provlas-mannen-som-glomde-sin-fru

MANNEN
SOM
GLÖMDE
SIN FRU
John
O’Farrell
Översättning Pia Printz
1
När jag var barn brukade vi titta på tv-programmet Mr & Mrs,
där gifta par tävlade om vem som kände sin partner bäst.
Alla tittade, det var bara så – något man måste stå ut med
helt enkelt. Lite som de gifta paren i programmet, nu när jag
tänker närmare på det. Mr & Mrs var självklart inte veckans
kulturella höjdpunkt – vi rusade inte till skolan dagen efter
för att dela vår ilska över att Geoff från Coventry inte visste
att Julies bästa utländska rätt var spaghetti. Men vi tittade
ändå utan att ifrågasätta när alla dessa oglamorösa par utsattes för pinsamheten i att avslöja alla små saker de inte visste
om varandra. Eller ännu värre – att det inte fanns något de
inte visste.
Om ITV hade velat höja tittarsiffrorna en aning så kanske
de borde ha gjort lite research i det tysta om de större sakerna som paren verkligen inte visste. ”Ok, Geoff, nu kommer
vi till kvällens förstapris: vad tror du att Julie helst gör en
lördagskväll? a) Ser på tv? b) Går på bio? eller c) I smyg träffar sin hemlige älskare Gerald, som åtminstone ibland frågar
hur hennes dag varit?”
Men undertexten i Mr & Mrs var att detta var äktenskapet
i sin helhet: att man känner varandra riktigt bra, helt enkelt.
9
Att man är väldigt hemtam med varandra. I alla dessa gigantiska Alla Hjärtans dag-kort borde det stå: ”Jag är otroligt
van vid dig” eller ”Kärlek är … att veta varenda jävla grej du
kommer att säga redan innan du sagt det”. Man är som två
livstidsfångar i en fängelsecell, som tillbringar så mycket tid
i varandras sällskap att det inte borde finnas utrymme för
något som skulle kunna förvåna den andra.
Mitt äktenskap var inte alls så.
Många män glömmer saker. De glömmer att deras fruar hade
ett viktigt möte på morgonen, de glömmer att hämta kemtvätten eller så kommer de inte ihåg att köpa en födelsedagspresent
till sin fru förrän de kommer förbi bensinmacken kvällen innan.
Det driver deras fruar till vansinne att män kan vara så självupptagna att de glömmer en stor händelse i sin partners liv, eller ett
viktigt datum i den äktenskapliga kalendern.
Jag led inte av den här typen av slarvig glömska. Jag glömde bara bort helt och hållet vem min fru var. Hennes namn,
hennes ansikte, vår gemensamma historia, allt hon någonsin
berättat för mig, allt jag någonsin sagt till henne – det var
helt borta, och jag hade ingen som helst vetskap om att hon
ens existerade. Jag skulle inte ha klarat mig så bra på Mr &
Mrs. När den tjusiga programvärdinnan ledde min fru ut ur
den ljudtäta buren, skulle jag redan där ha förlorat poäng
för att glatt ha frågat vem av dem jag var gift med. Kvinnor
avskyr tydligen sådant.
Till mitt försvar måste jag säga att jag inte bara glömde min
fru, utan allt annat också. När jag säger ”jag minns när jag
tittade på Mr & Mrs”, så är det faktiskt ett rätt makalöst uttalande för mig. Frasen ”jag minns” har inte alltid funnits i min
vokabulär. Under en period i mitt liv kunde jag möjligen ha
varit medveten om tv-programmets existens, men jag skulle
inte ha haft några personliga minnen av att ha sett det. Dock
var jag rättvis under min mörka period av minnesförlust: jag
hade ingen aning om vem jag själv var heller. Jag hade inget
minne av vänner, familj eller personliga erfarenheter – jag
10
visste inte ens vad jag hette. Just då när det hände tittade jag
faktiskt för att se om det fanns någon namnlapp i min jacka.
Det stod bara ”Gap”.
Mitt bisarra uppvaknande inträffade på ett tunnelbanetåg i
London strax efter att det hade kommit ut ur en tunnel.
Tåget stannade helt poänglöst på ställen mitt i ingenstans,
ställen som verkade osäkra på om de var ytterområden till
London eller förorter till Heathrows flygplats.
Det var en regnig hösteftermiddag, efter vad jag vagt uppfattade. Det kom inte som en bländande blixt eller euforisk
energikick, mer som en krypande förvirring: var var jag någonstans? Den brummande tunnelbanevagnen startade igen
och så blev jag medveten om att jag inte hade någon aning
om varför jag befann mig här. ”Hounslow East” sa skylten
utanför det smutsiga fönstret när tåget stannade igen, men
ingen hoppade på eller av. Kanske var det bara en tillfällig
blackout, kanske kände alla den här rena tomheten när de
kom till Hounslow East.
Men sen insåg jag att jag inte bara glömt vart jag var på
väg, utan också varifrån jag kommit. Är jag på väg till jobbet? Vad jobbar jag med? Jag vet inte. Nu började paniken
stiga inom mig. Jag mår inte bra, jag måste åka hem och gå
och lägga mig. Var är hemma? Jag vet inte var jag bor. Tänk!
Tänk – det måste komma tillbaka!
”Kom igen –” sa jag högt, och tänkte tilltala mig själv med
namn. Men slutet av meningen fanns inte där, det var som
en pinne i en stege som saknades. Jag letade efter plånbok,
kalender, mobiltelefon, vad som helst som kunde få allt att
falla på plats igen. Fickorna var tomma – bara en biljett och
lite pengar. På mina jeans fanns en liten röd färgfläck. ”Jag
undrar hur den hamnade där?” tänkte jag. Hjärnan hade
startat om och alla gamla filer hade raderats.
På golvet låg lösa sidor från gratistidningarna strödda. Jag
såg revan i tyget på sätet mittemot. Min hjärna processade
11
ny information mycket snabbt nu, den slukade annonser
och skyltar som bad folk att se upp med misstänkta paket.
Men när jag stirrade på tunnelbanekartan framför mig var
jag oförmögen att länka de nya tankarna till nätverket. Synapserna i huvudet hade stängt för totalrenovering, och neuronerna satt fast på Kings Cross på grund av signalproblem.
Jag var så rädd att jag ville fly, men just den här känslan
följde ju efter. Jag klampade fram och tillbaka i den tomma vagnen utan en aning om vad jag skulle göra därnäst.
Skulle jag kliva av på nästa tomma station och försöka skaffa
hjälp? Skulle jag dra i nödbromsen och hoppas att det plötsliga stoppet skulle kicka igång mitt minne? ”Det är bara en
tillfällig svacka”, sa jag mig. Jag satte mig, blundade hårt och
tryckte händerna mot tinningarna som om jag skulle kunna
tvinga ut lite vett ur huvudet.
Sedan var jag till min lättnad inte helt ensam längre. En
attraktiv kvinna klev på tåget och satte sig snett mittemot
mig utan att söka ögonkontakt.
”Ursäkta mig”, sa jag snabbt. ”Jag tror att jag håller på att
bli lite galen!” och jag kanske undslapp mig ett lätt maniskt
skratt. Innan dörrarna ens hade hunnit fundera på att stängas ställde hon sig upp och lämnade vagnen.
Jag såg på kartan att tåget skulle vända vid Heathrow. Om
jag färdades tillbaka i samma riktning som jag kommit från
så kanske en station eller någon annan visuell rekvisita skulle hjälpa mig att hitta rätt igen? Och fler människor skulle
säkert kliva på vid flygplatsen; då skulle jag väl hitta någon
som kunde hjälpa mig? Men på Heathrow Terminal 2 gick
jag från att färdas ensam i ett tomt tåg till att sitta fast i en
fullpackad vagn, med passagerare nedtyngda av väskor som
klämdes mot varandra. De talade hundra olika språk men
inget av dem var mitt. Jag noterade varenda knapp på varenda skjorta, och hörde alla olika röster på samma gång – allt
var ljudligare, färgerna var för bjärta, lukterna för starka. Jag
satt på ett tunnelbanetåg med kartor som tydligt talade om
12
vart det var på väg, med tusentals människor som färdades
tillsammans med mig, och ändå kände jag mig oändligt ensam och oändligt vilsen.
En halvtimme senare var jag den enda människan som stod
stilla, mitt på en kryllande centralstation, och försökte skanna av tavlorna efter någon rutt tillbaka till mitt tidigare liv.
Pilar pekade mot plattformar och numrerade zoner, dussintals skyltar berättade för stressade resenärer vart de skulle gå,
medan ändlös information rullade över digitala skyltar och
otydbara utrop fyllde mina öron. Vid ett bås som erbjöd
”Information” fanns en kort kö, men jag gissade att de inte
skulle kunna berätta vem jag var. Jag vågade mig in på en offentlig toalett bara för att spegla mig, och blev chockad över
åldern på den skäggiga främlingen som rynkade ögonbrynen
åt mig i spegeln. Jag gissade att jag var kring 40, kanske mer,
med grånande tinningar och hår som tunnades ut på skulten. Det var omöjligt att veta om det berodde på ålder eller
slitage. Utan att ens tänka på det hade jag antagit att jag
var i tidiga tjugoåren, men nu såg jag att jag faktiskt var två
decennier äldre. Jag lärde mig senare att det inte hade något
att göra med mitt neurologiska problem – det är bara så alla
känner i medelåldern.
”Ursäkta – kan du hjälpa mig? Jag är vilse …” sa jag till en
ung man i snygg kostym.
”Vart vill du åka?”
”Jag vet inte, jag minns inte.”
”Jaha, jag vet vart det ligger. Det är på Northern Line, byt
vid stationen Idiot.”
Andra förbipasserande bara ignorerade mina frågor om
hjälp. Ögonkontakt undveks, öron fyllda med musik från
hörlurar var döva för mina böner.
”Ursäkta mig – jag vet inte vem jag är!” sa jag till en präst
som såg snäll ut, och som drog en resväska på hjul.
13
”Ah, ja … jag tror inte att någon av oss vet vilka vi egentligen är, eller hur?”
”Nej, jag menar att jag vet verkligen inte vem jag är. Jag
har glömt allt.”
Hans kroppsspråk antydde att han var angelägen om att
komma vidare.
”Vi känner nog alla ibland att vi inte vet om det finns någon mening med alltsammans, men vi är alla värdefulla och
speciella på vårt eget vis … Nu håller jag på att glömma att
jag redan är sen till mitt tåg!”
När jag såg pastorn tänkte jag en stund att jag hade dött
och var på väg till himlen. Det verkade dock osannolikt att
Guds sinne för humor var så sjukt att han skulle låta oss
färdas till himlen med Londons tunnelbana i rusningstrafik. ”Paradismyndigheten vill be om ursäkt för förseningen
för de som är på väg till livet efter detta. Kunder som är på
väg till helvetet ombeds kliva av vid Boston Manor, där ersättningsbussar väntar.” Den här upplevelsen kändes faktiskt
som en slags död. Jag var fångad i en drömlik tillvaro där
jag inte visste om någon brydde sig om huruvida jag levde
eller var död. Jag hade inga vittnen som kunde intyga att
jag existerade. Jag insåg där och då att det är det mest basala
mänskliga behovet av alla – den enkla försäkran om att du
lever och att andra mänskliga varelser känns vid dig. ”Jag
existerar!” utropar alla stenåldersgrottmålningar. ”Jag existerar!” säger graffittimålningarna på tunnelbanans väggar. Det
är hela poängen med internet – det har gett alla möjlighet
att utropa sin existens till världen. Stay Friends: ”Här är jag!
Titta här! Ja, du hade glömt bort mig men nu minns du
mig igen!” Facebook: ”Det här är jag. Titta, jag har foton,
kompisar, intressen. Ingen kan säga att jag aldrig blivit född
– här är beviset så att alla kan se.” Det är den viktigaste tesen
i tjugohundratalets västerländska filosofi: ”Jag facebookar,
alltså finns jag.”
Men jag var fast i något värre än en isoleringscell. Till och
14
med de olika resenärerna runt omkring mig, som kanske var
tusentals mil hemifrån, hade ändå sina vänner och sin familj med sig, effektivt undanstuvade i sina huvuden. Mitt
mentala vakuum gav också fysiska symtom: jag skakade och
hade svårt att andas. En del av mig ville gå tillbaka till tunnelbaneplattformen och kasta sig framför nästa tåg. Istället
studerade jag en pendlare som försökte pricka en städares
skräpvagn med sin tomma kaffekopp, men som sedan rusade vidare när hon missade och den föll till golvet. Jag böjde
mig ner, plockade upp den och la den bland skräpet som
långsamt samlades upp av den äldre asiatiske mannen i illasittande orange overall.
”Tack”, sa han.
”Eh, ursäkta mig, jag tror att jag har fått någon slags stroke
eller så … ” sa jag och började förklara min situation. Det lät
verkligen inte trovärdigt, tänkte jag när jag hörde mig själv
beskriva det hela, så jag kände en enorm tacksamhet mot
den här mannen för att han verkade genuint bekymrad.
”Du måste till sjukhuset! King Edwards Hospital ligger två
kilometer uppåt gatan”, sa han och pekade ditåt. ”Jag skulle
gärna följa dig dit, men … då skulle jag förlora jobbet.”
Det var första gången någon visat mig medlidande och det
kändes plötsligt som om jag ville gråta. ”Självklart – läkarhjälp!” tänkte jag. ”Det är ju det jag behöver.”
”Tack! Tack!” sa jag till min bästa vän i hela världen. Vägen till sjukhuset bekräftades av en karta vid en busshållplats
utanför: man gick bara raka vägen uppåt gatan och sedan
vänster vid den enorma tuggummiklutten. Nu var jag på
väg någonstans, och bara att ha ett mål gav mig en smula
hopp. Så jag knatade den överbefolkade huvudgatan fram
som en chockad tidsresenär eller alien från en annan planet.
Jag försökte ta in alltsammans. Vissa saker var märkvärdigt
välbekanta, andra helt bisarra. Ett kort ögonblick kände jag
hopp när jag såg en ”FÖRSVUNNEN”-skylt på en lyktstolpe.
Under ordet försvunnen fanns en bild på en överviktig katt.
15
Och sedan var jag framme vid sjukhuset och jag snabbade på
stegen, som om människorna därinne kanske skulle kunna
ordna upp alltihop genast.
”Ursäkta mig – jag behöver verkligen träffa en doktor”, sa jag
vid receptionen för akutfall. ”Jag tror att jag har fått något
slags hjärnproblem, jag kan inte komma ihåg vem jag är eller någonting om mig själv. Det är som om mitt minne har
blivit helt utraderat.”
”Jaha. Jag kan ta ditt namn, tack.”
Under en kvarts sekund tänkte jag faktiskt besvara frågan
på samma vardagliga sätt som den ställts.
”Men det är ju det jag säger – jag minns inte ens vad jag
heter! Det är som om allting plötsligt har suddats ut …”
”Jag förstår, men kan jag få din adress istället då, tack?”
”Öh, förlåt, men jag tror inte att jag varit tydlig nog. Jag
har någon slags extrem minnesförlust – jag minns ingenting
om mig själv.”
Receptionisten lyckades se arg och uttråkad ut samtidigt.
”Jaha. Vem är din husläkare?”
”Jamen jag vet ju inte. Jag satt på ett tåg och sen insåg jag
plötsligt att jag inte visste varför jag satt där, vart jag var på
väg eller någonting. Och nu minns jag inte var jag bor, var
jag jobbar, vad jag heter eller ens om det här hänt mig förut.”
Hon tittade upp på mig som om jag var särdeles osamarbetsvillig.
”Personnummer?” Hennes irriterade ton avslöjade åtminstone att hon insåg att det var en chansning. Telefonen
ringde och hon lämnade mig där i limbo medan hon tog
itu med någon trevligare person. Jag stirrade på en plansch
som frågade om jag hade kommit ihåg att undersöka mina
testiklar. Jag visste inte, men kände att det här kanske inte
var rätt tillfälle.
”Jag är ledsen, men vi kan inte ta hand om dig utan att ställa
dessa frågor”, sa hon när hon vände sin uppmärksamhet mot
16
mig igen. ”Tar du några mediciner för närvarande?”
”Jag vet inte!”
”Har du några allergier eller behöver du specialkost?”
”Ingen aning.”
”Och skulle jag kunna få namn och kontaktuppgifter till
din närmaste anhöriga?”
Det var då jag såg den. Cirkeln av vit hud på mitt ringfinger. Det spöklika ärret där det suttit en vigselring. Alla fingertopparna kröntes av svårt nedbitna naglar, röda i kanterna.
”Ja, anhöriga! Jag kanske har en fru?” sa jag upphetsat.
Ringen kunde ha blivit stulen tillsammans med min plånbok och telefon. Kanske hade jag blivit rånad och fått hjärnskakning och kanske letade min älskade hustru efter mig
precis nu. Skuggan av en vigselring fyllde mig med hopp.
”Min fru kanske ringer runt till alla sjukhusen just nu och
försöker hitta mig”, sa jag.
En vecka senare var jag fortfarande på sjukhuset och väntade
på att hon skulle ringa.
17
2
Mina naglar hade växt ut och huden var inte längre avgnagd
och blodig. Jag hade ett armband om ena handleden där det
stod ”OKÄNT”, fast vårdbiträdena hade döpt mig till Jason
efter killen med minnesförlust i The Bourne Identity. Det
visade sig dock att det inte var riktigt lika spännande och
händelserikt att inte veta någonting alls om sig själv som det
verkade i Hollywoodfilmerna. Min status verkade ha utvecklats från akutfall till hyresgäst på King Edwards Hospital i
västra London.
Jag hade egentligen ingen sjukdom. Jag hade blivit undersökt
första dagen för att se om jag hade fått ett slag mot huvudet,
men det fanns ingen sådan logisk förklaring till varför min hjärna, tisdagen den 22 oktober, plötsligt bestämt sig för att återställa sig till fabriksinställningen. Varje dag vaknade jag och hoppats att jag kanske hade vaknat upp. Men den korta sekundens
förvirring man känner när man vaknar i en främmande säng
hade nu varat i en hel vecka. Jag sträckte mig hela tiden förgäves
efter mitt gamla liv, men det var som den där kusliga känslan
när man inbillar sig att ens telefon vibrerar i fickan, men sedan
när man tittar har ingen ringt.
Jag träffade en lång rad läkare, neurologer och läkarstudenter,
18
inför vilka jag visades upp som något slags cirkusdjur. De var
alla eniga i sina diagnoser: Ingen av dem hade den blekaste aning om vad som hänt mig. En medicinstudent frågade
mig, ganska anklagande: ”Om du har glömt allt, hur kan du
då komma ihåg hur man pratar?”
En av neurologerna var å andra sidan speciellt intresserad
av att jag hävdade att jag inte hade glömt aktuella världsnyheter. ”Så då kommer du ihåg, till exempel, när Datorn i ditt
kranium av dr Kevin Hoddy publicerades?”
”Eh, Kevin, det finns nog många människor som inte
kommer ihåg det …” insköt en av de andra läkarna.
”Okej, men minns du serien Hjärnutforskarna på BBC4,
där en av programledarna var dr Kevin Hoddy?”
”Nej, det minns jag inte.”
”Hmmm, fascinerande …” sa dr Hoddy. ”Verkligen fascinerande.”
Min depression blev inte mindre när jag insåg att min allra
bästa vän i världen för ögonblicket var Irriterande Bernard i
sängen bredvid. På ett sätt tillhandahöll Bernard en ovärderlig service för mig under de där första sju dagarna. Inuti var
jag nästan förlamad av ångest över vad jag hade varit med
om, vem jag var och huruvida jag någonsin skulle få tillbaka mitt liv. Men det kändes som om jag aldrig hade tid att
grubbla över det, eftersom jag var konstant småirriterad över
att mannen i sängen bredvid gratulerade för att jag mindes
vad jag ätit till frukost.
”Nej, det är inte ett symptom på min sjukdom, Bernard.
Du var ju där när läkaren förklarade alltihop.”
”Förlåt, jag glömde! Det måste vara smittsamt!”
Bernard menade väl; han var ingen otrevlig person – han
var faktiskt outtröttligt glad och munter. Men det var en smula utmattande att behöva tillbringa tjugofyra timmar om dygnet med någon som verkade tro att min neurologiska åkomma kunde övervinnas om jag bara var positiv och optimistisk
19
kring hela ”den jädra grejen”.
”Du ska veta att det finns en och annan pinsamhet i mitt
förflutna som jag inte skulle ha nåt emot att glömma, det är
ett som är säkert!” skrockade han. ”Nyårsafton 1999 – fattar
du vad jag menar?!” och så gjorde han en dricka-gest med handen och himlade med ögonen. ”Jajamen, den skulle jag gärna
glömma! Och en viss dam från Swindons Salsaklubb … japp,
jag skulle inte ha nåt emot om den lilla episoden ströks från
det officiella protokollet, tack, herr ordförande!”
Så småningom var det dock en läkare som verkade ta
kommandot i mitt fall. Dr Anne Lewington var en neurolog i femtioårsåldern som såg en smula galen ut och som
egentligen bara skulle vara på vårt sjukhus två dagar i veckan,
men som var så förbryllad över mitt tillstånd att hon tog
sig tid att träffa mig varje dag. Under hennes överinseende
fick jag en hjärnundersökning, sladdar fästa vid huvudet och
audio-visuella stimuli-tester – men i alla undersökningar var
min hjärnaktivitet tydligen ”helt normal”. Det var synd att
hjärnan inte hade en knapp där man kunde starta om den.
Det tog mig en dag eller två att inse att dr Lewingtons
upphetsning när hon undersökte mina resultat inte hade någon som helt relation till några framsteg eller någon förståelse av vad som hänt mig.
”Oooh, det var intressant!”
”Vadå? Vadå?” frågade jag hoppfullt.
”Båda hippocampus är normala, volymerna i båda entorinala kortex och i temporalloberna är också normala.”
”Okej – förklarar det något eller?”
”Ingenting alls. Det är det som är så intressant! Ingen bilateral skada mot den mediala temporalloben eller mellanhjärnan.
Det verkar som om dina icke-personliga minnen har samlats i
hjärnbarken oberoende av den mediala temporalloben.”
”Är det bra eller dåligt?”
”Ja, man kan inte utläsa någon logik eller något mönster i det
hela. Men det är i och för sig typiskt för hjärnundersökningar
20
i allmänhet – ett riktigt mysterium!” sa hon och klappade
händerna av förtjusning. ”Det är det som gör det hela så
oerhört fängslande!”
Jag kände hur jag säckade ihop i stolen igen.
”Och när det gäller hur minnen bearbetas och förvaras –
det är verkligen ett av de mest förbryllande områden som
finns. Så spännande att forska på!”
”Mm, jättebra … ” Jag nickade tomt. Det var som att bli
hjärtopererad och få höra ”Wow – vad är det här för stor
muskel härinne som pumpar loss helt av sig själv?!”
Det gick ganska många dagar innan dr Lewington hade
kommit fram till en slutsats. Hon kom och satte sig vid min
säng för att förklara vad hon trodde hade hänt. Hon pratade
så tyst att Bernard var tvungen att stänga av sin radio på
andra sidan förhänget.
”Om man ser på fall liknade ditt i USA och på andra ställen, så verkar det som om du har upplevt en psykogenisk
fugue, bokstavligen en flykt från ditt tidigare liv, möjligen
triggad av extrem stress eller oförmåga att hantera vad det nu
var som hände.”
”Fugue?”
”Ja, det här händer bara en handfull människor varje år
i hela världen, och det finns inte två fall som är identiska.
Din plånbok och telefon har du förmodligen medvetet gjort
dig av med när du gled in i ‘flykttillståndet’, och det är vanligt att man inte har något minne av att medvetet ha suddat
ut spåren till sitt tidigare liv. Du har inte glömt allt, för då
skulle du vara som ett nyfött barn, men typiskt för patienter med retrograd amnesi är att patienten exempelvis minns
vem prinsessan Diana var, men kanske inte att hon dött.”
”Paris. 1998”, sa jag för att visa mig lite på styva linan.
”1997!” hördes Bernards röst på andra sidan förhänget.
”Att du har dessa icke-personliga minnen tyder på att du
har en god chans att få tillbaka dina personliga minnen och
21
återvända till ditt gamla liv.”
”Men när?”
”Trettioförsta augusti”, sa Bernard. ”Hon dödförklarades
omkring fyra på morgonen.”
Dr Lewington ville ogärna ge några löften, och medgav att
det inte fanns några garantier för att jag skulle återhämta
mig. Och med den skrämmande tanken lämnade hon mig
ensam. Jag låg där och stirrade på de gröna gardinerna kring
min säng och undrade om jag någonsin skulle komma i kontakt med mitt förra liv igen.
”Du kanske är en seriemördare?” hördes Bernards röst.
”Ursäkta Bernard, men pratar du med mig?”
”Jo men, hon sa att det kanske orsakades av ett behov av
att utestänga ditt förflutna; det kanske är för att du inte stod
ut med smärtan i att ha mördat hemlösa luffare vars kroppar
du sen förvarat i frysboxar i din källare.”
”Det är en underbar tanke. Tack.”
”Det är fullt möjligt. Eller så kanske du är terrorist.”
”Vi behöver ju inte hoppas att det är så, eller?”
”Knarkhandlare. På rymmen från kinesiska maffian!”
Jag beslöt mig för total tystnad, i hopp om att spekulationerna skulle mattas av.
”Hallick … mordbrännare …”
Det skulle finnas hörlurar någonstans. Jag letade under mitt
sängbord i hopp om att hitta något som skulle utestänga listan
av horribla brottskarriärer som kunde ha orsakat mitt sammanbrott, däribland ”pedofil”, ”djurplågare” och ”bankir”.
Jag avfärdade Bernards spekulationer som löjliga, men senare samma eftermiddag kände jag en het våg av rädsla och
skuld när jag fick veta att två poliser väntade på mig inne på
sjuksköterskeexpeditionen. Dock hade de inte kommit för
att arrestera mig för krigsförbrytelser mot det bosniska folket,
som Bernard trodde. De kom istället med en stor mapp med
dokument över saknade personer, som de nu gick igenom
22
mycket långsamt. De stirrade noga på varje bild innan de
studerade mig lika noga.
”Ja, det där är verkligen inte jag”, kunde jag inte låta bli
att inflika, desperat efter att se om jag fanns på någon bild
längre ner i högen.
”Vi måste överväga varje dokument mycket noga.”
”Ja, men jag är inte sådär fet. Eller svart. Eller kvinna.”
De såg misstänksamt på mig för att se om jag kanske hade
försökt gömma mina afrikanska, feminina drag, och sen vände de motvilligt sida.
”Hmmm, vad tror du?” sa konstapeln och flyttade blicken
mellan mitt ansikte och bilden av en skrynklig gammal pensionär.
”Han är minst åttio!” invände jag.
”Många av de här människorna ser äldre ut än vad de faktiskt är – de kan ha tagit droger eller bott på gatan. Hur
länge har du haft det där skägget?”
”Eh, ja – så länge jag kan minnas …”
”Mellan tummen och pekfingret? En månad, ett år, tio år?”
”Jag vet inte! Som sjuksystern sa, jag lider av minnesförlust, det är helt tomt i min hjärna när det gäller allt som
hände innan förra tisdagen.”
De tittade på varandra, skakade långsamt och irriterat på
huvudena, sedan fortsatte de att titta efter likheter mellan
mitt utseende och fotona av en tonårsflicka, en indisk man
och en Jack Russell-terrier, som de åtminstone erkände hade
hamnat i fel mapp.
Det faktum att ingen hade anmält mig som saknad verkade
berätta en egen historia. Inga angelägna rapporteringar på
nyheterna, inga tårfyllda vädjanden från en kärleksfull familj,
inga helsidesannonser i tidningarna för denna innerligt saknade make, far eller arbetskollega. Hade jag varit så här ensam
innan min minnesförlust, undrade jag. Hade det varit den
stressande faktor som provocerat min mentala Etch-a-Sketch
att skaka skärmen ren för att börja om igen?
23
Hur mitt förflutna än såg ut, var jag nu desperat efter att
bli räddad från den här öde ön mitt i åttamiljonersstaden.
Jag ville göra upp en stor eld på stranden, skicka iväg flaskpost, bygga gigantiska bokstäver för passerande flygplan.
”Skulle vi kunna få in något i tidningarna?” frågade jag
hela tiden min sjuksköterska. ”Ett slags ‘Känner du igen den
här mannen’-artikel med mitt foto?” Trots att hon allmänt
utstrålade ”jag har inte tid och bryr mig inte tillräckligt heller”, så gick hon så småningom med på att det kunde vara en
bra idé, och jag satt inne på hennes pyttelilla kontor medan
hon nervöst ringde nyhetsdesken på London Evening Standard. Hon förklarade min situation, och jag hörde bara hennes sida av samtalet. Hon höll handen för luren och återgav
deras frågor om mig.
”De vill veta om du är en makalös pianist eller något sånt?”
”Eh – jag vet inte … jag minns inte. Jag kanske borde
prata med dem själv?”
”Han vet inte.” Paus igen. ”Är du, typ, en otrolig lingvist
eller ett mattegeni eller något?”
”Jag tror inte det. Jag kan bara göra de enklaste sudokuna
i Bernards bok … Ska jag prata med dem?”
”Eh, han kan göra lätta sudoku. Hjälper det?”
Tidningen hade tydligen inte tillräckligt med personal för att
skicka ut någon till sjukhuset, men de sa att de kanske kunde
köra storyn om vi mejlade över alla detaljer plus ett nytaget foto. Nästa dag fanns en jätterubrik på mittuppslaget:
”VEM ÄR DEN MYSTISKE MANNEN?” Under rubriken
var en bild på en välputsad ung man som stod bredvid Pippa
Middleton på en välgörenhetsmatch i polo. Jag gick igenom
tidningen två gånger, men det stod inget om mig. Det visade
sig att de hade planerat att köra min story, men sedan kom
scoopet om prins Williams svägerskas mystiska följeslagare,
och chefredaktören hade bestämt att de inte kunde ha två
”mystiska mannen”-artiklar i samma tidning. Journalisten
24
som vi först pratat med var nu på semester, så den potentiella
storyn var utlagd på en annan reporter. ”Berätta”, sa hon, ”är
du typ jättebra på att spela piano eller nåt?”
Det var svårt att sova om nätterna, och ibland slank jag iväg
till det mörka och tomma dagrummet, som bjöd på en fantastisk utsikt över Londons hypnotiskt vackra skyline. Det var
under den fjärde natten, när jag stod och såg ut över stadens
miljoner små ljus, som det slog mig att det här var mitt liv nu,
att det här syndromet inte var någon tillfällig störning.
Någon ombads att undersöka det höga, dunkande ljudet
som kom från tionde våningen. Det var där en av väktarna
hittade mig, när jag stod och dunkade huvudet mot fönstret
gång på gång. ”Hörru, sluta med det där!” sa han. ”Du kan
ha sönder glaset.”
Ibland slog jag ihjäl några timmar i tv-rummet. Det var vid
ett sådant tillfälle jag upptäckte Mr & Mrs, som nu gjordes i
en kändisvariant, där de visade upp sig med sina vackra äkta
hälfter. Programmet blev lite av en fixering hos mig. Jag bara
älskade att se hur mycket paren kunde minnas om varandra,
och jag skrattade med vid varje äktenskaplig fadäs och njöt
av parens lättsamma förtrolighet.
”Ah, där är du ju!” upplyste Bernard med sin omisskännligt gälla och nasala röst, just som den andra delen av programmet skulle börja. ”Titta, jag köpte några böcker till dig
i kiosken nere i lobbyn: Förbättra ditt minne på bara femton
minuter om dagen! Jag kan inte förstå att vi inte tänkte på det
här för länge sen!”
”Det var väldigt snällt av dig, Bernard, men jag gissar att
det där är mer för allmän glömskhet än för retrograd amnesi.”
”Tja, men det är väl bara grader av samma sak, eller hur?”
”Eh, nej.”
”Tro mig, jag vet vad du går igenom för jag kommer aldrig
ihåg var jag har lagt mina nycklar.”
25
”Men du förstår, jag lider faktiskt inte av samma sak, för
jag minns allt som jag gjort sen jag kom till det här sjukhuset.
Men jag minns absolut ingenting om mitt liv innan dess.”
”Ja ja, jag förstår vad du menar. Så du kanske behöver hålla på i mer än femton minuter om dagen”, medgav han och
öppnade boken på en slumpmässigt vald sida.
”’När du presenteras för en person första gången … försök att upprepa hans eller hennes namn högt, för att få det
att sätta sig i minnet. Så istället för bara ‘Hej’ säger du ‘Hej
Simon’. Det skulle du ju kunna börja med!”
”Ja, men du förstår, jag tror inte att det kommer att låsa
upp minnet av mina första fyrtio år i livet …”
”Saxar också. Jag kan aldrig komma ihåg var jag lagt saxen. Ibland tror jag att saxar undviker mig med flit! Ååh, här
är en bra: ’Om du har problem med att komma ihåg telefonnummer, försök att skapa associationer. Till exempel, om
en kompis nummer är 2012 1066, kom ihåg det genom att
tänka OS i London och Slaget vid Hastings’.”
”Okej – jättebra. Om just det numret kommer upp, så ska
jag definitivt använda den minnesregeln.”
”Du ser!” sa Bernard, glad över att ha varit till så stor hjälp.
”Och det är bara femton minuter om dagen. Ååh, All-Star
Mr & Mrs! Jag skulle verkligen vilja vara med i det programmet. Alltså om jag var en kändis … och hade en fru.”
När mitt favorit-tv-program var slut för dagen deklarerade jag
att jag skulle gå tillbaka till min säng, och Bernard skuttade genast upp för att ”hålla mig sällskap”. Han höll triumferande upp
den andra boken han köpt nere i kiosken. Ett sätt att väcka mitt
minne om vem jag var, hade han bestämt sig för, skulle kunna vara att läsa upp vartenda manligt namn i den oroväckande
tjocka volymen Namnge din baby. En del av mig ville skrika i ren
frustration, men jag visste att Bernard bara, på sitt eget unika,
ohjälpsamma vis, försökte vara hjälpsam.
Under den långa eftermiddagen blev det tydligt varför
26
Namnge din baby aldrig riktigt slagit som ljudbok. Visst finns
det många karaktärer i boken, men ingen av dem är speciellt
väl beskriven. ”Aaron” till exempel, har en statistroll alldeles i
början, men sedan hör vi aldrig från honom igen. Samma sak
med ”Abdullah”, och fortfarande inga ledtrådar till huruvida
det skulle vara ett namn som mina föräldrar kunde gett mig.
”Jag tror inte du ska ligga ner sådär”, sa Bernard. ”Du koncentrerar dig väl fortfarande, eller hur?”
”Definitivt. Jag blundar bara för att inget annat ska distrahera
mig …”
Så småningom vaknade jag till den allittererande poesin
”Francis? Frank? Frankie? Franklin?” Även om Bernard
hade hållit på i timmar, uttalade han fortfarande varje namn
med enastående entusiasm och optimism. Jag hade just haft
samma dröm som jag upplevt ett par gånger nu: en ögonblicksbild av att jag skrattade tillsammans med en kvinna.
Jag mindes inget ansikte eller namn, men hon verkade älska
mig precis som jag älskade henne. Känslan var ren lycka, den
enda färgklicken i en svartvit värld, och jag var förkrossad
när jag vaknade till det enorma tomrummet som mitt liv var
just nu. Hade det inte varit för den gripande berättelsen i Bernards bok, hade jag nog tillåtit mig att bli riktigt deprimerad.
”Gabriel? Gael? Galvin? Ganesh?”
Hmmm, tänkte jag, jag ser inte ut som en Ganesh. Jag har
för det första inte fyra armar och elefanthuvud. Kanske skulle
jag kunna be honom sluta nu? Kanske kunde jag säga att jag
efter flera timmars intensiv koncentration var en smula trött.
”Gareth? Garfield? Garrison?” Ett elektroniskt surr hördes
från receptionen ute på avdelningen. ”Garth? Garvin? Gary?”
Och sedan hände något häpnadsväckande. När jag hörde
namnet Gary, hörde jag plötsligt mig själv mumla ”07700 …”
”Vad sa du?” sa Bernard.
”Jag vet inte”, sa jag och satte mig upp. ”Det bara kom ut
när du sa Gary.”
27
”Är det du? Heter du Gary?”
”Jag tror inte det. Säg det igen.”
”Gary!”
”07700 …” Det kom mer. ”900 … 913.”
Det var som en ofrivillig spasm; det fanns inget sammanhang eller mening – det kändes bara naturligt att numret
följde på det namnet.
”Det är ett telefonnummer!” sa Bernhard upphetsat, och
skrev ner det.
”Ja, men vems?”
Bernard såg på mig som om jag var oändligt korkad.
”Jag menar, någon som heter Gary antagligen, men jag
undrar vem han är?”
Vi hade upptäckt ett fragment av DNA från mitt förflutna. Bernard hade framgångsrikt visat vägen till min dåtid.
Jag hade varit skeptisk och negativ och han hade överbevisat
mig. Jag skulle nog faktiskt ha gratulerat honom till hans
envishet och initiativförmåga om jag inte hade märkt att just
dessa egenskaper hade fått honom att plocka fram sin mobiltelefon och börja slå ett nummer.
”Vad gör du?” skrek jag.
”Ringer Gary. Var det 913 på slutet?”
”Nej, sluta! Jag är inte redo! Vi borde prata med doktorn!
Man får inte använda telefonen härinne–”
”Signalerna går fram!” Han langade över telefonen till mig.
Sakta lyfte jag den till örat. ”Det är ingen där. Det är förmodligen bara ett nummer vilket som helst. Jag kan inte fatta att jag ens lyssnar på det här …” Sedan hördes ett avlägset
elektroniskt sprakande. Och så något som kändes som det första svaga ljudet som räddningspatrullen hörde efter en veckas
grävande i rasmassor:
”Hallå?” sa en mansröst. Mottagningen var dålig.
”Öh … hallå? Är det … Gary, möjligen?” stammade jag.
”Ja. Vaughan! Är det du? Var i helvete har du varit? Varför
har du hållit dig undan?”
28
I panik la jag på och slängde tillbaka telefonen till Bernard.
”Kände du igen hans röst?”
”Eh, nej. Nej, jag … har ingen aning om vem det var”,
stammade jag. Men främlingen ringde tillbaka genast. Och
snart hade de en livlig konversation om mig.
”Inte nu längre”, sa Bernard. ”Jag tror att jag är hans bästa
vän nu …”
29