslut. En sådan nämnd är exempelvis Regionutvecklingsnämnden
(RUN) som finansierar en stor del av regionens insatser för främjande av
tillväxt och utveckling i Västra Götaland.
Som stöd för den politiska organisationen finns en tjänstemannaorganisation
med uppgift att bereda ärenden, ta fram beslutsunderlag och följa upp att
beslut efterlevs. Tjänstemännen är utplacerade på regiongemensamma kanslier i sex orter; Vänersborg (huvudkontor där också Regionstyrelsen och
Regiondirektören sitter), Skövde, Göteborg, Uddevalla, Borås och Mariestad. På dessa platser finns dessutom ett antal sekretariat med specifika ansvarsområden. Den största enheten, Hälso- och sjukvårdsavdelningen, ligger
29
i Göteborg och Skövde; tillväxt- och utvecklingsfrågor hanteras av Regionutvecklingssekretariatet med huvudkontor i Göteborg; Kultursekretariatet
ligger i Uddevalla, Miljösekretariatet i Borås och så vidare.
En berättelse om det västsvenska innovationssystemet
För att få en bättre inblick i det västsvenska innovationssystemet utöver den
verksamhet som drivs på VGR gjordes i mars 2005 en intervju med Ulf som
tidigare bland annat var VD för Näringslivssekretariatet i Göteborg (19761990) som senare kom att ombildas till Business Region Göteborg (BRG)14.
Han blev sedermera VD för Teknikbrostiftelsen i Göteborg (TBSG)15 när
denna enhet startade 1994 och verkade där fram till 2001. Intervjun skedde i
ett mötesrum på Handelshögskolan, efter ett möte som Ulf hade haft i samma byggnad. Vårt samtal kom att kretsa kring följande bild som han visade
på sin bärbara dator;
Bilden visar det högskolenära innovationssystemet i Västra Götaland.
14
Business Region Göteborg (BRG) bildades år 2000 och är ett icke-vinstdrivande dotterbolag helägt av Göteborgs Stad. BRG arbetar för ökad tillväxt och sysselsättning i Göteborgsregionens 13 kommuner och hjälper företag och branscher att etablera sig och växa. BRG hade
år 2007 cirka 80 anställda.
15
Teknikbrostiftelsen i Göteborg (TBSG) var en av sju Teknikbrostiftelser i Sverige som
startade 1994 efter ett riksdagsbeslut i syfte att främja ökat kunskapsutbyte mellan universitet,
högskolor och näringsliv. Stiftelsen fick 160 miljoner till förfogande från staten, pengar som
var tänkta att återbetalas år 2007 samtidigt som verksamheten skulle utvärderas.
30
ULF (INTERVJU 2005-03-10): Det här med ”innovationssystem” är något som
växt fram successivt. Jag får väl tala fram till 2001 när jag var VD för sen
har ju andra tagit över men jag har rätt bra pejl på fortsättningen också.
Under de här åren kom det att byggas upp en serie mekanismer för att
underlätta företagande i regionen.
BJÖRN: Så det var ungefär 10-15 år sedan som det tog fart?
ULF: Jo, men begreppet är nyare. För 15 år sedan visste man inte vad innovationssystem var. Man såg det inte som ett system av sammanhängande
komponenter.
BJÖRN: Vad innehåller innovationssystemet idag då?
ULF: Det börjar alltid med idéer. Dessa kan kanske tas patent på eller omvandlas till affärsidéer och sedan till affärsplaner. Med det som bas kan
man starta nya företag som förhoppningsvis utvecklas till tillväxtföretag.
För att få ett bra flöde i regionen så vill man ha många idéer. Där kommer
exempelvis Drivhus16 in där studenterna pushar varandra och ges självförtroende. Ett instrument som hjälper till att driva fram affärsplaner är Venture Cup17. Om du sedan har en bra affärsplan och har startat ett företag så
kan du få hjälp av Connect Väst18, som var ett koncept som togs hit från
USA där erfarna företagsledare ställer upp och stöttar yngre företagare.
Ett område som inte fungerat så bra i Västsverige är forskarpatent, där vi
försökte ta fram mekanismer för forskare att kunna sälja sina idéer till
storföretag på licens. Vi samlade på oss ett antal idéer men det var ett för
stort gap mellan dessa och vad företagen efterfrågade.
Sen finns entreprenörsutbildningar, där Chalmers19 ligger i framkant men det
finns även på Handels och andra orter i Västra Götaland. Studenter som
får skarpa case och aktivt arbetar med företagande och att starta företag.
Så har vi en mängd inkubatorer20 och förinkubatorer som bland annat Tek16
Drivhuset är en partipolitiskt obunden ideell stiftelse som startade 1992 av studenter i Karlstad. Syftet är att stödja studenter som vill driva projekt och utveckla idéer under sin studietid.
2007 fanns verksamhet i Gävleborg, Uppsala, Karlstad, Örebro, Högskolan Väst, Borås,
Göteborg, Växjö, Kalmar och Malmö.
17
Venture Cup är en affärsplanstävling där deltagarna också får professionell handledning,
feedback och tillgång till en anpassad utbildningsserie. Under processens gång delas prispengar ut till de bästa lagen. Venture Cup startade i Göteborg 1998 i ett samarbete mellan
konsultfirman McKinsey, Chalmers och Göteborgs universitet.
18
Connect Väst startade upp sin verksamhet år 2000 med syfte att länka samman entreprenörer med finansiella, tekniska och affärsutvecklande resurser. Idén är hämtad från ett projekt i
Kalifornien som i mitten av 80-talet hittade metoder för att försöka kompensera de många
jobb som försvann då militärindustrin minskade sin verksamhet i området. Tanken är att länka
samman nya idégivare med erfaren kompetens och etablerade kontaktnät.
19
Chalmers Tekniska Högskola (CTH) är ett tekniskt universitet i Göteborg, grundat 1829
och hade 2007 omkring 10000 registrerade studenter.
20
En inkubator är en organisation som stöttar nystartade verksamheter under den inledande
entreprenöriella processen. Sådan stöttning innebär exempelvis fysisk lokalisering, coaching,
affärsutveckling, teknisk support och nätverkskontakter.
31
nikbron har varit med och startat upp. Fyra stycken i Göteborg där Chalmers Innovation21 är den äldsta och största. Inkubatorerna har innebörden
att företagen sitter på samma geografiska plats och får stark coaching av
både varandra och av mer erfarna affärsutvecklare.
Och sen finns det naturligtvis riskkapital med såddfinansiering som sätts
in i nystartade företag. Där finns förutom Teknikbrostiftelsen exempelvis
Almi22, och du har affärsänglar23 som sätter in privata pengar. Universiteten har också egna holdingbolag som ger riskkapital till kommersialiserbara forskningsprojekt.
Så här ser du ett mönster av olika uppbyggda mekanismer som alla har
till uppgift att öka genomströmningen i det här systemet. Och det är vad
jag kallar Innovationssystemet. Andra har givetvis andra definitioner…
BJÖRN: Den här bilden, hur mycket planerad är den? Visste man redan
från början hur den skulle se ut?
ULF: Nej. Den kom att växa lite ad hoc.
Som Ulf själv påpekade under intervjun är hans berättelse en version av vad
det västsvenska innovationssystemet innebär. Personligen tyckte jag ändå att
det gav mig en bra, övergripande bild av de aktörer som verkar på marknaden och vilka roller de antas ta.
Den geografiska scenen, Västra Götalandsregionen, är en av de skådeplatser
som det kommande entreprenöriella dramat kommer att utspela sig på. Den
andra är den virtuella världen, som nu kortfattat introduceras.
21
Chalmers Innovation startades upp 1999 genom en donation från Sten A Olssons Stiftelse.
Det fungerar som en idé-investerare och inkubator för teknikbaserade affärsidéer och tillväxtföretag från universitet, högskola, privatpersoner och företagsavknoppningar.
22
Almi Företagspartner bildades 1994 efter ett riksdagsbeslut om att starta en ny organisation
för att främja utvecklingen av små och medelstora företag i Sverige. De tidigare utvecklingsfonderna ombildades till ett av staten helägt moderbolag med 21 regionala utvecklingsbolag
spridda över landet. De övergripande målen är att få fler idéer att kommersialiseras, få fler
företag att startas och utvecklas, samt att fler företag ökar sin konkurrenskraft och tillväxt.
Detta sker genom affärsrådgivning och såddfinansiering.
23
En affärsängel kan definieras som en privatperson som investerar kapital och tillför affärsmässig kunskap och kontaktnätverk till onoterade företag med tillväxtpotential.
32
Internet
En av de mest betydelsefulla och fascinerande innovationerna på senare tid
kan med rätta sägas vara Internet. Det idag världsomspännande datornätverket har sitt ursprung ur USAs militärforskning (i en enhet kallad ARPA) på
1950-talet. Föregångaren ARPANET såg dagens ljus på UCLA i Kalifornien
i slutet av 1960-talet men för gemene man öppnades nätverket först i början
av 1990-talet (Naughton, 2000). I takt med att detta sammankopplade nätverk explosionsartat spred sig öppnades nya kommunikationsmöjligheter där
geografisk placering blev mindre betydelsefull under förutsättning att man
hade en Internetuppkopplad dator.
Genom det grafiska gränssnittet World Wide Web (WWW) gavs möjligheter
att genom hemsidor visa text- och bildmaterial och via elektronisk post kunde meddelanden skickas, läsas och sparas i en aldrig tidigare skådad omfattning, snabbhet och enkelhet. Med tiden har även tjänster såsom Instant Messaging24, fildelning25 och strömmande media26 tillkommit och ytterligare
intensifierat den så kallade Internetrevolutionen.
Också datorspelsmarknaden har utvecklats parallellt med Interntutvecklingen. På 80-talet startade en form av online-baserat spel kallat Multi-User Domain (MUD) som från början var enkla, textbaserade datorspel som kombinerade element av rollspel och sociala chattrum. På 2000-talet har grafikbaserade onlinespel, Massive Multiplayer Online Role-Playing Game
(MMORPG), slagit igenom och attraherat en stor mängd användare att interagera i virtuella världar.
24
Instant Messenging är en form av realtidskommunikation i textform mellan två eller flera
personer (ibland kallat ”chatt”). Texten skickas över sammankopplade datorer, exempelvis
över Internet. Redan på 70-talet förekom fenomenet, men den moderna formen med enklare
grafiskt utseende började ta fart i mitten av 90-talet då programvaror som ICQ, AOL Instant
Messenger och The Microsoft Network (MSN) utvecklades.
25
Med fildelning eller Peer-to-Peer (P2P) menas tillgängliggörandet av filer (musik, filmer,
program, dokument etc.) för andra användare över Internet eller i mindre datornätverk.
26
Strömmande media innebär att överföring av ljud och bild inte kräver att filerna laddas hem
i sin helhet innan de kan spelas upp. På detta sätt kan exempelvis radio och TV utnyttja Internet som distributionskanal för löpande sändningar.
33
Statistik om Internetanvändningen
Enligt Internet World Stats27 har Internetanvändningen 2007 överstigit 1.1
miljarder användare vilket gör det till en massiv global företeelse med kraftiga tillväxtsiffror i samtliga världens regioner. Samma statistik visar att
Sverige vid denna tidpunkt hade omkring 6.8 miljoner användare eller 75
procent av den totala befolkningen, vilket var den högsta procentsatsen i hela
Europa. Storbritannien hade exempelvis 62 procent, Tyskland 61 procent
och Frankrike 50 procent I Nordamerika låg siffran på runt 70 procent.
Under första kvartalet 2006 var i Sverige 67 procent män och 55 procent
kvinnor dagligen uppkopplade på Internet. Främst skiljer det sig könsmässigt
i gruppen 55-74 år, där männen oftare är ”online”. För yngsta gruppen, 1624 år, är procentsatsen helt lika mellan könen.
Daglig användning av Internet uppdelat på kön, samtliga och ålder
Procent, avser första kvartalet 2006
Andelar
Antal
Kvinnor
Män
16-24 år
77%
77%
Kvinnor
399 678
Män
404 676
25-34 år
69%
79%
372 640
460 269
35-44 år
62%
75%
418 924
495 994
45-54 år
59%
68%
312 768
394 017
55-74 år
29%
47%
296 243
464 476
Därav 55-64 år
39%
51%
233 058
308 792
Samtliga
55%
67%
1 800 251
2 219 433
Källa: www.scb.se
Vad gäller de mest besökta webbplatserna för Sveriges befolkning utmärker
sig nyhetsportalen Aftonbladet.se med nästan dubbelt så många besökare
som tvåan, köp & sälj-sidan Blocket.se och trean söktjänsten Hitta.se, som
för övrigt båda ägs av Aftonbladet.
27
Internet World Stats är en fri internationell webbsida med uppdaterad statistik kring Internetanvändning, befolkningsstatistik och marknadsinformation. Informationen är baserad på
bland annat data publicerad av Nielsen/NetRAtings, International Telecommunications Union, samt Network Information Centers (NICs).
34
WEBBPLATS
UNIKA
WEBBLÄSARE28
SIDVISNINGAR29
ÄNDR.
(%)
BESÖK30 ÄNDR.
(%)
ÄNDR.
(%)
aftonbladet.se
4 147 201
2
84 319 872
9
21 059 406
blocket.se
2 791 878
0
254 138 733
1
8 818 149
9
1
hitta.se
1 954 668
-2
17 357 902
-3
4 148 318
-1
expressen.se
6
1 880 303
3
45 619 675
13
6 596 767
dn.se
996 764
1
15 849 894
5
3 170 640
3
e24.se
705 725
-22
7 304 932
21
1 259 087
-19
di.se
542 764
-3
13 938 294
-1
2 237 167
0
svd.se
526 616
6
4 774 564
8
1 303 540
6
gp.se
321 533
3
3 682 381
-2
841 619
0
dinapengar.se
314 796
-10
3 359 966
-4
475 640
-12
Tabellen visar statistik för de 10 mest besökta svenska webbsidorna v. 6, 2007.
Källa: www.sifomedia.se
Om webbplattformar och kunskapsutbyte
Med informationsteknologins inträde öppnades nya möjligheter för informations- och kunskapsspridning. I företagsvärlden växte så kallade ”Knowledge Management Systems” fram som verktyg för att hantera den ökande
mängden information.
»Knowledge management systems (KMS) refer to a class of information systems applied to managing organizational knowledge. That is, they are ITbased systems developed to support and enhance the organizational processes of knowledge creation, storage/retrieval, transfer, and application.«
(Alavi & Leidner, 2001:114)
Den här formen av IT-stöd fick en kraftig tillväxt genom Internet och framför allt World Wide Web. Företag började exempelvis bygga upp ”intranät”
i försök att använda Internetteknologins fördelar samtidigt som man ville
skydda intern information från att sprida sig utanför organisationernas gränser (Bidgoli, 1999). På senare år, i takt med att organisationsgränser börjat
luckras upp och samarbeten inom en rad områden sker i allianser och nätverk, har även mer gränsöverskridande former av IT-användning börjat appliceras. ”Web 2.0” är ett begrepp som sägs vara myntat 2004 av mediagurun Tim O’Reilly för att beskriva den 2:a generationen av webb-baserade
28
Unika webbläsare: Förenklat uttryckt kan detta sägas motsvara antalet datorer som kopplats
upp mot mätobjektet. Källa: www.sifomedia.se
29
Sidvisningar: Förenklat uttryckt kan detta sägas mäta hur många filer/hemsidor som unika
webbläsare aktivt sökt upp från mätobjektet. Källa: www.sifomedia.se
30
Besök: Förenklat uttryckt kan detta sägas motsvara hur många gånger unika webbläsare har
varit uppkopplade mot mätobjektet och hämtat information. Källa: www.sifomedia.se
35
Internettjänster (O´Rielly, 2005). Vanligtvis har dessa webbplatser en fokusering på engagemang och medbestämmande bland tjänsternas användare,
vilka inte avgränsas vad gäller organisationstillhörighet eller geografisk lokalisering, och som gemensamt, interaktivt och kontinuerligt skapar och
utvecklar plattformarnas innehåll.
»Web 2.0 is the business revolution in the computer industry caused by the
move to the internet as platform, and an attempt to understand the rules for
success on that new platform. Chief among those rules is this: Build applications that harness network effects to get better the more people use them.«
(O´Rielly, 2006)
Davenport och Prusak (1997) pekar på två olika sätt att se på och hantera
digitaliserad information; strukturerat respektive ostrukturerat. I den första
kategorin hamnar de mer ”traditionella” och rationalistiska sätten att hantera
informationen genom att arrangera och klassificera data som objekt i databashierarkier (ex. Knowledge Management system). I det senare angreppssättet utvecklas informationen på ett mer kaotiskt sätt med ständiga förändringar och decentraliserad självorganisering (ex. Web 2.0). Enligt Davenport
och Prusak (1997) påverkas valet av verktyg och angreppssätt i en organisation av ledningens grad av önskan om kontroll över informationsflödet. ITplattformarnas infrastrukturella konstruktion byggs således upp utifrån den
ontologiska och epistemologiska grundsyn som präglar den lokala platsens
beslutsfattare.
Oavsett om ledningen vill försöka styra informationen direkt eller indirekt
står etableringen av plattformar för kunskapsutbyte inför många utmaningar
på grund av kunskapsflödenas inneboende irrationaliteter, eller som Alvesson och Kärreman skriver;
»Knowledge management is inherently problematic as a concept. Most uses
of it tend to be either tension-ridden or trival. Typically, authors struggling
with the concept slide either to a “knowledge” or a “management” pole, or
move away from what may be seen as typical meanings of these two labels
(for example in the direction of community creation and maintenance). Put
bluntly, the more management, the less knowledge to “manage”, and the
more “knowledge” matters, the less space there is for management to make
a difference.« (Alvesson & Kärreman, 2001:996)
36
De två scenernas betingelser
De två nämnda scenerna – Västra Götalandsregionen och Internet – kan
också diskuteras utifrån de två engelska begreppen ”place” respektive ”space”, där det förstnämnda på svenska kan översättas som en lokal geografisk
plats medan den senare kan ses som en (nästan) gränslös rymd. Det skulle
således te sig naturligt att i den här studien använda place-termen för Västa
Götalandsregionen och space-termen för Internet. Det världsomspännande
informationsteknologiska nätverket beskrivs exempelvis ofta i termen ”cyberspace”, som en oändlig, virtuell rymd sammanlänkad via ”information
superhighways”. Den franske filosofen Michel de Certeau (1984) menar att
place står för stabilia spatiala territorium, medan space är de dynamiska,
kreativa och praktiserande betingelser som sker inom dessa gränser. Ur detta
perspektiv kan således både Västra Götalandsregionen och Internet ha
aspekter av place och space i form av konkret infrastruktur (vägar och byggnader eller kablar och datorer) men också aktiviteter inom denna infrastruktur som bygger på idélust och lekfullhet (se också Hjorth, 2005; Steyaert &
Katz, 2004).
Geografiprofessorn Stephen Graham (1998) pekar på tre synsätt om relationen mellan fysisk geografi och virtuell teknologi. Det mest vanliga är att
beskriva den virtuella världen som konkurrent och substitut till den materiella världen. Genom informationsteknologin skapas nya relationer, normer och
kulturer baserat på andra faktorer än geografisk lokalisering och som på sikt
kan komma att förändra synen på såväl städer som nationalstater. På senare
tid har vi också sett nya virtuella världar växa fram i form av online spel och
webb-communities där sociala band knyts utan direkt koppling till vart deltagarna fysiskt befinner sig. Ett exempel är den digitala online-världen Second Life31 med bland annat en egen valuta och en väl fungerande marknadsekonomi.
31
Second Life är en webb-baserad virtuell 3D-värld framtagen av företaget Linden Lab år
2003. I mars 2007 hade man över 4.5 miljoner invånare som tillsammans har skapat världen;
dess byggnader, vägar, affärsverksamheter och nöjen. Man har en egen valuta, LindeX, som
är växlingsbar till ”riktiga” valutor. Det finns universitet med virtuella klassrum och föreläsare från bland annat Harvard Business School. Även en rad storföretag har öppnat upp verksamhet i denna virtuella värld (ex. Addidas, IBM och Reuters). I augusti 2006 blev musikartisten Suzanne Vega den första riktiga artisten att uppträda live i Second Life, och Svenska
Institutet öppnade i april 2007 upp världens första virtuella ambassad, invigd av Sveriges
utrikesminister Carl Bildt.
37
Ett annat sätt är enligt Graham att se den fysiska och den informationstekniska utvecklingen som två parallella och sammanflätade processer inom
samma gemensamma sociala betingelser, där de nya kommunikationsmöjligheterna skapar möjligheter för individer från olika platser att interagera
baserat på gemensamma, geografiskt obundna intressen. Ideella organisationer som verkar för exempelvis sociala rättigheter eller miljöfrågor kan
kommunicera sina frågor och på ett globalt plan samverka sina insatser. Likaså gäller inom företagsvärlden där affärsnätverk och samarbeten sträcker
sig över organisations- och landsgränser. Även en rad kriminella nätverk har
genom informationsteknikens möjligheter kunnat stärka och sprida sin verksamhet på befintliga och nya platser.
»The usefulness of the co-evolution perspective is that it underlines the fact
that materially constructed urban places and telecommunications networks
stand in a state of recursive interaction, shaping each other in complex
ways. […] The complex articulations between the local and global dynamics
of both material places have recently been explored by Staple [1993]. He
believes that the Internet and other communications technologies, far from
simply collapsing spatial barriers, actually have a dialectic effect, helping to
compress time and space barriers whilst, concurrently, supporting a localizing, fragmenting logic of “tribalization”. Far from unifying all within a single
cyberspace, the Internet, he argues, may actually enhance the commitment
of different social and cultural interest groups to particular material places
and electronic spaces, thus constituting a “geographical explosion of place”.«
(Graham, 1998:174)
Det tredje perspektivet som Graham lyfter fram är Actor-Network Theory
(ANT) som inte ser det sociala och det materiella som två separata delar utan
snarare två sidor av samma mynt. Aktörer som agerar kan både vara sociala
och tekniska i sin karaktär och tillsammans flätas samman till stora heterogena nätverk. Utifrån detta synsätt finns inget enat cyberspace, men delar av
dess microchip, minneskort, kablar, programkod, dokument, bilder och elektroniska signaler länkas vid vissa tider och platser ihop med mänskliga individer och skapar återupprepande socio-tekniska relationer.
Befolkningen som geografiskt är placerade i Västra Götalandsregionen ges
inte enbart tillgång till cyberspace utan är snarare en aktiv del av det. Entreprenörerna i de kommande berättelserna använder informationstekniken för
att koppla samman många geografiska platser och öppna upp för nya mänskliga möten och relationer. Teknologin har ur denna synvinkel knappast ersatt
platsens betydelse, men eventuellt minskat inflytandet av distans i den fysiska världen vilket har möjliggjort att många platser samtidigt kan interagera
med varandra.
»Often associated with the concept of the death of distance is the mistaken
assumption that it also refers to the declining importance of place. Low cost
electronic interaction has certainly made it easier for residents of different
places to interact, but at the same time it has also brought different places
38
into a common realm where differences matter. Harvey [1989, p. 124] notes
“The problem of space is not eliminated but intensified by the crumbling of
spatial barriers”. Rather than be seen as a force diminishing distance, low
cost electronic infrastructure underscores the powerful value of connecting
places.« (Wilson & Corey, 2000:2)
I takt med att allt längre tid spenderas framför uppkopplade datorer har Internet av många setts som ett hot mot traditionella, fysiska relationer (ex.
Kraut et al., 1998). Vid överutnyttjande har det sagts kunna leda till socialt
isolerade och empatiskt avtrubbade individer (Nie, 2001), relationsproblem i
familjer och på arbetsplatser och andra vanliga missbrukssymptomer
(Young, 1996). Enligt Benkler (2006:357) har dock snarare två andra effekter vuxit fram; dels ett stärkande av redan existerande relationsband med
familj, vänner och bekanta, både i den direkta fysiska närheten och till dem
som befinner sig på mer avlägsna geografiska platser; dessutom ett ökat
omfång av lösare, kortsiktigare men inte automatiskt mindre betydelsefulla
relationer. Individer tenderar enligt Benkler fortfarande att främst vilja
kommunicera med människor som är geografiskt nära, trots att möjligheterna har ökat drastiskt för globalt kontaktskapande.
De två scenerna är därmed kortfattat introducerade. Under dramats gång
kommer deras betingelser på olika sätt visa sig påverka dramats utveckling.
Det är nu äntligen dags att låta själva berättelsen ta sin start; med intrigen
kring Offertkraft. Så låt det entreprenöriella dramat slå upp sina röda ridåer.
Nu börjar det.
39
Akt Ett – Offertkraft/Kompetensarena Väst
Scen I: Offertkrafts uppstart
Den 17:e till 19:e september 2003 hölls en internationell konferens om kluster och innovationssystem på Svenska Mässan i Göteborg. Huvudtalare och
dragplåster var den berömde strategiprofessorn Michael Porter som berättade
om sina studier kring hur företagskluster främjar geografiska regioners ekonomiska utveckling. I en något mindre sal på samma konferens presenterade
Tomas, som då jobbade med infrastrukturfrågor på Västsvenska Industri och
Handelskammaren32, för första gången offentligt ramarna kring ett projekt
som hade initierats tidigare under sommaren. Tomas ville skapa en ITplattform för att stötta samverkan av gemensamma offerter bland regionens
företag och konceptet hade växt i takt med att allt fler individer involverats.
På konferensens hemsida stod en beskrivning av dessa tidiga tankar.
CLUSTERING COMPETENCIES
Abstract/Key issues: This year the West Sweden Chamber of Commerce and Industry
initiated a project to stimulate economic growth in Western Sweden. Regional growth
depends on successful regional companies and on their ability to generate revenue
through sales. The project aims at improving the bidding process of the regions companies toward MNC’s. This is intended to be done by creating a dynamic network consisting of local companies and institutions. The core of the network is a knowledge
management system, containing information on the competencies of the network’s
members. This effort is supported by a wide social network in the western part of
Sweden. The members of the network are selected on the basis of having unique
competencies that give them a high business potential. When bidding on an offer
from MNC’s, selected companies and institutions from the network create a strategic
alliance for the specific opportunities and economic growth. However, questions remain to be discussed: What kind of specific competencies in a company or an institution should and could be part in the system? What kind of problems may occur when
creating the alliances and bids? How should the network body act toward its members
and the MNCs? And how select companies with the highest business potential?
Från TCI-konferensens hemsida 2003 (http://www.tciconference.org)
32
Västsvenska Industri och Handelskammaren vill verka för ökad tillväxt genom bland annat
opinionsbildning, rådgivning och affärsnätverkande. Man är en av elva oberoende handelskamrar i Sverige och med länkar till tusentals liknande organisationer runt om i världen. År
2006 hade de omkring 2300 medlemsföretag från Västsverige.
41
Ganska snart efter konferensen beslöt sig även Västra Götalandsregionen
(VGR) att vara med och finansiera en förstudie för att undersöka konceptets
potential. Tre studentgrupper togs in för att skriva sina examensarbeten åt
projektet som nu hade döpts till ”Ökad Offertkraft”. Tomma lokaler ägda av
Chalmers Tekniska Högskola fanns tillgängliga att flytta in i för projektet
som nu bestod av projektledare, konsulter och studenter. Detta gjorde även
att Chalmers blev medfinansiärer med 65000 kr.
I Regionutvecklingsnämndens (RUN) protokoll framgick dock att de politiska partier som beslutade om tillsättandet av finansiella medel inte var eniga.
Moderaterna och Kristdemokraterna reserverade sig på grund av att de ansåg
att initiativet ”konkurrerar med Näringslivsverksamhet”.
§ 83 Medel till projektet "Ökad Offertkraft", dnr RUN 612-0418-03
Ett förslag till beslut angående medel till projektet "Ökad Offertkraft" har varit utsänt inför sammanträdet. För att öka säljförmågan verkar projektet för att samordna utbudsmöjligheter från en stor mängd olika företag, högskolor och institut till ett bästa möjliga
erbjudande i form av en gemensam offert mot ett visst kundbehov vid en teknikupphandling.
Henrik Ripa meddelar att (m) yrkar avslag på förslaget då projektet konkurrerar med
Näringslivsverksamhet och lämnar skriftlig protokollsanteckning. Anders Fasth (kd) yrkar avslag på förslaget med samma motivering som (m).
Två förslag föreligger, dels utsänt förslag, dels yrkanden från (m) och (kd) om avslag
på förslaget. Ordföranden ställer proposition på bifall dels till utsänt förslag, dels till yrkanden från (m) och (kd) om avslag på förslaget. Ordföranden finner att nämnden beslutat enligt utsänt förslag.
BESLUT
Av regionala utvecklingsmedel avsätts högst 642000 kronor för medfinansiering av
projektet "Ökad Offertkraft".
Moderata Samlingspartiet reserverar sig mot beslutet (bilaga). Kristdemokraterna reserverar sig mot beslutet.
Protokoll RUN nr 612-0418-03 (2003-09-23)
En forskningsstudie initieras
Under våren och sommaren 2003 förberedde samtidigt Torbjörn, professor i
organisationsteori, och ett par av hans kollegor från Handelshögskolan i
Göteborg33 en ansökan om forskningsmedel från VINNOVA34. Syftet var att
33
Handelshögskolan i Göteborg är en fakultet inom Göteborgs universitet med institutioner
inom företagsekonomi, ekonomisk historia, juridik, kulturgeografi, statistik och nationalekonomi. Omkring 7000 studenter per år går kurser på Handelshögskolan.
34
VINNOVA är en statlig myndighet under Näringsdepartementet med uppgift att höja tillväxten genom att vara en stark aktör inom det svenska innovationssystemet.
42
studera organisering och lärande på regional nivå i form av nätverksstrukturer och klusterbildningar över traditionella organisationsgränser. Torbjörn
kontaktade därför ett antal regionala initiativ med koppling till organiserat
nätverkande och i samband med detta fick han höra talas om Tomas projekt.
Ökad Offertkraft blev sedermera ett av tre projekt som lyftes in som potentiella studieobjekt i forskningsansökan med namnet Organizing and Learning
in Networks (OLN).
Efter att det under hösten visat sig att Torbjörns VINNOVA-ansökan hade
burit frukt upprättades ett nytt möte den 21 november 2003 med Tomas och
en företrädare för ett annat regionalt klusterinitiativ kallat Microwave Road35
samt två representanter från VGR. De båda projekten deklarerade ett fortsatt
intresse av att delta i forskningsstudien och samarbeta med universitetet.
Mötet avslutades med att Tomas bjöd in samtliga deltagare till att medverka
i ett möte i mitten av december där Ökad Offertkraft skulle följas upp och
redovisas gentemot dess huvudmän, VGR och Handelskammaren.
När Torbjörn senare ringde och ville få mer information om avstämningsmötet var Tomas plötsligt mer tveksam till att bjuda in personer som inte var
direkta intressenter till projektet. Ingen av forskningsprojektets medlemmar
deltog senare heller i mötet. Rykten nådde dock teamet att huvudmännen
hade valt att inte gå vidare med projektet som därmed stoppats på grund av
bristande finansiering. Torbjörn blev därför lite förvånad när han efter någon
månad ringde för att konfirmera nedläggningen men fick beskedet att Ökad
Offertkraft fortfarande rullade på. Tomas och hans medprojektledare Erik
besökte några veckor senare forskningsteamet för att presentera projektet
och sig själva. Det var efter denna träff som Torbjörn föreslog att jag, som
sedan årsskiftet deltog i forskningsteamet, skulle följa utvecklingen av Ökad
Offertkraft som del av min empiri. Jag visste då ingenting om projektet och
dess bakgrund utöver den information jag fått via presentationen och den
efterföljande lunchen då jag hade suttit och småpratat med Erik. Jag hade
heller ingen bestämd uppfattning om vilka ämnen, fenomen, forskningsfrågor, inriktningar, ansatser, fält, eller teorier jag ville införliva i mitt avhandlingsskrivande men jag beslöt mig för att boka in ett möte med Erik för att få
en bättre bild om deras verksamhet.
En inledande diskussion om ett samarbete
Det var tidig sommar i Göteborg när jag intervjuade Erik första gången och
jag hade då varit doktorand i drygt fem månader. Vi hade via telefon bestämt
att han skulle komma upp till mitt lilla kontorsrum på Övre Fågelbergsgatan.
35
Microwave Road är ett klusternätverk med fokus på mikrovågsteknologi i Västsverige.
43
Inför mötet hade jag inte förberett några direkta frågor utan ville mest få
honom att övergripande berätta om projektet och diskutera hur vi kunde gå
vidare med ett tänkbart samarbete.
Erik kom några minuter sent. Han var välklädd och välkammad och gav
genast ett positivt och ambitiöst intryck. Visserligen var han ganska ung,
uppskattningsvis runt 25, men han verkade ha gott självförtroende och hög
energinivå. Jag hade tidigare fått veta att Erik nyligen tagit examen från
Handelshögskolan och att Torbjörn där varit hans handledare. Nu var han
alltså sedan drygt ett halvår tillbaka engagerad i Ökad Offertkraft tillsammans med Tomas. Efter lite prat om väder och vind förklarade Erik vad han
ville få ut av våra eventuella mötesträffar;
ERIK (INTERVJU 2004-06-09): Vad vi skulle vilja ha hjälp med är en form av
dokumentering, identifiering av mål och måluppfyllelse. Detta är ju
ganska svårt. Hur bedömer man att man har lyckats med en sak? Det tror
jag ni på Handels har en bättre erfarenhet av; hur man bedömer och värderar nätverk.
Erik visste om att jag tidigare arbetat som organisationskonsult på Den Stora
Amerikanska Konsultfirman och därför kände jag ett behov av att snabbt
distansera mig från denna roll. Under de första månaderna som doktorand
hade jag personligen upplevt en ganska så stor skillnad i både synsätt och
angreppssätt mellan akademin och mina tidigare konsulterfarenheter. Eriks
inledning var därför något oroande; ville han verkligen att jag skulle komma
in och utvärdera själva projektet och tala om vad som var bra och dåligt? Jag
replikerade snabbt;
BJÖRN: Jag har bilden att det kan vara en ganska stor skillnad mellan att
vara konsult och akademiker. Som konsult tar man betalt för att berätta
”så här är det” och det viktiga är att komma med en lösning som sedan
kan implementeras. Som akademiker är det kanske mer att ifrågasätta,
utmana och konkretisera tankar som redan finns i projektet. Man kan lyfta fram saker som projektet får reflektera kring, men jag tror inte att det
kommer bli att jag säger ”så här måste ni göra”.
Jag försökte här både definiera min egen aktörsroll, beskriva ett önskat tillvägagångssätt i vår relation och dämpa hans eventuella förväntningar om att
få en normativ projektutvärdering. Samtidigt ville jag försäkra att vår forskningsstudie inte på något sätt skulle utgöra ett hinder i deras verksamhet och
att ett samarbete tydligt måste gagna båda parter.
BJÖRN: För vi har ju också ett intresse av att det ska gå bra…
ERIK: Ja alltså det kommer att gå bra!
BJÖRN: Så vi måste ju hitta ett arbetssätt som båda tycker är okej.
44
ERIK: Ja… Du måste ju själv hitta det fokus som du vill skriva om. Det är
antagligen svårt att fastställa detta redan från början för det förändras väl
med tiden. Och därför är det också svårt för oss att veta vad du kommer
att ha för fokus. Du får helt enkelt ställa de frågor du vill ha svar på.
BJÖRN: Du själv måste ju också känna att det ger dig något.
ERIK: Jaja men det tror jag ju! Om man får ned förväntningarna på papper
så blir det enklare. Båda måste få konkret nytta, du i din forskning och vi
kanske genom feedback eller bollplank eller reflektioner om vad som görs
bra och dåligt.
BJÖRN: För det kände jag när jag jobbade som konsult att det kan bli ett
väldigt fokus på det direkt operativa och att det då ibland kan vara bra att
nästan tvingas ta ett steg tillbaka och tänka lite mer strategiskt och reflekterande.
ERIK: Absolut. Både Tomas och jag känner det och det är så vi jobbar också. Ibland tycker vi att det går lite långsamt eftersom det inte är helt etablerat det vi håller på med. Man måste därför stanna upp och fundera och
då tar det lång tid. Kanske tar det en vecka för något som egentligen hade
tagit en dag. Jag tror ju att i det här fallet, i din och min relation, så löser
vi det genom att bestämma vad vi vill få ut av varandra. Jag tror absolut
att vi kan bidra med någonting och ni kan bidra med någonting om vi får
ned det på papper så vi vet vart vi har varandra och vad vi ska åstadkomma. Inte exakt vad vi ska åstadkomma men åt vilket håll vi vill nå.
Det behöver ju inte vara något långt…
Att skriva ned förväntningar på papper kan ses som en vedertagen metod för
att etablera förtroende och en gemensam förståelse om varandras behov. På
något sätt kan denna typ av formalisering skapa en säkerhetskänsla i att ha
möjligheten att kunna gå tillbaks till texten och visa vad som tidigare bestämts. Bland annat Vlaar, Van den Bosch och Volberda (2006) menar att
formalisering kan hjälpa till att skapa en gemensam förståelse och få samarbetande deltagare att lättare hantera osäkerhet och mångtydighet.
Senare, när mötet var över, skulle jag alltså komma att snabbt plita ihop några rader om egna förväntningar och skicka dem via e-post samma kväll, varpå Erik skrev ett mycket välformulerat och strukturerat dokument som dock
med tiden mer eller mindre lades åt sidan och föll i glömska. Men ”kontraktet” gav trots allt ett intryck av att Erik var strukturerad och att mitt budskap
om forskarrollen någorlunda hade accepterats.
En första beskrivning av Offertkrafts syfte
Efter detta klargörande om våra förväntade roller startade själva intervjun.
Eftersom jag inte visste så mycket om projektet var min första utmaning att
45
få en bredare förståelse om Ökad Offertkraft. Erik började med att göra en
kort redovisning av vad han kallade det ”regionala innovationssystemet”,
som han menade tar sin utgångspunkt från idéer som senare förhoppningsvis
blir till affärsidéer och med tiden utvecklas till livskraftiga företag. Innovationssystemet stöttar denna process genom institutioner och aktörer som
hjälper till med både kunskap, kontaktnät och finansiella resurser. Detta på
regionalpolitisk nivå väletablerade synsätt saknar dock enligt Erik en väsentlig punkt; nämligen fokuseringen på de redan etablerade företagen. För att
förklara närmare ritade han i sitt anteckningsblock en figur som skulle föreställa ett Martini-glas.
ERIK: Här finns den så kallade ”Martini-modellen”. Om man tänker sig ett
Martini-glas så ser det ut ungefär såhär; väldigt många stora företag och
väldigt många små, men få medelstora. Och när stora företag permitterar
och flyttar utomlands så vill man att de sparkade individerna ska bli entreprenörer, vilket dom oftast inte är, och starta små företag som växer till
nya stora. Problemet är också att man senare kanske kommer på att den
stora marknaden som man inledningsvis trodde på inte finns, vilket gör
att småföretag inte växer och blir nya IKEA eller Volvo eller SKF utan
förblir företag med 2 till 3, upp till 20 personer som max. Där verkar det
finnas en gräns. Så dom blir fast därnere, men det genererar ju knappast
någon tillväxt för regionen.
Så här såg vi alltså ett problem. Den där innovationsprocessen när man
går från idé till företag är ju mycket hur Teknikbrostiftelsen och den typen av institutioner pratar. Och den är naturligtvis viktig att ta tillvara på
idéer och att det finns inkubatorer som kan vägleda och finansiera. Men
vi såg att det skulle vara nödvändigt att komplettera detta med att även
fråga de stora industriföretagen; ”Vad är det ni är ute efter, vad vill ni ha?”
och titta hur vi som region kan svara upp mot deras behov. Om man vill
ha en motor som drivs av vatten istället för bensin, kan vi svara upp mot
detta i Västsverige eller vilken gräns det nu må vara? Så då utvecklades
den här bilden.
Erik tog fram ett utskrivet, inplastat presentationsmaterial i PowerPointformat och visade nedanstående illustration över hur regionalt offertsamarbete var tänkt att fungera. Utifrån utannonserad offertförfrågan sätts konstellationer av företag med passande kompetenser samman för att svara upp mot
denna efterfrågan. Själva nedskalningsprocessen av antalet potentiella samarbetspartners görs genom ett webb-baserat IT-system.
46
Bild: Tomas illustration om hur Ökad Offertkraft skall arbeta (2003)
ERIK: Om man utgår från stora produktföretag eller någon form av kund
så analyserar man vilka kravställningar vi måste svara upp emot. Okej en
motor, den ska drivas på ett visst bränsle och så vidare. Då tänkte vi att
om man utvecklar en sökfunktion där man kan matcha ihop en sådan
kravställning och på något sätt få ihop ett antal kompetenser eller vad
man vill kalla det, resurser, någon form av genomförandeförmåga. Då
kan man sätta ihop ett nätverk som bättre kan svara upp mot kravställningen än man kan enskilt.
För tidigare baserades nätverket på ens egna personliga kontakter. Man
använde leverantörer och samarbetspartners som man redan hade en relation till. Men det är ju inte alltid dessa leverantörer som är de bästa,
utan det skulle kanske också kunna vara några av de här andra småföretagen. För helst vill man ju att små företag växer sig till medelstora, så att
”Martini-glaset” blir mer som en kub; ett antal stora, ganska många medelstora och några små. På så sätt kan de små företagen börja vandra
uppåt i glaset. För att göra detta tror vi att företagen måste hitta sätt att ta
reda på vad man kan och sedan förmedla det till omgivningen.
Siemens eller Sun säger till exempel att de vill utveckla utrustning till en
ny dator och har lagt ut en kravställning. När man analyserar den så kan
kanske enskilda företag kan svara upp mot delar av den men saknar vissa
viktiga komponenter. Kan man hitta dessa delar på annat håll genom att
ha tillgång till andra företags resurser så ökar givetvis chanserna att vinna
upphandlingen, för man kan då sätta samman ett nätverk utifrån de
kompetenser som identifieras som mest intressanta. Från början kanske
47
det existerar 10000 företag men med vår hjälp kanske man kan få ned det
till 20–30 stycken som man sedan kan sätta ihop nätverk utifrån. Och det
här måste ske ganska snabbt för oftast är det tidspress vid en upphandling. Den ligger ju knappast ute i fem år utan ska du agera så måste du
göra det snabbt. Problemet är att hinna skala ned från gigantiska informationsmängder till små hanterbara poster som man konkret kan sätta
samman nätverk från.
Det här nätverket får gärna vara gränsöverskridande. Kanske att bioteknik, materialteknik och data på något sätt kan mixas ihop. Men det utgår
alltid från ett behov som någon efterfrågar. Så tanken är att alla företag i
samhällsstrukturen som på något sätt håller på med produktutveckling ska
kunna samarbeta i olika former. Det är ur den synvinkeln inte intressant
om revisionsbyrån, korvkiosken eller skoaffären samarbetar för de genererar inte särskilt stort produktutvecklingsvärde för Sverige.
När jag hörde denna berättelse fick jag en känsla i maggropen att projektet
var näst intill dömt att misslyckas. Det visade enligt min uppfattning på en
stark övertro på en nästan mekanisk rationalitet och blundade för alla tänkbara ”mjuka” faktorer såsom makt, förtroende och politik. Hur kan det vara
möjligt att matcha ihop vilt främmande individer och organisationer genom
ett IT-system och sedan tro att dessa utan problem och på kort tid skall kunna börja samarbeta och utveckla nya innovationer? Men detta sa jag inte till
Erik just då.
BJÖRN: Så ni ser det som att Offertkraft är ett sätt att gå från informella,
luddiga, personliga sociala nätverksstrukturer till att få någon slags objektiv transparens?
ERIK: Ja det stämmer. En transparens där du har strukturerade nätverksrelationer som bygger på objektivitet mer än kanske idag eftersom man inte
känner till vilka som finns runt omkring en. Tomas brukar ta ett exempel.
Han har jobbade tidigare på ett mindre IT-företag som ofta deltog i upphandlingar mot större bolag, men misslyckades ibland att vinna kontrakten för att man inte kunde leverera en viss del i värdekedjan. Sedan visade det sig att just den delen, ett jättestort renrumslaboratorium, fanns på
Chalmers, 1000 meter från deras kontor. Nu kände man inte till det, och
lite ur det växte tankarna om Offertkraft fram.
BJÖRN: Och bakom detta ligger ett antagande om att företag är rationella
baserat på den information som finns tillgänglig? Alltså, att finns det resurser på annat håll så tar man gärna in dem i sitt nätverk?
ERIK: Vi utgår från att företag är ganska rationella. Företag befinner sig på
en marknad och vill man vara kvar måste man tjäna pengar. Vi förutsätter
att företag vill tjäna pengar. Vill man inte det så har vi gjort ett felaktigt
antagande men då spelar det inte någon roll vad som görs för då kommer
företagen ändå inte överleva.
48
Det var nu ganska svårt att behålla lugnet och agera som den neutrala, beskrivande akademikern jag utgett mig att vara. Delar av mig ville bara skrika
ut; ”Hur sjutton tror ni att det här ska kunna fungera? Ser ni världen så
linjärt? Vad händer om, om, om…” Jag hade säkert femton ”Men…”meningar på tungspetsen men jag lyckades behålla dem för mig själv. Och
tur var nog det för hur skulle jag som endast tagit del av projektet i en dryg
halvtimma redan anse mig kunna såga det vid fotknölarna? Varför inte ge
det en chans? Även ett misslyckat projekt kunde ju trots allt bli en intressant
avhandling. Så jag fortsatte istället att fråga mer ingående om själva systemet som börjat byggas upp.
En första beskrivning om IT-systemet
BJÖRN: Hur tänker ni lägga upp systemet då?
ERIK: Vi har redan samlat in en stor mängd information om olika kompetenser bland regionens företag och universitet och för att få nytta av den
informationen måste vi ha någonstans att hänga in det i systemet. Därför
tar vi samtidigt fram strukturer över olika utvalda kompetensområden.
Först och främst vidareutvecklar vi de kompetensstrukturer som vi började med förra hösten och samlar sedan in ytterligare innehåll till dessa. Så
det är dels struktur, dels innehåll. Vi har till exempel ett träd för materialvetenskap. Först kartlägger vi hur det trädet ska ut och därefter fyller vi
det med information. Så får vi göra likadant med kanske bioteknik, elektronik och datavetenskap och så vidare.
BJÖRN: Så ni lägger in företag vart de ska befinna sig i de olika träden?
ERIK: Ja, eller rättare sagt vart deras kompetens ska befinna sig. Ett företag
kan finnas på många ställen i strukturen.
BJÖRN: Hur väljer ni ut företagen som ni besöker?
ERIK: Det beror på vilka områden det rör sig om. En del får man ledtrådar
om att de är intressanta. Naturligtvis väljer man lättplockad frukt först.
Pratar vi om materialanalys så är Chalmers väldigt duktiga på det området. Sedan vet Chalmers andra företag som man kan titta på. Men detta är
bara för att skapa en grund i systemet. Att vi inte tagit med ett visst företag betyder inte att de är uteslutna. Det vi gör är mer för att få en grundplåt så att folk ska förstå strukturen. Det ger en bättre beskrivning än om
något bara finns i teorin. Så det är det vi håller på med. Och systemet
kommer mer till sin rätt om man har många företag och grenar, för det
handlar om att skapa en dynamik och det är svårt att skapa sådant om det
bara finns några få företag att söka bland.
BJÖRN: Koncentrerar ni er på en gren i taget?
49
ERIK: Vi har först och främst koncentrerat oss på Materialanalys och Elektronik, för där har vi etablerat bra kontakter med Chalmers. Men det är
inte intressant att vi hittar alla företag i en gren, för om vi bara hittar tillräckligt många så kan plötsligt användarna börja vilja leta i informationen. Och då kommer konkurrenter som inte finns inlagda att säga ”ja men
vi vill också vara med”. Ja varsågod!
BJÖRN: Men nu är det ni själva som lägger in informationen?
ERIK: Till en början ja, för det finns ingen annan som kan göra det. Om inte
vi driver på den processen kommer inte företagen se någon nytta. Ingen
skulle köpa en tom telefonkatalog utan telefonnummer. Så vi måste driva
på den processen tills vi får en struktur där det finns tillräckligt mycket
information. Det blir också enklare att förklara om man kan se hur strukturen ser ut. Samtidigt kan vi göra justeringar och vi kan beskriva det på
olika sätt så man förstår. För det är hela tiden en översättningsproblematik i att dom ska förstå vad vi är ute efter för information.
BJÖRN: Och sedan är det mer att marknadsföra att verktyget finns och att
man kan lägga in sin information själv?
ERIK: Ja, i ett senare skede. När exakt det kommer ske vet man inte men
ganska snart förhoppningsvis.
Ovanstående beskrivning liknar så kallade ”Knowledge Management System” som flitigt byggts upp inom företags- och konsultvärlden under 90talet och framåt. Önskan att finna en IT-baserad infrastruktur som kan hjälpa
till att organisera, utveckla och sprida kunskap har växt sig stark i en samtid
som ofta benämns i termer som kunskapssamhälle (ex. Drucker, 1969; Toffler, 1990) och nätverkssamhälle (ex. Castells, 1996b). Förespråkarna menar
att det är av central vikt för organisationer att ta hand om sina kompetensresurser för att säkerställa överlevnad och bygga värdefulla konkurrensfördelar
(ex. Davenport & Prusak, 1998; Myers, 1996; Nonaka, 1994). Samtidigt har
det visat sig svårt att få dessa Knowledge Management system att fungera i
praktiken, vilket ofta har sin grund i en stark övertro på just informationsteknologins möjligheter att lagra kompetens (Alvesson & Kärreman, 2001).
Gilbert Ryle (1949) visade tidigt på skillnaden i kunskapsform mellan
”knowing that”, det vill säga teoretisk faktakunskap om någonting, och
”knowing how” som mer baseras på en förmåga att överföra kunskap till
praktiska handlingar. Michael Polanyi (1967) utvecklade resonemanget vidare i vad han benämnde som explicit respektive tyst kunskap. ”We know more
than we can tell”, som han uttryckte det (Polanyi, 1967:4). En liknande dikotomi finns inom kognitiv minnesforskning mellan deklarativ kunskap (om
fakta och episoder) och procedurell kunskap (om hur man gör), där psykologer till och med menar att de två kunskapsklasserna lagras i olika delar av
nervsystemet (N. J. Cohen & Squire, 1980).
50
Just skiljelinjen mellan faktabaserad kunskap i form av metoder, verktyg och
praktikfall och erfarenhetsbaserad praktik är något som ofta ställer till problem för Knowledge Management projekt (Werr & Stjernberg, 2003). Rent
tekniskt kan faktainformation lagras och spridas i nästan all oändlighet och
numera dessutom till mycket låg kostnad, men att överföra den tysta kunskapen via ett elektroniskt format har förblivit en stor utmaning. Erfarenhetsbaserad kunskap sägs snarare växa fram genom en situerad, kognitivt
meningsskapande praktik (Lave & Wenger, 1991). Utifrån ett organisationsperspektiv menar Brown och Duguid (2001) dessutom att viss kunskap (troligtvis då främst explicit/deklarativ) har en tendens att läcka ut medan annan
kunskap (troligtvis främst tyst/procedurell) gärna klibbar sig fast. Det förstnämnda kan skapa problem för bland annat skyddande av företagshemligheter och det sistnämnda vid exempelvis organisationsförändringar.
Fenomenet Knowledge Management System har noggrant studerats och
analyserats i tidigare forskning, även om den mesta litteraturer är koncentrerad på inom-organisatoriska IT-system. I fallet Ökad Offertkraft var konceptet tänkt att fungera tvärs över en mängd organisationsgränser, varför utmaningarna torde vara ännu större. Men vid det här läget fanns varken själva
IT-systemet eller en tänkbar förvaltningsorganisation mer än i form av presentationer och beskrivningar över generella, planerade lösningar. Jag valde
därför att vända fokus ifrån själva teknologin och istället få Erik att reflektera kring de olika intressentgrupper som på olika sätt måste involveras för att
stötta projektet.
En första beskrivning av Offertkrafts intressenter
Edward Freeman (1984) påpekade genom ”the Stakeholder Approach” behovet av att studera och kartlägga olika grupperingar som har makt och inflytande över den egna organisationen. Flera hade redan tidigare påpekat
vikten av att se organisationen som en del av en större helhet (ex. Barnard,
1938; March & Simon, 1958; Rhenman, 1964; Rhenman & Stymne, 1965),
men Freeman integrerade, systematiserade och populariserade begreppet
internationellt. För att en organisation skall få livskraft krävs resurser och
support från sin omgivning och genom att dela upp denna omgivning i olika
intressenter kan organisationen dels kartlägga respektive grupps olika tillgångar, behov och krav, men också utarbeta strategier för att bygga upp och
kvarhålla deras engagemang och support.
Jag antog att Erik, som före detta handelsstudent, hade en någorlunda internaliserad uppfattning om denna tankemodell. Att dessutom dela in intressenterna i en ”makro” respektive ”mikro” nivå kanske inte är helt problemfritt,
men jag frågade ändå (se nästa sida);
51
BJÖRN: Om du tänker dig en mikro- och makronivå, hur ser du på relationen till makroaktörerna, vilka är dom?
ERIK: Just nu är makroaktörerna VINNOVA, det är Regionen, det är Teknikbrostiftelsen som någon form av överbryggande mellan näringsliv och
högskola, till viss del Handelskammaren. Egentligen är det kanske Näringsdepartementet fast det är ju inte så att vi har en direktkontakt med
dom, i alla fall inte än. Det är väl dessa egentligen på en makronivå skulle
jag säga. På mikronivån är det mer högskolor och den del av näringslivet
som är inriktad mot produktutveckling och forskning. Även vissa forskningsinstitut.
Av hans respons att döma förstod han frågan. Det verkade dessutom som att
han redan tänkt i dessa banor och strukturerat upp de olika aktörsgrupperna
för sig själv eller tillsammans med Tomas. På makronivån nämnde han aktörer som har koppling till projektets övergripande funktioner, såsom finansiering och projektägarskap. På mikronivån placerade han aktörer som mer
aktivt skulle vara med och fylla systemet med information.
BJÖRN: Ser du det som två olika processer, att bearbeta makroaktörerna
och mikroaktörerna?
ERIK: Ja. Just nu går väldigt mycket tid åt att bearbeta makronivån. Systemet ska fyllas med information från företag och organisationer som förbättrar dess innehåll i en kontinuerlig process, men systemet måste givetvis först finnas för att skapa denna rundgång. Utan pengar kan vi inte utveckla verktyget och det är makrodelen som tar tid. Under sommaren ska
vi ta tag i mikrodelen så vi får igång den processen också.
BJÖRN: Processen mot makrodelen är dels att få pengar men är det även
vem som ska äga själva projektet, VGR, Teknikbron eller liknande?
ERIK: Ja. Vem som ska äga det, vem som ska drifta det, vem som ska finansiera det, på något sätt vem som ska ge systemet legitimitet. Det hade
varit bra om det hade varit Handelskammaren. Men å andra sidan om
dom skulle äga det så blir det kanske lite mer kommersiellt och någon
slags betaltjänst. Blir det Regionen eller Teknikbron som kör det så blir
det kanske mer förtroendeingivande för användaren.
BJÖRN: Har ni en önskebild om hur ägandet ska se ut framöver?
ERIK: Jag kan inte säga att vi har en önskebild hur det ska se ut om två år
men under nästkommande året så, ja. Önskebilden är att VINNOVA och
Regionen finansierar det. Sedan spelar det egentligen inte så stor roll om
det är Teknikbron eller Handelskammaren eller en nyetablerad ideell organisation som driftar det hela. Men kanske skulle det vara bäst om det
blev någon form av ideell organisation som har ett huvudansvar för annars är risken att det blir ett projekt som hamnar mellan stolarna. Detta
vill vi undvika genom att själva behålla kontrollen och fokus. Om jag och
Tomas jobbar med det så är det klart att vi inte släpper det.
52
BJÖRN: Verkar det gå i den riktningen då?
ERIK: Ja, ja. Absolut. Små steg varje dag men senaste tiden har det gått
väldigt bra. Vi har haft bra diskussioner med både VINNOVA och Regionen. Båda tycker det är intressant så i september vid nästa regionmöte så
kommer antagligen någon form av beslut tas för fortsatt finansiering.
BJÖRN: Men finansieringen är inte helt klar än?
ERIK: Regionen betalar löpande nu men har inte satt ett slutdatum när projektet ska vara klart, för det är sådant som vi inte har kommit överens om
ännu. Och vi vill gärna få med VINNOVA på tåget för det blir en annan
tyngd om man säger att VINNOVA och Regionen och kanske någon ytterligare aktör kör det här gemensamt. Om Regionen själva kör det kanske det blir det lite mer smalt och politiskt. Det är bättre att få med många
aktörer.
BJÖRN: Så ni kör en lobbing-kampanj nu då eller?
ERIK: Ja ungefär så. För oss är det egentligen inte bara dessa två processerna utan även själva systemutvecklingen. Men av dom två vi nämnde är
det helt klart större fokus på legitimitet och finansiering gentemot makronivån än mot själva kritiska massan på mikronivån.
Efter lite allmänt samspråk avslutades denna första intervju. Den hade då
hållit på i ungefär två timmar. Vi bestämde ingen ny mötestid men trots min
något skeptiska inställning till projektets framgångspotential hade jag redan
bestämt mig för att försöka fortsätta följa utvecklingen av Ökad Offertkraft.
Utdrag ur dagboken: ”Mötet började ganska trevande”
När Erik hade stängt dörren bakom sig satte jag mig och skrev ned reflektioner från vårt samtal. Tankarna virvlade runt. Om jag nu skulle studera detta
projekt över en längre period kändes det nödvändigt att kontinuerligt dokumentera mina egna intryck eftersom de annars med tiden kanske skulle förändras eller till och med falla i glömska.
Mötet började ganska trevande. Redde ut förväntningar och roller. Kände ofta att han
ville involvera mig i mer praktiska saker, typ ge direkta råd och förslag, göra analyser
och sådär… Även om han har en mycket positiv inställning och är pratglad, öppnar
han inte upp sig helt. Kanske en förtroendefråga som blir bättre med tiden? Han är ju
också ganska ung och ny i sin roll som projektledare. Han verkade ganska avvaktande när jag frågade om jag kunde få följa med på olika möten framöver. Rädd att det
blir svårare att ”sälja in” till intressenter om jag dokumenterar?
Erik lyfter fram nästan filantropiska mål med Offertkraft; skapa tillväxt, skydda Sverige
mot företagsutflyttningar osv. Hans argumentering tyder på en ganska rationalistisk
syn på nätverk; att om bara företag känner till varandra så börjar de automatiskt att
53
samarbeta? Heller inte klart hur finansieringen och hur deras affärsmodell ska se ut.
Ska det upprätts en förvaltningsorganisation? Erik nämner att de vill skapa en ideell
förening. Idag får projektet löpande finansiering från VGR, men oklart för hur länge.
Hur ska man få betalt i långa loppet? Verkar finnas en förhoppning om att Regionen
ska finna det så användbart att dom kan finansiera en framtida drift, alternativt att
medlemmarna är med och betalar. Finns nog dock säkert även en tanke om att ”produktifiera” systemet och sälja det till ex. företag som SKF eller Volvo.
Vem ska vara huvudman? Regionen? VINNOVA? Kanske vill projektet använda
samarbetet med Handelshögskolan för att visa upp legitimitet mot dessa makroaktörer? Vi verkar dock inte vara lika intressant att lyfta fram gentemot företagen…
Utdrag från egna reflektioner efter första mötet med Erik, 2004-06-09
En kort fika på stan
Redan veckan efter träffade jag Erik och Tomas över en snabb fika där vi
mest pratade allmänt och lärde känna varandra. Tomas visade sig liksom
Erik vara en mycket energisk person. Under mötet hade jag lite svårt att få
ett bestämt grepp om Tomas personlighet och underliggande syften. Han
hade stark utstrålning och visade upp kompetens, erfarenhet och ambition,
men jag fick också en känsla av att han ofta hade en ”räv bakom örat” och
inte alltid talade med öppna kort. Lite åt det manipulativa, sluga, strategiska
hållet. I samspelet mellan Tomas och Erik var det ofta Tomas som tog på sig
ledarrollen medan Erik var mer inlyssnande och sammanfattande. I en senare
intervju med Erik beskrev han själv deras relation såhär;
BJÖRN (INTERVJU 2004-09-17): Tänker du och Tomas lika eller är ni olika
som personer?
ERIK: Att VGR under vägen ändå har varit med och på något sätt stöttat
oss tror jag beror på att dom ser att jag och Tomas som team funkar väldigt bra ihop. Jag är mer strukturerad och han är mer kreativ. Jag menar,
hans pappa är uppfinnare och Tomas höll på mycket och testade saker
när han var ung. Så han är väldigt innovativ, och jag försöker ta till mig
det och strukturera upp och formulera det. Han gör detta också förstås
och jag har väl vissa kreativa sidor jag med, men just det att vi kan kombinera våra styrkor… Det är inte så att han kommer på massa kreativa saker och så fattar inte jag vad han menar, och när jag strukturerar något så
fattar inte han vad jag menar. Det är på en ganska bra nivå där vi kompletterar varandra väl och det har naturligtvis VGR sett. Vi har lite olika
roller. Sen har ju Tomas mer säljerfarenhet än jag. Han har jobbat som försäljare under många år. Jag upplever ju att vi dels fungerar väldigt bra
ihop, vi har ungefär liknande intressen och liknande värderingar, men
har också ibland olika sätt att se på saker och väldigt god förståelse för
den andres perspektiv. Just personkemin och kompletteringsförmågan
gör att vi passar väldigt bra ihop, vilket gör att vi redan från början vet att
54
1 plus 1 blir 4. Om vi anstränger oss 5, och om vi anstränger oss jäkligt
mycket så blir det 7. Men 4 är den lägsta nivån.
Under det här fikamötet i juni kommunicerade båda två med inlevelse om
projektet och lyfte ivrigt fram dess potential. När mötet började närma sig
sitt slut fick jag en ”present” av Tomas. Det var en strategirapport med namnet Försprång Sverige36 som skulle släppas i dagarna av Näringsdepartementet och behandlade Regeringens syn på vilka framtidsinsatser som Sverige borde fokusera på för att öka tillväxten. På framsidan hade någon skrivit
med röd penna ordet ”konfidentiell”, understruket med två skarpa streck.
Efter mötet gick jag hem och med spänning läste rapporten. Det var en trevlig gåva och jag kände mig på något sätt utvald. Nu skulle de kanske börja
öppna sig mer och se mig som en i gänget.
Uppsummering av Scen I
När nu uppgiften är att studera den pågående (”emerging”) skapelseprocessen av Ökad Offertkraft måste vi hitta alternativa angreppssätt och teorier.
Istället för att ha slutpunkten fastställd och utifrån denna retrospektivt analysera berättelserna tillbaks till en historisk startpunkt, går vi motsatt väg och
följer entreprenörerna i sitt pågående drama vart än det leder oss.
Så om vi tar ett steg tillbaks och analyserar denna första berättelsedel; vad
sades om Offertkraft-projektet? Berättelsen tog sin start i Västsverige i mitten av 2004, där den regionala tillväxtpolitiken var starkt influerad av tankar
om samarbete över organisationsgränser och mellan offentliga och privata
aktörer. Enligt min uppfattning påverkade denna sceniska bakgrund väsentligt projektets syfte och inriktning. Idégivaren Tomas hade genom sitt arbete
på Västsvenska Handelskammaren kommit i nära kontakt med tillväxtretoriken och både han och Erik verkade ha tagit till sig dess budskap. Erik lyfte
fram regional ekonomisk tillväxt som en av de främsta målsättningarna bakom projektet och man fick intrycket av ett starkt samhällsengagemang i att
hjälpa Västsverige att stärka konkurrenskraften och förebygga företagsutflyttningar. Offertkraft-idén bygger på en övertygelse om att organisationer
genom samverkan av kompetens och resurser tillsammans blir starkare. Det
uttalade syftet med projektet var alltså att upprätta ett arbetssätt för att få
regionens aktörer att finna nya partners och gå samman i gemensamma offerter gentemot stora globala produktföretag. Det indikerades också att Offertkraft-konceptet framöver mycket väl kunde införas även på andra ställen
än i Västra Götalandsregionen.
36
Rapporten släpptes senare under namnet ”Innovativa Sverige – En strategi för tillväxt genom förnyelse” (Ds 2004:36).
55
Mycket av projektets fokus låg för närvarande på att säkerställa finansiering
och huvudmannaskap. Först och främst söktes ekonomiskt stöd från offentliga aktörer som VGR och VINNOVA. Tillfälligtvis betalade VGR löpande
projektet men ingenting var sagt om hur länge det kunde fortgå. Om deras
idé skulle bli verklighet behövdes också support och acceptans från potentiella, framtida användare av systemet. Här krävdes alltså ett intensivt lobbyingarbete på många olika fronter samtidigt. Erik och Tomas lade ner mycket
tid och kraft på att involvera utvalda intressegrupper i innovationsbyggandet
för att få legitimitet och resurser.
Involveringsarbetet tycktes ske genom medvetna, aktiva, planerade argument
och handlingar i form av dokumentbeskrivningar, berättelser och relationsbygganden. Denna retorik var än mer central på grund av att det tilltänkta
webb-baserade IT-systemet fortfarande bara befann sig i ett utvecklingsskede. Uppbyggnaden av ett gränsöverskridande regionalt Knowledge Management System torde bli ett mycket svårbemästrat projekt där långt fler parametrar än de rent systemteknologiska aspekterna borde spela avgörande
roller för konceptets framgång. Man behöver bland annat förändra befintliga
relationsmönster och innovationsprocesser för företag såväl som universitet
och forskningsinstitut. Legitimitet, förtroende och makt borde kunna vara
viktiga beståndsdelar för att få spridning på användningen.
Jag hade vid det här laget ännu inte skapat mig en jätteklar bild om projektledarna Tomas och Erik. Båda visade sig ambitiösa och framåt och verkade
fungerar bra tillsammans men som utomstående var det svårt att helt komma
dem in på livet. Vad kunde man å andra sidan förvänta sig efter att endast ha
träffat dem några få gånger? Erik skulle som projektledare med all sannolikhet bli en naturlig huvudaktör i berättelsen om Ökad Offertkraft, men även
relationen mellan honom och mig var tidigt tvungen att redas ut. I den första
intervjun ägnades därför den inledande halvtimmen åt att sätta spelreglerna
och definiera vårt samarbete inför framtiden. Både jag och Erik var relativt
nya i våra roller som forskarstuderande respektive projektledare så de ”masker” vi hade iklätt oss var kanske inte helt bekväma. Ironiskt nog hade vi gått
lite motsatt väg; jag återinträdde i den akademiska världen efter fyra år i
konsult- och projektbranschen och Erik hade ganska nyligen stigit ut i arbetslivet efter många års studier. Vi hjälpte varandra in i respektive roll genom att tillsammans skapa gränser och förväntningar kring våra rollkaraktärer som slutligen också hamnade på pränt. Erving Goffman (1959) menar att
individer ofta tar på sig fördefinierade roller och karaktärer och följer sedan
välregisserat dessa förväntade handlingsmönster.
»When an actor takes on an established social role, usually he finds that a
particular front has already been established for it. Whether his acquisition
of the role was primarily motivated by a desire to perform a given task or by
a desire to maintain the corresponding front, the actor will find that he must
do both. Further, if the individual takes on a task that is not only new to him
56
but also unestablished in the society, or if he attempts to change the light in
which his task is viewed, he is likely to find that there are already several
well-established fronts among which he must choose. Thus, when a task is
given a new front we seldom find that the front it is given is itself new.«
(Goffman, 1959:37)
Innan detta rollskriptarbete var någorlunda klart kunde dramaföreställningen
helt enkelt inte börja. Men även efter att spelreglerna blivit mer tydliga fanns
en viss oro som dröjde sig kvar långt efter de första intervjuerna var genomförda. Visserligen hade jag fått en allt större inblick i projektet Ökad Offertkraft men många av mina frågor stod fortfarande obesvarade.
Kan jag lita på Erik och hans berättelser? Får vi ut vad vi önskar av samarbetet? Håller våra påklistrade masker? Öppnar han upp sig och ger mer personliga redogörelser framöver? Hur mycket förväntas att jag aktivt ska bidra i
processen? Kommer projektet lyckas få tillräcklig support och stöd från finansiärer? Vilka vill bli involverade? Hur ska man överleva i längden?
Kommer deras övergripande syfte om att skapa regional ekonomisk tillväxt
att uppfyllas? Kommer syftet förändras över tid? Finns undersyften och bakomliggande agendor? Hur ska man lyckas bygga upp ett IT-system och få
det att fungera i praktiken? Är konceptet tillräckligt intressant för att få aktörer att vilja ansluta sig? Vilka kommer man att rikta sig mot och hur gör man
för att övertyga dem? Mer specifika frågor för min avhandling som jag gick
och grubblade på var vilken forskningsfråga jag skulle ha, om min metodansats fungerade och framför allt om Ökad Offertkraft som studieobjekt var
tillräckligt spännande för att hålla mitt intresse vid liv.
Efter den inledande bekantskapen med projektet och dess projektledare innefattade mina första intryck en blandning av skepticism mot konceptets potential och en förundran över entreprenörernas personliga arbetsglöd. Men trots
att jag vid den här tidpunkten kände mig osäker över vart allting skulle sluta
började också en viss nyfikenhet bubbla inom mig. Jag kände ett behov av
att ta reda på svaren på alla dessa frågor och följa berättelsen till dess slut.
Och jag såg faktiskt redan fram emot nästa möte.
57
Scen II: Jakten på finansiering
VGR vill byta roll
Ungefär en vecka efter det korta, informella fikamötet träffade jag Erik igen
för en ny intervjuinspelning. Det var två dagar innan midsommarafton, regnigt och 15-16 grader i luften. Vi möttes vid receptionen i Handelshögskolans huvudbyggnad och gick och satte oss i en ledig lektionssal. Skolan var
sedan ett par veckor tillbaks tömd på studenter.
Jag inledde med att fråga kring projektfinansieringen som jag i den tidigare
intervjun fått klart för mig inte var helt tryggad. Detta medförde därmed en
uppenbar risk även för min studie, då jag helt plötsligt skulle kunna stå utan
studieobjekt och empiri om Tomas och Erik inte lyckades skramla ihop tillräckliga verksamhetsmedel.
ERIK (INTERVJU 2004-06-24): Regionen finansierar till viss del löpande nu.
Vi har gjort en uppskattning hur mycket det kommer att kosta att utveckla det här systemet under ett år framåt, men detta är inte finansierat ännu.
Men å andra sidan har vi pratat med politiker tidigare och vi har haft en
dialog med VGR och nu med Teknikbrostiftelsen så jag tror inte det
kommer att bli några problem. Det gäller bara att det blir en fruktsallad
som flera aktörer kan acceptera. Någon blir huvudman och någon finansiär och någon… Och att alla pusselbitarna finns, för kräver pusslet sex
pusselbitar och det bara finns fyra så är det ingen idé att lägga dit dom
fyra heller.
Projektet hade alltså ännu inte säkerställt en långsiktig finansiell stabilitet.
Visserligen hade man sedan länge en god relation med chefen för näringslivsutveckling på VGR, Åke, och en tjänsteman på dennes avdelning med
titeln ”regional klustersamordnare” och med namnet Helena, men att Regionen veckovis betalade Eriks lön var givetvis ingen hållbar lösning. VGRs
tjänstemän skulle egentligen inte heller driva denna typ av projektverksamhet så Åke såg helst att någon annan offentlig institution kunde ta över projektägarrollen. Man hade nu lämnat diskussionerna med VINNOVA för att
framför allt koncentrerat sig på Teknikbrostiftelsen i Göteborg och dess VD,
Lena. Hon visade sig också positiv till att ta över ansvaret för projektet då
det passade väl in i hennes verksamhet. Men endast under förutsättning att
Regionutvecklingsnämnden (RUN) gick in som huvudfinansiär.
58
Projektplanens betydelse i spelet om finansiering
En projektplan hade hållit på att skrivas sedan årsskiftet. Efter feedback från
Åke blev den gång på gång omarbetad. Dokumentet innehöll bland annat
projektets syfte, planerade aktiviteter, förväntade resultat, resultatindikatorer
samt en budget. De uppsatta målen baserades på att IT-systemet och arbetsprocesserna skulle finnas på plats inom ett år från beslutsdatumet, till en
budgeterad kostand på omkring två miljoner kronor. I denna summa ingick
främst lön och utvecklingskostnader.
Själva projektplanen såg knappast ut att vara ett styrdokument för projektet
utan framför allt ett hjälpmedel för att förmedla och förankra tankar och
idéer till tjänstemännen på VGR (Åke och Helena) och Teknikbron (Lena),
som i sin tur skulle kunna föra budskapen vidare till de beslutsfattande politikerna i RUN. Fraser som ”generera fler nya affärer”, ”regionalt supportsystem i världsklass” och ”mer konkurrenskraftig och attraktiv region” visade upp en politiskt korrekt inriktning i syfte att attrahera externa åhörare.
Aktiviteter som ”fortsatt förankring av kompetenssystemet hos relevanta
aktörer” och ”förstärka användarvänligheten utifrån kontinuerliga test av
systemets funktionalitet” listades därefter upp i punktform och resultatindikatorer och förväntade långsiktiga effekter beskrevs kortfattat. Men innehållet var inte på den detaljnivå att det kunde fungera som ett verktyg för att
stötta den dagliga projektverksamheten. När vi satt och diskuterade projektplanens innehåll tog Erik fram den regeringsrapport som Tomas gav mig att
läsa vid det tidigare mötet.
BJÖRN: Tyckte du att den var bra..?
ERIK: Jaja, sidan 26, andra och tredje stycket beskriver precis det vi håller
på med.
BJÖRN: Så ni känner att den här rapporten…
ERIK: …spelar oss i händerna… ja, minst sagt! Det är ju precis vad som
står där. Tomas hade med sig den när han pratade med Teknikbrostiftelsen i tisdags, men hon hade redan fått en inofficiell kopia som låg på hennes bord. Dom nämner till och med Teknikbrostiftelserna i texten där det
står vad de borde göra och kanske till viss del gör, men framför allt det
som vi kommer att erbjuda. Det var mycket upprepningar i texten och
kanske inte något direkt nytt men det är bra att få det konkret på papper.
Den text som Erik hänvisade till i rapporten behandlar frågan om hur Regeringen vill stärka befintliga små och medelstora företags innovativa förmåga
genom att öka samarbeten över organisationsgränserna;
»Ett särpräglat mönster i svenskt näringsliv som vuxit fram under lång tid är
den starka kopplingen mellan stora FoU-intensiva och internationella företagen och deras underleverantörer. Kompetensen för utveckling av mer komplex produktdesign för internationella marknader har i hög grad legat inom
59
de större företagen, som i stor utsträckning återfinns inom traditionell industri och basindustri. Det är dessa industrier som under överskådlig framtid
kommer att stå för den största delen av värdeskapandet i vårt land. Förnyelsen inom dessa industrier förutsätter att det är attraktivt för företagen att
fortsatt verka i Sverige. Detta kräver bland annat att deras svenska underleverantörer blir än starkare för att bättre hävda sig i den internationella konkurrensen. Underleverantörerna måste i samspel och var för sig kunna vara
kompetenta kunskapspartners till de stora företagen och kunna vidga sina
marknader internationellt. Till en del handlar detta om att de mindre företagen på ett bättre sätt måste kunna ta del av den kunskapsutveckling inom
universitet, högskolor och forskningsinstitut. Erfarenheterna visar att förmågan att ta del av denna ofta är kopplad till förmågan att samspela i nätverk
med andra företag, små och stora.« (Näringsdepartementet & Utbildningsdepartementet, 2004:26)
Som Erik nämnde visade detta strategidokument att även den svenska Regeringen såg behovet av att underleverantörer samverkar i kompetensnätverk
kopplade till universitet, högskolor och forskningsinstitut för att stärka den
regionala och nationella konkurrenskraften. När Erik och Tomas nu hittat
träffbara texter från offentliga aktörer som gav vatten på deras projektkvarn,
hur utnyttjades denna regeringsretorik i deras strävan efter projektmedel?
ERIK: Vi försöker givetvis i möjligaste mån använda den informationen vi
har i vår egen argumentation. Hela tiden när man ska övertala någon,
vare sig det är politiker eller någon annan, bör man tänka sig in i vad personen på andra sidan bordet förväntar sig. Vad är det som styr honom?
Vilka direktiv har han uppifrån? Om man på något sätt kan använda argument som den personen uppfattar som att ”det här är vad mina uppdragsgivare och chefer säger åt mig att göra”… Utan att säga det rent ut kan
man använda sådana saker för att övertyga att det här är något att satsa
på. Och kan man använda dessa texter för att förbättra sin säljargumentation så är det ju perfekt.
BJÖRN: Så rapporten är en bra informationskanal för att veta hur ni ska argumentera...?
ERIK: Framför allt är det viktigt för oss att känna till den politiska och finansiella strukturen. Vad vill man däruppe? För vad dom vill styr sedan
vad VINNOVA och VGR gör, och det styr vad regionala politiker beslutar
om och vidare i slutändan ned till oss. Så det är ju väldigt viktigt. Det är
omvärldsbevakning. Så kan man också se på det. Att veta vad andra pysslar med. Jag får inte Näringsdepartementets nyhetsbrev, artiklar och
pressmeddelanden av ren nyfikenhet, utan det är ju för att jag måste hålla
mig uppdaterad på det området om sånt som är relevant för oss.
Det framgick således att Erik och Tomas medvetet läste av politikernas
agendor och försökte anpassa beskrivningarna av projektet till deras intressen. De två entreprenörerna verkade dock inte uppleva sig särskilt fastlåsta i
institutionella strukturer som begränsade deras handlingsfrihet utan använde
60
snarare dessa institutioner för att bygga sig starkare. Weick (1995) lyfter
fram begreppet ”enactment” (ungefärlig ursprunlig översättning: att göra till
lag) och menar att aktörer aktivt är med och skapar världen med alla dess
möjligheter och inskränkningar.
»[T]here is not some kind of monolithic, singular, fixed environment that exists detached from and external to these people. Instead, in each case the
people are very much part of their own environment. They act, and in doing
so create the materials that become the constraints and opportunities they
face. There is not some impersonal “they” who puts these environments in
front of passive people. Instead, the ”they” is people who are more active.«
(Weick, 1995:31)
Också Latour (1996) menar att en central del av innovationsbyggandet består
i att mobilisera utvalda delar av omgivningen genom att översätta deras behov och intressen så att de går i linje med innovationens riktning. Men detta
ledde också till att retoriken kring Offertkraft allt mer frikopplades från innovationen självt.
BJÖRN: Påverkar det bara argumentationen mot intressenterna eller påverkar det även hur ni bygger upp projektet och systemet?
ERIK: Menar du hur systemet är utvecklat och uppbyggt? Nej det påverkas
inte. Det påverkas inte för fem öre av vad de skriver. Däremot är det mer
av omvärldsbevakning eller strategisk säljargumentation. Mer åt det hållet gentemot dessa parter, snarare än själva systemutvecklingen eller systeminnehåll. Till viss del kanske områdena styrs av Teknisk Framsyn37
som lägger fram sin rapport om vilka områden Sverige ska satsa på. Om
dom lyfter fram 100 områden och vi ser att 25 stycken av dessa är relaterade till elektronik så kanske vi inte ska förkasta elektronikområdet i första skedet i alla fall. Men mer än så påverkar det inte systemet. Systemskalet påverkas inte alls, däremot kan innehållet göra det. Eller åtminstone bekräfta att man går i rätt riktning.
Utdrag ur dagboken: ”gäller att anpassa retoriken…”
Även om jag fortfarande hade svårt att se hur projektet skulle lyckas var jag
verkligen fascinerad av att följa dess utvecklingsförlopp. Jag kunde genom
mina samtal med Erik föreställa mig att vardagens entreprenörskap inte alltid
är en dans på rosor och att många av projektets centrala frågor i början står
oroligt obesvarade. Samtidigt kände jag av den stora utmaningens drivkraft;
deras strävan att lyckas med något som de flesta trodde var omöjligt. Erik
37
Teknisk Framsyn var en arena där experter från olika fält diskuterade Sveriges framtida
inriktning och identifierade viktiga teknologiska områden som nationen borde satsa på. Ett
flertal rapporter publicerades, bland annat ”Vägval för Sverige – Syntesrapport från Teknisk
Framsyn” (2004).
61
visade upp en tillförsikt inför framtiden och även jag blev något lugnare. I
mina reflektioner efter mötet skrev jag;
Huvudmannaskapet verkar ha beslutats åtminstone informellt. Både Teknikbrostiftelsen och Regionen skulle bli nöjda med en sådan lösning. Den förstnämnda behöver
visa på konkreta aktiviteter/projekt och den sistnämnda ser det inte som deras uppgift
att driva företag/projekt men kan finansiera verksamheten. Tomas och Erik verkar
egentligen inte bry sig om vem man tillhör, för dom kommer nog ändå sedan bara
släppa in de personer de själva vill jobba med. Men legitimitetsmässigt kan det vara
bra att ligga under Teknikbron och då Regionen troligtvis oavsett blir kvar som huvudfinansiär kan man få det bästa av två världar.
Tomas och Erik söker efter nya aktörer att involvera. Samtidigt vill man vara lite hemliga och taktiska. Det gäller att anpassa retoriken så den spelar på andras ansvar,
behov eller intressen. ”Omvärldsbevakning”, som han kallar det. Sedan att själva innovationen inte påverkas särskilt mycket av det är en annan sak. Erik använder ofta
en metafor om att springa; ibland är det i sirap, ibland i bomull, det gäller bara att
springa på tills det lossnar. Han tycker det är frustrerande att behöva lägga mycket tid
åt icke-värdeskapande aktiviteter såsom att inte ha en fungerande infrastruktur.
Utdrag från egna reflektioner efter möte med Erik, 2004-06-24
Projektplanen växer
När jag träffade Erik igen efter sommaren hade situationen inte förändrats
nämnvärt. Projektet lade alltjämt mesta kraften på att färdigställa projektplanen som nu hade växt i antal sidnummer. Fortfarande bestod dock mycket
liten del av textmängden av att detaljera och fördjupa de olika aktiviteter
som planerades för det kommande året. Istället hade ytterligare kopplingar
gjorts till Regeringens tillväxtstrategi och Teknisk Framsyn. Under rubriken
”Anknytning till nationella tillväxtinitiativ” står exempelvis;
Regeringen beskriver i utredningen ”Innovativa Sverige, en strategi för tillväxt genom
förnyelse” (Ds 2004:36) hur den svenska innovationsstrategin bör se ut framöver. I
utredningen pekar Regeringen bland annat på att Sverige måste kraftsamla inom
svenska profilområden, stärka befintliga små och medelstora företags innovativa
förmåga samt öka kommersialiseringen av forskningsresultat och idéer.
Regeringen beskriver i strategin att små och medelstora företags innovativa förmåga
bör stärkas. ”Nya former för strategisk samverkan mellan stora och små företag, liksom mellan små företag, bör prövas i syfte att skapa ett ömsesidigt utbyte och öka
kompetens och utvecklingskapacitet”.
Utdrag ur Projektplansutkast, 2004-08-19
Genom projektplanen ville man göra mål och syften mer tillgängliga för
utomstående intressenter och lägga fram fördelaktiga argument för initiativet. Åke hade poängterat vikten av att visa upp industrins inblandning i pro62
jektet och därför lyftes positiva citat från näringslivsaktörer in i texten. Röster från högskolevärlden ansågs dock inte behövas. ”Onödigt att slå in öppna dörrar”, som Erik formulerade det. Projektets tänkta omfattning hade
också ökat i projektplanen. Från att tidigare haft som målsättning att kartlägga främst Material och Elektronik ville man nu applicera konceptet på sju
parallella strukturkartor, alla med fokus mot regionens ”starka områden”
som bioteknik, miljö, IT, produktionsteknik, konfektion och livsmedel. Dessa var avstämda med Åke, Helena och Lena, samt med regionala och nationella strategidokument.
BJÖRN (INTERVJU 2004-08-03): Hur kom ni fram till att det skulle vara sju
kartor istället för två..?
ERIK: Det var när jag och Tomas satt och pratade, så det var ju lite… jag
ska inte säga taktiskt men vi tänkte att det kanske är så att politikerna
tycker det är svårare att säga nej till elektronik, material, bioteknik, miljöteknik, produktionsteknik, kemiteknik, och så vidare. Det är mycket enklare att påpeka sådant som inte finns med i ansökan, ställt emot det som
är i fokus just nu i regionen. Om man jobbar intensivt med flera kartor
från olika håll istället för att bara jobba med två stycken så breddar man
sig. Och att det blev just dessa... Det finns inte så extremt många huvudområden. Vad vi egentligen tittade på var vilka delar som är nödvändiga
för produktutveckling.
Om all relevant kunskap som kan kartläggas är lika stort som det här
bordet så täcker sju A4-ark bra mycket större yta än två. Visar det sig att
andra områden också är viktigt får vi göra dem senare. Man kan inte göra
allt på en gång så då tyckte vi att dessa sju områden blir lagom bra.
En tidpunkt för när beslutet om finansiering skulle upp i RUN hade nu slagits fast till början av september så innan dess måste Åke och Helena kunna
läsa in sig på projektplanen och utifrån den ta fram ett beslutsunderlag. Att
låta tjänstemännen presentera förslaget för politikerna var naturligt och till
en fördel för projektet eftersom Åke hade större förtroendekapital och var
van att göra föredragningar inför nämnden.
Uppsummering av Scen II
I början av projektet finns ingen innovation. Ändå måste entreprenörerna
mobilisera resurser och support från många olika intressentgrupper. Detta är
magi; att skapa någonting nytt från i princip inget annat än en tanke. För att
överhuvudtaget kunna sätta igång arbetet med att utveckla innovationen
krävs någon form av finansiering och i Offertkrafts fall ville man söka denna
externt. Därför var de tvungna att sälja in projektets planerade resultat i så
målande och tilltalande beskrivningar som möjligt gentemot tänkbara finan63
siärer. Man måste ta dem på en någorlunda trovärdig resa in i framtiden, och
försöka agera som om innovationen redan fanns (Gartner et al., 1992).
»Emerging organizations are thoroughly equivocal realities [Weick, 1979]
that tend toward non-equivocality through entrepreneurial action. In emerging organizations, entrepreneurs offer plausible explanations of current and
future equivocal events as non-equivocal interpretations. Entrepreneurs talk
and act “as if” equivocal events were non-equivocal. Emerging organizations
are elaborate fictions of proposed possible future states of existence. In the
context of the emerging organization, action is taken in expectation of a
non-equivocal event occurring in the future.« (Gartner et al., 1992:17)
I denna Scen II fick vi se hur Erik och Tomas använde projektplanen som ett
verktyg i införsäljningsprocessen. Under senvåren blev det tydligare att det
var mot offentliga aktörer man först och främst riktade sig. Projektplanen
kopplades därför allt mer till denna sceniska kontext; projektet beskrevs som
en passande lösning för innovationsskapande och regional tillväxt. Genom
att hänvisa till ett flertal styrdokument och regionala utvecklingsplaner ville
man låta inbjudande för först tjänstemän och därefter politiker.
Kontakten med Åke och Helena på VGR hade hela våren varit intensiv och i
början av sommaren kom även Teknikbrostiftelsen att involveras. Nätverket
växte med andra ord, vilket också förhoppningsvis gjorde det svårare för
RUN att ge avslag. Men även om tongångarna från olika håll lät positiva
fanns inga garantier att politikerna till slut skulle gå med på att stödja förslaget. Erik och Tomas hade ju trots allt ”misslyckat” i det tidigare projektet
som dessutom både Moderaterna och Kristdemokraterna reserverat sig mot.
Det låg nu spänd förväntan och även en viss oro i luften. För om projektplansarbetet inte resulterade i projektfinansiering hade man ägnat hela sommaren åt värdelösa aktiviteter. Allt skrivande hade tagit värdefull tid från
verksamhetsutvecklingen och utan RUNs stöd skulle man åter stå på ruta ett,
med valet att lägga ned projektet eller påbörja en ny resa mot andra finansiärer. Hade man satsat rätt? Var erbjudandet tillräckligt lockande? Fanns fortfarande förtroendet bland politikerna i nämnden? För min egen del var den
närmsta tiden också viktig, för om projektet fick avslag skulle jag troligtvis
tvingas leta fram ett nytt studieobjekt. Även mitt arbete skulle i så fall delvis
försinkas och försenas. Om några dagar skulle vi få svaret.
64
Scen III: Om framgång och misslyckanden
Beslutet om finansiering är taget
I mitten av september träffade jag Erik igen på mitt kontor. Jag hade redan
innan mötet hört i telefon att finansieringsfrågan äntligen var löst och jag var
nyfiken på deras reaktioner över det glädjande beskedet. Erik var på mycket
bra humör när han kom inrusande som vanligt några minuter försenad. I sin
hand hade han beslutet från RUN.
ERIK (INTERVJU 2004-09-17): Jo det har hänt en hel del. Framför allt togs ett
formellt beslut förra tisdagen.
BJÖRN: Hur gick processen för detta beslut till?
ERIK: Helena tog fram ett beslutsunderlag utifrån projektplanen som jag
har skrivit med hjälp av många iterationer under året. Det var egentligen
redan i januari som processen började med att ta fram projektplanen. Under perioden skrev jag det mesta men det är fel att säga att jag har gjort
projektplanen ensam för jag har kontinuerligt stämt av med Tomas. Någonstans en vecka innan beslutet skulle fattas tog Helena över. Hon skrev
om det till ett beslutsunderlag på tre sidor, mest allmänna grejer. Hon
stämde av det med oss och vi sa att det verkar funka. Så presenterade Åke
det för nämnden.
Jag har beslutsdokumentet med mig så du ska få se. Från den 7:e september finns ett formellt beslut som gäller fram till årsskiftet och Teknikbrostiftelsen tar på sig att fungera som projektägare fram dit. Sedan ska de
göra en omorganisation så man kunde inte ta ett längre beslut än så. Näringsdepartementet har sagt till dem att även fast det inte finns ett formellt
beslut från Riksdagen så ska de agera som om det kommer. Det vill säga
att Teknikbrostiftelsen kommer att ändras ett moderbolag och flera dotterbolag istället för som nu då alla stiftelser är fristående.
Så är det. Och det är väldigt positivt på ett sätt ändå, för även om det är
jobbigt att vi inte fick för ett helt år är det bra att ha tuffa deadlines så
man måste springa fort. Det är ju naturligtvis jobbigt att göra så under en
väldigt lång period men just nu känns det ändå ganska bra.
På dragningen för RUN hade Åke tagit med sin chef för att presentera projektet. Det visade sig inte vara några problem att få igenom förslaget och
nämnden beviljade finansiering med drygt 1.1 miljoner kronor. Det formella
65
beslutet om att VGR och Teknikbrostiftelsen tillsammans skulle stötta projektet med utvecklingsmedel och lokaler var givetvis en klar seger för Erik
och Tomas. Man hade sedan debaclet vid årsskiftet rest sig upp från dödsbädden och börjat sin tillbakamarsch. Efter hårt slit och mycket vånda kom
upprättelsen när nu projektet hade återfötts i ny legitim skepnad. Namnet
byttes dessutom ut. Istället för Ökad Offertkraft hette projektet nu ”Kompetensarena Väst” på inrådan från Teknikbrostiftelsen. Det enda smolket i
bägaren var att trots allt arbete under sommaren fanns osäkerheten ändå till
viss del hängande över dem eftersom finansieringen formellt bara gällde
fram till årsskiftet. I december skulle alltså karusellen med projektplaner och
beslutsunderlag återigen dras igång.
BJÖRN: Vet du hur beslutsprocessen kommer se ut efter jul?
ERIK: Nej inte riktigt. Teknikbrostiftelsen betalar egentligen bara en liten
del av det likvida finansieringsbehovet, som är det intressanta. Den stora
delen har fortfarande Västra Götalandsregionen betalat; löner och utvecklingskostnader och sånt. Men den beslutsprocessen vet jag inte heller riktigt hur den ser ut. Tanken är att vi ska spurta ännu fortare så att vi kan ta
ett beslut innan årsskiftet för en längre fortsättning.
När vi har pratat med Åke så har han hela tiden sagt; ”gör tre månader
till… två månader… tre månader…” Till slut kom vi fram till att vi måste få
tolv månader i sträck på oss. Men precis i sista stund kom dom på att eftersom Teknikbrostiftelsen är projektägare så är det bättre att köra fram
till årsskiftet. Fast då har Åke sagt att om det skulle bli något strul så får
dom ta på sig att fortsätta driva det…
BJÖRN: Beslutet i Regionutvecklingsnämnden är också fram till årsskiftet?
ERIK: Ja de sammanfaller. Men med Teknikbrostiftelsen blir det nog lättare. Där behövs det inte tas några formella beslut på det sättet egentligen.
Beslutet var enhälligt i nämnden. Varför Moderaterna och Kristdemokraterna inte denna gång reserverade sig mot beslutet kan jag endast spekulera i.
Kanske hade betoningsskillnader in beslutsunderlaget påverkat dem. Kanske
var projektplanen mer genomarbetad. Kanske hade den politiska diskursen
om inter-organisatorisk samverkan växt sig starkare under året som gått. Hur
som helst skulle det bli en intressant höst.
Infrastrukturell ordning och reda
Trots att finansieringsbeslutet endast räckte till årsskiftet var Erik nöjd med
situationen. Inom kort skulle han få flytta till Teknikbrostiftelsens lokaler
och på så sätt få en mer ordnad infrastruktur omkring sig. Kontoret var lokaliserat på Lindholmen Science Park, ett geografiskt klusterområde strax utan66
för centrum där ett flertal aktörer från både näringsliv, institut och universitet
finns samlade. Man skulle få sitta på andra våningen i dess huvudbyggnad,
kallad ”Navet”. Sedan förra årsskiftet hade Erik i princip jobbat hemifrån
och när jag träffade honom innan sommaren påpekade han just oredan med
att leva i en kappsäck;
ERIK (INTERVJU 2004-06-24): Det som känns mest frustrerande är att man
måste lägga ned mycket tid på alla icke-värdeskapande aktiviteter; sådana saker som att det saknas befintlig infrastruktur, inget kontor och så vidare. Skrivaren står hemma, den kan inte stå på kontoret eftersom vi
egentligen har flyttat ut därifrån. Så då måste jag ringa till Tomas och be
honom skriva ut och så får han ta med det när vi käkar lunch, vilket gör
att jag får pappret vid tolv när jag egentligen hade behövt det klockan tio.
Det är många sådana praktiska saker, så kan man bara få lite ordning
skulle det underlätta så fruktansvärt mycket.
Och plötsligt fanns alltså ordning och struktur; telefoner, visitkort, kontorsnycklar, nya datorer, skrivare, Internetuppkopplingar, kaffemaskiner och
kafferaster, helt enkelt en möjlighet att ingå i en stimulerande miljö och bli
en del av en redan etablerad organisation. Många av de aktörer som projektet
interagerade med var lokaliserade på Lindholmen och denna närhet till företag och institut skulle givetvis underlätta enormt.
ERIK (INTERVJU 2004-09-17): Saknas infrastrukturen är det svårt att driva
framåt. Jag har jämfört det lite med att springa. Det är mycket enklare att
springa ett maraton på asfalt än i sirapslösning. Det blir jäkligt jobbigt efter ett tag, man fastnar och halkar. Så just att få den närheten till en del
aktörer, absolut inte alla, men fler, gör att det blir mycket lättare. Tidigare
har det varit svårt att styra. Jag har egentligen befunnit mig utanför centrum någonstans ute i periferin när jag suttit hemma. Jag kan ju inte be
dem komma till min lägenhet för en diskussion och finns inte det ens möjlighet att bjuda in till möten så är det komplicerat att få folk att jobba i
den riktning som man vill. Att styra från periferin är jäkligt knepigt. Det
är svårt att känna efter av vad som är rätt och vad som funkar… Så det
ska bli väldigt skönt att nu kunna fokusera på rätt saker istället.
Finansieringsbeslutets budget var baserad på två heltidstjänster och planen
var att Tomas skulle ta tjänstledigt från Handelskammaren och flytta ut till
Lindholmen för att på allvar lägga kraft på projektet. Han skulle först bara
avsluta en del sysslor och hitta en lämplig ersättare till sin tidigare tjänst.
Erik såg fram emot att få ett dagligt sällskap, för hösten skulle innebära hårt
arbete och höga krav. Nu var det nämligen dags att börja leverera.
67
Om legitimitet…
Att projektet officiellt backades upp av både VGR och Teknikbrostiftelsen
var viktigt även ur en annan aspekt än den rent ekonomiska, nämligen att det
gav ökad legitimitet till projektet och dess entreprenörer.
BJÖRN: Kommer ni använda Teknikbrons namn nu för att ge projektet legitimitet?
ERIK: Absolut. Och Västra Götalandsregionen. I beslutet skriver de också
att i alla ”marknadsföringssammanhang” ska det tydligt framgå att Västra Götalandsregionen är en av huvudfinansiärerna. Men det är ju inte så
att vi alltid måste säga ”jo förresten är vi från Västra Götalandsregionen också”. Legitimitetsmässigt gör man en avvägning, eller vi har tänkt göra det.
Är det bättre att säga att vi kommer från Teknikbrostiftelsen för att vi är
hos ett företag som vet vilka dom är så gör vi naturligtvis det, så att trösklarna för mottagandet blir lägre.
BJÖRN: Så ni kommer att introducera er som att ni kommer från Teknikbrostiftelsen?
ERIK: I vissa sammanhang ja. I andra sammanhang tror jag inte det behöver vara aktuellt. En del aktörer är redan med på vad vi sysslar med, en
del har vi redan haft kontinuerlig dialog med och en del förstår snabbt
ändå. Det beror ju väldigt mycket på vilket sammanhang och vad man
vill att det ska förknippas med. Många mindre företag kanske inte vet exakt… många tror kanske att Västra Götalandsregionen bara håller på med
sjukhus. Det svåra är att bygga en sådan trappa så att när vi väl presenterar vad vi vill ha hjälp med eller vill erbjuda så ska den vara tillräckligt
lätt att kliva på.
Arthur Stinchcombe (1965) lyfte med begreppet ”liability of newness” fram
det faktum att unga organisationer har större benägenhet att dö ut än äldre
etablerade organisationer. Han ansåg att en av flera bakomliggande orsaker
till detta var bristande legitimitet, vilket senare populationsekologer (Hannan
& Freeman, 1977) och förespråkare för institutionell teori (Meyer & Rowan,
1977) anammat och byggt vidare på.
Mark Suchman (1995) menar att begreppet ”organisatorisk legitimitet” har
använts som en förklaringsvariabel i många olika sammanhang men få har
djupare kartlagt och definierat dess innehåll och innebörd. I ett eget försök
att göra en sammanställning av konceptet landar han i följande definition;
»Legitimacy is a generalized perception or assumption that the actions of an
entity are desirable, proper, or appropriate within some socially constructed
system of norms, values, beliefs, and definitions.« (Suchman, 1995:574)
Suchman förespråkar en relativt bred definition som innefattar både en kognitiv och en utvärderande dimension. Den kognitiva delen understryker att
det är mottagarnas aggregerade subjektiva förståelse av aktörens handlingar
68
som står i centrum, och den utvärderande delen bedömer dessa uppfattningar
gentemot socialt accepterade normer och värderingar. Liknande sätt att dela
upp begreppet gör Aldrich och Fiol (1994) när de särskiljer två former av
entreprenöriell legitimitet; 1) sociopolitisk legitimitet som är ”the process
by which key stakeholders, the general public, key opinion leaders, or governmental officials accept a venture as appropriate and right, given existing norms and laws” och 2) kognitiv legitimitet som beskrivs som ”the
spread of knowledge about a new venture”, det vill säga att innovationen
sprids och internaliseras.
Utifrån Aldrich och Fiols distinktion gav huvudmännen (VGR och Teknikbrostiftelsen) projektet ökad sociopolitisk legitimitet genom sitt ekonomiska
stöd. Båda visade tecken på att ha blivit vad Callon (1986) skulle kalla ”enrollerade” in i innovationens nätverk, vilket på så sätt förgrenat och stärkt
dess position. Erik och Tomas kunde nu prata i dessa aktörers namn; bli deras talesmän. ”To speak for others is to first silence those whose name we
speak”, som Callon (1986:216) har sammanfattat det. Projektet drevs inte
längre av två anonyma privatpersoner utan som ett prioriterat projekt inom
Västra Götalandsregionen och under Teknikbrostiftelsens försorg. Nya dörrar hade öppnats så att även den kognitiva legitimiteten förhoppningsvis
kunde stärkas gentemot aktörerna på den västsvenska arenan.
»Mr Anybody is to be taken seriously since he is not alone any more: a
group, so to speak, accompanies him. Mr Anybody has become Mr Manybodies! This appeal to higher and more numerous allies is often called the argument from authority.« (Latour, 1987:31)
En (åter)berättelse om traumat och vandringen tillbaks
När den ekonomiska situationen nu hade blivit något säkrare tyckte jag att
det var dags att försöka få Erik att reflektera kring vad som hänt sedan det
där ödesdigra mötet i mitten av december då det tidigare projektet lades ned.
Jag ville få en personlig berättelse om periodens upp- och nedgångar, känslor och reflektioner för jag anade ju att det hade varit en svår tid och man
hade genomgått en väldig kraftansträngning för att återfå VGRs förtroende.
Erik berättade då med inlevelse sin version om decembermötet och de efterföljande tio månaderna.
ERIK: Den 16:e december var jag jäkligt trött. Då hade jag suttit och jobbat
hela natten till mötet. En konsult från Tyskland som var med i projektet sa
såhär; ”Fan jag har bara gått och väntat på att någonting sånt här ska hända
hela året, och nu händer det”. Det var verkligen så. Ingenting var klart. Jag
kom hem och sov två timmar innan jag gick till presentationen. Efteråt
skulle vi tillbaks till kontoret och fixa avslutningsfest. Så den natten somnade jag någon gång mitt i natten på kontoret när de andra fortfarande
69
festade. Dom väckte mig någon gång fem-sex på morgonkvisten och jag
åkte hem. Men då hade jag lovat att ordna med redovisningen den 17:e,
så det var bara att ta sig upp och åka till Helena med alla kvitton och så.
Jag var uppe, men inte särskilt pigg.
En vecka innan julafton 2003 var projektet i princip upplöst. Erik hade delat
projektledarskapet med två andra personer. Den första var med fram till november innan han flyttade till Schweiz och hans ersättare försvann till
Stockholm i januari. Alla studenter, nio stycken, och tre konsulter hade också lämnat. Det fanns inga fler pengar för dem att hämta och de hade mer
eller mindre spelat ut sin roll. Handelskammaren visade heller inget intresse
av att fortsätta stötta projektet och Åke verkade tveksam. Kvar fanns alltså
bara Erik och till viss del Tomas som trots allt hade sin anställning på Handelskammaren.
ERIK: Helgen som kom tog jag det faktiskt ganska lugnt. Jag förstod att det
inte skulle tas något beslut över jul utan tidigast i januari. Men jag hade
fått lön så jag hade ju lite pengar. Någonstans då beslutade jag mig för att
det här ska jag naturligtvis fortsätta köra vidare med. Och Tomas kände
nog likadant.
BJÖRN: Men efter detta möte den 16:e december, fanns det pengar kvar för
att du skulle kunna fortsätta arbeta?
ERIK: Nej…
BJÖRN: Så då fick du ha en egen dialog med Åke?
ERIK: Nej…
BJÖRN: För du fick väl lön i alla fall..?
ERIK: Vi kan säga så här… I januari och februari [2004] jobbade jag helt
ideellt. För även om vi inte hade nått fram till projektmålen så hade jag
under vägen förstått att det här faktiskt är så pass bra så att det är värt att
köra på. Och ganska snart, runt jul, när jag och Tomas pratade, började vi
ändå få en viss klarhet i hur vi skulle fortsätta. Så kom en pusselbit hit och
en pusselbit dit, men ändå blev inte de formella målen uppnådda så att
RUN kunde gå in och ta ett nytt beslut. Under hösten [2003] gick jag på
timlön så jag fick halva decemberlönen i januari. Jag fick be pappa betala
lite räkningar och jobba på att det skulle lösa sig så småningom; att vi
kommer hitta på bra saker så dom helt enkelt inte kan säga att de inte är
intresserade. Men det var väl inte jättelätt liksom… Och i januari visste
jag ju inte hur länge det skulle förbli såhär. Är det fram till juni?
BJÖRN: Hur känns det nu när du tänker tillbaka på den osäkerhet som
ändå funnits med finansiering och så..?
ERIK: Mentalt var det jäkligt jobbigt. Alltså nu är inte jag en sån som… Jag
tror det mestadels löser sig. Men mentalt… Tomas har ju ändå hela tiden
haft ett jobb på sitt håll, men för mig har det varit ganska påfrestande att
70
inte veta någonting. Nu vet jag i alla fall att det är ordnat fram till årsskiftet. Hur det blir efter det vet jag ju inte men det bekymrar jag mig inte så
mycket över. Det har ju tickat på liksom. Men det går också i perioder.
Vissa perioder har det varit lättare men generellt har allt präglats av osäkerhet under en lång tid.
Samtidigt så har vi haft en väldigt öppen och nära dialog med Åke och
Helena. Om vi haft ett problem så har dom försökt hjälpa oss att lösa det.
Så det är ju inte så att det har varit en otrygg tillvaro, men lite osäker…
Lite stormig kanske man kan säga. Men ju längre man kommer i den här
processen, desto mindre orolig känner man sig ju.
Under våren 2004 sköts beslutet om att söka ny finansiering från RUN upp
eftersom chansen till att få en sådan förlängning ansågs för låg. Men drömmarna om ett regionalt kompetenssystem fanns kvar och Erik, som ändå inte
hade något inplanerat för våren, valde att jobba vidare på idén tillsammans
med Tomas. Efter ett tag lyckades de även övertyga Åke om att temporärt
stötta projektet, mycket med hjälp av en systemprototyp av kompetenssystemet som de själva låtit utveckla.
ERIK: Januari var en väldigt bra månad för då hade vi fått lite distans till
det hela och smält mycket av feedbacken. Och då började vi komma på
väldigt smarta saker. Så vad vi gjorde var att vi med privata pengar betalade för en prototyp. Alltså, det är svårt att presentera saker om man inte
har något att visa upp. Det hade vi försökt tidigare och inte riktigt lyckats
med. Vi hade nu kommit på en tankemodell om ungefär hur systemet
skulle se ut, så vi betalade en kille med våra egna pengar för att han skulle utveckla ett litet program. Vi tittade faktiskt på denna första prototyp
igen för ett tag sedan och tyckte den var förvånansvärt avancerad. Han
gjorde så att vi kunde klicka och visa runt lite. Och samtidigt började vi ta
kontakt med personer som kunde hjälpa oss med struktur och kompetensinformation.
Och detta gjorde att vi bland annat kunde kommunicera bättre med Åke.
Det var lättare att få honom att förstå hur vi tänkte. Prototypen låg egentligen utanför RUNs krav, för där skulle det endast finnas en beskrivning
om hur systemet borde fungera, alltså i pappersformat. Vid månadsskiftet
februari mars kunde vi faktiskt gå till Åke och visa upp; ”Så här vill vi att
systemet ska fungera. Det är längre än vi skulle ha gjort enligt kraven och Erik
har jobbat utan lön, men det är skit samma, vi kan ändå visa någonting här”.
Och där någonstans började han nog förstå att det här faktiskt skulle gå
att genomföra. Det är ju hela tiden hinder på vägen så han har säkert till
viss del tvekat även efteråt, men det blev i alla fall enklare för Åke och
Helena att förstå vad vi mer konkret ville uppnå.
Tillslut sa Åke; ”vi testar”. Så dom betalade min lön till viss del för att jag
skulle testa systemet på vissa företag och organisationer, inom Material
blev det då. Men det var ett beslut som togs av Åke, inte av RUN. Det var
redan beviljade pengar som han hade i sin löpande verksamhet för klus-
71
tersatsningar och sånt. Och min lön var på högst månatlig basis. I mars
visste jag inte om jag skulle få lön i april.
BJÖRN: Så den här prototypen var ett av de hjälpmedlen ni tog till för att
bygga upp förtroendet igen..?
ERIK: Ja. Det viktigaste målet för Åke är användarnytta. Det är det han har
poängterat hela tiden. Så om vi kunde beskriva detta för dem mer konkret
och få dem att själva tycka att det är något som de kan ha nytta av… Allt
det där underlättades egentligen av prototypen. Den var helt klart nödvändig och utan den skulle projektet inte existera nu. Så är det absolut.
Under januari hade nya idéer om hur konceptet skulle fungera arbetats fram.
Denna gång insåg Tomas och Erik att den gemensamma förståelsen som
byggs upp dem emellan på ett bättre sätt än tidigare måste kunna förmedlas
även till utomstående intressenter. Tidigare hade deras berättelser och beskrivningar inte alltid köpts, utan ansetts för okonkretiserade. För att konceptualisera idéerna byggde de alltså systemprototypen och det var i skapandet
av detta relativt enkla IT-program som vaga tankar blev översatta till en mer
kommunicerbar form som samtidigt förenklade, förädlade och materialiserade idéerna. Prototypen blev vad Callon (1986) skulle kalla för en ”intressement device”, det vill säga ett makthjälpmedel som kunde användas för att
styra över motparter på den egna sidan och skydda dem från andra konkurrerande verklighetsuppfattningar.
»To interest other actors is to build devices which can be placed between
them and all other entities who want to define their identities otherwise.«
(Callon, 1986:208)
Eriks reflektion om varför det gamla projektet gick fel
Så varför misslyckades då det föregående projektet? Detta är givetvis en
empirisk fråga som är svår att ta ställning till utan att göra djupare efterforskningar än att enbart be Erik reflektera retrospektivt. Berättelser från fler
personer, dokument och annat material skulle behöva grävas fram för att ge
ett någorlunda utförligt svar. Mitt mål var här dock inte att göra en objektiv
utvärdering av det tidigare projektet utan snarare få Erik att tänka över vilka
lärdomar som kunde dras från bakslaget.
ERIK: En av anledningarna varför det gick snett var problem med infrastruktur. Ledning och styrning kan vi kalla det. Samma problem som nu,
att styra någon när man samtidigt måste bygga upp en infrastruktur. Det
var svårt att göra båda saker samtidigt. Bara en sådan sak som att behöva
åka ut till IKEA och köpa grejer. Jag fick flytta in på kontoret och satt där
och skruvade ihop möbler i två dygn. Sen ska vi fixa Internet. Kan Chal-
72
mers komma hit? ”Vi kan komma på onsdag”. Okej, jag behöver det idag.
Typ sådana saker.
Men det var inte enda orsaken varför målen inte nåddes. Det var också
väldigt högt satta mål. Fruktansvärt högt satta mål. Att på knappt tre månader genomföra det som vi sagt att vi skulle göra var egentligen helt
omöjligt att hinna med.
Om man ser till helheten så har vi dels projektet och dels studentuppsatserna. Jag var egentligen ansvarig för projektdelen, tillsammans med två
andra men en i taget. Studenterna var givetvis ansvariga för sina uppsatser. Dessa två delar skulle gå in i varandra och det var ju mitt ansvar att
se till så att studentdelen försköts åt vårt håll. Men det var inte riktigt så
att jag kunde styra deras arbete och få dem att göra precis som jag ville. I
vissa fall blev uppsatserna alltför teoretiska.
Ovan lyfter Erik fram tre orsaker bakom att projektet inte blev framgångsrikt. Det första problemet var att det i uppstartsfasen inte fanns en färdig
infrastruktur och mycket kraft måste därför läggas på support-aktiviteter som
inte hade direkt koppling till projektets mål. Dessa icke-värdeskapande aktiviteter tog både tid och resurser från projektets kärnverksamhet. Den andra
punkten pekade på en svårighet med att sätta rimliga projektmål. Det är inte
bara en utmaning att vid projektstart korrekt estimera vad som kommer att
hända under en kommande framtid, utan det finns också starka incitament att
vid projektansökan måla upp stora planer och löften för att öka chanserna att
få finansiering. När löftena sedan skall infrias uppstår många gånger problem och förseningar. Den sista punkten var troligtvis den mest svårlösta; att
projektet var beroende av aktörer som kan vara besvärliga att kontrollera.
Erik hade i kraft av delprojektledarskapet ett visst ansvar gentemot studenterna men tyckte det vara svårt att styra dem.
Naturligtvis kan en mängd andra faktorer också ha bidragit till att utfallet
blev som det blev, som till exempel projektets relationer till andra aktörer än
studenterna (projektägare, företag, universitet etc.) och huruvida själva konceptets bärkraft var tillräckligt utarbetat. En annan punkt som Erik bara berörde i förbifarten var hur hans egna vid den tidpunkten relativt begränsade
projektledaregenskaper eventuellt påverkade den upplevda svårigheten att
styra studenterna åt för projektet rätt håll.
Hade man då lärt sig av de misstag som gjorts i det förra projektet? Också
detta är en svår fråga att besvara, men att det exempelvis är lätt att falla för
frestelsen att sätta upp extremt höga mål för att få projektfinansiering var
något som även indikerades i en senare intervju om sommarens projektplan;
BJÖRN (INTERVJU 2004-09-30): Var du med och tog fram mål och mättal för
det senaste beslutsunderlaget?
ERIK: Nej, det där tror jag Helena har gjort själv.
73
BJÖRN: Känns dom som mer rimliga?
ERIK: Ja, jag är lite fundersam när hon skriver 60 kluster, för ett kluster kan
vara ganska stort… Men det där går, det där går. Det där går!
BJÖRN: Hur lång tid tar det för er att lägga in ett företagskluster i systemet
ungefär då?
ERIK: Jag höll på att säga en dag, men det kan jag ju inte säga för blir ju 60
dagar eller två månader. Men en halv till en dag kanske… Fast det är ju
en del som redan är gjort också. Det är rätt enkelt egentligen. Informationen är ganska övergripande.
BJÖRN: Men om det är du som ska göra det och det tar en halv dag och det
är 60 företag så tar det ju i alla fall 30 dagar, en månad?
ERIK: Ja men när upphandlingen är klar så kan vi lägga mer tid på dom bitarna, så det känns okej. Det beror lite på hur man ser på ett kluster. Det
kan ju innehålla 20 företag liksom. Men målen ser rimliga ut…
Om Erik och Tomas arbetssätt
Min uppfattning som utomstående betraktare var att Erik och Tomas ofta
diskuterade och bollade idéer för att dra lärdomar av varandras olika perspektiv. Dom lyfte själva fram just detta arbetssätt som en av de främsta
orsakerna till att de kommit så långt som de gjort. Genom en kontinuerlig
dialog hade konceptet, tillvägagångssättet och argumentationen förfinats.
BJÖRN (INTERVJU 2004-09-17): I januari satt du och Tomas mest och brainstormade?
ERIK: Ja, mycket på kaféer var det då. Det där kontoret vi hade kunde till
viss del användas men då hade ju alla där försvunnit. Egentligen var det
ju bara jag kvar. Visst hade jag kunnat sitta där, men en tom lokal på 900
kvm är ju inte en särskilt kreativ miljö. Jag fortsatte till viss del att vara
där ändå, men satt ofta hemma också eller ute på stan och så.
Vi fortsatte naturligtvis att prata med folk runt omkring oss för vi fattade
ju att det var helt avgörande om de tyckte vi skulle bygga vidare eller
inte. Men jag träffade Tomas mycket. Vi satt kanske en och en halv timme
och käkade lunch och av den tiden kunde vi prata om projektet en timme.
Så började vi skriva ner idéer och rita bilder och så. Och på den vägen
kom vi fram till mer och mer saker.
BJÖRN: Ofta kommer idéerna när ni pratar tillsammans?
ERIK: Ja, ganska ofta. Det är mycket så att när vi diskuterar med varandra
så kommer vi på vad vi ska göra. Vi kan spela olika roller… ”Om jag är
användare, skulle jag vara intresserad av detta?” Så ur dom aspekterna är just
den här dialogen väldigt viktig, och att den inte förs i en steril miljö. Det
74
får gärna vara lite folk runt omkring. För oss funkar det väldigt bra att
göra så. Naturligtvis kan man komma på saker ändå, men just interaktionen har varit väldigt viktig.
En entreprenörs handlingsläge är ofta tvetydigt och föränderligt, särskilt i
uppstartsfasen (Gartner et al., 1992). Weick menar att människan hanterar
detta upplevda kaos genom att själv skapa mönster och mening – vad han
kallar ”sensemaking” (Weick, 1995). Att frambringa en förståelse om någonting är en aktiv process som dessutom har direkt koppling till personligt
identitetsskapande.
»What the situation will mean to me is dictated by the identity I adopt in
dealing with it. And that choice, in turn, is affected by what I think is occurring. What the situation means is defined by who I become while dealing
with it or what and who I represent…. The more selves I have access to, the
more meanings I should be able to extract and impose in any situation. Furthermore, the more selves I have access to, the less the likelihood that I will
ever find myself surprised [Louis, 1980] or astonished [Reason, 1990], although I may find myself confused by the overabundance of possibilities and
therefore forced to deal with equivocality.« (Weick, 1995:24)
Sensemaking kan beskrivas som en retrospektiv och fortlöpande reflektion
där handlingar och materialiserade objekt ger underlag till förståelsegenerering, ofta i en social omgivning som aktörerna själva är med och skapar.
Speciellt påtaglig blir processen då omgivningen och dess ledtrådar är just
svårtydbar och mångbottnad eller skiljer sig från det förväntade. Då mobiliseras kraft åt att finna lösningar som får det tvetydiga att bli förståbart igen.
Det ger bränsle till att utvecklas, modifieras, förfinas, förbättras.
BJÖRN: Har osäkerheten också gjort att ni måste fokusera mer på målen?
ERIK: Absolut! Att nå dom där projektmålen och att leverera. Deadlines
ställer ju krav. Vi brukar säga; ”Det som för utvecklingen framåt är krig och
deadlines”. Har man en månad på sig att beskriva eller göra något, ja då
gör du det på en månad. Och det är ju inte säkert att det blir bättre om det
tar ett år. Dessutom har man elva månader kvar att förfina det. Så till viss
del gör osäkerheten att man hela tiden måste leverera. Man har inte råd
att sätta sig ned och tänka; ”den här månaden ska jag ta det lite lugnt”.
Uppsummering av Scen III
Denna scen präglas starkt av den sceniska förvandlingen som det positiva
beslutet i RUN innebar. Det är fascinerande att reflektera kring hur några ord
på ett möte får så betydande konsekvenser långt utanför mötesrummet. Innan
stod entreprenörerna inför en total ovisshet. Efteråt inföll ett behagligt om än
temporärt lugn, följt av krav, förväntningar och nytt hårt arbete. En mening i
75
mötesprotokollet; ”Av regionala utvecklingsmedel avsätts högst 1.104.500
kronor för medfinansiering av projektet Kompetensarena Väst” och plötsligt
var alla förutsättningar förändrade. Visserligen skulle en skilsmässa kunna
stå för dörren redan om ett par månader då ett nytt beslut måste tas i nämnden men fram till dess fanns en helt annan stabilitet än tidigare. Detta gav
förutsättningar för en mycket inspirerande höst. Man var nu del av en helhet,
ett sammanhang, en gemenskap. Man hade blivit starkare, vilket förhoppningsvis skulle medföra en enklare resa och underlätta enrollerandet av nya
aktörer på färden. Åtminstone hade man fått lite arbetsro och kunde äntligen
lägga kraft på saker som utvecklade konceptet och systemet.
Stärkt av framgången var Erik villig att reflektera över det tidigare projektets
misslyckande. Han tryckte främst på de yttre betingelsernas påverkan på
utfallet, i så måtto att infrastrukturen inte varit på plats och därför försvårat
koordinerings- och kontrollaktiviteterna av de olika inblandade aktörerna.
Han menar också att projektets mål och syften redan från början varit alltför
höga och i princip omöjliga att uppfylla. Som lyssnare kan man möjligtvis
undra om han verkligen var ärlig och berättade hela sanningen bakom projektets bakslag. Det skulle också bli intressant att följa om man tagit lärdom
av dessa misstag när man äntligen fått en andra chans.
För tillfället såg alltså det mesta mycket positivt ut. Nu var frågan vad nästa
steg skulle bli. Ovissheten fanns fortfarande kvar där i bakgrunden eftersom
man ju inte visste helt säkert vad som skulle hända efter nyår. All tyngdpunkt hade fram till för en vecka sedan legat på att säkerställa överlevnaden
och nu hade man bara några få månader på sig att infria en mängd löften.
Vilka nya aktörer skulle man gå på? Hur skulle man strukturera arbetet? Vart
tänkte man lägga fokus?
För egen del kunde jag också dra en åtminstone temporär lättnades suck. Att
Erik och Tomas fick fortsätta sin verksamhet säkerställde flera månaders
empiriinsamling. Trots att jag fortfarande var tveksam till om projektets
syfte någonsin skulle uppfyllas och därför ansåg det lite märkligt att man så
framgångsrikt lyckats få in extern finansiering, tyckte jag att själva enrolleringsprocessen var väldigt intressant att följa på nära håll. Det faktum att
Erik och Tomas arbetade bra tillsammans var säkert en mycket bidragande
orsak till medgången och deras förmåga att argumentera och koppla sina
idéer till redan befintliga, starka strukturer såg ut att vara en lyckosam strategi. Det enda orosmomentet som jag såg för min studie var att RUN eller
Teknikbrostiftelsen vid årsskiftet av någon anledning lade ned projektet,
eftersom jag då skulle ha förlorat ytterligare ett halvt års datainsamling. Ju
längre man följer ett studieobjekt i dess vardande desto besvärligare är det
att backa ur eventuella återvändsgränder och hitta nya fungerande avfarter.
76
Scen IV: Projektet börjar stabiliseras
Ett starkt fokus på systemutveckling
Redan någon vecka efter att finansieringsbeslutet var fattat sattes projektet i
full gång. Säljmaterial i form av PowerPoint-presentationer och informationsblad med en gemensam grafisk profil skulle tas fram. Man ville också
snabbt skapa en systemmässig grundstomme och därför lades stort fokus på
utvecklingen av själva systemartefakten. Under våren och sommaren hade
ett litet enmansföretag i Borås hjälpt dem med dataprogrammeringen, men
den relationen började bli frostig på grund av sena leveranser. Erik och Tomas var heller inte säkra på att företaget hade tillräcklig kompetens och resurser nu när man skulle slå på stort. Man var dock väl medveten om behovet av att involvera externa resurser i systemutvecklingen eftersom varken
Tomas eller Erik hade tillräckliga kunskaper om programmering. En teknisk
kravställning hade påbörjats i september och Tomas fick kontakt med ett
personaluthyrningsföretag som skulle ge dem förslag på fler lämpliga kandidater. Tiden var knapp då de budgeterade utvecklingskostnaderna måste
hinna spenderas under projekttiden, det vill säga innan jul.
Projektet hade bestämt sig för en så kallad ”Klient-Server lösning” där all
information ligger lagrad i en databas på en central server som sedan kopplas
till klientdatorerna via ett webbgränssnitt. Systemutvecklarna som nu behövdes måste därför ha kompetens inom relationsdatabaser38 såväl som kring
välfungerade och snygga webblösningar. ”Det måste vara någon som kan
göra det här på heltid, inte som ett hobbyprojekt. Det går inte längre, det är
för avancerat” berättade Erik i början av november.
IT-systemet upptog den mesta arbetstiden för Erik och Tomas men blev
dessutom mer och mer centralt även i projektets mål och strategi. Betoningen förflyttades från att leverera en samordningsprocess till att skapa ett regionalt kompetenssystem. Tankarna kring offertsamarbete triggade av förfrågningar från stora multinationella företag, som ursprungligen var en av hörnpelarna i konceptet, hade åtminstone tillfälligt hamnat i bakgrunden. I en
intervju i mitten av november berättar Erik om detta skifte (se nästa sida);
38
En relationsdatabas är förenklat en elektronisk databas där information kan struktureras och
sorteras i olika tabeller baserad på datainnehållets inbördes relationer.
77
BJÖRN (INTERVJU 2004-11-10): Hur ser du på projektet idag? Har det förändrats sedan i våras?
ERIK: Offertkraft hade ju tidigare ett tydligare fokus på själva nätverkandet, men vi uppfattade det som ganska svårt att bygga upp en hel organisation som ska ha ansvar för precis allt och sköta det ”inhouse”. Istället
bygger vi upp plattformen eller grunden som folk sedan på egen hand
kan använda för att samverka. Vill någon nätverka på ett mer strukturerat
och objektivt sätt så erbjuder systemet en möjlighet. Vi kan vägleda och
visa hur det fungerar men vi varken kan eller vill inte ta hela ansvaret.
Sen kan också vi vara med och använda systemet eftersom vi har väldigt
god kunskap om vad det innehåller för information och hur man kan
matcha och så. Men vi behöver inte vara den enda aktören som använder
verktyget för att hitta samarbeten. CIT [Chalmers Industriteknik39]är ju till
exempel ett väldigt konkret sådant exempel, där de lika gärna som vi kan
utföra den här samverkansfunktionen.
Och då blev det lite så att vi gick ifrån den gamla tanken… Från början
var det ju ”Offertkraft”. Då var det liksom helheten vi skulle sköta, du vet
hela den där processen från kravställning till nätverk. Och för att klara
detta så gled vi mer och mer mot systemutveckling eftersom vi var
tvungen att hitta på ett bra sätt att strukturera upp informationen. I och
med det så bortprioriterades vissa saker och vi tappade nätverksbyggandet och i viss mån matchningsprocessen. Nu har vi sagt att ju mer systemet blir färdig, desto mer kan vi börja gå tillbaks och titta på hur vi kan få
det här nätverkandet att fungera för oss själva och för andra.
Relationsbyggandets upp- och nedgångar
Tomas lade nu ner mer tid i projektet men hade kvar ett visst ansvar på Handelskammaren fram till mitten av oktober då han skulle ta helt tjänstledigt
därifrån. Arbetsbelastningen var därför fortfarande väldigt tung för Erik som
hade många långa dagar på kontoret. Vid flera tillfällen pratade vi om hur
denna situation påverkade Eriks privatliv och hur svårt det var att kombinera
alla krav som ställdes från olika håll. Tiden var en knapp resurs och för det
mesta prioriterades projektet över allt annat, vilket inte alltid uppskattades av
flickvän, vänner och familj.
Även gentemot de olika intressenterna gick relationsarbetet lite upp och ned.
Framför allt kontakten med systemleverantören från Borås började ta mycket
av Eriks energi efter en del oroväckande sena och bristfälliga leveranser.
Men även andra aktörsgrupper behövde kontinuerligt bearbetas; det krävdes
39
Chalmers Industriteknik (CIT) är en stiftelse grundad av Chalmers Tekniska Högskola med
syfte att på kommersiella grunder sälja Chalmers tjänster till stöd för industriella utvecklingsprocesser.
78
extern hjälp för varje delområde som skulle kartläggas och struktureras innan det lades in i systemet, då Erik och Tomas varken hade full kompetens
eller legitimitet att utföra sådant arbete. Projektet var beroende av att få tag
på utomstående personer som både hade förmågan och viljan att bidra.
BJÖRN: Hur hittar ni vilka personer som kan vara lämpliga som kontaktpersoner för respektive kompetensstruktur?
ERIK: Det är generellt någon som är en auktoritet på området, från högskola eller inom näringsliv. Man hör sig lite för. Vad gäller bioteknik så
kommer det snart en stor mässa och projektledare för mässor har ofta en
en god överblick och branschkännedom. Så pratar man med honom och
ser efter. Det viktigaste är att hitta någon som är engagerad och som har
generell, bred kunskap.
BJÖRN: Får dom betalt?
ERIK: Nej. Därför är det är viktigt att de är eldsjälar. I ett senare skede, om
vi kommer att ha väldigt många, så kanske det blir svårt om man inte ger
någon ersättning, men under själva uppbyggnadsfasen gäller det att förmedla att man hjälper oss för att man har ett eget intresse i det. Vi försöker hitta sådana som har en nytta av kartläggningen och att vi i ett senare
skede kan använda den för att hänga in våra kompetensprofiler. Det är
viktigt att de själva kan ha nytta av strukturen direkt.
BJÖRN: Är det inte svårt att sälja in att folk ska bli kontaktpersoner?
ERIK: Men det krävs inte så mycket av dem. Vi levererar något som vi
uppfattar som en grov struktur över området och så säger vi; ”gör gärna
ändringar”. Om man kan sitt ämne går det ganska snabbt när man har en
grund att utgå från. Upptäcker vi att personen inte kan alla delområden
så får man hitta någon annan som har just detta som specialitet.
En kontaktperson på Materialanalys på Chalmers (MACH)40 var sedan en
tid tillbaks engagerad för att hjälpa till med kartläggningen av materialområdet. Genom sin position hade han god överblick över både den egna enheten
och forskningsfältet i stort. Vid flera tillfällen togs också en Chalmersstudent
vid namn Amer in för att hjälpa till med informationsinsamlingen. De bådas
kunskapsbakgrund gav dem en större möjlighet att kommunicera och förstå
avancerade tekniska termer, vilket gjorde att projektet fick en bredare förankring på Chalmers, där huvuddelen av kartläggningen nu skedde.
ERIK (INTERVJU 2004-10-28): Vi har en kille från Chalmers som tittar på vad
det finns för huvudspår som är hierarkiskt viktiga inom materialområdet
rent generellt, inte enbart Chalmers då. Sen söker han fram kontaktpersoner som han också tar en första kontakt med. Han har ganska hög legiti40
Materialanalys vid Chalmers (MACH) är ett interdisciplinärt center på Chalmers Tekniska
Högskola med syftet att koordinera de materialvetenskapliga resurser (utrustning och kompetens) som finns vid Chalmers.
79
mitet på Chalmers. Efter det kommer Amer eller jag och pratar med dem.
Nu blir det nog mest Amer för om jag åker dit så sjunker legitimiteten.
BJÖRN: Är Amer anställd hos er eller jobbar han på timbasis?
ERIK: Timbasis. Han pluggar på Chalmers och är väldigt ambitiös. Vi sätter också rätt hård press på honom. ”Bra, nu jobbar du 60 timmar denna
vecka. För det första kan du lägga ned dina studier på Handels. För det andra kan
du göra slut med din flickvän. För det tredje kan du ägna dig lite mindre tid åt
Chalmers” [Erik skrattar].
Jag känner Amer jätteväl. Vi träffades också egentligen på Handelskammaren. Tomas hade ett infrastrukturprojekt som det var två tjejer som var
ansvariga för. Sen var jag och Amer kanske lite framåt, så vi fick göra mer
och mer. Nu skrev jag ju min uppsats och kunde inte lägga så mycket tid,
men Amer tog nästan över själva huvudansvaret. Så vi har ju liksom
”track record” på honom, om man säger så.
Rent allmänt upplevde Erik annars att det var svårt att engagera folk utifrån
och få dem att brinna för idén lika mycket som de själva gjorde. Ofta bröts
relationer snabbt upp trots att en första kontakt verkat positiv. I vissa fall
hade projektet inte varit särskilt noga med att kontrollera kompetensen på
sina samarbetspartners utan gått mer på magkänsla och tillfälligheter. I andra
fall hade man kontaktat gamla bekanta. Detta är lite ironiskt eftersom konceptet som projektet ville införa byggde på ett mer transparant och ”objektivt” sätt att hitta samarbetspartners, samtidigt som Erik och Tomas själva
ständigt vägde in många fler variabler än vem som hade bästa kompetensen.
Aktörer som uppvaktades kom alltså från många olika håll och argumentationen varierade gentemot respektive målgrupp. Eftersom systemet ännu inte
var utvecklat gällde det att trovärdigt beskriva den framtida lösningen och
koppla bilden till de förväntade behov som respektive intressent kunde tänkas ha. För organisationer vars information man gärna ville lägga in i systemet trycktes på vilka möjligheter det skulle innebära i marknadsföringshänseende och kontaktskapande. För potentiella användare av systemet, det vill
säga de som har ett behov att söka efter resurser eller samarbetspartners,
gällde det att visa upp ett intressant och värdefullt informationsinnehåll. En
tredje aktör var enligt Erik av mer makro-karaktär i form av exempelvis regionsansvariga på myndigheter, högskolor eller liknande som önskade en
generell överblick över vilken kompetens som finns inom olika områden.
För dessa beskrev man hur systemet också kunde bidra till ökad regional
samordning, konkurrenskraft och ekonomisk tillväxt.
»Like most cultural processes, legitimacy management rests heavily on
communication – in this case, communication between the organization and
its various audiences [...] Thus, skillful legitimacy management requires a
diverse arsenal of techniques and a discriminating awareness of which situations merit which responses.« (Suchman, 1995:586)
80
Det visade sig också att vissa intressentgrupper var enklare att övertyga och
involvera än andra. Framför allt de offentliga aktörerna och universiteten
verkade snabbbare ta till sig projektets budskap, medan företagen fortfarande
hade en ganska avvaktande hållning.
BJÖRN (INTERVJU 2004-11-10): Hur får ni aktörer villiga till att lägga in information i systemet?
ERIK: Ja det finns ju aktörer som är snabbare och de som är svårare. Vad
gäller intresset för samverkan har vissa lättare att förstå och se värdet i
det än andra. Dom som har lättast är universitet och efter det kommer
nog forskningsinstitut. Sist kommer företag, både stora och medelstora.
Men jag tror man kan säga att universitet tydligast ser värdet av denna
form av nätverkande.
BJÖRN: Inte småföretag?
ERIK: Alltså, företag vill ju synas, men utan att det finns en risk för att information röjs. Så man har ett behov av att delge sina kunskaper, resurser
och kompetenser utan att riskera någonting. Det kommer ju vara både
storföretag, universitet, forskningsinstitut, små- och medelstora företag
och andra resurs- och kompetensägare som tillslut läggs in i systemet,
men vilken pusselbit som fylls på först beror ju lite på hur tidigt de ser
värdet av samverkan.
För högskolor är det inte speciellt svårt att se detta värde eftersom regeringen direkt säger till dem att samarbeta. Man har Triple Helix och fler
uppgifter än att bara utbilda och förvalta kunskap internt. De ska även
sprida kunskap och få användning av det ute i industrin. Så universiteten
ser det här värdet väldigt tydligt. Det blir ju också ett sätt att dra in finansiering till sin verksamhet.
Efter det kommer forskningsinstitut av olika slag. Det kan ju vara allt från
IVL [Industriforskning och Utveckling]41, SP [Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut]42 och allt vad de heter. Dessa har ju också ett intresse av att
på något sätt stödja små och medelstora företagen.
Och därefter kommer då företagen, och här har man lite svårare att se
värdet för man tänker ”ja men vi har ju redan bra samarbeten”. Då blir argumentationen svårare och då måste man hitta vinster som är så starka så
att de överträffar redan etablerade relationer. Man behöver ju inte överge
sina gamla nätverk, men incitamenten måste vara så stora att man också
kan tänka sig att ingå i nya samarbetsformer trots att man kanske inte riktigt känner dem än.
41
Industriforskning och Utveckling (IVL) är ett forskningsinstitut ägt av SWEREA med syfte
att initiera, utföra och omsätta Forskning och Utveckling till tillväxt inom verkstadsindustrin.
Huvudkontoret ligger i Mölndal.
42
Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut (SP) är ett statligt ägt institut lokaliserat i Borås,
som utför forskning och genomför uppdrag för industrin inom bl.a. tekniska undersökningar,
beräkningar, provningar, mätningar kvalitetssäkringar och certifieringar.
81
Suchman (1995) skiljer på tre nivåer av organisatorisk legitimitet; pragmatisk, moralisk och kognitiv. Den pragmatiska legitimiteten baseras på beräknande egenintresse från motparten och kommer från att denne ser ett direkt
eller indirekt personligt värde i att ge sitt stöd. Moralisk legitimitet innebär
att organisationen har fått ett socialt rättfärdigande och att dess aktiviteter,
metoder, strukturer eller deltagare anses ”vara eller göra rätt”. Med den kognitiva legitimiteten menas att organisationen har fått en generell mental acceptans; att den är förstådd eller till och med tagen för givet.
Man kan utifrån Suchmans legitimitetsdistinktion resonera kring varför vissa
aktörer hade lättare att involveras av Offertkraft/Kompetensarena Väst än
andra. För att vinstdrivande företag skall vara villiga att ge pragmatisk legitimitet till projektet måste det uppfylla en direkt verksamhetsnytta i form av
exempelvis tillgång till bättre information, resurser eller kontakter, medan
för offentliga aktörer räcker det långt med att berättelsen kring projektet är
tillräckligt förtroendegivande och aptitretande. Även för den moraliska legitimiteten skiljer det sig, då det för de offentliga aktörerna finns en tydlig
koppling mellan pragmatisk och moralisk legitimitet; ökad moralisk nytta
genom ökad regional konkurrenskraft ger per automatik egennytta för politikern. Relationen mellan vinstdrivande företags kärnverksamhet och ett regionalt samverkansprojekt behöver inte nödvändigtvis vara lika stark. Vad
gäller den kognitiva legitimiteten kunde man anta att projektet kommit längre gentemot de offentliga aktörerna dels för att projektet huvudsakligen baserades på dessa aktörers samverkansretorik men kanske framför allt för att
Erik och Tomas mest umgåtts i dessa kretsar.
Strävan efter en ”kritisk massa”
Redan under våren 2004 hade Erik lyft fram vikten av att nå en så kallad
”kritisk massa” för att få med allt fler aktörer på tåget. Detta blev sedan ett
återkommande tema i våra intervjuer, varför jag fick anledning att efterforska bakgrunden till uttrycket och vad det står för i akademiska kretsar. Det
var nationalekonomen Tomas Schelling (1978) som ursprungligen hämtade
begreppet från atomfysiken där det används för att beskriva mängden radioaktivt material som krävs för att producera en kärnkraftsreaktion. Vid en viss
tröskelnivå har en kritisk massa byggts upp som ger en kraftfull, självgenererande eskalering i tillväxtprocessen. Med hjälp av Schellings metafor har
bland annat Shapiro och Varian (1998) försökt förklara informations- och
nätverkssamhällets grundläggande ekonomisk karaktär; nämligen att värdet
av att ingå i ett nätverk beror på hur många andra som redan ingår i det. När
en kritisk massa har uppnåtts uppstår positiva ”feedback-loopar” som leder
till (ibland extrema) så kallade ”nätverkseffekter”.
82
»The notion of positive feedback is crucial to understand the economics of
information technology. Positive feedback makes the strong get stronger and
the weak get weaker, leading to extreme outcomes.« (Shapiro & Varian,
1998:175)
För Kompetensarena Väst menade Erik att projektet måste sträva efter att få
upp en kritisk massa av information i systemet – både kvantitativt och kvalitativt – så att andra uppfattar det som intressant och spännande och därmed
själva vill lägga in egen data i det. På så sätt skulle positiva nätverkseffekter
uppstå och systemet befästas.
BJÖRN (INTERVJU 2004-11-10): Och hela projektet bygger på någon slags
mobiliseringsprocess…? Att få pengar, att få medlemmar, att få…
ERIK: Att uppnå en kritisk massa.
BJÖRN: Ja precis. Ni pratar ofta om att bygga en kritisk massa… att få personer att se den där framtidsbilden om att det kommer löna sig att delta i
projektet. Men detta värde finns ju inte där förrän den här kritiska massan
byggts upp?
ERIK: När man nått den kritiska massan börjar folk se att konkreta värden
genereras. Innan är det inte lika lätt att förmedla detta. Då handlar det ju
väldigt mycket om visioner kring produkten och hur man förmedlar idéerna som projektledare, entreprenör eller vad man nu kallar sig. Men
även under mobiliseringsfasen finns det olika delområden att satsa på.
Den kritiska massan ser olika ut beroende på om det är företag eller universitet vi pratar om. För att få företag att vilja gå in och använda ett system krävs att det redan finns väldigt mycket information i det så de kan
se ett direkt värde. Men den kritiska massan för ett universitet är kanske
långt tidigare och mellan dessa ligger forskningsinstituten.
BJÖRN: Och börja med sådana som är lättare att mobilisera…?
ERIK: Naturligtvis. Det kan jag säga att vi har en utvecklad tanke eller idé
att vi plockar självklart den frukt som är lättast först. Men det gäller att få
ihop olika kritiska massor.
I litteraturen, liksom i Eriks tindrande förhoppningar, finns en föreställning
om ett underliggande deterministiskt framgångsrecept. Har väl denna (dock
nästan alltid odefinierade) volymnivå uppnåtts så löser sig resten mer eller
mindre av sig själv genom en snöbollseffekt som i princip är ostoppbar. Men
hur vet man vilken mängd som är tillräcklig? Och vad skall den innehålla? I
en intervju två veckor senare kom vi åter att diskutera den strävsamma vägen
mot en kritisk massa och dess efterlängtade effekter.
BJÖRN (INTERVJU 2004-11-24): Men det finns ett underliggande antagande
att om innovationen är tillräckligt bra så kommer den automatiskt att attrahera användare?
83
ERIK: Inte enbart, självklart. Det var detta vi pratade om; dilemmat att det
måste finnas tillräckligt många användare för att andra ska vilja gå med.
Först måste vi då försöka förstå hur användaren tänker. Det här är något
som jag tror är oerhört viktigt oavsett vad det gäller; att vrida på det och
titta utifrån den andra personens perspektiv. Och visst, gör man detta ensam så är problemet att man kan bli väldigt insnöad och ju mer man jobbar desto längre ifrån verkligheten hamnar man…
BJÖRN: Och så innebär det väldigt mycket marknadsföringsaktiviteter för
att sälja in systemet? Använder ni systemet självt för detta?
ERIK: Ja lite så. För att snabba upp den här kritiska massan så har vi tänkt
såhär; vi vet vad vi vill med systemet och gör många iterationer, men om
vi är tillräckligt skickliga på att sätta oss in i användarnas perspektiv så
kan vi undvika vissa av iterationerna och speeda upp det hela. Vi kan
ganska snabbt stoppa in information som vi redan har tillgång till och
som vi är övertygade om är relevant och aktuell. För jag kan inte åka ut
till företag och tvinga dem att börja använda systemet, men jag kan däremot se till att den information som faktiskt finns där är relevant, aktuell
och knivskarp. På så sätt höjer vi systemets värde.
BJÖRN: Och på så sätt menar ni att chansen att sälja in produkten ökar…
Men den säljer sig väl ändå inte av sig självt?
ERIK: Nej nej. Självklart krävs mycket marknadsföring och andra aktiviteter, det kommer vi ju inte komma ifrån. Men vi minskar tröskeln. Om jag
skulle säga ”vi har en korvkiosk här” så skulle kanske ingen tycka att det
har något användarvärde, men om jag säger att ”på Chalmers finns det ett
instrument som är ett av de främsta i världen och som har en beläggning på fem
procent. Chalmers skulle gladeligen ta emot ditt företag om ni vill testa material.
Det skickar en stråle igenom er produkt och undersöker vart det finns dislokationer och ger feedback på hur ni kan förbättra er process. Det kostar 5000”. Då är
det lättare att se ett direkt ekonomiskt värde av systemet och därmed blir
det mer lättsålt. Men självklart måste det säljas in.
BJÖRN: Men när har ni skapat den här kritiska massan? Om fem år…?
ERIK: Nej mycket snarare än så. Sex månader skulle jag nog kunna uppskatta det till. Nu är det ju jättesvårt att säga för det beror mycket på vilka
aktörer vi får in. Det är lite skillnad om det skulle vara SKF, Volvo, Autoliv, Saab, Ericsson, Saab Ericsson Space, ja det kanske hade räckt med
dessa sex tillsammans med universiteten för att uppnå en kritisk massa.
Är det tio småföretag ute i Mölndal så kanske vi inte nått dit...
BJÖRN: Men ska ni verkligen ha byggt upp detta på sex månader…?
ERIK: Ja det kanske är lite optimistiskt…?
Senare under intervjun använde Erik tre olika metaforer för att närmare förklara deras strategi. Den första liknelsen var med en mobiltelefon som han
menade består av tre delar – hårdvaran, mjukvaran och funktionaliteten –
84
och som i Kompetensarena Västs fall skulle motsvara IT-systemet, kompetensstrukturerna och informationsinnehållet. Strategin var att först utveckla
hård- och mjukvaran och därefter fylla den med användbara, efterfrågade
funktioner; ju mer spännande tillämpningar som byggs in, desto större marknad för mobiltelefonen. ”Är användarna intresserade av att skicka SMS, ja
då lägger vi in det”, som Erik beskrev det. En annan metafor var i form av
en racerbil; ”Är motorn tillräckligt bra kan man kanske gå från noll till
hundra på 10 sekunder, men är den halvtaskig så kanske det tar 25 sekunder”. Den tredje metaforen gick under ungefär samma tema, men nu i form
av en bok; ”Jag tror tillexempel att du skulle vara mer intresserad av att
läsa en bok som är genomarbetad och inbunden, än om den bara ligger i
lösa blad…”
Ovanstående exempel visar på Eriks övertygelse om att välbyggda system
snabbare lockar till sig en kritisk massa än ofärdiga system och att konceptet
bättre förmedlas till potentiella användare när teknologin är färdigbyggd och
fylld med användarnyttig information.
Utdrag ur dagboken: ”linjär produktutvecklingssyn…”
Fokus för projektet har väldigt mycket varit att skapa själva systemet och fylla det med
innehåll. Inte lika mycket ännu på att interagera med kunderna eller slutanvändarna.
Först försöktes nog detta, men kanske fick de inte riktigt den hjälpen de ville ha… Hela
deras nuvarande arbetssätt bygger mycket på en ganska rationell, linjär produktutvecklingssyn; först skapas produkten, sedan fylls den med information och därefter säljs
den. Ju bättre produkt och innehåll, desto lättare går den att sälja.
Trots att man lagt fokus på systemet är Erik väl medveten om att projektet endast
kommer att lyckas om användarna slutligen också börjar använda det. Här sa han ungefär; ”Men den delen är det vi känner till minst om. Produkten och content har vi själva
kontroll över, men användningen är svårare att identifiera”. Han håller med om att engagemanget och involveringen av användarna skulle förenkla spridningen, men genom
att först förbättra innovationen tror han att det blir enklare att skapa detta intresse på
sikt. Ett alternativ hade ju annars varit att man tidigt involverar kunden i utvecklingen
och på så sätt samtidigt öka engagemang och spridning. Han beskriver också systemet
idag som något tungrott och att det blir allt svårare och tar allt längre tid att flytta ”hela
kolossen”, som han uttryckte det. Man kan flytta lite men inte längre förändra helt.
Utdrag från egna reflektioner efter möte med Erik, 2004-11-24
Uppsummering av Scen IV
Vi har nu sett hur projektet gått från att mobilisera finansiärers intressen till
att på allvar börja utveckla IT-systemet och strukturera dess informationsin85
nehåll. Det som i projektplanen lyftes fram som ett medel för att uppnå själva huvudmålet, det vill säga ett verktyg för att uppnå regional tillväxt, blev
under denna berättelseakt ett mål i sig. Systemutvecklingen hamnade i centrum för både verksamheten och dess beskrivningar i planer och strategidokument. Betydligt högre krav började också ställas på systemleverantören
vars insatser i framtiden eventuellt måste ses över och kompletteras.
Ett intensivt relationsbyggande pågick hela hösten för att hitta lämpliga personer att engagera i allt från datainsamling till strukturering. Många personer
kom och gick i projektets periferi utan att man hittade det där genuina glöden
som fanns inom projektledarna själva. Hur skall man göra för att övertyga
dem att vilja stanna längre i nätverket? Här krävs kanske någon form av
involveringsstrategi som får aktörerna att känna sig intresserade, behövda
och utvalda, och inte manipulerade och utnyttjade. Ännu hade Erik och Tomas inte helt lyckats med denna viktiga uppgift. Jag hade också personligen
lite svårt att förstå vad dessa experter skulle få för personlig nytta av att utveckla kompetensstrukturer åt projektet. Möjligtvis kunde det ses som en
form av samhällsansvar och del i högskolans ”tredje uppgift” i kraft av projektets regionalpolitiska prägel. Tiden fick utvisa hur arbetet med att skapa
engagemang skulle vidareutvecklades och ta form framöver.
De tankar som lyftes fram angående systembygget utmärktes av en relativt
traditionell syn på själva utvecklingsprocessen. Även om Erik ofta nämnde
att man vill jobba med kontinuerliga iterationer mot viktiga aktörsgrupper
hade man stor kontroll över vilka som släpptes in i utvecklingsarbetet. Den
mesta informationen hölls hemlig för utomstående och de som trots allt fick
se utvalda delar måste först skriva på sekretessavtal. Samtidigt pratade man
om vikten att bygga en ”kritisk massa” av information i systemet, som på
sikt skulle göra det så intresseväckande att användare självmant ville ansluta
sig till plattformen. Denna balansgång mellan öppenhet och slutenhet är
ingen enkel avvägning, för när vet man att man har kommit upp till en sådan
kvalitetsnivå i systemet att det är dags att våga bjuda in användarna att
komma med feedback? Erik och Tomas ville i alla fall vänta ännu en tid.
Men skulle de hinna klart med allt som utlovats innan projekttiden gått ut?
Räcker deras leveranser till ett förnyat förtroende hos RUN?
Jag hade vid det här läget följt projektet i drygt ett halvår och måste snart
börja fundera över vad det var jag ville skriva om. Planen var att inom mindre än ett år producera en licentiatuppsats. Men vad var det egentligen ur akademisk synpunkt som jag höll på att studera? Vilket fält ämnade jag bidra
till? Valet skulle påverka vilken typ av litteratur jag behövde läsa in mig på.
Under våren och sommaren hade det känts som att det mesta av intervjuerna
handlat om att bygga legitimitet gentemot externa makroaktörer. Hösten
hade präglats av mer konkreta aktiviteter för att få individer att involveras
och engageras i projektets verksamhet snarare än att enbart ge passivt stöd.
86
Främst hade jag ännu så länge hållit kontakt med en av aktörerna och fått
höra hans berättelser utifrån hans perspektiv. Jag förstod ju att detta inte var
den enda sanningen som existerade och risken fanns att jag fått en skönmålad bild av verksamheten. För även om jag tyckte Erik var öppen och trovärdig så var det svårt att säkerställa att han inte hemlighöll viktiga saker eller
till och med ibland talade osanning. Den information jag fick i våra intervjuer var dock både intressant och innehållsrik och därför kände jag att den
nuvarande arbetsprocessen fungerade tillräckligt bra. Jag hade flera gånger
frågat om det var möjligt att följa med ut på kundbesök eller sammanträden
men förstått att det inte var önskvärt eftersom det skulle störa processen.
Naturligtvis ville jag inte heller riskera vårt upparbetade förtroende och en
fortsatt relation. Min stora utmaning var nu att utifrån all data som jag hade
samlat in och litteratur jag läst, formulera en intressant och adekvat forskningsfråga som både passade mitt eget intresse och var vetenskapligt bärkraftig. Jag hade fortfarande någon månad på mig att fundera.
87
Scen V: Ett givande och ett tagande
Nytt beslut i RUN
När årsskiftet började närma sig var det återigen dags att ansöka om projektmedel för Kompetensarena Väst. Men denna gång hade Åke lugnat Erik
och Tomas och sagt åt dem att koncentrera sig på projektarbetet så skulle
han lösa den ekonomiska biten.
BJÖRN (INTERVJU 2004-11-24): Ska ett nytt beslut tas även på Teknikbron?
ERIK: Ja det tror jag, för den mindre del som de ska gå in med. Men lokalen står ju där redan tom och outhyrd så på det sättet tror jag att de redan
har tagit ett beslut. Jag tycker det känns väldigt skönt att vi inte behöver
lägga oss i exakt hur de löser det. Tidigare har vi hela tiden fått förklara
oss och pressa på. Jag vet inte hur många beslutsunderlag som vi tog fram
i våras. Jag skojar inte, det var nog fem eller sex stycken, och dom sa ”nej
nu gör vi såhär istället”. Nu slipper vi det och kan fokusera på verksamheten snarare än att hålla på med införsäljningen till dem.
BJÖRN: Så det har varit en legitimitetsprocess där?
ERIK: Absolut. Och den har på nått sätt kommit fram till en nivå där vi inte
hela tiden behöver styra. Den har blivit mer självgående.
Beslutsunderlaget som förbereddes var nästan en kopia av septemberversionen. Man hade gjort ett par omformuleringar och bland annat lagt till
”driftssättning” som nytt mål inför det kommande året. Den stora skillnaden
var annars budgeten och målindikatorerna som nu baserades på 12 månader.
Kort innan mötet i RUN stämde Helena av texten med Tomas och Erik som
ville göra ett litet tillägg; att under det kommande året även kartlägga omkring fyra tusen så kallade ”industriella processer”. Jag förstod först inte
vad de menade med detta uttryck men det lät i mina öron som ett jättelikt
antal. Senare fick jag förklarat för mig att man ville definiera vilka olika
aktiviteter som skulle kunna eftersökas i systemet (ex. svarvning, lödning)
och klassificera och strukturera upp dessa ”processer” i ett stort sammankopplande nätverk utefter vart de hamnar i ett generiskt övergripande produktutvecklingsförlopp. Erik hade redan påbörjat detta digra arbete.
Helena, Åke och deras chef var alla närvarande när beslutet togs i nämnden.
Åkes lugnande besked till projektet under hösten visade sig vara väl under88
byggt. Projektansökan gick igenom utan problem och texten i sammanträdesprotokollet var också nästan en kopia av det föregående RUN-beslutet.
Projektet beskrevs fortfarande som ett regionalt kompetenssystem med syfte
att skapa innovationer och nya affärer i samverkan mellan industrin, akademin och den offentliga sfären. Regionala utvecklingsmedel avsattes med
omkring 1,8 miljoner kronor.
När jag några dagar innan julafton träffade Erik var han mycket lättnad efter
det glädjande beskedet. Projektet skulle ligga kvar under Teknikbrostiftelsen
(eller vad det nu skulle heta efter den förestående omorganisationen) och
man hade fått en klarhet och stabilitet inför det kommande året.
ERIK (INTERVJU 2004-12-20): Jag förstod av Tomas, som har pratat med Åke
och Helena, att beslutet togs enhälligt av nämnden. Om man tittar utifrån
legitimitetssynpunkt så har vi i det fallet kommit ganska långt. Så nu är
det bara att fortsätta. På många andra håll har vi inte nått ända fram än,
men finansieringen är ju faktiskt en av de grundläggande bitarna, för annars är det svårt att driva på alla de andra fronterna.
BJÖRN: Det känns skönt att slippa tänka vecka för vecka, som tidigare?
ERIK: Ja och denna gång ställde vi faktiskt lite krav. RUN kommer ha ett
nytt möte nu den 21:a december, men vi sa att det måste upp tidigare och
såg till att de kunde ta ett beslut förra månaden. Vi kan inte gå och vänta
ända till slutet av december för att veta hur det blir i januari. Det går liksom inte. Det löste sig och det var bra, för annars hade det blivit knepigt.
BJÖRN: Och ni sitter kvar på Teknikbron? Vet ni något om deras omorganisering än?
ERIK: Nej, inte helt. Jag tror de har ett årsmöte och ska spika det nu på
onsdag. Men jag är inte helt säker. Dom hade ett förslag på att det skulle
heta ”Innovationsbron” och VINNOVA verkar tycka att det är bra.
Projektledarna hade alltså lyckats övertala Åke om att snabba på med beskedet om deras framtid och beslutet fattades en månad tidigare än utsatt, trots
att det vid den tidpunkten inte var bestämt vad som skulle hända med Teknikbrostiftelsen. Inofficiellt visste man dock att stiftelsen i någon form skulle
fortsätta existera, vilket passade Erik och Tomas mycket bra då de under
hösten ”bott in sig” i ett av Teknikbrostiftelsens kontor ute på Lindholmen
och trivdes i denna omgivning. Där hade de också fått nära kontakt med
stiftelsens projektledare Marie som satt i rummet intill.
Det var alltså med gott mod som Erik och Tomas nu kunde se fram emot det
kommande året efter en välbehövlig julledighet. Det kändes skönt för dem
att inte längre behöva tänka på den ekonomiska biten, vilket hade tagit så
mycket kraft under våren och sommaren. Nu skulle istället all energi läggas
på att få systemet klart. Man hade fått ett större manöverutrymme för att
kunna lyfta blicken och kanske tänka mer strategiskt, även om Erik själv
89
ansåg att både han och Tomas hade varit ganska bra på att göra detta även
innan. Hösten hade dock präglats av ganska många småkriser och ”bränder
som hela tiden måste släckas”, som han uttryckte det.
BJÖRN: Så hur känns det nu när ni har finansiering ett år framöver?
ERIK: Mentalt kan man möjligtvis tillåta sig en ledig helg eller så, vilket
nog är en förutsättning för att kunna arbeta effektivt. Men annars känner
vi inte att takten dämpas för att vi vet hur det kommer ser ut ett år framåt.
BJÖRN: Utan mer att ni kan koncentrera er på andra saker?
ERIK: Kanske organisera mer... Tomas satt i helgen och försökt skriva ned
vilka aktiviteter vi håller på med. Han sa att det bara blev ett virrvarr. Går
man ned på detaljnivå så är det bara hur mycket som helst. Så man får
nog ta en vecka i taget och jobba i moduler. Det tror jag kan vara bra. Det
har varit både positivt och negativt det här med osäkerheten. Det har ju
försinkat också tror jag. Eftersom tryggheten inte har funnits så har Tomas blivit kvar längre på Handelskammaren, vilket gjort att vi inte kunnat ha samma tempo som om vi jobbat båda två på heltid.
BJÖRN: Så det långsiktiga tänkandet har påverkats?
ERIK: Så kan det ha varit till viss del. Tryggheten och stabiliteten. Det tar
naturligtvis mycket energi och det är väl den man förlorat lite på att det
varit korta deadlines. Deadlines för visserligen utvecklingen framåt men
samtidigt blir det mycket fokus på att fixa finansieringen. Man måste hela
tiden tänka på hur man ska överleva och tvingas lägga ned stort jobb på
delar som inte ger något direkt värde.
Även om Erik här tryckte på behovet av långsiktig stabilitet berättade han
senare att han inte alls var säker på att det enbart hade varit positivt om man
lyckats säkra finansieringen redan för ett år sedan. Då hade antagligen fler
individer från det gamla projektet varit involverade och kanske hade inte den
speciella personkemin och ansvarskänslan mellan Erik och Tomas växt fram
på samma sätt. Den ständiga uppföljningen från projektägarna hade dessutom tvingat dem att ständigt konkretisera och förenkla konceptet i både ord
och form. Ekonomisk stabilitet innebar således både för- och nackdelar.
Reflektion kring projektets utmaningar och status
När nu snart årsskiftet stod för dörren bad jag Erik att fundera lite kring vilka
de största utmaningarna hade varit sedan min studie började. Han lyfte då än
en gång fram svårigheten och betydelsen av att involvera och engagera andra
aktörer in i projektet. Detta ständigt återkommande tema framstod allt mer
som entreprenörsprocessens kärna, vid sidan av själva systembygget.
90
BJÖRN: Har det uppstått problem som ni inte hade räknat med?
ERIK: Svårigheter menar du? Delvis hade jag kanske inte räknat med att
man hela tiden måste leda allting ända in i mål. För annars stannar det av.
Det finns tröghetslagar. Det är som att springa i sirap. Och det som är
svårigheten är att inte trycka något framför näsan på folk och säga hur det
ska vara, utan komma överrens och samtidigt få dom att förstå vad vi vill
ha. De är hela managementbiten… Att det är svårt att få andra att bli…
BJÖRN: ...intresserade?
ERIK: Ja absolut. Att få bollen ända in i mål. Det är nog det man underskattar mest. Vi är ju medvetna om att det är svårt att få bollen i mål och att
det tar väldigt mycket energi och många delar som ska passa. Och då
gäller det att prioritera vilka bollar som är viktigast att få i mål först. Det
här finansieringsbeslutet var ju en sådan viktig boll för då blir det lite mer
tid att ta itu med de andra bollarna.
Man hade varit framgångsrik i relationsbyggandet mot projektägarna och
politikerna, men för övriga intressenter fick de fortfarande jobba ganska
mycket för att få någonting att hända. Detta var trots allt inte så förvånande
eftersom de personer som kontaktats hade sina huvudsakliga arbetsuppgifter
någon annanstans och att översätta alla dessa olika intressen in i projektet
var en svår utmaning. Involveringsarbete är ett hantverksarbete och en konst
och liknar mycket vad Law (1987) kallar ”heterogeneous engineering”, med
vilken han menar att få många olika intressen att integrera i en och samma
innovation. Här krävs att projektledaren inte enbart agerar som entreprenör
utan kan förvandla sig till sociolog, historiker, moralfilosof, nationalekonom
eller kanske statsvetare i mötet mellan teknologin och dess användning.
»[T]he stability and form of artefacts should be seen as a function of the interaction of heterogeneous elements as these are shaped and assimilated
into a network. In this view, then, an explanation of technological form rest
on a study of both the conditions and the interrelation of a range of disparate elements of varying degrees of malleability. I call such activity heterogeneous engineering and suggest that the product can be seen as a network
of juxtaposed components.« (Law, 1987:113)
Upprättandet av en styrgrupp
Tankar hade funnits ett tag på att etablera ett så kallat ”kompetensråd” med
representanter från industrin. Syftet med en sådan grupp skulle vara att få
tillgång till en mer samlad expertis, mot vilka projektet kunde ställa frågor
och stämma av idéer. Exakt hur gruppen skulle sättas samman var ännu inte
bestämt men Erik och Tomas hoppades att Teknikbrostiftelsens företagskontakter på något sätt kunde nyttjas. I samband med dessa diskussioner växte
91
också en annan idé fram om att upprätta en ”styrgrupp”. Förslaget kom
egentligen från Lena och Marie på Teknikbrostiftelsen som ville forma en
slags styrelse mot vilket projektet skulle rapportera. På så sätt kunde de få en
bättre inblick i verksamheten, då projektet nu lydde under deras försorg.
Erik kände inget motstånd till att en styrgrupp etablerades. Tvärtom välkomnade han tanken och hade på uppdrag från Marie tagit fram ett utkast om hur
det kunde fungera i praktiken. I dokumentet kunde man läsa att gruppen
borde mötas med åtta veckors mellanrum och ha två primära arbetsuppgifter;
1) att fastställa kartläggningsinriktningen och 2) att utveckla den framtida
förvaltningsorganisationen. Även förslag på specifika styrgruppsmedlemmar
var angivna, främst representanter från Regionen och universiteten.
BJÖRN: Men om ni sätter upp en styrgrupp som har till uppgift att styra så
minskar det väl er frihet?
ERIK: Jo det kanske det gör men det är väl inte så farligt? Så är det ju för
alla. Vi kan måla tavlan, vilket vi är jäkligt bra på, men om dom identifierar hur ramen kan se schysst ut så hjälper det bara oss.
BJÖRN: Men om styrgruppen vill gå andra vägar som ni tycker är fel då?
ERIK: Om dom vill att det här förhållandet ska fungera så kommer dom
väl antagligen lyssna på oss också. Och vill dom styra åt ett visst håll så
får dom ju komma med goda argument. Jag tror att det är bra om någon
utifrån följer projektet. Annars blir det bara vad vi själva tycker verkar intressant. Även ur legitimitetssynpunkt är det bättre att ha fler parter med.
BJÖRN: Ska den vara styrande eller rådgivande?
ERIK: Jag ser det som att styrgruppen bestämmer vilken riktning vi ska
mot. Vi sköter själva skutan om dom säger att målet är Buenos Aires.
Så även om det till viss del skulle innebära en ökad extern kontroll var alltså
en styrgrupp något som sågs som positivt av Erik. Den skulle kunna fungera
som ett externt bollplank och välja en för regionen passande inriktning. Den
skulle också ge ökad legitimitet åt projektet och styrgruppsmedlemmarnas
kontaktnät kunde bli en stark tillgång i arbetet att bygga relationer med
passande externa aktörer. Dessutom innebar den ett mer utspritt ansvar om
projektet till slut inte lyckades levererade enligt förväntningarna. När jag
träffade Erik en månad senare var planerna än mer utarbetade;
ERIK (INTERVJU 2005-01-18): Styrgruppen ska agera på lite mer strategisk
nivå men också till viss del fungera som operativt stöd. Det måste ju finnas några som tar över. Jag menar jag och Tomas kommer inte att bli kvar
för alltid och då behöver styrgruppen ta fram olika riktlinjer för vad som
ska åstadkommas innan vi lämnar. Så vi vill att styrgruppen ska ha en roll
att den vägleder oss mer konkret om vad som är viktigt för Västsverige så
att man på något sätt förankrar användningen. Det får inte bli att vi bygger upp någonting som inte behövs. Så både att styra inriktningen men
92
även att planera för förvaltningen som successivt kan ta över och driva
det här. Jag tror att en sådan här plattform kan få en bred förvaltningsorganisation att samarbeta bättre och man kan skära bort lite av prestigen.
Så nästa viktiga bit är att få till själva sammansättningen. Vi sa att det
kunde vara uppåt tio stycken men Marie tyckte fem till sju.
Det var Marie som hade fått huvudansvaret att sätta samman gruppen. De
namn som var på förslag kom från VGR, Teknikbrostiftelsen, Chalmers,
Göteborgs universitet, Almi och ett par ytterligare organisationer. Dock
fanns ingen representant från industrin, vilket jag tyckte var intressant eftersom det var därifrån som man i projektet själva från början hade velat få
feedback genom det tänkta kompetensrådet.
BJÖRN: Så vem satte samman det här förslaget på representanter?
ERIK: Det föll sig ganska naturligt.
BJÖRN: Men det är lite typiskt att inte någon från näringslivet är med?
ERIK: Ja det är ju det som är det svåra, för vem tar man?
BJÖRN: …Volvochefen?
ERIK: Ja så tänkte vi först. I vissa fall är det säkert bra ur legitimitetshänseende att ha med tunga namn. Men i det här fallet får det inte bli för högtravande och segt utan det måste var mycket aktivitet. Hellre de som är
produktutvecklingschefer eller ett par nivåer ned. För storföretag ser vi
att det är personer som jobbar mer direkt med produktutvecklingsproblem. Konstruktionschefer, designchefer… Men det är inte lätt att hitta
bra representanter för dom är alla väldigt smala och ser främst till sitt eget
område. Och det behöver ju inte bara vara kullager, basstationer och
flygmotorer som vi är intresserade av.
En symbios-relation börjar utvecklas?
Det var nu slutet av januari och jag satt på Eriks kontor ute på Lindholmen
och väntade på att göra ännu en intervju. Rummet var fyllt med dokument
staplade över varandra och den ena väggens whiteboard var fullklottrad med
massa pilar, boxar och suddig text i olika färger. Jag hade kommit tio minuter sent eftersom jag missade bussen men det var ingen fara eftersom Erik
fortfarande var på lunch. Det var Marie som släppte in mig. Erik kom några
minuter senare uppklädd i mörk kostym och slips och hälsade på Marie innan vi gick in i konferensrummet och påbörjade vårt samtal.
Beslutet var nu officiellt taget att Kompetensarena Väst skulle fortsätta ligga
under Teknikbrostiftelsen även efter den förestående omorganisationen, som
för övrigt hade blivit framflyttad till mars. Att projektet satt i deras korrido93
rer innebar inte bara att en tillgång till infrastruktur och IT-support, utan
också en möjlighet att bygga upp relationer med en av det offentliga innovationssystemets viktigaste aktörer. Man fick på så sätt en god inblick i vad
som diskuterades på nationell och regionalpolitisk nivå.
ERIK: Marie har en grej på sitt bord som vi har jobbat en del med den senaste veckan. Teknikbron har fått en möjlighet att söka medel från Nutek
och snabbt sätta ihop ett program för produktutveckling i småföretag.
Givetvis är man väldigt intresserad av detta och ska söka tillsammans
med bland annat VGR och Almi. Nutek vill i detta anslag enbart satsa på
etablerade institutioner och inte direkt på företag. Det ska helst vara ett
brett samarbete där flera aktörer ingår och det ska finnas en långsiktighet.
Målet är att hitta nya samarbetsformer för produktutveckling tillsammans
med småföretag. Vad jag förstår ser Marie att vårt projekt skulle kunna
”krydda anrättningen” lite. Vi gör ju faktiskt en plattform som skapar förutsättningar för att samverka bättre inom just produktutvecklig i småföretag. Jag vet inte riktigt vart det här landar och vi lägger oss inte i det, men
det vore intressant om vi kunde bidra i den samverkansformen. Nu känner vi att vi släpper det här lite och låter dem lösa det. Vi kan stötta och
så, men det är dom som går till Nutek med ansökan.
BJÖRN: Så det blir lite att ni lever i symbios? Ni behövde Teknikbrostiftelsen för att få legitimitet och finansiering och hela den biten och nu kan
dom använda er för att visa att de arbetar med konkreta projekt…
ERIK: Visst är det symbios. Vi behöver ju någon som har en användning
för vårt koncept. Teknikbron har användning för det.
I takt med att projektet blev alltmer utvecklat kunde alltså också Teknikbrostiftelsen dra fördelar av samarbetet genom att lyfta fram det som ett bra
exempel på aktiviteter i den egna verksamheten. Det var inte längre enbart
Kompetensarena Väst som enrollerade Teknikbrostiftelsen för att stärka sin
position, utan man lät sig även själva bli enrollerade för att till exempel stärka sin huvudmans Nutek-ansökan.
Ökad struktur i systemet
Systemet hade med tiden blivit allt mer standardiserat och strukturerat. Detta
gjorde insamlingsarbetet av kompetensinformation snabbare och enklare
vilket var nödvändigt då mängden data som skulle bearbetas var enorm. Redan hade man samlat in cirka 200 regionala resursposter och planen var att
dramatiskt öka denna siffra under våren. Informationen skulle sedan läggas
in i en sammanlänkad struktur av ”processer” och som också den var under
ständig utveckling och växte i omfång.
94
ERIK: Vi håller på och ta fram ”templates” så att kompetensprofilerna ser
likadana ut. Man ska inte kunna skriva in mer än vad vi har förbestämt,
vilket gör det både enklare att samla in och använda informationen. Det
blir lite á la McDonalds. Det behöver inte struktureras och justeras utan vi
kan bara ta den rätt av. Så det är det här som tar en del av min tid just nu;
kompetensinsamling och skapa dessa kompetensprofiler. Parallellt tar vi
fram en sökstruktur i form av olika processer. Där är vi uppe i en 1300
stycken hittills.
BJÖRN: Ja just det. Det var i november ni kom på att ni skulle börja kartlägga dessa?
ERIK: Ja kanske, det var rätt länge sedan. I november var vi ute och jobbade på fältet mycket. Då sprang vi på en del stolpskott och minor som nästan höll på att rasera allt. Men så är det ju. Ibland springer man på och så
visar det sig vara en död gränd. Men tillslut tror jag att vi hittade lite rätt.
Det vi ville var att få en slags struktur över hur processer för produktutveckling översiktligt kan hänga samman på ett lättöverskådligt sätt. Nu
länkar vi samman processerna i ett nätverk för att få användaren tankemässigt att förstå hur man ska leta och få ett logiskt flöde från generell till
specifik sökning, om du förstår vad jag menar. Vi sätter upp hur processstrukturen ska vara och lägger samtidigt in kompetensinformationen. Om
den inte passar, gör vi om den och trycker in den ändå.
Erik och Tomas hade nu insett att det var en övermäktig uppgift att kartlägga
regionens kompetenser och resurser enligt projektplanens upplägg. Dels var
man tvungen att finna vägar för att förenkla insamlingsprocessen, men kartläggningens omfattning hade också minskat. Istället för att gå på bredden
skulle de återigen välja ut ett fåtal strukturer och göra dem mer ingående.
Detta var ännu en anledning varför man ville ha feedback från en styrgrupp
eller ett kompetensråd; så att rätt strukturområden valdes ut för regionen.
ERIK: Även om det sägs så i ansökan så kommer vi inte fokusera på alla
områdena som står där. Det beror ju lite på hur man skär också, men det
kommer inte bli så många områden som är djuppenetrerade. Det skulle
bli för omfattande, för då behöver man egentligen trycka in hela Gula Sidorna, vilket kräver 500 personer som arbetar aktivt. Det går inte. Det är
bättre att vi tar de områden som är mest centrala för regionen.
Utdrag ur dagboken: ”En stämningsansökan gör att
adrenalinet ökar…”
I slutet av januari bröt relationen med den gamla IT-leverantören från Borås
totalt samman. Efter ytterligare leveransförseningar sattes ett möte upp för
att klargöra läget. När Erik berättade om detta hade jag tyvärr glömt min
95
bandspelare hemma så jag kunde inte spela in intervjun som jag annars alltid
brukade göra. Istället fick jag efteråt mer utförligt skriva ned minnesbilderna
från det spännande samtalet.
Som Erik nämnde i förra intervjun [18 januari] har det varit lite problem med leveranserna från IT-leverantören. Detta har lett till att Tomas och Erik beslutat sig för att inte
betala två av dennes fyra fakturor, eftersom de anser att arbetet inte är fullgjort och enligt tidsplanen. Förra veckan krävde [IT-företagaren] ett möte med dem, där även hans
två juridiska ombud skulle närvara. Han ville ha mötet i Borås, men tillslut flyttades det
till Teknikbrostiftelsen i Göteborg. Träffen blev ganska kort. Erik sa att [IT-företagaren]
”stövlade in tillsammans med två personer som inte presenterade sig alls” och krävde
att projektet skulle betala fakturorna. Samtalet avslutades snabbt med att advokaterna
sa att Tomas och Erik kunde vänta sig en stämningsansökan. Sedan gick dom. Innan
träffen hade Tomas och Erik ägnat en hel dag åt att läsa köplagen och skrivit ut en halv
decimeter papper som bevisargument men dessa kom aldrig till användning i mötet. På
kvällen hade ombuden letat upp Lenas telefonnummer och ringt hem till henne och berättat att Erik och Tomas inte gick att samarbeta med. Efter helgen var det en ny träff i
Borås och på kvällen ytterligare ett möte i Göteborg där en förlikning slutligen kom till
stånd. Erik menade att [IT-företagaren] till sist ändå blev ”nöjd men inte helnöjd”. Jag
frågade om de blivit nervösa av processen och Erik svarade att han nog egentligen inte
varit det eftersom dom hade mycket på fötterna, ”men det klart att en stämningsansökan gör att adrenalinet ökar”.
Utdrag från egna reflektioner efter möte med Erik, 2005-01-31
Erik berömde i intervjun IT-företagarens kreativa förmåga och påpekade att
han varit till stort stöd under våren och sommaren, men redan i oktober hade
man i projektet diskuterat om det var dags att byta till en större leverantör.
Tidsbristen påverkade till slut valet att ändå behålla honom men i slutändan
ledde detta till ännu mer stress eftersom hans sena leveranser fördröjde projektet ytterligare. Under hösten lärde sig Erik till viss del vad som krävdes
för att skynda på Boråsföretagaren men det var tröttsamt att hela tiden behöva tjata. Nu krävdes en mer självgående partner.
Via ett personaluthyrningsföretag fick man kontakt med Johan, som verkade
kompetent och driftig. Han hade precis kommit hem från USA och sökte nu
ett IT-jobb i Sverige. Eftersom han ännu inte var kontrakterad av personaluthyrningsföretaget föreslog Tomas att han skulle anställas direkt av projektet.
Redan dagen efter första mötet satte de Johan i arbete. Jag träffade honom
kort över en gemensam fika som Tomas bjöd på efter en intervju och han
berättade då att han under helgen hade gått igenom all gammal programmeringskod och upptäckt att vissa delar var tagna från källor som av upphovsrättsliga skäl inte fick användas för kommersiellt bruk. Han hade därför börjat en massiv arbetsinsats att programmera om hela systemet. Vissa delar
måste till och med förändras helt.
Både konflikten med det gamla IT-företaget och nya krav på systemmodifieringar skapade ganska mycket kaos och extra arbete för projektet. Målet
96
hade tidigare varit att få en ”beta-version” så pass färdigt innan årsskiftet att
man direkt i januari kunde börja testa den på olika företag. Nu måste planerna skjutas upp åtminstone ett par veckor.
Uppsummering av Scen V
I detta avsnitt fick Erik och Tomas ett mycket positivt besked i form av att
både RUN och Teknikbrostiftelsen beslutade sig för att fortsätta stödja projektet ytterligare ett år. Trots att Åke hade sagt åt dem att inte oroa sig, vilket
också i slutändan visade sig vara korrekt, hade det ändå varit en anspänning
att gå och vänta på resultatet. Nu behövde Erik och Tomas inte ens lägga
särskilt mycket tid på att förbereda beslutsunderlaget, vilket uppskattades
mycket. Förtroendemässigt hade man alltså kommit ganska långt med dessa
offentliga aktörer. I takt med projektet blev allt mer beskrivet och utvecklat
kunde det stolt visas upp i olika sammanhang. Förhoppningsvis skulle inte
heller den förestående omorganisationen på Teknikbrostiftelsen påverka
verksamheten allt för mycket.
Gentemot andra intressentgrupper var det däremot mycket som återstod för
att vinna legitimitet, intresse och engagemang. Det viktigaste för tillfället var
att inte tappa alltför mycket fart efter den spruckna relationen med ITleverantören från Borås. Men skulle Erik och Tomas kunna orka hålla samma intensiva arbetstempo även i fortsättningen, nu när en mer långsiktig
finansiering var säkrad? Hur fort skulle den nyrekryterade programmeraren
komma upp på banan? Hur mycket modifieringar skulle krävas i systemet?
Hur mycket tid hade man förlorat? Senhösten hade redan präglas av en ökad
strukturering och standardisering av både IT-system och arbetsprocess. Skulle deras sätt att arbeta förändras ytterligare framöver?
Samtidigt som Erik och Tomas trivdes bra i Teknikbrostiftelsens sällskap var
man noga med att behålla en viss grad av självständighet och distans, men
när förslaget om att upprätta en styrgrupp lades fram såg man det som en
möjlighet snarare än ett hot. Genom en sådan grupp kunde projektet på ett
strukturerat sätt få feedback från en mindre skara externa personer. Att projektet riskerade att bli mer övervakade och styrda var något som ansågs hanterbart. Det viktiga var att samla engagemang och kompetens, helst från
många olika discipliner. Men vilka skulle tillfrågas för detta uppdrag?
För egen del började jag vid det här laget fundera över om det verkligen
räckte med att följa ett studiefall eller om jag skulle börja se mig om efter
fler sätt att arbeta med att bygga webbplattformar för kunskapsutbyte. Kanske var det lämpligt att följa något projekt som stod i kontrast till Eriks och
Tomas lite fyrkantiga angreppssätt? Men vart hittar man ett sådant exempel?
97
Scen VI: Förändringarnas vindar blåser åter
Teknikbrostiftelsens omorganisering
Beskedet om Teknikbrostiftelsens omorganisering kom i februari. Från och
med den första mars skulle de sju fristående teknikbrostiftelserna slås samman till en gemensam koncern kallad Innovationsbron AB med sju regionala
dotterbolag. Det kapital som stiftelserna genererat över åren var enligt ursprunglig överenskommelse tänkt att lämnas tillbaks till staten år 2005, men
fick nu istället bilda basen för den nya verksamheten. Också VINNOVA och
Industrifonden sköt till pengar vilket innebar att man under en tioårsperiod
skulle få omkring två miljarder kronor till sitt förfogande för att stödja kunskapsbaserade innovationer och företagsbildningar i tidiga utvecklingsfaser.
Med denna förändring ville Näringsdepartementet skapa en regionalt förankrad organisation med fokus på inkubator-verksamhet och såddfinansiering.
Innovationsbron skulle på detta sätt bli en viktig sammanbyggande länk i det
nationella innovationssystemet.
Tillsammans med de sju Teknikbrostiftelserna och Industrifonden bildar staten ett
gemensamt moderbolag, Innovationsbron AB. Bolaget kommer att tillföras nytt friskt
kapital genom att Innovationsbron skjuter till minst 200 miljoner. Satsningen förstärks
ytterligare av att Verket för innovationssystem, VINNOVA, kommer att arbeta nära det
nya bolaget och finansiera utvecklingsmiljöer för nya företag, så kallade inkubatorer.
Innovationsbron AB kommer under en tioårsperiod satsa 1,8 miljarder kronor på att
stärka förutsättningarna för kommersialisering av forskningsresultat och idéer i näringslivet. Bildandet av Innovationsbron AB innebär att dagens komplicerade nätverk
av institutioner byggs samman i ett heltäckande, nationellt system med regional närvaro. Slagkraften i Innovationsbron ligger dels i dess såddfinansiering, dels i en regional
styrka och närvaro i kombination med nationell styrning och samordning. Resultatet
blir en nationell koncern med regionala dotterbolag i Luleå, Umeå, Uppsala, Stockholm, Linköping, Göteborg och Lund. Den nya koncernen föreslås ha ett ökat fokus på
innovationer som kommer från näringslivet. Det är av stor vikt att verksamheten bidrar
till att knyta samman högskolan och universiteten med det omkringliggande näringslivet. Samtidigt kommer verksamheten att inrikta sig på projekt som befinner sig i
mycket tidiga utvecklingsskeenden.
Utdrag ur DN Debatt, Näringslivsminister Tomas Östros 2005-02-18
Omställningen innebar inte bara att Teknikbrostiftelsens framtid var säkrad
utan att de dessutom fått ett något förändrat mandat. Visserligen hade man
under flera år haft en ganska stor verksamhet inom såddfinansiering men
98
fokus låg främst på att få ut akademisk kunskap i näringslivet genom att
stötta student- och forskarinsatser på olika plan. Nu var direktiven att arbeta
direkt mot entreprenörer och forskare för att identifiera och utveckla affärsidéer och företag med stor tillväxtpotential.
På flera sätt kunde man tro att denna utveckling skulle passa ett initiativ som
Kompetensarena Väst. Redan från starten hade projektet lagt sin inriktning
mot produktutveckling inom industrin även om koncentrationen för tillfället
främst låg på att samla in information från Chalmers. Att Innovationsbrokoncernen skulle bli mer nationellt integrerad öppnade också möjligheter för
plattformen att expandera till andra regioner. På det stora hela hade dock
varken Tomas eller Erik varit särskilt involverade i förändringen och man
tänkte nog inte att den för deras del skulle få så stor praktisk betydelse. Men
där misstog de sig något. Den 25:e februari hade jag ett inbokat intervjumöte
med Innovationsbrons projektledare Marie för att få höra hennes tankar
kring Kompetensarena Väst eftersom hon var den mest insatta personen från
projektägarens sida, men den 16:e februari fick jag följande e-mail från Erik;
Hej Björn!
Här händer det en hel del mest hela tiden. Nu har vi precis fått reda på att Marie ska
sluta här på Teknikbron och börja på Teknikbron i Stockholm. Det har gått väldigt hastigt. Hon berättade för en vecka sen eller så och slutar nu på måndag 21/2. Det blir
tråkigt och det innebär ett stort avbräck för oss eftersom hon var vår kontaktperson
här. Men det ska nog lösa sig till slut. Vi vet inte hur det blir med efterträdare och hon
har lovat att försöka vara behjälplig vid sammansättning av styrgrupp till dess hon slutar iaf. Så nu håller vi på och kontaktar möjliga aktörer för styrgruppen, bla. de som du
fick listade på dokumentet senast.
Vi kan prata mer om det när vi ses. Jag kommer arbeta från annan ort några dagar
men är tillbaks i nästa vecka.
Hoppas du har det bra.
Mvh Erik
E-mail från Erik 2005-02-16
Några dagar innan det planerade intervjumötet med Marie ringde hon upp
mig och bekräftade att hon skulle flytta till Stockholm. Intervjun avbokades.
Än tråkigare var det givetvis för Tomas och Erik som med detta tappade en
av sina främsta allierade. Det förtroendebyggande arbetet med att sätta in
henne i projektet och dess problematik var nu bortkastat och osäkerheten
kring vem som skulle bli deras nya kontaktperson skapade en viss stress.
Oron ökade ännu mer när de fick höra att Maries tidigare roll inte skulle
ersättas. Istället var tanken att anställa ett antal konsulter på deltid med specialistfokus inom Innovationsbrons nya områden; det vill säga patentfrågor,
såddfinansiering och inkubatorsverksamhet.
99
Någon vecka senare togs dessutom beslutet att Erik och Tomas var tvungna
att flytta ut från deras kontorsrum eftersom det skulle ge arbetsstationer åt de
tre konsulterna. Kompetensarena Väst placerades istället i ett mindre rum
som delades med Innovationsbrons IT-ansvarige. Erik var inte alls nöjd med
lösningen. Rummet var litet och fullt med datorer och sladdar. Hur han och
Tomas skulle kunna jobba obehindrat där förstod han inte. Det var nu också
bestämt att Lena själv skulle vara deras kontaktperson och man hade en föraning om att hon kunde vara betydligt mer krävande vad gäller uppföljning,
kontroll och styrning. Detta innebar också att projektets medverkan i Nutekansökan mer eller mindre skars bort.
Utdrag ur dagboken: ”Varför denna katt-och-råtta-lek?”
Läget under våren blev alltså ganska turbulent för projektet. Jag försökte
flera gånger få till en ny intervju med Erik men utan att lyckas. Inplanerade
möten flyttades för att sedan avbokas. När jag ringde honom möttes jag antingen av en upptaget-ton eller ett mobilsvar. Mina e-mail besvarades inte.
Hade projektet nått ett krisläge? Eller ville han inte längre träffa mig? Frågorna surrade i huvudet. Jag drog mig till minnes ett samtal någon månad
tidigare vid en fika på Lindholmen då Tomas halvt på skoj sa att projektet
hade klassificerat människor i tre kategorier; dom lata, dom farliga och egna
medarbetare. Hade man plötsligt börjat se mig som en av de där farliga människorna? Tillslut lyckades jag i alla fall nå Erik, som ursäktade sig med att
han varit extremt upptagen och helt enkelt inte haft tid att prata med mig.
Efter att ha jagat Erik i flera veckor blev det tillslut ett möte. Jag hade ringt och ringt…
Två gånger hade jag kommit fram och han lovade att han skulle återkomma en timma
senare men ringde inte tillbaks. Sedan var luren av igen. Tillslut tröttnade jag och
skickade ett SMS där det stod ”Varför denna katt-och-råtta-lek?”, varpå Erik ringde upp
samma kväll. Intervjun skulle hållas på torsdagen, men dagen innan ringde Erik och ville flytta den igen. Slutligen beslöt vi oss att mötas en helg eftersom han då inte var lika
stressad. Så vi träffas en solig lördagsvårdag vid Valand och gick och fikade på ett närliggande, lite avskilt kafé, där han insisterade på att bjuda på fikat. Jag gick motvilligt
med på detta. Efter lite allmänt prat började han berätta om vårens händelser.
Utdrag från egna reflektioner efter möte med Erik, 2005-04-16
Ett nytt företag ser sitt ljus
Efter att Marie lämnat Teknikbrostiftelsen hade ganska mycket förändrats.
Lena började ställa mer krav och ville få inblick i utvecklingen men var samtidigt ofta upptagen med andra arbetsuppgifter. Att projektet fått flytta till
100
det mindre kontorsrummet ledde till vissa utrymmesproblem eftersom antalet aktivt involverade projektmedlemmar hade växt. Förutom Erik och Tomas hade Chalmersstudenten Amer och programmeraren Johan tagit en allt
aktivare del i verksamheten. En annan programmerare, Tobias, hjälpte Johan
lite då och då, och två ytterligare studenter, Peter och Marcus, från Chalmers
togs in på timbasis för att hjälpa Amer med informationsinsamlandet. Dessutom fanns planer på att lägga ut en anställningsannons för att hitta någon
som tillfälligt kunde hjälpa Erik med strukturering av olika områdeskartor.
ERIK (INTERVJU 2005-04-16): Nu börjar vi ju bli ganska många och vi har
rätt mycket interna avstämningar. När vi tvingades flytta in i det mindre
rummet blev det väldigt trångt. Det blir ju ohållbart när vi växer och de
flesta får jobba hemifrån. Jag och Tomas kan sitta där och koordinera allt
men alla andra får inte plats. Vi har nu pratat med Teknikbron och gjort
upp om att vi delar upp verksamheten. På Teknikbron har vi kvar själva
projektledningen, men den teknikutvecklande delen lyfter vi ut. Johan
jobbar med systemutvecklingen i ett eget bolag hemifrån och på ren spekulation. Han får alltså ingen lön från projektet utan vi köper in systemet
när det är färdigt. Dom som jobbar med informationsinsamling får timlön
från projektet men arbetar mest hemifrån. Vi har kontinuerliga möten
varje vecka där de får rapportera sina resultat.
Man hade alltså startat ett nytt företag vid sidan om projektet, med namnet
GlobeAccess, där själva programutvecklingen gjordes. Erik berättade inte
särskilt mycket om bakgrunden till denna riktning som tagits i samförstånd
med både VGR och Innovationsbron. Jag fick en känsla att det var första
steget för Tomas och Erik att planera inför deras framtid efter projektets slut.
Kanske hade den förändrade situationen på Innovationsbron bidragit till
beslutet men vilka konsekvenser det skulle få på sikt var för tidigt att säga.
ERIK: Projektet kommer ju inte finansieras av Regionen i all evighet så vi
har sagt att år 2006 måste det byggas upp en förvaltningsorganisation i
Västsverige som kan heta tillexempel Kompetensarena Väst. Denna får
jobba vidare och samla in andra områden eller vad man nu vill göra. Jag
och Tomas kan på olika sätt hjälpa till och supporta eftersom vi vet vad
det handlar om, men vi tror inte att man kommer vilja finansiera våra
projektanställningar. Så vi måste göra något annat, ett eget support- och
utvecklingsbolag eller något sådant.
Ännu en ny beskrivning av projektet…
Vad som också var noterbart under intervjuns gång var ännu en liten men
tydlig nyansskillnad i beskrivningen av Kompetensarena Väst. Vid mötet
lämnade nämligen Erik över ett dubbelsidigt dokument med en projektbeskrivning daterad den 1 februari 2005, i vilken man återigen kortfattat för101
sökte lyfta fram kärnan i verksamheten. Syftet med skriften var att användas
som informationsmaterial till intressenter som snabbt behövde få en generell
överblick av projektet. Beskrivningens fokus låg här helt på själva systemet
som nu lyfts fram som en slags resursbank fylld med ”intressanta kompetensresurser” i regionen. Man höll alltså på att bygga upp en jättelik databas
med systematiserad information om tillgängliga, paketerade specialistkunskaper, i form av specifika forskargrupper, maskinutrustning eller återförsäljningskanaler. Hur användaren sedan ville använda denna välstrukturerade information var upp till varje enskild aktör. På dokumentets förstasida
fanns också en bild som skulle förklara systemets funktion på ett pedagogiskt sätt. Under bilden står texten; ”Processer byggs upp som ett pussel av
olika förmågor. Systemet identifierar pusselbitarna”.
Sammanfattning
Kompetensarena Väst tillämpar ett samverkanssystem för tillgänglighet av SMEs,
branschforskningsinstitut och högskolekompetens i västsvenska industriprocesser.
Systemet identifierar de mest intressanta kompetensresurserna för en given utvecklings- eller produktionsprocess. Kompetensarena visar på ett objektivt och lättanvänt
sätt vilka kompetensresurser och innovativa tekniker som finns i regionen. Om resurser för utvecklings- och produktionsförsprång tillgängliggörs på ett mer effektivt sätt så
kan bättre och mer konkurrenskraftiga produkter utvecklas.
Processer byggs upp som ett pussel av olika förmågor. Systemet identifierar pusselbitarna.
Utdrag ur Kompetensarena Väst – kort projektbeskrivning, 2005-02-01
ERIK: Vi definierar nu kompetenser som särskilda kunskaper, utrustningar
eller tillgång till kommersiella kanaler. Dessa tre delar är det som vi beskriver som kompetens och som användaren kan använda i olika sammanhang. Vi har ju mer och mer gått ifrån att vi själva ska styra hur användaren vill använda verktyget. Vi gjorde därför här en bild på ett pussel för
att man ska förstå att det behövs många olika bitar och att vissa delar
kanske saknas och måste plockas in. Men det är upp till användaren, för
102
vi gör inte affärer åt näringslivet. Det får man sköta själva. Så det här är
en resursbank, en plattform, en arena… Det finns hundratals olika begrepp som speglar hur man skulle kunna använda systemet.
Styrgruppen på banan
Jag fick också reda på att en styrgrupp hade satts samman i vilken Lena och
Åke ingick liksom en representant från vardera Almi Väst, Göteborgs universitet och Chalmers. Den första styrgruppsträffen hade genomförts för
ungefär en vecka sedan och mesta tiden hade gått åt till att berätta om projektet för de nyinvigda styrgruppsmedlemmarna. Erik var lite besviken efter
mötet eftersom han inte tyckte att det gav särskilt många nya impulser till
verksamheten. Det hade mest varit Tomas och Erik som pratade och många
av deltagarna var personer som man ändå träffade ganska regelbundet. I
styrgruppsmötets protokoll beskrivs vårens verksamhet i följande termer;
Projektstatus Kompetensarena Väst 2005:1, Verksamhet
Under 2005 skall projektet leverera en grafiskt strukturerad kompetenskartläggning
som tidigare föreslagits av Tomas och Erik. Se projektbeskrivning 2005-02-01. Sedan
årsskiftet har arbetssättet för den empiriska kartläggningen satt sig. Ytterligare tre personer har timanställts för att öka kartläggningshastigheten: Amer, Peter och Marcus.
Dessa arbetar tillsammans med Erik och Tomas med både strukturer och kompetensbeskrivningar.
Västsvenska industriprocesser och kopplingar till kompetensområden utvecklar Erik
och Tomas med stöd av en extern expert från Chalmers, Johan A. Funktionsproblem
med databasplattformen har åtgärdats med hjälp av två timanställda experter, Tobias
och Johan S. Kopplingarna mellan tillämpningsprocesser och kompetenskartor kan nu
skrivas in i databasen direkt, i samband med att processer och kartor upptecknas.
Projektet genomförs i samarbete med flera betatestande industriföretag i regionen.
Dessas övergripande feedback är hittills positiv.
Utdrag ur Projektstatus Kompetensarena Väst 2005:1 Styrgruppsmöte 2005-04-05
Erik hade under styrgruppsmötet visat upp en lång lista på kompetensområden och ville få beslutat vilka av dem som projektet skulle koncentrera sig
på. Och även om den ursprungliga önskan om att få in extern feedback från
näringslivet inte infriats i den här konstellationen fick Erik ändå tillslut en
viss vägledning;
ERIK: Lena är ju skärpt och har varit med på sådana möten förut. Hon sa;
”Vi kan ju inte ha ett möte utan att ha kommit fram till något” och när det var
tio minuter kvar sa hon; ”Vilka områden ska vi fokusera på..? Vilka områden
har ni kommit längst med?” Vi svarade elektronik och material. ”Bra, då fokuserar ni på dem!”
103
Lena ville också att Tomas och Erik skulle visa upp delar av systemet för
allmänheten på en konferens som Innovationsbron arrangerade tillsammans
med VGR, Business Region Göteborg och VINNOVA i mitten av juni. Planen var ju annars att man först vid årsskiftet skulle lämna över ett fungerande system till en förvaltningsorganisation. Genom Lenas begäran ökade
pressen på projektet att snabba på med systemutvecklingen och få fram en
version som var i så gott skick att den kunde demonstreras offentligt.
Jag lämnar projektet…
Vid det här ganska stormiga läget valde jag att åtminstone tillfälligt lämna
berättelsen om Offertkraft/Kompetensarena Väst. Främsta orsaken var dock
inte att jag under hela våren fått jaga Erik med blåslampa för att få till intervjuer. Det hade nu nämligen gått snart ett år och fyra månader sedan jag blev
antagen på forskarutbildningen och jag ansåg mig ha samlat in tillräckligt
med spännande material för att skriva en licentiatuppsats. Om min finansieringssituation tillåtit det hade jag önskat mer tid för att analysera empirin
men jag insåg också att jag hade en ekonomisk kravbild för mina doktorandstudier; att bli klar i tid! Jag var först och främst antagen till att skriva en
licentiatuppsats och detta var jag givetvis tvungen att göra, men i bakhuvudet fanns redan huvudmålet uppsatt att fortsätta mot en doktorsavhandling.
Förhoppningsvis skulle jag därmed få återse Erik och Tomas efter hösten.
Licentiatuppsatsen fick så småningom titeln ”Involvement Work in the Making; A Study of Constructing a Collaborative Arena” (Remneland, 2005)
och lades fram i slutet av september 2005. Inspirerad av ett angreppssätt
kallat Actor-Network Theory (ANT) med texter av exempelvis Latour (1987;
1996), Callon (1986) och Law (1994) försökte jag beskriva hur projektet
Ökad Offertkraft gick från idé till realisering genom involvering och mobilisering av omkringliggande aktörer. Efter att ha läst ett flertal artiklar och
böcker i ämnet tyckte jag själv att de utgångspunkter och den speciella terminologi som ANT utvecklat mycket väl passade in som referensram för att
diskutera intervjuerna med Erik – som i mitt tycke ofta tenderade att kretsa
kring ”involveringsarbete”. Detta är något som jag fortfarande anser, även
om det nu i efterhand kanske är tveksamt om jag tjänade på att så tydligt
definiera uppsatsen som en ren ANT-studie. Främsta målet med uppsatsskrivandet uppnåddes dock senare samma höst, i och med att jag fick det
lugnande beskedet att jag kunde fortsätta mitt arbete mot en efterlängtad
doktorsavhandling. En ny era kunde börja.
104
Uppsummering av Scen VI
Efter Teknikbrostiftelsens omorganisation och Maries flytt förändrades än en
gång projektets sceniska förutsättningar. I och med att man tappat en av sina
främsta allierade krävdes en ny legitimeringsprocess, denna gång mer direkt
mot Lena. Nedgraderingen till det mindre kontorsrummet skapade problem
när projektmedlemmar rekryterats och denna platsbrist angavs som skäl för
att flytta ut delar av verksamheten till ett nystartat bolag, vilket också sanktionerades av Lena och Åke. Men fanns det även andra bakomliggande orsaker kring varför just systemutvecklingen separerats från projektet? Den nya
programmeraren Johan, som för övrigt verkade mycket kompetent, skulle nu
från ett eget företag ta över arbetet som utförts under hösten och bygga vidare på själva IT-plattformen i egen regi. Men vem betalade Johans lön? Vem
skulle äga rättigheterna till slutprodukten? Vilken koppling hade Erik och
Tomas själva till denna verksamhet? Hade de redan börjat planera för en
framtid efter att projektfinansieringen tagit slut? För samtidigt var själva
systemet numera kärnverksamheten i hela projektet. Konceptet hade gått
från att aktivt vilja pussla samman offertkonstellationer till att enbart identifiera, systematisera och kortfattat beskriva de separata pusselbitarna.
Under perioden hade också den planerade styrgruppen samlats för första
gången. Till Eriks besvikelse bestod den av många redan kända ansikten och
förväntningarna på att gruppen skulle kunna agera som ett nytt konstruktivt
bollplank hade minskat drastiskt. Å andra sidan hade man ju ännu bara haft
ett möte. Kanske skulle det bli bättre i framtiden.
Den senaste tidens stormar gjorde det besvärligt att hålla kontakten med Erik
och jag hade själv kommit in i fasen att på allvar koncentrera mig på skrivandet av licentiatuppsatsen. Planen var att återuppta intervjuerna med Erik
efter sommaren, men också försöka hitta ett parallellt studieobjekt som kunde ge en jämförande, kontrastrik berättelse om innovationsskapandets mysterium. Kanske kunde ett intressant e-postmeddelande som levererats till min
mailbox hjälpa till i ett sådant sökande…?
105
Akt Två – Idébanken.se
Scen I: Idébankens uppstart
I början av december 2004 kom ett kort e-postmeddelande (”Känner du till
det här. Visst liknar det Offertkraft?”) från en kollega i det VINNOVAfinansierade forskningsprojektet. En PDF-fil med titeln ”Förhandsinformation Idebanken.pdf” var också bifogad.
Idébanken.se öppnar 2005
Snart öppnar Sveriges första idébank på Internet.
I början av nästa år är det premiär för Idébanken.se, den nya svenska tjänsten på
Internet där problem finner lösningar.
Idébanken.se hjälper företag att lösa problem. Samtidigt skapar vi lönsamt arbete för
idérika och kreativa människor.
För företag blir Idébanken.se en extern resurs på nätetoch ett nytt revolutionerande
sätt att få nya och annorlunda lösningar på problem. Problem som upplevs som
störande och besvärliga och som man har försökt lösa internt men inte lyckats.
Problem med att bryta invanda tankemönster och hemmablindhet är kända fenomen i
de flesta organisationer.
För dig som är uppfinnare, forskare, innovatör, snilleblixt eller bara smart och gillar att
tänka ut kreativa lösningar kan arbetet på Idébanken.se bli riktigt lönsamt. Som
Problemlösare får du ett eget idékonto som används för att lösa företagens kluriga
uppgifter. Du får även tillhöra en gemenskap av kreativa människor och möjligheten
att marknadsföra dig själv till Problemställare och andra Problemlösare.
Redan innan start är intresset för Idébanken.se stort och antalet medlemmar förväntas
successivt öka ju mer känd tjänsten blir. Detta innebär att fler och mer kvalitativa
lösningar kommer att erbjudas våra Problemställare, d.v.s. de företag som ger
Idébanken.se i uppdrag att lösa problem.
Snart kör vi igång på www.idebanken.se.
Först vill vi önska dig en God Jul och ett Gott Nytt år.
Bästa Hälsningar
Anders Meiton
Idébanken.se
E-mail utskick om ”Förhandsinformation om Idébanken.se”, 2004-12-09
Budskapet i dokumentutskicket fick mig att associera till Cohen, March och
Olsens så kallade ”soptunnsmetafor” som jag precis hade läst om. I en
mångciterad artikel kallad A Garbage Can Model of Organizational Choice
107
(M. D. Cohen, March, & Olsen, 1972) gör författarna ett försök att förklara
hur processen sker i tvetydiga beslutssituationer, eller ”organiserade anarkier” som de benämner dem.
»To understand processes within organizations, one can view a choice opportunity as a garbage can into which various kinds of problems and solutions are dumped by participants as they are generated. The mix of garbage
in a single can depends on the mix of cans available, on the labels attached
to the alternative cans, on what garbage is currently being produced, and on
the speed which garbage is collected and removed from the scene.« (M. D.
Cohen et al., 1972:2)
Idébanken skulle eventuellt kunna ses som en arrangerad sopstation i form
av en webbplats där olika etiketterade ”soptunnor” placeras ut och samlar in
”avfall” (det vill säga förslag som förvisso inte bokstavligt behöver betraktas
som skräp) från portalens medlemmar. Problem matchas med lösningar och
beslutspersoner möter förslagsgivare i en mix av strukturerad arbetsprocess
och rena tillfälligheter.
Det var givetvis svårt att utifrån ett kort reklambrev bilda sig en djupare
uppfattning om Idébanken men liksom min kollega tyckte jag mig se stora
likheter med Offertkraft-projektet som jag då hade följt under nästan ett år.
Hur som helst var det vid en första anblick ett spännande initiativ och jag
ville ha mer information. I början av januari 2005 kontaktade jag Anders,
grundaren till Idébanken och frågade om vi kunde träffas. Rent praktiskt var
det enkelt ordnat eftersom han hade sitt kontor mitt på Avenyn i Göteborg,
ungefär två stenkast från min egen arbetsplats. Han satt inhyrd i ett kontorslandskap kallat Kunskapsavenyn43 och delade lokaler med ett antal andra
småföretag. Vi möttes första gången en torsdag i slutet av januari 2005, några dagar innan lanseringen av själva webbportalen.
Första träffen med Anders
Jag kom till mötet utan större förväntningar och hade heller inte förberett
några speciella frågor. Målet var att låta Anders beskriva Idébanken så att
jag kunde bilda mig en uppfattning om det var någonting som jag ville studera vidare – och om jag fick. Personen som välkomnade mig var inte den
unge IT-entreprenör som jag hade föreställt mig utan snarare en man i dryga
50-årsåldern med ett frejdigt skratt och finurlig blick. Vi gick direkt och satte
oss i ett ledigt konferensrum och efter lite allmänt prat började Anders kortfattat att berätta sin livshistoria.
43
Kunskapsavenyn består av ett tiotal företag inom olika områden som delar på kostnader för
resurser och lokaler, samt utbyter kontakter och erfarenheter. Kontor och mötesrum ligger
mitt på Kungsportsavenyn i centrala Göteborg.
108
Efter att ha läst ADB och företagsekonomi på Handelshögskolan i Göteborg
på 70-talet började han jobba som konsult bland annat på Volvo. Han blev
där fascinerad av själva beslutsprocessen och vilken information som folk
fattar beslut på. På den tiden trycktes det varje månad upp tjocka datalistor
fulla med siffror vilket fick Anders att fundera över om det här istället kunde
åskådliggöras grafiskt. Han blev sedermera en av de första i Sverige som
arbetade med affärsgrafik via datorer. Ett företag vid namn PC-grafik etablerades och Anders blev distributör av olika grafikprogram från USA (bland
annat Arts & Letters). 1997 sålde han verksamheten med viss förtjänst och
jobbade sedan med andra IT-relaterade uppdrag, exempelvis millenniumbuggen och bredbandsutbyggnaden. 2002 beslöt han sig för att återigen starta upp något nytt.
ANDERS (INTERVJU 2005-01-27): Det är ju inte så att man står på kö och vill
anställa en person som har fyllt 53 år… Det är inte så jäkla att lätt hitta
någonting. Och kanske är jag ändå den där entreprenören som gillar att
dra igång projekt? Jag menar man får ju bejaka sig lite, för det är ju rätt
kul det här också. Så då började jag fumla lite med idéer och idésystem
och startade år 2003 ett företag kallat Innovationsexpo.
Nu har jag två år bakom mig och det har visserligen inte blivit någon
kommersiell framgång än men jag tror ju fortfarande på det jag håller på
med. Men det klart, hade jag vetat vad jag skulle ge mig in på så hade jag
kanske… gjort något annat… [Anders skrattar]
Det visade sig alltså att det var enmansföretaget Innovationsexpo AB som
ägde och utvecklade konceptet Idébanken.se. Men runt sig hade Anders genom åren byggt upp ett nätverk av kontakter som han kontinuerligt stämde
av sina tankar och planer med. Han beskrev det som relativt fasta relationer
baserade på förtroende snarare än kontrakt. Vissa var djupare och andra mer
ytliga. Där fanns exempelvis killarna från IT-företaget Tervix44 som hjälpt
till att skapa själva IT-systemet. Där fanns akademiker från olika platser i
Sverige och där fanns andra entreprenörer från trakten.
ANDERS: Det är bara jag i företaget men jag samarbetar med en massa olika
människor så det är inte ofta att jag känner mig ensam. Jag har ju mitt
nätverk och vi hjälper varandra hela tiden. Det är det som är fascinerande. Alltså, jag bjuder på mina idéer och dom bjuder på sitt, och sedan har
vi dialoger som är väldigt informella men som ändå för processen vidare.
Jag har ju Stig här i mobilen så jag skulle ju kunna ringa honom nu och då
sitter han på tåget från Stockholm och säger ”Anders, kan inte jag ringa dig i
kväll?” Sen är min telefon påslagen klockan tio i kväll när jag har gått ned
44
Tervix är en liten webbyrå i Göteborg som levererar webbaserade produkter och tjänster till
företag och organisationer. Det grundades av Stig Ottosson och blev Idébankens IT-leverantör
år 2004.
109
i varv, så att vi kan sitta och tjöta lite. Eller så går vi ut över Skype45 och
pratar över Internet, eller via mail eller vad som helst.
Jag har medvetet gjort så att jag berättar för andra vad jag håller på med.
Jag är ingen uppfinnare som sitter i min källare och skruvar och släpper
ut saker först när det är färdigt. Det funkar inte, utan jag försöker vara
duktig med nätverkande och testa av mot marknaden hela tiden. ”Vad
tycker du om det här? Varför tycker du inte om det?” Så får jag in lite synpunkter och tycker mig kunna ta intryck och hela tiden modifiera.
Jag har naturligtvis också jobbat med företag och organisationer där det
inte har funkat. Man har gått in i ett samarbete och känner; ”Gud, det här
går inte längre!” Men det var någon som sa att det ligger i nätverkandets
natur att man går in och man kan även gå ur. Det är liksom tillåtet att gå
ur ett nätverk om det inte känslomässigt fungerar.
När Anders berättade om sitt arbetssätt tyckte jag mig höra likheter med hur
Erik pratade om arbetet kring Offertkraft; att kontinuerligt stämma av med
användarna, att gå in och ut i relationer, att ständigt försöka utveckla och
använda sitt personliga nätverk och så vidare. Visst skulle det vara intressant
att jämföra deras arbetssätt över tid. Men först ville jag få en bättre inblick i
Idébankens konceptuella bakgrund.
Idébankens uppkomst
BJÖRN: När du började 2003, hade du en klar bild av vad du ville göra?
ANDERS: Nej nej… Eller jo jag hade en bild av att jag skulle skapa en marknadsplats för idéer på Internet. Det var så jag sålde in det till min fru och
andra. Vi kan sälja bilar, båtar, hus, allt på Internet, men vi säljer inte idéer och innovationer.
När jag hade gjort min PowerPoint-presentation och skrivit ned lite tankar började jag söka finansiering. Men jag fick avslag för det var ingen
som fattade av jag menade. Sedan var jag uppe hos Ulf på Teknikbrostiftelsen. Han är lite av en auktoritet, så jag skickade mitt material till honom och då sa han såhär; ”Du Anders, intressant! Men jag föreslår att vi träffas så ska jag berätta vad jag tycker och tänker”. Han träffade mig julhelgen
2002 och då sa han ”Det här är inte bra Anders, det här är inte bra. Du måste
vara mer konkret med vad du vill”. Han gav nyttig feedback och jag insåg att
jag måste konkretisera idéerna mer. Och det är väl det man gjort hela tiden därefter kan man säga…
45
Skype är en fri telefontjänst via Internet som bildades 2003 av Niklas Zennström och Jan
Friis och såldes till Internet-auktionsföretaget eBay två år senare för 2,6 miljarder dollar. Då
hade företaget redan 54 miljoner användare i 225 länder.
110
Idésystemet var vid den tiden en IT-baserad variant av traditionella förslagslådor, vars fenomen har en historia i Sverige från tidigt 50-tal. 1949 kom
Lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar (SFS 1949:345) som innebar att patenterbara uppfinningar som tagits fram i tjänsten ägs av arbetsgivaren men berättigar till ”skälig ersättning” för upphovsmannen. Detta gav
incitament för företagen att involvera de anställda i innovationsskapande och
utveckling. Även 70-talets medbestämmande- och demokratiseringsvåg och
80-talets kvalitetsfokusering bidrog till att företag allt mer sökte metoder och
verktyg för att få in råd, tips och idéer från sin personal. Förslagslådor sattes
upp lite här och var där anställda gavs möjlighet att ge sina synpunkter direkt
till företagsledningen. Enligt Anders blev dock hans första egna elektroniska
variant av denna kommunikationsprocess ett totalt misslyckande.
ANDERS: Så det första jag började utveckla var en IT-baserad förslagslåda
och det kan man ju tycka är rätt fräckt, men såhär efteråt var det inte tillräckligt innovativt. Jag cementerade egentligen något som redan var jäkligt kasst kan man säga.
BJÖRN: [Björn skrattar]
ANDERS: Jo men det är ju säkert bra att få lite administrativt stöd, men om
tjänsten redan är befläckad med dåligt rykte och folk inte tycker att det
fungerar... Jag påstår att det finns ett systemfel i den gamla förslagsverksamheten. Den var säkert bra förr men på 2000-talet när folk tjänar pengar
på nätpoker och på att vara med i dokusåpor... Alltså, idag finns det hela
tiden ett tävlingsmoment som inte fanns på den tiden.
Så då började jag fundera om man kunde bygga in en tävling i det hela.
Kan man tävla i kreativitet? Ja det borde man väl kunna. Kan man tävla i
musik och i att hoppa höjd och längd så kan man väl tävla i kreativitet?
Jag kom också fram till att en traditionell förslagslåda lider av att det inte
finns någon fokusering i själva idéarbetet. Det vill säga, om du ber folk
allmänt komma med förslag så blir de alldeles vilsna. Men om man däremot frågar om tio nya användningsområden för den här kaffekoppen, då
fokuserar man på ett konkret problem.
Så då byggde jag det här nya systemet, ”Tänk-Om-Systemet” som det heter, där man utgår från själva problemet och bjuder in folk till att lösa det i
en tävlingsform. ”Problemet ser ut så här, förslagen ska vara inne senast den
sista oktober och de kommer att bedömas efter dessa fem kriterier. Juryn är här,
alla har fått förutsättningarna, nu kör vi!”
Men även denna systemlösning visade sig vara svårsåld. Målet var att sälja
det till större företag som ville engagera sina anställda i idéutveckling men
försäljningsarbetet gick trögt. Marknaden verkade helt enkelt inte vara mogen, för trots att alla talade om hur viktigt idéer och nytänkande är så var det
långt ifrån självklart att man skulle köpa in ett system för att hantera själva
processen. Anders var heller inte etablerad på området och själva ITverktyget var fortfarande i en tidig idéutvecklingsfas.
111
ANDERS: Det visade sig att många av de organisationer som sa sig tycka att
det här är viktigt ändå inget gjorde. Det finns en bekvämlighet och denna
fråga berör så många personer i en organisation. Det är inte en gubbe som
bestämmer över helheten. Man är helt enkelt inte van att organisera sig
för den här formen av innovationsverksamhet.
BJÖRN: För att den är interaktiv...?
ANDERS: Ja och för att den är ostrukturerad. Den följer inte normen ”köp in,
tillverka, sälj” utan det är något annat som flyter omkring i organisationen.
”Ska vi verkligen tillåta något så irrationellt…? Ska vi låta vem som helst…?”
Det här är något som många företag går igenom nu; hur man ska organisera sig för innovationer. Och jag kanske inte upptäckte det här motståndet i början. Man vill ha tillväxt men är inte organiserad för att tänka i nya
banor. Alla pratar om att det här är ett paradigmskifte, att vi går in i ett
nytt skeende i samhället där vi blir mer öppna, att vi måste börja lyssna
på våra kunder. Men det finns en tröghet. Man tycker det är bra, men
”först måste vi prata med honom, och sedan med honom och sedan…”
BJÖRN: Gamla maktstrukturer…
ANDERS: Ja. Jag tror inte det finns någon som säger emot mig när jag påstår
att det är viktigt med nytänkande och innovationer, men det är många
som inte vet hur. Så istället för att vänta på dessa kunder så tänkte jag;
”Ahh, jag gör en tjänst av det här istället”. Jag har ju systemet, jag har kunskaper och erfarenheter, hela alltet. Jag gör en tjänst på Internet av det och
kallar den för Idébanken.se, och det är det jag gör nu.
Då är tanken att självklart dels att tjäna pengar på tjänsten men jag blir ju
också min egen ambassadör för systemet. Det vill säga, om jag får detta
att spridas så kanske det sitter någon på Saab eller Volvo och funderar;
”Ja men Idébanken.se funkar ju på Internet, skulle inte det också passa i vårt Intranet?” Så är min strategi. Jag gjorde det officiellt den 9:e december via
det där brevet du har där.
Anders försökte under intervjun gå ut på Internet och ge mig en förhandsvisning av Idébankssystemet. Tyvärr var det just då problem med nätverksuppkopplingen i konferensrummet där vi satt, så det lyckades inte. Istället gjorde
han ett tappert försök att rita upp själva idéprocessen på en whiteboard och
gav mig en webbadress och inloggningsuppgifter så att jag själv kunde titta
igenom portalen när jag kom hem.
Processen kunde kortfattat förklaras med att uppdragsgivare lägger ut problem på Idébankens portal och berättar vilka bedömningskriterier, deadlines
och belöningar som gäller. Idébankens medlemmar skickar sedan in förslag
som en utnämnd jury betygsätter. De högst rangordnade förslagen vinner de
annonserade priserna. Vid ett senare möte (i september 2005) fick jag en
presentationsbild i PowerPoint som illustrerar konceptets tänkta förlopp.
112
Presentationsmaterial från Anders, september 2005
BJÖRN: Men hur ska de som lämnar in förslag veta säkert att man får betalt
efteråt? Så man inte blir nedrankad men att företaget ändå använder sig
av idéerna?
ANDERS: Att dom stjäl… just det. Så resonerar nog till exempel många uppfinnare. Men då hävdar jag att i det öppna samhället som vi lever i nu är
det en dödssynd att inte göra rätt för sig och det avslöjas mycket snabbare. Gör du något sådant så är du rökt. Plus att det här systemet håller ju
ordning på idéerna. Skickar man in förslag så blir de registrerade och då
kan man i efterhand rent tekniskt gå in och kontrollera. Jag är förberedd
på frågan och det här med att knycka idéer förekommer men de seriösa
företagen som är med i det här skulle på ett pinsamt och snabbt sätt avslöja sig om de missköter sig.
Sen, vaddå knycka? Nu berättar jag några idéer och du tar till dig dem
och modifierar lite. Har du då knyckt av mig? Förstår du? Livet består av
att ta intryck från omgivningen! För mig är det så uppenbart att har du
någonting att sälja, då är det bra att du har en affär, det är bra om du har
ett skyltfönster, det är bra att visa upp produkterna, det är bra att bjuda in
kunder. Dom misstänksamma behöver ju inte vara med i Idébanken.
Anders sade själv att hans förhållningssätt till Idébankens utveckling genomsyrades av Internetstrategen Fredrik Hallbergs tankar. Det var mer eller
mindre av en slump att deras vägar hade korsats. Tre studenter från Handelshögskolan i Göteborg ville göra en studie om kundinvolvering och tog därför
kontakt med Anders. Det hela rann tillslut ut i sanden men studenterna tipsade om Fredrik som de hade haft som föreläsare på sin kurs. Efter att ha läst
113
hans rapport Open Source Marketing (Hallberg, 2002) ringde Anders upp
honom och en relation startade. Hallberg skriver exempelvis;
»De företag som önskar tillämpa nätets kommunikationsprinciper måste se
över sitt förhållningssätt till intellektuella rättigheter. Istället för att försvara
sitt innehåll måste de våga öppna företaget och släppa på sin information.
Bara genom detta öppna förhållningssätt kan de skapa en relation med användarna. När väl relationerna är etablerade går det att ta betalt men intäktsmodellerna kommer att omfatta uppgraderingar, tilläggstjänster och
service. Företagen måste inse att i en nätverksekonomi övergår företagets
primära roll från att sälja produkter till att skapa en relation till användarna.
Det är därför inte varor utan tjänster som företagens verksamheter bygger
på.« (Hallberg, 2002:79)
Ett område som jag också ville få lite mer klarhet i var angående finansieringen av systemutvecklingen. Som jag misstänkt berättade Anders att det
var egna pengar som låg bakom satsningen, vilket därmed utgjorde en viktig
och intressant skillnad gentemot Kompetensarena Väst. Då eget kapital bygger upp verksamheten kunde det tänkas att entreprenören känner ett starkare
personligt engagemang men också tuffare ekonomisk press och eventuellt en
viss rädsla över att misslyckas?
BJÖRN: Så du känner lite tryck på dig att det måste lyckas nu då?
ANDERS: Ja det klart. Det finns ju en annan sida av det hela, för jag har ju
satsat mycket pengar. Det är inte gratis det man håller på med. Om du
köper en korvkiosk på förmiddagen så kan du ju få sålt din första korv
innan lunch och så har du fått igång ditt cash-flow. Jag har två år bakom
mig och ännu inga direkta intäkter.
BJÖRN: Men du sökte finansiering externt i början?
ANDERS: Jo jag sökte 35000 kr från Almi. Jag har sparat dom pappren faktiskt. Det tog lång tid och jag hörde inget från dem. Så efter någon månad
fick jag besked från två olika handledare nästan samtidigt. Ungefär: ”Vi
har mottagit din ansökan. Vi återkommer så fort vi har fattat beslut”. Alltså, går
du till banken så får du besked veckan efter, men här skulle de återkomma ”så fort de hade fattat beslut”. Det tog sex månader och inget hände så
jag tänkte att jag måste skriva ett mail till dem. Då, i september, fick jag
reda på beslutet som tydligen tagits i mars.
Så därför tycker jag att man istället ska gå till sin familj och fråga, för om
inte dom förstår din affärsidé så kan du inte kräva att någon annan gör
det heller. Och när det hettar till så har du bara din familj. Då har du inte
stöd från någon annan.
Det var dags att avsluta intervjun som hade pågått i nästan exakt en timma.
Jag tackade för mötet och på vägen ut stötte jag på en kreativitetskonsult
som var Anders nästa inbokade träff. Vi bestämde inte något nytt möte men
innerst inne hade jag beslutat mig för att försöka få in Idébanken som ett
studieobjekt i min avhandling.
114
Utdrag ur dagboken: ”Tror på öppenhet…”
När jag återvände till mitt kontor sammanställde jag som vanligt mina intryck. Anders hade pratat nästan oavbrutet och jag fick väldigt mycket information. Han verkade tycka om att berätta om sin verksamhet och hade
nog gjort det många gånger tidigare.
Idébanken består egentligen bara av Anders. Han benämner sig som entreprenör och
beskriver öppet och gärna om sina planer och tankar. Ibland får man intrycket att han
är lite ”egen”; envis, gillar inte tröghet och byråkrati. Han jobbar i en virtuell miljö och
samarbetar med dem han gillar. Tror på öppenhet och att interagera med andra människor. Kan chatta med för honom okända personer om centrala delar i konceptet för att
få tips och idéer. Använder Internet mycket. Han har inte gjort någon reklam utöver att
skicka ut informationsbladet i ett mass-mail. Detta gav dock ringar på vattnet, för han
har bland annat fått in artiklar i flera tidningar.
Utdrag från egna reflektioner efter möte med Anders, 2005-01-27
Jag loggade sedan in på Idébankens testversion som var upplagd på nätet.
Mitt första intryck var att det var en ganska enkel och avskalad hemsida utan
särskilt många funktioner. Där fanns lite informationstext och man kunde få
upp en lista på vilka personer som registrerat sig som medlemmar. Huvudfokus låg dock på fem förinlagda problem till vilka medlemmarna kunde
skicka in förslag. De fem uppgifterna var;
•
•
•
•
•
Hur kan man skära tunn plast snabbt?
Hur byter vi bidrag mot lön?
Hur kan vi skapa en bättre äldrevård på dagtid?
Tips på alkoholfria drinkar till en drinkbok?
Idéer kring ett mjölkpaket som går att öppna med en hand?
Hur kan vi skapa en bättre äldreomsorg på dagtid?
Beskrivning:
Många kommuner vill att de äldre skall bo hemma så länge som möjligt. Under den tiden inrättar en del kommuner mötesplatser för umgänge och samvaro. Det vore trevligt om alla kunde bidra med idéer till hur en sådan verksamhet skulle kunna bli meningsfull, i syfte att så många äldre som möjligt skall få det bättre, ett rikare liv.
Uppgift:
Lämna förslag för att skapa stimulerande aktiviteter och miljöer för äldre människor
under dagtid. Utvärderingen kommer vi att ta hänsyn till nytta/kostnader, användbarhet och enkelhet, samt verksamheter där barn, ungdomar eller andra vuxna medverkar aktivt.
Belöning:
Detta upplevelseproblem får sin belöning när det i förädlad form presenteras för
kommuner som är öppna för ett nytänkande inom äldreomsorgen. Belöningen utgör
10 % av det fakturerade beloppet, dock maximalt 30 000 SEK.
Utdrag ur ett av de förinlagda problemen på Idébanken, Februari 2005
115
Under intervjun hade Anders berättat att det skrivits om Idébanken i både
Metro, Dagens Industri och Computer Sweden. Nyfiket gick jag därför ut på
nätet och letade up dem. Bland annat fann jag nedanstående utklipp. Fotot är
taget på balkongen till de lokaler där Idébanken var inhyrd.
Artikel från Metro, 2005-01-20
Lanseringen och livet efter…
Jag träffade Anders igen tio dagar senare då Idébanken hade varit igång i en
vecka. Jag var mycket nyfiken på hans reflektioner efter uppstarten och han
började direkt att med inlevelse berätta om tiden kring den 1:a februari 2005;
dagen då Idébanken gick live.
ANDERS (INTERVJU 2005-02-07): Jag gjorde lite ändringar i systemet in i det
sista. Sen jobbade jag på att öka upp min mail-databas och stressade upp
den till 3285 adresser. Jag var jäkligt strukturerad! Så skrev jag ihop ett
mail som skulle skickas ut om att tjänsten var igång. Först sände jag det
till mina närmaste och fick lite feedback, för tänk om jag skriver fel till
3000 personer som missuppfattar budskapet…! Jag kom fram till att jag
skulle skriva ett kort textmeddelande och bifoga en Pdf-fil. Jag gjorde
klart allting på måndagskvällen och redan på dagen hade jag tagit bort
116
testversionen och aktiverat sidan. Vi upptäckte då några småfel som vi
kunde fixa till på några sekunder, men det var bra att vi gjorde det så att
sidan fungerade perfekt nästa morgon. Jag kollade så att datorn var fräsch
och gjorde en viruskontroll av hårddisken. Det hade ju varit en katastrof
om man spridit virus till massa personer! Jag körde iväg mailen från bostaden för där har jag snabb uppkoppling. Det tog 2 timmar och 45 minuter att sprida Idébanken. Av drygt tre tusen adresser var omkring 350 felaktiga och kanske 50 sa nej tack. Det är ju okej.
BJÖRN: Hur kändes det sen då?
ANDERS: Ja sen började folk registrera sig och det kom lite spontan-mail
och sådär och det var någon som ringde, så det kändes rätt bra. Men… på
ett annat sätt kändes det inte bra, för jag trodde ju att responsen skulle bli
väldigt mycket större! Jag hade ju jobbat och jobbat, så jag var lite… Jag
ska inte säga att jag mådde dåligt, men jag mådde i alla fall inte bra på
tisdagseftermiddagen. Jag tänkte ”det här kommer gå åt helvete” och började
analysera; ”var mitt mail kanske för ambitiöst, hade jag skrivit för detaljerat,
skulle jag inte bifogat det som pdf…?” På onsdagen var det ganska dött. Tillväxten var sisådär och jag kände bara ”va fan…” Så jag stack iväg och tränade mitt på dan, tog en halv dags semester…
BJÖRN: Få ut lite energi och så…
ANDERS: Ja liksom… Och efter det var det som att vända ett blad. Jag behövde helt enkelt vila en halv dag och lugna ned mig. Försöka att se det
med andra ögon. Och så började jag faktiskt göra det också, för jag upptäckte ju att folk faktiskt registrerar sig, börjar skicka in förslag och besökssiffrorna ökar. Då insåg jag, ”Vad var det du hade förväntat dig? Trodde
du att 9 miljoner människor skulle lägga ifrån sig sitt jobb bara för du startat upp
någonting?” Det var alltså mer att jag hade förväntat mig något som var
ganska orealistiskt.
När Idébanken hade varit igång i en vecka var 230 personer anmälda som
medlemmar. Omkring 30 svar hade skickats in till de fem upplagda uppdragen. Det är förvisso svårt att sätta mått på vad som är rimliga förväntningar
vid en sådan här lansering, men också jag hade nog från början trott på en
större aktivitet. Samtidigt var ju hemsidan som sagt ganska enkel och det
fanns förutom de utlagda problemen inte särskilt mycket att göra eller läsa.
Kanske måste Idébankens portal på längre sikt göras mer levande?
Uppsummering av Scen I
När nu det andra studiefallet har introducerats är det naturligt att göra en
första jämförelse med det tidigare ”caset”. Likheterna var slående; man startade utifrån samma geografiska område, Göteborg, och precis som Offert117
kraft/Kompetensarena Väst ville man skapa gränsöverskridande möten i
syfte att tillsammans ta fram nya innovativa lösningar med hjälp av ett
webb-baserat IT-system. Huvudfokus låg på att generera kapital för att finansiera en fortsatt utveckling och det fanns en tydlig strävan efter att bygga
upp en ”kritisk massa” i form av aktiva användare av systemen. Huvudpersonerna var i båda fallen begränsade till ett fåtal personer som hade stor kontroll över samtliga utvecklingsdelar. Men det var framför allt i deras skillnader som mitt intresse främst hade väckts. För även om man befann sig på
samma regionala plats var själva ”scenerna” olika. Varken i samtalen med
Anders, i reklamutskick eller på hemsidan fanns exempelvis spår av att Idébanken var kopplat till några offentliga institutioner eller innovationssystem.
Snarare uppfattade jag en viss skepticism från Anders om att söka finansiering via regionala medel. Just denna skillnad kunde tänkas vara väsentlig då
det borde påverka både arbetsprocesser och retorik.
Jag gillade Anders frikostiga attityd som skiljde sig ganska markant från vad
jag upplevt med Offertkraft-gänget. Visserligen hade även Erik pratat mycket och gärna under våra intervjutillfällen men det hade ändå alltid funnits en
känsla av hemlighetsmakeri. Jag hade ju till exempel efter nästan ett år ännu
inte fått se själva systemet mer än i konceptuella beskrivningar och under
hösten hade jag fått skriva på ett sekretessavtal på grund av en förestående
patentansökan. Anders å andra sidan gav mig redan efter första träffen tillträde till hans ”betaversion”. Kanske berodde skillnaderna på att de båda
systemen var i olika utvecklingsfaser; att Idébanken var mer färdigutvecklat
än Offertkraft? Jag misstänkte dock att det mer hade att göra med projektledarnas synsätt. Tydligt var dessutom att jag attraherades av Idébanken både
som innovation och studieobjekt. På samma sätt som jag var tveksam till
Offertkrafts framgångspotential trodde jag starkt på ett idébanks-community
och dess framtidsmöjligheter. Det var ett ”coolt” projekt som låg i tiden.
Men många frågor återstod att reda ut, exempelvis;
Hur skulle han tjäna pengar? Vilken affärsmodell skulle användas? Hur
länge kunde han vänta på intäkter? Hur länge räckte det egna kapitalet? Var
tekniken i systemet tillräcklig? För tillfället fanns till exempel få funktioner
och små möjligheter för medlemmarna att kommunicera med varandra. Var
Anders rätt person? Hade han förmågan att sälja in sitt budskap, skapa legitimitet och förtroende och mobilisera kraft och resurser för en framtida utveckling? Var hans attityd till öppenhet, dialog och delaktighet en tillgång
eller belastning? Skulle det komma att ses som naivitet eller lyhördhet?
118
Scen II: Jakten på betalande uppdrag...
Möjligheter öppnas och värdeskapande påbörjas
Trots IT-kraschen i början av 2000-talet hade vid den här tiden (2005) en
mängd webbplatser lyckats bygga upp kreativa affärsverksamheter och visat
på nya vägar till intressant värdeskapande. Dels fanns olika söktjänster såsom Hitta.se46, Pricerunner.se47 och Blocket.se48 som (likt Kompetensarena
Väst) kostnadsfritt lät folk leta bland inlagd information, men också mer
interaktiva tjänster där användare kunde föra dialog och skapa mer varaktiga
relationer som exempelvis Lunarstorm49 och Shortcut50. Kanske främst den
senare formen av tjänst hade likheter med Idébanken som ville skapa en
elektronisk mötesarena för användare att utveckla relationer och idéer.
När Idébanken nu var sjösatt hade Anders, den initiala besvikelsen till trots,
också börjat inse att nya möjligheter öppnades. Personer från hela landet
hörde av sig och ville dela med sig av samarbetsförslag, affärsidéer och annan information. Många gånger var det uppslag som inte direkt stämde in i
Idébankens nuvarande format men som ändå letade efter något slags forum.
Anders lyssnade och var noga med att inte släppa kontakten.
ANDERS (INTERVJU 2005-02-07): Mitt eget nätverk blir ju enormt mycket
större med en gång. Plötsligt pratar jag med en kille uppe i Norrland och
med sådana som jag aldrig annars skulle ha träffat. Det har växt fram en
46
Hitta.se är en gratis söksida på Internet för företag och privatpersoner som innefattar kontaktuppgifter, kartor och satellitbilder. Tjänsten utvecklades av Teleadress Information Holding och lanserades sommaren 2004. I december samma år hade sidan 376000 besökare och i
februari 2005 köptes företaget upp av Aftonbladet för omkring 200 miljoner kronor.
47
Pricerunner.se är en fri Internettjänst för möjlighet att jämföra produkter, priser och återförsäljare. Startades år 1999 av Kristofer Arwin, Martin Alexanderson och Magnus Wiberg
tillsammans med Cell Ventures som finansiär. Pricerunner.se såldes till ValueClick Inc 2004
för 29 miljoner dollar.
48
Blocket.se är en köp- och säljmarknad på Internet där privatpersoner i hela landet kan lägga
ut annonser på allt från hem- och elektronikartiklar till bilar, bostäder och tjänster. Tjänsten
startades 1996 av Henrik Nordström och såldes till Aftonbladet 2003 för 183 miljoner kronor.
49
Lunarstorm är ett webbcommunity för ungdomar som startades av Rickard Ericsson vid
millenniumskiftet och hade 2007 omkring 1.2 miljoner aktiva medlemmar. Tidningen InternetWorld utsåg Lunarstorm till Sveriges bästa Community 2006.
50
Shortcut är en tidning och webb-baserat nätverk för personer i yngre medelåldern som
startades 1999. Tidningen hade 2007 en upplaga på ca 25000 ex. och ett aktivt community
med över 50000 medlemmar.
119
slags social grej av det. Det ringer och mailar personer som säger ”du, jag
har en idé, är ni intresserade av den?” Man söker sig till någonting men vet
inte riktigt hur man ska gå tillväga. Det kan ju ibland vara rätt små tankar
och innovationer utan någon sån där vansinnig teknikhöjd. Det kanske
inte är bioteknik vi pratar om utan mer vardagliga innovationer som löser
mindre problem. Jag störs inte av det här folkliga och får inte värdera
idén vid först kontakten utan lyssna och vårda den där individens idéer.
Den här platsen kan alltså föda massa olika andra spännande saker vid
sidan av. Det tycker jag är fascinerande.
Det var naturligtvis långt kvar innan Idébanken kunde sälla sig till de tidigare nämnda framgångsexemplen. För Anders varvades fortfarande miljonärsdrömmarna med den dagliga, gnagande finansiella oron som hela tiden fanns
i bakgrunden. Intäkterna måste snart komma för den befintliga kasskistan
skulle inte räcka i all framtid. Det gällde helt enkelt att sälja uppdrag och att
även börja undersöka möjligheterna till att få in extern kapitalförstärkning.
ANDERS: Nu måste jag fixa betalande uppdrag för annars… Tjänar jag inga
pengar så kan jag ju packa ihop. Det är mycket ”sälj” alltså och ibland vet
jag inte om jag verkligen är så bra på det. Sen är frågan vad som är realistiskt att hoppas på…?
Kanske är det så att jag kan skrika mig hes utan att få in några betalande
kunder för man först vill se att det här fungerar. Nu jobbar jag med att
sprida Idébanken och göra det mer känt för om jag har 5000 människor
som löser problem så måste det stärka dem som funderar på om det är en
vettig tjänst att använda.
BJÖRN: Så det är centralt att det börjar generera pengar snart?
ANDERS: Ja… Planen är nu att parallellt med detta leta efter extern finansiering. I alla fall gå ut och prata om det så kanske det väcker någon som
vill vara med. Det vore skönt att få in någon annan person som kan slanta
upp lite och minska det ekonomiska trycket på mig. Jag har en stor press
eftersom jag har satsat mina egna pengar och det kan man ju inte göra hur
länge som helst.
BJÖRN: Men där går du ut brett och tittar på många olika möjligheter då?
ANDERS: Nej då går man till sitt nätverk igen. Sen så har man ju lite stolthet
i sig. Jag ska inte gå till Almi, Vinnova eller Nutek. Nej, jag vill få in en aktiv person som bidrar med någonting. Och så ska han gilla mina värderingar. Jag är övertygad om att det är ett paradigmskifte som pågår nu. Vi
går in i ett tillstånd där vi öppnar upp oss, man involverar kunderna i
produktutvecklingen, man börjar lyssna. Tidigare var det envägskommunikation. Nu bygger man sajter där man skapar gemenskap; Lunarstorm,
Shortcut… man byter recept…
Merkostnaden för att byta information är ju noll. Plötsligt når man en sådan fruktansvärd mängd användare och kan sälja av det för 200 miljoner!
120
Skulle Anders kunna driva upp Idébanken så att vi har tiotusen kreativa
och smarta människor så måste det ju finnas ett värde i det…?
BJÖRN: Ja absolut…
ANDERS: Är det så enkelt…?
BJÖRN: Ja det är ju det som är frågan…
Lite om värdeskapande på Internet
Många är de som försökt beskriva samhällets förändring efter inträdet av
informationsteknologin och Internet. Den spanske sociologen Manuel Castells visar exempelvis i sin trilogi The Information Age (Castells, 1996a,
1997, 1998) hur politiska, ekonomiska och kulturella aspekter påverkas av
den teknologi som utnyttjas. ”Information” blir en viktig råvara i skiftet från
produktions- till kunskapssamhälle (Drucker, 1969) och den digitala tidsåldern anses radikalt ha förändrat dess spelregler (Tapscott, 1996). Ekologen
Garrett Hardin populariserade år 1968 uttrycket ”the Tragedy of the Commons” (Hardin, 1968)51 för att illustrera hur fragmentering, egoism och konkurrens om gemensamma resurser slutligen leder till överutnyttjande och
därmed minskat välstånd för alla. Fenomenet inträffar under förutsättning att
1) de gemensamma resurserna är begränsade och att 2) de minskar vid nyttjande. Men till skillnad från den mer traditionella värdekedjan baserad på
fysiska tillgångar har den logistiska spridningen och tillgängligheten av information markant underlättats och i princip gjorts kostnadsfri, vilket snarare
lett till överskott (”information overload”) än en bristvara. Dessutom sjunker
varken värdet eller tillgången vid användning, utan snarare tvärtom. Med
kunskapssamhällets grundförutsättningar skulle man alltså, som exempelvis
Eric Raymond (2001:154) gjort, istället kunna tala om ”the Comedy of the
Commons”; genom att öppet sprida information genereras bättre förståelse,
utvidgad kunskap och ökad kreativitet till samhället.
Enligt Shapiro och Varian (1998) har marknaden som resultat av detta gått
från att vara utbudsstyrd till efterfrågestyrd. Nationalekonomen Brian Arthur
myntade begreppet ”increasing returns” (Arthur, 1989) för att visa att innovationsvärdet markant ökar i takt med ett stigande användarantal. Teknologen Robert Metcalfe, som bland annat var en av skaparna av Ethernet52,
51
The Tragedy of the Commons är en liknelse som ursprungligen myntades av den brittiske
nationalekonomen William Forster Lloyd (1795-1852) som observerade att när betesmark står
till fritt förfogande för alla (d.v.s. ”commons”), leder det ofta till att boskapsägarna ökar sina
hjordar för att öka kortsiktiga vinster, vilket i sig ökar riskerna för att den totala boskapshjorden överskrider den kapacitet som betesmarken klarar av.
52
Ethernet är en standard för datakommunikation i lokala IT-nätverk, skapat 1976 av Xerox
Corporation.
121
formulerade den så kallade Metcalfes lag [N2(N-1)/2] som postulerar att
värdet av ett kommunikationsnätverk är proportionellt med kvadraten av
antalet användare. Reeds lag [2N-N-1], utvecklad av MIT-professorn David
Reed, säger att man inte bara bör ta hänsyn till de anslutna användarna utan
dessutom hela deras informella nätverk och resurser, vilket ökar värdestegringen än mer (Shapiro & Varian, 1998). Oavsett vilket beräkningssätt som
används tenderar nätverksinnovationer tippa över till ”vinnaren-tar-allt” som
tillslut på grund av sin storlek åtminstone temporärt omöjliggör konkurrerande alternativ (Besen & Farrell, 1994).
Ur denna synvinkel är det knappast konstigt att företag och allianser kämpar
hårt för att bygga och manifestera den här typen av vinnande innovationer
eftersom enorma värden står på spel. Olika former av webb-baserade plattformar har bland annat utvecklats i detta syfte där Myspace.com53 och YouTube54 är två framgångsrika exempel. Även redan nämnda Skype, Blocket,
Lunarstorm och Shortcut kan läggas till denna samling. Samtliga har visat
såväl snabbt stigande medlemssiffror som hög besöksstatistik. Frågan är
därmed inte så mycket om det är viktigt att få en stor bas av aktiva och engagerade användare, utan snarare hur?
Besöksstatistiken som arbetsmått
Personligen kände jag såhär i början att det var viktigt att noggrant följa
processen kring Idébankens lansering, både för att det var en intressant fas
att få empiriskt material kring, men också för att etablera en givande, långsiktig relation med Anders. Mötena började oftast med att han delgav den
aktuella besöksstatistiken, vilket jag tyckte skulle bli spännande att följa över
tid. Jag var även nyfiken på att höra hur han själv använde dessa siffror som
både drivkraft och resultatmått för sina egna arbetsinsatser.
ANDERS (INTERVJU 2005-02-16): Idag är vi uppe i 277 medlemmar. För en
vecka sedan var det 236. Det har kommit in 69 förslag och denna vecka
hade vi 2878 besökare, jämfört med 1894 stycken förra veckan. Jag har
börjat föra lite statistik över hur det utvecklar sig. Igår kom tillexempel en
53
Myspace.com är en webb-baserad och interaktiv community där medlemmarna via en egen
personlig hemsida kan kommunicera med andra medlemmar, skriva bloggar, lägga upp videofilmer, musik och foton. Myspace.com introducerades 2003 och uppnådde 100 miljoner registrerade användarkonton tre år senare. Företaget Intermix Media, som var delägare i Myspace.com, köptes 2005 upp av Rupert Murdochs nyhetsföretag för 580 miljoner dollar, varav
327 miljoner dollar uppskattades härröra Myspace.com.
54
YouTube är en amerikanskbaserad webbplattform där användare fritt kan ladda upp, titta
och dela videoklipp. YouTube skapades av Chad Hurley, Steve Chen och Jawed Karim 2005
och blev genast en av de snabbast växande webbsidorna på Internet. Enligt en undersökning i
juli 2006 hade den nästan 20 miljoner besökare per månad och visade omkring 100 miljoner
klipp per dag. YouTube köptes upp av Google i oktober 2006 för 1,65 miljoner dollar.
122
artikel i Realtid55 och då rusade det upp med en gång. Genom mitt webbpubliceringsverktyg kan man läsa av allt det här snabbt och enkelt.
BJÖRN: Det är ju kul att du kan få direkt feedback på dina aktiviteter…
ANDERS: Ja absolut! Den 4:e februari rusade det också upp för då skickade
jag ut ett mail till min kontaktlista. Så det är väl troligt att det i februari
blir drygt 4500 träffar, och det ska du sätta i relation till förra året då jag
hade 6266 träffar på hela året. Redan nu har jag över 5600 träffar. Då
fanns ju inte Idébanken men Innovationsexpos hemsida fanns.
BJÖRN: Så målet är att hela tiden öka besökssiffrorna? Det blir ett mättal?
ANDERS: Ja det är viktigt. Så kan jag mäta min framgång. Och jag blir ju lite
stressad samtidigt att hela tiden göra nya aktiviteter.
Parallellt med att Anders beskrev den aktuella statusen i projektet visade han
för mig på sin datorskärm hur portalen var uppbyggd och vilken bakomliggande information som fanns tillgänglig. Systemet verkade i mitt tycke
lättarbetat och interaktivt. Förutom antal besöksträffar fanns tillgång till en
mängd data om allt från hur länge besökarna varit inne på portalen till vilken
uppkopplingshastighet och operativsystem som använts. Det listades också
upp exempelvis vilka de vanligaste sökorden folk skrivit för att hitta dit. Allt
uppdaterades dagligen och gav Anders en övergripande bild över innovationens utveckling över tid.
En diskussion om finansieringsstrategier
En återkommande fråga som dök upp var om finansieringen av en framtida
systemutveckling och hur Idébanken skulle börja tjäna pengar. Upplägget
var för närvarande att företag som lade ut problem på Idébanken fick betala
8000 kronor i förskott plus en procentandel av den utlovade vinsten. Utifrån
denna affärsmodell låg nyckeln i att få upp volymen i antal sålda uppdrag.
BJÖRN: För de 8000 kronor du får per uppdrag, innebär det mycket jobb?
ANDERS: Ja, men jag tänker att dom pengarna kan ses som en konsultintäkt. Det tar max fyra timmar att hjälpa till att ta fram och lägga ut uppdraget, vilket alltså blir 2000 kronor i timmen.
BJÖRN: Fast om du ska växa så är det du och din tid som blir flaskhalsen?
ANDERS: Jo men låt säga att jag får in tio uppdrag i månaden… eller kanske
till och med i veckan. Det är 80000 kronor, vilket blir en rätt bra timersätt-
55
Realtid.se är en politiskt oberoende och ägarmässigt fristående daglig affärstidning på
Internet som ges ut av Alternativ Media AB. Tidningen grundades 2004.
123
ning. Det är inte där problemet ligger utan det är utvärderingsfasen som
är svår och tidskrävande om jag nu ska vara delaktig i den framöver.
På kort sikt hade Anders också börjat titta på att få in externt riskkapital för
att kunna utveckla verksamheten samtidigt som jag visste att Anders hade en
ganska avog inställning till att ”gå med mössan i handen och söka pengar
hos offentliga institutioner”, som han uttryckte det. När jag träffade honom
igen i mitten av mars var jag naturligtvis nyfiken över hur det låg till på
pengafronten. Det visade sig att han hade en positiv och en negativ nyhet.
BJÖRN (INTERVJU 2005-03-10): Ja hur känns det då?
ANDERS: Ja det är aldrig helt okej. Sånt är livet [Anders skrattar]. Det som är
lite frustrerande är att dom där spontana uppdragen liksom inte kommer.
Man tänker ju att det har varit inne tusentals besökare och vi har funnits i
en massa tidningsartiklar och sånt, så det borde ge mer än vad det gjort.
Uppdragen borde börja ramla in, men så enkelt är det inte. Så är det ju i
all jäkla business! Så där får jag ju jobba på det själv i stället. Det är det
ena. Det andra är att finansieringen är klar och det är ju positivt för nu
kan jag börja gasa. Det blir kul.
BJÖRN: Det blev klart alldeles nyligen eller?
ANDERS: Pengarna kom in på kontot förra veckan. Tidigare har jag ju varit
stressad över det mesta men nu kan jag jobba lite mer långsiktigt. Nu kan
jag liksom luta mig tillbaks och vara lite mer strategisk utan att behöva
oroa mig för det dagliga.
Finansieringen ordnades genom ett samarbete med en av Anders gamla kontakter som hade blivit rik på att driva ett stort grossistföretag. Telefonsamtalet hade kommit i precis rätt tidpunkt då denne hade frigjort kapital. Först
diskuterades delägarskap men finansiären ville hellre låna ut pengarna, vilket
slutligen kom att ske till fördelaktiga villkor. Med de nya ekonomiska resurserna kunde Idébanken gå in i en ny, mer expansiv fas.
ANDERS: Det är inte sant att det finns sådana människor! Jag skickade ett
presentationsmaterial och han ringde mig och sa ”Du Anders, det ser bra ut
det här. Det är grönt. Jag ska hjälpa dig”. Det klart, det hade varit bättre att
vinna 10 miljoner på lotto för det finns ju ett ansvar i att förvalta pengarna
rätt också. Men jag har fått en muskel nu och kan börja satsa på markandsföring och utveckling och så.
124
Utdrag ur dagboken: ”Folk verkar vilja vara med och
utveckla konceptet tillsammans…”
Under de första månaderna i drift var konceptets strukturer väldigt lösa, med
ett ständigt sökande efter nya samarbeten, projektuppslag och idétävlingar.
Om målet var att tjäna pengar var vägen dit allt annat än spikrak. Anders
hade redan från starten förstått vikten av medlemmarnas involvering och
engagemang men det var ännu oklart hur intäkterna skulle ta fart, även om
den externa lånefinansieringen gav ett tillfälligt andrum. När Idébanken hade
varit igång i ungefär två månader skrev jag i mina reflektionsanteckningar;
Anders var optimistisk och glad idag. Humöret verkar följa statistikens upp och nedgångar. Han tycker på det hela taget att det mesta funkar ganska bra. Finansieringen
är säkrad och det börjar hända saker utan att han själv alltid måste ligga på. Det är kul
att det skapas idéer och nya relationer mellan Idébanken och dess intressenter. Man
ger råd och information mellan varandra i en spännande utvecklingsprocess. Systemfunktionerna som läggs till är mer och mer användarstyrda. Feedback kommer kontinuerligt från medlemmarna. Folk verkar vilja vara med och utveckla konceptet tillsammans. Att få medlemmarna att involveras, stanna kvar, och utökas är lite av kärnan.
Samtidigt får Anders indikatorer på att det främst är de utlagda problemen som engagerar medlemmarna, snarare än viljan att ta kontakt med varandra. Fortfarande gäller
också att han snart måste börja tjäna pengar…
Utdrag från egna reflektioner efter möte med Anders, 2005-04-06
Uppsummering av Scen II
Förutsättningarna förändrades ganska rejält i slutet av denna scen i och med
att extern finansiering säkerställdes. Plötsligt kunde en märkbart stolt, glad
och lättad entreprenör börja tänka mer strategiskt och åtminstone temporärt
slippa den dagliga överlevnadsångesten. Med en blandning av tur, skicklighet och timing lyckades han få in en investerare i projektet utan att behöva
söka stöd från offentliga institutioner som tidigare gett honom kalla handen.
Fortfarande var dock huvudproblemet att generera intäkter, då det ännu gick
trögt att få in betalande uppdrag. Det verkade som att många aktörer ville
associera sig med Idébanken som något spännande och nytänkande, men
ändå behålla ett visst avstånd. Att tala om hur fantastisk hans idé var och hur
mycket man trodde på den var en sak, men att köpa själva tjänsten var något
helt annat. Den initiala förhoppningen om att spridningsmekanismerna skulle
ta fart mer eller mindre av sig själv hade helt kommit på skam, så nu låg
fokus på att själv aktivt driva denna utveckling. I systemet gick det att dagligen kontrollera medlemmarnas antal och aktivitetsgrad, vilket gav en fingervisning om arbetsinsatsernas resultat. Detta påverkade samtidigt både Anders motivation och humör, vilka gick som en berg- och dalbana under peri125
oden. Positiva vindar hade allt mer börjat blåsa och detta trots att Anders då
och då själv tvivlade på sin säljförmåga. Det mesta såg nu ganska ljust ut vad
gällde antal besökare, antal nya medlemmar, med mera. Även nya uppdrag
började trilla in, vilket gav ett litet men ändå efterlängtat kassaflöde.
Själv var jag glad över att relationen mellan mig och Anders var öppenhjärtlig och att jag fick ut intressant information från varje intervjutillfälle. Jag
fascinerades av de spännande berättelser som Anders berättade under våra
intervjuer; alla hans kontakter, problem och utmaningar. Mycket av vad vi
diskuterade på våra möten avspeglades senare i konkreta aktiviteter på Idébanken och i nyhetsbrev och artiklar som producerades i dess anslutning.
Det var spännande att kunna ha möjlighet att gå in på portalen och följa utvecklingen där i realtid. Även jag hade dock inbillat mig att innovationen
skulle sprida sig snabbare än den visat sig göra och jag funderade ofta på
orsakerna varför den inte gjort det.
Kunde det vara att Anders verkligen var en dålig säljare? Var det något i
hans personlighet? Saknade han lyskraft i de möten där han försökte marknadsföra Idébanken? Hade han inte förmågan att etablera förtroende? Hade
han inte tillräckligt med kontakter? Var hans planer och strategier felaktiga?
Var det något i konceptet som inte var tilltalande nog? Innehöll det ett strukturellt feltänk som inte enbart bestod av vanemässiga låsningar bland uppdragsgivare och/eller lösningslämnare? Kunde det exempelvis finnas en ovilja bland folk att dela med sig av sina idéer på grund av rädsla för att bli blåsta på konfekten, eller hos företagen att lägga ut sina problem till allmän betraktelse? Var det något i själva systemet som inte fungerade bra? Jag hade
själv redan från början tyckt att det fanns för lite funktioner som engagerade
medlemmarna att stanna kvar på hemsidan, utöver att skicka in lösningsförslag till de utlagda problemen. Det fanns också små möjligheter för medlemmarna att kommunicera med varandra för att på så sätt utveckla samröre
och engagemang. Merparten av interaktionerna gick fortfarande genom Anders som var en slags grindvakt i systemet, även om han själv sagt sig vilja
göra medlemmarna så självständiga som möjligt. Eller var det bara som så
att sådana här processer tar längre tid än vad man tror, och när väl en ”kritisk
massa” jobbats upp så skulle resten gå som en dans? Är det så enkelt för att
bli framgångsrik att det ”räcker” att bygga upp en kritisk massa av medlemmar? Hur gör man i så fall för att få nätverket att växa och bli aktivt?
Många frågor snurrade, men i det är läget kom jag fram till att det ännu var
för tidigt att spekulera i olika svar. Tiden fick helt enkelt utvisa hur det skulle gå och jag trodde fortfarande mycket på Idébankens potential. Resan hade
ju bara börjat.
126
Scen III: Allt fler krokar läggs ut
Idébanken börjar ta form
Presentations- och säljmaterial för Idébanken togs fram i början av mars
tillsammans med en reklambyrå som jobbade i samma kontorslokaler som
Anders. Detta blev ett led i en större marknadsföringssatsning. Texter och
argument slipades och den grafiska profilen förändrades. Idébanken bytte
också logotyp och omformades generellt till ett mer enhetligt och genomtänkt utseende. Även tidigare hade man använt kreativitetssymboler som
glödlampor och pennor men nu var hemsidan mer stiliserad. Man hade valt
den lysande glödlampan som signum i blågula färger, vars färgskalor gick
igenom på både hemsidan och i presentationsmaterialet.
Gamla logotypen
Nya logotypen
Idébankens förstasida 2005-03-10
127
Men det var inte bara utseendet på framsidan som förändrades. Ett par veckor senare kom även en uppdatering av själva idésystemet och nya funktioner
introducerades i vad som benämndes ”version 2.0”. Bland annat förbättrades
och förfinades återrapporteringsmöjligheterna till förslagsgivarna och framför allt öppnades portarna för en ny anslagstavla där medlemmarna kunde
posta egna meddelanden. Layoutmässigt var forumet av väldigt enkel karaktär. Ämnen som lades in hamnade in i en lång lista efter varandra med titel,
författare, tidpunkt för inlägget och antal svarsinlägg. I en kolumn bredvid
fanns en liknande lista med de senaste svarsinläggen. Det var inte helt lätt att
orientera sig i forumet, då texterna kom osorterade och inte alltid var sammankopplade med huvudämnet. Det fanns visserligen en sökfunktion men
den var svår att utnyttja då man för att söka efter ett visst innehåll först måste
veta vad man letade efter. Nu var i alla fall forumet igång och Anders hoppades att det skulle göra medlemmarna mer aktiva och engagerade. Det värsta han visste var anslagstavlor där senaste inläggen var flera år gamla. Även i
kulisserna till själva portalen började kommunikation och samarbeten ta fart.
Anders beskrev nu ofta Idébanken som ett torg där man kunde hyra sin plats
för att få besök av intresserade kunder.
ANDERS (INTERVJU 2005-04-06): Här är torget där du får ett utrymme för din
fråga eller ditt problem. Hur du utnyttjar denna plats… ja det finns ju regler för hur torget fungerar. Du måste städa efter dig och sådär. Sen kommer en massa trafik här och då gäller det att du gör det bästa av saken.
Jag blir ju lite superadministratör av det hela. Det ligger lite i min strategi
att göra användarna så självständiga som möjligt och i förlängningen kan
man ju se det som att jag tillhandahåller torgplatsen, men dom får sköta
allt annat själva.
Metaforen av ett torg, eller snarare en basar, har också använts av bland
annat Eric Raymond (2001) för att förklara drivkrafterna bakom utvecklingen av operativsystemet Linux56. Till skillnad från traditionell systemutveckling som ofta är centraliserad likt en hög, toppstyrd katedral är Linuxprojektet präglat av decentralisering och personligt engagemang.
»No quiet, reverent cathedral-building here – rather, the Linux community
seemed to resemble a great babbling bazaar of differing agendas and approaches […] out of which a coherent and stable system could seemingly
emerge only by a succession of miracles.« (Raymond, 2001:21-22)
Medlemmarna på Idébanken interagerade allt mer med varandra, dock fortfarande främst med Anders som spindeln i nätet. Personen som låg bakom
ett av de första fem förinlagda problemen (äldrevårds-caset) tipsade om en
56
Linux är ett projekt som initierades år 1991 av Linus Torvald i syfte att utveckla ett fritt,
alternativt operativsystem till det då dominerande UNIX-systemet. Utvecklingen i projektet
drivs framåt via en öppen community och programmeringen sker genom så kallad öppen
källkod (Open Source).
128
kille uppe i Umeå som sedermera visade sig vara intresserad av att lägga ut
ett eget problem. Befintliga medlemmar började alltså så smått generera nya
uppdrag, tipsa om medlemmar, ge feedback om systemet och på andra sätt
engagera sig i verksamheten.
BJÖRN: Men det verkar börja funka lite nu? Du får in nya idéer och så…
ANDERS: Ja jag menar det. Min strategi funkar ju rätt bra. Folk delar med
sig av idéer, det är ju erfarenheten hittills. Jag har nog gett dem förutsättningar för att det ska kännas tryggt att lämna ifrån sig sina förslag. Spelreglerna är tydliga och det är ingen som har ifrågasatt dem. Det finns ingen som sagt ”du, det här villkoret nummer sex här, vad menar du med det?”
Och alla verkar tycka det är roligt. Sen är det ju som alltid 80/20-regeln;
att det är 20 procent av användarna som står för 80 procent av alla idéer.
Det kan jag nästan svära på. Men, men…
BJÖRN: Det har kommit en del nya medlemmar såg jag. Nästan 500 nu…
ANDERS: Ja det är nästa milstolpe. Igår var det 467, om någon vecka är vi
över 500. Länge leve Internet! I systemet kan jag exportera hela användarregistret till Excel och sortera dem. Än så länge är det bara 171 stycken
som talat om sin titel, men du ser; affärsutvecklare, civilingenjör, civilekonom, civilingenjör, docent, ekonom, VD, idéspruta… En jäkla kompetens här helt plötsligt och det måste jag ju börja kommunicera. Så jag känner ibland att det nästan är skönt att det går så pass långsamt som det
ändå gör, för man hinner liksom forma budskapet bättre då.
På måndag ska jag till Arla och presentera de 38 förslagen som kom in till
mjölkpaketsuppdraget. Det blir första testet på att ta en lösning till företagen och se vad reaktionen blir. Nu kan jag ju säga att alla de här 38 är väl
kanske inga superförslag men förhoppningsvis kommer hon gilla Idébankens koncept i alla fall.
Anders hade flera gånger sagt att han inte ansåg sig vara en bra säljare; ”jag
är duktig på att utveckla, lite strategi och sådär, men jag är inte den där
riktiga krängaren”. Planer fanns därför att försöka få in en ny resurs i företaget. Detta hade även investeraren påpekat när de träffades i början av april;
”Gasa nu för sjutton. Vad som är sårbart just nu det är ju du. Om du blir
sjuk så dör ju allting. Organisatoriskt måste det börja växa. Kom igen nu!”
Men även om Anders själv gärna påpekade sin bristande säljförmåga visade
det sig att han på många olika plan började få ut budskapet om Idébanken till
potentiella samarbetspartners. Hans strategi var att minska säljfokus mot
större företag och istället gå på småföretag och olika projekt- och intresseorganisationer. Där fanns förhoppningsvis en snabbare och effektivare beslutsprocess. Även regionala aktörer var intressanta som samarbetspartners.
ANDERS: Jag var uppe i Karlstad på ett möte. Det var Tervix som var ingången. Jag och deras säljare Lars åkte dit och träffade representanter från
Metall, Länsstyrelsen, Region Värmland och någon från Företagarna. En
129
arbetsgrupp som jobbar med tillväxt- och sysselsättningsfrågor för Värmland har startat upp ett projekt där mitt Tänk-Om-System skulle passa
jäkligt bra. Dom var riktigt pålästa så det var ett bra möte. Har jag lite flyt
så bestämmer man sig för att köpa mitt system.
BJÖRN: Men då blir det en region som tar kostanden och ansvaret?
ANDERS: Ja. Man snackade om få 80 miljoner från staten för att använda i
olika utvecklingsprojekt. Att skaffa ett sånt här system är ju som ”en piss i
Mississippi” då. Det är ju mer hur man ska organisera sig och sådär…
BJÖRN: De skulle behöva en organisation som tar hand om idéerna…?
ANDERS: Ja men dom skulle kunna ha ett system som läggs ut på olika sajter; en på Länsstyrelsen, en på Metall och så vidare. Killen från Metall tipsade oss också om ett projekt som pågår inom LO, så nu har vi skickat
materialet till dem. Och så har jag tagit kontakt med Länsarbetsnämnden
här i Göteborg för att göra en presentation nästa vecka. Där kan jag ju använda Värmland lite som en referens. Ja, sen var jag uppe i Karlstad
måndagen därpå för Drivhuset57 bjöd in mig att hålla föreläsning på nån
slags seminarieverksamhet på kvällen och dagen efter kördes något som
hette Open Viking Network58 där jag också berättade lite om Idébanken.
För Anders blev det under denna period mycket resande fram och tillbaks
genom Sverige. Även elektroniskt började kännedomen om Idébankens existens sprida sig och andra hemsidor lade ut länkar till portalen. Detta gick att
följa ganska väl i webbpubliceringsverktyget som registrerade varifrån Internettrafiken kom. På så sätt kunde Anders till exempel spåra följande inlägg på en hemsida kallad Familjeliv.se59;
Inlägg på Familjeliv.se, April 2006
57
Drivhuset är en ideell stiftelse med syfte att stödja studenter som driver projekt och utvecklar idéer under sin studietid.
58
Open Viking Network (OVN) är en mötesform som skapats av entreprenören Anders Rosén
år 1993 för att bidra till att fler idéer utvecklas och skapa en entreprenörskultur i Sverige.
59
Familjeliv.se är en webb-community för personer som vill diskutera frågor kring familjelivet. Den öppnades 2003 och hade 2007 drygt 55000 aktiva medlemmar.
130
ANDERS: Så i webbpubliceringsverktyget kan man se vilka andra sidor som
länkar till oss. Titta, Familjeliv! Där skriver någon om Idébanken på deras
diskussionsforum. Det klart, får jag trafik från dem så är det ju alldeles
utmärkt. ”Här kan finnas pengar att hämta” [Anders skrattar]. Men jag får ju
samtidigt vara lite observant här så man inte skriver ned oss också.
En period av stagnation…?
När jag mötte Anders igen i slutet av april 2005 hade tillväxten i statistiksiffrorna sjunkit. Medlemmarna låg på runt 550 stycken och nya uppdrag var
ännu något svårfunna. Återigen återspeglades detta i hans dagliga humör; för
när mättalen visade sämre siffror var Anders inledningsvis resignerad i intervjuerna.
ANDERS (INTERVJU 2005-04-29): Medlemsantalet skulle kunna öka lite bättre
tycker jag faktiskt. Men det har ju en viss relation till att det inte strömmar
in jättemycket uppdrag just nu. Jag uppfattar det som att det har blivit lite
stiltje. Känslomässigt tror man att det går utför men egentligen planar det
kanske bara ut. Och det klart, det kan ju inte fortsätta uppåt hela tiden
men jag får ändå den här dåliga känslan… Jag är nog lite av en humörmänniska också. Jag blir liksom otålig och tycker att inget händer.
Om man ska vara riktigt självkritisk så finns det en risk att uppdragen blir
för få framöver. Det är lite akut för tillfället. Inte på lång sikt men i det
korta perspektivet hade det känts tryggare om jag haft tre eller fyra som
jag diskuterade med. Nu pratar jag med kanske en eller två…
Men Anders nedstämdhet försvann nästan alltid i takt med att han började
reflektera och lyfta fram alla de aktiviteter som ändå skett sedan det senaste
mötet. Och trots att det inte avspeglade sig på själva portalen och dess online-aktiviteter så hände många spännande saker under ytan. Bland annat började de först inlagda uppdragen nu att avslutas och i ett par fall resulterade
det i nya interaktioner. Förslagen som kom in till mjölkpaketsuppdraget (det
vill säga att finna en lösning för att öppna ett mjölkpaket med en hand) presenterades för Arla, och en fråga om att förenkla gratistidningars rotation
bland läsare ledde till ett möte med Metros VD. Även om det många gånger
inte blev så mycket mer än ett inledande möte kunde det ibland ge spin-off
effekter. Metro menade till exempel att just omhändertagandet av redan lästa
tidningar egentligen inte var ett prioriterat problem för dem, men lyfte i stället upp ett annat område som var mer centralt; hur de bättre kunde dimensionera tidningsdistributionen så att rätt antal kom i rätt tid, till rätt plats. Där-
131
med lades en ny fråga ut på Idébanken kallad ”Dynamisk optimering av gratistjänster”60.
Idébanken sprids till Australien…?
En annan sak som dykt upp var att Anders fått kontakt med en man från
Australien som eventuellt ville ta över Idébankskonceptet dit. Ingenting var
bestämt än men konversationen verkade lovande. Sommaren innan hade de
båda via en gemensam kontakt varit inblandade i att försöka bygga upp en
webbsida där folk berättar om sina idéer in i en videokamera som sedan publicerar filmerna på Internet. Projektet lades till slut på is men nu hade
Stephen som han hette istället varit inne på Idébanken och blivit intresserad.
ANDERS: Jo jag berättade ju att jag fått en liten kontakt med en kille i Australien och jag pratade med honom igår igen. Det blir antagligen att vi
skriver ett slags samarbetsavtal eller så inom de närmaste veckorna.
BJÖRN: Vill han starta något där?
ANDERS: Ja han vill börja sälja systemet. Han säger sig ha en del konsultuppdrag och sådär nu men han vill också starta upp en egen verksamhet. Vi får se. Men man ska inte underskatta att han ändå sätter sig in
i systemet för på så sätt får jag ju gratis konsultation. Systemet är i och för
sig redan översatt till engelska av min dotter som går på Journalisthögskolan, men inte manualen än och det arbetet kan vi ju få hjälp med. Hon
kan skicka ned ett utkast till honom så han ”tvättar” texten och snyggar
till den. Då lär han sig samtidigt produkten. Sen ska han komma till Sverige i augusti och då ska vi träffas. Hans fru är från Finland.
BJÖRN: Okej men det är något slags licensförhållande där då?
ANDERS: Nja, det blir mer att han får tillåtelse att gå in på mitt webbhotell
där den engelska och australiensiska versionen ligger. När han får en
kund som vill köpa systemet så installeras det därifrån till kundens Intranät på samma sätt som här i Sverige. Sen får jag någon form av försäljningsprovision på det.
BJÖRN: Men ni har inte diskuterat detta närmare än?
60
Arla-kampanjen resulterade inte i någon konkret fortsättning, även om företaget redan
sedan tidigare funderat kring behovet av mer lättöppnade förpackningar, exempelvis för reumatiker och äldre. Investeringskostnader för sådana produktionsmaskiner var dock för omfattande. Vad gäller Metro har både tidningsrotationsproblemet och dimensioneringsproblemet
hanterats. Lådor och förvaringsboxar placeras ut både på stan och i tunnelbanan, spårvagnar
och bussar. För att finna rätt dimensionering anställs personer som aktivt delar ut tidningar vid
välbesökta platser. Huruvida Idébanken hade något med dessa två lösningar att göra förtäljer
inte historien.
132
ANDERS: Nej, men rent tekniskt är det inga problem. Det är inte där skon
klämmer i så fall. Det är mer om det finns kulturella skillnader mellan
Sverige och Australien när det gäller idéer och kreativitet. Passar ”tänket”? Det ger sig nu under det här halvåret förhoppningsvis. Jag kan ju
inte sitta här nu och säga att jag kommer tjäna 100 miljoner i Australien,
nej nej! Men å andra sidan kan jag väl ge det en chans?
BJÖRN: Ja det är ju inte så mycket att förlora?
ANDERS: Nej inte en spänn. Han hjälper till med utvecklingen och jag kan
ju säga till andra intressenter att jag gör affärer med Australien.
För att överföra Tänk-Om-Systemet till Australien måste det först översättas
till engelska, ett arbete som redan påbörjats av Anders dotter. Czarniawska
och Joerges (1996) använder inspirerad av Latour (1986) översättningsbegreppet även i metaforisk mening när de beskriver hur idéer färdas.
»The translation model […] can help us to reconcile the fact that a text is at
the same time object-like and yet it can be read in different ways. Also, it
answers the question about the energy needed for traveling; it is the people,
whether we see them as users or creators, who energize an idea any time
they translate it for their own or somebody else’s use. Ideas left in books left
on shelves do not travel, and no amount of satiation will help do diffuse
ideas from closed libraries.« (Czarniawska & Joerges, 1996:23)
IT-systemet, i grunden bestående av programmerade ettor och nollor, kan
med lätthet färdas i både tid och rum. Men för att spridningsprocessen på
allvar skall ta fart måste först Stephen motiveras att föra budskapet vidare till
sina kontakter och potentiella användare på andra sidan jordklotet, som sedan har möjlighet och vilja att ta till sig konceptet och använda det in i deras
egen vardag. Under denna översättningsprocess är budskapet öppet för omtolkningar, förskjutningar, förseningar, förändringar eller förhinder. Å andra
sidan hade ju som sagt Anders inte mycket att förlora på ett försök.
»In the translation approach the initial force does not count for more than
any other; force is never transmitted in its entirety and no matter what happened earlier, it can stop at any time depending on the action of the person
next along the chain; again, instead of a passive medium through which the
force is exerted, there are active members shaping and changing the token
as it is moved.« (Latour, 1986:268)
133
Kontakt med Svenska Uppfinnareföreningen
Som gammal medlem i Svenska Uppfinnareföreningen (SUF)61 var Anders
intresserad av att på något sätt etablera ett samarbete med detta innovatörsnätverk. Han var dock även lite undrande över om Idébankens koncept verkligen skulle falla dem i smaken, då hans uppfattning om SUF var att organisationen mycket präglades av patentfokusering snarare än gränsöverskridanden och öppenhet. Rädslan för att bli bestulen på sina uppfinningar och livsverk var möjligtvis svår att kombinera med Idébankens upplägg. En första
trevare gjordes dock redan i mars 2005 då SUFs VD och styrelseordförande
kom på besök i samband med en rundresa i Sverige. Även om diskussionen
enligt Anders uppfattning gick något trögt och han gång på gång fick förklara sina spelregler och hur eventuellt ”missbruk” motverkas, var dialogen
ändå igång. SUF gav vissa signaler om att på olika sätt önska hitta samarbeten med Idébanken. Man ville inte ses som en gammal traditionell mötesförening samtidigt som massa spännande, snabba och interaktiva tjänster växte
fram på nätet. Två konkreta saker diskuterades; att SUF skulle göra en kvalitetsutvärdering av Idébankskonceptet utifrån ett uppfinnarperspektiv samt att
man skulle bistå med juryresurser för bedömning av inlämnade förslag.
ANDERS: Det skulle ju vara bingo för mig om dom går igenom villkor,
uppbyggnad och sånt och ger mig lite pekpinnar på vad jag ska rätta till.
BJÖRN: Hoppas det blir något av det då…
ANDERS: Ja men det är bara förslag ännu. Jag har ringt dem efteråt och då
har det inte kommit särskilt långt. Faran när man sitter och pratar med
dessa människor är att det är mycket snack men efteråt så har de inga
egna incitament till att driva frågorna vidare. Det faller mellan stolarna…
Senare under våren blev Anders uppkallad för att presentera sin verksamhet
på SUFs årsmöte i Stockholm inför ett hundratal representanter från landets
lokala uppfinnareföreningar. Kontakten fortsatte därefter kontinuerligt med
både VD och ordförande men inget konkret samarbete kunde ännu beslutas.
Ett sido-projekt initieras…
Ett annat samarbete som var på gång att upprättas i Idébankens kölvatten var
ett projekt om att skapa ett så kallat ”innovationsindex” för att mäta en or61
Svenska Uppfinnareföreningen (SUF) är världens äldsta uppfinnarförening, grundad av
Salomon August Andrée 1886. Tanken är att vara ett forum för idéutbyte och samverkan
mellan uppfinnare, forskning och näringsliv. SUF utför också opinionsbildning och lobbyverksamhet för att främja uppfinnarens villkor i samhället. Man har omkring 40 lokalföreningar runt om i landet. 2005 hade föreningen drygt 2200 personliga medlemmar och 413
företagsmedlemmar.
134
ganisations innovationsförmåga. Detta var en idé som Anders hade funderat
på ett tag och som fick ytterligare bränsle av ett mail från en medlem som
frågade om Idébanken var intresserade av att göra utvärderingar via webbbaserade enkäter. Efter lite diskussioner fram och tillbaks berättade Anders
om sin innovationsindextanke och undrade om inte dessa båda idéer kunde
kombineras till ett webb-baserat mätverktyg för organisatorisk innovationskraft. Projektet växte med tiden och flera personer i Anders bekantskapskrets
införlivades i takt med att han i olika sammanhang började prata om idén.
Bland annat ingick en kreativitetskonsult och en docent inom organisatoriskt
lärande från Lunds Universitet. Anders hade också lyckats få med en nätverkskontakt som tidigare var VD för Stiftelsen Innovationscentrum62.
Idén om “Publish Your Book”
Ett ytterligare initiativ med ursprung från Idébankens portal var tjänsten
Publish Your Book. Det hela startade under våren med två killar, Marcus och
Jonas, som ville starta en mötesplats för författare, läsare och bokförläggare
för att ge varandra feedback och uppmärksamhet. Med det utlagda uppdraget
på Idébanken ville man få in förslag och kontakter som kunde utveckla idén
vidare. Med tiden blev även Anders involverad i projektet som växte till
något av en virtuell organisation med ett flertal medlemmar från Idébanken.
ANDERS: Vi har inga anställningsnummer, vi har ingenting sånt, men ändå
samarbetar vi. Och vi vet ju inte åt vilket håll det här tar än men jag tillhandahåller strukturen och de här killarna jobbar ju ideellt just nu för att
förädla idén.
BJÖRN: Kanske hade de gjort detta även utan Idébanken?
ANDERS: Nej dom hade gått och funderat på det här länge och är jättetacksamma för att Idébanken finns. Dom har fått in 40 stycken förslag
som hjälpt deras idéutveckling framåt. Det var ju syftet; att få sin idé
bombarderad med nya intryck.
Relationen mellan Marcus och Anders växte starkare och kom att innefatta
fler områden än just Publish Your Book. Genom Marcus fick Idébanken
värdefull feedback och en påhejande sympatisör. Marcus var även en av de
mest aktiva medlemmarna att lämna förslag till andras inlagda uppdrag. I
slutet av maj publicerades på hemsidan en uppföljning av de förslag som
inkommit till idétävlingen. De aktiva förslagslämnarna blev inbjudna till ett
62
Stiftelsen Innovationscentrum (SIC) bildades 1994 för att under en tioårsperiod ge ekonomiskt stöd och rådgivning till innovationer och entreprenörer i tidiga utvecklingsskeenden
samt öka intresset och förståelsen för innovationers betydelse för den ekonomiska tillväxten.
SICs rådgivning bedrevs i nära samarbete med Almi Företagspartner och införlivades i deras
verksamhet när SIC lades ned 2004.
135
möte i Stockholm den 15 juni där vidare diskussioner skulle föras om hur
projektet kunde tas vidare.
Kontakt med EntreprenörCenter
Besöken till Stockholm blev allt frekventare för Anders. I samband med en
av dessa resor träffade han stiftelsen EntreprenörCenter, vars tanke är att
samla innovatörer och entreprenörer i samma kontorskomplex med tillgång
till en mängd delade resurser. Att hyra rum i denna byggnad kostar en viss
summa, men reduceras genom att de medverkande bidrar med ett antal timmar till en kompetenspool för att stötta och utbilda andra nya företag. Grundtanken bakom verksamheten är att man ser innovatören och entreprenören
som olika personlighetstyper och att fokus i det offentliga innovationssystemet ofta ligger på att stötta den förstnämnda – de som har patent och uppfinningar – snarare än de som är drivkraftiga och affärsskapande.
ANDERS (INTERVJU 2005-08-30): Nu har vi funnit varandra och ska börja
samarbeta. Dom menar att vi kan lägga in Idébanken i deras IT-nätverk
och på så sätt skapa en virtuell plats för dem. Har du en fråga eller en idé
så kan du bolla upp den i nätverket och också lägga ut den på Idébanken
för att få hjälp av våra medlemmar…
Idébanken på arabiska?
Under sommaren fick Anders också kontakt med en medlem vid namn Sadek
som var intresserad av att ta Idébankskonceptet till Mellanöstern genom hans
kontakter i bland annat Dubai och Bagdad. Nu började ett översättningsarbete av systemet till arabiska.
ANDERS: Sadek har börjat göra klart för att försöka sälja det här till Dubai
och några andra länder därnere. Jag vet inte vad man ska ha för tidshorisont på sånt där.
BJÖRN: Men han har översatt och sådär alltså?
ANDERS: Jaja för sjutton. Den finns redan ute som beta-version. Har du inte
sett den?
BJÖRN: Vad coolt!
ANDERS: Mmm. Han står som ”Marketing Manager Middle East”. Jag har
investerat lite tid men han har gjort det mesta själv. Sen har vi hittat en
ekonomisk överenskommelse att om det blir business så kommer han definitivt att tjäna pengar på det.
BJÖRN: Okej, men innan det så jobbar ni båda ideellt liksom?
136
ANDERS: Ja, han har ju gjort nästan allting. Efter bara några dagar var han
igång. Men det är ju också ett bra betyg på systemet att det funkar att
göra en översättning till och med till arabiska. Vissa småsaker har fått högerjusterats och sådär men det finns alltså en första version som funkar
någorlunda.
BJÖRN: Så gången är att han tar kontakt med några i Dubai nu eller?
ANDERS: Ja han tar kontakt med Dubai och alla därborta. Jag har inte sett
något resultat än men låt honom jobba på. Han verkar ha sitt nätverk men
vi måste hitta formerna och argumenten. Det är inte bara att gå pang på
liksom.
Men då kan ju nästa steg bli att man kommer till en startsida och så finns
en engelsk, en svensk, en arabisk, en dansk… och så klickar man på vilket
språk man vill ha…
Idébanken översatt till arabiska
På nätet kunde man alltså redan gå in och registrera sig som medlem på den
arabiska varianten av Idébanken. Ännu fanns inte särskilt mycket aktivitet på
sidan men två idétävlingar var förinlagda; en om att hjälpa en irakisk radiostation med idéer och en annan om att föreslå lösningar för elförsörjningsproblemet i Irak. Det var naturligtvis spännande och exotiskt att gå in och
titta på den arabiska versionen även om jag inte förstod ett dugg vad som
stod där utan översättningshjälp. Men kunde verkligen Idébanken fungera
för människor även i en så geografiskt avlägsen plats som Irak?
137
Hur håller han reda på alla dessa kontakter?
Vid ett par tillfällen visade Anders mig hur han arbetade rent praktiskt för att
hålla reda på alla de kontakter som etablerats genom åren. Med ett ganska
simpelt registerprogram kategoriserade och följde han upp samtliga individer
som han träffat. Programmet gav möjlighet att skriva personliga reflektioner
kring exempelvis senaste mötet och på olika sätt sortera posterna efter exempelvis datum, namn eller postnummer. Det gick också överföra dem till
en utskriftslista för brev eller e-mail.
ANDERS: Det här är ett gammalt registerprogram. Jag testade lite andra system och sådär men tyckte dom var knöliga så jag gick tillbaks till mitt
gamla program som jag köpte 1995 [Anders skrattar]. Det är kanske lite
primitivt men jag kan designa det nästan hur jag vill. Jag har 1313 poster
nu och kan bläddra runt i det ganska enkelt. Om jag till exempel ska på
en resa till Stockholm så kan jag kolla här vilka jag bör passa på att kontakta. Och när jag sitter och tittar så upptäcker jag ”å sjutton, det är dags att
ringa honom”. Problemet blir väl om jag ska utöka verksamheten och ta in
medarbetare. Då fattar dom väl inte alls hur jag har lagt upp det.
Ett strukturerat sätt att hantera sina vänner och affärsbekanta var troligtvis
nödvändigt i takt med att kretsen av allierade ökade. Med hjälp av sitt kontaktnät fick han kontinuerligt viktig information och framför allt motivationsbränsle. Han testade av sina idéer och i dessa diskussioner kom ständigt
nya uppslag och infall, vilka han sällan var rädd att snabbt omsätta i praktiken. En önskan att hitta det där ”klippet” gjorde att han hela tiden slängde
upp nya bollar i luften, som dock rätt ofta flög halvt okontrollerat i luften
och inte alltid fann någon direkt avsändare när de väl landat. Men någon
gång skulle det väl i alla fall bli jackpot?!
Lite om personliga nätverk…
Många inom akademin har skrivit om vikten av personliga nätverk för att få
tillgång till information och resurser. Särskilt tydligt blir detta i en kunskapsintensiv, dynamisk kontext, där exempelvis Johannisson (1998) menar att
nätverken fungerar som ett verktyg för att etablera och operationalisera nya
skapelser.
»[T]hese networks are genuinely personal, intertwining business concerns
and social commitments in individual ties. By way of personal networking the
entrepreneur makes her/his venturing career into existential projecting, to a
way of life. Personal resources have indeed to be mobilized to enact new
ventures that are alien to the market and generally struck by liabilities of
newness.« (Johannisson, 1998:299-300)
138
Begreppet ”nätverk” är en metafor för varaktiga relationer som enligt nätverksforskaren John Scott (1991) ursprungsmässigt kan härledas till gestaltpsykologerna Kurt Lewin och Jacob Moreno på 30-talet, vilka genom matematiska formler ritade upp nätbaserade sociogram för att illustrera aktörers
kopplingar till varandra. Detta har sedan utvecklats till en analysmetod kallad ”Social Network Analysis” med bland annat influenser från Harrison
White och hans många adepter (ex. Mark Granovetter, Barry Wellman och
Stehen Berkowitz).
Man har upptäckt att positionerna i dessa strukturer spelar stor roll för aktörers makt och frihet (Wasserman & Faust, 1994). Tanken är att ju fler
kopplingar till andra aktörer i nätverket som etablerats, desto centralare position och därmed större inflytande erhålls (Collins, 1988). Roland Burt (1992)
menar att man också i kartläggningen kan finna ”strukturella hål” där relationskopplingar saknas. Förekomsten av dessa hål innebär möjligheter för
aktörer att stärka sina positioner genom att fungera som sammankopplande
länkar (Burt, 2004). I en numera klassisk artikel av Granovetter (1973) introducerades även en hypotes kallad ”the Strenght of Weak Ties”. Han menade att starka band binder samman individer i vänskap och förtroende men
också gemensamma normer och värderingar. Även svaga band till mer avlägsna aktörer är därför av stor vikt, då de kan motverka fastlåst grupptänkande och oreflekterade förgivettaganden.
»[I]ndividuals with few weak ties will be deprived of information from distant
parts of the social system and will be confined to the provincial news and
views of their close friends. This deprivation will not only insulate them from
the latest ideas and fashions but may put them in a disadvantaged position
in the labor market.« (Granovetter, 1983:202)
Utifrån detta synsätt kunde man beskriva Idébanken som ett verktyg för Anders att skaffa sig fler ”svaga band” och därigenom få tillgång till en större
(både geografisk och innehållsmässig) bredd av möjligheter. Idébanken skulle kunna överbrygga tänkta strukturella hål mellan probleminnehavare och
problemlösare, mellan uppfinnare och affärsmän, eller mellan köpare och
säljare. I kraft av huvudperson och administratör bakom plattformen satt
således Anders som spindeln i ett allt större nätverk.
Utdrag ur dagboken: ”har sprungit mycket på möten…”
Idébanken hade nu varit igång i snart tre månader. Även om medlemmarnas
aktivitet och engagemang fluktuerade ganska mycket började det ändå utkristalliseras något av en kärntrupp. En stor del av Anders egen tid gick
främst åt till att sprida och marknadsföra Idébanken genom presentationer
och möten på olika håll i Sverige. Ett aktivt nätverkande var alltså den hu139
vudsakliga arbetsmetoden, vilket var lite ironiskt eftersom Anders tidigare
sagt sig varken vara ”föreningsmänniska” eller ”säljare”. Men nu pekade
faktiskt de mesta kurvorna uppåt.
Anders olika projekt relaterade till Idébanken flätas samman i en komplicerad struktur.
Idéer genererar nya idéer och nya möjligheter. Vissa uppslag möter stopp men genererar istället nya möjligheter och tankegångar. Samma gäller för hans kontakter; vissa blir
mer involverade och tar större ägandeskap medan andra byts ut under processens
gång. Anders har sprungit på mycket möten den senaste tiden – dels för de pågående
projekten där han på flera håll är aktiv ”delägare”, och dessutom i införsäljningssyften
och för att mana på olika aktörer att bli mer engagerade.
Själva affärsmodellen kan eventuellt behöva ses över? Verkar svårt att få folk att vilja
betala för att lägga upp problem. Nu är det ofta att Anders får del av en eventuell framtida vinst, vilket givetvis både är mer riskfyllt och ger likviditetsproblem. Han får också
lägga mycket tid på projektarbete för att föra projekten framåt. Kommer något av dessa
projekt någonsin generera några pengar? Och hur mycket tid kan han lägga på detta i
framtiden? Hur många projekt kan han ha igång parallellt?
Det är också en avvägning vilka problem som ska accepteras för publicering på Idébanken; dels måste de ha en viss idéhöjd och ekonomisk bärkraft både för medlemmarna och Anders själv, men Idébanken är också i behov att bygga en kritisk massa av
aktiviteter på hemsidan.
Utdrag från egna reflektioner efter möte med Anders, 2005-04-29
Uppsummering av Scen III
Genom det nya riskkapitalet kunde systemet förfinas och förskönas och
marknadsföringsmaterial tas fram, vilket i sin tur ökade försäljningsmöjligheter och spridning av konceptet. Fortfarande var intresset dock relativt svalt
bland företagen att köpa in Tänk-Om-Systemet. Strategin hade därför ändrats till att gå på mindre företag och intresseorganisationer snarare än storföretag. Planer fanns på att ta in en ytterligare person i projektet med sälj- och
drivkraft. Det gällde bara att hitta någon passande individ som gick att lita på
och som delade Anders värderingar.
Idébanken hade lanserats utan att vara förbestämd och färdigutvecklad. I takt
med att medlemsantalet och innehållet på portalen växte började koncept och
affärsmodeller ta form. Behov och tillfälligheter fick styra, vilket innebar en
rätt turbulent första tid. Under träffarna med Anders fängslades jag av alla
nya uppslag och möjligheter som hade kommit upp sedan sist. Hans växande
antal inbokade projektmöten och presentationer visade att det fanns ett intresse för Idébanken som fenomen. Många bollar var i rörelse men ingen
hade ännu riktigt gått i mål.
140
”Låt tusen blommor blomma” används ofta som metafor för innovationsskapande (ex. Kanter, 1988). Innovationer kan likt små frön blomma ut till
vackra skapelser. Men är det trädgårdsplanering och skötsel som får innovationsblomman att börja knoppa genom god näring och omsorg? Eller kan de
liknas vid vildblommor och ogräs som slår rot lite vart som helst trots ofördelaktiga förhållanden och utan rationalitet och kontroll? Är det idé-fröet
och dess inneboende kraft, den omgivande myllan eller till och med trädgårdsmästarens gröna fingrar som slutligen kan ställas till svars för vegetationens utfall? Under den här akten startades en rad initiativ runt Idébanken
som inte gav direkta intäkter men öppnade upp möjligheter för framtida
vinster. Ser man utifrån ”blom”-metaforen kan man säga att Anders hade
som strategi att sätta så många frön som möjligt och hoppas att åtminstone
några av dem skulle växa till sig. Han trodde på idéernas inneboende kraft,
men exakt vilka av dem som omgivningen skulle tillåta att gro fick tiden
utvisa. Som trädgårdsmästare arbetade han mest som frösättare och överlät
mycket av vattnandet och övrig skötsel till tilltänkta samarbetspartners.
Han började också inse att själva berättelsen kring Idébanken hade en marknad i sig. Folk var intresserade av att lyssna på de erfarenheter som gjorts
under processens gång. I olika sammanhang var de dessutom villiga att betala för det. Även om Idébanken ännu inte var en kommersiell framgång fanns
det något nytt och spännande i själva konceptet som lockade åhörare. Anders
hade redan under ett antal gånger blivit anlitad som föreläsare och kanske
skulle detta kunna bli en framtida viktig inkomstkälla?
När sommaren närmade sig låg medlemsantalet på drygt 600 personer. Tillväxttakten hade varit något avtagande och fortfarande lägre än beräknat.
Detta oroade dock inte Anders för tillfället på grund av de många affärsmöjligheter som han såg den närmaste framtiden. Under sommarmånaderna
skulle han ta det lugnt och segla med familjen. Samtidigt lade han ut ett par
egna idétävlingar på Idébanken, i vilka han hoppades få in feedback från
medlemmarna om hur konceptet kunde vidareutvecklas. Till hösten skulle
förhoppningsvis all tröghet släppa. Eller som Anders avslutade intervjun i
slutet av augusti; ”Fan om det inte ska kunna bli islossning snart ändå!”
141
Scen IV: Konceptet öppnas upp ytterligare
Sommarkampanjerna
Under sommaren var aktiviteten relativt låg på Idébanken. Det fina vädret
bidrog säkert till att folk hellre åkte ut till badstranden än satt framför datorn
och jobbade med idéfrågor. Det fanns heller inte så många uppdrag publicerade under denna period. Många företag hade semesterstängt och också Anders hade trappat ned på sina aktiviteter, även om han inte kunde undgå att
då och då gå in och kontrollera status. I segelbåten fanns nämligen Internetuppkoppling. Tre sommarkampanjer var lanserade i syfte att få medlemmarna att berätta i vilken riktning de ville att Idébanken skulle gå i framtiden.
Fina vinster utlovades till vinnarna i form av olika tekniska prylar (MP3spelare, digitalkameror etc.) som Anders hade förhandlat till sig bra priser
på. Dessutom var ett antal vita T-shirts upptryckta med Idébankslogo. Följande tre frågor ställdes; Kampanj 1: Vad är det som är bra och som kan
göras bättre?; Kampanj 2: Vilka nya funktioner och tjänster skulle du vilja
lägga till?; Kampanj 3: Vad är det som är mindre bra och som borde förbättras?
När jag i slutet av augusti träffade Anders blev detta naturligtvis ett av de
första samtalsämnena. Jag hade kunnat följa utvecklingen på hemsidan men
jag var nyfiken på att höra Anders egna intryck om förslagen.
ANDERS (INTERVJU 2005-08-30): Kampanjerna blev skitbra. Vi stängde ned
dem igår och då hade vi fått in 109 förslag. Jag är helnöjd. Så jag har alltså
använt min egen tjänst för att förbättra samma tjänst och liksom låtit medlemmarna vara med och tycka till. Nu är det så att av de 675 medlemmarna så är det ju inte alla som skrivit något utan det är ju ett fåtal, men dessa
har å andra sidan varit väldigt aktiva.
BJÖRN: Är det samma gäng som skriver inlägg på forumet?
ANDERS: Ja lite åt det hållet. Ett fåtal aktiva som gillar det här. Men tankarna jag själv har haft om att öppna upp processen och öka kommunikationen och interaktionen, de har förstärkts av vad dom tycker. Det har
kommit in jättebra förslag som kan förbättra Idébanken snabbt och relativt enkelt. Sen finns det vissa som är mer visionära på längre sikt. Nu har
jag en bank av idéer att ösa ur.
BJÖRN: Det är ju bra. Har du sorterat dem på något sätt?
142
ANDERS: Ja, jag utvärderade dem ihop med min dotter Louise och det var
ju lärorikt att ta den kampanjägarrollen också. Nu har jag haft ett möte
med Tervix om vilka delar vi ska sätta igång med. Vissa saker kommer
vara klara redan om 10 dagar.
BJÖRN: Okej, så då blir det en ny release?
ANDERS: Ja just det. Den 10 september blir det en ny release.
Det skickades alltså in över 100 förslag till de tre sommarkampanjerna.
Många var dessutom långa och tankemässigt väl underbyggda. De bedömdes
av Anders och Louise i kriterierna 1) marknadsvärde, 2) enkelhet, 3) affärsmodell och 4) uppmärksamhet. Till exempel kan nämnas vinnaren av den
första kampanjen och lycklig ägare till en digitalkamera, Marcus (samma
person som startade Publish Your Book), som skickade in följande inlägg;
Jag har kläckt en hel del idéer och min följdfråga har alltid blivit; vart skall jag gå med
idén? Det finns inget självklart val. …vart ska alla idéer ta vägen? Tänk om svenska företag går miste om en enorm mängd bra idéer? Jag menar, företagen tar ju ofta inte
ens hand om den egna personalens idéer och de tar oftast inte in externa idéer. Finns
det inte en övergripande ”idéidé”, en organisation, ett företag som skulle vara den
självklara instansen att alltid ta sin idé till? Jo en Idébank givetvis, men en Idébank i
dess rätta bemärkelse – som en bank man kan sätta in sin idé i. Där man som idégivare kan välja grad av engagemang i förverkligandet av sin idé. Där entreprenörer kan
samlas kring olika spännande affärsidéer och förverkliga dessa. Där affärsänglar kan
sväva omkring i det blå och dyka ned och beskydda vissa utvalda affärsidéer. Där riskkapital kan gå in i riktigt tidiga skeden och satsa mindre pengar på affärsidéer.
Big Bengt som skapade High Chaparall har en intressant modell för att främja entreprenörskap och nyföretagaranda, nämligen ”Nybyggarland”. Nybyggarland tillhandahåller verkstäder och utrustning där nyföretagaren kan utveckla sin verksamhet under ett
år… Ingen hyra tas ut, men han förvärvar 10 % av eventuella framtida vinster. Mitt förslag är att Idébanken utvecklas mot detta ”Nybyggarland” fast med Internet som den
fysiska platsen för utvecklingen av affärsidéerna. Idébanken tillhandahåller ett virtuellt
”nybyggarland”. Jag förstår att det är hit du strävar med Idébanken, men det är såklart
en bit kvar. Vad behövs? Jo givetvis dagens tjänster som ni redan erbjuder; tex idékampanjer. Kanske behövs länkar till bra erbjudanden om Open Source-kod för att
skapa hemsidor. Det behövs länkar till Almi, Nutek och andra bidragsinstanser. Länkar
till bra sajter som tydligt beskriver startandet av företag, eller så har du den beskrivningen själv (se nedan). Länkar till personer med olika kompetenser som behövs och
som jobbar mot betalning i framtida vinster. Jag tänker mig exvis redovisningsekonomer. En sak som många ekonomer behärskar men kanske inte så många entreprenörer. Det behövs, som jag nämnt i en annan idé, en tydligt beskriven idéprocess; från ax
till limpa… Du tillhandahåller allt detta mot att du får en viss procentsats i framtida
eventuella vinster. Du har samarbetet med EntreprenörCenter som erbjuder lokaler att
sitta i. Du tar helhetsgreppet om idéerna från ax till limpa! Du tar kontakterna med riskkapital och affärsänglar och försöker få dem samlade under ett tak. Du jobbar inte själv
aktivt i företagen, du erbjuder infrastrukturen. Eventuellt kan du i framtiden konsulta i fö-
143
retagen som startas via Idébanken, som nån slags ”senior advisor” och styrelsemedlem, eftersom du äger viss procent av företaget.
Jag tycker att Idébanken som sådant är jättebra, det vet du! Men jag tror Idébanken
måste bli en ”företagsfabrik” för att bli riktigt ordentligt framgångsrikt.
Utdrag från Marcus vinstgivande idéförslag, inskickat 2005-08-28
Marcus beskrev sig på hemsidans kontaktinformation som ”en fastighetsanalytiker på ett fastighetsbolag”. Han var en av de mest aktiva medlemmarna på Idébanken och hade redan i tidigare samtal med Anders lyft fram
sina funderingar och tankar. Utöver detta inlägg skickade han in ytterligare
28 förslag men ändå var han inte värst. Mårten, en annan av de mest flitiga
användarna, skickade in 32 förslag och för denna insats vann han en laserskrivare, en digitalkamera och en MP3-spelare. Kampanjvinsterna kostade
Anders sammanlagt drygt 10000 kronor. Utgifterna kunde hållas nere med
hjälp av leverantörsförhandlingar och momsavdrag. Genom sommarkampanjerna fick han inte bara värdefull feedback som hjälpte honom att förädla
verksamheten utan de utgjorde också ett talande exempel för att själva konceptet ”fungerade”, något som sedan förhoppningsvis skulle anammas av
fler aktörer. Det resulterade dessutom i att medlemmarna förstod att engagemang och aktivitet kunde löna sig i form av materiell utdelning.
Uppgradering till ”nya” Idébanken
Den 15:e september slogs dörrarna upp för Idébanken 3.0. Ett informationsbrev skickades ut via e-mail till omkring 4000 adresser ur Anders mailregister. I detta kunde man läsa;
När vi nu introducerar idébanken gör vi det med vetskapen om att vi blir först med
öppna idékampanjer. Vi tror att tiden är förbi när man hemlighåller saker och ting. Vi är
övertygade om att idéer behöver uppmärksamhet för att utvecklas.
Traditionellt har förslag skickats in i förseglade kuvert. Nu vänder vi upp och ner på
begreppen och låter dig som deltar avgöra hur tillgängliga dina förslag ska vara. Detta
innebär att flera förslag kommer att bli synliga på idébanken. Förslag kommer att få
kommentarer och synpunkter från andra medlemmar och juryns utvärderingar kommer
att diskuteras öppet. Detta innebär också att bra och intressanta förslag blir snabbt
uppmärksammade. Idéutbyte sker snabbare, förslagen utvecklas ytterligare och blir
ännu bättre.
Utdrag ur informationsbrev 2005-09-15
Den största förändringen i själva systemet var att förslagsgivare till kampanjerna nu själva kunde välja om de ville publicera sitt bidrag öppet eller hemligt. Om bidragen lämnades in offentligt kunde under processens gång andra
medlemmar ge kommentarer och bygga vidare på idéerna i nya inlägg. De
144
öppna förslagen lades dessutom automatiskt ut på forumet. Målsättningen
var att få igång en ökad interaktion och kommunikation mellan förslagsgivare och jurymedlemmar men också mellan medlemmarna sinsemellan.
Även texterna på hemsidan hade uppdaterats. Språket förenklades och olika
definitioner förtydligades. Istället för begreppet idétävling använde han nu
alltid idékampanj, vilket gjorde den som låg bakom kampanjen till ”kampanjansvarig”. Ökat fokus riktades på medlemmarna att ta olika roller, det
vill säga att inte enbart vara problemlösare utan även jurymedlemmar, bollplank, medutvecklare och framför allt egna (betalande) kampanjansvariga.
Ett tag hade det dessutom funnits planer på att erbjuda dem delägarskap,
men intresset för detta visade sig än så länge vara för lågt.
ANDERS (INTERVJU 2005-09-20): Vi har ju pratat om öppna och slutna idétävlingar tidigare men inte hittat formerna. Efter sommarkampanjerna tog vi
till oss synpunkter och kom på ett bra sätt. Och då tänker man kanske
”jaha nu kommer folk knycka idéer och sådär”, men folk börjar istället prata
med varandra och man vill få feedback och höra vad andra tycker om ens
idéer. Resultatet är att fler har öppnat upp sina förslag än vad jag trodde.
Och dom går in och tittar på varandras förslag! Och dom skriver kommentarer! Och dom tycker det är skitroligt. Så jag får upp besökssiffrorna
och får dem också att stanna inne mycket längre. Det är ju perfekt.
Man kan ju undra varför jag inte gjorde detta tidigare. Varför gjorde jag
inte såhär från början? Svaret är väl att jag inte vågade. Det hade väl inte
fungerat heller om vi inte haft tillräckligt stort medlemsunderlag kanske.
BJÖRN: Men det är fortfarande en mindre skara personer som är aktiva?
ANDERS: Ja, och jag försöker använda dem lite som motorer och ett slags
bollplank för mina tankar och sådär. Dom tycker det är spännande och
det är ingen som har ställt några motkrav liksom. Det tråkiga är att man
får väldigt lite feedback från medlemmarna i stort. Man tänker ju när man
gör en sådan här förändring och skickar ut nyhetsbreven, att några spontant ska skicka in kommentarer och säga ”vad det här är bra”. Till och med
du kommenterar inget va… Man gör liksom inte det och jag vet inte varför. Jag ska kanske inte förvänta mig det heller…?
BJÖRN: Vad räknar du med för respons då?
ANDERS: När jag drog igång det här så hade jag mycket mer återkoppling.
Klappar på axeln och sådär. Men erfarenheten är att man numera inte får
så mycket feedback på nyhetsbrev. Man tar det kanske förgivet. Det är
nog så jag ska tolka det och inte att det är på grund av ointresse.
145
”Du har en bra idé”-kampanjen
Inspirerad av det vinnande inlägget från Marcus (se sid. 143) i Anders sommarkampanj, skapades en ny idékampanj kallad ”Du har en bra idé”. Marcus hade föreslagit att Idébanken skulle bli en plats på nätet som samlar in
medlemmarnas idéer, vidareutvecklar dem och länkar dem samman med
andra intressenter som behövs under innovationsprocessens gång. Den nya
kampanjen var ett första steg mot detta; nämligen att samla in och vidareutveckla medlemmarnas affärsidéer. I juryn satt några av de mest aktiva medlemmarna, Linda, Marcus och Niklas.
ANDERS: Jag har startat upp en ny idékampanj som bygger på att folk har
en massa idéer som de inte har någonstans att göra av med. Det behövs
någon form av tratt dit folk kan lämna ifrån sig sina idéer och få hjälp att
ta nästa steg, och det är lite tanken bakom denna kampanj att skapa en
sådan tratt. Varje månad kan man göra bokslut och se vilka som ska
skickas vidare till Almi, EntreprenörCenter och så vidare. Vi blir därmed
lite av en leverantör av idéer.
BJÖRN: En mäklingsfunktion?
ANDERS: Ja precis. Individer som inte vet vart de ska ta vägen får feedback
från medlemmarna och ett brett kontaktnät. På så sätt försöker jag positionera mig någonstans i systemet…
Kampanjen fick god respons. När den stängde den sista oktober hade 72
affärsidéer skickats in av ett trettiotal medlemmar. Detta trots att tre av Idébankens annars mest aktiva medlemmar inte deltog på grund av juryarbete.
Det vinnande bidraget skickades in av Karin, vars idé var att starta upp en
delikatessbutik för hundägare med färska, exklusiva hundrätter. Målsättningen var nu att kampanjen skulle bli en återkommande företeelse och att idéerna skulle slussas till instanser som kunde förverkliga dem.
Du har en bra idé…
Beskrivning:
Denna kampanj är öppen för alla som har egna idéer, men som av en eller annan anledning behöver hjälp för att förverkliga dessa. Vi lovar att utvärdera alla idéer. Vi lovar att vårda din idé. Har vi inte egen kompetens kommer vi att föra din idé vidare till
EntreprenörCenter, Almi, SUF, Inventor focus, lokala uppfinnarföreningar, universitet/högskolor, inkubatorer, m fl. Vi försöker även finna en finansiering för att göra din
idé framgångsrik. Att skicka in idéer kostar ingenting.
Bästa förslag/månad vinner alltid en Brother Multifunktionsmaskin MFC-620CN. Du
kan läsa mer på www.brother.se/products/welcome.cfm.
I juryn ingår följande medlemmar: Linda, Marcus, Niklas och Anders.
Glöm inte att ladda hem pdf-filen med goda råd.
Publicerades den 21 sept 2005
146
Deltagarnas uppgift:
Skicka in dina bästa idéer. Beskriv vad du vill skapa, vilka problem du löser eller berätta om den vision du har. Varje månad presenterar vi de bästa idéerna och vad vi ska
göra med dem.
Belöning:
Vi hjälper dig att skapa uppmärksamhet kring din idé. Idéer som utvecklas genom
idébanken går 1/3-del av affären till idéägaren, 1/3-del till affärsutvecklaren och 1/3del till idébanken.
Kampanj på Idébanken, Oktober 2005
Kontakt in mot ”Innovationssystemet”
En kanal som upprättats i syfte att länka vidare idéer som samlats in och
förädlats på Idébanken var som tidigare nämnts EntreprenörCenter. Anders
var ofta uppe i Stockholm för att finna formerna för ett framtida samarbete.
Plötsligt öppnades även dörren för en annan lämplig aktör i detta syfte, nämligen Almi Företagspartner.
ANDERS (INTERVJU 2005-11-25): Nu ska jag fokusera på att hitta angränsande nätverk och försöka få in Idébanken i det här innovationssystemet som
finns i Sverige. Idébankens roll ska bli tydlig så andra aktörer känner att
vi drar åt samma håll. Alltså, ett tag kan man ju ta rollen som obstinat och
jobbig i systemet men… Jag tänker såhär; får jag med Almi eller EntreprenörCenter på det här så kan det bli en ”win-win”.
BJÖRN: Men skulle du vilja vara en del av innovationssystemet?
ANDERS: Hmm… Det är mycket möjligt att man… blir tvungen till det på
något sätt [Anders skrattar]. Man kan ju inte… eller jag har snarare inte råd
att stå ensam uppe på barrikaderna och kämpa för det här själv. Jag måste
på något sätt hitta samarbetsformer. Jag får ju inte trampa någon på tårna
och bli utslängd utan försöka hitta en position där jag blir del av en större
helhet. Jag ska fasen ta mig in i det här systemet alltså! Jag känner en kille
uppe i Stockholm som har goda kontakter in mot Almi. Han ska hjälpa
mig för han tycker om tankarna bakom Idébanken och tror på bolaget.
Kontaktpersonen i fråga var samma person som också deltog i sidoprojektet
om att skapa ett innovationsindex. Genom sin tidigare anställning som VD
på Stiftelsen Innovationscentrum hade han ett stort personligt kontaktnät på
Almi. Nu skulle han alltså försöka hitta ingångar åt Anders att länka Idébanken till dem, vilket var lite ironiskt eftersom Almi i ett tidigare skede hade
givit honom avslag på ett nyföretagarlån.
Anders började också under hösten kontakta olika entreprenörsutbildningar
på högskolenivå. Första steget var att kartlägga vilka utbildningar som fanns
147
runt om i Sverige. Förfrågningar skickades sedan ut via ett säljbrev, varpå
kontaktpersonerna ringdes upp. Totalt 25 utbildningar och inkubatorverksamheter kontaktades och alla utom Högskolan i Gävle visade sig positiva till initiativet men formerna för samarbetet var ännu inte bestämda.
Den internationella Idébanken
Förutom att etablera samarbeten med aktörer på den regionala och nationella
innovationsmarknaden togs under hösten ett antal initiativ för att utvidga de
internationella kontakterna. Redan fanns ju systemet helt eller delvis översatt
till engelska och arabiska. Nu påbörjades även en tysk version av en entreprenörsstudent från Handelshögskolan i Göteborg.
ANDERS: Vi döpte den här delen till ”German”. Han har börjat lite. Framåt
jul trodde han att det kunde bli klart men nu signalerar han att det var
mycket mer jobb än han trott.
BJÖRN: Ja dom har väl kanske mycket att göra i kursen och så?
ANDERS: Jo men det är konstigt med dagens ungdom. Dom tror att man
ska få allting gratis på något sätt. Jag har sagt till honom att han inte får
betalt för någon översättning men han får en rättighet att sälja det i Tyskland och Österrike. Han har inga pengar att investera i ett sådant här system så då måste ju vi hitta en annan uppgörelse.
Men jag tror att om man lyckas med det här så kan vi inom ett år ha en internationell idébank. Man väljer längst upp i hörnet om man vill ha den
på franska, tyska, engelska, svenska… Ungefär som Pricerunner.
Bara några veckor senare fick jag ett e-mail från Anders där han skrev att
samarbetet med entreprenörsstudenten hade avbrutits. Efter att ha testat dennes värderingar och syn på innovationsprocessen hade han fått en uppfattning om att relationen inte skulle hålla. De kom därför överrens om att avbryta översättningsarbetet utan ”hard feelings” och Tysklandssatsningen lade
på is. Däremot började Australienaffären gå framåt.
ANDERS: Killen i Australien har jobbat på med den engelska versionen och
den börjar bli någorlunda klar. Vi arbetar via mitt webbhotell och gör hela
översättningen där. Får se vart det leder. Tanken är att jag ska åka ned till
honom i januari och då ska vi försöka hitta en överenskommelse om hur
vi ska gå vidare med samarbetet.
BJÖRN: Vad kul! Det ska bli intressant att följa.
ANDERS: Ja, jag tycker att man kan känna sig lite stolt. Inom ett år så finns
den på svenska, engelska arabiska och eventuellt tyska om vi hittar någon
annan som kan ta vid där. Det är ju lite av ett experiment. Jag får försöka
förklara konceptet och kolla av att det fungerar mot kulturen därnere. Det
148
ska bli så vansinnigt roligt att åka till Australien. Fy fan, det här blir min
belöning alltså. Så känner jag. Kan du tänka dig den kicken jag får när jag
kommer dit ner? Det är mitt system som jag demonstrerar i Australien!
Förstår du? Det är det ingen som kan ta ifrån mig.
Affärsmodellen förändras
I mitten av november togs nästa stora steg i systemutvecklingen. Då gavs
nämligen möjlighet för medlemmarna själva att gå in och registrera idékampanjer direkt i systemet. Därmed fanns tre interaktionsnivåer; för det första
kunde medlemmarna kommunicera fritt med varandra på forumet, för det
andra kunde de ge svarsförslag till utlagda kampanjer, och för det tredje
kunde de nu alltså också själva driva egna kampanjer. Dessa förvisso mindre
tekniska modifieringarna i systemet innebar en stor förändring av affärsmodellen. Tidigare hade Anders varit den sammanlänkande funktionen genom
att konstant jaga uppdrag och lägga upp dem på Idébanken. Nu blev detta
delegerat till kunderna själva. Genom en ganska enkel steg-för-steg process
guidades de i att fylla i nödvändig information som exempelvis person- eller
organisationsnummer, kampanjbeskrivning och bedömningskriterier. Slutligen fick man ange hur länge kampanjen skulle vara publicerad och vilket
betalningsmetod som önskades. På det här sättet skulle tillgängligheten och
möjligheten att lägga upp kampanjer förenklas och konceptet därmed spridas. Just inflödet av nya kampanjer hade tidigare varit en av huvudutmaningarna för Idébanken; utan kampanjer, ingen aktivitet. Nu var bara frågan
vilken nivå man skulle sätta priset på.
BJÖRN: Hur kom du fram till de olika prisnivåerna?
ANDERS: Jag har funderat fram och tillbaks och tänkt såhär. Först och
främst särskiljer jag mellan privatperson och företag. För företag tror jag
det är realistiskt att de ligger ute 3-4 veckor så där har jag satt ett pris på
ungefär 900 kronor. Under tusenlappen. Utifrån det har jag byggt en
kalkyl i Excel och testat lite fram och tillbaks med rabatter och sådär. Sen
måste vi naturligtvis hitta en annan prisbild för privatpersoner. Där kanske kampanjen ligger ute 1-2 veckor och så har jag försökt tänka vad dom
kan vara villiga att betala…
Tanken är ju lite att göra Idébanken till folkets idébank och då ska det inte
vara så jäkla dyrt heller. Det gäller att hitta ett pris så att folk tycker det är
värt att prova. Att få upp volymen. Men får jag tillexempel 25 privatpersoner och 75 företag så skulle jag få in 88000 i månaden.
Priset för privatpersoner sattes senare till 365 kronor för en vecka, 545 kronor för två veckor och 675 kronor för tre veckor. För företag startade det på
645 kronor för en vecka och upp till 1690 kronor för två månader. När jag
149
fick se hans kalkylunderlag satte jag mig själv och räknade lite på möjliga
intäktsflöden. Man skulle med det nya upplägget kunna tänka sig att det
fanns en relation mellan å ena sidan totala antalet medlemmar och kampanjpriset och å andra sidan antalet nystartade kampanjer; ju större medlemsantal
och lägre pris, desto högre efterfrågan. I mina öron lät 365 kronor väldigt
högt för en privatperson att köpa en kampanjplats och funderade lite på om
det verkligen skulle gå att bygga upp en volym på en sådan prisnivå. Särskilt
eftersom antalet medlemmar fortfarande bara låg runt 800 stycken. Men
detta fick framtiden utvisa.
En konsekvens av att låta medlemmarna själva sköta kampanjregistreringen
var att det lösgjorde tid för Anders. Han slapp skicka texter fram och tillbaks
mellan olika intressenter innan publicering och han hoppades att säljarbetet
skulle minska och att Idébanken kunde börja rulla lite av sig själv. Några
dagar efter lanseringen träffade jag Anders igen och jag var nyfiken på vad
som hade hänt.
ANDERS: Jag trodde nog att antalet medlemmar skulle öka i högre takt än
det gjort med denna förändring. Men jag är i alla fall mer frikopplad nu
och behöver inte delta i processen på samma sätt. Jag får mer en kontrollfunktion liksom. Jag kollar igenom kampanjerna och ser efter att pengarna kommit in, men annars sköter det sig själv. Det är rätt fascinerande.
Jag har en verksamhet som är på väg att bli ett självspelande piano. Mekanismerna finns där.
BJÖRN: Hur känns det då?
ANDERS: Ja det kändes jättekonstigt i början. Den känslan har jag haft lite
svårt att förmedla till andra. Det är en oro i kroppen… ”Kommer det här att
funka?” Men så går jag in och kollar och märker att folk lämnar förslag
och bedömer och så vidare. Processerna verkar fungera. Men det finns
också en oro över att ”varför kommer det inte fler kampanjer?” Det är ju där
jag får sätta in krutet och allt kan göras bättre. Så det klart man tänker ”om
jag misslyckas, vad fan gör jag då?” Men samtidigt får man ha lite is i magen. Eller så är det nyttigt att vara lite orolig ibland…
Öppenhet som ideologi
Ända från första intervjun pratade Anders om vikten av öppenhet, delaktighet och kontinuerlig feedback från omvärlden. Via sommarkampanjerna fick
han flera kommentarer från medlemmarna om att detta var rätt väg att gå och
med det stödet i ryggen hade han öppnat upp systemet och idéprocessen
ytterligare. Även i retoriken kring innovationen trycktes allt mer på dessa
aspekter och blev ett sätt att marknadspositionera sig och skapa en identitet.
150
ANDERS: Vad det handlar om är öppenhet, till skillnad från det traditionella att om du har en uppfinning så ska du inte berätta om den för andra för
då stjäl dom. Jag vänder ju på det hela. Sen pratar jag om delaktighet, att
folk vill känna en gemenskap och särskilt när man utvecklar idéer. Ensam
är inte stark. Det blir något slags demokratiskt förhållningssätt alltså. Och
det klart, när jag kommer ut till företag och pratar om det här så är det
inte alla som kommit så långt i utvecklingen, men jag är ju övertygad om
att allting går åt det här hållet. Jag tror på att den lilla människan får mer
att säga till om. Visst finns det andra som hävdar att det är totalt tvärtom
men jag säger att det inte finns någon annan väg. Och då måste jag ju stå
upp för det nu.
BJÖRN: Vart kommer den övertygelsen från?
ANDERS: Ja den har ju kommit successivt. Dels från den där boken Open
Innovation63 som jag läste för ett tag sedan och givetvis då Fredrik Hallberg. Sen ser jag ju en allmän samhällsutveckling genom möjligheterna
med Internet. Man skapar allianser och nätverk där man delar gemensamma intressen. Och sånt tror jag inte man kan stoppa. Hur fasen ska
man kunna stoppa det?
Så därför använder jag det mycket tydligare idag när jag är ute och pratar.
Det är min argumentering, innan jag berättar om själva systemet. Och får
man en förståelse och acceptans kring detta synsätt, ja då blir det lättare
att gå vidare med systemet och visa exempel på hur det stödjer.
BJÖRN: Så det blir en slags ideologi bakom Idébanken som presenteras?
ANDERS: Ja och det är jag tydligare med att framföra nu, för kommer jag till
ett företag där man inte ställer upp på de här värderingarna, ja då är det
lika bra att packa ihop och gå därifrån. Tidigare har jag kanske varit den
där kameleonten som ändrar färg efter omgivningen. Idag berättar jag
istället vad jag står för.
Lite om den öppna innovationsprocessen
”Open Innovation”, med Berkeley-professorn Henry Chesbrough som en av
de ledande förespråkarna, är ett begrepp som växt sig starkare inom både
akademiska och industriella kretsar de senaste åren. Med en öppen innovationsprocess menas i detta fall att företag även använder sig av innovativt
arbete utanför organisationens väggar, i motsats till det klassiska, ”stängda”
sättet, som endast tar utgångspunkt ur internt innovationsskapande
(Chesbrough, 2003; Vanhaverbeke, West, & Chesbrough, 2006). Chesbrough menar att företag i större utsträckning måste ta tillvara den välutvecklade kunskap som finns utspridd i samhället; hos kunder/användare, leveran63
Anders pekade på boken “Open Innovation - The New Imperative for Creating and Profiting from Technology” (Chesbrough, 2003) som stod i hans bokhylla.
151
törer, partners och andra intressenter. Att inte göra detta medför en stor risk
att bli ifrånsprungna av bättre lyssnande konkurrenter. Den globala konsumentvarujätten Procter and Gamble lyfts ofta fram som ett exempel på företag som öppnat upp sin innovationsprocess. Andra företag som gått i bräschen är exempelvis IBM, Xerox och Eli Lilly, som länkar sig till öppna
innovationsnätverk såsom Yet2.com64, NineSigma65 och InnoCentive66 bestående av små- och medelstora teknik- och forskningsföretag.
Att skapa produkter gemensamt oavsett organisationstillhörighet är något
som också uppmärksammats mycket i utvecklingen av mjukvaruprogram
genom den så kallade Open Source-rörelsen. Tanken här är att den underliggande källkoden för programmen lämnas öppen för vem som helst att ta del
av. Med en fri spridning ökar chansen att få många aktiva användare som
också ges möjlighet att själva göra förbättringar och ge feedback, vilket på
sikt stärker programmens funktionalitet och kvalitet. ”Given enough eyeballs, all bugs are shallow”, som Raymond (2001) har uttryckt det. Utvecklare av programvaror inom både akademin och industrin har en lång historik
av samarbete och utbyte av kunskaper (von Hippel & von Krogh, 2003).
En av förespråkarna för det öppna sättet att arbeta med programutveckling är
Internetgurun Richard Stallman som 1985 skapade The Free Software Foundation (FSF)67 och tog fram en omvänd copyright licensiering, General Public License (GPL)68, för att säkerställa öppenheten i de programkoder han
skapat och som andra kunde bygga vidare på. Detta var ett kraftig ideologiskt ställningstagande emot de allt starkare kommersiella, proprietära krafterna som började etableras. Open Source-rörelsen, med förgrundsfigurer
som Bruce Perens och Eric Raymond är en vidareutveckling av Stallmans
tankar men med mindre ideologisk tonvikt och mer fokus på de praktiska
64
Yet2.com är en webb-baserad marknadsplats för högteknologiska patent. Nätverket skapades år 1999 i samarbete mellan en mängd Fortune 500-företag (bland annat 3M, du Pont,
Boeing och Ford) som ett sätt för entreprenörer och mindre företag att finna kanaler in till de
stora globala produktbolagen.
65
NineSigma är en tjänst som grundades av Mehran Mehregany år 2000 med syfte att hjälpa
klienter (större produktbolag) med specifika problem att finna passande lösningar och innovationer hos andra företag, universitet och institut utanför företagets organisation.
66
InnoCentive är beskrivet på sid. 11.
67
The Free Software Foundation (FSF) är en ideell förening som startades 1985 av Richard
Stallman i syfte att bevara, skydda och förespråka friheten att använda, studera, kopiera,
modifiera och sprida programvaror. Den startade efter att Stallman, som då var programutvecklare på MIT, sade upp på grund av att MIT licensierat ut hans programkod till kommersiella aktörer som sedan förbjöd honom att bygga vidare på hans egen programkod.
68
General Public License (GPL) är en idag vitt spridd licensieringsform för fria programvaror
skapad av Richard Stallman i slutet av 80-talet. GPL säkerställer att mottagare av datorprogram har rätt att modifiera dem och sprida dem vidare. Till skillnad från copyright förespråkar
man i en lek med ord copyleft.
152
fördelarna av utvecklingsmodellen (Perens, 1998), vilka också exempelvis
Linux, Mozilla69 och Apache70 har påvisat i realiteten.
Uppsummering av Scen IV
I den här akten har vi sett hur Anders genom feedback från sommarkampanjerna och egna personliga övertygelser förändrat de sceniska förutsättningarna genom att modifiera IT-systemet, vilket fick en direkt påverkan på både
affärsmodell och Anders egen roll. Det underliggande syftet var först och
främst att öka intäkterna och aktiviteten på hemsidan genom tillströmning av
nya kampanjer, samt att frigöra sin egen tid och göra Idébanken mer självgående. Att öppna upp för medlemmarna att själva köpa kampanjutrymme och
helt administrera verksamheten innebar en delegering av frihet och ansvar
och förhoppningsvis ett ökat engagemang bland stigande medlemsantal.
Förändringarna fick med tiden även en ideologisk dimension. Retoriken
kring Anders värderingar om öppenhet och delaktighet användes i allt större
omfattning för att vinna uppmärksamhet och sympatier. Ofta framställdes
Idébanken som ”det nya” i motsats till ”det gamla och traditionella”, och
”det öppna” i motsats till ”det slutna och hemlighetsfulla”. Två polariserade
läger började framträda; de som var för öppenhet och de som var ifrågasättande och misstänksamma. Ofta var det till och med så att diskussionen kring
dessa värderingar var längre och mer intensiva än frågorna om själva systemet och konceptet i sig. Ideologin blev nästan viktigare än innovationen.
Än en gång hade alltså Anders genom olika aktiviteter försökt modifiera sin
innovation så den skulle börja generera intäkter. Efter att ha varit igång i
snart ett år var det verkligen på tiden. Idébanken formades och omformades
ständigt för att passa in i en omgivning som gav skiftande signaler om konceptets bärkraft. Tro, hopp och förtvivlan var alla återkommande inslag i
Anders sinnesstämning. En klapp på axeln och ett vänligt erkännande ord
kunde rädda en veckas misströstan. Samtidigt som det så fruktade ”misslyckandets” skugga lurade bakom hörnet fanns också drömmar om evig
lycka och berömmelse som en morot för att ta sats att möta en oviss framtid.
69
Mozilla har sitt ursprung från företaget Netscape som 1998 öppnade upp licenserna för sin
programkod kring Netscape Communicator, som då var i hård konkurrens med (och på väg att
förlora mot) Microsofts Internet Explorer om att vara den ledande webbläsaren på Internet.
Programkoden har sedan legat till grund för populära programvaror som Mozilla Firefox
(webbläsare) och Mozilla Thunderbird (mailprogram).
70
Apache är ett Open Source-projekt för att utveckla en programvara för datorer att länkas till
Internet och koppla webbläsare till rätt dokument och innehåll. Efter att ha blivit tillgänglig
1995 har det idag växt till att bli en av de mest populär mjukvarorna för webbservrar i hela
världen. 2005 använde omkring 70 % av alla webbsidor på Internet Apache som programvara.
153
Nu börjar allt komma på plats, dock återstår det några ”buggar” att fixa. Förhoppningsvis måndag em. inoff. Jag tänker mig dessa steg:
1)
Måndag em, installation av version 3.0 av systemet
2)
Tisdag fm, mailinfo till alla 830 medlemmar, inkl något erbjudande, t. ex. vi
bjuder på 2 veckor.
3)
Torsdag, Nyhetsbrev till 4.000 adresser
4)
Pressrelease veckan därpå
5)
Kolla bankkontot, beställa ny BMW. Ska du ha en också?
Vänliga hälsningar
Anders, Entreprenör
Idébanken.se
Mail från Anders, 2005-11-13
154
Scen V: Den stora vändpunkten…?
Värderingarna dokumenterade
Den sista december 2006 skickade Anders ut en nyårshälsning via e-mail till
omkring 900 medlemmar. Bifogat fanns en fyrsidig pdf-fil med tankar kring
innovationsskapande i ett manifest för Idébanken.se. Texten började; ”2006
– Ett nytt år fyllt av möjligheter, idéer, uppfinningar och innovationer!”
Just nu pågår den kanske mest spännande förändringen av innovationsprocessen någonsin och allt sker öppet och virtuellt, på Internet. Människor från världens alla hörn,
med olika erfarenheter och intressen, möts och skapar tillsammans fantastiska tankar
och idéer som organisationer sedan vidareutvecklar till lönsamma innovationer. Flera
kända forskare talar om ett paradigmskifte, när innovationsprocessen flyttas från det
tillverkande företaget till användarna ute i verkligheten. Om detta och lite till vill jag berätta här. Genom att knyta samman historien med nuet hoppas jag kunna stimulera
och engagera dina tankar så att vi tillsammans kan utveckla fler idéer till lönsamma
innovationer.
Utdrag ur ”Innovationsprocessen” av Anders, 2005-12-31
Efter denna inledning radades en mängd exempel upp på förändringar mot
ett ”öppnare samhälle” hämtade från Internet och från det akademiska hållet
i form av bland annat Fredrik Hallberg (2002), Henry Chesbrough (2003)
och Eric von Hippel (2005). Anders lyfte fram begrepp som öppenhet, delaktighet, uppmärksamhet och skrev vidare;
Nu blickar vi framåt. Innovationsprocessen tillhör användarna och på virtuella nätverk,
som t. ex. idébanken.se, finns förutsättningarna för att snabbare utveckla idéer till innovationer. Jämfört med gårdagens hemliga utvecklingsavdelningar sker den nya utvecklingen i öppna miljöer. I virtuella (idébanken.se) och verkliga organisationer växer
idéer till innovationer. Samarbetsformen präglas av öppenhet och människor uppmuntras till att delta. Och idéerna inte bara utvecklas snabbare utan blir också bättre
[…] Vi går ett spännande år till mötes och efter det än många fler. Jag, som ansvarig
för idébanken.se ser fram emot det med stor tillförsikt och förväntan.
Utdrag ur ”Innovationsprocessen” av Anders, 2005-12-31
Texten användes senare som underlag när Anders träffade intressenter, höll
föredrag och på andra sätt ville lyfta fram tankarna bakom konceptet. Det
blev allt viktigare att först komma överrens om dessa värderingar innan dis155
kussionen gick vidare in på mer tekniska detaljer. Genom dokumentet ville
han bli tydligare med Idébankens positionering.
ANDERS (INTERVJU 2006-01-27): Det har varit väldigt bra det här att jag tänkte igenom lite på djupet vilket synsätt jag har och som råder på Idébanken. Om man nu har en sammanslutning eller förening eller community
så måste man ju tydligt kommunicera ut vilka värderingar man står för.
BJÖRN: Jasså… hur menar du?
ANDERS: Jo jag tror det är viktigt för en själv, men även för besökare och
samarbetspartners. Det där dokumentet ”Den Öppna Innovationsprocessen” som jag skickade ut vid nyår blev ett jättebra stöd för mig och det
bästa dokumentet jag har producerat känns det som. Det är rätt fantastiskt för jag använder det hela tiden i min presentation och kommunikation med olika aktörer. Om man får en samhörighet i dessa värderingar, ja
då är vi överrens liksom. Den insikten fick jag nog successivt och kanske
den hårda vägen eftersom jag alltid känt ett visst motstånd mot mina system och mitt tankesätt. Och detta motstånd har jag inte riktigt kunnat
identifiera. Varför har folk inte köpt det här jäkla systemet i ”plenty” liksom, eftersom det är så viktigt med innovationer och nytänkade och allt
det där? Det är möjligt att jag underskattade den tröghet som finns på
marknaden! Men nu är det få som säger emot min tes om öppenhet och
det är många som har applåderat och sagt ”rätt, stå på dig, det här är framtiden”. Så jag tvingas ta ställning, bära eller brista, och det kändes lite
djärvt att våga göra, för tänk om det misslyckas…?
De lösa tankar som funnits i bakhuvudet på Anders sedan lång tid tillbaks
hade alltså strukturerats och skrivits ned. Tidigare hade de influerat hans
eget förhållningssätt till Idébanken och dess uppbyggnad, men i och med att
de nu var sammanfattade i textform och digitalt materialiserade blev de även
rent praktiskt enklare att föra vidare till andra. Att lösa idéer som översätts
till fastare former får ökad spridningskraft är något som också exempelvis
Law (1994) och Czarniawska och Joerges (1996) har lyft fram.
»Some materials last better than others. And some travel better than others.
Voices don’t last for long, and they don’t travel very far. If social ordering
depended on voices alone, it would be a very local affair. Bodies travel better than voices and they tend to last longer. But they can only reach so far –
and once they are out of your sight you can’t be sure that they will do what
you have told them. So social ordering that rests upon the somatic is liable
to be small in scope and limited in success. Texts also have their drawbacks.
They can be burned, lost or misinterpreted. On the other hand, they tend to
travel well and they last well if they are properly looked after. So texts may
have ordering effects that spread across time and space.« (Law, 1994:102).
156
Resan till Australien
Efter nyår gick äntligen resan till Australien i lås. Anders åkte dit den 8:e
januari och stannade tio dagar i syfte att lära känna den australiensiska
marknaden och framför allt hans samarbetspartner Stephen. Tidigare hade de
endast kommunicerat via Skype och e-mail. Nu ville han få Stephen att mer
aktivt ta på sig rollen att sälja idésystemet via sina kontakter. Värderingarna
och konceptet skulle således komma att testas i en internationell kontext.
Någon vecka efter Anders återvänt till Sverige träffade jag honom för en
uppdatering om läget.
ANDERS: Jag såg resan lite som en present till mig själv. Sen var det naturligtvis jäkligt spännande att åka ner och se om det skulle hålla. När jag väl
kom dit och träffade Stephen så märkte jag att det var oerhört lite skillnad
mellan våra värderingar och vårt sätt att agera. På andra sidan jordklotet!
Du vet, man kopplar upp mail och sådär och sen är man igång och jobbar
på några minuter.
BJÖRN: Så det var första gången du träffade honom personligen?
ANDERS: Ja just det. Jag bodde hemma hos dem, så det var ju trevlig samvaro och vi åt middag varje kväll och drack vin och sådär. Det var kul.
Men framför allt så pratade vi om att bygga ”den Globala Idébanken”.
Om vi nu ska sticka ut hakan så; steg ett 2005 var Sverige, steg två i år då
vi ska ha 10 länder, och 2007 knyter vi ihop skiten. Det kan vara en rätt
bra strategi va? [Anders skrattar]
Stephen jobbade fortfarande som konsult men planerna att starta upp en egen
verksamhet fanns kvar och där skulle Idébanken kunna bli en intressant affärsmöjlighet. Inget konkret beslutades men olika sätt att lägga upp samarbetet diskuterades. Stephen väckte idén att på sikt skapa en global idébank där
han kunde bli ”Global Marketing Manager” och driva själva projektet medan Anders behöll systemutvecklingsansvaret.
ANDERS: Vi får se hur det går. Jag skulle kunna ge honom uppgiften att
bilda ett bolag som vi sen driver tillsammans. Jag behöver ju inte sitta på
100 procent utan låta honom driva och jag står för tänket och själva systemet. Så när jag åkte därifrån så var jag ganska nöjd. Inga papper
påskrivna men jag kände… ja vi kunde inte komma mycket längre än vi
gjorde. Vi jobbade igenom massa grejer och det dök inte upp några direkta problem på vägen som gjorde att jag akut behövde ändra kursen.
Själva resan kostade ju bara drygt 10000 kr och han betalade hälften av
detta. Jag bodde hos honom och gjorde kanske av med 4000 privat. Jag
lärde mig enormt mycket, fick nya intryck och ny inspiration. Sen får vi se
vad det blir utav det…
157
Om att få in en tidningsartikel…
När Idébankens värderingar nu fanns på pränt var det naturligt för Anders att
också försöka få ut det i olika nyhetskanaler. Han skickade texten lite på
vinst och förlust till ett antal tidningar och detta kom bland annat att fungera
som en dörröppnare gentemot en reporter från Göteborgsposten som ville
göra en intervju.
ANDERS: Alltså, det blev så att säga en intresseväckare för ett synsätt som
hänger ihop med samhällsutvecklingen. Jag kunde ju ringt upp GP och
bett dem skriva om Idébanken ändå, men då blir det liksom… ”Hur stora
är ni? Hur många anställda? Vad har ni för omsättning?” och sådär…
BJÖRN: Nu var det mer att artikeln speglar ett fenomen…?
ANDERS: Ja precis, att ett företag i Göteborg har utvecklat ett koncept
som… ja du vet. Men efter intervjun så hände ingenting förrän två tjejer
från Entreprenörsutbildningen på Handelshögskolan tog kontakt med
mig och ville driva en kampanj på Idébanken71. Då förde jag samman
dem med GP och han intervjuade även dem. Så nu kommer snart en artikel med dels jag som entreprenör och dels tjejerna som användare. Jag
fick läsa en korrektur i måndags men om den blir publicerad imorgon eller om en månad vet jag inte.
BJÖRN: Var den bra då?
ANDERS: Ja jag är nöjd. Det är ju inte det lättaste att komma in i GP. Men
återigen, den ska ju först publiceras…
Tre dagar senare trycktes artiklarna upp på ett tvåsidesuppslag i Göteborgsposten och med en stor bild på de två tjejerna som genom en Idébankskampanj ville få tips om kvinnliga entreprenörsförebilder som de kunde skriva en
bok om. Texten om Idébanken beskrev kort själva konceptet och affärsmodellen samt berättade om resan till Australien.
71
Kampanjen ”Konceptutveckling kring en bok” som drevs av Sofia och Frida under januari
och februari 2006 resulterade i 23 förslagsinlägg. I en enkätundersökning som Anders gjorde
skrev de att resultatet främst gav ökad uppmärksamhet och lite nya kontakter men inga jättebra förslag. Boken ”Beautiful Business – En bok om kvinnliga entreprenörer” släpptes senare
under 2006 och blev både uppmärksammad och prisbelönt. Även en Internet community för
kvinnliga entreprenörer, Driftig.nu, skapades med utgångspunkt från boken.
158
Artikel i GP, publicerad 2006-01-30
Materialiseringen i form av ett nedskrivet dokument och dess spridning i
media hade dock inte enbart positiva sidor utan innebar samtidigt en större
risk för kritisk granskning och ifrågasättande från motstående argumenteringar och uppfattningar. Bara någon vecka senare publicerades i samma
tidning en insändare med titeln ”Uppfinningar måste skyddas” signerad av
ordföranden för Göteborgs Uppfinnareförening (GUF)72. Här ifrågasätter
hon Idébankens syn på öppenhet och varnar uppfinnare och innovatörer för
att använda sig av tjänsten.
Med anledning av artikeln Idébanken – ett sätt att utveckla och byta affärsidéer på nätet (GP, 31 januari), känner vi oss nödgade att bemöta en del påståenden samt varna
alla uppfinnare och andra idérika personer. Inledningsvis står det: ”En bra idé blir bättre om man delar med sig av den till andra.” Detta är dock en sanning med modifikation. Så fort det är affärsidéer eller uppfinningar som behandlas, så gäller verkligen
inte denna tes! Beträffande affärer så gäller det att vara först och då vi talar om uppfinningar får man absolut inte yppa något om idén, i annat fall går den inte att skydda
(exempelvis ta patent på). Idébankens öppenhet är rena ”gottebordet” för dem som
behöver idéer, medan uppfinnaren/idéägaren däremot kan känna sig blåst, eftersom
det intellektuella kapitalet – som ju uppfinnaren står för- är helt oskyddat i detta system. Under faktarutan står: ”Förr var det viktigt att hålla bra idéer hemliga så länge
som möjligt. Nu går hela samhället mot mer öppenhet.” Här vill vi kraftfullt hävda att
det är minst lika viktigt idag att hålla sina idéer hemliga, om det alls skall vara möjligt
att utveckla dem till hållbara innovationer. Samhällets öppenhet har över huvud taget
ingenting med detta att göra! Slutligen, en bra idé måste alltid först skyddas (och utvecklas), inte förrän då är det dags för externa kontakter.
”Uppfinningar måste skyddas”, insändare i GP 2006-02-09
72
Göteborgs Uppfinnareförening (GUF) är en lokal sammanslutning under Svenska Uppfinnareföreningen (SUF) för uppfinnare i regionen. GUF har ett kontor på Lindholmen och hade
2007 omkring 100 betalande medlemmar.
159
Bakom detta inlägg visade det sig finnas ett gammalt ”groll” från tiden då
Anders var revisor och medlem i GUF. Den tidigare mycket goda relationen
mellan honom och ordföranden vände totalt då hon fick vetskap om Anders
engagemang i en annan ideell innovationsförening i Göteborg, kallad Innoventure73. Tydligen var uppfattningen att en representant från Innoventure på
slutet av 90-talet hade lurat av en GUF-medlem sin uppfinning, dock innan
Anders kom att bli engagerad i de båda organisationerna.
ANDERS (INTERVJU 2006-02-17): När hon fick reda på att jag var med i Innoventure blev jag utesluten ur GUF på direkten. Efter vad som hände 1998
bannlyste de allt som hade med Innoventure att göra, men detta hade jag
ingen aning om. Ändå blev jag på något sätt drabbad av tråkigheterna så
jag gick även ur Innoventure för jag tyckte inte det var värt besväret att
hålla på med sådana här lokala politiska fajter.
BJÖRN: Och sen kom den här insändaren då…
ANDERS: Ja, ränderna går liksom inte ur…
Den speglar samtidigt den inställning som präglar mycket av uppfinnarmentaliteten. Man sitter nere i sin egen källare och är livrädd för att någon ska stjäla. Människor som har en innovation eller idé leds direkt in i
att hemligstämpla, ta patent och hela det där köret.
Så hur ska man bemöta en sådan insändare? Jag har inte bestämt hur jag
ska göra ännu, jag ligger lite lågt. Det är ju dumt om till exempel Almi
börjar undra vad det är för strider som den där Anders håller på med…
Men tids nog ska jag nog välkomna dem in i den här debatten i något öppet forum. För vem kan säga emot öppenhet?
Det jag säger på Idébanken är ju inte att man ska undvika att patentera.
Är det patenterbart så ska du naturligtvis vårda din idé. Det finns ju nyanser i det här, vi är ju inte helt dumma i huvudet liksom.
Men det jag gjort är att jag skickat in en egen insändare som heter ”Framtiden stavas öppenhet” i tidningen Uppfinnaren & Konstruktören, som är lite
av uppfinnarnas medlemstidning74. Den kommer om två, tre veckor…
73
Innoventure var en ideell förening som skapades 1996 av bland annat Lars Linde och Anders Rosén. Nätverket syftade till att aktivt föra fram innovationer och få innovatörer, entreprenörer och finansiärer att regelbundet mötas. Föreningen upphörde år 2006.
74
I nummer 1:2006 av tidningen Uppfinnaren & Konstruktören fick Anders in ett debattinlägg kallat ”Framtiden stavas öppenhet”, som var en förkortad version av dokumentet ”Den
öppna innovationsprocessen”. I numret efter (2:2006) kom en hårt kritiserande insändare av
Svenning mot Idébanken som bland annat menade att Anders ”vill att vi alla skall skänka sina
goda lösningar som ibland utgör grunden till enormt värdefulla uppfinningar. Detta scenario
påminner väldigt mycket om Vargen som först åt upp sin mormor och därefter hade den
enorma fräckheten att försöka lura Rödluvan, genom att klä ut sig till hennes ’egen’ mormor”. Anders svarade på inlägget med att föreslå att de skulle träffas och reda ut missförstånden. Om de så gjorde förtäljer inte historien. I samma nummer skrev för övrigt innovationsprofessorn Bengt-Arne Vedin i sin krönikespalt om ”Mot ett öppnare innovationsklimat”.
160
Samarbetet med Almi
Anders hade sedan en tid tillbaks gått och väntat på besked från Almi om ett
eventuellt samarbete. Han hade med hjälp av sin kontaktperson fått en bra
dialog med Almis affärsområdeschef för innovationer och fick ett möte med
honom i början av januari.
ANDERS (INTERVJU 2006-01-27): Så jag åkte dit upp i onsdags och träffade
[affärsområdeschefen] och han börjar med att säga att Almi måste modernisera sitt sätt att ge råd och jobba med innovatörer och anamma ett öppnare synsätt.
BJÖRN: Okej…
ANDERS: Så pratar vi lite mer och sen säger han; ”vi måste hitta helt nya arbetssätt tror jag. Vi måste hitta virtuella tjänster såsom Idébanken… så jag skulle
vilja att vi inleder ett samarbete!” Så den jag minst anade öppnade plötsligt
upp sig och säger att mitt synsätt är framtiden och vill vara med.
Därefter presenterade affärsområdeschefen ett förslag som gick ut på att
Almis huvudkontor under en pilotfas skulle betala 50 kampanjer som ett
urval av de lokala rådgivarna fritt fick erbjuda privatpersoner som kommer
till dem för stöd. Entreprenörerna skulle alltså få möjlighet att gratis lägga ut
sina idéer på Idébanken för att få råd och tips i utveckla dem ytterligare,
skaffa värdefulla kontakter eller på andra sätt bygga vidare på sina innovationer. Även två andra Internetverktyg fanns med i detta utvärderingsprojekt.
I förslaget ingick också att Anders skulle hålla ett utbildningsseminarium
med Almi-rådgivarna samt stå till förfogande för ett par timmars support för
frågor som respektive entreprenörer kunde tänkas ha under kampanjernas
gång. För Anders lät det nästan för bra för att vara sant, men han var också
medveten om att inget konkret ännu var beslutat och hade lärt sig att aldrig
ta ut någonting i förskott. Men visst såg det lovande ut denna gång.
När jag träffade Anders omkring tre veckor senare hade inte mycket nytt i
ärendet hänt. Förvisso hade han hört en del positiva signaler från indirekta
källor men det störde honom ganska mycket att inget var klart. Många av
hans planer byggde på att detta samarbete skulle gå i hamn och han väntade
därför otåligt på svar. Innan dess vågade han inte nämna det för någon.
Bitarna börjar falla på plats…
Först i början av april kom äntligen beskedet, då Anders nästan hade hunnit
gett upp hoppet. Almi var nu en partner till Idébanken och parallellt med
detta hade flera andra organisationer anslutit sig till det allt växande nätverket. Anders pratade nu i termer om att dela in relationerna i ”samarbeten”
161
uppbyggda på olika former av ömsesidiga utbyten samt ”stöd” där Idébanken utan motkrav öppet deklarerar sitt stöd för andras verksamhet. Drivhuset
i Göteborg75, Kooperativ Konsult76, BolagsBolaget77 och en rad entreprenörsutbildningar runt om i Sverige hade alla visat intresse att finna former
för samarbete. Kontakter hade tagits med Atomer och Bitar78, Ung Företagsamhet79 och Finn upp80 för att få stödja deras aktiviteter.
ANDERS (INTERVJU 2006-04-04): Jag kan ibland gå och älta vissa uttryck och
det senaste visar nog att jag mår rätt bra; ”Käglorna faller en efter en…”
BJÖRN: …som Domino-brickor?
ANDERS: Ja just det. Dom som varit motståndare förut måste till sist också
falla eftersom så många andra ansluter sig. Det klart, det här med Almi
kommer ju att betyda oerhört mycket på en massa olika plan tror jag. Det
är nog lika bra att inse det. Visst, sen kan man ju tänka sig att Idébanken
kommer uppfattas som mindre fritt också framöver eftersom vi blir en
kugge i ett större system. Jag kanske riskerar att sudda ut min identitet
genom det här, men å andra sidan har jag inget val heller. Jag har inte
förmågan att stå ensam.
BJÖRN: Så det känns tryggare men samtidigt…
ANDERS: Ja lekstugan är nog slut nu. Men jag har ju haft ambitionen att
försöka lyfta upp Idébanken till en viss nivå och eftersom det är flera som
vill samarbeta med mig nu så måste jag ju ha uppnått någon form av värde…? Efter att jag började diskutera den här nya innovationsprocessen så
har det hjälpt mig i argumenteringen för Idébanken. Jag blir lite unik med
det här synsättet och nu märker jag att en efter en vacklar och vill hitta
75
Drivhuset i Göteborg är en ideell verksamhet som startade 1998 i syfte att skapa en positiv
attityd till idéförverkligande bland Göteborgs studenter. Verksamheten finansieras bland
annat av Västra Götalandsregionen. Se också sid. 130.
76
Kooperativ konsult är en ekonomisk förening och sammanslutning av ett trettiotal medlemsorganisationer i Göteborgsområdet med syftet att underlätta för människor som vill starta
och driva ekonomisk verksamhet tillsammans. År 2007 bytte de namn till Coompanion. Verksamheten finansieras av regionala aktörer och Nutek.
77
BolagsBolaget erbjuder entreprenörer och småföretagare en gemensam juridisk organisation utifrån vilket de kan driva sina verksamheter utifrån. Bolagsbolaget tillhandahåller administration, utbildning och juridisk hjälp mot en procentsats av omsättningen. Verksamheten
startade 1999 i Värmland och hade 2006 cirka 300 ”anställda” runt omkring i hela landet.
78
Atomer och Bitar drivs av IT-strategen Per Ström, med fokus på IT-utvecklingens konsekvenser. Han är aktiv ibland annat i frågor om övervakningssamhället och den digitala revolutionen. Utöver föredragshållning och moderatorskap ges även ett gratis nyhetsbrev ut.
79
Ung Företagsamhet är en ideell organisation som sedan 1980 verkar för att utveckla kreativitet och entreprenörskap bland gymnasieungdomar genom att träna dem i att driva egna
företag. Verksamheten finns representerat i samtliga län och år 2007 på cirka 480 skolor.
80
Finn upp är ett nationellt projekt som initierades 1979 och har som uppgift att stimulera
ungas kreativitet och inspirera till framtida nyföretagande. Finn upp har tagit fram lektionsmaterial, och vart tredje år hålls en nationell uppfinnartävling bland landets alla elever i årskurs
6-9. Verksamheten finansieras av Nutek och Myndigheten för skolutveckling.
162
samarbeten med mig. Det är ju en bekräftelse på att det jag håller på med
i alla fall inte är åt helsike fel.
BJÖRN: Du är inte rädd att värderingarna om öppenhet och så kommer påverkas av att du dras in i innovationssystemet med Almi och sådär?
ANDERS: Jo… Jag har ju tidigare försökt stå och fajtas emot det där etablerade men har insett att jag måste börja samarbeta istället. Man kan liksom
inte stå ensam och slåss hela tiden utan man måste försöka hitta former.
Men det finns ändå en chans att profilera sig som en nytänkare även i detta system.
Fem regionala Almi-kontor – Värmland, Jämtland, Östergötland, Västernorrland och Kronoberg – skulle fungera som pilotområden och få utbildning i
systemet. Anders själv ringde runt och säkerställde intresset av att delta.
Eftersom alla kostnader togs av huvudkontoret fanns få anledningar för dem
att tacka nej. För Idébanken innebar upplägget välkomna intäkter och offerten låg på ungefär 150000 kronor inklusive resekostnader och konsult tid.
När Anders den senaste tiden varit ute och rest i landet hade han samtidigt
passat på att besöka ett par lokala uppfinnareföreningar. Malmö Uppfinnareförening var ett sådant exempel där han höll presentation om Idébanken och
det öppna innovationstänkandet. Den tidigare kritiska insändaren i GP från
Göteborgs uppfinnareförening låg fortfarande och gnagde i Anders bakhuvud och uppskattningen från andra lokala uppfinnareföreningar kändes därför som en skön revansch. Med Almi-avtalet i ryggen upplevde han medvind
och var redo att ta sig an nya utmaningar.
ANDERS: När man åker ut sådär så får man ju ställa upp lite på deras villkor. Halv nio på kvällen började jag min presentation och skulle hålla på
en timma. Det slutade efter två timmar och dom verkade tycka det var jättebra. Vi pratade om öppenhet, men där deltagarna själva bestämmer hur
mycket man vill berätta. Så det blev ju applåd på slutet och jag blev upplagd som länk på deras hemsida med logga och allt.
BJÖRN: Och det var en lokal förening, likt GUF?
ANDERS: Ja precis och dom har ju även representanter i SUF. Kontaktpersonen som hjälpt mig med Almi-samarbetet säger nu; ”Anders, jag tror du
ska börja förbereda dig på nästa erövring. Jag pratade med ordförande för SUF
och dom vill träffa dig…”
Under våren, när arbetet mest legat på att involvera Almi och de andra organisationerna var själva aktiviteten på portalen ganska låg. Det hade kommit
lite kampanjer då och då men besöksstatistiken var ganska konstant. När nu
samarbeten med ett flertal väletablerade organisationer upprättats skulle det
förhoppningsvis börja vända uppåt i en positiv spiral. Anders, och även jag,
163
såg nu framtiden för Idébanken med tillförsikt. I samband med årsdagen, den
1:a februari 2006, sammanfattade Anders statistiken i sitt nyhetsbrev;
Nyhetsbrev nr 8, feb 2006
Hej.
Med en spänd förväntan startades idébanken för ett år sedan. Fokus låg på att skapa
uppmärksamhet kring tjänsten och knyta samman intressanta och kreativa människor.
En blick i backspegeln visar mycket roligt. Idébankens första år har präglats av stor
idérikedom och engagemang, speciellt från medlemmarna. Sammanlagt har 900 förslag kommit in och på bara några månader har ett 30-tal idékampanjer startats. Och
nu, lagom till årsdagen och mycket tack vare medlemmarnas hjälp nådde idébanken
det magiska 1000-sträcket!
Utdrag ur Idébankens Nyhetsbrev nr 8, 2006-02-02
Reflektioner kring första året som gick…
I februari, då Idébanken firade sin ettårsdag, bad Anders mig skriva en egen
reflektion om tiden som gått. Jag var lite kluven till detta men antog till slut
uppgiften. Det var bra för mig att ”tvingas” på ett mer strukturerat sätt tänka
igenom vad som hänt, samtidigt som jag kände att det var viktigt att försöka
hålla en neutral ton gentemot Idébankens eventuella framgång och potential.
Dokumentet lades senare ut på portalen.
Det har inte varit en dans på rosor att heta Anders under 2005. Under de möten jag
träffat honom har han flera gånger muttrat ”vad är det jag har gett mig in på…” samtidigt som det hela tiden verkar finnas en inre tro på att idén håller och på sikt kommer
bli framgångsrik. Det arbete och det kapital han har satsat de senaste åren är av betydande storlek och pressen på att få någon form av utdelning har varit överhängande.
”Affärsmodellen” har modifierats under året, men börjar nu ta form. I takt med att medlemsantalet sakta men säkert stigit och kontaktytorna med intresserade aktörer breddats har oron och otryggheten i viss mån ersatts av självförtroende och tillförsikt. Att
fullfölja en sådan här process kräver envishet och en optimistisk livssyn […] Jag
kommer även i fortsättningen studera utvecklingen av Idébanken.se, genom fler intervjuer och eventuellt en kortare webb-enkät bland nätverkets aktiva aktörer. Trots att
ett år har gått känns det fortfarande som att vi står i början av en spännande, utmanande resa. Men ungefär som kung Mongkut sa till Anna Leonowens i filmen ”Anna
och Kungen”; ”Roads are for journeys, Ma’am, not destinations”.
Utdrag ur ”En liten berättelse om Idébanken.se” av Björn Remneland, 2006-01-29
När jag under en intervju i slutet av januari bad Anders själv tänka tillbaks
på första årets verksamhet lyfte han fram den ständiga pendeln mellan hopp
och förtvivlan. I våra möten var Anders ofta oroad över den nuvarande situationen men om den väntande framtiden talade han nästan alltid positivt.
164
Mindre önskvärda scenarier florerade dock med säkerhet också i hans medvetande när han satt ensam på kammaren.
BJÖRN (INTERVJU 2006-01-27): Om du känner efter vad som skett under
året... Hur har det varit?
ANDERS: Ja det klart att ibland har jag ju tvivlat. ”Vad fan håller man på
med?” [Anders skrattar] Jag har inte fattat varför det gått så himla trögt.
Man går ju igenom olika kriser. Först var det om jag verkligen vågar starta Idébanken. Sen bestämmer man sig och tycker det är roligt. Så går det
långsammare än man trott men folk börjar ändå strömma till. Då kom entusiasterna på Idébanken som verkligen har gett mig det där bränslet.
Hade jag inte haft dem… Marcus, Mattias81 och allt vad de heter… som
fört in energi och gjort att jag orkat jobbat vidare. Sen bestämde jag att
sluta försöka sälja till storföretagen och det var smärtsamt att inse… Men
Idébanken har ju gjort att jag överlevt ekonomiskt för även om det i sig
inte har gett så mycket pengar så har den ändå…
BJÖRN: …fungerat som en plattform för att hitta andra möjligheter?
ANDERS: Just det. Det är tre års utveckling och det klart, jag är mycket kaxigare nu. Jag ser den här första tiden som läroår. Men nu ska vi börja tjäna
pengar också och det tror jag ju att vi gör…
Uppsummering av Scen V
Under hösten och våren hade Anders bytt strategi och istället för att koncentrera sin tid på att få in fler kampanjer och få igång aktiviteter på portalen
hade han främst försökt hitta samarbetsformer med redan etablerade organisationer inom området. I denna scen fick det entreprenöriella dramat sålunda
en förhoppningsfull vändning i och med att Almi tecknade samarbetsavtal
för ett pilotprojekt och positiva tongångar började även komma från ett flertal andra organisationer. Kanske skulle det nu kunna uppstå en positiv feedback-loop? Shapiro och Varian (1998) menar ju att värdet av att tillhöra ett
nätverk växer i takt med att andra aktörer går med, vilket tenderar att göra
starka konstellationer ännu starkare och vice versa (se också sid. 83).
Också angreppssättet för att sälja in Idébanken hade förändrats i takt med att
dess värderingar lyftes fram som sätt att positionera och särskilja sig gentemot omgivningen. Dokumentet ”Den Öppna Innovationsprocessen” blev
viktigare än upptryckta foldrar och visitkort. Det angav en tydlig riktning för
existerande och potentiella samarbetspartners och medlemmar. I stället för
att enbart diskutera konceptet Idébanken och dess för- och nackdelar inled81
Mattias är en kille från Härnösand som blev medlem på Idébanken efter sommaren 2005.
En kreativ person som med tiden var en av de mest aktiva förslagsgivarna på hela Idébanken.
165
des samtalen om huruvida innovationsprocessen skulle vara öppen eller sluten. Till stöd för sin argumentering kunde Anders på så sätt enrollera renommerade akademiker och samhällsanalytiker. Han kopplade ihop Idébanken med positiva begrepp som öppenhet, delaktighet, engagemang, demokrati och ställde detta i kontrast till negativt laddade ord som slutenhet, kontroll och hierarkier.
Fortfarande var aktiviteten låg på hemsidan men nu skulle allt förändras med
hjälp av starka partners. Anders hade börjat drömma om guld och gröna
skogar igen och fick många lyckönskningar och klappar på axeln av vänner
och bekanta. ”Det här är du värd, Anders, så mycket som du har kämpat” sa
de och menade säkert varje ord.
Nu skulle kulorna äntligen börja rulla in!
166
Scen VI: Livet går vidare…
Uppfinnarebåten lättar ankar
Med Almi-kontraktet i bakfickan åkte Anders till SUFs huvudkontor i mitten
av april för att träffa ordförande och VD och diskutera eventuella framtida
samarbeten. Då Almi redan bärgats var pressen inte lika stor på att få med
sig fler alliansplaner och Anders kunde gå dit mer avslappnad och lyssna vad
de hade att säga.
ANDERS (INTERVJU 2006-05-10): Vi träffades i Stockholm och innan hade vi
sagt; ”vi har diskuterat fram och tillbaks om att samarbeta, nu får vi komma
överrens”. Dom känner sig kanske lite utanför när det byggs upp någonting på nätet som dom inte är med i. Denna gången var jag lite kaxigare
och tänkte; ”om dom inte ställer upp på mina värderingar så skiter jag i det!”
Men när jag kom dit så började han direkt skissa på en överenskommelse
och när jag läser den så står det ”denna överenskommelse bygger på gemensamma grundvärderingar… Öppenhet, delaktighet…” Hela köret!
BJÖRN: Okej!
ANDERS: Sen kom han med ett förslag om att koppla mentorskap till Idébanken med äldre, erfarna uppfinnare och innovatörer, ungefär som innovationsrådgivare. Så ville han starta någon slags Advisory Board och
undrade om jag var intresserad av det. Om det skulle dyka upp tvister på
Idébanken kan man lyfta problemet dit och medlemmarna känner sig
därmed mer trygga. Jag tyckte det lät jättespännande.
I kontraktet fanns klausuler om att finna synergieffekter som stärker medlemsnyttan och att båda parter ger sina medlemmar information om den andres verksamhet. SUF-medlemmar fick dessutom 50 procent rabatt på alla
typer av kampanjer. Samarbetet var påskrivet.
Protokoll fört från möte den 11 april 2006 i Stockholm
Avtalet gäller under 2006. En utvärdering görs inför 2007, om en förlängning skall ske,
ev ändringar etc.
Konstaterades att det föreligger ett gemensamt intresse av att möta marknaden på ett
pedagogiskt sätt. Denna gemenskap bygger på följande värdegrund:
a.
b.
Öppenhet på deltagarnas egna villkor;
Inspirera till delaktighet;
167
c.
d.
e.
Delaktigheten är själva kittet i arbetet;
Bygga upp synlighet;
En demokratisk process.
Utdrag ur Överenskommelse mellan SUF och Idébanken 2006-04-11
Anders fick under mötet också en inbjudan att följa med på en färjetur kallad
”Uppfinnarebåten” till Åbo, arrangerad av SUF den 12-13 maj i samband
med firandet av deras 120-årsjubileum. På resan hölls bland annat seminarier, utställningar och mingel och i listan på föredragshållare fanns kända entreprenörer och innovationsaktörer. Här skulle även samarbetet mellan SUF
och Idébanken kungöras.
På intervjutillfället efter båtresan frågade jag hur det hade gått. Anders tyckte att resan var trevlig och han kände sig allt mer som ”en i gänget” i dessa
kretsar. Men han försökte ändå mest hålla en låg profil och gå runt och lyssna vad som sades. På SUFs årsstämma som också hållits på båten presenterades Idébankssamarbetet, så nu var det officiellt.
En liten besvikelse fanns dock hos Anders som hoppats att SUF efteråt skulle tagit ett mer aktivt engagemang i Idébankens verksamhet och utveckling.
Diskussioner hade ju förts om allt från kvalitetssäkring av hemsidan till mentorskap men inget var ännu påbörjat. Visst var det nyttigt att få uppmärksamhet kring samarbetet men helst ville han ju att det också skulle resultera i
konkreta aktiviteter. Förväntningarna om detta hade tyvärr sjunkit med tiden
som gått. ”Jag är luttrad… inte fan har det hänt något…”
Almi-samarbetet svårare än väntat
Under april genomfördes utbildningar av Almi-rådgivare i Idébankenkonceptet. Anders åkte runt till de lokala kontoren och höll cirka tre timmar
långa pass om den öppna innovationsprocessens fördelar och gav instruktioner om hur man lägger upp och administrerar medlemskap och kampanjer.
Han hade dessutom gjort i ordning en pärm men skriftlig information som
överlämnades. Mötena hade fungerat utan större problem och deltagarna var
entusiastiska och intresserade. Främst hade personalen som arbetade med
innovationsfrågor medverkat och tanken var att dessa sedan skulle berätta
för kunderna att Idébanken fanns att tillgå kostnadsfritt genom Almi. De
skulle även vara språkrör in mot resten av lokalkontorens anställda.
När jag träffade Anders igen efter någon månad var han dock inte längre lika
positiv kring Almi-samarbetet. Det som väckt förhoppningar om 100 nya
kampanjer i månaden hade ännu så länge resulterat i endast ett fåtal. Hur
mycket han än hade legat på för att få dem mer aktiva gav det mycket lite
168
utfall. Han kunde ju inte heller tjata för mycket eftersom han i egentlig mening inte hade någon som helst formell befogenhet att lägga sig i hur de
skötte sitt arbete. Återigen började tvivlet, frustrationen och hopplösheten
smyga sig in.
ANDERS (INTERVJU 2006-06-22): Det är en riktig besvikelse för både Almi
centralt och mig att det inte kommer igång bättre. På huvudkontoret är de
fortfarande mycket intresserade men sånt här tar tid säger dom. Lokalt
har man gamla invanda roller och det går ju inte att hota och tvinga dem
till det här. [Affärsområdeschefen] menar att man måste ha tålamod, men
jag blir ju otålig. Fan, kan man inte hosta upp 10 eller 15 kampanjer om
man nu säger sig få in 12000 affärsidéer per år? En hittills liksom?!!
BJÖRN: Men ligger problemet hos Almi-rådgivarna eller är det deras kunder som inte är intresserade?
ANDERS: Nä det måste vara hos tjänstemännen. Man är kanske inte så
hemma på det här med Internet… Det verkar lite som man från huvudkontoret vill använda Idébanken för att åstadkomma en intern förändring
i organisationen. Det kanske inte är Idébankens verksamhet i sig som
lockar utan man ser det som ett verktyg för att…
BJÖRN: …förändra personalens tankesätt?
ANDERS: Ja kanske. Det här befäster i alla fall de fördomarna jag hade om
Almi. Men jag får hantera det på något snyggt sätt för det får ju inte bli en
intäkt till att Idébanken är dålig om nu Almi misslyckas. Jäkla knepig sits.
Men samtidigt, det är ju inte så att det har sprutat kampanjer på Idébanken heller ändå…
Varför startar det inte fler kampanjer?
Samarbetet med Almi var en besvikelse eftersom stora förväntningar hade
ställts på deras förmåga att generera affärer och aktivitet på Idébanken. Att
fortfarande så få kampanjer startade var deprimerande för Anders som hade
svårt att förstå varför det inte började ta fart. Var det på grund av samarbetande organisationers och aktörers byråkrati eller till och med lathet? Var
det på grund av att han själv inte hade förmågan att sälja Idébankskonceptet?
Eller låg problematiken i konceptets utformning och innehåll?
ANDERS: Problemet är fortfarande att det inte startas några kampanjer och
det är jävligt störande ska du veta. Det verkar finnas ett systemfel inbyggt
här om vi ska vara riktigt kritiska. Det är något som gör att folk visserligen får en aha-upplevelse och tycker det är smart och intressant, men när
det sen kommer till det enskilda beslutet så skjuter man på det. Visst
droppar det in lite kampanjer då och då som jag också kan ta betalt för
men det är någonting som gör att det inte… exploderar…
169
BJÖRN: Vad säger folk runt omkring dig då?
ANDERS: Det är ju det som är så svårt för jag får ju ingen riktig feedback om
vad det beror på. Man skulle kunna tänka sig att jag varit för fokuserad
på det här med community-tanken och att få med individer i systemet när
man egentligen borde försökt få med företag. Många medlemmar skriver
inte ens vart de jobbar.
BJÖRN: Som upplägget ser ut kanske man inte tjänar på att berätta det?
ANDERS: Nä men såhär i efterhand... företagare har ofta en större plånbok
för sådana här grejer än privatpersoner. Nu har jag samlat en bunt entusiaster men hur fasen ska jag kunna tjäna pengar på dem liksom?
BJÖRN: Vilken typ av kampanjer lämpar sig på Idébanken utifrån de medlemmar som finns och de svar man kan räkna med att få?
ANDERS: Ja det är nog tjänsteinnovationer och sociala innovationer.
BJÖRN: De kampanjer som lockat mest bidrag är kanske också de som är
generella och inte kräver specifik kunskap eller kontakter?
ANDERS: Ja så är det nog. Om det krävs specialistkunskap så blir det färre
svar. Sådant som man allmänt kan brainstorma kring fungerar bättre.
På olika sätt hade Anders utvecklat Idébankens tjänster för att göra det mer
attraktivt att vara medlem och starta kampanjer. Dels gjorde han ett försök
att erbjuda en egen hemsida under Idébankens domän med tillgång till Tervix webbpubliceringsverktyg. Inspirerad av Myspace.com gav han medlemmarna möjlighet att för 125 kronor i månaden själva skapa en idébanksplats
där de förutom att administrera kampanjer kunde lägga upp filmer, bilder
och musik, skapa webb-baserade enkäter och skriva personliga bloggar. Han
tog också fram ett sätt att driva kampanjer på Idébanken från andra webbsidor. På så vis kunde exempelvis en organisation lägga upp kampanjen på sin
hemsida och därmed få Internettrafik och inlägg från både egna användare
och Idébankens community. Idéerna för att utveckla konceptet var åtskilliga
och testades snabbt av mot marknaden. Intresset visade sig dock många
gånger vara svalt. Exempelvis anmälde sig endast två (!) medlemmar för
erbjudandet om en egen hemsida.
ANDERS: Jag har grubblat väldigt mycket den sista månaden på varför det
inte lossnar. Det finns en spärr någonstans. Nu är samarbetena med en
massa organisationer upprättade. Jag har fått Almi… Jag har gjort klart
det här med att länka sig till externa webbsidor och har börjat fundera lite
i olika eftertjänster och betaltjänster. Men det är någonting som… Det är ju
helt knäckande så att jag ligger vaken på nätterna och grubblar. Jag får ju
höra av så många att det är skitbra och att det behövs, det är nytänkande,
spännande… Det är mycket psykologi i det här. Och det har inte med
pengar heller att göra för jag har ju testat gratiskampanjer via Almi… Vad
gör jag för fel? Uttrycker jag mig korkat eller vad…?!
170
I sin desperation gjorde Anders även en snabb enkät bland ett urval av de
personer som hittills drivit kampanjer. Av 25 utskick fick han 16 svar (64
procent svarsfrekvens). Han bad dem först ange mellan 0-10 hur nöjda de
varit med kampanjen, samt hur enkel tjänsten upplevts att använda. I genomsnitt fick han i resultatpoäng 6.8 för nöjdhet och 7.1 för enkelhet. Främst två
kampanjansvariga drog genom låga betygsättningar ned medelsiffran, troligtvis på grund av att de fått mycket få inskickade förslag. Med dessa borträknade var medeltalet 7.6 respektive 7.4. Samtliga svarande kunde tänka sig
att göra en kampanj till och alla utom en sa sig vilja rekommendera Idébanken till andra. Svaren från denna korta enkätsammanställning och skriftliga
kommentarer såsom ”Jag är jättenöjd. Vi har fått flera kul, billiga och smarta förslag som vi kan använda oss av” förbryllade Anders bara ännu mer.
Det var inte bara Anders som kände frustration efter Idébankens upp- och
nedgångar. Själv hade jag också funderat mycket på de egentliga orsakerna
bakom varför Idébanken inte ”lyfte”. Konceptet hade i mina öron hela tiden
låtit spännande och intresseväckande, men jag hade personligen inte varit
intresserad av att betala de 500 kronorna för att lägga ut och administrera ett
eget problem. Kanske var även jag för snål eller lat. Men å andra sidan lade
jag sällan heller ut annonser på Blocket.se som ändå lyckas få runt 2,8 miljoner unika besökare i veckan82.
EntreprenörCenter, kampanjen IdéX och Idédagen
Under våren genomfördes en kampanj kallad IdéX som byggde på det allt
mer etablerade samarbetet mellan Idébanken och EntreprenörCenter. Detta
var också en utveckling av kampanjen ”Du har en bra idé” som hade körts
under hösten i syfte att få medlemmarna att skicka in sina affärsidéer.
IdéX - EntreprenörCenter
Låt din bästa innovation eller affärsidé bli verklighet:
IdéX är en möjlighet för alla som har bra idéer, men saknar resurser att genomföra
dem. Idén kan vara en uppfinning, affärsidé eller ett forskningsresultat som man vill
förverkliga. Det finns inga formella krav på vad din beskrivning ska innehålla, men ju
tydligare idén beskrivs i form av affärsidé, marknad, lönsamhet och risker, desto större chans kommer den ha att kvalificera sig. Målsättningen med IdéX är att ta till vara
på bra idéer som är möjliga att kommersialisera.
Din uppgift
Ansökan ska innehålla en kortfattad beskrivning av idén på ca en A4-sida. De bidrag
som kvalificerar sig till sista omgången kommer att få presentera sin idé personligen
82
Siffran är hämtad från Sifo
(http://www.sifomedia.se/ixe).
Medias webbplatsstatistik
för
vecka
7,
2007
171
för vår utvärderingsgrupp. Sista ansökningsdag är 31 maj. Resultat meddelas senast 1
augusti 2006.
Din belöning
Om din idé blir utvald, sätts ett team samman för att förverkliga din affärsidé. Du som
innovatör kan sedan välja att antingen vara med och arbeta i teamet kring din idé eller låta teamet själva utveckla den vidare.
Om IdéX
IdéX är en idékampanj som arrangeras av EntreprenörCenter. Juryn består av personer från Idébanken, Almi, EntreprenörCenter och Ericsson.
Om EntreprenörCenter
EntreprenörCenter bildades 2002 och finns nu på olika orter i både Sverige och internationellt. Stiftelsen är ideell, och all vinst återinvesteras i nya projekt. Vinsten kommer från avkastning av investerade resurser i framgångsrika företag som startats med
hjälp av EntreprenörCenters uppstartsmetod. EntreprenörCenter fungerar som plattform för nya affärsidéer och uppstarter av företag; bland annat kan entreprenörer
hyra kontorsplats för självkostnadspris.
EntreprenörCenters kampanj IdéX, under april och maj 2006
Problemet med den tidigare kampanjen var att det inte riktigt hade funnits
någonstans att ta vidare de bra idéerna som kommit fram. Nu skulle de fasas
in i EntreprenörCenters nätverk för resursanskaffning, utveckling och förädling. Kampanjen blev en succé och under de cirka två månader som den låg
ute skickades hela 183 förslag in. Anders, som också var med i kampanjjuryn, kom nu att spendera allt mer tid i EntreprenörCenters lokaler.
ANDERS: Vårt samarbete funkar väldigt bra. Dom här killarna är ganska
ödmjuka och vår kampanj har rusat iväg med många förslag.
BJÖRN: Kampanjen fungerar som en idégenerator liksom…?
ANDERS: Ja just det. Allting går igenom Idébanken och jag, tillsammans
med två killar från Entreprenörscenter har lagt ned jättemycket jobb på
att utvärdera. Nu funderar vi på att göra en slags eftertjänst också för om
vi bara kan ta hand om fem av dessa 183 idéer genom EntreprenörCenter
så är det ju 178 kvar. Vad ska vi göra med dem? Ska vi bara skicka tillbaks
dem? Nej, vi måste ju ge möjlighet till en ”second chance” på något sätt.
Så nu håller vi på och skissar på ett upplägg där vi för 2000 kronor erbjuder oss att investera ett antal timmar i att vidareutveckla idén tillsammans med dem.
Den här kampanjen var väldigt lyckad och kommer nog tillbaks. Det var
lite på gränsen tyckte vi alla att få in så många förslag så nästa gång kanske vi måste smalna av den lite.
En annan tanke som väckts var att upprätta någon form av ”idédag” där medlemmar fysiskt kunde komma och presentera sin idé för olika intressenter. På
så sätt kunde Idébanken på ett ganska påtagligt sätt agera som mäklingsfunktion mellan idégivare, affärsutvecklare och riskkapitalister. Diskussioner om
172
detta hade börjat föras med EntreprenörCenter och Svenska Riskkapialföreningen83 och ett första tillfälle var preliminärt inbokat till den 31 september.
Statusuppdatering våren 2006
Jag hade vid det här laget hoppats kunna skriva om en framgångssaga där
intäkterna börjat flöda och medlemsantalet och uppmärksamheten kring Idébanksportalen hade växt lavinartat. Tyvärr kan man dock, varken som entreprenör eller observatör, helt påverka en pågående process. I början av juni
skickades en dock en positiv statusuppdatering ut till medlemmarna.
Snabbnyheter från idébanken.se
I maj slog vi flera rekord.
1.
2.
3.
4.
5.
Högst antal besökare, + 46 % jmf med april
104 nya medlemmar tillkom. Vi är nu 1247 medlemmar
Totalt skickades det in 242 förslag
7 nya kampanjer startades
IdéX innehar nu det rekordet. 172 förslag skickades in. Störst antal någonsin.
GRATTIS!
6. Kampanjen, Jag har en idé, hade det tidigare rekordet på 65 förslag.
Utdrag från mail till Idébankens medlemmar, 2006-06-01
Gör man en kort statusuppdatering av de initiativ som Anders hade satt i
rullning kan man säga att många av dem började bra men med tiden tappade
fart. Mest lovande verkade för närvarande samarbetet med EntreprenörCenter vara, där idékampanjen blivit en succé och förhoppningsvis kunde det
leda till fördjupade relationer i framtiden. Anders hade också blivit inbjuden
till Tallin i Estland för att presentera Tänk-Om-Systemet för en näringslivsansvarig kommunpolitiker som efter att ha sökt runt på webben hade funnit
Idébanken och blivit intresserad av dess koncept. Även diskussioner fördes
med att finna gemensamma beröringspunkter med Shortcut och IQube84.
83
Svenska Riskkapitalföreningen (SVCA) är en obunden, ideell intresseförening för företag
och personer som är aktiva inom den svenska riskkapitalbranschen. Föreningen ska verka för
en välfungerande riskkapitalmarknad genom att sprida information och kunskap om hur branschen fungerar. Den startade 1985 och hade 2007 drygt 300 medlemmar. Man har också med
finansiellt stöd från Nutek fått rollen att verka som nationell intresseorganisation för affärsänglar och affärsängelnätverk i Sverige.
84
IQube är ett koncept skapat av entreprenören Johan Staël von Holstein i syfte att driva fram
entreprenörer och skapa tillväxt i Sverige. IQube är ett forum där utvalda entreprenörer och
unga bolag utvecklas i samverkan. Bolagen är lokaliserade i samma byggnad och får stöd med
företagsbyggande och nätverk. Man delar på resurser, kostnader och risker. 2007 fanns 99
olika bolag i IQubes företagsinkubator. Idén startade i Stockholm, men tanken är att rulla ut
det i hela Sverige.
173
Exakt hur detta skulle ske var dock inte bestämt, vilket var ett mönster som
Anders började känna igen.
Under hösten hade Anders anställt en kille för att hjälpa till med försäljningen av Tänk-Om-Systemet till företag och offentliga aktörer. Det var en person som tidigare jobbat i ett projekt kopplat till Kunskapsavenyn och det var
så de hade fått kontakt. Samarbetet höll några månader men Anders valde
efter ett tag att avsluta relationen då han återigen märkt att deras värderingar
var för olika.
Innovationsindex-projektet om att skapa ett verktyg för att mäta företags
innovationsklimat hade temporärt lagts på is. Man hade sökt pengar från lite
olika håll men fått avslag. Gänget höll fortfarande kontakt och letade efter
nya finansieringsmöjligheter men innan sådan hade säkerställts ville Anders
inte satsa mer tid i projektet.
Varken den australiensiska eller den arabiska Idébanken hade lett vidare till
några egentliga affärer även om båda nu var utlagda på Internet. Stephen,
den australiensiska kontakten, var fortfarande upptagen med sina konsultjobb och hade inte haft tid att sälja några idésystem. Stephens fru från Finland hade förvisso översatt systemet till finska men inga kontakter hade tagits där om att sätta igång någon verksamhet. Sadek som hade kontakter med
Mellanöstern hade flyttat utomlands, varpå initiativet avstannade.
Almi och Svenska Uppfinnarföreningen var båda officiella samarbetspartners men ännu hade det inte lett till några ökade intäkter. Samma gällde för
kontakterna med Drivhuset, Entreprenörsutbildningarna, Kooperativ konsult
och de övriga stöd- och samarbetsaktörerna. Tillväxtprojekten i Karlstad och
andra försäljningsinitiativ mot offentliga aktörer hade gått i kras eller skjutits
på framtiden. Likaså kontakterna med olika industriföretag, som Anders i
princip hade bestämt sig för att inte längre ens försöka ta kontakt med.
En positiv och rolig sak som skett under våren var att projektet Publish Your
Book som initierades som en kampanj på Idébanken nu hade lanserat sin
webbplats. Med ett startkapital i form av ett lån från Almi och med Anders
IT-system som bas hade en första prototyp tagits fram. Information om tjänsten skickades ut i början av april men aktiviteten på sidan var fortfarande
låg. Då samtliga projektmedlemmar hade fulltidsarbete på annat håll sågs det
ännu lite som ett hobbyprojekt.
Som sagt, många bollar var fortfarande i rullning och det var bara att hoppas
att några av dem till slut skulle resultera. Men medan Anders fortsatte att
grubbla över hur han skulle hitta den där magiska nyckeln för att få fart på
Idébanken, passade jag på att återvända till Erik och Kompetensarena Väst.
174
Uppsummering av Scen VI
Denna sista scen av dramats andra akt fick inte det efterlängtade framgångsslut som önskats av både Anders och många av hans intressenter, inklusive
jag själv. De förväntningar som byggts upp under tidigare skeenden rann
mer eller mindre ut i sanden då de förändrade sceniska betingelserna inte
förmådde rubba handlingens riktning. Även om utveckling och finjusteringar
av såväl enrollerade verktyg som retoriska begrepp verkställdes med inlevelse och engagemang verkade det inte ge den efterlängtad frukt i form av ökad
medlemsaktivitet eller tyngre kassakista som Anders hoppades på.
I detta läge kunde man tro att entreprenören borde komma till insikt om att
Idébanken aldrig skulle uppnå någon framgång, att maktlösheten och hopplösheten skulle ta överhanden och att han mer eller mindre skulle ge upp.
Men än så länge verkade faktiskt fortfarande motivationen, idérikedomen
och viljan finnas där, dock än med vissa småtörnar i kanterna. Ännu fanns
drömmen om att Idébanken skulle växa sig stark. Det gällde bara att finna
den där Orsaken som fick alla bitarna att falla på plats. Och än fanns många
stenar att vända på för att finna mysterietes gåta.
175
Akt Tre – Hur gick det sedan?
Scen I: Åter till Kompetensarena Väst
Den 16:e till 17:e juni 2005 hölls en konferens kallad ”Fokus Innovation
2005” på Navet, Lindholmen Science Park. Syftet var att skapa en gränsöverskridande mötesplats för innovatörer, entreprenörer, forskare, studenter,
finansiärer och offentliga aktörer. Arrangör för tillställningen var Innovationsbron Väst tillsammans med Västra Götalandsregionen, Business Region
Göteborg och VINNOVA. Konferensen var indelad i fyra parallella ”spår”
med olika teman. Ett av dessa spår hette ”På Spaning Efter Spets” och här
skulle projektet Kompetensarena Väst för första gången offentligt visa upp
IT-systemet som fortfarande var under utveckling. Sessionen hade rubriken
”Förhandsvisning av nytt kompetensnavigeringssystem i Västsverige”. Plats
på scenen fanns Tomas, Erik och programmeraren Johan. Med fanns även
projektets kontaktperson på Chalmers Materialanalys (MACH) och ett antal
andra inbjudna personer som skulle ge sina åsikter och kommentarer om
projektet efter dragningen. I salen fanns dessutom ett 40-tal åhörare. Tomas
tog till orda och introducerade projektet och dess medlemmar.
TOMAS (PRESENTATION 2005-06-17): Vi sysslar med genomförandeförmåga
av industriella processer och med att hjälpa företag utnyttja alla resurser
som finns i en region. Jag jobbade innan med att sälja teknik på ett mindre
företag och det gick bra fram till någonstans år 2000 när konjunkturen
dök. Precis som andra levde man på att sälja till de lokala bolagen och
samtidigt drömde man om dom stora affärerna som låg utanför Sverige.
Så började vi fundera på varför vi inte kunde sälja till de stora jättarna och
kom fram till att det förmodligen berodde på att det vi levererade inte
hade tillräckligt stort värde. Vi började då tänka i banorna kring offertsamverkan. Först gäller det att hitta de värden som är störst i vår omgivning på ett om inte objektivt så i alla fall neutralt sätt. Inte den informationen som marknadsföringsavdelningar producerar utan mer specifik
och konkret; speciella maskiner, unikt kunnande, särskilda kontakter och
återförsäljarnät. Vi behövde samla alla aktörer – och dom var väldigt
många. När vi räknade grovt så var det någonstans två till tre tusen organisationer vars innehåll vi behövde beskriva på ett detaljerat och objektivt
sätt för att sedan stoppa in det i en jättestor sökmotor som kunde spotta
ut lämpliga potentiella samarbetspartners som kan träffas och skriva en
optimerad offert.
177
Vi drev för några år sedan ett projekt som hette Ökad Offertkraft som
handlade om att ta reda på hur ett sådant system skulle se ut och försöka
sticka ut på stan och köpa det eller leta reda på vart det fanns någonstans.
Men det var inte till salu… Vi kollade igenom 110 olika system runt om i
hela världen och vi fann inga ”trattar” som vi kunde köpa.
ERIK: Vad gäller kompetens och genomförandeförmåga så kom vi också
fram till att det inte spelar någon roll om den finns i akademin, i småföretag eller i stora företag för den ser i princip likadant ut oavsett vart.
TOMAS: Vi intresserade oss inte för detta av någon politisk anledning.
Finns resurser och vi kan sälja och tjäna pengar på dem så är det bra oavsett vart dom finns.
Alla sådana här nedskalningssystem som vi tittade på såg ungefär likadana ut. Dom läser av nyckelord som finns i objekten och jämför med de
angivna sökorden. Söker du någonting om planeten Pluto så får du 1,2
miljoner träffar om seriefiguren Pluto först. Om du ska söka efter något
mer komplicerat som en prototypmaskin som står i någon av Volvofabrikerna och som är väldigt unik så måste du skriva extremt många nyckelord innan du hittar den. Du måste i princip gissa vad någon annan har
skrivit och söka på exakt den frasen. Och därmed föll alltihopa och vi var
tvungna att tänka om. Det projektet misslyckades så till vida att vi inte
hittade något system som fungerade.
Sen har vi jobbat ganska hårt för att räkna ut hur man borde bygga det
här själva istället och kom fram till att vi endast ska göra en avgränsad
bild av det som finns. ”Mindmapping” är ett bra sätt att rita upp saker på
så vi bestämde att om vi ritar en bild av kompetensen i ett trädsystem och
vi namnger varje nod så kan användarna av systemet lättare förstå hur
den som gjort kategorierna tänkt och själv leta i strukturen.
Tomas, Erik och Johan visade sedan via en projektor en prototyp av systemets design. Man kunde på ett relativt lättmanövrerat sätt klicka sig runt i ett
stort nätverk av kompetenskategorier som var sammankopplade i ett förgrenande nätverk. Ju längre åt höger man letade sig desto mer detaljerade och
nedskalade kategorier presenterades för att längst ut beskriva företagsinformationen inklusive resurs- och kompetenstillgångar.
Själva presentationen tog ungefär en timma och förutom en genomgång av
systemets funktionalitet berättade även projektets kontaktperson på Chalmers Materialanalys (MACH) hur de som användare kunde ha nytta av systemet för att visa upp tillgängliga resurser på Chalmers och själva leta samarbetspartners inom specifika forsknings- eller kommersialiseringsområden.
178
Systemprototyp som visades upp 2005-06-17
Efter denna visning blev det en stund för frågor och kommentarer från panelen och den samlade publiken. Den första frågan kom från en åhörare:
EN KVINNLIG ÅHÖRARE: Jo det verkar ju vara ett rätt komplext system som säkert kräver en hel del uppdateringar. Hur finansierar ni detta?
TOMAS: Ja alltså, uppdatering är ju ett universellt problem som vi inte kan
lösa. All information måste hållas uppdaterad. Vi har försökt göra det så
lättuppdaterat som möjligt så att man gör en makroförändring; så fort
man ändrar ett namn så slår det igenom överallt utan att man behöver
söka upp alla ställen som informationen står. Så vi har lagt rätt mycket
krut på att göra det så användarvänligt men också så lättuppdaterat som
möjligt. Den aspekten som inte ligger i vårt nuvarande uppdrag det är att
fastställa vem som ska ”drifta” det här systemet. Projektet räcker fram
tills årsskiftet [2005/2006] och sedan får våra huvudmän bestämma vem
som ska fortsätta driva det vidare.
ERIK: Men nog så viktigt är att vi endast lägger in information som har en
viss hållbarhet så att den inte blir inaktuell redan efter tre månader. Strukturen är också beskriven på ett sådant sätt så att det inte finns något stort
uppdateringsproblem åtminstone i det korta perspektivet.
I panelen visade sig samtliga var generellt positivt inställda till en tvärorganisatorisk IT-infrastruktur men lyfte också upp frågor om projektets
komplexitet, graden av öppenhet i systemet (ex. vilka som får tillgång till
det), kvalitetssäkringen av information, vikten av förtroende och vilja att
samarbeta med okända personer samt ledarskapet över systemets fortsatta
drift och utveckling. Ett exempel på en kommentar var;
EN KVINNLIG PANELMEDLEM: Spontant undrar jag hur ni ser på om det ska bli
ett jättelikt gemensamt system som någon åtar sig att hålla ihop eller om
det är så att själva verktyget i sig är en produkt som är öppen på så sätt att
den följer en viss standard där alla kan jobba var för sig men också dela
179
med sig av ett visst innehåll. Det är viktigt att få systemet levande för det
vet vi ju alla att alltför för tunga, komplexa och ambitiösa saker orkar man
inte hålla i. Hur skapar man en nivå som fortfarande bär med sig all kunskap och ändå är hanterbar för var och en…?
Från publiken kom på slutet en fråga angående viljan att släppa ut information till andra. Personen menade att det inte alls är säkert att organisationer
är villiga att lägga in information eftersom den kan ha ett så stort värde att
man vill behålla den för sig själv.
EN MANLIG ÅHÖRARE [FRÅN CHALMERS]: Ett problem som jag ser är att man kanske inte vill dela med sig av all information. Det finns ju många företag
som sitter på spetskompetens som dom vill hålla hemlig och som dom
bara vill släppa till vissa personer eller företag. Så ett väldigt öppet verktyg kanske inte är så bra heller?
EN MANLIG PANELMEDLEM: Ett verktyg som koncentrerar sig på att exponera
den information som redan är öppen är tillräckligt bra. Det är nog så svårt
att hitta sådan information…
ÅHÖRAREN: Men vad jag menade var att du möjligen kan få med de företag
som redan från början är inställda på att sälja sig, alltså konsultföretag där
man öppet går ut med sin profil. Men det finns ju många andra som kanske inte har det som grundtanke och som därför inte skulle vilja komma
in i det här systemet. Universitet tillexempel har inte som grundtanke att
sälja sig utan vi har ju ett annat uppdrag först och främst. Vad är vårt incitament för att gå in och tala om vår profil?
EN KVINNLIG PANELMEDLEM: Jag tror det är en viktig slutsats att om man inte
känner att man har behov av att tala om vad man kan så… Kravet på systemet kan inte vara att all information ska bli känd, utan all kunskap som
vill bli känd är nog en tillräcklig ambition.
Presentationen avslutades med en sedvanlig applåd och konferensen fortsatte
med nya talare. Nu var systemet offentligt presenterat och även om man
hade fått vissa kritiska kommentarer och praktiska funderingar kring projektet var ändå det övergripande intrycket att verktyget som visats upp hade en
potential och att det fanns ett behov bland olika aktörer i regionen att tillämpa det i sin verksamhet.
Testning och användning
Systemet började nu allt mer bli färdigt för användning och lansering. Efter
sommaren startade därför på allvar en testfas med olika slags användare som
fick pröva det och ge kommentarer och förslag. Feedbacken ledde till vissa
180
ytterligare modifieringar. Finansieringsperioden närmade sig ännu en gång
sitt slut och en ny ansökning om förlängning fick förberedas.
Under hösten beslutades i samråd med styrgruppen att strategin för att få upp
användningen av systemet skulle baseras på att få de av regionen finansierade innovationsklustren att införa systemet som en informationsplattform för
deras medlemsföretag. Helena från VGR, som också var regional samordnare för dessa initiativ, tipsade projektet om vilka klusteransvariga som kunde
kontaktas. I styrgruppsprotokollet från den 8:e november står;
Styrgruppen fann
att det är viktigt med skarpa fall för kompetensportalen, där användare av systemet
upplever affärsnytta
att klustersatsningar som Open Arena, Innovatum, Telematics Valley och Microwave
Road m.fl. engageras mer att använda plattformen
att prognostiserat ekonomiunderskott för 2005 kan lösas med att nästa projektperiod
påbörjas i december 2005.
att projektet färdigställer alla kompetensstrukturer och processer samt driftsätter
plattformen.
att alla resultatindikatorer kommer att uppnås under året.
Utdrag ur styrgruppsprotokoll, 2005-11-08
På styrgruppsmötet, där Erik, Tomas, Åke och Helena deltog tillsammans
med en representant vardera från Göteborgs universitet och Almi Väst, planerades även för en förlängning av projektet för första halvåret 2006. Innovationsbron skulle då fortsätta som huvudägare och målet var att driftsätta en
kompetensportal innan sommaren. Denna skulle fungera som en gemensam
plattform för samverkan mellan regionens alla klusterinitiativ.
Uppdateringsmöte med Erik
Eftersom jag hade varit koncentrerad på att följa Idébankens utveckling under större delen av 2005 hade jag valt att under denna period endast studera
Kompetensarena Väst på håll. Vid slutet av året var det därför dags att få en
närmare uppdatering om vad som hänt i projektet och vilka planer som fanns
framöver. Jag träffade Erik på ett kafé i Vasastan en sen eftermiddag i början
av december. Två dagar tidigare hade Regionutvecklingsnämnden återigen
beslutat om en förlängd projektfinansiering, denna gång fram till midsommar och tillsammans med Nutek.
ERIK (INTERVJU 2005-12-08): Bortsett från att det har varit en massa strul
och sånt så har vi jobbat med att få igång användningen av systemet. Vi
181
har nu börjat prata med olika klustersatsningar i regionen och hjälper
dem att tänka över hur man skulle kunna använda det.
BJÖRN: Regionens klustersatsningar?
ERIK: Ja just det. Microwave Road85, Innovatum86, Open Arena Lindholmen87,
Telematics Valley88, Biomedicin Väst89 och flera andra. En 5-10 stycken har vi
satt igång med.
BJÖRN: Och då går ni på klustersamordnarna?
ERIK: Ja, eller ”processledarna” som Helena säger. Regionen har gett förslag på vilka vi ska kontakta.
BJÖRN: Så nu får varje enskilt kluster anpassa systemet efter egna behov?
Blir det separata kartor för varje enskilt kluster?
ERIK: Vi anpassar systemets innehåll till varje enskilt kluster.
BJÖRN:
Så dom är separata? Det sker ingen samordning mellan dem?
ERIK: Dom är separata. Var och en får modifiera sin kartbild och alla behöver inte ha samma karta. Det blir nämligen väldigt svårt att få samtliga
att acceptera en och samma bild av respektive område.
BJÖRN: Men informationen kommer vara öppen för andra utanför klustret?
ERIK: Viss information kanske är det. Det får klustren själva bestämma.
85
Microwave Road är ett klusternätverk i Västsverige med fokus på teknik- och marknadsutveckling inom det mikrovågsteknologiska området. Föreningen bildades 2003 och har över
tiden bland annat finansierats av VGR, VINNOVA, BRG och Nutek. 2007 bestod nätverket
av ett fyrtiotal företag, forskningsinstitut, universitet och regionala offentliga aktörer.
86
Innovatum är ett utvecklingscentrum i Trollhättan, bildat 1997 av regionala samhällsaktörer
och industriföretag med syfte att tillvarata ett industriellt geografiskt område i utkanten av
Trollhättan och ge regionen ökad tillväxt och framtidstro. Här drivs projekt, forskning och
utveckling med fokus på produktionsteknik, audiovisuell teknik samt energi- och miljöteknik.
Innovatum agerar som projektkoordinatörer och mäklare bland regionens aktörer.
87
Open Arena Lindholmen är ett samverkansinitiativ inom Lindholmen Science Park i Göteborg som startade våren 2004. Syftet är att kommersialisera och produktifiera forskningsresultat genom gränsöverskridande projekt inom områdena Saftey, Telematics, Logistics och Security. På Lindholmen finns projektarbetsplatser, seminarierum och labbmiljöer. Open Arena
erbjuder projekten exempelvis tjänster såsom projekt- och processledning och förmedling av
projekt och samarbetspartners.
88
Telematics Valley är en intresseorganisation för aktörer i Västsverige med fokus på telematikområdet. Syftet är att skapa förutsättningar för dess medlemmar att hitta samarbeten, sprida
kunskap, attrahera investeringar och marknadsföra regionen som ett ledande telematikkluster
med särskild inriktning mot automotive- och transportsektorn. Telematics Valley bildades år
2001 och hade år 2007 omkring 60 medlemsorganisationer.
89
Biomedicinsk utveckling i Västsverige är en klustersatsning för att stärka regionala samarbeten mellan olika aktörer från industrin, akademin och sjukvården. Syftet med initiativet är att
utveckla verktyg, plattformar och processer för att föra spetsforskning till innovationer och
tillämpningar. Verksamheten finansieras sedan 2004 av VINNOVA och processledare är
BRG. 2006 bytte man namn till GöteborgBIO.
182
BJÖRN: Men det kommer alltså inte finnas någon direkt koppling mellan
de olika systemen och kartorna?
ERIK: Inte mer än att de kan finnas på samma gemensamma plattform för
regionens alla kluster. Med tiden kan det ju uppstå ett mer tydligt integreringsbehov mellan dem, men det är svårt att säga idag. Det underlättar
ju ändå för samverkan att de beskriver sig på liknande sätt i samma verktyg och finns på samma arena.
BJÖRN: Hur verkar mottagandet vara då?
ERIK: Jo det är väl ganska bra… Det klart det finns saker som de undrar, så
är det ju alltid i en uppbyggnadsfas att det är många frågor. Men det börjar nå en viss mognad nu.
Målsättningen var att få ett antal kluster att börja kartlägga sina medlemmars
resurser och lägga ut dem på Internet. Tanken på ett integrerat regionalt
kompetenssystem hade mer eller mindre övergivits och nu skulle systemet
implementeras var för sig i respektive kluster. Möjligtvis kunde de sammanlänkas på så sätt att deras olika kompetenskartor blev tillgängliga från en och
samma portal men dessa planer var ännu endast vaga. En ganska stor så kallad ”utbildningsinsats” hade påbörjats där processledarna fick instruktioner
och hjälp med att sätta sig in i applikationen samt administrativt stöd för att
handgripligen lägga in data. Parallellt med detta togs användningsbeskrivningar och manualer fram där systemet beskrevs på ett pedagogiskt sätt.
ERIK: Det som är i fokus nu är att få användningen av verktyget att starta i
regionen. Att få klustren att inse dess värde och att fortsätta utbilda dem.
Det är det vi ska jobba med under nästa halvår. Att få dem autonoma
men ändå samlade på samma plattformsportal.
BJÖRN: Men det finns en färdig produkt nu alltså? Kommer den att säljas
till andra också framöver?
ERIK: Det är väl tanken så småningom. Tomas och jag hade inte tänkt bli
arbetslösa när vi fått det att fungera i Västra Götalandsregionen.
BJÖRN: Känner ni er fortfarande som ett projekt under Innovationsbron?
ERIK: Vi glider ju längre och längre ifrån i och med att vi fått flytta därifrån. Men det är inte särskilt svårt att hålla kontakten uppe ändå. Vi har
både kontinuerliga avstämningar och spontana möten. Lena styr på ett
rätt bra sätt. Hon har väldigt intelligenta synpunkter och kommentarer.
Samma är det med styrgruppen.
183
Utdrag ur dagboken: ”ytterligare en ny riktning…”
Projektet riktade in sig på de projekt där VGR genom finansiering och stöttning sedan tidigare hade väl upparbetade relationer. Samtidigt som pressen
ökade på att börja leverera det utlovade och kommunicerade värdet planerade Erik och Tomas för vad de skulle göra när projektets finansiering tagit
slut. Efter mötet skrev jag i mina reflektionsanteckningar;
Det var första gången jag träffade Erik sedan i somras. När jag bad honom reflektera
kring hösten tog det lite tid innan han svarade. Han behövde tänka igenom eftersom
han var fullt uppe i nuet. När han samlat tankarna nämner två punkter; testning och förankring. Jag upplevde att konceptet tagit ytterligare en ny inriktning. Det är fortfarande
en plattform för kompetensutbyte men fokus ligger mer på att sälja in det till separata
kluster i regionen, snarare än att bygga en total regional karta som ursprungsidén var.
Systemet har produktifierats och är anpassningsbart till olika samarbetsprojekt – oavsett om det är internt inom Volvo eller ett tvär-organisatoriskt kluster som exempelvis
Microwave Road. Man har träffat en mängd processledare och försökt involvera dem i
att använda systemet. I samband med detta har man även lyssnat på feedback och
modifierat både systemfunktioner och textbeskrivningar. Förankringsarbetet krävs även
gentemot Åke och Helena. Projektet har långt kvar innan målen är uppnådda. Mycket
är kvar att göra.
Utdrag från egna reflektioner efter möte med Erik, 2005-12-02
Företaget GlobeAccess
Som nämndes i slutet av Akt I hade ett nytt bolag vid namn GlobeAccess
bildats, dit själva systemutvecklingen flyttades. Anställd i företaget var endast Johan men både Tomas och Erik engagerade sig allt mer i dess verksamhet. De båda var fortfarande avlönade av Kompetensarena Väst och jobbade fulltid med projektet men på kvällar och helger började strategier och
informationsmaterial om det nystartade bolaget ta form. En kontakt till Tomas hade gått in med riskkapital för att betala Johans lön samt ett kontor på
Lindholmen, i samma byggnad som Innovationsbron.
När projektet var över skulle GlobeAccess börja rikta sig till andra kunder i
kommersiellt syfte och fortsätta driva systemutveckling och försäljning av
det utvecklade kompetenskartläggningssystemet som man via patent ägde
rättigheterna till. Uppgörelsen med VGR och Innovationsbron var att alla
regionala satsningar även fortsättningsvis fritt skulle få använda systemet
och dess uppdateringar och att projektet fram till årsskiftet säkerställde att
det började tas i bruk av aktörer i regionen.
En välstiliserad hemsida för GlobeAccess släpptes ganska snart med information om företaget och dess produktutbud. Företagets vision skrevs som;
“We provide the most effective access and overview of documents and re184
sources” och själva systemet hade döpts till Newton. På hemsidan kunde
man också läsa:
The amount of content in computers is rapidly increasing, day by day. In enterprises
the growth of documents is at least 200 percent annually. It is obvious that users
need a clear and more effective way to organize and overview stored documents.
GlobeAccess is introducing the innovative breakthrough technology of our Content
Maps. Our new software, Newton, make all sorts of content better organized and accessible, both on the Internet and in corporate servers. Our idea is to organize content in easy manageable maps of tree structures. The maps display with great clarity
how content is organized and where all documents are located. Newton is ideal for
organizing descriptions of resources such as inventories, persons, reports and other
items.
The Newton System was created in 2005 and has now become a superior tool for
overview and access all sorts of content in data systems. It is comfortable to arrange
and layout tree structures in the Content Maps of our system to suite any kind of business.
GlobeAccess Hemsida, våren 2006
Säljarbetet fortsätter
Under våren 2006 fortsatte arbetet med att engagera de olika klustren genom
bland annat workshops och presentationer. Systemet hade paketerats och
bränts ned i CD-format och nyttan för potentiella användare tydliggjordes i
broschyrer och texter av olika slag. En kortare användarmanual utvecklades
också i interaktion med olika testare av systemet.
Responsen från de olika klustren var varierande. Vissa såg direkt nytta av
systemet och började ganska snart att sätta sig in i dess funktionalitet. Andra
var mer avvaktande, dock ej nödvändigtvis negativt inställda. Mycket arbete
låg fortfarande framför projektet innan man skulle lyckas få med alla på
tåget och försäljningsarbete varvades med småjusteringar av systemet efter
önskemål och kommentarer.
Innovationsbron registrerade under våren ett nytt domännamn, www.kvast.se,
för en planerad portal där information om regionens alla klustersatsningar
kunde läggas upp. Samtidigt kunde man på huvudmännens hemsidor allt
oftare läsa om projektet. Exempelvis blev Tomas och Erik ”månadens profil” på Innovationsbron Väst i maj (se nästa sida);
185
Månadens profil, Innovationsbron Väst, 2006-05-23
Uppsummering av Scen I
Vid återkomsten till Kompetensarena Väst visade det sig att mycket hade
hänt sedan vi sist träffades. Förhandsvisningen av verktyget hölls som planerat och gick ganska bra även om vissa åhörare ställde en del kritiska frågor. I
takt med att systemet blev allt mer materialiserat möttes (och ibland kollide186
rade) dess konkreta funktionalitet med tidigare producerade texter. Under
hösten 2005 gick projektet mer och mer från en produktutvecklingsfas till en
införandefas i vilken det gällde att hitta lämpliga användningsområden för
verktyget. Tidigare hade externa aktörer och potentiella användare då och då
bjudits in för feedback men nu låg mycket av involveringsarbetets fokus på
försäljning. Att projektet efter flera års utveckling ännu inte helt gått över i
en implementeringsfas kunde knappast ses som en tillfredsställande status.
Mycket pengar hade spenderats för att ta fram systemet så den psykologiska
pressen var stor på både projektledningen och huvudmännen att det snart
skulle börja leverera värde för regionens aktörer.
I samråd med den upprättade styrgruppen togs beslutet att koncentrera införsäljningen mot ett urval av regionens klusterinitiativ och Helena blev som
regionens klusteransvarige därmed viktig som ingång till lämpliga kandidater. Än en gång hade alltså strategin ändrats; dels att man riktade in sig mot
processledarna istället för regionens enskilda organisationer och dels att man
erbjöd respektive kluster separata verktyg istället för en total regional databaslösning. Den första punkten gjorde det enklare för projektet att nå flera
potentiella användare på en och samma gång genom något av en ”topdown”-implementering för varje kluster. Den andra punkten erbjöd klustren
en möjlighet att anpassa verktyget mer till sina egna önskemål, språkdefinitioner och användningsområden. Men förändringarna innebar samtidigt en
ganska stor riktningsändring i projektets mål och visioner mot en produktifieringsstrategi snarare än att skapa den ursprungligen tänkta regionala, tvärsektoriella webbplattformen – för övrigt mycket likt den kommentar som
projektet fick av den kvinnliga panelmedlemmen på Fokus Innovationseminariet i juni (se sid. 179).
187
Scen II: Mottagandet av Kompetensarena Väst
Efter att ett flertal kluster på olika sätt visat intresse av att använda systemet
tyckte jag att det var dags att även lyssna på några av de processledare som
Erik och Tomas hade uppvaktat. Under våren 2006 genomförde jag därför
intervjuer med ett urval av regionens klusterinitiativ för att bilda mig en egen
uppfattning kring dessa potentiella användares synpunkter och funderingar.
Besök hos Microwave Road
Första personen jag intervjuade var Håkan från Microwave Road (MWR);
en klustersatsning för regionens företag, universitet och forskningsinstitut
med inriktning mot mikrovågsteknologi. Håkan delade kontor med personal
från Business Region Göteborg och satt i samma byggnad som Innovationsbron men någon våning högre upp. Jag hade träffat honom vid ett tidigare
tillfälle i samband med en workshop för ungefär 1,5 år sedan. Då var främst
klustrets initiativtagare Peter den mest drivande i projektet och Håkan var
nästan nyanställd. Men nu verkade han ha hunnit bli varm i kläderna.
Håkan berättade att han varit i kontakt med Erik och Tomas ett flertal gånger
sedan han börjat arbeta i MWR. Eftersom de satt i samma byggnad stötte de
på varandra med jämna mellanrum. Han visade sig ha ganska god bild av
vad som hänt i Kompetensarena Väst och hans intryck var att projektet hade
förändrats flera gånger. Han hade också tyckt att projektet verkat lite hemlighetsfullt åtminstone fram till hösten 2005, då man å andra sidan öppnade
upp kommunikationen väldigt mycket. Håkan hade dock ännu inte fått någon
klar uppfattning om vad Erik och Tomas egentligen hade för planer framöver. Mycket av denna misstänksamhet grundade sig på att han fått höra att
de startat ett eget bolag som dessutom ägde rättigheterna till systemet.
HÅKAN (INTERVJU 2006-02-08): Det som jag inte förstår… ja det är mycket
som jag inte förstår med Kompetensarena Väst eftersom det ändrar sig
hela tiden. Regionen har ju kastat in rätt så många miljoner i utvecklingen
men grabbarna äger rättigheterna till systemet? Dom har väl fått, ja inte
vet jag, fem miljoner säger ryktena. I alla fall ett par års gratis utveckling
och ändå får de bilda ett eget aktiebolag och göra vad dom vill och tjäna
pengar på det. Det är ju intressant ur ett samhälleligt perspektiv. Det är
ett rätt smart sätt som entreprenör att få utväxling av samhällets pengar.
188
BJÖRN: Ja det är intressant rent allmänt att den offentliga sfären går in som
huvudägare och nästan riskkapitalister ibland. Men det är korrekt, dom
driver systemutvecklingen från ett privat företag nu, även om regionen
har fria rättigheter att använda resultaten.
HÅKAN: För jag har ju varit med nu i snart ett och ett halvt år och när jag
halkade in och tog över den gamla kontakten med Offertkraft som Peter
hade innan så fick jag känslan av att allting låg under Innovationsbrons
försorg. Det var långt senare som jag förstod att dom själva gjorde det här
i ett eget bolag. Man talade om att det var ett samhällsprojekt som inte
skulle vara kommersiellt och som skulle stimulera möten och breda offerter i regionen. Det började ju åtminstone lite i den ändan. Sedan har jag ju
fått uppdateringar varje kvartal…
BJÖRN: Har detta påverkat din syn på dem och på projektet?
HÅKAN: Ja det klart att det kan bli en viss avvaktan om man inte förstår vad
det är. Men jag har inte tagit avstånd eller något sånt.
Av regionens olika klustersatsningar var nog Microwave Road en av de mest
insatta i Kompetensarena Västs verksamhet. Redan 2003 hade diskussioner
hållits om att de skulle bistå projektet med experthjälp för att ta fram en
kompetensstruktur över mikrovågsområdet. Det samarbetet rann ut i sanden
men de två initiativen hade fortsatt hålla kontakten med varandra, om än
sporadiskt. MWR var en potentiell användare av systemet och genom sin
regionala förankring var de lovade att få fri tillgång till verktyget. Men det
bör kanske tilläggas att de båda initiativen på ett sätt också var konkurrenter
om samma ekonomiska medel, då båda kontinuerligt sökte finansiering för
sin verksamhet från offentliga aktörer som VGR, VINNOVA och Nutek.
HÅKAN: Det låter nu som de skulle kunna hjälpa oss med väldigt mycket;
idéer, struktur, energi och även lägga in informationen, bara vi använder
det. VGR har ju trots allt betalt systemutvecklingen för att regionen ska få
användning av det. Det har jag ju förstått att vi har gratis tillgång att använda verktyget.
Men från att ha beskrivits som att alla processer, alla branscher, allting
kopplat samman jättesmart så att vem som helst kan gå in och ställa en offertförfrågan och få samarbeten att växa fram… Så är det inte alls längre?
Nu ser jag det som ett visualiseringsverktyg för nätverk och kluster. För
oss blir det ju då bara ytterligare ett sätt att visa upp oss. Visst kan man
fylla det med vad som helst, men det är mer ett sätt att visa hur nätverk är
uppbyggda än ett sätt att samarbeta. Jag hade ju med mig i bagaget bilden
som de har försökt beskriva tidigare och när jag sedan såg själva verktyget så var det för mig två helt olika saker.
Håkan hade fått en ”release” av systemet som han som hastigast hade tittat
igenom men ännu inte riktigt sett nyttan av för deras eget kluster. Verktyget i
sig hade enligt honom inga revolutionerande funktioner utan baserades på
189
hur man själv bestämde sig för att strukturera och formulera informationen.
Microwave Road var mitt uppe i processen att hitta medlemsnyttan och sätta
inriktningar och visioner för den fortsatta verksamheten och innan detta arbete var klart fanns ingen anledning att börja lägga in någonting i verktyget.
Det kunde möjligtvis bli aktuellt på sikt.
Besök hos Innovatum
Nästa person som jag träffade var Kjell-Åke från Innovatum. Stiftelsen Innovatum bildades 1997 i syfte bevara och utveckla ett stort industriområde i
utkanten av Trollhättan som annars höll på att förfalla. Via basfinansiering
med offentliga medel – Trollhättas stad, VGR, Fyrbodal och Nutek – hade
man kunnat bygga upp en arena och samlat företag, universitet och offentliga aktörer och gett förutsättningar för tvärorganisatoriskt, industritekniskt
innovationsskapande.
Kjell-Åke började med att berätta om den enhet som han var chef över, kallad Innovatum Teknik. Verksamheten hade 10 anställda varav 7 stycken var
så kallade ”koordinatorer” med uppgift att skapa varaktiga band mellan
olika aktörer, driva projekt och hjälpa till att bygga upp kunskap och kompetens inom industriteknikområdet.
KJELL-ÅKE (INTERVJU 2006-02-20): Vi är väldigt mycket en mäklare mellan
olika aktörer och i samband med att vi jobbar i de olika projekten får vi ju
ett jättestort kontaktnät. Alla här kommer från industrin eller egenföretagarmiljöer och har lång erfarenhet. I projekten jobbar forskare och utvecklare från industrierna men vi måste ju veta att de finns och vart de finns.
Hela grejen med vår verksamhet är att när någon kommer och frågar oss
så ska vi veta vart de kan vända sig.
Det funkade alldeles utmärkt när organisationen bestod av kanske fem
personer och man träffades någorlunda ofta, fikade ihop och hörde över
skrivborden lite vad som var på gång. Men nu är vi tio och då funkar det
inte längre lika bra. Så vi behöver ett stödsystem. Vi insåg under förra
året att vi måste ta fram ett sätt så att vi kan tanka ned alla tio personernas
samlade nätverk i en gemensam databas och göra det sökbart för allihop.
Det här hade vi börjat fundera på parallellt med att vi skulle se över rutiner för hur vi redovisar projektens pengaflöden, dokumenterar erfarenheter och andra saker.
Så vi hade en massa sådana behov och då ringer plötsligt Erik till mig och
presenterar sitt system [Kjell-Åke skrattar]. ”Ja det låter ju inte så dumt” sa
jag då. Det var ju någonting sådant här som vi faktiskt var ute efter och vi
hade inte ens börjat leta. Antagligen hade vi aldrig hittat dem om Erik
inte hittat oss först, så det var ju ett litet lustigt sammanträffande.
190
Ett beslut togs snabbt om att Innovatum skulle införa systemet. Dels skulle
det användas för att kartlägga koordinatorernas nätverk och dels skulle det
fungera som ett projektstöd där dokumentation kontinuerligt kunde ske i mer
standardiserad form än vad som nu gjordes. Samtidigt med systeminförandet
hade därför ett internt projekt startat där man skulle ta fram ett standardiserat
arbetssätt för projektadministration och uppföljning. Verktyget var således
tänkt att fungera som ett internt kompetens-, dokumenterings- och uppföljningssystem, och på så sätt göra dem mindre sårbara för personalomsättning
och få organisationen att bli mer transparant.
BJÖRN: Så om ett år, vad är förväntningar och tankar om systemet…?
KJELL-ÅKE: Då rullar allt detta. Då ska vi i princip kunna ta in en ny koordinator som på ett enkelt och intuitivt sätt kan komma åt den samlade erfarenheten och nätverket som redan är uppbyggt i organisationen. Det är
absolut min målsättning. Informationen ska vara så pass bra uppdaterad
och påfylld i burken så att systemet blir värdefullt. Och det tror jag absolut; om ett år bör vi vara där.
Innovatum kunde också mycket väl tänka sig dela med sig av systemets informationsinnehåll till andra icke vinstdrivande klusterinitiativ som drevs
med regionala medel och levde under liknande premisser som de själva. Han
såg stora fördelar med att regionens olika initiativ började samarbeta mer
över gränserna. Däremot tyckte han inte att man skulle släppa informationen
fri för allmänheten, då det kunde ”missbrukas kommersiellt eftersom det är
en guldgruva för vilken konsult som helst”.
Besök hos Open Arena Lindholmen
En eftermiddag i mitten av mars åkte jag ut till Lindholmen och träffade
Catharina, Open Arena Lindholmens kontaktperson gentemot Kompetensarena Väst. Syftet med Open Arena-verksamheten var att inom ett geografiskt samlat kluster av aktörer för mobil kommunikation och informationsteknologi skapa och driva konkreta samverkansprojekt mellan näringsliv,
akademi och offentliga aktörer. Verksamheten liknade Innovatums men alltså med en något annan områdesinriktning.
BJÖRN (INTERVJU 2006-03-13): Vad känner du till om Kompetensarena Väst?
CATHARINA: Första gången jag fick höra talas om detta var nog någon gång i
slutet av 2003. Då träffade jag en väldigt entusiastisk Tomas som skulle
göra kompetenssystem, snudd på Gud och hela världen. Sedan har det
antagit lite andra former och är idag en typ av databashanterare skulle jag
vilja kalla det. Tanken är väl att intresserade organisationer ska kunna
lägga upp sina kompetensprofiler och tillgängliggöra dem för övriga par-
191
ter vilket förhoppningsvis ska leda till lite större korsbefruktning och i
förlängningen till en ökad innovationstakt [Catharina ler].
BJÖRN: Har du hållit kontakten med dem över tiden alltså?
CATHARINA: Ja mest genom ”krockfaktorn”. Jag träffade dem första gången
på Microwave Roads kick-off. Sedan har ju Tomas varit här nere och
snurrat en del när han jobbade på Handelskammaren. Han satt i Innovationsbrons lokaler ett tag också och nu sitter han här på sjätte våningen.
Så visst, vi träffas vid jämna mellanrum och byter några ord. Tomas har
bett mig titta på vad de har gjort och vill att vi ska börja använda det.
BJÖRN: Har du tittat på det än då?
CATHARINA: Jag har tittat på det ja. En väldigt elegant databashanterare.
Tjusigt gränssnitt [Catharina ler igen]. Vi kan väl säga såhär; jag jobbade
några år med införandet av ”Competence management” på Ericsson som
deras strategiska kompetensutvecklingsverktyg och sedan var jag processansvarig för det ett tag. Så när Tomas började prata om kompetensprofiler och att hitta kompetenser på andra företag så fick jag kalla kårar
med utgångspunkt från de erfarenheter jag hade. Det är en svår utmaning
att definiera kompetenser och hålla informationen tillräckligt uppdaterad
och jag tror att om ett sådant här verktyg ska få ett vettigt genomslag så är
grundvillkoret att någon centralt har ett ansvar för dess struktur och kvalitetssäkring.
Också Helena hade bett Catharina fundera över hur Open Arena Lindholmen
på något sätt skulle kunna integrera verktyget i sin verksamhet. Till skillnad
från Innovatum var deras interna organisation så liten att det inte behövdes
något sammanlänkande informationssystem. Möjligtvis såg Catharina att det
skulle kunna ge ett värde om de olika projekten som drevs i deras regi hade
varsitt kompetensträd som de sedan kunde dela med sig av till andra projekt.
CATHARINA: Jag hade en vild idé en gång; för det spontana området där jag
ser att vi kunde använda verktyget är i de projekt som finns verksamma
hos oss. Att där ”speca” upp vilka kompetensområden som varje projekt
arbetade inom på en synnerligen övergripande nivå och tillgängliggöra
den här databasen för aktiva projektmedlemmar eller andra projekt…
Som exempel har vi ett projekt som utvecklar kostnadseffektiva, redundanta elektroniksystem. Ett femårigt forskningsprojekt som ska producera fem eller sju doktorander. Dom är naturligtvis inne och jobbar i väldigt
många olika delar. Möjligen skulle man kunna be projektledaren lägga
upp en kompetensprofil för projektet och så gör vi samma sak med nästa
projekt… Sen säger man att om man är intresserad av att söka kompetens
i andra projekt, varsågod och gå in i kompetensverktyget. Det är möjligt
att det skulle kunna ge ett mervärde men å andra sidan undrar jag om
inte precis samma sak uppstår när dom sitter i rummet bredvid eller står
och ”knör” i labbet [Catharina skrattar].
192
En annan vild idé skulle möjligen kunna vara att vi la upp kompetensstrukturer för våra fyra delområden; Safety, Security, Telematics och Logistics… Men då tror jag man drunknar i information. Och vem skulle ha
tid att göra det?
Sedan, nu tänker jag fritt och leker lite med den första tanken. Så småningom när ett projekt blir klart, har man förhoppningsvis genererat en
hel del ny kunskap. Kanske kan man då i sin tur lägga in dessa resultat i
en ny kompetensstruktur som en sökbar output av projektets resultat och
att det också skulle kunna ha ett värde. Jag har ingen uppfattning idag om
hur det kunde paketeras i praktiken men hur vi än bär oss åt så måste ju
resultaten ur projekten på något sätt sammanställas och spridas. Detta är
något som måste hanteras men det känns som det ligger för långt fram för
att det ska vara relevant att fundera över ännu.
Om man ska spinna vidare på idéer som man skulle kunna använda det
här verktyget till… kunde det vara att utveckla processen kring samverkansprojekt av den här karaktären och att tillsammans med projektledningen göra någon form av erfarenhetsuppsamling som man sedan kan
sortera i olika kompetenser för andra projekt som ska dra igång. Vilka
som är de vanligaste fallgroparna och så vidare… Det skulle vara ett
starkt värde att kunna göra kunskapsöverföring mellan projekten. Vi är
väldigt duktiga på att tala om vad som gått bra men inte särskilt intresserade av att föra vidare lärdomar om problemen – vilket många gånger är
det mest väsentliga.
Intervjun med Catharina var både intressant och tankeväckande. Under mötet brainstormade hon ganska friskt om möjliga användningsområden för
verktyget trots att hon egentligen inte såg något direkt behov av det i sin
verksamhet. Främst låg tankarna på att använda systemet för att följa upp de
olika projekten som drevs på Open Arena Lindholmen men den stora utmaningen var i så fall att skapa incitament och resurser för projektledarna att
avsätta tid åt denna dokumentering.
Besök hos Telematics Valley
Flera av de tidigare intervjuade processledarna hade berättat att Telematics
Valley redan hade infört verktyget i deras verksamhet. Därför var jag nyfiken när jag åkte till mötet med Greg, huvudansvarig för det nämnda klustret.
Även detta möte hölls på Lindholmen, där han hade sitt kontor. Intervjun
hölls på engelska eftersom han ursprungligen är från Tyskland.
Telematics Valley initierades 2001 som en intresseorganisation för aktörer
inom telematikområdet, det vill säga teknologi i gränsområdet mellan telekommunikation, IT och mer traditionell industri som exempelvis fordonsindustrin. Ganska snabbt växte medlemsföretagen till ett 60-tal, där det sedan
193
stabiliserades. Greg gav bilden att det gick mycket bra för klustret och att
man hade många aktiviteter som de lyckats hålla igång med små medel. Han
var tydlig med att klustrets framgång främst berodde på medlemmarnas engagemang och att regionen endast finansierat en marginell del.
Också Greg såg Kompetensarena Väst, eller GlobeAccess som han helst
ville kalla det, som ett verktyg med många olika appliceringsmöjligheter.
Telematics Valley hade valt att använda det för att visualisera medlemmarnas styrkor och kontaktinformation. Som intresseorganisation såg han det
som sin uppgift att bistå medlemmarna med värdeskapande funktioner och
eftersom det redan fanns en databas med uppdaterad kontaktinformation om
medlemsföretagen innebar det inte särskilt mycket merarbete för honom att
lägga in det även i det nya systemet. Han hade ägnat någon dag med att
strukturera upp dessa data och därefter publicerades verktyget på hemsidan.
Tjänsten kallades för ”Visual Telematics Navigator” och länkade vidare till
GlobeAccess hemsida.
Visual Telematics Navigator, från Telematics Valleys hemsida 2006
Ett annat sätt som de hade tänkt att använda verktyget på var att göra en
global databas för aktörer med koppling till telematikområdet runt om i världen. På detta sätt skulle Telematics Valley marknadsföras internationellt och
kanske till och med på sikt bilda bas för en standardplattform för industrin.
Greg hade skickat ut ett erbjudande via e-mail till runt 2000 företag och erbjudit dem att fritt lägga upp sig i databasen. Fyra stycken svarade. Önskan
var att databasen ändå med tiden skulle börja växa organiskt men det fanns
inga resurser att mer aktivt mobilisera innehållet.
194
Utdrag ur dagboken: ”omtolkar verktyget så det passar”
Det jag tänkte på under denna, men även under övriga intervjuer, var hur tydligt det är
att användarna tolkar och framför allt omtolkar verktyget så det passar in mot deras behov. Telematics Valley har valt att använda systemet på sitt sätt; som ett sätt att kommunicera ut de regionala medlemsföretagens kompetenser och kontaktinformation
samt som en början till en global databas med kontakter runt hela världen. Den fria tillgången till systemet öppnar alltså upp möjligheter till att vara kreativ och att anpassa
det till sin verksamhet.
Utdrag från egna reflektioner efter möte med Greg, 2006-03-16
Av de fyra kluster jag hittills träffat var jag överraskad över hur mycket det
skiljde sig mellan intervjupersonernas olika uppfattning om verktyget och
dess tilltänkta användningsområden. Det varierade också i graden av villighet att integrera verktyget i sina verksamheter. Innovatum såg med en gång
användningsområden för systemet, i deras fall som ett internt dokumenteringsverktyg för organisationens projektsamordnare. Också på Telematics
Valley togs snabbt beslutet att använda systemet men här som ett informationsverktyg för medlemmarna och ett marknadsföringssätt för klustret i
stort. Både Microwave Road och Open Arena Lindholmen såg möjliga användningsområden i framtiden men ansåg för närvarande att det inte var
aktuellt med en implementering.
Besök hos Biomedicin Väst
Det sista klustret jag besökte var ett biomedicinskt initiativ kallat Biomedicin Väst, eller egentligen Biomedicin i Västsverige (BMV). Syftet med denna satsning var att skapa tillväxt inom det biomedicinska området genom att
samla aktörer från akademi och industri med en bas från AstraZeneca och
Sahlgrenska universitetssjukhuset. Grundfinansieringen kom bland annat
från VINNOVA och VGR och processledaren för klustret satt på Business
Region Göteborg (BRG). Jag fick ett möte med Olivia på BGR som hade det
operativa ansvaret att titta på sätt att införliva Kompetensarena Väst i deras
verksamhet. Hon hade sitt kontor på Västra Hamngatan i samma byggnad
som Åke och Helena på Västra Götalandsregionen men på ett annat våningsplan. Efter att ha passerat långa, gul-orangea korridorer kom jag slutligen
fram till hennes rum. Jag slog mig ned och satte på bandspelaren.
OLIVIA (INTERVJU 2006-04-18): Vi jobbar som många andra kluster tillsammans med Helena, regionens klustersamordnare, och det var igenom
henne som vi fick kontakt med Tomas och Erik. VGR bestämde väl mer
eller mindre formellt att vi skulle applicera systemet på vårt kluster. Helena kallade till ett första möte där jag och min chef Christer, Helena, Lena
på Innovationsbron och Tomas och Erik deltog. Detta var någon gång in-
195
nan jul. På det mötet sa vi väl i princip att ”nu kör vi”, men sen har det
inte hänt jättemycket. Jag vet inte varför och har försökt kontakta dem flera gånger.
BJÖRN: Innan det mötet, visste ni någonting om projektet?
OLIVIA: Ingenting. Jag hade hört talas om ett annat system och trodde att
det var detta som det var frågan om men insåg ganska snart att det var ett
annat. Vi har ju redan en databas, Scandinavian Lifescience Database90, som
innehåller de flesta företagen i hela Skandinavien och där finns en regional profil för västkustområdet. Så vår tanke var att koppla ihop denna databas med deras visualiseringsprogram. För så som vi ser det, jag vet inte
om det är så dom själva ser sig… Men det är ju ingen databas i sig utan
det är ett sätt att visualisera en databas som redan finns.
BJÖRN: Så det är mer ett skal…?
OLIVIA: Ja det är väl ett skal, ett avancerat sökverktyg. För vår del är det ju
jättebra så att man kan följa hur den som har kategoriserat företagen har
tänkt. Det här med kategorisering är ju säkert ett problem i alla industrier;
att man får lika många kategorier som det finns företag och man aldrig
kommer överrens om hur en gemensam struktur ska se ut. Så det är
egentligen ett ytterligare sökverktyg till den databasen vi redan har, men
där tyckte vi att det var en jättebra matchning för oss.
För Biomedicin Väst sågs alltså verktyget som ett komplement till en redan
existerande databas där bio-relaterade företag lägger in och söker efter information. Tanken var helt enkelt att på något sätt koppla systemet till denna
databas eller automatiskt och kontinuerligt tanka över information därifrån.
Tomas och Olivia hade under våren åkt till Stockholm och träffat en person
på Karolinska Institutet som ansvarar för Scandinavian Lifesciencedatabasen. Det verkade då inte som det skulle vara några större problem att
koppla samman de båda systemen. Något arbete för att samla in ytterligare
information var dock var inte planerad vilket innebar att främst allmän företagsinformation skulle komma att läggas upp i kompetensstrukturen.
BJÖRN: Och om Helena inte hade kontaktat er…?
OLIVIA: …så hade jag antagligen aldrig fått reda på projektet.
BJÖRN: Och då hade det inte varit aktuellt att titta på sådana här lösningar
med visualiseringsverktyg och utveckling av databasen…?
90
Scandinavian Lifescience Database är ett samarbete mellan flera skandinaviska regionala
aktörer inom biomedicinområdet som slagit sig samman och standardiserat sina kontaktdatabaser. Projektet finansieras av offentliga medel och databasen är fri att ansluta sig till för alla
företag med biovetenskaplig koppling. 2007 fanns omkring 1500 företag inlagda med varierande grad av kontaktinformation som företagen själva ansvarar för uppdateringen av.
196
OLIVIA: Alltså, utveckling av databasen har diskuterats i gruppen. Det är
idag en väldigt enkel sökfunktion. Man kan bara söka på namn och ”keyword”. Så det kan nog bli jättebra. Det finns en potential i alla fall.
Uppsummering av Scen II
I denna scen lämnade vi Erik och Tomas som aktörer och följde projektet
utifrån de potentiella användarnas perspektiv. Fem intervjuer genomfördes
under våren 2006 med en väldigt varierande respons på verktyget som resultat. Då några såg systemet med viss skepticism och misstänksamhet, tog
andra emot det med öppna armar.
Latour (1987:59) påpekar om studier av teknologiskapande att ”the fate of
facts and machines is in the hand of later users”. Med detta menar han att
det i slutändan är innovationernas mottagare som bestämmer dess användning och spridning. Likaså kan man säga gälla för Kompetensarena Väst.
Hur mycket än entreprenörerna under konstruktionsfasen bygger upp systemet och försöker styra dess applikationer genom förprogrammerade skript91
kan de senare bli översatta, omtolkade, modifierade och kullkastade av olydiga allierade eller fiender. I en studie av Madeleine Akrich (1992) följdes
exempelvis hur en fotoelektrisk utrustning konstruerades av ingenjörer i
Frankrike för användning i Afrika och Polynesien. Ingenjörerna ville skapa
en artefakt som användarna inte kunde manipulera och genom dess design
försökte de disciplinera deras framtida beteenden. När väl utrustningen kom
fram till de fjärran belägna platserna agerade dock användarna inte som planerat utan visade sig hitta alternativa sätt för att undvika de implicit inskrivna instruktionerna i designen.
»Consider a simple example – Arkrich’s description of the use of photoelectric lighting kits in less developed countries. These kits, which were sent to
Ploynesia, were designed – as those who conceived them saw it – to be idiot-proof. The inside of the kits was hermetically sealed from the outside.
Possible points of entry were minimized. The designers did not want unauthorized people fiddling around […] But people very soon learned how to
subvert the cut-out and obtain “unauthorized” electricity. The script was not
played out. The case of the photoelectric lighting kit is an elementary example: with control of the inside, and a theory about how the outside will react
to its products, the actor who seeks to build an institution has some hope of
attracting and regulating outsiders.« (Law & Bijker, 1992:294-295)
91
Akrich (1992:207-208) skriver följande om skript; “…when technologists define the characteristics of their objects, they necessarily make hypothesizes about the entities that make up
the world into which the object is to be inserted. Designers thus define actors with specific
tastes, competences, motives, aspirations, political prejudices, and the rest, and they assume
that morality, technology, science, and economy will evolve in particular ways. A large part
of the work of innovators is that of ‘inscribing’ this vision of (or prediction about) the world
in the technical content of the new object. I will call the end product of this work a ‘script’”.
197
För Kompetensarena Väst hade systemets design och funktionalitet byggts
upp i ett visst syfte. I och med den strategiska omformuleringen i att införa
verktyget separat för varje enskilt kluster, öppnades det upp möjligheter för
processledarna att själva omtolka systemet relativt fritt efter sina egna behov.
Detta gjorde att tänkta användningsområden för systemet skiljde sig ganska
markant. Någon såg det som ett visualiseringsverktyg, en annan som ett dokumenteringsverktyg och en tredje som ett marknadsföringsverktyg. Man
kunde också märka en skillnad mellan de aktörer som på nära håll följt projektet över tiden och de som nyligen fått reda på dess existens. De förstnämnda hade mer tydligt projektets tidigare mål och visioner som ”störande”
element i sin egen tolkning av och attityd till systemets användningssätt.
Det visade sig att Helena som regionens klusteransvarige hade fått en betydande roll i införsäljningsarbetet. Samtliga intervjuade kände en viss ”press”
från VGR att applicera verktyget i någon form eftersom regionen både stöttade deras verksamhet och hade betalat utvecklingen av systemet. Men det
förelåg också lite av en konkurrenssituation mellan flera av klustersatsningarna och projektets systemutveckling eftersom man i princip konkurrerade
om samma finansieringsbudget.
Sedan första träffen med Erik hade jag personligen haft en något ljum inställning till projektets framgångspotential. Det var därför intressant att få
höra vad användarna hade att säga nu när verktyget äntligen började bli färdigt och i samtalen med dem kom jag sakta till insikt om att det här faktiskt
till slut kunde gå vägen. Den ursprungliga idén kring ett allomfattande regionalt offertsamverkanssystem hade lämnats och nu fanns ett verktyg som var
flexibelt nog att kunna anpassas till många olika behov. Det faktum att både
Innovatum och Telematics Valley redan hade bestämt sig för att använda det
påverkade möjligtvis också min attityd.
För Tomas, Erik och Johan verkade framtiden nu ljus. Genom sin involvering av VGR och Innovationsbron hade man fått hjälp och stöd under flera år
att utveckla och sälja in en produkt som man när projektet var slut själva
kunde fortsätta bygga en egen affärsverksamhet runt. Först måste regionens
användare komma upp på banan och man hade fått ytterligare några månader
på sig för detta ändamål. Därefter skulle de bli riktiga entreprenörer. Kanske
kunde det ändå bli någonting bra av det.
198
Scen III: Åter till Idébanken
Uppdatering efter sommaren
När vi återvänder till Idébanken har sommaren 2006 passerat. Även om aktiviteten under juli och augusti hade varit lägre än normalt var den ändå högre
än året innan. Under september verkade det dessutom bli ”all-time-high” för
antal besöksträffar på portalen med över 6000 besökare. Medlemsantalet
började närma sig 1400 stycken. Vissa småjusteringar av designen genomfördes på förstasidan där bland annat en kalender och en rullande lista med
de fem senast registrerade medlemmarna lades upp.
Inte så mycket hade hänt vad gällde kontakterna med Shortcut, IQube, SUF,
Drivhuset och övriga partners. Samarbetet med Almi visade heller inga tecken på ökad generering av kampanjer eller medlemsaktivitet vilket var en
djup besvikelse för Anders, vars tålamod började ta slut. Almi hade visserligen lagt in en egen kampanj för personer från Jämtland som ville realisera
sina affärsidéer. Almi åtog sig att göra en utvärdering och ge feedback på
inskickade förslag samt bistå med rådgivning och finansiering till vinnarna.
ANDERS (INTERVJU 2006-09-14): Det som stört mig rätt mycket den sista tiden är Almi. Det är någon slags kulturchock här som verkar vara större
än vi trodde. I juni sa dom att det bara tar lite tid och nog skulle komma
igång snart. ”Men boka in augusti för då ska vi ha ett möte i Västerås”. Sen hör
dom inte av sig och man vet inte om man ska ringa själv eller om man ska
vänta. Ingen har hört av sig än, men så ringde jag tillslut kvinnan som anställdes för att sköta de fyra pilotprojekten. Hon sa; ”ja vi hade ju ett möte
och vi kom fram till att vi inte ska länka till Idébanken”.
Dom verkar på något sätt se Idébanken som ett hot. Om dom länkar från
Almi till Idébanken så tror dom att kunden försvinner. Hur sjutton kan
man tänka så? Vad är man rädd för? Vi länkar ju till varandra! Varför har
man i så fall sagt ja till samarbetet? Dom kunde väl ha varit ärliga och
sagt nej då?! Sen säger man istället att man inte har tid, det här är inte bra,
eller att kunden inte är intresserad. Men dom har ju förbundit sig att starta ett antal kampanjer och det är ju dom själva som har satt ramarna så jag
får väl fakturera ändå då. I kontraktet står det att dom ska lägga upp minimum 50 stycken. Dom har gjort tre…
BJÖRN: Dom startade en sommarkampanj men det kommer inga förslag?
199
ANDERS: Nej men dom sköter den ju inte. Det har kommit in några förslag
men man har inte ens gjort första bedömningen. Jag har bett dem…
BJÖRN: Det är ju tråkigt. För jag menar, det är ju nästan exakt samma kampanj som EntreprenörCenter och andra liknande initiativ. Det är lite
märkligt…?
ANDERS: Det som är väldigt positivt och intressant är samarbetet med EntreprenörCenter. Det är goa killar som kavlar upp ärmarna och jobbar. Vi
kompletterar varandra bra och vi pratar samma språk, så det är väldigt
utvecklande.
BJÖRN: Fungerar det inte med Almi så kanske det kan gå med någon annan mer fristående aktör. Går det mot att Idébanken växer samman med
EntreprenörCenter?
ANDERS: Ja det tror jag nog blir mer permanent. Vi diskuterar i alla fall
dom banorna.
Sammanlagt fick Almis sommarkampanj fyra svar vilket kan sättas i relation
till EntreprenörCenters kampanj som slagit rekord med över 180 svar. Samarbetet med dem hade också väckt tanken om en så kallad ”idédag” som nu
var fastställd till den 2:a oktober. Tillställningen skulle ske i EntreprenörCenters lokaler i Stockholm och fungera som en fysisk mötesplats för Idébankens medlemmar. Kvällen var tänkt att innehålla intressanta föredrag och
presentationer av vinnarna i kampanjen IdéX. Själv åkte jag dit med både
videokamera, digitalkamera och bandspelare för att dokumentera händelsen.
Idédagen går av stapeln
Jag tog tåget upp till Stockholm. Omkring femtio personer hade anmält sig
och jag var förväntansfull inför att för första gången få träffa några av Idébankens medlemmar. Jag kom till konferensen kvart över fyra på eftermiddagen, en kvart före utannonserad starttid. Redan fanns ett tiotal personer där
och vid kaffet stötte jag nästan direkt på Mattias som jag visste var en av de
mest aktiva medlemmarna. Han verkade vara en väldigt kul person och det
visade sig att han hade liftat ned från Härnösand för att delta på konferensen.
”Ett bra sätt att träffa nya människor och få spännande idéer”, som han sa.
På vägen hade han mött en fritidsfiskare, en hemmafru från Haninge och en
student från Uppsala. Mattias hade rest runt ganska mycket tidigare i sitt liv
men var sedan ett par år tillbaks i Sverige. Ironiskt nog hade han i tre månader jobbat på Försäkringskassan där han jagade bidragsfuskare. ”Det är
bland det tråkigaste jag någonsin gjort”, kommenterade han detta och skrattade. Istället fick Idébanken fungera som en ventil för hans kreativa ådra.
200
Senare på kvällen träffade jag även Mårten och Marcus som också kunde
räknas som centralfigurer i Idébankens medlemskår. Vi kom bland annat att
prata om deras gemensamma projekt Publish Your Book som hade sin uppkomst ur en kampanj på Idébanken. Projektet visade sig ligga lite på is efter
att en av killarna i gruppen under sommaren hoppat av. Man hade idag runt
125 medlemmar på sajten men väldigt låg aktivitet. Tankarna på att få igång
någon form av verksamhet fanns fortfarande men svårigheten var att få tiden
att räcka till eftersom samtliga i projektet även hade ”riktiga” jobb.
Intrycket jag fick i diskussionerna med dessa medlemmar angående Idébankens koncept var att de tyckte om värderingarna kring öppenhet och delaktighet. Det fanns till och med ett motstånd mot att lämna in förslag till kampanjer där idégivarna exempelvis var anonyma. Det verkade också som att
kampanjernas belöningar ansågs viktiga; mer konkreta, tydliga priser förespråkades hellre än ”eventuell del i framtida vinst”.
Så började själva seminariet. Först ut var EntreprenörCenter, vars ordförande
Örjan presenterade deras verksamhet som ett nätverk baserad på ”små individer som alla tjänar på att hjälpas åt”. Samarbetet med Idébanken beskrevs
som en träffpunkt mellan entreprenörer och innovatörer; ett sätt att matcha
idéer och personer med drivkraft. Därefter var det dags för Anders att hålla
ett kortare anförande. Han berättade om sig själv och några reflektioner
kring Idébanken, helt enkelt en kort retrospektiv berättelse om resan han gått
igenom från tiden som återförsäljare av grafikprogram och framåt. Han berättade att han ”fått tillstånd från familjen” att starta eget och såg sig som en
person som inte alltid söker livets enklaste vägar.
ANDERS (PRESENTATION 2006-10-02): Den första februari förra året öppnade
Idébanken. Vi fick en rykande start med mycket media som skrev om oss.
Medlemmarna fylldes på och det dunkade på rätt bra. Sedan, sommaren
förra året kände jag såhär; ”Vart står jag någonstans i den här processen när
man går från idé till innovation? Vilket synsätt ska jag förmedla ut?” Jag hade
ju tagit intryck av Fredriks Hallbergs tankar och läst boken Open Innovation. På något sätt fick jag ihop det till ”Den Öppna Innovationsprocessen”.
Jag känner mig ganska stolt över att ha komprimerat ned värderingarna i
mitt koncept.
Samtidigt när jag började berätta om det här öppet – för jag gillar öppenhet, jag står inte för det slutna – så visade det sig att det fanns motståndare också. Då gällde det att ta fram det där rebelliska inom sig och försvara
värderingarna. Och det klart, det var lite tufft då på hösten förra året när
det offentliga innovationssystemet ifrågasatte Idébanken.
Så vad jag har gjort är att jag har vänt upp och ned på hur vi traditionellt
tänkt kring innovationer; att har du en bra idé, berätta den inte för någon,
sök patent. Jag lär istället ut att man ska prata om sina idéer, man ska
bjuda in…
201
Men tro det eller ej så knackade Almi på i februari och frågade om dom
fick utvärdera Idébanken och säger att ”vi måste förändra vår innovationsprocess, vi måste öppna upp den mer”. Det var ju ett jätte-erkännande. Sen
kan jag ju säga i det här sällskapet att det har ju inte blivit så mycket av
det samarbetet för det ”sitter ju i väggarna”. Det är inte så lätt att ändra
på Almi men förhoppningsvis hjälper vi till.
I vintras började vi diskutera med EntreprenörCenter och hittade en naturlig koppling i det virtuella, öppna synsättet. Så vi började samarbeta
och kugga i varandra och sen körde vi den här kampanjen ihop.
På den vägen är det och det är en spännande resa. Det är en utmaning,
det är glädjeämnen och så är det mycket hårt arbete får jag erkänna.
Efter att Anders pratat i femton minuter startade en allmän diskussion. Den
första kommentaren kom från en man i publiken som tillhörde EntreprenörCenters nätverk men som inte var medlem i Idébanken. I likhet med Kompetensarena Västs frågestund handlade det om viljan att dela med sig av idéer;
MAN I PUBLIKEN: Min spontana reaktion utan att veta vad Idébanken står för
är att jag inte skulle vilja publicera min idé där för då blir den stulen.
ANDERS: Ja och den frågan är jag ju beredd på för så resonerar de flesta och
det får man väl respektera. Men livet är ju lite så att man måste öppna
upp sig ändå. Sen kanske man får sluta sig lite under en viss fas och sen
får man öppna upp sig igen. Men om man är totalsluten så går du väl i
graven med din idé…
Kvällen fortsatte med en presentation av Riskkapitalföreningen som fick en
del ganska vassa frågor från entreprenörer som påpekade hur svårt det var
för dem att få tag på riskkapital för idéer i tidiga stadier. Därefter presenterades vinnarna av kampanjen IdéX. Urvalskriterierna hade baserats dels på
idéns potential och hur välutvecklad den var, men också på hur väl den passade in i EntreprenörCenters etablerade kontaktnät. Vinnare blev Bodil vars
idé gick ut på att hjälpa arbetssökanden att skriva CV och anställningshandlingar. Tvåa kom Pia som utvecklat ett eget myggmedel som nu var färdigt
för lansering. Trea blev återigen Bodil, denna gång med en idé om ett
kvällsöppet dagis. Vinnaren fick champagne och blommor och höll ett kort
tacktal, följt av uppställning för fotografering.
Också Mattias fick en hyllning som ”Sveriges största idéspruta” varpå en
föreläsning med Fredrik Hallberg och ett efterföljande mingel avslutade
kvällens aktiviteter. Själv tyckte jag det hade varit en trevlig tillställning och
det verkade på Anders att han var mycket nöjd med arrangemanget. Jag
vandrade hemåt vid niotiden, samspråkande med bland annat Marcus, Mårten och Mattias.
202
Anders blir idékonsult
Under sommaren hade Anders än en gång omformulerat sin syn på Idébanken. Han hade nu mer eller mindre gett upp hoppet om att kampanjerna skulle generera särskilt stora intäkter och drömmarna om 100 kampanjer i månaden hade börjat flagna. Istället hade han börjat se Idébanken som en plattform att erbjuda tilläggstjänster från. Bland annat hade han öppnat en ny
verksamhet som han kallade ”idémäkleri”.
ANDERS (INTERVJU 2006-09-14): Antagligen har jag fått ett visst anseende
och förtroende hos vissa människor som kommer och säger ”jag har en idé,
kan du inte hjälpa mig att utveckla den”. Det var ju inte tänkt så från början
men det här ”idémäkleriet” är något som jag tror kommer växa.
BJÖRN: Är det tillsammans med EntreprenörCenter?
ANDERS: Nej det var jag som tog detta initiativet men det kan ju kopplas
till kampanjen IdéX där vi började fundera hur vi skulle gå vidare med de
många affärsidéerna som ”blev över”. Så jag sjösatte det här i augusti och
nu får jag varje vecka någon som skickar in en idé och frågar om jag kan
hjälpa till med den.
Så det blir från min sida inte lika stort fokus på kampanjer längre och jag
kan till och med tänka mig att man släpper dem helt och hållet fria framöver och börjar tjäna pengar på kringtjänster istället. Men det är för tidigt
att säga…
BJÖRN: Idémäkleri innebär att du gör en analys och ser om idén håller?
ANDERS: Just det. Jag gör en research ute på nätet, gräver och söker, och
detta tycks jag ha en viss kompetens för. Ser jag tillexempel att produkten
redan finns så meddelar jag det.
BJÖRN: Är dom villiga att betala för det också?
ANDERS: Ja sånt är vi överrens om innan. Jag fakturerar på direkten.
BJÖRN: Så det har blivit lite ”business” alltså?
ANDERS: Ja en sex, sju stycken nu på bara några veckor. Jag kan se framför
mig att jag har det här tvådagarspaketet men även utvecklar det till ett
större paket på 40 timmar eller vad det nu blir. Differentiera lite så.
BJÖRN: Så det du erbjuder är din analytiska sökförmåga och ditt nätverk?
ANDERS: Ja och jag har ju även en kreativ sida. Sen har jag byggt upp en
viss positionering under den här perioden.
Idémäkleriet ökade under hösten och Anders började allt mer arbeta som
idékonsult. För 2500 kronor erbjöd han medlemmarna på Idébanken att få
sina idéer genomlysta, nyhetsgranskade och analyserade. Redan hade en
handfull kunder nappat och Anders började få in lite intäkter. Följande text
skickades ut om den nya verksamheten (se nästa sida);
203
Ämne: Vi satsar tid och energi – Du satsar en slant på din idé
Från: idebanken.se
Datum: Mon, 4 sept 2006
Till: remneland
Hej bäste medlem.
Vi erbjuder dig nu vår nya idémäklartjänst. Du har en idé som du inte har tid och
möjlighet att själv utveckla. Lämna den till oss. Vi har tid, resurser och ett stort
kontaktnät.
Vi undersöker om din idé går att utveckla, sälja, licensiera ut eller på annat sätt tjäna
pengar.
Vi lovar att investera minst 2 arbetsdagar på din idé. Vi gör t. ex.
marknadsundersökning, kontaktar finansiärer, nyhetsgranskar, samt kontaktar
entreprenörer och samarbetspartners i vårt nätverk, inkl universitet/högskolor i syfte
att hitta någon som vill förverkliga din idé.
Vi använder oss av SmartPlan (www.smartplan.se) och påbörjar arbetet med att
skapa en affärsplan som levereras till dig när vårt arbete är klart.
Upphovsrätten till din idé är fortfarande din, men du ger oss rätten att försöka utveckla
den till en lönsam innovation. Du ger oss ensamrätten under 4 månader att ta kontakt
med olika organisationer i syfte att utveckla din idé.
Vi förväntar oss att du inte aktivt arbetar med att försälja eller på annat sätt utveckla
din idé utan att kontakta idébanken.
För vårt arbete tar vi alltid en fast avgift på 2.500 kr/idé, exkl. moms. Om vi lyckas att
genomföra en affär, vill vi ha 15 % av affärens värde. Lyckas vi inte utgår ingen
provision.
Vi åtar oss bara idéer som vi tror på!
Vänliga hälsningar,
Idébanken.se/Anders Meiton
Mailutskick 2006-09-04
Under hösten var aktiviteten bland medlemmarna relativt låg i form av startade kampanjer och inlägg men besökssiffrorna var kvar på ungefär samma
nivåer. Anders hade inte lagt så mycket kraft på själva kampanjdelen eftersom han sedan länge känt att det varit svårt att få in intäkter den vägen. Istället hade han koncentrerat sig på konsultuppdragen men dessa aktiviteter var
inte direkt synliga på portalen.
Vid årsskiftet skedde ett par större förändringar på Idébanken som meddelades via ett nyårsbrev som skickades ut till nätverkets nu drygt 1500 medlemmar. Dels gjordes idékampanjerna kostnadsfria och samtidigt öppnades
portarna för en webb-butik med inriktning mot kreativitet och innovationsskapande. Anders hade dessutom i samarbetet med SUF startat en plats på
Idébanken där uppfinnare kunde marknadsföra sina uppfinningar och hitta
nya kunder eller samarbetspartners.
204
2007 blir det gratis för dig att starta idékampanjer
Vi vill att idébanken ska utvecklas till att bli den största platsen på nätet för nya tankar
och idéer. Vi vill att idébanken ska bli folkets idébank, det virtuella alternativet för att
snabbt få idéer att växa till innovationer. Var så god idébanken är din.
Förbättra din kreativitet i vår butik
Nu öppnar vi idébankens egen butik på nätet. Här ska vi sälja prylar som handlar om
kreativitet. Det kan vara böcker, hjälpmedel, nyttiga och onyttiga grejer so inspirerar
dig att tänka i nya banor och framför allt prylar som får dig att bryta invanda
tankemönster. Butiken ska även bli en plats för idébankens medlemmar att
marknadsföra produkter och tjänster. I januari öppnar butiken med ett flertal
intressanta böcker. Successivt fyller vi på sortimentet. Hör av dig om du har något
som du vill sälja i butiken.
Nyårshälsning via e-mail, 2006-12-22
Almi-samarbetet avbryts
I ett samtal via Skype i slutet av november berättade Anders att samarbetet
med Almi hade avslutats. Först var de heller inte villiga att betala för de
kampanjer man inte lyckats genomföra men på den punkten ändrade de sig
tillslut. Även om relationen bröts på ett ganska dramatiskt sätt kände Anders
det lite som en seger att han inte gav upp för sina krav. Och nu kunde han gå
vidare med sitt liv.
Vi diskuterade mycket relationen till Almi som varit ganska besvärligt för Anders den
senaste tiden. Samtalen dem emellan blev under hösten allt mer frostig och slutade
med att samarbetet avbröts. Anders tyckte Almi var ”tröga” och dom i sin tur tyckte Anders var ”tjatig”. Verkar som om Idébanken efter ganska mycket väsen ändå får fakturera de uteblivna kampanjerna, vilket kanske är lite plåster på såren. Men otåligheten och
besvikelsen har varit stor från Anders sida. Samtidigt kan man kanske inte skylla på
Almi att aktiviteten på portalen fortfarande är relativt låg… Samarbetet med EntreprenörCenter fungerar bättre och Anders ser stora fördelar med att ”jackas in” i deras
verksamhet och bli del av en större helhet. Idébanken kan bidra med idésprutor och
kreativitet och EntreprenörCenter med hungriga entreprenörer och riskkapitalister.
Kanske ett alternativ till det offentliga innovationssystemet?
Utdrag från egna reflektioner efter telefonsamtal med Anders, 2006-11-23
Anders får en ny idé
Det var faktiskt inte enbart idémäkleriet som numera tog Anders tid. Han
hade nämligen också fått en ny idé; en nivåmätare för segelbåtens septiktank. Kopplingen till Idébanken var marginell men lärdomar och kontaktnät
kom väl till pass när han börjat undersöka idén djupare. Anders skickade
205
senare ut en något kryptisk fråga i Idébanksnätverket om det var någon som
hade kunskap inom det tänkta området och fick då kontakt med ett företag i
Linköping som hade möjlighet att göra prototyper. Tillsammans med en
affärspartner startade han upp ett aktiebolag kallat FM Marin (eller Feldt &
Meiton Marin AB) och lyckades få in riskkapital för en prototyptillverkning
som skulle ske under våren. Allt verkade än så länge mycket lovande. Vad
som för mig var än mer intressant var att han denna gång själv valt att gå den
mer traditionella vägen och undersöka möjligeter för patentskydd. Vem har
någonsin sagt att innovationsprocessen är rationell och linjär?
ANDERS: Jag har läst en bok om immaterialrätt som är väldigt bra. Och det
är ju intressant att jag har läst den för det är ju lite emot den öppna innovationsprocessen. Men jag tycker den är klockren och lägger ut den för
försäljning nu.
BJÖRN: Varför började du läsa den?
ANDERS: Nä jag började faktiskt läsa den för att jag driver ett annat projekt
vid sidan om som ingen känner till ännu [Anders ler lite generat]. Det är en
egen innovation som har ett litet ursprung från Idébanken men framför
allt ur mitt intresse för segling. Jag har hittat en teknik för att lösa ett specifikt problem och är det så att tekniken håller så måste man se efter om
det finns patent på det här och skydda min egen innovation.
Så nu brottas jag ju lite med att jag börjar prata om båda sakerna; slutenhet och öppenhet. Men det är ganska nyttigt tycker jag. Det visade sig när
jag trängde mig in i det här juridiska att det också var ett intressant område. Nu gäller det att transformera och forma min öppna innovationsprocess så den även involverar lite av de här tankarna. Jag har ju sagt muntligt tidigare att har man en bra grej så ska man vara rädd om den, men nu
får jag ett eget case här.
Vi har gjort en nyhetsgranskning med hjälp av PRV92 och fått reda på att
det finns ett amerikanskt patent så tekniken redan är känd. Kan vi vinkla
det här så att vi kan söka ett eget patent eller ska vi ta kontakt med dem
och försöka få licensrätt för att använda patentet…? Så det är en rätt intressant resa jag gör parallellt med Idébanken.
BJÖRN: Så nu gäller det att skriva om budskap på Idébanken lite då?
ANDERS: Nej det tror jag inte att jag gör, men kanske ska jag öppna upp en
debatt om det. Jag har ju aldrig varit emot att skydda sina idéer utan bara
sagt att idéer utvecklas bättre i en öppen miljö och man kan ju inte börja
med att hemlighålla saker och ting. Vi får se vad som händer men jag har
i alla fall sålt ett par böcker nu…
92
PRV står för Patent & Registreringsverket och är en avgiftsbaserad, statlig myndighet som
ger skydd och ensamrätt till tekniska idéer, varumärken och design. En av deras uppdragstjänster är att utföra nyhetsgranskningar av idéer, det vill säga undersöka idéers nyhetsvärde
och patentmöjligheter.
206
Uppsummering av Scen III
Även denna scen visar tydligt upp en oförutsägbar innovationsprocess. Vissa
samarbeten löses upp medan andra materialiseras. Relationen med Almi
avbröts och en märkbart irriterad och besviken Anders beskrev det som ett
”totalt fiasko”. Å andra sidan växte sig samarbetet med EntreprenörCenter
allt starkare. Den med EntreprenörCenter gemensamt arrangerade Idédagen
lyftes fram i positiva ordalag och för många medlemmar var det första gången de fysiskt träffades. Som Anders inledde sin presentation; ”Jag ser nu
massa människor här. Innan har jag ju bara sett namn och mail-adresser.
Det virtuella har blivit en verklighet liksom. Nu kunde inte alla 1400 komma
men ni som har kommit visar ett stort intresse och det uppskattar jag”. Intressant var att inga av deltagarna var från det ”offentliga innovationssystemet” trots att Idébanken åtminstone på pappret hade flera sådana partners.
Affärsmodellen ändrades på nytt och Anders började tjäna pengar på kringtjänster samtidigt som han gjorde kampanjerna kostnadsfria. Idémäkleriet
var både roligt och inkomstbringande och fyllde allt mer av Anders tid. Medlemmar på Idébanken skickade spontant in sina idéer och bad honom titta på
dem utan vare sig sekretessförpliktelser eller vinstgarantier. Det verkade som
att han genom sitt arbete med Idébanken hade byggt upp ett visst förtroendekapital och att de lärdomar han fått med sig under resans gång ansågs värdefulla. Anders hade till och med tackat nej till en handfull uppdrag som han
inte tyckt passa in. Dessutom startades en webb-butik lite på prov. Också
tidigare hade han sålt böcker och andra prylar via portalen men nu skulle det
ske på ett mer organiserat sätt. Butiken fokuserade på saker som hade koppling till kreativitet och entreprenörskap vilket även gav Idébankens medlemmar möjlighet att marknadsföra och sälja sina innovationer.
Scen III slutade med att Anders introducerade en ny idé och presenterade
planerna om att starta upp en verksamhet inom seglingsbranschen. De första
signalerna kring det nybildade företaget FM Marin gick i positiva tongångar
och Anders verkade förväntansfull inför dess framtid. Men innebar detta att
han samtidigt planerade en nedtrappning med Idébanken? Hade han tröttnat
på att vänta in den kritiska massan?
207
Scen IV: Mottagandet av Idébanken.se
Sporrad av samtalen på Idédagen och intervjuerna med potentiella användare
för Kompetensarena Väst ville jag innan jag lämnade Idébanken åt sitt öde
också låta dess medlemmar få chansen att ge kommentarer om konceptet.
Till skillnad från Kompetensarena Väst var användarna i detta fall långt
många fler och dessutom utspridda i hela landet så andra metoder än intervjuer verkade mer lämpade. Två sätt kom att appliceras under hösten 2006;
dels en Idébankskampanj, dels en enkätstudie.
Den egna kampanjens uppbyggnad
Att driva en kampanj på Idébanken för att få in intryck och tankar från nätverkets medlemmar såg jag som en ganska självklar handling. På detta sätt
gick det att automatiskt nå ut till alla aktiva medlemmar och skapa en ventil
för deras åsikter. Jag skulle dessutom själv få uppleva hur det var att driva
och utvärdera en kampanj. Under hösten hade jag sett att svarsaktiviteten på
de utlagda kampanjerna hade varit ganska låg så det gällde att skriva min
egen på ett lockande sätt.
Men hur gör man för att sätta samman en bra kampanj? Hur får man många
medlemmar att tycka den är kul, intressant och värd att bidra till? Man vill ju
inte styra dem för mycket i skrivandet samtidigt som det ändå måste anges
någon slags riktning. Vilka urvalskriterier skall gälla? Hur länge bör kampanjen ligga ute? Vad skall man erbjuda för priser? I förberedelsearbetet till
kampanjen funderade jag kring alla dessa frågor och insåg att det inte är det
allra lättaste att designa en kampanj som garanterade hög svarsfrekvens.
Tillslut bestämde jag mig för att inte fundera så särskilt strategiskt utan istället lägga ut en text som jag själv skulle tycka vore intressant att delta i.
Kampanjen döptes till ”Bidra till en avhandling om idébanken.se” och jag
fick lägga ut den gratis från oktober till början av november. Det var enkelt
att rent tekniskt administrera den på portalen. Man fick information via email när nya svar hade anlänt och kunde kontinuerligt kommunicera med
deltagarna och modifiera texterna.
208
Beskrivning:
Jag heter Björn Remneland och är doktorand på Handelshögskolan i Göteborg.
Mitt intresse ligger inom organisering och entreprenörskap, och jag studerar
därför ett antal innovationers resor från idé till förverkligande. Sedan januari
2005 har jag följt utvecklingen av idébanken genom återkommande intervjuer
med grundaren Anders Meiton och insamling av en mängd dokument, hemsidesmaterial, artiklar m.m. Datainsamlingen börjar nu närma sig sitt slut och
det är snart dags att på allvar börja strukturera upp själva avhandlingen.
Men en berättelse om idébanken vore ganska fattig utan någon form av mer
aktiv medverkan från er medlemmar, som genom engagemang och skapandekraft har hjälpt till att forma idébanken till vad den är idag. Jag har länge
funderat på hur detta skulle ske rent praktiskt och hade först långt gångna
planer på att skicka ut någon form av webb-enkät. Men så insåg jag att den
mest naturliga insamlingsformen naturligtvis är att publicera en egen kampanj
på idébanken.
Deltagarnas uppgift:
Genom denna kampanj är jag intresserad av att från er medlemmar få in personliga berättelser, anekdoter, kommentarer, reflektioner och funderingar
med direkt eller indirekt koppling till Idébanken. Det kan vara möten som ni
lyckats etablera eller som runnit ut i sanden, affärer tack vare idébanken, förhoppningar som tänts eller släckts, nya idéer som växt fram eller stulits, roliga eller dråpliga incidenter, egna eller andras frustrationer. Observera alltså
att texterna inte nödvändigtvis måste tala till idébankens fördel. Det finns heller egentligen inga restriktioner i format eller längd, utan vad som premieras
är texter som fängslar läsaren och/eller som har någon form av poäng eller ny
infallsvinkel. Exakt hur dessa texter sedan kommer att användas i avhandlingen beror lite på kampanjens utfall, men ett troligt scenario är att jag upplåter ett kapitel i boken åt medlemmars reflektioner.
Belöning:
Efter rangordning enligt nedanstående bedömningskriterier kommer de tio
högst rankade bidragen belönas med en trisslott. De tre främsta får dessutom
min tryckta avhandling när den är klar om cirka ett år. Förhoppningsvis är
dock den största drivkraften för att lämna in texter till denna kampanj viljan
och möjligheten att vara med och bidra till en spännande avhandling om fenomenet idébanken.
Alla deltagare som blir citerade kommer få ett speciellt tack i bokens förord.
Övrigt:
Kampanjansvarig är enväldig domare. Bedömningskriterierna är följande:
10 p Intresse för läsaren; personligt, inlevelse, poäng, intrig, kreativitet
10 p Trovärdighet; genuinitet, ärlighet, reflektion
10 p Publicerbarhet; lämplighet, läsbarhet, språkbruk, vett & etikett
Vore kul om många av bidragen publiceras öppet så att andra kan kommentera och diskutera dem i forumet.
Kampanjtext till ”Bidra till en avhandling om idébanken.se”, 2006-10-05
209
Kampanjens respons
Efter att kampanjen hade blivit lanserad satt jag förväntansfull och väntade
på att svaren skulle börja trilla in. Men inget hände och dagarna gick. Jag
funderade på orsakerna bakom inaktiviteten och tänkte att det kanske berodde på att deadline var satt för långt fram och att folk valde att vänta in i det
sista. För att få igång verksamheten postade jag efter ungefär en vecka nytt
ett meddelande där jag ändrade belöningsstrukturen;
Eftersom inga förslag ännu kommit in så har jag ändrat belöningsstrukturen
något. Istället för att de tio första får en trisslott var så går nu alla 10 trisslotter till den högst rankade. Jag ger också en bonus i form av tre trisslotter till
den som ligger högst rankad söndagen den 22 oktober (måste vara inskickad
för bedömning senast 12:00).
Kampanjmeddelande till ”Bidra till en avhandling om idébanken.se”, 2006-10-11
Ingen respons ändå. Sedan idédagen hade jag mailat lite med medlemmen
Mattias och jag frågade honom om han ville sätta sig ned och skriva några
rader. Efter ett par dagar hade han skickat in sex inlägg som gav honom utdelning i form av utannonserade kampanjpriser. Sen blev det återigen tyst. I
början av november kom även medlemmen Mårten in med tre inlägg och jag
stängde kampanjen med sammanlagt 12 svar. Jag hade trott att responsen
skulle ha blivit mycket högre och var lite besviken. En liten tröst var att de
svar som skickats in av Mårten och Mattias i flera fall var mycket utförliga
och innehållsrika och eftersom de båda hade varit framträdande aktörer i
nätverket var det kul att läsa deras kommentarer.
Jag tyckte det var ganska svårt att ge feedback på inläggen och att betygsätta
dem i relation till varandra, vilket fick mig att fundera över vilken stor arbetsinsats det måste ha varit att administrera kampanjen IdéX med över 180
förslag. Det bidrag som jag rangordnade högst (läsarintresse: 9 p., trovärdighet: 8 p., publicerbarhet: 8 p.) kom från Mårten och var en ganska personlig berättelse om hans intryck av Idébanken. Som vinnare fick han därmed tio trisslotter på posten (som inte resulterade i storvinster men han ”fick
skrapa 16 lotter innan nöjet var över”). Ett utdrag från det långa inlägget;
Förslagets namn: Det ena ger det andra…
Idébanken har inte inneburit några drastiska förändringar för mig. Jag har
kvar samma jobb var och det har inte direkt skapats några nya företag. Ändå
har flera projekt skapats direkt eller indirekt med just idebanken.se som katalysator eller ligger på ett par armlängders avstånd från idébanken. Mer om
detta. Nu börjar vi från början någonstans i början av 2005:
210
Jag hittade idébanken som fortfarande var relativt nystartad. Interesting.org93
hade i praktiken slutat med sina idékampanjer (inte för det gick direkt dåligt
utan snarare för att det gick avsevärt bättre med deras föredrag och förlag). I
idébanken såg jag potentialen till en fortsättning och såg till att skyffla in lite
idéer så det skulle bli lite action. Nu är jag uppe i drygt 100 idéer på idebanken.se. Det är både mycket och lite beroende på hur man ser det. På interesting.org var jag uppe i omkring 1200. Och det finns andra enskilda idékampanjer där jag lämnat upp till 100-200 förslag.
Nu tog inte idébanken samma spår som interesting.org. Teo och Fredrik Härén
hade (har?) en exklusivare profil där minsta belöning var tusen kronor och där
bedömningen gjordes av interesting.org. Anders Meiton och idébankens spår
ligger närmare web 2.0 och har tydligare entreprenörsprofil. Men jag saknar
verkligen de feta belöningarna och den direkta omsättningen av idéer till kontanter. Men det kanske kommer tillbaka under idébankens utveckling. Det
märks att det här med idékampanjer fortfarande är väldigt nytt och okänt ute
bland företag. Förmodligen svider det att ens tänka tanken att det finns bättre
idéer utanför företaget än inom. Trots att det är uppenbart eftersom det finns
tusen eller miljonfalt fler hjärnor utanför företagets väggar än innanför. Internet har gjort det möjligt att faktiskt nå alla dessa hjärnor på ett rationellt sätt,
exempelvis i formen av en idékampanj. "Den långa svansen" som alla brukar
gilla att hänvisa till.
Sedan kom Publishyourbook som en av de första "riktiga" kampanjerna. Det
gav författar- och läs-sidan www.publishyourbook.se som konkret resultat.
Projektet söker fortfarande sin exakta form. Vår svaghet var (som vi befarade
redan i startskedet) att profilerna vägde mera mot idéspruta än entreprenör.
Projektet rullar vidare men lider fortfarande av att affärsidén inte går att
rabbla upp i en mening. Någonting blir det. Frågan är mera exakt vad det blir.
En av bieffekterna av Publishyourbook var kontakten med Marcus Persson.
Det visade sig att vi hade snarlika tankar om idékampanjer, att det var för få
av dem och att de få som fanns var så svåra att hitta. Idén fick mogna nått
halvår. Sedan smygstartade vi www.idekampanjer.se som tipsar om just idékampanjer. Det unika är att www.idekampanjer.se inte har några kampanjer
på sajten. Vi är representanter för vår egen kategori - idégivarna - och gör
reklam för varje idékampanj vi hittar oavsett vem som står bakom just denna
idékampanj. På köpet tänkte vi även lobba lite för att företag som idag kör
reklamtävlingar, gratistävlingar och slogantävlingar även bör köra en idékampanj ibland.
Nästa bieffekt i kedjan www.publishyourbook.se --> www.idekampanjer.se
blev cyborgmoln.se. Det är min egen utbrytning från Idékampanjer. Cyborgmoln.se har en komplex idébakgrund som vävts ihop av så många samverkande syften att det kräver en egen avhandling. Men en Sökmotoroptimeringstävling utlöste cyborgmoln.se - en Sökmotor-optimeringstävling är i
praktiken en idékampanj.
Kedjan www.publishyourbook.se --> www.idekampanjer.se --> cyborgmoln.se kanske ser ut som ett hoppjerkande vid första anblicken, men jag ser
synergier. Alla tre handlar om att bygga Internet communities och har koppling till idéer. Dessutom finns starkt behov av marknadsföring. […] Var kedjan
93
Interesting.org och lanserades 2000 av Fredrik och Teo Härén i syfte att fungera som idémäklare mellan kreativa personer och företag som behöver extern hjälp för att lösa sina problem. Fredrik och Teo nominerades till årets entreprenör 2003 av tidningen Shortcut och
Företagarna och blev snabbt mycket populära föredragshållare inom kreativitet och entreprenörskap. Syskonparet har också skrivit en rad böcker inom området.
211
med projekt slutar är svårt att säga, men ännu håller den ihop. Inget av de
nya projekten har (förhoppningsvis) skadat de föregående mer än de kommer
betala tillbaka i kunskap och reklam. Men som sagt, historien fortsätter...
Utdrag ur Mårtens vinnande bidrag till ”Bidra till en avhandling om idébanken.se”, 2006-11-05
Förslaget som jag rangordnade till en andraplats (läsarintresse: 8 p., trovärdighet: 8 p., publicerbarhet: 8 p.) kom från Mattias och innehöll bland annat
en reflektion kring hur han personligen tyckte att man som kampanjägare
skulle bete sig.
Förslagets namn: Svett och Gummisula
Under den tid jag själv deltagit och varit aktiv på Idébanken har en hel del
kampanjer kommit och gått och varit uppe för utvärdering.
Först vill jag säga att det har varit kampanjer av alla möjliga skiftande slag:
Hur vi hittar lämpliga marinor för båtbyggande, hur nättidningar kan hitta
lämpliga artiklar att skriva om, konceptutveckling kring en bok för tjejer, hur
Värmland ska utveckla sin kreativa förmåga och hur kundrelationer ska förbättras på ett tekniskt konsultföretag och naturligtvis mycket mer därtill.
Det jag har så oerhört svårt att förstå och som jag blir uppriktigt förbannad på
är att vissa av kampanjmakarna inte har mage att höra av sig och genom detta beteende skjuter sig själva i foten genom en förskräcklig marknadsföring
av den högre skolan. Låt mig exemplifiera detta.
Om jag som konsument går på en restaurang och beställer en burgare som
smakar svett och gummisula så ligger det i min natur att berätta det vidare
för mina polare ”Hörru Kalle det där haket på Majorsgatan tycker jag inte du
ska besöka – sist jag var där smakade burgaren både svett och gammal sko”.
Jag gör ingen skillnad på Hamburgersyltor med dåligt käk eller Kampanjmakare som inte har ork tid eller är bara alltför blasé att höra av sig. Flertalet
gånger har jag talat kring dessa kampanjer i negativa ordalag.
Om de som lägger kampanjer vill få mig att tänka till och fundera och komma
fram med förslag så borde det vara en skyldighet att kommentera och återkomma avsluta vad de har påbörjat. Det kanske inte skadar mig som idéläggare i alltför stor utsträckning – förutom att jag blir irriterad.
Däremot vet jag med all säkerhet att jag inte kommer att rekommendera vissa kampanjmakare till mina kunder och klienter eller nära vänner. Det är naturligtvis synd. Något som vi alla förlorar på. Men så fungerar jag.
Folk som hör av sig och driver saker och ting professionellt ska lyftas fram ungefär som Jonas Cederström på Entreprenörscentrum eller Marcus Perssons
kampanj "Bättre än Berlusconi". Däremot måste kampanjmakare som inte
sköter sig skärpa till sig - en av dem är SIF ansvarig i Värmland som stod
bakom kampanjen kring Krearena i Värmland. En annan var Jewelyacht som
drev kampanjen kring en ny Marina. De lovade världen - men levererade en
Atlas kartbok. Skärpning.
Mattias bidrag till ”Bidra till en avhandling om idébanken.se”, 2006-10-22
Det var naturligtvis intressant att läsa om Mattias tankar angående sitt deltagande (och icke-deltagande) i olika kampanjer som drivits under de första
212
åren då han varit en av de mest tongivande medlemmarna i nätverket. Texten
kunde eventuellt också få en normerande funktion för framtida kampanjer
om andra medlemmar råkade gå in och läsa inlägget.
De ovanstående svaren till trots var jag som sagt något besviken kring antalet deltagare. Jag gjorde därför ett nytt tappert försök att nå ut till medlemmarna, denna gång via en webb-baserad enkät.
Enkätstudiens uppbyggnad
Jag hade redan sedan våren 2006 diskuterat med Anders om att göra en enkätstudie bland Idébankens medlemmar, något som han också ställt sig positiv till. Av olika anledningar blev projektet förskjutet men i slutet av november tog jag mig i kragen och det blev äntligen av. Det visade sig att jag hade
möjlighet att konstruera den själv på Internet genom publiceringsverktyget
som Anders använde för Idébanken och kunde på detta sätt helt kostnadsfritt
lägga upp den på Idébankens portal.
Enkäten bestod av 20 flervalsfrågor plus ett antal kontrollfrågor om bland
annat ålder, kön och sysselsättning94. Jag ville få en bild av hur medlemsstrukturen såg ut, vad man gjorde när man var inloggad och vilka attityder
som fanns angående konceptet och dess framtid. Många av frågorna gav
även möjlighet att skriva in fria kommentarer, vilket jag hoppades skulle
användas flitigt.
Efter lite testning och småjusteringar gick ett meddelande ut den 23:e november till Idébankens medlemmar med direktlänk till frågeformuläret. Information om studien publicerades även på Idébankens förstasida. Svaren
vidarebefordrades från portalen direkt till min mailbox så nu satt jag återigen
och väntade på att de skulle börja komma in.
Enkätstudiens respons
Än en gång blev jag besviken på svarsfrekvensen. Kanske visade inaktiviteten också ett mått på att engagemanget för Idébanken börjat minska? Totalt
kom 27 svar, vilket naturligtvis inte gick att göra någon statistiskt säkerställd
analys av. Detta var visserligen inte heller ursprungstanken men ändå hade
det varit önskvärt om fler hade tagit sig tid att fylla i enkäten. Räknat på
omkring 1400 medlemmar fick jag en svarsfrekvens på omkring två procent
och man kunde knappast anta att respondenterna var ett representativt urval.
94
Hela enkäten finns i Bilaga IV.
213
Däremot hade många som trots allt fullföljt frågeformuläret skrivit egna
kommentarer vilket ändå gav några nya röster värda att lyfta fram.
Bland de svarande fanns både de som varit medlemmar länge och de som var
nästan helt nya. 16 stycken var män och 11 kvinnor. Endast 3 stycken var
yngre än 30 år och 12 stycken var över 40 år. Ungefär hälften var anställda
och andra hälften egna företagare. Merparten sa sig ha stor eller mycket stor
Internetvana. De flesta gick in på portalen högst några gånger i månaden och
få gick in varje dag.
Vad gäller attityderna till Idébanken så var de flesta positiva i sina omdömen
och man kan möjligen misstänka att detta speglar en stark överrepresentation
av välvilligt inställda anhängare bland dem som svarat på enkäten. 19 av 27
respondenter tyckte exempelvis att helhetsintrycket av Idébanken var mycket
eller ganska bra och 14 av 27 ansåg att portalen svarade mycket eller ganska
väl upp till deras behov. De flesta verkade någorlunda lita på informationsinnehållet och i något lägre grad på medlemmarna.
Fråga 4: Vad är ditt helhetsintryck av Idébanken.se?
Fråga 10: Hur väl svarar Idébanken upp till
dina behov?
Fråga 15: I vilken grad litar du på informationsinnehållet i Idébanken.se?
Fråga 16: I vilken grad litar du på medlemmarna i Idébanken.se?
214
På frågan vad användarna gjorde när de var inloggade på Idébanken.se angavs övervägande ”passiva” aktiviteter såsom att titta på andras kampanjer
och inlägg för att få inspiration och egna idéer. Möjligen kunde detta förklara sajtens relativt låga aktivitet.
Fråga 8: Vad gör du när du är inloggad på Idébanken.se?
Då undersökningen var sammanställd visade det sig som tidigare nämnts att
flera svarande hade utnyttjat möjligheten att skriva i de öppna svarsfälten.
Jag kommer nu därför baserat på dessa fritextkommentarer att sammanfatta
sex individers reflektioner kring Idébanken.
Sex röster från enkätstudien…
”Rickard”; 20-29 år, anställd, mkt stor datavana, medlem 3-6 mån
Rickard fick reda på Idébanken.se genom en länksida på Internet. Han tycker
helhetsintrycket av portalen är ”ganska bra” men också att den har en ”väldigt expressiv och informationsintensiv disposition som gör sidan något
rörig och svår att ta in”. Det han attraheras mest av är konceptets inriktning
och upplägg och han tycker det finns goda möjligheter att förbättra sidans
struktur och texter. Han har ännu inte varit särskilt aktiv och känner ganska
litet engagemang, dels på grund av sidans layout men också för att den ”inte
innehållit kampanjer som [han] fastnat för/kunnat bidra till – hoppas och
tror [sig] använda forumet mer i framtiden”. Han går in på portalen några
gånger i månaden och har mest tittat på andras kampanjer och inlägg, letat
kontakter och fått allmän inspiration och idéer, men har för avsikt att formulera och lägga ut en egen kampanj så småningom. Hans engagemang har
successivt ökat och han tror den framtida potentialen är ”mycket stor”. Han
215
litar ”ganska mycket” på informationsinnehållet och tror på öppenhet och att
det får positiva konsekvenser för givaren att dela med sig av information.
RICKARD: Enligt min uppfattning är de flesta innovatörer, entreprenörer,
företagare, uppfinnare, anställda, frilansare osv. alldeles för upptagna
med sitt eget arbete/idéer/företag att de inte kommer orka sno din idé,
men tvärsom engageras av att du tillfrågar dem.
ENKÄT: Hur skulle du själv vilja att idébanken utvecklas i framtiden?
RICKARD: Tydligare disposition och innehåll. Smarta medlemsfunktioner,
ex. medlemsmatchning. Jag som medlem får ange vad jag har behov av
och vad jag själv kan erbjuda och så matchar sidan medlemmar som kan
ha utbyte och behållning av varandras kunskap och erfarenheter.
”Linda”; 30-39 år, anställd, mkt stor datavana, medlem >12 mån
Linda ser sig som idéspruta och är en av de medlemmar som i princip varit
med från starten. Även om hon fortfarande anser att helhetsintrycket är
”mycket bra” har hennes engagemang successivt minskat. Numera går hon
in på Idébanken endast några gånger i månaden. Hon skriver; ”Anders driver
sajten lite sporadiskt tycker jag. Jämnare flöde och större attraktionskraft
gentemot medlemmarna tror jag skulle gynna sajten”. Det är portalens nätverk och samarbetspartners som hon attraheras mest av men det ”har bara
fungerat sådär”. Hon tycker också att ”kampanjerna har blivit för små och
specialiserade, för många privatpersoner som vill ut med sina små idéer.
Större nätverk, företag och utmaningar lockar mer”. Hon skulle vilja att det
genom Idébanken kunde finnas ett sätt att visa upp sig för nya arbetsgivare.
ENKÄT: Inom vilket område vill du helst använda en tjänst som Idébanken?
LINDA: Leta jobb. Eller inte direkt jobbsökande men jag saknar en plats där
man med sina idéer kan få ett erkännande som en bra kreatör och på så
vis hitta rätt i arbetslivet.
ENKÄT: Hur skulle du själv vilja att Idébanken utvecklas i framtiden?
LINDA: Ett öppet och konstruktivt forum/mötesplats där arbetsgivare inser
att det finns potentiell arbetskraft/konsulter till förfogande. En sajt som
är baserad på konstruktiv öppenhet, gärna en länk mellan Internetutveckling och annan samhällsutveckling.
”M”; 30-39 år, anställd, mkt stor datavana, medlem >12 mån
M är också en av de medlemmar som varit mest engagerade under tiden
Idébanken varit igång. Han har själv drivit flera kampanjer och skickat in
många idéer och förslag till andras kampanjer. Han går in på Idébanken några gånger i veckan och tycker helhetsintrycket är ”mycket bra”. Han skriver;
”man har ju själv bjudits in och hjälpt till att utveckla sajten, så vad kan
man klaga på? ☺”. Framför allt attraheras han av konceptets grundidé och
framtida potential och har bland annat genom Idébanken fått personliga vän216
ner och använt tjänsten för att få in fler nya idéer och förbättra egna idéer.
Han är dessutom en av de få svarande som tyckt att en viss grad av slutenhet
är viktigare än en viss grad av öppenhet men med förtydligandet att ”man
ska vara öppen till kanske 75 % men lite hemlighetsmakeri kan behövas
ibland”. Hans engagemang har liksom Lindas med tiden successivt minskat.
Anledningen är främst; ”kampanjledarnas inaktivitet, brister i återrapportering. Man vill ju veta ’hur gick det sen’. Dålig feedback helt enkelt”.
ENKÄT: Hur skulle du själv vilja att Idébanken utvecklas i framtiden?
M: Bli mer idébank. Mer typ IdéX-kampanjer, d.v.s. skicka in dina affärsidéer och välj sedan grad av engagemang i förverkligandet av idén. Sätt
in din idé på banken – få ränta på insatt kapital.
ENKÄT: Övriga fria kommentarer?
M: Idébanken fyller ett tomrum i dagens Sverige. Jag använder Idébanken
som utlopp för min kreativitet. Kreativitet som jag borde få utlopp för på
min arbetsplats, men inte får. När ska svenska företag fatta att det är idéer
det handlar om?
”MA”; 30-39 år, anställd, varken. stor el. liten datavana, medlem >12 mån
MA ser Idébanken som en plattform för att lämna och ge feedback på idéer.
En kul underhållning och ”ett forum som jag har följt och deltagit på. Dessutom är det mitt skyltfönster mot omvärlden och har lett till bra kontakter.
Anders är duktig att höra av sig och få saker att hända”. MA tycker helhetsintrycket av portalen är ”ganska bra” men ”designmässigt kan idébanken
förändras och förbättras. Jag skulle gärna se att en person med kognitiv/designkunskap tog sig en närmare titt på idébanken. Ibland känns sidan
en smula rörig/ofokuserad”.
ENKÄT: Vilken faktor spelar mest in för att du ska skicka in förslag till
kampanjer?
MA: Intresset måste väckas. Jag tycker ibland det är för ”tekniska” kampanjer i Idébanken. Anonyma kampanjansvariga tilltalar inte mig och jag
brukar undvika att lägga idéer där. Dessutom måste priset vara konkret
och tilltalande – man kan inte lova ”eventuell del i framtida vinst”.
MAs engagemang för Idébanken har börjat dala något ”men fortfarande är
jag inne varje dag och de kontakter jag har skapat har lett till nytänkande.
Jag tror att sidan behövs göra en smula mer levande. Dock vet jag att Anders jobbar på det. Idébanken har lett till att mitt intresse för idéer, uppfinningar och kreativitet som helhet har ökat”.
”Kerstin”; 40-65 år, anställd, mkt stor datavana, medlem 3-6 mån
Kerstin kom i kontakt med Idébanken genom att en person i hennes personliga nätverk är bekant med Anders. Hon går in några gånger i månaden men
217
har under hösten haft för mycket annat att göra. Hon tycker om ”att dela
idéer med varandra, ha möjlighet att hitta likasinnade, diskutera bärighet
osv. Inte bara rent affärsmässigt, utan även för att utvidga sitt kompetensområde och sin syn på (om)världen. Gärna utbyte mellan olika vetenskaper
och inriktningar”. Hon ser framför allt portalens potential i själva nätverkandet där webben kan fungera som en naturlig mötesplats.
ENKÄT: Vilken faktor spelar mest in för att du ska driva en egen kampanj
på Idébanken?
KERSTIN: Att söka nya kontakter. Jag skulle gärna driva verksamhet med
någon/några likasinnade, och ser en möjlighet att hitta dem här, när jag
är färdig att söka.
ENKÄT: Hur skulle du själv vilja att Idébanken utvecklas i framtiden?
KERSTIN: Som sagt, nätverk även utan direkt kampanj- affärsidé. För kompetensutbyte och ökad mångfald. Alla idéer behöver stötas och blötas,
gärna med andra än de som är helt överens med en själv.
ENKÄT: Övriga fria kommentarer?
KERSTIN: Jag har blivit mer sugen på att delta aktivare igen. Ska snart ta
mig tid igen.
”Havspappan”; 40-65 år, eg. föret., mkt stor datavana, medlem >12 mån
Havspappan tycker att Idébankens helhetsintryck är ”ganska bra”. ”Idén
tilltalar mig, men jag har inte själv deltagit mer än som passiv åskådare.
Skulle dock kunna tänka mig om jag hade något lagom viktigt”. Engagemanget har alltså ännu så länge varit lågt och han anser att det är viktigt att
”det känns trovärdigt, att man upplever att det är ett samhälle med personer
man kan lita på”. Han tror annars mycket på just community-idén och att
Idébankens potential beror på hur väl man kan ”underbygga samhällskänslan”. Under fria kommentarer skrev han;
HAVSPAPPAN: Det är viktigt att skapa olika nivåer av engagemang eftersom
upplevelsen av samhällets trovärdighet är beroende av individens samhörighetskänsla med communityt. Att jobba aktivt med moderatorer för
att skapa närvarokänsla och välkomnande är ett bra sätt att skapa ett aktivt samhälle.
Uppsummering av Scen IV
I denna scen tog jag själv initiativet till att försöka få in kommentarer och
synpunkter från Idébankens medlemmar. Dels drev jag en egen kampanj och
dels genomfördes en enkätundersökning. Responsen på båda initiativen var
lite av en besvikelse då jag trodde att det skulle generera betydligt högre
218
svarsfrekvenser. Till kampanjen inkom 12 svar och till enkätstudien 27 svar.
Eftersom båda genomfördes på själva webbportalen och dessutom utannonserades via e-mail till samtliga nätverkets medlemmar kunde knappast anledningen till det låga deltagandet vara brist på vetskap om studien. Kanske
var orsaken ett ointresse för min avhandling? Man kunde också tolka det
som att merparten av medlemmarna hade ett lågt engagemang för Idébanken.
De som ändå skickat in sina tankar verkade däremot ha lagt ned en del tid
och energi, vilket lyckligtvis gav åtminstone några röster från medlemsnätverket. ”M”, en av de mest aktiva medlemmarna, berättade exempelvis i sitt
kampanjinlägg hur han genom Idébanken fått nya bekantskaper som i sin tur
lett till uppstarter av flera projekt vid sidan av hans anställning. Han, liksom
flera av de svarande på enkäten, såg Idébanken som en ventil för kreativitet
som de inte fick utlopp för på sin arbetsplats. Kärngänget på sajten var nästan alla just ”idésprutor” som med sina förslag och inlägg visade upp sina
intellektuella förmågor.
Generellt angav respondenterna i enkätstudien att de tyckte Idébankens helhetsintryck var tillfredsställande. Av de fria kommentarerna att döma fanns
det dock en del indikatorer som tydde på att engagemanget bland de äldre
kärndeltagarna börjat avta, vilket borde vara oroande för Anders. Det fanns
önskemål om förändringar i såväl portalens layout som innehåll. Sidan upplevdes av flera som ”rörig” och aktiviteten som för låg. Att få upp verksamhetsgraden på sidan hade varit en av huvuduppgifterna under Idébankens
första tid men den ännu rådande passiviteten bland medlemmarna återspeglades i enkätsvaren. Majoriteten av de svarande angav att de främst läser
andras inlägg för att få idéer och inspiration och väldigt få gick in på portalen oftare än någon gång i veckan eller till och med i månaden. En annan
återkommande åsikt var hur viktigt det är att de som driver kampanjer aktivt
följer upp sina åtaganden och erbjuder konkreta, handfasta, gärna värdefulla
belöningar.
Till skillnad från Kompetensarena Väst som gav sina kunder ett verktyg som
kunde specialanpassas till varje enskild aktörs behov var Idébanken en
gemensam plattform där många olika viljor och mål måste samsas. Vad de
flesta medlemmarna uttryckte som mest attraktivt i Idébanken var att få vara
med i processen att utveckla dess framtid. Även om man i vissa fall uttryckte
skepticism mot dagens verksamhet trodde man många gånger starkt på dess
potential och lockades av de värderingar av öppenhet och delaktighet som
präglar grundprinciperna. Men framtidsvisionerna skiljde sig i viss mån åt.
Någon tyckte att den borde bli till en matchningshemsida där medlemmar
kunde finna likasinnade eller kompletterande kompetenser. En annan önskade sig en plats för att visa upp sig gentemot arbetsgivare. En tredje vill att
hemsidan skulle utvecklas till en bank dit man kunde sätta in sina idéer och
få dem att förränta sig. Och så vidare.
219
»[P]eople converge first on issues of means rather than on issues of ends.
Individuals come together because each wants to perform some act and
needs the other person to certain things in order to make performance possible. People don’t have to agree on goals to act collectively. They can pursue quite different ends for quite different reasons. […] Partners in a collective structure share space, time, and energy, but they need not share visions, aspirations, or intentions. That sharing comes much later, if it ever
comes at all.« (Weick, 1979:91)
Weick (1979) menar att vid formering av kollektiva strukturer attraheras
individer initialt inte av gruppens gemensamma mål utan snarare av ett
gemensamt verktyg för att möjliggöra individuella mål. Med tiden kan eventuellt gemensamma mål växa fram, men inte nödvändigtvis. Det är därför
alltså inte en förutsättning att alla ska se på och använda sig av Idébanken på
samma sätt och de ovan nämnda visionerna behöver därmed inte vara ömsesidigt uteslutande.
220
Scen V: Slutord från entreprenörerna
Erik reflekterar kring sitt entreprenöriella drama
Jag träffade Erik för en avslutande intervju en måndagskväll i mitten av november 2006 på ett kafé i Linnéstaden. Denna gång var han i tid och satt och
väntade när jag kom. Jag frågade vad han ville ha för fika men han avböjde
inbjudan och tog bara ett glas vatten. Han ville gå hem och äta riktig mat
efter intervjun, sa han. Det hade hänt ganska mycket den sista tiden och som
vanligt började han prata med inlevelse och stora kroppsrörelser. Projektet
Kompetensarena Väst drevs nu vidare främst i Innovationsbrons regi. Under
våren hade Dick anställts som vice VD på Innovationsbron Väst och han
blev från deras sida huvudansvarig för att starta upp en regional användarportal – också den kallad Kompetensarena Väst. Denna började byggas tillsammans med GlobeAccess med tanken att varje enskilt klusterinitiativ skulle presenteras och länka vidare till deras specifika användning av kompetenssystemet. Dick hade under hösten åkt runt och pratat med klusterinitiativen och fått in vissa önskemål om modifieringar. Ett så kallat
”användarforum” var planerat i november där klustrens processledare skulle
samlas och för testning och ytterligare feedback men då ett flertal avanmälde
sig sköts mötet upp.
Portalen Kompetensarena Väst – www.kvast.se – 2006-11-13
221
För Erik, Tomas och Johan hade projektfinansieringen från VGR och Nutek
tagit slut i juni men därefter fick deras företag GlobeAccess hjälp av regionen att hitta såddfinansiering. Sedan dess hade man stått på egna ben, även
om VGR fortfarande var deras viktigaste kund. Verktyget var visserligen
tillgängligt för Regionen utan kostand men för tillämpningar, modifieringar
och ”hosting” av webbplatser hade de börjat ta ersättning.
Erik beskrev nu GlobeAccess som ett mjukvaruföretag och den programvara
som de tagit fram kunde användas på många olika sätt. Framför allt sågs det
som ett verktyg för att strukturera och systematisera alla former av information och ge användarna ökad kontroll och översikt. Företaget riktade sig
emot offentliga aktörer såsom högskolor, institutioner och klustersatsningar,
men också mot enskilda företag. Återigen var man inne i en fas att paketera
och förenkla säljbudskapet. Vad är programvaran till för? Vilka behov skall
den tillfredsställa? Och så vidare. Även denna gång ville man helst göra
produkten ”färdig” innan man på allvar gick ut och sålde den, men skillnaden var att det nu börjat ställas högre krav på snabbt genererade intäkter.
ERIK (INTERVJU 2006-11-13): Det startade ju som ett sätt att samla företags
projekt, kompetens, maskiner, och den typen av information. Nu har det
utvecklat sig så du kan skriva in och uppdatera information från Word eller pdf-filer och andra format, så det är ett mycket bredare contentspektrum nu. Det är mer som ett ”Content Management system” som integrerar olika informationstyper på en och samma plattform. Det kan vara
databasobjekt men också dokument, bilder eller andra filtyper.
BJÖRN: Från början var det väl tänkt som en slags resursdatabas där man
kunde dela med sig av sin kompetens, sina maskiner och så vidare. Vad
är det nu? Man kan använda det till många fler syften?
ERIK: Jaja. Om vi backar tillbaks ännu längre så för att göra Offertkraft var
man tvungen att ha ett verktyg och det verktyget krävde att vi måste
kunna presentera det man ska samarbeta kring plus en massa annat. Det
är ju ganska svårt att veta den ”roadmapen” egentligen i förväg. Jag tror
fortfarande att man kan skapa funktionaliteten att skapa Offertkraft men
att resan dit är mycket längre än vi upplevde från början.
GlobeAccess utvecklar och levererar en mjukvara för management av
content så att man får en överlägsen överblick där man snabbt hittar information och har allt samlat på samma kartbild, ”content map”. Ur erfarenheterna från Kompetensarena Väst insåg vi att den här typen av resursbeskrivningar inte skiljer sig från vad företag eller organisationer i
övrigt behöver hantera. Informationsmängden stiger kraftigt och en stor
del av den kritiska informationen i företaget är svår att hitta. Värdefull tid
går åt till att leta efter information snarare än att använda den.
BJÖRN: Den första utgångspunkten var väl att man skulle skapa en öppenhet och genom ett bra system kunna hitta nya kombinationer som inte
222
hade funnits förut. Här låter det som att det öppnats möjligheter att inte
bara söka utan även organisera informationen för nätverk?
ERIK: Ja absolut. Och för GlobeAccess så är det ju inte bara nätverk vi riktar oss mot. Behovet att strukturera och presentera sin information och
hitta den på ett lättillgängligt sätt finns överallt.
BJÖRN: Går det bra då?
ERIK: Jadå. Sedan Johan kom med och GlobeAccess drog igång har vi gjort
jättemycket. Nu behöver vi få en större marknadspenetration men där
skiljer vi oss inte mot andra nystartade företag.
BJÖRN: Nej, men ni har väl haft en ganska stor förmån av att ha fått er produktutvecklingstid finansierad med externa medel…?
ERIK: Ja det är ju väldigt fördelaktigt att ha en kund som betalar för utvecklingen.
BJÖRN: Så nu gäller det att börja ”casha in” då…?
ERIK: Jaja. Att det finns ett visst värde i vår produkt råder inget tvivel om.
Men det är ju stor skillnad att driva ett projekt och ett företag. Vi är mer
marknadsutsatta nu. Det är mycket tuffare krav på marknaden och det
ställs på sin spets att du levererar något som har ett kundvärde. Det gäller
att sälja hela tiden. Man får jobba på många fronter samtidigt.
BJÖRN: Men är det kul nu då?
ERIK: Det är jättekul. Det är ofta när man vaknar att man tänker; ”nu vill
jag gärna gå upp så jag kan gå till jobbet”.
BJÖRN: Så du ångrar inte den långa resan?
ERIK: Absolut inte. Det är väldigt lärorikt. Om alla kunde få gå igenom det
vi har fått uppleva och göra och utveckla… Det är få förunnat. Men det
gäller att ta tillvara på de möjligheter som ges och inte sitta still…
BJÖRN: Och den osäkerhet som har varit under vissa perioder?
ERIK: Den lär man sig att leva med.
Intervjun var över. Den tog en timma. Erik gick ut från kaféet och mot en
fortsatt spännande entreprenöriell färd. Själv satt jag kvar några minuter och
samlade mina tankar. Den idé som jag vid första anblicken så obarmhärtigt
hade sågat men som jag ändå beslutat mig för att följa under ett flertal år
hade utvecklats till något som mycket väl kunde bli en framgång. Slutprodukten såg förvisso inte ut som ursprungligen var tänkt och det nya företaget
var ännu långt ifrån på finansiellt säker mark. Men jag var ändå enormt fascinerad av den resa jag fått äran att som någorlunda passiv åskådare följa
och var glad över att Erik och Tomas fortfarande kämpade och hade hoppet
uppe om en grönskande framtid.
223
Anders reflekterar kring sitt entreprenöriella drama
I början av februari 2007 var det dags att också få några avslutande reflektioner från Anders och Idébanken. Vi hade endast haft sporadisk mailkontakt sedan senaste intervjun men från håll hade jag sett att aktiviteten på
Idébanken fortfarande var ganska låg trots att idékampanjerna nu släppts
kostnadsfria. Vi träffades på hans kontor som vanligt. Anders pratade i telefon när jag kom så jag satte mig ch väntade i foajén. En ganska lugn, avslappnad och glad entreprenör bad mig efter en stund stiga in i sammanträdesrummet. Den sista intervjun kunde börja.
Anders inledde samtalet med att berätta vad som hänt den senaste tiden.
Samarbetet med Almi och många av de övriga samarbeten hade blivit besvikelser. Trots att de fortfarande tyckte att Idébanken var ett bra initiativ och
även fast Anders varje vecka såg nya artiklar i media om organisationer som
öppnade upp sig och tänkte ”open innovation” hade inte mycket hänt. Däremot hade idémäkleriet gått över förväntan och konceptet kunde enligt Anders utvecklas betydligt mer om han så ville, men eftersom han samtidigt
hade det där andra projektet igång fungerade det snarare som en lönsam
sidoverksamhet. Det hade också börjat lossna lite med försäljningen av idésystemet. En potentiell kund hörde av sig innan jul om att köpa systemet för
sin verksamhet. Ett mindre konsultföretag i Göteborg hade dessutom fått
rättigheterna att sälja systemet till nya kunder.
ANDERS (INTERVJU 2007-02-06): Så från och med årsskiftet har det börjat
kännas som en bra mix av aktiviteter och upplägget frikopplar mig från
väldigt mycket småstrul. Jag finns med i bakgrunden och sen är det upp
till var och en att visa smarta sätt att använda tjänsten på. För nu är det ju
inte pengarna som avgör längre eftersom det är helt gratis. Systemet fungerar och är stabilt och det klart att vi har funderat på att göra det grafiska interfacet lite mer ”sexigt” men det får vara för nu…
Sen har vi haft diskussioner med EntreprenörCenter som har varit utvecklande och dom driver ett stort baltiskt projekt där Idébanken är den
virtuella platsen. Till exempel har jag lämnat ifrån mig mina ansträngningar med Estland så den kontakten går in i det projektet istället.
Jag tycker att jag på något sätt har hittat en form nu där jag släpper lite på
Idébanken. Samtidigt har jag sagt till EntreprenörCenter att om de får
fram en entreprenör som gillar Idébanken så kan jag tänka mig att låta
något annan ta steg två. När jag nu gjort det här första steget så kanske
det är dags att någon ny tar vid. Det är ju inte ovanligt. Dom har funderat
lite fram och tillbaks och funderar fortfarande. Nu har dom ju sina egna
problem för det finns ju ingen verksamhet som har för mycket pengar i
den här branschen, men det sker i alla fall en dialog. Den senaste tiden
har dessutom IQube hört av sig.
BJÖRN: Okej. Dom är lite konkurrenter eller?
224
ANDERS: Ja det är dom. Marknadschefen ringde och sa att de vill samarbeta. Jag var lite kall då för de har tidigare varit något ifrågasättande till
Idébanken, men nu kom man tillbaks efter ett år och jag har varit där
uppe och pratat. Så dom ska ge ett förslag om hur vi kan knyta oss samman. Dom ser Idébanken som en tratt, en virtuell plats där man får in idéer som en input till IQubes företag. Det är samma tänk som EntreprenörCenter har. Dom tänker precis likadant.
BJÖRN: Mmmm eller Almi om de nu hade varit intresserade…
ANDERS: Precis. Så vi får se om de kommer tillbaka. Man kanske bara är
ute och fiskar men det har ju också satt lite press på EntreprenörCenter.
Jag vill ju inte sätta dem i en taskig situation men nu vill också andra
samarbeta. Vi får se. Sen finns det en kille på EntreprenörCenter som har
kontakter med en massa olika höjdare och ska försöka få någon av dem
att satsa pengar i Idébanken. Så det här ordnar sig ska du se [Anders skrattar]. På något sätt så dyker det hela tiden upp nya idéer men några blir
det ingenting av med för det är fel timing.
BJÖRN: Men är det mycket pengar bakom de här affärerna då?
ANDERS: Nej det är mer att man vill satsa utvecklingskapital och kanske
anställa någon som ska driva det vidare. Jag har sagt att ”om ni fixar det
här så delar vi på kakan”.
Det finns ett värde i Idébanken och det stiger. Jag är inte orolig för det.
Under tiden jobbar jag lite med butiken, hittar lite former där, och kör vidare med de här mäklerierna som jag har nu. Jag håller på och trixar lite
och det passar mig rätt bra att fylla en del luckor här och där. Och försöka
hitta någon som på sikt kan utveckla det vidare. Få in den där hungriga
människan. Jag får ju ändå inse att jag fyller 58 i år.
BJÖRN: Innebär det alltså att du tar ett steg tillbaks i så fall och…
ANDERS: Ja då kan jag ju bli mentor och så kommer den där kraften som
bara ser möjligheter. Nej, in med en 23 årig tjej, eller kille, som får detta
som sin egen plattform.
Att Anders var villig att ta ett steg tillbaks och låta en ny ”kraft” ta Idébanken ett steg vidare kunde mycket väl leda till en nytändning för portalen.
Med tanke på den senaste tidens minskade aktivitetsnivåer verkade det i alla
fall inte som en helt dålig tanke. Att det skulle bero på att Anders började
känna sig gammal var något som jag däremot inte trodde en sekund på. Och
det visade sig också ha andra rötter.
ANDERS: Det klart att det som spelar in lite är det här nya FM Marin. Det är
ett kanonprojekt; konkret, lockar pengar, kan bli en jättegrej alltså.
BJÖRN: Det känns så?
ANDERS: Ja. Och jag har gjort allting rätt denna gång [Anders skrattar]. Nä
jag ska inte skryta men det är bara medvind hela tiden. Vi har inte haft en
225
enda motgång hittills sedan vi startade i augusti. Vi fick 30000 av Almi,
det var busenkelt. Och jag tror vi får lite från Västra Götalandsregionen
och har hittat privat finansiering. Vi är två killar som kör det. Håkan och
jag. Sen finns det en kille på Lindholmen som gör lite tester och en kille i
Linköping som gör prototyper. Till sommarn ska vi ha dem klara. Utvecklingen kommer att ta ett år ungefär och kosta omkring 2 miljoner men det
är vi på väg att finansiera. Vad gör du om du kommer på en smart grej?
Klart man måste pröva!
BJÖRN: Tar det mycket tid nu då?
ANDERS: Nu är jag avlönad fulltid i det projektet. Det är rätt skönt att kunna ta ut lite lön. Jag har en kapacitet att jobba ungefär 60 timmar i veckan,
så det är okej.
BJÖRN: Men är det ett projekt som ägs av finansiärerna nu då?
ANDERS: Nej nej det ägs av mig, Håkan och en privat finansiär. Lite längre
fram ska vi bjuda in ett par andra finansiärer. Jag försöker göra det här
rätt från början. Och framför allt inte göra allting själv. Håkan skulle ha
jobbat mer i projektet men av olika anledningar är han fortfarande kvar
på sitt jobb. Men så fort projektet tar fart kommer han också att börja jobba heltid med det. Då kommer vi flytta härifrån.
BJÖRN: Vad är skillnaden mellan att jobba två jämfört med att vara ensam
entreprenör?
ANDERS: Det är naturligtvis roligare att vara två. Självklart. Nu tycker jag
ändå att jag har haft en massa människor runt mig med Idébanken så jag
har väl inte känt mig jätteensam. Men jag bestämde mig med FM Marin
att vi ska vara minst två från början. Aldrig i livet att jag kör själv en gång
till. Det är för mycket.
BJÖRN: Det var ju på väg in några till Idébanken men det blev inget av
med det tillslut…?
ANDERS: Nej. Återigen var det nog så att affärsmodellen inte fungerade.
Det lustiga är att idémäkleriet går så bra. Där tycks det vara hur lätt som
helst och det behöver man ju ingen programutveckling för att göra.
BJÖRN: Kommer ni att satsa även internationellt med FM Marin?
ANDERS: Jadå. Vi har bland annat tagit kontakt med en del företag i USA.
Jag kanske är en obotlig optimist…
BJÖRN: Så Idébanken har hjälpt dig att dels få kunskap om hur man kan
utnyttja systemet, vilka aktörer man ska gå till… och sen att det blivit ett
visitkort över att du klarat av att skapa någonting…?
ANDERS: Ja det verkar ju så. Det har blivit någon slags trovärdighet. För
dom lånar ju inte ut pengar för att vara snälla. Jag har väl visat en viss uthållighet. Det märker jag ju också när jag sitter med Håkan, för jag vet ju
direkt vilka trådar man ska dra i. Nu ska vi gå på dom, och sedan på
226
dom… på det frukostmötet för där är dom affärsänglarna… Så stämde
alltihopa. Alltihop har ju bara stämt. ”Hur visste du det?”, frågade han då.
”Jo jag har ju lärt mig det med Idébanken”, säger jag då.
Det riktigt lös glädje och entusiasm om Anders. Han avslutade intervjun
med; ”Jag tror det här blir ett bra år serru. Jag tror det här blir jäkligt
bra”. Han ville inte att jag skulle skriva att han trappat ned verksamheten på
Idébanken och hoppades mycket på att den skulle leva vidare under nya entusiasters försorg. Kontakterna med EntreprenörCenter och IQube verkade
lovande men framför allt hade nya drömmar väckts med hjälp av FM Marin.
Någon månad senare fick jag ett e-mail där han bland annat skrev att en resa
till USA var inplanerad för att träffa nya samarbetspartners. I mitten av april
fick jag ett kort SMS-meddelande med texten;
Lyssnade till ”Racing in the Street” med Bruce när jag landade i Dallas. Var mäktigt! /Anders
Uppsummering av Scen V
Här slutar denna avhandlings entreprenöriella drama; med Anders lyssnandes på Bruce Springsteens spröda 70-talsröst på väg mot nya äventyr och
Erik vandrades hem i kvällsmörkret som vice VD för ett nyetablerat mjukvaruföretag. Vem kunde tänka sig att slutet skulle se ut så när studien började
för nästan tre år sedan? Att båda projekten hade hållit ut under denna långa
tid och att entreprenörerna gått vidare mot nya utmaningar och erövringar?
Att hoppet levde kvar och entusiasmen och drivkraften likaså. Bakom hörnet
för varje entreprenör vilar en potentiell tragedi men i båda de studerade projekten måste man ändå säga att berättelserna slutade i dur.
Jag är oerhört tacksam över att jag fått ta del av deras berättelser. Ärligt kan
jag ännu inte säga med bestämdhet om jag personligen tror att deras verksamheter någonsin kommer bli framgångsrika. För vem är jag att döma deras tro, hopp och kärlek? Visst har det varit enorma dalgångar och energitapp under den tid som jag följt entreprenörerna. Visst har ovissheten och
otryggheten inför en osäker framtid ibland lyst igenom. Men nu, såhär i efterhand, kan jag bara föreställa mig bilden av en solglasprydd Anders där
han tittar ut över Dallas flygplats, tillbaks på samma plats där han en gång
startade sin första entreprenöriella resa i ungdomsåren med sitt företag PCgrafik. Jag kan se honom sitta där med sitt pillimariska leende, lyssnandes på
sin specialimporterade MP3-spelare. Och även om han inte skulle säga det
själv så tror jag faktiskt att han njuter.
227
En dramatistisk diskussion
Vi har nu följt två händelseförlopp över en tidsperiod mellan mitten av 2004
till början av 2007. Som nämndes i inledningskapitlet kan dessa skeenden
ses som ett utspelat entreprenöriellt drama. Ett ramverk kallat dramatism
kommer därför att användas som ramverk för att diskutera avhandlingens
empiriska berättelse i syfte att försöka svara på forskningsfrågan;
Hur utvecklas entreprenöriella processer från idéer till realisering?
Dramatismen introducerades av den amerikanske litteraturkritikern Kenneth
Burke (1945) som en metod för att förstå människans motiv och handlingsval. Enligt honom kan dramaberättelser analyseras utifrån fem element, eller
en så kallad ”pentad”95;
•
•
•
•
•
ACT (What):
PURPOSE (Why):
AGENT (Who):
SCENE (Where):
AGENCY (How):
Vad utgör dramats handling?
Hur beskrivs dramats mål och syften?
Vem/vilka aktörer är involverade i dramat?
Var utspelar sig dramat?
Hur sker tillvägagångssätten i dramat?
I empiriavsnitten har huvudfokus legat på att väva samman de kronologiska
händelserna till en handling, det vill säga ”VAD”-frågan, men de övriga fyra
elementen har naturligtvis också kunnat skymtas under de tre akternas gång.
Enligt Burke (1945) är det genom samspelet mellan pentadens element som
berättelsens intrig tar form och det är i deras inbördes obalans och försök till
återställande som dramatiska aspekter väcks till liv. I det här kapitlet diskuteras därför mer ingående hur händelserna (ACT) i skapandet av Offertkraft/Kompetensarena Väst och Idébanken.se relaterar till och samverkar
med entreprenörerna (AGENT), deras syften (PURPOSE), tillvägagångssätt
(AGENCY) och omgivningsfaktorer (SCENE)96. Vi tar dem en efter en.
95
En mer ingående beskrivning av Kenneth Burke och dramatismen görs i Bilaga I.
Den svenske sociologen och socialpsykologen Johan Asplund (uttalad beundrare av Kenneth Burke) undviker helst att översätta pentadens beståndsdelar till svenska utan hänvisar till
de engelska begreppen. Detta är något som också denna avhandling gör, men i de fall då
svenska begrepp används är de hämtade ur Asplunds översättning (1980) enligt följande;
Act=”Händelse” eller ”vad?”, Agent=”agent” eller ”vem?”, Purpose=”syfte” eller ”varför?”, Agency=”medel” eller ”hur?”, och Scene=”scen” eller ”var?”.
96
229
Purpose: Dramats syften i ständig rörelse
Motiv spelar en central roll i ett drama. För Burke (1945) innebär föreliggandet av motiv skillnaden mellan en rörelse (”motion”) och en händelse (”action”); rörelsen sker oreflekterad och utan avsikt och får på så sätt inte samma dramatiska effekter på intrigens handling. Omskrivet till entreprenörskontexten; om all entreprenörskap endast skulle beskrivas som bestående av
tur eller slump tappar det sin intressebindande status. Asplund (1980) påpekar att liknande förhållanden gäller för kriminalgenren; med ett dödsfall
(ACT), en misstänkt (AGENT), en plats (SCENE) och ett vapen (AGENCY) finns
ändå ingen spännande intrig utan ett motiv (PURPOSE);
»En romandetektiv, vilken som helst – liksom en brottsutredare i verkligheten – tycks arbeta med större omsorg och med större aspektrikedom än de
flesta psykologer och sociologer […] Wimsey har fällt åtminstone ett yttrande som kan tolkas ”dialektiskt” och i Burkes anda. Han sa en gång: “Damn it
all… there must be a motive somewhere. Can’t have a crime without a motive, you know.” Är inte motivet klarlagt, så kan man överhuvudtaget inte
veta om ett brott blivit begånget eller inte.« (Asplund, 1980:132)
För de båda projekten som studerats i avhandlingen finns många syftesmotiv, både uttalade och outtalade. Vad gäller den senare kategorin, de outtalade, är dessa av naturen mycket svåra att kartlägga. Att entreprenörerna sporras av underliggande acceptans- och statussökande, maktsträvan, revanschlusta, pengabegär och andra inre drivkrafter låter inte helt orimligt men för
att få en inblick i denna psykologiska värld krävs troligtvis en annan typ av
empirisk data. I diskussionen om de presenterade entreprenöriella förloppen
fokuseras istället på de uttalade syftena som finns nedtecknade i intervjutranskriberingar och olika former av textdokument. Också i detta följer vi
därmed Burkes fotspår då han, litteraturkritiker som han var, med sin dramatistiska metod koncentrerade sig på just verbaliserade motiv snarare än
”verkliga” (om man nu tror att sådana existerar).
»Instead of calling [the pentad] the necessary “forms of experience”, however, we should call them the necessary “forms of talk about experience”.
For our concern is primarily with the analysis of language rather than with
the analysis of ”reality”.« (Burke, 1945:317)
Här skiljer sig Burke från exempelvis Goffman (1959) som var mer intresserad av de socialpsykologiska aspekterna i presenterandet av ”jaget”, där han
menade att individen sätter på sig olika masker för att manipulera sin om230
givning enligt egna dolda syften. Men som sagt, även om de underliggande,
outtalade motiven – makt, status m.m. – mycket väl kan ligga till grund för
entreprenörernas handlingar är de utom vårt räckhåll i denna studie.
För entreprenörernas uttalade motiv i skapandet av sina webbplattformar är
det däremot ganska tydligt att de beskrivna syftena förändrats över tiden.
Jämför man hur innovationernas mål och visioner för de båda initiativen löd
i början och i slutet av dramat upptäcker man alltså markanta skillnader. Här
visas ett exempel; två texter relaterade till Offertkraft/Kompetensarena Väst,
det ena från hösten 2003 och den andra drygt två år senare.
TCI-konferensens hemsida,
Hösten 2003 (se sid. 41)
»Regional growth depends on successful regional companies and on
their ability to generate revenue
through sales. The project aims at
improving the bidding process of
the regions companies toward MNC’s.
This is intended to be done by creating
a dynamic network consisting of local
companies and institutions. The core of
the network is a knowledge management system, containing information on the competencies of the network’s members.«
GlobeAccess hemsida,
Våren 2006 (se sid. 185)
»GlobeAccess is introducing the innovative breakthrough technology of our
Content Maps. Our new software, Newton, make all sorts of content better
organized and accessible, both on
the Internet and in corporate servers.
Newton is ideal for organizing descriptions of resources such as inventories,
persons, reports and other items.
The Newton System was created in
2005 and has now become a superior
tool for overview and access all sorts
of content in data systems. It is comfortable to arrange and layout tree
structures in the Content Maps of our
system to suite any kind of business.«
Textanalys
Scene: Regional tillväxt bland
regionala företag
Agent: Projektet
Purpose: Att förbättra anbudsprocessen mot storföretagen
Act: Skapa dynamiska nätverk för
regionala företag och institut
Agency: Knowledge Management
System innehållande kompetensinformation om regionens aktörer
Textanalys
Agent: Nystartat företag, GlobeAccess
Purpose: Organisera och tillgängliggöra all typ av innehåll
Act: Organisera text- och bildobjekt av olika slag
Agency: Mjukvaran Newton, ett
Content Management-verktyg
Scene: Internet och företagsservrar – riktar sig mot alla typer av
verksamheter
231
För Offertkraft/Kompetensarena Väst kommunicerades inledningsvis en
önskan att agera som en offertsamordnare bland regionens företag för att
skapa tillväxt och ekonomisk utveckling. På slutet kom man att beskriva
systemet som ett Content Management-verktyg i syfte att visualisera och
hantera i princip vilken information som helst, för vilka aktörer som helst.
Mycket hade givetvis hänt mellan tidpunkterna då de två ovanstående dokument skrevs som direkt eller indirekt påverkade entreprenörernas verksamhet. Syftet med textutdragen är att peka på att deras uttalade, övergripande syften aldrig är hugget i sten under pågående utveckling. Texterna kan ses
som frysta ögonblicksbilder i en annars ständig process där omskrivningar
och riktningsförändringar kontinuerligt sker (Tsoukas & Chia, 2002) om än
via små nyansskillnader som kanske inte uppmärksammas i nuet. Ford och
Ford (1994) skulle kalla dem ”material manifestation points” (MMPs), i
vilket de menar temporära, materialiserade vilostadier (”resting point”) som
skapar stabilitet i en annars konstant föränderlig värld.
En jämförelse mellan de två ovanstående ögonblicksbilderna visar att en
förändrig skett över tiden; att entreprenörerna finjusterar sin retorik och sina
ageranden till rådande förutsättningar och trosfattningar. För trots att det
underliggande systemet inte i grunden förändrats särskilt mycket – både
2003 och 2005 var det ett informationshanteringssystem – kunde dess användningsområden och ”kundnytta” ständigt revideras gentemot omvärlden.
När möjligheter stängs och andra öppnas gäller det att ta vara på tillfälligheterna. Det bör samtidigt påpekas att det är vad som sker mellan dessa frysta
skeenden som är det intressanta, eller som Willam James (1909/1996:236)
säger; “the stages into which you analyze a change are states; the change
itself goes on between them”. Därför är en sammanställning av detta slag
endast en förenklad reduktion av det mer beskrivande empiriska kapitlet
(som i sig är en förenklad reduktion av intervjudata, som i sig är en reduktion av de verkliga händelserna).
Även den andre entreprenören, Anders, modifierade flera gånger syftet med
sin innovation. Ursprungligen var tanken att starta en elektronisk förslagslåda för företag, vilket blev till ett idésystem (Tänk-Om-Systemet) som i sin tur
gjordes om till webbtjänsten Idébanken.se. Från att ha försökt skapa en extern problemlösningsresurs för storföretagen gled det mer och mer mot att bli
en marknadsplats eller ett community för kreativa individer som stöttade
varandra i allmänt idé- och innovationsskapande. Även här illustreras förändringarna genom jämförelser av två olika dokument; ett producerat vid
starten (våren 2004) och ett nästan tre år senare.
232
Förhandsinformation Idébanken,
Våren 2004 (se sid. 107)
»För företag blir Idébanken.se en
extern resurs på nätet och ett nytt
revolutionerande sätt att få nya annorlunda lösningar på problem.
Problem som upplevs som störande och
besvärliga och som man har försökt att
lösa internt men inte lyckats. Problem
med att bryta invanda tankemönster och hemmablindhet är kända fenomen i de flesta organisationer.
För dig som är uppfinnare, forskare,
innovatör, snilleblixt eller bara smart
och gillar att tänka ut kreativa lösningar kan arbetet på Idébanken.se bli riktigt lönsamt.«
Nyårsbrev Idébanken
2006/2007 (se sid. 205)
»2007 blir det gratis för dig att starta
idékampanjer. Vi vill att idébanken ska
utvecklas till att bli den största platsen på nätet för nya tankar och
idéer. Vi vill att idébanken ska bli folkets idébank, det virtuella alternativet
för att snabbt få in idéer att växa till
innovationer. Var så god idébanken är
din.«
Textanalys
Agent/Agency: Idébanken som en
extern resurs på nätet
Purpose: Hjälpa företag att lösa
problem, ge möjlighet till individer att tjäna pengar
Act: Ta fram lösningar på problem, bryta invanda tankemönster
Scene: Riktar sig mot företag och
kreativa individer via nätet
Textanalys
Act: Öppnar upp för gratiskampanjer
Agent/Agency:
Idébanken
=
största platsen på nätet för nya
tankar och idéer
Purpose: Virtuella alternativet för
att få in idéer = folkets idébank
Scene: Riktar sig mot Idébankens
egna medlemmar på Internet
Utifrån ovanstående resonemang kan man sammanfatta händelseförloppet
med att entreprenörerna utvecklar en lösning – webb-baserade IT-system –
som under processens gång letar efter ett syfte och i den pågående processen
ständigt omformulerar sina definitioner. Innovationen söker sitt existensberättigande och innan den funnit sin rätta plats kan vad som helst hända, likt
Cohen, March och Olsens (1972) soptunnsmetafor som tidigare diskuterats
(se sid. 107). Detta är en central del av det entreprenöriella dramats intrig;
innovationens sökande efter en identitet och själ.
VARFÖR-frågan är som nämnts intimt kopplad till de övriga fyra delfrågorna
i Burkes pentad – VEM, VAR, HUR och VAD. Innovationernas identiteter
formas i samspelet med entreprenörerna (VEM) och deras handlanden (HUR
och VAD) samt omgivningens (VAR) respons. Nästa diskussionsområde som
kommer att genomlysas är aktörernas roll i processen.
233
Agents: Entreprenörernas roller i dramat
Entreprenörerna – Tomas och Erik för Offertkraft/Kompetensarena Väst och
Anders för Idébanken – är naturligtvis centrala aktörer (”agents”) i det utspelade dramat. Det är kanske för mycket att säga att huvudpersonerna alltid
har det avgörande inflytandet över hur berättelsen slutar men deras vägval
och ageranden har åtminstone en stor betydelse för dess förlopp – och inte
alltid som rationella, ekonomiskt beräknande individer utan ofta som lekande, passionerade improvisatörer (Johannisson, 2004)97. Därmed inte sagt att
entreprenörsforskningen bör koncentrera sig på inneboende psykologiska
egenskaper, utan snarare se entreprenörernas motiv och handlingar som en
integrerad del av ett processuellt förlopp (Steyaert, 2007)98.
I berättelsen var det tydligt hur entreprenörernas personliga erfarenheter och
verklighetsuppfattningar avspeglades i de uppbyggda IT-plattformarna och
deras verksamhetsinriktning. Tomas med sin bakgrund från Västsvenska
Handelskammaren och kontakter in mot det offentliga innovationssystemet
styrde ”sin” innovationsplattform mot denna typ av intressenter, medan Anders med en historik inom databranschen tog ett naturligt steg i att öppet
lägga ut systemet på Internet. Med andra ord smittades entreprenörernas
ontologi av sig på deras skapelser, vilket i och för sig inte är så förvånande.
Synen på sig själva påverkade också retoriken kring hur man titulerade sig
och sin organisationsform. Erik och Tomas var ”projektledare” och beskrev
sig sällan som entreprenörer. Man drev ett projekt med planer, deadlines,
rapporter, avstämningar och intern kontroll (ex. Erik: ”Från den 7:e september finns ett formellt beslut som gäller fram till årsskiftet och Teknikbrostiftelsen tar på sig att fungera som projektägare fram dit”, se sid. 65). Anders
däremot poängterade många gånger att han var en entreprenör, en risktagare,
en man som gick emot strömmen, en lite udda fågel som inte riktigt passade
in i välkammade sällskap (ex. Anders: ”kanske är jag ändå den där entre-
97
Även Hjorth & Johannisson (1998) pekar på entreprenören som lekfull och lånar den tyske
historikern Huizingas (1938/2004) begrepp ”homo ludens”, den lekande människan, i motsats
till den klassiska bilden av entreprenören som ”homo oeconomicus”.
98
Gartner (1988) lyfter fram metaforen om entreprenörskap som en dans, där det är omöjligt
att skilja ut och separat analysera dansarna (alt. entreprenörerna) från dansen (alt. entreprenörskapet). Johannisson (2005) menar att ju mer kollektiv dansen (alt. entreprenörskapet) är,
desto mer komplex blir den att analysera.
234
prenören som gillar att dra igång projekt? Jag menar man får ju bejaka sig
lite, för det är ju rätt kul det här också”, se sid. 109).
Uppfattningen om hur världen fungerar – om den är rationell, politisk, hotfull, osäker med mera – har dessutom stark inverkan på aktörernas val av
scen, hjälpmedel och handlingsstrategier. Om man jämför Eriks och Anders
uttalanden i intervjuerna märker man klara skillnader i sättet att se på och
prata kring innovationsprocessen. Dessa synsätt avspeglade sig i deras sätt
att beskriva det egna innovationsarbetet. För Offertkraft/Kompetensarena
Väst var det viktigt att göra systemet ”färdigt” innan det släpptes till användarna (ex. Erik: ”Ingen skulle köpa en tom telefonkatalog utan telefonnummer. Så vi måste driva på den processen tills vi får en struktur där det finns
tillräckligt mycket information”, se sid. 50). Man eftersökte en ”aha”-effekt
hos mottagarna som skulle göra det lättare att sedan sälja in lösningen till
dem. Därför ville de först göra systemets design och innehåll någorlunda
klart innan utomstående kunde ge feedback. Det rådde en ganska stor grad
av ”slutenhet” gentemot omvärlden och mycket av utvecklingsarbetet skedde
internt inom projektet (ex. Erik: ”om vi är tillräckligt skickliga på att sätta
oss in i användarnas perspektiv så kan vi undvika vissa av iterationerna och
speeda upp det hela […] För jag kan inte åka ut till företag och tvinga dem
att börja använda systemet, men jag kan däremot se till att den informationen som faktiskt finns där är relevant, aktuell och knivskarp. På så sätt höjer
vi systemets värde”, se sid. 84).
För Idébanken var det i princip tvärtom. Visserligen skulle man kunna påpeka att Anders låg i en senare fas än Erik och Tomas vad gällde systemutvecklingen eftersom själva grundsystemet redan var framtaget när han beslöt
sig för att lägga ut det som en tjänst på Internet. Men själva konceptet och
innehållet var inte på långa vägar fastslaget utan det skulle skapas i samspel
med användarna (ex. Anders: ”Det ligger lite i min strategi att göra användarna så självständiga som möjligt och i förlängningen kan man ju se det
som att jag tillhandahåller torgplatsen, men dom får sköta allt annat själva”, se sid. 128). Både hemsidans grafiska interface, dess texter och tjänsteinnehåll förändrades kontinuerligt under resans lopp. Anders såg det som en
del i utvecklingsarbetet och var inte alls besvärad av att många av hans testförsök i slutändan inte ledde någon vart. Det var snarare lite av hans strategi;
att slänga upp många bollar i luften och hoppas att åtminstone någon landade. Den öppna innovationssynen kom ganska snabbt att prägla hela webbplattformens värderingar vilket i sin tur tenderade att locka till sig likasinnade och skapa misstänksamhet och otrygghet hos oliktänkande (ex. Anders:
”Vad det handlar om är öppenhet, till skillnad från det traditionella att om
du har en uppfinning ska du inte berätta om den för andra för då stjäl dom.
Jag vänder ju på det hela […] Tidigare har jag kanske varit den där kameleonten som ändrar färg efter omgivningen. Idag berättar jag istället vad jag
står för”, se sid. 151).
235
Entreprenörernas attityder och värderingar baseras på införlivad kunskap och
erfarenheter. Dessa är inte fasta och beständiga utan omformas i takt med att
ny kunskap och nya erfarenheter etableras under skapandets process (ex.
Anders: ”Det är tre års utveckling och det klart, jag är mycket kaxigare nu.
Jag ser den här första tiden som läroår”, se sid. 165). Entreprenörens ontologi och innovationens utveckling sker således genom ett dubbelriktat kontinuerligt samspel. Latour (1988) menar att entreprenören och dennes identitet
är ett resultat av aktiviteter som sker i interaktion med omgivningen snarare
än baserat på inneboende egenskaper hos individen. Utan entreprenöriella,
interaktiva handlingar kommer individen varken uppfatta sig själv eller bli
uppfattad av andra som en entreprenör. Entreprenörstiteln är en effekt av att
omgivningen samlat sig kring en gemensam definiering och klassificering
efter att ha studerat personens historik eller verbaliserade framtidsvisioner.
Det är en identitet man förtjänar sig till genom aktiva handlingar men som
oftast i praktiken avgörs av någon annan.
»Thus Bruno Latour may have chosen to study Louis Pasteur. But the object
of the study is not so much to celebrate as to deconstruct the subject. Thus
for Latour, Pasteur is an effect, a product of a set of alliances, of heterogeneous materials. To the extent that Pasteur “is” a “great man”, we need to
see this as an outcome rather than something inhering in Pasteur.« (Law,
1991:12)
Entreprenörens drivkrafter
Ett viktigt inslag i etableringsprocessen, som många gånger faller bort i retrospektivt återskapande historiebeskrivningar, är den lidelse och de intensiva
känslor som präglar entreprenörernas vardagssituation. Frustrationen av att
inte fler medlemmar ansluter sig, oron om att finansieringen skall stoppas,
besvikelsen över att ett samarbete bryts, revanschlustan i att återupprätta ett
förtroende, glädjen åt ett påskrivet kontrakt, stoltheten av att känna sig unik,
och lyckan i att se framgången närma sig. Entreprenörernas drivkrafter må
ha inslag av affärsmässiga, ekonomiska dagdrömmar, men likafullt härrörande från en lätt klapp på axeln eller ett uppmuntrande ord på vägen.
Under arbetets gång har entreprenörerna i de två studerade fallen visserligen
då och då indikerat tvivel och misströstan, men mestadels en stark tro; på sig
själva, sina idéer och på en ljus, kommande framtid. Denna tro uppenbarar
sig i deras berättelser vars realism ofta överskuggas av förtrollande förväntningar. Nils Brunsson (2006) diskuterar hoppets roll under reformarbete i
medlingen mellan nutid och framtid. Han visar hur aktörsgrupper bibehåller
tron på reformernas löften under processens gång även i avsaknad av konkreta resultat. Tre mekanismer lyfts fram som får hoppet att fortsätta brinna;
1) att reformidéerna helt undviker att möta den praktiska verkligheten, 2) att
236
endast delar av den praktiska verkligheten (som inte hotar hoppet) väljs ut
för att konfrontera reformidéerna, och 3) att den praktiska verkligheten
(om)tolkas på ett sätt så att den inte stör reformidéernas förhoppningar. Likheterna är slående mellan reformskapande och innovationsskapande då båda
innebär att man går från idé till genomförande med starka inslag av drömmar
om förändringar och förbättringar. Hoppet har som sagt varit en viktig drivkraft för entreprenörerna bakom avhandlingens båda studiefall och för att
skydda sin glöd undvek exempelvis Kompetensarena Väst i de inledande
faserna att konfrontera sin idé om det perfekta, rationella systemet med användarnas kritiska frågor och krav. Man koncentrerade sig också med tiden
mer på själva systemet och dess funktionalitet snarare än de ännu frånvarande resultaten (i form av ökad tillväxt och gränsöverskridande samarbeten).
Vad gäller Idébanken så tittades hellre på en enorm framtidspotential än den
nuvarande, vanligtvis ganska avvaktande situationen. När entreprenören
gjorde jämförelser med andra liknande innovationer var det alltid med kända
och framgångsrika sådana, vilket angav riktning och grogrund för inspiration
och drömmar. Aldrig gjordes liknelser med misslyckade projekt eller felsatsningar. Och även om både Kompetensarena Väst och Idébanken har modifierats många gånger under resans gång har diskussionerna rent retoriskt
främst legat på varför användarna inte förstår hur bra lösningarna är och hur
de skall kunna övertalas.
Utifrån det här resonemanget finns det en klar risk att läsarens tankar leder in
på att entreprenörerna är oreflekterande, naiva eller rent av korkade. Det är
därför centralt att återigen poängtera vikten av att hålla hoppet vid liv, helt
enkelt som en förutsättning för ett hållbart entreprenörskap. Motsatsen skulle
nämligen vara förtvivlan (det vill säga hopplöshet) eller apati (det vill säga
avsaknad av begär) och så har aldrig några innovationer sett sina ljus. Förmågan att översätta denna passionsbaserade tro till det växande nätverket av
allierade är också viktigt som bränsle och drivkraft. Författaren och pedagogikprofessorn Leo Buscagali (1924-1998) lär ha sagt; “I have a very
strong feeling that the opposite of love is not hate – it's apathy. It's not giving
a damn”. Det är väl egentligen bara att hålla med.
237
Scene: Kontextens påverkan på dramat
Att omgivningen har ett stort inflytande över entreprenörskapets karaktär
och utfall är knappast en överdrift. I Burkes pentad motsvaras detta av scenen (”scene”) på vilken dramat utspelar sig.
»Using “scene” in the sense of setting, or background, and “act” in the sense
of action, one could say that “the scene contains the act”. And using
“agents” in the sense of actors, or acters, one could say that “the scene contains the agents”. It is a principle of drama that the nature of acts and
agents should be consistent with the nature of the scene.« (Burke, 1945:3)
Initialt togs i de två studiefallen varsitt beslut av entreprenörerna om vilken
scen de önskade att sin innovation skulle agera på – och man gick skilda
vägar. Offertkraft/Kompetensarena Väst riktade fokus mot den geografiska
platsen Västra Götalandsregionen och det offentliga innovationssystemet
(ex. Erik: ”Önskebilden är att VINNOVA och Regionen finansierar det. Sedan spelar det egentligen inte så stor roll om det är Teknikbron eller Handelskammaren eller en nyetablerad ideell organisation som driftar det
hela”, se sid. 52) medan Idébanken agerade mot den virtuella rymden (ex.
Anders: ”Jag har ju systemet, jag har kunskaper och erfarenheter, hela alltet. Jag gör en tjänst på Internet av det och kallar den för Idébanken.se”, se
sid. 112). I båda fallen var det som redan nämnts naturliga val utifrån entreprenörernas bakgrund, kunskaper och kontaktnät.
Entreprenörerna bakom både Offertkraft/Kompetensarena Väst och Idébanken spenderade ganska mycket tid åt scenkartläggning och delade in de omgivande aktörerna i grupper med olika behov som måste uppfyllas. De försökte sedan kontinuerligt anpassa innovationens uttalade målsättningar baserat på denna information. I Offertkraft/Kompetensarena Västs fall var det
huvudmän och finansiärer (tjänstemännen på VGR, RUN, Teknikbrostiftelsen med mera) som ansågs mest prioriterade och avgörande för om projektet
skulle sjösättas. I Idébankens fall var det dels den egna familjen som behövde övertalas, speciellt efter att låneansökan till Almi fått avslag, men i takt
med att tjänsten utvecklades i Internets interaktiva miljö ökade också de
externa följeslagarna i både antal och variation.
Det visade sig att vissa scener hade en nästan oemotståndligt stark dragningskraft. Även om Anders flera gånger uttalade en ganska stor misstänksamhet mot det offentliga innovationssystemet (ex. ville han inte ”gå med
238
mössan i handen och söka pengar hos offentliga institutioner”, se sid. 124)
kom han ändå att lägga ned ganska mycket tid åt att på olika sätt försöka
införliva Idébanken i det (ex. Anders: ”jag har snarare inte råd att stå ensam uppe på barrikaderna och kämpa för det här själv. Jag måste på något
sätt hitta samarbetsformer”, se sid. 147). Det hade med pengar att göra men
lika fullt med förhoppningar om legitimitet och uppmärksamhet. Institutioner som Almi och SUF skulle ge Idébanken lite av en kvalitetsstämpel på
samma sätt som Teknikbrostiftelsen, Innovationsbron och VGR gjorde för
Offertkraft/Kompetensarena Väst.
Valet av scen och åskådare kom att få konsekvenser för vilka möjligheter
och begränsningar som entreprenörerna senare under färden skulle möta.
Berger och Luckmann poängterar att vardagliga interaktioner blir till sociala
konstruktioner som sedan agerar tillbaks på dem som skapade dem; ”the
product acts back on its producer” (Berger & Luckmann, 1966:78). Weick
(1995) talar om ”enactment”, i att entreprenören med sina initiativ och val är
med och skapar världen men att detta världsskapande samtidigt påverkar
ramar och begränsningar för hennes arbete. Att bestämma scenen till Västra
Götalandsregionen får således i viss mån andra implikationer än om man
sätter den till Internet. Det influerar beskrivningar av syften, vilka aktörer
man riktar sig mot, handlingsalternativ och vad som produceras. Så även om
det mest logiska händelseförloppet skulle kunna antas vara; agenten
(”agent”) väljer scenen (”scene”) baserat på sitt syfte (”purpose”), vilket
var något som åtminstone inledningsvis i viss mån skedde, får scenens betingelser sedan inverkan på agenten såväl som syftet, alltså; scenen påverkar
agenten som modifierar syftet. Skådeplatsens publik ställer krav på att man
använder ”rätt” språk och uttalade motiv. Den påverkar vilka aktörer man
kan interagera med och vilka finansieringsmöjligheter som finns tillgängliga.
För att tygliggöra vilken påverkan scenen har för entreprenörernas språkanvändning vid beskrivning av syften och vilka aktörer som väljs att kontaktas,
skall vi jämföra två texter som presenterats under Akt I respektive Akt II; en
för Kompetensarena Väst och en för Idébanken.se. Den första texten (se sid.
102) är hämtad ur projektbeskrivningen av Kompetensarena Väst, våren
2005, och beskriver projektet i följande termer;
Kompetensarena Väst
»Kompetensarena Väst tillämpar ett
samverkanssystem för tillgänglighet
av SME, branschforskningsinstitut
och högskolekompetens i västsvenska industriprocesser. Systemet identifierar de mest intressanta
kompetensresurserna för en given utvecklings- eller produktionsprocess.
Kompetensarena Väst visar på ett ob-
Textanalys
Samverkan är ett honnörsord inom
offentliga innovationssystemet
Fokus på en Triple Helix-struktur
Västsvenskt perspektiv
Rationellt grundantagande
Information = ”död” data
239
jektivt och lättanvänt sätt vilka
kompetensresurser och innovativa
tekniker som finns i regionen. Om
resurser för utvecklings- och produktionsförsprång tillgängliggörs på ett
mer effektivt sätt så kan bättre och
mer konkurrenskraftiga produkter
utvecklas.«
Återigen regionalt fokus
Strävan efter tillväxt och konkurrenskraft
I detta fall vänder man sig mot ett regionalt innovationssystem, vilket avgränsar potentiella intressenter till det västsvenska området. Här finns redan
etablerade mekanismer och organisationer som på olika sätt försöker organisera och styra innovationsaktiviteten. VGR, BRG, Innovationsbron, Västsvenska Handelskammaren, Lindholmen och andra liknande aktörer har
tillsammans upprättat systemliknande kopplingar och en mer eller mindre
gemensam verklighetsbild om hur innovationsarbete bör skötas. Retoriken
kring Triple Helix, regionstillväxt, geografiska och branschfokuserade kluster legitimerar deras existens och försvaras därför ofta enträget.
Då Kompetensarena Väst ville försöka bli en ny aktör på denna scen krävdes
att man följde scenens logik och språk för att få en acceptans till att bygga
upp relationer med dess redan befintliga aktörer. Man pratade därför i termer
av samarbete, konkurrenskraft, tillväxt och regional samverkan där fokus låg
på tre förspecificerade och hopbuntade ”sfärer”; västsvenska företag, universitet/högskolor och forskningsinstitut. Den regionala fokuseringen hindrade
därmed exempelvis spridning av användningen över dessa geografiska gränser och till enskilda organisationer som inte hade inter-organisatoriska samverkansprocesser i syfte. När väl GlobeAccess bildades och kopplingen mot
VGR och Innovationsbron började luckras upp kunde man långsamt börja
frigöra sig från dessa begränsningar och sälja verktyget direkt mot enskilda
företag som dessutom inte nödvändigtvis låg i Västra Götalandsregionen.
Den andra texten (se sid. 144) är ett utdrag från ett informationsbrev till Idébankens medlemmar som skickades ut hösten 2005 för att introducera ”nya”
Idébanken med möjligheten att öppna upp kampanjer för ökad dialog;
Idébanken.se
»När vi nu introducerar nya idébanken gör vi det med vetskapen
om att vi blir först med öppna
idékampanjer. Vi tror att tiden är
förbi när man hemlighåller saker och ting. Vi är övertygade om
att idéer behöver uppmärksammas
för att utvecklas.
Traditionellt har förslag skickats
in i förseglade kuvert. Nu vänder
240
Textanalys
Nya: fräscha, moderna
Öppenhet; transparens, demokrati
Hemlighållande är fel; slutna, dolda,
misstänksamma, manipulativa
Förr: Gammalt, trögt, ingrott
Nu: Kreativitet, modigt, smart
vi upp och ned på begreppen och
låter dig som deltar avgöra hur
tillgängliga dina förslag ska vara.
Detta innebär att flera förslag
kommer att bli synliga på idébanken. Förslag kommer att få kommentarer och synpunkter från
andra medlemmar och juryns
utvärdering kommer att diskuteras
öppet. Detta innebär också att bra
och intressanta förslag blir snabbt
uppmärksammade.«
Involvering, personligt, delegering
Återigen transparens
Interaktivitet, tvåvägskommunikation
Community-tanken; hjälper varandra
Återigen transparens
Internet går fort, är effektivt
Texten visar på hur Anders vill distansera Idébanken från ”det traditionella”
sättet att se på innovationsskapande och lyfter istället fram aspekter som
dialog, öppenhet och snabbhet, mycket präglade av värderingar som antogs
existera på Internet. För Idébanken begränsades heller inte plattformens användning och spridning geografiskt då dess medlemmar kommer från många
delar av landet. Inte ens det svenska språket innebar totala restriktioner då
plattformen efter att ha blivit upptäckt på andra ställen i världen översattes
till såväl engelska, arabiska som finska. Däremot krävdes en anpassning till
medlemmarnas uppfattning om medbestämmande, interaktivitet men kanske
framför allt (och olyckligtvis nog) kostnadsfrihet.
241
Agency: Entreprenörernas tillvägagångssätt
Nästa element att diskutera i Burkes pentad är ”agency”, vilket innebär olika
tillvägagångssätt och hjälpmedel som används kopplade till handlingens
agenter, syften och scener. I entreprenörernas fall kan sökandet efter medlen
initialt ses som mål i sig och när de väl finns tillgängliga stöttar de i själva
systemutvecklandet och minskar projektens ”liability of newness”
(Stinchcombe, 1965). För att idéerna skall uppnå långsiktig bärighet behöver
entreprenörerna bland annat finansiellt kapital, legitimitet och kritisk massa,
vilket knappast är förvånande och har konstaterats i många tidigare studier.
Den centrala och mer komplicerade frågeställningen än vad som eftersöks är
hur de praktiskt går till väga för att beslagta och nyttja dem. Detta är nämligen lite av entreprenörskapets kärna i den magiska resan från ingenting till
någonting; att gå från tanke till handling.
Entreprenörernas tillvägagångssätt kan grovt delas in i 1) skapandet av den
egna innovationen och 2) försöken att översätta innovationen till omgivningens krav och förväntningar. I första fallet ligger fokus på att samla in nya
resurser och använda redan befintliga resurser genom en transformeringsakt
som väver samman och omformar socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital
till bestående strukturer. I andra fallet sker arbetet mer på en ideologisk nivå
i att få omvärlden att se innovationen på ”rätt sätt”. Entreprenörskapet har
alltså en materialiserande och en retoriskt ideologiserande dimension. Eftersom innovationen inledningsvis överhuvudtaget inte existerar är den naturliga vägen att genomföra de båda processerna parallellt; att både skapa och
beskriva verksamheten i lämpliga termer samtidigt och i samspel. Entreprenörskap innebär också, paradoxalt nog, att man både måste stabilisera nuet
och utveckla framtiden på en och samma gång. Medan entreprenörerna arbetar med att befästa den dagliga verksamheten målar de kontinuerligt upp
bilder om hur innovationen kommer att se ut när den blir klar och måste
agera som om den utmålade visionen är realiserbar (Gartner et al., 1992)
trots all osäkerhet och alla potentiella hinder som kan tänkas ligga i vägen.
Entreprenörer i vardande ser således på sin verksamhet både ”inifrån-ochut”, i att med utgångspunkt från innovationen försöka övertala omgivningen
om dess excellens, och ”utifrån-och-in”, där man anpassar innovationens
form och funktion med hänsyn till intressenternas upplevda önskningar. De
agerar också både framtidsorienterat, menat att de låter framtidsvisioner
242
influera aktuella handlingar, och nutidsorienterat, där aktuella handlingar
ständigt modifierar samma framtidsvisioner.
Fyra i berättelsen återkommande (och delvis sammanflätade) entreprenöriella handlingar kommer här att lyftas fram. Dessa är; 1) involveringsarbete, 2)
navigeringsarbete, 3) associeringsarbete och 4) visualiseringsarbete. De två
förstnämnda skulle kunna sägas vara mer relaterade till ”inifrån-och-ut”
processer genom dess koncentrering på innovationens framväxt, medan de
två senare kan härledas till ”utifrån-och-in” processer som i ideologiska termer omskriver verksamheten till ett passande innehåll. Två av dem (involvering och associering) lägger fokus främst på en stabilisering av nuet, och de
andra två (navigering och visualisering) på en dialog om framtiden99.
Samtliga områden är viktiga beståndsdelar i entreprenörernas handlingsmönster under etableringsprocessen och dess innehåll färgas av entreprenörens verklighetsuppfattningar och motiv, scenens betingelser och eftersträvbara och tillhandahållna hjälpmedel. Eller som Johannisson (2005) skriver;
»I entreprenöriella processer bejakas den fria och spontana (inter)aktionen.
Själva handlandet skapar förutsättningar för realisering av en verksamhet
även om dess slutliga form kan vara fjärran från den bild/vision som de ursprungliga förväntningarna tecknade. Initiativtagaren till en annorlunda tolkning av tillvaron, entreprenören, skaffar sig i lag med andra kontroll genom
att förespråka och materialisera en alternativ (lokal) verklighet. Parallelliteten i ord och (fysisk) handling är central eftersom utvecklingen aldrig låter
sig tänkas, än mindre planeras fram, utan måste formas interaktivt, i konkret (sam)handling.« (Johannisson, 2005:284)
Involveringsarbete: att söka upp, bjuda in och stabilisera
För båda projekten var det helt avgörande hur väl man lyckades involvera
och engagera resurser från sin omgivning till att arbeta i och för innovationerna. Sökandet riktades mot såväl finansiella, intellektuella som fysiska
resurser. Saras Sarasvathy (2001) menar att det vid skapandet av nya verksamheter finns två tankesätt i beslutsfattandet för att åstadkomma entreprenöriella resultat; vad hon kallar ”causation” (rationell planering) och ”effectuation” (genomförande, verkställande). I första fallet söker entreprenören
nya resurser för att skapa en given, bestämd effekt. I det andra fallet utgår
entreprenören från de resurser som redan finns tillgängliga och använder
99
Johannisson (2005:317-319) pekar istället på tre parallellt pågående processer under etableringen av nya organisationer; 1) evenemangets fortgående gestaltning, 2) en inre dialog inom
evenemanget och 3) en yttre dialog med omvärlden. Involveringsarbete (och i viss mån associeringsarbete) skulle i denna uppdelning kunna länkas till gestaltning av evenemanget, navigeringsarbete till intern dialog inom evenemanget och visualiseringsarbete (och i viss mån
associeringsarbete) till extern dialog med omvärlden.
243
dessa för att improvisera fram nya effekter. Det senare tillvägagångssättet
kan också relateras till vad Claude Lévi-Strauss (1962/1966) kallar ”bricolage”, vilket innebär att man ”making do with whatever is at hand” (Baker
& Nelson, 2005:330).
»Causation processes take a particular effect as given and focus on selecting
between means to create that effect. Effectuation processes take a set of
means as given and focus on selecting between possible effects that can be
created with that set of means.« (Sarasvathy, 2001:245)
För ”causation” ligger utmaningen således i att jaga och dra in externa resurser (som ofta anses vara i brist) medan ”effectuation” snarare fokuserar på
entreprenörens egen kreativitet och flexibilitet utifrån givna medel. Sarasvathy anser att båda resoneringssätten är integrerade och sker överlappande
men att entreprenörskapslitteraturen traditionellt har lagt störst vikt på det
förstnämnda trots att det senare tankesättet torde spegla entreprenörens vardag bättre. För henne är entreprenören en verkställare med god föreställningsförmåga som längst vägen tar vara på en mångfald av oplanerade möjligheter, och ur detta perspektiv kan man förstå Johannissons (2005) erfarenheter från ett eget, iscensatt entreprenöriellt projekt;
»Traditionella bilder av den framväxande organisationen som antingen
trängtande efter resurser eller desperat sökande efter affärsmöjligheter ersattes av övertygelsen om att både uppslag och resurser fanns i överflöd.«
(Johannisson, 2005:323)
Sökande efter finansiella medel
En vanligt uppmärksammad utmaning för nya verksamheter är säkerställandet av basfinansiering (Landström, 2003). Parallellt med att entreprenören
bygger upp sin långsiktiga verksamhet måste hon jaga utvecklingsresurser
för kortsiktig överlevnad, vilket temporärt till och med kan överta den mesta
tiden och energin. Här bör det dock poängteras att andra forskare ser på det
finansiella kapitalets betydelse som något av en myt, vars slagkraft felaktigt
håller kvar entreprenörskapet i ekonomiska rationalitetstermer. Johannisson
och Abrahamsson (2004) visar exempelvis i en studie av snabbväxande
svenska företag att man i 95 procent av dessa företag (retrospektivt) anser att
framgången främst berott på socialt kapital100 snarare än finansiellt kapital. I
denna avhandlings två studiefall var sökandet efter finansiella resurser trots
allt en tydlig ingrediens under i princip hela intrigen. De olika projekten tog
dessutom skilda vägar i sökandet efter finansiella uppbyggnadsmedel, då
100
Den franske sociologen Pierre Bourdieu (1986) skiljer mellan ekonomiskt, socialt och
kulturellt kapital. Ekonomiskt kapital baseras på tillgång till ekonomiska resurser. I det sociala kapitalet inkluderas aspekter såsom grupptillhörighet, nätverksrelationer, influens och
support. Det kulturella kapitalet innefattar kunskap, erfarenheter, utbildning etc., vilket ger
innehavaren högre samhällsstatus och legitimitet. De två senare formerna av kapital har uppmärksammats inom företagsekonomin mycket genom dess koppling till det så kallade intellektuella kapitalet (se ex. Stewart, 1997; Sullivan, 2000; Sveiby, 1997).
244
entreprenörernas attityder och den valda scenen starkt påverkade vilka möjligheter som ansågs stå till förfogande.
För Tomas och Erik var det naturligt att gå till det regionala innovationssystemets aktörer och en stor del av den första tiden gick därmed åt till att bearbeta dessa ”makro-aktörer” genom lobbying och säljaktiviteter. Som Erik
sa; ”Vi har pratat med politiker tidigare […] Det gäller bara att det blir en
sådan fruktsallad som flera aktörer kan acceptera. Någon blir huvudman
och någon finansiär och någon…” (se sid. 58). Anders och Idébanken sökte
inledningsvis en mindre summa i etableringsstöd från Almi men fick avslag.
Istället bekostade han uppstarten med egna medel. Detta är något som bland
annat Amar Bihde (1992) skulle kalla en ”bootstrapping”-strategi101, som
på ett sätt gav Anders en större frihet men också en högre privat ekonomisk
risk jämfört med Erik och Tomas som var anställda med fast lön. Med tiden
kom visserligen en privat affärsängel in som långivare men Idébankens öde
var ändå främst sammankopplat med Anders egen privatekonomi. Därför
ställdes också krav på honom att snabbt försöka få innovationen att börja
generera intäkter, varpå affärsmodellen om och om tvingades justeras i detta
syfte. Frustrationen och besvikelsen var dessutom påtaglig när de ekonomiska resultaten förblev frånvarande.
I båda fallen ledde jakten på finansieringsmedel till en hög stressfaktor under
hela berättelsens gång och blev en del-intrig i det entreprenöriella dramat. I
Offertkraft/Kompetensarena Västs fall krävdes ett ständigt framhållande av
projektets nytta gentemot huvudmännens krav och behov medan det i Idébankens fall fordrades en kontinuerlig avstämning mot markandens betalningsvillighet. Detta ledde i sin tur till att de två koncepten ständigt justerades, konkretiserades och förfinades.
Skapande av systeminfrastruktur
En självklar del i utvecklingen av innovationens existensberättigande var
givetvis att konstruera den systemtekniska infrastrukturen och det konceptuella användningsupplägget. Att gå från vaga idéer till ettor och nollor i programkod kräver ett översättningsarbete mot en allt fastare form (Latour,
1992; Law, 1994) Arbetet med att få systemet funktionellt och designmässigt
tilltalande skedde genom internt arbete men också via kontinuerliga iterationer med omvärlden.
101
Bootstrapping innebär att man genom olika sätt självfinansierar sin verksamhet utan hjälp
av externa finansiärer. Winborg (2000) och Winborg & Landström (2001) har gjort empiriska
undersökningar kring Bootstrapping-metoder i svenska företag där de bland annat identifierades en mängd olika tekniker som sedan delades in i olika kategorier. Även en liknande studie
av amerikanska företag har gjorts (Ebben & Johnson, 2006) där slutsatsen var att företagens
metoder för bootstrapping förändrades över tid.
245
På vägen etableras även olika mekanismer i syfte att få omgivningen att ge
tillåtelse till fortsatt fortskridande. Systemplattformarna och deras design och
funktionalitet blev givetvis en viktig källa för införsäljning i sig men de var
långt ifrån de enda medlen. Bland annat producerades en mängd dokument
och texter i form av projektbeskrivningar, PowerPoint-presentationer, broschyrer, e-mailutskick, kontrakt, och mötesprotokoll i syfte att översätta
plattformarnas funktionalitet till de olika intressenternas upplevda önskningar. Särskilt i Offertkraft/Kompetensarena Västs fall var det här helt centralt
eftersom systemet ganska långt in i berättelsen hölls mer eller mindre avskiljt från utomståendes åsyn, men även i Idébankens utfördes mycket av
detta ”extra” materialiseringsarbetet.
Ett exempel som kan nämnas var när Erik och Tomas försökte återvinna
förtroendet från Åke och VGR och därför bekostade utvecklingen av en systemprototyp för att synliggöra hur konceptet kunde tänkas fungera. Här blev
prototypen ett hjälpmedel för att få manöverutrymme (ex. Erik: ”med privata pengar betalade för en prototyp. Alltså, det är svårt att presentera saker
om man inte har något att visa upp [...] Och detta gjorde att vi bland annat
kunde kommunicera bättre med Åke”, se sid. 71). Det återvunna förtroendet
hos Åke öppnade senare i sin tur nya dörrar men; ”Allt det där underlättades
egentligen av prototypen. Den var helt klart nödvändig och utan den skulle
projektet inte existera nu” (se sid. 72).
Formering av en innehållsmässig ”kritisk massa”
I både Offertkraft/Kompetensarena Västs och Idébankens fall var det framför
allt mängden plattformsinnehåll som tillsammans skapade innovationens
värde. Utan detta fanns, oavsett systemtekniska kvalifikationer, inga förutsättningar för någon verksamhet alls och ju fler man lyckas koppla till sig
desto starkare skulle innovationen bli. Man talade om att nå en ”kritisk massa” men definierade aldrig dess mängd i direkta siffror. Övertygelsen var
dock stark om att när man väl uppnått denna nivå skulle processerna ta fart
av sig själv och sedan automatiskt generera ytterligare innehåll och värde då
positiva feedback-loopar och nätverkseffekter uppenbarade sig.
I Offertkraft/Kompetensarena Västs fall låg fokus främst på att bygga en
kritisk massa av informationsinnehåll i systemet. Tanken var att om man
kunde få upp mängden intressant kompetens- och resursinformation så skulle
systemet locka användare och viljan stiga från andra aktörer att också lägga
in data i systemet (ex. Erik: ”När man nått den kritiska massan börjar folk
se att konkreta värden genereras. Innan dess är det inte lika lätt att förmedla
detta”, se sid. 83). För Idébanken riktades koncentrationen främst mot att
öka besöksstatistiken, antal medlemmar och antal startade kampanjer på
portalen eftersom dessa parametrar ansågs främst påverka innovationens
attraktionskraft (ex. Anders: ”Skulle Anders kunna driva upp Idébanken så
246
att vi har tiotusen kreativa och smarta människor så måste det ju finnas ett
värde i det…?”, se sid. 121).
Utan den kritiska massan fanns i inledningsskedet inga direkta incitament för
intressenter att ansluta sig vilket ledde till något av ett moment 22. Samma
problematik gällde för både Offertkraft/Kompetensarena Väst och Idébanken, eftersom värdet av att gå in i ett nätverk baseras på hur många andra
som redan gjort det (Shapiro & Varian, 1998). Hur projekten gick till väga
för att skapa denna viktiga kritiska massa av involverade och engagerade
aktörer utgjorde således ett huvudspår i dramats intrig.
Sociology of Translation som tankemodell för materialisering
Ett ramverk för att beskriva och diskutera hur entreprenörernas involveringsarbete skedde i praktiken är ett synsätt som kallas Sociology of Translation102, introducerat av bland annat Michael Callon, Bruno Latour och John
Law. I en redan klassisk text följde Callon (1986) hur några franska forskare
försökte mobilisera stöd för en vetenskaplig studie. Projektet syftade till att
undersöka möjligheterna att öka tillväxten av musslor i St Brieuc Bay genom
en japansk teknik som de fått kunskap om. Callon berättar hur forskarna
genom fyra moment – problematization, interessement, enrolment och mobilization – gick till väga för att skapa engagemang för idén och införliva ett
ökande antal element (mänskliga och icke-mänskliga) som allierade i deras
allt stabiliserande och materialiserande projekt.
Med ”problematization” beskriver Callon hur forskarna initialt konstruerade
den sceniska verkligheten runt omkring sig genom att gruppera annars utspridda element i definierade fack och peka på deras gemensamma relationer, mål och behov (jmf. ex. Offertkraft/Kompetensarena Västs tillväxtretorik gentemot politiker och Idébankens öppna innovationsretorik mot potentiella samarbetspartners). Forskarna påvisade vidare hur deras egen projektidé
länkade sig till de utpekade gruppernas intressen. Till gruppen yrkesfiskare
lyftes exempelvis fram en oroande berättelse om risken för utfiskning och
för forskarkollegor pekades på hur spännande det vore att veta mer om den
nya japanska metoden. Forskarnas projektidé målades upp som en gemensam obligatorisk punkt för de olika grupperingarnas intressen att passera.
Med ”interessement” förklarar Callon hur forskarna försökte få sin problematisering att accepteras av de utpekade elementen och med olika hjälpmedel (”interessemenet devices”) leda in dem i sina respektive fördefinierade
102
Sociology of Translation är ett analytiskt ramverk som enligt Callon (1986:197) är “particularly well adapted to the study of the role played by science and technology in structuring
power relations”. Han skriver också att; “This endeavour consists of four moments which can
in reality overlap. These moments constitute the different phases of a general process called
translation, during which the identity of actors, the possibility of interaction and the margins
of manoeuvre are negotiated and delimited” (Callon, 1986:203).
247
identiteter. Dessa verktyg (jmf. ex. Offertkraft/Kompetensarena Västs systemprototyp och projektplan eller Idébankens ideologidokument) måste
dessutom skydda de skapade rollerna från andra konkurrerande processer
som i konkurrens försöker definiera dem på andra sätt.
Men även om rollstrukturen blivit framgångsrikt införd kan dessa hjälpmedel
inte ensamma säkra alliansens stabilitet. Parallellt behövs dessutom argumenterande förhandlingar, förförande införsäljningar och ibland till och med
hot eller tvång för att koordinera det ännu bräckliga nätverket. Det här är
”enrolment” enligt Callon och är ett svårt och känsligt arbete eftersom de
förbestämda aktörerna inte alltid vill spela enligt de föreslagna manuskripten
vilket kan leda till kontroverser, diskussioner, ifrågasättanden, konflikter och
maktstrider. Den fjärde fasen är ”mobilization”, då allianspartners åtminstone tillfälligt har tämjts och kontroverserna tystats ned. Från en allt större
mängd lydande och samtyckande aktörer kan innovationen få ökad styrka
och befästa sin position eftersom entreprenörerna nu blir språkrör för hela
nätverket. Ju fler som ansluter sig, desto svårare blir det för motståndare att
angripa och ifrågasätta innovationens legitimitet.
Den inledande idén blir således under processens gång allt mer spridd och
materialiserad. Entreprenörens syr ihop ett nät av annars heterogena element,
vad Thomas Hughes (1986) kallar ett sömlöst nät (”a seamless web”) av
aktörer som genom sina komplexa relationer manifesterar innovationen och
på sikt förhoppningsvis gör den till ett förgivettagande. Utifrån det här perspektivet kan entreprenören ses som en ”heterogeneous engineer” (Law,
1987), vars mål är att parallellt förhandla med en mängd olika element.
»The stability and form of artifacts should be seen as a function of the interaction of heterogeneous elements as these are shaped and assimilated into a
network. In this view, then, an explanation of technological form rest on a
study of both the conditions and the tactics of system building […] I call such
activity heterogeneous engineering.« (Law, 1987:113)
I takt med att viktiga aktörer anslöt sig till de två stuiefallen gavs möjligheter
för entreprenörerna att ”prata i deras namn”. Offertkraft/Kompetensarena
Väst kunde agera språkrör för VGR och Teknikbrostiftelsen och därmed
länka sig till det västsvenska innovationssystemet när man åkte runt och
försökte locka in fler allierade (ex. Erik: ”Legitimitetsmässigt gör man en
avvägning […] Är det bättre att säga att vi kommer från Teknikbrostiftelsen
för att vi är hos ett företag som vet vilka dem är så gör vi naturligtvis det, så
att trösklarna för mottagandet blir lägre”, se sid. 68). Idébanken kunde visa
upp samarbeten med Almi och SUF, peka på planerna att upprätta verksamhet i Australien och Dubai och påvisa relationer till Open Innovationrörelsen. I båda fallen stärktes projekten av de allt mer frekventa kopplingarna till utvalda aktörer. Involveringsarbetet i form av debattering, lobbying
248
och marknadsföring blev således minst lika viktigt som det konceptuella och
systemmässiga arbetet.
De potentiella alliansaktörerna var dock många gånger svåra att övertala och
långsiktigt hålla kvar och även om de i ord höll med om entreprenörernas
retorik resulterade det sig inte alltid i konkret handling. Offertkraft/Kompetensarena Väst hade exempelvis stora svårigheter att få företagen att engagera och länka sig till projektet (ex. Erik: ”Delvis hade jag kanske inte räknat med att man hela tiden måste leda allting ända in i mål. För
annars stannar det av. Det finns tröghetslagar. Det är som att springa i sirap”, se sid. 91). För Idébanken fick man med sig Almi, SUF och andra
organisationer i överenskommelser om samarbete men rent praktiskt ledde
det inte vidare till några konkreta initiativ (ex. Anders: ”Jag är luttrad… inte
fan har det hänt något…”, se sid. 168).
Navigeringsarbete: att hantera en oviss framtid
Eftersom tillvaron för entreprenörer under ett pågående förlopp är oviss och i
ett ständigt kaos skulle man kunna anta att planering varken är möjlig eller
nödvändig där små, tillsynes obetydliga förändringar långt senare kan leda
till stora, oförutsägbara konsekvenser (Stacey, 1995). Johannisson (2005)
lyfter fram intuition103 och improvisation104 som viktiga drivkrafter i att omforma vision till handling, men inte som ersättning utan som komplement till
planer och strategier. För även om tillvaron under entreprenöriella förhållanden är under ständig rörelse, kantad av överraskningar och oväntade utfall,
spenderar studiefallens entreprenörer mycket tid åt att försöka tygla framtiden, eller åtminstone förbereda sig för dess irrationaliteter. Entreprenörer i
vardande ställer sig nyfiket frågan; ”Vad skulle hända om jag gjorde såhär?”
Deras tilltro till förmågan att gissa sig till svaret verkar finnas latent, liksom
den ofta förekommande förvåningen när saker inte blir som man tänkt sig.
Alltså; ut mot externa intressenter agerar entreprenörer ”As If” (Gartner et
al., 1992) men i de mer interna domänerna tänker de mer i form av ”What
If” (Gartner, 2007). Man använde önskebilder, scenarios och visioner som
guide till handlandet (ex. Erik: ”Jag kan inte säga att vi har en önskebild hur
det ska se ut om två år men under nästkommande år så, ja. Önskebilden är
att VINNOVA och Regionen finansierar det”, se sid. 52), men är inte sena att
revidera dem då verkligheten visar upp ett annat utfall (ex. Anders: ”Man
103
Med intuition menar Johannisson (2005:95); ”erfarenhetens dolda sida som rymmer en
repertoar av handlingsmönster vunnen ur tidigare reflekterad praktik […] Intuitivt agerande
innebär att man gör något ’på känn’”.
104
Med improvisation menar Johannisson (2005:223); ”den del av vardagstillvaron där
individen utvecklat praktiker som varken är fria eller ofria, varken medvetna eller omedvetna”, och drar likheter med Bourdieus begrepp ”habitus” (Bourdieu, 1972/1977).
249
kan ju undra varför jag inte gjorde detta tidigare. Varför gjorde jag inte
såhär från början? Svaret är väl att jag inte vågade”, se sid. 145).
I både Idébankens och Offertkraft/Kompetensarena Västs fall fanns hela
tiden en övergripande målbild och mer eller mindre rationellt fattade beslut
om vilka aktiviteter som krävdes för att nå dit (ex. Erik: ”Att nå dom där
projektmålen och att leverera. Deadlines ställer ju krav. Vi brukar säga; ’det
som för utvecklingen framåt är krig och deadlines’”, se sid. 75). Denna vision ändrades också med jämna mellanrum; ibland i små steg, ibland med
större. Osäkerheten om man valt rätt väg var ofta närvarande (ex. Anders:
”Jag har grubblat väldigt mycket den sista månaden på varför det inte lossnar. Det finns en spärr någonstans… Vad gör jag för fel? Uttrycket jag mig
korkat eller vad…?!”, se sid. 170), liksom den genuina glädjen när alla bitar
plötsligt föll på plats (ex. Anders: ”Jag kan ibland gå och älta vissa uttryck
och det senaste uttrycket visar nog att jag mår rätt bra; ’Käglorna faller en
efter en’”, se sid. 162).
Johannisson (2005) ser entreprenörskapet som fyllt av en mängd paradoxer.
Det innehåller spår av både revolution och evolution, beroende och oberoende och entreprenören är både anarkist och organisatör; visionär såväl som
handlingsmänniska; fattandes beslut på grundval av erfarenhetsbaserat
lärande liksom reflektion. I kontrast till rationellt planerade strategier diskuterade Charles Lindblom (1959) beslutsfattande i form av vad han kallade
”muddling through”, eller stegvisa förändringar med kontinuerliga (ändlösa)
justeringar. Henry Mintzberg (1978) delade upp strategibegreppet i avsedd
(”intended”) och genomförd (”realized”) strategi och menade att vägen dem
emellan kan ske genom planerade (”deliberate”) och oplanerade (”emergent”) strategiska handlingar. James Quinn (1978) myntade termen ”logical
incrementalism” som ett sätt att överbrygga analytiska och handlingsmässiga aspekter av strategiska beslutsprocesser. Enligt Quinn är det initialt omöjligt för företagaren att förutse vilka krafter som kommer att bestämma organisationens framtid, så det enda sättet är att göra kalkylerade gissningar, och
därefter;
»They then proceed incrementally to handle urgent matters, start longerterm sequences whose specific future branches and consequences are perhaps murky, respond to unforeseen events as they occur, build on successes, and brace up or cut losses on failures. They constantly reassess the
future, find new congruencies as events unfurl, and blend the organization’s
skills and resources into new balances of dominance and risk aversion as
various forces intersect to suggest better – but never perfect – alignments.
The process is dynamic, with neither a real beginning nor end.« (Quinn,
1978:17-18)
Samtidigt som Quinn visar upp entreprenörskapets ständiga föränderlighet
ger han också ett intryck av att entreprenören så gott som möjligt försöker
tygla krafter som existerar utanför den organisation hon skapar. Och entre250
prenörerna visar då och då själva liknande uppfattningar (särskilt i svåra
tider) om mer eller mindre deterministiska lagar som bestämmer och väljer
ut vilka som vinner och förlorar. Det fanns till och med tillfällen då aktörerna önskade att andra skulle fatta inriktningsbesluten åt dem (ex. Erik: ”Vi
kan måla tavlan, vilket vi är jäkligt bra på, men om dom identifierar hur
ramen kan se schysst ut så hjälper det bara oss […] Vi sköter själva skutan
om dom säger att målet är Buenos Aires”, se sid. 92). Men lika snabbt vände
de på resonemanget och lyfte in sin egen handlingskraft som utslagsgivande
för hur berättelsen skulle sluta (ex. Anders: ”Nu har jag två år bakom mig
och det har visserligen inte blivit någon kommersiell framgång än men jag
tror ju fortfarande på det jag håller på med”, se sid. 109). Det senare synsättet kan tänkas vara mer produktivt för entreprenörens kreativa skaparkraft.
»Genom att uppleva tillvaron, verkligheten, som konstruerad och iscensatt
av oss människor ökar (enligt min mening) både förutsättningarna för och
behovet av att praktisera entreprenörskap radikalt. För det första blir svängrummet för entreprenörernas fantasi och agerande många gånger större än
om man föreställer sig världen som en gigantisk kropp eller apparatur som
till varje del har en bestämd och nära nog evig form och figur. För det andra
handlar skapande av något nytt inte i första hand om att upptäcka tidigare
obekanta naturfenomen eller att komma på avancerade tekniska lösningar.
Det gäller mer att mobilisera sitt eget engagemang och egen övertygelse,
mer om att övertyga och engagera andra.« (Johannisson, 2005:40)
Associeringsarbete: att göra innovationen legitim
I de första faserna av utvecklingsarbetet finns oftast inget känt, inarbetat
varumärkesnamn, inga stabila relationer med omgivningen och inget historiskt ”track-record”. Det är således förknippat med en större osäkerhet och
risk för individer såväl som organisationer att alliera sig med nya projekt än
med gamla beprövade verksamheter. I jakten på en kritisk massa är därmed
associeringsaktiviteter en viktig punkt på entreprenörernas dagordning för
att skapa förtroende och legitimitet. I skedet då innovationen är i ständig
förändring och osäkerheten om den nuvarande och framtida verksamheten är
överhängande försökte både entreprenörerna i Offertkraft/Kompetensarena
Väst och Idébanken aktivt och intensivt att koppla sig till redan befintliga
strukturer och på så sätt låna lite av deras redan etablerade stjärnglans. På
liknande sätt som reklammakare associerar varumärken till sport- eller filmstjärnor ville entreprenörerna länka sig till passande element i sin omgivning.
Man associerade sig till bland annat till välkända aktörer. Offertkraft/Kompetensarena Väst etablerade tidigt kontakt med Västra Götalandsregionen och Teknikbrostiftelsen som inte enbart gav dem kapital, materiella
resurser och kontaktnät utan också ett viktigt förtroendekapital. Samma gällde för Idébanken och deras samarbetsavtal med bland annat Almi och
251
Svenska Uppfinnarföreningen. Att låna denna legitimitet gjordes dock inte
gratis. Vissa krävde återbetalning i form av del i levererade resultat, gentjänster och erbjudanden medan andra ville ha insyn i verksamheten och
medbestämmande genom exempelvis mötesprotokoll, styrgrupper och andra
former av kontrollmekanismer (ex Erik: ”att nå dom där projektmålen och
leverera. Deadlines ställer ju krav […] Om man har en månad på sig att
beskriva eller göra något, ja då gör du det på en månad”, se sid. 75). Inkorporeringen av andra aktörers legitimitet innebar också en automatisk positionering som i vissa fall kunde gagna innovationen men i andra fall hämma
den. Att associera sig till VGR och Teknikbrostiftelsen ledde automatiskt
tankarna till en stark innovationssystemskoppling, vilket var ett naturligt steg
för Offertkraft/Kompetensarena Väst som fokuserade på regional tillväxt.
För Idébanken var det inte lika självklart att sammankopplas med Almi och
SUF i positioneringshänseende, då dessa av många kunde ses ha en mer
traditionell stämpel tvärtemot den ”nya” innovationsprocessen som Idébanken retoriskt förespråkade. Men trots en ganska stor skepticism gentemot
”innovationssystemet” anslöt sig Idébanken med tiden ändå på olika sätt dit.
Den styrka som systemet antogs kunna bidra med i form av upparbetade
relationer och vägar till offentliga finansieringsmöjligheter blev enkelt för
lockande för att stå emot (ex. Anders: ”sen kan man ju tänka sig att Idébanken kommer uppfattas som mindre fritt också framöver eftersom vi blir en
kugge i ett större system. Jag kanske riskerar att sudda ut min identitet genom det här, men å andra sidan har jag inget val heller. Jag har inte förmågan att stå ensam”, se sid. 162). I detta fall kunde det därför snarare ses som
att Almi och SUF enrollerade Idébanken än tvärtom, i syftet att bli associerade med något nytt och fräscht.
Men det var inte enbart från andra organisationer som entreprenörerna hämtade styrka. Man valde också ut specifika etablerade ideologier som man
ramade in koncepten med. Och här visas än en gång det sceniska valets betydelse. I Offertkraft/Kompetensarena Västs fall var det tydligt hur man använde sig av retoriken kring innovationssystem, Triple Helix och kluster i
syftet att främja regional ekonomisk tillväxt och genom att etikettera sig som
en Triple Helix-satsning gavs en positiv positionering gentemot ett antal
centrala allianspartners. Idébanken lutade sig istället mot tankarna bakom
open Innovation, Open Source och Internets Web 2.0 för att visa upp sin
ideologiska bas och identitet. Anders nämnde också gärna andra projekt och
innovationer som hade blivit framgångsrika genom ett öppet tillvägagångssätt, såsom Skype, Blocket, yet2.com och MySpace.com.
Även på detta sätt förflyttades fokus från själva plattformens ännu oslipade
skavanker till något igenkännbart, stabilt, säkert och politiskt korrekt (ex.
Anders: ”därför använder jag [”Den Öppna Innovationsprocessen”] mycket
tydligare idag när jag är ute och pratar. Det är min argumentering, innan
jag berättar om själva systemet. Och får man en förståelse och acceptans
252
kring detta synsätt, ja då blir det lättare att gå vidare med systemet och visa
exempel på hur det stödjer”, se sid. 151). Till skillnad från aktörer som
drogs in i projektet krävde ideologierna ingen explicit återbetalning. Däremot begränsades i viss mån handlingsutrymmet då man för att få legitimitet
och förtroende inom sin positionering var tvungen att följa ideologiernas
normer och värderingar. Offertkraft/Kompetensarena Väst blev exempelvis
genom sin regionala fokusering geografiskt begränsad i spridningsväg. För
Idébanken ställde värderingar som öppenhet och delaktighet krav på Anders
att bjuda in medlemmarna i att bestämma plattformens utveckling (ex. Anders: ”Så jag tvingas ta ställning, bära eller brista, och det kändes lite djärvt
att våga göra, för tänk om det misslyckas…?”, se sid. 156).
Visualiseringsarbete: att visa upp framtiden
Honing och Karlsson (2004) undersökte i en longitudinell studie över 396
etablerande organisationer vilka faktorer som låg bakom skrivandet av affärsplaner och hur mycket de påverkade företagets verkliga praktik. De fann
att de främsta orsakerna bakom framtagandet var institutionella variabler
såsom imitering och krav från externa intressenter. Det fanns heller inga
indikationer på en positiv relation mellan affärsplansskrivande och ekonomisk framgång. För Offertkraft/Kompetensarena Väst fick projektplanen
snarare en viktig funktion som hjälpmedel för att övertyga potentiella intressenter om att initiativet låg i riktning med deras uttalade mål. Eftersom
RUN, som beslutar om VGRs ekonomiska åtaganden, endast gav tidsbaserad
finansiering (tre månader, ett år etc.) var införsäljningsprocessen dessutom
tvungen att med jämna mellanrum återupprepas. I Idébankens fall blev istället ett annat dokument av central betydelse; värderingsdokumentet ”Den
Öppna Innovationsprocessen”. Innan dessa tankar blivit nedskrivna fanns de
osorterade i Anders medvetande men i materialiserad form färdades de lättare till nyhetsbyråer såväl som till befintliga och potentiella intressenter.
När innovationer är under tidig utveckling är idéer, koncept och systemarkitektur ännu vaga, tvetydiga och konstant föränderliga. De kan ta många olika
riktningar och sluta någonstans långt ifrån den ursprungliga planen. Under
denna skapelseprocess vill entreprenörerna att utomstående aktörer ändå
skall bidra med information, åsikter och förslag, stöttning och legitimitet.
För att få de externa personerna att vilja lägga tid och resurser i projektet
måste de ännu luddiga innovationerna beskrivas och översättas i termer som
är förståeliga och attraktiva. Detta visualiseringsarbete innebär att i förklarande termer konkretisera syfte, funktionalitet och fördelar med innovationen
som en självklar del i säljarbetet gentemot en förhoppningsvis lyssnande
omgivning. Texterna finjusteras och anpassas gentemot de olika intressentgruppernas olika förväntade behov (ex. Erik: ”Hela tiden när man ska över253
tala någon, vare sig det är politiker eller någon annan, bör man tänka sig in
i vad personen på andra sidan bordet förväntar sig”, se sid. 60).
Nils Brunsson (1989) poängterar skillnaden i vad som görs och vad som
sägs göras i en organisation, vad han kallar ”organized hypocricy”. Genom
att organisationen upplever oförenliga ideologiska krav från omgivningen
som dessutom många gånger står i konflikt med den egna verksamhetens
effektivitet bör enligt honom den politiskt orienterade (retoriska) dimensionen separeras från den handlingsorienterade dimensionen. Detta ”hyckleri”
beror inte nödvändigtvis på att man inte vill förena ord och handling utan
ibland för att man helt enkelt inte kan. För Offertkraft/Kompetensarena Väst
och Idébanken överrensstämde inte heller alltid entreprenörernas berättelser
om projektet med den egentliga verksamhetens praktik. Utåt gav de ofta en
idealiserad bild om den framtida innovationen för att frigöra eget handlingsutrymme att kunna koordinera konstruktionsarbetets kollektiva process (ex.
Erik: ”jag ska inte säga taktiskt men vi tänkte att det kanske är så att politikerna tycker det är svårare att säga nej till elektronik, material, bioteknik
[…] och så vidare”, se sid. 63). På detta sätt avskiljdes mer eller mindre
beskrivningarna om innovationen från innovationsbyggandet självt (ex. Erik:
”Menar du hur systemet är utvecklat och uppbyggt? Nej det påverkas inte.
Det påverkas inte för fem öre av vad de skriver. Däremot är det mer av omvärldsbevakning eller strategisk säljargumentation”, se sid. 61). Texterna
blev ett utmärkt medium för entreprenörerna att skapa en trovärdig och
passande berättelse som fungerade i varierande sammanhang. Dessa hade en
god spridningspotential eftersom de lättare kunde förflyttas i tid och rum och
en flexibilitet som översteg innovationen då förändringar i texterna var
mindre kostsamma än modifieringar i system och koncept. Beskrivningarna
av innovationen fick en kameleont-effekt som gjorde det möjligt att samtidigt på olika platser anpassa sig till en varierande terräng och smälta in i
åskådarnas fragmenterade tycken och smakriktningar.
Star och Griesemer (1989) myntade begreppet ”boundary object” för hur
allierade aktörer från olika sociala världar parallellt och på skilda sätt kan
skapa mening av en och samma verksamhet. Samtidigt som huvudmännen
såg Offertkraft/Kompetensarena Väst som ett regionalt tillväxtinitiativ i god
Triple Helix anda såg projektledarna det som ett jobb, en anställning, och
potentiella användare som ett möjligt sökverktyg. Bryter man ned användargruppen mer detaljerat kunde också exempelvis småföretagen, storföretagen,
forskningsinstituten och universiteten förhålla sig till Kompetensarenatanken på olika sätt. Det är alltså inte enighet och konvergens bland aktörerna som är en nödvändig målsättning, utan att innovationen är öppen och
flexibel för flera samtidiga tolkningar. Detta trycker också Weick (1979) på;
att individer går samman i kollektiva strukturer inte i första hand för att skapa och upprätthålla gemensamma mål utan för att man behöver gruppen som
254
ett medel för att nå egna mål. Medlemmarna delar tid, plats och energi med
varandra men inte nödvändigtvis visioner, önskningar och intentioner.
Men Offertkraft/Kompetensarena Väst och Idébanken är innovationer under
etablering vilket komplicerar processen ytterligare. Entreprenörerna skall
inte bara väva samman olika aktörers uppfattning om dagens situation utan
framför allt den framtida. Parallellt måste de alltså lyckas färdas in i det
okända med samtliga allianspartners och visa upp scenarios som är begripliga, attraktiva och överkomliga. Detta gör entreprenörskapet till en retorisk
balansakt för att attrahera olika, ibland motstridiga, preferenser. Det är också
ett ständigt sökande efter nya bundsförvanter som pratar positivt om innovationen och en aktiv hantering av dem som är ovetande, misstänksamma och
avståndstagande.
»The innovator’s work is very complicated. Not only does she have to fight
on those two fronts, dealing with supports that are removed and parasites
that are added; not only does she have to weave humans and nonhumans
together by imposing the politest possible behaviour on both; not only does
she have to attach nonhumans together; but she also has to know who,
among the engineers, executives, and manufacturers speaks for the good
actors that need to be taken into account.« (Latour, 1996:72)
Mats Alvesson pekar i boken Tomhetens triumf (2006) på en utveckling i
dagens samhälle där individer, yrkesgrupper och organisationer tenderar att
framhäva sig själva i en eskalerande grad av grandiositet som tillslut blir till
manipulerande och substanslösa illusionsnummer. Det kan även hos Offertkraft/Kompetensarena Väst och Idébanken sägas finnas en tendens att beskriva sig i grandiosa termer som då och då överstiger den grå vardagen.
Särskilt när det gällde planer och scenarios för framtiden fanns ständigt en
överhängande optimism. Till viss del krävde säkert omgivningens aktörer att
dessa positiva framtidsbilder målades upp men i långa loppet är det svårt att
föreställa sig att den uppblåsta ”imagen” av innovationen skulle kunna klara
sig utan konkret innehåll. Med tiden kommer nog ”sanningen” trots allt
ikapp, då de ytliga beskrivningarna måste backas upp av en verksamhet som
åtminstone inte avviker helt från de förförande berättelsernas skönhet.
255
Innovationernas spridning och mottaganden
Latour (1987) menar att entreprenörerna visserligen gör allt de kan för att
försöka ta kontrollen över sina innovationers spridningar men att deras öde
allt som oftast ligger i omgivningens händer. För visst är entreprenörerna
huvudpersoner men hur mycket de än modifierar och anpassar sina skript
och handlingar gentemot omgivningen finns alltid en viss inneboende tvekan
över dess reaktioner som driver dramat framåt. Omgivningens mottagande
har därmed en stor påverkan på om intrigen präglas av romantiska eller tragiska förtecken. Hur användarna väljer att tolka och omtolka de skript som
skapats är svårt (omöjligt?) att förutse även om det slutliga resultatet – huruvida innovationen tillslut blir världsberömd eller slängd på soptippen – retrospektivt endast är en enkel räkning av supporters.
»The fate of a statement depends on others’ behaviour […] at any point, the
trajectory of the ball may be interrupted, deflected or diverted by the other
team – playing here the role of the dissenters – and interrupted, deflected or
diverted by the players of your own team. The total movement of the ball, of
a statement, of an artifact, will depend to some extent on your action but to
a much greater extent on that of a crowd over which you have little control.«
(Latour, 1987:108)
Hur innovationer sprids har studerats av bland annat diffusionsforskaren
Everett Rogers (1995). Han lyfter fram fyra element som påverkar utfallet;
1) innovationen i sig, 2) dess kommunikationskanaler, 3) tiden, samt 4) det
sociala systemet. Han påpekar samtidigt att det finns ett stort mått av osäkerhet i förloppet.
»Diffusion is the process by which an innovation is communicated through
certain channels over time among the members of a social system […]
[D]iffusion is a special type of communication, in which the messages are
about a new idea. This newness of the idea in the message content gives diffusion its specific character. The newness means that some degree of uncertainty is involved in diffusion.« (Rogers, 1995:6)
Men trots denna inbyggda osäkerhet kunde Rogers ändå visa att innovationsspridning tenderar att utvecklas i en S-liknande kurva där den inledningsvis
går långsamt men tar fart då den så kallade ”kritiska massan” blivit uppnådd,
för att på slutet återigen avta i tillväxt. Ett flertal empiriska studier från en
rad olika akademiska fält såsom antropologi, sociologi, kommunikationsvetenskap, marknadsföring, media och ekonomi har funnit samma fenomen.
256
Långt tidigare än Rogers, teoretiserade den franske sociologen Gabriel Tarde
(1884/1962) kring liknande spridningsformationer i vad han kallade ”the
Laws of Imitation”. Tarde menade att spridningens natur ligger i människans
imiteringsförmåga som gör att enskilda innovativa tankar reproduceras
mångfalt. Han påpekade också att det i imiteringsakten alltid sker en förskjutning av det ursprungliga budskapet; åtminstone geografiskt men ofta
även innehållsmässigt. Imitering har således alltid en grad av innovation i
sig. Vad får då innovationerna att börja transporteras? Enligt Tarde ligger
drivkrafterna i tilltro (”beliefs”) och begär (”desire”) som i samspelet mellan innovationen och dess omgivning skapar passion till att föra dess budskap vidare. Detta kan jämföras med en studie av Latour (1996) som försökte reda ut varför planerna kring ett nytt transportsystem i Paris rann ut i sanden och där han drog slutsatsen att projektet dog på grund av brist på kärlek.
Också i vårt drama är det tydligt hur entreprenörerna ständigt försökt hålla
passionen och omgivningens engagemang levande, men det visar också hur
svårt det är att omvandla målet om en kritisk massa till en praktisk realitet. I
båda studiefallen attraherades medlemmar och innehållsmängd i mycket
lägre tillväxttakt än förväntat och någon kritisk punkt som satte igång de
positiva nätverkseffekterna sågs åtminstone inte till under tiden jag följde
processen. Det var också tydligt hur engagerade individer och organisationer
inte automatiskt behöll sin passion tiden ut. Det krävdes att entreprenörerna
hela tiden aktivt uppmuntrade dem med ord och handlingar och ändå tappade
allierade vänner med jämna mellanrum intresset. Vissa återfick engagemanget igen efter en tid och folk gick in och ut ur nätverket som det behagade dem. Siffror om antal medlemmar på Idébanken visade ur denna synvinkel en något missvisande bild. Antalet aktiva medlemmar var betydligt färre
än registrerade medlemmar. Att bli medlem innebar en möjlighet att använda
tjänsten och denna möjlighet användes i varierande grad.
Weick (1979) menar, som tidigare nämnts, att individer ansluter sig till kollektiva strukturer inte nödvändigtvis för att man lockas av gemensamma mål
utan snarare som ett medel för att kunna uppfylla egna personliga mål. Man
behåller sedan sitt aktiva medlemskap så länge den kollektiva strukturen
upplevs uppfylla dessa behov. Detta resonemang låter fullt rimligt, men i
Idébankens fall kan man utifrån enkät- och medlemskommentarer tolka att
individer drogs till sajten av nyfikenhet snarare än att de såg den som en
tillgång för att uppnå konkreta egna mål. Med tiden kunde medlemskapet
utvecklas till ett personligt verktyg för att fylla interna behov (ex. ”M”: ”Jag
använder Idébanken som utlopp för min kreativitet”, se sid. 217), men
många lockades åtminstone inledningsvis snarare av Idébankens ”framtida
potential” och grundläggande värderingar om öppenhet och delaktighet.
Kanske kan man utifrån beslutspsykologerna Kahneman och Tverskys
(1979) så kallade ”prospect theory” diskutera varför Idébankens medlem257
mar förblev relativt passiva under hela dramats gång. Enligt deras teori strävar människan efter att både maximera potentiella vinster men också att
minimera risken för potentiella förluster (”loss aversion”). Den senare drivkraften är dessutom enligt Kahneman och Tversky många gånger starkare.
Utifrån detta resonemang kan det tänkas att individer går in i nätverkskonstellationer som passiva medlemmar för att får uppsikt över eventuella gynnsamma affärer och fram tills att sådana observerats minimerar de sina finansiella och emotionella åtaganden. De blir då passiva ”möjlighetssökare” snarare än aktiva medlemmar. Om ett flertal av medlemmarna har denna inställning uppstår negativa feedback-loopar i form av minskade aktiviteter och
sålunda minskade potentiella vinster som i sin tur leder till ännu färre aktiviteter. Vissa indikationer visade sådana tendenser hos Idébankens medlemmar, då merparten av de svarande i enkätundersökningen angav att de främst
var inne på portalen för att titta på vad andra hade skrivit och för att få inspiration och idéer. Man kan även tänka sig att organisationer som Almi och
andra aktörer anslöt sig av ovanstående skäl; att ”inte missa Internet-tåget”
men ändå försökte undvika att satsa för mycket ”på fel häst” (ex. Anders:
”Det är något som gör att folk visserligen får en aha-upplevelse och tycker
det är smart och intressant, men när det sedan kommer till det enskilda beslutet så skjuter man på det”, se sid. 169).
Det är ur det här perspektivet alltså inte nätverkets mobiliserade medlemsantal som blir det intressanta eftersom de allierade ändå inte alltid agerar som
planerat. Utmaningen blir i så fall inte enbart att koncentrera sig på att öka
medlemskåren, utan också att omvandla passiva medlemmar till aktiva – det
vill säga att mobilisera passionen. Den förstnämnda aktiviteten har inte nödvändigtvis att göra med den senare (ökad medlemskår innebär inte automatiskt ökad aktivitet), men omvända relationen verkar mer sannolik (ökad
aktivitet leder till ökad medlemskår). Denna diskussion är dock något som
nästan alltid saknas i studier av exempelvis ”kritisk massa” och ”diffusion”.
För Kompetensarena Väst förelåg en skillnad mot Idébanken eftersom man
slutligen beslöt sig för att sälja in IT-systemet separat mot varje enskild klustersatsning i stället för att skapa en gemensam regional struktur. På detta sätt
behövde inte aktörerna ”samsas” om ett gemensamt användningssätt och
verktyget i sig var så pass flexibelt att det fanns möjlighet för processledarna
att tolka dess användningsområden baserat på respektive klusters kontext
(ex. Erik: ”Var och en får modifiera sin kartbild och alla behöver inte ha
samma karta”, se sid. 182). I jämförelse kan man säga att Idébankens koncept byggde på ett samlat agerande bland hela portalens medlemmar, vilket
gav mindre översättningsfrihet i det enskilda fallet. Det fanns ingen ”mellannivå” mellan entreprenörerna och slutanvändarna som fick tillåtelse att omvandla IT-systemets användningssätt för olika delgrupper.
258
För Kompetensarena Väst blev det alltså lite av en ”tvåstegsraket” i och med
att man koncentrerade sig på processledarna, som grindvakter till sina nätverkskluster. Detta tillvägagångssätt gav troligtvis större känsla av kontroll
för entreprenörerna i sin strävan efter att få igång användandet. Genom utbildning och säljaktiviteter mot specifika processledare ville man införa
verktyget ”uppifrån” (top-down) i respektive kluster. Projektets huvuduppgift blev således att skapa engagemang och passion först och främst hos
denna handfull aktörer. Även om mer eller mindre uttalade krav från VGR
som delfinansiär till klusterinitiativen med all sannolikhet påverkade processledarna att tänka kring möjliga användningssätt gavs en hög frihetsgrad i
övertalningsprocessen till att omtolka verktyget baserat på upplevda behov.
Detta innebar en fragmentering av användningsområden som minimerade
chanserna att skapa gemensamma ytor mellan klustren (vilket var den ursprungliga tanken) men ökade chanserna för verktyget att kunna bli insålt
överhuvudtaget.
Några olika röster från processledarna om IT-systemet ”Newton”;
Håkan, Microwave Road:
»Nu ser jag det som ett visualiseringsverktyg
för nätverk och kluster. För oss är det ju då
bara ett ytterligare sätta att visa upp oss […]
det är mer ett sätt att visa hur nätverk är
uppbyggda än ett sätt att samarbeta« (se sid.
189).
Kjell-Åke, Innovatum:
»…så vi behöver ett stödsystem […] så att vi
kan tanka ned alla tio personernas samlade
nätverk i en gemensam databas och göra det
sökbart för allihop« (se sid. 190).
Ett visualiseringsverktyg för att
demonstrera sitt nätverk externt.
Ett internt stödsystem för att
organisera och sprida kontakter
och information mellan personalen.
Catharina, Open Arena Lindholmen:
»…är idag en typ av databashanterare skulle
jag vilja kalla det« (se sid. 191). »det spontana området jag ser att vi kunde använda
verktyget är i de projekt som finns verksamma
hos oss […] hur vi än bär oss åt så måste ju
resultaten ur projekten på något sätt sammanställas och spridas« (se sid. 193).
En
databashanterare
som
exempelvis skulle kunna användas internt som en projektdatabas med sammanställningsoch uppföljningsrutiner inom
och mellan projekten.
Olivia, Biomedicin Väst:
»…det är väl ett skal, ett avancerat sökverktyg. För vår del är det ju jättebra så att man
kan följa hur den som har kategoriserat företagen har tänkt« (se sid. 196).
Ett skal till en redan befintlig
databas, för att underlätta sökandet av inlagd information.
Ur de fem intervjuerna med olika processledare som analysbas uppstår också
funderingar kring betydelsen av användarnas närhet till entreprenörernas
tolkningar och berättelser kring utvecklingen av innovationerna. Spontant
kunde man tänka sig att det vore gynnsamt för entreprenörerna att bjuda in
259
omgivningen till själva ”tankeverkstan” för att göra översättningsarbetet
enklare och mer överensstämmande. En intimitet mellan entreprenörerna och
dess användare borde öka aspekter såsom förtroende, förståelse och engagemang mellan parterna. I Idébankens fall inviterades användarna i viss mån
in i processen vilket också ledde till ett ökat engagemang (ex: ”M”; ”man
har ju själv bjudits in och hjälpt till att utveckla sajten, så vad kan man klaga på”, se sid. 216). För Kompetensarena Väst blev det däremot nästan det
omvända. De processledare som jobbat i närheten av Erik och Tomas hade
över tiden bildat sig en egen uppfattning om projektet och dess syften som
sedan starkt präglade deras villighet att införa systemet i sin verksamhet.
Man blev på något sätt ”färgad” av innovationsresans upp- och nedgångar
och ständigt förändrade budskap vilket ledde till en uppfattning att det ”under ytan” fanns en dold agenda (ex. Håkan: ”Jag hade ju med mig i bagaget
bilden som de har försökt beskriva tidigare och när jag sedan såg själva
verktyget så var det för mig två helt olika saker”, se sid. 189). I vissa fall
under skapelseprocessens fluktuationer kanske det inte gynnar innovationen
att öppna upp sig för mycket? Om verktyget tillslut skall kunna översättas
till aktörernas praktik kan eventuellt en mer obunden hållning till entreprenörernas ursprungsidéer öka kreativiteten och villigheten att göra innovationen till sin egen. En skillnad mellan exempelvis hur Catharina från Open
Arena Lindholmen och Kjell-Åke från Innovatum pratade kring Kompetensarena Väst var att den förstnämnda många gånger lyfte in entreprenörerna
och deras syften (ex. Catharina: ”Första gången jag fick höra talas om detta
var nog någon gång i slutet av 2003. Då träffade jag en väldigt entusiastisk
Tomas som skulle göra kompetenssystem, snudd på Gud och hela världen”,
se sid. 191), medan den senare knappt nämnde dem överhuvudtaget utan såg
främst till verktyget i sig (ex. Kjell-Åke: ”Så vi hade en massa sådana behov, och då ringer plötsligt Erik till mig och presenterar sitt system. ’Ja det
låter ju inte så dumt’ sa jag då. Det var ju någonting sådant här som vi faktiskt var ute efter och vi hade inte ens börjat leta”, se sid. 190).
I Idébankens och framför allt Kompetensarena Västs fall är det utifrån det
empiriska materialet mer rättvisande att tala om översättning snarare än
överföring mellan entreprenörer och användare. I spridningsförloppet skickas budskap ut genom aktiva handlingar från entreprenörerna som sedan modifieras och anpassas under sin resa mot en omformad praktik. Czarniawska
och Joerges (1996), mycket influerad av Latour (1986), menar att just översättningsmetaforen (”translation”) är mer passande än ”diffusion”, eftersom
det förflyttar förklaringsfokus för en innovations spridning från deterministiska orsaker till de mellanmänskliga – det vill säga, en innovations egenskaper i sig inte är tillräckliga för att få den att börja färdas utan det är individers tolkningar följt av handlingar som ger den dess kraft. Utan denna energi
faller innovationen isär. Diffusion är en effekt, inte en orsak, och vad gäller
260
begreppet ”kritisk massa” kanske det borde vara lämpligare att tala i termer
av mängden mobiliserad kärlek och passion, snarare än antal deltagare.
Eftersom det är människor som får idéer att färdas innebär varje översättning
en transformering snarare än en ren överlämning, där budskapet omformas i
takt med att det förflyttas. Men tolkningsutrymmet är ändå inte oändligt stort
eftersom både innovationen självt och övriga användare begränsar dess
transformeringsmöjligheter; särskilt eftersom de teknologiska framstegen har
eskalerat möjligheterna att snabba upp spridningsprocesserna genom massreproduktioner. Som Weick (1979:6) påtalar; ”Sense may be in the eye of the
beholder, but beholders vote and the majority rules”.
261
Avslutande tankar kring entreprenörskap
Om studier av entreprenörskap
Själv ser jag mig knappast som en entreprenör. Kanske tänker jag för mycket, snarare än att genomföra? Kanske är jag för feg eller har det för bra där
jag är? Kanske har jag funnit min drivkraft och passion någon annanstans?
Fast å andra sidan, tänker och grubblar aldrig entreprenörer? Är inte de också ibland skraja eller rent av nöjda? Och brinner alltid deras glöd och initiativkraft helt oförtröttligt? Berättelsen kring Offertkraft/Kompetensarena Väst
och Idébanken indikerar motsatsen. Ligger entreprenörsdefinitionen inbäddad i individers personlighet, deras entreprenöriella handlingar eller omgivningens mottaganden? Eller är det kanske ett samspel? Var exempelvis Ingvar Kamprad entreprenör innan han startade IKEA och i så fall när skedde
transformeringen från att vara en ”normal” människa? I mitt eget fall kan
man tycka att frågan är onödig eftersom jag varken identifierar mig med
entreprenörsidealet eller tycker mig utföra entreprenöriella handlingar. Men
frågan i sig är intressant då den leder till utgångspunkter för hur entreprenörskap bör studeras. Ska man följa en process av handlingar, dess meningsskapanden eller de slutliga resultaten? Eller kanske en kombination?
Det akademiska entreprenörskapsfältet är under ständig utveckling och har
de senaste årtiondena haft en lång och intensiv intern debatt om dess fragmenterade innehåll och forskningsmetodik. Det har sökts efter gemensamt
accepterade entreprenörskapsdefinitioner (Bruyat & Julien, 2000; Cunningham & Lischeron, 1991), teorier (Bygrave & Hofer, 1991) och nivåer
(Davidsson & Wiklund, 2001). Men går det överhuvudtaget att teoretisera
om entreprenörskap? Avhandlingens berättelse om de två studiefallen liksom
dess efterföljande diskussion har visat hur aktörerna och deras uttalade motiv, såväl som scenen och till buds stående medel påverkar tillvägagångssätt i
en dubbelriktad interaktion över tid. Men för att förstå entreprenörskapets
fulla magi behövs med all sannolikhet mer än en explicit beskrivning av
entreprenörens praktik (som exempelvis denna avhandling baseras på). En
liknelse kan göras med hur konstnären (VEM) vill skapa en målning (VAD)
med hjälp av penslar och färg (HUR) och rita ett vackert motiv (VARFÖR) i
dennes ateljé (VAR). Den tysta kunskapen – färgval, lutning på penseln,
trycket mot vaxduken, kreativitetens och fantasins vägval och stil – kan kanske däremot endast en annan konstnär förstå och det är väl möjligen i denna
263
obeskrivbara kompetens som entreprenörskapets mysterium ligger gömd, i
kombination med ett mått av timing och ren slump.
Här inkommer också in en fråga om närhet till verklighetens praktik. I total
motsats till exempelvis de kraftigt distanserade och reduktionistiska nationalekonomiska studierna som präglat entreprenörskapsforskningen har
Bengt Johannisson (2005) genom sin ”iscensättande” metodik till och med
tagit steget över från betraktare av entreprenöriella fenomen till en aktiv
pådrivare av desamma. Han skriver;
»Betraktaren, hur ärlig denne än är i sitt uppsåt, kan aldrig bli delaktig i
skapelseprocessens innersta. Man måste vara med från början i skeendet,
man måste förbli på plats, man måste leva sig in i verksamheten. Kort sagt,
man begripliggör entreprenörskapet för sig själv och för andra genom att i
konkret handling iscensätta ett evenemang. Skall man ha något att berätta
måste man själv ge sig ut på en resa, på ett äventyr.« (Johannisson,
2005:13)
Mitt eget avhandlingsupplägg har inte vågat sig över denna gräns utan stannar som åskådare av skeendena, om än en aktiv deltagare i produktionen av
dess genererade berättelser. Men på samma sätt som Johannisson har jag
genom en narrativ ansats önskat ge konturer, detaljrika beskrivningar och
färgglatt innehåll åt de förenklade teorier och modeller som försöker rationalisera det icke rationaliserbara.
En av världens genom tiderna mest berömda boxare, Muhammad Ali, sade
en gång; ”the fight is won or lost far away from witnesses – behind the lines,
in the gym, and out there on the road, long before I dance under those
lights”. Citatet pekar på två explicita händelser och en implicit koppling dem
emellan; Muhammad Ali tränade hårt på gymmet i sin ensamhet och han
dansade vinnande i ringens stjärnljus – och det ena ledde till det andra. Muhammad Ali som boxare och tidigare nämnda Ingvar Kamprad som entreprenör är fascinerande personer och deras gärningar är oförglömliga, på liknande sätt som de framgångsexempel som här och var blivit inflikade i avhandlingstexten (Skype, Blocket, Myspace.com m.fl.). Men hur förklarar
man deras framgång? Räcker det att anta att Muhammad Ali var en talang
utan dess like och tränade mest och bäst? Går det att helt förklara IKEAs
framgång med Ingvar Kamprads geniala affärssinne? Hur många andra,
minst lika talangfulla och hårdtränande boxare och entreprenörer sliter inte i
sitt anletes svett för att ens nå ihop till brödfödan? Varför ska man över huvudtaget försöka reducera ned så komplexa relationer till förenklade förklaringsformler?
Visst kan det ibland behövas färgstarka hjältar, aggregerad statistik, historiska rekapituleringar och kritiska samhällsanalyser. Men det behövs också
andra berättelser av mer beskrivande art. Sådana som handlar om de pågående skeenden som finns runt om oss men som ännu inte – och kanske aldrig
264
heller blir – förstasidestoff eller miljonsuccéer. I tidiga utvecklingsskeenden
innan idéer har blivit kristalliserade finns många dramarelaterade aspekter
som annars har en tendens att falla i glömska, men som om de lyfts upp kan
slå hål på flera av de myter som präglar entreprenörskapets särart105.
Om avhandlingens generaliserbarhet
Avhandlingen har handlat om skapandet av webbplattformar för kunskapsutbyte. Men kunde berättelsen egentligen ha handlat om skapanden av i princip vad som helst? Har det faktum att det var just webbplattformar någon
påverkan på dramats utveckling? Det låter inte helt orimligt att åtminstone
vissa av avhandlingens slutsatser kan översättas till andra sammanhang men
man bör kanske också påminna om några särskiljande egenskaper hos de
studerade fallen.
För det första är dessa typer av webbplattformar ett relativt nytt fenomen.
Med ökat medieintresse och allt fler framgångsberättelser har de fått stor
uppmärksamhet och skapat drömmar hos entreprenöriella personer såväl
som företag. Men framgångsberättelserna till trots finns ännu inget standardiserat tillvägagångssätt vid etableringsstadiet som möjligen existerar för
exempelvis brobyggen eller läkemedel. Arbetssätten skiljer sig mellan varje
projekt och kreativiteten (men också osäkerheten) flödar.
För det andra har fenomenet fått en allt större samhällelig status genom sin
påverkan på företags såväl som privatpersoners liv och leverne. Allt mer tid
sägs bli spenderad i Internets kontaktskapande miljöer och när det dessutom
då och då resulterar i facilitering av nya produkter, samarbeten eller kommersialiseringsmöjligheter får det en ekonomisk, politisk och framför allt en
social betydelse som få innovationer är förunnade.
För det tredje rör det sig om ett kollektivt skapande av immateriella produkter eller tjänster där produktion och konsumtion går in i varandra. Dess innehåll består av användarnas gemensamma initiativkraft och engagemang och
utan detta förloras hela det ekonomiska värdet106. Genom att medlemmarnas
105
En jämförelse kan göras med sociologen Peter Mannings studie om polisväsendet i USA
och Storbritannien (Manning, 1977). Genom att med ett gediget fältarbete följa polisernas
vardag på nära håll lyckades Maning slå hål på en mängd myter om polisarbetet och dess
koppling till brottsbekämpning.
106
Den tyske sociologen Ferdinand Tönnies (1887/1974) beskrev mänskliga grupperingar i
två idealtyper; Gemeinschaft (”community”) och Gesellschaft (”society”), där det förstnämnda bygger på enighet och vänskap (”natural will”), och det sistnämnda baseras på individuellt
självintresse och konkurrens (”rational will”). Gesellschaft har använts för att beskriva det
moderna industrialiserade samhället, i motsats till Gemeinschafts traditionella och klanbaserade landsbygdssamhälle. Webbplattformar för kompetensutbyte kan med dessa begrepp
beskrivas som ett försök att skapa ett lokalt Gemeinschaft i en generellt rådande Gesellschaft.
265
sammanflätade öden på ett påtagligt sätt förtydligats, lyfts (åtminstone retoriskt) samverkan fram till förmån för konkurrens, vilket skiljer sig från den
samtid som många gånger beskrivs i termer av individualism och fragmentering. Tänk er som exempel entreprenörerna bakom den virtuella världen
SecondLife (tidigare beskriven på sid. 37) som skapade en ö-värld på Internet och sedan lät användarna göra i princip resten. Det hela låter så här i
efterhand helt genialiskt, då hundratusentals aktiva medlemmarna tillsammans började bygga upp en helt ny fungerande ekonomi. Men hur kändes det
för idégivarna där i början, när ön ännu var tom och obebodd?
För det fjärde så kräver sådana här skapelser ofta en lång utvecklingstid och
står inför en besvärlig period innan kassaflödet börjar rulla. Som Anders sa
(se sid. 114); ”Om du köper en korvkiosk på förmiddagen så kan du ju få
sålt din första korv innan lunch och så har du fått igång ditt cash-flow. Jag
har två år bakom mig och ännu inga direkta intäkter.” Man är beroende av
att användarna ansluter sig och aktivt bidrar både emotionellt och ekonomiskt, men fram tills att några är villiga att börja betala för tjänsterna krävs
tålamod, hårt arbete och en fungerande finansieringsstrategi.
Dessa (och säkert fler) punkter visar på webbplattformarnas specifika förutsättningar som innovationer. Det slutliga svaret på om avhandlingens resultat
ändå kan generaliseras och omsättas till andra studiefall, vid andra tidpunkter, i andra kontexter, geografiska såväl som branschmässiga, kan egentligen
endast läsaren själv avgöra. För det är när läsarens egna uppfattningar, kunskaper och erfarenheter länkas samman med författarens hopsnickrade text
som någon form av mening och innebörd (eller konfundering) skapas. Detta
sker utanför texten och innanför individen, eller som den tyske litteraturkritikern Wolfgang Iser uttrycker det;
»The significance of the work [...] does not lie in the meaning sealed within
the text, but in the fact that the meaning brings out what had been previously sealed within us.« (Iser, 1978:157)
266
Om lärdomar från studiefallen
Så vad har vi lärt oss om entreprenörskapsprocessen vid etablering av webbplattformar för kunskapsutbyte, när vi nu närmar oss slutet av avhandlingen?
Väl medveten om det problematiska med att göra generaliseringar från enskilda fall vill jag ändå försöka göra ett inlägg om studier av entreprenörskap och dess presentationsform.
Mikael Samuelsson (2004) delar upp entreprenörers verksamheter i 1) innovativa etableringsprocesser och 2) reproducerande etableringsprocesser107.
Utifrån denna dikotomi är det frestande att se Idébanken som ett exempel på
det första fallet genom sin strävan att bryta rådande mönster och vanor, medan Offertkraft/Kompetensarena Väst kunde tänkas ligga mer åt det senare
hållet, med ett matchande av resurser för att göra marknaden effektivare. Ur
avhandlingens dramaberättelse framgår dock att entreprenörskapets komplexitet och paradoxala framställning gör det mycket svårt att med bestämdhet klassificera dess innehåll i fyrkantiga boxar. Berättelsens aktörer – i Idébanken såväl som i Offertkraft/Kompetensarena Väst – presenterar sig själva
som både rationellt tänkande (”homo oeconomicus”) och fritt lekande
(”homo ludens”) varelser. De ser sig både som impulsiva, intuitiva improvisatörer och kallt planerande administratörer. Allt beroende på den lokala
kontexten; tiden, platsen och sinnesstämningen. Deras handlingar får således
både inslag av vad Schumpeter (1934) skulle kalla ”kreativ förstörelse” och
ett sökande efter jämviktsskapande möjligheter på en i deras ögon imperfekt
marknad, och befinner sig både ute i nyskapandets periferiska utkanter och
mitt i centrum av reproducerandets rådande diskurser.
Avhandlingen tydliggör också att uppbyggnaden av webbplattformar, liksom
säkerligen innovationer i stort, knappast följer en linjär, planerad och förutsägbar process. I början är idéer vaga och ofta kritiserade, men med tiden
blir de allt mer verbaliserade och materialiserade i den strävsamma färden
mot realisering. Entreprenörenas bakgrundsförståelse om hur världen funge107
Uppdelningen är starkt influerad av två olika nationalekonomiska synsätt som historiskt
präglat entreprenörskapsfältet, där ”innovativa etableringsprocesser” kan härledas till
Schumpeters (1934) brytande av mönster och skapande av obalanser, och ”reproducerande
etableringsprocesser” representerar den så kallade österrikiska traditionen med bland annat
företrädare som Hayek (1945) och Kirzner (1973) vilka menar att entreprenörskap är ett
sökande efter affärsmöjligheter som leder till jämvikt mellan utbud och efterfrågan. Se också
Bilaga III om entreprenörskapsfältet samt Landström (2005).
267
rar formar till viss del webbplattformarna, dess scenval och sökandet efter
hjälpmedel och allianspartners. Men över processens gång slår entreprenörernas val även kontinuerligt tillbaks på dem och får oförutsägbara konsekvenser på den fortsatta handlingen. Scenens betingelser påverkar vilka möjligheter till finansiering och samarbetspartners som finns tillgängliga och
vilken retorik som anses lämplig. Kopplingen till olika aktörer och ideologier likaså. Om och om igen blir uttalade motiv modifierade, konkretiserade,
ifrågasatta, utvecklade och strukturerade och under processens gång är det
mesta komplicerat, osäkert och riskfyllt, även om entreprenörerna själva gör
allt de kan för att agera som om allt är under kontroll.
Det faktum att framväxande organisationer, såsom Kompetensarena Väst
och Idébanken, är just framväxande organisationer gör att entreprenörerna
lever i en situation starkt präglad av både nutid och framtid. Detta utgör
skillnaden mellan verklighet och drömmar; mellan resultat och förhoppningar. Retoriken blir därmed väldigt viktig i de tidiga stadierna då innovationerna ännu inte är färdigutvecklade och parallellt byggs både den materialiserande och ideologiserande nivån upp, såväl internt som externt. Nödgade att
fånga sina fragmenterade allianspartners mot en visionär framtid kopplar de
sig till legitimerande institutioner och ideologier och försöker införliva dessa
potentiella intressenters förmodade behov in i projektet och dess skapelse.
En av entreprenörernas största utmaningar är just att enrollera en kritisk
massa av allierade supporters, både mänskliga (ex. finansiärer, medarbetare,
användare, systemutvecklare, samarbetspartners, journalister, författare,
forskare) och icke-mänskliga (ex. programkod, datorer, lokaler, nyhetsartiklar och dokument efter dokument). Det är att balansera försöken att översätta
(övertala, locka, sälja in) andras behov så de stämmer överrens med innovationen och att konstant modifiera sig själv till nya rådande förhållanden.
Under en verksamhets etableringsskeende är den kritiska massan aldrig stabil utan förändrar sig kontinuerligt i form och energi. Häri ligger kanske lite
av entreprenörskapets konst och den är svårare än man kan tro. Att kunna
parera omgivningens skilda krav under ett ständigt framåtskridande. Att
välja rätt argument att lyssna till och blunda för. Att aktivt styra sin omgivning och ändå inte få dem att känna sig styrda. Att kontinuerligt förändra
innovationen och därmed inbjuda till förhandlingsspelet att starta om på nytt.
Att vara helt beroende av att lyckas. Att känna tvivlets skugga ständigt
vilandes över ens valsituationer. Och att ändå inte ge upp.
Här framträder också entreprenörskapets kollektiva karaktär. För även om
entreprenörerna agerar med självintresse i första rum är de smärtsamt medvetna om att vägen till egen framgång måste gå genom andra individers
medverkan och tillfredsställelse. Dessa aktörer blir aktiva medskapare av
verksamhetens innehåll och har dessutom den slutliga beslutandemakten
över om innovationen blir en framgång eller faller i glömska. Detta får inte
268
bortses ifrån när man som i denna avhandling väljer att främst följa några
utvalda enskilda individer på nära håll. Som Johannisson (2005) påpekar;
»Genom att se entreprenörskapet som ett kollektivt fenomen frigörs betraktaren både från en överdriven psykologisering av individers drivkrafter och
från en lika överdriven ekonomisering av de entreprenöriella projektens mål
och medel.« (Johannisson, 2005:71)
Att få omgivningen att brinna för innovationen i lika hög grad som entreprenörerna själva är en stor utmaning och förhandlingsakten mellan egna och
andras önskningar och förväntningar kräver både kreativitet och uthållighet.
Men framför allt gäller det att smitta av sig utav den kärlek och passion till
verksamheten som internt växt fram hos entreprenörerna. För antal medlemmar på Idébanken är förvisso ett mättal som kan användas både internt
och externt för att ge en uppfattning om innovationens storlek, men viktigare
för verksamhetens överlevnad är trots allt medlemmarnas intensitet, det vill
säga deras gemensamma engagemang, glöd och övertygelse om innovationens förträfflighet. En aktiv medlem kan vara värdefullare för verksamheten
än tio- eller hundratals passiva åskådare och därför torde det vara mer behjälpligt att eftersträva en mobilisering av mängden passion och inlevelse i
nätverket snarare än att enbart öka de statistiska medlemssiffrorna.
I avhandlingens titel, liksom på flera ställen i texten, beskrivs entreprenörskapet som en resa, vilket är en mycket vanlig metafor (Johannisson, 2005).
En resa har inslag av både intention och intuition, där verklighetens upp- och
nedgångar ställs i kontrast till resekatalogernas förförande annonser. En resa
pågår och har en riktning men inte alltid ett helt bestämt slut. En resa tar
olika resurser i anspråk men låter inte dessa skymma de känslomässiga upplevelsernas tjusning. En resa sker i sällskap med bekanta såväl som obekanta
ansikten och artefakter och bär på drömmen om att upptäcka något nytt och
kanske framför allt att lämna efter sig bestående minnen.
269
Om skrivandet av entreprenörskapsdraman
Att framställa en avhandling om entreprenörskap som ett drama innebär ett
visst litterärt ansvar. Till skillnad mot episka romanskildringar måste akademikern basera sin processuella berättelse på empiriska data. Det kan också
anses viktigt att man i texten visar upp en realistiskt reflekterande hållning
till det empiriska fältets många gånger förförande (och ibland förskönande
eller till och med förledande) berättelser. Entreprenörer använder ofta retoriska tricks, överdrifter och omsvep, och de kan tänkas ha egna agendor och
vilja försöka inkorporera såväl författaren som texten i sin verksamhet. Att
detta har hänt både en och två gånger under min tid ute på fältet skall inte
undanhållas eller bortförklaras. Entreprenörer är som vilka individer som
helst. Det finns också för författaren en latent lockelse att ”leta lite för
mycket” efter dramatiska och spännande aspekter som medpassagerarna inte
alls känner igen. För trots att man är bunden till det faktiska skeendet har
valet av tonvikt och form för att knyta samman grovt sållade händelser
enormt stor betydelse. Svårigheten är dock enligt min erfarenhet inte att hitta
tydliga konflikter och intriger i de verklighetsbaserade berättelserna, utan att
presentera dem på ett sammanhängande och stringent sätt utan att åsamka
skada på vederbörande parter under ett pågående förlopp.
En annan parameter som explicit eller implicit påverkar berättelsen är dess
skrivgenre. Czarniawska (2004a) lyfter fram fyra sådana grundsätt – tragedi,
satir, komedi och romantik – som alla har sina speciella implikationer för
såväl ordval som textstruktur. Berättelsen om Idébanken och Offertkraft/Kompetensarena Väst skrevs med inslag av samtliga dessa genreformer. De tragiska aspekterna av entreprenörskapet lyste igenom i form av
svårigheterna att lyckas komma ur det ödestunga ekorrhjulet och dess i bakgrunden potentiella misslyckandens vilande skugga. Detta som motvikt till
de romantikinspirerade, metaforiska äventyrsskildringarna där den starke
riddaren med anslutande lojala följeslagare kämpar för framtidstro, spänning
och lycka. De satiriska, ironiska delarna av entreprenörskapet visade sig i de
många och nästan absurda svängningarna och i oväntade skillnader mellan
vad som sades och gjordes (och sades vid olika tider/platser), medan de komiska sidorna angav en lättsam och smålustig ton av harmoni och jämvikt.
Entreprenörskapet har en kalejdoskopisk mix av alla dessa ingredienser.
Personligen valde jag att låta de romantiska och komiska kulörerna skina
något starkare än de ironiska och tragiska – både av hänsyn till de personer
270
jag studerat och för att jag i det empiriska materialet tydligare tycker mig se
dess organiserande kraft. Men detta är kanske också en smaksak. Poängen är
dock att genre-tänkandet inte bör få ta överhanden. Att bara presentera händelserna i romantiska termer, eller i tragiska, ironiska eller för den del komiska, reducerar enligt min mening skildringen av entreprenörskapets inneboende komplexitet och gör den bara mindre nyansrik.
Dramatism som presentationsform ger möjligheter att följa hur entreprenörer
interagerar med omgivningen över tid. Dramats upp- och nedgångar påvisar
hur de fem elementen – agenter, scener, syften, medel och handlingar – samspelar och påverkar varandra. De dramatiska inslagen i berättelsens intrig
baseras på obalansen mellan de nämnda elementen; entreprenörens egenskaper, erfarenheter och uttalade syften i relation till entreprenöriella handlingar, val av scener eller marknader och deras tillgängliga resurser. Konflikter
och känslor som uppstår i dessa (förhoppningsvis) temporära obalanser och
de ständiga försöken att återvinna kontrollen över dramats osäkra framtid ger
ett emotionellt perspektiv på entreprenörens vardag under skeendets gång.
Ett dramatistiskt angreppssätt kan på detta sätt åtminstone göra ett försök att
hålla stången mot linjära, rationella och deterministiska trossatser om entreprenörskapets vardande och därmed skapa utrymmen för alternativa perspektiv. Studier av entreprenörskap blir, som livet självt, på så sätt rikare – förvisso tidvis fläckade med dråpliga nederlag och motgångar men framför allt
fyllda med ett genuint hopp om framtida erövringar. Att se entreprenörskap
som ett drama kan hjälpa till att ifrågasätta entreprenöriella myter och ändå
inte förminska det till något alldagligt, tråkigt. Känslo- och synintryck präglade av förhoppningar såväl som temporär förtvivlan har potential att ge
inspiration till andra entreprenörer och akademiker i skapelseprocessens
centrum, utan att haussa upp förväntningar till grandiosa höjder. Man lyfter
därmed fram entreprenöriella huvudpersoner innan deras förmodade innovationer blivit spridda och etiketterade som framgångar eller misslyckanden.
Och man reducerar ändå inte intrigens drivkrafter till antingen entreprenören
eller dess omgivning.
271
Några sista ord…
»Sensemaking never starts. The reason it never starts is that pure duration
never stops. People are always in the middle of things, which become things,
only when those same people focus on the past from some point beyond it
[…] To understand sensemaking is to be sensitive to the ways in which people chop moments out of continuous flows and extract cues from those moments.« (Weick, 1995:43)
Som Weick så rätt påpekar börjar berättelsens händelser långt mycket tidigare än när den här studien initierades men slutar också långt mycket senare,
när doktorandens ivriga fingerknackningar på tangentbordet tystnat och dennes strålkastarljus riktats åt ett annat håll. Entreprenörskap finns överallt,
alltid, men kräver att någon tar på sig att strukturera dess annars så fragmenterade beståndsdelar till en sammanhängande handling.
Man kan som person – författare, läsare, samhällsmedborgare – lätt ta sig an
en cynisk, ironisk eller tragikomisk inställning till entreprenörskapet med
alla dess missöden och svårigheter. Kanske är det därför som så få tar chansen att följa sina egna entreprenöriella drömmar? Men man kan också, som
Erik, Anders och alla andra slitsamma entreprenörsrepresentanter, alstra en
romantisk syn på skapelseprocessen baserat på passion, kärlek, öde och tro.
Det är ett val. Och efter att ha fått glädjen att tillbringa ett ögonblick med
dessa livfulla individer på entreprenörskapets vidunderliga resa har jag bestämt mig för att luta åt det sistnämnda. Dess dramatiska inslag till trots är
skapandets magiska konst helt underbar.
Ridå!
»To accomplish great things, we must
not only act, but also dream; not
only plan, but also believe.«
Anatole France (1844-1924)
272
Bilagor
Bilaga I – Forskningsansats
Språket i centrum
Språkets symbolik och berättandets konst har alltid varit centrala delar i
människans vardag och redan filosofer som Platon (f.kr. 427-347) och Aristoteles (f.kr. 384-322) lyfte fram det i termer som ”mimesis” (objektiv representation/imitering av verkligheten) och ”diegesis” (subjektiv berättelse).
Från upplysningstiden och framåt har vetenskapen – inklusive samhällsvetenskapen – formats med en stark tonvikt på mimesis, i en oförtruten strävan
efter att finna och avbilda den äkta sanningen. Realism, positivism och funktionalism bygger alla på antaganden om att det finns underliggande djupa
strukturer frånskilda från människans väsen men som aktivt bestämmer våra
förutsättningar. Det beskrivs således som ett system i en gudomlig balans
trots (eller snarare på grund av) en mångfald konkurrerande element. Språket
har i detta perspektiv setts som ett mänskligt verktyg för att utforska, upptäcka och avspegla den sanna verklighet för individen.
På slutet av 1800-talet började språket även få en ny roll inom filosofin genom något som senare benämndes ”the linguistic turn”, myntat av den österrikiske filosofen Gustav Bergmann (1906-1987). Drivande i denna utveckling var den brittiske filosofen Bertrand Russell (1872-1970) och kanske
framför allt den schweiziske lingvistikern Ferdinand de Saussure (18571913). Den senare menade att de eftersökta djupa strukturerna egentligen är
ogripbara för människan som endast är fast i sina egna representationer. Så
istället för att försöka finna den omöjliga objektiva sanningen föreslog han
att man kan studera hur människan försöker att skapa representationer av
dessa fenomen. De djupa strukturerna kan därmed enligt de Saussure snarare
sökas i människans gemensamma språk, i form av definitioner, regler och
konventioner, eller vad han kallade ”langue”. Hans teorier finns sammanfattade i verket Course in General Linguistics (1986/1916) publicerat postumt
1916 av två av hans studenter och anses ha inspirerat uppkomsten av sociolingvistiken och framför allt den efterföljande strukturalismen.
En annan centralfigur för den lingvistiska omsvängningen är den österrikiske
filosofen Ludwig Wittgenstein (1889-1951). På tidigt 1900-tal skrev han det
mycket inflytelserika verket Tractatus Logico-Philosophicus (Wittgenstein,
1922) som pekade ut språket som människans verktyg till att förstå och re275
presentera verkligheten genom föremål (namn) och dess relation till varandra
(elementärsatser). Han menade att om man kunde få tillgång till samtliga
sanna namn och elementärsatser så hade man lyckats att fullständigt beskriva
världen. Syftet med vetenskapen borde således vara att sortera ut sanna och
falska namn och elementärsatser och allt annat som står utanför denna reella
”verklighet” – Gud, filosofiska problemställningar etc. – borde ses som icke
testbara och därmed olösliga påståenden och i Wittgensteins ögon ovidkommande ”nonsense”. Hans verk anses synnerligen komplext och till och
med Bertrand Russell, som i Cambridge hade tagit Wittgenstein under sina
vingars beskydd, blev kritiserad för att ha misstolkat dess budskap. Wittgenstein själv drog sig sedermera tillbaks i övertygelsen att han med Tractatus
avmystifierat filosofins samtliga tidigare olösta gåtor; med tesen att de alla
var språklogiskt felställt nonsense.
Den något äldre och då redan världsberömde Wittgenstein återkom till
Cambridge år 1929 efter att ha börjat misstänka vissa brister i hans tidigare
verk. Boken Philosophical Investigations (Wittgenstein, 1953) gavs ut postumt två år efter hans död och anses fullborda Wittgensteins lingvistiska
omsvängning i och med att den ifrågasätter tesen i hans tidigare klassiska
mästerverk Tractatus om att språket är en avspeglad representation av verkligheten. Istället definieras språkets logik av dess användning i dagligt tal där
mening och innebörd skapas i den specifika, kontextbundna situationen och
därmed varierar över tid och plats.
Den lingvistiska omsvängningen innebar att språket inte längre sågs som en
representation av verkligheten utan som en aktiv skapare av verkligheten
och därför ett ännu mycket viktigare vetenskapligt studieobjekt. Den centrala
frågeställningen förflyttades från vad som beskrivs till hur och varför. Som
de två socialpsykologerna och diskursanalytikerna Jonathan Potter och Margaret Wetherell skriver;
»Social texts do not merely reflect or mirror objects, events and categories
pre-existing in the social and natural world. Rather, they actively construct a
version of those things. They do not just describe things; they do things.
And being active, they have social and political implications.« (Potter &
Wetherell, 1987:6)
Från strukturalism till poststrukturalism
Just som den strukturella metodformen började få legitimitet inom samhällsvetenskapen – i filosofi (via ex. Louis Pierre Althusser), antropologi (via ex.
Claude Lévi-Strauss), psykologi (via ex. Jacques-Marie-Émile Lacan), litteraturkritik (via ex. Roland Barthes), narratologi (via Tzvetan Todorov) och
semiotik (via ex. Algirdas Greimas) – började den samtidigt bli ifrågasatt av
276
en ny rörelse – poststrukturalismen – med influenser från bland annat Michael Foucault, Jacques Derrida och Jean-François Lyotard men också av
tidigare strukturalister som Roland Barthes och Tzvetan Todorov.
Strukturalisterna kritiserades för deras tes om existensen av stabila och djupgående strukturer i kulturer och språk. Istället ansåg poststrukturalismen likt
den ”sene” Wittgenstein att strukturer är mänskligt (åter)skapade och situerade i vardagens handlingar och berättelser. Strukturer finns inte annat i den
mänskliga hjärnan för att skapa ordning i ett annars totalt kaos av perceptioner. Så sökarbetet efter objektiva språkstrukturer utanför individen är även
detta tröstlöst men vad som däremot kan vara intressant är att studera hur de
subjektiva strukturerna diskursivt (åter)skapas i praktiken och över tid.
En av de mest karaktäriserande ”metoderna” för poststrukturalismen är dekonstruktion, framför allt förknippad med Jacques Derrida (1930-2004).
Dekonstruktionen visar på sätt att plocka isär och kritiskt granska berättelser
och förgivettagna strukturer och därmed lyfta fram verklighetens komplexitet och tvetydighet och på så sätt erbjuda en väg till frigörelse. Filosofen
Richard Rorty (1992) ifrågasätter dock just ambitionen att ”frigöra” andra
människors verklighetsuppfattningar då det skulle innebära en övertygelse
om att själv ”veta bättre”. Den poststrukturella vetenskapen bör enligt honom istället öppna upp nya valmöjligheter och alternativa verkligheter. En
vedertagen definition av dekonstruktion är svår att finna men litteraturkritikern Barbara Johnsson skriver till exempel;
»Deconstruction is not synonymous with destruction, however. It is in fact
much closer to the original meaning of the word analysis, which etymologically means "to undo" – a virtual synonym for "to de-construct." The deconstruction of a text does not proceed by random doubt or arbitrary subversion, but by the careful teasing out of warring forces of signification
within the text itself. If anything is destroyed in a deconstructive reading, it
is not the text, but the claim to unequivocal domination of one mode of signifying over another. A deconstructive reading is a reading which analyses
the specificity of a text’s critical difference from itself.« (Johnson, 1980:5)
För att dekonstruera texter kan man exempelvis som organisationsforskaren
Joanne Martin (1990:355) föreslår analysera berättelsernas dikotomier (”dichotomies”), tystnader (”silences”), avbrott (”disruptions”) och motsägelser
(”contradictions”), underligheter (”aliens”), metaforer (”metaphors”) och
(ofta sexuella) undertoner (”double-entendres”). Man kan också förtydliga
skillnader mellan framställningar av olika grupper och händelser genom att
rekonstruera innehållet med ombytta element eller ordval.
Både strukturalister och poststrukturalister har kommit till insikt om att berättelser inte reflekterar spegelbilder av verkligheten utan är aktivt med och
skapande den. Synen på språket har därmed förändrats från att vara ett simpelt verktyg för kommunikation till att få en organiserande roll och central
förmedlare av politisk makt.
277
Kort diskussion kring begreppet ”diskurs”
Ordet ”diskurs” har fått en central roll i de språkinriktade fältens utveckling.
Begreppet är dock mångdefinierat och ganska svårfångat. ”Discourse sometimes comes close to standing for everything, and thus nothing”, som Alvesson och Kärreman (2000:1128) skriver. Enligt Nationalencyklopedin (2005)
betyder begreppet ”i dagligt tal samtal, dryftning”, men kan i mer filosofiska sammanhang ”beteckna en helhet av sammanhängande uttryck, utsagor
och begrepp, ex. den moraliska, den vetenskapliga eller den religiösa diskursen eller formen hos en sådan helhet”. Dess definitionsinnebörd präglas
av vilket teoretiskt sammanhang det är inbäddat (Howarth, 2000); för mer
positivistiskt inriktade fält ses diskurser som kognitiva scheman eller instrument som används i politiska syften; i den realistiska inriktningen ses de som
mer eller mindre materialiserade objekt med inneboende egenskaper och
maktmedel; för poststrukturalister får de en organiserande roll i att befästa
symboliska system och sociala ordningar. Den sistnämnda synen är starkt
influerat av Michel Foucault (1926-1984). Hans syn på diskurser delas ofta
in i ”den tidige” och ”den sene” Foucault (skiftet sägs ligga i slutet 1970talet) kopplade till två metodologier; ”archaeology” och ”genealogy”.
»First, whereas the archaeologist wears the mask of a spectator who simply
describes discourses, the genealogist diagnoses and offers cures for the
problems of contemporary society by examining their historical emergence
and formation. Instead of the “happy positivist” charting the appearance of
regularity of statements, Foucault is now an engaged critic of the discourses
he explores. Second, while the archaeologist suspends the values of truth,
knowledge and meaning, the genealogist recognizes the impossibility of
avoiding these questions, even if truth and knowledge cannot be accepted at
face value, or deployed unproblematically in the name of freedom and the
critique of power. […] Finally, while the archaeologist studies discourses as
autonomous rule-governed practices, the genealogist produces “a form of
history which can account for the constitution of knowledges, discourses,
domains of objects” that necessarily involves the complex interaction of discursive and non-discursive practices.« (Howarth, 2000:72)
Påvisandet av diskurser har således lett till skapandet av olika metodformer
för att söka dess ursprung och kraft, det vill säga ”diskursanalyser”. Förutom de foucaultianska tillvägagångssätten kan nämnas konversationsanalyser
(Potter & Wetherell, 1987) som studerar diskurser i form av en lokal social
praktik och Critical Discourse Analysis (Fairclough, 1992) som ett sätt att
koppla samman den mikroorienterade textnivån med den makroorienterade
ideologiska och hegemoniska nivån genom att följa den diskursiva praktikens produktion, distribution och konsumtion av texter i en social kontext.
I avhandlingstexten används ordet diskurs mycket sparsamt trots att dess
skugga vilar över dramats utformande. Orsaken till detta är främst att begreppet är så flerbottnat och kan förstås på så många olika sätt. Istället lutar
sig avhandlingen mer mot den narrativa ansatsen, som nu presenteras.
278
Den narrativa ansatsen
Liksom diskursanalysen har sin nära koppling till strukturalismen och poststrukturalismen har dess kusin, den narrativa ansatsen, samma förfäder. Men
trots många överlappande grundantaganden kan man uppleva dem som två
relativt separerade akademiska fält.
Begreppet ”narrativ” sägs ha sitt ursprung ur det fornindiska språket sanskrit och ordet ”gnu” som betydde ”att veta”. Via latinska översättningen
”gnarus” kom det på 1500-talet in i det franska språket som ”narratif” med
betydelsen ”att berätta”. Den bulgariske filosofen och strukturalisten Tzvetan Todorov benämnde på 1960-talet studier av berättelser och deras strukturer som narratologi (på franska narratologie, ex. [Todorov, 1969]). Enligt
Donald Polkinghorne (1988) härstammar annars den narrativa ansatsen från
fyra huvudtraditioner; den ryska formalismen (via ex. Vladimir Propp), amerikansk new criticism (via ex. Kenneth Burke), franska strukturalismen (via
ex. Roland Barthes) och den tyska hermeneutiken (via ex. Paul Ricoeur).
Samtliga dessa inriktningar har enligt Czarniawska (2004a:2) gemensamt att
de till skillnad från exempelvis traditionell hermeneutik sätter själva texten i
fokus och skiljer den från författarens intentioner och skaparkontext. Genom
välgenomtänkta strukturella analyser av texter härleds och grupperas litterära
karaktärer och händelser till klassiska myter, sagor, intriger och genres. Vladimir Propp (1968/1928) gick till exempel igenom en stor mängd ryska folksagor och kunde samla deras samtliga karaktärer i endast åtta generella kategorier; 1) skurken (som kämpar mot hjälten), 2) donatorn (som förbereder
hjälten eller ger honom/henne magiska resurser), 3) hjälparen (som hjälper
hjälten i kampen), 4) prinsessan (som hjälten tillslut erövrar), 5) prinsessans
far, 6) avsändaren (som gör kampen känd och skickar iväg hjälten), 7) hjälten/offret (som antar utmaningen) och 8) den falska hjälten (anti-hjälten som
försöker ta hjältens ära).
En allmänt accepterad definition av ett narrativ är svår att finna. Czarniawska (2004a:2) definierar det som ”a spoken or written text giving an account
of an event/action or series of events/actions, chronically connected” men
visar också med hjälp av historikern Hayden White (1987) på poängen att
bryta upp begreppet ytterligare i;
• Annals, d.v.s. texter som innehåller tider, platser och händelser men vilka ej är sammankopplade.
• Chronicles, d.v.s. texter som binder ihop händelser men saknar intrig.
• Stories, d.v.s. chronicles med en kronologiskt skriven intrig eller vad
Aristoteles i Poetics benämner ”the arrangement of incidents”.
Enligt Donald Polkinghorne (1988) är det själva intrigen (”plot”) som skapar intresse och mening hos läsaren snarare än om berättelsen anses vara
279
sann eller falsk och på så sätt får den en organiserande funktion. Polkinghorne har i detta inspirerats av Jerome Bruner (1986) och hämtat mycket av
tankarna kring intrigens roll från Aristoteles Poetics. Enligt Paul Ricoeur
(1984) kan berättelsernas intriger klassificeras i form av genres. Genom denna uppdelning kunde han dessutom sätta in den subjektivt tolkade mikrotexten i en historisk evolution av diskurser på ett makroplan.
Hayden White (1973) argumenterar, med hänvisning till Burke (1945), att de
flesta moderna berättelsers intriger tar hjälp av fyra klassiska stilistiska figurer (”master tropes”); metafor (bildlig liknelse; ex. glödlampa och idé), metonymi (närliggande förenklad association; ex. innovation och intäkter), synekdoke (karaktäriserande del av en helhet; ex. hjärna och uppfinnare) och
ironi (skenbar omvänd betydelse; ex. trasig glödlampa och uppfinnare).
White beskriver sedermera hur fyra centrala litterära genrer utgår från de
ovan nämnda stilistiska figurerna för att bygga upp sina intriger (vad Ricoeur
[1984] kallar ”emplotment”);
• Den romantiska narrativa formen har starka metaforiska inslag, då berättelsen ofta visserligen fokuserar på enskilda hjältekaraktärers äventyr, men vars handlingar också symboliserar en djupare mening (exempelvis det godas vinst över det onda).
• Tragedin är byggd kring metonymi som dramatiserar samtidigt som de
förenklar, distanserar och mekaniserar, vilket förstärker intrycket av
ödets determinism.
• Komedins intrig är inte styrd av ödet utan snarare av en organiserande
jämvikt. Synekdoke används för att göra små lustiga nedsteg i denna
annars så harmoniska helhet.
• Satir är en form som visar upp absurditet, skepticism och paradoxer i
vedertagna konventioner och ställer sig på så sätt kritisk till både ödets
och jämviktens makt. Den har sålunda starka ironiska inslag.
Poängen med detta resonemang är att det är författarens val av genre som
sedan kommer att bestämma vilken stilart berättelsen tar sig. I detta påpekas
att intriger och stilarter är medvetet sammansatta för att skapa mening och
påverkan vilket bör has i åtanke vid både insamlande och återgivande av
berättelser. Som Czarniawska (2004a:45) skriver; ”Stories do not lie around
– they are fabricated, circulated and contradicted”. Valet av stilart, vare sig
det är av romantisk, tragisk, komisk, satirisk, eller någon form av kombinationer, påverkar berättelsens karaktärer och vilka händelser som lyfts fram i
ljuset. Med ett romantiskt inslag blir exempelvis entreprenören en individ
som kämpar mot alla odds, med tragiska inslag går hon mot en ödestung
framtid, med komiska inslag har hon ändå en lättsam och hoppfull inställning trots bitvisa motgångar och med satiriska inslag slutar resultaten inte
alltid som man tänkt sig.
280
Narrativa ansatser inom organisationsforskningen
Många av de språkvetenskapliga angreppssätten inom organisationsområdet
är än idag starkt influerade av strukturfunktionalismen med bland annat Talcott Parson som tidig förespråkare. Den språkliga omsvängningen har dock
de senaste decennierna även gett avtryck på organisationsfältet, där organisationsteoretiker som Karl Weick och Barbara Czarniawska har gått i bräschen
för en ökad språk- och processorientering som förflyttar den analytiska vikten från organisation till organisering. Den narrativa ansatsen kan idag sägas
vara ett relativt väletablerat forskningsperspektiv inom området företagsekonomi och organisationsutveckling (Boje, 2001; Czarniawska, 1993; Gabriel,
2004), med naturliga influenser från andra discipliner såsom semiotik
(Barthes, 1977; Todorov, 1990/1978), filosofi (Ricoeur, 1984; Rorty, 1991),
psykologi (Bruner, 1991; Mishler, 1986), historia (H. White, 1987), sociologi (Holstein & Gubrium, 2000; Riessman, 1993) och nationalekonomi
(McCloskey, 1985).
Av Burkes (1945) fyra ”master troops” har det i första hand blivit metaforen
som fått inflytande i organisationsteorin, kanske främst genom Gareth Morgan (1980; 1986). Metaforer har enligt honom en organiserande effekt som
koncentrerar sig på vissa specifika organiseringsaspekter samtidigt som de
tonar ned andra. Att till exempel beskriva organisationen som en maskin ger
helt andra implikationer än om man ser den som en organism, en hjärna eller
någon av de andra retoriska figurer som han lyfter fram i sin berömda bok
Images of Organization (Morgan, 1986).
Olika former av narrativt inspirerade begrepp har genom åren växt fram
inom organisationsforskningen. Clark (1971) använde exempelvis termen
”organizational saga” för att skildra en gemensamt etablerad, stark organisationskultur med karismatiska ledare och svårbemästrade mål.
»An organizational saga presents some administrative logic, some rational
explanation of how certain means lead to certain ends, but it also contains a
sense of romance and mystery that turns a formal place into a deeply beloved institution. Participants are passionate to the point where we say they
partake of the gospel of the organization.« (Clark, 1971:501)
Mitroff och Kilmann byggde vidare i fokuseringen på berättelser som verktyg för organisering av företagskulturer. Så kallade ”epic myths” (Mitroff &
Kilmann, 1975:18) är organisationsmyter som ger mening och delad förståelse bland organisationens medlemmar och faciliterar problemlösning och
förändring. Joanne Martin och hennes kollegor (Martin, Feldman, Hatch, &
Sitkin, 1983) analyserade berättelser från ett stort antal organisationer för att
leta efter uniciteten i respektive myt. Vad de fann var en så kallade unicitetsparadox (”uniqueness paradox”), det vill säga att de element som organisationsmedlemmar ofta höll som unikt för deras egen situation visade stora
likheter med vad andra organisationer också höll som unikt.
281
Berättelser träder in i organisationsstudier i olika former och på olika plan.
För det första cirkulerar de ”därute” i vardagens alla situationer då individer
beskriver och argumenterar i tal och skrift. De finns också som pågående
kognitiva processer i mottagarens hjärna som försöker förstå och systematisera dess innebörd. När akademiker utforskar praktikers berättelser sker alltid en översättningsprocess mellan vad praktikerna har förmedlat och vad
som presenteras i akademikerns skrifter. Narrativa inslag finns på alla dessa
plan; som empirisk data, som analysmetod och som presentationsmetod.
Field of managerial practice
• watch how the stories are being made
• collect the stories
• interpret the stories (what do they say?)
• analyze the stories (how do they say it?)
• deconstruct the stories (unmake them)
• put together your own story
• set it against / together with other stories
Field of managerial research
Möjliga användningsområden för den narrativa ansatsen i fältstudier (Czarniawska, 1999:22)
Narrativa ansatser inom entreprenörsforskningen
Denise Fletcher (2003) delar upp entreprenörskapsforskningen i fem olika
strömningar där den första fokuserar på individen (traits etc.), den andra på
kollektivet (nätverk, communities etc.), den tredje på kontexten (strukturer,
system etc.), den fjärde på processen (faser, aktiviteter etc.) och den femte
och senaste på språket (för mer utförlig genomgång av entreprenörsfältet, se
Bilaga III). Det finns alltså tendenser till ett ökat intresse för den språkliga
och narrativa ansatsen även inom innovations- och entreprenörskapsforskningen (Hjorth & Steyaert, 2004) och ett antal gånger har specialnummer i
olika entreprenörstidsskrifter behandlat detta ”alternativa” synsätt108.
Daniel Hjorth är en av de entreprenörsforskare som genom ett poststrukturalistiskt förhållningssätt har försökt omskriva entreprenörskapet (Hjorth,
2001). Han beskriver hur entreprenörskapsfältet vävts samman med managementfältet och på så sätt gjorts starkare samtidigt som en övervikt av re108
Se ex. Journal of Business Venturing (2007, Vol. 22, No. 5), Entrepreneurship & Regional
Development (2004, Vol. 16, No. 3) och Journal of Business Venturing (2002, Vol. 17, No. 5)
282
sursbaserade, rationalistiska teorier också tystat ned alternativa versioner.
Hjort (2007) pekar på entreprenörskapets dramatiska inslag som försvinner i
bruset av ekonomism och managerialism och lyfter fram den narrativa ansatsen och vad han kallar ”genealogic storytelling” (Hjorth, 2004) som en möjlighet att ge tillbaks en röst åt dessa nedtystade entreprenöriella berättelser.
Också Chris Steyaert (1995; 2007) och William Gartner (2007) är aktiva
förespråkare för en narrativ ansats, som de anser har en potential att beskriva
entreprenörens komplexa vardag på ett mer innehållsrikt sätt och via dialogen ge utrymme åt entreprenörsforskaren för ökad epistemologisk och metodmässig reflektion.
»New sides of the entrepreneurial story, as it is written in Western business
schools, are hereby disclosed, and we are invited to write a transformative
literature on entrepreneurship. A literature occupied with the lives of passion, effect, wit, sensitivity and not only economy, calculation, scientific rationality and strategic decision making. I believe such literature on entrepreneurship, centered on opportunity creation, is a crucial complement to the
still dominant story of opportunity discovery/evaluation/exploitation.«
(Hjorth, 2007:19)
Czarniawska och Wolff (1991) menar att entreprenörer liksom ledare och
chefer har arketypiska, mytbildande rollskript som kan ses som del i ett dramaturgiskt skådespel. Entreprenören beskrivs som drömmande om evig
framgång i skapandet av nya fantastiska världar, samtidigt som en potentiell
tragedi alltid vilar runt hörnet. I ett försök att avdramatisera den annars så
mytomspunne, gåtfulle entreprenören använde sig Ronald Mitchell (1997) av
entreprenörers livsberättelser (”life stories”). Genom att komma i nära dialog med personerna som definieras som entreprenörer försökte han lyfta
fram en mer nyanserad bild av entreprenörens vardag.
»Instead of idealizing the extraordinary, these oral histories legitimize the
ordinary – with the weight of enough voices to proclaim its importance.«
(Mitchell, 1997:136)
David Rae (2000) studerade entreprenörers berättelser för att analysera identitetsskapande och lärande. Han anser att en narrativ och diskursiv ansats kan
hjälpa till att minska glappet mellan entreprenörers praktiska erfarenheter
och deras kontinuerliga menings- och identitetsskapande process. Lounsbury
och Glynn (2002) anser att berättelser kan fungera som en medlare mellan
entreprenörers resurstillgångar och kommande potentiella värdeskapande
genom ett aktivt skapande av innovationens identitet och legitimitet gentemot dess omvärld. Berättelser hjälper entreprenören i kapitalanskaffning
och uppbyggnaden av ekonomiskt värde. Också Ellen O´Connor (2004) är
inne på samma linje, i det att entreprenörer innan verksamheten är i drift
behöver bygga upp legitimitet och mobilisera (ekonomiska) resurser och då
kan ta berättelser till hjälp för att engagera sin omgivning. Entreprenörerna
måste alltså ibland helt enkelt agera som om verksamheten redan finns, vil283
ket Gartner, Bird och Starr (1992) också påpekat. Entreprenörer utför ett
skådespel för att övertyga sin omgivning om framtidens framgångar.
Berättelsernas organiserande kraft
De två lingvistikerna Labov och Waletzky (1967) visade tidigt hur dagliga
personliga berättelser har en mängd organiserande funktioner, något som till
exempel sociolingvistiken och konversationsanalysen sedermera anammat.
Labov och Waletzky menade att individer tenderar att främst berätta händelser som är ovanliga, oväntade eller unika, och genom att berätta om dessa
händelser för omgivningen görs de hanterbara och förståeliga. Detta är också
vad Weick menar med begreppet sensemaking (Weick, 1979, 1995), och
sammanfattar detta i följande sju punkter varför just berättelsen är så stark
och betydelsefull i det kontinuerliga byggandet av det egna jaget och lärdomar om dess omvärld;
»First, stories aid comprehension because they integrate that which is known
about an event with that which is conjectural [”hypotetiska”]. Second, stories suggest a causal order for events that originally are perceived as unrelated and akin to a list. Third, stories enable people to talk about absent
things and to connect them with present things in the interest of meaning.
Fourth, stories are mnemonics [”minnesstödjande”] that enable people to
reconstruct earlier complex events. Fifth, stories can guide action before
routines are formulated and can enrich routines after those routines are formulated. Sixth, stories enable people to build a database of experience from
which they can infer how things work. And seventh, stories transmit and reinforce third-order controls by conveying shared values and meaning (a
script is a second-order control that works like a standard operating procedure). Stories, in the last analysis, may be crucial for sensemaking because
they facilitate diagnosis and reduce the disruption produced when projects
are interrupted.« (Weick, 1995:129)
Vi använder alltså berättelser för att förstå våra egna och andras liv
(Polkinghorne, 1988). De beskriver, strukturerar, förklarar, vägleder, instruerar, försvarar, sanktionerar, manipulerar och underhåller. Därmed organiserar de vår sociala verklighet men än viktigare, de hjälper också till att tala
om vilka vi själva är; våra egenskaper, preferenser, attityder, värderingar,
vår uppfattning och moral, vår identitet, genom att implicit och explicit sätta
normer och gränser och peka ut förebilder, mål och visioner.
Just analyser av autobiografier eller så kallade ”life stories” har varit ett
väletablerat tillvägagångssätt inom många samhällsvetenskapliga domäner.
Bertaux och Kohli (1984) identifierar två huvudriktningar, där den första
fokuserar på individers meningsskapanden om sitt eget liv och sin specifika
situation, och den andra vill beskriva och förklara sociologiska fenomen eller
processer ”inifrån” och på djupet genom informanters livsberättelser som
284
instrument. Men de båda inriktningarna går givetvis in i varandra och skall
man enligt denna indelning försöka klassificera specifika empiriska studier
inser man att det inte görs så enkelt. Berättelserna tenderar nämligen att visa
både på ”det lilla”, det vill säga enskilda individers livshistorier, och ”det
stora”, i form av dessa livsberättelsers koppling till en social kontext. Och då
”det lilla” alltid är mer detaljerat än det aggregerade visar det sig ha en god
potential att visa upp ”det stora” på ett mer innehållsrikt och nyanserat (synekdokiskt) sätt.
Labov och Waletzky (1967) menar samtidigt att berättelser har både en rapporterande funktion (”referential function”) och en evaluerande funktion
(”evaluation function”) i hur skeendet påverkar den egna situationen. De
visar genom detta även på personliga berättelsers pragmatiska natur då de
ibland kan tendera att överdrivas för att exempelvis sätta sig själv i god dager (eller dålig dager beroende på syfte), visa på styrka och makt (eller underlägsenhet) eller på andra sätt aktivt påverka den egna versionen av förloppets fokus och utgång.
Hur den narrativa ansatsen har ifrågasatts och försvarats
Labov och Waletzky pekar i ovanstående avsnittet på en mycket känslig
punkt för den narrativa ansatsen; nämligen trovärdigheten. Det språkliga
vetenskapsfältet, inklusive den narrativa ansatsen, har haft en intensiv dialog
om detta både inom den egna domänen och med andra akademiska metodfält. Gällande synen på ontologi och epistemologi ser vissa (ex. positivismen) språket som representerande en objektiv verklighet medan andra ser
verkligheten som subjektivt (åter)skapande (ex. socialkonstruktivismen).
Från positivistiskt orienterade akademikers håll ifrågasätts kvalitativa ansatser ofta inom aspekter som validitet, reliabilitet och generaliserbarhet (ex.
Phillips, 1994, 1997). Har man i studien lyckats bevisa att berättelserna verkligen är sanna, trovärdiga och överförbara till andra kontexter? För att blidka
dessa kritiker krävs en övertygande matchning av texten gentemot den för
positivisterna så självklara objektiva ”verkligheten”. Att lyckas med denna
validering ses främst som en metodologisk utmaning och stor vikt sätts på en
reliabel ansats samt forskarens noggrannhet och analytiska skicklighet.
Eventuella metodmässiga misstag anses minska studiens verklighetsbeskrivning och därför också dess generaliserbarhet.
En kvalitativt naturalistisk hållning har försökt överbrygga denna utmaning
genom omfattande etnografiska studier presenterade i ”thick descriptions”
(Geertz, 1973) där man vill återberätta informanternas verklighet så trovärdigt som möjligt. Genom att samla in mycket data och beskriva detaljerna i
studien på ett nyansrikt sätt byggs studiens validitet upp för läsaren. Fortfa285
rande finns också en strävan vid empiriinsamlingen att ”observera rätt saker”
och inte ”störa” skeendet med sin närvaro. Metodologiskt förankrade strukturella analyser och konversationsanalyser är andra sätt att luta sig mot en
något sånär stabil positivistisk grund, då användandet av akademiskt vedertagna analysmetoder av strukturer och språkregler åtminstone ger en illusion
av generaliserbarhet.
Många anser dock att de naturalistiska analyssätten aldrig fullt ut kan tillfredsställa positivisternas validitetsönskan. De fallerar av den enkla anledningen att språket inte har ett 1-till-1 förhållande till objekt och dess rörelser.
Logiskt sett kan man heller inte förklara språkets natur ”inifrån” eftersom
sådana bevisningsförsök alltid måste tillgripa språket självt. Snarare sker en
transformering – en översättning – och man når aldrig den representerade
verkligheten eftersom uttalanden endast kan jämföras med andra uttalanden
som exempelvis Rorty (1980) påpekar, eller som Czarniawska (2004a:118)
skriver; ”representation does not reflect; it creates”. I detta finns därför
också politiska förtecken genom att det hela tiden cirkulerar motstridiga
berättelser som konkurrerar om att ses som det ”sanna” (Latour, 1999).
Den socialkonstruktivistiska forskningen (inklusive en stor del av den narrativa ansatsen) löser denna problematik vanligtvis genom att flytta fokus ifrån
ontologi till epistemologi (Berger & Luckmann, 1966). Man går alltså från
att fokusera på vad som konstrueras/berättas till hur och/eller varför. Vissa
koncentrerar sig helt på den epistemologiska processen, det vill säga hur
”kunskap” skapas, organiseras och manifesteras med hjälp av berättelsers
aspekter av exempelvis makt och legitimitet. Andra, som bland andra postmodernisterna och i viss mån poststrukturalisterna, intar en mer relativistisk
hållning till ”sanningen” och behandla texter och berättelser som enskilda,
subjektiva och kontextbundna meningsskapanden som manifesteras via sociala interaktioner. Ansatsen har då ibland också inslag av dekonstruktion och
ifrågasättande gentemot etablerade aggregerade sociala strukturer och normer, vilket av vissa (ex. Gubrium & Holstein, 1997) anses riskerar att leda
till en något nihilistisk inställning till ”verkligheten”.
Men hur bidrar då det konstruktivistiska synsättet till vetenskapen om dess
narrativa studier mer eller mindre avsäger sig sin generaliserbarhet om det
socialt aggregerade? Är till exempel vilka berättelser som helst acceptabla
som goda akademiskt bidrag? Bruner (1986:12) menar att ”narratives” skiljer sig från den traditionella synen på epistemologi; ”a different way of knowing”. Berättelsernas kvalitet bedöms baserat på deras intrigers rimlighet
(”believable”) och hur väl de svarar upp mot lyssnarens intressen och förståelse, snarare än om de egentligen är sanna eller falska. Även Polkinghorne
(1995) menar att avgörandet om berättelsers grad av organiseringskraft ligger i på hur trovärdig (”plausible”) intrigen är för läsaren.
286
»The story has to appeal to the reader’s experienced general sense of how
and why humans respond and act. It needs to be compatible with the
reader’s background knowledge or beliefs in characteristic behavior of people
or nature in order for the reader to accept the explanation as possible.«
(Polkinghorne, 1995:19)
Phillips (1994; 1997) intar en mer skeptisk hållning gentemot en stor del av
de narrativa bidragen till vetenskapen. Han menar att det ur akademisk synvinkel inte räcker att berättelsen är intressant, trovärdig och väluppbyggd;
den måste också (åtminstone i betydande fall) vara sann. Detta speciellt om
man på basis av studierna fattar viktiga beslut, skapar normerande regler och
strukturer eller bygger ny akademisk kunskapsbildning.
»The fact that a story is credible tells us absolutely nothing about whether it
is true or false (or even good or bad story, because each category contains
both credible and incredible examples). A true story may be credible or it
may be incredible; the case is similar for a false story. Once again, credibility, or lack of it, is not an epistemically relevant criterion.« (Phillips,
1994:18)
Så hur skall man gå tillväga för att hantera den spänning som uppkommer i
gränslandet mellan verklighet och representation? Gubrium och Holstein
(1997) medger svårigheten och föreslår en tydlig metodologisk självmedvetenhet och stor transparens vid valet av angreppssätt.
»[W]e must accept a necessary tension between focusing on the hows of
lived experience, on one side, and independently specifying the integral
whats and related whys, on the other. The challenge is to balance the analytic attention paid to each of these countervailing concerns.« (Gubrium &
Holstein, 1997:113)
För Czarniawska (2004a) öppnar den narrativa ansatsen upp sätt att ur det
aktiva användandet av fältmaterialstexter på ett pragmatiskt sätt använda
narrativa analystekniker för att berätta intressanta saker om samhället. Genom att låna in nya skrivstilar och genres till samhällsvetenskapliga fältet
ges också möjligheter till reflektiv variation kring formen såväl som innehållet. Helt enkelt en mer intressant läsning.
»In my rendition, the narrative approach to social sciences does not offer a
“method”; neither does it have a “paradigm”, a set of procedures to check
the correctness of its results. It gives access to an ample bag of tricks –
from traditional criticism through formalists to deconstruction – but it steers
away from the idea that a “rigorously” applied procedure would render “testable” results. The use of narrative devices in social sciences should lead to
more inspired reading, as Rorty (1992) calls it, and an inspired – and inspiring – writing.« (Czarniawska, 2004a:136)
287
Avhandlingens plats i det narrativa fältet
Att det slutligen blev med en narrativ ansats som jag kom att framställa avhandlingens data var ingen självklarhet, men efter att ha läsa in mig på litteraturområdet märkte jag att bitarna började falla på plats. Fokuseringen på
språkets centrala roll gav en lovande ingång till att strukturera upp fältmaterialet som annars var i stort kaos; transkriberingar från många och långa
intervjuer, en stor tjock hög med utskrivna dokument i olika former och egna
ibland ganska kryptiska anteckningar. Jag tyckte också att intervjumaterialet
var fyllt av spännande berättelser från engagerade entreprenörer mitt uppe i
processens gång, som jag på något sätt hade ansvaret ta vara på.
Parallellt hade jag sett hur själva innovationerna som de så ivrigt pratade om
börjat ta form, först i ritningar, presentationsmaterial och beslutsdokument
och senare som allt färdigare webbapplikationer och affärskoncept. När jag
läste igenom intervjuerna märkte jag att deras berättelser ständigt förändrades – argument putsades och inriktningar småjusterades – men också att flera
teman tycktes återkomma. Det var helt enkelt spännande att följa berättelseutvecklingen från intervju till intervju. Alltid hade det hänt någonting sedan
förra tillfället, positivt eller negativt, samtidigt som framtiden genom hela
processen tedde sig oviss och osäker. Jag kände mig uppslukad i ett entreprenöriellt drama i realtid. Många var nej-sägarna som med all tydlighet
visade att projekten var dömda att misslyckas. Ärligt talat tvivlade jag själv
ibland när motgångarna beskrevs som långa, branta uppförsbackar.
Sagor och myter berättas av nödvändighet retrospektivt, så även i denna
avhandling. Men det är en väsentlig skillnad om även datainsamlingen görs
historiskt eller om den sker löpande över en längre tid. I det senare fallet är
det min bestämda uppfattning att berättelsen har potential att få en annan
karaktär, då rationellt skinande framgångssagors kranka blekhet kan ersättas
av en mer färgsprakande vardag, med all dess tro, hopp och förtvivlan. Den
narrativa ansatsen har åtminstone hjälpt mig personligen att se entreprenörskapet i ett nytt perspektiv och öppnat upp en alternativ väg till att försöka
avmystifiera entreprenörskapets väsen. Ansatsen ger också stort utrymme för
att reflektera över den egna rollen – som aktiv lyssnare, analytiker och berättare – i framläggandet av en ”verklighets”-baserad saga om entreprenörskapets praktik.
288
Mitt förhållningssätt till den narrativa ansatsen
Personligen kan jag instinktivt tänka mig att det finns underliggande, djupa
strukturer i språket som påverkar oss som individer och därmed till viss del
formar våra liv även om jag rent logiskt inser att relationen mellan beskrivningar om verkligheten och verkligheten självt inte är överensstämmande.
Genom vardagens praktik återskapas verbala strukturer som blir en form av
retoriska bojor på individen. Reflektion och dekonstruktion leder däremot
knappast till frigörelse utan som bäst till nya bojor i andra skepnader. Att
öppna upp nya alternativa sätt att se på världen, snarare än att söka frigörelse, låter för mig som en mer lockande uppgift. Här måste jag då också tillägga att jag anser det vara en vetenskaplig plikt att förankra dessa nya perspektiv i någorlunda vedertagna epistemologiska utgångspunkter och håller med
Phillips (1994; 1997) om att det inte räcker med rimlighet eller trovärdighet
som korrekthetsgrad för berättelser eftersom de osanna mycket väl kan ses
som förtroendefulla. Det faktum att vi över huvud taget kan tillskriva något
som falskt, fel, eller osant innebär att vi måste koppla våra utsagor inte bara
till trovärdighet utan även etik. För i skrivandets process finns alltid en överhängande risk att dramatisera för mycket och översätta (eller förvrida) verkligheten till någonting som inte längre är igenkännbart av deltagarna. Sker
detta är faran överhängande att berättelserna leder till förakt, misstänksamhet
och nihilism som endast kan sluta i urholkat förtroende och bittra konfrontationer. Detta sagt om ”sanningen”. Men med det i kappsäcken håller jag
ändå med Polkinghorne (1988) och Czarniawska (2004a) om att intressanta,
spännande och vackra berättelser har lättare att spridas och dröja sig kvar än
tråkiga och irrelevanta. De skapar större organiseringsenergi, vilket förvisso
gör det än viktigare att fundera över berättelsernas korrekthet, då populism
och propaganda annars kan få oövervinneliga möjligheter att befästa sina
sanningsanspråk.
I min text har ambitionen varit att skriva både lättförståeligt och intresseväckande, samtidigt som jag har försökt att säkerställa dess korrekthet och
akademiska och praktiska relevans. Målsättningen var att beskriva och diskutera innovationsförloppet över tid med huvudsaklig utgångspunkt från de
kontinuerliga intervjuerna som genomförts med främst två utvalda entreprenörer. Dessa möten har följts upp med dokumentstudier och kompletterande
intervjuer och en noggrann granskning av innovationernas parallella utveckling på Internet.
Avhandlingens intrig följer två projekts dramatiska och verbfyllda strapatser
över en längre period, med fokus på entreprenörernas egna berättelser. Här
finns således starka kopplingar till den personliga narrativa formen (”the
personal life story”). Enligt Weick (1995:183-184) är varje manager en författare och historiker i så måtto att han eller hon ständigt omskriver sina
erfarenheter. Så gäller också för entreprenörer, vilket visar på vikten att göra
289
återupprepade nedslag i denna retrospektiva sensemaking-process. Genom
att följa samma personer under en längre tid har jag fått möjlighet att gräva
mig under det ytskikt av berättelser som annars nästan slentrianmässigt har
en tendens att formas. Jag har på så sätt kunnat dubbelkontrollera berättelsernas representationsgrad vid senare tidpunkter och bara vetskapen om denna möjlighet har med all sannolikhet reducerat (dock ej helt raderat) deras
annars mycket naturliga impulser att vilja försköna och förbättra sina skildringar. Holstein och Gubrium (1995:14) lyfter fram samhällsvetaren Ithiel de
Sola Pool som 1957 skrev att ”every interview (besides being an information-gathering occasion) is an interpersonal drama with a developing plot”.
Intervjusituationen, om än arrangerad och någorlunda strukturerad och fokuserad, är en begränsad form av improvisation där berättelser får intriger och
innebörder under en gemensam textproduktion.
»Pool’s dramaturgical metaphor is apt because it conveys both the structuring conditions and the artfulness of the interview. As a drama of sorts, its
narrative is scripted in that it has a topic or topics, distinguishing roles, and
a format for conversation. But it also has a developing plot, in which topics,
roles, and format are fashioned in the give-and-take of the interview. This
interview is spontaneous, yet structured – focused within loose parameters
provided by the interviewer.« (Holstein & Gubrium, 1995:17)
Slutligen vill jag åter poängtera min egen roll som medskapare i berättelserna kring Offertkraft/Kompetensarena Väst och Idébanken. Jag menar då inte
enbart det självklara att det är jag som har suttit bakom skrivmaskinen, utan
framför allt att jag som aktiv lyssnare har bidragit till skapandet av de berättelser som avhandlingen bygger på. Jag instämmer helt här i Holsteins och
Gubriums tankar kring ”the Active Interview”;
»Both parties to the interview are necessarily and unavoidably active. Each
is involved in meaning-making work. Meaning is not merely elicited by apt
questioning nor simply transported through respondent replies; it is actively
and communicatively assembled in the interview encounter. Respondents
are not so much repositories of knowledge – treasuries of information awaiting excavation – as they are constructors of knowledge in collaboration with
interviewers.« (Holstein & Gubrium, 1995:4)
Burkes dramatism som ramverk
Denna avhandling tar fasta på de dramauppbyggda aspekterna av entreprenörernas berättelser och deras intrigers centralt organiserande och meningsskapande funktion över tid. Sett som ett realtidsdrama finns det en förhoppning
om att kunna närma sig studier av entreprenörskap med en processuell utgångspunkt och ett detaljrikt omfång. Eftersom jag som författarröst själv
skriver in min aktiva roll i dramaskapandet har det känts nödvändigt att även
ha en reflexiv akademisk distans och en någorlunda strukturerad, analytisk
290
metodram. Jag har därför i avhandlingens diskussionskapitel valt att influeras av Kenneth Burkes dramatism (Burke, 1945), som han själv beskriver
som en metod för att studera människans motiv och intentioner.
»The titular word for our own method is “dramatism”, since it invites one to
consider the matter of motives in a perspective that, being developed from
the analysis of drama, treats language and thought primarily as modes of
action.« (Burke, 1945:xxii)
Ordet drama räknas som en av tre klassiska litterära huvudgrupper, tillsammans med epik (berättande litteratur som tillexempel romaner och noveller)
och lyrik (korta koncentrerade poetiska texter som försöker förmedla bilder
och känslor). De äldsta dramerna har rötter från det antika Grekland, där de
sågs som berättelser i prosa eller vers anpassade till teater och skådespel.
Vanligtvis följer berättelserna en eller flera personers känslosamma förvecklingar över en bestämd tidshorisont. Som undergrenar räknas komedi och
tragedi. I Websters engelska uppslagsverk kan man läsa följande betydelser;
1) a composition in verse or prose intended to portray life or character or to
tell a story usually involving conflicts and emotions through action and dialogue and typically designed for theatrical performance
2) dramatic art, literature, or affairs
3) a state, situation, or series of events involving interesting or intense conflict of forces
Just konflikten, obalansen, är alltså något som präglar dramats intrig.
Burke är dock ganska tydlig med att han inte ser drama som ett teatralt skådespel utan något som framför allt utspelar sig direkt i vardagen. Detta anses
vara en av huvudskillnaderna mellan Burke och Goffman, och därmed också
mellan dramatismen (Burke, 1945) och dramaturgin (Goffman, 1959). Då
Goffman främst behandlar dramaturgin som en metafor för människans vilja
att övertyga (och förvilla) sin omgivning (och sig själv) om vem hon är genom att ikläda sig masker och spela karaktärer (så kallat ”impression management”), ligger Burkes fokus på att lyfta fram och analysera själva det utspelade handlandet i rent språklig mening, som en integrerad del i den sociala vardagen, fylld av konflikter, tvetydigheter och maktspel. Enligt Burke är
det mänskliga livet lika poetiskt och semantiskt beskrivet som vilken teaterpjäs som helst. Litteraturen skall därför inte ses som en metafor för samhället, eftersom samma ord och grammatik bygger upp dem båda. Då Goffman
går mot socialpsykologin, vandrar Burke mot semiotiken, litteraturkritiker
som han var (Gusfield, 1989).
»In using drama as the term to describe human action, Burke may appear to
find the staged play a metaphorical form for expressing something about
human social life. To describe Burke in this fashion is a significant mistake in
understanding what he is about. It is a term of description. As I have written
above, life is as dramatic as is theater. Human language is poetic as well as
291
semantic. Literature is not a metaphor for sociology. The two domains are
similar in being dramatic, in using a grammar and a rhetoric of motives, in
facing both utilitarian and symbolic representations.« (Gusfield, 1989:35)
Grundpelarna till dramatismen lägger Burke fram i hans kanske mest kända
verk; The Grammar of Motives (Burke, 1945). Fem element presenteras –
kallat Burkes pentad – som tillsammans bygger upp ett narrativt drama. De
fem elementen är act (vad händer), scene (var händer det), agent (vem gör
något), agency (hur gör någon) och purpose (varför gör någon).
»Dramatism centers on observations of this sort: for there to be an act,
there must be an agent. Similarly, there must be a scene in which the agent
acts. To act in a scene, the agent must employ some means, or agency. And
it can be called an act in the full sense of the term only if it involves a purpose […] These five terms […] have been labeled the dramatistic pentad; the
aim of calling attention to them in this way is to show how the functions
which they designate operate in the imputing of motives.« (Burke,
1968:445)
De fem elementen samspelar och det är i deras interaktion som berättelsens
form och intrig skapas. De är därför samtliga viktiga att ha med i en analys –
både enskilt och i relation till varandra. Burke har gjort liknelsen med fingrarna på en hand, som alla är distinkta från varandra men går samman i en
gemensam handflata (Burke, 1966:xxii). Han har också (Burke, 1969:228229) jämfört tankarna bakom pentaden med Aristoteles orsakslära i verket
Metaphysics, vilken postulerar att skeenden har fyra parallella orsaker;
• formal cause (formella) = Uttryck/definition för objektet som skapas
• material cause (materiella) = Element ur vilket objektet skapas
• efficient cause (verkställande) = Medel/tillvägagångssätt genom vilket objektet skapas
• final cause (ändamål) = För vilket syfte objektet har skapats.
Enligt Burke kan ”scene” ses som den materiella orsaken, ”act” som den
formella orsaken, ”agent” som den verkställande orsaken, och ”purpose” och
”agency” som ändammålsorsaken. Signorile (1988) föreslår dock att den
materiella orsaken snarare kan härledas till ”agency”, då Aristoteles med
detta avsåg ur vilka delar något skapas, och ”scene” som den formella orsaken, det vill säga kontexten/bakgrunden som definierar skeendet. Signorile
anser vidare att det femte elementet i Burkes pentad – ”the act” – bör ses
som den slutliga handlingen som förklaras av de övriga elementen. Asplund
(1980) menar samtidigt att Burke genom sin dramatism visar på en tydlig
anti-reduktionism, till skillnad från till exempel Goffman som främst lyfter
fram ”scenen” som det centrala för att förstå och förklara mänsklig interaktion och identitet (eller Signorile som lyfter fram ”act”).
Bruner (1990) sammanfattar pentaden och dess funktion genom att introducera ett sjätte element; konflikten (”trouble”). Han menar att det är just ge292
nom den tvetydighet och obalans som uppstår mellan de fem huvudelementen som intrigen tar fart och blir intressant och fängslande.
»Dramatism, in Burke’s sense, focuses on deviations from the canonical that
have moral consequences – deviations related to legitimacy, moral commitment, values. Stories must necessarily, then, relate to what is morally valued, morally appropriate, or morally uncertain. The very notion of Trouble
presupposes that Actions should fit Goals appropriately, Scenes be suited to
instruments, and so on. Stories, carried to completion, are explorations in
the limits of legitimacy, as Hayden White has pointed out.« (Bruner,
1990:50)
Det faktum att pentaden uppfattas vara i obalans betyder enligt Bruner att
intrigen har fått moraliska och kulturella implikationer. Obalansen består i
att berättelserna inte uppfyllt de socialt överenskomna uppfattningarna om
hur saker och ting bör ske, varför aktörerna strävar efter att korrigera handlingarna i syfte att återfå jämvikten. Berättelsernas form och innehåll speglar
alltså meningsskapanden och lägger tonvikt på vad som anses rätt och fel,
vilket gör dem till ett organiserande verktyg för både etik och kunskap.
»For stories have to do with how protagonists interpret things, what things
mean to them. This is built into the circumstance of story – that it involves
both a cultural convention and a deviation from it that is explicable in terms
of an individual intentional state. This gives stories not only a moral status
but an epistemic one.« (Bruner, 1990:50-51)
Vem var Kenneth Burke?
En kortare introduktion till personen Kenneth Burke (1897-1993) kommer
nu göras, dels för att han var en fascinerande man, men framför allt för att ge
en bakgrund till motiveringen varför jag valt att luta mig mot dramatismen
som ramverk. Som Asplund säger;
»[A]tt bortse från författarens biografi vore ju att bortse från själva författaren, upphovsmannen, och att bortse från det historiska sammanhanget vore
att bortse från det litterära verkets ”sceniska betingelser”, och sådana drastiska reduktioner är, som vi ska se, knappast vad Burke förordar.« (Asplund,
1980:127)
Kenneth Burke var en mångfacetterad man. Genom åren verkade han som
poet, översättare, musikkritiker, sångskrivare, samhällsteoretiker, universitetslärare och litteraturkritiker. Det är kanske just som det sistnämnda som
han oftast blir placerad, i och med att han förknippas med en litterärkritisk
strömning kallad US New Criticism. Litteraturvetenskap var också ämnet i
vilket han var professor på Bennington College mellan 1943 och 1961. Hela
hans personlighet (avspeglad också i hans karriär och texter) präglas dock av
en pluralistisk, dialektisk, anti-reduktionistisk och framåtriktad hållning,
293
med en minsta gemensam nämnare i hans genuina intresse för människans
sätt att kommunicera.
Det var först vid 40-års ålder som han på allvar började publicera akademiska skrifter och samhällsanalyser. Främst har hans samhällsinriktade texter
legat på att definiera och beskriva människans motiv och meningsskapande.
Det var i Attitudes Toward History (Burke, 1937) som dramatismen för första gången introducerades som en metod att analysera motiven bakom människans handlingar. Tankarna vidareutvecklades senare kanske främst i hans
mest kända verk, Grammar of Motives (Burke, 1945).
Centralt i Burkes texter är hans beskrivning av människan som ”the symbolusing animal” (Burke, 1966), vilket skiljer henne från andra djurarter på ett
väsentligt plan; nämligen språket. Detta gör att hon kan sprida budskap och
lärdomar, förklara och övertyga, och skapa sig en mening om objekt och
händelser. Språket i form av symboler är reduktionistiska representationer av
verkligheten, så kraftfulla att de ofta till och med uppfattas som mer sanna
än verkligheten.
»Men seek for vocabularies that will be faithful reflections of reality. To this
end they must develop vocabularies that are selections of reality. And any
selection of reality must, in certain circumstances, function as a deflection of
society.« (Burke, 1957:4)
Begreppen tenderar att bli till vad Burke (1966) kallar ”terministic screens”
som leder uppmärksamheten åt ett bestämt håll samtidigt som de som klassificerar, typifierar och generaliserar situationer. Riktning av fokus sker på
bekostnad av förenkling, eftersom ”every way of seeing is also way of not
seeing” (Burke, 1965:49). Här kommer således Burke med sitt varnande
anti-reduktionistiska finger, då han säger att dessa simplifierade budskap
med tiden får människan att ”ruttna” i sin strävan efter perfektion när de
klamrar sig fast i den annars så tvetydiga, mångfacetterade och föränderliga
verkligheten. Detta har han bland annat poängterat i en av hans mest citerade
dikter kallad Man is/the symbol-using (symbol-making, symbol-misusing)
animal (Burke, 1966:16);
Man is
The symbol-using (symbol-making, symbol-misusing) animal
Inventor of the negative (or moralized by the negative)
Separated from his natural condition by instruments of his own making
Goaded by the spirit of hierarchy (or moved by a sense of order)
And rotten with perfection
Centralt för Burke är också skillnaden mellan rörelse (”motion”) och handling (”action”). Han anser att det är syftet (”motive”) som särskiljer handlingen från en rörelse, vilket gör att handlingen i Burkes definition endast är
294
förbehållet den reflekterande människan. På denna punkt var han alltså en
tidig kritiker till behaviorismen som enligt honom bortser från människans
förmåga att tänka (Gusfield, 1988:32). Men han ställde sig också ifrågasättande till (natur)vetenskapens så kallade ”cult of correlation” med dess idoga fokus på ”things that move” snarare än ”persons who act” (Melia,
1988:55).
»The point of dramatism is not that literature is a better depicter or analyst
of human action than are social sciences. The nature of action is intrinsically
dramatic and both sociology and literature should acknowledge this. The
concept of “drama” implies action rather than motion. Action is dramatic because it includes conflict, purpose, reflection and choice. Consequently, the
possibility of transforming the self and/or the society is omnipresent.«
(Gusfield, 1989:10)
Som dramatist är Burkes språk fylligt ordrikt med snabba, oväntade vändningar. Texterna är inte alltid lätta att förstå, vilket många gånger kan tänkas
vara hans poäng för att undvika kategoriseringar och avledningar från livets
mysterier och tvetydigheter. I Grammar of Motives (Burke, 1945) lyfter han
fram fyra så kallade ”master toops”; metafor, metonymi, synekdoke och
ironi (se även Bilaga I) som han kopplar till deras sätt att beskriva ”verkligheten”. Metaforen kan ersättas med ordet perspektiv – att se något i form av
något annat. Metonomy kan ersättas med reduktion, vilket Burke själv accepterar inom poesi men försöker minimera inom vetenskap. Synekdoke kan
bytas ut mot med representation, där ”det lilla” får stå som förklaring för
”det stora”. Men det är inom ironins ramar som Burke själv finner sin plats
genom sin dialektiska form (vilket även präglar komedi genren). Burke poängterar att ironin (och komedin) lyfter fram motstående dialektiska kontraster som försvar gentemot en annars onyanserad, förvriden och därmed ”förruttnad” skildring. I ironin finns därmed en klar skillnad från relativismen,
som snarare önskar ersätta reduktionismen med en oändlighet av sanningar.
Kenneth Burkes var en man i ständig rörelse, både geografiskt och intellektuellt – samtidigt som han hade en lugn hemfrist på en egenägd farm i Andover, New Jersey, där han också gick bort, 96 år gammal. Hans till sin
bortgång ständiga nyfikenhet och ovilja att låta sig bli inplaceras i fack
hjälpte honom genom åren att förutse många nya rörelser inom litteratur- och
samhällsvetenskapen.
»Said Ben Yagoda, the various critical doctrines that have sprung up since
the decline of the New Criticism sometimes seem to have one thing in common: Kenneth Burke thought them up nearly fifty years ago.« (Simons,
1988:5)
295
Varför lockas jag av dramatismen?
Mitt val av ramverk i form av Burkes dramatistiska pentad baseras först och
främst på att jag tycker det passar väl överrens med den ställda forskningsfrågan och det empiriska materialet, vilket jag hoppas att jag har förmedlat i
tidigare kapitel. Utöver detta finns i huvudsak tre anledningar; enkelheten,
tolkningsutrymmet och icke-reduktionismen. För att börja med första punkten, enkelheten, så måste jag villigt erkänna att den inte är förenlig med hela
Kenneth Burkes textproduktion (snarare tvärtom). Men just metodiken bakom dramatismen är relativt lätt att ta till sig och arbeta med, samtidigt som
den ändå ger möjligheter att nå långt i analyser av individers motiv och
handlingar genom dramats förvecklingar. Burke (1945) skriver själv;
»Act, scene, agent, agency, purpose. Although, over centuries, men have
shown great enterprise and inventiveness in pondering matters of human
motivation, one can simplify the subject by this pentad of key terms, which
are understandable almost at a glance. They need never to be abandoned,
since all statements that assign motives can be shown to arise out of them
and to terminate in them. By examining them quizzically, we can range far;
yet the terms are always there for us to reclaim, in their everyday simplicity,
their almost miraculous easiness, thus enabling us constantly to begin
afresh. When they might become difficult, when we can hardly see them,
through having stared at them too intensively, we can of a sudden relax, to
look at them as we always have, lightly, glancingly. And having reassured
ourselves, we can start out again, once more daring to let them look strange
and difficult for a time.« (Burke, 1945:xv-xvi)
Med den andra punkten, tolkningsutrymmet, menar jag främst den anda i
vilket Kenneth Burke själv mötte sina förespråkare likväl som bittra kritiker
(och han hade tydligen många av båda sorten). Med sin dialektiska utgångspunkt var han själv öppen för nya tolkningar (så länge de inte var alltför
reduktionistiska eller dogmatiska). Hans ständiga strävan att ifrågasätta sina
trätobröder som många gånger endast såg en enda bästa väg är något som jag
uppskattar. Jag håller med Burke om att det är i de suddiga regionerna mellan rätt och fel, sant och falskt, hit och dit, som mycket produktiv kraft finns
att tillvarata om man lyckas komma förbi alla inskränkta klassificeringsväktare som ser reduktionismen som ett viktigt mål i sig.
»Occasionally, you will encounter a writer who seems to get great exaltation
out of proving, with an air of much relentlessness, that some philosophic
term or other has been used to cover a variety of meanings and how would
smash and abolish this idol. As a general rule, when a term is singled out for
such harsh treatment, if you look closer you will find that it happens to be
associated with some cultural or political trend from which the writer would
dissociate himself; hence there is a certain notable ambiguity in this very
charge of ambiguity, since he presumably feels purged and strengthened by
bringing to bear upon this particular term a kind of attack that could, with as
much justice, be brought to bear upon any other term (or ”title”) in philosophy, including of course the alternative term, or ”title”, that the writer would
296
swear. Since no two things or acts or situations are exactly alike, you cannot
apply the same term to both of them without thereby introducing a certain
margin of ambiguity, an ambiguity as great as the difference between the
two subjects that are given the identical title. Hence, instead of considering
it our task to “dispose of” any ambiguity by merely disclosing the fact that it
is an ambiguity, we rather consider it our task to study and clarify the resources of ambiguity. For in the course of this work, we shall deal with many
kinds of transformations – and it is in the areas of ambiguity that transformations take place; in fact, without such areas, transformations would be
impossible. Distinctions, we might say, arise out of a great central moltenness, where all is merged.« (Burke, 1945:xviii)
För det tredje förlikas jag med Burkes strävan om anti-reduktionism, även
om det är en mycket svår (omöjligt) väg att hålla sig till fullt ut. Men att
(samhälls)vetenskapen skulle öppna murarna runt annars välminerade akademiska fält och ersätta dem inte med relativistiska utan dialektiska utgångspunkter är i mitt tycke en högst tilltalande tanke.
Gabriel Tarde, som kort introducerades i avsnittet om innovationers spridning (se sid. 257), beskrev sin hållning till reduktionismen på ett annat sätt.
Inspirerad av den tyske filosofen Gottfried Wilhelm von Leibniz (16461716) metafysiska teorier om monader som universums minsta byggstenar,
beskrev Tarde något av en motsatt reduktionism (Latour, 2002). Han menade
lite kryptiskt (och i opposition till sin antagonist Émile Durkheim [18581917]) att ”det lilla” på mikronivå alltid är mer detaljrikt och pluralistiskt än
det aggregerade på makronivå. De allra minsta beståndsdelarna, monaderna,
är de mest omfångsrika som håller i nyckeln för att förstå hela universum.
»In general, there is more logic in a sentence than in a talk, in a talk than in
a sequence or group of talks; there is more logic in a special ritual than in a
whole credo; in an article of law than in a whole code of laws, in a specific
scientific theory than in the whole body of a science; there is more logic in
each piece of work executed by an artisan than in the totality of his behaviour.« (Gabriel Tarde citerad i Latour, 2002:122)
Istället för att se Burkes och Tardes hållningar till reduktionismen som ömsesidigt uteslutande, vore det enligt min åsikt intressant att lägga dem sida
vid sida. Då Tarde pekar på vikten av att gå ned på mikronivå för att se de
sociala drivkrafternas pluralitet och komplexitet i form av spridning och
imitation, lyfter Burke fram vardagens små draman som detaljrika, mångfacetterade berättelser för att förstå mänskliga motivationsdrivkrafter i all dess
ambiguitet och mångfald. Med båda dessa angreppssätt hålls sociologin kvar
i händelsernas centrum utan att höjas upp till en aggregerad, mindre detaljrik
nivå. Den behålls ”platt”, som Latour (2005) skulle säga, och undviker att ta
omvägen över logo-science och dess ”cult of correltation”.
Istället för att underblåsa myterna kring entreprenörskapet och se dem långsamt förruttnas i dess perfektion, öppnas härmed med hjälp av dramatismen
en dörr till att följa vad som ”verkligen” händer – eller åtminstone
297
(åter)skapa en ny version av vardagens oåterkalleligen pluralistiska, tvetydiga, konfliktfyllda och därför helt fantastiska och passionsfyllda drama.
»It is always the same mistake that is put forward: to believe that in order
to see the regular, orderly, logical pattern of social facts, you have to extract
yourself from their details, basically irregular, and to go upward until you
embrace vast landscapes panoramically; that the principal source of any social co-ordination resides in a few very general facts out of which it falls by
degree until it reaches the particulars, but in a weakened form; to believe in
short that while man agitates himself, a law of evolution leads him. I believe
exactly the opposite.« (Gabriel Tarde citerad i Latour, 2002:124)
298
Bilaga II – Tillvägagångssätt
Reflektion kring studiens bakgrund
I augusti 2003 sa jag upp mig från ett karriärjobb i Stockholm och genom
detta relativt välavvägda beslut började en spännande färd mot det okända.
Efter en höst spenderad i Växjös studentkorridorer med psykologiböcker
mestadels under näsan fick jag i januari 2004 chansen att återvända till Handelshögskolan i Göteborg som antagen till forskarutbildningen. Ett VINNOVA-finansierat projekt kallat ”Organizing and Learning in Networks” öppnade sina armar åt en förväntansfull doktorand. Syftet var att studera hur
organiserings- och lärandeprocesser utvecklas över traditionella organisationsgränser och jag fann forskningsområdet spännande och utmanande.
Det är dock naivt att tro att doktorandlivet enbart är en ljuvlig dans på rosor.
Framför allt är det fyllt av stunder av osäkerhet, oro och tvekan. Inledningsvis krävde det dessutom anpassning och inpassning till en ny social värld
som var annorlunda än den verklighet jag upplevt på den amerikanska konsultjätten. Då pratar jag inte främst om den ekonomiska biten utan om att gå
från en tydlig handlingsorientering till en mer avkännande, reflekterande och
ifrågasättande hållning; att inte vara den där auktoritära rösten som talade
om hur allting egentligen är eller skall vara.
Plötsligt tillhörde jag en forskargrupp med ett genom forskningsansökan
specificerat studieområde. Jag hade också fått tilldelat mig ett studieobjekt
kallat ”Ökad Offertkraft”, vilket var ett av tre så kallade ”nätverk” angivna i
samma ansökan. Vad som nu behövdes var en intressant forskningsfråga;
något som förundrade mig och som kunde behålla min nyfikenhet över åren
som skulle komma. För att angripa denna centrala uppgift gick jag ganska
tidigt ut ”på fältet” och letade med ljus och lykta efter spännande fenomen.
Jag hade läst mig till av etnografen Helen Schwartzman (1993:48) att fältarbetets första tid är en av de viktigaste faserna eftersom det är i dessa inledande möten som informanternas kulturella skillnader uppfattas mest tydligt.
Nu i efterhand är jag medveten om att de inledningsvis ganska stapplande
intervjuer knappast kan räknas som etnografiska. Helt oskolad i intervjumetodik gjorde jag dock mitt allra bästa för att bygga upp förtroende och få
motparten att ”öppna sitt inre”. Och på det hela taget tyckte jag att jag lyckades ganska bra. De pratade mycket och länge om vad jag tyckte relevanta
299
saker. Problemet var att jag inte riktigt upplevde de där kulturella skillnaderna som Schwartzman pratat om. Deras arbetsuppgifter och språkbruk skiljde
sig inte nämnvärt från min egen tidigare arbetsplats; det vill säga ”vanligt
projektarbete”. Fortfarande återstod alltså att hitta fenomenet, det där som
verkligen förundrade mig.
Jag började också ganska tidigt fundera över om jag verkligen studerade
organisering av nätverk. Kanske behövde detta inte vara hugget i sten, för
kunde man inte lika gärna se det som försök att skapa IT-system, institutioner, standards, koncept, immateriella rättigheter eller innovationer? Och
kunde man inte lika gärna se det hela som projektarbete, som lärandeprocesser, diskursutvecklingar eller ett flertal mer eller mindre löst kopplade entreprenöriella handlingar? Utan att ha bestämt mig för vilket fenomen jag
egentligen studerade fortsatte jag intervjuandet med någorlunda regelbundenhet samtidigt som jag löpande samlade på mig en mängd projektdokument. Jag fick på så sätt ta del av fantastiska berättelser om Ökad Offertkraft
och dess utveckling och förändring över tid. Vid den perioden var projektet
baserat på en ganska vag idé, på intet sätt realiserad eller insåld, och många
som fick höra talas om projektet ställde sig tvivlande till om planerna verkligen var realistiska och genomförbara.
Här någonstans väcktes min nyfikenhet. Åtskilliga – inte enbart entreprenörerna – vill och kan ta sig friheten att tala om hur framtiden ser ut för en idés
färdande mot potentiell framgång eller misslyckande. Men det finns alltid en
viss tvekan i deras påståenden, en tvekan som endast tiden kan sudda bort.
Och denna färd mot realiserad innovation var något som intresserade mig,
helt enkelt något jag ville skriva om. Av den entreprenörskaps- och innovationslitteratur som jag hade läst kändes det mesta för normativt och teoretiskt
och empiriska studier var ofta genomförda retrospektivt då tvivlet och engagemanget sedan länge avdunstat. Kvar fanns då endast en (oftast framgångsrik) slutprodukt och en avskalad, linjär och rationell berättelse om dess historik. Jag ville göra något annat. Främst inspirerades jag inledningsvis av ansatsen Actor Network Theory (ANT) med texter av till exempel Latour
(1987; 1996) och Callon (1986; 1987) som jag tycker på ett övertygande sätt
beskrev innovationsprocessen i dess vardande.
Det var ungefär vid denna tidpunkt som jag träffade på ett ytterligare fallstudieobjekt. En kollega vidarebefordrade ett e-mail innehållande förhandsinformation om en lansering av en ny webbsida kallad Idébanken.se. Av ren
nyfikenhet tog jag kontakt med personen som utvecklat hemsidan eftersom
jag tyckte det fanns jämförbarheter med Offertkraft-projeket. Det visade sig
att entreprenören kom från Göteborg och skötte administrationen från ett
kontor i centrum. Efter första mötet blev jag fast besluten om att försöka
fortsätta samarbetet. Själva innovationerna hade uppenbara likheter men
300
framför tyckte jag allt att skillnaderna i entreprenörernas arbetssätt gav nya
intressanta analysmöjligheter.
Under sommaren 2005 skrev jag en licentiatuppsats (Remneland, 2005) baserad på den första fallstudien – Offertkraft/Kompetensarena Väst – och jag
valde medvetet att vänta med Idébanken.se till den framtida doktorsavhandlingen. Licentiatuppsatsens fokus låg på projektledarnas involveringsarbete,
det vill säga hur de arbetade för att få andra aktörer att bli engagerade i Offertkraft-projektet. Nog kändes det lite tidigt att lägga fram uppsatsen redan
då men på grund av olika anledningar valde jag ändå att göra det. I september 2004 blev den accepterad och jag kunde gå vidare i forskarstudierna.
Under vintern 2005 och våren 2006 började planeringsarbetet för doktorsavhandlingen. Parallellt fortsatte jag att göra intervjuer och samla in dokumentation från de båda studieobjekten. Jag läste också mer om innovationsarbete, entreprenörskap och forskningsmetodik. I början av sommaren tog jag ett
drastiskt beslut; att helt enkelt byta forskningsansats för doktorsavhandlingen jämfört med licentiatuppsatsen. Detta hade främst två huvudorsaker; två
doktorandkurser.
För det första deltog jag under våren 2006 i en kurs med professor Bruno
Latour, med fokus på teorier av den franske sociologen Gabriel Tarde. Kursen var berikande samtidigt som jag allt mer insåg svårigheterna med att
använda Tardes (och Latours eget) angreppssätt på min i huvudsak intervjubaserade och förståelseinriktade empiri. Visst hade jag även en mängd presentationsmaterial, artiklar och andra dokument som säkert hade kunnat bygga en bas för en SST-orienterad studie men det centrala och mest intressanta
i intervjumaterialet tyckte jag var de återkommande reflektionerna som entreprenörerna själva gjorde kring sin vardag. Att skifta till ett mer tolkande
angreppssätt kändes därför nödvändigt.
Tidigare, under hösten 2005, hade jag gått en annan doktorandkurs om den
narrativa metodiken för professor Barbara Czarniawska. Det slog mig redan
då att detta kunde vara ett passande alternativ för att presentera min studie.
Faktiskt hade mina ögon öppnats för språkets inverkan på organisering redan
hösten 2004 via en doktorandkurs om diskursanalys i Lund med professor
Mats Alvesson. Men för att våga ta steget fullt ut och mer eller mindre överge SST för en narrativ ansats krävdes en grundlig litteraturstudie på området
(se Bilaga I).
301
Insamling av data
Intervjuerna med entreprenörerna inleddes utan direkt planerad form – vi
träffades helt enkelt för att lära känna varandra. Mötena var även fortsättningsvis hållna på ett informellt sätt där jag själv inte förberedde mig med
särskilda frågor utan lät diskussionerna leda vart de ville. Med tiden utvecklades ändå någon slags struktur i så måtto att de intervjuade pratade fritt om
vad som hänt i projektet och planer om framtiden medan jag då och då ställde frågor om det var något jag undrade över. Personligen kände jag att ett
förtroende växte fram och att de var öppna och någorlunda ärliga kring sina
tankar. Då och då nämndes saker som de inte ville att jag skulle föra vidare,
vilket respekterades. Huvuddelen av intervjuerna spelades in (via MiniDisc)
vilket möjligtvis kunde ha påverkat deras retoriska motiv, men diskussionerna förändrades inte nämnvärt med bandspelaren på eller avslagen.
Som ny doktorand var jag medveten om min egen inverkan på berättelseskapandet och hade därför målet att på olika sätt minimera detta. Jag ville inte
styra dess riktning men framför allt undvika att ge personliga intryck och
åsikter angående handlingsval och innovationernas framtid. På det hela taget
tyckte jag att jag klarade det ganska bra även om jag många gånger fick bita
mig i tungan för att inte komma med normativa åsikter. Ibland kände jag en
viss frustration från entreprenörerna över att jag inte kom med dessa utvärderande kommentarer men med tiden tycktes de vänja sig.
I takt med att jag läste allt mer metodiklitteratur lät jag mig inspireras av
bland annat David Silverman (2001; 2005) och framför allt Holstein och
Gubrium (1995; 2003) i deras sätt att även väva in intervjuaren som en del i
skildringarna. Som Boland och Tenkasi (1995) påpekar ligger knappast berättelser därute och väntar likt artefakter utan skapas genom aktiva handlingar. Jag insåg således att min egen medverkan var central i uppbyggnaden av
berättelserna oavsett om jag ville det eller inte. Intervjutillfällen blev en
slags samproducerande narrativ fabrik och vårt prat om projektet kom att
utgöra huvuddelen av avhandlingens empiri.
»It is important to understand that interviews do not stand for anything
else; they represent nothing else but themselves […] An interview is not a
window on social reality but is part of it, a sample of that reality.«
(Czarniawska, 2004a:49)
302
Samtliga intervjuer med entreprenörerna transkriberades av mig personligen
vilket tog mycket tid men gav också goda möjligheter till innehållsreflektion.
Transkriberingsarbetet gjordes inte alltid direkt efter mötena men när så var
fallet kunde de ge input till nästa intervjutillfälle. Redan från början beslutade jag mig för att också skriva ned egna tankar kring skeendet i någon form
av dagbok, om än i ”hårddisk”-format. Efter flertalet av de interaktioner jag
hade med personer ute på ”fältet” gick jag till min dator och summerade
intryck och personliga betraktelser. Dessa visade sig senare komma väl till
pass vid avhandlingsskrivandet.
Empiriinsamling för Offertkraft/Kompetensarena Väst
Sammanlagt gjorde jag arton formella intervjuer med Erik från projektet
Offertkraft/Kompetensarena Väst. Huvudfokus låg mellan juni 2004 och juni
2005 samt två uppföljande intervjuer i slutet av 2005 respektive 2006. Utöver dessa tillfällen hade jag en mängd mer informella kontakter med Erik,
via telefon, e-mail eller andra möten.
Nr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
Namn
Tomas (möte)
Erik
Erik
Erik
Erik
Erik
Erik
Erik
Erik
Tomas & Erik
Erik
Erik
Erik
Erik
Helena, VGR
Erik
Erik
Tomas & Erik
Erik
Erik
Håkan, MWR
Kjell-Åke, Innovatum
Helena, VGR
Lena, Innovationsbron
Catharina, Open Arena
Greg, Telematics Valley
Olivia, Biomedicin
Erik
Helena, VGR
Datum
2003-11-21
2004-06-09
2004-06-24
2004-08-03
2004-08-23
2004-09-17
2004-09-28
2004-10-28
2004-11-10
2004-11-18
2004-11-24
2004-12-20
2005-01-18
2005-01-31
2005-03-04
2005-03-10
2005-04-16
2005-06-17
2005-06-28
2005-12-02
2006-02-08
2006-02-18
2006-02-28
2006-03-02
2006-03-13
2006-03-16
2006-04-18
2006-11-13
2007-07-24
Plats
Handelskammaren
Mitt kontor
Handelshögskolan
Mitt kontor
Mitt kontor
Mitt kontor
Lindholmen
Mitt kontor
Lindholmen
Mitt kontor
Mitt kontor
Mitt kontor
Lindholmen
Lindholmen
VGR
Telefon
Intervju
Innovationsbron
Intervju
Kafé
MWR
Innovatum
VGR
Innovationsbron
Lindholmen
Lindholmen
BRG
Kafé
VGR
Längd
01:52:20
01:57:01
01:30:53
01:53:00
ca 1,5 tim
01:41:32
01:33:59
01:05:10
01:10:52
00:47:23
01:36:34
00:50:33
01:16:19
ca 1,5 tim
ca 1,5 tim
ca 1 tim
01:28:57
01:07:44
00:40:16
01:00:30
01:22:42
01:08:29
01:10:29
00:40:25
01:03:59
00:57:25
00:44:50
01:01:45
00:45:41
Tabell över möten med Offertkraft/Kompetensarena Väst
303
Två inspelade workshops ligger också till grund för empirin; dels ett så kallat ”motfinansieringsmöte” som hölls i november 2003 (före min tid som
doktorand) mellan forskningsteamet och bland annat Tomas från Ökad Offertkraft, och dels en presentation av projektet i slutet av juni 2005 på en
konferens arrangerad av Innovationsbron som jag bevistade. Dessutom gjordes ett antal kompletterande intervjuer med personer utanför själva projektet
men som på olika sätt var relaterade till dess utveckling. Främst genomfördes dessa under våren 2006 då själva systemet närmade sig lansering. Med
tiden ansamlades därutöver en mängd dokument i form av projektplaner,
projektbeskrivningar, beslutsdokument, e-mail, artiklar, hemsidematerial och
andra former av direkt och indirekt relaterad projektinformation.
Empiriinsamling för Idébanken.se
Med Anders, grundare och ägare av Idébanken.se, genomfördes totalt 22
formella intervjuer från januari 2005 och med jämna intervaller fram till juni
2006 samt uppdateringsintervjuer hösten 2006 och våren 2007. Vid sidan om
skedde mail-konversationer och informella samtal över telefon och Skype.
Nr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
Namn
Anders
Anders
Anders
Anders
Anders
Anders
Anders
Anders
Anders
Anders (föreläsn.)
Anders
Anders
Anders
Anders
Anders (observ.)
Anders
Anders
Anders
Anders
Anders
Idédagen
Anders
Anders
Datum
2005-01-27
2005-02-07
2005-02-16
2005-03-10
2005-04-06
2005-04-29
2005-05-31
2005-08-30
2005-09-20
2005-10-11
2005-10-26
2005-11-25
2006-01-27
2006-02-17
2006-03-01
2006-04-04
2006-05-10
2006-05-22
2006-06-22
2006-09-14
2006-10-04
2006-11-23
2007-02-06
Plats
Avenyn
Avenyn
Avenyn
Avenyn
Avenyn
Avenyn
Avenyn
Avenyn
Avenyn
Handels
Avenyn
Avenyn
Avenyn
Avenyn
Kafé
Avenyn
Avenyn
Avenyn
Avenyn
Avenyn
Stockholm
Skype
Avenyn
Längd
01:01:31
01:48:19
00:59:01
00:57:12
01:07:29
00:57:29
00:54:46
01:06:18
01:00:29
01:18:01
01:29:20
01:13:47
01:09:18
01:12:26
ca 2 tim
00:45:01
01:14:55
00:39:35
01:38:09
01:12:00
ca 4,5 tim
01:30:05
01:03:37
Tabell över möten med Idébanken
Kontinuerligt växte också högen av dokument i form av kampanjinformation, hemsideinnehåll, artiklar i dagspress, presentationsmaterial och medlemsbrev. En direkt observation genomfördes då jag fick tillåtelse att följa
304
med på ett lunchmöte mellan Anders och en av hans samarbetspartners. Detta tillfälle spelades inte in på band. Jag bjöd också själv in Anders att hålla
en föreläsning för studenterna på Handelshögskolans Entreprenörsutbildning
i oktober 2005, vilket gjordes utan ersättning. I oktober 2004 hölls en så
kallad ”Idédag” för bland annat medlemmarna på Idébanken. Det var ett
samarrangemang mellan Anders och EntreprenörCenter och skedde i deras
lokaler i Stockholm. Bland annat gjorde Anders där en kort presentation om
hans entreprenöriella resa. Tillfället gav mig också möjlighet att träffa Idébankens medlemmar personligen.
Under hösten 2006 verkställdes en kortare webb-enkät (se Bilaga IV) riktad
mot Idébankens medlemmar och jag drev också en egen idékampanj på Idébanken. Båda dessa aktiviteter var i syfte att få in kommentarer och reflektioner från ett användarperspektiv. Webb-enkätens frågor togs fram med
inspiration från FLOSS (Free/Libre and Open Source Software-survey) som
är en online-baserad enkätstudie kring medlemmars attityder i utvecklingsprojekt inom Open Source-rörelsen. Rent tekniskt sattes enkäten upp av mig
själv med hjälp av webbpubliceringsverktyget för Idébanken.se och instruktioner från Anders och företaget Tervix. Jag fick dessutom tillåtelse att kostnadsfritt lägga ut den på Idébankens hemsida.
Övrig empiriinsamling
En intervju hölls med Ulf från Teknikbrostiftelsen för att få bakgrundsinformation kring utvecklingen av det regionala innovationssystemet i Västsverige, samt två telefonintervjuer med entreprenörer som redan genomfört
liknande innovationsresor som de båda projekten jag följde. Dessa intervjuer
kom senare inte att inkluderas i avhandlingen, men gav intressanta inblickar
i vad man ändå får kalla framgångsrika resor (Shortcut och Lunarstorm). De
spädde också på mina tankar om retrospektiva berättelser som framställer
handlandet som rationellt, med tydliga orsaks- och verkanssamband.
Nr
1
2
3
Namn
Ulf, TBSG
Anders, Shortcut
Rickard, Lundarstorm
Datum
2005-03-01
2006-03-14
2005-03-31
Plats
Handelshögskolan
Telefon
Telefon
Längd
01:01:29
00:52:26
00:44:39
Tabell över övriga möten
Kontinuerligt över studiens gång har jag dessutom läst och inspirerats av
såväl akademiska teorier och empiriska studier som artiklar i dagspress och
vanlig populärkultur. Genom det kontinuerliga skrivandet har jag samlat på
mig funderingar och tankar som senare i vissa fall materialiserades i avhandlingstext och i andra fall mer fungerade som hjälpmedel för mitt eget meningsskapande.
305
Analys av data
Hur gick jag då tillväga när datamängden började växa i allt större mängd i
både kilobyte och utrymme på mitt skrivbord? Ärligt talat var detta en ganska kaotisk situation som är ganska svår att i efterhand rekapitulera. Likt entreprenörerna själva letade jag efter stabila strukturer för att reducera min
osäkerhet och arbetssättet förändrades i takt med att nya intryck och medel
anlände från omgivningen.
Det första ordentliga tillfället för analys skedde i samband med skrivandet av
licentiatuppsatsen under våren och sommaren 2005 – då med Offertkraft
som huvudfokus. Det första jag gjorde var att ur transkriberingstexter och
annat datamaterial skapa en kronologisk lista över viktiga händelser som
skett under tidsperioden. Denna lista byggdes senare ut och kompletterades
med att även inkludera Idébanken vid avhandlingsskrivandet hösten 2006
och våren 2007; totalt 74 milstolpar för Offertkraft och 72 för Idébanken.se.
Nr
1
2
3
4
5
6
7
8
Milstolpe
Tomas arbetar på Handelskammaren
Erik & Amer jobbar åt Tomas på Handelskammaren
Tomas börjar utveckla idén, initierar projektet
Tomas säljer in idén till VGR
Åke och Helena på VGR involveras
Studenter tas in för tre uppsatser
Tomas deltar I TCI-konferens, presenterar projektet offentligt
Projektet döps till ”Ökad Offertkraft”
Tidpunkt
Våren 03
Våren 03
Våren 03
Våren 03
Våren 03
Sommaren 03
Sept 03
Sept 03
Utdrag ur kronologisk lista över händelser i Offertkraftprojektet
Under hösten 2006 började jag använda mig av ett så kallat QDA-program
(Quality Data Analysis) som hjälp för att märka upp mina empiriska texter
med olika koder som sedan på ett enklare sätt kunde sorteras. Inspirerad av
Glaser och Strauss (1967) Grounded Theory försökte jag i textmaterialet ta
fram övergripande kategorier i vilka jag kunde klassificera innehållet. Samtidigt insåg jag efter att ha läst Roy Suddabys (2006) artikel i Academy of
Management Journal att det jag höll på med knappast kunde benämnas
Grounded Theory. Särskilt eftersom jag bröt mot två grundläggande principer; ”constant comparison” och ”theoretical sampling”, vilket man tydligen
skulle ha gjort kontinuerligt under studiens gång. Intuitivt hade nog detta
skett men jag kan inte säga att det gjorts med någon uttalad systematik. En
annan komplikation var att Glaser och Strauss såg sin metod som främst till
306
för att analysera interaktivt meningsskapande mellan individer i verkliga
situationer (”real settings”), varför direkta observationer snarare än djupintervjuer torde passa bättre som empiriskt underlag.
Men även om metoden inte kunde benämnas Grounded Theory gjorde jag i
alla fall ett försök till indelning av texten i kategorier som sedan modifierades fram och tillbaks i takt med att det empiriska materialet blev mer familjärt. QDA-programmet som användes var av relativt simpel karaktär (ett
Open Source-utvecklat verktyg kallat Weft) men gav tillräckliga möjligheter
för att märka textstycken med etiketter. Samma text kunde markeras med
flera olika etiketter och jag startade med textavsnitt som hade att göra med
de milstolpar som jag tidigare kartlagt. Övriga delvis överlappade kategorier
som utvecklades var a) entreprenören (om dels personlig historik men också
reflektioner om identitet och lärdomar), b) innovationen (om utmaningarna
kring utvecklingen av systemartefakten), c) konceptet (om diskussionerna
kring användningssätt) d) intressenter (om aktörer med anknytning till projektet), e) ekonomi/resurser (om sökandet och erövrandet av viktiga medel
för verksamheten), och f) strategi (om tankar och planer kring tillvägagångssättet bakåt och framåt i tiden). När texterna var etiketterade sorterades de
och lästes återigen för att försöka hitta nya mönster.
Glaser och Strauss (1967) menar att kategoriseringens syfte är att lyfta upp
empirisk rådata till en konceptuell, mer abstrakt nivå – att lyfta texten från
ytliga observationer till teoretiska resonemang. Efter att ha gått på doktorandkursen med Bruno Latour och läst hans texter influerade av Gabriel
Tarde (Latour, 2002) var jag dock först inne på att försöka hålla min avhandling ”platt”, det vill säga att göra ”tjocka” beskrivningar utan att därefter
lyfta upp dem till högre abstraktionsnivåer, då dessa alltid blir mindre rika än
deras förvisso komplicerade, kaotiska och irrationella beståndsdelar.
»To be a good sociologist one should refuse to go up, to take a larger view,
to compile huge vistas! Look down, you sociologists. Be even more blind,
even more narrow, even more down to earth, even more myopic. […] The
“big picture”, the one that is provided by that typical gesture of sociologists
– drawing with their hands in the air a shape no bigger than a pumpkin – is
always simpler and more localized than the myriad monads it expresses only
in part: it could not be without them, but without it, they would still be
something. […] As soon as you leave those tiny networks, you are no longer
in the social, but down in a confusing “plasma” composed of countless monads, a chaos, a brew, one that social scientists will do anything to avoid
looking straight in the eye.« (Latour, 2002:124-125)
Riktigt så vågad som Latour föreslår blev jag dock till slut inte, utan jag ville
ändå göra någon slags egen analys över materialet. Jag vände mig därför allt
mer mot det narrativa hållet och började undersöka möjligheterna att använda dess ”verktygslåda” för att skapa en förståelse över mina data. Här fastnade jag för dramatismen (Burke, 1945) som metod och plötsligt kände jag
307
att avhandlingens olika delar började passa ihop. Genom att skriva ett entreprenöriellt drama och sedan diskutera det enligt Burkes pentad (se Bilaga I)
kunde jag både göra en innehållsrik berättelse och en analytisk betraktelse
över dess skeenden. Den förstnämna lutar sig mot en ”horisontell” kronologi
av associerade händelser medan den sistnämnda blir en mer ”vertikal”, paradigmatisk sammanställning av gemensamma teman. Avhandlingens fokus
ville jag dock låta ligga på dramats intrig, varför den första delen (det vill
säga Akt I-III) gjordes längre och utförligare än diskussionskapitlet.
Kategoriseringarna i fältmaterialet (framför allt kategorin ”milstolpar”)
hjälpte mycket i arbetet med att skriva det empiriskt baserade dramat. För
diskussionskapitlet (kapitel 6) kunde jag dessutom anpassa in de tidigare
kategorierna till Kenneth Burkes ramverk. Grovt sett omvandlades ”milstolpar” till act, ”entreprenören” till agent, ”ekonomi/resurser” till agency, ”innovationen, konceptet och strategin” till purpose. Dessutom blev det tydligt
att scenen och dess inverkan var någonting som jag ännu inte reflekterat
kring. Istället för att söka mig uppåt i abstraktionsnivå för att skapa ”grounded”-teorier, började jag i materialet leta efter återupprepade teman och uppenbara skillnader mellan de två studiefallen inom respektive pentadområde. Återigen blev QDA-programmets sorteringsfunktion en tillgång, då
man på ett enkelt sätt kunde sortera ut de textavsnitt som handlade om ett
visst område och på så sätt göra arbetet mer lätthanterligt. Vissa teman och
skillnader hade jag säkert redan utvecklat i bakhuvudet under resans gång –
entreprenörernas strävan efter legitimitet, att involvera intressenter i projektet, att använda retoriken för att sälja in budskap och så vidare – men genom
ett dramatistiskt ramverk hjälptes struktureringsarbetet.
Det är lätt att i denna retrospektiva berättelse ge ett intryck av större rationalitet än som ärligt varit fallet. Jag måste därför återigen påpeka att det har
varit en ständigt iterativ process med mycket famlande i mörker och tappra
försök till rekonstruktioner och repareringar av tidigare gjorda misstag.
308
Förmedlande av data
»[A] way to study entrepreneurial processes […] is to engage with localemergent realities through the telling of stories about life transforming when
new practices are invented. Such a way not only relates an organization of
entrepreneurial processes to culture and society, but also asks of the researcher, often occupied with organizing knowledge, to become an entrepreneurial storyteller.« (Hjorth et al., 2003:110)
Att skriva på ett innehållsrikt och begripligt sätt är en konst, och att förklara
hur man rent tekniskt går tillväga har andra redan försökt (ex. Czarniawska,
1999; Rhodes, 2001) och gjort bättre än jag någonsin skulle klara av. Jag kan
egentligen bara konstatera att det är väldigt svårt. Att skriva ett narrativt
drama var en stor utmaning. I en kravspecifikation som jag under sensommaren 2006 skrev till mig själv som vägledning till mitt författarskap stod
bland annat; ”intressant, spännande, oförutsägbar, innovativ, tankeväckande, lättläst, engagerande, välskriven, lättförstålig, övertygande struktur,
personlig, egna åsikter och tankar, reflekterande”. För att förbättra chanserna att närma mig dessa grandiosa visioner bytte jag språk från licentiatuppsatsens engelska till mitt svenska modersmål.
Bruner (1990) menar att berättelser frodas i kontrasten mellan det vardagliga, normala och förväntade och det oväntade, avvikande. Robinson (1981)
trycker på att för att händelser skall vara värda att berätta måste de på något
sätt vara anmärkningsvärda. Han anser att en berättelse måste möta någon
eller några av följande fyra kriterier;
»(1) the actions performed must be difficult; (2) initially the situation must
pose a predicament, that is, there should not be an obvious or predictable
course of action which the narrator could have followed to resolve the situation; (3) in an otherwise normal sequence of events unexpected events occur; (4) some aspect of the situation – the participants, objects, or processes – must be unusual or strange in the narrator's experience.«
(Robinson, 1981:59)
Till skillnad från den litterära författaren som har frihet att vara kreativ och
själv hitta på spännande intriger som passar in i sina syften, har akademikern
som främsta uppgift att utgå från sitt empiriska material. Jag såg dock inte
detta som något större problem eftersom jag i berättelserna fann ett överflöd
av intressanta och oförutsägbara händelser. Utmaningen var snarare att sålla
ut och fokusera på själva intrigen – det vill säga processen från idé till reali-
309
sering – vilket ledde till att flera av entreprenörernas tänkvärda skildringar
tillslut fick läggas i byrålådan.
Generellt användes fyra komponenter för att bygga upp dramat; 1) intervjumaterial, 2) fältanteckningar, 3) dokument och 4) akademisk teori, vilka
varvades om vart annat för att skapa variation i texten. Huvudkomponenten
var naturligtvis intervjumaterialet som användes för att driva berättelsen
framåt. Därför kan själva transkriberingsprocessen – från ord till avhandlingstext – vara av särskilt intressant att diskutera närmare.
Transkriberingsprocessen
Ett av de mest tidskrävande momenten i avhandlingsarbetet var att renskriva
alla genomförda intervjuer. Både ögon och skrivhänder fick utstå hård påfrestning under de långa veckor av tålmodigt arbete som det tog att transformera knastriga ljudinspelningar till någorlunda läsbar text. Just begreppet
”transformation” är talande för detta omskrivningsförlopp, då mänskliga
interaktioner blir till mikrofonupptagningar som därefter förvandlas till avhandlingscitat, likt larven som övergår till den färdiga fjärilen eller den fula
ankungen som blir en ståtlig svan. I det här fallet baserades det främst på
reduktion snarare än expansion.
Redan i övergången från intervjumöte till ljudinspelning skedde en första
reducering av datamängd, som här tappade fyra av fem mänskliga sinnen
(lukt, smak, syn och känsel). Positionering och ansiktsuttryck, temperatur i
rummet, förnimmelser av oro eller hunger, doften av ”nytt” eller ”gammalt”,
allt detta försvann till förmån för en koncentrering till örats innerväggar. När
sedan ljudinspelningen översätts till textform kom nästa stora nedskärning;
innehållet tappade nyanser i uttal, betoningar, längd på pauser, darr på rösten. Så för att påstå att en transkriberad text är en sann representation av den
ursprungliga interaktionen krävs en generöst tilltagen sanningsdefinition.
För att ge läsaren en inblick i hur jag personligen gick tillväga för att översätta mina intervjuer till avhandlingstext visar jag nedan ett typfall på denna
transformeringsakt. Detta är givetvis ytterligare en stilistisk omskrivning och
reducering av det verkliga skeendet, men förhoppningsvis ger det ändå en
vägledande tankebild om tillvägagångssättet. Exemplet bygger på Eriks första beskrivning av projektet Offertkraft, i ett utdrag hämtat från vårt första
intervjumöte den 9 juni 2004. Avsnittet börjar 36:30 in på bandet och avslutas 39:31 (det vill säga är cirka 3 minuter långt).
310
Ordagrann avskrivning från ljudbandet
Följande text är ett försök att i efterhand representera samtalet så exakt som
möjligt, inklusive pauseringar, ordupprepningar och stödord (öhhh). Detta är
alltså inte min egentliga transkribering utan en mer detaljerad redogörelse
för samtalsförloppet. I sekvensen tidigare har Erik snabbt redogjort för hans
syn på ”det regionala innovationssystemet”.
ERIK: Ehh, problemet då är att här uppe [Erik pekar på toppen av processen]
egentligen så märker man att, oj, ja men det fanns inte den stora markanden som
vi från början... ehh, trodde skulle finnas... vilket då gör att... ehh, dom här företagen växer inte och blir nya Ikea eller nya Volvo eller... ehh, nya SKF, utan det
blir, ja, någonting med två... två, tre... kanske upp till 20 personer maximalt...
BJÖRN: Mmmm
ERIK: ...för att där finns en... gräns, har vi sett... för... för hur stora företagen blir.
BJÖRN: Mmmm
ERIK: Ehh, sen finns det väld... Det finns ju... Jag vet inte om du känner till Martini-modellen? Eller som, jag vet inte om den kallas så, men... Att... om du har...
[Erik ritar en stående rektangel] Nä, sådär vill man kanske egentligen att Martiniglaset ska se ut.
BJÖRN: Mmmm
ERIK: Här är stora företag... Här är små... små och medelstora. Det finns väldigt
få... här... Idag... I dagsläget kanske den egentligen ser ut såhär... [Erik ritar ett
Martiniglas] Det är väldigt många stora företag här uppe...
BJÖRN: Mmmm
ERIK: ...väldigt många små...
BJÖRN: Mmmm
ERIK: ...och när dom här permitterar, så tänker man såhär, ja men då får dom hoppa ned här och så får dom starta, ehh, små företag, för att dom är ju naturliga entreprenörer, vilket fallet oftast inte är, utan dom blir fast här nere. Och så blir det
väldigt många små och tillslut så... så är det enda vi kan sälja typ en badstrand...
BJÖRN: Mmmm
ERIK: ...eller korv eller nått sånt, men det genererar ju liksom ingen tillväxt för...
för regi... eller för ett land eller en region eller något sånt utan då måste man ju på
nått sätt, producera någonting eller så, eller utveckla någonting i alla fall.
BJÖRN: Mmmm
ERIK: Ehh... Så det här såg vi då ett problem med. Den här, det här är väldigt
mycket sånt som Teknikbrostiftelsen och dom... ehh, den typen av institutioner
pratar om, och den är ju naturligtvis viktig för det är viktigt att det finns, om det
uppstår idéer eller hur, att man tar vara på dom, att det finns inkubatorer som
kan...
BJÖRN: Mmmm
ERIK: ...vägleda och finansiera och så... Ehh, det som vi då såg var nödvändigt
egentligen att komplettera med, det var ju att det vore kanske bättre att fråga dom
här uppe... Dom, ehh...
BJÖRN: Dom redan etablerade...?
ERIK: ...alltså.. kunderna...
311
BJÖRN: jaha kunderna.
ERIK: ...alltså kunderna då... Ehh... Ehh, vad är det ni är ute efter? Vad, vad vill ni
ha? Och titta, hur kan vi svara upp på det dom vill ha, om dom vill ha utveckling
av en ny... ehh, motor som, som drivs på vatten och inte på bensin, kan vi svara
upp på det? Inom Sverige eller vilken gräns det nu än må vara. Så då utvecklades
den här, att man utgår... om man utgår då från stora produktföretag eller så, eller
någon form av kund, antagligen ett stort produktföretag.
Transkribering, version 1
Den text som nu följer är ett utdrag hämtad från min transkribering av ovanstående intervju. Läser man på dokumentets statistik (för hela första intervjun) ser man att det skapades den 9 augusti 2004 och har en ”total editing
time” på 468 minuter (nästan 8 timmar). Hela intervjun (som varade i 1
timme och 57 minuter) förvandlades på denna tid till en text med 9166 ord
eller 50652 tecken inklusive mellanslag. I jämförelse med ljudupptagningen
har jag i min transkribering inte tagit med Eriks ”ehh”-ljud eller mina egna
”mmmm”. Vissa felsägningar och upprepande av ord är också borttagna,
men i övrigt försökte jag hålla mig så nära ljudinnehållet som möjligt.
ERIK: Problemet är att här uppe egentligen så märker man att det fanns inte den
stora marknaden som vi från början trodde skulle finnas, vilket då gör att dom här
företagen inte växer och blir nya Ikea eller Volvo eller nya SKF utan blir någonting med 2-3, kanske upp till 20 personer maximalt för där finns en gräns har vi
sett för hur stora företagen blir.
Jag vet inte om du känner till Martini-modellen? Eller jag vet inte om den kallas
så. Så där vill man kanske att martini-glaset ska se ut... [Erik ritar ett fyrkantigt
glas, d.v.s lagom stora, små och medelstora] I dagsläget kanske den egentligen
ser ut såhär – väldigt många stora företag, och väldigt många små. Och när dom
permitterar så tänker man såhär att ja men då får dom hoppa ned här och så får
dom starta små företag för dom är ju naturliga entreprenörer, vilket fallet ofta inte
är, utan dom blir fast härnere. Och så blir det väldigt många små och tillslut så är
enda vi kan sälja tillslut en badstrand eller korv eller sådant. Men det genererar ju
inte någon direkt tillväxt för ett land eller en region utan då måste man ju på något sätt producera något eller utveckla något i alla fall.
Så det här såg vi då ett problem med. Det här det är väldigt mycket hur Teknikbrostiftelsen och den typen av institutioner pratar om. Och den är naturligtvis viktigt om det uppstår idéer att man tar tillvara på dom och att det finns inkubatorer
som kan vägleda och finansiera.. men det vi då såg skulle vara nödvändigt att
komplettera med det var ju att det vore kanske bättre att fråga dom här uppe –
alltså kunderna – vad är det ni är ute efter, vad vill ni ha och titta hur kan vi svara
upp på det dom vill ha … om dom vill ha utveckling av en ny motor som drivs av
vatten istället för bensin – kan vi svara upp mot det.. i Sverige eller vilken gräns
det nu må vara.. Så då utvecklades den här bilden [Erik visar Offertkrafts bild].
312
Omtranskribering, version 2
När jag tillslut hade alla Eriks intervjuer i elektronisk textform (och utskrivna i en ansenlig hög A4-sidor) kunde jag börja arbeta med texten för att skapa ett bättre ordflöde. Jag tog bort meningsbyggnadsfel och ”renade” innehållet för att göra det lättare att förstå dess betydelse. Detta gjordes för samtliga transkriberingar, innan analys och texturval, vilket underlättade mitt
nästa steg; att kategorisera, sortera och sålla i materialet.
ERIK: Problemet är att man senare ofta kommer på att den stora marknaden som vi
trodde på inte fanns, vilket gör att dessa företag inte växer och blir nya IKEA eller Volvo eller SKF utan förblir företag med 2-3, upp till 20 personer som max.
För där verkar finnas en gräns för hur stora företagen blir.
Sedan finns ”Martini-modellen”. Man tänker sig ett Martini-glas. Så här vill man
ju att Martini-glaset ska se ut [Erik ritar ett Martini-glas]. Men idag kanske det
ser ut såhär; väldigt många stora företag, och väldigt många små. Och när stora
företag permitterar och flyttar utomlands så vill man att de sparkade individerna
ska bli naturliga entreprenörer och starta små företag – vilket dom oftast inte är.
Så dom blir fast därnere. Och så blir det enda vi kan sälja tillslut en badstrand eller korv eller sådant. Men det genererar ju inte någon direkt tillväxt för regionen
för då måste man ju på något sätt producera eller utveckla något. Så här såg vi
alltså ett problem.
Den här processen är ju mycket hur Teknikbrostiftelsen och den typen av institutioner pratar om. Och den är naturligtvis viktig för det är viktigt att man tar tillvara på idéer – att det finns inkubatorer som kan vägleda och finansiera. Men det vi
såg skulle vara nödvändigt att komplettera detta med är att det kanske vore bättre
att fråga kunderna; ”vad är det ni är ute efter, vad vill ni ha” och titta hur vi kan
svara upp till deras behov. Om dom vill ha en motor som drivs av vatten istället
för bensin, kan vi svara upp mot det, i Sverige eller vilken gräns det nu må vara.
Så då utvecklades den här bilden…[Erik visar Offertkrafts bild]
Slutlig version i avhandlingen
I citatet nedan (som hittas på sidan 46) finns den slutliga versionen av Eriks
berättelse. Här är vissa stycken omflyttade för att ge en för läsaren mer
sammanhängande struktur. Meningsbyggnad och ordval är också något justerade. Även om texten har genomgått en ganska stor förändring från den
ursprungliga intervjun har jag hela tiden försökt att behålla Eriks ursprungliga mening och syften. Han har också fått tycka till om själva ”slutprodukten”
både vid den tidigare licentiatuppsatsen och för denna avhandling.
ERIK: Här finns den så kallade ”Martini-modellen”. Om man tänker sig ett
Martini-glas så ser det ut ungefär såhär; väldigt många stora företag och
väldigt många små, men få medelstora. Och när stora företag permitterar
och flyttar utomlands så vill man att de sparkade individerna ska bli ent-
313
reprenörer, vilket dom oftast inte är, och starta små företag som växer till
nya stora. Problemet är också att man senare kanske kommer på att den
stora marknaden som man inledningsvis trodde på inte finns, vilket gör
att småföretag inte växer och blir nya IKEA eller Volvo eller SKF utan
förblir företag med 2 till 3, upp till 20 personer som max. Där verkar det
finnas en gräns. Så dom blir fast därnere, men det genererar ju knappast
någon tillväxt för regionen.
Så här såg vi alltså ett problem. Den där innovationsprocessen när man
går från idé till företag är ju mycket hur Teknikbrostiftelsen och den typen av institutioner pratar. Och den är naturligtvis viktig att ta tillvara på
idéer och att det finns inkubatorer som kan vägleda och finansiera. Men
vi såg att det skulle vara nödvändigt att komplettera detta med att även
fråga de stora industriföretagen; ”Vad är det ni är ute efter, vad vill ni ha?”
och titta hur vi som region kan svara upp mot deras behov. Om man vill
ha en motor som drivs av vatten istället för bensin, kan vi svara upp mot
detta i Västsverige eller vilken gräns det nu må vara? Så då utvecklades
den här bilden.
314
Berättelsens trovärdighet
I den positivistiska genren av akademiska berättelser talas ofta om studiens
reliabilitet (metodens tillförlitlighet), validitet (att man återspeglar det man
utger sig för att återspegla) och generaliserbarhet (huruvida resultatet är
överförbart till andra kontexter). För en kvalitativ, tokande studie som denna
avhandling utger sig att vara, ter sig dessa termer i viss mån problematiska.
Dess händelseförlopp är unikt och kommer aldrig mer att återupprepas. Metoden som använts kommer aldrig heller helt kunna replikeras; intervjuerna
präglas av situationen, de båda aktörernas individuella förutsättningar och
den upparbetade ”kemin”. Huruvida vad som sagts i intervjuerna stämmer
med entreprenörernas ”inre tankar” eller enbart är manipulativ ”impression
management” är dessutom mer eller mindre omöjligt att testa fullt ut.
»When people put their lives into narrative form, the resulting stories do not
duplicate the experience. The experience is filtered. Events in a story are resorted and given an order, typically one in which a sequence is created…
this, however, should not be surprising because people who build narratives
of their lives use hindsight.« (Weick, 1996;128)
Till mitt trovärdighetsförsvar kan jag nämna att jag på olika sätt har försökt
säkerställa korrektheten i entreprenörernas utsagor; genom följdfrågor både
direkt och vid senare tidpunkter, intervjuer med andra intressenter, dokumentstudier och genom att kontinuerligt följa utvecklingen av de två webbplattformarna i realtid efter lansering. För visst är det viktigt för studiens
trovärdighet att det som sägs kan relateras till händelser som verkligen skett,
men det bör också poängteras att studien fokuserar på hur entreprenörerna
pratar om händelserna – inte om händelserna i sig – och hur dessa berättelser
förändras över tid. Genom att skriva ut mycket av intervjumaterialet i avhandlingstexten ges möjligheten för läsaren att själv forma en åsikt om författaren har analyserat innehållet på ett reliabelt och validitetsmässigt sätt.
För i slutändan ligger trots allt berättelsers trovärdighet och generaliserbarhet
helt i händerna på mottagarna (vilket förvisso även stämmer för positivistiska berättelser). Bruner (1990) argumenterar att för berättelsers upplevda
styrka är intrigerna viktigare än huruvida de egentligen är sanna eller falska.
Starka intriger har en förmåga att internaliseras hos mottagarna och i detta
får de sin generaliserbarhet. Som Czarniawska (2004a) avslutar sin bok Narratives in Social Science Research (se nästa sida);
315
»And the questions – from inside and outside – such as: “is it valid?” “is it
reliable?” “is it Science?” should be replaced by such questions as: is it interesting? Is it relevant? Is it beautiful? In other words, I suggest that social
scientists enter into a double contract with their readers, fictional and referential: suspend disbelief, as I intend to please you, but also activate disbelief, as I intend to instruct you. I have no doubts that the readers will manage both: after all, they are doing it all the time.« (Czarniawska, 2004a:136)
316
Bilaga III – Entreprenörskapsfältet
Entreprenörskap som fenomen och fält
Historikern och litteraturkritikern Hayden White skrev i boken The Content
and the Form – Narrative Discourse and Historical Representation;
»If you are going to “go to history,” you had better have a pretty good notion as to whether it is hospitable to the values you carry into it. This is the
function of theory in general – that is to say, to provide justification of a
stance vis-à-vis the materials being dealt with that can render it plausible.
Indeed, the function of theory is to justify a notion of plausibility itself. Without such a justification, criticism especially is left with nothing but “common
sense” to fall back on.« (H. White, 1987:164)
Med detta textutdrag poängterar han att varje historierekapitulering skildras
genom subjektiva beskrivningar; via författarens val (och bortval) av händelser och skapandet av en sammanvävd intrig. Den förestående litteraturgenomgången om entreprenörskapsfältet är inget undantag.
Framför allt har Landströms genomgång i boken Entreprenörskapets rötter
(Landström, 1999, 2000, 2005) starkt präglat min egen syn på entreprenörskapets historiska resa, vilket säkert också var meningen med dess tillkomst;
att ge (doktorand)studenter ett mer enat sätt att se på fältets ursprung. Han
skriver i förordet till första upplagan, som för övrigt var ett resultat av en
forskarkurs om entreprenörskapslitteraturens klassiker;
»Forskarutbildningskursen gav mig en anledning att reflektera över forskningsfältets teoretiska utveckling. Mot bakgrund av ämnets multidisciplinära
och fragmentariska karaktär är detta inte någon lätt uppgift, och inte heller
en uppgift med ett givet resultat. Boken får därför betraktas som min personliga tolkning av utvecklingen och jag är medveten om att flera andra
tolkningar kan göras. Resultatet blev emellertid ett första utkast till entreprenörskapsforskningens doktrinhistoria, som jag sedermera använt vid flera
kurser
på
såväl
grundutbildningssom
forskarutbildningsnivån.«
(Landström, 1999:7)
Så även om bokens innehåll kan ses som Landströms personliga doktrinhistoria över ett annars fragmenterat, multidisciplinärt ämne, har den fått god
spridning bland entreprenörsdoktorander i Sverige som ett sätt att få en meningsskapande struktur över en annars kaotisk flora av texter. Min litteraturgenomgångs första del baseras i mångt och mycket på Landströms historieå-
317
terskapande intrig, med egna reflektioner adderade. Avsnittet ger en kort
bakgrund till det akademiska entreprenörskapsfältets uppkomst.
Entreprenörskap ses inom den egna domänen som en relativt ung disciplin,
trots sitt historiska arv. Dess formering och utveckling har diskuterats i ett
flertal artiklar i bland annat tidskriften Entrepreneurship: Theory & Practice. En genomgång av dessa akademiska samtal görs i avsnitt två för att ge en
allmän överblick över de olika formeringar och intresseinriktningar som
fältet anses innefattas av.
Därefter beskrivs det framväxande förhållningssättet som sätter etableringsprocessen (Gartner, 1988) i centrum vid studier om entreprenörskap. En
genomgång av olika angreppssätt presenteras och en hänvisning görs till
Bilaga I, där olika ”alternativa” sätt att se på entreprenörskap introduceras
via poststrukturella och socialkonstruktivistiska ansatser, bland annat representerat av Daniel Hjorths avhandling Rewriting Entrepreneurship (Hjorth,
2001). Det är också till denna inriktning som min avhandling önskar ge sitt
huvudsakliga bidrag.
Syftet med litteraturgenomgången – förutom att blidka en avhandlingskonformitet (avhandlingar skall ha litteraturgenomgångar) och möjligen ge en
viss legitimitet åt författarens påståenden härrörande entreprenörskap – är
sålunda att för läsaren kortfattat visa min uppfattning om fältets framväxt
och hur avhandlingens budskap kan inplaceras i dess fortsatta utveckling.
Entreprenörskapsbegreppets ursprung
Synen på entreprenören fram till början av 1900-talet
Ordet entreprenör sägs härstamma från det franska verbet entreprenadre
som kan översättas till svenskans ”att sätta igång” eller ”att företa sig”.
Landström (1999) påpekar att ordet användes redan på tidigt 1400-tal för att
skilja militär verksamhet från affärsverksamhet. Entreprenörer var på den
tiden franska härförare i vågade krigsexpeditioner. Under 1600-talet utvidgades begreppet till att innefatta även byggherrar som tog på sig att skapa
infrastruktur såsom fästningar, broar, vägar och andra riskprojekt. En sådan
position hade till exempel den irländske finansmannen och ekonomteoretikern Richard Cantillion (1680-1734) som ofta sägs vara den som först introducerade entreprenörskapsbegreppet i den ekonomiska litteraturen. Vid denna tidpunkt lyftes alltså entreprenören fram som en stark, karismatisk och
riskvillig person; en viktig kraft för samhällets uppbyggnad och bevarande.
Under 1700- och 1800-talet menar Landström (1999) att diskussionen om
entreprenörens roll i mångt och mycket blev ersatt av kapitalistens, främst på
318
grund av Adam Smiths (1723-1790) marknadsteorier. En som åter lade ljus
på entreprenören var den franske nationalekonomen Jean Baptiste Say
(1767-1832) vars tankar baserades på en marknadssyn där tillgången på varor snarare än efterfrågan styr priset. Entreprenörens roll var därför att agera
som katalysator mellan producenter och konsumenter och skapa ett jämviktsbaserat cirkulärt värdeflöde (så kallat ”circulur flow”) dem emellan.
Under denna tidsperiod förvandlades således fokus från individen till funktionen (ex. att köpa produkter, paketera om dem, och sälja dem på marknaden), genom ekonomiska teoridiskussioner om marknadseffektivitet.
Entreprenören som ”The Great Man”
En annan nationalekonom, den legendariske österrikaren Joseph Schumpeter
(1883-1950), kom inte enbart att lyfta fram en ny syn på entreprenörerna
utan gav dem också för första gången en egen teoribildning. Han gick i sitt
första stora verk Theorie der wirtschaftlichen Entwicklung (Schumpeter,
1911) emot den rådande tanken om en kapitalistisk jämviktsmarknad, vilken
han menade inte på ett tillfredsställande sätt kunde förklara ekonomisk tillväxt. För att marknader skall växa krävs banbrytande idéer som trotsar invanda mönster och därmed skapa obalanser och utveckling snarare än jämvikt och stabilitet. Entreprenören fick återigen en ny roll; att innovera.
»[T]he typical entrepreneur is more self-centered than other types, because
he relies less than they do on tradition and connection and because his characteristic task – theoretically as well as historically – consists precisely in
breaking up old, and creating new, tradition.« (Schumpeter, 1934:91-92)
Att en individ tar på sig en sådan djärv uppgift måste enligt Schumpeter
förklaras av en omättlig entreprenöriell drivkraft (”Unternehmergeist”) och
därmed åtminstone nuddade han vid psykologins domäner. Schumpeter satte
också upp scenen för en ny genre; en romantisk riddarsaga där entreprenören
är hjälten med drömmar om att erövra världen eller att skapa odödliga tillblivelser. I detta sammanhang kallade han entreprenören för ”the Great
Man”. Dennes kamp beskrevs ofta som hård och besvärlig eftersom innovationen hotar etablerade särintressen och därför slår tillbaka genom att bland
annat upprätta rättsliga och politiska hinder.
Schumpeter gav egentligen två versioner av sina entreprenörsteorier; ofta
benämnda MARK I och MARK II. Den senare formulerades som professor
på Harvarduniversitetet i USA dit han tvingats ta sin flykt under nazismen.
Han hade då redan haft en karriär som österrikisk finansminister, advokat i
Egypten och bankchef för den sedermera konkursdrabbade Biederman Bank.
Skriften Capitalism, Socialism, and Democracy (Schumpeter, 1942) räknas
som en av de främsta analyserna av det kapitalistiska samhället som någonsin skrivits. Det var i detta verk som begreppet ”creative destruction” myntades där han pekade på innovationernas roll som en kreativt förstörande
319
kraft på marknaden. Han tonade här samtidigt ned den entreprenöriella individens inflytande och lade större vikt på den innovativa funktionen; en roll
som mycket väl kunde innehas av större bolag med resurser och kapital att
investera i forskning och utveckling.
Entreprenörskap genom andra österrikiska ekonomögon
Schumpeters tankar benämns i entreprenörskapslitteraturen som den klassiska skolan (Landström, 1999). Som en motpol till denna inriktning räknas den
så kallade österrikiska skolan, med förespråkare som Ludwig von Mises
(1881-1972) och Friedrich von Hayek (1899-1992) och med anor från sent
1800-tal genom texter av bland annat Carl Menger (1840-1921) och Eugen
von Böhm-Bawerk (1851-1914). Menger (1871) argumenterade till exempel
att en varas ekonomiska värdering görs subjektivt utifrån hur den tillfredsställer köparens behov snarare än hur mycket den kostat att producera. Han
visade således att byteshandel kan vara positivt för både köpare och säljare.
Med den brittiska ekonomen John Maynard Keynes (1883-1946) fick den
traditionella liberalismen en rejäl tillbakagång till förmån för en mer aktiv
och initiativtagande statsmakt (så kallat ”Economic Interventionism”). Ludwig von Mises, som kanske är den som mest av alla förknippas med den
österrikiska skolan, skrev därför Human Action – A Treatise on Economics
(Mises, 1949), ett nära 1000-sidigt verk som hårt kritiserade keynesianismen
och påbörjade kapitalismens och individualismens återtåg. En av hans elever, Friedrich von Hayek argumenterade för att marknaden inte bör försöka
planeras fram centralt eftersom informationen och kunskapen finns lokalt
utspridd bland många olika mikroaktörer. Istället ansåg han att prismekanismen borde användas som organiserande funktion för att skapa ett ”selforganizing system of voluntary co-operation” (Hayek, 1945). En annan av
Mises elever är den engelskfödde ekonomen Israel Kirzner som bygger vidare på Mises och Hayeks tankegångar och lägger stort fokus på entreprenörens funktion i att få markanden att gå mot jämviktsläge (Kirzner, 1973).
Enligt Kirzner söker entreprenörerna efter affärsmöjligheter i glappet mellan
utbud och efterfrågan och äter sakta och metodiskt upp potentiella vinstmöjligheter och bidrar på så sätt till en effektivare marknad.
Den österrikiska inriktningen skiljer sig alltså på ett grundläggande plan från
den klassiska, schumpeterianska synen på entreprenörskapets roll. Då den
österrikiska skolan ser entreprenörer som en funktion för att leda marknaden
mot jämvikt, menade Schumpeter att de är en funktion för att leda den mot
ojämnvikt. Vilken av dessa två utgångspunkter som haft mest genomslagskraft i samhället har fluktuerat över 1900-talet.
320
Beteendevetenskapens entré
Än så länge har historiebeskrivningen främst lyft fram nationalekonomiska
influenser, på grund av att det fram till mitten av 1900-talet nästan undantagsvis var i dessa kretsar som entreprenörskap diskuterades på akademisk
nivå. Men även om de två ovan nämnda ekonomiskolorna beskriver entreprenörskap som en marknadsfunktion riktas även en indirekt fokusering på
själva individerna bakom innovationerna. Det förstnämnda (klassiska) lägret
kan sägas placera tonvikten på entreprenörernas personliga inre kvaliteter
som drivkrafter till den kreativa förstörelsen, medan det andra (österrikiska)
lägret fokuserar på den perceptuella förmågan att upptäcka och exploatera
affärsmöjligheter på marknaden.
I slutet på 1940-talet väcktes inom beteendevetenskapen mer explicita intressen för entreprenörer som studieobjekt, där fokus inledningsvis lades på att
mer ingående försöka förstå människan bakom entreprenörskapets effekter
och dennes personliga egenskaper. Detta skedde vid en tidpunkt då världen
verkligen behövde hitta nyskapande entreprenörer för att återuppbygga andra
världskrigets förödelser (Landström, 2005). En pionjär i att empiriskt undersökta individers entreprenöriella drivkrafter var psykologen David McClelland (1917-1998). Han introducerade en motivationsteori baserad på tre
komponenter; prestationsbehov (”need for achievement”), maktbehov
(”need for power”) och kontaktbehov (”need for affiliation”) och menade
dessutom att dessa dimensioner på en aggregerad nivå har en direkt påverkan
på ett lands ekonomiska utveckling (McClelland, 1961).
McClellands arbete ledde in entreprenörsforskningen på ett kartläggningsarbete av inre personliga så kallade ”traits” och kognitiva processer som skiljer ut entreprenörerna från ”normala” människor. Faktorer som kroppslängd,
självförtroende, attraktivitet, energi, intuition, bedömningsförmåga, visionsskapare, intelligens, taktfullhet, beslutsamhet, motivationskraft, och social
förmåga har genom åren undersökts. Entreprenören har också antagits ha
särskiljande behov, drivkrafter och värderingar såsom ärlighet, flit, ansvarstagande, etiskt förhållningssätt, självförverkligande och riskbenägenhet. Det
har sedermera föreslagits att entreprenören har förmågan och vilja att se på
marknaden med kreativa och innovativa ögon och också haft en speciell
kraft och ett mod att agera på möjligheter som andra inte upptäcker eller har
kunnande att ro i land (Shane, 2003). En vanligt förekommande definition på
entreprenörskap härstammar från denna utgångspunkt (Shane & Venkataraman, 2000);
»[W]e define the field of entrepreneurship as the scholarly examination of
how, by whom, and with what effects opportunities to create future goods
and services are discovered, evaluated, and exploited. Consequently, the
field involves the study of sources of opportunities; the processes of discovery, evaluation, and exploitation of opportunities; and the set of individuals
321
who discover, evaluate, and exploit them.« (Shane & Venkataraman,
2000:218)
Reflektioner kring entreprenörskapsfältets historiska arv
Som märks i denna genomgång av de influenser som lett fram till entreprenörskapsfältets formering finns starka historiska rötter från nationalekonomin och mot slutet även personlighetspsykologin. Allt baseras på mer eller
mindre positivistiska grundantaganden (vilket är naturligt då detta var det
generellt rådande paradigmet inom vetenskapen) men också med en relativt
stor distans från det verkliga entreprenöriella skeendet. Empirisk data hanteras på en generell, aggregerad nivå i syfte att ge förenklade generaliseringar
av entreprenörskapets funktion eller entreprenören som individ.
Utifrån ett ”burkianskt” pentad-perspektiv (Burke, 1945) kan man säga att en
stor vikt lades på frågorna vad, vem och i viss mån varför, men mindre på
hur kopplat till var. Under 1990-talet och framåt har dock en ökad processorientering bland entreprenörskapsforskare även börja rikta ljuset på de senare delarna, vilket vi återkommer till längre fram i litteraturgenomgången.
Fältets etablering och managerialismens intåg
Sina gamla nationalekonomiska förfäder till trots anses entreprenörskapsområdet som ett eget forskningsfält vara relativt ungt. Hjorth (2001:200) nämner exempelvis att den första entreprenörstidskriften (Journal of Small Business Management) startade 1963 och den första större akademiska konferensen i ämnet skedde 1970. Visserligen hade, som nämnts tidigare, ett flertal
akademiska discipliner diskuterat entreprenören och dennes gärningar, men
endast i marginell omfattning och i respektive forskningsområdes utkanter.
Joseph Schumpeter refereras exempelvis mycket sparsamt i rent nationalekonomiska verk.
Men i slutet på 1970-talet började organisations-, management- och ledarskapsforskning intressera sig för entreprenörskap som studieområde och gav
det legitimitet och nya forskningsfrågor. Också småföretagsforskaren David
Birch fick ett stort inflytande med sin skrift The Job Generation Process
(Birch, 1979), som lyfte fram de små- och nyetablerade företagens betydelsefulla roll på arbetsmarknaden. Detta var forskningsresultat som låg i linje
med de nyliberala strömningar som växt sig allt starkare i Storbritannien
(med Margaret Thatcher) och USA (med Ronald Reagan). Förflyttningen av
fokus från Staten till Marknaden och därmed Entreprenören som drivkrafter
för samhällsutveckling och tillväxt gjorde att entreprenörskap plötsligt hamnade i centrum hos politiker såväl som samhällsforskare (Landström, 2005).
322
Entreprenörskapsfältet började nu formeras och breddas, samtidigt som en
diskussion om dess fragmenterade innehåll och potentiella framtid diskuterades inom disciplinen. I början av 1980-talet menade Paulin, Coffey och
Spaudling (1982) att fältet befann sig i en tidig pubertetsfas med att ”hitta sig
själv”. På slutet av 1980-talet frågade sig Donald Sexton (1988) om domänen verkligen växt kvalitetsmässigt på djupet eller bara blivit större i kvantitet. Många försökte vid denna tid skapa en meningsbyggande struktur över
de olika inriktningar som studerade entreprenörskap. Cunningham och Lischeron (1991) delade in fältet i fyra områden; 1) assessing personal qualities (personlighetspsykologi och ”trait”-forskning), 2) recognizing opportunities (den så kallade ”klassiska skolan”), 3) acting and managing (organisation och ledarskap), samt 4) reassessing and adapting (intraprenörskap). Ur
denna klassificering märks att management-disciplinen hade brutit ny mark
inom entreprenörskapsområdet via organisations- och ledarskapsforskningen, men fortfarande speglades merparten av forskningsstudierna av rationalistiska ansatser där entreprenören utmålas med speciella egenskaper som
mer eller mindre automatiskt leder till positiva omgivningsförändringar.
I två specialutgåvor av tidskriften Entrepreneurship: Theory & Practice
1991 (vol. 16, no. 2) och 1992 (vol. 16, no. 3) publicerades ett antal artiklar
om hur olika discipliner (psykologi, sociologi, antropologi, nationalekonomi,
organisation, marknadsföring, finans och strategi) såg sig bidra till entreprenörskapsfältet. Bygrave och Hofer (1991) beskrev fältet som lovande men
utan någon egentlig egen teoretisk förankring vilket även Low och MacMillan (1988) gjort några år tidigare. Vid ungefär samma tidpunkt anmärkte
Cunningham och Lischeron (1991) att entreprenörskapsbegreppet saknade
en gemensam definition och pekade återigen på fältets fragmentering.
Tio år senare menade Bryat och Julien (2000) att fältet till stor del formerats
men att det fortfarande saknades en fungerande, gemensam definition på
entreprenörskap. De poängterade också att allt mer processuella och kontextuella inslag hade letat sig in i entreprenörskapsstudierna, och att man började lyfta fram entreprenören som en lärande och skapande individ. Bland
annat skriver de;
»[T]he individual is not simply a machine reacting automatically to stimuli
from the environment. The individual has the ability to learn and create, is
capable of self-finalization, and therefore has a certain freedom of action,
regardless of whether the environment provides opportunities or places restrictions.« (Bruyat & Julien, 2000:168)
Men samtidigt som de hade denna inställning till människans komplexitet
ville de ändå att entreprenörskapsforskarnas syften skulle ligga på att rationellt förklara och förutsäga bra respektive dåligt entreprenörskap, eller som
de formulerar entreprenörsforskarens mål (se nästa sida);
323
»1) to understand or, if possible predict the phenomenon of new value creation initiated by individuals; 2) to understand or “predict” their success, failure or performance.« (Bruyat & Julien, 2000:168)
Samma år lyfte Shane och Venkataraman (2000) fram ett konceptuellt ramverk inom vilket olika empiriska fenomen kan förklaras och förutspås och
menade att entreprenörskap (i sann Kirzner-anda) handlar om processen att
leta efter och exploatera möjligheter på markanden. Davidsson och Wiklund
(2001) försökte strukturera upp fältet i olika analysnivåer (mikro, makro och
mix) och påvisade att mikroanalyserna (d.v.s. om individer eller enskilda
företag) hade ökat markant, medan de aggregerade makroanalyserna minskat. De föreslog dessutom en tydligare inriktning på skapandet av nya företag, snarare än på redan etablerade småföretag, vilket även Gartner (1988)
tidigare förespråkat. I samma tidskriftsnummer menade Davidsson, Low och
Wright (2001) att forskningsfältet gått framåt men att fältets breddning gjort
dess gränser ”fuzzier” (suddigare). Trots en ökad mängd empiriska studier
ansågs processfokuserade studier fortfarande var en bristvara.
Två år senare tyckte Davidsson (2003) att entreprenörskapsfältet mycket väl
kunde bilda en akademisk domän som skulle ha potential att ge viktiga samhälleliga bidrag men pekade på ett behov att då bli mer strukturmässigt
sammanhängande. Han ansåg att fältet aldrig fick vara rädd att ta in influenser från andra närliggande fält men underströk också vikten av att bygga en
stark akademisk gemenskap inom den egna domänen. Cornelius, Landström
och Persson (2006) föreslår att ett forskningsfälts mognad kan mätas i 1) en
ökad självreflexiv orientering, 2) en stabilisering av forskningsämnen, 3) en
identifierbar community av aktiva forskare, och 4) en ökad forskningsspecialisering inom specifika forskningsfrågor. De menar att entreprenörskapsforskningen börjar uppfylla samtliga nämnda kriterier.
Gartner (2001) påpekar att forskare som studerar entreprenörskap ursprungligen kommer från många olika discipliner med skilda ontologiska, epistemologiska och metodologiska utgångspunkter, varför det torde vara omöjligt
att finna dessa minsta gemensamma nämnare. Staeyert (2005) poängterar att
en önskan från vissa aktörer om en samsyn kring centrala teman inte får leda
till ett disciplinerande förhållningssätt där nytänkande och ifrågasättande
begränsas. Gartner, Davidsson och Zahra (2006) skriver som en introduktion
till ytterligare en specialutgåva i Entrepreneurship: Theory & Practice109
kring entreprenörskapsfältets mobilisering;
»Convergence, then, in terms of developing a community of entrepreneurship scholars, seems to be more about the development of communities of
scholars that share similar interests in specific topics in the entrepreneurship
area. These observations would support critics who see entrepreneurship as
109
Se Entrepreneurship Theory & Practice, Vol. 30, No. 3
324
a set of loosely connected research groups that lack an organizing framework or a dominant paradigm.« (Gartner et al., 2006:323)
Processorientering inom entreprenörskapsfältet
Som tidigare beskrivits, har entreprenörsfältet en historisk bakgrund i att
lägga stor vikt på Vem-, Vad- och Varför-frågorna och mindre på Hur i förhållande till Var. En av de viktigaste kritikerna till den såkallade ”trait”forskningen är William Gartner som i sin artikel Who is the Entrepreneur? Is
the Wrong Question (1988) gick till hårt angrepp mot dess oförmåga att förklara empiriska entreprenöriella fenomen. Istället för att fokusera på definitionsproblematiken om vem som är och inte är entreprenör borde enligt
Gartner kraften läggas på att försöka förstå själva skapelseprocessen av nya
innovationer och organisationer; från initiering, då entreprenörerna startar
verksamheter, till etablering, då de attraherar och mobiliserar resurser och
bygger marknader.
Ett flertal angreppssätt har med tiden lyfts fram för att kartlägga och beskriva den entreprenöriella processen utifrån olika utgångspunkter. Det aktivitetsorienterade synsättet har flitigt använts för att försöka kartlägga och generalisera standardaktiviteter som tenderar att uppkomma under etableringsfasen. Katz och Gartner (1988) föreslår exempelvis fyra egenskaper som kan
ses som indikatorer på en organisationsetablering; 1) en avsikt att skapa en
organisation, 2) ansamling av resurser, 3) skapande av organisationsgränser,
och 4) utbyte av resurser över dessa gränser. Reynolds och Miller (1992)
pekar på nyckelaktiviteter som 1) personligt engagemang, 2) första anställningarna, 3) initiala finansieringen och 4) inledande försäljningen.
Försök har också gjorts att dela in processen i mer eller mindre bestämda
steg eller faser. Ett exempel är Reynolds och White (1997) som i deras longitudinellt empiriskt grundade monograf The Entrepreneurial Process särskiljer fyra tidiga utvecklingssteg (”conception”, ”gestaltion”, ”infancy”,
och ”adolesence”) och går närmare in på det tidiga skedet innan individen
kan kalla sig entreprenör (så kallad ”nascent entrepreneur”). Samuelsson
(2004) delar in hela etableringsprocesser i två separata kategorier; innovativa
respektive reproducerande, där den förstnämnda kan hänföras till den klassiska entreprenörsorienteringen och den senare till den österrikiska traditionen (Landström, 2005).
Ett tredje alternativ som växt sig allt starkare är att se skapandet som en beslutsprocess, vilket bland annat har lyfts fram av Sarasvathy (2001). Här
länkas därmed entreprenörskapet till en tradition av forskning kring strategisk förändring med anor från Lindbloms (1959) begrepp ”muddling through”, Quinns (1978) ”logical incrementalism” och Mintzbergs (1994)
325
”emergent strategies”. Sarasvathy (2001) skiljer mellan orsaks- (”causation”) och effektprocesser (”effectuation”) där det förstnämnda kan liknas
vid rationella tillvägagångssätt för att uppnå i förväg planerade effekter, och
det sistnämnda med vad Levi-Strauss (1962/1966) skulle kalla ”bricolage”,
det vill säga att längst vägen pröva fram innovativa effekter utifrån redan
givna resurser.
Ett fjärde sätt att analysera etableringsprocessen är det evolutionära synsättet
baseras på Hannan och Freemans (1977) populationsekologi och som fördes
in i entreprenörsfältet genom Howard Aldrich (1990; 1999). Här ses entreprenörskapet utifrån grupperingar av företag på en makronivå som genom ett
naturligt urval (”variation” – ”selection” – ”retention” – ”struggle”) förklarar vilka verksamheter som blir framgångsrika och driver utvecklingen
framåt. Populationer tenderar att utvecklas i en omvänt U-formad kurva, där
mängden liknande verksamheter växer i takt med att populationen mognar,
för att sedan klinga av och dö ut. Extern legitimitet har lyfts fram som en av
de viktigaste orsakerna till populationens framväxande (Aldrich & Fiol,
1994).
Att gruppera etableringsprocessen i bestämda aktiviteter, faser eller kategorier har dock kritiserats (ex. Sexton & Bowman-Upton, 1991), framför allt
för att ge en alltför deterministisk bild av entreprenörskapet. Likaså kan beslutsprocesser och evolutionsantaganden leda tankarna till rationalistiska
synsätt. En stor del av den hittills presenterade litteraturgenomgången visar
även en förkärlek för betraktelser av entreprenörskap på håll; i form av makroekonomiska teorier, historiska beskrivningar av redan etablerade organisationer eller aggregerade kvantitativa data. Mycket av dess innehåll är, som
Hjorth (2001) poängterar, starkt influerat av managerialism och styrningsrationalitet. I detta distanserande från den verkliga praktiken byggs myter upp
om entreprenörskapet och dess roll i samhället samtidigt som det agerar nedtystande för alternativa berättelser om irrationalitet, kreativitet, skaparglädje,
frustration, oro och passion.
På senare tid har ett har ett antal ”alternativa” ansatser etablerats för att på
olika sätt angripa entreprenörskapets komplexitet och ständiga förändring.
Mer kvalitativa och språkteoretiska aspekter har bland annat införlivats i
entreprenörskapsstudierna för att försöka minska glappet mellan vackra
ideologier och smutsig praktik. Förutom de i Bilaga I beskrivna narrativa
och diskursiva metoderna (Hjorth & Steyaert, 2004) kan exempelvis nämnas
iscensättande ansatser (Johannisson, 2005), det vill säga att forskaren själv
initierar sociala förändringsprocesser och vinner insikter om fenomenet genom eget deltagande och pådrivande, och prosaiska ansatser (Steyaert,
2004) som undersöker entreprenörskapets oreda (”messiness”) i skapelseprocessen via studier av vardagens löpande konversationer. Gemensamt för
dessa forskningsmetoder är ett socialkonstruktivistiskt (Berger & Luckmann,
326
1966) förhållningssätt, det vill säga att entreprenörerna är med och skapar
sina möjligheter och sin omgivning, snarare än ”hittar” dem i en redan befintlig omgivning. En annan aspekt som förenar deras betraktelsesätt är synen på förändringar, inspirerat av Alfred North Whitehead (1929) och pragmatikern William James (1909/1996), och tydliggjort av bland annat Chia
(1995; 1999) och Tsokas och Chia (2002). Dessa påpekar att fokus inte bör
läggas på aktiviteter eller faser i en process, utan den pågående förändringen
som sker där emellan.
Avhandlingens positionering i entreprenörskapsfältet
Som redan påpekats tangerar entreprenörskapsområdet många discipliner,
metodinriktningar och vetenskapliga synsätt. Landström (2005) skriver;
»Eftersom fenomenet i sig självt är komplext, föränderligt och kontextuellt
beroende kan vi inte heller förvänta oss att finna en entydig definition på
entreprenörskap eller att en enskild disciplin skall kunna bidra med en fullständig förståelse för entreprenörskapet. Vi måste således acceptera att
forskningsfältet innefattar många olika definitioner och [det] krävs en mångfald av discipliner, teoretiska referensramar, sätt att studera fenomenet, etc.
för att förstå entreprenörskap.« (Landström, 2005:21-22)
Litteraturgenomgången har förhoppningsvis visat på entreprenörskapsfenomenets attraktionskraft gentemot ett vitt spektrum av discipliner som alla vill
influera dess inriktning på sitt eget bestämda sätt. Detta under tiden som
centralgestalter inom en pågående uppbyggnad av ett ”eget” entreprenörskapsfält försöker skapa struktur och mening i ett stort virrvarr av idéer, metoder och perspektiv. När nya angreppssätt för entreprenörskapsforskning
ständigt introduceras är det förståeligt att mer ”traditionella” förespråkare för
entreprenörskapsfältet djupt suckar och tänker ”inte nu igen, inte en gång
till”. Den språkliga dimensionens intåg (Hjorth, 2001; Hjorth & Steyaert,
2004) med starka kopplingar till strukturalism, poststrukturalism och socialkonstruktivism, kan sägas vara ett sådant exempel. I detta fall är utvecklingen dock nästan oundviklig eftersom den i Bilaga I beskrivna lingvistiska
vändningen fått en så fundamental inverkan på samtliga de domäner som gör
anspråk på att empiriskt studera det så mytomspunna och mångfacetterade
entreprenörskapsfenomenet.
För egen del håller jag med Staeyert (2005) om att studier kring entreprenörskap skulle vinna på att få bevara sin otydlighet och fragmenterade framfart, i ett ständigt sökande efter att bli (”becoming”) snarare än att vara
(”being”). Det är i dess marginaler och mellanrum (Hjorth, 2001) som
nyskapande och intresseväckande studier håller kunskapsområdet vid liv,
och genom en palett av synsätt och metoder kan en grogrund skapas för ökad
kritisk reflektion och spännande akademiska diskussioner.
327
På samma sätt som organisationsfältet har öppnat upp för kvalitativt inriktade ansatser för att beskriva och förstå organiserandets praktik på ett nära och
empiririkt sätt genom influenser från discipliner som antropologi, etnografi,
sociologi och lingvistik, tjänar enligt min mening entreprenörskapsfältet på
att gå i samma riktning. Entreprenörskap omfattas av alla livets dimensioner
och bör få behålla sin nyansrika, förväntansfulla inramning även i akademiskt förenklade teorier och samtal. Därför håller jag med Gartner och Birley (2002:392) om att kvalitativt inriktade studier om entreprenörskap inte
bör ses som ”special cases”, representerande ett alternativt och marginaliserat sidospår i förhållande till det starkt dominerande positivistiskt grundade
paradigmet med anspråk på att rationalistiskt kunna generalisera och ”tala
om” vad entreprenörskap är. Rikt underbyggda, kvalitativa studier kan likt
skönlitteratur ge rörligare beskrivningar av det faktiska skeendet än vad aggregerad statistik och stela rationella modeller i sig själv kan åstadkomma.
Via insiktsfulla, verklighetsnära berättelser kan praktiker likväl som gemene
man relatera till sin egen situation och reflektera över möjliga lärdomar.
Denna avhandling hoppas kunna bidra i en sådan riktning.
328
Bilaga IV – Webb-enkät Idebanken.se
Välkommen till en enkätundersökning om Idébanken!
Den här enkätundersökningen ingår i ett avhandlingsarbete på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet som studerar uppbyggnaden av kompetensarenor på Internet. Jag har bland annat följt Idébanken.se sedan lanseringen i februari 2005.
En inbjudan att delta i denna webb-undersökning har gått ut via e-mail till
Idébankens drygt 1 400 medlemmar. Enkäten är anonym och det sammanställda resultatet kommer att stämmas av med Idébanken och i någon form
publiceras på webbplatsen ungefär en vecka efter att alla svar har samlats
in.
Genom din medverkan kommer du att bidra till en ökad förståelse kring ett
av nutidens mest intressanta fenomen - möten på Internet. Jag kommer troligtvis att avsätta ett kapitel i avhandlingen till just er medlemmars
kommentarer och reflektioner. Doktorsavhandlingen beräknas bli klar i slutet av 2007.
Enkäten består av 20 frågor och beräknas ta ca 5 minuter att fylla i.
Fritextfälten klarar inte vissa specialtecken (ex apostrof-tecknet). Försök
därför undvika dessa i de kommentarer ni skriver (punkt, komma, frågetecken, bindestreck går dock).
Tack för din medverkan!
Björn Remneland, 2006-11-23
Forskarstuderande, PhD Candidate, Lic Ec.
HANDELSHÖGSKOLAN VID GÖTEBORGS UNIVERSITET
Företagsekonomiska institutionen
329
Kön:
1) Kvinna
2) Man
Ålder:
1) under 20
2) 20-29
Sysselsättning:
1) anställd
2) egen företagare
3) 30-39
4) 40-65
5) över 65
3) student
4) annat
Jag ser mig främst som en:
1) Idéspruta
2) Uppfinnare
3) Affärsutvecklare
4) Tekniker
5) Ekonom
6) Ledare – Chef – VD
7) Riskkapitalist
8) Marknadsförare
9) Samarbetspartner
10) Offentlig aktör
11) Annat
_______________________________________________________
Fråga 1: Hur stor Internet- och datavana har du?
1) mycket stor
2) ganska stor
3) varken stor eller liten
4) ganska liten
5) mycket liten
Fråga 2: Ungefär hur länge har du varit medlem i Idebanken.se?
1) Mer än 12 månader
2) Mellan 6 – 12 månader
3) Mellan 3 – 6 månader
4) Nyligen medlem
5) Är ej medlem
Fråga 3: Hur ofta gr du in på Idebanken.se?
1) varje dag
2) några ggr i veckan
4) några ggr i månaden
4) nästan aldrig
Fråga 4: Vad är ditt helhetsintryck av Idebanken.se?
1) mycket bra
2) ganska bra
3) varken bra eller dåligt
4) ganska dåligt
5) mycket dåligt
Fråga 5: Hur kom du först i kontakt med Idebanken.se?
1) samtal med närstående
2) samtal med icke närstående
3) reklam/e-mail
4) presentation/föreläsning
5) media/artiklar
6) länksida på internet
7) kommer ej ihåg
8) andra sätt
Fri kommentar:_____________________________
Fråga 6: Kan du själv tänka dig informera dina vänner om Idebanken.se?
1) ja och har gjort det
2) ja men har ej gjort det
3) ja men endast vid ersättning
4) nej aldrig
5) vet inte
Fri kommentar:_____________________________
Fråga 7: Vad attraheras du mest av med Idebanken.se?
1) konceptets inriktning och upplägg
2) hemsidans design
3) medlemmarnas kreativitet
4) Icébankens värderingar/image
Fri kommentar:_____________________________
330
5) Idébankens nätverk/samarbetspartners
6) Konceptets framtida potential
7) annat
Fråga 8: Vad gör du när du är inloggad på Idebanken.se?
1) tittar på andras kampanjer och inlägg
2) skriver inlägg i forumet
3) skickar in förslag/idéer
4) driver egna kampanjer
5) letar kontakter
6) letar erbjudanden
7) får allmän information, inspiration och idéer
8) annat
9) använder inte alls
Fri kommentar:_____________________________
Fråga 9: Inom vilket område vill du helst använda en tjänst som Idebanken.se?
1) få inspiration och idéer
2) få min idé utvärderad
3) få affärskontakter
4) få personliga vänner
5) leta jobb
6) vinna pengar/belöningar
7) sprida kontakter och idéer till andra
8) skapa en egen virtuell plats
9) annat
Fri kommentar:_____________________________
Fråga 10: Hur väl svarar Idebanken.se upp till dina behov?
1) mycket bra
2) ganska bra
3) varken bra eller dåligt
4) ganska dåligt
5) mycket dåligt
Fri kommentar:_____________________________
Fråga 11: Vilka faktorer spelar mest in för att du ska driva en egen kampanj på Idebanken.se?
1) den egna idén behöver utvecklas
2) den egna idén behöver marknadsföras
3) söker nya kontakter
4) medlemmarna är aktiva och kreativa
5) kostnaden är rimlig
6) letar erbjudanden
7) det är en kul underhållning
8) annat
Fri kommentar:_____________________________
Fråga 12: Vilka faktorer spelar mest in för att du ska skicka in förslag till en kampanj?
1) jag har kommit på ett bra förslag
2) jag tycker kampanjen är kul och intressant
3) jag tycker kampanjen driver en viktig fråga
4) jag gillar kampanjansvarig
5) kampanjen har ett värdefullt pris
6) många andra har svarat på kampanjen
7) annat
Fri kommentar:_____________________________
Fråga 13: Hur stort engagemang känner du för idebanken.se?
1) mycket stort
2) ganska stort
3) varken stort eller litet
4) ganska litet
5) mycket litet
Fri kommentar:_____________________________
331
Fråga 14: Hur har ditt engagemang förändrats över tiden?
1) successivt ökat
2) successivt minskat
3) samma hela tiden
4) gått upp och ned
5) annat
Fri kommentar:_____________________________
Fråga 15: I vilken grad litar du på informationsinnehållet i idebanken.se?
1) mycket hög
2) ganska hög
3) varken hög eller låg
4) ganska låg
5) mycket låg
Fri kommentar:_____________________________
Fråga 16: I vilken grad litar du på medlemmarna i idebanken.se?
1) mycket hög
2) ganska hög
3) varken hög eller låg
4) ganska låg
5) mycket låg
Fri kommentar:_____________________________
Fråga 17: Vilken framtida potential tror du idebanken.se har?
1) mycket stor
2) ganska stor
3) varken stor eller liten
4) ganska liten
5) mycket liten
Fri kommentar:_____________________________
Fråga 18: Vilket av förljande två påståenden tror du personligen mest på?
1) En viss grad av öppenhet är viktig i innovationsprocessen
2) En viss grad av slutenhet är viktig i innovationsprocessen
Fri kommentar:_____________________________
Fråga 19: Vilket av förljande två påståenden tror du personligen mest på?
1) Att dela med sig av information och kunskap kan få positiva konsekvenser för givaren
2) Att dela med sig av information och kunskap kan få negativa konsekvenser för givaren
Fri kommentar:_____________________________
Fråga 20: Hur skulle du själv vilja att Idébanken utvecklas i framtiden?
Fri kommentar:_____________________________
Övriga fria kommentarer om idebanken.se:
Fri kommentar:_____________________________
Fyll gärna i önskad signatur i avhandlingen för de fria kommentarerna:
Fri kommentar:_____________________________
332
English Summary
The Winding Road of Entrepreneurship
This dissertation is a story about entrepreneurship as emergence; of dreams
being transformed into materialized structures, and the feelings and doubts
that then appear. It is a drama in the landscape of creativity and endurance. It
follows the fluctuating beliefs and desire of so called “nascent entrepreneurs” (Reynolds, 2000), eg. entrepreneurs in the ongoing work of implementing their visions, in this case web-based IT-platforms for knowledge
exchange.
It is said that both the market economy and the field of science and technology are dependent upon entrepreneurship and innovation for building growth
and development. Commercialized innovations have had significant roles in
economic development not only for companies but also regions as well as
nations. Corporate innovation work is traditionally done “inhouse” but in
recent decades many spokespersons have announced a business paradigm
shift. New means of communication and collaboration have emerged
through the rapid escalation of information technology, thereby giving both
opportunities and challenges to established hegemonies. With the introduction of various forms of IT-platforms for shared innovation, companies such
as Procter & Gamble, Eli Lilly and IBM have started to open up their innovation processes, inviting and engaging outside human resources to participate in wealth creation. We have seen the Lego Corporation gaining thousands of free R&D-hours by activating their users of the Mindstorm products. We have seen iPod hackers illegally tinkering with the closed codes
owned by Apple in order to tailor its functions and contents to fit their extended needs. There is peer-to-peer sharing, music mixing, movie ripping,
elaboration on all kinds of software and hardware. The Internet platforms for
individuals (MySpace.com, YouTube etc.) as well as companies (Yet2.com,
InnoCentive, YourEncore etc.) have grown rapidly to mind-boggling size,
scope and wealth.
Many fascinating and colorful examples of this form of collective action –
legal as well as illegal – are now circulating, where thousands, if not millions
of active users connect to interactive – so called – Web 2.0 sites, building
content, relations and astronomic value. These romantic success stories
333
manufacture heroic, role-modeling entrepreneurs and fuel dreams of glory
for many men and woman wishing to take on the conquest of the seemingly
endless Internet opportunities. The tales are easily sold and their audiences
are increasing daily. Finding the golden key for entrepreneurial success is
highly treasured, which is why it is understandable that both academic literature and popular culture often wish to give guidance in how entrepreneurship
should or must be carried out.
The aim of the dissertation
Therefore, if web-based platforms for knowledge exchange are increasingly
used for building relationships between companies as well as individuals,
then how do they come to life? The analysis about formation and application
of these collaborative ventures often takes a retrospective approach, meaning
that established examples are being evaluated after their success has already
been accomplished. When seduced by this alluring temptation, neat historical accounts can be produced with comprehensible maps of major turning
points and aggregated common “success factors”. But do stories like these
really tell what actually happens, or do they rather bring forward an idealizing myth of the process? This dissertation will present the development of
two separate web platforms which were closely followed over a period of
almost three years. The study starts at a time when ideas are still vague and
unstructured, before they have been stabilized and materialized, and joins
their journey toward the – hopefully prosperous – future.
The research question is; How do entrepreneurial processes emerge from
ideas to realization?
Longitudinal studies have the ability to mediate between the past and the
future (Pettigrew, 1990) and perhaps reduce the mystic surrounding the innovation process. The wish is to describe what, how and why entrepreneurs
act as they do and what the resulting consequences are for their actions, by
following them over a long period of time through ongoing interviews. The
aim is also to contribute to the emerging perspective which views entrepreneurship as a process of “becoming” rather than “being”, putting language
at the center of attention for describing and understanding everyday entrepreneurial practice over time. Bruno Latour argues for studying science and
technology “through the back door of science in the making, not through the
more grandiose entrance of ready made science” (Latour, 1987:4). Bijker
and Law put it thus; “They might have been otherwise: this is the key to our
interest and concern with technologies” (Bijker & Law, 1992:3). If one
looses sight of this then not only does the risk of hindsight bias become ap-
334
parent, but it also fuels views of entrepreneurship as rational, logical, linear,
deterministic and thus predictable and fully manageable.
The two cases
The empirical story is about small, innocent ideas and how they became
transformed into increasingly complex projects including a bunch of competing and collaborating elements with fluctuating degrees of involvement. It is
about the emergence of strategies and plans, visions, conflicts and passions;
about offices, power-point slides, business cards, program codes and meetings after meetings; about the construction and development of arenas for
collaboration; system artifacts with the aim of building shared platforms on
the web. The cases have apparent similarities but also important differences,
which provide opportunities for various reflections.
The project “Kompetensarena Väst” (in English “Competence Arena
West”) could be described as an attempt to link competences and resources
on a regional level, across organizational borders with the aim to facilitate
innovations and new businesses. The idea was initiated by a local entrepreneur from the west of Sweden, and began to take shape in the Fall of 2003.
The concept is built around an IT-platform for structuring “valuable” relationships between various human – competences, relations etc. – and nonhuman – equipments, machines etc. – elements. The success of both the construction and implementation depends on the project’s ability to mobilize
allies, working with and for the innovation.
Idebanken.se (in English “the Idea Bank”) was launched as a Web 2.0 application in February 2005 by another entrepreneur from the west of Sweden. It has the aim of building a creative community of problem solvers to
which companies and private persons can post challenging issues or questions on an interactive website. The best evaluated solutions will be rewarded according to beforehand agreed rules. Apart from this main service,
a member forum, a news room and other functions have been added over
time. The venture’s accomplishment is dependent upon attracting active
allies on both the supply-side and the demand-side of the community.
Both initiatives use Internet as platforms for letting various actors meet to
share ideas and resources and create new collaborative value. Both initiatives
are dependent on involving and engaging an increasing number of participants into their networks, building critical masses of content as well as users.
They both had approximately the same starting point in terms of time and
place, and have been run by committed entrepreneurs with high ambition
and energy. But although they started from the same geographical location,
their scenes are somewhat different. While Kompetensarena Väst focused on
335
gaining support and funding from the regional government, Idebanken.se
was financed by the entrepreneur himself. The former became labeled as an
“Innovation System initiative”, placing a strong emphasize on regional development and growth, which influenced both the rhetoric around the project
and the potential actors involved in the progress. The latter turned more toward the virtual space of the Internet, associating itself with open innovation
and similar interactive online communities. The two IT-systems were also
built on different principles. The platform of Kompetensarena Väst looked
more like a traditional Knowledge Management System, consisting mainly
of a vast amount of explicit “dead” information about available intellectual
capital and resources. Idebanken.se was built as a community with interactive, ongoing communication and dialogue among free membership participants.
A dramatistic approach to entrepreneurship
The developing narrative can be viewed as a drama with such components
as stage, décor, actors, scripts, audiences and a plot formed around epic ingredients. Merriam-Webster defines drama as;
»a composition in verse or prose intended to portray life or character or to
tell a story usually involving conflicts and emotions through action and dialogue and typically designed for theatrical performance.«
A framework known as dramatism (Burke, 1945) is being used in the writing
and discussion of the empirical story. The dramatism approach is built on
five pillars which are often referred to as “Burke’s pentad”, i.e. act, scene,
agent, agency, and purpose. The drama is analyzed through these elements,
the point being that the various elements are all intertwined and should
therefore be treated symmetrically. Jerome Bruner (1990) explains the use of
the pentad for analyzing a narrative drama by introducing a sixth component;
the trouble. He means that it is through the equivocal relations and tensions
between the five elements that the plot emerges, then becoming interesting
and captivating. Thus, in the pentad’s quest for balance, the narratives are
given moral as well as epistemic status since the five elements’ tensions
highlight right from wrong.
The empirical story shows that the performed activities (ACT) of Kompetensarena Väst and Idébanken.se are highly related, and influenced by the entrepreneurs’ (AGENTS) background – beliefs, attitudes and values; the aims
and visions (PURPOSE); the means and approaches being applied (AGENCY);
and the selected contextual environment (SCENE). The constant striving to
integrate and balance various gaps between the elements drives the plot.
336
By using a dramatistic approach in the study of nascent entrepreneurship,
linear and deterministic beliefs can be held at bay, providing space for alternative perspectives. Just as life itself, entrepreneurship studies will then become richer – having been stained with dreadful backlashes, irrational proceedings and self-defense mechanisms, but most of all filled with hope for a
flourishing future. A dramatistic approach can challenge the entrepreneurial
myths and yet not reduce them to something dull and ordinary. The smell of
excitement, the emotional rollercoaster, the visionary beautiful dreams, the
taste of victory, can all provide inspiration to other entrepreneurs and academicians in the making, without boosting expectations to grandiose limits.
It transmits entrepreneurs as heroes and heroines before their assumed innovations become diffused and labeled, while simultaneously not reducing the
drivers of the plots to solely the actors or the environment.
Discussion and reflections
The empirical story of Kompetensarena Väst and Idebanken.se shows that
the creation of web platforms, like most innovations, does not follow a linear, planned and predictable path. Ideas are vague and often criticized in the
beginning. Over time they become increasingly verbalized and materialized
in work that struggles toward an unknown future. Constantly, and seemingly
never-endingly, their texts and motives are modified, concretized, overthrown, replaced, developed and structured. In the midst of the process most
things are ambiguous and insecure, but in order to engage allies, the entrepreneurs often act “as if” they are not (Gartner et al., 1992). Urged to travel
with their loosely coupled allies into a visionary future, they are aligning
themselves to legitimized discourses and institutions, translating important
stakeholders’ proclaimed purposes into the day-to-day activities of the project. But, no matter how thoroughly they fine-tune their scripts and actions,
the anxiety for how the environment will react to them remains. There is a
potential tragedy waiting around the corner for every entrepreneur as well as
a possible future victory and a happy ending.
Entrepreneurship is often viewed as travel. A journey has aspects of both
intuition and intention, where the ups and downs of reality are clashed with
the travel catalogues’ seducing advertisements. It progresses and has a direction but not always a known end. Journeys consume resources, but do not let
this dim the feelings of excitement. They take place together with known and
unknown faces and artifacts, and highlight the dream of discovering new
worlds, but perhaps most of all, creating everlasting memories. The fact that
emerging organizations are just emerging organizations leads to that the
entrepreneurs’ situation is influenced by both the present and the future. It is
this that makes the distinction between reality and dreams, between results
337
and expectations. Since innovations are not yet developed during the early
stages, they must both be created (a material level) and explained (an ideological level) in parallel processes. Rhetoric is mixed with crafting, and future dreams are blended into present chaos as the drama of entrepreneurship
unfolds. It requires a lot of involvement work toward human and non-human
elements; mobilizing a critical mass of supporters and building and maintaining their love and passion. This also shows the collective side of entrepreneurship; in reaching one’s own success, one needs to go through that of
others’.
Innovations are everywhere, often taken for granted. But the stories really
start long before they reach the end consumers. While the end product is
many times visible for the eye, the entrepreneurial process from idea to realization is fragmented and needs to be emploted into a story. However, this
winding road of entrepreneurship is well worth documenting, for despite its
dramatic features, the magical art of becoming is wondrous.
338
Referenser
Akrich, M. (1992). The De-Scription of Technical Objects. In W. E. Bijker & J. Law (Eds.),
Shaping Technology/Building Society: Studies in Sociotechnical Change (pp. 205224). Cambridge, Mass.: MIT Press.
Alavi, M., & Leidner, D. E. (2001). Knowledge Management and Knowledge Management
Systems: Conceptual Foundations and Research Issues. MIS Quarterly, Vol 25 (No
1), 107-136.
Aldrich, H. E. (1990). Using an Ecological Perspective to Study Organizational Founding
Rates. Entrepreneurship Theory & Practice, Vol 14 (No 3), 7-24.
Aldrich, H. E. (1999). Organizations Evolving. London: Thousand Oaks: Sage Publications.
Aldrich, H. E., & Fiol, M. C. (1994). Fools Rush In? The Institutional Context of Industry
Creation. Academy of Management Review, Vol 19 (No 4), 645-670.
Alvesson, M. (2006). Tomhetens Triumf: Om Grandiositet, Illusionsnummer & Nollsummespel. Stockholm: Atlas & Liber.
Alvesson, M., & Kärreman, D. (2000). Varieties of Discourse: On the Study of Organizations
Through Discourse Analysis. Human Relations, Vol 53 (No 9), 1125-1149.
Alvesson, M., & Kärreman, D. (2001). Odd Couple: Making Sense of the Curious Concept of
Knowledge Management. Journal of Management Studies, Vol 38 (No 7), 9951018.
Arthur, B. W. (1989). Competing Technologies, Increasing Returns, and Lock-In by Historical Events. The Economic Journal, Vol 99 (No 394), 116-131.
Asplund, J. (1980). Socialpsykologiska Studier. Stockholm: AWE/Geber.
Baker, T., & Nelson, R. E. (2005). Creating Something from Nothing: Resource Construction
through Entrepreneurial Bricolage. Administrative Science Quarterly, Vol 50 (No
3), 329-366.
Barnard, C. I. (1938). The Functions of the Executive. Cambridge, Mass.: Harvard University
Press.
Barthes, R. (1977). Image, Music, Text (S. Heath, Trans.). New York: Hill and Wang.
Benkler, Y. (2006). The Wealth of Networks: How Social Production Transforms Markets
and Freedom. New Haven: Yale University Press.
Berger, P. L., & Luckmann, T. (1966). The Social Construction of Reality: A Treatise in the
Sociology of Knowledge. London: Penguin.
Bertaux, D., & Kohli, M. (1984). The Life Story Approach: A Continental View. Annual
Review of Sociology, Vol 10, 215-237.
Besen, S., M., & Farrell, J. (1994). Choosing How to Compete: Strategies and Tactics in
Standardization. Journal of Economic Perspectives, Vol 8 (No 2), 117-131.
Bhide, A. (1992). Bootstrap Finance: The Art of Start-ups. Harvard Business Review, Vol 70
(No 6), 109-117.
Bidgoli, H. (1999). An Integrated Model for Introducing Intranets. Informations Systems
Management, Vol 13 (No 3), 212-224.
Bijker, W. E., & Law, J. (Eds.). (1992). Shaping Technology/Building Society: Studies in
Sociotechnical Change. Cambridge, Mass.: MIT Press.
Birch, D. L. (1979). The Job Generation Process. Cambridge, Mass.: M.I.T. Program on
Neighborhood and Regional Change.
Boje, D. M. (2001). Narrative Methods for Organizational and Communication Research.
London: SAGE.
Boland, R. J. J., & Tenkasi, R. V. (1995). Perspective Making and Perspective Taking in
Communities of Knowing. Organization Science, Vol 6 (No 4), 350-372.
Bourdieu, P. (1972/1977). Outline of a Theory of Practice (R. Nice, Trans.). Cambridge; New
York: Cambridge University Press.
Bourdieu, P. (1986). The Forms of Capital. In J. G. Richardson (Ed.), Handbook of Theory
and Research for the Sociology of Education (pp. 241-258). New York: Greenwood
Press.
339
Brown, J. S., & Duguid, P. (2001). Knowledge and Organization: A Social-Practice Perspective. Organization Science, Vol 12 (No 2), 198-213.
Bruner, J. S. (1986). Actual Minds, Possible Worlds. Cambridge, Mass.: Harvard Univ. Press.
Bruner, J. S. (1990). Acts of Meaning. Cambridge, Mass.: Harvard Univ. Press.
Bruner, J. S. (1991). The Narrative Construction of Reality. Critical Inquiry, Vol 18 (No 1), 121.
Brunsson, N. (1989). The Organization of Hypocrisy: Talk, Decisions, and Actions in Organizations. Chichester; New York: Wiley.
Brunsson, N. (2006). Mechanisms of Hope: Maintaining the Dream of the Rational Organization. Malmö: Liber.
Bruyat, C., & Julien, P.-A. (2000). Defining the Field of Research in Entrepreneurship. Journal of Business Venturing, Vol 16 (No 2), 165-180.
Burke, K. (1937). Attitudes Toward History. New York: The New republic.
Burke, K. (1945). A Grammar of Motives. New York,: Prentice-Hall, inc.
Burke, K. (1957). The Philosophy of Literary Form: Studies in Symbolic Action. New York:
Vintage Books.
Burke, K. (1965). Permanence and Change: An Anatomy of Purpose (2 ed.). Indianapolis:
Bobbs-Merrill.
Burke, K. (1966). Language as Symbolic Action: Essays on Life, Literature, and Method.
Berkeley: University of California Press.
Burke, K. (1968). Dramatism. In D. L. Sills & R. K. Merton (Eds.), International Encyclopedia of the Social Sciences. New York: Macmillan.
Burke, K. (1969). A Grammar of Motives. Berkeley, Los Angeles, California: University of
California Press.
Burt, R. S. (1992). Structural Holes: The Social Structure of Competition. Cambridge: Harvard University Press.
Burt, R. S. (2004). Structural Holes and Good Ideas. American Journal of Sociology, Vol 110
(No 2), 349-399.
Bygrave, W. D., & Hofer, C. W. (1991). Theorizing About Entrepreneurship. Entrepreneurship Theory & Practice, Vol 16 (No 2), 12-22.
Bygrave, W. D., & Minniti, M. (2000). The Social Dynamics of Entrepreneurship. Entrepreneurship Theory & Practice, Vol 24 (No 3), 25-36.
Callon, M. (1986). Some Elements of a Sociology of Translation: Domestication of the Scallops and the Fishermen of St Brieuc Bay. In J. Law (Ed.), Power, Action and Belief
(pp. 196-233). London, Boston and Henley: Routledge & Kegan Paul.
Callon, M. (1987). Society in the Making: The Study of Technology as a Tool for Sociological Analysis. In W. E. Bijker, T. P. Huges & T. Pinch (Eds.), The Social Construction of Technology Systems: New Directions in the Sociology and History of Technology (pp. 83-103). Cambridge, MA: MIT Press.
Castells, M. (1996a). The Information Age: Economy, Society and Culture. Vol. 1, The Rise of
the Network Society. Malden, Mass: Blackwell Publishers.
Castells, M. (1996b). The Rise of the Network Society. Malden: Blackwell Publishers.
Castells, M. (1997). The Information Age: Economy, Society and Culture. Vol. 2, The Power
of Identity. Malden, Mass.: Blackwell.
Castells, M. (1998). The Information Age: Economy, Society and Culture. Vol. 3, End of
Millennium. Malden, Mass.: Blackwell.
Chesbrough, H. W. (2003). Open Innovation: The New Imperative for Creating and Profiting
from Technology. Boston, Mass.: Harvard Business School Press.
Chia, R. (1995). From Modern to Postmodern Organizational Analysis. Organization Studies,
Vol 16 (No 4), 579-604.
Chia, R. (1999). A 'Rhizomic' Model of Organizational Change and Transformation: Perspective from a Metaphysics of Change British Journal of Management, Vol 10 (No 3),
209-227.
Clark, B. R. (1971). Belief and Loyalty in College Organization. The Journal of Higher Education, Vol 42 (No 6), 499-515.
340
Coase, R. H. (1937). The Nature of he Firm. Economica, Vol 4 (No 16), 386-405.
Cohen, M. D., March, J. G., & Olsen, J. P. (1972). A Garbage Can Model of Organizational
Choice. Administrative Science Quarterly, Vol 17 (No 1), 1-15.
Cohen, N. J., & Squire, L. R. (1980). Preserved Learning and Retention of Pattern-Analyzing
Skill in Amnesia: Dissociation of Knowing How and Knowing That. Science, Vol
210 (No 4466), 207-210.
Collins, R. (1988). Theoretical Sociology. San Diego, Calif.: Harcourt Brace Jovanovich.
Cooke, P., & Scheinstock, G. (2000). Structural Competitiveness and Learning Regions.
Enterprise and Innovation Management Studies, Vol 1 (No 3), 265-280.
Cornelius, B., Landström, H., & Persson, O. (2006). Entrepreneurship Studies: The Dynamic
Research Front of Developing Social Science. Entrepreneurship Theory and Practice, Vol 30 (No 3), 375-398.
Cunningham, J. B., & Lischeron, J. (1991). Defining Entreprenurship. Journal of Small Business Management, Vol 29 (No 1), 45-61.
Czarniawska-Joerges, B., & Wolff, R. (1991). Leaders, Managers, Entrepreneurs On and Off
the Organizational Stage. Organization Studies, Vol 12 (No 4), 529-546.
Czarniawska, B. (1993). The Narrative Approach to Organisation Studies. Lund.
Czarniawska, B. (1999). Writing Management: Organization Theory as a Literary Genre.
Oxford: Oxford University Press.
Czarniawska, B. (2004a). Narratives in Social Science Research. London: Sage Publications.
Czarniawska, B. (2004b). On Time, Space, and Action Nets. Organization, Vol 11 (No 6),
773-791.
Czarniawska, B., & Joerges, B. (1996). Travels of Ideas. In B. Czarniawska & G. Sevón
(Eds.), Translating Organizational Change (pp. 13-48). Berlin: de Gruyter.
Dandridge, T. C. (1979). Children are not "Little Grown-ups": Small Business Needs its own
Organizational Theory. Journal of Small Business Management, Vol 17 (No 2), 53–
57.
Davenport, T. H., & Prusak, L. (1997). Information Ecology: Mastering the Information and
Knowledge Environment. New York: Oxford Univ. Press.
Davenport, T. H., & Prusak, L. (1998). Working Knowledge: How Organizations Manage
what they Know. Boston, Mass.: Harvard Business School.
Davidsson, P. (1989). Continued Entrepreneurship and Small Firm Growth. Stockholm:
Economic Research Institute, Stockholm School of Economics.
Davidsson, P. (2003). The Domain of Entrepreneurship Research: Some Suggestions. In J. A.
Katz & D. A. Shepherd (Eds.), Advances in Entrepreneurship, Firm Emergence,
and Growth (pp. 315-372). Greenwich, CT: JAI Press.
Davidsson, P., Lindmark, L., & Olofsson, C. (1994). Dynamiken i Svenskt Näringsliv. Lund:
Studentlitteratur.
Davidsson, P., Lindmark, L., & Olofsson, C. (1996). Näringslivsdynamik under 90-talet.
Stockholm: NUTEK.
Davidsson, P., Low, M. B., & Wright, M. (2001). Editor's Introduction: Low and MacMillan
Ten Years On: Achievements and Future Directions for Entrepreneurial Research.
Vol 25 (No 4), 5-15.
Davidsson, P., & Wiklund, J. (2001). Levels of Analysis in Entrepreneurship Research: Current Practice and Suggestions for the Future. Entrepreneurship Theory & Practice,
Vol 25 (No 4), 81-99.
de Certeau, M. (1984). The Practice of Everyday Life. Berkeley: University of California
Press.
Delmar, F., Davidsson, P., & Gartner, W. B. (2003). Arriving at the High Growth Firm. Journal of Business Venturing, Vol 18 (No 2), 189-216.
Drucker, P. F. (1969). The Age of Discontinuity: Guidelines to our Changing Society. New
York: Harper & Row.
Ebben, J., & Johnson, A. (2006). Bootstrapping in Small Firms: An Empirical Analysis of
Change over Time. Journal of Business Venturing, Vol 21 (No 6), 851-865.
341
Etzkowitz, H. (2005). Trippelhelix - Den Nya Innovationsmodellen: Högskola, Näringsliv och
Myndigheter i Samverkan (B. Johansson, Trans.). Stockholm: SNS förlag.
Etzkowitz, H., & Leydesdorff, L. (1998). A Triple Helix of University-Industry-Government
Relations: The Future Location of Research? New York: Science Policy Institute
Univ. of New York.
Fairclough, N. (1992). Discourse and Social Change. Cambridge: Polity Press.
Fletcher, D. (2003). Framing Organizational Emergence. In C. Steyaert & D. Hjorth (Eds.),
New Movements in Entrepreneurship (pp. 125-142). Cheltenham: Edward Elgar.
Ford, J., & Ford, L. (1994). Logics of Identity, Contradiction, and Attraction in Change. The
Academy of Management Review, Vol 19 (No 4), 756-785.
Freeman, C. (1987). Technology Policy and Economic Performance: Lessons from Japan.
London: Pinter.
Freeman, R. E. (1984). Strategic Management: A Stakeholder approach. Boston Mass.; London: Pitman.
Gabriel, Y. (Ed.). (2004). Myths, Stories, and Organizations: Premodern Narratives for Our
Times. Oxford: Oxford University Press.
Gartner, W. B. (1985). A Conceptual Framework for Describing the Phenomenone of New
Venture Creation. Academy of Management Review, Vol 10 (No 4), 696-706.
Gartner, W. B. (1988). Who is the Entrepreneur? Is the Wrong Question. American Journal of
Small Business, Vol 12 (No 4), 11-32.
Gartner, W. B. (1993). Words Lead to Deeds: Towards an Organizational Emergency Vocabulary. Journal of Business Venturing, Vol 8 (No 3), 231-239.
Gartner, W. B. (2001). Is There an Elephant in Entrepreneurship? Blind Assumptions in
Theory Deveolpment. Entrepreneurship Theory and Practice, Vol 25 (No 4), 27-39.
Gartner, W. B. (2004). The edge defines the (w)hole: saying what entrepreneurship is (not). In
D. Hjorth & C. Steyaert (Eds.), Narrative and Discursive Approaches in Entrepreneurship: A Second Movements in Entrepreneurship Book (pp. 245-254). Cheltenham: Edward Elgar.
Gartner, W. B. (2007). Entrepreneurial Narrative and a Science of the Imagination. Journal of
Business Venturing, Vol 22 (No 5), 613-627.
Gartner, W. B., Bird, B. J., & Starr, J. A. (1992). Acting As If: Differentiating Entrepreneurial
From Organizational Behavior. Entrepreneurship: Theory & Practice, Vol 16 (No
3), 13-31.
Gartner, W. B., & Birley, S. (2002). Introduction to the special issue on qualitative methods in
entrepreneurship research. Journal of Business Venturing, Vol 17 (No 5), 387-395.
Gartner, W. B., Davidsson, P., & Zahra, S. A. (2006). Are You Talking to Me? The Nature of
Community in Entrepreneurship Scholarship. Entrepreneurship Theory and Practice, Vol 30 (No 3), 321-331.
Geertz, C. (1973). The Interpretation of Cultures: Selected Essays. New York: Basic Books.
Gibbons, M. (1994). The New Production of Knowledge: The Dynamics of Science and Research in Contemporary Societies. London: Sage Publications.
Glaser, B. G., & Strauss, A. L. (1967). The Discovery of Grounded Theory: Strategies for
Qualitiative Research. New York: Aldine.
Goffman, E. (1959). The Presentation of Self in Everyday Life. N.Y: Doubleday.
Graham, S. (1998). The End of Geography or the Explosion of Place? Conceptualizing Space,
Place and Information Technology. Progress in Human Geography, Vol 33 (No 2),
165-185.
Granovetter, M. (1973). The Strenght of Weak Ties. American Journal of Sociology, Vol 78
(No 6), 1360-1380.
Granovetter, M. (1983). The Strenght of Weak Ties: A Network Theory Revisited. Sociological Theory, Vol 1.
Gubrium, J. F., & Holstein, J. A. (1997). The New Language of Qualitative Method. New
York: Oxford University Press.
342
Gusfield, J. R. (1988). The Bridge over Separated Lands: Kenneth Burke's Significance for
the Study of Social Action. In T. Melia & H. W. Simons (Eds.), The Legacy of Kenneth Burke (pp. 28-54). Madison: University of Wisconsin Press.
Gusfield, J. R. (Ed.). (1989). Kenneth Burke: On Symbols and Society. Chicago: University of
Chicago Press.
Hallberg, F. (2002). Open Source Marketing: En explorativ studie av Internetkommunikationens påverkan på affärslogiken och marknadskommunikationen. Handelshögskolan
vid Göteborgs Universitet, Göteborg.
Hannan, M. T., & Freeman, J. (1977). The Population Ecology of Organizations. The American Journal of Sociology, Vol 82 (No 5), 929-964.
Hardin, G. (1968). The Tragedy of the Commons. Science Magazine, Vol 162, 1243-1248.
Hayek, F. v. (1945). The Use of Knowledge in Society. American Economic Review, Vol 35
(No 4), 519-530.
Hippel, E. v. (2005). Democratizing Innovation. Cambridge, Mass.: MIT Press.
Hjorth, D. (2001). Rewriting Entrepreneurship: Enterprise Discourse and Entrepreneurship
in the Case of re-organising ES. Växjö: Doctoral Thesis, Växjö University Press.
Hjorth, D. (2003). Rewriting Entrepreneurship: For a New Perspective on Organisational
Creativity. Malmö: Liber.
Hjorth, D. (2004). Towards Genealogic Storytelling in Entrepreneurship. In D. Hjorth & C.
Steyaert (Eds.), Narrative and Discursive Approaches in Entrepreneurship: A Second Movements in Entrepreneurship Book (pp. 210-229). Cheltenham: Edward Elgar.
Hjorth, D. (2005). Organizational Entrepreneurship: With de Certeau on Creating Heterotopias (or Spaces for Play). Journal of Management Inquiry, Vol 14 (No 4), 386-398.
Hjorth, D. (2007). Lessons from Iago: Narrating the event of Entrepreneurship. Journal of
Business Venturing, Vol 22 (No 5), 712-732.
Hjorth, D., & Johannisson, B. (1998). Entreprenörskap som skapelseprocess och ideologi. In
B. Czarniawska (Ed.), Organisationsteori på svenska (pp. 86-104). Malmö: Liber.
Hjorth, D., Johannisson, B., & Steyaert, C. (2003). Entrepreneurship as Discourse and Life
Style.
Hjorth, D., & Steyaert, C. (Eds.). (2004). Narrative and Discursive Approaches in Entrepreneurship: A Second Movements in Entrepreneurship Book. Cheltenham: Edward
Elgar.
Holstein, J. A., & Gubrium, J. F. (1995). The Active Interview. Thousand Oaks: SAGE Publications.
Holstein, J. A., & Gubrium, J. F. (2000). The Self we Live By: Narrative Identity in a Postmodern World. New York: Oxford University Press.
Holstein, J. A., & Gubrium, J. F. (2003). Inside Interviewing: New Lenses, New Concerns.
Thousand Oaks, California: Sage.
Honing, B., & Karlsson, T. (2004). Institutional Forces and the Written Business Plan. Journal of Management, Vol 30 (No 1), 29-48.
Howarth, D. (2000). Discourse. Buckingham: Open University Press.
Hughes, T. P. (1986). The Seamless Web: Technology, Science, Etcetera, Etcetera. Social
Studies of Science, Vol 16 (No 2), 281-292.
Huizinga, J. (1938/2004). Den lekande människan: (homo ludens) (G. Brandell, Trans. 2 ed.).
Stockholm: Natur och kultur.
Huston, L., & Sakkab, N. (2006). Connect and Develop: Inside Procter & Gamble's New
Model for Innovation. Harvard Business Review, Vol 84 (No 3), 58-66.
Iser, W. (1978). The Act of Reading: A Theory of Aesthetic Response. Baltimore: Johns Hopkins University Press.
James, W. (1909/1996). A Pluralistic Universe: Hibbert lectures at Manchester College on
the present situation in philosophy. Lincoln; London: University of Nebraska Press.
Johannisson, B. (1998). Personal Networks in Emerging Knowledge-based Firms: Spatial and
Functional Patterns. Entrepreneurship & Regional Development, Vol 10 (No 4),
297-312.
343
Johannisson, B. (2004). Låt barnet komma till dig. In D. Ericsson (Ed.), Det Oavsedda Entreprenörskapet (pp. 123-136). Lund: Academia Adacta.
Johannisson, B. (2005). Entreprenörskapets väsen. Lund: Studentlitteratur.
Johannisson, B., & Abrahamsson, A. (2004). Familjeföretagandets gaseller i Sverige. In F.
Bill & B. Johannisson (Eds.), Entreprenörskapets Rationaliteter och Irrationaliteter
(pp. 55-58). Växjö: Växjö Universitet.
Johnson, B. (1980). The Critical Cifference: Essays in the Contemporary Rhetoric of Reading. Baltimore: Johns Hopkins University Press.
Kahneman, D., & Tversky, A. (1979). Prospect Theory: An Analysis of Decision under Risk.
Econometrica, Vol 47 (No 2), 263-292.
Kanter, R. M. (1988). When a Thousand Flowers Bloom: Structural, Collective, and Social
Conditions for Innovation in Organizations. In B. M. Staw & L. L. Cummings
(Eds.), Research in Organizational Behavior (pp. 169-211). Greenwich Connecticut: JAI Press.
Katz, J., & Gartner, W. B. (1988). Properties of Emerging Organizations. Academy of Management Review, Vol 13 (No 3), 429-441.
Kirzner, I. M. (1973). Competition and Entrepreneurship. Chicago: University of Chicago
Press.
Kraut, R., Patterson, M., Lundmark, V., Kiesler, S., Mukopadhyay, T., & Scherlis, W. (1998).
The Internet Paradox: A Social Technology That Reduces Social Involvement and
Psychological Well-Being? American Psychologist, Vol 53 (No 9), 1017-1031.
Labov, W., & Waletzky, J. (1967). Narrative Analysis: Oral Versions of Personal Experience.
In J. Helm (Ed.), Essays on the Verbal and Visual Arts (pp. 12-44). Seattle: University of Washingtin Press.
Landström, H. (1999). Entreprenörskapets rötter. Lund: Studentlitteratur.
Landström, H. (2000). Entreprenörskapets rötter (2 ed.). Lund: Studentlitteratur.
Landström, H. (2003). Småföretaget och Kapitalet: Svensk forskning kring små företags
finansiering. Stockholm: SNS förlag.
Landström, H. (2005). Entreprenörskapets rötter (3 ed.). Lund: Studentlitteratur.
Latour, B. (1986). The Powers of Association. In J. Law (Ed.), Power, Action and Belief (pp.
264-280). London, Boston and Henley: Routledge & Kegan Paul.
Latour, B. (1987). Science in Action: How to Follow Scientists and Engineers through Society. Cambridge: Harvard Univ. Press.
Latour, B. (1988). The Pasteurization of France. Cambridge, Mass.: Harvard University
Press.
Latour, B. (1992). Technology is Society Made Durable. In J. Law (Ed.), A Sociology of
Monsters: Essays on Power, Technology and Domination (pp. 103-131). London:
Routledge.
Latour, B. (1996). Aramis or the Love of Technology. Cambridge; London: Harvard University Press.
Latour, B. (1999). Pandora's hope: Essays on the Reality of Science Studies. Cambridge,
Mass.: Harvard University Press.
Latour, B. (2002). Gabriel Tarde and the End of the Social. In P. Joyce (Ed.), The Social in
Question: New Bearings in History and the Social Sciences (pp. 224). London; New
York: Routledge.
Latour, B. (2005). Reassembling the Social: An Introduction To Actor-Network-Theory. Oxford; New York: Oxford University Press.
Law, J. (1987). Technology and Heterogeneous Engineering: The Case of Portuguese Expansion. In W. E. Bijker, T. P. Huges & T. Pinch (Eds.), The Social Construction of
Technological Systems: New Directions in the Sociology and History of Technology
(pp. 111-134). Cambridge: MIT Press.
Law, J. (1991). Introduction: Monsters, Machines and Sociotechnical Relations. In J. Law
(Ed.), A Sociology of Monsters: Essays on Power, Technology and Domination (pp.
1-23). London: Routledge.
Law, J. (1994). Organizing Modernity. Oxford: Blackwell.
344
Law, J., & Bijker, W. E. (1992). Postscript: Technology, Stability, and Social Theory. In W.
E. Bijker & J. Law (Eds.), Shaping Technology/Building Society: Studies in Sociotechnical Change (pp. 290-308). Cambridge, Mass.: MIT Press.
Lave, J., & Wenger, E. (1991). Situated Learning: Legitimate Peripheral Participation. Cambridge; New York: Cambridge University Press.
Lévi-Strauss, C. (1962/1966). The Savage Mind. London: Weidenfeld and Nicolson.
Lindblom, C. E. (1959). The Science of "Muddling Through". Public Adminstration Review,
Vol 19 (No 2), 79-88.
List, F. (1841/1904). National System of Political Economy. London: Longman.
Lounsbury, M., & Glynn, M. A. (2002). Cultural Entrepreneurship: Stories, Legitimacy, and
the Acquisition of Resources. Strategic Management Journal, Vol 22 (No 6-7), 545564.
Low, M. B., & MacMillan, I. C. (1988). Entrepreneurship: Past Research and Future Challenges. Journal of Management, Vol 14 (No 2), 139-161.
Lundvall, B.-Å. (1985). Product Innovation and User-Producer Interaction. Aalborg: Aalborg University Press.
Manning, P. K. (1977). Police Work: The Social Organization of Policing. Cambridge, Mass.:
MIT Press.
March, J. G., & Simon, H. A. (1958). Organizations. New York: Wiley.
Martin, J. (1990). Deconstructing Organizational Taboos: The Suppression of Gender Conflicts in Organizations. Organization Science, Vol 1(No 4), 339-359.
Martin, J., Feldman, M. S., Hatch, M. J., & Sitkin, S. B. (1983). The Uniqueness Paradox in
Organizational Stories. Administrative Science Quarterly, Vol 28 (No 3), 438-453.
McClelland, D. C. (1961). The Achieving Society. Princeton, N.J.,: Van Nostrand.
McCloskey, D. N. (1985). The Rhetoric of Economics. Madison, Wis.: University of Wisconsin Press.
Melia, T. (1988). Scientism and Dramatism. In T. Melia & H. W. Simons (Eds.), The Legacy
of Kenneth Burke (pp. 55-73). Madison: University of Wisconsin Press.
Menger, C. (1871). Grundsèatze der Volkswirthschaftslehre. Wien: W. Braumèuller.
Merton, R. K. (1959). Social Theory and Social Structure: The Free Press.
Meyer, J. W., & Rowan, B. (1977). Institutionalized Organizations: Formal Structure as Myth
and Ceremony. The American Journal of Sociology, Vol 83 (No 2), 340-363.
Mintzberg, H. (1978). Patterns in Strategy Formation. Management Science, Vol 24 (No 9),
934-948.
Mintzberg, H. (1994). The Rise and Fall of Strategic Planning. New York: Prentice Hall.
Mises, L. v. (1949). Human-action: A Treatise on Economics. New Haven, Connecticut: Yale
Univesity Press.
Mishler, E. G. (1986). Research Interviewing: Context and Narrative. Cambridge, Mass.:
Harvard Univ. Press.
Mitchell, R. K. (1997). Oral History and Expert Scripts: Demystifying the Entrepreneurial
Experience. International Journal of Entrepreneurial Behaviour & Research, Vol 3
(No 2), 122-139.
Mitroff, I., & Kilmann, R. (1975). Stories Managers Tell: A New Tool for Organizational
Problem Solving. Management Review, Vol 64 (No 7), 18-28.
Morgan, G. (1980). Paradigms, Metaphors, and Puzzle Solving in Organizational Theory.
Administrative Science Quarterly, Vol 25 (No 4), 605-622.
Morgan, G. (1986). Images of Organization. London: Sage Publications.
Myers, P. S. (Ed.). (1996). Knowledge Management and Organizational Design. Boston:
Butterworth-Heinemann.
Nationalencyklopedin. (2005). Nationalencyklopedin. Malmö: Nationalencyklopedin.
Naughton, J. (2000). A Brief History of the Future: From Radio Days to Internet Years in a
Lifetime. Woodstock, NY: Overlook Press.
Nelson, R. R. (Ed.). (1993). National Innovation Systems: A Comparative Analysis. New
York: Oxford University Press.
345
Nie, N. H. (2001). Sociability, Interpersonal Relations, and the Internet American Behavioral
Scientist, Vol 45 (No 3), 420-435.
Nietzsche, F. W. (1886/1968). The Will to Power (W. Kaufmann, Trans.). New York: Vintage
Press.
Nonaka, I. (1994). Dynamic Theory of Organizational Knowledge Creation. Organization
Science, Vol 5 (No 1), 14-37.
Nutek. (2007). Entreprenörskapsbarometern 2006; B2007:1. Stockholm: Nutek.
Näringsdepartementet, & Utbildningsdepartementet. (2004). Ds 2004:36: Innovativa Sverige;
En strategi för tillväxt genom förnyelse. Stockholm.
O'Connor, E. (2004). Storytelling to be Real: Narrative, Legitimacy Building and Venturing.
In D. Hjorth & C. Steyaert (Eds.), Narrative and Discursive Approaches in Entrepreneurship: A Second Movements in Entrepreneurship Book (pp. 105-124). Cheltenham: Edward Elgar.
O´Rielly, T. (2005). What is Web 2.0? Design Patterns and Business Models for the Next
Generation of Software [Electronic Version] from http://www.oreillynet.com/.
O´Rielly, T. (2006). Web 2.0 Compact Definition: Try again [Electronic Version] from
http://radar.oreilly.com/archives/2006/12/web_20_compact.html.
Ohmae, K. (1999). The Borderless World: Power and Strategy in the Interlinked Economy.
New York: HarperBusiness.
Paulin, W. L., Coffey, R. E., & Spaudling, M. E. (1982). Entrepreneurship Research: Methods
and Directions. In C. A. Kent, D. L. Sexton & K. H. Vesper (Eds.), Encyclopedia of
Entrepreneurship (pp. 352-373). Englewood Cliffs, New Jersey: Prentice-Hall.
Perens, B. (1998). The Open Source Definition. from http://perens.com/articles/OSD.html
Pettigrew, A. M. (1990). Longitudinal Field Research on Change Theory and Practice. Organization Science, Vol 1 (No 3), 267-292.
Phillips, D. C. (1994). Telling It Straight: Issues in Assessing Narrative Research Educational
Psychologist, Vol 29 (No 1), 13-21.
Phillips, D. C. (1997). Telling the Truth about Stories. Teaching and Teacher Education, Vol
13 (No 1), 101-109.
Polanyi, M. (1967). The Tacit Dimension. London: Routledge.
Politis, D. (2005). The Process of Entrepreneurial Learning: A Conceptual Framework. Entrepreneurship: Theory & Practice, Vol 29 (No 4), 399–424.
Polkinghorne, D. E. (1988). Narrative Knowing and the Human Sciences. Albany: State
University of New York Press.
Polkinghorne, D. E. (1995). Narrative configuration in Qualitative Analysis. International
Journal of Qualitative Studies in Education, Vol 8 (No 1), 5-25.
Porter, M. E. (1980). Competitive Strategy: Techniques for Analyzing Industries and Competitors. New York: Free Press.
Potter, J., & Wetherell, M. (1987). Discourse and Social Psychology: Beyond Attitudes and
Behaviour. London: Sage Publications.
Propp, V. J. (1968/1928). Morphology of the Folktale (S. Laurence, Trans. 2 ed.). Austin,
Texas: University of Texas Press.
Quinn, J. B. (1978). Strategic Change: "Logical Incrementalism". Sloan Management Review,
Vol 20 (No 1), 7-19.
Rae, D. (2000). Understanding Entrepreneurial Learning: A Question of How? International
Journal of Entrepreneurial Behaviour & Research, Vol 6 (No 3), 145-159.
Raymond, E. S. (2001). The Cathedral and the Bazaar: Musings on Linux and Open Source
by an Accidental Revolutionary. Sebastopol, Calif.: O'Reilly.
Remneland, B. (2005). Involvement Work in the Making: A Study of Constructing a Collaborative Arena. Göteborg University, Göteborg.
Reynolds, P. D. (2000). National Panel Study of the US Business Start-ups - Background and
Methodology. In J. A. Katz (Ed.), Advances in Entrepreneurship, Firm Emergence
and Growth (pp. 153-227). Greenwich, CT: JAI Press.
Reynolds, P. D., & Miller, B. (1992). New Firm Gestation: Conception, Birth, and Implications for Research. Journal of Business Venturing, Vol 4 (No 5), 405-417.
346
Reynolds, P. D., & White, S. B. (1997). The Entrepreneurial Process: Economic Growth,
Men, Women, and Minorities. Westport, Connecticut: Quorum Books.
Rhenman, E. (1964). Företagsdemokrati och Företagsorganisation: Om organisationsteorins
tillämpbarhet i debatten om arbetslivets demokratisering. Stockholm: SAF: Norstedt: Företagsekonomiska Forskningsinstitutet.
Rhenman, E., & Stymne, B. (1965). Företagsledning i en Föränderlig Värld. Stockholm:
Aldus/Bonnier.
Rhodes, C. (2001). Writing Organization: (Re)presentation and Control in Narratives at
Work. Amsterdam: John Benjamins Publ.
Ricoeur, P. (1984). Time and Narrative. Vol. 1. (D. P. Kathleen McLaughlin, Trans.). Chicago: University of Chicago Press.
Riessman, C. K. (1993). Narrative Analysis. Newbury Park, CA: Sage Publications.
Robinson, J. A. (1981). Personal Narratives Reconsidered. The Journal of American Folklore,
Vol 94 (No 371), 58-85.
Rogers, E. M. (1995). Diffusion of Innovations (4 ed.). New York: The Free Press.
Rorty, R. (1980). Philosophy and the Mirror of Nature. Oxford: Blackwell.
Rorty, R. (1991). Objectivity, Relativism, and Truth: Philosophical Papers, Vol. 1. Cambridge: Cambridge University Press.
Rorty, R. (1992). Cosmopolitarianism without Emancipation: A Response to Lyotard. In S.
Lash & J. Friedman (Eds.), Modernity and Identity (pp. 59-72). Oxford: Blackwell.
Ryle, G. (1949). The Concept of Mind. London: Hutchinson.
Samuelsson, M. (2004). Creating New Ventures: A Longitudinal Investigation of the Nascent
Venturing Process. JIBS Dissertation Series no 020, Jönköping International Business School, Sweden, Jönköping.
Sarasvathy, S. (2001). Causation and Effectuation: Toward a Theoretical shift from Economic
Inevitability to Entrepreneurial Contingency. Academy of Management Review, Vol
26 (No 2), 243-263.
Saussure, F. d. (1986/1916). Course in General Linguistics (C. Bally, A. Sechehaye & A.
Riedlinger, Trans.). LaSalle, Ill.: Open Court.
Saxenian, A. (1990). Regional Networks and the Resurgence of Silicon Valley. California
Management Review, Vol 33 (No 1), 89-112.
Schelling, T. C. (1978). Micromotives and Macrobehavior. New York: W.W. Norton.
Schumpeter, J. A. (1911). Theorie der wirtschaftlichen Entwicklung. Leipzig.
Schumpeter, J. A. (1934). The Theory of Economic Development: An Inquiry Into Profits,
Capital, Credit, Interest, and the Business Cycle. Cambridge: Harvard University
Press.
Schumpeter, J. A. (1942). Capitalism, Socialism, and Democracy. New York and London:
Harper & Brothers.
Schwartzman, H. B. (1993). Etnography in Organizations. Newbury Park: Sage Publications.
Scott, J. (1991). Social Network Analysis: A Handbook. London; Newbury Park: Sage Publications.
Sexton, D. L. (1988). The Field of Entrepreneurship: Is it Growing or just Getting Bigger?
Journal of Small Business Management, Vol 26 (No 1), 4-8.
Sexton, D. L., & Bowman-Upton, N. B. (1991). Entrepreneurship: Creativity and Growth.
New York: Macmillan.
Sexton, D. L., & Landström, H. (Eds.). (2000). The Blackwell Handbook of Entrepreneurship.
Oxford: Blackwell.
Shane, S. A. (2003). A General Theory of Entrepreneurship: The Individual-Opportunity
Nexus. Cheltenham: Edward Elgar.
Shane, S. A., & Venkataraman, S. (2000). The Promise of Entrepreneurship as a Field of
Research. Academy of Management Review, Vol 25 (No 1), 217-226.
Shapiro, C., & Varian, H. R. (1998). Information Rules: A Strategic Guide to the Network
Economy. Boston: Harvard Business School Press.
347
Signorile, V. (1988). Ratios and Causes: The Pentad as an Etiological Scheme in Sociological
Explanation. In T. Melia & H. W. Simons (Eds.), The Legacy of Kenneth Burke (pp.
74-98). Madison: University of Wisconsin Press.
Silverman, D. (2001). Interpreting Qualitative Data: Methods for Analyzing talk, Text and
Interaction (2 ed.). London: SAGE.
Silverman, D. (2005). Doing Qualitative Research: A Practical Handbook (2 ed.). London:
SAGE.
Simons, H. W. (1988). Introduction: Kenneth Burke and the Rhetoric of the Human Science.
In T. Melia & H. W. Simons (Eds.), The Legacy of Kenneth Burke (pp. 3-27). Madison: University of Wisconsin Press.
Stacey, R. D. (1995). The Science of Complexity: An Alternative Perspective for Strategic
Change Processes. Strategic Management Journal, Vol 16 (No 6), 477-495.
Star, S. L., & Griesemer, J. R. (1989). Institutional Ecology, 'Translations' and Boundary
Objects: Amateurs and Professionals in Berkeley's Museum of Vertebrate Zoology,
1907-39. Social Studies of Science, Vol 19 (No 3), 387-420.
Stewart, T. A. (1997). Intellectual Capital: The New Wealth of Organizations. New York:
Doubleday.
Steyaert, C. (1995). Perpetuating Entrepreneurship Through Dialogue: A Social Constructionist View. Leuven: Doctoral dissertation, Kathdike Universiteit Leuven.
Steyaert, C. (2004). The Prosaics of Entrepreneurship. In D. Hjorth & C. Steyaert (Eds.),
Narrative and Discursive Approaches in Entrepreneurship: A Second Movements in
Entrepreneurship Book (pp. 8-21). Cheltenham: Edward Elgar.
Steyaert, C. (2005). Entrepreneurship: In Between What? On the "Frontier" as a Discourse of
Entrepreneurship Research. International Journal of Entrepreneurship and Small
Business Vol 2 (No 1), 2-16.
Steyaert, C. (2007). Of course that is not the whole (toy) story: Entrepreneurship and the cat's
cradle. Journal of Business Venturing, Vol 22 (No 5), 733-751.
Steyaert, C., & Hjorth, D. (Eds.). (2004). New Movements in Entrepreneurship. Cheltenham:
Edward Elgar.
Steyaert, C., & Katz, J. (2004). Reclaiming the Space of Entrepreneurship in Society: Geographical, Discursive and Social Dimensions. Entrepreneurship & Regional Development, Vol 16 (No 3), 179-196.
Stinchcombe, A. L. (1965). Organizations and Social Structure. In J. G. March (Ed.), Handbook of Organizations (pp. 153-193). Chicago: Rand McNally.
Storey, D. J. (1994). Understanding the Small Business Sector. London: Routledge.
Suchman, M. C. (1995). Managing Legitimacy: Strategic and Institutional approaches. Academy of Management Review, Vol 20 (No 3), 571-610.
Suddaby, R. (2006). From the Editors: What Grounded Theory is Not. Academy of Management Journal, Vol 49 (No 4), 633-642.
Sullivan, P. H. (2000). Value-driven Intellectual Capital: How to Convert Intangible Corporate Assets into Market Value. New York: Wiley.
Sveiby, K. E. (1997). The New Organizational Wealth: Managing & Measuring KnowledgeBased Assets. San Francisco, California: Berrett-Koehler.
Tapscott, D. (1996). The Digital Economy: Promise and Peril in the Age of Networked Intelligence. New York: McGraw-Hill.
Tapscott, D., & Williams, A. D. (2006). Wikinomics: How Mass Collaboration Changes
Everything. New York: Portfolio.
Tarde, G. (1884/1962). The Laws of Imitation (E. C. Parsons, Trans.). Gloucester, Mass.,:
Peter Smith.
Todorov, T. (1990/1978). Genres in Discourse (C. Porter, Trans.). Cambridge; New York:
Cambridge University Press.
Toffler, A. (1990). Powershift: Knowledge, Wealth, and Violence at the Edge of the 21st
Century. New York: Bantam.
Tsoukas, H., & Chia, R. (2002). On Organizational Becoming: Rethinking Organizational
Change. Organization Science, Vol 13 (No 5), 567-582.
348
Tönnies, F. (1887/1974). Community and Association. London: Routledge & Kegan Paul.
Vanhaverbeke, W., West, J., & Chesbrough, H. W. (2006). Open Innovation: Researching a
New Paradigm. Oxford: Oxford University Press.
Wasserman, S., & Faust, K. (1994). Social Network Analysis: Methods and Applications:
Cambridge University Press.
Weick, K. E. (1979). The Social Psychology of Organizing (2 ed.). New York: McGraw-Hill.
Weick, K. E. (1995). Sensemaking in Organizations. Thousand Oaks: Sage Publications.
Weick, K. E. (2007). The Generative Properties of Richness. Academy of Management Journal, Vol 50 (No 1), 14-19.
Werr, A., & Stjernberg, T. (2003). Exploring Management Consulting Firms as Knowledge
Systems. Organization Studies, Vol 24 (No 6), 881-908.
White, H. (1987). The Content of the Form: Narrative Discourse and Historical Representation. Baltimore: Johns Hopskins University Press.
White, H. V. (1973). Metahistory: The Historical Imagination in Nineteenth-Century Europe.
Baltimore: Johns Hopkins University Press.
Whitehead, A. N. (1929). Process and Reality: An Essay in Cosmology. Cambridge: Univ.
Press.
Wiklund, J., Davidsson, P., & Delmar, F. (2003). What Do They Think and Feel about
Growth? An Expectancy-Value Approach to Small Business Managers’ Attitudes
Toward Growth. Entrepreneurship Theory and Practice, Vol 27 (No 3), 247–270.
Williamson, O. E. (1975). Markets and Hierarchies: Analysis and Antitrust Implications.
New York: Free Press.
Wilson, M. I., & Corey, K. E. (2000). Information Tectonics: Space, Place, and Technology
in an Electronic Age. Chichester; New York: Wiley.
Winborg, J. (2000). Financing Small Businesses - Developing our Understanding of Financial Bootstrapping Behavior. Lund; Halmstad: Ekonomihögskolan Lund/SIRE.
Winborg, J., & Landström, H. (2001). Financial Boostrapping in Small Businesses: Examining Small Business Managers' Resource Acquisition Behaviors. Journal of Business
Venturing, Vol 16 (No 3), 235-254.
Wittgenstein, L. (1922). Tractatus Logico-Philosophicus. New York, London: Harcourt,
Brace & Company.
Wittgenstein, L. (1953). Philosophical Investigations. New York: Macmillan.
Vlaar, P. W. L., Van den Bosch, F. A. J., & Volberda, H. W. (2006). Coping with Problems of
Understanding in Interorganizational Relationships: Using Formalization as a
means to Make Sense. Organization Studies, Vol 27 (No 11), 1617-1638.
von Hippel, E., & von Krogh, G. (2003). Open Source Software and the "Private-Collective"
Innovation Model: Issues for Organizational Science. Organizational Science, Vol
14 (No 2), 209-233.
Young, K. S. (1996). Internet Addiction: The Emergence of a New Clinical Disorder. CyberPsychology and Behavior, Vol 1 (No 3), 237-244.
349