Krisernas dialektik

Transcription

Krisernas dialektik
 Krisernas dialektik
Om utvecklingen från de gyllene åren till dagens globala kris
Pablo Lerner*
Denna text är en analys av utvecklingen av de ekonomiska-politiska strukturerna som
kulminerade i dagens ekonomiska kris, med fokus på Sverige. Krisen utvecklades som
en följd av lösningen av 70-talskrisen, som orsakades av ett långsiktigt fall i
profitkvoten och löstes genom en återställning av mervärdekvoten, vilket krävde en
upplösning av efterkrigstidens ekonomiska-politiska strukturer och en förskjutning av
styrkeförhållandena mellan klasserna till kapitalets fördel genom ekonomisk och
politisk klasskamp. Denna lösning var motsägelsefull, då den producerade ett hinder
för mervärdets realisering som profit, samtidigt som den globala överackumulationen
av kapital reproducerades, vilket även reproducerade hindret för mervärdets
transformation till produktivt kapital. Dessa motsättningar behövde förskjutas till
andra delar av den globala ekonomin. Motsättningen mellan produktionens och
konsumtionens omfång försköts för det första av länder som Sverige och Tyskland till
utrikeshandeln genom att exportera överskottsprodukten utan att importera en
ekvivalent, vilket kräver att länder som USA, Spanien och Grekland utvecklar
handelsunderskott. För det andra så kunde den inhemska efterfrågan öka genom att
öka skuldsättningen, vilket endast temporalt förskjuter motsättningen genom att orsaka
stora bostadsbubblor. Hindren kring mervärdets förvandling till kapital kunde skenbart
avskaffas genom storskaliga kapitalexporter från kärnan till periferin, vilket
reproducerade överackumulationen i utvidgad skala, och genom att mervärdet
transformerades till fiktivt kapital, vilket skapade exponentiellt växande men
underfinansierade finanssektorer. Krisen utvecklades genom att de förskjutna
motsättningarna återvände till sin verkliga grund. Då motsättningarna i den globala
ekonomin långt ifrån lösts, och dess grundläggande motsättningar står i ett
motsatsförhållande till varandra, så förväntar vi oss en ytterligare utveckling av krisen.
*
Student på psykologprogrammet samt vid sociologiska institutionen på Göteborgs Universitet. Kandidat i
teknisk fysik vid Chalmers Tekniska Högskola.
E-mail: [email protected].
Oktober 2013.
Krisernas dialektik Teorier om kriser Profit squeeze Relativ överproduktion Profitkvotens fallande tendens 1 1 2 3 Profitkvotens utveckling och stagflationskrisen I den stora depressionens efterföljd De gyllene åren De gyllene årens motsättningar och stagflationskrisen 4 6 7 7 Profitkvotens återhämtning och stagflationskrisens lösning Klasskampens första fas: Arbetarklassens offensiv och misslyckande Klasskampens andra fas: Kapitalets första offensiv Klasskampens tredje fas: Arbetarklassens defensiv Klasskampens fjärde fas: Kapitalets andra offensiv och 90-­β€talskrisen Den nyliberala perioden och mervärdekvotens återhämtning Den maximala profitkvotens återhämtning 9 10 11 12 13 15 18 Motsättningar i stagflationskrisens lösning Motsättning I: Mervärdets förvandling till kapital Motsättningarnas förskjutning I: Kapitalflöde från kärnan till periferin Motsättningarnas förskjutning II: Finansens inre motsättningar Motsättning II: Mervärdets realisering som profit Motsättningarnas förskjutning III: Överskott i utrikeshandeln Motsättningarnas förskjutning IV: Skuldernas dialektik 19 19 20 20 21 21 23 Krisens utveckling Framtidsutsikter 26 28 Appendix 31 Referenser 32 Den text som här ligger framför oss är en analys av den långa historiska process som
kulminerade i den stora ekonomiska kris som utlöstes år 2007, vars huvudsakliga mål är att
förstå de svenska förhållandena och sätta dem i sitt globala sammanhang.
En kapitalistisk kris är en process som drabbar en konkret samhällsformation, som är en
motsägelsefull sammansatt totalitet som utgörs av en historisk specifik kombination av olika
instanser som alla har en relativ autonomi, eller externalitet, gentemot varandra (Althusser,
1968a; 1968b; 1970), där vi identifierar den kapitalistiska produktionsprocessen som
totalitetens i sista hand bestämmande moment (Marx, 1970). Då de andra instanserna, och
följaktligen den samhälleliga helheten som sådan, inte kan förstås som rena fenomen till ett
abstrakt produktionssätt, och då krisen inte endast drabbar detta produktionssätt utan även
själva denna helhet, vars moment överbestämmer det abstrakta produktionssättets i dess
konkreta existensform, så kommer vi inte att begränsa oss till att endast undersöka
ekonomiska processer. Istället kommer vårt studieobjekt att utgöras av den enhet som
konstitueras av den bestämda relationen mellan ekonomiska och politiska strukturer, som vi
menar överbestämmer den konkreta samhällsformationens grundläggande motsättningar och
tvingar den till utveckling – sålunda kommer vi att abstrahera från ideologiska processer.
Denna enhet konstituerar en ekonomisk-politisk period, som karakteriseras av en bestämd
form hos kapitalackumulationen och av en politik som genom staten utgör en förtätning av
styrkeförhållandena mellan klasserna och klassfraktionerna (Poulantzas, 1977).
Teorier om kriser
Med en kapitalistisk kris så menar vi här först och främst ett avbrott i den utvidgade
reproduktionen av det samhälleliga kapitalets totalprocess. Då kapitalistisk produktion är
produktion för profit så måste vi först och främst söka efter orsakerna till dessa avbrott i de
hinder som kan uppstå för kapitalet, då de strävar efter att tillägna sig mervärde. Vidare så har
allt det mervärde, som fördelas mellan de olika fraktionerna av kapitalistklassen, sitt ursprung
i det industriella kapitalets process, varför vår analys måste börja där (Marx, 1978a).
Profit squeeze
Det förhållandet i vilket kapitalisterna och arbetarna delar på det nya värdet 𝑛 som arbetarna
!
!!!
skapat i produktionsprocessen kan uttryckas genom mervärdekvoten π‘š! = ! = ! , där π‘š är
det av arbetarna producerade mervärdet och 𝑣 det variabla kapital som betalas till arbetarna i
form av lön, där mervärdet här har sin allmännaste form: som det värde som arbetaren
producerar men inte tillägnar sig, som tillfaller de skilda fraktionerna inom kapitalistklassen
samt staten i form av kapitalskatt. Givet att mervärdekvoten minskar till en så låg nivå att
kapitalistklassen på grund av för höga löner misslyckas med att tillägna sig tillräckligt mycket
mervärde, så kommer kapitalets totalprocess att avstanna och systemet att försättas i ett
tillstånd av kris. Dylika förklaringar till kapitalistiska kriser går under namnen profit squeezeteorier, och har som gemensamt att de ser orsaken till kriser i att höga löner minskar
mervärdekvoten och därför profitmängden (Wright, 1975). Bland de mångfaldiga faktorer
som är bestämmande i relation till lönenivåerna, och som därför kan producera ett scenario av
denna karaktär, kan två faktorer särskilt nämnas: en stark och militant arbetarklass, samt en
låg arbetslöshet (Kalecki, 1943; Marx, 1997). Då bägge är moment i den ekonomiska och
1
politiska klasskampen så är det alltså styrkeförhållandena mellan klasserna, och de
strukturella förhållandena som bestämmer dessa, såsom kapitalackumulationens form och
omfång, som i sista hand avgör huruvida en kris av profit squeeze-karaktär bryter ut eller ej.
Relativ överproduktion
Givet att styrkeförhållandena mellan klasserna är de omvända, och att kapitalisterna lyckas
höja mervärdekvoten till en tillräckligt hög nivå, så kommer ett annat hinder att uppstå för
reproduktionen av kapitalets totalprocess. Detta beror på att en del av de produkter som
innehåller kapitalisternas mervärde, för att omvandlas till profit i penningform, först måste
realiseras på marknaden via arbetarnas konsumtion, och att en minskad eller otillräcklig
konsumtion från arbetarnas sida kan leda till att en överskottsprodukt skapas. Existensen av
denna överskottsprodukt kommer, ur konsumtionens perspektiv, att framstå som
konsekvensen av underkonsumtion. Ur produktionens perspektiv, å andra sidan, kommer den
att framstå som relativ överproduktion – det vill säga, att mervärdeproduktionens omfång
överskrider arbetarnas förmåga att realisera det av sig självt producerade värdet. Då omfånget
av arbetarnas konsumtion bestäms av storleken av utlägget av variabelt kapital så är
konsumtionens omfång i sista hand bestämt av produktionens omfång (Marx, 1985a), och
begreppet relativ överproduktion är därför att föredra.
Denna relativa överproduktion, som implicerar att en del av det producerade värdet inte kan
realiseras, är inte begränsat till att gälla det ovan beskrivna efterfrågegapet. Tvärtom, så
bestäms efterfrågan av en mångfald av faktorer, som förutom arbetarnas konsumtion utgörs
av kapitalisternas konsumtion, kapitalackumulationen, statens konsumtion och investeringar
samt utrikeshandeln, samtidigt som kreditsystemet utgör en artificiell källa för efterfråga.
Kring varje av dessa processer har olika teorier kring den relativa överproduktionens orsaker
utvecklats (Shaikh, 1978a), och det räcker här endast med att nämna några av de resultat, som
vi kommer att använda oss av. För det första så kan vi notera att ackumulationens storlek
tillsammans med statens investeringsnivåer kommer att styra efterfrågan på arbetskraft och
därför omfånget av efterfrågan på konsumtionsartiklar samt storleken av den industriella
reservarmén, vilket även återverkar på lönenivåerna. En minskning av kapitalackumulationen
eller statliga investeringar kan därför få till effekt, att konsumtionen minskar på grund av en
ökad reservarmé, men även att de varor som innehåller ett mervärde, som tidigare realiserades
genom att de konsumerades för ackumulation eller statliga investeringar nu kommer att ligga
osålda – vi har alltså åter igen en relativ överproduktion, som denna gång beror på en
minskning av investeringsnivåerna. För det andra så måste alla de varor som producerats i
skilda företag som alla ägs av olika kapitalister som producerar till varandra, för att kunna
säljas, produceras i rätt proportion för att det producerade värdet ska kunna realiseras och
produktionsbetingelserna reproduceras – om en producerar för mycket och en annan för lite,
så kommer en disproportionalitet mellan de olika enheterna eller sektorerna att skapas, med
relativ överproduktion som följd (Marx, 1985b). Då den kapitalistiska produktionen är
oplanerad produktion, så finns det inget som principiellt hindrar denna disproportionalitet från
att skapas. Vidare: om denna disproportionalitet inte finns för handen, så kommer den med
största sannolikhet att skapas som en följd av kapitalackumulationen, som rubbar alla
momentana jämviktstillstånd (Marx, 1985c). I verkligheten så är dock utvidgad reproduktion i
allmänhet möjlig trots att disproportionalitet förekommer, då kreditsystemet möjliggör för
2
detta, och förutom att reproducera betingelserna för kapitalistisk produktion, även
reproducerar motsättningarna mellan omfånget hos de olika produktionssektorerna, och alltså
fungerar som en hävstång för överproduktion (Marx, 1978b).
Profitkvotens fallande tendens
De olika former av relativ överproduktion som vi behandlat ovan är i viss utsträckning
bestämda av kapitalackumulationens omfång – men denna ackumulation kan även skapa
andra motsägelsefulla effekter. Marx menade att kapitalisterna, för att öka produktionen av
relativt mervärde och för att inte gå under i konkurrenskampen, kommer att behöva investera i
kapitalintensiv teknologi, vilket kommer att leda till att kapitalets tekniska sammansättning,
som uttrycker det materiella förhållandet mellan mängden produktionsmedel som sätts i
rörelse av arbetskraften, kommer att tendera att öka, och som en konsekvens av detta kommer
även kapitalets värdesammansättning Ω = 𝑐/𝑣 , som uttrycker förhållandet mellan det
konstanta kapitalet 𝑐 och det variabla kapitalet 𝑣, att öka (Marx, 1997). Eftersom endast
levande arbete 𝑛 = 𝑣 + π‘š och inte tidigare objektifierat arbete 𝑐 är värdeskapande så
kommer denna förändrade värdesammansättning att leda till ett fall i den genomsnittliga
profitkvoten (Marx, 1978c), som uttrycker relationen mellan vinsten och det satsade kapitalet:
𝑝! =
π‘š
π‘š/𝑣
π‘šβ€²
= = 𝑣+𝑐
1 + 𝑐/𝑣
1+Ω
Marx argumenterar vidare för att detta fall i profitkvoten endast på kort, men inte lång sikt,
kan motverkas av en ökning av mervärdekvoten, samt att den kan motverkas av en storskalig
kapitalförstörelse (Marx, 1978d). Detta, att kapitalisterna orsakar ett fall i profitkvoten och
alltså motverkar sina egna motiv, framstår som en motsättning som är immanent hos kapitalet
och som riskerar att orsaka en lönsamhetskris (Marx, 1978e).
I denna undersökning kommer vi att använda oss av profitkvotens fallande tendens på ett
något modifierat sätt, där vi väljer att tolka Marx så, att det rör sig om att 𝑐 ökar i relation till
𝑛, och att 𝑐/𝑛, förutom att vara ett bättre mått på värdesammansättningen än Ω, dessutom är
explicit oberoende av mervärdekvoten (Shaikh, 1978b). Då vi noterar att det variabla kapitalet
i allmänhet är betydligt mindre än det konstanta kapitalet så kan vi av praktiska skäl låta 𝐢/𝑛,
där 𝐢 är det totala satsade kapitalet, vara ett approximativt uttryck för 𝑐/𝑛, där vi vidare låter
𝐢 approximeras av den totala kapitalstocken (Shaikh, 2011; Brenner, 2006; Edvinsson, 2005;
Cockshott et. al., 2009). Utifrån detta så kan vi skriva om profitkvoten som
𝑝! = π‘š
π‘š
π‘š+𝑣
1
𝑛
= ·
= ·
𝐢
π‘š+𝑣
𝐢
1 + 1/π‘šβ€² 𝐢
Den första av dessa faktorer är profitandelen som endast är en funktion av mervärdekvoten
och som därför är överbestämd av styrkeförhållandena mellan klasserna, medan den andra är
explicit oberoende av fördelningen mellan arbete och kapital, och kan förstås som den
maximala profitkvoten, vilket skulle vara den verkliga profitkvoten om kapitalisterna skulle
tillägna sig hela det av arbetarna producerade värdet. Vidare så menar vi att den maximala
profitkvoten endast under vissa omständigheter, det vill säga periodvis, tenderar att falla,
vilket den gör som en följd av att teknologisk förändring och dyra investeringar i fast kapital
tenderar att orsaka en relativ överproduktion som orsakar en hårdare konkurrens kapitalisterna
3
emellan och tvingar dem att sänka sina priser för att inte förlora marknadsandelar och
maximera avkastningen på sitt cirkulerande kapital (Shaikh, 1978b; Brenner, 2006). Är
ackumulationen och överproduktionen stor nog så kommer denna process att verka depressivt
på profitkvoten, och utöver denna punkt så kan vi tala om en absolut överproduktion av
kapital eller om en överackumulation av kapital. Vidare så kommer vi att förstå profitkvotens
utveckling som en process som är bestämd av flera processer. Denna kommer att utvecklas
som en funktion av mervärdekvoten – och därför av klasskampen och storleken på
reservarmén – samt av förhållandet mellan produktivitetsökningen 𝑝 , kapitalets
förslitningstakt 𝛿 , tillväxttakten π‘Ž av antalet arbetade arbetstimmar samt den andel 𝑖 av
mervärdet som ackumuleras. Mer specifikt så kommer profitkvoten vid konstant
mervärdekvot, att följa den dynamiska jämviktskvoten1 π‘βˆ— =
!!!!!
!
(Cockshott et. al., 2009;
Zachariah, 2009). Då både 𝑝 och Ξ΄ är beroende av såväl den teknologiska utvecklingen som
överproduktionens storlek, så kommer teknologin in som en bestämmande instans för
profitkvoten. Vid organisatoriska förändringar av arbetsprocessen kan, beroende på
förändringen ifråga, den maximala profitkvoten även stiga, då detta inte behöver leda till
överproduktion i samma utsträckning som vid investeringar i kapitalintensiv teknologi.
Slutligen så ser vi att höga ackumulationsnivåer kommer att verka depressivt på profitkvoten,
vilket påvisar dess motsägelsefulla karaktär.
Utifrån de utläggningar som vi gjort kan vi för det första dra de slutsatser, att det finns en
mångfald av former av kriser som kan drabba en kapitalistisk samhällsformation; för det
andra att en kris i allmänhet måste förstås som överbestämd av flera motsättningar; och för
det tredje att de moment som i sista hand är bestämmande för de motsättningar som utmynnar
i kapitalistiska kriser, är de samma som de som är konstituerande för själva den ekonomiskapolitiska perioden, inom vilken dessa motsättningar rör sig – nämligen kapitalackumulationen
och klasskampen, och mer specifikt deras bestämda förhållande och enhet.
Profitkvotens utveckling och stagflationskrisen
Vi är nu redo att påbörja vår undersökning kring den historiska processen som kulminerade i
dagens ekonomiska kris, och detta gör vi genom att undersöka profitkvotens utveckling i
Sverige. Statistiken som här används är huvudsakligen tagen från Edvinsson (2005), och
beräkningsmetoderna återfinns i Appendix. Figur 1 visar den maximala profitkvoten samt
mervärdekvoten hos det totala kapitalet i den privata sektorn mellan 1850 och 2000.
1
Utifrån ovanstående formel har författarna dragit den felaktiga slutsatsen att profitkvotens utveckling är
oberoende av löneutvecklingen, även om de korrekt noterar att dess kortsiktiga förändring kan försummas. Felet
ligger däri, att 𝑝 och 𝑖 är implicita funktioner av mervärdekvoten, vilket vi kan exemplifiera med två typfall. Om
vi antar att mängden mervärde som ackumuleras är konstant, så kommer den nya jämviktskvoten efter en
!
förändring av profitandelen från 𝜌! till 𝜌! att vara 𝑝!βˆ— = 𝑝!βˆ— !, vilket kommer att framstå som orsakat av en
!!
förändrad investeringsandel. Om vi istället antar konstant 𝑖 och antar att produktiviteten ökar proportionellt med
investeringarna, så får vi att 𝑝!βˆ— = 𝑝!βˆ— +
!! βˆ†!
!!!
. Om löneandelens derivata över en längre period är skild från noll,
så kommer förutsättningarna för såväl kapitalackumulationen och produktivitetsökningen att ha förändrats,
vilket omöjliggör det tidigare förhållandet mellan 𝑖 och de övriga termerna, vilket antyder att formelns linjära
kausaliteten bör ersättas med strukturell sådan, där alla variablerna bestäms relationellt.
4
Vi ser att den maximala profitkvoten, i enlighet med Marx, uppvisar en tendens till fall, från
68 % till 29 % mellan 1850 och 1940, till 22 % 1978, för att återhämta sig till 27 % år 2000.
Vi ser, vidare, att mervärdekvoten ökar från 48 % till 78 % mellan 1850 till 1915, för att falla
till omkring 44 % 1940, följt av ett ytterligare fall till 5 % 1978, slutligen följt av en ökning
till omkring 31 % år 2000. Den kombinerade effekten av dessa processer på profitkvoten ser
vi i Figur 2, som visar profitkvoten för hela den privata sektorn mellan 1850 och 2000.
Profitkvoten uppvisar, trots fluktuationer, en tydlig tendens till fall, vilket kan ses som ett
starkt stöd för Marx’ teori. Den faller från 18 % till 7 % mellan 1850 till 1940, för att sedan
fortsätta att falla till något under 1 % 1978, för att slutligen återhämta sig till 6 % år 2000.
Vi ska inte här undersöka determinanterna för profitkvotens utveckling före 1940, mer än att
konstatera vilket bidrag som mervärdekvotens respektive den maximala profitkvoten har haft
på profitkvotens fall mellan 1850 och 1940, vilket vi kan genom att göra en logaritmisk
5
differentiering följt av en linjär approximation i enlighet med
!"!
!!
β‰ˆ
!
!
!
!
!
+ !
!
!!!/!!
!
!!!/!!
. Vi
finner att av profitkvotens fall, som är på 59 %, så står den maximala profitkvotens fall för 89
%, medan mervärdekvoten står för de resterande 11 %. Vi kan alltså sluta oss till att den
maximala profitkvoten förklarar den större delen av detta fall.
I den stora depressionens efterföljd
För att kunna förstå orsakerna dagens kris så är det nödvändigt att sätta den i sitt historiska
sammanhang, och framförallt då i relation till den stora ekonomiska krisen som bröt ut under
70-talet samt de processer och motsättningar som ledde fram till den. Denna kris drabbade
först och främst, men långt ifrån uteslutande, hela den kapitalistiska kärnan, och kan sägas
åtminstone ha pågått under den större delen 70-talet och början på 80-talet (Shaikh, 2011;
Harvey, 2005a). Vi börjar därför vår undersökning i den kapitalistiska kärnan under perioden
mellan andra världskriget och 70-talet. Denna ekonomisk-politiska period kom att till stor del
få sin karaktär bestämd av en rad olika processer. Bland dessa har vi för det första 30-talets
stora, internationella ekonomiska depression som sådan. För det andra så har vi den
arbetarklass, som på grund av en tidigare extensiv fas av kapitalackumulationen vuxit i
storlek och organisationsgrad, och som följd av detta även i facklig styrka (Edvinsson, 2010).
För det tredje, så har vi den politiska kris som uppstod parallellt med och i intim relation till
den ekonomiska krisen. Denna politiska kris karakteriserades av att styrkeförhållandena
mellan klasserna inom staten – vilka klart var till kapitalistklassens favör och var strukturerad
kring en allians mellan den industriella och den finansiella borgarklassen – stod i motsättning
till den allt starkare fackliga och politiska arbetarrörelsen, samtidigt som de fungerande
politiska krafterna inom staten påvisade en oförmåga att lösa de rådande kriserna. Dessa
kriser orsakade i många länder en radikaliserad arbetarrörelse, i andra en växande fascistisk
rörelse som i Tyskland, Italien och Spanien kom att gripa regeringsmakten, vilket
kulminerade i ett världskrig, samtidigt som kommunismen, i och med Sovjetunionen
utveckling till en stormakt, framstod som en utmanare till det krisartade kapitalistiska
systemet. För det fjärde så har vi det sätt som dessa kriser kom att tillslut lösas på. Detta
skedde i relation till de förändrade ekonomiska förutsättningarna som kriget skapade, i det att
krigsekonomier kunde utvecklas i många av de viktigaste kapitalistiska länderna samtidigt
som de stora mängder kapital som förstördes under kriget skapade gynnsamma förutsättningar
för kapitalackumulation. I relation till detta och till en offensiv från arbetarklassen, så skedde
det en radikal förändring av de styrkeförhållanden som verkade genom staten. De politiska
strukturerna under denna period konstituerades av en klasskompromiss mellan å ena sidan
arbetarklassen, med stöd från andra folkliga skikt, och å andra sidan kapitalistklassen, där den
industriella fraktionen intog den dominerande positionen på den finansiella fraktionens
bekostnad (Duménil & Lévy, 2011a; Harvey, 2005a; Zachariah, 2010). Vi väljer att förstå den
politiska strukturen som en klasskompromiss, då arbetarklassen i och genom staten kunde
flytta fram sina positioner i motsättning till kapitalet, samtidigt som statsmakten
reproducerade såväl de kapitalistiska produktionsförhållandena som det kapitalistiska
produktionssättets position inom samhällsformationen som det dominerande
produktionssättet, och därför reproducerade den kapitalistiska klassens position som
härskande klass (Therborn, 1978). Av detta framgår det att denna klasskompromiss inte bör
6
förstås som ett jämviktstillstånd mellan klasserna som på något vis upphävde klasskampen,
utan som den form genom vilka klassmotsättningarna internaliserades inom staten.
De gyllene åren
Den ekonomisk-politiska period som konstituerades av denna klasskompromiss uppvisade en
del kännetecken. För det första så möjliggjorde arbetarklassens fackliga styrka en
reallöneutveckling, som fram till 70-talets början åtminstone var identisk med
produktivitetsutvecklingen, såväl i Sverige (Svanlund, 2009a) som, exempelvis, i USA
(Shaikh, 2011), samtidigt som arbetsförhållandena förbättrades radikalt för en stor majoritet
av arbetarna. För det andra så möjliggjorde arbetarklassens styrka även en ekonomisk politik
vars målsättning var en hög sysselsättningsnivå, vilket ytterligare förstärkte arbetarrörelsens
styrka (Kalecki, 1943). För det tredje så möjliggjordes denna höga sysselsättningsnivå, och
därmed även den progressiva reallöneutvecklingen, i sista hand av en hög investeringstakt
(Zachariah, 2010), såväl från industrikapitalets som statens sida. Den förstnämnda
möjliggjordes genom de fördelaktiga styrkeförhållandena för den industriella fraktionen av
kapitalistklassen i relation till den finansiella fraktionen. Restriktioner mot finanskapitalet
infördes av staten, vilka minimerade möjligheterna för investeringar i främmande länder med
eventuellt högre avkastning. Samtidigt stimulerades finanskapitalet, genom att hålla
realräntorna på låga nivåer, till att investera sitt kapital inom industrin, och fylla en
funktionell roll i relation till det industriella kapitalet (Duménil & Lévy, 2011a). Statens höga
investeringsnivåer, å andra sidan, möjliggjordes delvis genom en hög beskattning av
kapitalistklassen. För det fjärde så användes dessa statliga investeringar å ena sidan för att,
genom att styra den effektiva efterfrågan via höga löner, hög sysselsättning och höga
investeringsnivåer anpassade till konjunkturcykeln, undvika ett scenario av relativ
överproduktion, och å andra sidan utveckla befolkningens välstånd, vilket möjliggjorde en
utveckling av ekonomiskt improduktiva, offentligt styrda välfärdsinstitutioner inom bland
annat hälsa, utbildning och pension (Duménil & Lévy, 2011a; Zachariah, 2010). Ovanstående
processer lade grunden för de 20 relativt krisfria åren som följde efter det andra världskriget,
som karakteriserades av hög tillväxt och utvecklad välfärd för arbetarklassen, och som därför
har kommit att kallas för den västerländska kapitalismens gyllene år.
De gyllene årens motsättningar och stagflationskrisen
Denna ekonomiska-politiska period var dock inte fri från motsättningar, och dessa
motsättningar skulle komma att orsaka en stor ekonomisk och politisk kris. Denna mångfald
av motsättningar, som var överbestämmande i relation till den historiska process som ledde
fram till upphävandet av denna period, ska vi nu studera närmare.
För det första så ledde de höga nivåerna av kapitalackumulation till en global överproduktion
och överackumulation av kapital, som förvärrades avsevärt av Europas och Japans
ekonomiska återhämtning efter andra världskriget. I Sverige orsakade detta ett fall hos den
maximala profitkvoten från 29 % till 22 % mellan 1940 och 1978. För det andra så tenderade
arbetarklassens fackliga styrka att växa i den kapitalistiska kärnan som en konsekvens av den
omfattande kapitalackumulationen och den institutionaliserade klasskompromissen, vilket gav
upphov till allt högre reallöner och orsakade ett fall i mervärdekvoten från 44 % till 5 %
mellan 1940 och 1978. Dessa två faktorer tillsammans ledde till att profitkvoten föll från 7 %
7
till 1 % mellan 1940 och 1978. Vi kan, genom att kasta en blick över andra empiriska studier
som gjorts om ämnet (Cockshott et. al., 2009; Zachariah, 2009), dra slutsatsen att Sveriges
profitkvot under denna period låg en bra bit under genomsnittet för länder i den kapitalistiska
kärnan, där profitkvoterna för i princip alla dessa länder uppvisade samma tendens. Vidare: av
detta fall på 88 % står, approximativt, kapitalets ökade värdesammansättning för 24 % medan
den fallande mervärdekvoten står för resterande 76 %. Profitkvoten har alltså fallit, såväl på
grund en stigande värdesammansättning hos kapitalet som på en fallande mervärdekvot. För
det tredje så krävde de höga statliga investeringsnivåerna, som vi ovan nämnt, höga
kapitalskatter, vilka fick en ytterligare depressiv effekt på profiterna. Å andra sidan så
tenderar handlingsutrymmet för staten att minska i samma utsträckning som profiterna
minskar och arbetslösheten ökar, då den improduktiva sektorn och det sociala
trygghetssystemen huvudsakligen måste finansieras av den produktiva sektorn. Det uppstod
därför en motsättning, då profitkvoten föll och kapitalackumulationen minskade samtidigt
som andelen av arbetskraften inom den offentliga sektorn blev allt större. För det fjärde så
svarade de industriella kapitalisterna, i enlighet med att profiten är produktionens överordnade
mål, på de fallande profitkvoterna genom att försöka höja priserna, vilket i kombination med
arbetarnas höga löneökningar ledde till en allmän inflation. Denna inflation står i direkt
motsättning till finansens intressen, då den kancellerar den profit som kommer från
kapitalräntan och alltså minskar realräntan, fattad som differensen mellan räntefoten och
inflationen. Finanskapitalisterna, som även dem uteslutande drivs av profitmotivet, svarade på
detta genom att höja räntorna. Inflationen och den långa räntans utveckling i Sverige kan vi se
i Figur 3 (Riksbanken, 2011a; SCB, 2013a).
Inflationen, som i Sverige hade legat på i genomsnitt 4 % mellan 1940 och 1969, hamnade i
genomsnitt på något över 9 % mellan 1970 och 1982, samtidigt som de långa räntorna höjdes
från 3-5 % under 1940-1960 till mellan 9-14 % under 1976-1992. Dessa utvecklingar kan
jämföras med USA, där vi vi noterar att processerna då inflationen och räntan stiger är nära
identiska i de bägge länderna, medan nedgångarna i det svenska fallet är förskjutet flera år
framåt (BLS, 2013a). För det femte så stod denna höjning av räntan i motsättning till
industrikapitalets ekonomiska intressen, då de höjda räntorna fick en ytterligare depressiv
effekt på företagarvinsten, och detta förutom att förvärra lönsamhetsproblemen för industrin,
8
även skärpte motsättningarna mellan fraktionerna inom kapitalistklassen. För det sjätte så är
företagarvinsten drivkraften för kapitalackumulation (Shaikh, 2011). Är denna låg så kommer
finanskapitalisterna att föredra att investera sitt penningkapital passivt istället för att aktivt
transformera det till produktivt kapital. Dessa processer producerade en kapitalackumulation
som i många länder såväl begränsades till sitt omfång som till de produktiva effekter som de
orsakade för de verksamma industriella kapitalisterna, samtidigt som den globala
överackumulationen orsakade stora kriser inom vissa relativt monopoliserade,
kapitalintensiva branscher såsom stålindustrin, varvsindustrin och bilindustrin (Tabb, 2010).
Krisen skapade en allmän stagnation med periodvisa recessioner i hela den kapitalistiska
kärnan, där arbetslösheten bland OECD-länder ökade från 2.6 % till 7.8 % mellan 1973 och
1984 (Therborn, 1985).
Krisens utveckling i Sverige påvisade några särskilda karakteristika. Arbetslösheten, som
under krisens djupaste fas fördubblades men förblev under 4 %, var tillsammans med
Schweiz, Japan och Norge de lägsta bland OECD-länderna (Therborn, 1987). Att
arbetslösheten inte blev högre möjliggjordes till stor del av att staten fortsatte att använda sig
av en aktiv keynesiansk politik med fortsatt höga offentliga investeringsnivåer, med ökade
statliga underskott som följd. Samtidigt så sjönk de privata investeringsnivåerna som en
konsekvens av den låga profitkvoten, som i Sverige förblev betydligt lägre än genomsnittet i
OECD-länderna. Investeringsnivån, som under de gyllene åren hade nått 25 % av BNP, sjönk
därför till 18 % av BNP under början av 80-talet (Edvinsson, 2010; Svanlund, 2009b). Men
då krisen till sin karaktär inte handlade om relativ överproduktion, utan om låg profitablitiet
och överackumulation av kapital, så lyckades man inte undvika krisens negativa
konsekvenser: de var fruktlösa i relation till den internationella kris som hade lamslagit en
stor del av den mest kapitalintensiva industrin, där stål- och varvsindustrierna, som hade vart
bland de mest framgångsrika branscherna i Sverige under efterkrigstiden, påverkades särskilt
hårt och den senare tillslut nästan helt kom att utplånats (Östberg, 2012). Tillväxten som
mellan 1945-1970 låg på i genomsnitt 4.2 % var endast 1.5 % under tidsperioden 1971-1982,
där ekonomin var i recession 1977-1978 och 1981 (Edvinsson, 2005).
Den kris och de processer, som vi ovan här har nämnt, kom att avsluta den västerländska
kapitalismens gyllene år. Denna kris, som å ena sidan karakteriserades av låg tillväxt,
periodiska recessioner och en hög arbetslöshet, och å andra sidan en skenande inflation, kom
på grund av denna enhet att få namnet stagflationskrisen. Krisen, som i första hand måste
förstås som en lönsamhetskris producerades av ett långsiktigt fall i profitkvoten, vilket i sin
tur orsakades av en hög kapitalackumulation i kombination med de för arbetarklassen
fördelaktiga styrkeförhållandena mellan klasserna, som orsakade en sjunkande mervärdekvot
– det vill säga, krisen orsakades just av de processer som hade gjort denna ekonomiskpolitiska period ”gyllene”. Vi drar slutsatsen att krisen bör förstås som en enhet av
överackumulationskris och en profit squeeze-kris, samtidigt som de motsättningar som
orsakade krisen måste förstås som immanenta och konstituerande för denna period.
Profitkvotens återhämtning och stagflationskrisens lösning
Stagflationskrisen utgjorde ett allvarligt hinder för den utvidgade reproduktionen av kapitalets
totalprocess, och för att kunna reproducera det kapitalistiska systemet som sådant var det
9
nödvändigt att återställa kapitalets förmåga att tillägna sig det av arbetarna producerade
mervärdet – det vill säga, det var nödvändigt att profitkvoten återhämtade sig från de mycket
låga nivåer, som de hade legat på under krisens djupaste fas. För en stor majoritet av länderna
i den kapitalistiska kärnan (Cockshott et. al., 2009) så antingen återhämtade sig profitkvoten i
olika utsträckning under 80- och 90-talet, eller så slutade den att falla. Som vi kan se i Figur
2, som visar profitkvotens återhämtning från 1 % till 6 % mellan 1978 och 2000, så är Sverige
inget undantag. Genom att se på andra studier (Zachariah, 2009; Cockshott et. al., 2009) så ser
vi även att denna profitkvot inte heller tenderade att falla efter 2000.
För att återställa profitkvoten så var det nödvändigt för mervärdekvoten att återhämta sig. I
Figur 1 ser vi att denna mycket riktigt återhämtade sig, från 5 % till 31 % mellan 1978 och
2000, vilket orsakade att löneandelen av nationalinkomsten sjönk med omkring 15 %, till
under 60 % mellan mitten av 70-talet och slutet av 90-talet (Svanlund, 2009b). Vi bör nu
fråga oss, hur denna ökning av mervärdekvoten kunde ske. Svaret finner vi genom att notera
att det kapitalistiska systemet, parallellt med att det var i en djup ekonomisk kris, även
försattes i en politisk kris. Dessa kriser skapade ett tillstånd av skärpta motsättningar, dels
mellan arbete och kapital, dels mellan den industriella och den finansiella fraktionen av
borgarklassen. Den politiska krisen grundade sig i att de rådande politiska strukturerna, som
byggde på de då existerande styrkeförhållandena, hade hamnat i opposition till de rådande
produktionsförhållandena, varför de ekonomiska-politiska strukturerna som sådana behövde
förändras. Den instans, som under en politisk kris i sista hand bestämmer i vilken riktning
strukturerna förändras, är klasskampen, som vi nu ska undersöka närmare.
Klasskampens första fas: Arbetarklassens offensiv och misslyckande
Arbetarklassen i den kapitalistiska kärnan tenderade, som vi tidigare sagt, att växa i styrka
som en effekt av klasskompromissen, och var vid 70-talskrisen såväl starkare, bättre
organiserad och ofta radikalare än under tidigare historiska perioder. Arbetarrörelsen började
därför, i många länder, att ta ett politiskt initiativ för reformer som ytterligare skulle förskjuta
styrkeförhållandena till arbetarnas fördel under krisens första fas. Denna hade varit omöjlig
om det inte vore för styrkan och militansen hos den utomparlamentariska arbetarrörelsen som
gick till offensiv, då en strejkvåg spred sig i Sverige (Medlingsinstitutet, 2013) och i stora
delar av kärnan (Laborsta, 2013). De reformistiska partierna pressades med andra ord till att
ge efter och politiskt verka för arbetarnas krav, då de genom staten var tvungna att hålla
samman en samhällsformation som genomkorsades av allt starkare motsättningar (Clarke,
1988). Bland de internationellt sett mer radikala reformerna som den fackliga rörelsen
kämpade för, så har vi LO:s förslag om löntagarfonder, som skulle innebära att en del av
vinsterna från högproduktiva företag skulle läggas i fonder som skulle ägas av
löntagarkollektivet. LO lyckades få det socialdemokratiska partiet att verka för dessa inför
valet 1976, fastän en stor del av partiets ledning motsatte sig förslaget. Socialdemokraterna,
som innehaft regeringsmakten sedan 1932, förlorade dock valet, och löntagarfonderna
infördes inte heller efter socialdemokraternas valseger 1982, även om en vinstskatt som gick
under samma namn infördes 1983. Den internationella arbetarrörelsen hann aldrig
framgångsrikt implementera några radikala reformer under krisen, och när de väl försökte så
möttes de av stora problem: exempelvis så orsakade nationaliseringarna av industrier och
banker i Frankrike 1981 en massiv kapitalflykt följt av stora makroekonomiska problem,
10
vilket ledde till att denna radikala linje övergavs av samma regering två år senare (Zachariah,
2010), och som en följd av de militanta fackens tillgodosedda krav så ökade den brittiska
statens underskott till den grad att de höll på att gå i konkurs och behövde räddas av IMF
1976, efter vilket den sittande Labour-regeringen tvingades genomföra stora nedskärningar i
de statliga utgifterna (Clarke, 1988). Hur som helst så måste det faktum att arbetarrörelsens
krav aldrig till fullo realiserades förstås i relation till dels konjunkturella politiska-ideologiska
processer inom klasskampens fält, som i vissa länder orsakade förluster för de reformistiska
partierna i de parlamentariska valen; dels i relation till att arbetarrörelsen fokuserade på att
reproducera klasskompromissen, vilket oberoende av hur offensiv arbetarrörelsen var, till sin
princip var en defensiv åtgärd som stod i opposition till det rådande tillståndet; dels till den
strukturella klyfta som existerade mellan den utomparlamentariska, den kommunistiska och
den reformistiska-parlamentariska arbetarrörelsen, som gjorde att de vid krisens utbrott inte
hade några klara strategier för en radikal lösning av samhällsformationens grundläggande
motsättningar, och när de väl fanns så saknades förutsättningar för att implementera dem; och
dels till det strukturella förhållandet mellan staten och den kapitalistiska ekonomin, vilket
under krisen hade producerat ett minskande handlingsutrymme för staten och minskat
möjligheten till genomförandet av de storskaliga ekonomiska-politiska förändringar till
arbetarklassens gagn, som situationen krävde (Zachariah, 2009; Harvey, 2005b).
Klasskampens andra fas: Kapitalets första offensiv
Borgarklassen och deras politiska representanter såg, å sin sida, krisen såväl som ett hot mot
den klassmakt som de väl hade kvar och en möjlighet till att återställa den klassmakt som
hade gått förlorad genom klasskompromissen. Det projekt som de antog sig att genomföra
behöver därför förstås såväl ekonomiskt, i det att profitkvoten behövde återställas, som
politiskt, i det att klasskompromissen behövde upplösas, vilket implicerade att de objektiva
grunderna för arbetarklassens styrka behövdes brytas ner. I flera länder i den kapitalistiska
kärnan följdes därför arbetarklassens offensiv av en motoffensiv från borgarklassen, som
under 70-talet hade börjat organisera sig effektivt i hela den kapitalistiska kärnan (Harvey,
2005b). Misslyckandet under arbetarklassens offensiv hade redan bidragit till att förskjuta
styrkeförhållandena till kapitalets fördel, men endast som ett negativt moment till de stora
statliga underskotten som underminerade den reformistiska arbetarrörelsens politiska praktik.
Men förskjutningen konstituerades först som sådan, positivt, genom implementeringen av en
nyliberal eller monetaristisk politik, med vilken vi menar en politik i enlighet med kapitalets
intressen, som medför att låg inflation och höga realräntor är överordnat låg arbetslöshet, en
systematisk implementering av skattesänkningar för kapitalet samt privatiseringar och
nedskärningar inom den statliga sektorn, samt en avreglering av arbetsmarknaden och
finansen. Då denna politik främst verkar i enlighet med finansens intressen, så är det inte
förvånande att den i kärnan först utvecklades och implementerades i världens finansiella
centrum, USA och Storbritannien, under ledning av den finansiella fraktionen av kapitalet, i
motsättning till framförallt arbetarklassen, men i viss utsträckning även till den industriella
fraktionen. I dessa länder, under Thatcher och Reagans presidentskap, angreps arbetarklassen
genom att flera av arbetarklassens starkaste industriella fästen utsattes för konkurrens genom
att istället importera billigare produkter, samtidigt som realräntan chockhöjdes, vilket försatte
en stor del av de största industrierna i konkurs, och arbetslösheten tilläts stiga över 10 %,
11
vilket förvärrades av storskaliga nedskärningar inom den statliga sektorn. Detta orsakade en
motoffensiv från arbetarklassen, och politiken kunde slutligen endast implementeras genom
att använda de repressiva statsapparaterna mot den fackliga rörelsen, som tillslut kuvades och
miste en stor del av sitt politiska inflytande.
Även den svenska borgarklassen hade börjat organisera sig på ett effektivare sätt, där främst
SAF kom att växa i storlek och betydelse under 70-talet (Harvey, 2005c). Kapitalet lyckades
inför 1976 års val genomföra en framgångsrik ideologisk offensiv, där målet var att vinna
över delar av mellanskikten till sida och återta regeringsmakten. Kapitalets första stora
offensiv kom i 1980 års avtalsrörelse, då SAF genom att lägga ett bud på en 0 % löneökning
provocerade ut LO i en storstrejk på 100 000 arbetare, som följdes av att över 700 000
arbetare lockoutades2, där SAF:s mål var att staten skulle komma in som tredje part och stödja
kapitalet i löneförhandlingarna (Kjellberg, 2011). Den borgerliga regeringen bedömde dock
att de inte hade kunnat besegra facken i en direkt konfrontation, varför strategin misslyckades,
och denna regering endast skapade förutsättningarna för fortsatt kapitalistisk produktion.
Dessa förutsättningar skapades huvudsakligen genom att upphäva de framsteg som den
fackliga rörelsen uppnått under det tidiga 70-talet, genom att under den borgerliga
mandatperioden fördubbla arbetslösheten till nära 4 % samtidigt som valutan devalverades
med 20 % 1976-1977 följt av en ytterligare devalvering med 28 % 1982 under
socialdemokratiskt styre, vilket fick effekten att reallönerna 1983 hade sjunkit med 8 % av
1976 års nivå samt att mervärdekvoten ökade från 5 % till 24 % mellan 1976 och 1984, vilket
givet profitkvotens återhämtning från 1 % till 4 % mellan 1978 och 1984 även var kapitalets
mest akuta behov. Parallellt med detta så skenade statens underskott, och nettostatsskulden
ökade från 0 % till över 40 % av BNP mellan det sena 70-talet och det tidiga 80-talet,
samtidigt som den offentliga sektorn dränerade staten på resurser (SCB, 2006).
Klasskampens tredje fas: Arbetarklassens defensiv
Den avsevärt sämre politiska konjunkturen för arbetarpartierna samt de stora statliga
underskotten ledde till att socialdemokraterna under 80-talet inte längre gick till en offensiv,
och den institutionaliserade kompromissen mellan klasserna reproducerades istället defensivt.
Å ena sidan så fortsatte därför en keynesiansk politik att implementeras i viss utsträckning,
och arbetslösheten sjönk därför åter till 2 % under slutet på 80-talet. Å andra sidan så förblev
profitkvoten låg, och den årliga tillväxten låg mellan 1982 och 1990 endast på strax över 2 %
(Edvinsson, 2005), samtidigt som inflationen åter ökade under 80-talets andra hälft till över
10 % 1990. För att stimulera kapitalackumulationen så implementerades därför även en delvis
monetaristisk politik, där partiet sänkte skatterna för höginkomsttagare samtidigt som
kreditsystemet avreglerades för att stimulera den svagare inhemska efterfrågan, och
socialdemokraterna försökte övertyga LO att begränsa sina löneökningskrav för att återställa
profitabiliteten. För att hålla statsskulden nere så privatiserades delar av statliga företag,
samtidigt som finansen fick ett allt större genomslag i penningpolitiken och realräntan steg.
2
SAF:s ordförande Curt Nicolin sa om detta: ”Om vi ska värdera en lockout i ljuset av om det lönar sig att tjäna
0.5 % i ett avtal är svaret på förhand givet: det lönar sig icke. Om vi emellertid frågar oss om det är rimligt att
genomföra en lockout vart 25:e år och förutser vilka effekter detta kan få förförhandlingarna under 25 år, blir
svaret radikalt annorlunda.” Ur Kjellberg (2011), s.38.
12
Socialdemokratin hade, på grund av sin defensiva politik som de kapitalistiska förhållandena
krävde, under sin mandatperiod hamnat i en allvarlig konflikt med LO-kollektivet, som var
fortsatt militanta och utan några större resultat satte hård press på socialdemokraterna –
däremot så lyckades de få mervärdekvoten att falla från 25 % till 16 % mellan 1986 och 1990,
varför profitkvoten halverades mellan 1986 och 1991. Konflikten kulminerade i att den
fackliga kollektivanslutningen från LO till SAP avskaffades 1987, vilket avsevärt minskade
arbetarklassens representation i partiet, samtidigt som det socialdemokratiska partiet snabbt
minskade i medlemsantal från över en miljon under slutet av 80-talet till omkring 250 000
under början av 90-talet (Östberg, 2012). Den stora skillnaden mellan socialdemokratins roll i
klasskampen under 70- och 80-talen kan hur som helst sägas vara, att de under den förra
perioden, under hård press från den organiserade arbetaklassen, tvingades att reproducera
klasskompromissen genom en offensiv; medan de under den senare försökte reproducera
klasskompromissen defensivt, i uttalad motsättning till det stora arbetarkollektivets intressen.
Klasskampens fjärde fas: Kapitalets andra offensiv och 90-talskrisen
Dessa processer förberedde för den ytterligare förskjutning av den ekonomiska politiken som
var nödvändig för att återställa kapitalets lönsamhet, något som istället skulle komma att
implementeras av kapitalet, representerade av den borgerliga regeringen som kom till makten
1991 – samma år som Sverige hamnade i en mycket djup recession. Denna kris måste förstås
som överbestämd av flera olika processer, och vi ska här endast kortfattat beskriva de som vi
ser som de mest fundamentala. För det första så hade den nu avreglerade kreditmarknaden
lett till att den privata skuldsättningen ökade mycket kraftigt, från 98 % av hushållens
disponibla inkomst 1985, då kreditmarknaden avreglerades, till 130 % 1988. Då en stor del av
lånen användes för fastighetsköp så ledde detta till en kraftig ökning av efterfrågan på
bostadsmarknaden med följd att de reella bostadspriserna ökade med 35 % mellan 1985 och
1991 (SCB, 2013b). För det andra så ledde de låga profiterna i resten av industrin till att en
stor mängd kapital kom att koncentreras inom den lönsamma fastighetsbranschen. Och för det
tredje så ledde den låga arbetslösheten i kombination med den låga profitkvoten till en hög
inflation, vilket producerade höga räntenivåer, vilket fick till följd att de höga skulderna snart
följdes av att hushållens räntebetalningar ökade, vilket dels fick effekten att utlåningen
minskade med en lägre efterfråga på bostäder som följd, och dels att de pengar, som tidigare
hade använts för att köpa konsumtionsartiklar på marknaden nu förblev osålda, då pengarna
istället användes till att betala av lånen. Den relativa överproduktionen, som latent hade
skapats i och med de fallande lönerna under kapitalets första offensiv och som undvikits
genom den ökade skuldsättningen, hade nu blivit manifest. Effekten blev att bostadsbubblan
sprack och bostadspriserna föll med 25 % mellan 1991 och 1993 (SCB, 2013b), med vilken
stora delar av finansbranschen följde samtidigt som konsumtionen minskade kraftigt. Sverige
gick, parallellt med en internationell lågkonjunktur, in i en djup recession, och hade negativ
tillväxt mellan 1991 och 1993, och arbetslösheten inom den privata sektorn ökade drastiskt.
Det var i kombination med denna mindre depression som en monetaristisk politik på riktigt
kom att implementeras och befästas i Sverige. Skattebetalarna fick stå för en stor del av det
räddningspaket som användes för att rädda flera av de största bankerna. Konsekvensen av
detta räddningspaket blev en ökning av statsskulden till över 60 % av BNP 1995 (SCB, 2006).
Istället för att som under 70- och 80-talen investera i den offentliga sektorn för att motverka
13
den ökade privata arbetslösheten, så svarade istället staten på detta genom storskaliga
privatiseringar samtidigt som massiva nedskärningar följde inom den offentliga sektorn, med
en ökning av arbetslösheten till över 10 % som följd. Dessa processer orsakade att den
inhemska efterfrågan minskade drastiskt, vilket i sin tur orsakade en hastigt fallande inflation,
med ökade realräntor som följd och ett minskande incitament för kapitalackumulation.
Situationen producerade en motsättning mellan de industrier som producerade för den
inhemska marknaden och de som producerade för världsmarknaden, då en högre intern
efterfråga hade stimulerat den ena på den andras bekostnad och vice versa. För att hindra
nedgången i tillverkningsindustrin, som drabbades mycket hårt, så avskaffades 1992 den fasta
valutakursen, vilket fick som följd att inflationen kunde bekämpas effektivt och exporten
stimulerades på den inhemska efterfrågans bekostnad genom devalveringar av kronan, varför
den svenska industrin i större utsträckning än tidigare underkastade sig världsmarknadens
krav, och vände sig mot denna för att finna efterfrågan som behövdes (Lundborg, 2001). Den
sammantagna effekten på den svenska industrin blev att antalet arbetare inom industrin föll
från strax över en miljon 1989 till 790 000 1994 och för att fluktuera kring 830 000 under 90talets andra halva (Edvinsson, 2005). Arbetarklassens svar på denna offensiv ser vi i Figur 4,
som visar antalet strejker i Sverige mellan 1965 och 2012 (Medlingsinstitutet, 2013).
Vi ser hur antalet strejker, som under 70- och 80-talen var 140 respektive 120 per år, under
krisåren endast låg på strax över 20 per år, och sjönk ytterligare därefter. LO:s motoffensiv
uteblev alltså, och var under kapitalets offensiv passiva, vilket gjorde så att en konfrontation
mellan arbetarna och den repressiva apparaten uteblev. Denna passivitet lär förstås i relation
till den försvunna politiska representation som LO-kollektivet inte längre hade hos
socialdemokraterna, samt avsaknaden av politiska alternativ som kunde ge en effektiv lösning
av krisen i enlighet med arbetarnas intressen, vilket i kombination med den höga
arbetslösheten gjorde så att arbetarna, av rädsla för att förlora sina jobb, inte gick ut i vilda
strejker i samma utsträckning som tidigare. Socialdemokraterna, som i konflikten med LO
hade distanserat sig från arbetarkollektivet, tvingades att konfrontera statens minskade
handlingsutrymme samtidigt som deras politiska linje i allt större utsträckning blev influerad
av monetarismen. De upphävde inte heller några av de avregleringar eller privatiseringar som
infördes under krisen när de återfick regeringsmakten 1994. Istället så verkade de för
14
ytterligare monetaristiska åtgärder och var – i uttalad motsättning till majoriteten av LO:s
medlemmar – pådrivande för EU-medlemskapet 1995, efter vilket den monetaristiska
politiken slutligen befästes genom EU-grundlagen. När socialdemokratin väl försökte minska
arbetslösheten så gjorde de detta genom att verka för en återhållsam löneutveckling från LO:s
sida, vilket ytterligare ledde till att förvärra schismen, samtidigt som den återhållsamma
löneutvecklingen inte fick någon märkbar effekt på arbetslösheten. Efter socialdemokratins
distansering från LO och dessas minskande militans så försvann de politiska grunderna för en
klasskompromiss, och istället för att som under 70-talet utöva påtryckningar på partiet för att
radikalisera deras politiska agenda så svarade LO genom att långsamt följa efter partiet, och
när de väl strävat efter att återupprätta något som skulle kunna liknas med en kompromiss, så
har det ofta skett på kapitalets villkor. Under 2000-talet implementerades ytterligare
monetaristiska åtgärder av socialdemokraterna, och förskjutningen av styrkeförhållandena
accelererade ytterligare under den borgerliga regeringen som innehaft regeringsmakten sedan
2006, vilka systematiskt har underminerat förutsättningarna för facklig kamp.
Den nyliberala perioden och mervärdekvotens återhämtning
På dessa sätt kom den nyliberala ekonomiska-politiska perioden att införas, som en
kombinerad effekt av kapitalets offensiv och den strukturella motsättning som i
stagflationskrisens skugga hade skärpts mellan den kapitalistiska produktionen och staten, där
bägge av dessa moment måste förstås i relation till den fallande profitabiliteten. Den politiskekonomiska period, vars politiska premisser utgjordes av upplösningen av efterkrigstidens
klasskompromiss, konstituerades i den kapitalistiska kärnan genom återupprättelsen av
kapitalets hegemoni över arbetet, där den finansiella fraktionen globalt intog den dominerande
positionen. Perioden uppvisar några karakteristika, som skiljer den från den tidigare perioden.
För det första så ersattes en politik för full sysselsättning med en med mål att bekämpa
inflationen. Den huvudsakliga metoden som implementerades för detta var genom att skapa
en mycket hög arbetslöshet. Denna, som låg på strax under 3 % under 80-talet, steg till över 9
% mellan 1993 och 1997, för att sedan ligga mellan 6 % och 8 % under 2000-talets första
halva (SCB, 2013h). Arbetslösheten under 90-talet och framåt låg alltså på helt andra nivåer
än tidigare, och vi drar slutsatsen att skapandet av en allt större industriell reservarmé – vilket
är ett av de mest verkningsfulla sätt genom vilket fackföreningsrörelsen styrka kan
undermineras – måste förstås som en stor framgång för kapitalet, vars positioner kunde
förflyttas framåt på arbetarnas bekostnad. För det andra så avreglerades det internationella
kapitalflödet, vilket fick följderna att olönsamt kapital kunde flytta till periferin och semiperiferin. Denna storskaliga kapitalflykt möjliggjordes av de stora industriella reservarméerna
som i och med öppnandet av framförallt Kina och Indien stod till kapitalets förfogande. Detta
skapade en större ”effektiv” industriell reservarmé även i den kapitalistiska kärnan, då de
inhemska kapitalisterna blev i stånd att hota med att flytta produktionen utomlands, vilket
underminerade arbetarnas möjlighet att försvara eller ytterligare befästa sin position i relation
till kapitalet. Den sammantagna effekten av kapitalflykten var hur som helst ett ökat flöde av
mervärde från periferin och semi-periferin till den kapitalistiska kärnan, samtidigt som kärnan
i olika utsträckning deindustrialiserades, vilket ytterligare försvagade fackföreningarna som
under efterkrigstiden hade sina starkaste fästen inom den tunga industrin. En ytterligare effekt
av det avreglerade kapitalflödet var att produktionen i större utsträckning än tidigare skedde
15
för världsmarknaden, och exportens andel av BNP i Sverige ökade från omkring 20 % under
60-talet till över 50 % under 2000-talet (Edvinsson, 2010). Slutligen så avskaffades även
hinder för finanskapitalets cirkulation, vilket producerade en lavinartad ökning av handeln
med värdepapper och krediter. För det tredje så minskade beskattningen av kapitalet under
den nyliberala perioden. Den svenska bolagsskatten sänktes under 90-talskrisen från 52 % till
30 % (Carroll et. al., 2012), för att sedan ytterligare sänkas till 22 % 2013 (Skatteverket,
2013). Detta ökade profiterna på bekostnad av ett minskat handlingsutrymme för staten,
varför såväl nedskärningar inom den offentliga sektorn som privatiseringar följde i flera
länder. Privatiseringen av den offentliga sektorn skapade dessutom nya, lönsamma marknader
för kapitalet, vilka bidrog till att höja den genomsnittliga profitkvoten. För det fjärde så
tenderade, som en följd av fackföreningsrörelsens marginalisering, löneförhandlingarna att
decentraliseras, vilket i kombination med den avreglerade arbetsmarknaden skapade
förutsättningarna för utvecklingen av en sektor med prekära arbetsförhållanden och
anställningsformer. Inte sällan skapade detta en skiktning inom arbetarklassen baserad på kön,
etnicitet och ålder. Dessa förhållanden, i kombination med den höga arbetslösheten och
nedskärningarna inom den offentliga sektorn, producerade en ackumulation av det sociala
eländet i den ena polen av samhället, vilket återverkade på arbetarklassens situation i stort och
bidrog till att återställa kapitalets herravälde inom arbetsprocessen och hålla arbetskraftens
värde nere. Parallellt med detta så utvecklades en allt högre koncentration av rikedom hos
samhällets högsta skikt. Vi kan dra slutsatsen att arbetarrörelsens marginalisering var
identiskt med att den starkaste kraften mot ökad social ojämlikhet avskaffades, varför den
kapitalistiska ackumulationens allmänna lag oförmedlat kom till uttryck och Ginikoefficienten, som under 80-talet fluktuerade kring 0.20, under 90-talet ökade drastiskt och
2007 låg på 0.33 (SCB, 2013c). För det femte så tenderade reallönerna, som en effekt av
dessa processer, att i olika utsträckning stagnera eller sjunka i de flesta utvecklade
kapitalistiska länderna. Figur 5 visar reallöneutvecklingen för hela den privata sektorn i
Sverige mellan 1945 och 2000, samt reallöneutvecklingens trend mellan 1945 och 1976.
Vi ser att reallönerna sjönk med 8 % från 1976 till 1983, för att sedan återhämta sig till
omkring 7 % över 1976 års nivå mellan 1989-1995. Sammantaget kan vi alltså dra slutsatsen
16
att reallönerna i princip stagnerade mellan 1976 och 1995. Hade reallönerna från 1976-1995
istället växt i samma takt som under de gyllene åren, så hade de varit 40 % högre än 1976 års
nivå. Denna reallöneutveckling gäller vidare för hela den privata sektorn, och omfattar även
lönearbetare som inte tillhör arbetarklassen. Ser vi på reallöneutvecklingen för typiska
arbetarklassektorer i Sverige, så finner vi att dessa aldrig återhämtade sig (Svanlund, 2009b).
Vi bör nu ställa oss den helt fundamentala frågan: var denna förändring nödvändig? Svaret
måste samtidigt bli jakande och nekande. Svaret blir ett ja då vi betraktar processen negativt,
som upplösningen av de rådande strukturerna. Figur 6 visar den verkliga och den
lönejusterade profitkvoten, vilken visar hur profitkvoten hade utvecklats ifall reallönerna från
1976 och framåt hade utvecklats i enlighet med dess trend mellan 1945-1976.
Vi ser att profitkvoten hade fortsatt att falla och aldrig hade återhämtat sig från krisens låga
nivåer. Under sådana förhållanden är kapitalistisk produktion omöjlig, och vi kan dra
slutsatsen att mervärdekvotens återhämtning var ett nödvändigt moment för att reproducera de
kapitalistiska produktionsförhållandena. I den utsträckning som mervärdekvotens
återhämtning endast var möjligt genom att upphäva klasskompromissen så var det nyliberala
projektet, förstått som återställandet av ekonomisk och politisk klassmakt, nödvändigt. Vi är
alltså inte främmande för tesen att klasskompromissen i dess dåvarande former av
nödvändighet behövde upphävas i den kapitalistiska kärnan, antingen det skedde genom att
återinföra kapitalets herravälde över arbetet eller genom att upprätta arbetarnas herravälde
över den samhälleliga produktionen, genom att införa en samhällelig ägandeform över
produktionsmedlen och ställa ekonomin under arbetarnas demokratiska kontroll.
Om vi å andra sidan betraktar hur perioden som sådan konstituerades i sin positiva existens så
blir svaret mer kluvet, då krisen bör förstås som en komplex process vars grundläggande
motsättningar var överbestämda av en mångfald av processer. Klart är, i varje fall, att den
höga inflationen, statens underfinansiering och den låga profitkvoten framstod som problem
som behövde lösas, och finanskapitalet hade de strukturella förutsättningarna för att
genomföra dem. Givet att finanskapitalet intog den hegemoniska positionen i det maktblock,
där även industrikapitalet ingick, så framstår nödvändigheten av implementeringen av
17
politiken som en fråga angående det kvantitativa omfånget av denna, vilken i sista hand
bestäms av styrkeförhållandena mellan klasserna och klassfraktionerna i varje enskilt land,
vilka i sin tur verkade och kom till olika uttryck beroende på klasskampens konjunktur. Här
tvingas vi hur som helst att ta den geografiskt ojämna utvecklingen i beaktande, och skilja
mellan länder som Storbritannien och USA, där nyliberaliseringen blev långt gången, och
länder som Sverige och Frankrike, där arbetarrörelsen fortsatte att ha ett icke försumbart
inflytande över politiken även efter den politiska brytningen, eller Tyskland och Sverige, som
inte deindustrialiserades i samma stora utsträckning som världens finansiella centrum.
Den maximala profitkvotens återhämtning
För att begripa hela profitkvotens dynamik måste vi även betrakta den maximala
profitkvotens rörelse. Som vi ser i Figur 1 så återhämtade sig denna från under 22 % till över
27 % mellan 1978 och 2000. Denna återhämtning måste förstås i relation till flera processer.
För det första så ledde den globala överackumulationen av kapital i kombination med de låga
profitkvoterna och det avreglerade kapitalflödet till att en allt större del av mervärdet
investerades i finansiella tillgångar eller utomlands, varför andelen som investerades i den
reella ekonomin minskade. Investeringarna, som under de gyllene åren hade nått 25 % av
BNP, sjönk under stagflationskrisen till 18 % 1982-1983, för att sedan öka till 22 % 1989 som
en följd av utvecklingen av bostadsbubblan, följt av ett fall efter 90-talskrisen till 14 %
(Edvinsson, 2005). Detta skarpa fall av investeringarna ledde till att de höga
investeringsnivåernas depressiva effekt avtog. Vidare så var denna lägre investeringsnivå en
av de mest fundamentala processerna när det gäller befästandet av den höga arbetslösheten,
och därför för förskjutningen mellan styrkeförhållandena mellan klasserna och höjningen av
mervärdekvoten (Brenner, 2006). För det andra så skedde det under 90-talet och framåt en
kapitalflykt, där överackumulerat och olönsamt kapital flyttade till utlandet, vilket verkar
höjande på den genomsnittliga profitkvoten. För det tredje så skedde det under såväl
stagflationskrisen som 90-talskrisen en storskalig kapitalförstörelse. Under 90-talskrisen, till
exempel, så gick en uppsjö av företag inom bostadsbranschen i konkurs, och en stor del av det
överackumulerade kapitalet inom denna bransch blev värdelöst. Denna kapitalförstörelse
förklarar en stor del av den maximala profitkvotens återhämtning mellan 1990-2000
(Edvinsson, 2010). För det fjärde så började en förändring av den tekniskt-organisatoriska
utformningen av kapitalets totalprocess att ske under andra halvan av 70-talet. Revolutionen
gällde framförallt införandet av mikroelektronik i produktionen vilket, exempelvis, fick
förhållandet mellan det producerade värdet och kapitalet investerat i maskiner att falla
ytterligare (Edvinsson, 2010), samtidigt som lean production-metoder infördes, vilket
implicerar att rationaliseringar infördes överallt i produktions- och cirkulationskedjan. Som
ett led i detta så rationaliserades kapitalets cirkulationssätt, då varorna upphörde att sättas i
stora lager och fördes istället direkt ut till marknaderna. Effekten blev å ena sidan att
kapitalets omslagstid minskade, vilket ökar profiten, och å andra sidan att lagerkapitalets
andel av det totala kapitalet minskade från 13 % till 4 % mellan första halvan av 70-talet och
90-talet (Edvinsson, 2005). Hade det inte varit för denna utveckling så hade den maximala
profitkvoten fortsatt att falla (Edvinsson, 2010).
18
Motsättningar i stagflationskrisens lösning
Genom förskjutningen av styrkeförhållandena mellan klasserna, upprättandet av
finanskapitalets globala hegemoni under den nyliberala perioden och som en följd av de
globala och tekniskt-organisatoriska förändringarna av kapitalets totalprocess så kom
profitkvotens fall i många länder i den kapitalistiska kärnan slutligen att hävas och
stagflationskrisen att lösas. Men denna lösning var en motsägelsefull sådan, och vi ska därför
nu ta oss an uppgiften att undersöka dessa motsättningar som sådana, vilket kommer att göra
oss i stånd att samtidigt begripa den process som har lett fram till dagens kris.
Motsättning I: Mervärdets förvandling till kapital
Vi måste först betrakta på vilket sätt stagflationskrisens lösning inte löste vissa grundläggande
motsättningar i det kapitalistiska systemet. Det verkliga fallet är att profitkvoten för några av
de största och viktigaste kapitalistiska producenterna, såsom USA, Japan och Tyskland, aldrig
återhämtade sig från 70-talets nivåer, trots stagnerade eller sjunkande löner (Brenner, 2006).
Detta måste förstås som att problemen kring den globala överackumulationen av kapital, som
lamslog hela ekonomin under 70-talet, även idag är långt ifrån lösta. Som en följd av detta så
har den ekonomiska återhämtningen i dessa länder och i EU i enlighet med i princip alla
makroekonomiska variabler såsom BNP, arbetsproduktivitet eller total kapitalstock varit
obefintlig, då tillväxten för dessa storheter för varje årtionde efter 60-talet har minskat i
relation till det föregående (Brenner, 2009). I Sverige, å sin sida, sjönk BNP-tillväxten för
varje årtionde från 60-talet från 4.5 %, 2.4 %, 2.3 % till 1.8 % under 90-talet (World Bank,
2013). Värdens totala tillväxt har parallellt med detta sjunkit från 5.5 % under 60-talet till 2.6
% under 90-talet, samtidigt som den kapitalistiska kärnans högkonjunkturer har blivit allt
svagare. Denna avstannade kapitalackumulation måste förstås, för det första i relation till den
begränsade kapaciteten som de relativt låga profitkvoterna i världens industriella centrum
hade för den överproduktion som förelåg och som ytterligare kapitalackumulation hade
orsakat; för det andra till det faktum att kärnans reservarbetskraft hade blivit uttömd, vilket
omöjliggjorde en extensiv kapitalackumulation; och för det tredje för att det redan
producerade mervärdet hade svårt att finna lönsamma branscher inom vilket det i stor skala
kunde investeras. När sådana branscher väl etablerades, såsom skedde kring utvecklingen av
informations- och kommunikationsteknologin (ICT) under andra halvan av 90-talet, så
ansamlades därför enorma mängder kapital inom denna sektor, vilket snabbt ledde till
överproduktion, överackumulation och en snabbt fallande profitkvot3.
Hur som helst så reproducerades ett hinder för mervärdets förvandling till kapital i kärnan,
där motsättningen mellan mervärdeproduktionens omfång och den reella ekonomins förmåga
att transformera mervärdet till produktivt kapital behövde förskjutas till andra delar av globala
ekonomin för att det globala kapitalflödet inte skulle avstanna eller överackumulationen
förvärras. Vi identifierar huvudsakligen två sätt genom vilket detta kunde ske.
3
Profitkvoten inom ICT-branscherna i USA föll mellan 22 % till 4.6 % mellan 1997 och 2000 (Brenner, 2009),
och historiens dittills största finansbubbla sprack 2001 då aktiepriserna på Wall Street föll (Li, 2008a). Denna
sektor bidrog även starkt till återhämtningen av den svenska ekonomin efter 90-talskrisen fram tills bubblan
sprack. Efter denna ekonomins drivkraft kollapsade så behövde den, för att undvika kollapsen som istället kom
2008, ersättas av en annan bubbla, om vilken det står i kapitlet om ’Motsättningarnas förskjutning IV’.
19
Motsättningarnas förskjutning I: Kapitalflöde från kärnan till periferin
Som vi tidigare nämnt, så kunde detta göras genom att det i kärnan producerade mervärdet,
som inte kunde investeras produktivt, istället investerades i andra länder. I Sverige så uppgick
nettoexporten av kapital – skillnaden mellan utländska direktinvesteringar i Sverige och
svenska direktinvesteringar i utlandet – till i genomsnitt 2.5 % av BNP per år mellan 2000 och
2012 (SCB, 2013d; 2013e), ett mönster som vi också ser hos andra länder i kärnan (World
Bank, 2013). En stor del av detta mervärde investerades i semi-periferin, vilket främst
möjliggjordes av Kinas och Indiens öppnande för utländskt kapital och deras stora reserver av
billig arbetskraft, vilket bidrog till att deras andel av världens tillväxt ökade från omkring 15
% till 30 % respektive från 5 % till 10 % mellan 1985 och 2005, parallellt med vilket USA:s
och Eurozonens bidrag minskade från omkring 25 % till 15 % respektive 15 % till 5 % mellan
2000 och 2005 (Li, 2008a). Hur som helst så är denna process, där semi-periferin delvis
industrialiseras av kärnan, mångfaldigt motsägelsefull, eftersom den endast reproducerar
motsättningen i utvidgad skala. Å ena sidan så utvidgar den omfattningen av produktionen i
semi-periferin, vilket även ökar omfattningen av det ojämna utbytet med kärnan, varför flödet
av mervärde som kapital från kärnan leder till ett större flöde av mervärde som värde till
kärnan. Men å andra sidan så producerar denna process nya industriella centrum i världen,
vilket ytterligare bidrar till överproduktion på världsmarknaden med en hårdare konkurrens
som följd, och alltså reproducerar överackumulationen i utvidgad skala. Slutligen riskerar
denna process att utvecklas på ett motsägelsefullt sätt, då detta kapitalflöde underminerar
kärnans industriella överlägsenhet och semi-periferins oförmåga till självständig
ackumulation. I den utsträckning som kapitalistisk produktion förblir billigare i semi-periferin
än i kärnan, och givet att denna fortsätter att utvecklas såväl teknologiskt, organisatoriskt som
intellektuellt, så kommer den utvidgade reproduktionen av denna relation att riskera att
begränsa omfånget av den produktion som är möjlig i den kapitalistiska kärnan.
Motsättningarnas förskjutning II: Finansens inre motsättningar
Rent normativt så kan vi tänka oss att finanskapitalet huvudsakligen borde fylla en funktionell
roll i förhållande till industrikapitalet, då det genom att låna ut penningkapital till
industrikapitalet kan transformeras till produktivt kapital. Men när ackumulationen avtog i
kärnorna och industrikapitalisterna istället lät bankerna förfoga över sitt kapital, och när
exempelvis pensionssystemet avreglerades och möjliggjorde spekulation med besparingar, så
samlades ett stort överskott i finansens händer som inte kunde investeras produktivt. Efter
finansmarknadens avreglering så har detta överskott i allt större utsträckning istället
investerats improduktivt inom finansen själv. Detta är det andra huvudsakliga sättet som
motsättningen kan förskjutas, genom att skapa nya, finansiella marknader där mervärdet
istället kan transformeras till fiktivt kapital. Då de köpta finansiella tillgångarna inte köps för
konsumtion utan för vidare försäljning, så implicerar detta att överskottet kommer att tendera
att cirkulera inom finanssektorn, då alla banker använder sitt överskott genom att köpa andra
bankers aktier eller värdepapper, eller lånar ut överskottet till andra banker. Denna process
orsakar att efterfrågan tenderar att trissas upp för alla finansiella tillgångar, vilket leder till en
allmän inflation inom finanssektorn (Cockshott & Zachariah, 2010). Givet att
kapitalackumulationen förblir låg och industrikapitalisterna fortsätter att investera delar av sitt
mervärde inom finanssektorn så kommer denna inflatoriska process att fortsätta, och kan
20
endast stoppas genom att det sker ett utflöde av pengar från sektorn. De huvudsakliga sätten
som detta kan ske på är genom storskaliga utlåningar till hushållen, industrin eller staten
(Harvey, 2010), samt genom att överskotten går till vinster och bonusar till aktieägarna
(Cockshott & Zachariah, 2010). Hur som helst så märker vi å ena sidan att priset på de
finansiella tillgångarna delvis bestäms av finansen själv, och är därför relativt oberoende av
kapitalackumulationens omfång. Men å andra sidan så riskerar bankerna att bli
underkapitaliserade4, i den bemärkelsen att deras finansiella tillgångar inte garanteras av
värdet på bankernas verkliga tillgångar och penningreserver, utan endast skenbart garanteras
av andra finansiella tillgångar, varför mycket komplexa finansiella försäkringssystem
behövde utvecklas, och handeln med försäkringar ökade lavinartat under 2000-talet. Vi kan
hur som helst dra slutsatsen att finansen tenderade att underskatta den reella ekonomins
bestämning över dess rörelsefrihet. Den reella ekonomins avtagande dynamik i samband med
den osäkerhet som kännetecknar den exponentiellt växande finanssektorn, vars tillväxt
exemplifieras av att handeln med aktier i USA och Sverige ökade från 30 % till 450 % av
BNP mellan 1990 och 2008 respektive från 7 % till 210 % av BNP mellan 1990 och 2007
(World Bank, 2013), ledde därför till en mängd olika kriser kopplade till bubblor, finansiella
och reella, över hela det globala kapitalistiska systemet under den nyliberala perioden.
Motsättning II: Mervärdets realisering som profit
Den nyliberala perioden karakteriserades, vidare, av stagnerade, avtagande eller långsamt
ökande löner, av hög arbetslöshet samt av en minskad kapitalackumulation. Effekterna av de
två förstnämnda processerna är att efterfrågan minskar i relation till utbudet på
konsumtionsvaror, medan effekten av den sistnämnda är att detsamma gäller för
produktionsmedel (Brenner, 2009; Harvey, 2010). Sammantaget så producerar dessa
processer ett allvarligt hinder för mervärdets realisering som profit på marknaden, och en
motsättning mellan omfånget av produktionen och den konsumtion som dessa
produktionsbetingelser ger upphov till, vilket skapar en relativ överproduktion för hela den
kapitalistiska sektorn. En av anledningarna till att ekonomin under den nyliberala perioden
inte direkt föll in i ett tillstånd av manifest relativ överproduktion och en avsevärt värre
överackumulation var att just denna motsättning kunde förskjutas till andra delar av den
globala ekonomin, varför vi kan tala om att det producerades en latent relativ överproduktion.
Vi identifierar huvudsakligen två sätt genom vilket denna motsättning kan förskjutas.
Motsättningarnas förskjutning III: Överskott i utrikeshandeln
Den första av dessa strategier är att den relativa överskottsprodukten inte konsumeras inom
landet där produktionen sker, utan att landet utvecklar en positiv balans i utrikeshandeln,
vilket innebär att produkten exporteras utan att en ekvivalent importeras. Flera europeiska
länder och Japan svarade på den låga inhemska effektiva efterfrågan genom att vända sig mot
4
Förhållandet mellan priset på de svenska bankernas totala reella tillgångar, som kan användas för att täcka
eventuella förluster, och av priset på deras totala finansiella tillgångar, låg under 2000-2010 mellan 4-6 %
(Riksbanken, 2011b). Enligt Riksbanken så ligger en hållbar nivå på mellan 10 % och 17 % - även om de
argumenterar för att den egentligen borde vara högre – vilket indikerar att den svenska finansiella sektorn är
mycket underfinansierad.
21
världsmarknaden och utveckla en positiv handelsbalans. Problemet med denna strategi är
dock uppenbar: den är relationell till sitt begrepp, då den kräver att andra länder utvecklar
underskott i utrikeshandeln, vilket ökar utlandsskulderna (Duménil & Lévy, 2011b). Parallellt
med överskottsländerna finner vi därför nationer som genom underskott möjliggjorde dessa
överskott. I den kapitalistiska kärnan så finner vi bland dessa USA och Storbritannien, som
utvecklade ett underskott på i genomsnitt 5 % respektive 3 % av BNP mellan 2001 och 2007
(World Bank, 2013). Deras underskott var framförallt ett led i befästandet av deras globala
finansiella dominans, då de höga växelkurserna som stimulerade importen på exportens
bekostnad försvarades för att utveckla fördelar för det inhemska finanskapitalet. Eurozonen
hade som helhet ett svagt överskott på mellan 1 % och 2 % mellan 2001 och 2007, men det
hade inom regionen producerats en uppdelning mellan nettoimportörer och nettoexportörer,
som till stor del utvecklades i relation till införandet av Euron. Från att denna infördes fram
till 2007 så ökade handelsöverskottets andel av BNP från 0 % till 6 %, 1 % till 7 % samt 4 %
till 8 % för Österrike, Tyskland respektive Holland (World Bank, 2013). Detta motsvarades
av att andelen minskade från 2 % till 0 %, 2 % till -2 % samt -2 % till -7 % för Italien,
Frankrike respektive Spanien. Parallellt med detta så fortsatte Portugal och Grekland att ha
handelsunderskott kring 10 % respektive 14 % av BNP. I sin helhet så kan vi alltså konstatera
att Eurozonen internaliserade detta förhållande och utvecklade inom sig motsägelsefulla
relationer länderna emellan, och ersatte under 2000-talet tillsammans med USA och
Storbritannien, Latinamerika som de regioner inom vilka världsmarknadens motsättningar
förtätades. Denna utveckling är till viss del en konsekvens av att ECB fört en penningpolitik
som främjat exporten för länderna med starkast industrier, vilket alltså står i motsättning till
de exportsvaga länderna – samtidigt som denna utveckling inte kan reduceras till en politik,
då denna något förenklat kan sägas endast bestämma fördelningen av detta underskott.
Handelsbalansens andel av BNP för Sverige, å sin sida, ser vi i Figur 7 (World Bank, 2013).
Vi ser att handelsbalansen fluktuerade kring 0 % under 60- och 70-talen. Under 80-talet
utvecklades Sverige en positiv balans, och nettoexportens växte till över 4 % 1984 av BNP,
dock för att åter falla till under 1 % 1990 som en följd av den defensivt reproducerade
klasskompromissen. Parallellt med 90-talskrisens utveckling, då den effektiva efterfrågan som
22
kom från hushållens kraftigt ökade skuldsättning drastiskt minskade och den fasta
valutakursen avskaffades, så började denna överskottsprodukt istället att exporteras, varför
handelsbalansen snabbt steg till 7 % 1995 för att sedan stabilisera sig på denna mycket höga
nivå och öka till 8 % 2007. Detta mycket kraftiga överskott möjliggjorde en marginellt högre
kapitalackumulation i Sverige än i andra delar av den kapitalistiska kärnan, och en tillväxt på i
genomsnitt 3 % mellan 2001 och 2007 (SCB, 2013e), vilket även bör förstås i relation till att
Sveriges tillväxt var betydligt lägre än OECD:s genomsnitt under 80- och 90-talen. Parallellt
med detta hade Kina utvecklats till världens industriella centrum som ensamt stod för en
tredjedel av världens tillväxt, vilket drevs av ett kraftigt handelsöverskott som mellan 2003
och 2007 skenade från 2 % till 9 % av deras BNP (Li, 2008a; World Bank, 2013), med en
ökad konkurrens på världsmarknaden som följd.
Vi kan alltså dra slutsatsen att under den nyliberala perioden, som en följd av den lägre
globala efterfrågan, så utvecklades länder som Tyskland, Kina och Sverige som lyckades
exportera delar av sin relativa överskottsprodukt, vilket hade varit omöjligt om det inte vore
för länder som USA, Storbritannien, Grekland, Spanien och Portugal som absorberade denna
genom stora handelsunderskott med höga utlandsskulder som följd. Motsättningen har alltså
förskjutits och transformerats till en yttre motsättning, till en disproportionalitet, mellan
ländernas handel inom världsmarknaden, och den relativa överproduktionen har gjorts latent
genom att dess nödvändiga negativa moment, de stora handelsunderskotten, har skapat
enorma problem för de länder som realiserar resten av världens överskott. Vidare så måste en
omstrukturering av dessa länders utrikeshandel tillslut ske, efter vilken nettoexportörernas
överskottsprodukt inte längre kommer att kunna realiseras av nettoimportörerna, med följden
att den latenta överproduktionen blir manifest. På samma sätt som vi alltså måste förstå
motsättningens förskjutning som relationell till sitt begrepp, så måste vi även begripa
utvecklingen av den kris, som latent finns inneboende i denna motsägelsefulla relation mellan
länderna, som relationell – vilket inför en temporal dimension i krisens utveckling, då den
relativa överproduktionen bland nettoexportören kan bli manifest först då nettoimportörens
motsättningar producerar en kris, och dessa motsättningar måste upphävas.
Motsättningarnas förskjutning IV: Skuldernas dialektik
Förutom att exportera den relativa överskottsprodukten så finner vi en annan
förskjutningsstrategi som är mycket enklare att genomföra än den ovan nämnda. Denna
strategi går ut på att öka den inhemska efterfrågan genom att öka den offentliga eller privata
skuldsättningen, vilket också har varit det huvudsakliga sättet genom vilket många länder har
lyckats göra den relativa överskottsprodukten latent. Denna strategi är dock, precis som den
föregående, en motsägelsefull sådan, och vi ska nu närmare studera dess dialektik.
Den effektiva efterfrågan som kommer ifrån hushållens kan, då vi bortser från besparingar,
beskrivas i enlighet med 𝑒 = 𝑣 + 𝑑 βˆ’ 𝐷𝑧, där 𝑣 är hushållens revenyer, 𝑑 är hushållens nya
lån, 𝐷 är hushållens skulder och 𝑧 är andelen av skulderna som går åt räntebetalningar och
amorteringar. Det framgår alltså att det finns flera olika sätt för att öka den effektiva
efterfrågan vid en låg löneutveckling. För det första så kan en ny effektiv efterfråga skapas
genom att hushållen tar nya lån 𝑑. Detta möjliggör att en produkt, som utan detta lån inte hade
kunnat säljas, nu kan realisera sitt värde på marknaden. Men även denna strategi har sina
23
motsättningar, vilket grundar sig i att överproduktionen endast förskjuts framåt i tiden. Detta
är endast ett problem då realräntan – skuldernas tillväxttakt – är högre än ekonomins
tillväxttakt, då antingen skuldernas andel av BNP måste växa, eller räntekostnaderna gå ut
över den effektiva efterfrågan (Li, 2008b). Dessa förhållanden låg inte förhanden under 60och 70-talet, men som en följd av den fallande tillväxten och de högre realräntorna så
skapades de under 80-talet och framåt (Edvinsson, 2005; Riksbanken, 2011a; SCB, 2013a).
Detta innebär att skulderna endast kunde betalas av på efterfrågans bekostnad, vilket stod i
motsättning till den överproduktion som man försökte göra latent, varför skulderna i sin
helhet inte betalades av (SCB, 2013f), vilket ledde till att de befintliga skulderna 𝐷 tenderade
att växa. För det andra så räcker det inte att en gång för alla låna ut pengar för att öka den
effektiva efterfrågan: utlåningen måste vara kontinuerlig för att överskottsprodukten inte ska
förbli osåld, givet åtminstone enkel reproduktion. Finansen måste alltså stimulera hushållen
till att hela tiden ta nya lån. Detta gjordes genom att avreglera kreditmarknaden, vilket
möjliggjorde att lån gavs ut till personer utan betalningsmöjligheter, samt genom att sänka
räntorna (Shaikh, 2011). Den keynesianska politiken som stimulerade efterfrågan genom
offentliga investeringar ersattes alltså av en monetaristisk som istället gjorde detta genom
sänkta räntor. I Figur 3 såg vi hur den långa räntan föll under 90-talet och framåt, vilket
motsvaras av ett fall i den 5-åriga bolåneräntan från 14 % till 3 % mellan 1990 och 2013
(Swedbank, 2013). Den sammantagna effekten av detta på belåningarna ser vi i Figur 8 som
visar skuldkvoten (skuldernas andel av årsinkomsten) för Sverige mellan 1993 och 2011.
Vi ser att skuldkvoten ökade från 88 % till 165 % mellan 1995 och 2011, vilket kan jämföras
med en ökning från omkring 65 % till 130 % i USA mellan 1982 och 2007 (Shaikh, 2011),
och som ligger långt över EU:s genomsnitt (Eurostat, 2013a). Vi kan alltså dra slutsatsen att
det till stor del är genom skuld som den extra efterfrågan som kapitalet behövde realiserades i
Sverige, och det var i stor utsträckning denna utlåning som efter stagflationskrisen kom att
driva tillväxten i den kapitalistiska kärnan (Brenner, 2009). För det tredje så kommer, i och
med att den totala skulden 𝐷 ökar, även de totala räntebetalningarna 𝐷𝑧 att tendera att öka,
vilket minskar den effektiva efterfrågan. Detta kan endast motverkas genom att andelen 𝑧 av
de totala lånen som går till räntebetalningar minskar i en större utsträckning än de totala
skulderna ökar, och då 𝑧 huvudsakligen bestäms av räntefoten, och denna föll mycket
24
drastiskt, så kancellerades denna ökning. I Figur 9 ser vi räntekvotens utveckling, som visar
andelen av hushållens inkomst som går till räntebetalningar, mellan 1993 och 2012.
Vi ser att räntekvoten föll från 11 % 1993 till 4.5 % 2010, vilket innebär att räntekostnadernas
andel av inkomsten mer än halverades samtidigt som skuldernas andel fördubblades. Den
drastiska räntesänkningen orsakade en ökad effektiv efterfråga, såväl genom storskalig
utlåning som genom minskade räntekostnader. Slutligen och för det fjärde så framstår denna
process som en där finansen ger bort pengar till hushållen. Detta är ingalunda sant, utan
finanskapitalets intäkter från låntagarna garanteras på ett annat sätt som vi nu måste studera
närmare – ty motsättningens förskjutning har tillslut fört oss hit. Finanskapitalets garanti
kommer ifrån det som över 80 % av hushållens lån används till: bostadsköp (SCB, 2013f).
Den stora utlåningen av pengar producerade, likt före 90-talskrisen, en ökad efterfråga på
bostäder med en dramatisk höjning av bostadspriserna som följd. De inflationsjusterade
bostadspriserna i Sverige mellan 1981 och 2012 ser vi i Figur 10 (SCB, 2013b).
Vi ser att de reella bostadspriserna 2010 hade ökat till nästan 250 % av 1993 års pris. Vi ser
även att bostadsbubblan som utlöste 90-talskrisen framstår som obetydlig bredvid denna
25
prisökning, och drar slutsatsen att denna prisökning bör förstås som en enorm bostadsbubbla5.
Denna bubbla, som vi återfinner i de flesta länder i den kapitalistiska kärnan, möjliggjorde
den ovan nämnda utvecklingen: finansen behövde inte ta ut höga räntor då de garanterades att
få tillbaka pengarna när bostäderna såldes för ett högre pris några år senare. Denna utveckling
möjliggjorde även, på samma sätt som ICT-branschen gjorde under 90-talet, att en stor del av
mervärdet kunde absorberas av bostadsbranschen, vilken å ena sidan kunde fungera som
ekonomins drivkraft, men å andra sidan tenderade att drabbas av överackumulation.
Vi har här undersökt dialektiken hos fyra moment: de sänkta räntorna, den ökande
skuldkvoten, den sjunkande räntekvoten och de skenande bostadspriserna. Vart och ett av
dessa moment förutsätter och konstitueras av de andra momenten, och vi kan tänka oss
momentens samexistens som en sammansatt enhet, vars bestämmande drivkrafter å ena sidan
är den sjunkande räntan, som befinner sig inom denna enhet, och å andra sidan den relativa
överproduktionen som genom denna process görs latent, och som framstår som en yttre
motsättning som bestämmer enhetens yttre funktion och som konstituerar enheten som sådan.
Vidare så är denna enhet strukturerad kring en motsättning, som i förlängningen måste leda
till att enheten misslyckas med att förverkliga sin yttre funktion, varefter den latenta
överproduktionen blir manifest. Då denna process är överbestämd av flera motsättningar så
kan denna ”punkt utan återvändo” nås på flera olika sätt: exempelvis så kan skulderna växa
till en sådan hög nivå att räntekvoten börjar öka; eller så kan räntan fortsätta att falla till en så
låg nivå att finansen inte lyckas stimulera till att flera lån tas; eller så kan bankerna höja
räntorna för att öka inflödet av pengar, vilket kommer att minska utlåningen. Hur som helst så
utvecklas enheten av nödvändighet mot sin upplösning, och med denna så förskjuts
motsättningen tillbaka till sin grund med relativ överproduktion som följd, parallellt med
vilket överackumulationen i bostadsbranschen gör sig gällande genom prisfall samtidigt som
hushållen riskerar att sakna möjligheter för att betala av skulderna som inte längre täcks av
bostadspriserna och finansbranschen hotas av att drabbas av en storskalig kollaps.
Krisens utveckling
De processer som vi ovan studerat, genom vilka motsättningarna försköts, bör alltså förstås
som nödvändiga moment för reproduktionen av de ekonomiska-politiska strukturerna som
sådana. Men då strukturens utvidgade reproduktion utgjordes av en förskjutning och inte en
upphävning av motsättningarna, så var det oundvikligt för den globala ekonomin att tillslut
drabbas av en mycket allvarlig kris. Det ojämna sätt genom vilket motsättningarna försköts
på, och de sätt som de latenta motsättningarna på grund av förskjutningens begränsningar
återvände till sin verkliga grund och blev manifesta motsättningar, överbestämmer krisens
verkliga utveckling, som på ett geografiskt ojämnt sätt kommer till uttryck som dessa
motsättningar i förtätad form, där motsättningarna antingen kan verka i samma riktning, och
tendera att förstärka varandra, eller i olika riktning, och tendera att kancellera varandra.
5
Statliga BKN skrev 2010 att de svenska småhusen var övervärderade med 20 %, samma år som IMF skrev att
priserna låg 2.6 standardavvikelser över normal nivå och The Economist skrev att husen var övervärderade med
41.5 %. ECB skrev 2009 att bostadspriserna behövde falla med 40 % för att marknaden skulle hamna i jämvikt.
Finansinspektionen, å sin sida, menar att prisökningen kommer att fortsätta (Frisell & Yazdi, 2010).
26
Krisens bröt först ut i ett land där alla motsättningar tenderade att förstärka varandra: USA
(Brenner, 2009; Harvey, 2010; Duménil & Lévy, 2011c). Vid 2006 så kan motsättningarna i
den amerikanska ekonomin sägas ha nått sin högsta punkt, då USA samtidigt hade stora
underskott i utrikeshandeln, en skenande offentlig och privat skuld, en massiv
överackumulation inom bostadssektorn, en låg profitkvot, en skulddriven reell ekonomi som
saknade dynamik, och en underfinansierad finansiell sektor som trots detta ökade
exponentiellt, samtidigt som räntan var så låg och låntagarna så prekära, att man inte längre
kunde stimulera en ökad skuldsättning för att ytterligare förskjuta motsättningarna, parallellt
med vilket räntekvoten ökade. Processerna kulminerade i bostads- och skuldbubblornas
kollaps 2007, där de fallande priserna orsakade en global finanskrasch 2008, där flera av
världens största banker gick i konkurs eller undvek detta endast genom massiva statliga
räddningspaket, och det globala kreditutbudet minskade drastiskt. Parallellt med att
överproduktionen blev manifest så minskade konsumtionen kraftigt i USA, vilket orsakade att
överproduktionen internationellt blev manifest och transformerades till en allmän
överproduktion, med massiva problem för den globala produktionen som följd. Situationen
utvecklades till en ond spiral, där efterfrågan som en följd av den avstannade produktionen
minskade ytterligare, och USA och Europa föll ner i en mycket djup recession 2008-2009
(Eurostat, 2013b). Parallellt med detta sprack bostadsbubblorna i flera europeiska länder,
vilket ytterligare förvärrade den finansiella krisen och den relativa överproduktionen globalt,
samtidigt som flera nationella ekonomier förlorade sina främsta drivkrafter: den skulddrivna
konsumtionen och bostadsbyggandet. Som en följd av detta så ökade arbetslösheten i
Eurozonen från 7.5 % till 10 % mellan början av 2008 och slutet av 2009 (Eurostat, 2013c).
Ekonomiskt svaga euroländer vars produktion var särskilt beroende av den internationella
konjunkturen och som inte kunde devalvera sin valuta för att stimulera exporten, och som
stod inför problem kring stora handelsunderskott (Grekland, Spanien, Portugal), spruckna
skuld- och bostadsbubblor (Irland, Spanien) eller enorma statsskulder (Grekland, Italien),
drabbades särskilt hårt och föll ner i mycket djupa depressioner. Efter den stora kraschen
2008-2009 och Eurokrisens mest intensiva fas 2009-2011 kan krisen sägas gå in i sin andra,
mer lågintensiva fas. Flera europeiska länder hade som en följd av de stora räddningspaket
som riktades mot banker och industrier, samt av minskade intäkter och ökade sociala utgifter
som orsakades av arbetslösheten, utvecklat stora statliga underskott vilket ledde till ökade
statsskulder. I vissa länder upprätthölls dessa underskott, och den reella ekonomins
motsättningar försköts därför till staten; i andra användes det för att legitimera nedskärningar
inom den offentliga sektorn och en ytterligare förvärring av den relativa överproduktionen.
Efter bostadsbubblornas kollaps så tenderade den privata räntekvoten att öka och antalet nya
lån som hushållen tog att avta, varför efterfrågan minskade avsevärt. Den minskade
efterfrågan på världsmarknaden i kombination med överackumulationen orsakade en global
konkurrenskamp, som förvärrade hindret för mervärdets transformation till produktivt kapital
och ledde till en omfattande kapitalflykt (World Bank, 2013). De europeiska industrierna
visade sammantaget en svag återhämtning i den stora kraschens efterspel, och EU sjönk under
mitten av 2011 åter ner i en recession, som varade till början av 2013 (Eurostat, 2013b).
Krisen drabbade Sveriges exportindustri mycket hårt. Mellan 2008 och 2009 kollapsade
exporthandeln som en följd av den globala överproduktionen, och förädlingsvärdena för några
27
av Sveriges största och viktigaste industrisektorer, såsom stål- och järnindustrin,
fordonsindustrin, elektronikindustrin, kärnkraftsindustrin och träindustrin hade 2009 minskat
till 56 %, 51 %, 84 %, 75 % respektive 82 % av 2006-2007 års värde (SCB, 2013g), vilket
orsakade att exportens andel av BNP sjönk med 5-6 % och handelsöverskottet minskade till 6
% av BNP, nivåer kring vilken de sedan har stannat (SCB, 2013e). Som en följd av detta så
höjdes arbetslösheten från 6 % 2007-2008 till 8-9 % 2009-2010 (SCB, 2013h), vilket
minskade den inhemska efterfrågan kraftigt, och även orsakade stora problem för
produktionen för den inhemska marknaden. En motverkande orsak till att krisen inte drabbat
Sverige hårdare är att detta fall i den inhemska efterfrågan kunde motverkas genom att
ytterligare låta räntorna falla, där den 5-åriga bolåneräntan sjönk från omkring 5.5 % till under
3.5 % mellan 2008 och 2013 (Swedbank, 2013), vilket alltså har stimulerat hushållen att
skuldsätta sig ytterligare, vilket i kombination med en avstannad bostadsproduktion ledde till
att bostadspriserna ökade med 7 % mellan 2008 och 2010, vilket har medfört en något
stabilare finanssektor i Sverige än i många andra länder – även om massiva förluster även
drabbade denna – samt ett nettoinflöde av utländskt finanskapital till Sverige. Att detta vart
möjligt beror på att den finansiella utvecklingen i Sverige varit förskjuten flera år framåt i
tiden i relation till USA och flera europeiska länder, som en följd av 80-talets övergångsfas
mellan stagflationskrisen och den nyliberala perioden och 90-talskrisens deflation av skuldsom bostadsbubblorna, samt genom en massiv bostadsbrist. De sänkta räntornas effekt har
dock varit relativt svag, då tillväxttakten för utlåningen till hushållen har minskat från 13 %
2005-2006 till 4-5 % 2012-2013 (SCB, 2013f), vilket orsakat att bostadspriserna sakta börjat
falla med 4 % mellan 2010 och 2012, och räntekvoten har visat tendenser till ökning. Vi
förväntar oss att räntekvoten kommer att fortsätta öka och att tillväxttakten för utlåning
minskar (Riksbanken, 2010), vilket sannolikt kommer att orsaka att bostadspriserna snart
kommer att börja falla betydligt snabbare, vilket kommer att förvärra krisens utveckling i
Sverige och påverka såväl den inhemska efterfrågan, och industrierna som producerar för
denna, som den finansiella sektorn mycket negativt. I och med att krisen gick in i sin andra
fas efter den stora kraschen 2008-2009, så återhämtade sig hur som helst de tidigare nämnda
industrigrenarna 2011, men endast till 87 %, 83 %, 95 %, 95 % respektive 90 % av sina
nivåer 2006-2007, samtidigt som förädlingsvolymerna för hela tillverkningsindustrin föll
under 2012 och 2013 (SCB, 2013g; Eurostat, 2013d), och arbetslösheten lade sig kring 8 %.
Parallellt med detta föll utländska direktinvesteringarna i Sverige till nära 0 % vilket orsakade
ett nettoutflöde av kapital på 4 % av BNP per år mellan 2009 och 2012. Sveriges ekonomi har
som en kombinerad effekt av dessa processer, sedan andra halvan av 2011 i princip stagnerat.
Framtidsutsikter
De grundläggande motsättningarna i den globala ekonomin – hindren för mervärdets
realisering och transformation till kapital – är inte manifesta i sin helhet, då förskjutningarna
långt ifrån återvänt till sin verkliga grund, och inte heller förväntar vi oss att detta kommer att
ske. Däremot förväntar vi oss att efterfrågan i kärnan kommer att minska, orsakat av
deflationen av skuld- och bostadsbubblorna samt av omstruktureringen utrikeshandeln och av
de statliga underskotten, där de inomeuropeiska motsättningarna och USA:s utveckling på
kort sikt framstår som de viktigaste momenten, som riskerar att intensifiera krisen, och
kommer sannolikt att förvärra den globala överproduktionen, skärpa konkurrensen på
28
världsmarknaden och avsevärt förvärra effekterna av överackumulationen av kapital, vilka på
ett geografiskt ojämnt sätt riskerar att orsaka fallande profitkvoter och kapitalförstörelse. Inget
garanterar att överproduktionen främst kommer att bli manifest hos nettoexportörerna, men
om detta inte sker så kommer motsättningarna endast att reproduceras i utvidgad skala. Den
globala överproduktionen kan dock motverkas genom massiva skuldavskrivningar – något
som är osannolikt för jättar som USA, och som kommer att ledda till enorma finansiella
förluster och sannolikt tvinga stater till att utveckla stora underskott samt orsaka ett fryst
kreditutbud – eller genom en minskad mervärdekvot, så att skulderna kan betalas av och
överskottsprodukten absorberas. När vi betraktar effekterna av den sistnämnda strategin, så
märker vi att ett av de stora problemen med dagens kris ligger i det att den inte kan reduceras
till endast en motsättning som kan förskjutas på något enkelt sätt – tvärtom så karakteriseras
krisen av att det i grunden av den globala ekonomin finns två motsättningar som i viss mån
står i ett motsatsförhållande till varandra. Det ena problemet – överackumulation av kapital
och relativt låga profitkvoter i flera länder – kan lösas genom kapitalförstörelse, låga löner,
låg kapitalackumulation och statliga nedskärningar, där dessa processer riskerar att förvärra
det andra problemet – motsättningen mellan produktionens och konsumtionens omfång –
vilket kan lösas genom höjda löner, hög kapitalackumulation, hög sysselsättning och höga
statliga investeringsnivåer, vilket riskerar att förvärra det första problemet. Det verkar således
som om den globala kapitalismen är fånge i en andra ordningens dialektik, och vi har utifrån
ovanstående resonemang svårt att se en enkel väg ut ur krisen, och förväntar oss istället en
fortsatt utveckling av denna – vilket inte innebär att en återhämning måste utebli, utan endast
att varje väg bort från det nuvarande tillståndet är motsägelsefullt och i viss mån endast löser
det ena problemet på det andras bekostnad, varför perioden framför oss sannolikt kommer att
karakteriseras av fortsatt instabilitet och dålig ekonomisk prestation. Det finns dock stora
skillnader mellan dessa strategier, som sannolikt kommer att realiseras som en funktion av
klasskampen under den närmsta framtiden. Den första strategin, som kan realiseras genom att
reproducera de rådande ekonomiska-politiska strukturerna, kommer att medföra en högre
mervärdekvot, vilket producerar en större mängd mervärde som kommer att ha stora problem
med att realiseras – något som antyder att denna strategi mycket väl kan visa sig vara en
återvändsgränd. Den andra, som kan realiseras genom en post-keynesiansk politik grundad i
en social kompromiss eller genom utvecklingen av en interventionistisk stat under industrins
hegemoni, kommer få som effekt en minskad mervärdekvot eller ökade skatter, vilket
kommer att möjliggöra att en större andel av mervärdet kommer att kunna realiseras samtidigt
som den minskade överproduktionen kan bidra till att minska överackumulationens effekter,
där en storskalig kapitalförstörelse även avsevärt förbättrar förutsättningarna för denna
strategi. Implementeringen av denna strategi, som på kort sikt framstår som den minst
motsägelsefulla av de två som den kapitalistiska kärnan som helhet kan gå, kantas dock av
stora hinder kopplade till stora statliga skulder och underskott i flera länder samt den fria
kapitalrörelsens disciplinerande effekt. Vi tror dock att kärnans långsiktiga utveckling i stor
utsträckning kommer att konditioneras av att den är inbäddad i en global struktur där
industrialiseringen av semi-periferin – främst Kina, världens snart största ekonomi och
industriella centrum – underminerat kärnans industriella dominans, och gör en distinktion
mellan den produktion (typ I) som i och med detta blivit allt större, för vilka semi-periferin
har avskaffat kärnans relativa monopol och Kinas produktionspriser är prisbestämmande på
29
världsmarknaden (Li, 2008c), och den produktion (typ II) som i stor utsträckning fortfarande
monopoliseras av kärnan, som produktion av högteknologiska varor associerade med en
mycket högutbildad arbetskraft. Produktion av typ I kommer att stöta på stora hinder, särskilt
om mervärdekvoterna faller i kärnan, och dylik produktion kommer att behöva flytta
utomlands för att undvika konkurser – något som redan skett i stor skala trots 30 år av låg
löneutveckling i kärnan – och givet att den kinesiska produktionens tekniskt-organisatoriska
och intellektuella utveckling fortsätter så kommer omfånget av produktion av typ II att riskera
att minska. Vidare så är en av de viktigaste effekterna av dagens ekonomiska kris att Kina
som en följd av den minskade globala efterfrågan började rikta om ekonomin mot den
inhemska marknaden, vilket möjliggjordes av reallöneökningar på i genomsnitt 12 % per år
mellan 2006 och 2010 (ILO, 2013), där Kinas löner inom industrin 2009 hade ökat till 10 %
av USA:s (BLS, 2013b; Trading Economics, 2013), samtidigt som deras BNP per capita (i
PPP) mellan 2007 och 2012 ökade från 12 % till 18 % av USA:s nivå (World Bank, 2013).
Vad dessa processer kommer att leda till är svårt att säga, men givet att denna utveckling
fortsätter så kommer effekterna bli att Kina kan absorbera en stor del av sitt egna överskott
och minska sina privata skuldproblem samtidigt som deras fördel i den globala konkurrensen
minskar, till kärnans fördel. Men då en stor del av det i Kina producerade mervärdet tillfaller
kärnan, så kommer denna sannolikt att se sin andel minska (Li, 2008a). Dessutom så riskerar
den period, då Kina höll priserna nere på världsmarknaden och konkurrerade ut produktion av
typ I men förbilligade produktion av typ II i kärnan, att antingen reproduceras i utvidgad
skala, om Kina faller ner i en ekonomisk kris och går till en prissänkande offensiv för att öka
sina marknadsandelar på världsmarknaden, eller transformeras – i samma utsträckning som
deras produktionspriser är prisbestämmande – till en där Kinas produktivitetsökningar inte
längre kommer att leda till massiva prissänkningar på världsmarknaden. Detta kommer att,
förutom att motverka det ojämna utbytet med kärnan, riskera att orsaka att ackumulationen
och arbetskraften i kärnan inte, som tidigare, förbilligas av produktionen i Kina, vilket kan
motverka en låg inflation samt verka depressivt på maximala profitkvoter, mervärdekvoter
och/eller reallöner i kärnan. Detta förblir mycket spekulativt, och framtiden får visa hur den
motsägelsefulla relationen mellan semi-periferin och kärnan utvecklas – men det är sannolikt
att USA och Västeuropa kommer att se sin relativa position försämras globalt.
Utifrån ovanstående analys menar vi att kärnan idag befinner sig i en politisk kris som inte
kan reduceras till motsättningar mellan nationella politiska och ekonomiska strukturer, utan,
som en följd av krisens globala karaktär, även bör förstås i relation till de globala politiska
strukturerna inom vilka staterna är inbäddade, och som har stora problem med att kontrollera
den globala kapitalismens motsättningar och komplexitet. Denna aspekt av krisen kan förstås
som ett politiskt uttryck av motsättningen mellan å ena sidan produktivkrafternas
utvecklingsgrad, samt den allt mer samhälleliga karaktär som dessa genom världsmarknadens
förmedling ger åt den globala kapitalismen; och å andra sidan produktionsförhållandenas
privata karaktär och ägandets atomistiska juridiska form. För att möjliggöra en relativt krisfri
utvidgad reproduktion av de globala ekonomiska strukturerna, inom vilket motsättningen rör
sig, som i relation till nationalstaterna decentraliserats under den nyliberala perioden, behövs
en i relation till världsmarknaden mer centraliserad politisk överbyggnad, som i flera länder
riskerar att komma till uttryck som en kris för den borgerligt-demokratiska statsformen.
30
Appendix
Figur 1: Datan är tagen ifrån Edvinsson (2005), vilken återfinns på http://www.historia.se/. Vi
har här valt att beräkna den maximala profitkvoten genom att dividera nettoförädlingsvärdet
för den privata sektorn med den totala kapitalstocken. Nettoförädlingsvärdet för den privata
sektorn har beräknats genom att subtrahera bruttoförädlingsvärdet för den privata sektorn med
de kapital som avskrivits i den privata sektorn. Bruttoförädlingsvärdet har beräknats genom
att subtrahera det bruttoförädlingsvärde som producerats av offentliga tjänster, vilken
återfinns i kolumn H i tabell D, från det totala producerade bruttoförädlingsvärdet för hela
ekonomin, vilken återfinns i kolumn J i tabell D. Avskrivningen av fasta tillgångar för den
privata sektorn har beräknats genom att subtrahera det kapital som har avskrivits för
offentliga tjänster, vilket återfinns i kolumn G i tabell J, från det totala avskrivna kapitalet,
vilket återfinns i kolumn I i tabell J. Kapitalstocken för den privata sektorn återfinns i kolumn
H i tabell K. Ingen åtskillnad har gjorts mellan produktion som bygger på kapitalistiska
produktionsförhållanden och enkel varuproduktion. Vi har även valt att inkludera fastigheter
som används som bostäder i det totala kapitalet. Detta har vi gjort, å ena sidan därför att den
privata bostadssektorn är fundamental för att begripa kapitalackumulationens dynamik, samt å
andra sidan därför att en stor del av bostäderna, och i sin tur en stor del av dessa bostäders
värden, de facto ägs av kapitalister och fungerar som kapital. Nackdelen med detta
tillvägagångssätt är att vår statistik inte gör en distinktion mellan de fastigheter som fungerar
och inte fungerar som kapital, varför förhållandet mellan den totala kapitalstocken
förknippade med bostäder och vinsterna från fastighetsförvaltning inte är särskilt reliabelt.
Mervärdekvoten för hela den privata sektorn har beräknats genom att dividera nettoprofiterna
med det totala utlägget för löner, inklusive sociala avgifter. De totala lönerna för den privata
sektorn återfinns i kolumn J i tabell U. Nettoprofiterna har sedan beräknats genom att
subtrahera dessa löner från det totala bruttoförädlingsvärdet, för att sedan ytterligare
subtrahera bort småborgarklassens revenyer, vilka återfinns i kolumn H i tabell V. Ingen
åtskillnad har gjorts mellan produktivt och improduktivt arbete.
!
!
Figur 2: Nettoprofitkvoten har beräknats i enlighet med formeln 𝑝! = !!!/!! · ! där π‘šβ€² är
!
mervärdekvoten och ! är den maximala profitkvoten från Figur 1. Då kapitalstocken även
innefattar tillgångar som används i den enkla varuproduktionen, medan revenyerna från denna
produktion har dragits av från profiterna, så är den verkliga profitkvoten egentligen något
högre, men skillnaden är liten med tanke på att kapitalstocken inom den kapitalistiska sektorn
är mycket större än den inom den enkla varuproduktionen.
Figur 3: Datan om den långa räntefoten har hämtats från Riksbanken (2011a), som går att
finna i Excel-dokumentet som finns i länken i referenserna. Den långa räntan återfinns i
kolumn G i tabell 2. Datan om inflationen har hämtats från SCB (2013a), som går att finna i
kolumn B i Excel-dokumentet som finns i länken i referenserna.
Figur 4: Antalet strejker kommer från Excel-dokumentet som är hämtat från
Medlingsinstitutet (2013), och återfinns i kolumn L.
Figur 5: Reallönerna har beräknats genom att först dividera det totala utlägget för löner inom
den privata sektorn med antalet arbetare inom den privata sektorn, vilka återfinns i kolumn K
31
i tabell P, för att sedan justera denna kvot med inflationen för varor som produceras för privat
konsumtion. Detta gör vi genom att först skapa en inflationsjusteringsfunktion, vars värde ett
visst år bestäms genom att multiplicera ihop 1 + 𝐼/100, där 𝐼 är inflationen i procent, för alla
år fram tills året i fråga. 𝐼 återfinns i kolumn B i tabell H. Reallönens trend mellan 1945-1976
har sedan tagits fram genom att med hjälp av minsta kvadratmetoden anpassa ett första
ordningens polynom till datan.
Figur 6: Den justerade profitkvoten har tagits fram under premissen att (i enlighet med Marx)
det värde som arbetarna producerar är konstant, varför en förändring i lönerna inte påverkar
produktionen (vi bortser från återverkningar på produktionens omfång etc.), utan endast
distributionen av värdet. Vi kan då beräkna den justerade nettoprofiten på samma sätt som i
Figur 1, med den skillnaden att vi istället subtraherar den justerade lönen, vilken fås genom
att multiplicera den justerade reallönen med antalet arbetare multiplicerat med
inflationsjusteringsfunktionen, istället för den verkliga lönen från det totala producerade
värdet. En något modifierad form av den justerade lönen har använts istället för den trenden
som vi beräknade ovan, eftersom trenden inte skär den verkliga löneutvecklingens kurva
1976, då vi börjar ”justera” för de stagnerade lönerna. Detta har vi löst genom att låta den
modifierade trenden vara parallell med den icke-modifierade trenden, på så sätt att den skär
den verkliga reallöneutvecklingen i 1976. Den lönejusterade profitkvoten visar då
profitkvoten, såsom denna hade utvecklats ifall lönerna hade utvecklats i samma takt som den
gjorde mellan 1945-1976, från 1976 och framåt.
Figur 7: Datan är hämtad från World Bank (2013). Handelsbalansen har beräknats genom att
subtrahera Imports for goods and services (% of GDP) från Exports of goods and services (%
of GDP).
Figur 8: Datan är hämtad från SCB (2012). Skuldkvoten återfinns i kolumn U.
Figur 9: Datan är hämtad från SCB (2012). Räntekvoten återfinns i kolumn V.
Figur 10: Datan är tagen Excel-dokumentet på hemsidan som finns i referenserna (SCB,
2013b). De inflationsjusterade fastighetsprisindexen har tagits fram genom att dividera de
nominella fastighetsprisindexen för småhus för permanentboende, som återfinns i kolumn B,
med konsumentprisindexet, som finns i kolumn E. 1993 års index har sedan gjorts till
referenspunkt genom att dividera alla fastighetsprisindex med värdet för 1993.
Referenser
Althusser, L. (1968a). Den materialistiska dialektiken. I Althusser, L. För Marx. Bo Cavefors.
Althusser, L. (1968b). Motsättning och överdetermination. I Althusser, L. För Marx. Bo
Cavefors.
Althusser, L. (1970). Den klassiska ekonomins brister. I Althusser, L. & Balibar, É., Att läsa
kapitalet. 1. Bo Cavefors.
BLS. (2013a). CPI Inflation Calculator. http://www.bls.gov/data/inflation_calculator.htm.
BLS. (2013b). Manufacturing in China. http://www.bls.gov/fls/china.htm#manufacturing.
Brenner, R. (2006). The trajectory of the profit rate. I Brenner, R., Economics of the Global
Turbulence. Verso.
Brenner, R. (2009). What is good for Goldman Sachs is good for America: The origins of the
32
current crisis. http://escholarship.org/uc/item/0sg0782h.
Carroll, R., Pizzola, B., Hultman, E. & Segerström, M. (2012). Corporate Divendend and
Capital Gains Taxation: A comparison of Sweden to other member nations of the OECD and
EU, and BRIC countries.
http://www.svensktnaringsliv.se/multimedia/archive/00033/Corporate_Dividend_a_33823a.p
df.
Clarke, S. (1988). Keynesianism, Monetarism and the Crisis of State. I Clarke, S.,
Keynesianism, Monetarism and the Crisis of State. EE.
Cockshott, P., Cottrell, A. & Tajaddinov, T. (2009). A new attractor for the rate of profit.
Cockshott, P. & Zachariah, D. (2010). Credit Crunch: Origins and Orientation. Science and
Society, 74(3), 343-361.
Duménil, G. & Lévy, D. (2011a). A tripolar class configuration: breaking wage-earning
homogeneity. I Duménil, G. & Lévy, D., The Crisis of Neoliberalism. Harvard University
Press.
Duménil, G. & Lévy, D. (2011b). Neoliberal Trends: The U.S. Macro Trajectory. I Duménil,
G. & Lévy, D., The Crisis of Neoliberalism. Cambridge: Harvard University Press.
Duménil, G. & Lévy, D. (2011c). The Strategy of the U.S. Upper Classes in Neoliberalism:
The Success and Failure of a Bold Endeavor. I Duménil, G. & Lévy, D., The Crisis of
Neoliberalism. Harvard University Press.
Edvinsson, R. (2005). Summary tables. I Edvinsson, R., Growth, Accumulation, Crisis.
Akademitryck.
Edvinsson, R. (2010). A tendency for the rate of profit to fall? From primitive to flexible
accumulation in Sweden 1800-2005. Review of Radical Political Economics, 42(4), 465-484.
Eurostat. (2013a). Gross debt-to-income ratio of households.
http://epp.eurostat.ec.europa.eu/tgm/table.do?tab=table&init=1&language=en&pcode=tec001
04&plugin=0.
Eurostat. (2013b). Euro area and EU27 GDP both up by 0.3 %.
http://epp.eurostat.ec.europa.eu/cache/ITY_PUBLIC/2-14082013-AP/EN/2-14082013-APEN.PDF.
Eurostat. (2013c). Euro area unemployment rate at 12.1 %.
http://epp.eurostat.ec.europa.eu/cache/ITY_PUBLIC/3-30082013-AP/EN/3-30082013-APEN.PDF.
Eurostat. (2013d). Industrial production down by 1.3 % in euro area.
http://epp.eurostat.ec.europa.eu/cache/ITY_PUBLIC/4-12092013-AP/EN/4-12092013-APEN.PDF.
Frisell, L. & Yazdi, M. (2010). Prisutvecklingen på den svenska bostadsmarknaden – en
fundamental analys. Penning- och valutapolitik, 3(3). 37-47.
Harvey, D. (2005a). Freedom’s just another word…. I Harvey, D., A brief history of
neoliberalism. Oxford University Press.
Harvey, D. (2005b). The Construction of Consent. I Harvey, D., A brief history of
neoliberalism. Oxford University Press.
Harvey, D. (2005c). Uneven Geographical Developments. I Harvey, D., A brief history of
neoliberalism. Oxford University Press.
Harvey, D. (2010). Kollapsen. I Harvey, D., Kapitalets gåta och kapitalismens kriser.
33
Tankekraft.
ILO. (2013). Data Collection on Wages and Income.
http://www.ilo.org/travail/areasofwork/wages-and-income/WCMS_142568/lang-en/index.htm.
Kalecki, M. (1943). Political Aspects of Full Employment. Political Quarterly, 14(4). 322331.
Kjellberg, A. (2011). Storkonflikten 1980 och andra stora arbetskonflikter i Sverige.
Arbetarhistoria, 2(3). 33-40.
Laborsta. (2013). Main Statistics (annual) – Stikes and Lockouts.
http://laborsta.ilo.org/applv8/data/c9e.html.
Li, M. (2008a). China and the Neoliberal Global Economy. I Li, M., The Rise of China and
the Demise of the Capitalist World Economy. Pluto press.
Li, M. (2008b). Profit and Accumulation: Systemic Cycles and Secular Trends. I Li, M., The
Rise of China and the Demise of the Capitalist World Economy. Pluto press.
Li, M. (2008c). Can the Capitalist World Survive the Rise of China? I Li, M., The Rise of
China and the Demise of the Capitalist World Economy. Pluto press.
Lundborg, P. (2001). Konjunktur- och strukturproblem i 90-talets arbetslöshet. Ekonomisk
debatt, 29(1), 7-18.
Marx, K. (1970). Förord. I Marx, K. Till kritiken av den politiska ekonomin. Arbetarkultur.
Marx, K (1978a). Treenighetsformeln. I Marx, K. Kapitalet, Tredje boken: Den politiska
ekonomins totalprocess (2:a uppl.). Bo Cavefors.
Marx, K (1978b). Kreditens roll i den kapitalistiska produktionen. I Marx, K. Kapitalet,
Tredje boken: Den politiska ekonomins totalprocess (2:a uppl.). Bo Cavefors.
Marx, K (1978c). Lagen som sådan. I Marx, K. Kapitalet, Tredje boken: Den politiska
ekonomins totalprocess (2:a uppl.). Bo Cavefors.
Marx, K (1978d). Motverkande orsaker. I Marx, K. Kapitalet, Tredje boken: Den politiska
ekonomins totalprocess (2:a uppl.). Bo Cavefors.
Marx, K (1978e). Utveckling av lagens inre motsägelser. I Marx, K. Kapitalet, Tredje boken:
Den politiska ekonomins totalprocess (2:a uppl.). Bo Cavefors.
Marx, K (1985a). Mervärdets cirkulation. I Marx, K. Kapitalet, Andra boken: Kapitalets
cirkulationsprocess (2:a uppl.). A-Z.
Marx, K (1985b). Enkel reproduktion. I Marx, K. Kapitalet, Andra boken: Kapitalets
cirkulationsprocess (2:a uppl.). A-Z.
Marx, K (1985c). Ackumulation och utvidgad reproduktion. I Marx, K. Kapitalet, Andra
boken: Kapitalets cirkulationsprocess (2:a uppl.). A-Z.
Marx, K. (1997). Den kapitalistiska ackumulationens allmäna lag. I Marx, K. Kapitalet,
Första boken: Kapitalets produktionsprocess (5:e uppl.). A-Z.
Medlingsinstitutet (2013). Medling & konflikt. http://www.mi.se/medling-konflikt/.
Poulantzas, N. (1977). Bourgeoisiernas motsättningar och förhållanden till staten. I
Poulantzas, N. Den moderna kapitalismens klasstruktur. Zenit/Rabén & Sjögren.
Riksbanken. (2010). Finansiell stabilitet. 2010:2.
http://www.riksbank.se/upload/Dokument_riksbank/Kat_publicerat/Rapporter/2010/FS%202
010_2/fs_2010_2_sv.pdf.
Riksbanken. (2011a). Räntor och aktieavkatningar 1856-2006.
34
http://www.riksbank.se/sv/Riksbanken/Forskning/Historisk-monetar-statistik/Rantor-ochaktieavkastningar/.
Riksbanken. (2011b). Appropriate capital ratio in major Swedish banks – an economic
analysis.
http://www.riksbank.se/Upload/Rapporter/2011/rap_appropriate_capital_ratio_in_major_swe
dish_banks_111206_eng.pdf.
SCB. (2006). Indikatorer för hållbar utveckling.
http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____80987.aspx.
SCB. (2012). Hushållssektorns disponibla inkomster, konsumtionsutgifter och sparande inkl.
HIO 1993-201, miljoner kronor.
http://www.scb.se/Statistik/NR/NR0103/2012K02D/DISPITID_201237_PUBL.xls.
SCB. (2013a). Konsumentprisindex (KPI).
http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____33831.aspx.
SCB. (2013b). Fastighetspriser och lagfarter.
http://www.scb.se/pages/tableAndChart____74160.aspx.
SCB. (2013c). Inkomstfördelningen 1975-2011.
http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____163550.aspx.
SCB. (2013d). Direktinvesteringar. Nettoflöde efter land. År 1998-2012.
http://www.scb.se/Pages/SSD/SSD_SelectVariables____340487.aspx?px_tableid=ssd_extern
%3aFM0001T04&rxid=c9536000-440a-43b3-8ce4-08b8b9c5d482.
SCB. (2013e). BNP volymförändring i procent (år 1994-).
http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____219323.aspx.
SCB. (2013f). Hushållens skulder på en hög nivå.
http://www.scb.se/Pages/Article____353441.aspx.
SCB. (2013g). Industrins varuproduktion 2011.
http://www.scb.se/Statistik/NV/NV0119/2011A01/NV0119_2011A01_SM_NV19SM1301.pd
f.
SCB. (2013h). Arbetskraftsundersökningarna.
http://www.scb.se/Pages/ProductTables____23272.aspx.
Shaikh, A. (1978a). An introduction to the history of crisis theory. U.S. Capitalism in crisis,
223-231.
Shaikh, A. (1978b). Political economy and capitalism: notes on Dobb’s theory if crisis.
Cambridge Journal of Economics, 2(2), 233-251.
Shaikh, A. (2011). The First Great Depression of the 21:st Century. Socialist register, 44-63.
Skatteverket (2013). Bolagsskatt.
http://www.skatteverket.se/privat/skatter/beloppprocent/2013.4.2b543913a42158acf80001011
0.html.
Svanlund, J. (2009a). Institutionella förutsättningar för konvergens. I Svanlund, J., Svensk och
finsk upphinnartillväxt. Print och media.
Svanlund, J. (2009b). Reallöne- och produktivitetsutveckling på sektornivå. I Svanlund, J.,
Svensk och finsk upphinnartillväxt. Print och media.
Swedbank. (2013). Historiska räntor. http://hypotek.swedbank.se/rantor/historiskarantor/index.htm.
Tabb, W. (2010). Marxism, Crisis Theory and the Crisis of the Early 21:st Century. Science &
35
Society, 74(3). 305-323.
Therborn, G. (1978). Finna den härskande klassen: Om att fastställa statsmaktens
klasskaraktär. I Therborn, G., Vad gör den härskande klassen när den härskar? Zenit/Rabén
& Sjögren.
Therborn, G. (1985). Tillväxtarbetslöshet eller Krisens paradoxala ekonomi. I Therborn, G.,
Nationernas ofärd. Arkiv.
Therborn, G. (1987). Does Corporativism Really Matter? The Economic Crisis and Issues of
Political Theory. Journal of Public Policy, 7(3), 259-284.
Trading Economics. (2013). United States Wages in Manufacturing.
http://www.tradingeconomics.com/united-states/wages-in-manufacturing.
World Bank. (2013). WDI. http://databank.worldbank.org/data/home.aspx.
Wright, E. O. (1975). Alternative perspectives in Marxist theory of accumulation and crisis.
The insurgent sociologist, 6(1), 5-39.
Zachariah, D. (2009). Determinants of the average profit rate and the trajectories of capitalist
economies. Bulletin of Political Economy, 3(1).
Zachariah, D. (2010). Socialdemokratin – Statsbärare eller samhällsomvandlare?
http://forskarnatverket.files.wordpress.com/2010/04/zachariah_socialdemokrati.pdf.
Östberg, K. (2012). Swedish Social Democracy After the Cold War. I Evans, B. & Schmidt, I.
(red.), Social Democracy After the Cold War. AU Press.
36