Tre sättatt fiska gös

Pimpel samt ytlig dragrodd under varma sommarnätter är för de allra flesta sportfiskare de
enda kända metoderna att ta gös. Men att det finns fler visar här Leif Engström. Den bästa
och fångstsäkraste, anser han, är bottenfiske med s k gösrigg.
Tre sätt att fiska gös
Text och teckningar: LEIF ENGSTRÖM
Gösen är en fisk, som jagar behjälpt av tre sinnen - hörsel, luktsinne och synsinne. Den lokaliserar
bytet med hjälp av sitt ovanligt vibrationskänsliga sidolinjeorgan (hörseln) och attraheras av bytets lukt
samt hugger det med vägledning av
sin syn.
Gösen har inte ögonlock som
däggdjur och fåglar. Gösögats iris är
ingen ställbar -bländare. Gösen kan
inte sammandraga ögats iris i starkt
solljus eller expandera den i beckmörker. Däremot har gösögats iris, i
motsats till flertalet andra fiskarters,
nästan fullt öppen 'bländare. D v s
det mattglasliknande gösögat är skapat för mörkerseende. Det faktum
att gösen alltid söker skugga eller
går ner i djupare och mörkare vatten
vid dagsljus får oss att förstå, att gösen känner sig mycket besvärad av
starkt ljus. Därför bör vi söka gösen
djupt under soliga dagar. Regniga
och mulna dagar går gösen grundare.
Bästa fiskeresultaten uppnår vi i regel efter solnedgången, därför att gösen jagar mest under sena kvällstimmar efter solnedgången och tidiga
morgontimmar före soluppgången.
Liksom flertalet andra sötvattensfiskar förflyttar sig gösen under våren från djupet in mot grundare vatten för att söka efter föda och lämpliga lekplatser. Goda gössjöar är ofta
genomflutna av åar, floder, bäckar
eller andra strömmande vattendrag
med grus- och sandbottnar. Gösen:
som påbörjar leken strax efter solnedgången, söker sig uppför vattendragen och lekakten äger rum över
sandbankar och grusbottnar med
svagt strömmande vatten. Givetvis
kan gösen också leka mitt ute i en
sjö över friliggande sandbankar och
grynnor, men den föredrar platser
där vattenomsättningen är stor och
syrgastillgången riklig. I detta sammanhang kan nämnas att lekplatserna också oftast är de bästa fiskeplatserna.
Ytfiske
Den i Sverige mest kända sportsmässiga metoden att fiska är ytlig
dragrodd med levande eller artificiella beten under varma sommarnätter.
Vid dragrodd med ytgående beten
kan roddaren själv sköta sina spön,
men det är ofta roligare att ha en
medhjälpare som sällskap i båten.
Fler än tre spön, ett som sticker ut
från vardera båtsidan och ett akteröver, 'bör vi undvika vid släpfiske
efter båt. Ju flera spön desto större
är riskerna för lintrassel. Dessa trassel är kanske lätta att reda ut vid
dagsljus, men under halvskumma
sommarnätter är det svårt att se- små
knutar och öglor.
Fiskar vi med levande bete -bör vi
använda pen fiskart som är gösens
naturliga bytesfisk i sjön t ex nors,
löja eller småmört. Gösens basföda
är ju fisk och därför är det bästa
betet ofta en levande fisk eller något
som liknar eller luktar som en levande fisk. Några små flugspinnare
eller propellrar kopplade i serie
framför betesfisken 'brukar bidra till
goda fångstresultat.
Det allra viktigaste vid gösfiske är
att betet framförs mycket långsamt.
Gösen är en långsam fisk, som omsorgsfullt studerar ett byte innan den
hugger det. Därför skall vi hålla betet stilla eller framföra det mycket
sakta i avsikt att ge gösen gott om
tid att studera det tilltänkta bytet.
Fiske med artificiella beten ger
många sportfiskare betydligt större
tillfredsställelse än fiske med naturliga beten såsom levande fisk,
mask, grodor o dyl. Själv använder
jag mest artificiella beten, men jag
kan gärna kombinera dem med naturliga beten och detta gäller speciellt vid gösfiske.
Gösen uppmärksammar lättast eller föredrar en liten, ytgående wobbler med kort, kraftigt vibrerande
gång vid långsam inspinning. Den
finska Rapalawobblern, de amerikanska Rebel- och Rascalwobblerna
samt många andra lätta, långsmala
balsa- och plastwobbler är utmärkta
till denna typ av ytfiske.
Vad beträffar betets färg så föredrar gösen helvita, vita wobbler med
rött huvud (RH = Red Head), silverfärgade, gula och orangefärgade
wobbler i nämnd ordning.
Har vi en liten Rapalawobbler bör
vi således måla den vit med rött huvud för att göra den till en fångstgivande göswobbler.
Gösen är känd för att vara den
mest nattaktiva fisken av alla sötvattensrovfiskar och den uppehåller
sig mera ute på de friå vattenvidderna sommartid än någon annan fisk.
Därför är dragrodd en av de allra
bästa fiskemetoderna under sommarmånaderna.
Fiskemetoden går ut på att vi
mycket långsamt ror fram och tillbaka över de bästa fiskeplatserna.
Till dessa räknas bl a friliggande och
från botten uppskjutande sandbankar
och släthällar, smala hopträngda
sund samt sjöinlopp respektive -utlopp.
Strömfiske
Gösen, som i många sjösystem är en
strömfisk under lektiden, uppehåller
sig gärna i strömmande vattendrag
från början av maj till slutet av juni
månad. I djupa vattendrag kan den
stanna kvar dygnet runt under hela
lektiden, men i grunda kommer gösen upp först sent på eftermiddagen
och stannar där fram till det första
gryningsljuset. Under dygnets ljusa
strömman- •
21
timmar går gösen ute i sjön, i vilken
den påträffas i närheten av sandbankar och grynnor.
De fångstsäkniste fiskeplatserna i
en å eIler en ström är i regel djuphålorna och lugnvattnen nedanför de
strömmande sträckorna närmast sjöinloppet. På dessa platser samlas gösen i stora. stim, 'innan den beger
sig upp genom strömmen för att
leka över de syresatta sandbankarna
och fingrusbottnarna.
Det går ,bra att fiska gös från
stranden i ett strömdrag, men fiske
från 'båt är att föredra. Ankra båten
mitt i strömfåran ett stycke uppströms fiskeplatsen. Kasta alltid nerströms över fiskeplatsen och veva in
betet mycket långsamt mot strömmen över fiskeplatsen
genom
djuphålorna och över sandbankerna.
Det allra 'bästa gösbetet i strömmande vatten är en jig (en blyförtyngd f1ugliknande kuse) med gulvitt,
yvigt isbjörnshår och rött huvud.
(Fig 1.) Jiggen får inte vara för lätt.
Den måste snabbt komma ner till
botten - där gösen står. Är jiggen
inte tillräckligt tung, då kan vi klämma fast några kluvna blyhagel på linan 2-3 dm framför jiggen.
J iggen skall alltid kastas medströms och invevas motströms vid
gösfiske. Låt den långsamt studsa
mjukt i botten varje halvmeter under
hela inspinningen. Jiggen lyftes upp
från botten genom att spöspetsen
med en vibrerande rörelse sakta
höjs. Sedan sänks spöspetsen och
samtidigt vevas linan in en halvmeter. Denna smidiga manöver medför
att jiggen studsar mjukt i botten vid
varje spösänkning. (Fig 2.) Vattenströmningen ger liv och fisklik rörelse åt betet under hela den långa,
oregelbundna inspinningen.
Fig.2.
Vid fiske med jig fastnar kroken
ofta bara i läppskinnet på gösen.
Därför bör vi vara mycket försiktiga under drillningen, så att inte
alltför många gösar tappas. Om en
gös hugger och mo~hugget kommer
för sent eller är för löst för att kroka
fisken, då skall inte betet vevas in
snabbt till nytt kast. Största chansen
att få gösen att hugga igen har vi om
jiggen får fortsätta i samma eller
långsammare tempo än före hugget.
Vill gösen inte hugga direkt på nytt,
då vevar vi in lagom mängd lina, så
att betet får 'hänga rakt ner från ,båten mot botten. Därefter börjar vi
sakta pumpa ·betet upp och ner några gånger med decimeteriånga lyft.
Detta brukar nästan alltid attrahera
och forcera en efterföljande gös till
hugg. Det är ganska ofta som gösen
följer efter jiggen ända fram till båten och då är denna pilkastningsprocedur mycket effektiv som avslutning
på inspinningen.
Det är nu inte bara den beskrivna
jiggen som ger fångst resultat vid gösfiske i strömmande vatten. Småwobbler, diverse skeddrag och ljusa
hårstreamer kan också ge en acceptabel utdelning. Däremot kan vi betrakta det som en god regel, att ett
bra strömbete för gös är ett bete som
sakta studsar i botten när det långsamt inspinnes mot strömmen.
Bottenfiske
Sjöar som har en mycket ojämn
botten med djupa hål och grynnor
producerar mera gös än jämndjupa.
Många gånger kan vi få vara med
om »storhugget» mitt ute på sjön,
förutjiatt att bottenstruktur, vattentemperatur, syrgashalt och djup' är
de rätta. M a o det är mycket viktigt
att vi vet hur sjöbotten är beskaffad
i det vatten vi fiskar. Över de jämna,
stora slätbottnarna hittar vi sällan
någon gös. Gösens vanliga tillhåll är
nere vid botten på och i närheten av
sandbankar, släthällar, klippavsatser,
djupbranter, flodbäddar, sjöinlopp
och -utlopp. Största chansen att
fånga den är när vi fiskar utefter
botten vid dessa platser.
För att bli framgångsrika gösfiskare måste vi känna till att den
mindre och den medelstora gösen
ofta uppträder i stim och storgösen
uppträder i par eller i smågrupper.
När vi fångat en, så finns det nästan
alltid flera på samma ställe eller
strax intill. Därför bör vi alltid fiska
aven plats noggrant där vi fått ett
hugg eller fångat en gös.
Det i särklass förnämsta gösbetet
är ett tackel för bottenfiske, som
består aven spinnare, en fiskfile, ett
3-vägslekande och ett päronformat
blysänke. Denna s k gösrigg, som
kommer att beskrivas längre fram i
texten, går utmärkt att fiska med under hela öppetvattensäsongen. Bästa
fångstresultaten uppnås som regel
under sommaren och hösten.
Vid fiske med gösriggen måste det
vara två fiskare i båten. Den ene
sköter årorna och den andre spöna.
Roddaren måste helt rätta takten efter spöhållarens instruktioner. Normal tempot vid gösrodd är mycket
långsamt. Hastigheten skall vara så
avpassad att fiskaren, spöhållaren,
känner det päronformade sänket studsa lätt i botten ungefär var tredje
meter. (Fig 3.) Detta är mycket viktigt om denna fiskemetod skall lyckas och ge god utdelning.
Det är också viktigt att ha rätt
linmängd ute under släpfisket. Linmängden, i likhet med roddhastigheten, måste ständigt anpassas efter
------
-
/
-::~f'f'r;~~~~;:;:;i~~~~:',:~
Fig.3.
djupförhållandena i sjön - kort lina
på grunt vatten och lång lina på
djupt vatten.
Betet, som skall attrahera gösens
aptit och forcera den till hugg, ,kan
bestå aven långsmal fiskfile, skuren
ur en nyfångad nors, löja, mört eller
strömming. Den blanka skinnsidan
skall helst si tta kvar på filen. Det
går även bra att använda 2-3 livfulla, slingrande daggmaskar som bete.
Tillverkningen av gösriggen går till
så här (se också Fig 4): Använd en
spinnare uatn förtyngning. Den större Mörrumsspinnaren är utmärkt om
leden med blyhuvudet avlägsnas. En
enkel LEF-Spinnare med skedstorlek
4 eller 5 går kanske allra bäst. (Se
artikel »Gör spinnaren själv» i
Svenskt Fiske Nr 12/1970.) Skeden
skall vara lång och bred, för att få
så stor bärande yta som möjligt i
vattnet. Motsatta förhållandet råder
hos spinnarekroppen. Den skall vara
så lätt som möjligt, ty spinnaren
skall aldrig dunsa i botten under fisket. Spinnaren förses med en rak enkelkrok av typ Limerick eller Aber-
deen i storlek l eller 1/0. Sätt ett litet stållekande i storlek 7 - 9 i spinnarens frontögla. Knyt fast en ca 8
dm lång och 0,40 mm tjock homogen nylonlina i lekandets fria ögla.
Knyt linans fria ända vid ett litet
3-vägslekande i storlek 3 eller 4.
3-vägslekandets motsatta ögla knyts
fast vid huvudlinan, som bör ha
minst 0,40 mm diameter. Knyt en 4
dm lång 0,30 mm nylonlina vid 3vägslekandets avstickande ögla. Knyt
slutligen denna linas fria ända' vid
ett päronformat blysänke eller ett
konsänke i storlek 3, 4 eller 5. Sänkets storlek och vikt bör dikteras av
medelvattendjupet på de platser som
skall avfiskas. Avstickarelinan till
sänket bör vara klenare än huvudlinan. Om sänket fastnar i botten,
då brister den klenare linan. Vi förlorar sänke.t, men spinnaren med betet
har vi -kvar.
Det är med sänket vi känner botten och det är viktigt att det har rätt
vikt. Ett alltför tungt sänke släpar
utefter botten och drar också ner
spinnaren, som då slutar att rotera.
Fig. 4. Gösrigg för bottenfiske.
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
0,4()---1),50 mm huvudlina, längd valfri.
3-vägslekande, storlek 3-4.
0,30 mm avstickarelina, längd 4 dm.
Päronsänke, storlek 3-5.
0,40 mm tafslina, längd 8 dm.
Spinnare, bladstorlek 4-5.
Bete, norsfile.
2
Det ljud som alstras av den snurrande spinnaren kan uppfattas av gösen på mycket långt håll. När gösen kommer närmare känner den
lukten av det aptitretande bytet norsfilen - och det för gösen så
karakteristiska dubbelhugget kommer
snabbt och hårt.
När vi lärt oss denna fiskemetod
och kan utnyttja den på rätt sätt, då
finns det ingen gösfiskare med andra
fiskemetoder som kan slå oss på
fingrarna med bättre fångstresultat.
Vid vissa sandbankar och släthällar kan gös påträffas i sådana mängder, att det verkligen lönar sig att
stanna upp och kasta av dem ordentligt. Ankra båten på toppen av
banken och kasta utåt mot djupare
vatten. Använd ett bete som sjunker
snabbt mot botten och gösen. En jig
är ypperlig. Låt jiggen studsa mjukt
i botten under inspinningen. Det går
också bra att fiska från djupare vatten och låta jiggen studsa från
grundtoppen och ner genom djupbranten mot djupare vatten.