docinledningstext - Kris och kritik
download 
Report Transcription
inledningstext - Kris och kritik
I nledning [K ris och kritik nr. 2/3] Sambandet mellan kris och kritik har, liksom ordens gemensamma etymologiska ursprung (grekiskans κρίνω), konstaterats på en rad håll tidigare. Det mest kända exemplet utgör troligtvis Reinhart Kosellecks Kritik und Krise (1954), där modernitet ens framväxt förklaras med hänvisning till just dessa kategorier. I den här tidskriften intresserar vi oss som bekant för förhållandet mellan kritik av kapitalismen och kapitalismens pågående kris: den vars ursprung någotsånär kan spåras till 1970talet, då det varuproducerande systemet till följd av vetenskaplig och teknisk utveckling börjar reducera bort det mänskliga arbetet i en takt som saknar histo riskt motstycke. Varför kriskategorin? Hade vi inte istället kunnat använda en term som »post modernitet« när vi talar om kapitalismens eller modernitetens utveckling de senaste årtiondena? Kanske. Det finns anledning att mena att begreppet postmodernitet betecknar ett slags utdraget kriskapitalistiskt tillstånd, som tar vid efter 1970-talets ekonomiska kriser och recession, och som innebär en omgestaltning av den »utveck lade världens« levnadsförhållanden, kultur, vetenskap, och så vidare. Problemet med denna (positiva) term är att den delvis implicerar att moderna samhälleliga kategorier på något vis skulle ha satts ur spel i och med teknologins och kapitalis mens utveckling, och att de därför inte kan tillgripas i en uppdaterad samhällskri tik. Visserligen medför den kapitalistiska krisen att det moderna samhällets väsen och framträdelse glider isär alltmer, varvid det blir svårare att få grepp om detta väsen. Men så länge vetenskapens, teknikens och konstens utveckling, förhållandet mellan könen, miljö- och klimatförstörelsen, och så vidare, inte söks i kapitalismens moderna väsensstruktur och krisdynamik, förblir kapitalismen och dess kris något som ger form åt en teori som inte reflekterar över sin egen tillblivelse. En sorglig belägenhet som dessvärre kännetecknar stora delar av den postmoderna och post strukturalistiska teoribildningen. När vi med Kris och kritik tar avstamp i en modern kriskategori ska detta för stås som ett försök till kritik av kapitalismen och moderniteten som sådan, men också som ett försök att begripa kapitalismen och moderniteten i dess mest aktuella utvecklingsfas – som eventuellt också sammanfaller med dess avvecklingsfas. Förhållandet mellan kris och kritik är för den skull på intet sätt uppenbart. Å ena sidan kan kriser utlösas till följd av det kapitalistiska systemets inneboende motsättningar, oavsett om det förekommer någon kritik av detta system. Å andra sidan visar framförallt kapitalismens utveckling under 1900-talet att kritiken av 1 INLEDNING kapitalismen aldrig varit så spridd och på vissa håll så radikal som under den period – från andra världskrigets slut fram till 1970-talets olje- och finanskris – då kapitalismen upplevde historiskt exempellösa tillväxtnivåer och rentav såg ut att ha överskridit sin inneboende krisbenägenhet. Det handlar med andra ord inte om ett enkelt identitetsförhållande, där kritik automatiskt leder till kris och vice versa. Lika hopplöst är det att försöka pressa in begreppen i ett subjektobjekt-schema, där kritiken reduceras till en subjektiv process som konfronterar en objektiv verklighet. Om inte annat avslöjas detta i hur krisens objektivitet också upplevs subjektivt, och i förlängningen också drabbar subjektet som sådant. Kritikens ambition är i själva verket att i förlängningen överskrida hela den subjekt-objekt-dialektik som strukturerar det moderna tänkandet. Inför en sådan uppgift duger det inte att slå sig till ro med någon på förhand bestämd uppfattning om kritikens exakta förhållande till krisen. Det varuproducerande systemets historiska nedgång är sedan länge den verk lighet som människor världen över efter bästa förmåga tvingas anpassa sig till. En verklighet som på senare år meddelat sig genom bolåne- och finanskriser, valutakri ser, regeringskriser, och för vissa, bästsäljande marxläsningar. Men allt detta är bara epifenomen, symptom på en underliggande kris som förflyttas över jordklotet och övervintrar i nya bubblor. Systemet har med tiden utvecklat en rad mer eller mindre automatiserade mekanismer som ser till att ett fullständigt sammanbrott skjuts på framtiden, åtminstone ett tag framöver. På så vis kan också krisens fulla räckvidd förträngas av ett vardagsmedvetande som lärt sig lita på kapitalismens förgivettagna naturordning för sin överlevnad. På så vis är det möjligt att ge fler och fler människor »en jobbigare morgon, men ett betydligt bättre liv«, som vi kan läsa i Socialdemokraternas jobbpolitiska förklaring. 2014, Sverige går till val. Utgången kommer inte att spela någon nämnvärd roll, eftersom ekonomins nedgång redan på förhand undergräver alla eventuellt välmenande »politiska« försök att utforma samhällsutvecklingen genom reglering av varuformen och medveten distribution av kapitalistiskt producerade rike domar. Med ett allt intensivare krismönster förvandlas slutligen all politik fullt ut till en fråga om krisförvaltning: nödlån och krediter utfärdas, statskulder skjuter i taket, sjukvård och utbildning monteras ner eller privatiseras, sociala skydds nät avlägsnas. Samtidigt avslöjar allt detta om inte annat exakt hur inbäddat det politiska systemet är i den ekonomiska ordningen, och hur skenbar den »politiska viljans« autonomi faktiskt är gentemot ekonomin. Den ekonomiska tillväxtens självändåmål är och förblir dess navelsträng och enda uppdragsgivare. I samband med de senaste årens ekonomiska kriser och massarbetslöshet fro das, som så ofta i kristider, inom och utanför det parlamentariska systemet, ideo logier som erbjuder inomkapitalistiska »lösningar« på kapitalismens kris. Arbete ställs mot kapital, industrikapital mot finanskapital, bruksvärde mot bytesvärde, 2 REDAKTIONEN »konkret« mot »abstrakt«. Ett tankegods som kanske i första hand känneteck nar de nationalistiska och fascistiska leden, men som även, om än under mindre obehagligt tillspetsade former, spökar i vänsterns retorik. Arbete, värde, stat och andra kapitalistiska grundläggande kategorier hålls i båda fallen för naturgivna och lämnas allt som oftast utom räckhåll för de indignerade angreppen. I enlighet med en subjektfixering som präglar det moderna tänkandet överlag utpekas istället enskilda aktörer och grupper som ansvariga för lönearbetets och välfärdstatens nedgång. Inom stora delar av vänstern talas det om bankerna, riskkapitalisterna, nyliberalismen, eventuella högerregeringar, och så vidare. De postmoderniserade brunskjortorna drar det hela ett par varv till och kodifierar den globaliserade kris kapitalismens abstrakta och svårgripbara karaktär med grumliga hänvisningar till, om inte i första hand, som tidigare, rasbaserade, så i alla fall, främmande »kultu rella« hot mot en påstådd harmonisk, ursprunglig nationell kultur och industriba serad ackumulationsregim. Är det inte muslimerna, så är det judarna, romerna, eller »mångkulturen« i största allmänhet. Om bara vissa oönskade element kunde utraderas från ett i övrigt välfungerande ekonomiskt-politiskt system, skulle vi på något sätt kunna återvända till efterkrigsårens arbetskraftslukande kapitalism och välfärdsstat. Ungefär så heter det i alla fall i den här sortens nostalgiska halvgjorda analyser som är helt främmande för tanken på att det varuproducerande samhället och den rikedomsform (värdet) som baseras på arbetet har nått en svåröverstiglig historisk gräns. Lika lite som den kapitalistiska systemkrisen kan reduceras till en ekonomisk tilldragelse låter sig dess omfattning och djup till fullo förstås ens utifrån dess mest dramatiska empiriska framträdelseformer. Visserligen är det nödvändigt att begreppsliggöra de senaste årens ekonomiska kriser, politikens omöjlighet, framväxten av rasistiska och fascistiska rörelser utifrån deras respektive unika karaktär. Men samtidigt menar vi att en kritisk diskussion kring dessa processer och förhållanden, liksom vänsterns organisationsmöjligheter, också måste inbegripa hänvisningar till kapitalismens underliggande struktur. En kritisk bearbetning av förhållandet mellan kapitalismens logik och idag givna historiska förutsättningar och gränser för denna logiks fortbestånd utgör inte minst ett motgift till nämnda subjekt fixerade tolkningar och vanföreställningar om den ena eller andra »politikens« emancipatoriska potential. Krisens grundläggande dynamik Låt oss ta ett steg tillbaka. I föregående nummer ventilerades en del resonemang om en pågående kapitalistisk slutkris som utvecklats av utomakademiska grup peringar kring tyska och österrikiska tidskrifter som Krisis, Streifzüge och Exit, 3 INLEDNING och som utgör en fortsatt viktig utgångspunkt för arbetet med Kris och kritik. Grunden i dessa så kallade värdekritiska respektive värdeavspaltningskritiska kristeorier går tillbaka på en berömd passage i Grundrisse där Marx skriver att »[k]apitalet är självt den processerande motsättningen eftersom det å ena sidan söker reducera arbetstiden till ett minimum, samtidigt som det uppsätter arbetstiden som rikedomens enda källa och måttstock«.1 Även om detta citat inte utgör något utkast till en övergripande sammanbrottsteori, som exempelvis Michael Heinrich riktigt konstaterar i sin polemik mot slutkristeorin, är avsaknaden av en sådan teori hos Marx i sig inget argument för att ett kapitalistiskt sammanbrott inte kan ske till följd av den motsättning mellan ständig produktivkraftutveckling och värdetillväxt som självändamål som Marx beskriver.2 För att över huvud taget överleva under kapitalistiska konkurrensförhållanden tvingas företag att hela tiden minimera den arbetstid som krävs för att producera en viss mängd varor. Samtidigt förutsätter kapitalism att allt mer arbetskraft hela tiden säljs i systemet. Förvisso har varuproduktionens historiska expansion resulterat i att det kapitalistiska systemet som helhet under en lång tid har kunnat absorbera allt mer mänsklig arbetstid trots att den mängd arbetskraft som krävs för att producera en given mängd varor hela tiden reduceras. Men i takt med att konkurrensen skärps och allt mindre utrymme lämnas åt varuformens utbredning, har det varuprodu cerande systemet överlag kommit att rikta in sig på att minska mängden arbete i produktionen, snarare än att öka mängden varor (tendensen är relativ, givetvis expanderar varuproduktionen fortfarande). Därför menar värdeavspaltningskri tiker som Robert Kurz och Claus Peter Ortlieb att den pågående kapitalistiska slutkrisens dynamik i första hand ska sökas i den relativa mervärdesproduktionens gränser.3 Eftersom värde är detsamma som den reella abstraktionen av mänskligt arbete, innebär produktivkraftutveckling och ökad produktivitet i systemet som helhet också att varornas värde sjunker i förhållande till varumängden. Dessa varor utgör i princip uteslutande arbetskraftens livsmedel (mat, kläder, bilar, och så vidare), 1 Översättningen hämtas från Rasmus Fleischers text »Att historisera kapitalismen till dess yttersta«, Kris och kritik 1 (2013). 2 Michael Heinrich, som företräder en »ny marxläsning« och i enlighet med detta inte gärna låter analysen kontamineras av historiska perspektiv, väljer snarare att läsa in en destruktiv men »krea tiv förstörelse« (Joseph Schumpeter) i den pågående krisen, som enligt honom visserligen skiljer sig kvantitativt från de flesta kriser i kapitalismens historia, men som samtidigt är kvalitativt jämförbar med 1800- och 1900-talets ekonomiska kriser. Redaktionen hade förmånen att på nära håll övervaka försäljningen av Heinrichs Introduktion till de tre volymerna av Marx’ Kapitalet under Marx2013 och kan intyga att den gick åt i än högre takt än vår egna blygsamma utgivning, varför vi med gott samvete känner att vi även i detta nummer kan lämna en hel del utrymme till Heinrichs kontrahenter. 3 Se exempelvis Claus Peter Ortliebs ”Ein Widerspruch von Stoff und Form” (Exit 6, 2009) och Robert Kurz Geld ohne Wert, Horlemann Verlag (2012). 4 REDAKTIONEN vilket i förlängningen innebär att den arbetstid som går åt till att täcka kostnaderna för arbetskraften också minskar, samtidigt som den arbetstid som används för pro duktion av mervärde kan öka. Produktionen av relativt mervärde baseras alltså på en reducering av den nödvändiga arbetstiden och en ökning av merarbetstiden, och innebär ytterst att mervärdets andel i värdet ökar. Hos Kurz och Ortlieb komplet teras analysen av den relativa mervärdesproduktionens villkor med en avgörande historisk hänvisning, närmare bestämt till mikroelektronikens genombrott (den »tredje industriella revolutionen«) under 1970-talet. I och med införandet av mik roelektronik sker ett kvalitativt skifte i produktivkrafternas utveckling, som innebär att mänskligt arbete reduceras bort ur varuproduktionen i en takt som till sist över stiger varu- och arbetsformens fortsatta expansion. (Vi lämnar kreditsystemets och finanskapitalets expansion därhän för den här gången.) Även om mervärde snarare än värde är själva drivkraften bakom kapitalistisk produktion så kan kapitalism likafullt enbart existera under förutsättning att den sammanlagda värdemassan växer, vilket är detsamma som att allt mer arbetskraft säljs i det kapitalistiska systemet som helhet. Om systemet genom en utveckling av produktivkrafterna reducerar bort det abstrakta arbetet, som Kurz, Ortlieb m.fl. hävdar är fallet, spelar det i förlängningen ingen roll hur mycket mervärdets andel i värdet växer. Från arbetets kris till kritiken av arbetet Krisen är med andra ord inte bara en kris för lönearbetet, utan för hela den sam hällsform som vilar på försäljning av arbetskraft. Vi befinner oss plötsligt i en historiskt unik situation där arbetssamhället måste försvaras, till och med mot dess egen absurda logik och inneboende motsättningar. I takt med de krispolitiska åtgärder (»Hartz IV« i Tyskland, »Mandatory Work Activity« i Storbritannien, »Fas3« i Sverige, för att nämna några exempel) som vidtas för att upprätthålla arbetets realmetafysik höjs samtidigt allt fler kritiska röster mot arbetet. Även i Sverige växer i stark motvind en brokig rörelse fram som ställer själva arbetet i fråga. Under senare år har det givits ut arbetskritiska böcker (exempelvis Roland Paulsens sociologiska undersökning Arbetssamhället, och nu senast Rasmus Fleischers Tapirskrift och antologin After-Work – Farväl till arbetslinjen), och på en rad platser i landet har det ordnats arbetskritiska seminarier. Kanske kan man säga att det är just de våldsamma åtgärder som måste till för att till varje pris rädda arbetets form som idag också skapar nya förutsättningar för en bredare mobilisering mot arbetet, mot själva kärnan i kapitalismen. Men kritiken av arbetet är ingen enkel uppgift, och det är inte alltid helt tydligt vad som kritiseras, eller vad som ska kritiseras, i arbetskritiken, som Fleischer skriver i sin 5 INLEDNING text »Vad är det som kritiseras i arbetskritiken?«.4 Till exempel måste man konsta tera att stora delar av de svenska arbetskritiska diskussionerna, när de inte – för att efterkomma den allmänrådande föreställnings- och omdömeskraften – fastnar i överläggningar kring »nödvändiga« respektive »onödiga« arbeten, allt för ofta hamnar i ett ogynnsamt läge där den som kritiserar arbetet på ett eller annat sätt tvingas förespråka en överföring av verksamhet till staten. En stat som emellertid enbart kan existera på grundval av en mervärdesproduktion som idag befinner sig i kris, eftersom mänskligt arbete allt snabbare reduceras bort ur varuproduk tionen. Så uppställs som så många gånger tidigare i vänsterns historia en falsk motsättning mellan kapital och stat. Föreställningar om den moderna (välfärds) statens oavhängighet av lönearbetet dras till sin spets i olika idéer och resonemang kring »medborgarlön«, eller det måhända mindre nationalistiskt klingande ordet »basinkomst«. Men med dessa förslag, som gärna vill se sig som mer realistiska än exempelvis avskaffandet av »the money-work system« (Valerie Solanas), försvinner under inga omständigheter ovannämnda problem. Samtidigt undergräver kapitalismens kris, med ökad arbetslöshet och uppkom sten av osäkra anställningsformer och arbetsvillkor, i något avseende möjligheterna till en upptrappad kritik av arbetet. Det är inte för inte som de radikalaste formerna av arbetsvägran, maskning och sabotage uppstod på bas av en rekordlåg arbetslös het årtiondena efter andra världskriget. Men att mot bakgrund av dessa iakttagelser oförsiktigt börja tala om en arbets kritikens återvändsgränd skulle enbart riskera att tillföra ytterligare till den för virring som är att vänta så snart människor börjar ifrågasätta de skenbart natur givna grundvalar kring vilka ett samhälle är uppbyggt. Svårigheten i uppgiften att populärisera arbetskritiken kommer till viss del med de krav på att »erbjuda alternativ« till lönearbetet som arbetskritiker alltför ofta ställs inför. Försöket att erbjuda alternativ har sina poänger, och utgör i vissa sammanhang ett slags fram ställningsmässigt nödtvång, eller ett inspirerande komplement till radikal negativ kritik, men det är också behäftat med faror. Kapitalismen infördes dessutom inte en gång i tiden genom att människor godtog ett förslag: ett »alternativ« till den feodala samhällsordningen. Helt i linje med de föreställningar som ligger till grund för denna tidskrift är det centralt att hela tiden, direkt eller indirekt, uppmärksamma arbetskritiska impulser, även när de inte fundamentalt bryter med kapitalismens grundläggande kategorier och principer. Dels för att över huvud taget sprida arbetskritiska diskussioner, men också för att kritiskt bearbeta de former arbetskritik, i ordets bredaste bemärkelse, faktiskt antar. Det sistnämnda kan endast åstadkommas genom en kritik av arbetet 4 Rasmus Fleischer, »Vad är det som kritiseras i arbetskritiken?«, Tapirskrift, Axl Books (2013), s. 189–197. 6 REDAKTIONEN och ett arbetsbegrepp som tar fasta på den historiskt unika form och funktion arbetet har i kapitalismen. Arbete i kapitalismen är inte arbete i allmänhet, eller synonymt med mänsklig verksamhet överlag. Något alla som har för vana att, utan minsta tecken på filologisk anständighet, hänvisa till vad antikens filosofer hade att säga om »arbetet« tenderar att glömma bort. Här kan det vara tillrådligt att påminna sig om vad Moishe Postone skriver om den kapitalistiska arbetsformen i Time, labour and social domination (1993): »I ett samhälle som karakteriseras av varu formens universalitet ... tillägnar sig inte en individ nyttigheter som produceras av andra genom förmedlingen av öppna samhälleliga relationer. Istället ersätter arbetet som sådant – antingen direkt eller så som uttryckt i dess produkter – dessa relationer genom att fungera som ett ›objektivt‹ medel genom vilket andras pro dukter tillägnas. Arbetet konstituterar i sig en social mediering i de öppna relationeras ställe.«5 Detta slags långtgående kritik av arbetet som Postone ger exempel på i sin bok består så här långt (från Marx via »den nya marxläsningen« till värde- och värdeavspaltningsk ritiken, och så vidare) mer eller mindre uteslutande av abstrakt, teoretisk kritik vars insikter kanske inte alltid omedelbart och fullt ut låter sig anli tas under alla de former som motståndet mot arbete i dagsläget antar, eller kan tänkas anta. Men även om den här sortens analyser av arbetets form och funktion i kapitalismen inte låter sig »omsättas« i ett enhetligt revolutionärt program, kan de fortfarande färga av sig på »praktiska« arbetskritiska impulser och pågående protester. För det är bestämt inte så att tiotusen tyska värdekritiska teoretiker på egen hand kullkastar arbetssamhället. Gemensamt för dessa kritiker av arbetet är att de på ett eller annat sätt utgör ett centralt inslag i ett större teoretiskt projekt: »kritiken av den politiska ekonomin«, »en omtolkning av Marx’s kritiska teori«, »kritiken av varusamhället« eller »kritiken av ›det varuproducerande patriakatet‹«, och så vidare. Över huvud taget tangerar mycket i detta nummer frågan om vad kritisk teori har att erbjuda i dag, inte bara när det kommer till analyser av arbetets kris, utan även frågor om det moderna könsförhållandet, antisemitismens politiska ekonomi, förhållandet mellan kapita lism och upplysningens ideologi, motståndets förutsättningar och gränser, och så vidare. Den antisemitiska världsbilden Postones »Anti-semitism and National Socialism« (1986) kan i detta nummer, tack vare författarens välvilja, för första gången presenteras i svensk översättning. 5 Moishe Postone, Time, labour and social domination, Cambridge University Press (1993/1996), s. 150 (vår översättning). 7 INLEDNING Postone förbinder i denna essä en avancerad ekonomikritik av det slag han gjort sig känd för (se framförallt nämnda Time, labour and social domination) med en icke- reduktionistisk undersökning av särdragen i nationalsocialismens antisemitism. Med hjälp av Marx grundläggande kategorier från Grundrisse och Kapitalet (vara, penning, kapital...), och inte minst fetischbegreppet, frilägger han ett komplext mönster av samhälleliga förhållanden som underligger den moderna antisemitis mens framväxt. Postones essä ska inte ses som en analys av antisemitism i allmän het, det skulle rimma illa med hans radikalt historiserande perspektiv, utan en ana lys av modern antisemitism, och än mer specifikt dess speciella uttrycksform under kapitalismen. Antisemitismen bör enligt honom ses som en krisideologi, ett förfelat uttryck för viljan att kasta av sig vantrivseln under kapitalismen. Den karakteriseras av en biologisering av kapitalets abstrakta herravälde, där judarna får personifiera kapitalets destruktiva förvandlingspotential. Samtidigt illustrerar Postone den potentiella destruktiviteten i en förkortad kapitalismkritik som kännetecknas av att den mer eller mindre uteslutande attack erar kapitalismens manifest abstrakta dimension (exempelvis finanskapital), som i nazisternas fall identifierades med judarna, samtidigt som den tar ställning för och hypostaserar dess manifest konkreta dimension (exempelvis industrikapital, det »hederliga arbetet«). Den här sortens »antikapitalism«, som präglas av en personi fiering av subjektlösa och mer eller mindre automatiserade kapitalistiska processer och förhållanden, är inte unik för den moderna antisemitismen, utan kan även, som nämndes tidigare, kännas igen i en mängd rörelser på såväl höger- som vänsterkan ten av det politiska spektrat. Subjektet och den negativa dialektiken Om antisemitismen skriver Postone att »dess anspråk är att förklara världen – en värld som för många människor snabbt hade blivit alltför komplex och hotfull«. Den antisemitiska ideologins världsbild är å ena sidan negativ: den avser förinta kapitalets manifest abstrakta dimension, å andra sidan affirmativ: den ämnar »fri göra« kapitalets manifest konkreta dimension. Kritisk samhällsteori och äkta revo lutionär verksamhet utmärker sig å sin sida snarast av en ambition att överskrida hela sammanhanget, något som förutsätter att antinomier som konkret–abstrakt, arbete–kapital, och så vidare, betraktas som två sidor av samma mynt. Det går inte att kliva utanför dessa fetischistiska kategorier, eller tänka bort(om) dem. Däremot är det möjligt att ge dem en negativ bestämning. Negativitet som själva förutsättningen för en kritisk teori förknippas annars framförallt med en viss Theodor W. Adorno, runt vars tänkande ett flertal av tex terna i detta nummer kretsar. Om Engels en gång i tiden förvandlade Marx kritik 8 REDAKTIONEN av den politiska ekonomin till en affirmerande och allförklarande världsåskådning, marxismen, så skulle Adorno istället hävda att samhällelig totalitet enbart kunde gripas som en negativ totalitet. Den kritiska teori som utvecklades av inte bara Adorno utan även Max Horkheimer, Herbert Marcuse m.fl. i anslutning till Institut für Sozialforschung och Zeitschrift für Sozialforschung koncentrerades till stora delar kring kapitalismens förändrade form under 1900-talet. I sammanhanget spelade frågor om »naturbehärskning«, förnuftets och kulturens integration i den kapi talistiska apparaten, liksom de nya politiska maktstrukturerna och de totalitära ideologiernas framväxt, en avgörande roll. Adornos försök att utarbeta en kompromisslös negativ kritik av den senmoderna världens automatiserade maktförhållanden var emellertid inte okontroversiellt, eftersom det medförde att frågor som politisk organisering och klasskamp inte längre hade en given ställning i den teoretiska reflexionen. Hos Adorno kunde arbetarrörelsens organiseringsförsök under 1900-talet enbart framställas som ett led i ett negativt församhälleligande: som en slutgiltig integration i det kapitalistiska maskineriet. Samhällskritiken skulle inte längre i första hand legitimera eller legiti meras av någon existerande politisk eller revolutionär praxis. Adorno konstaterade själv att det i någon mån var de historiska omständigheterna – inte minst fascismens massrörelse och kapitalismens omstrukturering – som hade omintetgjort denna möjlighet. Desto större betydelse tillskrevs den marxska, kategoriala fetischkritiken, som ursprungligen hade förmedlats till Adorno via György Lukács undersökningar av »reifikationens fenomen« och »varans hemlighet« (Marx). Från Lukács övertog Adorno också föreställningen om att den moderna filosofin, exempelvis hos Kant och Hegel, hade hypostaserat de moderna samhällsf örhållandena, varvid de skulle komma att framställas som överhistorisk och oföränderlig ontologi. Om Adorno inspirerades av denna negativa dimension i Lukács teori, skulle han samtidigt avfärda den positiva: idén om ett bestämt historiskt (emancipatoriskt) subjekt-objekt, som i Lukács teori identifierades med proletariatet. Likafullt lyck ades inte ens Adorno fullt ut bryta med den traditionella marxismen och den bor gerliga subjekt-objekt-metafysiken, varför hans tänkande utmärks av ett minst sagt komplicerat och stundvis problematiskt förhållande mellan negation och affirma tion. Något som bland annat avslöjar sig i individens och subjektets ställning i den negativa dialektiken, ett ämne som behandlas i Anders Johanssons text »Individen och subjektet. Adorno och kritikens premisser«, och som även tangeras numrets redaktionsanknytna bidrag, Nils Järvinens »Att kortsluta upplysningens dialektik«. Johansson menar att det hos Adorno stundvis förekommer ett positivt, affir merande begrepp om individ och individualitet där individualitet ses som något hotat, något som behöver försvaras, och som det kritiska tänkandets utgångs punkt och slutmål. Andra gånger beskrivs individen och individualitet som en effekt producerad av kapitalismen, »dialektiskt medierad av samhället [och] den 9 INLEDNING tekniska utvecklingen«. Hursomhelst finns det en hel som tyder på att Adorno var mer intresserad av subjektet och dess upplösning än individualitetens förfall. Johansson pekar i sin text på att Adorno motiverade valet att skriva de aforistiska reflexionerna i Minima Moralia med avstamp i den subjektiva erfarenheten med hänvisning till Hegels påstående om att »det som försvinner bör självt ses som väsentligt«. Det råder ingen tvekan om att Adornos tänkande och historiefiloso fiska reflexioner, liksom Walter Benjamins, till stora delar kretsar kring frågor om förgänglighet och förfallshistoria, vilket inte minst utsagorna om den borgerliga individualitetens och subjektvitetens tillbakagång visar. Inflytandet från Hegel till trots skulle Adorno kritisera Hegel för att höja invididen och det borgerliga subjektet över historien, för att förbise »deras förgänglighet«, som Johansson skriver. Johansson menar att Adorno med »subjektets upplösning« vissa stunder åsyftar ett slags historiskt förfall (exempelvis »subjektets abdikation« i essän »Engagemang«). Detta kontrasteras emellertid med en annan upplösning, en upp lösning som enligt Adorno skulle bejakas, och som utspelar sig i den estetiska erfar enhet som »just genom subjektivitetens a prioriska företräde i densamma [utgör] en motrörelse mot subjektet... som bryter igenom det oresonliga självbevarandets förtrollning«, som det heter i Ästhetische Theorie. Kännetecknande för den estetiska erfarenhet som Adorno beskriver är alltså att den har subjektiviteten som sin pre miss och samtidigt innebär en upplösning av samma premiss. För att belysa skillnaden mellan de olika upplösningarna anknyter Johansson till Espen Hammers diskussion kring Adornos kulturindustribegrepp och Shierry Weber Nicholsens resonemang kring den estetiska erfarenheten. Om kultur industrin utgör »en förlust i relation till ett subjektlöst system« där individen upptråder som »en funktion av det individualistiska samhället, en förtingligad effekt av konsumtionskapitalismen«, uppenbarar sig i den estetiska erfarenheten ett potentiellt utopiskt moment och en öppning mot »andra former av subjektivitet« än de förhandenvarande. Adornos förhållande till subjektet präglas av en sorts apori, en ambivalent inställning där subjektets ställning i kapitalismen och det borgerliga samhället inte utesluter andra former av subjektivitet, eller som i Negative Dialektik där Adorno skriver att om att »med subjektets kraft bryta igenom den konstitutiva subjektiv itetens illusion«. Hos värdeavspaltningskritiker som Kurz och Roswitha Scholz finner vi emellertid ett långt mer oförsonligt förhållningssätt: »subjektet [är] inget annat än den subjektlösa värdeförmeringens medvetna (individuella som institutio nella) bärare«, skriver till exempel Kurz i essän »Negative Ontologie«. Denna his toriska avgränsning av subjektet har, liksom tillbakavisandet av dess emancipato riska potential, radikala konsekvenser som visar sig i värdeavspaltningsk ritikernas syn på upplysningsprojektet och Horkheimers och Adornos Upplysningens dialektik: de båda frågor som avhandlas i »Att kortsluta upplysningens dialektik«. Texten 10 REDAKTIONEN är ett försök att med utgångpunkt i en antal essäer ur Kurz essäsamling Blutige Vernunft presentera en central dimension i den värdeavspaltningskritiska teorin, en dimension som dessutom så här långt – i den mån teorin om värdeavspaltning alls har uppmärksammats – inte har rönt vidare mycket uppmärksamhet i Sverige. Till kritiken av det moderna könsförhållandet Tanken på att en kritisk hållning är oförenlig med upplysningsideologins (androcent riska) förnuft och framstegsmetafysik, som Kurz utvecklar i texterna i essäsamling, verkar tyvärr ha gått förlorad i stora delar av den vänster och feminism som idag söker grunda de egna kraven i föreställningar om »mänskliga rättigheter« och dylika idéer som växte fram med upplysningsprojektet. I hopp om att kunna röra om lite i det samtida vänsterfeministiska teorilandskapet har vi sett till att Scholz – vars teo retiska insatser presenterades mer ingående av Lars Hansson i föregående nummer – för första gången finns tillgänglig i svensk översättning i detta nummer. I »Adornos betydelse för feminismen idag« diskuterar hon förhållandet mellan Adornos kri tiska teori och de senaste årtiondenas (i första hand tyskspråkiga) feministiska teo ribildning. En kort receptionshistorik åtföljs av en utläggning kring förhållandet mellan Upplysningens dialektik och den värdeavspaltningskritiska teorin. Sist men inte minst behandlas vikten av upplysningskritik inom värdeavspaltningsteorins ramar. Scholz menar att det fram till någon gång i mitten av 1980-talet förekom allvarliga försök inom den feministiska teorin att ansluta till Adorno, men att denna rekurs snart övergick i althusseriansk poststrukturalism, »tom formelartad sociologi«, ytlig genusforskning, queerteori, och så vidare, som trots sina kritiska anspråk hade mer gemensamt med upplysningstänkandet än man låtit påskina. Förvisso kritiserar Scholz i sin text Adorno för att förlägga det moderna samhällets grundprincip till varuutbytets struktur, istället för arbetet, värdet eller värdets avspaltning. Samtidigt menar hon att Adornos negativa dialektik, till skillnad från i stort sett all samtida samhällsteori och filosofi, likafullt utgjorde en form av kategorial fetischkritik, som dessutom, i egenskap av en sådan kritik, på ett metodologiskt plan utgick från ett komplext förhållande mellan kapitalismens väsens- och framträdelseformer. Att döma av mottagandet av det första numret, och de diskussioner vi har haft förmånen att föra i anslutning till detta, verkar teorin om värdeavspaltningen väcka ett stort intresse bland våra läsare. Samtidigt har den också givit upphov till en del frågor, inte minst när det kommer till skillnaderna mellan värdeavspaltningskri tiken och annan feministisk och marxinfluerad teori som också uppmärksammar förhållandet mellan patriarkat och kapitalism. Det kan därför vara på sin plats med en rad förtydliganden. 11 INLEDNING Kritiken av värdeavspaltningen är strängt taget inte bara ett försök att förena kritiken av kapitalism och patriarkat i en och samma teori. Den kan också på ett metateoretiskt plan förstås som en dubbelriktad kritik, som vänder sig mot den traditionella marxismen såväl som stora delar av samtida, tongivande feminis tisk teoribildning. Den förstnämnda kritiseras för att förringa betydelsen av det moderna samhällets kulturellt-symboliska dimensioner till förmån för en ensidig analys av materiella förhållanden (produktionsförhållandet, klassförhållandet etc.), medan den senare beskylls för att, framförallt sedan 1980-talet, reducera samhälleliga förhållanden till samma kulturellt-symboliska plan (»cultural studies«, »body-politics« etc.). Samtidigt förenas den traditionella marxismen och dagens feministiska forskning i en oförmåga att kritisera det moderna värdesam hälleligandet på kategorial nivå. Det »varuproducerande patriarkatets« (Scholz) grundläggande och historiskt specifika kategorier (vara, värde, arbete, kapital, stat, och så vidare) uppfattas överlag i båda dessa teoretiska traditioner som mer eller mindre naturgivna och blir därför sällan föremål för någon långtgående kritik. Värdeavspaltningskritikerna framhåller å sin sida inte bara vikten av att kri tisera det moderna samhället på denna höga, kategoriala, abstraktionsnivå. Lika nödvändigt är att med hänvisning till samma kategorier uppmärksamma att detta värdeformiga sammanhang ständigt spaltar av en mängd, i första hand kvinnligt konnoterade, sysslor, egenskaper och känslor som följer en annan – ofta motsatt – logik än värdet. Exempelvis kan hemarbete, barnuppfostran och dylikt i regel inte underordnas den kapitalistiska arbetsformen (lönearbetet).6 Till skillnad från den borgerliga nationalekonomin och den traditionella marx ismen avfärdar teorin om värdeavspaltning tanken på arbetet som en ontologisk konstant, alltså föreställningen att arbete i den form det har idag skulle ha existerat i andra samhällen i mänsklighetens historia. Genom att inte ifrågasätta arbete som kategori och genom att frånse arbetets historiskt unika karaktär i kapitalismen – till förmån för en ensidig kritik av kapitalet som distributionsprocess från arbetets perspektiv –, fångades också den traditionella marxismen och arbetarrörelsen i det borgerliga subjektets androcentriska rationalitetsform. Det moderna könsförhål landet skulle följaktligen i bästa fall reduceras till ett slags sekundär motsättning i ett sammanhang där klassförhållandet utgjorde den centrala och oöverstigliga motsättningen, istället för att förstås som en grundläggande förutsättning för det kapitalistiska församhälleligandet. 6 Det finns vissa hybridfall, till exempel vård- och omsorgsarbeten (som i första hand delegeras till kvin nor). Dessa arbeten låter sig lika fullt inte rationaliseras i samma utsträckning som varuproduktion och karakteriseras generellt av svårfrånkomliga motsättningar mellan de känslor som måste investeras i arbetet (empati och så vidare) och arbetets formella karaktär, liksom ett paradoxalt förhållande mel lan behovet av tidsförbrukning och tidssparande (vilket inte minst är tydligt inom vårdyrken där allt mindre tid lämnas åt kontakt med patienter). 12 REDAKTIONEN Om andra feministiska teorier har försökt utveckla ett begrepp om det oav lönade hemarbetets »produktiva« eller mervärdeskapande karaktär, varvid hem arbete framställs som föremål för »utsugning« (som till exempel hos en operais tisk teoretiker som Leopoldina Fortunati), menar värdeavspaltningskritikerna att kvinnlig underordning i kapitalistiska samhällen måste förstås utifrån avskärm ningen av kvinnan från mervärdesproducerande abstrakt arbete. Det betyder på intet sätt att det som spaltas av från värdets universum för den skull ska betraktas som något utopiskt eller oproblematiskt, som Silvia Federici liksom en rad andra marxistiska och feministiska teoretiker antyder. Värdets avspaltade frånsida utgör å ena sidan en förutsättning för värdet, å andra sidan härskar värdet över sin egen frånsida utan att för den skull omedelbart överföra sitt eget mönster och sin egen logik på denna. Därför är det inte heller möjligt, än mindre nödvändigt, att förklara kvinnlig underordning i kapitalistiska samhällen med hänvisning till att traditio nellt kvinnligt konnoterade verksamheter (som hemarbete) också står under en form av »utsugnings«-förhållande. Avspaltningsförhållandet ska inte heller förväxlas med de sociala »struktur«-ka tegorier som idag dominerar inte minst sociologin och genusforskningen, och som förutsätter en mer eller mindre borgerlig, positivistisk förståelse av relationen mellan väsen och framträdelse respektive teori och empiri. Dessa förhållningssätt sträcker sig i princip inte längre än till att begreppsliggöra det modernas empiriska framträdelseformer, med den konsekvensen att det moderna samhällets väsen och grundstruktur lämnas därhän. En sådan tendens till förkortad samhällskritik note rar Scholz i sin text i detta nummer bland annat hos de tyska feministerna Regina Becker-Schmidt och Gudrun-Axeli Knapp. Misstänksamheten mot »omedelbara«, »konkreta« och empiriska erfarenhets begrepp innebär att värdeavspaltningskritikerna inte i första hand uppfattar det senaste halvseklets utveckling, exempelvis kvinnors intåg på arbetsmarknaden och ökande deltagande i samhällslivet, som en problemfri och emancipatorisk process, en uppfattning som i värdeavspaltningsteorin ses som ett uttryck för framstegs metafysik. Hellre talar man då om kvinnors »dubbla församhälleligande« (ett begrepp Scholz lånar från Becker-Schmidt) och »patriarkatets förvildande« under det postmoderna, som innebär att inte minst kvinnor påförs en dubbel belastning, då de på en gång görs ansvariga för hem- och lönearbete. Det »dubbla församhäl leligandet« och »patriakatets förvildande« tilltar i takt med att den traditionellt manligt strukturerade arbetsformen börjar förverka sig själv i samband med den »tredje industriella revolutionen«. Det traditionella hierarkiska könsförhållande som ingår i det modernas väsen lever alltså kvar och formar samhällsprocessen, även om det inte framträder omedelbart och empiriskt. Det är inte för inte som Scholz i »Adornos betydelse för feminsmen idag« citerar Adornos Einleitung in die Soziologie apropå möjligheten att också förstå historiska empiriska förändringar och 13 INLEDNING »avvikelser mellan väsen och framträdelse som... sprungna ur detta väsen«. Istället för att blint bejaka exempelvis kärnfamiljens och de traditionella könsrollernas urholkning i samband med arbetssamhällets kris – en respons som får sägas vara karakteristisk för poststrukturalistisk teori överlag – menar Scholz, Kurz m.fl. att ett övervinnande av det moderna »varuproducerande patriarkatet« enbart kan äga rum genom ett kritiskt angrepp på och ett upphävande av alla dess grundläggande kategorier. För värdeavspaltningskritiken gäller det att kritisera och historisera det varuproducerande samhällets motsägelsefulla dualistiska grundprincip, i sin hel het – dialektiken mellan värdet och dess avspaltning – i syfte att övervinna hela värde-och avspaltningsprocessen. Det dialektiska förhållandet mellan värdet och dess avspaltning innebär att värdeavspaltningen måste gripas på samma höga abstraktionsnivå som värdet. En konsekvens av detta är att det teorin om värdeavspaltningen vinner i abstrak tionskraft och genom sitt (negativa) helhetsgrepp till viss del – åtminstone i sin hittillsvarande utarbetning – sker på bekostnad av möjligheten att uttala sig i vissa konkreta detaljfrågor. Den är väsentligen att betraka som en metateori, ett histo riskt-epistemologiskt ramverk, och i egenskap av detta ett korrektiv till domine rande teoribildning. Kritisk teori och praxis Om ett antal av texterna i detta nummer inrymmer någon sorts kritik eller uppgör else med Adorno och den kritiska teorin kan Hans-Jürgen Krahls »Kritisk teori och praxis« (»Kritische Theorie und Praxis«), som ursprungligen publicerades postumt i textsamlingen Konstitution und Klassenkampf från 1971, sägas representera en regel rätt revolt mot densamma. Krahl studerade under Adorno och gjorde sig ett rykte som en av de ledande gestalterna i den tyska studentrörelsen och Sozialistischer Deutscher Studentenbund under 1960-talet, innan han 27 år gammal dog i en bil olycka 1970. »Kritisk teori och praxis« kan väsentligen betraktas som en reflexion över förhållandet mellan samhällelig praxis och kunskapsteoretisk konstitution, och i förlängningen mellan revolutionär praxis och teoretisk reflexion. Krahl kritiserar här i första hand Adorno inte så mycket för hans skeptiska inställning till student rörelsen som för att inte på allvar uppmärksamma klassförhållandet och den löneavhängiga klassens strukturella omvandling och organisationsmöjligheter i sin teori, något han menar ska ses som en konsekvens av att erfarenheten av fascismen hade inskränkt den kritiska teorins kunkapshorisont. Om den kritiska teorin skri ver Krahl att »[d]en kunde identifiera ett totalitetsbegrepp … men har likafullt inte kunnat gripa denna totalitet i sin klassantagonistiska dualitet«. Enligt Krahl 14 REDAKTIONEN består den fundamentala bristen i Adornos kritiska teori på ett besämt plan just i avsaknaden av organisationsfrågan, som han menar går att återföra till en »rädsla hos Adorno« för att kollektiv praxis per definition skulle vara skadlig för medvetan det. Alltså att proletarietet när det agerar som kollektiv förfaller till »massa«, och därmed närmar sig det »naturtillstånd« som Adorno förknippade med fascismen. Från Adorno övertar Krahl en insikt om den samhälleliga praktikens kun skapsteoretiska betydelse, samtidigt som han menar att Adorno missade att detta kunskapsteoretiska problemkomplex även inkluderar frågor om spontanitetens, medvetandets och viljans roll i samhällsförändringen. Krahl ifrågasätter Adornos ensidiga intresse för den borgerliga individualitetens förfall och föreställningar om proletariatets integration i det genomadministrerade, kapitalistiska samhället, liksom tendensen hos Adorno att likställa proletariatet med en här av industriar betare. Till skillnad från Adorno, vars filosofiska reflexioner tog det »stympade livet«, lidandets erfarenhet och »subjektets abdikation« som utgångspunkt, och som vägrade förankra teorin i någon existerande rörelse, hävdar Krahl i »Kritisk teori och praxis« och andra texter vikten av att aktivt »teoretiskt« såväl som »praktiskt« undersöka det utvidgade och skiktade proletariatets möjligheter att sammanstråla mot det abstrakta arbetet och fascistiska tendenser i efterkrigstidens monopolkapi tal. Även om Adorno själv som sagt var skeptisk till studentrörelsen skriver Krahl att hans teori likafullt hade utrustat rörelsen med en rad insikter om det moderna herraväldets totalitära karaktär och förtryckets nya former. Adorno hade förvisso med sin analys landat i en resignerad inställning, men samma analys skulle para doxalt nog, skriver Krahl, för studentrörelsen utgöra en grund för handling. Apropå proletariseringen av akademin, Krahls betoning på vikten av att orga nisera inom densamma och den sentida händelseutvecklingen (»stiftelsereformen«), inkluderar vi i detta nummer en text av Fredrik Holmqvist från Umeå universitets syndikalistiska driftsektion. Sektionen har det senaste året mot bakgrund av uni versitetsledningens försök att förankra individuell lönesättning på institutionen för idé- och samhällsstadier gjort en kritisk kartläggning av fenomenet, som nu har sammanställts i form av ett häfte med titeln Individuell lönesättning. Kritik och alternativ. Den individuella lönesättningen – som introducerades i Sverige i samband med Svenska arbetsgivareföreningens (SAF, senare Svenskt näringsliv) kongress 1987 – har ofta framhållits som ett sätt att motivera anställda till bättre arbetsprestationer. Denna påstådda effekt har dock, skriver Holmqvist, aldrig kunnat beläggas veten skapligt. Däremot bidrar individuell lönesättning till att splittra personalen, och till att vända de anställda mot varandra istället för mot arbetet eller ledningen. På så vis blir den individuella lönesättningen i allra högsta grad ett maktinstrument som underminerar möjligheterna till motstånd och arbetsplatskamp. Inom sektionen föreslår man den alternativa beteckningen ”subjektiv chefslönesättning” och hyser 15 INLEDNING även ambitioner att vidga kampen, som idag i första hand gäller akademiker, till att också omfatta lokalvårdare, restaurangpersonal, vaktmästare och amanuenser. »Vi behöver inte bara blicka inåt och förstå våra här-och-nu, vi behöver också blicka framåt mot våra ännu-icke, bortom den stängda framtid samtiden reser upp inför våra ögon.«, skriver Eric Pettersson i detta nummer i en efterlängtad text som motsätter sig entydiga genrebestämningar. Den kretsar kring krisen och motstån det, viljan till uppror, kartläggningar, läsecirklar, självundersökningar, möten och drömmen om att bryta isoleringen. Presentationen kan med fördel stanna här, vi låter istället textens egen röst tala. Tillbaka till Krahl som tacksamt låter sig göras till något av en figur i gräns landet mellan den tyska kritiska teorin och den italienska operaismen.7 Å ena sidan framhöll han vetenskapens och det »allmänna intellektets« (Marx) ökande betydelse i den kapitalistiska produktionen. Å andra sidan förblev han skeptisk till föreställ ningar om »en andra mervärdekälla« och att den marxska arbetsvärdeläran skulle förlora sin giltighet i samband med arbetets »reella subsumtion« under kapitalet. Redan i Kris och kritik 1 dryftades en del tankar kring förhållandet mellan vär dekritisk och operaistisk respektive postoperaistisk teori.8 I detta nummer fortsät ter Rasmus Fleischer på detta spår med utgångspunkt i Philipp Metzgers bok Die Werttheorie des Postoperaismus. Fleischers text handlar om hur kategorin värde har förståtts på radikalt olika sätt inom den värdekritiska och den postoperaistiska tra ditionen, och de konsekvenser dessa tolkningar medför, inte minst när det kommer till frågan om hur kapitalismens utveckling de senaste fyrtio åren ska förklaras. Enligt postoperaister som Michael Hardt och Antonio Negri förlorar värdela gen sin giltighet i den »postindustriella« (eller postfordistiska) kapitalism som påstås ta vid någon gång under 1970-talet. Om värdetillväxt tidigare var helt avhängig en ökning av mängden abstrakt arbete i systemet (d.v.s. att allt mer arbetskraft säljs) så finns det enligt postoperaisterna idag inte längre något som hindrar kapitalet från att utvinna mervärde ur i princip vilken mänsklig verksamhet som helst, vilket också skulle innebära att gränsen mellan arbete och fritid blir betydelselös. Ett problem med den här uppfattningen är att kapitalismens kriser – och inte minst nedgången från och med 1970-talet – i princip enbart kan förklaras som ett resul tat av klasskamp (som exempelvis hos Hardt och Negri). I takt med ogiltigförkla randet av värdelagen börjar postoperaisterna tala om »immateriellt arbete« i den 7 På bloggen »reificationofpersonsandpersonificationofthings« postades i november 2013 ett transkript från ett samtal mellan Vincent Chanson, Alexis Cukier, Frédéric Monferrand där just Krahls kopplingar till den kritiska teorin och operaismen avhandlades: https:// reificationofpersonsandpersonificationofthings.wordpress.com/2013/11/23/subsumption-andantagonism-operaismo-and-critical-theory-the-missed-encounter-that-shaped-the-fate-ofautonomous-marxism/ . Se »Inledande anmärkningar« i föregående nummer. 8 16 »sociala fabriken«. Till detta immateriella arbete räknas i den postoperaistiska värdeteorin all verksamhet som resulterar i en »immateriell produkt«: mjukvara, kunskap, känslor, sociala relationer etc. Hos Hardt och Negri framträder dessutom en högst tveksam bild av detta immateriella arbete som något i sig frigörande, ett slags »kommunism« som olyckligtvis drabbas av utsugning. Denna utsugning sker dock inte längre enligt dem som tidigare i produktionen, utan först »efteråt«. Utsugningen uppfattas alltså som extern i förhållande till produktionsformen. Fleischer konstaterar här att den ursprungliga operaismens arbets- och teknikkritik i sin postoperaistiska vidareutveckling slår över i ett teknikoptimistiskt bejakande av det »immateriella arbetet«. Värdekritikerna då? Redaktionen för värdekritikernas tidskrift Krisis splittrades (som vi konstaterade i föregående nummer) 2004 i två läger, varav det ena läg ret, anförda av Ernst Lohoff och Norbert Trenkle, har fortsatt ge ut Krisis, medan Kurz, Scholz, Ortlieb m.fl. startade den värdeavspaltningskritiska tidskriften Exit. Till skillnad från värdeavspaltningskritikerna har kvardröjande värdekritiker (»rest-Krisis«) på senare år börjat föra sig med en del idéer som ligger påfallande nära postoperaisternas. Exempelvis »tanken på att vissa ›immateriella‹ varor är fundamentalt annorlunda« från andra varor och att fri mjukvara skulle inrymma en revolutionär potential. Samtidigt finns här en avgörande skillnad konstaterar Fleischer: »medan Hardt och Negri ser det immateriella arbetet som en kvalitativ tendens som genomsyrar hela samhället, ser Lohoff snarare en kvantitativ förskjut ning där allt fler arbeten hamnar utanför värdeproduktionen«. Postoperaisternas subjektivism blir hos värdekritikerna en objektivism som givetvis också den skulle kritiseras av Kurz. Enligt Kurz är subjektivism och objektivism två reduktionis tiska sätt att missförstå kapitalismen, och tillika två komplementära kapitalistiska tankeformer som måste övervinnas genom en långtgående subjektskritik. Det finns inget potentiellt emancipatoriskt subjekt, menar Kurz, eftersom subjektformen som sådan är en central aspekt av värdeförsamhälleligandet, dessutom är subjektformen som sådan manligt kodad. Därför, förklarar Fleischer, »måste en befrielse från vär det även innebära en befrielse från subjektet«... Numret innehåller även skönlitterära bidrag av Amanda Gawelin, Björn Ekdahl och Hannah Ohlén, ett fotografi av Andreas Bertman samt ett konstprojekt av Max Ronnersjö och Fanny Waller. Redaktionen 17
