Europas minoriteter Friserna i norra Nederländerna - STR-T

Europas minoriteter Friserna i norra Nederländerna - STR-T

EUROPAS MINORITETER:
Friserna i norra Nederländerna
Friesland eller Fryslân, som man säger på frisiska, är en provins i norra Nederländerna.
Friesland har omkring 600 000 invånare och är sedan 1970 officiellt tvåspråkigt.
Ungefär 400 000 invånare talar frisiska.
Om detta berättar Eelkje Tuma, fris och tornedaling.
Ett namn som många känner till är Mata Hari (1876 – 1917). Vad inte många vet, är att hon
föddes och växte upp i Friesland. Hon hette egentligen Margaretha Geertruida Zelle. I tidig
vuxen ålder åkte hon till Indonesien och blev dansös. Under första världskriget, då hon bodde
i Frankrike, avslöjades hon som tysk spion. Hon blev dömd till döden och avrättades 1917 i
Paris.
Willem Barents (1550 – 1597) är en annan välkänd fris. Han var sjöfarare och kartograf.
Barents hav är nämnt efter honom.
Kon provinssymbol
Att driva jordbruk och att föda upp boskap har varit viktigt för friserna i många
århundraden och är det fortfarande. Det bor faktiskt fler kor än människor i Friesland och en
ko är till och med symbolen för provinsen. Det finns en staty i Frieslands huvudstad Ljouwert
(frisiska) eller Leeuwarden (nederländska) och den föreställer en jättestor ko. Den här kossan
kallas för ”Us mem” (Vår mor).
Friesland har många ”terp” - byar. Det vill säga byar byggda på en kulle, en terp. För länge
sedan, innan det fanns skyddsdammar mot havet, var folk tvungna att skydda sig mot
tidvattnet. Geografen Plinius, som reste längs Nordsjökusten, gav en bra beskrivning av livet i
Friesland för 2000 år sedan. År 47 efter Kristus skrev han följande om friserna: ”Där bor ett
beklagansvärt folk på höga jordkullar, som de byggt upp med händerna så att de når över den
högsta floden. När vattnet täcker den omkringliggande marken liknar de sjöfarare i sina
hyddor och när det dragit sig tillbaka ser deras boningar ut som strandade skepp.” (Ingmar
Karlsson, 2003, Europas styvbarn, Minoritetsfolk utan egen stat).
Kyrkan och klockan
På 700-talet kristnades friserna. Majoriteten av friserna tillhör idag den kristna protestantiska
kyrkan. I min hemby Ie (frisiska) eller Ee (nederländska) har man byggt kyrkan högst upp på
en kulle/terp. Runt omkring kyrkan finns olika stenhus som står tätt intill varandra.
Kvart över nio på morgonen, varje söndag, slår kyrkkockan i fem minuter för att påminna
byborna om gudstjänsten som börjar halv tio. Dessutom slår kyrkklockan i fem minuter till
klockan ett. Det här är en kvarleva från en gammal tradition. På så sätt ropades bondfolket
tillbaka till jobbet efter lunchrasten. Klockan sex på kvällen slår klockan i ytterligare fem
minuter. Förr i tiden betydde det slutet på arbetsdagen, dags att gå hem och äta.
Men inte nog med det. Kyrkklockan slår varje halvtimme, dag som natt och den hörs på flera
kilometers avstånd! Tolv på natten slår den tolv gånger, fyra på morgonen fyra gånger och så
vidare. Varje halvtimme slår den en gång.
Utifrån sett är det ganska störande med den här klockan men det är sällan som byborna tänker
på det. De tittar oförstående på turister som förundrar sig över oväsendet. Byborna tar
automatiskt en liten paus i konversationen, stirrar framför sig och väntar tills klockan har
slagit färdig, innan de fortsätter prata. Det är inget konstigt med det.
Skolan
Barnen börjar skolan när de är fyra är. Undervisningen är på nederländska eller holländska,
som man brukar säga. Holländska och frisiska är besläktade med varandra. Man brukar säga
att holländskan ligger närmare tyskan och frisiskan närmare engelskan. Ändå brukar det vara
svårt för en holländare att förstå frisiska.
När jag började skolan på sjuttiotalet i byn Ie förstod jag väldigt lite holländska och jag talade
inte det språket. Vi pratade frisiska hemma, precis som alla andra i min klass.
Jag kommer ihåg att det var roligt att lära sig ett nytt språk. Det kändes aldrig jobbigt. Vi fick
lära oss det nya språket i vår egen takt. I början pratade vi bara frisiska i klassrummet. Det var
inget problem. Lärarna var tvåspråkiga och de använde båda språken. Tills jag var tolv år var
det vanligt att blanda holländska och frisiska i klassrummet.
Någon timme i veckan fick vi så kallad ”frisisk undervisning”, men inte ens lärarna var
speciellt bra på att skriva och läsa sitt modersmål. Frisiska var vårt talspråk. Vi lärde oss att
skriva och läsa på nederländska.
Skolbyte
När man är tolv år byter man skola i Holland. För barn i små byar som Ie betyder det att de
måste börja åka till närmaste stad, Dokkum, som ligger åtta kilometer från byn. Varje morgon
cyklar man till skolan. Här pratar alla nederländska i klassrummet. Många lärare kan frisiska
och det är inte förbjudet att använda det under lektionerna, men man gör sällan det. Under
rasterna däremot hörs frisiska överallt.
När jag var nitton år flyttade jag till Amsterdam, där nederländska förstås är huvudspråket.
Märkligt nog blev jag just här, långt ifrån Friesland, medveten om att jag talade ett
minoritetsspråk. Jag tyckte det var märkligt att jag inte kunde skriva på mitt eget språk. Jag
bestämde mig för att lära mig. Och till skillnad från i min hemby fanns det möjlighet att göra
det på universitetet i den nederländska huvudstaden.
Frisisk litteratur
De äldsta frisiska texter som har hittats är gamla lagtexter, ”Lex frisionum”, från 802. Det var
Gysbert Japicx som på 1600-talet skrev de första litterära texterna. Sedan hände inte mycket
förrän på 1800-talet. År 1844 grundades Sällskapet för frisiskt språk och frisisk litteratur med
bröderna Halbertsma, som skrev folksagor, och poeten Waling Dijkstra. I början av 1900-talet
utvecklades Ungfrisiska gemenskapen, grundad av poeten Douwe Kalma och 1928 bildades
Fryske Akademy.
Numera finns det säkert ett femtiotal frisiska författare, men det är inte många som kan leva
på sitt skrivande. Ett problem är att de flesta människor tycker att det är svårt att läsa frisiska
böcker. Det är mycket lättare att läsa på nederländska. Det har man ju lärt sig i skolan.
Författare
Trinus Riemersma (1938 – 2012) är en av de mest kända frisiska författare. Han arbetade även
som lärare. I sina romaner och krönikor lyckades han reta en hel del människor tack vare sin
vassa penna och sitt ibland grova språkbruk.
Poeten Albertina Soepboer (1969) kallar sig tvåspråkig författare och skriver på frisiska och
nederländska. Hon använder bland annat flerspråkighet som ett tema i sina dikter.
Hylke Speerstra (1936) har blivit mycket populär med sina ”oral history”- böcker. Genom
intervjuer med utvandrade friser skriver han om olika människors levnadsöden.
Hylkje Goinga (1930 – 2001) har skrivit noveller med en humor som kan beskrivas som svart,
bisarr och fantastisk. Relationen mellan man och kvinna står ofta i centrum i hennes böcker.
Hylkje levde sitt liv som hemmafru och var samtidigt författare. Men det gick utmärkt, ska
hon ha sagt. Det där med hushållet kunde man ju slarva med.
Idag finns det två kultur/litteratur-tidskrifter på frisiska, De Moanne (Månen) och Ensafh
(Och så vidare). Regional TV sänder en timme varje dag och en regional radiostation sänder
flera timmar per dag.
Typiskt frisiskt?
Hur är då en typisk fris? Vad är det för skillnad mellan en holländare och en fris? Vad har
friser och holländare för förutfattade meningar om varandra? Här kommer två stereotypa
bilder:
Man brukar säga att friser är lugna och tystlåtna. De tänker innan de pratar. Det kan stämma. I
min släkt är det uppskattat att bara öppna munnen när man har något viktigt att säga. Annars
är det lika bra att hålla tyst. Och man ska absolut inte pladdra i onödan.
Holländare däremot tycker om att babbla om allt mellan himmel och jord. Hela tiden! Man
ska ju ha trevligt tillsammans. Har man en grupp med tio friser och en holländare, är det
ganska säkert holländaren som pratar oavbrutet. Han tycker att det är pinsamt när det blir tyst.
Då måste man prata ännu mer. Friserna tittar oförstående på honom och undrar i stillhet: ”Vad
håller han på med? Ska han aldrig bli tyst?”
”Överdriv inte”
Holländare tycker att friser är blyga och lite stela i sättet. Det har de kanske rätt i. Vi brukar
nämligen påminna varandra om följande: ”Överdriv inte, bete dig som vanligt, för då är du
konstig nog.”
Den här inställningen märks till exempel när vi firar den nederländska Nationaldagen den 30
april. Då brukar drottning Beatrix resa runt i landet och fira fest med folket. När hon reser till
södra Holland blir det alltid en stor folkfest. Människor dansar och sjunger på gatan. De jublar
när drottningen kör förbi. De viftar entusiastiskt med den holländska flaggan och de är otroligt
glada och spontana.
När drottningen reser till Friesland blir det inte riktigt samma utåtriktade tillställning.
Självklart är alla friser glada. Men lagom glada. De står leende vid vägkanten och vinkar
försiktigt när drottningen kör förbi. En person som viftar lite för ivrigt med sin frisiska flagga
eller beter sig konstigt på något sätt, kan räkna med att få kommentarer som: ”Du behöver väl
inte överdriva!”
Alvestedetocht
Det finns ett undantag. Det finns ett tillfälle där friserna faktiskt blir mycket mer utåtriktade
och spontana. Och det är när det blir Alvestêdetocht (Elvastäderstävling), en skridskotävling
på kanalerna, som är tvåhundra kilometer lång och som går genom de elva frisiska städerna.
Tävlingen hölls för första gången 1909, klockan fem på morgonen, i mörkret.
Varje vinter hoppas man på en Alvestêdetocht. När det blir en längre period med minusgrader,
som i vintras, händer det något med friserna. Det pratas plötsligt väldigt mycket vid
köksbordet och man hör ett oändligt diskuterande och pladdrande om väderleksrapporter och
vilka man ska tro på.
Gamla veteraner som har åkt loppet tidigare i livet berättar hjältehistorier om förfrusna öron
och tår och annat lidande. De visar stolt medaljen, som kallas ”it krúske” (korset).
Alvestêdetochtkommittén har en representant i var och en av de elva städerna. Den personen
uttalar sig varje dag i media om isens tjocklek och kvalitet. Den stora frågan är om isen ska
hålla för femtontusen skridskoåkare.
Det kan uppstå väldigt starka känslor bland friserna. Många drömmar om att få åka
Alvestêdetocht en gång i livet. Men man känner förtvivlan över att vara beroende av
vädermakterna. Man är osäker om man ska få en startbiljett eller inte. Sedan kan det bli panik
om man inte hittar rätt storlek på skridskorna. På grund av att alla plötsligt ska köpa skridskor
kan det hända att vissa storlekar är utsålda.
Alvestêdetocht är frisernas största folkfest. Den dagen är livet en enda stor fest. Folk spelar
musik bredvid kanalerna. De dansar och sjunger och hejar på alla som åker förbi. Det finns
ingen gräns till den frisiska spontaniteten en sådan dag. Tyvärr händer det inte så ofta. Det var
femton år sedan sist. Men vi väntar på nästa vinter. Och hoppas att den blir riktigt kall!
Eelkje Tuma