Hämta hela Elias bok som PDF

Transcription

Hämta hela Elias bok som PDF
Elias bok
Elias Bok
Christina Hoffmann
Elias Bok
Forum
2
Elias Bok
Bokförlaget Forum, Box 70321, 107 23 St ockholm
www.forum.se
Copyright © Chri stina Hoffmann
Omslagsfoto Sall y Waterm an / Millennium Images, UK
Omslagsdesign Anna Käll
ISBN 91-37-12457-9
3
Elias Bok
Till Eva-Lisa
Till Åsa & Vibeke
4
Elias Bok
Dikterat 19.12.1966
Jag vågade se upp på bilden av dig
jag vågade sträcka fram hand en
till bön för barmhärtighet
Sedan böjd e jag huvudet
och ur bilden
sträckt es din h and
tog mig i håret
och skakad e om mitt huvud
Jag förstod: jag fick icke önska
Mer än mig tillät s.
Jag skulle vilj a beskriva
detta som j ag önskade
Jag såg att du hade återtagit ditt oföränder liga leende
och din makt över mig
Jag läg ger alla mina önskni ngar
vid foten av din bild
som en trasig liten ask av trä
Ur En röst, Gunnar Ekelöf
5
Elias Bok
Innehåll
I.
Minnet
Familjen
Staden
Spegeln
Kyrkan
Middagen
Beröringen
Brevet
Regn et
II.
Juni (livet)
Juli (döden)
Augusti ( sömnen)
September (ormen)
Oktober (sveket)
Novemb er (hämnden)
Decem ber (familjen)
Januari (ön)
Februari (Elias)
III.
Minnet
Vattnet
Stranden
Längtan
Sandra
Kyrkan
Ön
Elias
Erik
6
Elias Bok
Ljuset flack ar. Det är vackert. Såsom min längtan eft er Elias var vacker.
Jag måste komm a ihåg att påm inna mig o m det.
Jag fick uppl eva den och den var vacker.
7
Elias Bok
I.
8
Elias Bok
Minnet
Marten har en ängel s tålam od. Han stryk er mig över kinden och ber att
jag ska skynd a mig tillbak a. Han vill ha m ig i livet som är här,
tillsamm ans m ed honom och Erik. ”Vi är din familj, vi finns här med
dig.” Jag äl skar honom. Alltid när jag åter vänder från mina van dringar
bland minnet s ruiner tar han em ot mig med ett leende. Glad att åter se
mig.
Det är varmt. Jag har tagit min tillflyk t till labbet, den svalaste plat sen i
vårt hus. Jag h ar inget ann at än ett tunt li nne och sh orts på mig. Ändå
svett as jag. Det är så varmt. Fåglarna orkar inte ens kvittra. Jag ser dem
inte under somm armånaderna. Vi har bott här nu i tre somrar, men jag
minns inte att d et brukar bli så h är varmt. De kalla vint ervindarn a kyler
förmodligen bort vårt minne.
Hettan överraskar oss varje år.
Tre somrar. Lillebror fyllde tre när majsol en först brände mina
ögon. Sedan dess har hettan inte l ämnat o ss ifred. Än har vi långt kv ar
till höstens först a sval a brus i träden. Jag suckar. Långsamt träder bilden
av Lillebror fram i plastkaret, under mina fingertoppar.
Marten tycker inte om när jag kallar Erik för Lillebror. ”Han är värd
mer respekt än så.” Jag tyck er om hur ”Lillebror” rullar läng s tungan.
Han är dessutom lill ebror, men det kan jag inte säga till Marten. Han blir
bara upprörd. ”Lillebror till vem? Erik har ingen bror, June. Han är vårt
enda barn.”
Det är enda gången han blir arg på mig. Marten låter mig vandr a i
mitt minne, bland det som en gång var. Men han vill inte vet a. Inte detta.
Elias känn er han inte. Elias är min, ensam .
Så länge jag komm er tillbaka till honom från mina vandringar låter
Marten mig gå när minnet bubbl ar upp till ytan och kräver att jag t ar det
på allvar. Men han vill inte vet a.
Jag har accept erat det. Jag försöker int e tvinga på honom
berättel sen om Elias. Jag är rädd att också Marten ska säga som d e andra
gjorde. Att det inte hände. Att det bara hände inuti mitt huvud. En
villfarelse.
Men min kropp minn s.
Lillebror mumsar på en banan som han har kramat mellan fingrarna.
Jag tog bilden vid frukost en i morse. Han tittar lyckligt in i kameran.
Han ser på mig.
9
Elias Bok
Redan tre år gammal är han van att se mig bakom kameran. En
förvriden och abnorm utv äxt över ena ögat. Det måste se märkligt ut från
hans per spektiv. Men h an fogar sig. Iblan d tror jag till och med att han
tycker det är roligt.
Elias sitt er på hans vänstra sida. Jag svälj er flera gånger. Andäkti gt
betraktar jag hur han framträder på fotopapperet. Lätt lätt vidrör jag hans
ansikt e med fingertopparna. Stryker var samt hans kind er. Mina är heta.
Jag är plöt sligt glad över att vara ensam h är nere i mörkret.
I handen håller han en bit rostat bröd m ed marmelad. Han har vikt
brödet dubbelt och preci s sv alt en tugg a. Hur kan jag veta d et?
I natt hade jag samma dröm igen.
Elias och jag vandrar ned till den vackra, glittrande sagosjön. En
sådan plat s finns inte h är, där vi bor nu. Kanske flyr jag till den här
platsen med Elias ju st därför att den int e befolkas av någo n härifrån.
Ingen kan se det vi ser, ingen känner berättelsen såsom vi kän ner den.
Vi springer ikapp, håller varandr a i händerna, ramlar omkull och
rullar runt i det höga gräset med armarna om varandra. Elias är sj u år.
Det är han alltid i den här drömmen. Stor men fortfarande liten. Många
stora tankar i ett litet barn.
Det är sommar. Tidig morgon eller sen eft ermiddag precis innan
solen går ned. En sommar annorlund a än vår heta torra. En sval somm ar
med bris och fåg elkvitt er.
Det är bara Elias och jag.
Om det är morgon eller eftermidd ag spelar ingen roll. Det som
spel ar roll är att ljuset just då, vid dessa båda tidpunk ter på dygnet, är
som vackrast. Och vi g år högtidligt in i lj uset. Låter det om sluta o ss.
Vi kommer fram till sjön. Den ligger bl ank som en spegel. Vi
betraktar våra ansik ten i vattenytan. När vi lyfter blicken ser vi de skira
björkarna och d e stolt a höga tall arna fortsätta ned i sjö n, breda ut sig
över ytan. Allting blir oändli gt. Det börjar någonst ans uppe i himlen,
faller ut i sjön och sl utar ingenstans. Allti ng bara fortsätt er.
Jag har kam eran på stativet. Tar bilder av Elias. När han rör sig i
gräset. När han böjer sig ned för att titta på en citronfjäril. När han
doppar tån i sjön o ch sedan skvätt er vatten för att retas med gräsänderna.
Jag ser världen genom objek tivet. Jag sky ddar mig bakom mitt extra
öga. Det är mitt enda sätt att försöka ta emot allt det vackr a.
Elias rör sig, lever framför mina ögon. Oberörd av att jag förevigar
det liv som är hans på en liten bit film. Jag koncentrer ar mig, ställer in
bländaren. Så tar jag flera bilder i en följd.
10
Elias Bok
Efter en stund tröttnar Elias och vi sätt er oss på huk vid
vattenbryn et. Kast ar flata st enar ut över vattnet och ser hur ringarna
sprider sig öv er ytan. ”Kasta macka!” skrattar Elias och lägg er huvudet i
mitt knä. Jag stry ker honom över hår et med ena hand en och str äcker mig
efter kameran. Han räcker mig sitt ansikt e. Genom linsen ser jag hur
sollju set sveper öv er läpparna, näsrygg en, ögonbrynen. Han ki sar mot
mig, de intensiv a gröna ögonen möter min a. Vincent s ögon.
Smaragder och o cean.
Det skjut er en blixt av ömh et, erotik genom magen. Sedan är
Vincent bort a igen.
Vi promenerar tillbaka till huset hand i hand. Vi äter frukost med
Lillebror. Det är då jag tar bilden som just nu växer fram under mina
fingertoppar.
Jag lämnade drömm en redan när jag vaknade i morse. Jag rullade över på
rygg och lyfte ned Lillebror i famnen. Erik sover i en stor flätad korg
som häng er ovanför vår säng – mycket praktiskt. Om han vak nar eller är
ledsen, eller om jag är ledsen och vill ha honom nära mig, behöver jag
bara vippa på korgen så trillar han rakt ned i min famn.
Marten kom p å idén. Jag vet inte varifrån han fick den. Det oroar
mig att Lillebror snart kommer att växa ur korgen. Jag undrar hur länge
han själ v kommer att vilja sova d är ovanf ör oss. Än så l änge tycks han
trivas.
På morgnarna sj unger jag för Lillebror. Det känn s mjukare att gå in
i dagen med en sång närm ast hj ärtat. Ibland sjunger han med, men det
verkar som om han ty cker bäst om att lyssna till min röst. Han ler och
lutar huvudet bakåt. Kanske känner han at t han har mig alldeles för sig
själv i den stunden. Kanske är det sant.
Också i morse sjöng vi. Sedan tog vi oss i n i verkligheten. Lillebror
kröp ur sängen före mig, försiktigt hasade han över sängkant en med
fötterna först. Jag är säker på at t jag lämn ade drömmen mell an
linnelakanen. Men jag ser Elias tydligt på bilden här i karet. Det
förvirrar mig en smula men gör egentligen ingenting. Jag blir allti d glad
när jag ser Elias.
Vi äter frukost, Lillebror och jag. Altan dörrarna står upp slagn a, än har
det inte hunnit bli riktigt het t. Gardinen sl år i det lätta vinddrag som
letat sig upp på terrassen. Lillebror kramar bananen hårt när han berättar
något för mig. Jag lyssnar men för står int e orden. Han säger inte så
mycket och d et passar mig. Jag pratar inte heller sär skilt mycket. Orden
har mist sin betydel se. Bild erna tal ar direkt till mitt hjärta. Det gör inte
längre orden.
11
Elias Bok
Men nu tal ar han och jag hämtar kamer an som ligger i fåtöljen vid
fönstret. Det är så jag gör. Fotograferar li vet när det är som intensivast.
Betrakt ar det på ännu et t sätt. Betraktar d et utifrån. Deltar gör jag inte.
Livet levs av Lillebror, Marten. Ock så av Elias.
Lillebror sitter i sin st ol snett mitt em ot dörren. Jag sitt er på huk i
dörröppningen. Ljuset faller halvv ägs in över bordet och barnet. Banan en
sipprar ut mellan hans små fingrar, och m unnen pratar och tuggar
samtidi gt. Jag ser inte Elias i just det ögonblicket.
Först när jag reser mig ser jag att drömm en och verkligheten flyter
samman. Då sitter Elias där och berätt ar något för oss, för mig och
Lillebror. Jag tar en bild till. Erik har vridit huvudet åt höger. Han
lyssnar med si na stor a bruna ögon fästa på Elias. Eller möjligen är han
intresserad av marmelad smörgåsen som El ias håll er i vänst er hand.
Det är bilden jag framkallar.
Jag plockar upp fotopapperet ur karet och håller det framför mig i en
klämma. Det droppar framkallningsvät ska från papperet. Dripp, dripp,
dropp. Dripp, dripp, dropp. Försiktigt skakar jag bilden och hänger upp
den så att j ag kan titta på d en ordentligt.
Elias ansikte är öpp et. Han har en hist oria att berätta.
Det spänner bakom mina ögon och j ag blir torr i halsen. Sväljer.
Hur länge har jag varit här inne nu? En timme, två? Mari a kom som
vanligt med fär skt bröd till frukost och sedan tog hon med si g Lillebror
på en promenad. Jag är tacksam för Maria. Hon är här varje dag. Jag är
inte säker på att Marten vet hur myck et ti d hon spend erar med oss, men
han invänder inte när jag ber om peng ar för att betala henne.
Marias mörka blå ögon är uppmärk samt vända mot världen. Hon
läser i mitt ansikte när jag b ehöver tiden för mig själv och då tar hon
Lillebror i famnen. ”Kom min lille prins, nu går du och jag och gun gar.
Kom guldsk atten, så leker vi kurragömm a.” Så är hon borta. Motvilligt
ser jag dem gå. Varj e gång gnager rädslan att Lillebror inte ska
återvänd a. Det gör han ju. Maria komm er alltid tillbaka med honom.
Mellan dem finns en ömsesidig kärlek. Så enkelt. Mari a är däremot
inte sär skilt intresserad av mig. Jag är all deles för oengager ad i den
pågående värld en, den värld som Maria lever i, vill uppleva, känna,
dofta, smaka. Jag är säkert en underli g figur i hennes ögon. Men hon
låter mig vara som j ag är. Och hon kommer alltid tillbaka med Lillebror.
Som om hon kunde läsa mina tankar återvänder hon i samm a stund
som jag har plat s för honom igen.
Inte riktigt än. Jag behöver st å här och sti rra på bilden av Elias och
Erik en liten stund till. Jag vet inte riktigt vad jag ska gör a med den. Det
är en bra bild.
12
Elias Bok
Som så mång a gånger förr fängsl as jag av de där gröna ögonen, den
vackra höga pannan. Vincent. Vincent s ög on. Vincent s panna.
Ögonbrynen är också han s. Näsan däremot är alldeles som min. En aning
böjd på mitten. Näsborrarna små och perfekt formade.
Jag tycker om min näsa. Därför är jag glad att det var den Elias
fick. Att han fick något bra också från mi g, inte bara den rispande,
trevande längtan. Jag undrar varför han m åste b ära den med sig. Fick han
den för att jag inte skulle känna mig helt ensam?
13
Elias Bok
Familjen
Marten vill att vi ska ha fler barn. Det vill inte jag. Erik är det barn jag
mäktar med. I mig finns det ingen pl ats fö r fler. Marten frågar mig
emellanåt. När han gör det lägger jag huv udet på sned och mina ljusa
ögon ber honom att låt a bli. Han gör det jag ber om, han tystnar. Men jag
vet att han längt ar. Han växt e upp i en familj med sju barn. Han ön skar
sig en lika stor familj själv, i synnerhet som vi lever så långt ifrån dem
allihop.
Jag har bara träffat den stora famil jen en gång. När vi döpte
Lillebror till Erik. Marten vägrade döpa honom till Lillebror. ”Erik har
ingen bror, June.” Jag hotade med att int e döpa barnet al ls, men så insåg
jag vilken dumh et jag höll på att begå. Nu heter han Erik Marten Milò.
Det klingar vackert, så jag är nöjd.
Annars h ar vi inte mycket med Martens familj att göra. Inte med
min heller, men den är så lit en. Bara mam ma, Sandra och jag. Och så
farbror Axel förstås, men han förstår inte längre vad som händ er runt
honom. Om han ens l ever. Gör han det bor de han fylla hundra år näst a
gång. Det kommer han int e heller att först å. Stackars farbror Axel. Jag
ber till Gud att han inte låt er mig bli som honom, någon sin. Vad är det
för mening med ett hjärta som envi st sl år innanför bröst et, om både
tanken och kroppen för länge sedan givit upp? Farbror Axel har förvisso
hjälpt till, alkohol en har grävt de st örsta hålen.
Marten v erkar inte vilja ha sin familj när mare än vi har den. ”June,
jag vill ha min egen famil j”, svarar han, en smula irriterat, när jag frågar
om han sak nar sin familj. Sin egen familj. Så jag vet att han längt ar efter
fler barn. Men jag kan int e ge honom dem .
Lillebror finns här hos mig. Jag får anstränga mig för att inte röra
vid honom hela tid en. Jag kan knappt släp pa honom ur sikte. Maria
tränar mig att lämna plats, mest för Eriks skull. Hon ser väl att det finns
en risk att jag kväver honom med mitt b ehov av att ha honom när a.
Och så Elias. Det finns helt enkelt ingen p lats för fler.
Marten är äldst av de sju syskonen. Det syns på honom. Han står st adigt
med båda föttern a på jorden, lång och star k. Ögonen är uppmärk samm a,
omsorgsfulla. Människor förlitar sig på Marten. Hans mor och sy skon
vänder si g stän digt till honom för att få råd eller för att lätta sina
hjärtan. Jag förundr as över att Marten allt id tycks ha pl ats. Han har plats
för hela sin familj. Han har plat s för sitt arbete som jag vet att han
älsk ar.
14
Elias Bok
Och han har allti d plats för mig och Lillebror. Det är därför jag
vågar äl ska honom. Mi n tillit till Marten är fullständig. Åtmin stone så
fullständig som just min tillit kan bli.
Marten s hjärta rymm er kärlek för en hel evighet. Den räck er och
blir ändå över till alla oss som behöver så oändligt myck et, som behöv er
gödas m ed värme och om sorg.
Sedan han s far gick bort har Marten varit den som sörjt för dem
allihop. På något självkl art sätt h ar han kl ivit in i rollen som
familjeförsörj aren. Jag vet att det är hans förtjänst att hans sysk on
kunnat läsa vidare. Allihop tog de emot och allihop fortsätter de att
komma tillbak a. De behöv er Martens råd, Martens försäkran, Martens
kärlek.
Vi behöver honom.
Vi som sitt er på huk i en ring runtom honom och gapar. Med
ständi gt tomma munnar. Att han orkar.
Jag minn s inte nam nen på dem allihop. Elena är yngst. Hon är den
enda jag kan namnet p å utan att sl å i min bok. Hon är den enda som talar
med mig. De andra talar till mig ell er möjligen om mig. På dopet: ”June,
du håller honom fel, så här” ell er ”June, den lilla varel sen, lever
uppenbarligen i en annan värld än vi”. Och en förklenande klapp på
huvudet ell er värre, en svetti g hand mot m in kind.
Det är annorlunda med Elena. Åtminstone vill jag tro att hon inte är
som de andr a. Hon arbetar so m läkare på ett barnhem på andra sid an
jordklotet. ”Egentligen skulle regerin gen här ha råd att själ v sörja för
alla dessa barn”, berätt ar hon för mig, ”men det är enklar e att ta hjälp av
oss frivilliga. Varje annan lösni ng kräver att de erkänner
ursprung sbefolk ningens rätt till del ar av landet, rätt till sin jord. Och det
är i sig en omöjlighet. En politisk omöjlig het.” Elena ler. Elena suckar.
För henne har politik stelnat och blivit ett hinder, något som ligger i
vägen för männi skor s välbefinnande.
Hon är den enda j ag känner som ler sam ti digt som hon suckar.
Hon pratar på samma sätt som resten av Martens familj. Men det är
den enda likhet jag har uppt äckt.
För tio år sedan flyttade hon sitt pi ck och pack. Hon har bara varit
tillbaka och hälsat på si n familj tre gånger . Ingen av dem har hälsat på
henne. ”De är inte intresserade helt enkelt ”, säger Elena och rycker på
axlarna. Hon gör ingen stor sak av det.
15
Elias Bok
Vi skriver brev till varandra. Inte ofta, på sin höjd någr a gånger om
året. Elena har ingen familj. Till mig säger hon att hon tycker att det
finns så my cket vikti gare saker, och jag beundrar henn e för att hon säger
så. Ibland tänk er jag att jag skulle vilj a hälsa på henne, men jag tror inte
att jag skull e klara den långa resan dit. I hela mitt liv har jag inte rest
mer än över vattnet. Det v atten som delar de två världar jag känner.
Trots att jag engageras, rörs till tårar av Elenas berättel ser, kan jag int e
se hur min verklighet skull e kunna omf att a mer än dessa två. Med det
stora vattn et emell an.
Redan detta känns som mer än jag har plat s för.
I mina ögon lever Elena ett riktigt liv, ett liv jag önskar att jag
kunde leva. Ett liv som har betydel se för andra männi skor.
De flest a av oss lever enbart för oss själva. Jag i allra högsta grad.
Se på mig, jag har till och med sv årt att leva för Lillebror. I mitt hjärta
bultar tacksamh eten över detta barn. En tacksamhet jag k änner sk uld
inför. Därför att det innerst inne känns som om det är Lillebror som
lever för min skull, och inte tvärtom som det borde vara.
Kanske är jag rädd för att ännu ett liv ska glida ifrån mig. Ett liv
jag är ansvarig för. Kanske är det därför som jag klamrar mig fast vid
honom.
Rannsakar jag mig själ v kan jag int e påst å att jag lever för Marten
heller. Jag skulle vilj a, men är inte förmögen till mer. Åtminston e inte
nu.
Marten d äremot lever för mig och Lillebror. Vi är hans allt. Därför
vågar jag äl ska honom. Därför vågar jag stanna ho s honom.
Vad jag mycket sällan våg ar fråga mig, än mindre Marten, är varför
han lever för mig, älskar mig. Varför, Mar ten, stann ar du med mig?
Skulle jag vilja fråg a, men saknar modet. Jag är alldeles för rädd för vad
Marten komm er att sv ara mig.
Marten s mamm a ringer en gång i veckan. Tjugo minuter i tio varje
lördag förmiddag. Jag kan st älla klockan efter hennes samt al.
Sigrun Milò är en storvuxen kvinna. Inte tjock, inte på något sätt
överviktig. Bar a stor. Hon är näst an lika l ång som Marten, med breda
axlar och långa armar. Ansiktet är runt med kraftiga kindben och mörka
ögonbryn. Hon skrämmer mig.
Första gången vi träffades drog hon mig åt sidan. Hon upplyste mig
om vilken tur jag haft. Att Marten hade valt mig. Mitt ansvar var
tack samheten. Hon upply ste mig om att Marten redan bar hel a världen på
sina axl ar. Min uppgift var att inte gör a bördan tyngre. ”En kvinna ska
stötta sin man”, sade Sigrun Milò. Hon lo g inte mot mig. Jag har aldrig
sett henne le.
16
Elias Bok
Numera är det alltid Marten som svarar. Sigrun Milò är inte
intresserad av att tala med mig, hon föredrar att tala om mig med sin son.
Också det i en parent es i frågorna krin g barnbarnet. Varför bryr hon sig
så mycket? Hon måste h a händerna fulla med barnbarn.
I samma stund som jag formul erar frågan vet jag förstås svaret.
Marten är hennes förstfödde son och Lillebror, förlåt Erik, är Martens
äldst e son.
”Hon kommer aldrig att släp pa taget om dig”, säger jag till Marten
efter ett av samt alen.
Då kysser han mig på munnen och frågar om jag är svart sjuk.
Jag st ampar med fot en i golvet och envisas. ”Ser du inte hur hon
håller fast av alla krafter?”
Precis som jag håll er fast Lillebror av alla krafter.
”Jag l åter henne inte fatta tag, June, det är hela hemlighet en.”
Jag tittar frågande på honom.
”Hon tror att hon har inflytande över mitt liv och jag låter henne
leva i den villfarel sen, för så länge hon tr or det lämnar hon mig, och oss,
ifred”, förklarar han, tålmodigt.
Jag nickar och ler med kropp en mot mannen framför mig.
Lillebror är bara tre år. Jag har ännu tid at t lära mig, lära mig att
inte bli som hon.
Jag betr aktar fotografiet av Sigrun Milò som står där på skrivbordet
i Martens arbet srum, snett bakom den svar tvita förstoring en av mig.
Sigrun Milò tronar bastant bredvid sin numera bortgångne make, Herb ert
Milò. Han har samma sl ags vänliga ögon och leend e i mungipan som
Marten. Jag träffade honom aldrig. Marten talar aldrig om honom hell er.
Bara den gången Lillebror skulle döpas t alade Marten om sin far, att han
skulle få ge n amn åt vårt barn. Herbert? E tt gutturalt läte, som en fågel
med halsböld. Jag ryser när jag hör namn et, det var väl det som gjorde
att Marten aldrig insi ster ade.
”Är det för syns skull”, undrar jag näsvist och pekar på bilden av
Sigrun Milò.
Marten g er mig ännu ett tålmodi gt leende innan han svarar. ”En
symboli sk gest.”
Det är i sådana stunder jag ser hur annorl unda Mart en är och att det
är just därför jag kan äl ska honom.
Min egen mamma, så lit en och oansenlig i jämförelse, talar jag inte med
längre. Inte sedan hon besökt e mig under min första heta sommar med
Lillebror. Det går inte att påst å att vi talade ofta med varandr a
dessförinnan h eller, men vi upprätthö ll åt minston e någon form av
kontakt.
17
Elias Bok
Inte längre.
Jag har inte h eller några bilder av min familj i huset. Jag vet inte
säkert om jag alls äger några fotografi er av mamma, Sandra eller farbror
Axel.
Sandra är min enda syst er. Hon är sju minuter äldre än jag. En
tvillingsyst er jag inte känner. Jag minns i nte att jag någo nsin känt henn e.
Kanske var vi helt nära, som tvillingar för väntas vara, när vi var riktigt
små. Kanske int e.
Sandra st år stadigt på jorden och åstadko mmer saker medan jag
alltid försvinn er i mina drömmar eller följ er spåren av min längtan.
Alltid har jag varit på väg någon annanstans. För Sandra verkar allting
vara annorlun da. Man delar helt enkelt till varon i rätt och fel och
handlar däreft er. Så är hon lärare också, precis som mamma var. Jag
förstår fortfarande int e vad som är rätt och vad som är fel.
Jag let ar igenom mina lådor men finner inga fotografier av min
familj. Jag sk äms en aning när jag in ser at t det jag känner är lättnad.
Det är alltför smärt samt att ha deras ansikten inpå, deras ögon ser
min oförmåga. Slutar aldrig se den.
Sådant svider på andr a sidan huden.
Jag st od på terrassen med Lillebror över axeln och vinkade när
Marten skjut sade mamma till st ationen. Jag tror jag försökte le,
pliktskyl digast. Känslan av mi ssl yckande brände i bröst et. Mörka ringar
under ögonen.
Så fort de försvann bakom ett irriterat moln av damm satt e jag mig i
skuggan och väntade. Väntade på att jag skulle våga älska livet jag hade
burit inuti min kropp och nu bar i famnen. Jag visste d et inte då, men jag
väntad e på att tilliten skull e nå mig.
Det blir bättre. Lite bättre varje dag tack vare Mart en. Han lär mig
att världen kan betrakt as från ett ann at hål l än mitt. Tack vare hans
tålamod och övertygel se om hur enkelt det är att leva hittar jag tillbaka.
Ett litet, litet stycke v arje dag. Jag har redan vandrat en lång väg.
18
Elias Bok
Staden
Staden där vi bor ligger uppspet ad på en bergvägg. Nedifrån dalen ser
den alldel es förtjusande pittoresk ut. ”Genuint”, som mamma sad e den
enda gången jag bad henne komma. Då hade vi bott här i sju månader.
Lillebror var inte mer än sex veckor gam mal, jag hade mjölkstockning
och kunde int e andas i junivärm en. Hon kom med en gång när jag ringd e
och bad om hjälp. I samm a stund hon klev upp på terrassen och titt ade ut
över bergen ån grade jag mig. ”Genuint.” Man gör så mycket dumt.
Åtminstone gör jag det.
Ibland tänker jag att jag borde känna mer dåligt samvete över att jag
inte har bett henne komma tillbaka. Hon stannad e i tre veckor och jag
höll på att bli tokig. När jag slutade talad e helt och håll et ski ckad e
Marten h em henne. Jag sl app det smärtsamma i att avvisa henne.
Tacksamhet och skuld. Är det möjligt att känna tacksamhet ut an att
samtidi gt känna skuld ?
Ännu är det så att tankarna på mamma, på Sandra, river i ett
gammalt oläkt sår. Jag flyr ned till lab bet när de tränger sig p å alltför
mycket. Jag flyr ned i mörkret, söker skydd bland underlig a infraröda
strålar, gula och röd a plastkar, slad driga bitar av papper och en synt etisk
lukt. Längre bort än så kommer jag inte.
Efteråt tackade jag Marten, men han först od inte vad jag menade.
Jag försöker inte längr e förklara för Marten vem jag är. Han känner mig
inte och kanske kom mer han aldrig att l ära känna mig. Jag tror inte han
äger det tålam od som kräv s. Det gör mig i ngenting. Han äl sk ar mig ändå
och det är betydli gt mer än jag kan begära.
Dessutom, Marten kanske skull e sluta älska mig om han verkligen
lärde känn a mig. Rädslan bubbl ar upp i gommen. Räd slan som är grön
eller gul och färgad av skam.
När jag bjöd min familj till dopet, plikt skyldigast det ock så, tackade
de artigt nej. De ski ckade var sitt brev. I sitt brev förklarade Sandr a att
hon ”tyvärr har andra åt aganden”, medan mamma omst ändligt b eskr ev en
namnlös ”värk som läkarna äntligen har bestämt sig för att ta på allv ar”.
Farbror Axel är för gammal, honom brydde jag mig inte om att bjuda.
Jag skickade honom en bild av Lillebror istället, men han sv arade al drig.
Marten ser att jag avsiktli gt glider bort från min familj. Jag måste
släpp a den hi storien, om jag ska ha plat s för Marten och Lillebror. Han
säger ingenting, han väntar ännu på att jag ska finna plat sen. Jag borde
skynda mig men vet inte hur det skulle gå till.
19
Elias Bok
Staden här i bergen är mycket liten. Om det ens kan kallas för en stad.
Här bor inte fler än tolvhundra människor. De flesta är bety dligt äldre än
Marten och jag. De bryr sig om oss, vår hälsa, hur Lillebror växer. Jag
tycker om deras omsorg, den låter mig vil a och slut a ögonen för en
stund. Deras ansikten är vänliga, inte öpp na, men vänliga. När jag n ågon
gång promenerar omkring nere i samhäll et ser jag inga st ora gester, men
deras huv uden skick ar mig en liten nick när jag går förbi.
Maria sköter de flesta inköpen. Det enda jag gör själv är mina
fotoinköp, jag måste göra beställ ningen i bokhand eln. Sedan får jag
vänta i exakt tretton dagar innan jag kan hämta mina varor. Det tar alltid
tretton dagar, oav sett vilken veckodag j ag lägger min best ällning. Jag
frågar hur det kommer sig, men herr Alvin bara rynkar på näsan. ”Så har
det alltid varit.” Han behöv er inte ringa m ig, jag kan ju räkna sj älv så
jag vet när jag kan kom ma tillbaka och hämta mina varor. När jag säger
det ler han bara: ”Välkomm en tillbaka!”
Alltid bär jag med mig kam eran. Vid ett enda tillfälle går herr Alvin
med på att låta sig fotograferas. Han poserar bakom disk en med
blyertspennan bakom vän stra örat. På näsan sitter glasögon en han bär för
att kunna läsa all a siffror och bok stäv er i sin butik. Herr Alvin är
kortväxt och rund om mag en, som de flest a andra i staden. När jag ber
honom ta av sig gl asögonen är det där de blir hängande, mitt på den stora
magen.
De grå ögonen göm mer sig under två grå och mycket bu skig a
ögonbryn. Herr Alvin ser sympati sk ut, vänlig också han precis som de
flesta an dra i staden. Jag lovar att ge honom en kopia av bilden och nästa
gång vi ses har jag den med mig, i en svar t ram. Herr Alvin tar mig i
hand och tackar. Sedan hänger han om edel bart upp bilden bak om disk en.
Till vänster om det enda fotografi jag ser i hans butik. Ett bröllopsfoto.
Ett svartvitt gammalt fotografi i en tunn svart ram liknande den jag har
valt. Någon gån g ska jag fråga herr Alvin vilka bröllop sparet är.
Bara någon enstaka gång köper jag med mig en bok. Jag tänk er för
mycket på mamm a när jag går där bland hyllorna och det gör mig oftast
missm odig. Då måste jag skynda mig ut i solen ig en. Jag vinkar hast igt
till herr Alvin som böjer lite stelt på nacken.
Staden vi bor i är som alla an dra och änd å inte. Den lilla vägen upp till
vårt hus ringlar si g från huvudgat an några hundra meter längre ned, förbi
flera andra hus och lika mån ga vatt enfall. Jag har räkn at dem, nio
styck en hus, nio styck en vattenfall från huvudgat an fram till vårt hus.
Marten säger att räknandet är ännu en av mina manier. Vilka andra han
syftar på vet jag inte och jag frågar inte heller.
Vårt hus är det sist a, sedan tar vägen slut och blir en stig som leder
ända upp till topp en av berget.
20
Elias Bok
Marten kö pte huset just därför att det är det sist a läng s väg en från
stad en. Han säger att han int e kan koppl a av om det är för mycket
människor inpå honom. Han är ju nästan aldrig hemma, så jag undrar om
problemet snarare är att han kopplar av fö r sällan. Men jag vet att
arkitektbyr ån betyder mycket för Mart en. Han var med om att st arta
företaget och h an brinner för de projekt d e åtar sig. Jag tror att han
känner att han t ar sitt ansvar för världen vi lever i genom det jobb han
har. Precis som han tagit ansvar för hela sin familj. Precis som han nu
tar ansvar för mig och Lillebror.
Bara ibland undrar jag om han verkl igen vill jobba så mycket som
han gör. ”Alla männi skor jobbar”, svarar han när jag frågar. ”Jag jobbar
ju inte”, invänd er jag. ”Det är en annan sak”, säger Marten, och då vill
jag inte prata mer om det ut an frågar om han är törstig och vill ha lit e
citronvatt en. Marten ni ckar och jag försvi nner bort från vårt samtal.
Jag följer ofta stigen uppför berget. På tre år har jag bara tagit mig
till toppen fyra gånger, men jag vandrar ofta längs stigen. På tre år har
jag bara stö tt på männi skor vid två tillfäll en. Båda gångerna var det
turister som av misstag ham nat i staden och stannat över natten. De hade
väl inget ann at att göra än att ge sig upp på berget.
I början tog jag alltid med mig Lillebror på mina vandring ar. Men
Maria tycker inte om att jag släp ar med honom i hettan. ”Så liten, han
ska inte vara i solen”, ber hon, så numer a går jag allt oftare ensam. Jag
tycker inte om det. Jag är rädd att Lillebr or inte ska finnas kvar när jag
kommer tillbaka. Men det gör han, så jag vandrar iväg och hoppas att det
ska kän nas lite lättar e att vandra ensam.
Maria tycker inte om att jag ger mig av på egen hand hell er. ”Du får
inte bli borta lika länge som sist ”, säger hon när jag packar ned
vattenflaskan. ”Och hur länge var det då?” undrar jag eftersom jag inte
minns. Sånt lägg er jag inte på minnet. Det gör inte Maria hell er, hon
tycker alltid att j ag är borta för länge. ”Jag ska sk ynda mig tillbaka”,
säger jag och sl änger kam eran över axeln. Men hon sk akar bara på
huvudet. Hon vet at t jag blir borta så länge jag behöv er.
Ibland räcker en kort stund, ibland måste j ag ta näst an hel a dagen
till hjälp för att kunna återvända.
I staden finns en liten restaurang. Marias föräldrar äger rest aurang en och
serverar sina gäster mycket god mat. Vi går sällan ut och äter, men när
jag fyller år ber jag Marten ta mig dit för att äta middag. Vi äter
ankbröst m ed aprikospuré och sagolik gräddsås. Maria fryner på n äsan,
hon är uppvuxen på fasan och ankbröst. Det är det tråkigaste hon vet.
Hos oss lag ar hon mest bara sal lader. Hon är inte särskil t bra på att laga
mat, konstigt nog. Men det spelar inte så stor roll. Varken Marten ell er
jag är sär skilt bra på att ät a mat.
21
Elias Bok
Marias mamma Pauline frågar o ss, som ho n gör varje år, hur länge
vi ska st anna. ”Stanna?” undrar Marten. ”Vi bor här”, svarar jag. ”Jag
vet, men hur länge”, envi sas Marias mam ma. ”Så länge vi trivs”, svarar
jag. Med det låt er hon sig nöj a. Marten skakar på huvudet och när vi
promenerar hem i mörkret är han irriterad. ”Jag först år inte varför det
ska vara så svårt att accept era oss, bara för att vi är inflyttade.”
Jag kan för stå deras misstänksamhet. Vi är de enda som flyttat till
stad en, alla andra flytt ar härifrån. Vi ser staden ann orlunda än d e gör.
Det annorlun da är vackert för våra ögon. ”Allt det här vackra har alltid
vilat framför deras ögon, deras hjärt an tar inte längre några extra skutt i
bröstet när de ser det”, säger jag och tycker att det är fullständ igt
självkl art. Marten muttr ar och kör händer na i fickorna. Han tyck er att jag
är en romantisk drömm are, och han har rät t.
Mitt bidrag till st aden är att avbilda människorna som finns här.
Långsamt sprider si g fotografierna hos dem jag stöter på. Först möter jag
misst änk samhet, samma tv ekan som hos herr Alvin. Men sedan allti d,
varje gång, en upprikti g glädje som spri cker fram genom lager av
återhåll samh et.
Marias föräldrar, Pauline och Alf, strålar som sol ar på fotografiet
som häng er mitt ovanför den öppna spi sen . Där ser de sig sj älva oavsett
var i restaurangen de befi nner sig. De strålar och ler. När jag först
frågade ville d e inte all s bli fotograferade, ”det blir aldrig något att titta
två gånger på”, muttrade Pauli ne. Nästa gång ställ de jag samma fråga,
kameran hänger ju alltid öv er axeln. De ni ckade o ch tillsamman s gick vi
ut i eftermiddagssol en. Alf med sitt allti d lika okland erligt vita
kockförkläd e knutet om den runda magen. Pauline i vit skjorta och rutigt
förkläde. De ser ly ckliga ut. Och v arje gång jag besöker dem, tar Mari as
far mig i handen och häl sar mig välkomm en.
Det är inte mig han tittar på, det är fotogr afiet över öppna spi sen.
22
Elias Bok
Spegeln
I min hud tecknar kråksparkarn a en karta över mitt liv. Länge vägrade
jag se dem, erkänna der as exi stens, än mi ndre betrakta de många
slingrande stig ar där jag st ändigt förirrar mig.
Nu ser jag dem. Vi st år i sovrummet, Lillebror och jag, och tittar på
oss själva. Han är fullständigt upp sluk ad av sin eg en spegelbil d. Glädjen
i hans ögon går inte att ta mist e på. I dem läser jag den bubbl ande
insikten – han ser si g själv och det betyder att han finns.
Jag sätter mig på huk så att våra ansikten kommer i jämnhöjd med
varandra. Lillebror lägger kärl eksful lt sin kind mot min. Och det är då
jag ser kråkspark arna. I skarp kontrast till Lillebrors slät a hud, tätt intill
min, framträder kartan i mitt ansikt e. Själ vklart, men också nästintill
uppfordrande, betraktar den mig tillbaka.
De slingr ade sti garna är minnet.
De många revorna alla besvi kel ser.
De tunna svan sarna i ögats vik är all a glädjesk utt mitt hjärta tagit.
Jag blir sitt ande framför spegeln l änge eft er att Lillebror har
sprungit sin väg, otålig, törstig eller bara nyfiken på dagen.
Maria står i dörren. Lillebror drar i hennes hand. ”Kom min lille
prins, nu går du och jag och gungar”, säger hon och lyfter upp honom i
famnen. Till mig säger hon ingenting, men jag vrider på huvudet och ger
henne en tacksam blick. Så är de borta.
Ur garderoben gräver jag fram min bruna, tummade karto ng. Locket är en
aning stöt t i kanterna. Ett brett svart band är knutet som ett kor s över
kartongen. Stövlarna som en gång låg i den har jag inte längre kv ar.
Istället bor en d el av mina minnen där.
Jag fyller inte längre på den. När jag träff ade Marten ville jag leva i
nuet, tillsamm an s med honom. Så jag knöt ett svart band hårt om mina
minnen, men jag kunde inte kasta kartongen.
Jag st äller den på golvet framför spegeln och sätt er mig bredvid.
Mina händer darrar en anin g och handfl at orna är fuktiga. Nära
kakelgol vet finn s en smul a sval ka som let ar sig genom linn etyget i mina
shorts. Jag lägg er mina handfl ator mot gol vet för ett ögonblick. De
lämnar ett mörkare avtryck efter si g.
Långsamt knyter jag upp bandet. Innan jag lyfter av locket tittar jag
in i spegeln. Möter mina ljusa ögon. Den grå färgen som inte h ar något
namn. ”Sån färg på ögonen har ingen. Det är ingen ögonf ärg”, brukade
mamma säga när hon bor stade mitt lockig a hår.
23
Elias Bok
Ur kartongen plockar jag på måf å ett fotografi. Jag står und er en
stor pir som löper långt ut i sjön. Vinden blåser i mitt hår och jag föser
undan lockarna från an siktet med ena han den. Den andra vil ar mot en av
de tjocka träp ålarna som sk juter djupt ned i sanden och håller piren
uppe. Jag skrattar. Vincent har tagit bild en. Den är åtta år gammal.
Jag si tter still a och betraktar fotografiet. Mina ögon är två ljusa
punkter i mitt skratt. Det är svårt att se vi lken färg de har. Jag ser inga
spår av kråksparkar. Ännu inga minn en so m har grävt stigar i mitt
ansikt e.
Jag rör lätt vid huden m ellan ögon brynen. Jag undrar var nuet s
stigar hamn ar. Så slår jag undan tanken och lägger tillbak a fotografiet i
kartongen. Framtiden kan jag int e veta något om.
Omsorgsfullt knyter jag bandet om kart ongen igen. Jag ställ er
tillbaka den i min garderob och stänger dörren, och plötsligt län gtar jag
intensi vt efter Lillebror. Måste håll a hono m nära mig, känna att han s
släta hud är verklighet en.
Och som allt id är Maria tillb aka just som jag behöver Lillebror
igen. Jag lyfter honom in i min famn och nuddar lätt vid han s kind.
Framtiden får helt enk elt vänt a.
När Lillebror sover den eft ermiddagen sät ter jag mig och läser Elenas
brev. Jag sitt er i skugg an på terrassen. På bordet har jag en st or
tillbringare med citronvatt en. När jag lyft er glaset för att dricka klirrar
isen säll skapli gt. Luften står alldel es still a. I stillheten hän ger hettan,
darrande framför mina ögon. Isen skänker ett ögonblick s lisa, men så
fort jag har svalt den syrliga svalk an är hettan allt som finns. Runtom,
inuti, absolut överallt.
Ändå sitt er jag på terrassen och läser Elenas brev. Framför mig
ligger kuvertet till hennes senaste brev. De många vackra frimärkena
visar märklig a fåglar och vackra berg. Jag känner varken till nam nen
eller plat serna. Måst e titta i min stora atl as. Marten gav mig den i
födelsedagspresent förra året. ”Du fråg ar alltid var någonstans en pl ats
ligger”, förklarade Marten. Det stämm er, jag vill veta var vi befinner oss
i förhållande till allting annat. Hur långt det är till alla plat ser jag aldrig
besökt, aldrig doftat eller känt. Marten ty cker att jag kan slå i min atlas
iställ et för att alltid fråga honom. ”Jag är inte heller bra på geografi.”
Jag tror inte han bekymrar sig, som j ag, om hur vi befinner oss i
relation till vattn et och berg en. Marten s värld utgår alltid från
byggnaderna. Enklare, tänker jag ibl and, med klara avgränsni ngar för hur
människor rör sig och lever i förhållande t ill varandra. Åtminstone
någonting ytt erst påt agligt.
24
Elias Bok
Omslagspapperet var mörkblått och gl ansi gt. Ett tjockt guldband
med rosett om det bl åa. Därför vet jag att min atlas int e kommer från
herr Alvin här i staden. Herr Alvin har inget så vackert pap per.
Det första jag l etade red a på i min nya atl as var vattnet, det enda
jag rest över. Men nu vet jag också var Elena bor, var hennes by ligger i
förhållande till vår stad. Det var det andra jag slog upp.
”Jag h ar ont i fötterna i dag, June. Och on t i hjärtat. Nu sitter jag och
skriver till dig med fötterna i hett vatten, som jag lagt en matsk ed salt
och en handfull tork ade kam omillblommor i. Fotsalt skulle jag få vänta
på i månader och betal a tio gånger så mycket för. Pengarna behövs till
annat. Och kam omill går lika bra. Det ser lite lustigt ut, mina ben stick er
upp genom vatt enytan som är full av gupp ande gula små boll ar.
Jag har gått o ch gått och gått i dag. Liksom i går, i förrgår och
dagarna före det. Den senast e veck an har vi varit på resande fot, vår lilla
grupp. Lollo, vår sköterska, och Robin, sj ukgymnasten, och så jag. Vi
gör återbesök hos famil jerna eft ersom de i nte kommer till oss, vi träffar
de barn som inte l ängre bor hos oss. Av allt det jag gör här är dessa
familjebesök det allra mest utmattan de. Så stor misär, så mycket il ska,
våld och missrikt ad stolthet vi möter. Det känns som om vi kliver in på
ett minfält varje gång vi stiger upp p å träverandan framför nästa hu s.
Alla hus, vare sig det är hus eller skj ul ell er ruckel, har en träverand a,
om än aldrig så liten, med en slit en soffa, några nedsuttna fåtöljer eller
åtminst one träpal lar att sitt a på.
Landskapet är vilt, mest adel s öde, det är svårt att få något att växa i
bushen, havet är opålitli gt. Jag tror det pr äglar männi skorna.”
Jag föreställer mig Elena vandrande i en nästintill obebodd vil dmark:
Den runda, svarta fezlikn ande hatten nedt ryckt över det morotsröda,
kortklippta hår et; glasögonen med brandg ula bågar tryggt vilande invid
näsrot en och bak om dem två intensivt glö dande mörka ögon; foträta
Birken stock sandaler på fött erna och en ankellång, rak linneklänni ng i
någon obestäm bar växtfärg. Jag ser henne framför mig. Ibland önskar jag
att jag vore där, med henn e.
”Det sv åraste är änd å att se b arnen. Denna oförställda öpp enhet inför
världen, en total tillit, som smulas sönder inför mina ögon. Och det kan
jag inte göra någ onting åt, ingenting all s. Det jag kan är att hj älpa dem
att lindra krämpor, vitaminbri st, lägga om sår, ställa di agno ser och
försöka ordna rehabilit ering efter medici nering och vid en staka tillfällen
operation er.
Tilliten når jag inte. Den är inte inom räckhåll. Och det gör mig
mycket trött efter en resa so m denna.
25
Elias Bok
Alla dessa männi skor jag möter betraktas som så b etydel sel ösa att
regeringen till och med vägrar ta emot regelrätta bi stånd. De rycker på
axlarna och låter oss skr apa på yt an där vi kan. Jag är arg över att jag
inte kan göra någonting åt det. Våra tafatt a försök att lindra symptomen
känns oft a skrattret and e. Särskilt när jag är trött, som nu. Vet du att vi
till och med är beroende av det sjuka syst emets v älvilja för att kunn a
fortsätta.
Men ingenting förändras egentligen. Ingenting kommer att se
annorlunda ut om två år, om fem eller tjugofem år. Nya barn kommer till
världen, för att leva sina liv i samm a skjul , i samma nedsuttna fåtölj er.
Och jag kan int e göra någonting åt det. Inte någonting.”
Elena talar ofta om tilliten. Det är ett annat slag s tillit än jag känner. Jag
känner barnets, Lillebrors, oförst ällda öppenhet. Den tillit en känn er jag.
Men inte den andra, den som sedan sm ulas sönd er. Men jag vet preci s
vad hon menar när hon talar om tilliten ut om räckhåll. Den är min
alldeles egn a.
Elena måst e vara myck et trött. Utsliten. Kansk e skull e hon komma
hem och vila upp sig. Jag skulle låta henne svalk a sig i skuggan på
terrassen. Jag förstår inte varför Elena int e ser allt hon åstad kommer. Jag
önskar att j ag hade förmågan att del a med mig av samma generositet och
energi, på en plat s där det betyder så my cket för så många.
”Ibland kän ns det som om jag inte kan bär a insikten, som om jag
sprick er i sömmarna.
Jag vet int e hur jag sk a nå dem. Jag måst e tala med dem, men ju
längre jag är här, ju mer jag jobbar, desto svårare tycks det bli att öppna
munnen. Inte bara vi sa förståel se och om sorg, utan tala så att j ag själ v
förstår varför detta händer.
Sluta inte tala, June. Det gör bara livet svårare.”
Jag föreställer mig ord i mitt eget liv. Det är svårt. Jag har aldrig varit
särskilt bra på att tal a. Ord har jag haft i överflöd, men de har funnit s i
mitt huvud eller längs raderna i en bok. En gång var orden spr ängfylld a
av betydel se, brännande, spännande beskr ev de världen. Orden talad e till
mig.
Mina eg na talade ord känns främmande. Jag har inte riktigt förstått
varför vi behöver prata så mycket. Men när Elena skriver att det är
betydel sefullt, att livet annar s blir svårar e än det behöver var a, då
lyssnar jag.
26
Elias Bok
Elenas resor är ett sätt för mig att försöka förstå världen utanför mitt
eget sy nfält. När hon berätt ar om sina resor blir min verklighet större än
bara Lillebror. Jag vet att jag håller alldel es för krampaktig t tag i den
lilla världen här, med Lillebror och Marten, huset vi bor i, staden här,
och bergen. Marten behöver inte säga det, jag läser det i hans ögon:
”Jun e, du måste vidga världen.”
En gång flög mina drömmar högt och lån gt. Allt var möjligt i
världen som jag förlorade. Men har man en gång mist allt håller man
desto hårdare fast vid det som finn s.
Jag påmi nner st ändigt mig själv om att världen finns. När jag ser på
Lillebror, håller honom tätt intill mig, vet jag att världen är verklig. Och
om allt detta skulle tas ifrån mig, om Lillebror skulle försvinna ifrån mig
(bara att tänka orden gör mig svimfärdig och illamåendet sköljer upp i
halsen) – då har jag i alla fall bildern a, tänker jag. Bildern a som vi sar,
som bevi sar, att detta fanns i en verkli ghet. Jag vrider huvudet upp mot
huset och hoppas se honom, men de leker ännu, Lillebror och Mari a.
Deras röster letar sig inifrån köket ut i sk uggan på terrassen där jag
sitter. Lillebrors bubbl ande skratt och Marias sjungand e röst.
Jag st år framför speg eln i sovrummet igen och håller hårt i Elenas brev.
Det finns ingenting jag kan göra för Elena. Mer än att hålla henne i mina
tankar. Jag tänker intensivt på henne, vill sänd a massor av kraft, den
kraft jag vet att jag äg er, för att få henne att fortsätta. Vilj a, orka. Det är
bra, det hon gör i den stora världen. Det är långt bortom vad jag förmår.
Men hon förmår och jag gläds över det.
Samtidigt vet jag at t Elena är lika ensam som jag är. Elena vet lika
lite om framtiden som j ag gör.
Och kartan i mitt an sikte framträd er igen. På nytt ser jag de
slingrande stig arna, de många revorna och de tunna svansarna vid
ögonens vikar. Men i ställ et för min egen spegelbil d förestäl ler jag mig
Elena, med fötterna bland kamomillbl om mor, och ett hjärta fullt av
förtroenden. Jag ser kråksparkarna igen, n u är de Elenas; hen nes många
erfarenhet er, hennes glädje och hennes besvikel se.
Jag viker omsorgsfullt ihop brevet och sto ppar tillbaka det i
kuvertet med de många frimärkena. Fåglar , berg. Jag måste komm a ihåg
att fråga Elena om namn en.
I nästa ögon blick hör jag Martens bil köra upp på gårdspl anen
framför huset. Jag lägger Elenas brev bland de andra, i trälådan på byr ån
i hallen. Så går jag ut för att möta Marten.
27
Elias Bok
Jag vak nar mitt i natten av at t telefon en ringer. Men när jag har tagi t mig
ur sängen o ch sträcker mig efter telefonen inser jag att den är ty st. Ändå
är jag säker på att telefonen verkligen rin gde, inte bara i min dröm. Jag
sätter mig på sängkanten och ser på Marten. Stryker honom ömt över
kinden, håret, leker lite med hans ena öra. Han har festlig a öron. Jag har
aldrig sett någon med sådana öron som Martens.
De är ganska sm å, näst an spetsiga upptill men på yttersidan tydli gt
välvda, och den lilla örsnib ben är krökt in åt halsen, som om den strävade
bort från örat den är en del av. Jag kan int e låta bli att fnissa. Men jag
tycker om hans öron, de gör Marten till Marten.
Jag tror man säger att Marten är en vacker man. Tror säger jag
därför att ordet inte riktigt fäst er i mig. En skönhet som hans låter sig
inte beskrivas, i alla fall inte med det urh olkade ordet ”vacker”. Men
Marten glimm ar, han utstrål ar liv och vär me och kärlek. För mig är det
ett under i sig. Jag har alltid trott att den sorten s skönhet var något
obest ändigt. Någ ot som vi sar sig som sm å, små glimtar i tillvaron och
ögonblicket efter är spårlöst borta.
Så fort försvinner den att man int e säkert minns om den verkl igen
fanns.
Marten är ett huvud längre än jag. När han kysser mig står jag på t å
och sträcker på hal sen, änd å måste han bö ja huvudet. Han har långa
kraftiga ben och en fyrkantig överkro pp som slutar i ett par breda ax lar.
Ögonen är två lugna skogstj ärnar, samm et sbruna, len a och vänliga.
Ögonfransarna korta o ch täta. En lång, mycket rak näsa del ar hans runda
ansikt e och skapar en tyd lig kontrast.
Jag vill väcka honom och fråga om telefonen verkligen inte ringde.
Men det är dumt, om han skulle kunna sv ara mig skulle han redan vara
vaken. Så där bakvänt tänker jag fortfaran de ibland. Det blir bättre. Nu
ser jag åtmin ston e när jag tänk er i krumel urer och behöv er inte dra in
alla andra på mina krokiga stigar.
Mina fötter blir kall a och jag lägger mig under täcket igen, kryper
tätt intill Marten. Mina ögon stirrar i taket upp mot korgen där Lillebror
snu sar. Jag har haft samma dröm igen. Drömmen där Elias och jag
vandrar ned till den v ackra glittrande sagosjön. Bara h an och jag. Han d i
hand, på rygg i gräset med armarna om varandra. De inten siva gröna
ögonen som möter mina och som sänder en stöt genom min kropp.
Allting upprepar sig med en exakth et som om drömmen i själv a
verket vore en film sekvens som visades o m och om igen: Hand i hand
promenerar Elias och jag från sjö n tillbaka till huset.
När vi kommer upp på terrassen hör vi att telefonen ringer. Vi vet
att det är ett viktigt samtal, så vi skyndar oss in i huset. ”Hall å”, säger
jag när jag lyfter luren. Men det är alldel es tyst.
28
Elias Bok
Kyrkan
När jag upptäcker kyrkan, på kull en en bit utanför staden, är det som om
något tungt lämn ar min kropp.
Det är en liten vitrappad st enkyrka. Den vilar stolt i en liten lund,
på toppen av en kulle alldeles nedanför bergskedj an. Träden och berget
ger skugga då sol en är som het ast. Kyrk an har tre långa fönster på v ar
sida om lång skeppet o ch ett litet fyrkantigt torn utan spira. Porten är
gammal och tun g. Jag måste skjuta hel a kroppen framåt med all kraft för
att få upp de dubbla dörrarna.
Porten är försedd med en tvärsl å och ett hänglås i järn, men nu är
kyrkan öppen, som om den vänt ade mitt besök. Det är tid för mig att
träda in och lämn a tillbak a den erfarenh et jag lånat. I det svala rumm et
kan jag äntlig en bli fri ifrån det som bosat t sig långt in under brö stben et.
”Tillbaka till Gud”, säger jag högt för mig själv.
I fyra år har jag burit erfarenheten och nu är det någon annan som
behöver plat sen där den bott. Lillebror har precis kommit till världen och
jag kan inte längre fly ifrån det som är mi n verklighet. Lillebror är mitt
liv nu och när han kom till mig var det mi n skyldigh et att vänd a blick en
utåt, mot honom. Möta hans öppna, sårbar a och alldel es o skyldi ga ögon.
Min blick har under så lån g tid varit vänd inåt.
Första gång en jag uppt äck er kyrkan har jag flytt från huset. Lillebror
vilar i mammas famn o ch jag vandr ar bort längs den d ammiga vägen med
kameran öv er axeln. Mina bröst vägrar släppa ifrån sig den liv givand e
mjölk som Lillebror behö ver. Det gör ont, spänner, trycker, drar från en
vid cirkel runt bröst et och ända ut i bröstvårtan. Jag vågar inte röra vid
mina bröst av rädsla för att skrika högt. Det gör för ont att använda behå.
Det enda jag har på överkropp en är ett tunt linne som fladdrar i
luftdraget från mina sväng ande arm ar. Någon vind finns inte. Bara
hettan.
Jag vandrar iväg, sparkar i gruset. Ilskn a tårar bränner bakom
ögonlocken. Jag faml ar efter hjälp för att vända min blick, men jag vet
inte vad jag söker. Först när jag stiger in i kyrkan förstår jag.
Kyrkvaktm äst aren lyfter på huvudet och n ickar när han får syn p å mig.
Jag ler mot honom. Klipp er med ögonen i det dunkla ljuset. En bjärt
kontrast till det stickande sol sken et utanf ör. Det är vilsamt. Jag stann ar
mitt i altargången och drar djupt efter and an. Fukt och stillh et vandrar in
i mina näsborrar och ned i hal sen. Det är då jag förstår att jag h ar ett
ärende. Jag känn er mig fylld av allvar.
29
Elias Bok
Långsamt g år jag fram till altaret. På altar et står två st earinlj us i
höga silverst akar. Mina ögon vilar länge på det stora guld korset som
hänger på alt arväggen ovanför. Kyrkvakt mästar en harklar si g för att dra
till sig min uppmärksamh et och jag vrid er på huvudet i hans riktning.
Han gestikuler ar att han lämn ar kyrkan och jag nickar.
När porten går igen bakom honom faller j ag på knä.
Altarringen är kläd d i mörkbrun samm et. Jag lägger armbågarna
framför mig och lutar pannan mot mina knäppta hän der. Så ber jag. Eller
om jag tackar. Jag minns int e mina ord, bara känslan av att n är de lämnar
mina läppar tillhör de int e längre mig. Jag vet att jag talar en lån g stund.
Orden lämnar min kropp i ett end a långt fl öde, utan paus, utan tvekan.
När de är uttömda och j ag tystnar, tittar jag igen upp på korset och det
ser ut som om Jesus ler mot mig. Just då gör jag ingenting an nat än tar
emot han s leend e och lägg er det om mitt hjärta.
Utanför väntar kyrkvaktmästar en och jag skäm s för att jag har låtit
honom vänta så länge.
”Förlåt mig, jag tappade alld eles tiden”, säger jag och titt ar på min
nakna handled. Klockan ligg er kvar i badrummet, som vanlig t.
Han viftar avvärj ande med handen och räcker mig en vit näsduk.
Förvånad uppt äck er jag att mitt ansikte är vått och stelt av tårar. Jag
ber om ursäkt igen. ”Förlåt, det var värst vad jag bär mig åt. Förlåt så
hemskt mycket.”
Han viftar med handen igen. Då skrattar j ag.
För första gången på fyra år skrattar jag, men jag finner inga ord för
hur jag ska ber ätta det för kyrkvaktm ästar en, så nu är det jag som viftar
avvärjan de med handen.
Hur berättar man det för en främling? Hur berättar man för någon
alls att skrattet är det för sta på fyra år? Mitt skratt värmer plat sen långt
in under bröstbenet där det tunga bodde.
Jag ber att få lämna tillbaka näsduken n är jag tvättat den och efter
viss öv ertalnin g går han med på d et.
”Ser du huset med det stor a plommonträdet?” Han pekar i riktning
mot staden.
”På andra sidan bäcken?” frågar jag o ch han nickar.
”Där bor jag med min Agnes. Du kan kom ma när du vill. Förresten,
jag heter Egil”, säger kyrkvaktm äst aren o ch räcker fram hand en.
Agnes och Egil, tänker jag, så vackert det låter tillsammans.
”June, jag heter June”, svarar jag och tar hans hand i min. En stor,
ganska grov gammel manshan d. Full av minnen. Liksom min, tänker jag.
”Vad ska det var a bra för?” undrar Egil när jag ber att få fotografera
honom.
30
Elias Bok
Jag har ing et svar på hans fråga, så jag rycker på axlarna och ber en
gång till. Jag vill att han ska hålla hän der na framför sig.
”Ni har vackr a händer ”, säger jag förkl arande.
”Bara gamla och rynki ga”, sv arar Egil men fogar sig efter min
begäran.
Solen häng er lågt på himlen, det är redan sen eftermiddag. De tunga
strålarna letar sig längs gru sgången och upp på stentr appan framför
porten. Egil ler med sol i ögonfransarna, i n i mitt onaturliga öga, och jag
tar två bilder. En av dem på Egils händ er, läderartad e, bruna.
I kyrkgrinden vänder jag mig om. Egil skjuter igen den tung a porten,
lägger tillbaka tvärslån och låser hänglåset med en stor, tung nyckel. Då
kommer jag på en sak.
”Egil!” ropar jag och han v änder si g om mot mig med nyckeln
i handen, väntar på mina steg över grusg ången. ”Egil, nyckeln. Om jag
vill gå hit igen, kan jag hitta nyckel n någonstans då?”
Den gamle mannen ler mot mig och vi sar mig den stora, runda
sten en på bak sidan av kyrkan.
”Där”, säger han, ”kan du hämta nyckeln när helst det passar dig.”
Så lägger han handen mycket lätt på min arm. ”June, gå nu tillbak a,
säkert är det n ågon som väntar dig.”
Så fort jag kommer hem lyfter jag upp Lillebror i mina armar och lägger
honom till bröstet. Jag håll er andan i vänt an på smärt an. Men den
kommer inte. Iställ et kommer mjölken. Nu finns det plat s för honom i
mig.
Jag stry ker Lillebror över huvudet. ”Förlåt”, viskar jag mot hans
panna, ”att du fick vänta så länge.”
När Lillebror sover sätter jag mig och skri ver till Elena. Luften står
alldeles stil la här. Hur är det hos henne?
Jag tän ker på Elenas fötter. Vilka långa och oländiga sträckor
hennes fötter har lagt und er sig. Vilka str äckor mina fötter går och hur
olika dessa vägar ändå är. Elenas och mina.
Jag tän ker på Egils händer. Alla långa och tunga dagar hans händer
har rört vid, och hur vackra han s händer h ar blivit. Mina händ er rör vid
ett objektiv som skilj er mig från livet. Så olika beröring för våra händ er.
Egils och mina.
”Jag fann plat sen för Erik i dag. Återfann, borde jag skriva. Besö ket i
den lilla kyrkan hj älper mig att göra pl ats för honom.”
31
Elias Bok
Inte ens inför Elena kan jag kalla Erik för Lillebror, hon skulle inte vet a
vem jag talar om. Elena är nog den som skulle förstå, om jag fick
möjlighet att förklara. Men det låt er sig inte göras i ett brev. Och hittill s
har vi inte träffats tillräckligt ofta ell er tillräckligt länge, alltid någo n
annan runtomkring. En dag kanske jag kan förklara för henne. När jag
kan förklara det för mig själv.
”Jag b ad till Gud i dag, Elena. Det brukar jag inte göra. Jag vet inte
varför, kan inte förklara hur det kom sig. När jag befann mig i kyrkan
var det naturligt, på sätt och vi s bortom min kontroll. Jag minns inte vad
jag sad e. Som om konversationen var för privat till och med för min
medvetna tanke. Jag träffade Egil, kyrkvaktmäst aren, och tog en bild av
hans vackra gaml a händer.
Vad det bety der? Det vet jag inte. Bar a att när jag kom hem
fylldes jag av en obeskrivlig ly cka när jag lyfte upp Erik i min famn,
äntligen. Äntlig en skriver jag för jag har aldrig upplevt ly ckan så
strålande, så stark, så okuvlig. Istället för om misär skriver jag till dig
om rikedomen. Den jag tycks ha så svårt att uppskat ta, trots att jag ser
den, är medveten om den, och trots att jag vet att så mång a saknar allt
det jag berikat s med. Erik påminner mig v arje dag, med varje an detag,
varje leende, varje liten skiftning i sitt underbara ansikte. I dag kunde
jag helt och hål let ge plat s för det stör sta i all min rikedom, mitt barn.”
Jag undrar om Elena k an förest älla si g mig i kyrkan, på knä framför
altaret med de tv å stora stearinljusen, det stora guldkorset ov anför. I
brevet till Elena försöker jag beskriva hur det ser ut inuti kyrkan.
Jag önskar att hon k an se mig framför sig, som jag ser henne
framför mig. Det skapar en kän sl a av sam hörighet. Att dela, trots att vi
befinner oss i var sin värld, så långt ifrån varandra.
Så viker jag omsorgsfullt ihop brevet och stoppar det i ett kuvert.
Skriver Elenas adr ess på framsi dan. Våra frimärken är inte alls lik a
vackra.
32
Elias Bok
Middagen
Vi har sällan gäst er. Orsaken är inte att vi inte är intresserad e av andra.
Åtminstone är Mart en väldigt nyfi ken på andra männi skor. Jag nöj er mig
gärna med dem jag redan har. De räck er och blir över. De har så mång a
sidor att visa mig ännu.
Men Marten vill njut a av lugnet i vårt hus. Dessut om träffar han
människor hela dagarna på arbetet. Han reser säl lan så att han måste var a
borta flera nätter, men han jobbar ofta lån ga dagar. Och kvällar. Då vet
jag att de äter och um gås emellanåt. Trots det känner Marten iblan d att
han förväntas bjuda h em männi skor från staden där han job bar.
Arbetskollegor, kund er. Jag kommer sällan ihåg vilken funktion de har i
förhållande till varandra, men det spel ar knappast någo n roll. Om jag
minns det, vill säga.
Ibland tänker jag att det är lite synd att vi har gäster så säll an. Vårt hus
är mycket vackert, med färger och proport ioner som är ovanli ga.
Åtminstone i den här trakten. Dessutom h ar vi en fantasti sk ut sikt över
bergen från vår terrass. Men så här år s är det alltför hett.
När Marten är hemma ligger vi för det mesta och flämt ar på
terrassen. På kväll en lägger jag gärna huden direkt mot stenplattorna, då
har de hunnit sv alna, och den lena stenen smeker tröstand e bort en del av
värmen som bränt sig fast på insi dan.
Marten vill att vi bjuder till en middag. ”Det är länge sen”,
försvarar han sig när jag rynkar på näsan. Jag vet at t han har rätt och
rycker på axlarna. ”Om du vill.”
Han bjuder sju personer, jag kan inte kom ma ihåg att jag känner
någon av dem. ”Vil l du bjuda någon, June?” frågar han mig och jag
undrar förvånad ”vem skull e det vara?” och han svarar ”j ag tänkt e så det
blir åtta gäst er i alla fall”.
Men jag k an inte komma på någon jag vill bjuda. Möjligen herr
Alvin från bokhan deln, men nej, jag slår undan den bef ängda idén. Jag
låter Marten lösa problemet med ett ojämnt antal gäster och sätter mig på
golvet i sovrumm et. Jag sitter med ryggen mot den svala sten vägg en och
lyssnar till Lillebrors andetag, de jag aldr ig tycks få nog av, och skriver
till Elena.
33
Elias Bok
”Det är så säll an Mart en uttryckli gen ber mig om något. Och nu har han
gjort det, Elena. En middag. Vad ska det vara bra för? tänker jag och
känner redan hur meningslösa de allra flesta samm ankom ster mellan
människor är (oavsett vilka, männi skor all tså). Innehåll slösa. Så trycker
jag tillbaka min inåtvända sj älvuppt agen het. Det är så sällan Marten ber
mig om något. Och jag kan gl ädjas åt att göra något för honom, för en
gångs skull. Vara förmög en, borde jag skr iva. För det handlar inte om att
jag inte vill. Jag vet bara inte hur jag ska bära mig åt.
Staden vi bor i är vacker. Huset vi bor i är vackert. Jag försöker
föreställ a mig våra gäster komma kör ande längs den smala v ägen som
ringlar likt en orm upp till vårt hus, bort ifrån resten av v ärlden någr a
hundra meter län gre ned, förbi flera andra hus, lika många vattenfall.
Nio stycken hus, nio styck en vatt enfall från huvudgatan fram till vårt
hus. Det si sta, sen tar vägen slut.”
Elenas adr ess på framsi dan. Tungan är str äv mot klistret, det smakar
sött.
Egentligen tänker jag att det int e alls är konstigt att vi så sällan har
gäst er. Vi vet egentlig en inte hur man gör . Inte ens hur man lagar maten.
Först tänker Marten be Maria att laga mat en tillsamm an s med oss. Jag
undrar hur det ska fung era: tre personer och ingen är särskilt intresserad
av eller bevandrad i matlagningens konst. Försiktigt föreslår jag att vi
ber Marias föräldrar om hjälp, och Marias mamma, Pauline, kommer
cyklande längs vägen.
Hennes blommig a kjol fladdrar kring de kraftiga låren. Hennes
breda höfter gung ar rytmiskt från sida till sida på sad eln. Handv äsk an är
som alltid nedtryckt i cykelkorgen på styr et. Paulines cykel är svart med
stora ballo ngdäck. ”Den rullar fort i nerförsback e, men hit är det bara
uppför”, klagar Paulin e. Pustande kliver h on in i köket till oss. Jag
serverar henne ett gl as iskallt vatt en och hon dricker tacksamt n ågra
klunkar. Jag undr ar om Maria komm er att likna henne när hon blir lika
gammal.
Innan Pauline sätt er igång drar hon fram en vit spet snäsduk och
torkar sig i pannan. Jag har ännu inte läm nat tillbaka Egil s näsduk. Den
ligger tvättad, struken och ho pvikt på min byrå.
34
Elias Bok
Pauline ser med en gång hur handfallna vi är i köket, alla tre. Maria
och Mart en står båda med armarn a hängan de läng s sidorn a. Jag lutar mig
över bänken, stödjer hakan i händ erna. Våra ögon vilar förväntansfullt på
Pauline. Hon su ckar när jag ut an omsvep avslöj ar att jag inte vet var jag
kan finna fräscha grön saker så här års. ”S nälla Ju ne, hur länge har ni
bott här? Har du inte bott här nu i över tre år?” undrar hon och jag skäm s
för första gången öv er mitt tafatta hushåll . Jag drar en suck av lättnad
när hon erbjuder si g att förbereda så mycket hon kan och sedan ge Mari a
instruktioner. Marten ni ckar belåtet.
Tillsammans försöker vi planera m eny och inköp. Huvudsakligen
Pauline och Marten.
Jag överl åter planeringen åt dem, i visshet om att Maria kommer att
se till att varje d etalj gen omförs som hennes mamm a avser. Jag sl änger
kameran öv er axeln och letar reda på Lillebror. ”Vi går en sväng”, ropar
jag från terrassen, men de hör mig inte.
När jag dukar bordet ser jag att vi blir tio kring bordet. Jag viker
servett erna som går i guld och blekgrö nt, placerar den stående solfjäd ern
mellan tallrik och glas. Det blir vackert. Jag funderar över vem den
åttonde gäst en är. Alla de andra namnen h ar Marten läst för mig flera
gånger och jag har anstr ängt mig för att kunna hålla i sär dem. Nu tror jag
att jag kan tal a med var och en om något.
Jag gör det för Mart ens skull. Jag vet att han tycker det är viktigt
att det blir en lyckad kväll och h an ber mig ju nästan aldrig om något.
Marten o ch jag är placerade vid v ar sin kortända. Det ser bra ut,
men jag oroar mig över att ha honom så långt ifrån mig under hela
middagen.
Tallrikarna är mossgröna m ed gula och br andgula cirklar i
varierand e storlek. Vi har precis tio av varje. Kansk e Marten minns det.
En stor och en liten tallrik, tio stycken. Jag älskar dessa tallrik ar mer än
något annat i vårt kök. Jag fann dem ho s en keramiker i bergen flera
timmar härifrån. En medelålder s kvinna som lever och arbet ar ensam,
utan en sj äl på mils avst ånd. Där har hon bott i flera decennier, sägs det.
Själv berättar hon ingenting. Jag vill åka t illbaka dit, men Marten tyck er
det är för långt. Kanske åker jag när regnet kommer.
Marten fladdrar in i matsal en och kysser mig i nacken. ”Så vackert,
June!” säg er han uppriktigt om bordet. Marten ber mig knyta slip sen åt
honom.
”Vem är den åtto nde gästen?” frågar jag.
”En överraskning, June”, flinar han och fö rsvinner inn an jag har en
chan s att fråga mer.
35
Elias Bok
Jag följer efter honom in i sovrummet, öppnar min garderob. Medan
han knyter skorna sm åpratar han om gäst erna. ”Du kommer att tycka om
Thomas, han är en fasciner ande person, och hans fru Hann e, jag tror som
sagt att hon h ar varit konst när.”
Jag vänder mig om och håll er upp klännin gen framför bröstet. ”Vad
menar du med ’varit’ konstnär? Det är något man är hela livet, det rinner
i blodet, Marten. Var inte så fyrkantig. ”
Han ler och nickar uppskattande. ”Den är vacker, June, så länge sen
jag såg dig i den.”
Klänning en är det enda plagg jag äger so m passar som
aftonklänn ing; cocktail, middag, dans. Vi lever inte något såd ant liv,
Marten och jag. Dessut om har jag aldrig v arit särskilt intresser ad av hur
jag klär mig, eller när. Marten köpt e den t ill mig på vår ettåriga
bröllopsd ag. Jag såg den i ett skyltfönster . Den glimmande färgen
fångade min bli ck, ljust ljust blågrå ly ste den genom skyltfönstret. Tyget
föll så självklart vackert ända från de smala, svarta axelbanden ned till
anklarna.
”Sitter du kvar?” frågar jag. Marten ni ckar igen och jag försvinner
in i badrummet, drar klänningen över huv udet.
Hasti gt stryker jag handen över klänningen. Det tunna linnetyget
känns behagli gt men ovant mot kroppen. De sen ast e månaderna har jag
knappt varit klädd i något annat än shorts och linne. Av siktligt låt er jag
bli att titta mig i speg eln. Barfota i den fo tsida klänning en kliver jag ut i
sovrummet och stannar någo n meter framför Marten.
Hans ög on glittrar och han svälj er innan h an säger något. ”Du är
fantasti skt vacker!”
Marten drar mig till sig m ed båda händern a och kysser mig hårt. Det
är också ovant, men inte ob ehagli gt. ”Jag älskar dig”, viskar han i mitt
öra.
”Jag är så glad för att jag får vara hos dig”, viskar jag mot Martens
hals.
Han har inte satt på si g någon after shave än, och jag hoppas att han
glömmer det. Jag föredr ar hans egen doft. När jag glider ur han s famn
känner jag mig upp spelt, förväntan sfull.
Exakt halv åtta kör den för sta bilen up p till vårt hus och jag trycker bort
en fjäril som studsar upp i magen. Marten möter dem utanför, tar dem i
hand och vi sar dem runt huset och upp på terrassen. Lillebror och jag
står hand i han d och jag tror att vi klamrar oss fast vid v arandra lik a
mycket båda två. Ingen av oss är van vi d sådana h är tillställ ningar.
36
Elias Bok
Hasti gt stryker jag handen över klänningen. Det tunna linnetyget
känns fortfarande ovant mot kroppen. Plöt sligt sl år det mig att jag aldrig
tittade mig i spegeln. Okända ansikt en ko mmer emot oss.
Jag ler och tar dem i hand. De ler tillbaka. Jag minn s deras namn,
jag minns hur de hör ihop med Marten i Martens liv, och lätt naden
sprider sig i kroppen. Allihop klappar de Lillebror på huvudet. Inte en
enda av dem böjer sig ned och tittar honom i ögonen. Jag kän ner i
handen att han blir ledsen och lyfter upp honom i famnen. Stryker honom
över kinden i samma st und som d en si sta bilen parkerar på vår uppfart.
Maria går runt med en bri cka och bjuder på champagne. På bordet
står sm å skål ar med pist agenötter och grö na oliver. Luften står alldeles
stilla och dagen h ar knappt hunni t sval na undan. Då st år han mitt framför
oss o ch han tittar inte på mig först, han tit tar på Lillebror.
”Jag heter Jacob. Vad heter du?” frågar han och han har en mörk
röst som gung ar mjukt. Jag tappar andan men kan inte säga v arför.
”Errrik”, säger Lillebror generat o ch göm mer ansikt et mot min hals.
”June”, säger jag och sträcker fram handen.
”Jacob Linton. Äntligen får jag träffa dig.”
Jag tittar frågande på honom, känner mig plötsligt osäker. Vår
åttonde gäst betr aktar mig med intensiv a gröna ögon. Som Elias. Som
Vincent.
Marten komm er till min räddning. ”Jacob, jag ser att du har träffat
June, äntlig en”, skr attar han och kramar Jacob s axel.
Jag vänder mitt ansikte mot Marten. ”Äntl igen?”
De känner var andra väl, Marten och Jacob . Det syns på sätt et de tar i
varandra.
Marten h ar aldrig talat om Jacob och det förvånar mig. Så inser jag
att jag aldrig talar med Marten om Vincen t. Mellan oss finn s ett ordlöst
löfte. Att dela verkligheten som finns här, att inte vända tillb aka, utan
att hålla varandra i hand en så att vi kan fortsätta in i framtiden.
Därför vet jag inte vem Jaco b är.
Marten h ar placerat honom på min högra sida. Jaco b är arkitekt,
precis som Mart en, och jobbar långt från staden där vi bor. Nu har de
fått ett uppdrag till sammans. Det är först a gången de får arbet a ihop och
jag ser att de är ivriga b åda två.
37
Elias Bok
Marten o ch Jacob har inte sett varandra på många år. De träffades
på univer sitetet. I fyra år delade de rum med varandra. Levde, st uderad e,
åt och sov till samm ans. Jacob d elar obeky mrat sina minnen med mig.
Han har alltid sett upp till Marten, beundr at och betrakt at honom som sin
storebror, preci s som all a andra. Nej, sj äl v har han inga sy skon. Ensamt
barn, tragiskt barn. ”Gör inte det mot Erik”, säger Jacob plöt sligt och
orden slår in i mig som hagel.
Han märker det int e. Jacob fortsätter sin historia med en näst an
manisk målmedv etenhet. Nej, Jacob märker inte hur jag tappar andan.
Märker inte hur jag ligger raklång och flämtar med öppen mun. Jacob
talar och talar.
Orden strömm ar från hans läppar in i min öppna mun. Luft är vad
jag behöver, ord av dyrkan är vad som ser veras.
Jacob älskar Mart en.
Marten är stjärnan. ”Så har det alltid varit .” Smartast, snabbast.
”Mart en är målmedveten”, inflikar jag, lät tad över att samla mig
tillräckligt för att bidra i beundr an av den man vi båda äl skar. Det sku lle
kännas kon stigt om Jacob hade allt dett a positiva att säga om Marten,
och jag ingenting. Det är trots allt jag som lever med honom. Nu.
Jacob nickar och ler. ”Så är Marten också den bättre arkit ekten av
oss två.”
Allt detta berät tar Jacob för mig under mi ddagen. Mellan skålar och
artiga konver sati oner som kräver vår upp märksam het.
Fyra år. Det är längre tid än Mart en och jag har tillbringat
tillsamm ans. Jacob k änner Marten långt bättre än vad jag gör, tänker jag
och rädsl an kniper tag om hj ärtat. Men det beror inte bara på tiden,
förstås. Jag tar mig inte tid att lära k änna honom, jag har inte plat s.
Ännu. Det vet Marten och det får mig att älsk a honom ännu mer.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att om jag lämnar honom nu
kommer jag inte att veta vem jag h ar levt med.
Jacob älskar Mart en.
Fyra år.
Pauline har gjort ett strålande arbet e. Hon skulle aldrig kunna göra mig
besvi ken, men hon lyckas o ckså överträffa alla våra gästers
förväntningar och det är huvudsaken. Förrätten är en lufttorkad
serrano skink a fylld med en puré av soltor kade tomat er, färsk basilika
och fluffig grädde. Det ”mm: as” och himl as med ögon runt bordet. Den
pinsamm a och lika obl igatori ska frågan kommer redan efter först a
tuggorna: ”June, är det du som är den fant asti ska kocken ?” Och jag
svälj er innan jag bit er huvudet av deras förväntan.
38
Elias Bok
”Absolut inte. Vi har turen att få hjälp av traktens bäst a kock,
Pauline Roger.”
Det mumlas kring bordet. Till huvudrätten, rökt fasan med
potatiskaka, portvinssås och syl tade k antareller, blandas beundran i
”mm:andet”. Jag får kän slan av att vårt mi ddagssäl lskap redan glöm t mitt
tillkortakomm ande. Ögon och magar och gommar har fullt upp med de
sen sationella up plevelser Paul ine bjuder oss. Jag menar, vem har
vanligtvi s en yrkeskock i köket för privat a middagar?
Medan alla andr a njuter av mat en drunknar jag i Jacobs ögon. Trots
att jag medvetet försöker simma i en an nan riktning. De får mig att tänka
på smaragder och ocean. Det händer flera gånger. Jacobs ögon snuddar
vid mina och jag försvinner bort från sam t alet, bort från människorna
runt bordet, tillbaka till tiden m ed Vincent.
Vid desserten blir jag orolig över att våra gäst er ska svimma av
vällust. Pauli ne har gjort en parfait med dadlar och fikon som Maria
serverar en apel sinsallad till. Då lägger Jacob sin hand ovanp å min.
”Emellanåt kommer det något riktigt drömskt i dina ögon”, säger
han. Jag ber om ursäkt för min oartighet, men han bara skakar på
huvudet. ”Det är vackert, su ggestivt.”
Det bränner till i hal sen. Jag drar undan h anden och fingrar med
min servett.
Jacob talar lika mycket under hela middagen. Mest adel s finner jag
honom intressant att lyssna på. Emellanåt talar han ut över bordet,
engagerar hela sällskap et genom någon ov äntad komm entar eller en
annorlunda iakttagelse. Då slappnar jag av. Jag ser på an sikt ena runt
bordet. Stannar vid Marten, långt borta på andra gaveln. Han ler mot
mig, blinkar med vänster öga. Jag ler tillb aka innan j ag låter blicken
vandra vidar e.
Jacob talar och jag hör hans röst. Röst en för mig bort från maten vi
äter, middagen, våra g äst er, som alla ly ssnar uppmärksamt med ansikt ena
vända mot honom.
Jag betr aktar hans an sikte. De gröna ögonen spel ar, glittrar, leker.
Jag komm er att tänka på ”Beautiful golden girl of the Sixties”. En dikt
ur samlingen jag över satte un der månader na med Vincent – i väntan på
Elias. Just den här blev Vincent s favorit. Om och om igen bad han mig
att läsa den högt för honom, oöver satt.
“Obviou s we weren’t spi es
we were ju st investigati ng each other
hey beautiful golden girl of the Sixties ...”
39
Elias Bok
”Jacob, den hi storien är värd en skål ”, hör jag Marten säga, och j ag
rycker till. Vi lyfter alla våra portvinsglas, tittar, nickar mot varandra
och dricker. Upprepar den omst ändliga proceduren, som jag aldrig har
förstått mig på, innan vi ställer ned våra glas och åt ergår till vad vi har
kvar på tallrikarna. Små samtal surrar kring bordet.
”... weary & gay, your smell, the bitter fuck of rage
in silence, with laught er, to music ...”
Jag läg ger serv etten ifrån mig. ”Ur säkta m ig ett ögonblick ”, säg er jag till
Jaco b och till Thomas, som Mart en har pl acerat på min vänstr a sida. De
tittar upp på mig. Kan jag läsa förvånin g i deras ögon ? ”Jag måste titta
till Erik”, ler jag och reser mig upp. Jag l er hela vägen runt bordet,
snuddar vid Martens ax el och vi skar: ”Str ax tillbaka.”
Så flyr jag in i sovrummet.
Lillebror sover. Han snusar med öppen mun. Ena handen vilar mot
kinden, med den lill a ännu knubbiga han dflatan öppnad mot världen.
Täcket har kan at halvvägs ned över mag en.
”... mother of my sons, your tired
lovely body wh ere I bring my terminal need
where I stoop with cr acked shaking lips ...”
Det var den si sta dikt samlingen j ag över satte. Det var då orden kom att
bränna alltför mycket. De brände sönder sin egen betydel se. Sedan dess
har jag ratat dem. Jag stoppar om Lillebror och kysser honom lätt på
pannan.
Jag undrar vem han är, Jacob. Det finns något ogripbart, undflyende
hos honom. Likafullt fäster det i mig. Det gör mig orolig.
Söndag morgon vaknar jag tidigt. Och j ag hör fågelkvitter. De ty stnar
längre fram på dag en när det blir för varmt. Men nu sjung er de. Lillebror
snu sar fortfarande med öppen mun. Marten sover nak en, utsträckt som ett
kors mitt i säng en. Lakanet har jag virat o m min kropp. Jag frigör mig
från tyget och drar en tunn klänning över huvudet.
Ljudlöst smyger jag ut i köket och dricker ett glas juice. Alla glas
från middagen står ännu kv ar på bordet i matsal en. De vackra servetterna
ligger spridda som vi ssn ade blomm or lite här och var. Ljusen är
nedbrunna. Marten var varm och glad när gäst erna gick. Han höll mig
hårt i handen och kysste min nacke när bil arna rullade bort från vårt hus.
40
Elias Bok
Vår gäst, Jacob, sover i gästrumm et bortanför matsalen. Under hela
middagen b etraktade han mig med sina gr öna ögon. Färgen på hans ögo n
– det suger till mell an benen. Irriterad över reaktionen i min kropp
dricker jag upp juicen och ställer ifrån mi g glaset. Jag tar kamer an från
bänken vid fönstret och t assar tillbaka in i sovrummet, vill ha Lillebror
med mig när jag möter dagen. Leendet som vilar bakom han s slutna ögon
får mig att stanna upp. Mitt barn befinner sig redan på en vacker fridfull
plats. Jag måst e låta honom vara kvar i den världen, inte tvinga ho nom in
i min. Det spänner i gommen av något slags svartsjuk a. Varför är det så
svårt att låt a vara? Lillebror är hel a min värld, men jag är inte längre
hela hans. Jag stryker honom lät t lätt över pannan innan jag en sam
vandrar ut i morgonlju set.
Objektivet framför mitt öga får mig att glömma allt annat. Allting
silas genom linsen och in i mig. Till och med ljuden tar väg en geno m
synfält et i objektivet. Jag vandrar längre och längre bort från hu set. I
riktning mot kyrkan. Nu när jag vet var den ligger kan jag se plat sen
lyfta sig upp ur land skapet, sträcka sig mot himlen.
Jag går barfot a längs vägkanten. Låter mi na fötter knipa om de ljust
bruna, torra grässtr åna. Jag sätt er mig på huk och fångar en stråle som
smek er en kantig st en. Dammet l etar sig u pp i mina näsborrar och jag
nyser.
Fåglarnas kvitter avt ar, flämtande. Temperaturen stiger hasti gt och
jag blir plötsligt ki ssnödig. Jag lämnar vägen och söker mig in i skuggan
under ett träd. Jag lyfter upp kl änningen och famlar efter troslinn ingen
men finner bara min nakna midja. Jag har inga trosor på mig och titt ar
mig först omkring, generad, innan jag sätt er mig på huk.
Fantasin rider iväg med mig och jag blir upphet sad över att jag
promenerar omkring ut an trosor på väg en utanför staden. Jag lut ar mig
mot trädstamm en och låt er handen leta si g fram till mitt mjuka, fuktiga.
Jag sl uter ögonen och andas djupt.
I min fantasi ser jag Jacob komma gående emot trädet där jag sitter.
Jag drar upp knäna när han komm er nära och han sju nker ned vid min
sida, låter handen let a sig från min ena fot , längs vaden, knät, insidan av
låret. Jag drunkn ar i hans ögon. Hans fing rar söker sig in i mig och något
slag s ljud lämnar mina läppar.
Ögonblicket efteråt drar han mig ned, under sig, och tränger in i
mig, fort. Stor och het. Jag stönar av vällust. Jag st önar av skammen som
får mina kinder att rodna. ”Hårt ”, viskar j ag och drunknar i hans ögon.
Jaco b tar mig fort och hårt. Inte alls som Marten. Jacob tar mig som
Vincent bruk ade ta mig. Vincent brukad e se på mina ög on när jag
behövde honom på just det sättet. Och han kom alltid till mig då.
41
Elias Bok
Jag knyt er händerna mot det torra gräset. Min stj ärt skaver mot en
rot från trädet. Jag har sv ettpärlor i pannan och jag njuter. Jag njuter av
skamm en som får mina kinder att rodna.
När höjdpunkt en är inne skjuter höfterna uppåt i en vid båge, och
mitt huvud faller bak åt. Jacob håller emot , tränger så långt in i mig att
jag för ett ögonblick tror att han ska kom ma ut genom ryggen. Han bit er
mig i ena bröstvårtan. Det flimrar för ögonen. Och jag faller inåt. Mi na
höfter sjunk er tillbaka mot gräset och jag flämtar.
Det är hett. Jag har svettdrop par i pannan. Jag sät ter hand en över ögon en
och tittar på sol en. Klock an är säk ert mycket. Marten och Lillebror är
vakna och undrar vart jag har tagit vägen. Jag borde ha skrivit en lapp
innan jag gick.
Jag är törsti g.
Jag sparkar i det dammi ga gruset när jag promenerar tillbak a till vårt
hus. Kan inte best ämma mig för vad jag känner. Å ena sidan kän ner jag
mig upprymd av mitt ävent yr under trädet. Å andra sidan skäm s jag över
min fantasi.
Å ena sidan vill jag fort tillbaka till Marten och Lillebror. Krypa in
i Martens famn, snusa Lillebror i håret och känna att jag hör ihop med
dem. Precis som jag gör. Å andra sid an finns Jacob kvar i huset, och
honom kommer jag hädaneft er att förknippa med fantasin under trädet.
Det finns inget han kan göra åt det.
Det gör mig en smul a upprörd, eftersom Jacob är en så god vän till
Marten. Jag vet att Marten vill att vi ska uppskatta varandra, Jacob och
jag. Problemet är Jacob s ögon. Jag vi sste det i samma ögonblick som
hans ögon mötte mina. Han s intensiv a gröna ögon är Vincents. Med sin a
ögon travar han rakt in i en värld som ingen har tillgång till. Förutom
Elias och Vin cent.
Det kan Jacob omöj ligt veta. Marten kan definitivt inte vet a det.
Inte heller kan han förstå det, även om jag försökte förklara det. Jag vet
inte hur jag ska hantera situati onen.
Därför sparkar jag i gruset medan jag pro menerar tillbaka.
Men jag behöver int e oroa mig. När jag kommer tillbaka är Jaco b borta.
Jag går ut i köket och dricker två stora glas mineralvatten.
Bubblorna kittlar och sprätter i hal sen. På bordet i matsal en står all a glas
från middagen fortfarande kvar. De vackra servett erna ligg er fortfarande
spridda som vissnade blommor lite här och var.
42
Elias Bok
På bara fötter smyger jag bort till gästrum met på andra si dan
matsal en. Mitt hjärt a slår fortare under huden. Dörren står på gl änt och
försiktigt skjuter jag upp den. Rummet är tomt. Sängen är bäddad,
överkastet hänger prydligt vikt över sänggaveln. Persi ennen är
uppdragen och sol en skj uter ett prism a av ljus över trägol vet.
Jag känner mig lättad. Jacob är borta, måste ha åkt sin v äg medan
jag var ute. När jag drar igen dörren hör j ag Martens och Lillebrors
röster. De leker tafatt alldel es utanför. Bestämt skjuter jag undan tanken
på vår gäst och går genom hu set.
När jag kliver ut på terrassen tar hettan tag i mig och jag drar
häftigt efter andan.
Jag tryck er undan en skavande känsl a av b esvik else och ropar: ”Hej,
busung ar.” Så sätt er jag mig på huk och öppnar armarna mot Lillebror
som har vridit sig ur Martens grepp och k ommer springande emot mig.
”God morgon, min sk att.” Jag stryker näsan mot den varma
barnhuden. Lillebror s nackh år är alldel es fuktigt av svett.
Marten sätter sig bredvid mig med benen utsträckta framför sig,
korslagd a fötter. Min man är vacker, tänk er jag, min man pulserar av
levand e glädje. Hans ögon glit trar in i mina och jag böj er mig fram och
kysser honom lätt på mu nnen.
”Förlåt. Jag borde ha skrivit en lapp, jag vet”, säger jag
urskuldande.
Marten skakar på huvudet. ”Jag vet, jag vet. Men du kommer
alltid tillbak a. Eller hur?” Jag nickar men får en klump i halsen.
”Frukost, någon?” Marten reser sig upp från de heta pl attorna och
räcker mig hand en. Han har svettringar un der armarna efter leken.
Lillebror sitter fastklistrad vid min höft, hans ben är fuktiga om min
midja. Nu är det han som har näsan i min halsgrop. ”Buff, buff”, säger
han och försök er leka troll. Jag kill ar honom försiktigt i naveln. En
fjäderlätt beröring räcker för att han ska kikna av skr att.
Tillsammans går vi tillbaka in i den svalkande skuggan. Jag häll er
upp citronvatt en till oss alla tre och vi dricker glup skt den kall a
syrlighet en. Marten ordnar frukost medan Lillebror och jag hjälp s åt att
duka.
”Var är vår gäst ?” frågar jag n är jag sträcker mig efter
kaffemuggarn a.
”Visst ja, Jacob häl sade och bad om ur säkt, han är tillbaka senare i
kväll, vi behöver inte ...” Marten trycker i gång kaffekv arnen. Surret från
det elektri ska mal andet öv erröst ar orden.
”Vad bad h an om ursäkt för?”
43
Elias Bok
Marten titt ar förvånat upp från sk eden o ch de malda bönorna. ”At t
han försvan n utan att tacka dig för i går, och så vid are.” Han åt ergår till
att mäta upp kaffet i espresso bryggaren, och jag frågar inte mer.
44
Elias Bok
Beröringen
Jaco b bor hos oss nu. Jacob, överraskningen. Jaco b, ”äntligen”. Jag vet
inte om jag tycker om tanken på att ha en gäst i huset under fyra långa
veckor. En hel månad. Men jag säger ingenting till Marten. Jacob är ju
redan här.
Och de kastar sig båda med liv och lust in i sitt gemensamma
projekt. Större delen av mån aden ser jag knappt till dem. De sti ger upp
tidigare och komm er tillbaka senare än vad Marten bruk ar göra. När de
någon gång arbetar till efter midn att, ringer Marten och är fylld av
urskuldande förklaringar. ”Det gör ingenti ng”, avbryter jag honom, ”det
gör ingenting all s.” Jag vet att han kom mer tillbaka. Precis som han vet
att jag alltid komm er tillbaka när jag givit mig av på någon av mina
många van dringar. Detta är Martens tid.
Jag försö ker ta ett st eg tillbaka, kliva ut ur bilden och ge Marten
den plat s han ber mig om.
Jag känner uppriktig gl ädje inför att äntli gen kunna, äntli gen vara
den som har att räcka över till den som behöver mer. Mina behov tyck s
vanligtvi s botten lösa, oändliga slickar de i sig allt.
”Jag t ar hand om Lillebror.” För ett ögonb lick får jag för mig att
Marten snyftar till i andra änd en av tel efonlinjen. Så knäpp er det till och
allt är som vanligt igen.
Lillebror och jag och Maria finner oss till rätta i en vardag utan Marten
och det går bra. Jag vill vara stark. Jag känner en ny sort s kraft om
morgnarna när jag vaknar. En kraft jag kan bruka till annat än att b ara
hålla mig på jorden.
Dessutom känner jag mig lätt are om hjärtat när Jacob int e finns i
huset. Han s närvaro bekymrar mig. Hans närvaro rör upp damm från mitt
förflutna.
Mitt enda v erkliga probl em under den här tiden är natten s drömmar.
Sedan Jacob flytt ade in ho s oss drömmer jag inte längre om Elias. Jag
drömmer en annan dröm. Jag vaknar exakt kvart över två och ligger
vaken till långt efter fyra på morgonen. Drömmen gör mig konfunderad :
45
Elias Bok
Hedda Gabler spelas på teat ern i en stad jag inte känner igen.
Repeti tionern a är långa och utmattan de. Skådespel arna får inte fatt i
pjäsens inre pul s utan styltar omkring ovanpå replikerna. Regi ssör en, en
ilsken skäggig man, suckar och skriker elakheter om vartan nat. Lokalen
är mörk med tunga draperi er och tjocka guldmålad e pelare l ängs
väggarna. Utanför skin er solen. Där är det varmt och ljust. Här inne är
det mörkt och sti ckigt. Luften hotar hela t iden att ta slut och alla slåss
om sist a andet aget.
Premiären är oundviklig. Salongen är full satt. Där sitt er plötslig t
alla männi skorna i mitt liv: mamma, Sandra, Vincent, Marten, hela
Marten s familj, Mari a med Erik i knät, farbror Axel. Jag får för mig att
jag skymt ar pappa p å en av långsidorna. Elena sitt er på en egen rad strax
bakom de andr a och hon är den enda som l er.
Pjäsen haltar fram på scenen. Skådespelar na svett as o ch sväljer.
Deras ögon är fyllda av ängslan som de by ter med varandra mell an alla
utspott ade replik er.
Slutscenen.
Hedda titt ar ut över världen med tom bli ck, iklädd en mycket mörk,
mycket tung fot sid klänning som går ända upp till hakan, omslut er
hennes tunna hals med en hård vit sp etskr age. Hon lyfter den tunga
pistolen, och när jag ser att Hedda är jag är det redan försent. Skottet
brinner av. Ögonblicket efter är det knäpp tyst.
Den enda som saknas i publiken är Elias.
Flera nätter tillbringar jag i labbet. När dr ömmen jagar mig upp till den
vakna ytan och jag inte kan somn a om i krutröken från skott et, då flyr
jag ned i mitt konstru erade mörk er. Jag rö r mig så tyst jag bar a kan på
nakna fötter förbi gästrummet. Vill inte v äcka Jacob, inte stöta ihop med
honom. Mitt hjärta bult ar så högt innanför bröstet att jag är övertygad
om att han också måste höra det slå, bako m sin stängda dörr. Men det
gör han inte.
I labbet låser jag dörren om mig. Det brukar jag inte göra. Men jag
måste hålla värld en på säkert avstånd en stund medan jag vandrar fritt i
mitt förflutna.
Jag låt er fingrarna leka i de olik a karen. F ramkallning svätsk a.
Fixering. Gul plast. Röd plast. Ögonen let ar bland de upph ängda
bilderna.
Bilden av Egil s händ er har jag inte kunnat skiljas ifrån. Det vill
säga, jag kan inte bara stopp a den framkal lade bilden i någon av högarna
bland alla andra. Inte heller kan j ag sätt a upp den var som helst i hu set.
Jag har bestämt mig för att göra en först oring. Jag vill häng a den i vårt
sovrum.
46
Elias Bok
Två runda knotiga händer tätt intill var an dra. Bruna av sol en,
prickiga av ål der. De får mig att tänka på läder. En gammal männi skas
händer, fulla av minnen. ”Vackr a händer smeker”, viskar jag för mig
själv. Det är så de ser ut, i det omslutand e mjuka eftermiddagsljuset rör
Egils händer vid var andra, dansar med var andra. ”Bar a gamla och
rynkiga”, svarar Egil.
Några kväll ar kommer Mart en och Jacob hem och äter middag.
Tillsamman s ät er vi italiensk mat som Jacob lagar åt oss när han
upptäcker att Mart en fortfarande int e kan laga mat och at t jag är totalt
ointresserad. Vi dricker vin till och jag rodnar av den röda drycken.
De berättar engager at om sitt projekt, hur det utvecklas, vilka segr ar
de gjort i förhandlingar med byggherrar och materiall everantörer. De
berättar hur byggnaden långsamt tar form framför deras ögon, först på
ritningen sedan på jordplätten där den ska resas.
Jag ly ssn ar artigt. Då och då märker Mart en att min uppmärksamhet
dalar och han stryker mig längs min bara axel. Han ser att jag ansträng er
mig, att jag försöker, och jag ser att han u ppskattar den plat s jag gör för
honom och för Jacob. Hans mun formar ett ”tack”.
Vi älskar inte under hel a tiden Jacob bor hos oss. När vi lägger oss
kysser Mart en mig på hal sen och somnar omedelbart. Med ett leende på
läpparna. Jag stryker honom över pan nan och låter mina tankar förirra
sig i minnet.
Jag skriver till Elena och ber ättar om Jacob. Frågar henne om hon känn er
denne man, som uppenbarligen är Marten s allra närmast e vän. Mart en har
knappast någr a vänner an nars. Åtminston e inga som jag känner till. Jag
frågar henne vad hon vet om sin bror, egentligen. Jag fråg ar trots att jag
vet att hon inte komm er att ge mig några svar.
Jag skriver till Elena och ber ättar att Jaco bs närvaro påminner.
”De kväll ar vi tillbringar tillsammans alla tre är trevliga, varma och
gemytliga. Jag njuter av att lut a mig tillbaka och lyssn a på Mart en och
Jaco b. De talar och tal ar, som om alla dessa år de tillbringat på var sitt
håll inte har lagt något avstånd em ellan dem, inte förändrat någont ing i
deras rel ation.
Ändå känner jag oron formas inut i mig. Ett oformligt nystan ännu.
Jaco bs ex ist ens väcker en massa gaml a minnen till liv igen. Minn en som
jag inte har plat s för, inte här, inte nu.
Jag har använt så mycket kraft för att skjuta mitt förflutna åt sidan.
Att ge plats åt Marten och hans kärlek, ge plats åt vårt barn. Jag vill inte
förlora den platsen i minnet s labyrint er.”
47
Elias Bok
Så viker jag omsorgsfullt ihop ännu ett br ev och stoppar det i ett
kuvert. Skriver Elenas adr ess på framsi dan och lägger det på mitt
nattyg sbord.
Mitt huvud vil ar på Martens arm. Mina ög on söker si g ut mot himlen.
Den mörka oändlighet en utanför sovrumm et bryts bara av enst aka
gnistrande stj ärnor. Jag ser dem flämta genom altandörrarna, gnistran de
klara i den äntlig en ljumma nat ten. Det är sent.
Martens hand vil ar på min vän stra axel. L ätt och tryggt.
Jag ly ssn ar till ljuden från Jacob i badrum met. En främmande
människas allra mest privata rörel ser. Dörren går igen och så ännu en
och jag vet att han befinner sig i sitt eget rum. Då vänder jag mig om och
kysser Mart en på kinden. Jag ser att han l er, men han öppnar inte
ögonen.
”Vem är han ?” En stunds tyst nad.
”Jacob?” Ännu en stunds tystn ad. ”Jag har väntat på att du skulle
fråga.” Marten vänder sig om mot mig och leendet är borta. Iställ et
suck ar han. En tyst, mjuk suck som jag int e tror han avser att dela med
någon, inte ens med mig.
”Vem är han ?” Mitt hj ärta bultar som om jag förväntar mig att få
höra det mest oförväntade.
”Jag ser att han påverkar dig. Preci s som han alltid påverkar alla
omkring sig.”
Jag försö ker protestera, men Marten sl uter ögonen tills jag tystnar
och faller tillbak a mot kudden. Jag vill hö ra historien.
”Charmig, ytter st socialt begåvad. Väcker människor s sympati. Lätt
att älsk a. Jacob är som luft: vi behöver den för att andas, men den
förflyktigas i samma ögon blick vi försöker fånga den. Jacob finns, och
så finns han inte. Så har det alltid v arit. Han är min närmast e vän och
ändå har jag avsiktli gt låtit bli att söka up p honom under alla dessa år.
Han invaderar, han uppslukar och sen är han borta och det känns, det
kommer att känn as, som om han tog allting med sig. Kvar blir bara ett
tomt hål.”
Min mun är alldel es torr, tungan främmande och svullen. Jag
svälj er. Jag harklar mig i tystnaden som plötsligt om sluter o ss.
Tystnaden varar så länge att j ag slut ar vänta mig en fortsättni ng.
”Jag fick ett brev för ungefär fyra månader sen.” Marten har svårt
att tala och jag stryker honom över kinden. Hans mun ler, tack samt, men
hans an sikt e håller tillbaka.
48
Elias Bok
”Efter att ha levt från en dag till en annan, på väg från en plats till
en annan, hittar Jacob till slut en kvinna som får honom att vilja stanna
upp. Men hon är redan gift, med en av d el ägarna i arkitektfirman Jacob
startat. Ändå inleder han ett förhålland e med henne. När hon blir med
barn hävdar Jacob att det är hans och hotar att ställa till med en skandal
om hon inte lämnar si n man. Hon vägrar. Istället gör hon abort och
räddar sitt äkt enskap.”
”Och Jacob?” vi skar jag i tomrummet som Martens röst lämnar efter
sig.
”De tving ade honom ut ur företag et. Han har förlorat allt.”
Marten v änder si g med ryggen mot mig. Det har aldrig hänt förut
och jag känn er oron guppa i maggropen. Försiktigt lägger jag mig intill
honom, stryker honom längs ryggen och höften, låter fingertopparna löpa
över tinningen, kind en. Min hand känner t årarna. Jag hör dem int e. Jag
ser dem inte. Men jag känner dem.
I tystnaden, bortvända och ändå till samm ans, somnar vi äntl igen.
Sent en kväll sätter jag mig på t errassen o ch tittar på stj ärnhimlen. Det
är svalt, jag drick er mineralvat ten so m jag har lagt skivor av gurka i.
Hela dagen har jag varit ov anligt törst ig. Jag lägger mig raklång och
andas in nattluften. Mi na bara ben känns mjuka mot de ljumma
stenpl attorna. Luften har en doft av liv som inte finns på dagen. Hettan
äter allting. Dofterna vänder inte tillb aka förrän mycket sent på
kvällarna.
Jag rycker till av beröringen från en främ mande hand. Reser mig på
armbågarn a. Jacob sitter på huk vid min si da. ”Förlåt om jag skräm de
dig.” Han ler och jag sätter mig upp, rättar till linnet som kanat över
axeln och blottar en del av mitt högr a bröst. Jag st irrar på mina nakna
fötter och känner mig förtvivl ad över erot iken som vibrer ar emellan o ss.
”Du su ckar”, säger den gun gande rösten v id min sida.
”Suckar jag?” Jag andas tystnad en, slut er ögonen. Är det bara jag
som känn er den? En konstruktion i mitt minnes vin dlande gång ar?
”Red an efter en dag här var jag förändrad”, säger Jacob plöt sligt
ivrig. ”Kanske, jag vill gärna tro det i alla fall.”
Jag svarar inte. Jag möter inte hans blick.
Det finns ing en möjlighet för mig att ta emot hans ivriga
förhoppning, hans, hans – orden j ag sök er halkar undan – hans
oförställda förväntan om min bekräftel se. Oförställd och full av krav.
Han fortsätt er:
49
Elias Bok
”Jag reste så långt bort jag någonsin kund e, då när vi var klara med
studierna. Jag reste ännu längre bort innan jag äntligen kom hit. Marten
har alltid varit den trygga, den stabi la. Han stann ar. Jag flyr. Jag ägn ar
hela mitt liv åt att tänka ut nya vägar bort från den plats där jag befinner
mig.”
Då vet jag varifrån mitt obehag över hans närvaro kommer. Jacob
stjäl utrymme. Syre och rymd minskar i h ans förkväv ande förväntan på
andra.
Jacob stjäl p å en plat s som är min. Den första plat s som varit
tillräckligt varm och formbar för att jag ska våga kal la den mitt hem.
”Red an när jag först a gången körde genom staden här, uppför vägen
till ert hus, visste jag att jag närmade mig något annat.”
Jacob tystn ar och jag kän ner att han förväntar sig att jag ska säga
något. Jag förmår inte forma några ord till svar. Istället vrider jag på
huvudet och möter hans ögon. Det är mörkt där vi sitter. Ändå vet jag
precis hur de ser ut.
”När jag tog din hand i min, förstod jag at t du är av samma sort som
jag.” Han ty stnar och titt ar för första gången bort. ”Marten är en lycklig
människa.”
Av någon anl edning förvånar det mig inte att Jacob talar som han
gör. Ändå är jag inte beredd att gå honom till mötes.
Marten d elar sin lycka så att den räcker till mig också. I den har jag
funnit tillräckligt med plats för min egen ostadi ghet, i den kan jag
förlora fotfästet och finna det åter. Den är värd mer än mitt liv. Jag
tänker inte låt a Jacob ta vare sig lyck an el ler platsen ifrån mig.
Jag reser mig upp. Jacob reser sig också.
”Det är därför jag är här”, hör jag mig själv svara. En kort stund
står vi tyst a på st enplatt orna, så säger jag ”godnatt ” och lämnar Jacob på
terrassen.
Erotiken som nyss vibrer ade mell an oss finns inte längre kvar.
50
Elias Bok
Brevet
Marten och jag grälar aldrig. Marten tillhör den sortens männi skor som
inte ens höj er rösten. Det gör däremot jag, och den stud sar omedelbart
tillbaka in i mig sj älv. Den ilskna förorätt ade röst en får aldrig fäst e i
Marten. Ist ället sätter jag den i halsen.
Men vi grälar om Jacob.
Jag vän tar i två veckor på att Mart en ska se, att Marten ska förstå, att
Marten ska läsa mina känslor. Precis som när mamma var här, när jag
höll på att förlora all sans och vett, vill jag att han ska se och för stå. Jag
vill att Marten ska lö sa si tuationen. Men han säg er ingenting.
Jag ser att han inte ser, eller inte vill låt sas om, vilken inverkan
Jaco bs närv aro har på oss alla.
Till och med Maria beter sig an norlunda. Numera målar hon sig i
badrummet det för sta hon gör när hon kommer på morgonen. Hon sl änger
med huvudet i en no nchal ant påkli strad g est och tapp ar saker. Det har
jag inte vågat berätta för Pauline. Hon skulle bli rasande. Det vet Maria,
så innan hon lämnar vårt hus försvinner hon in i badrummet igen och
tvättar noggrant sitt an sikte. Jag säger ingenting till henne heller. Vi
byter ögonkast med var andra och vet, att vi alla måst e bära vår eg en
hemlighet.
Den enda som är sig själv är Lillebror. Så är Jacob o ckså
annorlunda när han är med honom. Jag kan inte sätt a fingret på vad det
är, men rösten får en jämnar e gungning när han pratar med Lillebror. Det
får Lillebror att övervinna si n blyghet och leva vidare i sin värld preci s
som han brukar. Därför är världen int e an norlunda för Lillebror nu när
Jaco b är här.
Men Marten ser inte. Mina signal er snudd ar vid honom och far
vidare. Det är inte likt Marten.
En lördagsmorgon vill Jacob följa med mi g till herr Alvin och
bokhandeln. Jag ska hämt a fotopapper och fixeringsvät sk a som jag h ar
best ällt tretton dagar tidigare.
”Erik och jag kan mål a flygplan”, utbri ster Marten alldeles för fort
och med alldeles för hög röst. Eller inbillar jag mig bara? Den h är tiden
på dagen är alltför skör att gräla på.
51
Elias Bok
Motvilligt l ämnar jag Lillebror ho s Marten och låter Jacob följa
med mig iställ et. Herr Alvin böjer st elt på huvudet när vi kliver in i
butiken. Trots att han vänder bort huvudet innan vi hunnit in genom
dörren ser jag hur läpparna sm alnar till ett snett streck. Av ogillan de, får
jag för mig. Och när jag betalat mina varo r och herr Alvin slagit in dem i
samma slag s bruna papper med svart snör e som han allti d slår in mina
varor i, dröjer han ett ögonblick med handen på paket et och lyfter
blicken. Jacob står redan i dörren. Herr Al vin ser mig rakt in i ögonen
och så skak ar han på huvud et, en nästan omärklig rörelse. Men han
skak ar definitivt på huvudet. Jag tar mitt paket och skynd ar ut i solen.
Men Marten märk er ingenting. Mi na sig naler snuddar vid honom
och far vidare. Det är inte likt honom.
Jag vän tar i två veckor. Det är söndag. Jacob har givit sig iväg upp i
bergen på eg en hand. Maria är ledig. Marten och jag ligger utsträckta
bredvid varan dra på terrassen, flämtande efter en vild indiand ans med
Lillebror.
”Jacob kan int e bo här längre.”
Han reager ar inte, och jag sneglar på hono m ur ögonvrån. Marten
rör sig inte över huvud taget.
”Mart en, han kan inte vara kvar längre. Han påminner för myck et
om det förflutna”, fortsätt er jag.
En sylvass röst j ag inte känner igen svarar mig:
”Det förflutna, June, behöver int e vara sm ärtsamt för hela
mänskli ghet en, oavsett hur ont det gör i dig. Vi har alla vårt eget
förflutna, jag också, Jacob ock så. Vi har vår alldeles egen historia.
Vacker, ski tig, repig. Du tror att du kan få alla att göra som du, tvinga
undan det som varit, vägra se. Hur ska du någon sin förstå, June?”
Jag tap par andan, men måst e finna den så att jag kan svara honom.
Min blick söker Lillebror. Han ligger på alla fyra på golvet innanför
skjutdörrarna, ivrigt syssel sat t med att bygga ett slott av träklossar på
golvet.
”Han väcker så många gamla minnen till liv. Minnen som jag inte
har plats för, inte här, inte nu.” Mina ord är spröda. De yr som torra löv
framför mitt ansikte.
”Vi har alla vår a minnen. Vi har alla rätt t ill våra egna minn en. Jag
också.” Mart en stirrar stin t upp i himlen. Jag har svårt att andas i den
heta tyst naden som plöt sligt ät er platsen mellan oss.
Lillebror nynnar för sig själ v bland klossarna, uppenbarlig en
oberörd av den förändrade si nnesst ämning en. Jag reser mig, vrider mig
loss ur sti ckigh eten, och h ämtar min kamera. ”Jag går en sväng.” Marten
svarar inte.
52
Elias Bok
Oroliga sm å fåglar pickar bakom mina rev ben.
Halvvägs ned mot v ägen komm er jag att t änka på Egil och hans händer
fulla av minnen. Jag har ännu int e lämnat tillbaka näsdu ken. Den ligg er
fortfarande på min byrå. Jag vänder tillbaka till huset för att hämt a
näsduken. Med den kan jag göra mig ett ärende till huset med det stora
plommonträdet.
Terrassen är tom, träklossarna lig ger utspr idda i en färgglad liten
hög innanför dörrarna. Det är alldeles tyst i huset och en häfti g längtan
efter Lillebror och Marten överrumplar mi g. Längtan efter att höra ihop.
”Mart en”, ropar jag, ”Lillebror.” Så hör jag fnitter från köket och
får bråttom att nå fram till dem, vara där tillsamm ans med dem.
”Det var en kort sväng”, säger Marten med sin vanliga röst och
tittar upp i mitt ansikt e.
Jag nickar och blir stående en meter ifrån dem. De sitter vid
köksbänken o ch ritar.
”Titta mamma, pappa flyger”, säger den li lla rösten och bankar ett
kladdigt finger på p apperet.
Marten ser min tvekan och str äcker ut handen. Tacksamt tar jag
steg en in i gemenskapen. ”Vi ritar flygande gubbar”, säger Mart en och
hans arm är varm runt min midja. Plötsl iga tårar bränner till bakom
ögonlocken.
”Kan jag också flyga?” frågar jag. Lillebror tittar mig rakt i ögonen
och nickar bestämt. Sedan ritar han en flygande mamm a.
Ljust ljust blå svävar hon uppe i högra hörnet.
Jaco b återvänder från sin utflykt i berg en och vi äter ytterlig are en i
raden av trivsamma itali en ska middagar. Jag petar i maten och rör knappt
vinet. Marten ser och smeker ovansi dan av min hand. Jag har svårt att
möta han s blick. Jacob ser och sm eker mi n kropp med sina ög on. Eller
kanske inbillar jag mig. Kanske gör jag Jacob orättvi sa med mina t ankar.
De talar om projekt et, mindre om själva byggnaden och mer om hur
det är, hur det har varit, att arbeta tillsam mans. Grunden till huset ligger
klar, och deras poj kaktiga tillfredsställel se går inte att ta mist e på.
Tillsamman s har de förändr at en plat s på j orden, märkt den med någ ot
best ändigt. Jag ångrar att jag int e gjorde mig ärendet till Agnes och Egil.
Jag dukar av bordet för att avled a tankarna som förirrar sig i allt
märkligare gångar. Oron viker inte und an.
Jag håll er emot med en klum pig sköl d av sten. Min arm darrar und er
tyngden och jag vet att jag kom mer att tappa skölden.
53
Elias Bok
Marten vill h a en konjak. De sitter på terr assen. Från köket hör jag
deras röster. Martens mörka mjuka. Jacobs gungan de. De talar om si na
segrar över okunniga polit iker och mat eri allever antörer, om den
klassiska, est etiska arkitekturen som motvikt till alla influenser från
post strukturali smen, om vikten av respekt full integration i den tot ala
stad sbilden. Jag hör dem tal a. I mina öron låter de som om de betraktar
sig sj älva som est etikens utvalda riddare. Jag st år en stund och lyssnar,
sedan går jag ned i labbet och låser dörren om mig.
Elias ansikte är öpp et. Han sitt er på Lillebrors högra sida och berät tar en
historia. Lätt lätt vidrör jag hans an sikte med fingertopparna. Stryker
varsamt hans kin der. I hans gröna ögon l äser jag samma oroliga längtan
som också finns inom mig. Det ofullbordade. Eller är det inget annat än
min egen längt an som j ag ser?
Det är en bra bild. Jag vet fortfarande inte vad jag ska gör a med
den.
Jag läg ger den bredvi d bilden av Egil s händer. Elias ögon och Egil s
händer. Längtan och minnen. Så hör jag Marten ropa mitt namn.
Inte riktigt än. Jag behöver st å här och sti rra på bilderna en liten
stund till. Vad gör man med l ängtan o ch minnen?
Marten rop ar igen.
Vad gör man om längt an och minnen är al lt som får plats?
Marten ligg er redan i sängen. Lillebror sover sedan länge, lugnt och
tryggt. Jag sätter mig på sängkanten och d rar långsamt linnet över
huvudet. Marten s hand sm eker min nakna ryggrad och jag vill gråt a.
”Jag rår inte för det ”, viskar jag. ”All a minnen bubbl ar tillbaka upp
till ytan, inkräktar. Minnen som jag int e h ar plats för.”
Marten drar mig närm are, jag ligger med r yggen mot hans bara
mage. Känner blodet pul sera innanför den spända hu den. Långsamt
återvänd er något sl ag s lugn.
”Det är inte bar a dina minnen som väcks, June. Det är inte b ara dina
minnen som är tunga att bära.”
Min hand söker Marten s. Jag vet, jag först år, säger min hand till
hans.
”Bara två veckor till. Om två veckor är vi klara. Då åker Jacob
härifrån.”
Ännu när jag somnar håller jag hårt i Mart ens hand.
54
Elias Bok
Näst a morgon hör jag deras mumlande röster från köket. Låga skratt
frigör sig ur samtal et och letar sig in i min sömn. I samma ögon blick
som jag öppn ar ögonen vet jag att regn et inte kommer i dag hell er. Jag
suck ar inför tanken på än nu en dag urgröp t av hettan. Kan ske ska jag
promenera öv er bäcken till det stora plom monträdet när Maria kommer.
Egil borde få tillbaka si n näsduk.
Lillebror ligger vaken i si n säng. Han har sovit i egen säng i flera
veckor nu. Den st år mot väggen vid kortändan av vår st ora sän g. Jag
behöver bar a lyfta en aning p å huvudet för att kunna se honom.
En kväll ville han inte stanna kvar i korgen. Jag trodde han var
ledsen för något. Det tog en stund innan j ag förstod att han var färdig
med sin sovplat s ovanför oss. Han t alar ju . Erik talar väl, jag har bara
svårt att följa hans tankar. De rör sig i an dra spår än mina, och al ltså har
orden ingen eg entlig inn ebörd förrän de kommit ut ur hans mun och rest
in i min tanke. Det tar en stund, men jag lär mig.
När jag tittar på honom får jag en känsl a av att han har legat där
och betrakt at mig en lång stund redan. Jag ler mot honom och han ler
omedelbart tillbaka. Ett stort leende sprider sig i hans rund a barnan sikt e,
glittrar i mjuka mörka ögon.
Vi ligger så, tyst a och ler mot varandra, medan vi långsamt låter
dagen träd a in i oss. Som om vi genomg år en betydel sefull ceremoni.
Marten står i dörren med nyck larna i handen. ”Vilka sj usovare, båda
två”, säger han när han ser att vi är vakna. Han kysser mig mjukt mitt på
munnen. Lillebror ställ er sig upp i sängen och kast ar sig handl öst mot
Marten. Jag drar häftigt efter and an. Barnets total a tillit skrämm er mig.
Den är samti digt utsatthet. Marten tar emot Lillebror och hissar honom
mot taket innan han sl äpper ned honom bredvid mig. Han ky sser mig en
gång till och jag känner i han s läppar att han har bråttom att komma
iväg. Tillsammans med Jacob.
Så är han borta. Vi ligger hopkurade mot varandra, Lillebror och
jag, och lyssnar till röst erna, bildörrarna som slår igen. Motorn g år igång
och däcken knastrar mot gruset när bilen r ullar bort från huset.
Dagen är redan fuktig och klibbi gt het. Lillebror är svettig i pan nan
och han s knubbiga ben kli strar mot min mage. Jag får för mig att han har
feber och önskar att Maria redan vore h är.
Klockan är bara halv ått a.
55
Elias Bok
”Ska vi äta frukost?” frågar jag Lillebror. Han nickar och hasar
baklänges ur sängen. Under gälla indi antj ut rusar han ut ur sovrumm et
och jag förstår att d et inte all s är något fel på honom. Jag springer efter
honom och härmar hans pip ande lät e. Vi jagar varandr a runt
matsal sbord et under vilda skrik, tills vi tappar andan och faller ihop i en
hög ovanpå varandra. ”Ät a frukost nu”, meddelar Lillebror så fort han
hämtar andan. Vi sätter o ss i skuggan på terrassen och äter yoghurt med
banan och fikon.
Maria har ett brev m ed sig när hon komm er. Hon brukar inte ha
posten med sig. Vi brukar hämt a den sj älv a, Marten ell er jag. De ringer
till oss från postkontor et nere i staden och berättar att vi har post, så vi
inte behöv er åka i onödan.
”Jag hade ett är ende på po sten i går”, förklarar Maria när hon ser
min förvånade min. ”Det hade glidi t ner bakom sorterin gshyllan och
blivit liggand e. I går skurade de golvet och fann det.” Så räcker hon mig
brevet.
Det tunna kuvertet är sol kigt och ena hörnet är bortrivet. Som om
någon börjat öpp na det och ångrat si g. Jag får för mig att brevet kommer
med dåliga ny heter. Jag vänder och vrider på det. Det känns underligt
gammalt, som en p åminnel se om något jag redan vet.
”Det kom för mer än en vecka sen”, säger Maria. Henn es mörka blå
ögon är fästa vid min a och jag ser att hon ljuger. Jag undrar vem som får
henne att läm na sanning en.
Tyst betrakt ar jag den unga flickan framfö r mig. Det rycker vid ena
mungipan. Ögonen är ännu omål ade, men snart kommer hon at t skynda
sig in på toal etten för att lägga färg på ögonen, markera kontur erna av
sina klar a mörkblå ögon, göra fransarna yviga och lång a. Allt för en
mans skull. Jacob.
Allt skull e hon göra för honom. Hon vet i nte bättre. Jag ser det i
hennes ögon. Hon skulle till och med över ge sanningen för Jacobs skul l.
Och i samm a stund v et jag att det är preci s vad hon ju st har gjort.
Mitt hjärta sjunker.
Jag nickar och torkar bort yoghurt en som Lillebror har kladdat runt
i hela ansiktet. ”Du har banan ända upp i ögonbrynet ”, morrar jag retfullt
och försöker knipa honom om näsan. Lillebror ger ifrån sig ett fnittrande
tjut.
Maria räcker mig en prasslande påse med färskt bröd och tar sedan
Lillebror i handen. ”Kom min lille prins, så går vi och ser om vi kan
hitta ett ännu bättre gömst älle i dag.” Så är de borta.
Jag sjunker ned på terrassen, knäna uppdr agna under hakan. Håll er
brevet framför mig, på avstånd. Brevet gör mig illa till mods, det sticker
i höfterna och i hal sen.
56
Elias Bok
Jag vet ännu ingent ing om framtiden.
Kameran hänger över ax eln och remm en skaver mot nyck elben et. Här på
vägen tryck er hettan så intensivt at t jag inte ens orkar sätta kameran
framför ögat. Dammet fastnar på min fukt iga hud och jag känner mig
smut sig.
Hettan tillt ar. I ryggsäcken har jag en stor flaska vatt en och jag
stann ar ofta för att dricka. Ett par små klunkar varje gång. Jag har lärt
mig att det är det bästa sättet att hål la törsten i schack, inte bälg a i sig,
utan dricka lite i taget så att kroppen kan ta upp vätskan. Nu ser jag
bäcken och viker av på den lilla sti gen so m leder bort från vägen.
Härifrån ser jag int e längre vårt hus. Jag gömmer mig från solen
under ett träd och öppnar Jacobs brev.
”Du kan välj a att inte läsa mitt brev. Jag vet det. Du kan välj a att visa
det för Marten. Jag vet det också. Men jag tror inte att du kommer att
göra någotdera. Du söker för myck et blan d skuggor och ljus. Därför
kommer du att läsa mitt brev.
Jag vill att du ska lyssna på mig. Just du mer än någon annan. Vill
inte du veta, kan ingen dela med mig.
Jag ser vad jag gör men kan ingentin g göra åt det. Jag ser inte
förrän efteråt. Det är alltid försen t. Allting är alltid försent för mig,
June. Det finns ingen riktni ng, inget mål i det jag gör. Nu rynkar du
säkert på ögonbrynen så där som jag sett dig göra när du inte riktigt tror
på orden. Dina ögonbryn ifrågasätter oss alla.
Jag vet int e hur man blir lycklig, June. Även om någon räcker mig
lyckan ser jag den int e förrän det är försent. Som när jag såg dig. Du är
lycklig, vet du det? Jag ser att du har sökt lyckan, länge, och att du
kanske inte vet om att du redan funnit den . Det verkar som om du ännu
söker. Vad är det du söker?
Du är lycklig därför att Marten är lycklig. Hans förmåga att vara
lycklig med dig är det som gör dig lycklig .
Jag ser aldrig sammanhangen förrän det är försent. Nej, jag borde
uttrycka det annorlunda: Jag ser inte kopp lingen mellan mina handl ingar
och konsekvenserna de får. Varken för mig eller för andra. I synnerhet
för andra.”
Jag reser mig häftigt och knycklar ihop br evet till en liten hård
papper sboll.
Orden tvingar på mig ett förtroen de jag inte bett om. Orden kräver
en förtrolighet jag inte känner. Orden tvin gar på mig en bild av mig som
inte är min egen. Jacob s ord. Jacob s bild.
57
Elias Bok
Jag följer den lill a stig en med blick en och ser fältet vika in mot
horisont en, ned mot bäck en. Den stor a vär lden skrämm er mig. Jaco bs
värld skrämm er mig.
”Två gånger mänskli gt lidand e. Alltid. Jag och den andra. Lidande är det
enda jag vet. Besvikel se det enda jag känner. Drömmen det enda jag haft
och kan ske har jag givit upp den också. Nu när jag ser att jag måste g e
mig av, igen.
Jag ser vilken oro jag skapar i din tillvaro, men jag kan inte låta bli.
Du vill inte tala, June. Du vill inte tala m ed mig. Du talar inte med
någon, eller hur?
Glöm inte att ju längre tiden går, dest o svårare blir det att öppna
munnen. Tro mig, jag vet. Jag har varit tyst alltför länge.
Sluta inte tala, June. Det gör bara livet svårare.”
Jag öppnar flaskan och dricker några klunkar vatten. Jag visste att brev et
var en påminnelse. Först Elena. Nu Jacob. Långsamt skruvar jag tillb aka
kapsylen.
Trots att Jacobs ord kränker mig vet jag at t jag borde lyssna till
dem.
Men det finn s ingent ing jag kan gör a för Jacob. Insikt en slår mig
genom hett an. Jacob är lika ensam som jag är. Jacob vet lika lite om
framtiden som jag gör. Och han är rädd, precis som jag.
Det stora plomm onträd et omfamnar det lil la stenh uset. På gården pickar
några hönor still samt. När jag öppnar träg rinden springer de oroligt runt
i cirklar och kackl ar upprört över att ha bl ivit störda.
Här bor Egil med sin Agnes. Agnes och Egil, tänker jag och i
samma stund öpp nas dörren och Agnes ler mot mig. Hon torkar händerna
mot förklädet innan hon tar mig i hand. Hennes hand är mjuk mot min.
”Du måste vara June. Kom in. Det är alldeles för hett här ute.”
I Agnes kök doftar det av nybakat bröd och plommonsyl t. På bänken
står glasburkar i flera rader. En del av dem är redan fyllda med det het a
innehåll et.
Vi dricker isk all fläder saft och tal ar om regnet som måste komm a
snart. Hon känn er det i sina leder, säger hon. Agnes minns inte när
regnet senast dröjde så här läng e. ”Men nu kommer det, kanske redan i
morgon.”
Hennes ord gör mig lugn och fyller mig m ed tillförsikt. Jag vill inte
lämna Agnes. Jag sitter länge i hennes kök och lutar mig mot hennes
varma röst. ”Låt oss hoppas att det blir i morgon.”
Efter en stund lägger Agnes handen mycket lätt på min arm.
58
Elias Bok
”June, gå nu tillbaka, du har säkert någ on som vänt ar på dig.”
Jag räcker henn e näsduken och går ut i hettan igen. Jag vänder mig
om i grinden. Agnes ler mot mig från dörr en. ”Du är välkommen tillbak a
när helst du vill.”
Näst a gång tar jag Lillebror med mig oavsett vad Mart en och Maria
säger. Att väg en är för lång och het för ett litet barn. Jag tänk er inte
lyssna på dem.
Lillebror kommer att tycka om hönsen o ch hur de pickar i jorden.
Han kommer att tycka om Agnes och henn es mjuka hand.
Näst a gång tar jag honom med mig.
När jag kliver upp på terrassen si tter Mari a och Lillebror i skugg an och
läser. Barnet finns kv ar också denna gång. Så fort jag ser hans lilla
kropp, det lilla huvudet ivrigt böjt över boken, öppnar sig mitt hj ärta på
vid gavel. Mari a pekar på mig. Två bruna skogstjärn ar plirar upp i mitt
ansikt e.
Så leendet. Det som värmer mig från tårna upp i hårfästet.
Jag glömm er rädslan att jag sk a förlora honom. Det enda jag känner
är lyckan över att Lillebror finns hos mig. Jag lyfter upp honom i
famnen. Maria slår igen bo ken och ler mot mig hon också. Som om hon
kunde läsa mina tankar.
59
Elias Bok
Regnet
Äntligen komm er regnet. Jag ligger klarvaken med blicken riktad upp i
det färglösa taket. Jag har tänkt mål a det ända sedan vi kom hit,
himmelsblått med lju st grå stj ärnor. Men j ag har inte kommit mig för. Så
jag ligger här och stirrar upp i det omålade taket. Ännu något av allt det
som förblivit orört. Regnet strilar.
Det kom plötsl igt. Ändå vi sst e jag redan i eftermiddag s att något var
annorlunda. Att hettan skulle vika undan f ör något annat.
Himlen vände i färgen när klock an var tio i fyra. Lillebror sov en
stund, undan h ettan. Jag kunde int e finna vilan utan steg upp och satt e
mig i skuggan på terrrassen. Kam eran låg i mitt knä. Mina ögon st irrade
ut över himlen, berget. En bild, två bilder. Förstrött lät jag kamer an gå.
Jag ön skade inten sivt att het tan skulle sl äppa taget om oss, så att vi
kunde röra oss friare. Den uttunnade blå skivan som h ängt över våra
huvuden så läng e backade, tippade och för svann borto m bergsk anten.
I dess ställe sänkt e sig en slöja i blytunga grå färger ned över
himlen, in i mitt synfält. För ett ögonblick tyckte jag att luften doft ade
stål. Temperatur en föll säkert ett par grader. Och jag log innan jag reste
mig och koncentrerad e mitt seende genom objektivet. En enda bild.
Det skull e regna.
Ändå har det dröjt till s nu, långt efter midnatt, innan de först a dropparna
frigjort sig från sina hängen och faller ned över oss. Jag drar ett djupt
andetag och sl äpper lycklig ned luften i m ina lungor. Äntligen. Nu gör
regnet så att vi kan and as igen. Skjuter långsamt undan den förlam ande
tystnad som hett an kom med.
Lillebror vänder sig om i sin säng. Jag lägger armen under huvudet
och tittar på honom. Han ser belåt en ut. Ett fridfullt leende i det lilla
ansikt et. Jag tror han and as l ättare nu precis som jag. Jag sjunker
tillbaka mot kuddarna och lyssnar på regnet. Egentligen vill jag klä av
mig det jag har på mig och gå ut och möta regnet naken.
”Omfamna mig”, mumlar jag tyst till regn et. Egentligen vill jag
springa bort i det blöt a. Jag sl år undan tanken. Vart skull e jag ta vägen?
Jag län gtar inte bort härifrån. Men jag känner mig inte heller hemm a.
Tanken skr ämmer mig. Regnet gör stigarn a synlig a. Tidigare har jag
inte haft någon väg att vandr a. Nu ser jag stigarna.
60
Elias Bok
Jag kastar und an det tunna lakan et och svänger benen över
sängkanten. Nakna fötter mot kakel. Mart en sover. Han sover genom vad
som hel st. Det verkar som om han är helt och hållet oberörd av alla
skiftningar i luften. Jag märker var och en av dem. Färgen, lufttrycket,
vinddraget som kommer och går. Ibland avundas jag honom vil an. Men
det går fort över, när min tanke stegar iväg över näst a krön eller bortom
näst a hörn. På ständig up ptäcktsfärd för at t stilla oron som bor i mig.
Lillebror snusar lätt. Han har kastat av sig täcket, ena armen sticker
ut mellan spj älorna. Försiktigt lyfter jag i n den på insidan. Den är tung
och varm. Inte het, bara behagligt barnv arm. Hans säng ser så liten ut
jämfört med vår, men den är alldel es lagom stor för honom. Jag smeker
barnet över håret, låt er pekfingret löpa längs han s ögonbry n. Så rör jag
aldrig vid honom när han är vaken. Det av slöjar för mycket. Men jag tror
att han vet att jag älsk ar honom över allt annat. Om nätterna öp pnar jag
mig själv för den gränslösa kärleken till d etta barn som kommit till mig.
Om dagarna håller jag tillbaka. I rädsla fö r att Lillebror ska drunkna i
allt det jag kän ner. Jag hopp as inn erligt at t han vet.
Där ute är det alldel es tyst. Regnet bildar ett draperi som hänger från
himlen ned mot mark en. Jag får för mig att vi alla väntar på att regn et
ska rädda oss, komma till oss med sitt livgivande vatten, sl äcka v år stora
törst. Vi gapar med öppna munnar och dri cker girigt.
Jag öppnar dörrarna mot terrassen och kli ver barfota ut på
stenb elägg ningen. Mitt tunna natt linne bli r genomblött men jag står kvar.
Vänder ansikt et uppåt, mot regnet, in i regnet. Mina ögon smaln ar mot
vattendrop parna.
Så står jag en lång stund och låter den in stängda het tan i min kropp
leta sig ut genom huden. Varj e por i min hud öppnar sig för regnet. Jag
känner mig som en torkad per sika, äntligen lagd i blöt och förvandlad till
sin naturlig a, guldgula yppi ghet. Plötsl igt är jag hungrig och går med
blöta fötter över kakl et in i köket. Jag längtar efter en persik a, längtar
efter att sätt a tänderna i det fjuniga, lena höljet och långsamt tugga det
saftiga köt tet. Vi har inga per sikor. Jag hi ttar en ananas som jag sk är i
tjocka skivor och ät er.
Mina bar a fötter står i en liten pöl av regnvatten. Håret hänger i
stripor kring mitt ansi kte.
Jag kryper ned i säng en hos Marten. Klockan visar kvart i fem men jag
kan inte som na om. Jag kryp er nära, lägger näsan mot Marten s
nyckelben, drar in doften från hans kropp. Den brukar få mig att somn a
tryggt. Kansk e slumrar jag en kort stund, jag vet inte. Jag stryker handen
längs bröstbenet och låt er pekfingret landa i hans nav el.
61
Elias Bok
När pekfingret möt er navelns mitt vet jag varför jag inte kan so mna.
Jag ska resa. Först nu är det möjligt. Jag fylls av en obeskrivl ig lättnad
när jag konst aterar att tid en är inne. Nu k änns minnena inom räckhåll.
Jag måste nå d em. Härifrån kan förbered el serna ta vid, till s det är dag s
för mig att ge mig av.
När morgonljuset gör sitt allra för sta försök att bryta igenom regn ets grå
gardin smyg er jag ur sängen igen. Dag en står i dörren till köket och
välkomnar mig. Påminner mig om betydel sen av just denn a dag i
förhållande till all a andra. Alla de andra dagarna som flöt samm an till en
het krypande massa utan riktning. Jag öpp nar fönster och dörrar. Den
friska fuktiga luften sveper om mina bara anklar. I ett hörn på golvet
ligger mitt våta nattli nne.
Jag lag ar en riktig frukost. Jag kokar ägg som jag lägger i en
handduk, värmer bröd i ugnen och sveper in det i en annan handduk.
Försiktigt skivar jag de tv å si sta tomat erna, de är mjuka och lite lösa i
skinn et. Färgerna öppn ar sig emot mig när jag lägger ost, tomat er,
salami, oliver och lite per silja på ett stort fat. Jag sträcker mig efter
kameran som ligger på bänken. Så hejd ar jag mig i rörelsen, låter armen
falla. Det är vackert och jag blir stående alldeles still a ett ögonbli ck i
tystnaden och b etraktar målti den.
Först då slår det mig att jag är naken. Nat tlinnet ligger fortfarande
på golvet i sovrum met. Jag skrattar ty st o ch stryker min platt a mage,
lägger händ erna om bröst en. Tungt drar jag efter andan och titt ar ut över
bergen. Doften av stål kittl ar fortfarande i mina näsborrar och jag minns
plötsligt at t jag inte har satt på kaffet.
Jag skummar mjölk en. Också den si st a. Jag hoppas att den inte är
sur. Maria är sjuk och jag har int e orkat ta mig ned i staden för att
handla. I tre dagar har hon legat i sängen med feber. ”Det är den långa
hettan”, säger Marias mamma när hon ringer kvart över sju för att berätta
att hennes dotter int e kan komma i dag heller.
”Det gör inget ”, svarar jag, ”nu är regnet här.”
Jag skänker en tacksam tan ke till någon högre makt för att
Lillebror, Marten och jag allihop är friska. Efter så här många dagar är
det knappast troligt att någon av o ss skull e dra på sig Marias feber, eller
någon annans för den delen. Vi är säll an sjuka. Varken i hett a eller regn.
”Så här års blir hon alltid sjuk i feber”, säger Pauline. ”Och alltid
ligger hon i säng en i fyra dagar. Varken m er eller mindre.”
Jag märk er att jag saknar Maria. Vi behöver henne här, alla tre, för
att ta oss igenom vardagen. Det säger jag inte till Pauline när hon ringer.
Istället ljug er jag en anin g och säger att vi klarar oss, att Maria inte ska
oroa sig för oss, bara skynda sig att bli fri sk. ”Men vi saknar henne, säg
det till henne”, säger jag sanningsenligt innan jag lägg er på luren.
62
Elias Bok
Maria är inte mer än tjugo år. Har hon verkligen fyllt tjugo redan?
Jag minns inte, måste fråga Marten. För det mest a känns det som om
Maria är tre gånger äldre än jag. Åtminsto ne tre gånger klok are i hur
livet fungerar. Fel. Hur verklighet en fungerar.
Jag fny ser åt att jag måste rätt a mig själv. Irriterad över hur
långsamt jag lär.
Kaffet pyser i espressobryggar en och jag ställer den tillsammans med
mjölken och var sin hög kerami kkopp på en bricka. Äppeljui ce i det
ljusgröna plast glaset till Lillebror. Jag beundrar frukosten in nan jag
fattar tag i handtagen på den stora träbrickan och går tillbaka mot
sovrummet.
Morgonljuset letar sig längre och längre in längs kakelpl attorna på
golvet, kryper upp mot sängkanten, hakar i lakanen.
Lillebror hör mig komma. Förtjust kikar han upp mot mig.
”God morgon, Lillebror!” nynnar jag och ler mot honom.
”Hej, mamma!” svarar han glatt och fatt ar tag om sängkanten med
båda hän derna. ”Upp, mamma, nu vill jag gå upp!” Han reser sig ot åligt
och lyfter ena benet över kant en.
Jag st äller brickan på golvet och sträcker mig efter Lillebror.
Egentligen är han stor nog att ta si g över de låga spjälorna kring sän gen,
men jag är alltid rädd att h an ska raml a och slå sig mot det hårda kakl et.
”Låt Erik klara saker och ting själ v, June”, säger Marten och suckar åt
min oro. Jag är ändå rädd att han sk a falla med huvudet först. ”Han
klarar mycket mer än vad du tror.” Rädslan att barnet ska göra sig ill a
tar alltid överhanden. Min rädsla är starkare än mitt förnuft. Det hjälper
inte vad Marten säger.
Men Marten sover fortfarande och kan int e säga någonting, så jag
lyfter snabbt Lillebror ur sängen och trycker honom mot bröstet. Det ilar
mellan benen och jag blir förvirrad. Jag dansar några varv med barnet i
famnen, sjung er i hans öra. En kort stund lägger han huv udet mot min
axel och stoppar tumm en i munnen. Så tar otåligheten vid igen. ”Jag vill
inte mer, mamma!” kommen derar han och jag låter honom glida nedåt
längs mina ben tills h ans fött er nuddar gol vet. Han går ju själ v, jag
glömmer bort det. Han talar och han går, och jag kommer inte ih åg att
han växer.
Mitt barn klarar mycket mer än vad jag vi ll förstå.
63
Elias Bok
”Frukost ”, viskar jag o ch fångar honom i mina armar igen. Först
lyfter upp jag barnet, sedan brick an i sän gen. Lillebror kastar si g
omedelbart över Mart en, sätter sig gren sle över hans mage och hopp ar
upp och ned. ”Försi ktigt, Lillebror, försiktigt”, säger jag men kan inte
låta bli att skr atta. Marten ser för rolig ut. Kinderna uppbl åst a som på en
fisk av luften som Lillebrors tyngd pressar från magen och uppåt.
Ögonen förvån at uppspärrad e, som om han inte kan bestämma sig för om
han ska v ara arg eller glad.
Jag böj er mig fram och kysser honom mju kt på munnen. ”Regnet är
här.”
Det glittrar till i hans ögonvrår. Hans ena arm glider in under mig
och han tryck er min kropp mot sig. Med sin andra arm fångar han det
ostyriga barnet och låt er honom hänga över sängkan ten. Lillebror kiknar
av skratt och Marten vänder sig emot mig, hans hand håller mig om
stjärten.
”Du är naken”, visk ar han hest och jag ser att han blir stor och hård.
Vi kysser varandr a länge och jag längt ar efter mer.
Lillebror slutar skr atta och kl ättrar tillbak a upp i sängen. Han vill
vara med, vara nära o ss fortfarande. Ännu är han tillräckligt liten för att
självm ant krypa in i vår gemenskap. ”Men, pappa, vakna. Nu!” Marten
halar upp honom på sin mage igen och kitt lar honom. För ett ögonblick
låter jag min hand ligga kvar mellan Mart ens ben, men han ger mig en
vädjande blick och jag drar undan d en.
”Mart en, inte mer”, ber jag när Lillebror är alldeles röd i ansiktet.
Han ger sin son en st or blöt puss på munnen. Sedan äter vi frukost
tillsamm ans alla tre.
Lillebror kilar iväg ut ur sovrummet och ögonblicket senare ser vi
honom rusa runt i det regnvåta gräset utanför.
”Han ser lycklig ut ”, säger jag och min hand letar sig tillb aka till
det heta mell an Mart ens ben. Han drar mi g intill sig igen och den här
gången äl skar vi med varandra.
Rörel serna mell an våra kropp ar är långa och mjuka. Mart en är varm
och hård inuti mig och jag känner mig all deles trygg. Långsamt slappnar
jag av och lån gsamt faller jag inåt i trygg heten. Samtidigt rör jag mig
uppåt läng s en båge och så, när jag når höjden av bågen som int e längre
är en båge utan ett väldigt berg, kastas jag våldsamt ut i den un derbara
gränslö sheten. Mart en håller sina hän der om mitt huvud och är med mig
där. I samma ögonbli ck når han si n egen gränslö shet.
Vi sjunker tillbaka mot tilltrasslade l akan, äggskal och brödsmulor.
Alldeles vid min armbåge fläckas det vit a av lite utsm etad tomat.
64
Elias Bok
Lillebror rusar in genom dörren. ”Kom, hi mlen regnar, hela vägen
från himlen”, flämtar han och pekar ivrigt utåt och uppåt. Så st år han vid
fotändan av säng en och drar Marten i tårna. ”Fort, det regnar hela massor
men regnet kanske spring er bort. Vi måste fånga det.”
”Man kan inte fånga regn, Erik”, rättar Marten.
Jag nyper Marten i midj an, tycker inte att det spel ar någon roll. De
förstår ju varandra ändå. Mart en har alltid förstått det här barnet. Det är
jag som änn u kämpar med hur annorlunda mina tankar rör sig.
”Gå ut och fånga regnet, Marten.”
Motvilligt sätt er han sig upp. ”Jag vill ligga kvar här hos dig”,
suck ar han.
”Regnet är oemot ståndligt, jag följer med dig”, svarar jag o ch tar
hans hand. Hand i hand springer vi ut ur huset och ned i det blöta gräset.
Lillebror skriker av skr att och rusar runt benen på o ss som en hund. Han
kör huvudet mell an knäna på Mart en och springer runt i cirklar. Jag
lämnar dem ett ögonblick för att hämt a kameran och när jag sätter den
mot ögat skratt ar jag högt.
Vi är nakna, alla tre.
Jag ska ge mig av. Vi sk a resa, Lillebror och jag. Tillsammans med
honom kommer jag att p åbörja resan härif rån och tillbaka. Vetskapen
fyller mig med en obeskrivlig lättnad.
65
Elias Bok
II.
66
Elias Bok
Juni (livet)
Egentligen vet j ag redan. Ändå blir jag öv errumplad.
Kraften i det nya för mig till en plat s lång t inne i mig själv. En
plats jag aldrig tidigare b eträtt. En främmande plat s. Vad jag int e vet är
att det kommer att ta mig lång tid att åter vända därifrån.
”Är du säker?” säger Vincent med sin allv arliga röst. Jag nickar, jag
är säker. ”Jag menar, verkligen säker”, han drar ut på orden som om han
inte vill veta, inte är redo för svar et.
Jag nickar igen.
Vincent tar ett steg närm are mig och lägger handen mot min kind.
”Hördu, vad sk a det här betyda?”
Jag rycker på axlarna och tar hans hand och drar honom med mig
ned i gräset. Vi sätter oss på slänt en ned mot vattnet, vinden drar genom
håret på oss. Han är vacker, Vincent. Han är så vacker att det iblan d gör
ont i mig. Konstigt att sk önhet or sakar sm ärta. Inte i ögonen förstås,
utan någonstans i mellangärdet. När jag ser hur vacker Vincent är kan
jag inte låta bli att röra vid honom, vid hans mörka hår, hans sträva kind,
överläppen. Hans gröna ögon får mig allti d att tänka på smaragd er och
ocean.
Han vänder sig om och ler. ”Vad ska vi göra nu?”
Jag drar undan handen. ”Vadå gör a nu?”
”Ja, om du är säker?”
”Jag har ju sagt att jag är säker”, säger jag plötsligt på min v akt.
Hans undran ifrågasätt er.
”Vill du ha barn?”
Jag st irrar på Vincent. Så har jag inte hunnit tänka. Jag titt ar på min
klocka. I och för sig har jag inte vetat om att jag är gravid mer än
ungefär tjugotre minuter, men ändå.
”Om jag vill ha barn ?” frågar jag. Vincent nickar. Jag rycker på
axlarna igen och gräv er ned hälen i det fuktiga gräset. Sulan river upp
tussar av gräs o ch det luktar jord.
Här vid sjön kryper bl åst en alltid upp från stranden o ch fram bakom
trädstam marna. I dag virvlar den lekfull t runt oss. Hår et flyger kring
Vincent s vackra ansikte, sv eper över det gröna i hans ögon. Djup a som
havet. Det hugg er till i bröstet. Jag sjunk er ihop på huk, kryper ihop över
det oregerliga inuti. Min blick glider bort från mig ut i vågorna.
67
Elias Bok
Plötsligt gråt er jag och jag tar ett djupt andetag för att hindra
tårarna. Men d e rinner redan nedför kinderna. Vincent stry ker mig över
ena kinden. När jag inte reagerar sätt er han sig på huk framför mig och
lägger båd a händerna om mitt ansi kte. ”Ju ne, gråt inte. Varför gråter
du?” I hans röst guppar en oro jag int e hört förut.
”June, berätta varför du gråter.” Han kysser bort tårarna från mina
kinder och det får mig att gråta ännu mer.
Jag är lyckli g med Vincent. Jag brukar inte gråta för jag brukar inte
ha någon anl edning. Nu gråt er jag och jag vet inte varför. Jag böjer
huvudet in mot han s hal s och snörvlar. Jag vill inte gråta. Jag först år inte
varför tårarna överman nar mig.
Vincent vaggar mig fram och tillbaka. Vinden är det enda som hörs.
Efter en stund ebbar gråt en ut. Den flyter bort över sanden och ned i
vattnet. Jag suckar tacksamt och torkar mi tt ansikt e med handfl atorna.
Vi reser oss långsamt, stödjer oss på varandra. Sedan promenerar vi
länge längs str anden. Ist ället för ord lämnar vi våra fotavtryck i en lång
slingrande stig b akom oss. En historia bar a vågorna kan läsa.
Staden där Vincent och j ag bor ligger utsl ängd alldeles nedanför
bergen. Husen myllrar ned mot sjön i alla slag s färger. Näst an bara ljusa
färger – ljust gula, blå, grå, vita. Den enda mörka färgen är den djupt
gröna färgen. Samma gröna färg som träden här. Samma färg som
Vincent s ögon.
Staden väll er i alla slags riktning ar nedför bergen. Ned till
strand en. Där vilar den. Vid stranden utan för staden har min förvänt an
alltid kunnat v äxa. I kanten mell an bergen och vattnet. Där är allting
möjligt. Där finns inga begränsningar.
Då och då vänder vi oss om bara för att se våra fotavtryck försvi nna
ut i sjön med vågorna som kryper efter sanden. Vi klättrar upp bland de
reviga klipporn a som bildar skyddande axlar för viken, skiljer den här
viken från nästa vik, och från nästa. Vincent räcker mig handen och jag
fnyser åt honom: ”Jag är inte så gravi d!” Han skrat tar och säger att han
bara vill vara vänli g. Och jag vet att han talar san ning.
Vincent talar alltid sanning. Det är därför jag vågar äl ska honom.
Han trängde sig in i mitt liv utan förvarni ng.
En dag stod han framför mig vid bordet på kaféet vid stran den där jag
ofta drack kaffe på förmidd agarna. Han påstod att han l etade eft er mig.
Jag förstod aldrig vem som hade givit hon om mitt namn.
”Någon in uti mig själv”, svarade han när jag frågade.
68
Elias Bok
Vi hade aldrig träffat s tidigar e. Jag är säker på att vi aldrig hade
sett varandra förrän den dag en vid kaféet. Den enda b eröringspunkt jag
kunde komma p å var att vi båda äl skade de vassa klipporna vid stranden
strax utanför staden. Men jag hade inte sett honom där.
Och hur skull e han ha kunn at vet a mitt namn även om han hade sett
mig?
Efter en stund gav jag upp. Vincent teg so m muren. Log och teg.
Sedan tog han mig i han den och vi promenerade ned till de där
klipporna. Preci s som nu. Det är sex månader sedan. Så länge har vi varit
tillsamm ans. Dag och natt.
Och nu vänt ar vi barn.
Boken ligger uppsl agen framför mig. Datorn är påslag en. På höger sida
ligger ett tomt ark och min favoritpenna, en rosa Parker Roller Bal l. På
vänst er sida står en mugg med te som hunnit kallna.
Översättning en går trögt. Den går inte framåt alls. Mina ögon
vandrar st ändigt bort från boken s si da, bort från skärmen, och ut genom
fönstret. Så förlorar jag tankarna i bladver ket på trädet utanför.
Jag försö ker styra mig tillbaka till arbetet med olika knep. Att
skriva för hand em ellanåt, på ett alldel es vitt papper sark, och låta
pennan smeka fram bokstäver på ytan. Det brukar hjälpa mig över
tröskeln när jag kör fast. Så inte nu.
Te hjälper inte hell er. Jag reser mig från stolen, går oroligt runt i
rummet. Längs vägg arna. Kryssar mell an högar av kläd er, papper,
böcker. Några av högarna är våra gemensamma. De allra flest a helt och
hållet mina. Ingen av oss är särskilt ordni ngsam, men Vin cent är något
bättre än jag. Så läng e jag tar mig fram till skrivbordet och sängen är jag
nöjd. Vårt rum ser ut därefter. ”Ni är två riktiga bohem er.” Amanda
skrattar när hon säg er det, men jag tycker ändå att hon sätter näsan i
vädret. ”Bry dig inte om vad hon tyck er”, säger Vin cent och han har
naturligtvi s rätt. Men jag bryr mig ändå. Det är hennes hus vi bor i.
Jag river mig hel a tiden på Am andas sträva yta. Vincent frågar var
det gör ont.
”Vi är olika, Jun e”, säger han och bl åser där jag pekar. ”Alla är inte
som du. Du har huden vänd ut och in.”
Jag vet v ad han menar. ”För känslig för at t vistas bland människor”,
sade alltid mamma. Mi n hud är vrängd ut och in. Jag har inte tänkt på det
så förut. Min osk yddade sida repas mot Amandas sträv a.
Hennes sn örräta grusgång som hon krattar varje lördag förmiddag.
Till exempel. Jag brukar balanser a på stenarna vid sid an om. Jag har
ingen lust att avsl öja mina steg för Amanda.
69
Elias Bok
Tvättmedel sfacket på hennes tvättmaskin som ab solut inte får
uppvisa några spår av tvättm edel. Till exempel. När jag inte orkar hämt a
en trasa och torka ur den kör jag bara en extra sköljni ng. Med tom
maskin. Det är slöseri, jag vet. Det kost ar pengar, jag vet det också. Men
det är mina små fickor av själ vstyr e på ockuperat land.
Med spisen i köket är det ann orlunda. Hon snörpte bara på munnen:
”Så fint att ha dig i huset, June, till och m ed spi sen blir ren.” Jag vet att
hon inte menade vad hon sade. För hon skrattade torrt och gällt när hon
upptäckt e Vincent i dörren. Jag har int e gjort ren spisen sed an dess. Det
är Amandas hus o ch jag bet alar bara en lit en skit summa för att få bo med
Vincent i vårt röriga rum.
Det är strax lun ch. Jag har suttit med sam ma sidor uppslagna
framför mig sedan i morse. Jag tar en klunk av det kalla teet.
Det knastrar i gruset på träd gårdsgången o ch så öppnas dörren. ”Det
är jag”, ropar Vincent på samm a sät t som han ropar varje dag. Som om
den här dagen vore som all a andra dagar. Det irriterar mig att han
behandl ar den här dagen som all a andra dagar, så jag svarar inte. Ist ället
hukar jag över dikt en som ger mig bek ym mer, ”Beautiful gol den girl of
the Sixties”.
Bekymm er, förresten. Varje gång jag försöker läsa den rodnar jag.
Ännu har jag inte ly ckat s läsa den till sl ut et. Också det irriterar mig.
Jag känner mig plötsligt mycket ensam och tycker oändli gt synd om
mig själv.
”Varför svar ar du inte?” Vi ncent l ägger handen om min nacke och
kysser mig på kinden. ”Mår du inte bra?” Handen ligger alldel es stilla
och jag vet att den kommer att vila d är tills jag har sv arat honom.
”Jag känner mig ensam ”, mumlar jag med hakan mot brö stet.
”Vad känner du?” Han s ansi kte mot mitt, nära.
”Ensam ...”
”Ensam ? Varför det?”
Blicken flyr över fönsterbrädan ut ur tystnaden i rummet.
”Jag är ju här, June.” Vincent st år med böjd rygg lutad över mig.
Det måst e göra ont i han s rygg, tänker jag . Han måste sträck a på sig
snart. Alldel es strax reser han på si g.
Vincent rät ar på ryggen. ”Lunch ?”
”Visst, jag kommer ändå ingenstans”, svar ar jag snabbt och reser
mig från stolen. Tacksam för att han trots allt räddar mig från min egen
brist på sv ar.
”Vad är det här för dikt?” Vi ncent sträcker sig efter boken. ”Ian
Wedde, honom h ar jag aldrig hört talas om ...”
När han börjar läsa får jag en klump i hal sen. Hans grön a ögon
spel ar över sidan. Jag försöker sväl ja bort klumpen i halsen.
70
Elias Bok
”Beautiful golden girl of the Sixties. Det är du. Du och jag.”
När han plöt sligt räcker över boken till mi g rodnar jag. Vincent
skrattar. ”Läs den för mig, June.” Jag skakar häftigt på huvud et. Boken
ligger uppsl agen i hans han d och vänt ar.
Jag rycker åt mig den och läser.
”Beautiful
golden girl of the Sixties
under the Pacifi c star s
I remember your delicat e pale breast
in some dark old car backseat
the salt beachparty flavour of you in sandy tusso ck.
I remember you stumbl e-drunk in an all ey
& made clum sy by desire
in your very best dress ...
Det bultar i bröst et och mina knän darrar. Jag lyfter blicken från sidan
och tittar på Vincent.
”Läs”, säger han och ögonen ler. Jag kom mer alltid att följa de
ögonen, tänker jag, för de följer mig, de lämnar mig inte ifred.
Jag drar djupt eft er andan och hoppar över flera stycken.
Min röst är st adig, jämn och pålitlig när j ag naviger ar genom orden.
Jag vet at t jag har en melodi sk röst, djupare och mörkare än de flesta
kvinnor. Vincent tycker om att höra min r öst.
... obvious we weren’t spi es
we were just investigati ng each other
hey beautiful golden girl of the Sixties
somethi ng we did al so in hotpool s & in cool rivers
& in baths & in showers & in the sea
in grass (often)
up in a tree (pohutukawa)
in sand
on floors, carpet s, chairs, tabl es
71
Elias Bok
in kitchens, dining rooms, living-room s, lounges,
bathroom s
and in very many bedrooms ...
... your body where I dip my chipped cup
like a despairing pilgrim
Jag tystnar igen. Längre än så här har jag inte lyckat s läsa dikt en på egen
hand. Den förtvivlade pilgrimen som tar sin tillflykt till kvinnans kropp
tar alltid sin tillflykt till min kropp. Fyller den till bredden och får
allting att st anna upp, just där, i den främmande st unden. Allting kan
hända och jag vill att allting ska fortsätta vara möjligt.
”Läs, June, läs.”
... ah ”my” beautiful golden girl of the Si xites
mother of my sons, your tired
lovely body wh ere I bring my terminal need
where I stoop with cr acked shaking lips
beatup puppydog cock, sad smile
& pounding heart, saying Show me again
this everyday miracl e
how you bring forth such loods of seed from a fool”
Vincent kupar händerna över mina bröst och kysser mig i nack en. Han
står bakom mig, alldeles nära. Så nära att jag känner värm en från hans
kropp stråla mot min rygg. ”Show m e agai n this everyday miracl e”,
mumlar han och trycker sig mot min stj ärt . När Vincent lägger sin hand
mellan mina ben kippar jag eft er andan.
En het blixt skjuter från und erlivet gen om magen och änd a ut i
brösten. Jag känner hur mina bröstv årtor styvnar. De är mycket större än
vanligt, nu vet jag varför. Barnet. Det drar i mina styva bröstv årtor utan
någon beröring all s. Jag rodnar inte längr e men pannan hettar.
Vincent låter handen leta sig från en punkt strax under mitt ena knä,
längs insidan av låret. Jag vänder mig om och dyker i han s ögon.
Smaragder och o cean. En gränsl ös lätt nad. Hans fingrar följer insi dan av
tyget i mina jean s, under trosli nning en. Hans fingrar söker sig in i mig
och något slags ljud kommer över mina läppar.
72
Elias Bok
Ögonblicket efteråt lig ger vi på golvet bl and alla våra högar. Jag
känner något hårt mot ryggraden och faml ar med handen, en cd- skiva.
Jag kastar den ifrån mig. Vincent drar otål igt av mig jeansen. Med en
enda rörel se drar han mig längr e ned, under sig. Så tränger han in i mig,
fort. Stor och het. Jag knyter händern a mot golvet. Det prasslar från alla
papper och blo ck som skaver under våra k roppar.
Höfterna skjuter uppåt i en vid båge och j ag låter huvud et falla
bakåt. Vincent håller em ot, med båda hän derna om mina höfter. Han
biter mig i ena bröstv årtan. Och jag fall er inåt. Jag sj unker tillb aka mot
golvet och öpp nar mig för honom, omedel bart. Min mun över hans
läppar, näsa. Min tunga i hans öra. Och han skjuter hakan mot taket och
ger plats för ljudet som kommer ur honom .
Joy lutar si g fram och tar min hand. Hon är barnmorska. Jag ler mot
henne, tacksam över att ha funnit en så kl ok och själ vklar kvinn a att
hålla mig i. Allting är nytt, främmande, skrämmande. Jo y får mig att
känna mig alld eles lugn. Speci ell, men fullständi gt normal. Och jag låt er
henne överösa mig med de känslorna. Jag törstar som en van sinnig efter
något tryggt och pålitligt att luta mig em o t. Något utanför mig själv.
Mina tankar flyter, studsar, gör kullerbytt or kring livet inuti mig,
livet som komm er att bli Vincents och mitt gemensamma.
Spänningen som bänder i min kropp, trycker hjärtat upp mot
strupen, blir uthärdlig när Joy lugnt och sansat frågar om vår praktisk a
vardag. Var vi bor, hur vi försörjer oss. Det är enkelt att tal a om.
Vi har inga vidlyftiga behov. Vårt liv kost ar inte sär skilt myck et
pengar och Vi ncent tj änar ganska bra som kurator på museet. Mina
översättningar tycks flyta in i lagom t akt, för det mesta har jag
tillräckligt med pengar. Jag känner mig in te orolig.
Jag håll er Joy i hand en och låt er henne l eda mig in i den okända
värld som ligger framför mig. Jag känner mig uppsp elt mitt i min rädsla.
Jag vet int e vad som ska komm a. Jag har i ngen aning om hur min tillvaro
kommer att förändras härifrån. Jag håller Joy i hand en och lämnar små
utrymmen där min förväntan kan ta sm å skutt av glädje.
Glädje över det nya. Glädj e över det som inte går att förstå men
ändå är möjligt att leva.
Vincent och jag träffar Joy flera gånger. Mellan Vincent och Joy
råder en avvaktande acceptan s. Jag tror inte att de tycker om var andra,
men bryr mig inte om att fråga.
Sedan kommer jag att gå en sam, men det vet ingen av o ss d en första
gången vi let ar oss uppför trapporna till f amiljerådg ivningen.
73
Elias Bok
Juli (döden)
Vincent vevar ned sidofön stret på bilen. Leendet möt er mig när jag
springer över gatan. Solen skiner. Det är kyligt men sol en värmer änd å
om ryggen så här mitt på dagen.
”De säger att det ser konstigt ut”, säger jag med andan i hal sen. Jag
går runt bilen och öppn ar dörren på andra sidan.
”Varför tog det så lång tid?” frågar Vincent när jag sjunker ned på
sätet bredvid honom.
”De säger att det ser konstigt ut”, upprep ar jag och stirrar ut genom
vindrutan. Jag tittar förstrött på lunchtrafi ken. Bilar med nedvevade
rutor, en och annan armbåge sti cker ut genom sidofönstret. Människor
promenerar, långsamm are än vanli gt tycks det mig plötsligt, med
ansikt en vänd a mot sol en. Vincent l ägger handen p å mitt knä.
”Det var alldeles för litet. Det borde ha varit nio centimeter…” Min
röst fastn ar på en krok i halsen.
Jag vänder mig om. Mina ögon faml ar efter trygghet i Vincent s
gröna. Inuti känner jag mig torr. Förvirrade känsl or virvlar runt i magen.
Klockan på instrum entbrädan är åtta minuter över tolv. ”Hinner vi
fortfarande?” frågar jag för att dra mig tillbaka in i verkligh eten. Vi sk a
gå på en lunchför eläsning om etik.
Vincent ni ckar och startar bilen. Han ställ er inga fler frågor, ser att
jag inte sj älv vet var jag befi nner mig. Han vet att mina ord kommer när
de är färdiga att träda ut ur mig.
Kyrkan ligger mitt i staden. Lunchtrafik en gör att vi får leta en
stund för att hitta någonst ans att parkera bilen. Solen skin er men den
kalla vinden blåser genom vår a kläder. Vi ncent tar min hand o ch vi
skyndar uppför trappan. Föreläsningen har redan börjat. Tyst smyger vi
in i kyrkan och glider in på en av bänkarna längst b ak. Jag hål ler hårt i
Vincent s han d hela tiden.
Mannen som förel äser bär glasögon tjock a som flaskbottnar,
infattade i svarta, kraftiga bågar. Han har ett stort sk ägg och han talar
om etik i judendom en. Hans ord studsar mot mina öron, jag är knappt
medveten om att jag hör dem. När han tal ar om godhet och respekt en för
allt liv försvinner rummet omkring mig.
När han talar om godhet och respekt en för allt liv flyter jag ut i ett
ingenting.
74
Elias Bok
Sedan kommer tår arna. De rinner nedför mina kinder, tyst a och
tunga. Först märker Vincent ingenting, han lyssn ar på ord om godhet,
liv, respekt och vördnad. Jag måst e öppna munnen för att kunna and as,
en raspig flämt ning efter syr e. Då vänder sig Vincent om och ser tårarna.
Han trycker min hand och våra ögon möts. ”Vill du att vi ska gå?” Men
jag är oförmögen att röra mig, så jag skakar på huvudet.
I närmare en timme sitt er jag tyst och låter tårarna droppa ned i
knät. Emellanåt svälj er jag eller drar djupt efter andan. Annar s är jag
alldeles tyst. Mannens ord ek ar i mitt huvud, utan någon ytterlig are
eftertanke. De bara guppar omkrin g i ett ändlöst, färgblint vakuum.
Vi sitter kvar i bänken tills all a männi skor hunnit lämna kyrkan.
Hela tiden håller vi varandra i händerna. Innan vi går vill jag tända ett
ljus. Vincent hämtar det åt mig och jag tänder det och placerar det på
den neder sta ringen. ”Hjälp mig att först å”, viskar jag med bli cken i den
fladdrande lågan. Så tar Vincent min hand och vi lämnar kyrkan och
ljuset. Mannen m ed sk ägget och glasögon en plockar fortfarande med si na
papper.
Kaffet har kallnat. Tårarna bara rinner och rinner. Jag kan inte göra
någonting åt dem. När jag försöker tala kommer det bara ynkliga
snyftning ar och sönderrivna ord ur munnen. Vincent håll er min ena hand
i sin på bordet mell an oss. I den andra kramar jag en papperstu ss.
Framför mig ligger en hel hög med hopkn ycklade serv etter.
Jag tror ingen av o ss för står vad det är som händer. Ändå vet vi
båda vad som hänt. Barn et inuti min kropp, vårt barn, lever inte. Jag bär
ett dött liv i mig.
Tanken på att det är dött gör mig full ständigt panikslagen.
Jag tving ar bort tanken från dett a döda liv som jag vet är ett faktum.
”Bara tre centimet er”, snyftar jag och kramar Vincent s hand. Jag vill att
han ska säg a att jag har fel, att han vet bättre, vet något som jag har
missför stått. Men han säger ingenting.
”Tre centimet er. Hur mycket är det?” frågar jag. Vincent håll er upp
tummen och pekfingret och vi sar. ”Så pytt elitet”, viskar jag och fall er i
gråt igen.
Jag vet int e hur länge vi sit ter på kaféet. Jag märker inte
människorna runtom oss. Vincent äter en smörgås och jag best äller mer
kaffe. Jag vi sst e inte att jag hade så många tårar inom mig. Jag tittar på
klockan på väggen. Kvart över tre. Jag vi sste inte att j ag kunde gråt a så
länge.
När jag dricker det starka heta kaffet avt ar tårarna något och jag
slapp nar av lite grann. Jag tittar hjälpl öst på Vincent. ”Det är dött, eller
hur?”
75
Elias Bok
Han tänk er länge inn an han sv arar. ”Det är inte säkert.”
”Vårt barn, det skulle bli vårt barn…” Mi n röst blir hängand e
någonstans mitt emell an oss.
”June, du vet inte säkert. Doktor Bernarda sa ju…” Hans röst gli der
förbi mig. Jag har inte plat s för något hopp just nu. Jag har alldeles nog
med att försöka hantera hopplösheten.
När vi kommer hem kommer gråten tillbaka. Jag faller omkull på gol vet
bland våra klädhögar. Benen bär mig helt enkelt inte. Kropp en sk akar av
en sorts förtvivl an jag aldrig känt förut. Den river och slit er. Från
ryggraden, höfterna, und er allt det där mj uka som är magen och
lungorna. Min kropp är en oformlig hög m ed bensplitter. Mitt huvu d en
bubblande frätande m assa.
Jag befin ner mig mycket l ångt ifrån mig själv. Åtminstone det själv
jag känner. Den h är personen är en främli ng. Jag känner inte igen något
av det som händer och det gör mig rädd.
Vincent sätt er sig på huk alld eles bakom min rygg. Han håller om
mig, lägger händerna kring min midja, som om han är rädd för att jag ska
upplösas och försvinn a framför ögonen på honom. Han lägger kinden mot
mitt hår. Vi sitter så län ge.
Jag skakar. Vincent håll er.
Långsamt återvänder en möjlighet att tala. Vincent vag gar mig still a
från sida till sid a. ”Jag älskar dig”, visk ar han mot mitt öra, ”jag älsk ar
dig.”
Jag vill åka till stranden, men av någo n an ledning som jag inte kan
förklara vill jag åka ensam. Vincent säger inte emot. Vincent frågar inte.
Han räcker mig bar a bilnyckl arna. Jag kör aldrig bil. Jag vet hur man
gör, men jag kör aldrig och det vet han. Han räcker mig ändå
bilnyckl arna och jag t ar dem.
Bilen st år parkerad på gatan ut anför huset . Jag vrider om nyckeln
och lossar handbromsen. Jag vet att Vincent står i fönstret och tittar på
mig. Jag kan kän na han s gröna ögon geno m bakrutan in i min nack e. Men
jag vänder mig inte om. Långsamt kör jag nedför backen och om hörnet
ned mot vattnet.
Nere vid stranden klät trar jag upp bland d e reviga klipporna. Jag tar
mig upp på det allra st örsta stenblocket. På toppen bild ar det en skålad
avsats, som en stor hand. Där st äller jag mig med benen brett i sär och
vänder ansiktet mot d en hårda vinden från sjön.
Så skriker jag.
Jag fyller lungorna med så mycket kylighet jag kan. Och så skriker
jag.
Jag knyt er händerna och ban kar dem mot l åren. Och så skriker jag.
76
Elias Bok
Ljuden fångas av vind en som sveper dem med sig bort över vågorna.
Jag tittar ut över vat tnet och t änker att lju den, mina skrik, är det vita
skummet som färdas på topp en av vågorn a. När de till slut når strand en, i
en annan vik långt borta, har skumm et lag t sig snäll t till rätta och rullar
smek ande in över sanden.
Jag hoppas att det blir så. Jag hoppas att skriken ska lämna min
kropp och färdas bort från mig. För jag mäktar inte bära den här smärt an.
Den är alldel es för vass, alldeles för tung.
Senare frågar Vin cent vad min förtvivl an best år av. Jag tittar frågan de på
honom, förstår inte vad h an menar. Han söker orden hos mig för att
förklara sitt eget sök ande, ber mig att leta tillsamman s med honom.
Kanske får det mig att må lite bättr e.
Först vill jag inte all s. Jag h ar precis lyckats lägg a ett tunt lock
över avgrundsvrålet som bor på min botten. Vincent insi ster ar. ”Vi måst e
hjälpas åt att först å.” Motvilli gt följer jag frågorna han ställ er. Varje
fråga tvingar mig att st anna upp ett ögonb lick, känna efter och sedan
söka orden för vad jag tror händer med mi g. Vincent vänt ar tålmodigt.
Ibland upprepar han en fråga. ”Jag förstår inte”, säger han och ber mig
förklara igen.
Jag berättar för honom att barnet red an heter Elias. Det är redan en
person, en liten m änni ska. Det är inte bar a en klump, ett litet kött stycke.
”Elias?” säger Vincent en sm ula tveksamt. Hans ansikt e är fullt av
tvivel. Jag ser att han int e förstår det som jag, som min kropp, redan har
anpassat sig till – livet på insidan.
”Han tog sig det namnet själv, häromdagen när vi gick ensamma på
strand en, han och jag.” Vin cent skakar på huvudet och jag undrar vad
han egentl igen tänker men frågar inte. ”Jag bara vet. Det är en pojke och
han heter Elias.”
Jag berättar för Vincent om mina l ånga pr omenader längs strand en
och mina samtal med Elias. Jag ber ättar för honom att jag redan har lov at
Elias att jag ska ta emot hon om med öppna armar. Att jag försäkrat
honom om att han inte h ar något att vara r ädd för. Att jag ska bära hans
rädsla åt ho nom. Att han är välkomm en til l oss.
Jag berättar för Vincent att Elias är på väg. Att jag redan har bjudit
in honom i våra liv och nu ... Min röst dör och jag vänder näsan mot
Vincent s hal s. Vincent lägger händerna o m mitt huvud.
77
Elias Bok
Vi ligger hopkurade, insnärjd a i varandras ben och armar under vårt
stora, tjocka täcke. Det är kyli gt i rummet så vi kryper så när a vi kan.
Min nästipp rör vid Vincents. När han talar känner jag lukten av sal ami
och bröd. Han försök er ingjuta hopp i mig , säger att jag inte säkert kan
veta förrän jag varit tillb aka hos min gynekolog. Det hjälper inte att jag
skak ar mitt hår och säger att jag vet. Vincent låter mig inte kasta bort
allt hopp, inte än.
Jag kysser honom plöt sligt. ”Kom närm are”, ber jag. Plötsligt är jag
rädd att ock så han ska försvi nna. Vincent vill jag aldrig förlora.
Det är då jag berätt ar om drömmen.
Men det är svårt. Jag trevar över orden. Snubblar, glider. ”I går
drömde jag om Elias”, börjar jag och Vincent nickar åt mig att jag ska
fortsätta. ”Fast ann orlunda.”
Jag drömmer ofta. Jag drömmer på dag arna lika mycket som på
nätterna. Jag drömmer i bilder. Alltid bild er. Ibland behöver jag bar a
lägga mig ned så kommer bilderna till mig och pockar på min
uppmärksamhet. De säger mig att de är viktiga och att jag måst e lyssna
till dem. I mina drömmar har barnet varit ett vitt sken om slut et av guld.
”I går var hela magen en uppsvullen genomskinlig b allong”, jag drar
efter andan, ”och det end a som fanns inuti var en grön oformlig klump.”
Vincent säger ingenting och jag kan int e läsa vad han tänker. Jag
håller hårt i Vincent, vill inte tappa taget om honom ock så.
Långt senare kommer jag att ha glömt den här drömmen, men
Vincent glö mmer den aldrig. Så länge vi talar med varandr a kommer han
att påminna mig.
”Du visste red an”, kommer han att säg a om och om igen. ”Du visste
redan.”
78
Elias Bok
Augusti (sömnen)
Klockan ringer halv sju o ch jag är omed el bart klarvaken. Det känn s som
om jag bara ögonbli cket tidig are blundade och väntad e på sömnen. Jag
kan inte ha sovit en enda samm anh ängan de minut på hela natten.
Bråkdel en av en sekund räcker. Jag vet vad detta är för dag.
Långsamt v änder jag mig om i sängen och lutar mig över Vincent
för att stänga av v äck arklockan. Oljudet t ycks al drig störa hon om. Han
sover lugnt vid are, fullkomligt obekymrad om att den ilskna signalen
faktiskt betyder att det är dags att stiga upp. Också för honom. Jag
betraktar den sovande Vin cent. Ansiktet är lugnt och slutet. Där bak om
finns en helt annan värld, en värld som han alldeles sn art kommer att
tvingas lämna. Ena armen ligger ovanpå t äcket, handen har glidit ned
från mitt lår för länge sedan. Den somnar ofta på mitt lår. Vincent andas
alltid regelbundet och tyst. Han snarkar al drig. Det gör däremot jag
ibland, sär skilt när jag har ätit jordn ötter eller lök.
Jag kysser Vincent på kinden, låter mina läppar nudda hans hud och
han vänder sig om. Utan att öppna ögonen drar han mig intill sig och
lägger mitt ansikte mot si n hal s. Det känns trösterikt o ch en liten stund
vilar jag mot pulsen under hans hud.
”Vi måst e gå upp”, mumlar jag i värmen. Vincent grymt ar något och
håller hårdare om mig. Jag drar mig undan, vill ha honom med mig redan
från allra första stunden just den här dagen. ”Vi ska vara p å sjukh uset
om knappt två timmar ”, viskar jag. Orden river i halsen. Jag skull e göra
vad som hel st, bara jag slapp at t åka till sj ukhuset.
Vad som helst.
Försiktigt sätter jag mig upp i sängen, drar undan gardinen och ser
på morgonhimlen. Det är en alldel es speci ell blå färg, lång på något
märkligt sätt. En lång blå färg. En långblå himmel. En blålång himmel.
Fåglarna kvittr ar i trädet utanför.
”Kom”, säger jag samtidigt som jag svänger benen över sängkanten.
Mitt huvud är fullt av gru s efter den söm n lösa natt en. ”Vincent, vakn a.
Jag sätter på tevatten.” Jag ru skar honom i armen och han vän der sig om
på rygg och tittar på mig.
”Kom du”, säger han och sträcker ut armen mot mig. Tacksamt
kryper jag in i hans famn en gång till. Lägger mig på magen och kysser
honom på nästippen.
”Släpp inte taget om mig en enda gång i dag.” Vincent skakar på
huvudet. ”Lova mig det.”
Vincent ni ckar och g er mig ett sömnigt leende. Så tar han tag om
mina överarmar och lyfter mig rätt ned på golvet. ”Jag lov ar. Bara du gör
te till mig så jag vaknar.”
79
Elias Bok
Vi sitter mitt emot varandra vid köksbord et. Vincent håll er sin kopp
mellan händerna. Det ryker ur koppen och jag längtar efter en klunk av
den heta vätsk an, längtar efter känsl an av hur den lång samt väcker mig
till liv. Men jag får inte dricka n ågontin g alls. Jag svälj er och kän ner att
jag är torr i halsen. Redan. Klockan är int e mer än fem minuter över sju.
Gång på gång skjut er jag undan de oroliga tankarna. Irrande trasi g
järnväg sräl s, utslängd lite hur som hel st, utan destinatio n och
fullständigt ofarbar. Så känn s varje liten t anke, varje litet enst aka ord
som formar sig i mitt huvud denna morgon.
Vincent säger inte heller någonting. Vad f inns det att säg a? Vi vet
vad vi måst e göra. Vad jag måste göra. Jag kommer att behöv a Vincent
mer denna dag än både före och eft er dett a nu, denna korta str äcka om en
enda dag, som jag har framför mig.
Jag lev er. Det som finns inuti mig är dött. Elias måst e ut ur min
kropp, men han kommer inte självm ant. Vad betyder det ? Bet yder det
någonting alls? Ett envist fost er klänger sig fast i mina vävnader. Alltså
ska det på insid an tvingas ut, plockas ut, skrapas ut. Elias.
För två dagar sedan kom skr äcken.
Sedan dess h ar den inte lämnat mig. Jag är skräckslagen för att jag
inte kommer att leva på andra sidan om den här dagen. Jag är rädd för att
jag inte kommer att vakna upp ur narkosen. Istället st anna i djup
fullkomligt innehållslös sömn.
Vara borta. Från nu och för alltid.
Jag vet at t det är fånigt. Operatio nen är i det närmaste en
rutinoperatio n. Doktor Bernarda har berätt at för mig att själva ingreppet
är över på mindre än femton minut er. Jag kommer inte att vara djupsö vd
i mer än tjugo kanske tjugofem minuter. En timme för att komma upp ur
narkosen. Sammantaget kommer jag att vara borta från den här världen
mindre än trettio minut er. Efter det i grumlig förvirring någon timme.
Varför gör jag det så stort?
Jag lev er nu. Sedan kan jag int e veta.
”Vi måst e gå”, säger jag och reser mig. Jag måste röra mig framåt,
genom dagen. Jag märk er att jag skakar i hela kroppen. ”Vincent, jag är
rädd”, viskar jag och han finns runtom mi g. Sluter hela mig i sin famn,
ena handen på mitt huvud, håll er mitt huvud mot sin hal s, in i värmen,
tryggheten. Allt det ta påtagliga.
”Du behöver inte vara rädd ”, viskar han in i mitt hår, ”du behöver
inte vara rädd.”
Och jag gör mitt bästa för att lägga orden närmast hj ärtat.
80
Elias Bok
Det känns bättre när vi komm er utanför dörren. Hand i hand. Gatan
ligger fortfarande tyst, här och var ser vi människor som vid si na
köksbord börj ar dagen med te, rostat bröd, ägg kanske. Luften är klar, en
aning kyl slagen, men ren. Jag andas in, dj upt. Jag kramar hårt om
Vincent s han d. Han vänder sig om och ler mot mig. Jag ler tillbaka. Han
är med mig.
Inskrivning sav delningen är redan fylld av människor – kvinnor. Kvinnor
tungt tillbakalutade i sofforna. Kvinnor i vita rockar som rör sig genom
rummen. Kvinnor med stor a putande magar och kvinnor utan magar. Jag
vet inte vad jag hade väntat mig. Att jag skulle vara den enda?
Allting pågår i ett tätt tyst flöde. Jag blir stående str ax innanför
dörrarna. Varken utanför ell er innanför. Avvaktan de.
Jag har klivit in i en främmande värld som skrämmer mig. Jag kan
inte läsa den, kan inte förut se minsta lilla av det som ska ske. En av
kvinnorna blun dar och jag känner min egen förtvivlan bulta bakom
hennes ögonlo ck. Mann en vid hen nes sida lägger handen på hennes lår.
Jag tittar bort.
Vincent drar mig med till receptionen. Han håller det bruna kuvertet
som jag har med mig från doktor Bernarda. Det är hennes remi ss, mina
blodprover, ultraljud sbilden. Allt det som säger att j ag måst e infinna mig
just här, just i dag, finns i det bruna kuver tet.
Det bruna kuv ertet är avgrunden mellan i går och i morgon. Det
bruna kuvertet är i dag. Jag sväljer hårt.
”June, här”, väser Vincent ot åligt och trycker kuvertet i min hand.
Så föser han mig fram till luckan. Jag känner mig som en ko. Står
framför luckan och st irrar storögt på sköterskan på andra sidan. Hennes
hy är blåsvart och glän sand e, och hon har lysande klara och mycket
vänliga ögo n som tittar rakt på mig och väntar.
”Jun e Bendel”, lyckas jag få fram och räcker henne det bruna
kuvertet. ”Dokt or Bernard a har remitterat mig, jag skulle skriva in mig
akut halv nio.” Sköt ersk an nickar. Carol ine står det med röda bo kst äver
på en vit skylt som hon har fäst på bröstfi ckan. Så reser hon sig och
kommer ut till mig på andra sidan.
”Välkomm en hit, Jun e. Är det här din man?” Carolin e sträcker fram
handen mot Vin cent.
”Vincent”, säger Vincent och nickar. Av någon anledning sl appnar
jag av när Caroli ne tror att vi är gifta. Min man. Det känns bra och jag
lyckas ge Vincent ett litet leende.
”Vi kommer att behöva ta ett nytt blodprov på dig, June, sätt a en
kanyl för narkosen och lite sånt ”, hon drar djupt efter andan.
81
Elias Bok
Caroline är en stor och bastant kvinna. Hennes höft er bildar två
hyllor, en på var sida om hennes kropp. Men hon är vacker, vacker på ett
mjukt strålande sätt.
”Sen vill läkar en träffa dig innan du får åka upp på sal”, hon går
före och vinkar åt oss att följa eft er, ”troligen kommer läk aren vilja ha
nya ultraljudsbilder som bekräft ar.” Hon håller upp en bred dörr åt oss.
”Ni kan vänt a här inne, så t ar vi hand om er så fort vi kan.”
Vi nickar och dörren glid er igen. Ljudlöst . Genomtänkt.
Jag tittar hjälplöst på Vincent. Han har lagt sig ned på brit sen och
plötsligt blir jag arg. ”Sät t dig upp”, fräser jag, men han lyfter inte ens
ett ögonlock. ”Du kan inte ligga där, du är ju inte sjuk.” Jag hör vilken
skrattret ande pateti sk figur jag gör, men gråten lurar alldel es und er
orden. Min kropp vibrerar på ett un derligt sätt, av rädsl a antar jag.
”Vincent, lämna mig inte”, gnäller jag. Jag står rakt upp och ned på
den fula grå plastmatt an och hänger med huvudet.
Vincent sträcker ut en arm från sin brits. ”Kom hit, tjurhöna. Kom.”
Det är ensamt och kallt mitt på golvet.
Motvilligt rör jag mig mot honom. Brit sen ser inte sär skilt
inbjudande ut den hell er, men Vincent är åtminst one en tröst.
Efter en stund är Vincent hungrig och försvinner ut på jakt efter
något sl ags smörgås. Jag får inte ät a någonting. Förstås. Soppan i går
klockan åt ta var det si st a jag sv alde. Hela min kropp känns uttorkad.
Redan. Klockan är tio minut er i nio.
Dörren går upp och en an nan sköter ska kommer in i rummet. Jag
sätter mig upp. ”Hej, jag heter Anne och ska ta blodprov på dig ”, säger
hon hurtigt. Jag nickar och håll er fram armen. Det värst a jag vet är nål ar
i hud, i synnerhet om jag måste titt a på dem. Om det är min egen hud
eller någon annan s sp elar mindre roll. Nål ar har ingenting i sl ät hud att
göra.
Hon klappar i armvecket och pratar på. Om vädret, morgonen på
inskrivningen och ”nu sti cker det till lite”. Hon har rätt. Men hon hittar
inte rätt med nålen och måste försök a igen. ”Så är det alltid”, säg er jag
och minns de få gånger någ on har varit tvungen att st icka mig. Spåren i
blå armveck och uppsvulln a händer, som om någon hade mi sshandl at
mig. Efter ett andra misslyckat försök börjar Anne bli nervö s och jag vet
att hon inte kommer att hitt a rätt den tredj e gången h eller. ”Om jag inte
lyckas nu får doktorn själ v göra det, jag vill inte göra dig illa i onödan”,
säger hon ol yckligt o ch misslyckas igen.
82
Elias Bok
Vincent kli ver in genom dörren med en banan och en ostsm örgås.
Jag kän ner att jag är hungrig. Nyfik et kik ar han på min arm. Den går
redan i en svagt blå ton. Som om sköter skan såg n ågonting anklagande i
hans ögon säg er hon: ”Ja ja, jag sk a inte misshandl a henne m er. Doktorn
får göra det.” Sedan är hon försvunnen med sin lilla bricka. Vin cent
tittar på mig och jag ryck er på axlarna.
Vi ligger tätt ihopkrupna på britsen när dö rren glider upp igen och
doktorn kommer in. Ock så det en kvi nna. Liten och kort med en brytning
som om hon ursprun gligen kom n ågon stan s ifrån Mell anö stern. Turkiet,
Syrien, Libanon? Doktor Kalacioglu visar sig vara effekt ivitet en själ v.
Någontin g hos henne får mig att slappna av en aning. Trots att
också hon har problem med att hitta rätt och sätt a kanyl en.
Kanske är det röst en. Kanske är det hennes sval a fingrar mot min
hud. Kanske är det henn es sammet sbruna vänliga ögon.
Till slut blir det ovansidan av handen i all a fall. Jag ska följa med
henne för nya ultraljudsbil der. Doktorn st år redan i dörren. Jag reser
mig, skyndar mig, hon sk a inte behöva vänta på mig, tänker jag och
hinner bara vända mig om mot Vincent som handfallen blir kvar i
rummet. Vill du följa med och se ditt barn, vill jag fråga, men orden
faller tysta tillb aka in i mig. ”Elias, vill du inte se Elias”, mumlar jag,
men då har vi redan hunn it runt hörnet i korridoren. Doktor Kalacioglu
går fort, med små effektiva steg. Jag får tårar i ögonen.
Ultraljudet är över på några minut er. Doktor Kalaciogl u konsulterar
en annan läkare. Det är en manlig läkare, den första mannen i den redan långa raden
av läkare, barnmorskor och sköterskor som jag träffat. Specialist kan ske. Han
kommer in, hälsar på mig, och ställer sig sedan vid sk ärmen och muml ar
obegripligh eter till doktorn. Så försvinn er han ut. Doktor Kalacio glu
hjälper mig ned.
”Vad händer nu?” frågar jag ängsligt.
”Ultraljud et bekräft ar doktor Bernardas di agnos. Vi gör alltid d en
här dubbelko ntrollen. Vi vill ju inte begå något misstag. ”
Jag ler snett. ”Det är dött, menar du?”
Hon nickar. ”Det råder inget tvivel om den saken. ”
Jag ser aldrig skärmen. Jag ser inte Elias.
Flera timmar sen are ligger Vincent och jag tillsammans i en bet ydligt
bekväm are sjukhussäng uppe på en avdeln ing och väntar på en
operation stid. Det är det en da vi gör. Vänt ar. Ett märkligt system. Min
operation är akut. Alltså skrivs jag in, läggs på rygg med kanyl och
väntar. Med an jag väntar koordiner as tid och plat s med förhoppningsvi s
rätt läkare och rätt patient i operat ionssal en. En fabrik av kroppar som
söv s ned, rullas in, hant eras och rullas ut.
83
Elias Bok
Jag ryser vid tanken på att läggas på det löpande b andet. Men vet
att det inte finns någon an nan väg. Jag kryper närmare Vin cent. Slingrar
in mina ben mellan hans. Han håller en a handen öv er mitt bröst,
tröstande. Min egen hand vilar på magen. Emellanåt stry ker jag över
magen och t änker på Elias som ligger där inne. Liten, förtorkad.
Avstannad.
Dagen rör sig framåt i snigelfart. Två ytterligare kvinnor kommer in
på sal en och sköter skorna drar för draperi er mellan oss. Vi har var sin
liten alkov. I väntan. Säng en vi ligger i st år närmast fön stret och jag
ligger på sid an och tittar ut över staden. Vi befinner oss högt upp, jag
vet inte på vilken våning. Ut sikten är fant asti sk och solen skiner envi st
in genom fönstret och värmer mina b en.
Så där ligger vi. Vincent somnar. Jag blir arg för att han somnar
ifrån mig och ruskar på honom.
”Du måste vara med mig, Vincent, somna inte”, gnäller jag och hör
orimligheten. Han mumlar något. Jag vänder mig om och tittar in i hans
ansikt e. Hans förmåga att sl appn a av och vila i den här väntan gör mig
avundsjuk. Försiktigt stryker jag hans näsrygg och han öppn ar ena ögat
och kikar på mig.
”Kan du inte för söka sova lite?” Jag skakar på huvudet.
Så där ligger vi. I absolut brist på aktivitet. Jag finner ingen vila,
ingen still het. Oron rusar omkring i min kropp, rädslan sätter si g i min
torra hals, bränner bakom ögonlocken. Jag fryser. Jag börjar få
huvudvärk och mår lite illa. När jag berätt ar det för Vincent går han och
hämtar en sk öterska.
”Du är nog lite uttorkad, när drack du någonting si st”, frågar hon
vänligt.
”Kockan åtta i går kväll.”
Hon tittar på sitt armbandsur. ”Du ska få lite dropp”, säger hon och
försvinner igen. Det smakar illa i munnen.
Klockan är halv tre när jag får dropp. Vincent sitt er i fönstret och
betraktar mig. Eftermiddagslju set faller ö ver hans an sikt e, in i rummet
och över mina ben. Droppstäl lningen står vid säng kanten och sl äpper
regelbundet en droppe ur påsen, ned i röret som leder kyligh eten in i min
hand. Dropp, dropp.
Väntan är en evighet. Rädsl an är utan bott en. Jag fryser och ber
Vincent lägga sig bredvid mig igen. Han gör som jag säger. Jag tror han
läser rädslan i mitt an sikte ut an att vet a vad han sk a göra med den. Det
vet inte jag hell er.
”Jag är rädd”, visk ar jag och tar hans händer.
”Du är iskall om händerna”, säger han och värmer dem i sina.
”Jag fryser och jag är rädd.”
84
Elias Bok
”Vad är du rädd för?” frågar han och blåser värme i mina kalla
fingrar.
”Att jag inte ska komm a tillbaka”, säger jag och börjar gråta.
Tårarna överrumplar mig. Tysta trillar de ned läng s kindern a.
”Det är klart du gör, June, det är bara en enkel operati on. Varför är
du så rädd?”
”Det känns som om jag är på väg in i en becksvart tunnel och jag är
skräck sl agen att jag inte sk a finna ut på andra sidan. Tänk om jag söv s
ner och aldrig vaknar ...”
Vincent svarar inte. Ist ället hämt ar han näsdukar och torkar mina
kinder. Jag snyter mig lydigt och försöker andas lugnt.
”Tänk om det är slut eft er det här?”
”Vad skulle var a slut?”
”Jag, här, livet, mitt liv. Att det inte finns någonting bortanför det
här ... Om jag inte vaknar igen, om jag inte kommer tillbak a ...”
Vincent suckar och jag ber om ursäkt för att jag är så barnslig. Men
rädslan står där den står mitt i mig, den är jag. Jag är ingenting annat än
rädslan nu.
”Du måste följa med mig ända fram, tills j ag somn ar, så långt du
får. Lova det?”
Han nick ar.
Klockan sju har det hun nit bli mörkt. Vi sitter framför tv:n. Vincent har
fått en kopp te och en smörgås av sk öterskorna. Jag kan int e koncentrera
mig på nyhetern a som rusar mot oss. Jag håller hårt i stången till min
droppställning och för söker inbill a mig at t det finns en sm ak på vät skan,
men min fantasi räcker inte till. Jag är hu ngrig.
Jag har fått en tablett so m ska börj a mjuka upp livmoder och
innanmät e på mig, så att jag är ”följsam och öppen ” när kirurgen är redo.
När sköter skan började förklar a vad det li lla vita pillret gör skakade jag
bara på huvud et och svalde det. För att svälja pillret fick jag un gefär en
tesk ed vatten. Det enda jag har druckit de senast e tjugotre timmarn a.
En tesked.
Så gav hon mig en binda. ”Du kan börja blöda när tablett en börjar
verka.” Lydigt satte jag den på mig. Den är stor som en blöja i de
oformliga underbyxorna. Trots att jag med hela min vilja försök er tänka
bort hur det känns i kroppen, är kroppen det enda jag k änner. Kall, rädd,
utlämnad, tjättrad vid stången, med blöj a mellan benen.
85
Elias Bok
Vincent småprat ar om vad som sägs på nyhetssändningen och jag är
tack sam över att få lyssna till han s röst. Men jag hör inte ord en och bryr
mig inte om att ge en end a komment ar. Jag fryser. Jag skakar i hela
kroppen trots att j ag har svept en filt om mig. Vätskan som fortfarande
droppar regelbu ndet in i min kropp känns kallare nu än den gjorde
klockan halv tre. Kall och död.
I fåtöljen bredvid mig sitt er en av de an dra två kvinnorna. Hon har
inget dropp och hon ser inte rädd ut. Annars väntar hon precis som jag.
Bredvid henne sit ter hennes man, ant ar jag. Han är en stor skäggig typ
som sörpl ar sitt te outh ärdligt ljudligt och tuggar sina smörgåsar med
öppen mun. Jag ryser. Jag fryser. Jag är hungrig.
Plötsligt förändr as allti ng.
Halv åtta komm er sköt erskan in i rummet med mycket raska steg.
”Nu är det dag s, nu är teamet på pl ats i operation ssalen.” Hon v änder si g
till den andra kvinnan först. Jag måst e vänta ännu en stund. Kvinnan
reser sig om edelbart upp, hon ser samlad ut. Hennes m an däremot ser
överrumplad ut, med si n halvät na smörg ås i ena handen skynd ar han efter
henne.
Vincent och jag blir ensamma. Jag börjar gråta igen och Vi ncent
lägger sin hand ovanpå min.
”Jag är rädd och jag fryser, jag fryser så j ag skakar”, säg er jag
ynkligt.
Minuten efter återvänder sköterskan. ”Du kan lägga dig i säng en
igen, så hämt ar vi dig om några minuter och kör ner dig till operation.”
Min röst st ockar sig, men jag måste försäkra mig. ”Jag vill att
Vincent följ er med hela vägen”, väser jag. Hon nickar och försvi nner.
Känsl an av att befi nna mig på ett löpande band återvänder när jag ligger
raklång på en rullbår med blicken i taket. De hemska lysrör en sti cker
mig i ögonen med en irriterande regelb undenhet. Den lill a gruppen hastar
genom korridorerna. En hel delegation tar mig ned till operationssalen:
sköter skan, Vin cent och en man som rull ar båren. Bårbärare, tänk er jag
och ler för första gången sedan i går kväll .
I hissen sträcker jag mig efter Vincent och får fatt i hans hand. Han
ser rolig ut med min väska dingl ande öv er axeln. Först nu ser jag oro i
hans gröna ögon. Havet ligger inte stil la som det brukar. Något gnag er
också honom.
Man rullar in mig i ett rum med skärm ar på hjul och männi skor i
gröna operationskl äder och tram siga mössor. Längre får han inte följa
mig.
86
Elias Bok
Bland vänliga ansikt en bakom instrument och tygst ycken blir jag
ensam. Vincent trycker min hand inn an han går därifrån utan att vända
sig om. Jag vill kall a honom tillb aka, se i n i hans gröna ögon. Bara en
gång till. Men jag gör det int e. Istället kn yter jag ena handen mot lakanet
och ser hans ryggtavla försvi nna bakom skärmen. Han ser rolig ut med
väsk an över axeln.
Nu är jag ensam. I ett rum med skärmar på hjul och männi skor i
gröna operationskl äder och tram siga mössor. Härifrån går allting mycket
fort. En vänlig röst. En skärm. En främmande hand ov anpå min. Någo n
stäng er världen för mina ögon.
Den enda som kommer att minn as någonti ng från denna punkt till
näst a är min kropp.
”Har jag kräkt s?” Ögonlo cken är två blykl umpar ovanp å mina ögon.
Gång på gång faller de ihop. Det är en int ensiv k amp att komma tillbaka
till världen. Jag förmår inte anstränga mig tillräckligt för att se an sikt et
som svarar mig, men rösten är vacker. Det är det första jag tänk er. Och
så: ”Var är Vincent ?” Han är inte där och rädslan biter tag mellan
revbenen.
”Du måste vakna ordentligt för st”, svar ar den vackr a rösten vid min
sida.
Jag vill inte v akna ordentligt först. Jag vil l att Vincent ska vara här
nu, hålla mig i handen och viska i mitt öra. Men den vackra rösten ger
inte med sig, så jag försök er skynda mig att vakna. Det hjälp er inte.
Ansträngningen fastn ar i en seg massa och ögonlocken faller ihop över
ögonen. Gråten blir en klump i bröstet och jag suck ar över min egen
hopplöshet.
Det dröjer en evighet tills Vi ncent håller mig i handen. Sköterskan
glömde honom. Min förtvivl an får henne att ringa efter honom och han
möter oss i hissen. Jag trycker Vincents hand mycket h årt medan räd sla
virvlar ur mig. Först då vågar jag tro att jag är på väg tillbak a.
Ingenting minn s jag. Kroppen bär ett tungt svart hål.
När vi långsamt vandrar ut genom sjukhusdörrarna är det alldel es mörkt
och still a utanför. Staden blundar och vin den vilar. Jag drar djupt eft er
andan. Det dov a blå sluter sig om mig, drar mig ut ur det gula på insidan
av den stor a betongbyggnaden.
Jag skulle vilj a promenera ett stycke. And as ut sjukhuset s smut sgula
väggar och gol v, andas in staden jag lev er i. Vincent håller mig under
armen, jag känner mig stadig mot honom. Men mina ben darrar.
87
Elias Bok
Vi tar en taxi. Vincent håller upp dörren medan jag möd osamt
kryper in i baksät et. Så går han runt och g lider in på andra si dan. I knät
har jag en stor brun papperspåse som sköt erskan vek en prydlig kant på
innan hon räckt e mig. I påsen ligger fyra enorma bindor. ”Det kan hända
att du blöder.” Jag sträcker min hand eft er hans. Han tar den i båd a sina.
Ingenting minn s jag. Kroppen bär ett tungt svart hål.
88
Elias Bok
September (ormen)
Doktor Bernarda har ett litet ansikt e och hon ler mot mig med
hasselnö tsbrun a, pliriga sm å ögon. Öppna och klara. Jag litar på henne.
Jag har litat på henne ända sedan hon tog mig i hand första gången. Min
hand gled in i henn es o ch sed an höll hon kvar, drog inte undan den som
de flesta gör. Hon lät den vila i sin som om hon gav sin han d tid att lära
känna min.
Joy ski ckade mig till doktor Bernarda, ”vår bästa gynekolog ”.
Hennes bruna hår är jämnl ångt, avklippt någonstan s strax under örat.
Frisyren bildar en symmetri sk inramnin g till ansikt et.
Vi sitter mitt emot varandra på var si n stol i hennes
mottagningsrum.
”Du behöver inte komma hit mer ”, säger doktor Bernarda till mig
och jag förstår int e vad hon pratar om. Jag undrar varför jag så ofta
måste gi ssa mig till vad andr a menar. Der as ord har säl lan någ on mening
för mig, inte ens när de inbegriper mig. Som nu.
”Vad menar du? Ska jag gå till en annan g ynekolog?” Jag tänker att
om hon inte har tid att träffa mig kan hon väl säg a just så.
Hon lutar sig fram på st olen och knäpper händerna över knäna. Vi
sitter på mitt emot var andra utan någontin g emellan oss. Doktor
Bernarda sitter på en stol som snurrar. Jag på en vanlig. Vid sid an om
oss står ett litet bord. Där ligger min jour nal i en brun pappmapp,
bredvid st år en ask med näsdukar.
”Du behöver inte gå till någo n gynekolog alls.”
Jag hör vad hon säg er, men jag förstår henne inte. När jag inte
svarar skakar hon på huvudet. Hon reser sig och går fram till det lilla
fönstret i mottagningsrum met. Så vänder hon sig om och tittar länge på
mig med de hasselnöt sbruna ögonen. Hon ler inte längre.
”June, du är inte gravid.” Rösten är allvar lig, korrekt. En läkarröst.
Jag känner henne inte.
”Det måste vara ett missförstånd. Kommer du inte ihåg?”
Hon nickar. ”Jag kommer mycket väl ihåg. Men det är inget
missför stån d.” Doktor Bern arda sätter sig på huk vid min stol. Hon tar
min hand som hon gjord e första gången vi hälsade på varan dra, samm a
vänliga men formella sätt. Så hälsar vi på varandra varj e gång vi träffas.
Jag kän ner plöt sligt medlid ande med henn e. Det är något hon inte först år
och jag vet precis hur det känns. Att inte f örstå när resten av världen
tycks förstå.
”June…”, en kort suck slipper ur henne.
89
Elias Bok
”Jaa?” Jag trycker hennes hand för att säga henne att jag lyssnar
och att jag komm er att förstå. Oav sett vad hon har att berätta.
”June, du är inte gravid.” Doktor Bernarda tittar mig rakt i ögonen
när hon säg er det.
Jag drar till mig handen. ”Varför säger du att jag inte är gravid?”
Plötsligt känner jag mig irriterad på h ennes envi shet. Det finns något
förnumstigt i hennes röst som jag int e har lagt märke till tidigar e. Jag
reser mig från stol en och hon reser sig samtidigt. Vi är ungefär lika
långa.
Vi står tyst a och betraktar varan dra ett ögonblick. Så suckar doktor
Bernarda igen, en lång suck djupt inifrån magtrakten. Något sl ags rädsla
flimrar framför mina ögon.
”Om inte du vill träffa mig hittar jag någon annan”, säger jag med
min stadig ast e röst. Egentligen vill jag int e träffa någon ann an läkar e
eller gynekolog eller barnm orska eller psykolog. Jag har red an träffat
alldeles för många.
Så många nya ansikt en. Så många händer att trycka. Så många ord
att upprepa. Jag börjar känna mig trött och arg över att ingen tyck s
lyssna på vad jag talar om. Dessut om tyck er jag om doktor Bernarda.
Men jag vill h eller inte bli ensam med min graviditet. Jag behöv er
någon att håll a i handen.
Jag str äck er mig efter journalen men hon lägger handen på min arm.
”Jag träffar dig gärna, June. Vill du komm a hit så fortsät ter vi att
träffas, men du är inte längre m ed barn. Du måste försöka accept era det.”
”Det finn s inget att accept era. Jag behöver gå hos någon
regelbundet tills det är dags ...”, jag letar i hennes ansi kte efter tecken
på vad hon egentligen vill säga men finner ingeting att hålla mig i. ”Som
du sa till mig när jag kom hit först a gången.”
Med en best ämd hand på min axel trycker hon ned mig på sto len
igen och sätter si g mitt emot. ”När du var här första gången var du
gravid, June. Nu är du inte längre det.” Hennes blick är sträng och
bevekande på en och samma gån g. Jag hitt ar inte rätt i den
hasselnö tsbrun a färgen. Vad är det hon vill att jag ska göra? Jag får för
mig att jag håller på att svimma o ch gör en rörelse för att resa mig ig en.
Men dokt or Bernard a stampar med foten i golvet så häftigt att jag fall er
tillbaka på stolen.
Hon lägger sina sm ala hän der, med kortkli ppta naglar och utan
smyck en, över sina knän och lut ar sig mycket nära mig. ”Nu”, säger hon
med eftertryck och hennes varma andedräkt slår mot mig. ”Nu sk a du
lyssna!”
Jag nickar. Hon nickar. Jag nickar igen.
90
Elias Bok
Doktor Bernarda plockar upp den bruna mappen och bläddrar i
papperen. Så hittar hon det hon sök er och lägger en bunt papper i mitt
knä. ”Se här. Det här är ultraljudet vi tog andra gång en du var här”, hon
tittar upp för att försäkra sig om att j ag ly ssn ar.
Jag st irrar stint ned på papperet. Jag minns bilden, jag har sett den
många gån ger förut.
”Kommer du ihåg, June?” Det komm er ett stråk av il ska i hennes
röst, så jag nickar lydigt.
Jag tittar och tittar på papperen hon håll er framför mina ögon, det
ena efter det andra. Allt som allt räkn ar jag till nio papper. Orden som
kommer ur hennes mun fladdrar förbi mig utan att få fäst e.
Nio bilder mot suddiga bakgrunder. Nio bilder med siffror med
decimal er i kanterna. Jag vet inte vad deci malerna bet yder.
När hon tystn ar svartnar det för mina ögon. Jag lägger handen över
ögonen. Kan ske svimmar jag nu i all a fall.
”Hur är det fatt?” En sval hand på min handled. ”June, hur är det
fatt?” säger hon med en orolig röst. Sedan faller jag framåt, i famnen på
doktor Bernarda. Jag känner mig skamsen samtidi gt som jag fall er, men
jag kan inte hindr a det som sker.
Jag far bort från staden. Till ett stort gam malt stenhus n ågon stan s långt
bortom sjukhu set, bortom människorna. Inte ens Vin cent får vara där.
Men han kör mig dit. Solen skiner och vi är båda varma och allvarliga.
”Ska vi stanna och bada i sjön?” frågar Vi ncent, hoppfullt inbill ar
jag mig. Jag sk akar på huvudet. Jag vill ha den här resan bakom mig.
Jag vill egentlig en inte all s fara någonstans. Jag vill ligg a på vår
säng bred vid Vincent och smeka min mag e. Tänka på Elias.
Men dokt or Bernard a är envis. Hon har bestämt att jag behöver
rehabilitering. Vincent följd e med tillbaka till mottagningen eft er det där
vedervärdi ga besöket när jag föll och hon övertygade honom på mindr e
än fem minuter. Jag är besvik en på Vincent. Men jag ser att han tror att
han gör det som är bäst för mig, så jag or kar inte bråka med honom mer.
Det jag inte kan förstå är hur de kan läg ga hela ansvaret på hon om.
Vincent ? Det verk ar inte klokt.
Rehabilitering. Jag sk a få insikt i att jag i nte längre är gravid. Att
Elias är död och bort skrapad. Jag ska få hjälp att skapa en bas för att
fortsätta mitt liv efter operationen. Vilken operation? Varför får jag inte
njuta av att vara gravid? Jag har aldrig varit det förr. Det här är första
gången. Vem vet, det kanske aldrig blir någon mer gång.
Efter Elias.
91
Elias Bok
Resan tar en evighet. Solen gassar genom vindrutorna. Jag svett as
och mår lite illa. Tänker att det nog beror på alla hormonförändringar.
De flest a mår ju illa de första tre månader na. Jag är inne i femte
månaden nu. Utan att tank en bestämmer det lägger jag handen på m agen,
stryker den ömt från si da till sida.
Vincent låtsas som om han inte lägger märke till rörelsen, men jag
ser hur han s ögon först landar på min mag e och sedan tvingas tillb aka
till vägen framför. ”Jag är tör stig. Ska vi stanna och drick a något ?” säger
han istäl let. Jag rycker på axl arna. Han får göra som han vill. Jag känner
att han börjar bli trött och irriterad på mig, men jag orkar inte bry mig
om det sär skilt. Snart kommer vi att vara åtskild a för en lång tid. Han i
den vanlig a världen. Jag i något sl ags konstgjord skydd stillvaro. Vincent
stann ar vid en bensinstation och kommer t illbaka med var sin isk all
Sprite. Han räcker mig den ena och jag t ar emot den för att inte bråka.
Resten av vägen sit ter vi helt tyst a. När Vincent äntli gen svänger
upp på gruspl anen k an jag inte låt a bli att känna mig lätt ad. Jag tror det
är första gången jag ser fram emot att var a ifrån Vincent.
Han lyfter väskan ur bakluckan och gör en ansat s att följa med mig
in. Jag skakar på huvudet och tar väskan från honom med en bestäm d
rörelse.
I väskan bär jag mitt liv. Den är till störst a delen fylld av böcker.
Mina vanliga lexi kon och ordböcker. Meningen är inte att jag ska arbeta,
så eg entligen är det mening slöst att sl äpa runt på dem. Förutom
tegel stenarna en liten o ch mycket tunn pocketbok, The Bloody Chamb er.
Jag tycker titeln passar det liv jag just nu äger. Ett rum fyllt av blod. På
insidan. Dessutom går bok en ned i fickan på min gröna manchesterkappa.
Så kysser jag honom h årt på kinden, en en da gång, och går ensam
uppför den halvmåneformade stentrappan. Jag vänder mig om och vinkar,
försöker le så att han fortare ska åka sin v äg. Jag ser att han är lättad
över att ge sig av.
”Det är helt nat urligt”, säger kvinnan mitt emot mig. Hon sträcker sig
efter ännu en pappersnäsduk och snyter si g ljudligt. Hon är ordentligt
förkyld.
”Vilket då?” undrar jag trots att jag vid det här laget vet vad hon
vill att jag ska komma fram till.
”Det är naturligt om du har svårt att acceptera att du inte längr e är
med barn”, säger hon tydligt och tålmodig t. Så snyter hon sig igen.
”Men j ag är ju med barn”, säger jag lika t ydligt och tålmo digt. Hon
suck ar och viker om sorgsfullt ihop näsduken och sto ppar den i
rockfickan.
92
Elias Bok
Så håller vi på. Varje dag. Hon heter Viol a och är kurator och har
den otack sam ma uppgiften att tala med mi g om min upplevel se. Jag
känner ingenting i relation till Viol a. Hon gör sitt jobb. Jag känner mig
uttråkad. Jag skull e hellre göra något annat men ”individuella samt al”
ingår i rehabiliteringen.
Så jag infinner mig punktligt till våra sam tal. Jag sitt er i den fula
grå fåtöljen och titt ar på Viola och hennes rinnande näsa.
”June, det är svårt, det är en lång väg tillb aka, men du måste
försöka se posit ivt på det som ligger fram för dig”, försöker hon.
”Det är ju det jag gör”, invänder jag.
”Berätt a för mig vad du ser”, envi sas hon.
Jag funder ar ett ögonbli ck innan jag svarar. Så beskriver jag för
henne hur Elias rör sig inuti mig. Hur jag kan känn a att han talar med
mig, väntar på att få komma ut i livet. Viola sitter tyst och låter mig tal a.
Jag förlorar mig i förväntningarna, i ljuset jag väntar på. I väntan på
Elias.
”Vad händer om Elias inte kom mer?” fråg ar hon plötsligt. Jag tittar
förvånat på henne. ”Vad h änder om han in te kommer, June? Vad ska du
göra då?”
”Varför skull e han inte komm a?”
Hon skakar på huvudet. ”Du minn s operati onen på sj ukhuset, eller
hur?” Jag reser mig och går fram till fönst ret, vänder henne ryggen.
”Jun e, minns du oper ationen ?”
Långsamt v änder jag mig om och tittar henne rakt i ögonen. ”Hur
ska jag kunna minnas oper ationen? Jag var ju sövd”, min röst blir gäll
och tunn mot rummet s ljust rosa tapet er. ”Hur ska jag kunna minnas den?
Vad är det du vill att jag ska minnas? Sk a du också försöka övertyga mig
om att jag inte är gravid?” Nu skriker jag mot den lugna blicken i
fåtöljen. ”Varför låter ni mig inte vara lycklig, varför får jag inte vara
glad?”
Plötsligt reser sig Viola och innan jag hinner väja undan håller hon
mig i sina armar. ”Du är inte gravi d längr e, June. Du är inte med barn.
Du har haft ett missfall. Det är normalt. Det är vanligt. Det är inget fel.
Men du är inte med b arn längre.” Hennes röst är mycket koncentr erad
och alldel es nära mitt ansi kte.
”Elias”, vi skar jag.
”Finns int e”, fyller hon i. Obönhörligt up prepar hon orden i mitt
öra: ”Elias finns inte i din kropp längre.”
Jag gråt er länge efter det samt alet.
93
Elias Bok
Jag ligg er alldeles sti lla i min säng tills någon kommer och säg er att
jag måst e röra på mig. På något sätt kom mer jag upp ur sängen. Jag rör
mig mekani skt. Någon h åller min arm och följer mig till Viola. Jag sätter
mig i fåtöljen mitt emot henn e och gråter. Vi säger ingenting medan jag
gråter. Någon hämt ar mig hos Viol a och följer mig tillbaka till mitt rum.
Jag läg ger mig i säng en och stirrar i taket. Tills någon kommer och säg er
att jag måst e röra på mig igen. Så där håll er det på i några dag ar.
Varje natt drömmer jag samm a dröm. Jag drömmer om en orm som
svälj er sig sj älv. En lång stor orm i en obestäm bar färg utan särskil d
teckning. Jag befinn er mig i en djuraffär där jag ska häm ta en liten, liten
gul fågel som jag ska ta hand om. Fågeln är så liten och böjlig att den
självm ant kryper ut genom gallret i buren och sätt er sig på min ax el. När
jag ska gå hejdas jag av mannen som äger butiken och en mycket krafti g
kvinna som är hans assist ent. De ber mig hjälpa dem at t ta hand om de
andra djuren. Av någon anled ning måste d e ge sig av någonstans. Jag är
tveksam, egentligen ovillig. Jag har preci s hämtat min fågel och int e
heller det beslutet var enkelt för mig.
Även en liten, liten fågel är ett stort ansvar för mig.
Fast jag är rädd har jag svårt att neka dem hjälp. De vill att jag ska
ta hand om ormen. Jag h ar undvikit buren där ormen ligger hopslingrad.
Nu måst e jag titta på den. Kvinnan lyfter ned glasburen. Jag tar ett steg
bakåt. Hon lyfter ormen ur buren. Jag ryggar tillbaka och skakar på
huvudet. Hon försö ker övertyga mig om hur enkelt det är att sk öta om
ormen. Jag beh över bara göra pl ats för glasburen. Jag behöv er inte en s
ge den mat.
Det är då ormen sväljer si g själv. Som om den hör vad kvinnan
säger svälj er den utan min sta tvekan si n egen kropp. Den sväljer och
svälj er. Jag kan int e ta ögonen från den ringlande krop pen utan börj an
och utan sl ut. Jag vaknar och mår illa.
När jag berätt ar om drömmen för Viola får jag åka hem. Jag först år inte
varför. Drömmen om ormen som förtär sig själv genom att äta upp sin
egen kropp vittn ar tydligen om något slags tillfriskn ande.
När jag berätt ar om drömmen för Viola sl utar jag drömma den. Jag
förstår inte det hell er. Mina ord tycks rad era ut drömmen som om den
inte längre har något att berätt a för mig. Den har sagt sitt.
Jag ryck er på axlarn a och känn er mig lättad över att kunna lämna
samtal en, den sm ala sängen och sli ppa or men som sväljer sig själ v. Jag
ringer inte till Vincent och ber honom h ämta mig.
Jag tar bussen tillbaka till staden.
94
Elias Bok
Oktober (sveket)
Min hand vil ar på järngrinden. Jag vet att den kommer att gni ssl a.
Vincent har många gånger lovat att olj a d en men det har aldrig blivit
gjort. Den här gången vill jag inte att det ska höras när jag går in genom
grinden.
Min blick let ar sig upp i bladverket på det enda trädet i trädgården.
Vad det är för slag s träd vet jag int e. Alm kanske. Mi nnet av Am andas
idoga påtande i sin minim ala trädgård retar mig. Trädgårdsarbete h ar
aldrig intresserat mig. Ändå känner jag mig lat när jag ser andr as händer
energi skt gräva i jord eller klippa i grenar . Det är en lust som nästan g år
att ta på.
Amanda bor också i hu set. Det är i själva verket hennes hus. Jag
tycker inte om Amanda Kell er. Jag har aldrig tyckt om henne. Det finn s
något missunn samt i hennes sätt att le och tala. Någonting som gör att
jag alltid kän ner mig på min vakt i henn es sällskap. Vincent tyck er om
Amanda. De tycker om varandr a.
Långsamt skjut er jag grinden inåt. Den gnissl ar svagt, svagare än
jag trodde den skulle gör a. Jag lyfter väsk an från trottoaren och kliver in
på den prydligt kratt ade grusgången. En sträng av platta grå symmetri ska
sten ar på var sida leder gruset i en alldel es rak linje fram till den lilla
trappan. Jag balan serar på stenarna vid si dan om. Jag har ingen lust att
avslöj a mina st eg för Amanda. Trappan har bara två steg. Så st år jag
framför den svartmål ade dörren.
Dörren saknar ringklock a. Jag ställer ned väsk an och lyfter han den
för att knacka på dörren m en hejdar mig. Hur länge har jag varit bort a?
Inte mer än fjorton dagar och än då känn s det som en evi ghet. En evighet
i overklighet en.
Doktor Bernarda besökte mig tre gånger. Varje gång bl ev jag lika
överrask ad och rörd över att se henn e. Hon tog min hand i sin och sedan
höll hon kvar, på samm a sätt som hon gjor de första gången. Och igen
litade jag på h enne. Det är omöjli gt att göra något annat än att lita på en
kvinna som tar ens hand i sin på det vi set.
Vincent kom b ara en gång och st annade inte länge. Någonting låg
emellan oss o ch vi kände oss båda illa till mods. Jag bad ho nom åka
igen. Han vet inte at t jag är tillbak a nu. Han vet inte att jag står utanför
den svartm ålad e dörren med han den lyft för att knacka på.
Det gör jag inte hell er. Istället vrider jag försiktigt om handt aget
och skjut er upp dörren. Jag hör omedelbar t ljuden.
95
Elias Bok
Ljud av kroppar som rör sig mot varandra. Hud som gnids mot
annan hud. Stötvi sa lät en träffar mina trumhinnor. För ett ögonblick vet
jag inte säkert om den tung a andh ämtningen är min egen eller int e. Min
kropp fylls av tu sentals rusande n ålar, mitt huvud blir alldeles tomt på
innehåll och tankar. Så domnar först fingr arna, så händ erna, hela
armarna och nacken. Jag hör ljuden tydl igt, vet att tolka dem, men
förmår inte finna några ord till det som h änder.
Jag sl äpper väskan mot hallgol vet med en duns. Därefter blir det
alldeles tyst omkring mig. Huset är plötsli gt fyllt av tystnad. Tät,
svårforcer ad.
Så står Vincent framför mig i den trånga h allen. Jag kan inte se
hans an sikt e ordentligt. Ljuset utifrån tränger inte tillräcklig t långt in i
huset. ”Så du är tillbaka”, säger han och tar min ena hand i sin a båda. Vi
står still a med en avvaktande met er mellan oss. Jag låter mina ögo n
vandra in i hans för att söka de vikti ga or den. Men jag finn er ingenting
annat än nervosit et. Havet ligger inte still a som jag minn s det.
”Ja, jag är tillbaka”, svarar jag och går förbi honom in i det rum han
och jag har del at. Det rum där vi har levt. Han kommer efter med v äskan.
”Du har knappt några kläd er på dig”, säger jag för att ha något att
säga. Vin cent flackar med blicken över si n bara överkropp och sina
skrynklig a byxor. Bältet hänger lö st kring midjan. Han är barfota. ”Det
är kallt på golvet, du borde int e gå omkring barfota.” Jag kast ar mig
baklänges på sän gen och blu ndar. I mitt bröst bildar en atom bomb just nu
ett vackert svampform at moln.
Mina tankar upptas av funderin gar kring graden av str ålning i
molnet som breder ut sig under bröstkorgen. Frånvarande hör jag hur
Vincent ställ er ned väskan på gol vet och sedan st änger dörren till vårt
rum. Madrassen gungar när han sätter si g på sängen bredvi d mig. Molnet
är mycket radio aktivt. Just nu tränger det ut genom revbenen och hot ar
fräta sönder min bomullströj a.
”June ...” Vincents rö st är en skärva av tunn is som krackeler ar när
han säg er mitt namn. Jag blundar fortfarande. Om en geigermätare
placerades mot mitt hjärta sku lle den höras i hela kvarter et.
”Försiktigt ”, är det enda jag kommer mig för att säga, ”försikt igt,
Vincent.” Jag blundar fortfarande.
Vincent lägger sig ned bredvid mig och smeker min kind. Jag skakar
bort beröringen genom att ruska på huvudet. ”Gå och du sch a innan du tar
i mig”, säger jag sedan med en röst långt inifrån giftigheten.
96
Elias Bok
Medan vi ligger så hör s inte ett en da ljud från resten av huset. Jag
tänker att Amanda måste ha svalt sitt eget hjärta i rädsla och därför inte
kan åst adkomm a något lev ande ljud. Jag l er elakt bakom min a ögonlock
och hör Vincent resa sig från sängen. Jag ligger alldel es stilla och
lyssnar till hur han drar åt sig badlakanet som alltid hänger över dörren
och försvinn er in i badrummet. Jag lyssnar till vattnet från duschen,
ljuden från hans tvålade händ er över kroppen.
Strax är han tillbaka. Jag känn er doften av honom nu.
”Är det sant att ett rådjur sväljer sitt eget hjärta i dödsångest?”
säger jag.
Vincent skrattar till. ”Vad för något?”
Jag reser mig på armbåg arna och titt ar rakt på honom. Han står
naken framför mig och blir plötsligt generad över min blick. Handf allen
ser han ut.
”Är det sant, vet du det?”
”Vilket då, om rådjuren?”
Jag nickar. Han rycker på axlarna och tar några tvek samm a steg mot
säng en. ”Vad spelar det för roll?”
Hans doft komm er närmare mig. Kryper farligt nära det radioak tiva
stoftet som ännu svävar luften ovanför mi g.
”Så skull e jag vilja dö.”
”Vad tal ar du om, June? Har du blivit alld eles knäpp på det där
stället?” säger Vincent med en röst so m jag inte känner igen. Amanda
Keller skulle kunna säga en sån sak, tänker jag omedelbart men k anske
inte helt rättvi st. Å andra sidan, varför skulle jag vara rättvi s längr e?
Begrep pet är uttjän at mellan oss, dött och begravet någon stans där ute i
trädgården. Det är hon som har begravt det. Med gummihandsk ar på
händerna för att hon inte ska få jord under naglarna.
”Att svälja sitt eget hjärt a. Just hj ärtat, al ltså. Det är ju det mest
väsentliga organet.”
Vincent svarar inte.
Mina armar domnar under tyngden och jag lägger mig ned på rygg
igen. Fäster bli cken i taket medan Vincent klär sig.
”Ska du inte säga något?” frågar han mig.
”Ska inte du säga något?” svarar jag.
”Jag vet inte vad jag ska säga.”
”Jag vet definitivt int e vad jag skulle säga.” Jag hämtar an dan innan
jag frågar: ”Vad tycker du att jag bord e säga?”
Vincent vänder si g långsamt om och rycker på axlarna. Han s ögon
är mycket sorg sna.
97
Elias Bok
Egentligen vill jag berätta om ormen i drö mmen. Egentligen vill jag
berätta för Vincent om mina si sta samtal med Viola. Om hur hon
pressade mig fram till orden, pressade dem ur mig. ”Elias finns inte i din
kropp längre.” Jag ryser när jag minns hennes ob evekli ga röst.
Jag kan int e berätt a någotdera för Vincent . Inte nu.
”Ska vi åka en sväng ner till sjön?” frågar han efter en stunds
tystnad. Jag nick ar. Vad som hel st och vart som helst för att bli kvitt det
strålande molnet. Jag går före Vincent ut genom dörren, nedför den
idiotiskt raka grusgången. Stegen krasar ilsket. Utan att j ag menar det
släng er jag upp grinden. Den gnisslar ynkl igt på sin väg tillb aka och blir
hängan de i busk aget.
Vi sitter tysta hela vägen till sjön. Vincent kör. Han kör samma väg
som vi oftast kör, som om han försöker fi nna en väg där vi kan ta oss
fram tillsammans igen. Jag sitt er tyst och väntar. Mitt huvud är
förvånan svärt tomt.
Tömt på allt utom en enda tanke. Pappa. Varför just han dyk er upp i
mitt huvud just nu kan jag för mitt liv inte förstå. Han försvan n för så
många år sedan. Papp a försvan n och vi bl ev kvar. Jag minn s honom int e.
Jag minns inte ens att han för svann. En dag var han borta och det är så
jag minns mitt liv. Utan hon om.
Det irriterar mig att just han blir min enda tanke i den här
situati onen. Vad mer finns att tänk a eller känna om den ok ända m annen i
mitt liv? Spelar det någon roll att mannen råkar vara min far?
Beslutet är enkelt.
Han är ingen per son i mitt liv.
Med den m eningen lyckas jag tränga undan tanken från plat sen inuti
mitt huvud. Jag lutar mig tillb aka i sätet. Det är inte all s obehagligt.
Bara absolut tomt.
Vincent stannar vid en av ut siktsplat serna och vi kliver mekani skt
ur bilen. Jag sätter mig på träbänken och tittar ut över vattnet. Vanli gtvi s
har jag många ord till hands för att beskri va skiftningarna i landskapet,
men nu säger mig vågornas rörelser ingent ing. Vincent sätter si g bredvid
mig.
Horisont en sv äljer min blick och mina tankar ramlar över kanten där
sjön sl utar och övergår i himmel.
När Vincent försöker lägga armen om mig drar jag mig undan. Jag
lägger båd a händerna om magen, beskydd ande. Han säger ing enting och
inte jag hell er. Orden har blivit kvar någon annanstan s. På en plat s där
de ännu had e en mening. Även om orden fanns med oss, här, vad finns
det att säga?
98
Elias Bok
Vincent finner tydligen int e heller orden. Efter ytterligare en stunds
alldeles innehåll slö s tystnad su ckar han. Tyst och tungt. Då reser jag mig
och går tillbak a till bilen. Han följer efter .
På väg till bilen tänker jag att barnet redan äger något. Sitt eget
namn. Elias. Åtminst one det. Och att Elias redan hunnit bli en egen lit en
person. Det är inte längre bara en klump, ett litet köttst ycke. Jag sk ulle
vilja säga också dett a till Vincent, men orden vägrar färdas genom min
mun. Mellan oss finn s ett sl ags slutgilti g brist på ord.
Fyrtio minuter senare finns det fortfarande inga ord mellan oss. Då
best ämmer jag mig. Inte förrän då vet jag att det inte finns någon väg
tillbaka. Efter all denna ty stnad vet jag än tligen något. ”Kör tillbaka
igen”, ber jag och Vi ncent gör inga invändningar.
Grinden st år halvöppen. Den ger ifrån sig ett trött gnäll när jag
stöter upp den. Stegen krasar lika ilsket. Jag går in i huset efter min
väsk a.
I väskan bär jag mitt liv. Det vill säga det liv jag nu äger. Väsk an är
till störst a delen fylld av böcker. Inga särskilda böcker bara mina vanliga
lexikon och ordb öcker. Egentligen dumt att släpa runt på d em. Arbetat
har jag inte gjort på flera månader. Förutom tegelst enarna också boken
jag råkade l äsa när Vincent skjut sade mig till stenhuset ut anför staden.
The Bloody Chamber. Angela Carter s sagor har blivit mina. Sagorna ger
mig tröst.
Bland bö ckerna trän gs ett par slitna jeans, några t-shirts, min
ljusgul a ylletröja och fem par trosor, alla vita. Strumpor använder jag
aldrig.
Väsk an st år mitt på golvet i vårt rum.
Inte längre mitt rum. Vincent s rum.
”Vart ska du ta vägen?” Han tittar förvånat på mig när vi står
ansikt e mot ansikte på trappan.
”Bort”, sv arar jag och gör en cirk el förbi honom. Jag tramp ar
avsiktl igt i rabatten vid sidan av grusgången när jag går därifrån.
”June?” Vincent ropar flera gånger, men gör ingen ansats till att
följa efter mig. Grinden sl år igen bakom mig. ”June!”
Ett ögonblick blir jag st ående på trottoaren. Jag rycker på axl arna i
något sl ags lättnad innan jag börjar gå nedför backen mot st aden. Jag
vänder mig inte om.
99
Elias Bok
November (hämnden)
Sedan jag läm nat trädg ården, huset, staden och sjön bakom mig reser jag
planlö st kors och tv ärs över landet. Jag v et uppriktigt inte vad som får
mig att välja väd erstreck, men jag st annar inte någon stans. Först
återvänd er jag till huset ännu en gång.
Jag vet at t varken Vincent ell er Amand a är hemma. Det är sen förmiddag
och de är båda på jobbet. Vincent går vanl igtvis till museet någon timme
innan klock an tio då de öppnar. Med Am anda vet jag inte. Trots att hon
har berättat var hon jobbar lyckas jag al drig komma ihåg vad d et är hon
gör. Hon går till ett kontor vid oregelbun dna tider. En gång var jag där
och lånad e faxmaskin en. Min egen hade gått sönder. Ändå kan jag int e
säga v ad hon sy sslar med.
Ibland hör jag Amandas kl ackar mot hallgolvet redan klockan åt ta
på morgonen, oftare först framåt tio. Hon kansk e inte ens har ett riktigt
jobb. Men det har väl int e jag hell er. Jag har inte ens et t kontor att gå
till. Jag arbetar nästan alltid hemm a. Ibland cyklar jag till bibliot eket,
sätter mig i det st ora läsrummet och försj unker i mina översättning ar.
För att byta miljö. Det är ett annat lju s på biblioteket. Skarpar e på något
sätt.
Jag st år en stund orörlig i hallen. Drar in dofterna. Vincent. Fukten
från badrummet. Duschförhänget som j ag tvättat utan att det gjorde
någon st örre skilln ad, det är gammalt och unket. Amand as parfym.
Cigarettrök. Jag mår illa av minnena som slår emot mig.
Så minns jag förev ändningen jag har för att komma tillbaka. Bo ken
med franska allegori er. Den går inte att få tag i längre. Dörren till mitt
och Vincents rum st år på glänt. Jag finner boken med slit na pärmar under
en hög av smut siga underkläder vid sid an om säng en. Med de fran ska
allegorierna i händern a känn s det som om jag nu har allt jag beh över
härifrån.
Ute i hallen tvekar jag möjligen ett ögonb lick innan jag öppnar
dörren till Amandas rum. Det ligger snett mitt emot vårt – Vincent s.
Amandas är mindre men lju sare. Ett stort högt fönster vet ter mot
baksi dan. Framför vårt fönster växer det stora trädet, almen?
Sängen är obäddad. På golvet ligger högar av smutskläder. Här och
var en tallrik med brödsmulor och marmel ad. Amanda ät er alltid, sär skilt
rostat bröd. Jag hör henne på nätterna. Jag hör hur hon går ut i köket,
sätter två brödskivor i rosten, kryper ned i sängen ig en tills brödrosten
klickar till. Jag hör hur hon tugg ar det rostade brödet red an på väg en
tillbaka till si tt rum.
100
Elias Bok
Jag betr aktar rest erna. Små klumpar av pl ommonmarmel ad på de
flesta. Aman das mamma skickar hemgjord plommonmarmel ad. En hel
hylla i skafferi et är full med plommonmar melad i olika sorters burk ar.
Alla med sm å vita etiketter där Aman das mamma prydligt skrivit datum
då marmelad en kokades och hälldes på burk.
Det står en v acker gam mal björkbyrå mot ena väggen. Med en oval
speg el i en träram ovanpå. Tusen saker på byrån. Översta lådan är
utdragen och en del av Am andas underkl äder hänger sl arvigt ut över
kanten. Jag vet att hennes sylåda st år på golvet i garderoben. I sylådan
ligger saxen.
Sedan klipper jag.
Långsamt o ch metodi skt klipper jag sön der Amandas underkläder.
Svarta trosor i siden med spets o ch vita tr osor i enkel bomul l. En röd
behå med små broderade rosor, en mörkbl å sportbehå. Jag klip per sön der
dem allihop. Varenda trosa. Varenda behå.
Medan jag klipp er tänker jag ingenting. Det känn s som om jag
sover. Det enda som händer är att jag blir torr i munnen.
Innan jag lämnar huset dricker jag ett stort glas vatt en. Jag bryr mig
inte om att disk a det. Varken Am anda ell er Vincent kommer att märka
mitt glas blan d all annan disk.
Jag reser planlö st norrut. Plötsligt vill jag upp på höglandet. Kanske kan
jag där fånga en känsl a av något slags överblick. Bussen tar mig genom
landskapet som fortfarande inte säger mig någonting. Jag sitter i min
tystnad med pannan lutad mot fön sterrutan och stirrar ut över
sluttningarna.
Det regnar när jag stiger av bussen i den l illa stad en. Här uppe är
temperatur en flera grader lägr e än i staden nere vid sjön. Jag huttrar och
rotar fram min ylletröja ur väsk an. Mitt emot busstationen ligger ett kaf é
med höga raka fönster. Jag minns int e att det låg där senast jag var här.
Jag minns inte när jag var uppe på högl andet sen ast h eller. Däremot vet
jag best ämt att jag har varit h är, i just den här lilla staden förut. Jag tar
min väska och går över gat an.
Jag sjunker ned vid ett litet trekan tigt bor d invid väggen och
best äller vermouth. En lång man med ring i näsan st äller ned gl aset på
bordet och tittar länge på mig. Hans ögon är mörkblå. ”Vermouth ”, säger
han med en långsam röst full av frågor. Jag nickar och mina ögon utan
färg blir kvar i allt det mörkblå. Någon ropar från baren och färgen
lämnar mitt synfält.
101
Elias Bok
Det skymm er medan jag sitter i halvm örkret och smutt ar på min
vermouth. Långsamt blir jag varmare på i nsidan. Kaféet fylls av folk. Jag
tittar på den stor a klockan ovanför baren. Tio över sju. ”Vermouth ?” De
mörkblå ögonen böjer sig öv er mina. Jag nickar och han kommer strax
tillbaka med ett nytt glas.
Han ställer ned glaset framför mig. ”Tack”, säger jag och han nickar
tillbaka. Min a ögon fastnar i han s och jag skak ar på huvudet åt alla
frågor jag ser.
Han sät ter sig på stolen bredvid. ”Var kommer du ifrån?” Jag sliter
mina ögon från det mörkblå o ch snurrar p å mitt vermouthglas. ”Vet du
vart du är på väg?”
”Jag far så långt bort jag någonsin kan”, svarar jag och lyfter
blicken igen. Han nickar. ”Jag tänker hela tiden ut nya vägar bort från
där jag befinner mig. Som nu. Vilken väg jag ska v älja härifrån till
någon annanstan s.”
Någon ropar från baren och han reser sig. Jag tömmer mitt glas. Nu
är jag äntligen varm inuti. Jag sl uter ögon en bara för ett ögonblick.
Redan innan jag öp pnar dem vet jag att han sitter bredvid mig igen. Jag
vet preci s hur hans ögon ser ut.
”Red an när du klev in genom dörren, flackade med bli cken och fann
det här bordet, visste jag at t du var annorl unda.” Han tystnar och jag
känner att han förväntar sig att j ag ska säga något. Jag vet bara inte v ad.
Istället vrider jag på huvud et och möter färgen i hans ögon igen. ”När
jag tittade in i dina ljusa ögon förstod jag att du är av samm a sort som
jag.”
Av någon anl edning förvånar det mig inte att han talar som han gör.
Det som förvån ar mig är att jag är beredd att gå honom till mötes. Jag
lägger hand en ovanpå hans och jag vet att mina ögon ler.
På morgonen vaknar jag tidigt. Ett tunt grått ljus let ar sig in genom
persiennerna. Jag har sovi t med händerna hårt knutna i det skrynkliga
lakanet. Mitt hår är alldeles tovigt och jag är törstig. Han sover
fortfarande djupt. Han s ena hand vilar på min mage. Nu när jag inte kan
se in i hans mörkblå ögon ser ansiktet ann orlunda ut. Ett alldeles
främmande an sikt e. Jag sö ker men finner i ngenting som ställer frågor
och det gör mig rädd.
Jag glid er undan den främm ande handen och stryker huden där den
legat. En hand som jag l åtit känna min kropp för en natt. Nu vill jag inte
ha den längre. Jag sparkar undan lakanet och får bråttom att komma iväg.
Mina kläder ligger i en hög alldeles vid fotändan. Väskan står vid
fönstret. Jag smyg er in i badrummet och k issar utan att sp ola. Jag dri cker
vatten ur ett gult tandborstgl as i plast, sto ra klunkar.
102
Elias Bok
När jag står på trottoaren sl år det mig att jag inte vet vad han heter.
Han sade aldrig sitt namn. Men jag minns hans mörkbl å ögon. Jag far
vidare norrut.
Hyllorna i den lilla buti ken på campingpl atsen gapar oroväckande
tomma. Det finns inte my cket annat än frystorkat kött, Hein z vita bönor i
tomatsås och müslik akor. Trots att datum et gått ut köper jag ett dussin
müslikakor. De är en aning torra och smul ar när jag bryter isär dem. Det
gör mig ingenting. För mig har mat aldrig haft någon särskil d betyd else
utöver funktionen att fylla magen.
Två kansk e tre eller till och med fyra dagar bor jag i en av de
pyttesm å stug orna på campingpl atsen. Jag tar långa promenader i ravinen
eller ligger raklång i våningssängen och st irrar upp i bräderna på den
övre säng en. Om och om igen försäkrar jag mig själv och Elias att jag
kommer att ta emot honom m ed öppna arm ar. Såsom jag har lovat. Han
ska inte behöva v ara rädd för något. Jag bär redan hans rädsl a.
Det är först när det äldre par et börjar ställ a alltför många frågor
som jag packar och ger mig av. De fnyser besvi ket när jag bet alar. Jag
tänker att de måste ha det oändli gt trist här uppe mellan
turistsäsongerna. Att det är därför jag gör dem besvikna när jag lämnar
dem i deras självv alda intighet.
”Vart far du nu?” De kan inte låt a bli att följa mig med frågorna
ända upp till infarten.
”Vidare”, säg er jag med min mest nonchal anta röst och ler.
Jag liftar till den stora st aden för att se nya ansikt en. Hon är i
femtioårsåldern och mycket v acker. Hon f rågar varför jag vill dit och jag
svarar henne sanningsen ligt: ”Jag vill sitt a på en bar med ena b enet öv er
det andra och studer a männi skor.” Hon skrattar.
”Vivek a”, säger hon med en liten nick och tänder en cigar ett.
”June”, svar ar jag och tar emot en ci garett ur paketet hon räcker
mig.
Vi säger int e så mycket till varan dra. Viveka röker och prat ar i sin
mobiltelefon. Den ringer hela tiden. För det mest a är det korta sam tal om
namn och tider och platser. Några gånger talar hon längre och hennes
röst låter eftertänksam. Jag får för mig att det är en och samm a man hon
talar med. Hon skrat tar ofta högt.
”Är du hungrig?” frågar hon samti digt so m hon kör av motorvägen.
Att hon frågar gör mig hungrig. Jag har in te ätit något ann at än
müslikakor de senaste tre dag arna.
103
Elias Bok
Viveka g år före uppför trapporna till rest aurangen. Solen skiner och
hon tycker ab solut att vi ska si tta utomhus. Vi får var sin pläd att svepa
om benen och Vi veka b est äller en flaska vitt vin och var sin
sparrissoppa. Hon beh andlar mig som om jag vore hennes dott er och vi
är på resa i ett land d är jag inte kan språket.
Kanske är det preci s så det är. Jag vet ju i nte vart jag är på väg och
jag har inga ord för det jag söker.
Viveka skrattar mer nu när hon har drucki t av vinet. Jag sm uttar
bara på mitt glas. Den svala surheten skär sig mot sparri sen och j ag är
mer hungrig än törstig.
Mobiltelefonen ringer inte fler gånger. Resten av resan prat ar vi
med varandra. Först ställ er hon frågor och jag vet att jag inte har några
svar att ge henne men försöker ändå. Det blir ett nystan av sanningar och
lögner och allt där em ellan. Där jag dröj er svarar Vivek a i mitt ställ e.
Hon fyller min tvekan med sitt eget liv. Långsamt vecklar hon ut det i
mitt knä och det enda hon behö ver är att j ag lyssnar.
Hennes hist oria är lång och inv eckl ad. När vi kör in i den stora
stad en har hon ännu mycket kvar att berät ta, säger hon. Ljuset från
gatlyktorna lyser upp h ennes an sikte i ett slags korta flämtande andetag.
Skuggorna följer str ax efter och gör att hon ser äldre ut.
Eftersom jag inte har en aning om var jag ska bo följer jag med
henne hem. Dessutom tycker jag att jag nästan känner henn e redan.
Viveka ser nöjd ut när hon öppnar dörren till sitt stora hu s och lyfter in
min väska i hallen. ”Jag bor ensam så det finns hur mycket pl ats som
helst för dig.” Så tittar hon sig i den stora hallspegeln och tystn ar.
Långsamt drar hon fingrarn a från näsbenet ut under ögonen. Hon suckar
men rätar plötsli gt på sig och slår ihop händerna. ”Nu tar vi en drink!”
Viveka tar mig i handen och leder mig genom hallen in i
vardag srummet på baksid an av hu set. Stor a italien ska fön ster vett er ut
mot en ännu större upplyst trädgård. På hennes uppmaning sjunker jag
ned i soffan med an hon blan dar drinkar åt oss. Hon räck er mig en Dry
Martini och j ag tar artigt emot den trot s at t den parfymerade doft en av
gin får mig att må illa. Vi skålar och jag undrar vilka ord jag sk a finna i
Vivekas hu s.
”Jag ger mig alltid av så långt bort det någonsin är möjligt när det
är över. Det här är den enda trygga platsen jag har i mitt liv”, säger
Viveka och sveper med han den över rumm et. Jag nickar trots att jag inte
förstår vad det är som är över. ”Och den är min, bara min”, det kommer
något hårt i hennes röst. Så skrattar hon, men bitterhet en har redan
avslöj at sig. Mi na ögon söker hennes, men hon vänder bort huvud et. Vi
har ännu inte tittat varandra i ögonen och jag undrar vad det betyder.
Viveka skrattar igen. ”I samma ögo nblick som du satte dig i bilen vi sst e
jag att du är av samm a sort som jag.”
104
Elias Bok
Jag komm er förstås aldrig till någon bar där jag kan sitt a med det
ena benet över det andr a och stu dera människor. Ginet gör att jag kräks
våldsamt. Både drinken och sparri ssop pan är utspydda och tarmarna
fullständigt tömda. Ändå fort sätter jag att kräkas till s jag blöd er näsblod.
Det är då Vivek a bädd ar ned mig i himmel säng en. Hon ger mig
vitamintab letter och matar mig sk edvi s med något sl ag s hälsodrink som
hon kallar ”booster ”.
Jag blir kvar i Vivekas hus i fem dagar. Mesta tiden tillbringar jag i
hennes himmel sän g och jag har inga invändningar.
Mitt huvud känns som ett hål. Det rusar k allt och varmt om
vartannat genom min kropp och när hon smeker mina bröst låter jag
henne håll as. Vivekas händ er är mjuka och vänliga. Hon ler och ber ättar
för mig om sitt liv. Viveka ser mig aldrig i ögonen.
Jag ligg er i hennes säng med hennes händer på min kropp och
lyssnar på hennes liv.
Jag drunknar under hennes händer och hen nes ord. Jag lägger
handflatorn a mot lakanet och blund ar. När mitt huvud faller bakåt hör
jag ett dämpat kluckande ljud. Viveka skr attar. När jag öppnar ögon en
skäm s jag.
En morgon slår jag upp ögonen mot den pastellf ärgad e himlen i tyll och
huvudet känns all deles klart. Det rusar int e längre kallt och varmt i min
kropp. Jag sträcker på en arm, lyfter ett ben, vickar på tårna. En gråtung
kappa hänger utanför fönstret. Jag önskar mig regn. Jag vill omedelbart
känna regndroppar mot mitt an sikte.
Jag får bråttom ur sängen. Mina kläder ligger prydligt vikta på
stolen framför fönstr et. Min väska ligg er på golvet bredv id. Jag lyfter på
locket. Det liv som jag bär med mig finns kvar i väskan. Böckerna, jag
bläddrar bland de fransk a allegori erna för ett ögonblick och saknar mitt
arbete. Kläderna, samm a jean s och t-shirts och gula ylletröj a.
Det är alldel es ty st omkring mig. Jag har ingen aning om var Viveka
befinner sig. Jag vill inte att hon ska höra att jag är uppe ur säng en och
vaken, men jag kan inte mot stå en dusch. Jag hittar ett par rena trosor
och smyg er barfota in i badrummet. Länge står jag under det v arma lena
vattnet. Sköljer bort ruset, händerna, de märkliga orden som bara
kroppen minns nu. Jag måste bort härifrån .
Fort drar jag tröjan över huvudet. Den gråtunga kappan häng er
fortfarande utanför fönstret och jag vill andas fukt en. Jag tar väskan och
letar mig nedför trappan till den stora hall en. Huset är alld eles tyst.
Dörren glider i det närmaste upp av sig sj älv och jag går ut i den mjuka
gråheten.
I väskan bär jag mitt liv. Det enda jag läm nar kvar hos Viveka är
den lilla, mycket tunna boken The Bloody Chamber.
105
Elias Bok
Efteråt kan jag inte säga varför jag ringde. Robert svarar och tre timmar
senar e möts vi utanför grind arna till djurp arken.
”Djurpark en? Jag vet inte ...”, han tvekar men jag behöver bara be
honom två gång er. När Robert dyker upp på andra si dan gat an har jag
redan st ått och trampat på trottoaren i fyrt iofem minuter. Jag kunde inte
komma på något annat att ta mig för i den stora staden. Det är så många
år sedan j ag åkte h ärifrån. Jag kän ner den inte längre.
Robert är gråhårig. Hår et lika vildvuxet och yvigt. Skägget
detsamma. Men alldel es grått. Jag lyckas i nte dölja min förvåning och
han ser sårad ut. ”Jag är tjugosex år äldre än du. Det har jag alltid varit.”
Jag nickar och sti cker min han d i hans och han drar sig inte undan.
Hans hand är len som silke och lite lös i skinnet. Ändå känns d en bekant.
Som student fick j ag aldrig håll a honom i handen. Jag försökt e bara
två gånger. Sedan nöjde jag mig med söndagsprom enaderna. Det var hans
ord jag åtrådde mer än n ågot annat. Men j ag hade svårt att förklara och
det tog mig flera månader innan Ro bert m otvilligt gick med på att
promenera med mig. Och bara om han hun nit förbereda föreläsningarna
för nästa vecka. Trots att jag inte mi ssade en enda av hans föreläsning ar
under fyra år blev jag aldrig mätt på att h öra honom tala.
Om jag hade tur blev d et ett par timmar. En promenad i parken och
en kopp kaffe på konditoriet nere vid ån. Sedan följde han mig till
korsningen nedanför stud entbo städ erna och vandrade ensam tillbaka
genom den lilla skog en som skilde student erna från lärarna.
”Tror du jag är kär i dig ännu?” Min fråg a överrumplar honom. Han
harklar sig och försöker dra åt sig handen. Jag håller honom fast. ”Tror
du det? Tror du att det är möjligt att jag är kär i dig fortfarande?”
Robert plockar fram en pappersnäsduk ur fickan och jag måst e
släpp a taget. Han snyter sig och vik er omsorgsfullt ihop näsduken innan
han stoppar ned den i andr a fickan. Jag skrattar åt den bek anta gesten.
Rena näsdukar i den högra. Använda i den vänstra. Jag skratt ar och
Robert skrattar ock så.
”Kom”, säger han och tar om min armbåge istället. Vi sätter oss på
en parkbänk och tittar på aporn a. Små bruna och lite långhåriga. Inte all s
särskilt söt a eller ens intressanta att betr akta. Men där sitt er vi och
studer ar aporna för att slippa se v arandra i ögonen. Kanske är det lätt are
då. ”Jag tror inte att du är kär i mig längr e, June. Jag tror att du
fortfarande letar efter dig själv.” Han har säkert rätt.
Robert har alltid rätt. Det är själva poängen med honom. Min a
studier i lingvi stik och litt eraturhi storia f ärgades helt av Robert. Jag
blev förälsk ad i hans själ vst ändigh et, i hans klara lysand e intellekt och
hans förmåga att inrätta och leva sitt liv efter ett slag s högre tanke.
106
Elias Bok
”Vad är det som får dig att fråga? Behöver du någon som tar hand
om dig?”
Jag rycker på axlarna. Kinderna het tar en aning. Kanske var det i
själva verket det j ag bad honom om und er våra sönd agspromenader.
Kanske var det därför han al drig lät mig komma nära. Robert höll
mig på armlängd s avstånd. Tålmodigt förklarade han m edan jag grät
krokodiltårar och snöt mig igenom en hel förpackning av hans
papper snäsduk ar. Var det här, framför samma små bruna och lite
långhårig a art av apor vi satt då också?
Robert tyckte att jag skulle lär a mig att vara June på egen hand. Jag
ville slippa vara June. Om jag inte kunde vara som Robert, ville jag
åtminst one vara al ldeles nära hans ord.
Han tvingade mig bort genom att sluta tal a. Jag minns att han sade
att jag måst e finna mina egna ord. Jag undrar om jag har sökt upp honom
för att slippa vara June, eller om det j ag gör nu är ett litet steg på vägen
till att finna mitt eget språk.
Under mitt planlö sa resand e kors och tv är s över land et har jag inte
funnit något annat än sj älsli ga tjuvar. De säger att d e är som jag. Men
ingen har kunnat berätta för mig vem jag egentligen är. Kanske Robert
vet.
”Bara någon som inte säger att de är som j ag.” Jag vet att jag
mumlar och att han hör dåli gt. Men orden kommer ändå int e till mig i
någon särskil d reda. Jag först år dem inte. Jag först år inte mig själ v.
”Du försökt e aldrig vara någon annan än d ig själv”, säger jag lit e
högre. Robert skr attar men jag t alar förbi skrattet. ”Du sa aldrig till
någon att de var av samm a sort som du. Du är din egen sort.”
Robert sl utar skrat ta och vrider huv udet så att våra näsor näst an
snuddar vid varandra. Han v äntar på att jag ska förklara och hur ska jag
kunna det när det stretar åt olika håll inuti .
”Vill du äntlig en vara din egen sort du också?” Hans andedräkt
smek er kaffe över mina kind er. Jag nick ar och stirrar på mina sk or. ”Det
är du redan.”
Jag får en klump i hal sen och skrapar med hälarna i marken för att
han inte ska höra när jag sväljer den. Robert reser sig o ch räcker mig si n
arm. När jag tar den säg er han: ”Det har du alltid varit, du har bara
sakn at modet att se det.”
Efter det har jag inget mer att säga och int e Robert hell er. Vi
promenerar tysta tillbaka genom dj urparken. Utanför grindarna skilj s vi
åt. Robert kramar om mig och när jag kl amrar mig fast för länge skjut er
han mig vänligt men best ämt ifrån sig. Nu precis som då.
”Se nu till att leta red a på ditt mod, June”, säger han och så går han
sin väg.
107
Elias Bok
På andra sid an gatan vänder han sig om och när han ser mig st å kvar
på exakt samma ställ e utanför grindarna st annar han också. Han korsar
armarna över bröstet som om han tänker stå där och vänt a på att jag går
min väg. Jag skakar på huvudet, måste st å kvar och se hono m gå runt
hörnet. Skägget guppar upp och ned när Robert nickar tillbaka. Jag måst e
ha modet att lämna honom bakom mig.
Med en underlig känsla i magen börjar jag gå. Jag vrider på
huvudet. Rob ert står kvar på samm a sätt. Armarna i kors över bröstet.
Hans ögon följer mig och med dem i rygg en fortsätter jag läng s det höga
stak etet och vik er om hörnet tills jag vet att han inte längre kan se mig.
Där stann ar jag och måste andas flera djupa andet ag.
Jag väntar någon minut kanske två innan j ag vänder tillbaka runt
hörnet. Robert st år inte längre kv ar på andra sidan gat an.
Efter tre veckor, kanske är det mer än så, inser jag att jag oundvikli gen
närmar mig mammas hus. Plötsl igt trött på detta irrande löser jag en
tågbiljett den si sta str äckan. Jag komm er fram sent på kv ällen.
”June?” Hennes röst spelar förvåni ng. Undertonen är snarare
förebrående. Vincent har ringt henne. Det skulle h a förvånat mig om han
inte hade gjort det. Men hon vill inte låta mig förstå detta om edelb art.
Det gör jag naturligtv is. Mam ma är en usel skådesp elerska och en lik a
usel lögnersk a.
”Hej mamm a”, säger jag och kram ar om henne. Hur det än är med
mammor blir jag alltid glad när jag ser mi n.
Hon håller mig en bit ifrån sig och betrakt ar mig kärleksfullt och
uppfordrande på samm a gång. ”Vad är det nu fråga om?” Hon vänt ar inte
på att jag ska fylla ut pau sen. ”Hur har du det? Inte bra? Jag är glad att
du kom hit.” Så klappar hon mig på kinden och tar min väska trots att jag
försöker hindra henne. ”Ditt rum st år och väntar på dig. Jag har bäddat
rent ifall du skulle dyka upp”, fortsätter hon och jag följer henn e i
hälarna genom huset till det lilla ljusa rummet på bak sidan.
”Visste du att j ag skull e komma?” frågar j ag och vet vad hon
kommer att svara. Hon ställ er ned väskan och vänder sig om.
”Vart annars skulle du ta väg en?”
”Nej, det är klart. Jag vi sste det inte själv bara. Förrän i dag, i
morse.”
108
Elias Bok
December (familjen)
Mammas hu s ligger på en liten kulle med utsikt över en sjö. Det är också
namnet på hu set. I Utsikt en bodde vi, mamma, jag och Sandra, i alla år
efter det att papp a försvan n. Jag minn s honom inte. Jag kan int e ha varit
mer än tre år när han lämnade oss. Sedan dess har han inte gjort ett enda
försök att kontakta vare sig mamma el ler oss. Jag har ingen önskan att
träffa honom heller. Pappa är lik som ingen person i mitt liv. Jag är helt
enkelt inte sär skilt nyfiken på att lära känna honom. Mitt end a minne är
hårda röst er bakom st ängda dörrar. Röster utan begripliga ord. Rö ster
fulla av ilska, förakt och rädsl a.
Sandra tänker annorlunda vet jag. Hon har försökt leta reda på
honom, men han låter sig inte finnas. Länge var hon otröstlig. Papp as
namn står fortfarande på sk ylten utanför huset. Sandra vägrade låt a
mamma ta ned den. Det är det enda jag kan minnas att Sandra och
mamma någo nsin bråkade om. Skylten med pappas namn. Thomas
Bend el.
Jag vet int e hur mycket Sandra vet i dag, men säkert vet hon
betydligt mer om det liv som är vårt än vad jag har en aning om. Det
känns en smul a underligt, det är ju mitt liv också.
Sju minuter skilj er oss åt.
Så olika tvilling ar kan vara. Jag far alltid så långt bort jag någonsin
kan och lämn ar krokiga sp år på plat ser jag inte vill återvänd a till. Sandra
stann ar alltid kvar och saml ar ihop det som finns till en rimlig
verklighet. Jag är otåligt på väg mot oklar a destination er. Sandra har
aldrig bråttom någonst ans.
Sandra gick på högskolan i staden och utbildade si g till lärare. Hon
undervisar ostyrig a och måttli gt engag erade tonåringar i hi storia,
geografi och biol ogi på gymnasiet nere i centrum. Elevernas ljumma
intresse för kunskap verkar int e bekymra henne. Hon har en upp gift och
hon utför den till punkt och pricka. Såvitt jag vet har det aldrig funnit s
någon man i hennes liv. Om jag någon gång dristar mig till att fråga
klipper hon av med ett till rätt avisand e ”vissa nöjer sig med det de har”.
Effektivt har hon ihjäl min lust att n ärma mig henne och d et är väl det
som är avsikten.
Fortfarande tänker jag att det en da jag har gemensamt med Sandr a
är att jag råkar ha delat samm a livmoder i nio månader. I övrigt finns
inga gemensamma nämn are mellan oss. Åtminstone inga inom räckhåll
för mitt förstånd.
Jag först år mig inte på henne. Har aldrig gjort. Och jag tror att det
är ömsesidigt.
109
Elias Bok
Sandra bor kvar i Utsikt en. Hon har aldrig bott någon annanst ans än
i sitt flickrum. I ett likadant rum som det jag kliver in i nu när jag
kommer på besök. Mitt gaml a rum. Ett flickrum. Ljust, enkelt, prydligt.
Alla mina egentliga spår tog jag med mig när jag for till den stora st aden
för att studera. Nu har jag tappat dem längs vägen kors och tv ärs genom
landet. Allt som finn s, finns i detta rum och i väskan som mamm a preci s
har ställt på gol vet.
”Är Sandra hemm a?” frågar jag och tittar ut genom fönstret.
”Hon är på jobbet, förstås”, svarar mamm a avvakt ande. Jag nick ar.
”Samma skola, förstås”, säger jag och hör själv ironin i min röst.
Den slinker ur mig utan att jag eg entligen vill. ”Det ska bli kul att se
henne”, säger jag fort för att skyl a över min taggiga komm entar.
Mamma svarar int e. Hon lämnar mig i rummet med den stil lsamma,
välbek anta ut sikten över sjön. Två lugg sli tna gamla nal lar sitter i
fönstret. En gul och en brun. Jag minns inte att de var mina. De kan lik a
gärna ha varit Sandr as.
Plötsligt får jag en stark lust att se Sandras rum. Tyst förflyttar jag
mig den halva met ern som skiljer dörrarna åt. ”Vill du ha en kopp te?”
ropar mamma från köket och jag svarar ”Gärna”. Så sli nker jag snabbt in
i Sandras rum, ställ er mig med ryggen mot dörren och låter blick en löpa
över väggarn a, golvet, sängen, skrivbordet. Det ser preci s ut som jag
minns det. Fortfarand e ett flickrum.
Jag först år mig inte på henne. Det jag aldr ig gjort.
Det är första julen vi tillbringar tillsammans på mång a år. Jag kän ner
mig nervös och orolig. Helst vill jag fara så långt bort jag någon sin kan.
Som alltid. Jag tänker hela tiden ut nya vägar bort från platsen d är jag
befinner mig. Den här julen ska bli mitt f örsta verklig a försök att stann a
där jag är. I Utsikten med mamm a och Sandra.
”Bara vi tre, preci s som det brukade vara.” Mamma h ar säkert sagt
just dett a ett par hundra gånger de senaste dagarna. Hon håll er på att
driva mig till vansi nne. Jag tycker att hon låter som en papegoja.
Mekanisk t och en aning forcerat st öter hon meningen ur munnen med
jämna mell anrum. Som en förhoppning, en försäkran. Som en begär an om
ett löfte. Jag vill inte såra hen ne, igen. Jag är gäst i hennes hu s. I hennes
och Sandras liv. Jag måste behärska mig. ”Bara vi tre, tänk ”, säger
mamma och håll er handflat orna mot varan dra. Jag kysser henne hårt på
kinden för att slipp a säga något.
Jag ska st anna åtmi nstone över juldagarna. Jag måst e försöka. Jag
behöver dem o ch jag hat ar mig själv för min litenhet, för min ensam het
som driver mig tillbak a hit. Min oförmåga att leva mitt liv får mig alltid
att fundera över vilken väg jag ska välj a härifrån till någon ann anst ans.
Och alla människor jag lämnar efter mig l ängs vägen.
110
Elias Bok
Sandra säger inte mycket, vilket är alldeles som det brukar. Min roll
i familjen är underhåll aren, rebell en. Hennes är publiken, betrakt aren.
Det blir besv ärligt nu efter som inte hell er jag har några ord. Jag h ar
ingen lust att tala med dem om det som händer med mig. Det är inte
därför jag har kommit tillbaka. Men de väntar.
De väntar i and äktig respekt. De väntar i krävande kvävande
hänsynsfull het. Fullkomligt hänsynslösa b åda två. Mam ma tittar på mig
med huvudet l agom bekymr at på sned. Sandra flackar med bli cken och
rör sig tyst förbi mig i rummen.
Jag måste behärska mig.
Men jag förstör förstås allting ändå. Som vanligt. Jag tycker att jag
anstränger mig. Jag tycker att jag gör så gott jag kan. Ändå räcker jag
inte till. Plötsligt ramlar orden över mina läppar. Oav siktligt. De
meningslösa dumma orden. Inte de betydelsefulla som jag så förtvivlat
behöver del a med dem. Istäl let skj uter jag dem ifrån mig båda två. Och
orden som komm er ur min mun skjuter sönder det som skulle kunna bära
fram de verkligt viktiga.
I samma ögonbli ck som jag öppnar munn en vet jag att jag ger plat s
åt Katastrofen.
”Kan vi aldrig tal a om något spännande?” frågar jag och hör att min
röst låter påkli strat avsp änd.
”Varför måst e allting var a spännande?” S andra fnyser från spisen
där hon står och rör i en gryta. Hon vänder inte på huvudet när hon tal ar.
”Jag ty cker inte om att ha tråkigt”, säger j ag och rycker på axlarna
åt mammas blick.
I hennes ögon ser jag att hon vet att någonting är på väg att hända,
men hon vet inte vad. Också det som det alltid brukar vara. Mamm a ser
först förvånad ut, så förvirrad och lite sor gsen. Som om hon vet att hon
kommer att gå rakt i fällan jag gillr ar och ändå inte kan undvika att göra
det.
”Är det något du sakn ar, vännen?” frågar hon försiktigt och tork ar
händerna på förklädet.
Min mamma är vacker. När jag betraktar h enne kan jag inte förstå
att hon är min mamma. Henn es ögon har en ljus men ändå djupt blå färg
med en mörkare st järna kring pupi llen. En stjärna som glittrar ständigt,
istadigt. Hennes blick är alltid varm och klar. Till och med alla gånger
jag har bråkat med henne är hennes ögon fulla av värme och styrka. Mi n
elakhet och henn es v ärme.
Just nu söker hennes ögon mina. Och j ag undviker dem. Ögonen
som äl skar mig. Ögonen jag älskar.
111
Elias Bok
Mammas svagh et ligger i rösten. Den är spröd som torkat gräs. Lätt
att smula sönder mellan fingrarna.
Långsamt ställ er jag sall ad sskålen på bord et innan jag vänder mig
om och ler, snett och el akt. ”Nej, bara en något varierad diet. För
matsmältningen. Vi tuggar samm a mat om och om igen”, säger jag och
skrattar torrt. ”Vi liknar tre gaml a idisslande kossor.”
Sandra suckar och rör koncentrerat i grytan.
”Hur då liknar kor?” frågar mamma och S andra suckar igen.
”Vi säger ju ingenting nytt. Någonsin. Vi bara upprepar samma
saker om och om igen”, sv arar jag och öppnar kylsk åpet på j akt efter den
salta inl agda gurk an.
Sandra kröker på ryggen. Nu vet hon exakt vad som håll er på att
hända, men preci s som vi andra kommer h on att spel a sin roll.
”Har vi inte trevligt till samm ans m enar du ?” Mamm as röst fladdrar
av oro och jag känner ett styng av dåligt samvete. Men Katastrofen är
redan i rörelse. Jag kommer också att spel a min roll till slutet.
”Tänk om du någon gång kunde t änka på någon annan än dig sj älv”,
morrar Sandra.
”Börja int e bråka hör ni”, vädj ar mamma snabbt.
”Hur vore det om du någon gång började t a lite ansvar”, nu vänder
Sandra sig om och blänger på mig, ”och visad e lite respekt.”
Jag rycker på axlarna igen och försöker hålla ordning på mitt
ansikt suttryck.
”Förr kunde vi lyssna på varandra. Anpassa oss.” Mamm a sjunker
ned på en köksst ol och vi tittar båda på henne. Ögonen varm a och röst en
spröd. Hennes axl ar hukar tunga öv er kroppen. Varför gömmer hon sin
styrka i kupan mellan axl arna? Varför stänger hon in den? Vill jag fråga
– skrika – men gör det inte.
”Ja, vad som hel st för en lycklig familj. Vad som hel st för mamma
som lyckades försörja båda sina döttrar och samtidigt väva en egen liten
puppa med recept och om sorg och h emtrevnad där vi kunde gömm a oss
från världen.”
Min drake sprutar eld och med ens torkar halsen ihop och jag måst e
dricka något. Kyl skåpet st år på glänt och min hand finner
mjölkkartong en. Jag dricker ett par djupa klunkar och kipp ar efter andan.
Sandra ger mig en ogillande blick och jag tar en klunk till ur kartongen
innan jag st äller tillb aka den.
”Jag ty cker det var både tryggt och bra”, säger mamma med ansiktet
i mitt. Sandra skakar överseende på huvudet. Hennes mun är ett litet
krökt streck som sti cker mig i ögonen.
112
Elias Bok
”Jag vill komma ut”, jag sl änger igen kylskåpsdörren. Ilskan driver
mig nu. Den bubblar upp genom benen och sätter si g i hårfäst et. ”Komma
ut ur den här förbannade puppan.” Huv udet spränger. Det är mamm as
styrka jag vill se, möta och kunna luta mi g emot. Varför stänger hon in
den?
”Jag vill di g bara väl, det vet du.” Sprödh eten bär sorg men framför
allt en tung trötthet. ”Hade vi det int e bra tillsamm ans? Som det var?”
Sandra sätter sig bredvid mamma och stryker henne över håret.
Mamma l ägger si n hand ovanpå Sandr as. De två mot mig. Som det alltid
har varit. Ett osynligt band av samförstån d som jag inte begriper och
alltid har ståt t utanför. Det svider i bröstet och jag biter ihop tänd erna.
Jag vill att min mamm a sk a vara st ark.
”Vi måst e vårda det vi har. Om vi inte gjorde det hade du inget hem
att återvän da till. Ingenst an s du kunde ta din tillflykt till. Ingenstans för
dig att vila ut.” Sandra tal ar till mig med sin lärarinneröst. Lång samt och
mycket tydlig t.
”Jag behöv er inte er hjälp”, fräser jag precis så barnsligt som hon
förväntar sig. Inuti mig rasar samma m ärkliga frustrerade inst ängdhet
som jag flydde ifrån n är jag flyttade hemi från. Och som alltid väck s till
liv när jag kommer tillbak a. Mammas kuvade kraft?
”Försök er du göra dig märkvärdigare än du är?” frågar Sandra och
fortsätter utan att vänta p å att jag sk a besvara hennes fråga. ”Det har du
alltid gjort. Som om du inte visste något annat sätt att förhålla dig till
oss. Alltid förmer än all a andra, är du inte?” Henn es rö st blir hårdare
medan hon tal ar. Jag tycker jag hör förakt i hennes röst.
”Avund”, säger jag rakt ut i luften, ”avund är en av de sju
dödssynderna, Sandra. Det vet du väl? Du som är lärare.”
Som på en given si gnal reser sig San dra upp, stel som en pin ne i
kroppen. ”Exakt vad skull e jag avund as? Kan du säga mig det? Exakt
vad?”
Mamma titt ar på oss. Hennes värmande ögon pendlar från den en a
till den andra men ingenting blir varmar e. ”Det gör mig så ledsen att vi
inte kan prata med varandra på ett förnuftigt sätt. Vi ska ju fira jul igen
tillsamm ans, bara vi tre.”
Och vi är tre vuxna kvinnor, tänker jag. Ska åtminstone föreställ a
vuxna. Förest älla ett slag s familj. Den enda jag har och jag förmår inte
älsk a den. Iställ et tar jag till vapen. Jag rör mig blint framåt i ilskan. En
ilska jag inte ens är säker på är min egen. Ett kamouflage för
övergivenheten.
”Längtar du aldrig utanför den här puppan , Sandra? Är du inte
nyfiken på vilken lycka som kan dölj a sig bortom kullen?”
113
Elias Bok
Avunden är öm sesidig. Här st år vi. Två döttrar med en spegel
mellan oss. Ingen av o ss vill hålla i den. Den bränner vår a fingrar.
Ömkligt sträcker vi oss efter det vi saknar , som gökungar som g apar
efter mer och mer mat. Omättliga. Bot tenl ösa. Och allti d är det som om
vi tror att den andra bär på det vi saknar.
Sandra svarar inte och jag t appar plöt sligt tålamodet. ”Om jag vill
sträck a mig efter lyckan och om jag mi ssl yckas på väg en, kan du inte
bara låta mig göra det då?”
Jag biter mig hårt i tung an som straff för att jag alltid säger det jag
inte vill säg a och aldrig det jag egentligen vill säga. Jag ångrar mig men
kan inte säga det h eller.
Lyssn a inte på vad j ag säger, tänker jag. Sandra, mamma. Lyssna
efter det jag inte säger i stället. Snäll a?
”Du misslyckas alldel es utmärk t på egen hand. Jag behöver ab solut
inte göra någonting. Du staplar negat ion på negation i snygga högar
bredvid dina tjusiga förväntning ar som du sen sviker innan du vågar
formulera dem högt.” Sandr a ställ er sig vi d spisen igen med ryggen
demon strativt mot mig. ”Och så kommer du rännande h em igen som en
rädd liten hare och kräver omsorg och om vårdnad”, hon drar efter andan.
Lyssna inte på vad j ag säger. Sandra, mamma. Lyssna eft er det jag
inte säger iställ et. Snälla? Men det är försent den här gång en ock så.
”Sandra, sn älla, lugna ner dig. Lugna ner er båda två. Nu ska vi fira
jul tillsamm ans. Inte sant?” Mamm a reser sig häftigt från bordet som om
hon vet vad Sandr a kommer att säga innan hon säger det. Men det finns
ingenting hon k an göra för att hindra sann ingen från att stu dsa mot
kaklet och slå in i oss alla tre.
”Du har ingen rätt att kom ma hit och kräv a att vi ska ta hand om
dig.” Min tvilling syster sp änner ögonen i mina och talar ig en med
lärarinnerösten.
”Jag har inte bett dig ta hand om mig”, fräser jag i ett si sta försök
att värja mig mot hennes ord och störtar ut ur köket.
”Kom inte hit och för stör, June”, är det si sta jag hör innan jag
släng er igen dörren bakom mig.
114
Elias Bok
Januari (ön)
Jag kan för stås inte vara kv ar. Men om jag lämnar Utsik ten vet jag inte
vart jag ska t a vägen. Nu är det int e långt kvar och jag beh över vila. Jag
vill finna lugn och ro, finna en plat s där jag kan vänt a in Elias. Jag vill
känna leendet p å mina läpp ar igen.
Jag ringer till farbror Axel. Han är den enda släkti ng jag fortfarande
har kontakt med på pappas si da. Farbror Axel har alltid haft ett gott öga
till mig. Mamma tyck er inte om honom. Farbror Axel är alkoholi serad.
Men han älsk ar, han brinner och äl skar, o ch därför tycker jag om honom.
Det finns så få männi skor som v ågar. Han dricker sin gin och toni c för
att orka se och ändå fortsätta äl ska.
Jag ringer till farbror Axel och gråter. ”Nyckeln ligg er på det
vanliga stället, June”, säger han bara. Han ber mig inte komma och häl sa
på, men jag får låna somm arstu gan. Jag förstår att han är inne i en våt
period. Ingen får se honom under de månaderna. Han gör inga und antag.
Mamma står i dörren när jag packar min väska o ch st ädar ur rummet.
”Jag ön skar att det hade bli vit annorlun da, June”, säg er hon.
”Vad skulle ha v arit annorlunda, mamma? Det är som det är, vi kan
inte vrida klock an tillbak a, vi kan inte plötsligt försök a vara någr a andra
än de vi är. Eller hur?” Jag kramar henne länge. Jag älsk ar min mamma
och jag vet att jag kommer att sakna henne. Hon räcker mig min gulbruna
bask er och en lång randig yllehalsd uk.
”Du har väl böcker med dig att läsa?” är det sist a hon säger. Hon
följer mig ut på trappan. Där står hon en lång stund och gråter ty st innan
jag slutligen lyfter väskan och går därifrån.
Det är många år sedan j ag var här ute. När vi var små tillbringade vi
näst an alla somrar och lov ho s farbror Axel. Om han inte drack för
mycket vill säga. Mamma sl äppte mot villi gt iväg oss, men hon hade int e
hjärta att nek a oss den enda släktingen på pappas sida. Det är jag sär skilt
tack sam för nu.
Jag kör lång samt upp mot det gamla hu set längs den smala guppiga
grusvägen. Groparna är så stor a att det int e går att köra fortare än femton
kilometer i timmen. Jag parkerar den lill a hyrbilen ett st ycke från huset.
Jag vill komm a gående den si st a biten som jag alltid gör.
Huset är sig alldeles likt. Det ljusgul a trähuset blir plöt sligt synligt
mellan träden på var sida om vägen. Jag drar djupt efter andan och
känner doften av multnad e löv och barrträd. Huset ligger hal vväg s upp i
sluttningen gömt bakom en träddunge. Man måste veta att hu set finns där
annars finner man det inte. Preci s som nyckeln.
115
Elias Bok
Nyckel n till huset har en sär skild plat s på brädan bakom
verktygsbänk en i skjul et. Jag böj er mig över bänken och famlar med
handen längs brädväggen. Trots att jag är försiktig får jag flera sti ckor i
handen innan mina fingrar finner rep stum pen som nyckeln är fäst i. Jag
får tårar i ögonen och skäms över mig själ v. ”Var inte barnsli g!” säger
jag med mammas bar skaste röst och drar ut stickorna m ed tänderna.
Innan jag sätter nyckeln i låset står jag en stund nedanför den sneda
trappan. Fönst erbåg arna behö ver skrapas och målas om och takrännorna
på ena si dan av huset hänger oroväckande sneda. Jag undrar när farbror
Axel var här si st. Undrar om han fortfarande har någon som hjälp er
honom att sköt a om huset nu när han inte klarar det på egen hand. Jag
minns att en av de bofasta gubb arna på ön brukade hjälpa till. En
sommar kröp han och farbror Axel omkrin g på taket och lade nya pannor.
Det är många år sedan nu o ch det syns.
Det luktar gamm alt och fuktigt inne i huset. Luften är kall och
ovänlig. Jag tänder en brasa i kak elugn en i storstugan. Sitter på huk en
lång stund och låter blicken gå förlorad bl and de sprakand e pinnarn a.
Här tänker jag stann a. I väntan på Elias.
Så fort elden brinner lugnt och stadig t sätt er jag för gallret ordentligt
som farbror Axel har lärt mig. Tända en brasa är en av de få saker jag
aldrig slarv ar med. När jag var åtta var jag nära att sätt a eld på hel a
huset.
Jag var så stolt. Jag kund e splint a vedträn a, ställa dem mot varandra
som ett indiantält ovanpå kram at tidning spapper, ”inte för mycket, det
blir bara ask a”, någon en staka st örre vedk labb mot ena tält vägg en. Och
så det mag isk a ögonbli cket. Tändstickan mot plånet och d en lilla låg an
mot papperet vid tre fyra st ällen.
Jag var så stolt. Jag kund e tända en brasa. Sandra var för rädd för
att ens försöka, så ho n lärde sig al drig. Hon är fortfarande rädd för
elden.
Något gick snett. Farbror Axel säger att jag tittade åt ett annat håll
med stick an i hand en. Jag minns inte. Men jag slant med stickan och
tidningspapperet jag hade i bered skap mel lan knäna fatt ade el d. Farbror
Axel var så snabb att jag bara minn s den f örsta räd slan som sköt up p
genom kroppen och sedan brände i mellangärdet.
Farbror Axel blev inte en s arg. Han fick en mycket djup rynk a
mellan ögonbrynen, den löpt e hela vägen från näsroten och upp i
hårfäst et. Och hans vanligt vis mycket lju sblå, nästan vattniga, ögon blev
mörka som ett oväder till hav s. Men han blev inte arg på mig. Iställ et
lärde han mig tålmodigt varje liten detalj om igen, och jag minns dem,
varenda en.
116
Elias Bok
Jag promenerar runt ön i etapper. Ön är tillräckligt st or för att ge en
känsl a av isol ering trots de samm anlagt sj u husen som är bebodda året
om. Farbror Axels hus ligger på sydost sidan och får därför mycket sol
men i gengäld betydligt mer vind än de an dra husen.
Jag vet int e längre vilka som bor på ön. Kanske är de sju husen int e
längre bebo dda året runt. Jag glömde att f råga farbror Axel. Å andra
sidan är jag int e här för att umgås med andra människor.
Sedan somrarna och loven som j ag och Sandra tillbringade här har
kommunen ren sat bort en stor del av skogen och gjort plat s för en
tältplat s och en liten hamn. Båda ligger på norra sidan av ön. Jag ser inte
skymten av en enda männi ska under mina promenader.
Januari är knappast en mån ad för besökare.
Jag öppnar min väska och plockar fram mina lexikon och
diktsam lingen. Jag sk a arbeta igen. Jag m åste h a något att göra medan
jag väntar. Jag måst e ha sällskap.
Jag försö ker koncentrera mig på dikt erna. Det går trögt. Hela
översättningen har tagit mycket längre tid än jag planerat. Det kom mer
inte att gå ihop ekonomi skt den här gån gen heller. Jag har för mycket
skrupler och för stort samvete för att någonsin kunn a tjäna pengar på att
översätta poesi. Robert varnade mig när jag berättade vad jag ville gör a
med de kun skap er jag hämtad e hos honom . Ändå fortsätter jag. Det är det
enda jag behärskar och det enda so m får mitt hjärta att ticka när jag är
ensam. Mitt arbete är mitt säll skap.
Och jag märker hur jag saknat att arbet a med orden. Det är länge
sedan jag satte mig ned och lät orden for ma sig sj älva.
Jag for till sten huset med väskan fylld av böcker. The Bloody
Chamber var den enda jag läst e. Titeln berörde mig antaglig en då. Jag
for planlöst kor s och tvär s genom land et med samm a väska fylld med
samma böcker. Med boken med franska al legorier som enda tilläg g. Den
går inte att få tag i längre. Dikt samlingen har jag inte rört under hela
tiden. My heart go es swimming. Inte förrän nu. Och jag märker hur jag
sakn at orden.
Alla vägar på ön är lika gropiga. Stigar snarare än vägar. Jag antar
att ingen anv änder dem tillr äckligt ofta fö r att tycka att det är mödan
värt att göra något åt dem. Mig gör det in genting. Måste b ara tänka mig
för var jag sätter ned föttern a. ”Inte gå och drömma”, mullrar farbror
Axels röst i mitt öra. Jag fäst er ögonen p å vägen och tan karna på
dikterna.
Jag vänder och vrider ännu på titeln. Jag vet, jag vet: titeln komm er
allra si st. Det finns ing a genvägar. Men jag vet också av erfarenh et att
hittar jag intuitivt stigen till titel n är resten av vägen farbar.
Den här gång en slirar orden bara förbi mig.
117
Elias Bok
”My heart goes swimming. My heart goes swimming. My heart goes
swimming”, mumlar jag som ett m antra under promenaderna. Det hjälp er
ändå inte. Hjärt at dyker in under en mossi g tuva och vägrar komm a fram.
Simtagen försvi nner mell an trädst ammarna. Jag su ckar och vänder
tillbaka till huset.
På skrivbordet ligger boken uppsl agen. ”At Last”. En kort och
vacker dikt av Iai n Sharp. Den ger mig en del bekymmer efter som jag
inte får fatt i stämningen, i ordens vibrati oner. Ännu är dikten bara
vackra ord för mina ögon. Jag sjunker ned på stolen, fullt påkl ädd med
bask er och hal sduk, och läser högt:
”The new butterfli es
brush wing s, mate on the lam pshade.
The wind softly si ghs.
”Brush wings, mate on the lamp shade”, m umlar jag och sätter hakan i
händerna, ”on the lamp shade.” Mina ögon vandrar ut genom fönstr et
bakom skrivbordet som står på den inglasade veran dan där det allt id har
stått. Veran dan är det ljusaste rummet i hela huset. Den vetter rakt ut
mot havet so m en vacker början utan slut. Min favoritpl ats.
Det blåser upp. Vågkammarna blir vita medan jag betraktar dem. De
reser sig k avat a upp ur det böljande obest ämbara hav et. Sträcker si g
uppåt uppåt o ch blir någontin g eget. Ut ski lt från det andra.
Himlen är stumt grå trot s vinden. Inga moln lösgör sig från det grå
och flyter iväg på egen hand. Allting är ett enda grått. ”Det blir säkert
dimma”, säger jag mot fönst errutan.
Det är måndag och i morgon är det nymån e.
118
Elias Bok
Februari (Elias)
Det blåser hårt. Det är tisd ag och jag promenerar otåligt l ängs strand en.
Vågorna fräser och kastar si tt rullande vit a skum emot mig från något
långt borta, djupt nere. Oåtk omligt. Jag sparkar bland st enarna och tittar
ut över havet. Vinden sliter i baskern trot s att jag har dragit den långt
ned över öronen.
Egentligen är jag arg. Frustrer ad. Jag känner mig ensam i min
väntan på Elias. Ensam för att ingen ser, ingen vill se, och d ärför inte
heller kan del a min upplevelse. På sätt och vis är det mitt eget fel. Om
jag bara medg er att min verklighetsuppfat tning är förvriden, att deras
världsbil d är den rätta, vore allting annorl unda. Om jag bekänner mig till
samma tro skulle jag få b åde medli dande och symp ati. Det end a jag
behöver göra är att skingra der as förvirrin g och medge att det är jag som
är galen.
Jag vägr ar ännu efter som det inte är medli dande, inte sympati, jag
traktar efter. Det jag saknar är någo n att dela min upplevelse med. Min
fascin ation över att ett liv väljer mitt inre för att träda ut i världen och
fortsätta på egen hand.
Det är dimmigt. Jag ser inte mycket av öns vattenl inje. Horisonten finn s
enbart i tanken. Framför mina ögon smält er horisonten samm an hav et
med himlen. Allting runtomkring mig är grått. Omslutande. Ljuden från
vinden och vågorna är någ ot dovare än vanligt men tillräckli ga för att
fylla mitt huvud.
Vädret är still samt och sam tidigt oroligt.
I ljudet från havet tänker jag att Elias kan komma nu. Väntan har
varit lång. ”Jag är redo!” skriker jag så högt jag förmår. Fyller lungorna
igen och vrålar mot vågorna som forsar in över den packade sanden.
”Nu! Jag är här!” Jag tap par andan mot vinden. Euforiskt gapar jag med
munnen som om jag tänker svälj a vinden hel och håll en.
Våg efter våg av strålan de värme sköljer genom min kropp. Jag tar
av mig skorna. Jag tar av mig strumporna. Kastar dem ifrån mig och kör
tårna djupt ned i den fukti ga sanden. Den kompakta sand en omsluter
mina fötter. Jag tryck er dem djupare. Tom t kyligt mellan tårna.
Hur kan något så kompakt ge en så distin kt känsla av fullständig
tomhet?
Jag drar fötterna ur det fuktiga och börjar springa som en vansinni g
längs vattenbrynet. Jag vrål ar över vågorn a: ”Nu! Nu!”
119
Elias Bok
Jag springer fortare och fortare. Det sticker i lungorna och tårarna
rinner över mina kinder. Jag skriker och springer. Det blir allt svårar e att
fylla lungorna. Havet låter sig ändå inte överröstas. Hal sen är kall av al l
luft jag har svalt.
”Snälla, kom.”
Svarta prickar dansar framför ögonen och jag tappar farten,
snubbl ar. Händerna mot den fuktiga mjuka sanden när jag faller.
Långsamt sjunk er jag ihop på str anden. Böjer huvudet mell an knäna
och försöker andas lugnt. Mina fötter är våta och alld eles röda. Nu fryser
jag. ”Jag orkar inte vänta l ängre”, vi skar j ag tyst för mig själv.
Ett plötsligt illamående skölj er upp från magen. Det flimrar framför
ögonen. Det känns som om huvudet är skil t från kroppen. Som om det
vore bortskjut et. Hjärtat ban kar vilt i bröstet och jag andas i sm å korta
pustar. Prickarna som rusar asymm etriskt över mitt synfält blir fler och
jag tror att jag svimmar.
Jag läg ger mig raklång på ryggen och andas genom näsan. Borrar
häftigt ned tårarna i sand en. Fyller händer na med det mjuka fukti ga och
knyter nävarn a mot sanden. Blodet pulser ar ilsket vid tinningarna. Mi n
kropp böjer sig i en vid båge uppåt, mot himlen:
”Jag väntar inte längre!!!” Jag förvånas över kraften i min röst.
Rumpan dunsar tillbaka mot sand en.
På insidan vibrerar hal sen av värm e. Jag stryker handen öv er halsen.
Huden är alld eles kall. Hal sduken har flugit sin väg i vinden. Jag ser den
inte ingenstan s.
Det är alldel es svart framför ögonen. Men jag ser Elias.
Elias ansikte är öpp et när det möter mitt. Hans ög on är faktisk t gröna.
Inuti färgen av smar agder och ocean finns ett slag s längtan eller är det
bara som jag inb illar mig? Nej, den finns där omedelb art. Den oroliga
längtan, vår ofullbordade längt an. Ingen annan upplever den, ingen
annan först år den. Den har inga ord, den har inget språk.
De gröna ögon en slit er i mig och jag tittar på hans vackra höga
panna i stället – Vincent. Vincent s ögon. Vincent s panna. Ögonbrynen är
också han s. Näsan däremot är alldeles som min. En aning böjd på mitten.
Näsb orrarna sm å och perfekt formad e.
Jag tycker om min näsa, så jag är glad att det är den Elias har.
Något bra måste han h a från mig förutom min rispand e, trevande längtan.
120
Elias Bok
Jag tar av mig baskern o ch trycker den mot bröstet. Ett knöligt litet
bylte. Utmattad av vinden och vågorna reser jag mig med Elias i famnen.
Mina kläder är våta och fulla av sand. Jag har inte längre någon känsel i
varken tår eller näsa. Ändå fryser jag inte. Alldeles under huden dunkar
värmen. Jag vandrar lång samt längs stranden tillbaka mot huset. Intill
min kropp bär jag Elias. Ett knöligt litet bylte. Med ögon av smaragder
och ocean och en näsa som är alldel es som min.
Jag sjunker ned på stol en vid skrivbordet med byltet tryckt mot bröstet.
Halsduken har jag förlorat till vinden. Baskern behöv er jag inte längre.
Samma sida ligger uppslagen i dag som i går. ”Äntligen”. Det är
den första dikt en jag läser högt för Elias. Mång a fler ska komm a men
den här förblir min favorit.
”Grey ski es? No matter.
In the pet shop avi ary
the small bird s chat ter.
The new butterflies
brush wing s, mate on the lam pshade.
The wind softly si ghs.
A new moon will shine
with shy benevol ence on
your body and mine.
Oh, my love, my love
We form a single shadow.
We are hand in glov e.”
En stund sen are ringer jag till Vincent. Telefonen st år på ett litet runt
telefonbord. Samma telefon som alltid har stått där. En svart
bakelitt elefon med vit a siffror i nummerskivan. Bara tel efonluren måste
väga närmar e ett halvt kilo.
Jag sl år siffrorna långsamt och lyssnar till surret när nummerskivan
snurrar tillbak a. Det gamla kli cket när samtalet koppl as ig enom väcker
alla sl ags minn en till liv. Konsti ga minnen: farbror Axels dåliga tänd er,
vaken mitt i natten barfota och frusen i trappan, mörker och spänd
förväntan, kall mjölk. Signal en går fram. Jag fingrar på den gulnad e
spet sduken, spän ner mig en aning inför Vi ncent s röst i mitt öra.
121
Elias Bok
Telefonsvararen går igång. Jag lägger till baka luren i klyk an innan
Amandas röst hurtigt meddel ar att ingen är hemma. Jag vet hur hon låt er.
Jag vet precis v ad hon säger. Mitt namn fanns aldrig med trot s att jag
jobbade hemma och fakt iskt behövd e ta emot samtal. Jag påpekade det en
gång och hon höj de på ögonbrynet, hennes speci ella sätt att visa
ogillande, och lovade att spel a in ett nytt meddelande.
Jag ringer upp igen. Den här gången tvingar jag mig själv att ly ssna
på hela med delandet. ”Hej! Du har kommi t hem till Amanda och Vincent.
Ingen av oss kan svara ju st nu, men lämna ett meddelan de så ringer vi
tillbaka.” Jag fingrar på den gu lnade spet sduken.
”Vincent. Det är jag, June. ” Sedan tar orden slut, som om jag int e
vet varför jag ringer eller vad jag vill säg a honom. Elias. Jag tar sat s
från mellangärd et.
”Elias an sikt e är öppet. Hans ögon är fakt iskt gröna. Pannan är
också din. Men näsan är precis som min med en liten böj på mitt en.”
När jag lagt på luren märk er jag att det skymmer och att jag inte
kommer att minnas tidpunkt en då jag mött e Elias. När det hände gick
tiden mig förbi. I stunden var den utan bet ydelse, nu är det försent. Och
vad spelar det för roll? Vi formar en enda skugg a, Elias och jag.
Jag bestämm er mig för att lägga på ordent ligt med ved för att hålla
värmen i huset.
Den natten sover jag på golvet framför br asan. Jag trycker det knöliga
byltet hårt mot bröst et och drar upp benen i fosterställ ning. Så skydd ar
jag oss båda. En skimrande nymåne lägger en matta av ljus över
golvtiljorna åt oss. Molnen har dragi t undan, vinden mojnat. Nu finn s
bara detta gul a tunga lju s mitt i mörkret.
Och tiden upphör verkligen att existera i sin vanliga form.
Dagen eft er bryr jag mig inte om att stiga upp. Inte heller dagen
därefter. Ljuset bryter aldrig riktigt igeno m den grå himlen. Jag tänder
en ny brasa o ch faller tillbaka på madrassen med knytet mot bröstet.
Natten s klara tomhet är borta. Lämnar inga skuggor längre.
Jag van drar ned till stranden med Elias i famnen. Vinden har lagt sig och
sjön glittrar vackert. Det är en tidig somm armorgon när sol en preci s har
gått upp.
Jag går högti dligt in i ljuset m ed Elias tätt intill mig. Ljuset
omsluter oss. Sjön ligger blank som en spegel. Jag b etraktar vår a
ansikt en i vattenytan. Mina ögon utan färg. Elias smaragd er och ocean.
När jag lyfter blicken ser jag hur de skira björkarna och de stolt a höga
tallarna fortsätter ned i sj ön, breder ut sig över ytan.
122
Elias Bok
Allting blir oändligt. Det börj ar någonstans uppe i himlen, faller ut
i sjön och sl utar ingen stans. Allting b ara fortsätter.
Telefonen ringer men j ag orkar inte resa mig från madrassen.
Jag tap par räkningen på dagar som går över i nätter som lämnar
plats för nya dag ar. Sover jag? Elias ansikte framför mitt eget. Mina
ögon söker sig förbi han s, förbi färgen av smarag der och ocean, möter
om och om igen vår darrande ofullbordade längtan.
Skottet brinner av. När publiken appl åder ar reser jag mig lång samt upp,
effektfullt. Slätar ut klännin gstyget över höfterna och sti ger fram på
scen en. Ensam. De andra lämnar plat s för mig då. Jag kisar upp i
strålkastarlj uset, ser inga an sikt en, men vet ändå att det är full satt.
Utsålt. Den ansi ktslösa pu bliken applåderar entusi asti skt och jag bugar,
böjer mig långt ned mot golvet. Jag ler m ot trätiljorna innan j ag rätar på
ryggen och skickar leendet ut i salongen.
Sover jag? Jag st år mitt på scenen. En medelålder s kvinna med
uppsatt hår, klädd i ankell ång klänning. Svart klänning i tungt tyg, vit
underkjol som sticker fram under fållen. Några ost yriga lockar har slitit
sig ur hårupp sättningen och fall er fram över pannan.
Hedda Gabler visar sin kraft. Hon skj uter sig sj älv i huvudet.
Mitt hjärta dyk er och jag vaknar med ett r yck. Reflexm ässigt tittar jag på
klockan. Hal v fem. Det är ännu mörkt utanför fönstren. Ändå sätter jag
mig vid skrivbordet framför den uppsl agna sidan.
Jag sjunker ned på stol en med det lilla byl tet tryckt mot kroppen.
Med Elias tätt intill bröst et. Elden har för länge sedan brunnit ned och
jag sak nar plötsligt min hal sduk. Pennan glider snabbt och lätt över det
tomma pappersark et.
”En ny måne lyser in
med blyg välvilj a på
din kropp och min.
Å, min älskad e, mitt hopp.
Vi formar en enda skugga.
Vi är en enda kropp.”
Tidigt nästa morgon rakar jag ur den öppn a spisen, tömmer askan bak om
skjulet. Jag lägger tillbaka nyckel n på brädan bakom verkt ygsbänk en. Så
lämnar jag farbror Axel s hus till samm ans med Elias.
123
Elias Bok
III.
124
Elias Bok
Minnet
När jag berätt ar att jag måst e resa stryker Marten mig över kinden och
ber att jag ska skynda mig tillbaka. Han säger att han vill ha mig i livet
som är här, tillsamm ans med honom och E rik. Jag vet att jag äl skar
honom.
Den här gång en kommer jag att vara borta längre än jag brukar.
Ändå stryker han mig över kind en och påminner mig. ”Ditt liv finns här.
Jag vän tar på dig.” Jag kryper in i hans famn, drar in hans dofter i
näsborrarn a och ansträng er mig för att minnas precis d etta. Närhet en.
Värmen. Kärlek en som strålar från Marten, som han envi sas med att
finna också i mig.
Jag ska ge mig av, men bara för en tid. Också denna gång låter
Marten mig gå. Han älskar mig och han vet att jag behöver hans kärl ek.
”Jag ska skynda mig tillbaka”, mumlar jag mot hans hal s och menar
varje ord med varenda musk el i min kropp.
Resan skiljer sig från mina tidi gare vandringar. Den här gången
reser jag för att med hel a mitt hjärta kunna återvända till Mart en. För att
kunna möta hans kärl ek.
Erik ska följa med mig. Först kunde Marten inte förstå att det är så
det måst e vara. Erik är en förlängning av mig. Därför måste han dela min
resa. ”Erik är en helt egen perso n, June”, invänder Marten och delvi s har
han rätt. Mitt minne är inte Eriks minne. Mitt sökande int e han s. Det vet
jag också. ”Låt honom vara sig sj älv”, ber Marten. I sinom tid kommer
han att möta si na egna frågor, tvingas välj a sina eg na stig ar. Men änn u är
barnet en förlängning av mig. Barnet är jag. Jag är barnet. Jag k an inte
göra resan ut an honom. Utan Lillebror är j ag rädd att jag inte skulle
komma tillbak a. Att jag verkligen skull e förlora mig i minnena. Men det
säger jag inte till Mart en. Jag tror inte att han skull e låta mig resa all s,
om han förstod.
Kanske under skatt ar jag honom. Kan ske förstår Mart en preci s,
eftersom han till slut låt er Erik följa med mig.
Ur garderoben plockar jag fram min bruna, tummade kartong.
Försiktigt knyt er jag upp det svarta bandet och lyfter på locket. Min a
händer darrar en ani ng när jag bläddrar bland mina minnen.
På botten finner jag det j ag söker. Fotot av mig under piren, det som
Vincent tog för så många år sedan. Och så diktsamlingen. My heart goes
swimming. Jag bläddrar på måf å i den. Innan mina ögon fastnar bland
orden, kommer jag på bättre t ankar och sl år igen den.
På min resa behöver jag ha med mig dessa två saker ur kartongen.
Fotografiet och boken.
125
Elias Bok
Långsamt knyter jag bandet om kartongen igen. Innan jag ställ er
tillbaka den i garderoben fångar jag min egen spegelbild. Möter min
egen blick, med d en ljusa färgen so m inte finns.
Det regnar änn u när vi lämnar huset, ett tätt, strilande regn. Vi far
genom ett blåaktigt draperi från vårt hus ned till stad en. Marten skjut sar
oss till tågst ationen. Längre än så låt er jag honom inte följa oss.
Jag minn s inte att det någonsin brukar regna på det här sättet.
Möjligen bränner de heta somr arna bort v årt minne.
Varje år befriar regnet o ss.
När vi kör bort vänder jag mig om. Erik står upp i baksät et och
vinkar ivrigt till Maria som st år kvar på terrassen utanför huset. Hon ser
ledsen ut. Det har hon gjort ända sed an Jacob försvan n. Han hade l ämnat
henne ett brev o ckså, berättade hon för mig och så grät hon länge med
huvudet i mitt knä.
Erik vinkar till henne. Han är upp spelt över det annorlund a. Vi åker
sällan någon stans i bilen. Dett a är första gången vi skiljs från Marten för
en längre tid. Men d et vet han int e nu, när han vinkar och ler. Jag
betraktar barnkroppen, det runda hu vudet, som guppar upp och n ed i takt
med den viftand e handen.
Så svänger Marten ned på gru svägen och huset försvinner ur mitt
synfält. Vårt hus. Mitt hem. Vi sitter ty sta hela vägen.
I handväskan har jag bilden av Lillebror och Elias. Egentligen
behöver jag d en inte. Jag vet preci s hur bilden ser ut, framkallar den in i
minsta detalj för mitt inre:
Lillebror håller en banan som han har kramat mellan fingrarna.
Elias sitt er på hans vänstra sida och berätt ar något för oss, för mig och
Lillebror. Lillebror har huvudet vänt åt höger. Han lyssnar med si na
stora bruna ögon fäst a på Elias. Ljuset fal ler halvväg s in över
frukostbordet och barnen. Mina två söner.
Drömmen och verkli ghet en flyter samm an. Därför reser jag. Jag försöker
inte tvinga på Marten b erättel sen om Elias. Jag är ännu rädd att ock så
Marten ska säga som de andr a gjorde. Att det inte händ e. Att det bara
hände inuti mitt huv ud. En villfarelse. Därför reser jag. Måst e bringa
reda i minnet. Måste lära mig simma i vatt net mellan dröm och
verklighet. Måst e nå tilliten.
126
Elias Bok
Vattnet
Kall luft pressar mot mitt ansikte. När jag behöver andas måste jag
vända mig om med ryggen mot vinden för att kunna dra in luft i
lungorna. Erik och jag står på fördäck på den rostiga färjan. Vi är
alldeles ensamm a här ute. De andra passagerarna sitt er inomhu s och
dricker varm chokl ad.
Vinden sliter i mitt hår och får ögonen att tåras. Jag ki sar mot
luftmassorna. Min grön a manchesterkappa slår kring benen. Jag kan inte
motstå kraft en av vinden och vattnet. Så länge sedan jag såg d etta st ora
vatten.
Erik har krupit in mellan mina ben. Emell anåt sti cker han ut
huvudet och ser si g omkring. Varje gång f år han en kall sup av den kyl iga
vinden. Han hostar och skrattar samtidigt. Erik är ute på äventyr
tillsamm ans m ed mig. Jag stryker honom över håret. Hans små öron är
illröda och jag inser att jag borde ha köpt en mössa till honom.
Himlen är gråtung. Stora sj ok av moln sv eper över horisont en.
Vågorna går tillräckligt hög a för att lämna skummande vita gäss på
toppen innan de ilsk et faller in mot fartygets si dor. Ljudet rullar uppför
skrovet och slår in i min kropp.
Jag vet int e hur länge vi st år i blåst en på fördäck och andas
vattenm assor, vind och bedö vande kraft.
Jag vet int e vad jag tänker medan jag st år där.
Jag vet precis v ad jag tänker medan jag st år där. Det är nu mitt
hjärta dyker.
Alla andra gånger har bara varit övning. När jag lyckades fånga
titeln kände jag ännu int e innebörden. ”När mitt hjärta dyker.” Originalet
ligger nedpackat i min väska. Jag läser al drig de böcker jag har öv ersat t
när jag är klar med dem.
Så många år det har tagit att förstå den tit el jag till slut val de.
Närmare än så här kommer jag int e.
Medan Erik och jag sväljer kall luft får jag en känsl a av att min
kropp saknar volym. Jag svälj er luften och den får mig att expandera av
våldsam viljekraft. Vad h ar funnits där förut? Ilskan skummar lika
okänsligt kall som de vita virvlar som slår mot skrovet.
Ovanpå il skan lägger si g omedel bart rädsl an. Rädslan är välbekant
och mer hanterlig än ilskan. Min ilska har bara skurit av, sår at, dödat,
förskjutit. Den vill jag int e bära med mig på den här resan. Räd slan
frågar mig om jag måst e göra resan för att möta längtan eft er det
förflutna.
I nästa ögon blick rycks jag tillbaka in i verklighetens nu. Erik är
kissnödig och vi stretar hand i hand in i värmen.
127
Elias Bok
Jag komm er att tänka på Elen a, Martens syster. Jag gl ömde skriva
till henne och b erätta om vår resa. Nu vet hon inte var jag finns och inte
heller hur hon ska nå mig. Så slår jag bort tanken, vad har mitt sök ande
med hennes mission att göra? Hon ägnar sina dagar åt att rädda liv, bota
trasiga och hungriga, locka fram ett skratt hos ett barn med hög feb er,
trösta en kvin na som sörjer sitt döda barn.
Vilken betydel se har min resa? För mig är resan livsavgör ande. För
andra har den nat urligtvi s ingen som helst betydel se. Likafullt skull e jag
vilja att Elena vi sst e varför jag måst e resa.
När jag kommer fram till staden ska jag skriva till Elena.
Flera timmar senare sitt er vi äntligen p å ett kafé alldel es vid
hamnen och dricker het ch oklad båda två. Jag är geno mkyld av resan på
fartygets fördäck. Eriks kinder lyser röda, men han säg er best ämt att han
inte fryser. På nästi ppen har en lit en klick grädde fastnat. Jag vill int e
torka bort den, sitter bara o ch tittar på det underbara barn et mitt emot.
Mitt barn. Det levande. Jag är tack sam mot Marten för att han lät mig ta
honom med.
Jag rör försiktigt med skeden i den gen erösa klick en vispad grädde
på toppen. Den brun a drycken rinner geno m strupen och jag känner mig
alldeles lyckl ig.
När chokladen ligger som ett täcke av bo mull i magen beger vi oss till
tågst ationen i hamnen. Tåget tar oss den sista str äckan till stad en vid
sjön. Staden där jag måst e söka mitt minne.
Det tar inte mer än en dryg timme från hamnen till staden. Tåget
rusar fram mellan bergstopparna, genom d e tre tunnlarna och börjar
sedan stigni ngen nedåt mot st aden. Erik si tter med ansi ktet tryckt mot
rutan. Då och då vänder han si g om mot mig: ”Titta, mamma, titta va’
fint!”
Det är vack ert. Jag har glömt hur vacker staden är, utslängd
nedanför bergskedjan. Husen myllrar ned mot sjön, som om de vandrat
över bergen och måst e dricka vatt net och vila vid stran den. Preci s som
jag gjorde till sammans med Vincent.
Vi drack livet och vilade i varandras armar.
Tåget stannar strax ut anför själ va st aden och vi tar en taxi ned till
hotellet vid strandprom enaden. Vi får ett litet rum med en minimal
balkong som vetter ut mot vattnet. Det räcker. Jag behöver utsikt en. Jag
lyfter upp Erik i famnen och öppnar balko ngdörrarna mot världen. Han
somnar med hu vudet mot min hal s. Så står jag länge och andas in
minnets pl ats.
128
Elias Bok
Alldeles vid sid an om balkongdörrarna står ett litet fyrkantigt skrivbord i
ljust trä. En enkel träst ol med grönklädd sits. Jag sätter mig på stolen.
Utsikt en över sjö n är förtrollande. Jag önskar plötsligt at t jag vore
författare. Då skull e jag sitt a här och resa in i språkets hj ärta, jag skul le
vilja inte bara berätta en hi storia ut an försöka minimera, hel st radera,
avst åndet mell an spr åk och tanke.
Om jag vore författare kunde språket bli en skyddande hud för mina
tankar. Nu är jag inte författare och mina tankar saknar annat sky dd än
rädslan.
Jag ändr ar mig genast. Det är inte sant. Med ögat i skyd d bakom
linsen förmår jag vrid a perspektivet en sm ula. Bilderna gör det möjli gt
för mig att strukturera verkligheten.
Först då slår det mig att jag reser utan kameran.
Erik sover fortfarande. Jag har lagt en filt om honom, plötsligt
orolig att han ska bli sjuk av den kalla vi nden och den långa resan. Den
längst a han har gjort och den är redan lika lång som min.
Jag tittar ut över sjön och minns mitt arbete, den oändliga processen
att översätta text er. Att översätt a var en resa genom spr åket, men aldrig
ända läng st in i dess hjärt a. Översättaren strävar efter att minim era
avst åndet mell an spr åk och språk. Mell an givna strukt urer. Någon
enst aka gån g lyckades j ag radera av ståndet och det gav mig en liten
stund av stor tillfredsställ el se.
Översättning en blev kvar i mitt tidigar e liv. Något jag vald e att
lämna bakom mig, kanske vågad e jag inte bära det med mig.
I översta låd an finner jag det lill a hotellet s brevpap per och kuv ert.
Strukturen på papperet är mycket vack er. Hotellet s adress är tryckt högst
upp. Logotypen är en röd fågel av n ågot sl ag.
Ur väskan gräver jag fram min egen penna. Jag bär alltid en särskil d
penna med mig för den händel se jag skull e ha behov av at t skriva något
mer än en tidpunkt ell er en plat s på en avr iven bit papper. Pennan är
handen s förlängni ng. Mina översätt ningar färgades olika beroende på
vilken penn a jag använde för ant eckningar och korrigeringar.
Vanan har jag behållit trot s att jag num era knappast skriv er något
annat än breven till Elena. Allt så har jag i min väska en p enna som vilar
behaglig t i min hand och som får mig att se fram emot själv a skrivandet.
”Jag m åst e möta min längt an efter det förflutna. Jag måste kort sluta den.
Jag ska söka upp mitt förflutna så att jag kan pack a ned det i en brun
skokarto ng med svart sid enband om. Så tror jag att jag ska finn a tilliten.
129
Elias Bok
Äntligen kom jag till punkten där jag insåg att det är nödvändi gt att
välja framtiden. Att lev a i det som är nu och det som ska komm a. Att
göra det valet innebär ound vikligen att lämna det förflutna, att upphöra
att leva i histori en.
Det är det jag har gjort. Levt i mina minnen. Vägrat sl äppa taget.
Gång på gång tvingat in bild er från det förflutna och låtit dem dansa i
nuet. Du vet ju. Rummet räcker inte till. Jag har en familj som behöver
att jag lever där de finns, inte någon helt annan stan s, på plat ser de inte
känner.
Det här är mitt minnes pl ats. Jag har ett li tet rum med en ännu
mindre balkong. Jag sitt er alldel es invi d fönstret och kan när som h elst
låta mina ögon vil a mot vågornas rörel ser, mellan horiso nten och
vattenbryn et. I sängen sover Erik och det ger mig ro att se han s ansi kte
så lugnt och fullt av tillit. Till mig, till livet.
Hotellet ligger nedanför det central a torget, vid strandpromenaden.
Det är vack ert här. Jag har alltid tyckt mycket om st aden vid foten av
berget. Vid kanten av vattn et. Som om den aldrig riktigt best ämde sig för
vad den tillhörde, berget eller vatt net. Ständigt strävar den mot
bergssidan, st ändigt myllr ar den ned mot strandkant en. Aktivitet o ch vila
förenas på samm a plats.
Jag vet int e vad jag komm er att möta, var ken här eller längr e fram
på min resa. Kan ske vet jag i djupet av mitt hjärta vart minnena för mig.
Kanske vet jag d et inte. Det får vara hur det vill med den saken.
Jag skrev aldrig innan jag for, jag hade velat att du visste redan då.
Nu skriver jag till dig längs vägen.”
Kuvertet har samma okända röda fågel tryckt i nedre vänstra hörnet.
Elenas adr ess kan jag num era utan at t behöva slå up p i min adressbok.
Jag har skrivit den så många gånger. Det är den enda adress j ag skriver.
Alltså min ns jag den.
130
Elias Bok
Stranden
Det har hunnit bli oktob er. Jag känner skil lnaden tydli gt när jag öppnar
balkongdörrarna och lyfter ansikt et mot morgonluften. En morgon har
vädret sl agit om och luften är kylig.
I dag kommer jag att söka upp Vincent.
Erik sover ännu. Här sover vi igen bredvi d varandra, Erik och jag,
tätt hopkrupna i samma säng. Preci s som j ag gjorde när han precis hade
kommit till mig. Nu precis som då ger hans närhet mig st yrka, de korta,
varma andet agen är en försäkran om liv. Jag känner mig mer levande
med Erik vid min sida.
Nu ligger han där tyst och snusar.
Jag st år en lång stund i den öppna dörren och låter den kalla luften
från sjön krypa längs mina n akna ben. Jag huttrar men står ändå kvar.
Jag minns inte hur mång a dagar vi har var it i staden. Jag räknar dem
inte. Det är ändå ovikti gt.
Först när jag huttrar av kyl an och gåshud en kryper upp över axlarn a
lämnar jag balkongen. Jag sjunker ned i badkaret och låter det varm a
vattnet smeka huden sl ät. Men jag har inte ro att ligga någon lång stund i
vattnet. Plötsl igt har jag bråttom att träffa Vincent. Ett stråk av räd sla
skjuter genom ryggen. Som om jag befarar att han kanske hinn er
försvinna inn an jag hitt ar honom.
Otåligt torkar jag mig och drar på mig jeansen och en tröja. Så
sätter jag mig på sängkant en vid det lilla snusand e byltet. I samma stund
jag stryker Erik över kinden öppnar han ögonen och ler mot mig. ”Ska vi
åka båt i dag?” frågar han precis som han har gjort varje morgon när han
har vaknat. Jag skakar på huvudet. Först ser han missnöjd ut. Erik tyckte
om att åka båt, trots blåsten och kylan. Han har pratat om båtresan varje
dag sed an vi kom till st aden.
”Vad ska vi göra då?” Han kryper upp i mitt knä och jag stryker
honom över håret.
”Vi ska hälsa på Vincent”, viskar jag i hans öra.
”Vem är det?”
”Det blir en överrasknin g”, säg er jag och får fjärilar i magen.
Erik sätter sig ivrigt upp. ”Någon jag kan leka med?” Jag nickar och
önskar att j ag kommer att ha rätt. Att Vincent och Erik ska l eka, jaga
varandra längs stranden och skr atta tillsammans. Med mig. För min
skull, tänker jag. Jag gör det här bara för min skull, jag får inte inbilla
mig något annat.
131
Elias Bok
Jag hjäl per honom på med kläderna. Han vill gärna klä på sig själv
och klarar det nästan, men i dag har otåligheten gripit tag i mig igen. Vi
sätter på o ss skorna o ch jag sti cker armar na i min gröna kappa. Jag h ar
sparat den gröna man chesterkappan, sp arat men inte använt d en förrän
nu. Jag slår und an tanken på symboliken. Ibland tråkar jag till och med
ut mig själv med mitt behov av att finna f örklaringar till varje tan ke,
varje handli ng.
Ute på gatan blir jag rådvill för ett ögonbl ick. Ska jag promener a
direkt till huset och bara hoppas på att Vi ncent finns där? Jag vet ju inte
ens om han bor kvar. Ändå vet jag. Vart annars skulle han ha tagit
vägen? Amand a Keller har säkert st ått ber edd att slut a Vincent i sin famn
från ögonblick et då jag st ängde grinden b akom mig.
Jag biter mig själv i tungan. Tankarna ger en bitter smak i munnen.
Så lätt minnet kommer till oss. Också d e oönskade skift ningarn a. Jag vill
ingen något on t. Varken Vincent ell er Amanda.
Mina tankar gör mig besviken. Jag får tårar i ögonen och knyt er
händerna hårt i fickorna. Sväljer.
Så lovar jag mig en stor kopp kaffe med het mjölk och mycket
skum. Det kän ns genast bättre. På andra si dan torget ligger ett kafé som
brukade ha stad ens b äst a kaffe. Dit går vi och beställer vår fruko st.
Vi sätter oss vid ett bord alldel es vid fön stret. Erik får choklad igen
och efter en stunds tv ekan går jag med på att han får vispgrädde, nu
också. Där sitter jag med båda händerna om koppen och ser staden
vakna. Människor skyndar fram och tillbaka. Ljuset stig er på andra sidan
sjön och let ar sig in i staden mell an byggnaderna. Det är lugnt och
hektiskt på en och samma g ång. En vanlig vardag. Jag får tänk a efter
vilken. En tisdag.
Jag söker upp Vincent en ti sdag i oktober. Tittar på klockan. Snart
halv tio. Minnet finn s där igen. Vincent är förmodligen redan på mu seet.
Amanda har snart hunnit iv äg till jobbet.
Museet ligger två kvarter från torget. Det tar oss int e mer än fem minuter
att promenera dit. Exakt klockan tio när de öppnar går vi in genom
glasd örrarna och jag b etalar min entr ébilj ett. Erik får gå in gratis.
Det är mycket länge sedan jag besökte museet och plötsligt får jag
lust att se tavlorna, bilderna igen. En stun d strosar jag runt bland
utställ ningarna men jag kan int e koncentr era mig. Mina ögon färdas om
och om igen ut genom de stora panoramaf önstren och söker fäste
någonstans bland de små flyktiga molnen. Erik sitter vid ett av fönstren
och tittar på änderna i dammen ut anför. Först vill han inte följa m ed,
men när jag påminner honom om att vi ska leta upp Vincent reser han si g
häftigt upp och springer i förväg tillbaka t ill entrén.
132
Elias Bok
”Jag söker Vincent Benno”, säger jag till mannen bakom den höga
disken. Han tittar konstigt på mig och skakar på huvudet. Jag får upprepa
min begäran inn an han svarar: ”Han finns inte här.” Svaret får mig ur
balan s, jag vet inte vad jag ska göra med i nformationen.
”Vad menar du? Finns int e här? Är han ledig i dag?” Mannen
skruvar på sig, men mina frågor kommer han inte undan.
”Så kanske man skulle kunna uttrycka det. Åtminston e är han inte
här i dag, såvitt jag vet.” Han kniper ihop munnen.
”Vet du var jag kan finna honom ?” Mannen skakar på huvudet och
rycker på axlarna sam tidigt. Som för att övertyga mig om att han nu int e
har någon mer information at t ge mig.
Jag tar Erik i handen och vi går långsamt därifrån.
Jag fattar al drig något medvetet beslut men en stund senare befinner vi
oss p å gatan ut anför huset. Min ena hand vilar på järngrinden, den andra
håller hårt om Eriks lilla barnhand. Mitt h järta slår hård are i bröstet. Jag
har absol ut ingen ani ng om vad som kom mer att möta mig. Jag är rädd.
Men minnet driver mig vidare, fattar besl uten i mitt ställe.
Min hand vil ar på järngrinden. Jag vet att den kommer att gni ssl a.
Vincent lov ade om och om igen att han skulle olja den, men han har
säkert int e kommit sig för. Jag vill int e at t det ska höras när vi går in
genom grinden.
Mina ögon sveper över trädgården. Minnet av Amandas idoga
påtand e irriterar mig inte längre. Trädgårdsarbet e intresser ar mig inte nu
heller. Men num era känner jag mig inte lat när jag ser andras händ er
gräva i jord eller klippa i grenar.
Långsamt skjut er jag grinden inåt. Den gnissl ar svagt, svagare än
jag trodde den skulle gör a. Vi kliver in på den prydligt krattade
grusgången. Samma sträng av platta grå al ldeles symm etrisk a sten ar på
var sida led er gruset i en rak linj e fram till den lilla trappan. Trappan har
fortfarande två st eg.
Så står jag framför den svartmålade dörren, med Erik vid handen.
Dörren saknar fortfarande en ringklock a. Jag lyfter handen för att
knacka men hejd ar mig mitt i rörelsen. Hur länge har jag varit borta?
Mer än tre år, ändå känns det som om jag var här i går. Dröm och
verklighet flyter samman i mitt huvud. Eller verklighet och overklighet,
kanske.
133
Elias Bok
Vincent vet inte att jag är tillbaka nu. Vin cent vet inte att jag har
återvänt med mitt barn. Hur skulle han kunna veta det? Han vet inte att
jag står utanför dörren med hand en lyft för att knacka på dörren. Han vet
inte att vid min sida står Erik som hunnit fylla tre år. Istället för att
knacka vrider jag försiktigt om handtaget och skjut er upp dörren. Jag hör
omedelbart ljuden.
Ljud av kroppar som rör sig mot varandra. Hud som gnids mot
annan hud. Stötvi sa lät en tränger in i min a öron. För ett ögonblick vet
jag inte säkert om den tung a andh ämtningen är min egen eller int e. Min
kropp fylls av tu sentals rusande n ålar, mitt huvud blir alldeles tomt på
innehåll och tankar. Så domnar först fingr arna, så händ erna, hela
armarna och nacken. Jag hör ljuden tydl igt, vet att tolka dem, men
förmår inte finna några ord till det som h änder.
Jag sätter händerna över öronen och blundar. Jag vet att minnet
spel ar ett elakt spel med mig. Jag vet att l juden inte finn s här. De finns
bara i mitt minne. Långsam t klingar ljuden bort ur mitt huvud och jag
hör hur tyst det är omkring mig. Huset är fyllt av tystnad. Tät,
svårforcer ad.
Så står Vincent framför mig i den trånga h allen. Och som om minnet
verkligen styr vad som händer st år Vincent där barfota precis som han
gjorde si st vi såg s: I bar överkropp och sk rynkliga byxor med bältet
hängan de löst. ”Så du är tillbaka”, säger han och tar min ena hand i sin.
Vi står still a på behörigt avst ånd från varandra. I hans ögon finner jag
ingenting annat än nervosit et. Havet ligger inte stilla.
”Ja, jag är tillbaka”, svarar jag.
Ännu har Vincent inte sett Erik. Han står alldeles ty st vid min sida.
Han ger inte ifrån sig ett enda ljud. Det tar någon tiondel s sekund innan
jag igen är medv eten om den lill a kroppen .
”Det här är Erik”, säger jag och lyfter upp honom i famnen. Genom
att hålla honom nära mig hoppas jag att h an ska känna sig trygg. En
bisarr önskan på en pl ats där tryggheten alltid saknats. ”Erik”, säger jag
och stryker honom över kinden, ”det här är Vincent.” Erik gömmer
ansikt et mot min hal s.
Vincent säger ingenting. Han titt ar länge på barnet i min famn innan
han försvinn er in i sitt rum. För att sätta på sig mer kläder, ant ar jag.
Vi sitter i soffan i vard agsrumm et. Vincent ser förskräck lig ut. Han är
mager och har st ora mörka ringar under ögonen. Huset däremot är precis
sig likt, lika kallt och fukti gt som när jag lämnade det. Jag huttrar till
och då ler Vincent för första gången.
”Vill du ha en kopp t e? Det tror jag att jag kan ordna”, säger han
och reser sig utan att v änta på svar. I dörren vänder han sig om och tittar
på mig. ”Varför har du kommit tillbaka?”
134
Elias Bok
Jag söker efter de viktig a orden men finn er dem inte. Jag skakar på
huvudet och Vincent försvinn er ut i köket. Jag hör hur han sät ter på
vatten och slamrar med ko ppar. Erik sitter i mitt knä och leker med mitt
hår. Han har inte öppnat munnen sedan vi kom in och jag undrar om det
beror på den obehagliga tystn ad som råder i det här huset.
En stund senare återvänder Vin cent med var sin kopp te och et t glas
saft till Erik. ”Mjölken är slut, men jag har lagt honung i din kopp.”
Tacksamt tar jag emot koppen han räcker mig och värmer mina hän der
runt den. Blåser otåligt på den heta dryck en.
Så håller han fram saft glaset mot barnet. ”Vill du ha lite saft,
Erik?” Det knäpper till i mitt bröst när jag hör Vincent säga hans namn.
Mitt barns namn. Jag ler mot honom, av något slags tacksamhet känn s
det som, men Vincent ser inte mitt leend e. Han tittar uppmärk samt på
Erik, söker hans ögon, väntar in barnet. Tveksamt sträcker Erik båda
händerna efter glaset.
Då möts de. Smaragder och ocean möter mörkbrun samm et. Erik
dricker stora klunkar saft utan att ta blicken från Vincent s ögon. Jag
känner hur Erik långsamt slappnar av. ”Ska vi leka?” frågar han
plötsligt. ”Kanske, kanske inte”, svarar Vi ncent.
Vincent titt ar på mig och upprep ar sin fråga. ”Varför är du här,
June? Vad vill du mig, nu?”
Jag rycker på axlarna. ”Jag blir inte fri. Minnet följer mig, varje
dag nafsar det mig i hälarna. Nu följer jag minnet iställ et. Jag hoppas att
jag kanske ska förstå o ch kunna bli fri.”
Han sitt er tyst en st und innan han säger: ”Fri från vad? Från mig,
från din historia?”
”Fri från Elias”, säger jag och tittar på Erik. Mina ögon klänger
desp erat vid barnet som obek ymrat sitt er i mitt knä och dricker saft. Det
här barnet är levande. Erik finns, han and as och blinkar, hans hj ärta sl år
och han drick er saft. Levand e. Det andra barnet lever ing en annanst an s
än i mitt minne.
”Tänker du någonsin på honom?”
”Det händer väl”, mumlar han och jag vet att han ljuger.
”Elias. Du kommer ihåg Elias, gör du inte?”
Vincent vänder si g om och tittar läng e på mig. Ögonen är desamma.
Men det finns en dov upp givenhet i dem som jag inte set t förut.
”Lever du fortfarande med det?” Jag ni ckar. ”Stackars June.
Stackar s, stackars lill a June.” Vincent str yker mig lätt över ena handen.
Jag nickar igen. ”Varj e dag.” Jag sväljer u ndan gråten som stockar
sig i halsen. Jag vill int e börja gråta. Inte nu. Inte än. ”Varje dag, varje
dag tänker jag på Elias och varje dag ser jag dig i hans ögo n. Och du?”
135
Elias Bok
Vincent skakar på huvudet. ”Jag t änker in genting, June. Jag
försöker att inte tänka all s.”
”Du var inte på museet”, säger jag då, plötsligt. ”Varför är du inte
på jobbet?”
Vincent suckar och drar tillbaka handen. ”June. När försvann du?
Tre år sen, fyra, eller hur? Du gick ut genom grinden och försvann.” Jag
säger ingenting, jag först år inte vad han försöker berät ta för mig.
”Mycket är annorlunda nu. Och än då har i ngenting hänt.”
I det ögonblick et förstår jag. Jag måst e fatta ett besl ut om vad som
är verkligt nu och vad jag måst e låta var a. Det är enklare än jag trodde.
”Du måste sl äppa tag et, June”, säg er Vincent som om han läser den
plötsliga insikt en i mina ögon.
Hans h and vilar åter igen ovanpå min. Den känns varm,
omsorgsfull.
”Ska vi fara ner till sjön till samm ans?” Vi ncent tittar på Erik när han
ställer frågan. Erik tittar allvarligt tillbaka med båda händerna h årt om
saftglaset. Han kan inte bestäm ma sig för om de har träffats förut. Men
jag minns bild en. Erik lyssnar med sin a st ora bruna ögon fäst a på Elias. I
hans gröna ögon spelar den orolig a längt an precis som den spelar i
Vincent s nu. Minnena blir en seg grå klump i magen. Jag önskar
intensi vt att någon, något sk a bryta mig loss ur stunden s inst ängdhet.
Erik.
Erik nickar plötsligt. Saften skvimpar ur glaset o ch rinner läng s
mitt ena ben. ”Ja”, säger han bestämt, ”det gör vi. Vi åker till stranden.”
Jag nickar också. Vad som helst är bättre än att sitta kv ar i soffan i
Amandas dragig a hus.
”Ska du inte säga något?” frågar Vincent mig. Jag lyfter ned Erik på
golvet och reser mig. Bryter mig på så sät t ur min egen tystnad.
Insikten om att Vi ncent int e längre är en del av mitt liv skölj er fram
och tillbaka i mig. Jag förstår inte varför reaktionen är så st ark. Detta
visste jag ju. Jag lämnade Vincent för länge sed an. Jag har ett annat liv
med Marten och Erik.
Mina armar domnar och jag har märkli ga stickningar i fingrarna.
”Ska inte du säga något?” svarar jag.
”Jag vet bara inte vad”, svarar Vincent och jag inser att det är jag
som kommit tillbaka till honom, inte han som kommit till mig. Om någon
av oss har ett ärende, något att berätt a, så måste d et vara jag.
”Jag vet definitivt int e vad jag skulle säga.” Jag hämtar an dan innan
jag frågar: ”Vad tycker du att jag bord e säga?”
Vincent vänder si g långsamt om i dörren t ill sitt rum och rycker på
axlarna. Han s ögon är mycket vil sna.
136
Elias Bok
Vincent går före oss ut genom dörren, ned för den idiotiskt raka
grusgången. Erik håller mig hårt i handen. Ögonen vandr ar mellan
Vincent och mig. Söker svar på så mång a frågor, vem mannen är, vem
Vincent är för hans mamma. Varför vi är här, han och jag, och inte
hemma ho s oss, hos Marten, där vi brukar vara. Varför vi inte är hemma,
utan här i stad en på andr a sidan vattnet. Och varför Marten int e är med
oss p å den främmande plat sen.
Trots att jag stänger grinden för siktigt måste jag försöka två gånger
innan jag får den att hänga kvar på haken.
Vi sitter tysta hela vägen till sjön. Vincent kör. Han kör vägen som
är lika bekant för oss båd a. Jag sit ter tyst och väntar. Mitt hu vud är tomt
och jag minns inte längr e varför jag sökt e upp Vincent. Just i dag?
Erik har hittat en övergiven lit en pappersdrake. Nu försöker han v eckla
ut röran av papper och snöre. Vincent och jag sitter på träbänken med
utsikt över sjön. Vi sitter bredvid varandr a och ser på Erik och
papper sdraken. Vi sitter gan ska nära varandra och ändå är avst åndet på
bänken mel lan o ss oändligt.
”Minns du att jag fråg ade dig om rådjuren som svälj er sitt eget
hjärta?” frågar jag plötsligt.
”Jag minns.”
”Jag vet fortfarande int e om det är sant ”, säger jag. En klump av
mitt eget hjärta har fastnat i hal sen.
Vincent lägger sin hand ovan på min. Klappar den försiktigt. ”Vil ket
då?”
”Jag vet fortfarande int e om det är sant at t ett rådjur kan sväl ja sitt
eget hjärta i rädsla för att dö.” Jag vänder mig om och tittar honom i
ögonen.
Vincent ser handf allen ut, som om han sto d alldeles naken framför
mig och kände sig gen erad över min blick.
”Är det sant, vet du det?”
”Vilket då, om rådjuren?”
Jag nickar.
Han sk akar på huvudet. ”Vad spel ar det för roll, nu?”
”Det är ju det viktigast e organet. Hos rådj uret. Hos oss”, försöker
jag.
137
Elias Bok
Vincent svarar inte. Ist ället reser han si g från bänken och
promenerar ned till strandk anten där Erik springer fram och tillbaka med
en knölig papp ershög dunsand e efter sig. Han får inte draken at t lyfta
från sanden, än mindre flyga i vinden. Vincent sätter sig p å huk med
Erik och draken. Jag går emo t dem men bl ir stående ett sty cke ifrån. De
mjuka vågorn a rullar oupphörligen in över den gråbruna korniga sanden.
Vågorna bild ar samm a vackr a mönst er so m alltid får tiden att upphöra
och ger mig en känsla av evighet en.
”And my heart go es swimming”, viskar jag till mig själv. Jag minns
inte alla rader, inte ju st nu. Brottst ycken flyter upp till ytan, som
drivved.
... and my heart goes swimmi ng
wet and lipid it hangs bet ween waves of salt.
a warm heart in cold green water s ...
wave after wave washing the little skin ...
... a fisherman scoop s the sea,
finds a heart in hi s hand ...
Plötsligt flyger draken. Erik springer i sid led med snör et, med draken
fladdrande eft er sig. Hela h an är ett enda stort leende. ”Titta, mamma,
titta!” tjuter han och jag tittar och mitt hj ärta svämm ar över.
”Det vi had e tillsamman s finns int e längre”, säger Vincent så tyst att jag
måste be honom upprepa sig. ”Det vi hade tillsammans finns inte längre.
Det jag har i dag vill du inte veta något om.”
Det vi hade till samm ans. Jag måste komm a ihåg att leta fram dikt en
när vi kommer tillbaka till hot ellet.
”Det är därför jag är här”, svarar jag, ”för att göra upp med min
längtan eft er det förflutna. Jag orkar inte l eva med hal va hjärtat i det
som varit.” Jag tystnar och griper efter Vi ncent s hand. Han tar den och
trycker den hårt i sin.
”Så det är därför du är här, för att kunna avsluta helt och håll et?
Lägga också dett a i en brun skokartong m ed band om.” Vincent skr attar.
”Var det inte det du brukade gör a? Omsorgsfullt packa ner dina minn en i
bruna skokartonger ?”
Jag nickar. ”Just så. Jag måste hämt a det som varit så att jag k an
packa ned det i en brun sko kartong med svart sidenband.”
138
Elias Bok
”Svart sid enband.” Vincents röst är full av tveksamhet. ”June, tror
du att vi hade haft en ch an s?”
Jag skakar på huvudet. Vill inte tala om det, vill tala om Elias. Men
jag hittar inte vägen, hittar inte tråden att börja nyst a i. Jag måste
komma ihåg att let a fram dikten när vi ko mmer tillbaka till hotellet.
Receptionen är tom och ödsl ig. ”Hallå”, ropar jag flera gång er innan en
kort rundlagd man så småningom dyker upp bakom disk en. Huden är
spänd över det rödlätt a ansi ktet. Det lilla hår han har kvar vid sid orna
spretar tuf sigt åt alla h åll. Han ser trött ut och jag får för mig att jag
väckte ho nom från en välb ehövlig tupplur. ”Ja? Ny ckel n, fru Milò?” Jag
nickar, han räck er mig nyckeln, numm er fjorton, och böjer en aning p å
huvudet. Som herr Albin, tänker jag.
Nyckel n ser ut som all a andra nycklar som hänger på sin a krokar i
träskåpet bakom honom. Jag undr ar om vi är de enda gästerna på
hotellet. Erik sitter på min höft med huvu det tungt mot min axel. Han
sover inte, men han kommer att so mna vil ket ögonbli ck som hel st.
Utmattad av leken med draken och Vincent.
Korridoren luktar av gam mal helt äckningsmatta. De stora fönstren
släpp er in dagens si sta ljus som smek er den blekgula tapeten. När jag
försöker sätta nyckeln i låset märker jag att handen skakar. Om igen
försöker jag föra in nyckeln i låset men ut an att lyckas. Jag titt ar
förvånat på handen som inte lyder mig. Den skak ar våldsamt.
Det står numm er fjorton på dörren. Det st år nummer fjorton ristat på
träbrickan som nyck eln är fäst vid. Erik hänger trött och tung mot min
kropp. Det luktar unket i korridoren.
Jag sl år undan fladdret i mellangärdet och försöker igen. Nyckeln
glider in i låset och dörren går upp. Jag behöver luft.
Försiktigt lägger jag Erik på säng en och sveper täcket om den lilla
kroppen. Kinderna är röda av den friska luften. Han ler mot mig bakom
tunga halv slutn a ögonlock. Han sträcker ena handen upp mot mitt
ansikt e. Den lilla handen snuddar vid mitt ena bröst. Försiktigt trycker
han inåt med handflatan. En barnsmekning. ”Puss mamm a.” Jag böjer
mig ned och får en blöt och varm puss mitt på munnen. Jag tror han
somnar innan hand en faller tillbak a mot täcket.
På den minimala balkongavsat sen sj unker jag ned på huk med
ryggen mot ena dörrpo sten. Jag andas djupt och stirrar på mina händer.
De känns inte som mina. Det känns som om någon fäst dem vi d
mina handl eder, de har ingenti ng att göra med resten av min kropp. De
skak ar ännu, men jag inbill ar mig att skak ningarna avt ar.
”Så skönt att höra din röst ”, utbrister jag när Marten svarar.
139
Elias Bok
Han skrat tar och frågar hur vi har det. ”Är ni fortfarande kvar på
hotellet ?” Jag sitt er framför fönstret och t ittar ut över sjön med an jag
talar med Marten. Jag beskriver strand en och vattnet och vinden. Jag
säger först ås att jag kommer snart, trots at t jag vet att Mart en tror att jag
lever mitt liv omedveten om tiden.
Erik rycker och sliter i telefon sladden. ”Jag vill prata med pappa.
Mamma prat a slut.” Erik snubblar över or den när han lägger luren hårt
mot örat och ska berätta allt som hänt. Jag lyssn ar förstrött på Eriks
historia, han s ver sion av vårt äventyr. Mit t äventyr och han s. Två helt
olika, ändå inte möjl iga att separer a. Det var därför jag måst e resa med
Erik, så jag inte skull e kunna separ era mi na världar och gå vil se i
minnet.
I bakgrunden hör jag Marten be Erik ge m ig luren igen. Han får be
honom flera gånger innan Erik motvilligt lämnar tillbaka telefon en till
mig.
”Det hände något underligt med mina händer, Marten.” Mi n hand
håller hårdare om luren.
”Dina händer?”
”Jag kunde inte öppna dörren, kunde inte sätta nyckel n i låset. Mi na
händer bara skak ade. Mart en, jag kunde se hur de skakade!”
Han låter mig prata. Jag säger samma sak om och om igen. Ju mer
jag pratar, desto påtagli gare blir min oro. Till slut springer rädslan längs
telefonledningen som vett skräm da möss.
”Vad är det som gör dig orolig, June?” Men jag kan inte svara
honom. Jag vet int e. När jag berätt ar att jag har träffat Vincent tycker
Marten att det tjänar som en fullt rimlig förklaring. ”Det är inte så
konstigt om det rör upp en massa känslor. ” Jag säger inte em ot honom.
Vi går ned på stranden. Erik letar stenar. Jag promenerar lång samt i
vattenbryn et med bok en i ena handen. Promenerar långt bort från
hotellet, bort från staden, innan jag sätt er mig ned i sanden och tar av
mig skorna.
Stranden är tom, förutom en och annan mås som strut tar i
strandk anten. Det ligger drivved här och var. Erik sitter på huk invid
skel ettet av en död fågel. Jag bord e säga t ill honom att låta det v ara,
tänker jag. Men han kan lär a sig sj älv. Han kommer att låta det ligg a där
det ligger ändå.
Vinden är vass. Sanden är kall och fuktig mot mina tår, ändå gräver
jag dem så dj upt ned jag k an. Tänker att jag säk ert blir förkyld.
140
Elias Bok
Jag lutar boken mot knäna och bläddrar fram till sidan tjugofyra.
Behöv er inte titta i inneh ållsfört eckni ngen. Jag vet att dikten börj ar där.
Roma Potiki. Hennes n amn doftar sälta och våt hud. Eller kanske är det
dikten i sig som väck er mina asso ciation er. Jag läser högt i vinden, jag
läser för vågorna, för sanden, till och med för måsarna.
”and my heart goes swimming
wet and lipid it hangs bet ween waves of salt.
a warm heart in cold green water s
deep
to the bottom.
wave after wave washing th e little skin
salin e.
and my heart goes swimming
a fisherman scoops the sea,
finds a heart in hi s hand.
no cold fish warm red blood black hair
blonde.
a night of swimming,
open eyes laugh
see us
love
the man and my heart celebr ate
and in the morning warm water from a tap.
but now the fish erman has fish to cat ch
see, he has a net, and sinker s.
back
to the sea
my heart goes swimmi ng
141
Elias Bok
wave after wave
no cold fish coul d swim lik e my heart goes swimmi ng.”
Erik reser sig och komm er emot mig. När han kommer närmar e börjar
han spring a. Så kast ar han sig i min famn och vi faller båda omk ull i
sand en. Mitt hjärta dyker i den stunden.
142
Elias Bok
Längtan
”Hur länge stann ar du?” frågar Vincent när han hämtar oss utanför
hotellet nästa morgo n.
”Jag vet inte”, svarar jag upprikti gt.
”Men du ska fara ig en?” En kombin ation av tveksamhet och
hoppfullhet i röst en. Eller möjligen är det bara som jag inbill ar mig.
Jag nickar och med det låter sig Vincent n öja. Han kör på samm a
sätt som han brukar köra, en anin g frånvar ande. Som om han inte är
medveten om att han fakti skt sitt er bakom ratten, och han kör lite för
fort i denna frånvaro. Jag sitter tyst, minn s att det inte tjänar något till
att invända.
Vincent kör ut ur staden. Vi är på väg till det gamla stenhuset där
jag tillbringad e min rehabilit ering, som det så fint heter. Det är första
gången jag kan formulera ordet för mig sj älv och accept era att ordet har
en koppling till min hi storia.
Rehabilitering. Mening en var att jag skull e ”integrer a” att jag int e
var gravid. Förstå att Elias var borta, bortskrapad. De ville hjälpa mig att
skap a en bas för att fortsätta efter Elias, efter operationen. Det enda jag
kände då var orättvisan i att ingen lät mig njuta av att vara gravi d. Det
var första gången. Då kunde j ag inte vet a att det skull e bli någon mer
gång. Kunde int e veta att Lillebror skulle komma.
Erik sitter i baksät et och småsjunger för sig själv. Leker med en
dinosaurie i plast som Vin cent hade med sig i morse. Hur kunde Vincent
veta att Erik älsk ar dinosaurier? All a sort er och alla storl ekar. Och att vi
alldeles glömt att packa ned en enda av dem han har hemma i köket.
Kanske pratade de om dinosaurier på stranden i går.
Oavsett vilket har Vincent t agit ytterligare ett steg n ärmare Eriks
hjärta. Dinosaurien v ar en ny sort och Erik ville omedelb art veta vad den
heter. ”En Stegosaurus.” Vi ncent l äst e tål modigt ursprung och histori a
på förpacknin gens bak sida.
Vägen slingrar si g bort från staden, från människorna. Solen skiner
precis som den gjord e förra gången. Möj li gen är vi inte fullt lika
uppfyllda av All varet den h är gången. ”Sk a vi stann a och bad a i sjön?”
frågar Vincent och jag sv arar honom leende: ”Ja, vi badar!”
Erik vill inte bada eftersom steg osaurus inte kan simm a, upplyser
han. Efter en stunds mi ssl yck ade övert alni ngsförsök ger jag upp. Erik
sitter kvar i bilen. Halvvägs ned till vattn et vänder jag mig om med et t
styng av dåligt samvete. Erik leker med di nosauri en till syn es ob erörd av
att jag lämnat ho nom ensam. Så jag bestämmer mig för att göra det jag
vill – bada.
143
Elias Bok
Några alldeles runda st enar ett st ycke ut i sjön fångar min
uppmärksamhet och jag sli ter av mig kläderna och kastar mig i vattn et.
”Kallt”, tjut er jag lyckligt och simmar med stora frimodiga si mtag mot
sten arna. Att simma g er mig en känsla av absol ut lätthet. Jag hör Vincent
dyka i och komma eft er mig. Vi når stenar na samtid igt.
Jag skrattar och skakar vatten ur håret. Vi ncent skrattar han också.
Nu när jag ser honom i solskenet, med vat ten som glittrar i huden p å
axlar och armar, ser han inte all s lika slit en ut som han gjorde i går. Det
gör mig glad.
”Så kallt är det inte”, flåsar han och häver sig upp på en av
sten arna. Det tar lite tid efter som de är nästan perfekt rundade. Inga
avsatser, inga flata ytor.
”Visst är de vackra”, säger jag och l ägger handen mot sten en.
”Kom.” Vincent räcker mig sin hand och mer eller mindre drar mig
upp ur vattnet. Så sitter vi där på var sin rund sten mitt ute i vatt net.
Solen smeker våra huvuden.
”Det är visst kallt ”, säger jag uppnosigt.
”Du har bara glömt hur det var”, svarar Vi ncent och titt ar åt ett
annat håll. Rö sten skiftar och l åter spröd.
”Vad menar du?” Jag kan int e se hans ansi kte, kan inte läsa vad han
syftar på. När han vänder sig om tittar han mig rakt i ögonen.
Smaragder och o cean. Jag suckar. Jag kan ändå inte läsa vad han
tänker och det gör mig sorgsen. Vincent är inte längre en del av mitt liv.
Jag kän ner honom inte l ängre.
”Du var så arg på mig för att du skulle hit ”, säger han plöt sligt.
”Kommer du ihåg att du la skulden på mig?”
Jag skakar på huvudet. Vincent tal ar och jag lyssnar.
” ’Jag är så dj ävla besvik en på dig’, skrek du, om och om igen.”
Vincent böj er huvudet och fäst er blicken på sten en någo nst ans mel lan
knäna. ” ’Det är inte klokt at t de låter dig best ämma, låter dig bestämm a
över mig. Det är äckligt, äckligt, äckligt.’ Så höll du på. I dagar.”
Jag huttrar och har gåshud men kan int e röra mig. Orden ekar i mitt
huvud, slår upp st igarna rakt in i minnets hjärta. Jag är orden. Jag säger
orden.
”Jag gj orde det jag trodde var bäst. Jag tr or fortfarande att det var
det bäst a. För dig”, säger Vin cent och kastar sig plötsligt i vattnet. Jag
sitter kvar ett ögonblick och ser hur han s kropp klyver ytan. Sedan glider
jag ned från stenen och simmar efter hono m tillbaka mot stranden.
För mig. Det som var bäst för mig. Varför var jag den enda som inte
såg, inte in såg, det som tycktes uppenbart för alla andra? Doktor
Bernarda var envi s. Jag tyckt e om henne, tills jag insåg att hon int e
skulle låta mig få som jag vill e.
144
Elias Bok
”Har du någon handduk i bilen?” frågar jag Vincent. Han skakar på
huvudet till svar. Jag tar min bomull ssjal och torkar mig så att j ag kan
dra kläderna över mitt kalla skinn.
Erik har somnat i baksätet. Han ligger på sidan med dinosaurien
under armen.
”Jag vet att du gjorde det för min skull”, säger jag när vi sätter oss i
bilen. ”Inte då, då var jag bara förbannad. Men nu. Nu vet jag.”
Resten av vägen sit ter vi helt tyst a.
När Vincent svänger upp på gru splanen framför stenhuset ser jag att
det är ett vack ert gammalt hu s. Jag minn s ingenting mer än at t det var
byggt i sten. Fjärilar flyger runt i bröst et och jag griper efter Vin cent s
hand. Han drar undan d en och öppn ar bildörren. Han går runt bilen och
öppnar dörren på min si da. Jag k ast ar ett öga på det sovande barnet i
baksätet. Måste för säkra mig om att Erik finns där. Sedan kliv er jag
lydigt ur bilen.
Plötsligt kysser jag Vincent hårt på kinden och går fort mot huset.
När jag står på d en halvm åneformade stentrappan vän der jag mig om och
tittar på honom, väntar mig nästan att han ska sv änga runt bilen och fara
ifrån mig. Än en gång lämna mig här. Men det gör han naturligtvi s inte.
Långsamt ko mmer han sl äntrand e efter.
”När vi äntlig en kom hit var jag bara gl ad att bli av med dig.”
Vincent s röst är oly cklig.
”Det var det jag trodde”, säger jag och skr attar för att lätta upp
Allvaret som hänger i luften mell an oss.
”Märkt es d et?”
Jag nickar. ”Jag såg att du var lättad över att ge dig av igen. Utan
mig.”
Vincent suckar tungt och tittar bort mot de stora träden.
”Det gjorde ingenting, Vincent. Jag hade bara plat s för mig själv
ändå.” Jag tyst nar. ”Mig själv och min rädsla förklädd till il ska.”
Jag går nedför trappan och runt huset. Vincent följer efter mig och
tillsamm ans prom enerar vi en stund i den vackra park en. Vi säger inte så
mycket. Vincent tar min hand och jag känner mig tacksam över att jag
kan hålla mig i honom.
”På ett sätt hade ni rätt. Ändå v ar jag den enda som hade rätt och jag var
alldeles ensam med d et jag bar på.” Vi si t ter på stentrappan igen. En
sköter ska komm er ut till oss, jag känner i gen uniformen. Den andas
prydlighet och tillr ättalagd informalitet. Nu som då. Hon är trevlig, ler
mot oss och undrar varför vi smyg er omkring utanför huset. ”Kom in
iställ et, om ni önskar.” Jag sk akar bara på huvudet och Vincent svarar i
mitt ställe. ”Tack, det behöv s inte.”
145
Elias Bok
Det är inte det som är viktigt.
Jag st irrar på mina fötter tills jag hör dörren gå igen bakom
sköter skan. Vikti gare att sitta här med Vi ncent på trapp an.
”Vi hade rätt ?” Vincent s fråga är omedelb ar, han vill förstå. Precis
som jag.
”Ja, doktor Bernarda och du. Ni hade rätt i att jag måst e förstå vad
som fakti skt hade hänt, att jag hade haft ett missfall.”
Vincent titt ar förvånat på mig: ”Jag trodde det var preci s det du
vägrade in se.”
Jag söker i minnet. Jag söker efter orden och dess egentliga
betydel se, då, och nu när jag kan titta på dem härifrån. Nu, när jag inte
längre behö ver vara i dem.
” ’Vad händer om Elias inte kommer ?’ frågade Viol a hela tiden.
Alltid samm a fråga. ’Vad händer om Elias inte kommer? Vad h änder om
han inte kommer, Ju ne? Vad ska du gör a då?’ ”
Jag vilar hakan i händerna och titt ar mot bilen där mitt levande barn
sover i baksät et. Med en dino saurie av plast under armen. Det susar i de
stora trädkron orna högt över vår a huvuden. Tröstande, som om de vill
räcka över en portion mod till mig.
”Jag svarade henn e aldrig. Inte en enda gång. ’Varför skulle han
inte komma?’ frågade jag henne alltid och så skakade Vi ola på huv udet.”
Jag tystnar. I tystnaden hör jag att Vincen t lyssnar. ”Så där höll vi på i
dagar. Som en kurragömmal ek.”
”Ibland lät hon mig var a kvar i min drömvärld. Jag fick berätt a vad
jag såg, inte vad hon eller någ on ann an vi lle att jag sku lle se. Jag tror
det hjälpte mig, att jag fick ge plat s för drömmen jag bar. Jag fick
tillåtel se att förlora mig i förväntningarna.” Jag tyst nar, lutar mig mot
orden som utan anstr ängning beskriver, förklarar. Ett oväntat välbeh ag
sprider sig i mag en. ”I väntan p å Elias.”
Jag vrider på huvudet och ser att Vincent gråter. När jag rör vid
hans an sikt e kniper han iho p ögonen, st änger mig ute. Jag känn er mig
klar som ett rinnande bäckvatt en, kallt och alldeles genom skinl igt.
Äntligen har jag nått tillräckl igt mycket insikt för att förstå, men
Vincent är långt därifrån och mina ord gör ont i honom.
”Kom, vi åker”, säger jag och försöker ta hans hand i min. Vincent
reser sig o ch går före mig mot bilen. Mitt på gruspl anen vänder han sig
plötsligt om.
”Vad var det som gjorde att de lät dig åka härifrån?”
Jag rycker först på axlarna. Precis den frågan har jag sj älv st ällt
mig så mång a gånger. När jag inte omedel bart svarar fortsätter Vincent
mot bilen och jag följer eft er honom.
146
Elias Bok
”En dröm, tror jag”, suckar jag när jag gli der ned på sätet bredvid
Vincent.
Han vrider om startnyckeln. ”En dröm?”
”Mm, en dröm.” Jag vänder mig om och betraktar Erik. Jag märker
att jag knappt k an ta ögonen från honom under den här resan. Jag slukar
honom med mina bli ckar. Jag behöver hon om. Jag kan inte var a utan
honom. Erik gör resan möjlig.
Utan det lev ande b arnet hade jag inte för mått möta det barn som
aldrig fick komma in i livet.
Vincent lägger i ettan och bilen rullar långsamt öv er grusplanen.
Innan vi kommer för långt bort från stenh uset måste jag berätta också om
drömmen, tänker jag, utan att veta hur ell er ens om jag minns ordentlig t.
”Varje nat t drömde jag samma dröm.” Jag sväljer för att mota
tillbaka obehag et som stöter upp i hal sen. ”Varje nat t drömde jag om en
orm som sval de sig själv. En lång stor or m i en obestäm bar färg, utan
särskild teck ning.” Vin cent säger ingentin g. Han kör långsamt tillbaka
genom allén. Jag blundar. ”Jag skulle häm ta en liten, liten gul fågel i en
djuraffär, en fågel som jag skull e ta hand om. Fågeln var så liten och
böjlig att den självmant kröp ut ur sin bur och satte sig på min ax el. När
jag skull e gå min väg med fågeln ville människorn a som hade djuraffären
att jag skull e hjälp a dem att ta hand om al la andra djur. Jag vill e
egentligen inte all s. Jag hade hämt at fågel n och det beslutet var också
svårt. Även den lilla, lilla fågeln k ändes som ett stort an svar.”
Vi är halvväg s genom den täta korridoren av höga träd. På väg bort.
Jag vän der mig om. Stenhuset ligger inramat mellan träd en, bakom
grusplan en.
”Och ormen ?” Vin cent st annar bil en och t ittar på mig. Det finns
något sorg set i djup et av hans ögon. Som om den sorg jag försöker
lösgöra mig från nu långsamt rinner in i honom.
”De ville att j ag skull e ta hand om ormen. Den låg hopslingrad i en
bur som jag försökt un dvika. De lyfte ur ormen, försökte övertyg a mig
om hur enkel den var att sköta om. Det enda jag behöv de var en plat s för
glasb uren. Resten skulle ormen sköt a själ v. Jag skull e inte en s behöv a
mata den.
Det är då ormen sväljer si g själv. Utan minsta tvekan sväljer den sin
egen kropp. Sväljer och sväl jer och sväljer. Jag står bara och stirrar på
den ringland e kroppen ut an början och ut an slut.”
Jag mår illa. Ända sedan jag lämnade Viol a och stenhuset har
drömmen legat v äl förpackad långt inne i mig. Jag har inte ens tänkt på
den. Nu har jag berätt at den för Vincent.
”Och då fick du åka hem?”
147
Elias Bok
Jag nickar. ”När jag berät tade om drömm en för Viola fick jag åka
hem. Jag fattade aldrig varför. Men ormen som förgör sig själ v genom att
äta upp sin egen kropp bet ydde väl att jag ’tillfrisknat’ på något sätt.”
Jag sätter fingrarna om ordet för att visa att det inte är mitt uttryck.
”I hennes värld, ja”, säg er Vincent hårt.
”Men j ag slut ade drömma den när jag hade berättat för Viola. Jag
förstår fortfarande int e varför. När jag lyckades formulera och öv erlämna
orden till den verklig a världen rad erades drömmen ut, som om den inte
längre had e något att ber ätta för mig.”
Och jag minns Elenas ord och Jacobs. ”Sluta inte tala, June. Det gör
bara livet svårare!”
Vincent fnyser. Han ogill ar fortfarande det mesta som inte
omedelbart och påtagligt äger ett eget fysi skt rum, eller går att bevi sa.
På det sätt et är han full av motsägel ser.
Jag skrattar. ”Vad spel ar det för roll? Jag var glad över att kunna
lämna de där samtal en, den sm ala sängen och slippa ormen som svalde
sig sj älv.” Jag är uppriktigt lyckli g över att ha kunnat återge drömmen,
en viktig hållpl ats p å min väg genom minnet.
”Men du bad mig inte att komm a och hämt a dig.” Det låter som en
anklag else och jag vill försv ara mig emot den. Jag öppnar munnen och
plötsligt tänker jag på Marten. Så myck et tid och utrymme jag behöver
för att förstå, resa fram och tillbaka.
Så länge jag h ar befunnit mig på den här resan. Jag har varit på väg
ända sedan jag lämnade stenhuset förra gången, ända sedan jag lämnade
Vincent och staden vid sjön.
”Nej, jag ringde int e. Jag tog bussen tillbaka till staden.”
Jag str äcker på mig i den smal a hotell sängen. Jag sover lika gott varj e
natt på det lilla hot ellet vid strandprom enaden, och jag vaknar ännu
tidigare än jag brukar. Bredvid mig snusar Erik med lätta trygga andet ag.
Jag stryker honom över den runda kind en innan jag sl ingrar mig ur
lakanen och går fram till balkong dörrarna. Skjuter upp dem och andas in
den kalla morgo nluften. Jag njuter lika m ycket varj e morgon.
Medan Erik ännu sov er sätter jag mig vid skrivbordet. Plockar fram
ett nytt ark av det vackra brevpapperet.
”Elena. Jag är på väg. Landskapet är vilt och välbekant. Som om bergen
och vattnet vore en spegel av mitt inre vil da, otämjda. Det jag försöker
förstå. Jag har rest i minnet till sammans med Vincent, mannen i mitt
förra liv. Det liv som igen och igen har lockat mig inåt, bak åt i en
labyrint av irrgång ar som inte leder någon stan s. Nu har jag träffat
honom. Erik och jag har träffat honom.
148
Elias Bok
Och han väcker min sym pati, eller är det en sympati för min egen
historia, min egen smärta? Vincent var så lätt att älska. Han var min luft,
jag trodde att jag behövde den för att andas. Ändå fann s den inte för mig
när jag behövde den som mest. Jag trodde han var allt för mig och jag
allt för honom.
Så var det inte. Det ser jag nu. När jag gav mig av kändes det som
om jag hade förlorat mitt liv. Inte att jag själv lämnat d et kvar, utan som
om Vincent behöll allting hos si g. Det enda jag hade kvar var ett tomt
hål. Ett hål som jag sedan har försökt fylla med Erik. Stackars barn. Så
många urgröpta drömm ar och brustna förhoppningar jag v elat att han
skulle få mig att glömm a. Och nu gör han resan med mig. Så jag inte kan
resa bort ifrån någon levande del av mitt l iv.
Marten s vän Jacob sade till mig att han all tid farit så långt bort han
kunde, att han hel a tiden sökte ny a vägar bort från den plats där han
befann si g. Alltid bort från där han var.
Jag vill inte bli som Jacob. Jag vill lära m ig vara i nuet.
Precis som Erik. Men jag börjar bli otålig. Vår resa varar myck et
längre än jag hade tänkt. Änn u har jag int e kommit så långt att jag kan
fara tillbaka till Marten. Ännu har jag det viktigaste av mitt förflutna
kvar att möta.”
Ännu har jag framför mig att möta Elias.
Jag läg ger ifrån mig pennan och låter ögonen vandra ut genom
balkongdörren. Det finns ingenting jag kan göra för att skynda på
processen. Den pågår allr a längst inuti mi g och därför bortom räckhåll
för min klåfingriga planering. Den glider skickli gt undan varje försök
till styrning från min sida.
För ett ögonblick kan jag inbilla mig att j ag vet var jag befinn er
mig och att jag är nära. Nästa ögonblick f örlorar jag alldeles fotfästet.
Det enda jag kan göra är att sim ma med st römmarna.
Jag tal ar med Mart en varje dag nu. Och Erik finns hela tid en vid min
sida. Jag är Gud evigt tacksam för detta barn som gör det möjligt för mig
att leva. Ändå har jag hemlän gtan. Ordet f örvånar mig. Bränns nästan en
aning på tung an. Så ler jag. Det måst e bet yda att jag har ett hem, på
riktigt, och känner mig hemm a någonstans. Där. Med Marten och Erik.
Inte här. Inte i den här staden, på det här hotellet, i den här sm ala
säng en. Inte här. Mitt hjärta kniper i bröst et och jag vill fara tillbaka
över vattnet my cket snart. Jag har två sak er kvar att göra innan jag kan
fara hem. Men innan jag lämnar staden och reser vidare måste j ag ta
avsk ed av Vincent.
”Hem.” Det smakar gott.
149
Elias Bok
Jag sl år numret till vårt hus. Har jag tur har Marten inte hunnit fara iväg
till jobbet. Och jag har tur. ”Mil ò.” En märklig känsl a av lättn ad kittlar i
bröstet. ”Hallå, är det någon där?” Marten s tonläge avsl öjar en vi ss
irritation. Jag tittar på mitt armb andsur och ser att klock an är kvart i sju.
För Marten betyder det att han är senar e än vanligt. Så här dags sitter
han normalt redan i bilen. ”Det är jag.”
”June!” När han säger mitt nam n hör jag uppriktig värme. Mart en är
glad att jag ringer, trots att det kommer at t göra honom ännu senare.
”Jag vill e höra din röst ”, mumlar jag och känner mig barnslig.
”Min röst? June, älskli ng, hur har du det? Jag saknar dig, det vet
du, och jag sak nar Erik också, men särskil t dig. Berätta, vad gör du?”
Jag ber honom prata, hans röst i mitt öra gör att jag inte känn er mig
så långt hemifrån. Marten skratt ar åt det j ag begär av hon om, men han
gör mig till viljes. Han berät tar om ljuset, om herr Albin som stukat sin
fot, om Maria vår ängel.
”Och regn et?”
”Reg net? Vad är det med regnet?”
”Jag m enar att jag saknar dig, huset, allting. Jag saknar till och med
regnet.”
Han är tyst en stund innan han svarar. ”Det regnar nu. Kan du höra
det?” Jag hör hur Mart en öppnar de stora dörrarna ut mot terrassen. Jag
trycker telefonl uren så hårt jag kan mot ör at och kanske, kan ske hör jag
regnet. Faktiskt hör jag det, ett tätt tätt str ilande och emellanåt ett tyngre
droppande när vatten fall er från jalusi erna mot stenarna. Så är Martens
röst tillbaka. ”Jag vill dela regnet med dig, June.”
”Snart. Jag längtar efter dig”, jag tystnar, letar efter orden jag vill
räcka över och Marten väntar till s jag finner dem. ”Jag län gtar hem.”
Vi träffas på kafé Ideon på andra sidan tor get. Jag vill inte åt ervänd a till
huset en gång till. Den plat sen är sorterad och klar, nedpack ad i min
kartong med si denb and. Ju st nu känner jag mig alldeles säker på att jag
aldrig någon sin igen kommer att vilja åt er vända.
När vi stämmer träff och jag föreslår ett kafé verkar Vincent lättad
över att inte behöva ta emot mig i Amand as hu s igen. Min först a reaktion
är att hon är där. Så slår jag ifrån mig tanken som full ständi gt absurd.
Om så vore fallet – än sen ? Våra liv häng er inte ihop i det som är
verkligt nu. Mötespunkten i våra liv blev ett trassligt ny stan som jag
burit omkring på. Och det är därför jag är här, för att reda ut garnet.
150
Elias Bok
”Det vi had e tillsamman s finns int e längre. Det jag har i dag vill du
inte veta något om”, sad e Vincent till mig på stranden. Jag är nyfiken
förstås. Men jag tror honom och tänker int e fråga om han inte välj er att
berätta mer.
”Kafé Ideon?” föreslår jag och Vi ncent härmar avsiktligt min röst
när han svar ar: ”De har vääärldens god ast e morotskaka ... Okej, klockan
elva. Jag har ett annat ärende först.”
Det passar mig bra. Jag hinner packa, och Erik och jag kan checka
ut från hotellet innan vi träffar Vincent. ”Jag tror det går ett tåg vid etttiden”, tänker jag högt.
”Jaha. Vi ses.” Vincent av slutar samtal et i en ovanligt kort ton och
samtal et lämnar mig med en kän sla av att någonting int e alls står rätt till
med honom.
Erik och jag kommer en kvart för tidigt til l kaféet. Skylten är lika
anskrämligt rostig som jag minn s den. Den hänger på trekvart, slarvigt
uppspikad på en träpanel ovanför det stor a fönstret. Kaféet är gammalt
och slitet, rangliga stolar och sneda träbord. Just därför var det här en av
mina favoritplat ser. Ibland när jag körd e fast i arbet et tog jag
översättningen med mig, satt e mig vid ett av fönsterborden och b est ällde
varm choklad. Så kunde jag sitt a i timmar.
Jag välj er ett fönst erbord nu också. Det är nästan tomt på kaféet och
jag får påminna mig om att det är en vanli g vardag, att männi skor arbet ar
vid den här tiden på d agen. ”Norm ala män niskor”, som Marten säg er.
Den stora svarta t avlan ov anför disken av slöjar att menyn är oförändrad
den ock så. De har fortfarand e morotskakan och det vattn as i munnen på
mig. Någon enstaka g ång, när jag hade arbetat riktigt bra med
översättningen och nöjt mig med en kopp te iställ et för choklad en,
unnade jag mig morotskakan.
Stor som en hel måltid. Jag tittar på bak verken bakom glasdi sken.
Storleken är densamm a. Full med russi n och mycket morött er och ett
riktigt tjockt lager gl asyr. Erik pekar på en sockerb ulle och i dag får han
precis vad han vill ha.
Vi sätter oss vid bordet och tittar ut över t orget. En och annan
människa korsar kullerst enarna på väg någonst ans. Ingen ser ut att ha
särskilt bråttom men ing en verkar hell er särskilt intresserad av att
betrakta värl den runtomkring.
”De har värld ens god aste morotskaka”, ler Vincent och j ag reser
mig halvvägs för att krama om honom. Men han glider ned på stolen mitt
emot mig utan att röra vid mig. Däremot l er han och rufsar Erik i håret.
Sockerbull en är redan hal väten, det ligg er socker över hela bordsskivan
och i sockr et trampar dino saurien omkring. Jag blir förvånad men ler jag
också och sj unker tillbaka på min st ol.
151
Elias Bok
”Hur mår Stegosaurus i dag?” frågar Vincent.
”Den är hungrig”, upplyser Erik och trampar med plast djuret i
sockret.
”Akta så den inte äter upp dig.”
Erik ger Vincent en upprörd blick. ”Han äter bara gräs, det sa ju
du!”
”Inte so ckerbull ar?” undrar jag. Erik skakar häftigt på huvudet.
Vincent har rakat sig och satt på sig ett par rena jeans. ”Har du
klippt håret?” Han skakar förvånat på huvudet. ”Det ser ut som du har
hunnit klippa håret sen vi såg s senast.” Hans blick gör mig nervös och
jag fingrar på ljusstaken på bordet.
Vincent skakar på huvudet igen. ”Jag har bara tvättat det”, säger
han utan att ta ögonen från mina, ”det hän der inte så ofta nu för tiden.”
Så står servitrisen vid vårt bord och jag får ingen möjlighet att
fråga varför. ”Två morotskak or, eller hur?” Jag nickar. ”Varm chokl ad
också?” Jag skakar på hu vudet. ”Citronte blir bra, gärna med honung”,
säger jag till servitri sen men tar int e blicken från Vincent s an sikte. Det
är något i hans ansikt suttry ck som jag vet att jag har sett förut men jag
minns inte när. ”Svart kaffe. En kanna.”
Vincent knäpper händerna framför sig p å bordet. Jag fingrar på
stearinet som runnit över kanten på ljusstaken. Plockar bitar av det vit a
och sprätt er ned i askkoppen. Vincent suckar. Jag plock ar ännu en bit
stearin från ljusstaken.
”Du visste red an innan”, säger han plötsli gt. Jag lyfter huvudet och
tittar på honom, frågande. ”Du visste redan innan. Att du skulle få
missf all.” Uttrycket i mitt ansikt e måst e v ara detsamma, jag hör en sorts
irritation i hans rö st nu. ”Minns du inte?”
Jag skakar på huvudet, nej, jag minns inte. Jag vet inte vad Vincent
vill att jag ska minnas. Jag tittar ned på st earinet, bryter loss en st or bit.
”Nej, jag minns inte.”
Vincent tar tag i min hand, lite för hårt, vrider stearinet ur mitt
grepp och spr ätter iväg det över golvet. ”Hur kan du ha glömt bilderna,
de var ju så st arka och l evande? Om du fortfarande, varje dag, tänker på
och lever med det barn som int e ens bl ev ett barn, hur kan du då ha
glömt bilderna?”
Jag hör ilska i hans röst. Minns min egen ilska som skyddade mig
från rädslan. Vad är Vin cent räd d för, nu?
Servitrisen står vid bordet igen och vi lägger båda händerna i knät,
tystnar. Hon st äller var si n enorm morotskaka framför oss, rykande te
och en stor kanna med kaffe till Vi ncent. Otåligt fyller han sin kopp till
bredden, sträcker si g efter sockret och sl äpper ned två st ora bitar. Lika
otåligt rör han med skeden, tar två snabba klunkar.
152
Elias Bok
Jag rör långsamt en hel m atsked honun g i mitt te och tänker, tänker,
tänker. Jag vet inte varför, men det känn s som om det är verkligt vikti gt
att jag minns detta.
”Du minn s verkligen int e?”
Jag skakar på huvudet. ”Hj älp mig, Vincent. Snälla, hjälp mig.”
Vincent dricker en hel kopp kaffe under t ystnad. Jag rör i mitt te.
Erik gör dinosarieljud i sockertramp. Mor otskakan har jag ännu inte rört.
Vincent kräver hela min uppm ärksamhet. Han har någon ting han måste få
säga mig.
”Ska du inte sm aka morot skakan?” säger han, som om han hade läst
insidan av min pann a. Jag kan int e låta bli att le, och lättad tar jag en bit
och stoppar i munnen.
”Mmm ...” Smaken är så ljuvl ig att jag sl uter ögonen. Vincent
skrattar och lite av spänning en försvin ner.
”Du hade di na knäppa bilder som var som drömmar. Och preci s
innan du fick vet a att det var ett missfall . .. blev det en klump ... en grön
klump.” Spänningen är tillbaka, den lägger sig som en tung våt yll efilt
på bordsskivan. Jag suckar. Jag fingrar med servetten i knät. Jag minns.
”Du hade fler a sån a bilder, sa du. På nätt erna. På dagarna. Hur kan du ha
glömt? Jag kommer aldrig att glömm a den bilden du beskrev för mig.
Aldrig.”
”Jag minns”, mumlar jag med blicken i knät. Vincent hör inte vad
jag säg er, han är irriterad nu. Jag kliar mi g i pannan och tvingar mig
själv att möt a hans blick. Inte irriterad, kanske rädd, en sam ? ”Jag minn s.
Jag minns. Jag minn s!” Mina ögon ut an färg hakar i hans smaragd er och
ocean. Jag måste still a havet.
Vincent säger ingenting. Han fyll er på än nu mer kaffe i sin kopp,
rör socker i. Jag pet ar i min morotskaka, stoppar ett russin i munnen. Det
bränner bakom ögonlocken. De där bilder na hade jag stopp at allra längst
in, under, bakom, i min kartong. Farligt gods.
Vincent säger fortfarande ingenting. Han dricker sitt kaffe och
betraktar Erik som är ute på äventyr med den fula plastlek sak en.
Dinosaurien är ju st nu ute i fantasiland et bland krukväxterna i fönstret.
Det sprätt er jord ur krukorna. En helt annan värld än vår.
De där bilderna vill jag inte minnas. Nu ser jag dem igen och för står
att jag måst e minnas också dessa bilder om jag ska ta mig igenom.
”Det hände något i drömmarn a, jag minns det. Eller med bilderna.
Från en dag till en annan drömde jag på et t annat sätt om Elias”, och
Vincent ni ckar åt mig att jag ska fortsätta. ”Bilderna kom till mig när
som hel st på dygnet. Starka levande bilder ...”
153
Elias Bok
”Och bilderna, vilka var det, minns du det nu?” Jag tycker mig höra
en aning sarkasm i hans rö st eller är det något slags bitt erhet? Ingen av
de egenskaperna förknippar jag med Vincent.
Detta är inte Vincent. Det var int e Vincent.
Jag drar efter andan, sedan talar jag fort. ”Först var Elias omgiven
av ett alldel es vitt sken som i sin tur var omslutet av guld. Tror jag. Sen
var hela magen en svullen gen omski nlig b allong och Elias var bara en
grön oformlig klump där inne.” Jag svettas under armarn a och under
näsan. Torkar mig i ansiktet med min kli st riga servett. ”Jag måste tv ätta
händerna.” Jag reser mig klumpigt från bo rdet och flyr in på toaletten.
Jag spolar kallt vatten över händerna en lång stund innan jag sk öljer
av ansi ktet. Mitt hjärt a slår hårt och det bultar i tinningarna. ”En stor
grön klump. Ingen form, ingen form alls”, mumlar jag om och om igen
mellan blåm ålade betongv ägg ar. Hur kan något sakna form? Det finns
ingen spegel på to alett en. Jag är glad at t jag slipp er se hur jag ser ut.
Bordet är tomt när jag komm er tillbaka. En våg av rädsl a reser sig i
mitt inre. Var är Erik? Och Vincent, inte kan han bara ha gått sin v äg?
Dinosaurien står ensam kvar på bordet bland sock ersmul orna.
Paniken rusar från knäna upp i mag en. Så ser jag Erik framme vid
disken. Han pekar på d en ena bakel sen eft er den andra och fråg ar
servitri sen om namn en. Hon svarar tålmodigt.
Jag sätter mig på huk bred vid Erik och försöker del a hans omättlig a
nyfikenhet. Han pekar ivrigt på en rosa m arsipantårta dekorerad med
silverkul or. ”Visst är den fin? Tanten säger att man visst kan äta
silvret”, säger han. Jag lägger armen om ryggen på Erik och drar honom
försiktigt intill mig. Han lägger huvud et mot min axel och tittar upp i
mitt ansikt e. ”Men det skull e inte jag vilj a”, viskar han.
”Inte jag hell er”, visk ar jag tillbaka.
Jag tar Erik vid handen och vi går tillbak a till bordet vid fönstret.
Erik vill sitta i mitt knä. Med var sitt pekf inger drar vi nya sockersti gar
åt dinosaurien. Ju st nu so ver den, säger Erik, men när den vaknar
kommer den att vara j ättegl ad och vilja ut på nya äventyr. Så vi ritar en
karta i sockr et.
Jag tittar mig omkring. Inte kan Vi ncent h a gått sin väg? Utan att
ens säga hej då. Hans k affekopp är inte ur drucken.
Kaféet är fortfarande tomt på gäster sånär som på en finnig student
och två äldre kvi nnor. De sitter all a tre utom hörhåll. Studenten är djupt
försjunken i en tjock bok som han emell anåt gör långsamma
överstrykn ingar i med en neo ngrön filtpen na. Framför sig har han en stor
kanna te och en halväten scones.
154
Elias Bok
Kvinnorna sitter med huvudena ihop och j ag ser på der as
kroppsspråk att de talar förtroligt om något. Den ena kramar si n
kaffekopp mell an händerna medan hon tal ar. Hennes ögon är små och
nötbruna och far nervöst över väninnans ansikte. Den andra stry ker om
och om igen sitt långa burriga hår bakom öronen. Hennes svarta hår är
randigt av lång a silvergrå hårstr ån. Jag kan inte se hen nes ögon.
Vincent kli ver ut genom dörren till herrtoaletten.
”Jag har aldrig glömt det”, säger han innan han är framme vid
bordet. Jag rodnar trot s att jag vet att ingen skulle först å vad han t alar
om även om någon råkade höra orden.
Vincent sätt er sig ned. ”Varj e gång jag tal ar med dig, eller, det gör
jag ju inte. Det räck er med att jag tänker på dig, så kommer den d är
bilden för mina ögon. Din mage, upp svull en och genom skinl ig, med den
där gröna klumpen.”
Jag säger ing enting. Vad ska jag säga? Vi ncent hjäl per mig, jag
minns, jag ser, men jag vet änd å inte hur jag ska använda minnet. Nu
ligger det på ytan, igen.
Vad i hela världen ska jag göra med det?
”Du visste red an innan, June.” Vincent fångar mitt sockriga
pekfinger i sin ena hand, drar i det. ”Du visst e redan.” Jag nickar.
”Varför var det då så svårt att acceptera att du hade förlorat
barnet?” Jag förstår inte vad Vin cent fråg ar mig. Han tittar på mig,
väntar på mina ord som tar alldel es för lång tid på sig.
”Jag vet inte! Hur sk a jag kunna veta det ? Tror du jag valde att inte
förstå, att inte accept era?” Jag sliter åt mi g mitt pekfinger, arg.
Jag håll er mig i Erik. Jag håller mig i det levande barnet och hoppas
förtvivlat hitta kraften att jag kan släppa taget om det andr a. Erik säger
ingenting men jag känn er att han tittar med stora ögon på Vincent. Hur
mycket kan ett barn förstå?
Vincent skakar på huvudet. Hans röst blir mjukare.
”Det är så svårt att först å, bara. Så motsägelsefullt, på sätt och vis.
Du visste redan att livet som fanns inuti d ig dog, du visst e när det do g,
och ändå var du den si sta av oss all a att accept era, erkänna, att det livet
inte längre fann s. Varför var det så svårt att släppa t aget?”
Jag har ing a svar, inte Vincent hell er. Vi tycks int e heller ha fler
frågor till varandra, eller så orkar vi inte ställa dem. Så vi sitter tyst a en
stund. Först till sammans, sedan glider vi långsamt ifrån varandra. Nästan
omärkligt.
”När går ditt tåg?” Jag tittar på klockan och inser att vi komm er att
missa tåget, Erik och jag.
155
Elias Bok
Sandra
Mamma kom n är jag ringde, när jag behövde henne. Det är tre år sedan
och jag har inte sett henn e sedan dess. Hon kom och i samma stund
ångrade jag mig. Jag har fortfarande dålig t samvet e för det. För vad? Att
jag trodde att jag vill e ha hennes om sorg och inte kund e ta emot den?
Kanske.
Det är ännu längr e sedan Sandra och jag t räffades. Jag minns inte
när. Sandra har aldrig träffat Erik. Inte ens till dopet kom hon.
Dopet var min egen angel ägen het intal ade jag mig. Men det var det
egentligen inte all s. Hel st hade jag velat att vi inte hade haft någ ot dop
alls, men det hade Marten aldrig accepterat.
När vi nu står utanför dörren till huset mi nns jag hur jag packade
min väska och lämn ade dem båda, utan att ens säga hej till Sandr a. ”Kom
inte hit och förstör, June”, var det si sta jag hörde min syster säga till
mig. Mamma st od på trappan och grät, tyst. Sandra var någon
annanstans.
Sandra är alltid någon annanst ans. I förhållande till var jag befi nner
mig. Inte förrän nu, med Martens ögo n, ser jag att människor har andra
platser som kräver der as uppm ärksamhet. Andra plat ser än de jag ser. Jag
har aldrig sett Sandras. Hon har aldrig ber ättat och jag h ar aldrig frågat
henne.
Jag undrar om hon skulle berätta om jag f rågade.
Nu står jag framför dörren igen, tillsammans med Erik. Mina
handflator är kall a och fuktiga. Varj e gån g har jag kommit oanmäl d. Den
här gången ringd e jag från st ationen. Sandra svarad e, visst fick vi
komma ”men mam ma är inte hemm a”, och jag kunde inte säga at t det inte
var mamma jag ville träffa ut an henne. Jag kunde inte höra någon
entusi asm i hennes röst. Det gör mig nervös. Väskan st år på trappan vid
mina fötter. Erik sitter på min höft. Han är trött efter tågresan men
klagar inte. Inte en enda gång har han gnällt. Som om han visste att jag
behöver honom, att jag inte skulle kunna göra resan p å egen hand. Att
han måst e vara mitt st öd och mitt mod.
Erik vet att vi ska häl sa på mormor och m oster Sandra. Han vet inte
vilka de är, men nu vet han att de finns och att vi ska häl sa på d em. Jag
har aldrig talat med Erik om mormor och moster Sandr a. På tåget vald e
jag orden med om sorg när jag berät tade. Att vi skulle hälsa på där jag
bodde med min mamm a och min syster. F ör länge sedan, när jag var
liten. Jag vet int e om han förstår, men det verkar som om han ser fram
emot ävent yret.
156
Elias Bok
Jag lutar huvudet bakåt. Solen håll er preci s på att gå ned bakom
huset och det brinnande sm ekande ljuset sprider ett visst lugn inuti mig.
Jag trycker långsamt på ringklockan.
Sandra öppnar om edelbart. Hon öppnar dö rren så fort att jag får en
känsl a av att hon har stått bako m den och väntat. ”June, vilken
överrask ning – och”, hon drar efter andan, ”Erik, du måste vara Erik,
eller hur?” säger hon med m ammas röst och mammas leende, och j ag
börjar gråta. ”Kom in, stå inte där, June.” Sandras vänliga hand är varm
mot min arm och jag låter mig fösas in i h allen. Hon sträcker si g efter
min väska och st äller ned den på golvet under hatthyll an.
Så står vi där mitt emot varandra i den sm ala hallen. Vi står så
länge, utan att säga ett enda ord. Mina tysta tårar torkar bort och huden
på kinderna stramar en aning. Sandra vrider sina händer i samm a sorts
knutar som mamm a. Jag undr ar om jag, liksom min tvillingsy ster, bär på
alla dessa omedvetna repet itioner. Mart en skulle inte veta, han känn er
inte min mamma. Vet inte hur hon brukar röra sig, tala, skratt a, le och
gråta. Jag vet, min kropp vet. Preci s som Sandras.
”Var är hon?” frågar jag slutli gen.
”Jag skjut sad e henn e till sjukhuset i går morse. De säger att jag int e
ska oroa mig, men det är tredj e gången på en månad och frågar du mig
tvivlar jag inte.” Jag ryggar för orden som forsar ur henne i en vild dans.
Oombedd a.
”Är mamma på sjukhu s?”
Sandra slut ar vrida händerna i mammas kn utar och tar mig i handen.
”Kom, jag har sat t på te”, säger hon med sin lärarinneröst och jag följer
henne lydig t ut i köket. ”Och vad vill du dricka, Erik? Hallonsaft?” Hon
parkerar mig på en st ol. Erik sitter i mitt knä. Han vägrar lämn a mig,
trycker sig tätt intil l mig som om han kan känna min skörhet. Min syst er
häller upp te i två muggar och hallonsaft i ett blått glas till Erik. Under
tiden hon gör detta säg er hon ingenting. Så sjunker hon ned på st olen
mitt emot mig. Ögonen fastnar i Eriks och hon ler frånvarande. Inlärt,
tänker jag och skäm s över min el akhet.
”Mamm a är riktigt dålig. Jag tror inte hon kommer att leva särskilt
länge till.”
157
Elias Bok
Nyheten överrumplar mig och jag låter fingret glida fram och
tillbaka i mönstret på vaxduken, en di straktion. Erik leker med min ena
örsnibb. Det susar i öronen och jag vet int e alls vad j ag ska säga. Vi
sitter tysta en st und. Jag v et inte om jag ri ktigt tror på det jag nyss hört.
När jag lyfter på huvud et och tittar på Sandra fortsätter hon tal a. ”Du vet
hur mamma är, hon säger al drig något, klagar aldrig. Hon har haft
magsm ärtor i olika omgång ar det senaste halvåret. Jag tror hon har haft
ont mycket län gre än så. De trodde länge att det var en sort s tarmvred,
men de hittar ingenting.” Plötsligt går Sandras röst upp i fal sett.
”Tarmvred, skit snack”, säg er hon med gäl l röst och jag ser förvånat på
min syst er.
Såvitt jag kan minnas brukar hon aldrig höja rösten. Sandr a ser
varken Eriks ell er mina tefat sögon.
”Tarmvred, jag tror det är cancer, en stor, äcklig tumör mitt i
magen”, säger hon upprört.
”Sssch”, försö ker jag och lägger min hand ovanpå hennes. Ilsket
drar hon undan sin hand och reser sig up p.
”June, hon kommer att dö.” Sandra spottar orden ur sig, mot mig,
mot världen. Bak om ilskan ser jag rädslan och ju mer av den hon visar
mig, desto lugnare blir jag.
Kanske för att jag har Erik i knät, nära mitt hjärta. Det känns som
om jag håller fram händerna för att hon ska lägga si n rädsl a hos mig.
”Det kan vi int e veta. Varför tror du det är cancer?” Jag komm er att
tänka på brevet jag fick ifrån mamm a när Lillebror skulle döpas. Hon
skrev om en nam nlös ”värk som läkarna äntligen bestämt sig för att ta på
allvar”. Det är mer än tre år sedan. Jag undrar om det är samma värk nu,
men jag vågar inte fråga Sandra. Hennes blick är fientlig men myck et
tunn. Hon väjer undan.
”Och hur kommer det sig att du plöt sligt d yker upp? Nu? Efter ...
efter hur många år?”
”Erik har fyllt tre. Det är mer än sju år sen jag var hemma si st”,
svarar jag.
”Varför kommer du tillbaka denna gång?”
Jag sväljer flera gånger för att finna de nya orden, min egen
uppriktighet. ”Ut an av sikt, med alla frågor, men kanske mest med en
längtan att för stå”, säger jag utan att jag riktigt vet hur jag bär mig åt.
Sandras ansik te skift ar och hennes stora ögon ber mig förklara vad jag
egentligen menar.
”Jag m åst e göra det förflutna tydligt, därf ör reser jag tillbaka, med
minnet. Och med Erik”, säger jag och stryker barnet över kind en. ”Du är
den enda syster jag har. Jag måste för stå, åtminst one lite mer.”
158
Elias Bok
Plötsligt skrattar Sandr a, ett högt och klar t klingande skratt. Det är
mycket länge sedan jag hörd e min sy ster skratta på det vi set.
”Sist du var här st örtade du ut ur köket och fräste att du minsann
inte hade bett mig ta hand om dig”, säger hon och sätter sig mitt emot
mig igen. Jag nickar. Jag minns och det gör ont. Men hon har rätt. ”Och
jag skrek tillb aka att du int e kunde dyka upp och bara förstör a, och det
var väl inte sär skilt snällt det heller.”
Sandra lägger sin hand ovanpå min. ”Ska vi åka upp till mamma?”
Jag nickar och när vi reser oss från bordet går jag fram till min syster
och ger henne en stor kram. Hon håll er hårt i mig.
Jag kan int e minnas när jag si st kram ade Sandra.
Sandra kör samm a gamla bil, en lju sgrön l iten Mazda, som hon h ar kört
de sen ast e femton åren. Smidigt backar hon ur det trånga garaget och upp
på vägen. Und er större del en av färden till sjukhuset sitt er vi tysta.
Solen har gått ned o ch jag ser hur tunga moln sveper in över den mörka
himlen.
Jag känner mig avdomnad. Det känns inte verkligt att det är mamm a
vi är på väg till. Jag möter henne alltid hemma i huset. Jag har aldrig
hälsat på min mamma någon annanst ans. Att se henne hör ihop med den
lilla trädgården, trappan, den trånga hallen och lukten av barn dom. Det
känns konsti gt att Erik hälsar på sin morm or första gången på ett
sjukhu s. Att han inte, som j ag, får möta henne där hon egentligen hör
hemma.
Så blir det inte för Erik. För Erik blir allting annorlunda. Och jag
hör Martens ord igen: ”Erik är en helt egen person, Jun e.” Mitt minn e är
inte Eriks minne. Mitt sökand e inte hans. Hans resa komm er inte bara att
se annorl unda ut än min. Den är en helt annan resa. Kansk e är det nu jag
förstår att Erik inte längre är en förlängni ng av mig. Utan en helt eg en
person.
Jag lyfter Erik ur bilen och pekar upp mot sjukhuset. ”Här bor man
när man är sjuk”, förklarar jag. ”Mormor bor här nu eftersom hon inte
mår riktigt bra.” Erik nickar men säger ingenting. Jag undrar om han är
rädd. Allting måst e vara så främmande för honom.
När vi kliver in genom sj ukhusporten griper jag tag i Sandras hand
och vi håller hårt i varandr a hela vägen upp till avdelning en där mamma
ligger.
Mamma lig ger i sängen närmast fönstr et. Det enda jag ser är hennes
hår som sti cker upp ovanför lakanet. Det har blivit alldel es vitt. Det
skimrande vita håret på hennes huvu d står i en skarp kontrast till allt det
andra matta, st umma i rummet.
159
Elias Bok
”Kom, vi väcker henne till sammans”, visk ar Sandra i mitt öra och
smyger förbi mig fram till sängen vid fönstret. Jag följer efter henn e,
hindrar henne med handen. Bara ett ögonblick till. Jag försöker bevara
bilden av mamm a som hon ser ut just i det ta ögonblick: slutna ögon,
håret som skimrar och glänser som ängl avingar mot kudden.
Mamma öppnar ögon en i samm a ögonblick Sandra snuddar vid
hennes kind. Kanske har hon varit vaken h ela tiden. Kan ske v et hon att
jag betrakt ar henne och att jag redan h ar gömt en bild under huden, så att
jag ska minn as. Mammor vet alltid allting om en. Men hon kan inte få
mig att lämna tillbaka bilden och plöt sligt får jag dåligt samvete, som
om jag skull e ha stulit o ch gömt den undan hennes blick.
Hon ler mot Sandra och Sandra ler tillbaka. Tyst sträcker hon sig
efter sin ena dot ters h and och ett styng av svartsj uka sk juter upp i
huvudet. Kont akten mell an mamm a och m in tvillingsy ster är kärl ek.
Ordlös och varm fyller den luften so m också jag andas.
Mamma följ er Sandras blick och hennes ögon fångar mig, där jag
står vid fotänd an av sängen.
Mamma är vacker. Till och med i det här grå stillastående rummet.
Hennes ögon har samma lju sa men ändå dj upt blåa färg med en mörkar e
stjärna kring pu pillen. Bli cken är varm och klar.
Jag håll er hårt om Erik. Det känns som om jag skulle trilla omkull
om jag släpp te taget om det levande barnet.
”Hej, mamma.”
Hon släpper Sandra och sträcker hand en mot mig: ”June, kom du
också”, viskar hon och jag vet int e om det är en fråga eller en önsk an.
Jag tar ett st eg närmar e ändå. Når hennes hand, den nästan
försvinner i min. Så tunn. Försiktigt stryker jag ovan sidan, ett
finmaskigt nät av blå ådror, ett mön ster av bruna fläckar. I den andra
handen har de fäst en kanyl.
Jag tror att det är i den stunden jag förstår att min mamma är
gammal.
Erik trycker sig först mot mig och tittar envist bort från mamma. En
gammal främmande männi ska i ett stillast ående rum. ”Kom du också,
Erik”, säger mamma med sin mjuka röst som doftar torkat gräs och
sommarvärme. Jag sätter mig på sängk ant en och tar Eriks hand i min, så
lägger jag hans varm a i hennes tunna. Då ler hon mot oss och Erik säger:
”Du är min mormor.”
”När blev hon vithårig?” frågar jag så fort dörren till salen gåt t igen
bakom oss. Sandra rycker på axlarna, hon minns inte. Jag envi sas, det är
klart att hon måst e minnas. Vi tränger oss in i hissen till samm ans med en
tom säng och två sjukskö terskor.
160
Elias Bok
”Det är inte som i böckerna”, suckar Sandra, ”att hon vaknad e en
morgon och var vithårig.” Ho n undviker att se på mig. Jag ser att
sköter skorna l er och jag känn er mig enfal dig.
På väg över parkeringspl atsen st annar San dra plötsligt och vänder
sig mot mig. Hon fingrar på bilnycklarna och lyckas på något sät t röra
händerna i mammas knutar, igen, trots nycklarna. ”June”, säger hon och
suck ar, ”du har inte varit hemm a på alla d essa år.”
”Sju”, fyller jag hjälp samt i.
Ännu en su ck. ”Sju år har du varit borta. Inte ett brev, inte ett
telefonsamtal.”
”Dopet ”, påminner jag henne.
Sandra skakar bara på hu vudet. ”På sju år har du inte varit med
mamma, inte sett skiftnin garna, alla d e sm å små nästan osynliga
skiftningarna.”
Jag sväljer bort en klum p av oro som ilar upp och ned i hal sen. Jag
förstår mig inte på min tvillingsy ster. Har aldrig gjort. Därför har jag
inte heller någon aning om vad hon komm er att säga h ärnäst. Det är det
som gör mig orolig.
”Oavsett vad läkarna säger, oavsett om det är tarmvred, cancer ell er
något ann at.” Sandra ty stnar och stryker en hårlock ur pannan. ”Mamm a
är gammal, June. Jag vet inte hur my cket l ängre hon orkar.” Då ser jag
hur trött min syster är, mörka öar breder ut sig under henn es ög on,
blicken är matt och undvikande. Försikti gt, tafatt stryker jag henne över
armen. För en kort sekund tycker jag att h on ler mot mig, min syster, så
slock nar hennes ansikt e igen och hon fort sätter över parkering splat sen.
Jag sväljer bort ännu en klump av oro i halsen. Samma klum p.
Samma oro. Erik och jag följer efter min syster till bilen. Båda mina
fötter svävar någon millimet er ovanför marken, utan kontakt med den
verklighet som pågår.
Vi kör en sväng g enom skogen på vägen hem. Det är Sandras id é
och den gör mig glad. Jag har inte varit här uppe sedan vi gick i skol an.
”Länge sen”, skr attar Sandra när jag frågar om hon minns när det var. Vi
stann ar i en liten dunge d är vandring sleden börjar. Sandra slår av motorn
men vi blir sittande i bilen, tillsamm an s. Jag känner mig nära h enne nu,
hon har mer att berätta. Hon vet så mycket mer om det liv som är vårt.
När jag farit vidare till nya pl atser i jakt på erfarenhet, har hon st annat
och saml at ihop kun skapen här.
Nu undrar jag om vi någonsin kan dela med varandra.
161
Elias Bok
På kvällen sitter jag i sängen i mitt gaml a flickrum. Erik sover redan,
hoprullad uppe vid huvudkudden. Säng en är smal och rymmer egentligen
inte oss båda tv å, men jag kan inte tänka mig att sova ensam. Måste ha
Erik bredvid mig. Jag är klarvaken, som om detta nu är för viktigt att
somna ifrån. Som om jag måste håll a mina ögon öppna för det som sker
just nu, här. I min första familj, den jag lämnade, återv ände till och
lämnade igen.
I sekretären hittar jag en gulnad skrivbok, oanvänd. Sidorna lukt ar
fukt och gammalt. Och som vanli gt när mina känslor vill bli ord skriver
jag till Elena.
”Du skrev att jag inte skulle sluta tal a, att det bara gör livet sv årare.
Men jag måste finn a orden innan jag kan t ala med den stora värld en
utanför.
Den stora v ärlden, Elena, den du lever i, den har jag aldrig funnit
vägen till. Eller så har jag int e vågat göra resan. Jag skull e önska att jag
levde ett liv som har betydelse för andra människor. Ja, jag vet vad du
kommer att säga. Jag h ar Erik. Jag är ännu centrum i hans liv. Men jag
har svårt att lev a till och med för mitt eget barn. Det är snarare han som
lever för mig och jag håller mig i honom, krampaktigt.
Sandra och mamm a lever för varandra. Jag ser det. När jag talar
med dem nu känner jag värmen, omsorgen som flödar mellan dem.
Kanske är jag en del av denna världen också. Förmodligen är jag det. Jag
vet bara inte på vilket sätt.
Min värld består av två små värld ar på var sida om vattn et. Det
stora vattn et delar dem, delar mig.”
Telefonen ringer tidigt på morgonen. Tre signal er går fram innan Sandra
lyfter luren. Dörren till hallen är st ängd. Ändå hör jag den formell a
tonen i hennes röst. Det måst e vara från sj ukhuset. Försiktigt sl ingrar jag
mig ur Eriks små armar och kryper ur sän gvärmen.
Min sy ster st år lutad med p annan mot väggen. Ryggen är böjd,
formen är en gammal männ iskas kropp. Böjd under börda, böjd över
sorg. Tysta tårar rinner nedför hennes kinder och droppar på tel efonen.
Jag vag gar henn e försiktigt i famnen. En stund står vi så tillsam man s i
tystnaden innan Sandra str äcker på sig. Sträcker sig ur famntaget, bort
från närheten. I dess st älle det väl bekanta avst åndet mell an oss. Hon
harklar sig och torkar bort tårarna med är men på morgonrocken. Mamm a
måste opereras akut. ”De t ar in henne nu klockan nio, hon har haft dropp
sen midnatt.”
Jag brygger en kanna t e till oss. Vi sjunker ned vid köksbordet och
dricker vårt te under mer ty stnad. Vi skj ut er båda fram axlarn a på samm a
sätt när vi värmer händerna runt vår a koppar.
162
Elias Bok
”Vet de vad det är?”
Sandra skakar på huvudet. ”Vi får komma när vi vill efter klockan
tolv, de lägger henne på enskilt rum efter uppvaket, sa skö tersk an.”
Tio dagar ligger mamma kv ar på sjukh uset. Läkarna har rätt. Det är
tarmvred. De tror först att operationen har gått bra, men så tillst öter
komplikatio ner i vävnader som brister utan anledning, infekti oner i
operation ssåret, en akut penicillinallergi och en försöksperiod m ed annan
antibiotika som känns som en hel evi ghet.
Jag lider med m amma, men hon säger ingenting. Inte en enda gång
kommenter ar hon den medicinsk a processen. Sandra spelar sin
lärarinneroll gentemot läk arna och sköt erskorna. För första gången i mitt
liv är jag henne tacksam för denna roll. Jag mår illa och svett as ym nigt
så fort jag ska ställ a en fråga till per sonal en. För min del räcker det med
ansv aret att byta v attnet i blomvaserna.
Däremot är jag bra på att hålla mamm a i handen, läng e. Jag kan
sitta ab solut stilla vid hennes sida i flera timmar. Sandra ordnar och styr
och ställ er. Erik sitter oftast i mitt knä ell er på stolen vid fön stret. Han
leker med dino sauri en han fått av Vincent . En av sjuksystrarna kommer
ibland med lek saker från barnavd elning en, ett pussel, någr a böcker. Men
Erik ägnar bara en liten st und åt de nya leksakerna, sedan återg år han till
sin dinosaurie av plast. Med den för han l ånga samtal, som om han vet
att ingen av oss vuxna har plat s för någonting annat än v äntan.
Jag kram ar mammas hand och ser på hennes ansikte, hen nes vita
hår. När hon är vaken ser hon preci s ut som hon brukar, bara betydligt
äldre. Ögonen tal ar mjukt med mig när int e rösten gör det. Ögonbry nen
rycker i takt med våra röster när hon lyssnar på oss.
När hon sov er är det en annan m änni ska. Jag har aldrig set t min
mamma sov a förrän nu, här på sjukhu set. Uttrycken är an norlunda,
överrumpland e, snabba. Färgerna dov are och kraftfullare. Jag ser ögonen
spel a bakom de rynkiga ögonlocken och undrar vad hon ser. När hon
vaknar brukar jag fråg a henne vad hon drömmer, men hon säger att ho n
aldrig minns sina drömmar. ”Aldrig?” Det förvånar mig.
”Inte sen pappa lämnade mig, er”, hon tystnar och hennes hand blir
lealö s i min. Så är det som om hon måst e verifiera sanning shalt en i sitt
påst ående. Inte för mig, snarare för sig själv. ”Jag kan int e minnas en
enda dröm jag haft sen Thomas försvann.” Jag sträcker på ryggen för att
möta hennes st adig a röst.
”En dag var han borta ...”
Jag tittar mig hastigt om efter Sandra, vill att hon ska sit ta här med
mig just nu, och lyssna. Och som om vi känner det på oss i samm a
ögonblick, st år min tvilling syst er där i dörren när jag vrider på huvudet.
Vi byter blickar, allvarli ga och mycket nära varandra.
163
Elias Bok
”... och det var som om mina drömmar försvann m ed Thomas.”
Min sy ster s ansikte är sl utet men int e ovänligt när hon sätt er sig
mitt emot mig. Vi sitter så länge, på var si n sida om sängen, och ly ssnar.
I mammas hu s med utsi kt över sjön bodde vi, mamma, jag och Sandra, i
alla år efter det att pap pa försvann. Där bor mamma och Sandra
fortfarande.
”Utsi kten är mitt hus, det är en del av mig”, säger mamm a som om
vi inte skull e ha insett det för länge sedan. ”Thomas hade inga peng ar,
det hade han aldrig, men det kunde jag int e veta då. Det had e nog inte
spel at någon roll ändå, om jag hade vet at det eller inte, jag äl skad e
honom.” Hon lägg er huvudet lit e på sned och minnet spelar i henn es
ögon. ”Men j ag hade sparat lit e, det räckt e till handpenningen. Farbror
Axel gick i borgen, med ett enda uttryckli gt villkor”, hon drar efter
andan, ”borgen gälld e enbart Thomas.” Vi tittar på henne, oförstående
först, så på varandra. Sandra kröker på ögonbrynen på precis samma sätt
som mamma. Jag undrar om jag är samma sorts spegel.
”Thomas bl ev på papperet ensam ägare til l Utsikten.”
Pappa försvann och vi blev kvar. Jag minns inte pappa. Jag undr ar
om jag någonsin saknade honom. Jag kan inte ha varit mer än tre år när
han lämnade oss. Lika gammal som Erik är nu. Vad kommer han att
minnas från den här resan? Vincent. Stranden. Mamma o ch sjukhuset.
Kommer han att minn as någonting all s?
Jag minn s ju inte.
”Thomas bl ev ensam ägare eftersom farbror Axel inte litade på mig.
Enligt banken kun de jag inte behåll a Utsi kten med min inkom st, så
iställ et för att föra över huset på mig, vilket domstol en gett mig lag a rätt
till, sa de upp lånen till omedelbar betalni ng. Löjligt, eller hur?” Mamma
skrattar, ett torrt, knastrigt skratt högt up p i halsen. Jag skratt ar inte.
Sandra skrat tar inte hell er.
”Och farbror Axel ”, jag har aldrig hört mamma tala om honom på
något annat sätt, ”farbror Axel, ja”, hon suckar och sluter ögonen för ett
ögonblick. Jag får en kän sla av att hans svek lever mer i mamma än
pappas svek. ”Av banken fick jag vet a att han vägrat föra över sitt
borgensåtag ande på mig. Både Thomas och farbror Axel har åtminsto ne
varit konsekvent a. Inte en enda gång sv ar ade Thomas på alla de brev jag
och min advok at ski ckade. Det var formel la brev, personliga brev,
gråtmilda, förtvivlad e brev. Ingenting, bar a tystnad.”
Jag vill inte v eta mer om pappa. Jag bevar ar hellre minnet av honom
långt inne i min mörka garderob. Utan sidenband.
164
Elias Bok
”Och jag vi sste att han levde. Han skrev u nder skil smässan här i
stan. Dokum entet är dat erat med både plat s och dag. Men när det kom till
Utsikt en rörde han inte ett finger.”
Sandra tänker annorlunda, det vet jag. Hon har försökt ta reda på
var han finns, men utan att lyckas. Hon påstod att hon int e kunde bli en
hel männi ska utan någon form av kontakt med honom. Hon behövde si n
far för att veta vem hon var.
Mamma berättar inte mer än så. Jag vet bara halva sanningen. Hur
mycket Sandr a vet har jag ingen aning om .
Sandra kör oss till skogen på vägen hem. Det är Sandras idé också denna
gång och jag k änner mig glad över att inte behöva åk a tillbaka till
Utsikt en riktigt än. Dessut om behöver Erik röra sig utanför sjukhusets
stumma väggar. Vi stannar vid samma lill a dunge, den där
vandring sleden börjar. Sandra sl år av mot orn och vi kliver ur bilen.
Och Erik springer rakt ut i skogen. Han fyller sina lung or med den
friska luften och in diantjut en rullar över mossan. I handen håll er han
dinosaurien, den flyger högt bl and träden.
Luften är tung av annalkande reg n. Jag håller handflatorn a mot
himlen och förvänt ar mig näst an att känna regndroppar falla mot huden.
Men det gör de int e. Inte än.
Liksom förra gången vi var här, känner jag mig nära Sandra nu. Hon
har så myck et mer att berätt a. Ändå måste jag ge mig av.
”Titta mamma, den flyger!” Erik har vänt och kommer springande
emot oss. Jag sätter mig på huk o ch öppnar armarna för mitt barn. Han
kast ar sig i famnen på mig, kind erna är rosiga och ögonen spel ar av
frihet.
”Såg du, mamma, såg du?”
Jag kysser honom på kinden och stry ker en hårlock ur pannan. ”Jag
såg, Erik, den flög verkligen.”
Det är dags för Erik och mig att fortsätt a vår resa. Så att vi kan fara
tillbaka – hem.
När vi sätter oss i bilen igen betraktar jag min syster från si dan.
Hon har en vacker profil. Rena drag, en rak näsa med små och alldel es
perfekt formade näsborrar, markerade läppar. Ser jag ut som hon?
Hennes ögon är himmel sbl å. Inte som mina, i en färg som inte finns. Och
jag undrar om vi någon sin kan d ela med varandra. Sandra och jag.
165
Elias Bok
Kyrkan
Jag ber Sandr a släppa av o ss utanför den l illa kyrkan. ”Är det säkert att
det är okej?” Min syster ni ckar, ändå tänker jag att det förmodligen är
fel av mig att låta henne köra hem ensam. ”Vi promener ar resten av
vägen.” Min syster nickar igen. Av någon anledning känns det
nödvändi gt att besöka kyrkan just nu.
Så lutar sig Sandra över sät et och tar tag i bildörren. ”Iväg med er
nu”, säger hon med sin lärarin neröst. Vänl igt, men bestämt.
Jag skyndar mig att slå igen dörren när jag inser att jag står och
drömmer. Min syster vill åka och jag kän ner plötsligt att hon faktiskt
inte bryr sig om vad jag väl jer att göra.
För första gången gör det ont. Hastigt lyft er jag ena handen och
vinkar mot bakrutan. Jag vill att hon ska bry sig om. Känsl an är gammal,
känsl an är barnet s. Vi har för länge sedan passerat punkten när det ännu
var möjligt att ge just det till varandra. Känsl an av att vara del av ett och
samma, viljan att höra ihop.
Armen sjun ker och hänger livlös vi d min sida. Måst e se skillnaden,
intalar jag mig, att det är positivt att hon l åter mig göra som jag vill. För
barnet, det ytter sta avvi san det. För en vuxen männi ska, friheten att v ara
sig sj älv. Jag känner mig så erbarmligt o- vuxen bara, och undrar när jag
kommer att växa i mig sj älv. Om jag någonsin lyck as med konst stycket
att bli vuxen världen.
Jag lyfter upp Erik i famnen. Han är trött och lägger pannan mot
min hals. Hans ena h and leker i mitt hår.
Kyrkgrinden gni sslar när jag sk juter den i nåt.
Vi är ensamm a på kyrkogården. Förstås. Vem utom en sådan som
jag skull e få för sig att besöka den här platsen en grå, blöt
torsdag seft ermiddag ? Jag v änder ansikt et mot himlen och regndropparna
faller mjukt mot huden.
Sandra och jag konfirmerades i den här kyrkan. Mamma var så stolt
och strål ade ikapp med maj solen. Vår konfirmation var den end a högtid
mamma tillät farbror Axel att närvara vid. Han hade den go da sm aken att
komma en sam. Dam säll skapet lämnade han hemma och jag såg hur
mamma drog en suck av lätt nad, fast hon t rodde att ingen lade märke till
det. Det var vack ert. Jag st ammade, kunde inte minnas min text. Prästen
hjälpte mig på traven. Han sl äppte mig int e med blicken, läste d e första
orden tills jag fick fatt i dem. Så rörde han på läpparna, tydligt, gen om
hela strofen. Sandra mindes, förstås. Hon skulle säk ert ha kunnat ange
varje kommat ecken, i både sin eg en text o ch min.
Porten är låst. Låset är rostigt och gni sslar när jag vrider det fram
och tillbaka. Nu regnar det ordentli gt. Regnet susar som mu sik i öronen.
166
Elias Bok
Jag går ett varv runt kyrkan. Så ännu ett. Då får jag syn på en böjd
figur nere vid rododendronbuskarna som med upprepade metodi ska drag
räfsar undan lö v med en lång kratt a. Jag g år närmare. Han märker inte
mig och Erik förrän vi står bara någon meter ifrån honom. Då rätar han
långsamt på ryggen.
”Det kommer int e många hit längre”, uppl yser han. Kanske är det
därför han ler så vänli gt mot mig. ”Vill du in i kyrkan?” undrar han så
och jag nickar.
Mer säger vi inte till varandr a. Långsamt ställer han ifrån sig
krattan mot det lilla redskapsskjul et. Långsamt går han före mig upp till
kyrkporten, öppnar den o ch nickar åt mig att stiga in.
Jag låt er Erik lägga några mynt i den svar ta plåtlådan och plocka tre
ljus ur ask en bredvid. Vi tänder dem tillsammans. Eriks lilla hand i min.
Tre ljus.
Det första för mamma, Sandra, farbror Axel och papp a. Ja, han
också. Försoning. Med min första familj. Den jag överg av preci s som
pappa övergav oss. För första gången känner jag mig tack sam över att
ingen av dem har fördömt mig för att jag gav mig av. Varken mamm a,
Sandra eller farbror Axel. Kanske är det första gån gen jag först år att de
låtit mig vara preci s den jag var, den jag är. Och alltid låtit mig komma
tillbaka. Det rispar i hjärtat. Någon gång vill jag kunna ge tillbaka av
den kärlek de givit mig.
Det andra lju set för Mart en och Erik. I kärlek och förståelse. Så jag
sakn ar Marten nu, intensivt. Honom jag lever med och inte kan, inte får
– inte vill – överge. Min plat s är med Mar ten och Erik, och jag undrar
igen vad jag gör här, så l ångt borta. Nu vi ll jag återvända och den ny a
längtan gör inte ont.
Jag känner mig bara glad.
Det tredje ljuset är min bön till Elias. Elias är Vincent och jag.
Elias är tiden vi had e tillsammans. Elias är symbolen för vår omöjliga
längtan. Kort, intensiv, passionerad. Kort, sårig och fylld av besvikelser.
Elias öppna ansikte, han s gröna ögon där j ag alltid ser vår längtan, min
och Vincents. Den hi storia h an berätt ar är historien om mig och Vin cent.
Ingen annan förstår den, den har inga ord. Vår ofullbordade längtan fick
aldrig något språk. Jag måst e släppa Elias fri. Jag måste söka upp Elias
så att jag kan släppa honom fri.
På natten drömmer jag om kyrkan. Bilderna är så tydliga att jag vakn ar,
öppnar ögonen och ser mig omkring i mitt sovande flickrum. I drömmen
går jag genom flera dörrar. Jag l åser varje dörr som om jag måste
förvissa mig om att jag lämnar något bako m mig, söker vidare, innanför
nya dörrar, som jag st änger och låser bakom mig.
167
Elias Bok
Jag möter Vincent. Han står på st entrappan framför kyrkan, som i
drömmen är betydligt större. Vincent ler mot mig. Jag har inte sett
honom komma någonst ans ifrån, plötsligt står han bar a där framför mig
och ler. Trots att han ler blir jag först rädd. Han har en grön halsduk runt
halsen och jag drar i den, jag in ser att jag drar alldeles för hårt och
släpp er hasti gt taget. Så går vi tillsamman s uppför trappan in i kyrkan
som är stor som en katedr al. Vi håller var andra i handen. Överallt
marmor, sten och enorm a valv över vår a huvuden. Jag fylls av ödmjukhet
inför storheten i allt vi om slut s av. En evighet bortom det som är möjligt
för oss männi skor att påverka.
Överallt i katedralen hänger vita kor s. Vitheten lyser och först ärker
känsl an av renh et, klarhet. Korsen framträder som livet s alla
upplevel ser, både smärt samm a och underb ara. Först nu kan jag se deras
verkliga bet ydel se. Mina tankar kän ns tydligare, korsen som sym boler
för Livet – det som är långt större än mitt eget.
Jag kan int e somna om. Jag kliver ur sängen och st äller mig vid fönstret.
Försiktigt öppn ar jag mitt rum mot natten och andas in den kal la luften.
Det har slut at regna. Jag njuter av tystnaden utanför.
Min resa varar mycket längre än jag hade tänkt. Ännu har jag inte
kommit dithän att jag kan fara tillbak a till Marten. Ännu har jag det
viktigaste mötet framför mig.
För ett ögonblick inbill ar jag mig att jag v et var jag befinner mig
och att jag är nära. Nästa ögo nblick förlor ar jag fotfästet. Det enda jag
kan göra är att vänt a in mig själv. Och det jag måste vänta in pågår allra
längst inuti mig, utom räckhåll för mina otåliga tank ar.
För varje dag blir det allt viktigare för mig att tala med Marten. Både
Erik och jag har hemlängt an. Jag ser Eriks helängtan i ögonen. Den
bruna färgen är annorlunda, mattare och full av frågor. Min ligger
alldeles under hjärtat och väntar. Ordet förvånar mig fortfarande. Det
måste betyda att huset utanför den lilla st aden verkligen är mitt hem,
platsen där jag känner mig hemma. Där. Med dem.
Inte här. Inte i den här staden, i mammas hus, i mitt sovande
flickrum. Jag vill fara tillbaka över vatt net mycket sn art. Men jag har en
sak kvar att gör a innan jag k an fara hem.
”Hem.” Det smakar gott.
168
Elias Bok
Ön
Sandra vägrar följa med oss till ön. Trots att farbror Axel är död visar
Sandra ingen ansats till försoning. ”Inte ens till han s minne?” undrar jag.
Hon skakar på huvudet och kniper ihop munnen.
Så olika tvilling ar kan vara. Min syst er håller fast vid sin a
principer. Jag d äremot har hel a mitt liv saknat princip er att hålla fast
vid. Ibland har jag sökt n ågon enstaka princip, men bara halvhjärtat.
Mina tankar går alltid på nya upptäcktsf ärder, långt bort från
uthålligheten som behöv s för att finna och fatta tag i några princip er.
Så känner jag mig också som ett rö för vinden. Det gör säkert aldrig
Sandra. Hon står stadigt i foträta skor på j orden.
Mamma tyckte aldri g om farbror Axel. Alkoholiserade män var
pateti ska småpojkar i hennes ögon. Det var väl hennes erfarenhet. Sandr a
tyckte tydlig en inte heller om farbror Axel, förmodligen av samm a
anlednin g.
”Men han äl skad e. Sandra, såg du aldrig d et?” Mi n syster skakar
bara på huvud et när jag försöker förklara. Hon vill inte veta hur han
brann och äl skad e, att det var därför jag var så fäst vid honom. Han
drack sin gin och tonic för att orka se och ändå fortsätt a älska.
”Det finn s så få männi skor som vågar, Sandra”, vädjar jag, men hon
vill inte lyssna.
Så vi åker ensamma till ön, Erik och jag. Vi får låna hennes
ljusgröna Mazda. Sandra säger att hon lik a gärna kan cy kla upp till
sjukhu set, hon behöver motionen. Jag tar emot nyckelknipp an utan att
nämna att jag aldrig kör bil. Körkortet använder jag bar a när jag
legitimerar mig på po sten n ere i den lilla stad en. Det händ er några få
gånger varje säsong, att Marten ber mig hämta ett paket eller att jag
best ällt en bok.
Det blåser hårt när jag kör över bron till ön. Det är en hög brant bro, i en
smal el egant stålkonstrukti on. Bilen krän ger i kastvindarna och det sug er
till i magen. Erik sitter i baksät et med näsan tryckt mot rutan och
dinosaurien i ena handen. När bilen kränger till gör han små puffljud.
Jag tror att han är lite rädd.
169
Elias Bok
De begravde honom i alla fall här ute. Det måste ha varit svårt för
mamma att ordna allt ing. Hon tyckt e aldri g om farbror Axel livs levande,
”men det fann s ingen annan”, som Sandra sade när jag frågade. Av
samma anledni ng ärvde mamm a huset på ön. Sandra tycker att det var
cyniskt av farbror Axel att lämna sitt eg et älskad e hus i mamm as vård
när han inte litad e på att hon skulle klar a Utsikt en. Men jag väljer att se
det som ett slags försoning i bri st på andr a sätt. Människor kan väl
förändras? Bli bättre människor rentav. Kansk e är jag bara naiv. Mamma
åkte ensam. Sandra vägrade följa m ed till ön då också. Hon minns int e
när hon var här sist o ch hon vill inte heller komma ihåg vare si g ön,
huset ell er loven. Och allr a minst vill hon minnas farbror Axel. Jag
förstår mig inte på henne.
Han var den enda av pappas släkti ngar jag behöll kontakt en med.
När jag lämnade mamma o ch Sandra för sj u år sedan gl ed också farbror
Axel ut ur mitt liv. Riktigt varför vet jag i nte. Han hade al ltid ett gott
öga till mig, och jag till honom.
Från bron är det inte långt kvar till det gamla huset. Jag kör
långsamt upp mot hu set läng s den smala, guppiga gru svägen. Erik slår
näsan mot glaset och börjar gråt a. Han är trött och vet inte vart vi är på
väg. Jag st annar bilen mitt på väg en och l yfter fram honom i mitt knä.
Den lilla kroppen kryper ihop i min famn och Erik lägger kinden mot
mitt ena bröst. Jag är en urusel ciceron. Jag förstår mig inte på barn
heller. Tänker jag och kysser mitt barn på pannan. Jag m åst e lära mig
förstå honom. Han är mitt ansvar.
Ansvar tänker jag. Sist a biten kör jag med Erik mellan ratten och
brösten. Han v ägrar att flytta si g och jag vill hellre ha honom n ära nu.
Jag parkerar bilen ett stycke från huset. Jag vill komma gåend e den
sist a biten, som jag alltid gör. Erik sitter motvilligt på min höft, han
behöver var a närmare än så förstår jag när hans lilla hand kramar min
bröstvårt a. Det suger till i underlivet.
Det tomma huset är sig al ldeles likt. Det l igger halvvägs upp i
sluttningen, gömt bakom en liten dung e av barrträd. Om man inte vet att
huset finns där, finner man det inte. När j ag kliver runt huset kommer
minnet tillbak a till mig med en kraft som gör mig andlös. Jag kippar
efter andan och sätt er mig ned på en sten i nvid stuprännan med Erik i
famnen.
Minnet h ar så många trådar och det snurrar i huvudet när jag
försöker följa dem. Spåren är så många. En del är djupa, andra bara snitt
på ytan.
170
Elias Bok
Sandra och jag tillbri ngade näst an alla so mrar och lov hos farbror
Axel så l änge vi gick i skolan. Om han int e drack för mycket, vill säga.
Mamma vill e ogärna l ämna oss ensamm a med farbror Axel, men ibland
var hon ändå tvungen att åka tillbaka till staden för att jobba. Försörj a
oss döt trar.
Jag tillbring ade nästan en hel månad här i väntan på Elias. Ingen
annanstans fann jag ro att sitta ned o ch vänta, jag letade efter platsen
som skul le ge mig leendet på läpparna till baka. Så förtvivlat jag sökte.
Nu tror jag inte längre att det går att söka upp, leendet. Jag tror att det
kommer till en när man minst anar det.
”Nyckeln ligger på d et vanliga ställ et, June”, hör jag farbror Axels
röst i mitt huvud. Sedan blir han tyst. Han låter mig låna somm arstu gan
också denna gång och jag tar tacksamt em ot hans generositet. Inte heller
denna gång får jag se honom. Han gör fortfarande inga un dant ag. Ändå
ler jag mot himlen.
Och nyckeln ligger verkli gen på sitt vanli ga ställ e, på brädan bakom
verktygsbänk en i skjul et. Jag faml ar med handen längs väggen, tänker att
den här gången ska j ag inte få några stick or i fingrarna. Och jag lyckas
fånga repstumpen m ed nyckeln utan att mi n hud rivs mot bräderna.
Precis som förra gången lukt ar det gammalt inne i huset. Luften är
lika kall och ov änlig. Jag tänder eld i kakelugnen. Sitter på huk en lång
stund och studerar de sprak ande pinnarna. Erik sitter på huk han ock så
alldeles vid min sida. Vi sitter där ty sta ti llsamm ans och stirrar in i
eldst aden.
På samma sätt som jag gjorde när jag kom hit förra gången. I väntan
på Elias.
Nu sitter jag här för att få fatt i en tråd där jag kan börja nyst a.
Elden sprakar och jag sj unker långt in i m ig själv. I väntan på Elias.
Erik somnar på fårskinnet framför brasan. Jag låter honom ligga
precis som han har somnat. Kropp en ser m juk ut och ögonlocken ligg er
tunga framför ögonen som set t så mycket nytt. Ett litet sovande b arn vid
mina fötter. Efter en stund går jag ut på verandan. Det drar kall t vid
golvet och vin den vi ssl ar genom de otät ad e fönstren.
Jag sätter mig tungt på stolen vid skrivbor det. Vilar hakan i
händerna och låter blicken vila på vågorna, havet utanför. Oändli gheten.
Längtan.
Jag minn s byltet o ch hur jag tryckte min basker mot bröstet. Mot
mina bröst. Hårt. Beskydd ande. Betving ande.
Jag minn s hur orden, efter all denna ansträngning, all denna vänt an,
äntligen kom till mig. Jag minns hur jag sjönk ned på st olen med det lilla
byltet tryckt mot kropp en. Elias tätt intill bröstet. Hur elden för länge
sedan hade brunnit ned, hur jag plötsli gt saknad e min halsduk. Den jag
förlorade till vinden.
171
Elias Bok
Jag minn s hur min hand, min penna gled snabbt och lätt över det
tomma pappersark et.
”En ny måne lyser in
med blyg välvilj a på
din kropp och min.
Å, min älskad e, mitt hopp.
Vi formar en enda skugga.
Vi är en enda kropp.”
Jag si tter så länge. Omsl uten av huset s tystnad och det svag a suset från
havet som rör sig utanför. Rör sig bort i oändligheten.
172
Elias Bok
Elias
Jag reser mig och promenerar rastlö st runt i rummet. Jag stann ar vid det
lilla runda telefo nbordet. Fingrar på den svarta bakel ittelefo nens vita
siffror. Fäster pekfingret i olika nummer och släpper nummer skivan.
Trrr.
Jag lyfter luren. Den väger tungt i min hand. Jag minns tyngden. Jag
minns att jag ringde till Vincent.
Jag ringer till Vincent. Nu, preci s som då. Jag slår siffrorna lika
långsamt, lyssnar till surret när numm ersk ivan snurrar tillb aka för varje
ny siffra jag sät ter fingret i. Det gamla kli cket när samtalet g år fram. Jag
stirrar ut genom det smala fönstret, spänd inför Vincent s röst i mitt öra.
Telefonsvararen går igång. Reflexm ässigt lägger jag tillbaka luren i
klykan. Så ångrar jag mig och ringer upp igen. Jag beh över bara lyssna
på halva meddelandet ”Hej! Du har komm it till Amanda och Vi ncent ”, så
hör jag Vincent s röst. ”Hallå.” Jag fingrar på den gulnade spet sduken.
”Vincent. Det är jag, June. ” Sedan tar orden slut som om jag inte
vet varför jag ringer, vad jag vill säga honom.
”June?” Han låter förvånad. Tror jag, plötsligt nervös.
”Ring er jag olämpligt ?” frågar jag dumt, som om jag hade ägnat
tidpunkten en enda tanke. Jag har ingen aning om vad klock an är. Jag vet
inte ens vil ken veckodag det är.
”Nej, nej, vadå ...?” Vincent vänt ar.
Elias.
”Fick du någonsin mitt meddelande?”
”Vilket meddelande?” Rösten lika förvånad nu. Så tystnar han.
Vincent väntar på att jag ska komm a med något sl ags förklaring. Jag är
väl skyldi g honom det. Jag förstår att Vincent inte först år varför jag
ringer.
I tystnaden tar jag sat s från mellangärdet.
”Elias an sikt e var alldel es öpp et. Hans ögon var gröna. Pannan var
också din. Men näsan v ar preci s som min, med en liten böj på mitt en.”
En konstig tyst nad gungar långsamt fram och tillbaka läng s
telefonledningen. Jag vet int e om den är kall eller varm, mjuk eller hård.
Tystnaden. Jag trycker luren hårt mot örat för att höra den bättre.
”Det var det jag ville berätt a, bara det. Om du hade glömt.” Vincent
säger ingenting. ”Eller kanske fick du aldrig mitt meddelande...” Jag
lyssnar och lyssn ar på tystnaden för att höra vad den berätt ar.
Efter en stund förstår jag att Vi ncent gråt er.
173
Elias Bok
Jag väntar eftersom jag inte har fler ord. Jag tittar ut genom fönstret
och väntar på Vi ncent. Det skymm er och jag vet att om han frågar mig
om tidpunkten komm er jag inte att kunna svara. Jag minns d en inte. När
det hände gi ck tiden mig förbi, i stunden var den alldel es ut an betydelse.
Nu är det försent. Det var försent redan då. Och vad sp elar det för roll?
Han fick aldrig meddelan det. Lika säker som Vincent är att han aldrig
fått mitt meddelande, lika säker är jag att jag talade in det på
telefonsvararen. Amanda, tänker jag, men säger ing enting. Inte hell er
han säg er någonti ng. Mer än att han aldrig fick meddelan det.
”Hade d et förändrat någ ot?” frågar jag trotsigt, med rädslan
hängan de från varje bok stav.
”Troligen inte men ändå… Jag had e förstått. Mer än jag gjorde.”
Jag har inte tålamod att vänta in Vincent på hans resa genom
minnet. Detta är min resa. Det har tagit m ig flera år att förbereda mig
inför den. Nu är jag här.
”Förstått vadå?”
Han måste skynda sig. För min skull.
Vincent tvekar. ”Dig. Kanske. Lite bättre i alla fall. Nu. Det enda
jag har haft är dina bilder, att jag vi sst e at t du visst e och därför inte
kunde först å varför du inte kunde först å.”
”Förstå vadå?” Jag driver honom framför mig. Tiden rinner iväg
med skymni ngsl juset. Snart är det mörkt.
Vincent suckar. Vincent svälj er hårt. Suckar igen. ”Att barnet var
dött, June. Att det var ett mi ssfall. Att det aldrig skulle bli ett b arn.
Någon sin.”
Jag knyt er ihop läpparna mot hans ord. Jag hör att han hör att jag
protest erar.
”June, varför når jag dig inte?”
Mitt svar bränner på tungan men jag håller i det, trycker det tillbaka
ned i halsen.
Han fanns inte där, då. Amanda fanns. Int e jag. Inte Elias.
Amanda o ch henn es raka prydligt krattade grusgång. Amanda och
ljudet av hen nes hud mot hans. Amanda o ch doften av hen nes rostad e
marmeladsmörgåsar mitt i natten.
Jag ryser.
”Jag vet vad du tänker, June. Det går int e att göra ogjort. Det som
hände hände. Och det h ände igen och igen .” Jag blundar, vill inte höra
detta. Sanning en intresserar mig inte. ”Det gjorde ont i dig. Förlåt.
Förlåt, älskad e June”, viskar Vincent tätt mot mitt öra.
174
Elias Bok
Just d å, det enda jag vill, är att han håller om mig. Hårt. Känslan är
så st ark att den skrämmer mig. Jag lägger på luren utan att säga h ej då.
Försiktigt läg ger jag luren tillb aka i klykan och ställ er mig att stirra ut i
näst an-mörkret. Jag ser inte längre havet s rörelser. Jag hör det. Suset,
bruset. Oänd lighet en där utanför.
”Det gjorde ont i dig. Förlåt. Förlåt, älskade June. Det gj orde ont,
älsk ade June. Förlåt. Förlåt. Älskade.”
Jag ringer inte upp Vincent igen och j ag vet att han inte har numret
till ön. Kanske är jag orättvi s. Kanske är jag alldel es för själ visk. Men
resan är min. Han har inte bett att få resa med mig, han har inte bett att
få följa sitt minne, att del a minnet med mi g. Tvärtom har han gjort allt
för att radera den längt an vi delade. För honom är Elias bara ett
beklagli gt misstag. Åtminstone så länge han inte vill gå in i sin eg en
längtan, det ofullbordade.
Skuggan är min egen. Elias mitt minne.
Här lämnar jag Vincent.
Jag ringer upp Marten och när jag hör han s röst blir jag så glad att jag
får tårar i ögonen. ”Vi kommer hem, Mart en. I morgon åker vi hem.”
Tidigt nästa morgon rakar jag ur kakel ugnen, tömmer askan bakom
skjulet. Jag låter Erik lägga nyckeln på brädan bakom verktyg sbän ken.
Så lämnar vi farbror Axels hus till sammans, Erik och jag.
Erik springer före mot bilen med dinosaur ien i ena hand en. Ben en är
fulla av längtan efter Mart en. Jag följer ef ter honom, rör mig långsamt
bort från huset med minn et av Elias. Och Vincent s ord.
175
Elias Bok
Erik
Så fort vi kommer hem faller jag in i Mart ens famn och lägger huvudet
mot hans hal s. Nu finns d et plat s för honom i mig, på riktigt. Jag vet, jag
vet. Jag har önskat det så läng e. Sagt det så många gånger. Så mycket
har jag hoppat s att det skulle vara sant. Att platsen in uti mig skull e
finnas och best å. För Erik. Mitt barn. För Marten. Mannen som äl skar
mig.
”Förlåt”, viskar jag mot hans hal s, ”att du fick vänta så l änge.”
Min kropp minns mannen. Det drar i bröst vårtorna. Det sug er i mitt
sköte. Och j ag längt ar efter varm hud mot min mage. Jag frigör mig från
Marten. Erik sover på min höft, ena handen om min nacke, den andr a
fortfarande slut en om dinosaurien. Marten ser på oss med sin varma
bruna kärlek. Jag kupar handflatan runt barnets huvud. Tyst går jag mot
sovrummet m ed Eriks kind tätt tryckt mot bröstet. Han andas med sm å,
lätta andetag. Det låt er som om han lukt ar mig, inte på mig, utan in mig.
Marten följ er efter oss. En stor varm han d vilar först på min högra
höft, så på stjärt en och så på höften igen. Handen bränner, älskar,
bränner. Skrämmer och lock ar.
Omkring oss råder en tyst vila. Alla tre lägger vi oss i den breda
dubbel sängen. Jag lägger Erik på magen, med huvudet m ellan mina brö st
och längtan strömmar genom kroppen. Marten försöker lirka den hårda
plastl eksaken ur barn ets grep p. ”Den het er mormor”, mumlar Erik när
han släpper taget. Så somnar han med munnen halvöppen mot mitt en a
bröst.
Marten smek er insidan av mitt lår och jag flämtar, sväljer och
flämtar. Jag griper tag om han s ena hand, måste hämta and an. Vart är vi
på väg? I samm a stund vet jag svaret. Hem. Mitt hem är här.
Marten lyfter barnet från min kropp och bäddar ned honom i
spjäl sängen. Han sover tungt eft er den lån ga resan. Ändå vänd er han sig
om under täcket och griper med ena hand en om en spjäl a. Ansikt et vänt
mot oss. Mot mig.
I det ögonblick et finns jag. Hel och hållen. Barnet ser mig trots att
hans ögon är slutna och han sover. Jag fin ns för detta barn. Insikt en
jublar glädje i mitt huvu d.
Marten ku par sin hand över mitt högra brö st. För min hand till sin
längtan. Han är hård o ch varm i min handf lata, mot mina fingrar som
minns och söker. Mart en lutar sig över mig och kysser mig med våt a
varma läppar. Jag slut er ögonen, trycker mig tätt, tätt intill honom, in i
njutningen.
176
Elias Bok
Min tunga v andrar i hela den värld som ry ms i Martens öppna mun.
Nyfiket, som för första gån gen, far jag med tungspetsen över hans
läppar. Kysser nästipp en. Marten sluter ögonen och jag trycker mina het a
läppar mot hans ögonlo ck.
I det ögonblick et finns jag. Hel och hållen. Marten ser mig trots att
hans ögon är slutna i njutning. Jag finns för denna man. Denna männi ska.
Som jag älsk ar.
Dagen eft er vaknar jag tidigt. Jag ser på Marten som ligger på sidan,
vänd mot mig, med ena han den om min mi dja. Ögonen är sl utna. Munnen
ler. Erik sover i sin säng. Det ser ut som om han sover i preci s samma
ställni ng som när han somn ade. Också vänd mot mig, med den ena lilla
handen om en spjäl a.
Försiktigt lyfter jag undan Marten s hand o ch kryper ur sängen. Ur
garderoben tar jag fram den bruna sk okart ongen med svart sid enband.
Jag tar med mig kartongen ut i hallen där min väsk a fortfarande står. Jag
gräver en stund innan jag finner det jag söker. Så går jag ut på terrassen
i det veka morgonljuset. Solen har preci s skjutit upp bakom bergen.
Daggen glit trar i gräset.
Jag sätter mig på den lilla stentrappan som leder från terrassen till
gräsmatt an. Skokartongen i knät. Kniper med tårna om de fuktiga
grässtråna.
”Kan ske är resan sl ut här. Men det är inte så det känns. Här, äntligen,
hoppas jag kunna börja resan utan att föri rra mig i mina minnen. Alla de
minnen som j ag låtit vara verkligare än d en pågåen de verkligh eten.
Så förrädiskt vårt minn e är. Kräver en bet ydelse som fått mig att
skjuta undan det som är verkligt. Mamma och Sandra, Mart en och till
och med Erik. Såriga minnen som ri spar hjärtat, huden, tanken.
Jag trodde uppriktigt att jag mot at undan mitt förflutna. Resan visar
mig att jag klamrat mig fast vid Erik i oförmågan att möta min eg en
rädsla. För att förlora honom också. Jag var tvungen att ha ho nom
omkring mig som en ständig påminnel se o m att han finns. Att han är
min.
Han är ingen s. Han är sin egen. Förstås.
Nu kan jag se honom. Nu kan jag se Marten.
Jag vill st anna här med dem. Det här är hemma.”
Långsamt river jag sidan ur den gulnad e skrivboken och viker papperet
på mitten. Så knyter jag upp det svart a sidenband et och läg ger breven jag
skrivit till Elena i den bruna skokartongen .
177
Elias Bok
178