Vad kämpar vi för?

Vad kämpar vi för?
Plädering för en realistisk utopi
Av Tomasz Konicz
mängden förtingligat abstrakt arbete (och
därmed värde) som läggs ner i den enskilda
varan, vilket medför en tendens till extrem
ökning av materialförbrukningen för att elda
på värdeförmeringsrörelsen. Våra naturliga
livskällor ”förbränns” på så sätt i en allt
högre takt, för att den självändamålsenliga,
amoklöpande kapitalförmeringen – som i
produktionsprocessen tappar sin substans,
det levande arbetet – ännu ett tag ska kunna
upprätthållas. Det är som om det kollapsande globala värdeförmeringsmaskineriet
i sin historiska undergång än en gång ville
säkerställa, att ingenting kan ta vid efter
kapitalismen.
Denna process, ”förbränningen” av
naturresurser – som har framkallat de senaste
årens miljöförstörande tekniker som fracking,
utvinnande av oljesand och resursexploatering i Arktis – är redan långt fortskriden och
har i vissa fall antagit en oåterkallelig karaktär. Med all säkerhet kommer klimatsystemets
Värdeförmeringen är utsiktslös och förödande…
I sin dödskamp breder kapitalet ut sig en
sista gång med full intensitet, alla livssfärer,
alla kontinenter, alla resurser, alla kvarvarande nischer och fristäder – ja, till och
med vårt innersta jag – skall underkastas
värdeförmeringens logik. Genom en sista
extrem expansionsrörelse, en sista “flykt
framåt”, – med vilken kapitalförhållandet
försöker skynda bort från de egna eskalerande motsättningarna – förbränns enorma
mängder råmaterial för att upprätthålla en
allt mer haltande värdeförmeringsrörelse,
samtidigt som utsläppen av växthusgaser
fortsätter att öka.
Därvid är det just den konkurrensdrivna
produktivitetsstegringen, som inte bara bildar en inre skranka för kapitalet, utan också
leder till en upptrappning av resurs- och
klimatkrisen (den yttre skrankan). Ju kraftigare produktiviteten stiger, desto mindre blir
1
Den kommande samhällsformationen kommer alltså att präglas av uppgörelsen med
den kapitalistiska systemkrisens katastrofala
ödeläggelser, må de vara av ekologisk, social
eller psykologisk art. En sådan postmortal
kamp med kapitalet, med dess mordiska
arv, torde i sig under en längre tid prägla
en samhällsformation som medvetet övervunnit kapitalförhållandet och den ur detta
sprungna fetischismen, och som därmed
lyckats undvika ett nedstörtande i barbariet.
Ett sådant progressivt orienterat postkapitalistiskt samhälle kommer inte heller att
vara motsättningslöst, likt de religiöst grundade krav på mänsklig samhällelighet utan
motsättningar som bortser från den funktion
motsättningar har som drivkraft i den sociala
utvecklingen. Den kommande motsättningen kommer inte längre som idag att utvecklas mellan kapitalet och det mänskliga samhället, utan istället mellan människorna och
naturen. Mer exakt: Motsättningen kommer att bestå i den samhälleliga kollektiva
kampen mot de långvariga konsekvenserna
av nuvarande klimatkris, i vilken mänskligheten kommer att tampas med att bibehålla och förbättra sina naturliga livsvillkor.
Denna motsättning kommer att gå som en
kapplöpning mellan det vetenskapligt-tekniska framsteget och den inte längre av
kapitalismen hämmade och på destruktiva
avvägar ledda produktivkraftsutvecklingen å
ena sidan, och den ekologiska krisens ödeläggelse å den andra. Befriade från fetischistiskt
tvång och en utveckling formad av kapitalförmeringens krav, skulle motsvarande
omvandlade produktivkrafter gå från att
vara ett planetariskt förstörelseverktyg till att
bli ett medvetet tillämpat samhälleligt medel
för civilisatoriskt ställningstagande. Denna
postmortala antikapitalistiska kamp mot
så kallade “tippunkt” att överskridas på
grund av stigande växthusgasutsläpp. Enligt
en dominerande hypotes inom klimatforskningen kommer en CO2-koncentration på
mer än 450 ppm – som motsvarar en global
temperaturökning på två grader Celsius i
jämförelse med den förindustriella tidsåldern – oåterkalleligt att påskynda klimatförändringen, då detta gränsvärde utgör en
Tipping Point (tippunkt) för klimatsystemet,
som om den uppnås skulle utlösa en kaskad
av självförstärkande återkopplingseffekter, genom vilka växthusgasutsläppen utan
ytterligare mänsklig inblandning skulle tillta
under en mycket lång tid framöver. Denna
CO2-koncentration kommer att överskridas
inom de närmaste åren.
…och efterlämnar ett katastrofalt arv
Följaktligen kommer det postkapitalistiska
samhället se sig konfronterat med följderna
av en okontrollerbar och eskalerande klimatförändring, som t.o.m. gör säkrandet av
merparten av mänsklighetens behov till en
utmaning – samtidigt som en större del av
naturresurserna, som i dag plundras i allt
högre takt, nästintill torde vara uttömda.
Denna utveckling omöjliggör helt enkelt
skapandet av ett postkapitalistiskt “överflödssamhälle” av det slag som det propageras
för under slogans som “Allt åt alla” och “Allt
måste finnas i överflöd”.* Med anledning av
den pågående klimat- och resurskrisen måste
sådana föreställningar om ett kommunistiskt
samhälle – där produktivkraftutvecklingens
inneboende möjligheter till överflöd så att
säga skulle “befrias” genom övervinnandet av
de kapitalistiska produktionsförhållandena –
förpassas till “icke-platsernas” fantasivärld.
2
övervunnits kan allt det som inte är värdeförmerande verksamhet fullbordas.
På samma sätt som man inte får likställa
termen produktivkraft med det samtida
maskineri som formats av värdeförmeringen, måste också de därav skapade konkreta bruksvärden, som häftar vid alla kapitalistiska varor, förstås som historiska och
deformerade av värdeförmeringens tvång.
En fullständig utveckling av produktivkrafterna under postkapitalismen skulle alltså inte
innebära en maximal ökning av utflödet av
bilar eller smartphones, under bibehållande
av en förlegad industriell organisationstruktur, utan istället ett grundläggande övervinnande av denna och en omorientering till
maximal resursbesparing, något som helt
enkelt är omöjligt i den fetischistiska, kapitalistiska reklamvärld som underkastas den
gränslösa och självändamålsenliga pengaförmeringens ok.
Slogans som “Allt åt alla” eller “Allt
måste finnas i överflöd” – som antyder att
det bakom det revolutionära övervinnandet
av de kapitalistiska egendomsförhållandena lurar ett paradis av varor – skymmer
framförallt hur förvridna de flesta varors
bruksvärden är i kapitalismen. De förutsätter att det finns ett objektivt överhistoriskt
bruksvärde i varan som skulle kunna befrias
och tillägnas bara genom en systemomvandling. Men värdet kontaminerar, rent av
förvrider i många fall bruksvärdet, från den
ohälsosamma maten, de många statussymbolerna (bil, mobil, kläder etc.) till det sätt vi
bor. Värde och bruksvärde hänger samman,
de betingar varandra och kan inte åtskiljas
i “bra” (bruksvärde) och “dåligt” (värde).
Ett exempel på detta utgör de hundratusentals tomma hus i Spanien, som för det
mesta är rad- och enfamiljshus byggda för
konsekvenserna av värdeförmeringens systemkris kan komma att anta dramatiska proportioner. Dess intensitet står i direkt relation
till intensiteten i klimatförstörelsen, som efter
överskridandet av nämnda Tipping Points på
ett okontrollerbart sätt kommer att drabba
mänskligheten. Det kommer i slutändan
handla om en kamp för att upprätthålla den
mänskliga civilisationen.
Samhällsomvandling…
Härmed skulle en gigantisk omställning av
nästintill alla samhällsområden vara nödvändig – något som redan förebådas om än bara
i rent negativ form, som ett resultat av ett
eskalerande faux frais hos en kapitalism som
undergår en ohanterbar strukturomställning.
Lönearbetet kommer att dö med kapitalismen, det lever redan nu ett endast genom
krediter finansierat zombieliv. Likväl kommer
vi inte att vakna upp i ett problemfritt underland… I ett postkapitalistiskt samhälle skulle
det finnas oerhört mycket att göra. Inte minst
måste produktivkrafternas struktur, produktionen av förnödenheter, energiförsörjningen
och jordbrukssektorn ställas om till en kollektiv och medvetet planerad produktion. Bara
de nödvändiga åtgärder genom vilka livsmedelsproduktionen måste garanteras trots
klimatförändringarnas störningar är oöverskådliga. Utmaningen att ställa om ämnesomsättningen mellan natur och samhälle till
en ny resursskonande grund står visserligen
redan nu på dagordningen – som något i stil
med “energiomställningen” – men kan inte
längre hanteras i lönearbetets form, i vägen
för detta står den obalans som uppträder
mellan enorma investeringar och otillräcklig
värdeförmering. Först efter att kapitalismen
3
längre av en okontrollerbar och bakom den
egna ryggen konstituerande värdeförmeringsdynamik, som för närvarande är i färd
med att slå över i öppet barbari. Detta “utopiska” steg, detta enkla som är så svårt att
förverkliga, är nödvändigt för mänsklighetens
överlevnad. Antingen övervinner vi fetischismen, eller så kollapsar den civilisatoriska
processen och vi kommer att befinna oss i en
framtid som skulle få förläggas någonstans
mellan 1984 och Mad Max.
att avskärma de boende, som tycks visa på
raka motsatsen till en postkapitalistisk urban
struktur. På den iberiska halvön leder det
abstrakta värdets kris nämligen till en massiv
förstörelse av konkreta bruksvärden, dock
avslöjar detta redan värdeförsamhälleligandets kainsmärke.
Formuleringen av behov som inte förvanskas genom alieneringsprocesser kan endast
ske i form av en hela samhällets dialog i ett
postkapitalistiskt samhälle, i vilket alla människors grundbehov bringas i balans med de
begränsningar och möjligheter till tekniskt
fortskridande som klimat- och resurskrisen
medför. Hit, vid den medvetna planeringen och utformningen av den samhälleliga
(re)‑produktionen, förläggs den utopiska
kärna som vi trots all realism i vår antikapitalistiska kamp måste hålla fast vid. Med
den medvetna, omedelbara och kollektiva
utformningen av den samhälleliga reproduktionen som en ämnesomsättning mellan
samhället och naturen skulle ett bokstavligt
talat utopiskt moment förverkligas, något
som ännu inte har ägt rum i mänsklighetens
historia. Det handlar om en samhällelig
struktur som skulle överföras från den utopiska “icke-platsen” till verkligheten.
* Alles muss im Überfluss vorhanden sein. Författaren syftar
förmodligen på låten Hi Freaks av det i vissa tyska vänsterketsar populära bandet Tocotronic. (övers. anm.)
…eller något mellan Orwell och Mad Max
Detta skulle vara det brott med den hittillsvarande historien, som Marx betecknade som en omedveten om människorna
avlöpande ”mänsklighetens förhistoria”.
Samhällsmedlemmarnas medvetna reglering
och planering av den samhälleliga ämnesomsättningen är synonym med övervinnandet av fetischismen. Människan utformar
då den sociala utvecklingen. Hon drivs inte
Texten är ursprungligen publicerad i tidskriften
Streifzüge nr 57 (2013) under titeln “Wofür Kämpfen wir ? – Plädoyer für eine realistische Utopie”.
Här återpublicerad i enlighet med Streifzüges
Copyleft-regler.
Översättning från tyskan:
Nils Järvinen, Hannah Ohlén och Anders Diedrichs
4