docMan måste tycka om dem, annars blir det jävligt svårt att göra det bra
download 
Report Transcription
Man måste tycka om dem, annars blir det jävligt svårt att göra det bra
MITTUNIVERSITETET Institutionen för Utbildningsvetenskap Examinator: Jan Perselli, [email protected]. Handledare: Anders Olofsson, [email protected]. Författarens e-postadress: [email protected] [email protected] Utbildningsprogram: Beteendevetenskapligt program, 180 hp. Omfattning: 14 249 ord Datum: 2011-05-27 Examensarbete i Pedagogik, 15 hp ”Man måste tycka om dem, annars blir det jävligt svårt att göra det bra.” - En studie om hur ungdomar fostras vid ett HVB-hem Emma Brandström & Nicolas Svensson Abstrakt Då en ungdom behandlas vid HVB-hem (hem för vård och boende) finns det många viktiga inslag. Ett av dessa är fostran, som behandlarna på HVB-hemmet till stor del styr över. Uppsatsen beskriver fenomenet fostran på ett HVB-hem som bedrivs som ett kollektiv och där personalen benämner sig som medlevare. Syftet med studien var att vid HVB-hemmet Älgeredskollektivet söka förståelse i medlevarnas uppfattningar av hur fostran av ungdomar bör bedrivas. Studien var kvalitativ och hade en fenomenologisk karaktär. Detta för att få en djupare förståelse för hur fenomenet ser ut, enligt dem som står fenomenet närmast. Djupintervjuer har använts för att fånga strukturen i behandlarnas upplevelser och analysen har inspirerats av en vetenskaplig fenomenologi. Resultatet visade att fenomenet till stor del yttrar sig beroende på den rådande miljön och strukturen kring HVB-hemmet. Slutsatserna som drogs var att den fostran som äger rum i vissa fall ligger i en gråzon som uppkommer på grund av den otydlighet som råder kring vem som bör ansvara för vården och på vilket sätt. Ett tydliggörande av huvudmannaskapet skulle troligen leda till en tydligare struktur för HVBhemmen och därigenom till en mer konkret bild av vilken fostran som ska äga rum. Nyckelord: Fostran, huvudmannaskap, HVB-hem, medlevarskap, ungdomsvård. 2 Innehållsförteckning Introduktion 4 Inledning ....................................................................................................................................................................... 4 Bakgrund ...................................................................................................................................................................... 5 Barns utveckling och fostran ..................................................................................................................................... 5 Hem för vård och boende (HVB) .............................................................................................................................. 7 Huvudmannaskap ...................................................................................................................................................... 9 Fostran i behandlingsarbete ..................................................................................................................................... 10 Beskrivning av HVB-hemmet Älgeredskollektivet ................................................................................................. 11 Frågeställningar ....................................................................................................................................................... 12 Syfte ............................................................................................................................................................................. 13 Metod 13 Ansats .......................................................................................................................................................................... 13 Urval ............................................................................................................................................................................ 14 Datainsamlingsmetod ................................................................................................................................................. 15 Instrument .................................................................................................................................................................. 15 Procedur...................................................................................................................................................................... 17 Databearbetning ......................................................................................................................................................... 18 Analysmetod ............................................................................................................................................................... 18 Etiskt ställningstagande ............................................................................................................................................. 20 Metoddiskussion ......................................................................................................................................................... 21 Resultat 22 Ett HVB-hem i praktiken ........................................................................................................................................ 22 Utbildning, arbetssätt och Socialstyrelsens krav ..................................................................................................... 22 Att fostra ungdomar................................................................................................................................................. 24 Diskussion 26 Hur yttrar sig ett HVB-hem i praktiken? ................................................................................................................. 26 Hur bör ungdomsvården i Sverige se ut? ................................................................................................................. 27 Vem har rätt att fostra ungdomar och på vilket sätt? ............................................................................................... 28 Slutsatser ................................................................................................................................................................. 29 Framtida studier ........................................................................................................................................................ 29 Referensförteckning Bilagor 3 Introduktion Inledning Alla har relationer till ungdomar. Vissa är föräldrar till ungdomar, andra jobbar inom områden där ungdomar befinner sig. En del personer väljer att möta ungdomar mer sällan men ungdomarna finns ändå alltid i omgivningen. Som ett slags fenomen som rör sig längs gatorna i staden bildar ungdomarna sin alldeles egna grupp. Vi tenderar att se dem som en helhet, som en slags rörelse som är långt ifrån oss själva då det kommer till livserfarenhet, värderingar och liknande. Skulle man dock bryta upp en grupp ungdomar, plocka ur varje del och studera den skulle man tydligt se enskilda individer. Inte ungdomar, utan en ungdom. En ungdom uppväxt och fostrad till en viss individ och samtidigt fylld med alla frågeställningar som hör ungdomsåren till. Vem är jag och vem ska jag vara? I vissa familjer runt om i Sverige finns det ungdomar som på ett eller annat sätt är i behov av stöd i sin uppväxt. Ungdomen uppvisar troligen ett oönskat beteende och den sociala situationen som råder i familjen som ungdomen tillhör är inte hållbar. Därför placeras ungdomen på institution, i ett familjehem eller på ett så kallat HVB-hem (hem för vård och boende), varav det sistnämnda är det som denna studie inriktar sig på. HVB-hemmen ser idag generellt sett olika ut och kan bedrivas både i kommunal och privat regi. 1 § Med hem för vård eller boende avses ett hem inom socialtjänsten som tar emot enskilda för vård eller behandling i förening med ett boende. Om ett sådant hem drivs av ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ krävs dessutom att verksamheten bedrivs yrkesmässigt. (Socialtjänstförordningen, 2001:937, kap. 3) Dock är en eventuell förändring på intåg då en utredning (SOU 2011:35) i dagarna lämnades till Sveriges barn- och äldreminister som främjar en förändring av huvudmannaskapet för HVB-hemmen. Det som behandlas i utredningen är i stora drag hur missbruksvården i Sverige ska organiseras, och detta påverkar till stor del vilka som kommer att ansvara även för HVBhemmen som ungdomar placeras på. I dagsläget är det, som tidigare nämnts, till stor del privata aktörer som driver hemmen och det är personalen där som bär ett stort ansvar för verksamheten och för ungdomarna. På HVB-hemmen bedrivs i hög grad det som anses vara fostran och personalen påverkar ständigt utsikten för ungdomen, som i själva verket är rätt utlämnad i sin livssituation. Värderingar och förhållningsätt från personalen sätter tydliga spår i ungdomen, vilket är ofrånkomligt. Personalen måste, oavsett vem som står som huvudman, arbeta för att främja ungdomens utveckling genom en fostran som är lämplig. Att uppfostra en människa är att utveckla henne; det vill säga att åstadkomma och använda sådana metoder som är särskilt lämpade att stärka och dana hennes kroppsliga och själsliga krafter och förmågor, så att hon därigenom blir hjälpt att lösa sin uppgift både som människa bland andra människor och som människa. (Heegard citerad/refererad i Bjerg, 2000, s. 17) Denna studie ämnar att utifrån det rådande läget undersöka hur HVB-hem bedrivs idag och främst undersöka synen på hur ungdomar ska fostras. Problemformuleringen i studien är: hur fostras ungdomar vid HVB-hem? 4 Bakgrund Barns utveckling och fostran De flesta barn i Sverige har det bra och lever under trygga och kärleksfulla förhållanden tillsammans med sina föräldrar. Det är också föräldrarna som i första hand ansvarar för att barnen får de bästa förutsättningarna för att utvecklas. I föräldrabalken står det tydligt att den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov av omvårdnad och annat blir tillgodosedda. (SOU 2005:81, s. 9) Att säga att det yttersta ansvaret för hur ett barn fostras ligger hos föräldrarna kan ses som en självklarhet. Dock är det inte helt självklart hur ansvaret ska fördelas mellan föräldrarna och samhället. För att kunna förklara vad fostran innebär i dagens samhälle måste man först och främst, om än kortfattat, redogöra för de synsätt som präglat den fostranssyn som råder idag. Tydligt är att två synsätt står emot varandra och ofta återkommer när diskussioner kring fostran äger rum, och de är huruvida människan bör fostras av samhället eller om människan bör fostras i kretsen av de närmaste, det vill säga familjen. Locke som ses som en av auktoriteterna inom det pedagogiska området hade bestämda uppfattningar om att kunskap grundas i erfarenhet. Ett barn föds som ett tabula rasa, ett oskrivet blad, utan medfödda idéer och utvecklas genom att arket fylls med kunskap genom erfarenheter (Kroksmark, 2003). Han ansåg att fostran primärt bör ske i hemmet och inte av samhället. Detta eftersom föräldrarnas relation till barnet är djup och föräldrarnas värderingar bör vara det som påverkar barnet i första hand. Det är föräldrarna som vill barnets bästa och inte samhället (Hedin, 2007). Till skillnad från detta synsätt menade Platon raka motsatsen, nämligen att det ”goda samhället” bör ligga till grund för hur individer ska fostras. Det goda som är objektivt bestämt, ska förmedlas av staten i barnens bildning och samhällets auktoritära ledare ska leda folket (Hedin, 2007). Det väsentliga ligger således i skillnaden mellan synen på individ och samhälle. Utifrån den filosofiska tanken förespråkade de historiska auktoriteterna olika synsätt för att fostra barn, beroende på vilken tro man hade på individ och samhälle. Detta har sedan genom århundraden utvecklats och lett oss fram till dagens forskare inom området. Diskussionen kring vem som primärt bör fostra ett barn finns självklart kvar än idag, dock så finns det säkerligen inte någon forskare som med auktoritet kan hävda att det enda kan eller bör utesluta det andra. Mead som var en framträdande forskare inom socialbehaviorismen under början av 1900-talet tydliggjorde betydelsen av att se individens utveckling som en konsekvens av det sociala sammanhang som individen befinner sig i. Att individen kommer att påverkas oavsett vem den möter. En människas jag utvecklas genom dess uppväxt, och de intryck som kommer från omgivningen kommer att spegla personligheten hos människan. (Mead, 1976) Jaget är något som har en utveckling; det finns inte där till att börja med, vid födelsen, utan uppstår i den sociala erfarenhets- och aktivitetsprocessen, dvs., utvecklas i individen som ett resultat av hans relationer till denna process i dess helhet och till andra individer inom denna process. (Mead, 1976, s. 109) I mötet med en annan människa sker en kommunikation som till stor del består av vår förmåga att använda det talade språket. Dessa möten och konversationer ger en vägvisning i hur vi ska uppfatta omvärlden, men det är dock viktigt att framhålla att en stor del av kommunikationen 5 sker i en konversation inom individen. Jaget, som är en objektiv skapelse som tillkommit i vår uppväxt genom vår erfarenhet, konverserar med sig själv utifrån vad som sker i omgivningen, en slags reflektion. Med detta menas att vi människor ständigt konverserar med oss själva och då främst i samtal med andra för att skapa vårt enskilda och absoluta jag. (Mead, 1976) Jaget, så som det som kan bli ett objekt för sig självt, är väsentligen en socialkonstruktion, och det uppstår i den sociala erfarenheten. Efter det att ett jag har uppstått, förser det i viss mening sig självt med sina sociala erfarenheter, och på så sätt kan vi föreställa oss ett absolut ensamstående jag. Men det är omöjligt att föreställa sig ett jag som uppstår utanför social erfarenhet. När de har uppstått, kan vi tänka oss en person i isolerat förvar för återstoden av hans liv, men som fortfarande har sig själv som sällskap, och som har förmågan att tänkta och konversera med sig själv på samma sätt som han hade kommunicerat med andra. (Mead, 1976, s. 112) Det som är viktigt att poängtera är att jaget till stor del skiljer sig beroende på om du är barn eller vuxen. Ett barn ser världen ur ett perspektiv där responsen som en individ ger, också är uppfattningen som barnet får. Det finns ingen lika utarbetad reflektion kring det sociala samspelet som hos den vuxne individen. Ett barn visar detta till stor del genom leken där barnet antar olika roller som har olika egenskaper (de responser som barnet uppfattat). Barnet leker polis och agerar som en polis och kan sedan snabbt skifta roll och vara någon helt annan. Säg att rollen blir en indian, då innefattar rollen de attribut som barnet genom kommunikation har lärt sig tillhör en indian. Barnet leker alltså de stimulin som uppenbarat sig för barnet, och föreställningen om att exempelvis en indian skjuter pilbåge framträder i leken. Barnet har dock inte, som nämndes ovan, utvecklat en förståelse för det sociala spelet som helhet och då inte heller fått den självmedvetenhet i jaget som en vuxen människa har. Självmedvetenheten innebär att man mottar den information som en annan människa ger gentemot sig själv, alltså barnet kan se sig själv som en del av helheten. Barnet lär sig hur det ska fungera i en helhet där vi andra människor ingår och förstår skillnaden mellan att något är specifikt eller generellt. Polisen blir inte bara en polis som roll, utan kan ses i sitt sammanhang. Denna självmedvetenhet som uppstår genom interaktion kommer alltså att forma den personlighet som barnet får. (Mead, 1976) Fostran kan delas in i olika perspektiv beroende på vem som fostrar och i vilken kontext. Man brukar i första hand tala om primär och sekundär socialisation. Den primära socialisationen sker i barndomen och är den första och viktigaste socialisationen en individ genomgår. Individen föds in i en social struktur och värld, och där möter individen de signifikanta andra som övervakar hans eller hennes socialisation. De signifikanta andra påtvingas individen och består av familjen. Eftersom det finns en bestämd signifikant andra så kommer informationen som utvecklar barnet att vara efter den andres intressen, och dennes syn på miljön som dessa individer befinner sig i. Den primära socialisationen skulle inte vara möjlig om det inte fanns ett känslomässigt band mellan barnet och den andre. I samband med att barnet växer upp kommer fler signifikanta andra, exempelvis en farmor eller farfar, att bekräfta och förstärka de responser som de närmaste familjemedlemmarna har gett. (Berger & Luckmann, 2003) Primär socialisation skapar i barnets medvetande en tilltagande abstrahering från specifika andras roller och attityder till roller och attityder i allmänhet. Vid internalisering av normer sker till exempel en fortgående utveckling från: ”Mamma är arg på mig nu” till: ”Mamma är alltid arg på mig när jag spiller soppa.” Allteftersom fler signifikanta andra (far, farmor, äldre syster och så vidare) ger sitt stöd åt moderns negativa attityd till spillandet av soppa, utvidgas normens allmängiltighet subjektivt. Det avgörande steget kommer när barnet inser att alla är emot att man spiller soppa, och normen generaliseras till: ”Man spiller inte soppa” – varvid ”man” är barnet självt som del av en allmänhet 6 som i princip innefattar hela samhället i den mån som det har betydelse för barnet. Denna abstraktion från konkreta signifikanta andras roller och attityder kallas den generaliserade andre. (Berger & Luckmann, 2003, s. 157) Eftersom det är förutbestämt vilka som är de primära socialisationsagenterna så finns det inga valmöjligheter för barnet, och därigenom inga problem med att skapa den första delen i identiteten. Med socialisationsagenter menas de individer som påverkar och ingår i ett barns socialisation. Den värld som barnet ska växa upp i och de socialisationsagenter som är närmast blir avgörande för barnets framtida utsikter, oavsett vilka sekundära socialisationsagenter som kommer in senare i livet. Detta eftersom minnet från den primära fostran alltid finns kvar. När barnet sedan går in i den sekundära socialisationen kan det välja vilka människor det möter genom att exempelvis delta i olika föreningar och organisationer efter intresse. I den sekundära socialisationen problematiseras de värderingar och liknande som den primära socialisationen givit. Detta genom att man möter andra människor som har andra åsikter och erfarenheter. Mötena kan leda till en identitetsproblematik då barnet eller ungdomen inser att den värld som till stor del förmedlats till dem genom föräldrarna inte är den enda sanna. (Berger & Luckmann, 2003) De två nämnda socialisationsprocesserna är mycket omskrivna men det finns även en tredje form av socialisation som inte är lika uppmärksammad. Nohl (citerad/refererad i Eriksson & Markström, 2000) har redogjort för detta i ett socialpedagogiskt perspektiv genom att ha utformat tre kategorier som på olika sätt påverkar ett barns fostran. De två första kategorierna är givet de primära och sekundära och den tredje kategorin, den tertiära, innebär en slags samhällelig fostran. Samhällelig fostran kan exempelvis innebära socialpedagogik som är en organiserad form av fostran som medvetet strävar mot ett bestämt mål. Socialpedagogik förekommer idag på institutioner och liknande runt om i landet, både i offentlig och privat regi, och där sker sålunda en stor påverkan på ungdomarna som placerats där. För även om socialpedagogiken i vissa fall har benämnts som en tertiär socialisation, så är mötet mellan ungdomarna som placerats och personalen på institutionen i vissa fall mycket likt det sekundära mötet. Personalen kommer att påverka och ifrågasätta den primära delen av ungdomens fostran och även vissa sekundära bitar för att visa på var det oönskade beteendet hos ungdomen kommer ifrån. Hem för vård och boende (HVB) I Sverige finns en lång tradition kring att bedriva institutionsvård och i början handlade det främst om att placera ungdomar i en miljö där anställd personal tillgodosåg de fysiska behoven (Sallnäs, 2000). Uppgiften var främst att avgränsa det onormala från samhället. Detta var möjligt efter att klassificering och diagnostisering av barn och ungdomar ägt rum under 1900talets början. Genom att skapa normer kring vad som var normalt och inte, kunde vissa barn klassificeras som onormala och placeras. Således lades skulden främst på barnen, att något var fel på dem. Idag är synen inte densamma. Idag ser man inom socialpedagogiken främst problemet i barnets livssituation och omgivning, och vården har utvecklats till att bli mer öppen (Eriksson & Markström, 2000). Behandlingen innebär inte att endast barnet ska behandlas utan även att omgivningen ska inkluderas i arbetet. Eriksson och Markström (2000) menar att det idag snarare är så att institutioner och liknande som bedriver socialpedagogisk verksamhet tenderar att falla över till det allmänpedagogiska området. Med det allmänpedagogiska området avses den primära och sekundära socialisationen, vilket till stor 7 del innefattar familj och skola. I själva verket skulle man kunna säga att det finns en tendens från samhällets sida att vilja kontrollera de sociala problemen i alltför stor uträckning (Eriksson & Markström, 2000). Detta kan problematiseras med grundsynen att den främsta socialisationsagenten bör vara familjen, och att det är familjen som känner och vill sitt barns bästa. Då dessa två inriktningar, den allmänpedagogiska och den socialpedagogiska, som tidigare varit starkt åtskilda inom teorin möter varandra i praktiken, så ändras därmed synen på hur socialpedagogik bör bedrivas. Detta leder i sin tur till att den allmänna fostran blir samhällelig och att de värderingar som exempelvis personalen på en behandlingsinstitution värdesätter kommer att sätta sina spår både på barnet som behandlas och på dess omgivning. Det blir en svår balansgång att gå från institutionsvård till att vårda i en mer öppen miljö och Eriksson och Markström (2000) menar att det finns en risk att man klampar in i folks privatliv. Det övergripande ansvaret för barn och ungdomars uppväxtvillkor i Sverige har socialnämnden och detta finns reglerat i Socialtjänstlagen (SoL) (Christensen & Hildingson Boqvist, 2009; Thunved, Clevesköld & Thunved, 2010). I Socialtjänstlagen (2001:453) kapitel fem står det bland annat att: 1 § Socialnämnden skall - verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden, - i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och gynnsam fysik och social utveckling hos barn och ungdom, - i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet, Då socialtjänstlagen trädde i kraft i början av 1980-talet kom alla vård- och omsorgsalternativ för barn och ungdomar, det vill säga alla hem som arbetade professionellt med barn, ungdomar, vuxna och familjer, att samlas under rubriken Hem för vård och boende (detta innefattade inte familjehemmen eller de låsta behandlingshemmen) (Johansson, 2007). Dessa hem för vård och boende ser idag, som nämnts inledningsvis, relativt olika ut och går under förkortningen HVB-hem. Några av dessa hem har personal som bor och lever med ungdomarna under hela behandlingen. Dessa hem kan sägas ha sitt ursprung i det första ”familjära” behandlingshemmet, Barnbyn i Skå, som startade år 1947. Johansson (2007) beskriver behandlingshemmet i Skå som en by där ungdomarna bodde i stugor och togs om hand av en ”husfar och en ”husmoder”. Efter 1972 ändrades inriktningen för Barnbyn Skå, från att ha tagit emot enskilda barn till att istället ta emot hela familjer (Jonsson, 1973). Barnen och deras familjer bodde således tillsammans i stugorna och i och med detta skedde även en utvidgning gällande synen på behandlingen, från att behandla enbart individen till att involvera familjen och även att fokusera på olika samhällsfaktorer (Johansson, 2007). År 1969 startades sedan ytterligare ett alternativ som liknade Barnbyn Skå, men som ändå skiljde sig i avseendet på hur man skulle bo och leva (Johansson, 2007). Detta behandlingsalternativ hette Hasselakollektivet och skiljde sig från de andra vård- och omsorgsalternativen på så sätt att personalen bodde och levde tillsammans med ungdomarna under flera veckor i sträck, i så kallat medlevarskap (Westerberg, 2003). Hasselakollektiven, som var flera olika kollektiv i en 8 rörelse, var de första behandlingsalternativen som bedrevs som kollektiv i Sverige (Sallnäs, 2000). Företrädarna syntes flitigt i det allmänna rummet och man arbetade tillsammans med ungdomarna med deras fostran och hade politiska diskussioner (Sallnäs, 2000). Sedan dess har det uppkommit flera liknande alternativa behandlingsformer som faller under socialtjänstlagens inramning av HVB-hem. Vissa delar av Hasselakollektivet har även de bildat nya enskilda kollektiv som innefattas under HVB. Huvudmannaskap När barn och ungdomar placeras på HVB-hem befinner de sig ofta i en svår livssituation och syftet med placeringen är att de ska få växa upp i en trygg miljö och att en allsidig personlighetsutveckling ska främjas (Christensen & Hildingson Boqvist, 2009). En placering sker ofta på grund av att det råder en bristande omsorg i hemmet och att barnet eller ungdomen därför riskerar att fara illa på grund av omständigheterna (Socialstyrelsen, 2009). Barnet eller ungdomens eget beteende styr också till stor del placeringen då det redan i tidig ålder kan uppvisa beteendeproblem, även om dessa blir tydligare ju äldre barnet blir. Det är vanligt förekommande att barnets sociala problem uppmärksammas när barnet nått skolålder (Hindberg, 1999). Bristande omsorg i hemmet är vanligen skälet till att barn placeras före tonåren, medan kriminalitet och andra beteendeproblem dominerar vid tonårsplaceringar. Några är barn och unga på flykt som kommit ensamma till Sverige. Barnen kan ha psykiska funktionsnedsättningar, med diagnoser som kräver specifik vård och behandling. Här finns även barn och unga med missbruksproblem. (Socialstyrelsen, 2009, s. 3) Barnet eller ungdomen är placerad antingen enligt Socialtjänstlagen (SoL) eller Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Det är socialnämnden som ska se till att de barn och ungdomar som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i familjehem eller i HVB-hem. Socialnämnden ska även främja barnets relation till sin familj (Thunved, Clevesköld & Thunved, 2010). Föräldrar som har barn eller ungdomar placerade på familjehem eller HVB-hem är fortfarande vårdnadshavare, med undantag om barnet är placerat med stöd av LVU. I sådana fall har socialnämnden bestämmanderätten över barnet och kan därmed begränsa föräldrarnas umgängesrätt om så anses nödvändigt (Socialstyrelsen, 2011). Oavsett om vården ges på institution, i familjehem eller på HVB-hem så ska socialnämnden minst en gång var sjätte månad överväga om den unge behöver fortsatt vård i annat hem än i det egna (Thunved, Clevesköld & Thunved, 2010). Under april månad i år har, som tidigare nämnts, en utredning (SOU 2011:35) som är aktuell för ämnet HVB-vård lämnats till barn- och äldreministern Maria Larsson. Utredningen som främst riktar in sig på missbruksvården i Sverige, och därav antagit namnet ”Missbruksutredningen”, innehåller förslag på hur missbruksvården, och då även HVBhemmen i Sverige ska förändras. Idag ansvarar Socialstyrelsen, med andra ord kommunerna för HVB-hemmen. Dock anser Gerhard Larsson som är ansvarig för utredningen att huvudmannen och därigenom ansvaret för hemmen, bör förflyttas till landstinget. Detta skulle leda till att ungdomar som placerats på HVB-hem också skulle falla under landstingets ansvar. Förslaget baseras till stor del på att man anser att kompetensen som vården av missbrukare kräver finns hos landstinget och att den medicinska behandlingen inte går att tillgodose hos kommunerna, delvis inom socialtjänsten. 9 ”Utredningens förslag att samla behandlingsansvaret för personer med missbruk eller beroende hos landstinget, vilket inte har någon åldersmässig begränsning, bör bidra till att förbättra tillgången på medicinsk kompetens för utredning och behandling av barn och ungdomar med missbruk eller beroende. Detta ska inte uppfattas som en begränsning av kommunens särskilda ansvar för barn- och ungdomsvård, men socialtjänstens insatser ska i första hand omfatta uppsökande verksamhet, i tidig identifikation och intervention samt ett brett spektrum av stödinsatser.” (SOU 2011:35, s. 212) I dagsläget är det dock personalen på HVB-hemmen som ansvarar för barnets dagliga omsorg som till exempel kläder, mat, läxläsning, hälso- och sjukvård (Socialstyrelsen, 2011). Det övergripande ansvaret för att barnet får den vård och omsorg som hon eller han behöver ligger, som tidigare nämnts, hos socialnämnden. Det är också socialnämnden som ansvarar för att det upprättas en vårdplan och genomförandeplan för varje barn. Dessa syftar till att man ska kunna följa vården av barnet eller ungdomen och främja rättssäkerheten. HVB-hemmen har skyldighet att upprätta en behandlingsplan för barnet eller ungdomen (Socialstyrelsen, 2009). Vidare är det socialtjänsten som ska följa upp förhållandena i HVB-hemmen och ha regelbunden kontakt med ungdomen (Socialstyrelsen, 2011). Viktigt att redogöra för är att HVB-hem drivs i både kommunal och privat regi. HVB-hem som drivs i kommunal regi behöver inte ha tillstånd från Socialstyrelsen, vilket däremot HVB-hem som drivs i privat regi måste ha. Dessa hem står därmed också under Socialstyrelsens tillsyn (Socialstyrelsen, 2011). Det är dock inte tydligt reglerat vilka krav på kvalitet och kompetens som ställs på HVBhemmen. Det ska emellertid finnas föreståndare med lämplig utbildning och sådan personal som krävs för att kunna bedriva en ändamålsenlig verksamhet (SOU 2005:81). Fostran i behandlingsarbete När en ungdom placeras är det viktigt att förstå vilka maktförhållanden som uppstår mellan behandlare och ungdom. Ungdomen, som tagits från sin hemmiljö ska lyda och följa det behandlaren säger och gör. Detta skapar frustration och oro hos ungdomen och Hilte och Claezon (2005) menar att det är viktigt att redan i ett tidigt skede se över vilka riskfaktorer som finns hos ungdomen för att veta vilket bemötande som är det bästa. Behandlingen måste anpassas efter behovet hos individen. Många placerade barn bär med sig en grundläggande misstro till vuxna. De kan ha utsatts för exempelvis misshandel eller grov försummelse innan de blev placerade. Många har svårt att känna tillit. Barnen kan även bära med sig en negativ självbild på grund av tidigare livserfarenheter. Det är av avgörande betydelse att de får möjlighet att utveckla tillit och förtroende. (Socialstyrelsen, 2009, s. 3) Behandlaren ska uppmuntra och förstärka ungdomens självkänsla (Hilte & Claezon, 2005). Berglund (2000) menar att de ”problem-ungdomar” han mött i sitt arbete ofta beskriver behandlingen genom att hålla fram en betydelsefull person. De berättar inte om metoderna som de behandlats med, utan visar istället på hur de har värderat att ha en nära relation till någon som arbetat med dem. Andreassen (2003) framhåller vikten av att förstå att metoderna för hur man ska behandla ungdomar är många och att det inte finns någon metod som botar ungdomen helt och hållet. Han menar att institutioner och behandlingshem som använder flera olika metoder ofta når ett bra resultat, och att det egentligen nästan inte finns något forum där man enbart använder sig av en metod. Mot den bakgrunden blir det förståeligt att de behandlingsmetoder som uppvisar de bästa resultaten för denna ungdomsgrupp lägger vikt vid både beteendeförändring, förändring av sättet att tänka och träning i olika färdigheter. (Andreassen, 2003, s. 191) 10 När en ungdom behandlas är han eller hon i en mognadsprocess där inlärningen spelar en stor roll och förhållandet mellan mognaden och inlärningen en komplicerad process (Bunkholdt, 2004). När en ungdom genomgår behandling så ingår personalen på behandlingshemmet i denna process, och kommer därmed till stor del att kunna påverka utsikterna för ungdomen fram tills att denne lämnar hemmet. Detta genom att uppmuntra eller bestraffa olika beteenden. När en individ fostras handlar det hela tiden om att beteenden uppmuntras eller slås bort av socialisationsagenterna, som tidigare nämnts. Beröm och uppmuntran, vilket hela tiden ingår i personalens arbete på ett behandlingshem, brukar på ett mer vetenskapligt plan benämnas som förstärkning. Det finns både positiv och negativ förstärkning och den positiva förstärkningen innebär enligt Bunkholdt (2004) att ungdomen ges beröm för sitt beteende och detta kan ske i form av uppmuntran genom tal samt även i materiell form. En ungdom som städar sitt rum och sedan belönas med pengar för sitt arbete kommer med stor sannolikhet att utföra handlingen igen. Den negativa förstärkningen innebär att en oönskad reaktion försvinner till följd av ett visst beteende (Bunkholdt, 2004). Ett barn vet att om det städar sitt rum på fredagar som mamma sagt så slipper det mammans tjat efteråt, alltså tas obehaget bort genom att barnet uppvisar ett visst beteende. Detta är lätt att förknippa med bestraffning, dock är bestraffning något helt annat. Barnet förstår oftast att det har gjort någonting fel, men inte vad det bör göra annorlunda. Säg att barnet slåss, då blir straffet kanske att gå upp till rummet och barnet förstår inte vad den ”bättre” lösningen på uppståndelsen till bråket hade varit, att exempelvis prata om saken. Troligen kommer barnet att fortsätta sitt aggressiva beteende fast i en annan form än den som förknippas med bestraffningen (Bunkholdt, 2004). I behandlingssyfte blir det därav en självklarhet att förstärkning bör gå före bestraffning. Något som har framkommit av tidigare forskning kring barn med beteendeproblem är att ju mindre beteendeproblematiken är hos ungdomen, desto troligare är det att en beteendeförändring kommer att ske. Ungdomar som placeras på institution har ofta en bakgrund av normbrytande beteenden och är därigenom svårbehandlade (Andreassen, 2003). Därför är det är oftast bättre att placera en ungdom så tidigt som möjligt, innan problematiken blivit allt för stor. En avgörande faktor för hur en ungdom ska kunna genomföra en beteendeförändring är att behandlingen genomförs i sin helhet. Blir behandlingen avbruten rubbas behandlingsformen, som är tänkt att möjliggöra för ungdomen att upprätthålla sin positiva beteendeförändring (Andreassen, 2003). Det som är viktigt att betona är att resultaten av ungdomsvård ofta är goda, även om det inte innebär att ungdomen får en helt frisk livssituation. Med goda resultat menar Andreassen (2003) att det finns en skillnad i ungdomens beteende efter att de lämnat exempelvis en institution och att en del av problematiken oftast kan plockas bort. Beskrivning av HVB-hemmet Älgeredskollektivet Älgeredskollektivet är ett familjeinriktat medlevarskapskollektiv som bedriver vård och behandling av flickor och pojkar i åldern 13-15 år med beteendeproblem. Man riktar sig till ungdomar som är i behov av en långtidsplacering enligt Socialtjänstlagen eller Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Det finns sammanlagt 10 platser på kollektivet och ungdomarna som placeras kan till exempel ha problem med missbruk, aggressivitet och kriminalitet. Alla tillsvidareanställda är medlevare vilket innebär att man har sin huvudsakliga bostad på kollektivet. Utöver 40 timmars arbetsvecka har medlevarna valt att dela sin fritid med ungdomarna som är placerade, vilket sker ideellt. Man är i tjänst dygnet runt i fem veckor 11 för att sedan vara ledig i två veckor. Man arbetar socialpedagogiskt och med evidensbaserade metoder och alla anställda erbjuds kompletterande utbildningar. Gällande ungdomarnas skolgång samarbetar kollektivet med högstadiet i Bergsjö. Tilläggas bör att Älgeredskollektivet inte tar emot ungdomar utan föräldrarnas stöd och goda vilja. (Älgeredskollektivet, 2010) Kollektivet härstammar ur Hasselakollektivet vilket innebär att Älgeredskollektivets ideologi och pedagogik till en början påminde om Hasselakollektivets (Älgeredskollektivet, 2010). Vi hade ett politiskt engagemang och red på den s.k. vänstervågen. Alla på kollektivet var politiskt aktiva i bygden och engagerade i olika styrelser. Vi blev så småningom etablerade och ”godkända” i byn. Vi var emot socialarbetare, psykologer mm. Vi tyckte själva att vi kunde allt. Det var helt otänkbart att skicka ungdomar till BUP. Vi hade stoltheten att vara ”Hasselakollektivare”. Vi denna tid var det flera nystartade kollektiv som inte fungerade och som försvann. Men vi stod pall, och stod på egna ben. (Älgeredskollektivet, 2008, s. 3) Det var år 1977 som några av Hasselakollektivets medlevare startade Älgeredskollektivet. Grunden för arbetet på kollektivet idag är: Solidaritet, medlevarskap och ett demokratiskt arbetssätt (Älgeredskollektivet, 2011). Medlevarna arbetar för att hela tiden involvera ungdomarnas föräldrar i behandlingen och minst en gång i månaden vill man att föräldrarna ska besöka kollektivet. Frågeställningar Som framkommit i detta avsnitt finns det stora frågor att beröra kring hur ungdomar ska fostras och hur ungdomsvården bör vara organiserad. Det finns en skillnad i att fostra som förälder och att fostra som utomstående part. På Älgeredskollektivet som är HVB-hemmet som studerats, arbetar man som medlevare, vilket kan ses som en strävan efter att vara både ”tillfällig förälder” och socialpedagogisk behandlare. I Sverige har vi idag ett system där ungdomar som är i behov av stöd kan placeras utanför hemmet och därigenom fostras av andra. Behandlingen blir på så sätt lik Eriksson och Markströms (2000) beskrivning av dagens socialpedagogik i Sverige, nämligen att institutioner och behandlingshem alltmer närmar sig det allmänpedagogiska området, vilket inte tidigare innefattats i den mer organiserade socialpedagogiken. Detta medför att värderingar som förespråkas på de olika behandlingshemmen till stor del påverkar både ungdomen, skolgången och familjen som på ett eller annat sätt ska delta i behandlingen. Att behandlingen är utformad på det här viset sätter ett stort ansvar till de som bedriver, arbetar på och ansvarar för HVB-hemmen, då en stor del av ungdomens framtid står på spel. Utifrån detta blir det aktuellt att ställa sig följande frågor kring ämnet. Hur yttrar sig ett HVB-hem i praktiken? Hur bör ungdomsvården i Sverige se ut? Vem har rätt att fostra ungdomar och på vilket sätt? 12 Dessa frågeställningar blir högst relevanta att ställa och framför allt ur ett perspektiv som inte tydligt tar plats inom exempelvis Missbruksutredningen, nämligen behandlarnas perspektiv. Denna skildring av det pedagogiska problemet kring hur ungdomar fostras på HVB-hem idag har lett fram till syftet med studien. Syfte Syftet med denna studie är att vid HVB-hemmet Älgeredskollektivet söka förståelse i medlevarnas uppfattningar av hur fostran av ungdomar bör bedrivas. Metod Ansats Eftersom studien syftar till att vid HVB-hemmet Älgeredskollektivet söka förståelse i medlevarnas uppfattningar av hur fostran av ungdomarna bör bedrivas var en kvalitativ studie att föredra. Utöver detta har studien även en fenomenologisk karaktär. En kvalitativ studie var lämplig eftersom man inom kvalitativ forskning strävar efter att förstå innebörden av en viss företeelse eller upplevelse (Merriam, 1994). Merriam (1994) menar att det finns sex egenskaper som särskilt utmärker kvalitativ forskning, nedan redogörs för dessa samt kortfattade beskrivningar över hur de lämpat sig för studien. Forskaren är mer intresserad av process än av resultat. Vilket överstämmer med syftet för studien, då fostran kan ses som en pågående process vilken har undersökts. Forskaren är intresserad av innebörden av en viss företeelse eller upplevelse. Detta överstämmer också till stor del med studiens syfte och kan även sammankopplas med ovanstående punkt. Det var medlevarnas upplevelser som var av intresse för forskarna. Forskaren utgör det främsta instrumentet för både insamling och analys av information. Forskarna har i denna studie stått för all insamling av data samt för all redovisning och analys. Forskaren bedriver i de flesta fall fältarbete. Denna studie kan, även om den inte helt och hållet har bedrivits som fältarbete, ändå till viss del förknippas med detta då datainsamlingen har ägt rum i den miljö som fenomenet uppenbarar sig i. Dock har detta inte varit av större betydelse i denna studie. Forskningen är deskriptiv eftersom forskaren använder ord och bilder för att förmedla vad man har fått ut av studerad företeelse. Samtligt insamlat material har förmedlas i form av ord. Forskningen är induktiv eftersom forskaren vill hitta en teori som kan förklara den information man har. Detta överstämmer även det till stor med studiens förhållningssätt, då den söker förklara ett fenomen. Inom kvalitativ forskning är det fenomenologiska förhållningssättet det dominerande perspektivet (Kvale & Brinkmann, 2009). Fenomenologin har sitt ursprung i filosofin och Husserl var först att använda begreppet på sin filosofiska ansats (Dahlberg, 1997). Kortfattat kan man säga att Husserls tankar från början handlade om att skapa ett motgift mot den 13 allehanda reduktionismen, att man måste gå tillbaka till ”sakerna själva”, att inte använda sunt förnuft eller ta saker för givna (Bengtsson, 2001). Som filosof inom fenomenologin ansåg Husserl att man måste anta en slags fenomenologisk attityd eller medvetenhet. Detta innebär enligt Giorgi (2009) att en medvetenhet bortskild från den vardagliga medvetenheten måste antas. En medvetenhet som är ren och som inte begränsar objektets beskrivning av ett visst fenomen. Fenomenologin som metod innebär i grunden att de objekt som undersöks ska visas i sin rättvisa och inte anpassas efter vetenskapliga teorier och liknande. Detta innebär att klassifikation och liknande ska uteslutas i högsta grad och istället bör en öppenhet, följsamhet och sensibilitet främjas (Bengtsson, 2001). Fenomenologin har inspirerat studien då syftet var att undersöka ett fenomen ur undersökningspersonernas upplevelse av detta. Intervjuerna har genomgående varit av öppen karaktär för att på så sätt skapa en så ren bild som möjligt av fenomenet. Hur djupintervjuerna har gått till redogörs för mer ingående i avsnittet datainsamlingsmetod samt instrument. Analysen av det insamlade materialet redogörs för i avsnittet analysmetod. Vidare har resultatet framställts på ett så rättvist sätt som möjligt och ingen tidigare forskning har presenterats i samband med detta. Valet har istället varit att lämna denna del i studien till det avslutande avsnittet diskussion. Generellt är fenomenologi i kvalitativa studier en term som pekar på ett intresse av att förstå sociala fenomen utifrån aktörernas egna perspektiv och beskriva världen som den upplevs av dem enligt antagandet att den relevanta verkligheten är vad människor uppfattar att den är. (Kvale & Brinkmann, 2009, s. 42) Urval Det urval som har gjorts är ett målinriktat urval. Enligt Merriam (1994) har det målinriktade urvalet som mål att förstå, upptäcka och få insikt i syfte att forskaren ska lära sig så mycket som möjligt. Det målinriktade urvalet påminner till stor del om urvalet som gjorts i studien då urvalet begränsar sig till att möta respondenter som kan beskriva fenomenet ur sin upplevelse och på så vis bidra till bilden av problemet. Då studiens syfte var att undersöka uppfattningar föll det sig naturligt att genomföra djupintervjuer med medlevarna på HVB-hemmet. Gällande antalet intervjuer i en kvalitativ studie föredrar Trost (2010) ett fåtal intervjuer eftersom man med många intervjuer riskerar att få svårt att överblicka materialet, och därmed också riskerar att missa viktiga detaljer, skillnader och likheter i materialet. Kvale och Brinkmann (2009) menar att undersökningens syfte är av stor betydelse för hur många intervjupersoner forskaren ska använda sig av. Ett stort urval i denna studie hade medfört att varje enskild individs upplevelse av fenomenet minskats till fördel för kvantiteten, vilket denna studie inte eftersträvat. Kvale och Brinkmann (2009) menar vidare att svaret på frågan om hur många intervjupersoner som behövs är enkelt. Intervjua så många personer som behövs för att ta reda på vad du behöver veta. (Kvale & Brinkmann, 2009, s. 129) Detta har beaktats och fyra av fem medlevare har intervjuats vilket efter studiens omfattning och syfte lämpat sig. 14 Datainsamlingsmetod Djupintervjuer har, som framkommit i tidigare avsnitt, använts som datainsamlingsmetod och dessa har utförts med medlevarna på HVB-hemmet. Syftet med djupintervjuerna var att få en djupare inblick i medlevarnas uppfattningar av hur fostran av ungdomar bör bedrivas. Genom att ha använt intervjuer har möjligheten att följa upp svaren med följdfrågor genererats och svaren kunnat fördjupas och utvecklas – till skillnad från i exempelvis en enkätundersökning. Medlevarnas erfarenheter, känslor, attityder och synen på den värld de lever i kom att visa sig. Viktigt är, oavsett vilken metod man väljer för insamling av data, att metoden uppfyller kraven på reliabilitet och validitet. Reliabilitet innebär tillförlitlighet och handlar om att ett resultat ska kunna reproduceras vid andra tidpunkter och av andra forskare (Kerlinger & Lee, 2000; Kvale & Brinkmann, 2009). Validitet som innebär giltighet handlar om att mäta det som man avser att mäta (Kerlinger & Lee, 2000; Kvale & Brinkmann, 2009). Detta har beaktats vid datainsamlingen och instrumenten har utformats med tydliga teman (se bilaga 1 och bilaga 2) för att kunna användas vid reproducering samtidigt som instrumenten även testats innan intervjutillfället. Detta redogörs för mer ingående i avsnittet instrument. Instrument Det instrument som skapats är, som tidigare nämnts, djupintervjuer. Syftet med den kvalitativa forskningsintervjun är att forskaren ska förstå ämnen från vardagsvärlden ur den intervjuades eget perspektiv och utveckla mening ur deras erfarenheter. Intervjupersonen förmedlar helt enkelt sin vardagliga situation och upplevelse i egna ord (Kvale & Brinkmann, 2009). Intervjuerna har spelats in med diktafon efter medlevarnas godkännande. Det finns olika typer av intervjuer som exempelvis strukturerad och ostrukturerad intervju (Kerlinger & Lee, 2000). Kvale och Brinkmann (2009) menar att när ett fenomenologiskt perspektiv används är en halvstrukturerad intervju med tonvikten lagd på intervjupersonens upplevelse av ett ämne att föredra. En halvstrukturerad intervju innebär att intervjun varken är ett öppet vardagssamtal eller ett slutet frågeformulär. Två intervjuguider innehållandes ett antal stödord och förslag till frågor som speglar de teman som berörs, har använts som stöd (se bilaga 1 och bilaga 2) för att fånga in fenomenet, dock har samtalen varit av öppen karaktär för att ge medlevarna möjlighet att själva beskriva sin upplevelse. Intervjuguidernas sista punkt gav även den medlevarna ytterligare utrymme för reflektion innan intervjun avslutades, vilket enligt Kvale och Brinkmann (2009) är viktigt att beakta då intervjupersonen under intervjuns gång kan ha funderat över saker som intervjuaren inte har tagit upp. Intervjuguiderna testades även i en informell pilotstudie innan de användes i den formella studien med avsikt att kontrollera att upplägget fungerade, att termerna var lättförstådda och att frågorna var tydliga. Vaghet riskerar att ge upphov till misstolkningar vilket i sin tur kan påverka validiteten av intervjuerna negativt. Följande tolv aspekter av en kvalitativ intervju ur ett fenomenologiskt perspektiv som Kvale och Brinkmann (2009) anger har beaktats: Livsvärld. Innebär att ämnet för intervjun är intervjupersonens livsvärld och dennes upplevelse av denna. Fokus för djupintervjuerna i studien har varit att söka förståelse för medlevarnas uppfattningar av hur fostran av ungdomar bör bedrivas utifrån deras livsvärld. 15 Mening. Innebär att intervjuaren tolkar meningen i intervjupersonens livsvärld. Vid djupintervjuerna har en viss tolkning av medlevarnas livsvärld gjorts. Det kvalitativa. Handlar om att målet med intervjun är att få beskrivningar av olika kvalitativa aspekter av intervjupersonens livsvärld. Det vill säga att intervjun arbetar med ord och inte med siffror. Vid djupintervjuerna i studien har fokus riktats mot kvalitativa aspekter av medlevarnas livsvärld, detta genom att instrumentet är utformat på ett sådant sätt som gör det möjligt för medlevaren att uttrycka sina beskrivningar. Det deskriptiva. Innebär att man uppmuntrar intervjupersonen att grundligt beskriva sin livsvärld, det vill säga vad hon upplever och känner och hur hon handlar. Man vill få beskrivningar som återger alla skillnader och variationer hos ett fenomen – utan att kategorisera dessa. Under djupintervjuerna gavs uppmuntran och följdfrågor till medlevaren för att få denne att beskriva sin upplevelse på ett djupare plan. Det specifika. Innebär att det är beskrivningar av specifika situationer och handlingar man vill nå och inte allmänna åsikter. Intervjuguiderna utformades i syfte att utforska specifika teman och skapa en tydlighet i intervjusituationen. Medlevaren intervjuades också enskilt för att tydliggöra att det var dennes åsikter om verksamheten som var intressant och inte de generella åsikterna från alla på arbetsplatsen. Medveten naivitet. Handlar om att intervjuaren visar öppenhet inför vad som sägs under intervjun, istället för att komma med färdiga kategorier och tolkningsscheman. Detta medför också att man bör vara kritiskt medveten om sin roll som intervjuare och vilken påverkan man kan ha. Rollen som intervjuare har hela tiden fallit tillbaka i att vägleda samtalet, inte att styra det. Att visa öppenhet inför medlevarnas sätt att penetrera de teman som lagts fram har varit avgörande för nå medlevarnas livsvärld. Fokusering. Innebär att intervjuaren, genom öppna frågor, leder intervjupersonen till vissa bestämda teman men inte till bestämda uppfattningar om dessa. Intervjuguiderna innehöll bestämda teman med öppna frågor men intervjuaren var noga med att inte leda medlevaren till bestämda uppfattningar. Mångtydighet. Handlar om att intervjuaren behöver klargöra eventuella mångtydiga uttalanden från intervjupersonen. Mångtydiga uttalanden kan exempelvis bero på brister i kommunikationen mellan intervjuaren och intervjupersonen. Frågor som ”hur menar du?” användes frekvent för att få en så tydlig bild som möjligt av medlevarnas uttalanden, detta har i sig minimerat riskerna för mångtydighet. Medvetna, tysta stunder och bekräftanden från intervjuarens sida har också genererat utförliga beskrivningar från medlevarna, vilket minskat eventuella missförstånd. Förändring. Handlar om att intervjun kan leda till förändring och nya insikter hos intervjupersonen och att denne kan ändra sin uppfattning om ett visst tema. Intervjun kan således vara en lärprocess både för intervjuaren och även intervjupersonen. Att medlevaren kan ha ändrat uppfattning om vissa teman efter intervjutillfället är möjligt, dock inget som framkommit tydligt i denna studie. Dock tas detta i beaktning och skulle önskemål finnas kring att diskutera något tema i efterhand från medlevarnas sida så har kontaktuppgifter lämnats. 16 Känslighet. Innebär att olika intervjuare utifrån samma intervjuguide kan erhålla olika svar från intervjupersonen beroende på deras känslighet för och kunskap om ämnet. Detta har tagits hänsyn till och därav närvarade båda forskarna vid intervjutillfället för att minska risken för otydlighet och missförstånd. Mellanmänsklig situation. Handlar om att det under intervjun konstrueras kunskap i interaktionen mellan intervjuaren och intervjupersonen. Man agerar i förhållande till varandra och påverkar varandra ömsesidigt och det gäller att kunna hantera den mellanmänskliga dynamiken i intervjun. Genom att endast den ena forskaren höll i samtalet kunde den andre ta en ”lägre profil” och på det viset inte störa dynamiken i intervjun. Redan från början klargjordes detta genom att forskaren som ansvarade för intervjun tog en framträdande roll och även presenterade upplägget på intervjun. Att en av forskarna inte ingick i samtalet på samma nivå som intervjuaren och medlevaren ledde till att denne hade möjlighet att se dynamiken ur ett annat perspektiv och notera eventuella iakttagelser som var av betydelse. Positiv upplevelse. En väl genomförd intervju kan vara en högst berikande upplevelse för intervjupersonen då denne kan ha kommit fram till nya insikter om sin livssituation. Studien har gett medlevarna en möjlighet att reflektera över sin verksamhet och sin arbetssituation, vilket utöver studiens syfte att undersöka verksamheten kan ses som en bonus. Procedur En av Älgeredskollektivets föreståndare kontaktades över telefon efter att en platsannons där de sökte efter personal noterats. Beskrivningen av HVB-hemmet i annonsen var intressant och därför bokades ett möte in i samråd med föreståndaren. Detta möte ägde rum innan de metodologiska valen i studien tagit fart och syftet med besöket var främst att få en första bild av HVB-hemmet och hur fostran skulle kunna äga rum där. Efter mötet, när en överrenskommelse var gjord om att studien skulle äga rum på hemmet, bokades intervjuerna, även detta i samråd med föreståndaren. Tilläggas bör att syftet med studien tydliggjordes, både över telefon och i e-post. Samtliga medlevare blev informerade om vad som skulle genomföras, både av föreståndaren och av forskarna, i det senare i fallet i samband med djupintervjuerna. Vid de enskilda djupintervjuerna delas arbetet upp mellan forskarna. Som tidigare nämnts, intervjuade en av forskarna och förde samtalet kring de teman som utformats i intervjuguiderna, med följdfrågor där det behövdes. Den andra forskaren antecknade och tolkade kroppsspråket och tonfallet hos medlevaren, samt såg till att allt som stod i intervjuguiden togs upp. I och med att båda forskarna närvarade vid djupintervjuerna höjdes kvalitén på studien då en stor mängd information kunde inhämtas. Detta är enligt Kvale och Brinkmann (2009) av stor vikt eftersom intervjuerna utgör det så kallade råmaterialet för den kommande analysen. För att inte gå miste om information användes även en diktafon efter medlevarens samtycke för att spela in samtalen. Enligt Kvale och Brinkmann (2009) är detta att föredra för att intervjuaren ska kunna fånga upp allt som sägs och för att intervjuaren ska kunna koncentrera sig på ämnet och intervjun. Det ger också en möjlighet att fånga upp sådan information som man skulle gå miste om utan inspelning, såsom tonfall och pauser. 17 Innan djupintervjuerna påbörjades informerades medlevarna om konfidentialiteten och att uppgifterna som framkom endast skulle används för forskningsändamål. Medlevarna som har deltagit i undersökningen har benämnts föreståndare 1 och 2 samt medarbetare 1 och 2. Detta i linje med Vetenskapsrådets etiska riktlinjer som redogörs för senare. Databearbetning Databearbetningen inleddes med att materialet omformades från djupintervjuerna till skriftlig text. Att intervjuer spelas in och transkriberas är vanligt förekommande inom fenomenologiska studier då detta ger en möjlighet att fånga upp allt som sägs från intervjupersonen. Innan inspelningsmöjligheterna fanns valde man ofta att anteckna det som sades, men detta leder många gånger till att information går om intet. (Giorgi, 2009) Att transkribera innebär att transformera, att ändra från en form till en annan. Försök till ordagranna intervjuutskrifter skapar hybrider, artificiella konstruktioner som inte är adekvata för vare sig det levda muntliga samtalet eller den skrivna textens formella stil. (Kvale & Brinkmann, 2009, s. 194) Bell (2004) nämner att forskare lyfter ett varnande finger ifall ingen transkribering finns tillgänglig att granska i efterhand, detta eftersom intervjuaren kan påstå vad som helst och formulera ”citat” som passar det egna syftet. Hur forskaren ska förhålla sig mellan ordagrann muntlig stil och skriftlig stil handlar om att göra olika standardval samt tydligt ange för hur utskrifterna gjorts. Exempel på standardval är om man ska återge pauser, skratt, återge ordagrant eller återge på ett mer sammanhängande sätt (Kvale & Brinkmann, 2009). I studien anges standardvalen direkt i transkriberingen som finns tillgänglig via forskarna. Transkriberingen har i första hand genomförts för att få en så tydlig och rättvis bild som möjligt av medlevarnas uppfattningar kring ämnet, men även för att andra forskare ska kunna ta del av materialet och bilda sin egen uppfattning om det som framkommit, utan att utlämna medlevarnas identitet. Analysmetod I denna studie har fenomenet fostran studerats vid ett HVB-hem som bedrivs som ett kollektiv och det är medarbetarnas uppfattningar som har generaliserats till ett sammanställt material. Detta har främst skett efter en slags fenomenologisk analys och det som framkommer i resultatet är essensen i den transkribering som gjorts. Det som dock är viktigt att framhålla och göra en åtskillnad vid, är vilken form av essens som egentligen har analyseras och på vilket sätt. Enligt Giorgi (2009) finns det en skillnad i den filosofiska essensen och i den mer forskningsbara essensen, den av honom så kallade strukturen. Då Husserls fenomenologiska synsätt används, syftar man ofta på den filosofiska essensen, vilket kortfattat innebär den essens som ligger utanför medvetandet hos de som studeras. De som studeras ses som objekt och forskaren ska förhålla sig till dessa på en vardaglig nivå, för att sedan lyfta objektets upplevelser till en högre nivå. På detta sätt blir analysen enligt Giorgi (2009) inte applicerbar inom vetenskapen eftersom forskaren i stor utsträckning påverkar det som framkommer. Därför måste ett annat analysverktyg och ett annat förhållningssätt till det som framkommit främjas. Giorgi (2009) illustrerar detta genom att förklara hur exempelvis den psykologiska fenomenologin kan ta vid där den filosofiska fenomenologin inte räcker till. In brief, with this method, a researcher seeks psychology essences, not philosophical ones, although, as stated, we prefer not to call them essences. Husserl (1983) allows for different types of essences; I do 18 not believe that I violate the spirit of his work by positing first the psychology perspective and then seeking the essence of the phenomenon. (Giorgi, 2009, s. 101) På samma sätt kan en analys ta form även i denna studie på ett pedagogiskt plan och ändå karaktäriseras av fenomenologin. The second-order descriptions (the structures) produced by the researcher do follow strict phenomenological criteria even if not transcendental ones. That is, the researcher must enter into the scientific phenomenological reduction in order to do the analysis. (Giorgi, 2009, s. 104) Giorgi (2009) menar att forskare inom kvalitativa fenomenologiska studier har en tendens att falla när de utger sig för att inte analysera materialet på ett vetenskapligt sätt utifrån sin disciplin. It should be noted that none of the other qualitative researchers whose work I covered above did anything like this. From James through Coles, basically, the raw data were presented and then the researcher provided the interpretation of the text that was exhibited. But what the researcher did to provide the interpretation is not revealed. What is understood is that the researcher read the raw data and then applied either the disciplinary perspective (for example, psychological) in the analysis, or else the more specialized theoretical psychological perspective (such as Titchenerian structuralism). But in the method I am articulating, the very process of the transformation of sense can be tracked as well as the move from sense transformations to structure (although the latter is harder to track). This is possible because of Husserl´s claim that what can be intuitively presented can also be carefully described. But one has to be sure that one operates from within the phenomenological reduction and that what is presented is described precisely as presented. Of course, one can err, and so checks and balances are required, but it is also possible to be accurate. (Giorgi, 2009, s. 105-106) Sammanfattningsvis, redogör forskaren för vilken sorts analys som har genomförts så kan analysen ses som ett naturligt inslag även i fenomenologin, det är dock viktigt att det som presenteras är det som framkommit. Enligt Giorgi (2009) kan följande tre steg användas vid en fenomenologisk analys, vilket studien eftersträvat. 1. Läs igenom hela transkriberingen (texten) i sin helhet. Detta steg är vanligtvis genomgående i varje kvalitativ analys. Efter transkriberingen ska hela texten eller beskrivningen som den också kan benämnas som, läsas från början till slut för att forskaren ska få en helhetsbild av beskrivningen. Detta är viktigt då det fenomenologiska synsättet är holistiskt och medger att innebörden i en beskrivning både kan referera framåt och bakåt. Därför ska man inte analysera första delen av beskrivningen utan en medvetenhet om den sista delen, då analysen riskerar att bli ofullständig i fall man gör detta. Det är viktigt att notera att man inte i det första steget försöker att tydliggöra eller ge beskrivningen en vidare mening, utan detta påbörjas först i de följande stegen. 2. Fastställande av meningsenheter. Detta steg är även det vanligtvis genomgående i varje kvalitativ analys. För att göra rådatan mer hanterbar delar man upp beskrivningen i meningsenheter. Det går till som så att man markerar i texten när man upplever en övergång i textens innebörd. Detta underlättar också den kommande transformeringen i nästa steg. Skillnaden mellan fenomenologisk analys och andra analyser ligger i respekten för hur meningsenheterna indelas samt hur delarna förstås. Då målet med den fenomenologiska analysen är att få fram meningen av erfarenheten, ska indelningen av meningsenheter ske med följsamhet och sensibilitet med hänsyn till målet. 19 Forskarnas egna erfarenheter spelar även in, då den indelning som görs är baserad på forskarnas erfarenheter, riktat mot andras upplevda erfarenheter. Processen är således i viss grad godtycklig då indelningen av meningsenheter är strängt förknippat med forskarnas egna inställningar. Olika forskare kan göra olika indelningar av texten till olika meningsenheter, men då det inte finns någon objektiv sanning av erfarenheten i det fenomenologiska synsättet spelar detta mindre roll. Meningsenheterna är hela tiden en del av helheten. Studiens rådata har delats in på detta sätt, för att på ett vis skapa en tydligare bild över fenomenet. Det centrala, som följer i nästa steg, är hur innebörden i deltagarnas uttryck transformerats till fenomenologiskt känsliga uttryck, samt hur och i vilken omfattning de är integrerade i strukturen av det upplevda fenomenet. 3. Transformering av rådatan och hur den strukturella innebörden tydliggörs. I detta steg görs en transformering av den fenomenologiska rådatan och varje meningsenhet undersöks i syfte att tydliggöra innebörden av andras upplevda livsvärldsbeskrivningar. Analysprocessen går från det individuella till det generella, detta för att man ska kunna presentera strukturen av det upplevda fenomenet. Således handlar det om att presentera beskrivning och struktur, snarare än att skapa teorier eller hypoteser, och det är viktigt att det ligger så nära fenomenet som möjligt. Strukturen skapar i sin tur förståelse för fenomenet. Vid studiens transformering av rådata har en viss medvetenhet antagits som inte begränsar de individuella objektens upplevelser av fenomenet i alltför stor utsträckning, även om en slags generalisering har gjorts. Målet var från början till slut att redogöra för hur medlevarna upplever fenomenet fostran utifrån livsvärlden på HVB-hemmet. Den fenomenologiska analysen skiljer sig från andra kvalitativa analyser då fenomenologiska forskare exempelvis i läsandet av beskrivningen kan skifta fokus (Giorgi, 2009). Detta har lämpat sig bra för studien då de öppna djupintervjuerna som transkriberats har inspirerat och lett studien in på många olika vägar. I vissa delar har fokus ändrats även om de huvudsakliga grunderna alltid funnits kvar. Etiskt ställningstagande Etiska regler är något som forskare under en lång tid varit tvungna att beakta (Bell, 2006). Vetenskapsrådets (2002) forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning ska ses som normer gällande förhållandet mellan forskare och undersökningsdeltagare eller uppgiftslämnare. I de forskningsetiska principerna nämns att samhällets medlemmar har en rättighet som skyddar dem mot insyn i privatlivet. Vidare nämns att forskaren heller inte får utsätta samhällets medlemmar för psykisk eller fysisk skada. Detta krav benämns som individskyddskravet och är den främsta utgångspunkten som forskaren bör beakta vid genomförande av forskning. Individskyddskravet har konkretiserats i följande fyra huvudkrav: Informationskravet. Innebär att forskaren skall informera de av forskningen berörda om den aktuella forskningsuppgiftens syfte. Vid kontakt med Älgeredskollektivet har syftet med studien redogjorts, som tidigare nämnts, såväl muntligt som skriftligt. Samtyckeskravet. Innebär att deltagarna i en undersökning har rätt att själva bestämma över sin medverkan. I studien vid Älgeredskollektivet har alla deltagare varit med av egen fri vilja. 20 Konfidentialitetskravet. Innebär att medverkande personer i en undersökning skall ges största möjliga konfidentialitet och personuppgifterna skall förvaras på ett sådant sätt att obehöriga inte kan ta del av dem. I studien har information om konfidentialitet getts, exempelvis inför djupintervjuerna. De intervjuade personerna har benämnts som föreståndare 1 och 2, samt medarbetare 1 och 2 med tanke på konfidentialiteten. Nyttjandekravet. Innebär att uppgifter insamlade om enskilda personer endast får användas för forskningsändamål. I studien har detta tagits hänsyn till. Exempelvis har alla inspelade intervjuer raderats. Metoddiskussion De val som gjorts i studien kan givetvis kritiseras. Studien är kvalitativ och har en fenomenologisk karaktär, vilket självklart inte är ett givet val. Vid denna typ av studie skulle ett kvantitativt synsätt även kunnat användas, dock var syftet att undersöka uppfattningar om fenomenet och då fallerar instrumenten inom den kvantitativa forskningen då de är utarbetade på ett sätt där uppfattningar är svåra att nå. Syftet var att tränga in på djupet i ämnet och få en förståelse för hur ett fenomen yttrar sig. Detta kan vara svårt att få veta genom exempelvis enkäter, vilket är vanligt förekommande inom kvantitativa studier. Givetvis hade en kombination av både exempelvis enkäter och intervjuer kunnat användas, men med studiens omfång och intresse valdes djupintervjuer då det ger en djupare förståelse av ämnet. Den fenomenologiska karaktären kan kritiseras eftersom det inte helt går att sätta forskarens förförståelse åt sidan inom fenomenologin och tolkning av data sker oavsett hur objektiv forskaren än utgör sig vara. Detta kan påverka den kunskap som produceras, men i och med att en medvetenhet kring problematiken fanns och låg i åtanke under arbetets gång så minimerades riskerna. Valet att utgå ifrån en vetenskapsteori som är filosofiskt förankrad kan ses som problematiskt och analysen av materialet som studien innehåller kan ses som en motsägelse till det fenomenologiska. Dock har det i metodavsnittet tydligt redogjorts för vilka ställningstaganden som gjorts och varför materialet analyserats, vilket lämnar resultatet öppet för analys. Detta kan ses som att problematiken, genom medvetenheten om den, har hanterats på ett korrekt sätt och enligt Giorgi (2009) är det inte en självklarhet inom fenomenologiska studier. Ofta saknas ett tydliggörande av analysen även om den alltid existerar, trots att forskare inte gör sken av detta. Fyra djupintervjuer har genomförts med fyra tillsvidareanställda på Älgeredskollektivet. Under perioden för studiens genomförande fanns det sammanlagt fem tillsvidareanställda på HVB-hemmet och att fyra av har dessa inkluderats i studien kan ses som ett representativt urval. Detta eftersom djupintervjuernas längd och urvalets spridning (sett till att alla tillsvidareanställda har i princip samma ansvar) lett till en djup förståelse av ämnet. Detta överensstämmer med Kvale och Brinkmanns (2009) åsikt om att det gäller att intervjua så många personer som behövs för att få reda på det man vill. Djupintervjuer i sig kan kritiseras eftersom en intervju är en mellanmänsklig situation där de deltagande personerna påverkar och reagerar på varandra (Kvale & Brinkmann, 2009). Kroppsspråk och tonfall kan ha påverkat medlevarna, liksom det faktum att intervjuerna spelades in med diktafon. Inspelningarna skedde dock först efter medlevarnas godkännande. Fördelarna med inspelning ansågs överväga nackdelarna eftersom en inspelning fångar upp allt som sägs, och intervjuaren kunde därmed rikta allt fokus till medlevaren som intervjuades. 21 Resultat Ett HVB-hem i praktiken HVB-hemmet Älgeredskollektivet bedrivs som ett kollektiv. Kollektivet bedrivs i sin tur som ett aktiebolag och efter att medlevarna har jobbat i fyra år erbjuds de delägarskap. Enligt föreståndare 2 innebär delägarskapet att man går in och köper aktier vilket inte på något sätt ska innebära ekonomiska vinster för delägarna. Vidare framhölls det att man har hög personaltäthet, att man är ett sammansvetsat gäng och att det finns en vilja av att göra sitt bästa från samtliga medlevare. Flera av medlevarna anser att man är en enda stor familj och att det råder en familjekänsla. Man tar sig tid att leka och umgås med barnen. De bägge föreståndarna menar att medlevarna i kollektivet ställer upp och jobbar ideellt kvällar, nätter och helger. På kollektivet är arbetet till stor del miljöterapeutiskt, vilket innebär att man gör i princip allt tillsammans. Från att skala potatis till att åka cross. Av föreståndarna ses kollektivet som en levnadsstil som man valt och delvis uppoffrat annat för. Och det är som jag brukar säga, jag har egna barn hemma och barnbarn, men jag tillbringar ju mer tid med dessa ungdomarna än vad jag gör med mina egna barn. (Föreståndare 1) Medarbetare 1 uttrycker att tiden på kollektivet är en hållplats i livet och att det även kan ses som ett lyft för karriären. Det som framkommit från samtliga medlevare kring att arbeta i ett kollektiv är att det kan vara svårt att kombinera jobbet med en eventuell familj. Problematiken ligger för medarbetare 2 delvis i att en eventuell framtida partner måste vara villig att bo i kollektivet om levnadsstilen och arbetet ska kunna fortsätta där. Att bo i kollektivet, eller rättare sagt, att arbeta i ett medlevarskap framhölls av samtliga fyra medlevare som något som genomsyrar och karaktäriserar verksamheten. Föreståndare 1 anser att det endast är Älgeredskollektivet och ett HVB-hem på Gotland som idag bygger sin verksamhet på medlevarskap. Vidare menar föreståndaren att det är i medlevarskapet som den stora förändringspotentialen ligger. Fördelarna som framhölls med medlevarskapet är att man har ett heldygnsansvar för ungdomarna vilket leder till en kontinuitet i arbetet, till exempel i form av att man bygger en relation och en trygghet. Detta innebär enligt föreståndare 1 att medlevarna är mer fostrare än vad de är behandlare. Nackdelarna som framhölls med medlevarskapet anser samtliga ligger på medlevarnas sida. Saker som att det är svårt att ha egna intressen och att kollektivet ligger långt ifrån hemstäder är det som framkommit. Enligt föreståndare 1 är de vanligaste anledningarna till att man slutar att jobba på kollektivet att det är svårt att ha egna intressen och att det är svårt att hitta en partner eftersom man tillbringar en så stor del av tiden med barnen. Det enda som framkommit som en nackdel för ungdomarna är att kollektivet ligger mitt ute i skogen, vilket inte är uppskattat av ungdomarna. Utbildning, arbetssätt och Socialstyrelsens krav Av djupintervjuerna framgick det att samtliga medlevare har någon form av utbildning. I dagsläget är det en av de fyra medlevarna som har en utbildning på högskolenivå. Denna 22 medlevare är utbildad socionom och har även en del andra utbildningar bland annat inom det militära. Övriga medlevare har utbildningar som innebär att de är behandlingsassistenter, undersköterskor och liknande. Utbildningsnivån är dock inget som man lägger större vikt vid när man fördelar arbetsuppgifter, utan arbetsuppgifterna har fördelats jämlikt på kollektivet. Dock finns det vissa som har ett mer administrativt ansvar än andra och en viss åtskillnad har gjorts när det kommer till vilka metoder som används av de olika medlevarna. Detta eftersom samtliga medlevare inte har behörighet att använda sig av alla metoder som kollektivet erbjuder. Ibland väljer man även att ta in psykologer och andra utomstående i kollektivet för att man anser att det inte är lämpligt för en ungdom som exempelvis behöver ha terapeutiska samtal att bo med terapeuten. När utbildning och arbetsuppgifter ventileras vid intervjuerna är ett återkommande inslag att man i första hand ser sig själv som medlevare. Jag tänker mig mer som medlevare på kollektivet utifrån den rollen och sedan har jag grunden då i min utbildning. Men eftersom jag jobbat så pass länge så utvecklas man ju i kollektivet också för det är ju en resa man gör. En resa där du har dig själv som redskap hela tiden alltså både din moral och din erfarenhet och allt. För vi brukar prata om att man ska vara ”vuxen vuxen”, alltså ett litet snäpp mer för du är en förebild hela tiden. (Föreståndare 2) Att anställa medlevare uttrycks i dagsläget som problematiskt från föreståndarnas sida. Kravet från Socialstyrelsen på att de som anställs ska ha en relevant utbildning ställer till problem. Tidigare kunde kollektivet anställa i princip vem som helst, en murare, en snickare eller liknande, utan relevant utbildning och då var det lättare att hitta folk. Man har från kollektivets sida framhållit till Socialstyrelsen att man vill ha evidens för att det skulle vara bättre att anställa personal med hög utbildningsnivå, men detta kan inte ges. Och ingen har än kunnat visa mig de undersökningar som säger att vi har blivit bättre av att ha högre utbildningsnivå eller att någon annan någonstans har blivit bättre av högre utbildningsnivå. Alltså, det finns inga sådana utvärderingar som visar att det påverkar resultat. Det finns vissa utvärderingar som visar att vaktmästaren är den mest betydelsefulla och mattanten och husmodern och hus… alltså det finns en del utredningar, rätt stora undersökningar som visar att det där med utbildning har inte så mycket betydelse. De kan jag visa på. Men det spelar ju ingen roll för Socialstyrelsen bara säger… ”ni ska följa det här” och jag säger ”men att ni har sagt att vi ska jobba enligt evidens, och bara ge mig evidensen så följer jag det.” Och då säger de ”tyst (säger sitt eget namn) du är besvärlig”, typ. (Föreståndare 1) Det som dock har förbättrats genom att personalen på kollektivet har utbildning är enligt föreståndare 1 att det är enklare att vidareutbilda personalen, då alla har en läsvana och enkelt kan ta till sig nya kunskaper, dock menar föreståndaren att det genom utbildningskravet är svårare att hitta folk som på ett vettigt sätt kan sköta hus och hem. Angående Socialstyrelsens relation till kollektivet menar föreståndare 2 att det är bra att Socialstyrelsen gör kontroller då de oseriösa hemmen därigenom kan stoppas. Detta är av vikt eftersom de oseriösa hemmen skapar ett dåligt rykte kring hela branschen. Dock framkom det även att man från Socialstyrelsens sida i första hand fokuserar på att titta på de papper som produceras i kollektivet. Socialstyrelsen har fått order av Maria Larsson att besöka alla behandlingshem minst två gånger om året. Och de har som strävan att göra det men de är inte riktigt där ännu. Men man anställer och jobbar, 23 och de har i alla fall hållt en gång om året. Varav en gång ska vara oanmäld. Men huvudvikten är fortfarande att titta på vilka papper vi producerar. (Föreståndare 1) Vidare framkom det att det finns en problematik kring kollektivets begränsade befogenheter. Man har fått sina metoder godkända av både Socialstyrelsen och länsstyrelsen dock menar föreståndare 1 att metoderna ligger i en gråzon. Anledningen till detta är att ungdomarnas beteendeproblem är relativt allvarliga och i vissa fall kanske lämpligare för SiS (Statens institutionsstyrelse), eftersom de har särskilda befogenheter. Dock väljer socialtjänsten ändå kollektivet som behandlingsalternativ eftersom man inte vill använda metoderna på SiS på yngre ungdomar. Man vill inte låsa in 14-åringar och beblanda dessa med de äldre ungdomarna på SiS. Att dessa ungdomar placeras på kollektivet innebär att metoder måste tillämpas som ligger i den nämnda gråzonen. Föreståndare 1 menar att det är svårt att garantera ungdomarna en trygg miljö utan att exempelvis få kroppsvisitera dem, och ibland väljer man att gå den väg som man anser bäst för ungdomen utan att strikt hålla sig till Socialstyrelsens uppmaningar. Men man ger inte mig de lagliga resurserna att jobba. Man ger mig sådana ungdomar att jag hela tiden ligger och jobbar inom den gråzonen, jag påstår att det ingen som kan säga att någon av Älgereds metoder är olagliga. De är tydligt beskrivna, de har blivit godkända i inspektioner av både Socialstyrelsen och Länsstyrelsen i många år. Men jag vet ju också att de ligger i en gråzon. Att det finns väldigt mycket av det vi gör när barnen inte sköter sig som du kan ta upp till rättegång där vi kan få skit för det. Och det vi har sagt, ja men vi forsätter att göra det för det här fixar vi inte att låta bli. För samtidigt säger ju lagen att jag ska garantera barnens trygghet. Och att jag ska garantera en drogfri miljö. Hur ska jag kunna garantera en drogfri miljö om jag inte får visitera eller ta urinprov? Jag kan prata med dem, jo fint. Det funkar ju efter ett år när jag har en relation till dem, men första året? Vad ska jag göra då? Det här är ju de barnen som det inte går att prata med, annars kommer de inte till mig. Och det där tycker jag är lite, alltså, man måste ju fan se till barnens bästa. (Föreståndare 1) Att fostra ungdomar Någonstans tror jag att grunden är kärlek, respekt, empati. (paus) Man måste tycka om dem, annars blir det jävligt svårt att göra det bra. Man måste respektera de som människor och individer, och inte tro att de är någon sorts förlängning av mig och mina önskningar och drömmar, behov. Man måste vara konsekvent. Alltså, gör det du säger och säg det du gör. Vi pratar om att du ska ha ett varmt hjärta, ett klart huvud och rena händer. (Föreståndare 1) Gällande hur man bör fostra ungdomar menade samtliga medlevare att det är viktigt att ha respekt för dem. Föreståndare 1 och 2 menar att det även är viktigt att man är en bra förebild, att man är stabil och trygg och står för vad man säger. Det är också viktigt att uppfostringsstilen som man använder utgår ifrån en själv, att man inte låtsas vara något som man inte är. Det är bättre att stå för sina fel och brister, för det är också något som ungdomarna ska lära sig. Enligt föreståndare 1 ska alla medlevare sträva efter att uppfostra barnen på kollektivet som om de vore deras egna barn, om inte barnets problemprofil säger något annat. För barnens del är det viktigt att fokusera på det som fungerar, alltså ett slags lösningsfokuserat arbete, istället för att titta på problemen. Detta eftersom att det icke fungerande beteendet enligt föreståndare 2 har en tendens att mattas ut om man istället jobbar med det som fungerar bra. Hur man fostrar ungdomarna, eller löser saker och ting menar medarbetare 2 varierar väldigt mycket från fall till fall. Själva ”behandlingsbiten” utgör några timmar i veckan. 24 Gällande att sätta gränser i arbetet med ungdomarna menade föreståndare 2 att man måste få ungdomarna att inse att det är det felaktiga beteendet som medlevarna inte godkänner. Det handlar inte om att ändra på ungdomen, utan att ändra på beteendet som ungdomen uppvisar. Detta leder många gånger till att medlevarna säger nej till ungdomarna och drar tydliga gränser för vad som är rätt och fel. Medarbetare 1 menar att det gäller att nöta hela tiden och påminna ungdomarna om reglerna som satts upp på kollektivet. Medarbetaren illustrerade detta genom att berätta om en händelse som inträffat på kollektivet. En ungdom tog mot kollektivets regler med sig sin mp3-spelare på en gemensam promenad, detta ledde till att ungdomen blev tillsagd och ungdomen som inte ville ge med sig vandrade då vidare på egen hand. Då bestämde sig medlevarna för att plocka bort fotbollen som ungdomen annars skulle ha tillåtits använda och ungdomen fick gå till sitt rum. Efter ett tag samtalade man för att försöka lösa konflikten på nytt. Och sedan hade vi ett samtal med han och han accepterade de samtalen men ville inte göra någonting. ”Nej, men det är ditt val.” Då får han gå upp på rummet och ha tråkigt. Så han gick upp på rummet och hade tråkigt, men kom ner sedan och var väldigt, väldigt irriterad och så. Så att han ville vara ifred och då fick han vara ifred. (Medarbetare 1) När ungdomen i citatet ovan erbjuds att vara ifred innebär detta att ungdomen tas till kollektivets stuga. Stugan, som snarare är ett modernt inrett hus ligger två mil ut i skogen i Hilltjärn och fungerar som en plats dit man tar ungdomen vid det som beskrivs som nyinlägret och även vid senare tillfällen då problem uppstått. Nyinlägret handlar om att ungdomen avskiljt från resten av kollektivet ska få lära sig regler och tider. De ska bli drogfria, vända på dygnet och lära sig gränser. I början handlar det mycket om att arbeta med relationen mellan styrning och mognad. Förutom gränssättnigen så ingår även en hel del lek och viktiga samtal ute i stugan. Enligt föreståndare 2 är det är ett tillfälle för ungdomen att lära känna två vuxna och lära sig hur kollektivet fungerar innan de själva ska åka dit. När stugan diskuteras vid en intervju och frågan kring när stugan blir aktuell förutom vid nyinläger framkommer följande: Det är om någon person till exempel bråkar eller har några andra problem och han känner själv att nu är det här på att braka åt helskotta, då kan man plocka ut den personen ut till stugan och så och där får han då berätta ”vad är det som har hänt”. Och oftast så är det inga problem, en del gånger kan det vara problem, en del gånger så skiter de i reglerna och då plockar vi upp dem och så åker vi till stugan med dem. (Medarbetare 1) Ungdomens föräldrar är införstådda med att ungdomen tas till stugan, ibland mot sin vilja. I stugan är man alltid två medlevare med ungdomen, och det ska alltid vara en man och en kvinna. När roller diskuterades framkom det att det finns roller som inte är arbetsroller utan snarare roller för hur man ska förhålla sig till ungdomarna. Föreståndarna uttrycker att de har mammaoch papparoller medan en av medarbetarna menar sig ha en syskonroll. Detta beskrivs relativt djupgående av tre av fyra medlevare. Alltså, vi bestämmer inte rollerna för jag tror lite att det är barnen som ger mig, och för vissa är jag inte pappa. För de har en pappa och de har inget behov av någon pappa. För någon kan jag vara storebror, och för någon kan jag vara kompis och för någon kan jag nog vara morfar. Alltså, det måste ju de få välja. Vad vi däremot strävar efter det är att vara vettiga vuxna. Att vara vuxna vuxna och att utifrån vem jag är… på bästa sätt möta dem. Och sen får liksom de stå för rollgivandet. Och jag tror det skulle vara fel, så att säga, att tvinga sig på en roll. (Föreståndare 1) 25 Det som poängteras i samband med samtalen kring rollerna är att detta inte på något sätt ska rubba den naturliga föräldrarollen som ungdomarnas föräldrar har. Föreståndare 2 menar att man inte får gå in och konkurrera om roller, då blir det fel, utan man ska istället försöka lyfta föräldrarna. Detta genom hela tiden i samtal med ungdomarna belysa föräldrarnas betydelse, ifrågasätta om det inte vore bättre att ungdomen vänder sig till föräldern i vissa frågor. Föräldrarna deltar också till stor del i behandlingen och när de är på plats på kollektivet arbetar man med att höja deras föräldraskap. Det som föreståndare 1 också menar skiljer medlevarnas föräldraroll från föräldrarnas roll är att medlevarna får möjlighet att vara lediga från föräldraskapet under två veckor sammanhängande då de inte arbetar. Medlevarna har också en större kontroll då de har möjligheten att närvara i skolan vilket föräldrarna inte har. Medlevarna kör också alltid eleverna till och från skolan. Gällande ungdomarnas framtid menade föreståndare 2 att de anställda har till uppgift att förse ungdomarna med verktyg så att de får ett bättre liv i samhället. /…/ Alla förtjänar en ny chans och det är ju framför allt en ny chans alla dessa ungdomarna förtjänar, en ny chans till ett bättre liv, det är ju så. Det är det som det hela går ut på egentligen. Att de ska få verktygen och redskapen för att klara av det. (Föreståndare 2) De regler som kollektivet har är samma regler som finns i samhället och medarbetare 1 menar att följer inte ungdomarna samhällets regler så blir de en fara för sig själva och kan spärras in. Därför är det viktigt att de anställda lär ut detta. Föreståndare 2 beskriver att det även ligger i deras arbete att lära föräldrarna vad som är ”vanligt” tonårsbeteende och vad som är ”strul” beteende. Ibland ringer föräldrarna till kollektivet efter att ungdomarna flyttat hem och behöver hjälp med att bena ut saker och ting och det ingår i eftervården. Under hemresorna som äger rum under olika tidpunkter i behandlingen händer det ibland att ungdomarna misslyckas. Med misslyckande menar man att ungdomen exempelvis dricker alkohol eller röker hasch, och då är det något man tar tag i tillsammans med föräldrarna. Det händer att föräldrarna vill komma med ungdomen upp till stugan efter sådana incidenter och då jobbar man där, utifrån det som hänt. Diskussion Hur yttrar sig ett HVB-hem i praktiken? HVB-hemmet som har undersökts i studien kan karaktäriseras av medlevarskap i förhållande till styrning. Medlevarskapet är grunden till hur man har valt att utforma HVB-hemmet och allt som sker, oavsett om det handlar om fostran eller om mer administrativa delar, så faller det tillbaka i medlevarskapet. Alla beslut som tas baseras på att alla ska få sin röst hörd, oavsett vad man har för utbildningsnivå, bakgrund etcetera. Detta kan ses som någonting värdefullt men det blir ändå problematiskt då det i första hand är en annan instans, nämligen Socialstyrelsen som sätter upp reglerna för hur verksamheten ska bedrivas. I bakgrunden redogjordes för Socialstyrelsens huvudsakliga uppdrag och i vissa fall kan uppdraget vara diffust, åtminstone i förhållande till vad som framkommit vid HVB-hemmet. De inspektioner som utförs från Socialstyrelsens sida baseras fortfarande till stor del på pappersgranskning och de gånger då hemmet ändå har kritiserats kring den praktiska verksamheten så har det varit svårt att avgöra hur man skulle ha hanterat det som kritiserats på ett annorlunda sätt. Ett 26 exempel är att det är svårt att driva ett HVB-hem där ungdomar med omfattande beteendeproblematik behandlas och inte tillåts ”bestraffas”. Detta ska inte på något sätt uppfattas som att bestraffning är en godtagbar metod, och bestraffning leder som Bunkholdt (2004) påvisat inte till en bestående beteendeförändring, dock ligger uppdraget som HVBhemmet i studien har, någonstans i en gråzon mellan vilka gränser man får sätta och vilka gränser som måste sättas. Skulle HVB-hemmet ha striktare regler som exempelvis på de låsta institutionerna, där ungdomarna kan låsas in vid oacceptabelt beteende, vore konflikterna mycket mer lätthanterade. Dock inte sagt gynnsamt för ungdomen. Det som ska framhållas som positivt och som karaktäriserar HVB-hemmet i studien är att de har en hög personaltäthet och att medlevarna ställer upp och jobbar ideellt en stor del av dygnet. Att medlevarna väljer att inte bara arbeta utan att göra jobbet till en levnadsstil som helt hänges till ungdomarna tyder på ett brinnande engagemang. Som Berglund (2000) påvisat är det just detta som ungdomar många gånger framhåller som positivt med ungdomsvården, att det finns en eller flera behandlare som man har en nära relation till. Att man kan jobba på det här sättet beror till stor del på att man är privata aktörer och att man inte har ett vinstintresse som står emot idén kring medlevarskapet. Det som måste problematiseras med verksamheten är att den kan ha svårt att överleva eftersom det krävs att man som blivande anställd anpassar sig till medlevarskapet, det vill säga att arbeta och leva i kollektivet. Det har visat sig att det är svårt att anställa nya medlevare efter utbildningskravet, och de medlevare som finns på kollektivet idag delar inte synen att kollektivet är ett alternativ för en längre period i livet. Kollektivet ses, som det redogjorts för tidigare, i vissa fall som en hållplats. Dock är arbetet krävande och uppoffringar görs, om än inte för en längre tid vilket ändå någonstans är målet med kollektivet. Hur bör ungdomsvården i Sverige se ut? Som framkommer ovan, arbetar HVB-hemmet i studien med att till stor del anpassa den praktiska verksamheten efter det befintliga regelverket. På HVB-hemmet som undersökts har det framkommit att Socialstyrelsen ställer krav på en viss utbildningsnivå och att denna blivit godkänd. Utbildningsnivån skulle dock inte svara upp mot den målsättning som den nämnda Missbruksutredningen har, nämligen att de som ska bedriva vården också ska ha en viss medicinsk kompetens. Även om detta i första hand gäller missbruksvården, så innefattar det ändå ungdomarna och man måste fråga sig huruvida den medicinska kompetensen är av relevans för HVB-hemmen och ungdomsvården i Sverige? Även om det är svårt att fastställa något sådant utifrån denna studie, så har det inte framkommit att den medicinska kompetensen skulle vara av relevans för arbetet med ungdomarna, varken vid djupintervjuerna eller i tidigare litteraturgenomgång. Ska vi se till den utveckling som ungdomsvården har haft, så skulle den medicinska kompetensen och landstinget som huvudman kunna förknippas med en utveckling bakåt i tiden. Detta eftersom den ursprungliga vården på institutioner enligt Sallnäs (2000) handlade om klassificering och diagnosticering, vilket kan förknippas med kravet på medicinsk kompetens. Att låta ungdomar, som exempelvis de som placerats på HVB-hemmet i studien, innefattas i Missbruksutredningen och ge förslag på att de behöver mer medicinska stödinsatser leder till en klassificering av ungdomarna. Ungdomarna kan uppfattas som sjuka när man uttrycker att de är i behov av mer medicinsk behandling än vad man använder sig av idag. I dagsläget tar HVB-hemmet i studien in psykologer och liknande vid behov och generellt sett åker man till 27 vårdcentraler eller liknande för det medicinska komplementet. Man ser, liksom Sallnäs (2000) beskriver det, problemet i första hand i de sociala omständigheterna. Problematiken ligger inte direkt i ungdomen, utan i det sociala beteendet som påverkats av omgivningen. Arbetet är därför i första hand miljöterapeutiskt och det är kring de sociala problemen som behandlingen kretsar. Därför kan man tycka att den medicinska behandlingen med läkemedel borde ses som ett komplement och inte som något avgörande. Missbruksutredningen kan därav kritiseras då den i första hand fokuserar på den medicinska delen av behandlingen, och man kan ana att det finns en kunskap kring behandlingen inom HVB-hemmen som utredningen utelämnat. Det är dock tydligt framträdande, vilket tidigare avsnitt närmat sig, att det i denna studie framkommit en viss problematik kring hur Socialstyrelsen som huvudman arbetar med HVBhemmet, enligt medlevarnas uppfattningar. Socialstyrelsens och HVB-hemmets relation till varandra kan i vissa fall uppfattas som bristfällig och de resurser finns på hemmet kan inte svara upp mot kraven som ställs. Stugan som nämnts i resultatavsnittet, används i de fall då omständigheterna inte tillåter annat. Socialstyrelsen tillåter inte att ungdomarna låses in och samtidigt har ungdomarna som placerats en beteendeproblematik som gör det nästan omöjligt att hantera situationen på annat sätt. Alternativet är att låta ungdomen bli omplacerad på exempelvis de låsta institutionerna (SiS) där man tillåts en annan typ av behandling av ungdomarna, dock ses inte detta som ett alternativ eftersom det inte gynnar ungdomen och därav ligger HVB-hemmets metoder i den nämnda gråzonen. Sammanfattningsvis kan man säga att det idag är Socialstyrelsens ansvar att uppmärksamma bristerna och det är socialtjänstens ansvar att placera ungdomarna där de hör hemma, så att behandlingen blir tydlig. Förutsättningarna som HVB-hemmen har måste motsvara kraven som ställs, alternativt måste kraven anpassas efter de verkliga förutsättningarna. I dagsläget verkar det som om Socialstyrelsen låter vissa metoder och förhållningssätt som ligger i den nämnda gråzonen på HVB-hemmet fortskrida, eftersom inga konsekvenser har givits HVBhemmet kring dessa, av det som framkommit i studien. Upprättas inte en tydlighet kring regelverk och ansvarsfördelning så är det svårt att säga vilken typ av behandling som ska äga rum. Vem har rätt att fostra ungdomar och på vilket sätt? Diskussionen i ovanstående avsnitt har lett in på vilka som idag har rätt att fostra ungdomar och på vilket sätt. Kortfattat kan man, utifrån studiens avgränsning, säga att utomstående i vissa fall tillåts att fostra placerade ungdomar. Detta eftersom ungdomar placeras på HVBhemmet i studien och medlevarna där fostrar. Medlevarna fostrar på ett sätt som innebär att man ska vara goda förebilder och detta är, som framkommit, betydelsefullt för placerade ungdomar eftersom de i många fall saknat goda förebilder att se upp till. Att medlevarna däremot ämnar fostra ungdomarna som om de vore deras egna barn kan problematiseras då ett relationsband knyts, som sedan ska brytas i och med att ungdomen flyttar hem. Medlevarna talar mycket om föräldrarnas betydelse i arbetet, dock är det ett faktum att ungdomarna som är relativt unga bor tillsammans med medlevarna, som ger dem det stöd och förtroende som föräldrar vanligtvis ger, under en lång tid. Detta innebär att andra vuxna än föräldrarna bryr sig om ungdomarna och ger dem en chans till ett bättre liv vilket givet leder till ett relationsband. Då det framkommer att medlevarna har föräldra- och syskonroller förstärker detta saken ytterligare, speciellt då man framhåller att det är ungdomarna själva som sätter dessa roller, vilket tyder på ett slags relationsskapande från ungdomens sida. Även om 28 ungdomen troligen har utvecklat den självmedvetenhet som Mead (1976) beskriver som avgörande för om en individ kan se sig själv i det större sammanhanget eller inte, så framkommer det ändå att det delvis är den delen som många av ungdomarna saknar. Detta eftersom medlevarna måste lära dem hur samhällets regler ska följas och vilka beteenden som är korrekta respektive felaktiga. Denna process äger till stor del rum i HVB-hemmets trygga miljö med de närstående medlevare och just därför kan det, som tidigare nämnts, bli en påfrestande process för ungdomen att senare tvingas tillbaka till hemmiljön där dessa lärdomar inte är lika lätthanterliga på grund av omgivningen. Utslussningsprocessen blir därför viktig men på ett sätt förlitar man sig på att behandlingen av ungdomen och föräldrarna ska leda till att beteendet kan upprätthållas i hemmiljön. Detta kan ifrågasättas, då många fler socialisationsagenter påverkar ungdomen på hemmaplan, såsom kompisar. Det kan bli svårt för ungdomen, trots att den har föräldrarnas stöd, att bryta sig loss från sin bakgrund. Slutsatser Problemformuleringen inledningsvis var; hur fostras ungdomar vid HVB-hem? För att besvara denna kan man kortfattat säga att HVB-hemmet som har legat till grund för denna studie har påvisat att den fostran som äger rum i viss mening är diffus, men att den till stor del baseras på de förutsättningar som finns hos HVB-hemmet och de krav som ställs från Socialstyrelsen. Förutsättningarna torde vara spretiga om man ska se till HVB-hemmen generellt, eftersom hemmen ser olika ut, dock kan slutsatsen dras att förutsättningarna på HVB-hemmet i studien bland annat handlar om vilken personal som arbetar på hemmet och vilka förhållningssätt man väljer att använda sig av. Regelverket begränsar och styr detta, genom att ställa krav på att HVB-hemmet exempelvis anställer personal med utbildning av relevans och att dessa fostrar ungdomarna efter de metoder som man anser lämpliga. Dock ligger det sistnämnda i en gråzon vilket denna studie har påvisat. Det är otydligt vilken fostran som äger rum och vem som i första hand ansvarar för den. Vi anser att ett tydliggörande och en granskning av HVBhemmen vore att föredra samt att huvudmannaskapet bör tydliggöras. Detta för att minska otydligheten som råder kring detta. Tydliggörs huvudmannaskapet så kommer troligen alla ingående delar i ungdomsvården på HVB-hemmen, varav fostran är en, att följa utvecklingen. Det kommer att bli tydligt vilken form av verksamhet som HVB-hemmen bör vara, och kanske kommer då HVB-hemmet i studien att omformas och följa samhällsutvecklingen i någon framtida riktning. Framtida studier Det finns många aspekter av HVB-hemmen kvar att undersöka. Vi anser dock att en studie med fenomenologisk karaktär har öppnat upp möjligheten att nå fenomenet fostran på ett plan som inte är vanligt förekommande inom exempelvis utredningar. Vi önskar därför att fler studier kring HVB-hemmen i Sverige skulle vara utformade på detta sätt och tillföra det som i vissa fall saknas, nämligen behandlarnas perspektiv. Gerhard Larssons missbruksutredning, som är högaktuell, är en av de utredningar som kan kritiseras på grund av ett bristande förhållningssätt till de som faktiskt arbetar inom branschen. Hade socionomernas, som många gånger arbetar inom HVB-vården, perspektiv ingått i grunden för utredningen hade troligen förslagen varit annorlunda och framför allt mer förankrade till den verklighet, såsom behandlarna upplever den. 29 Referensförteckning Andreassen, T. (2003). Institutionsbehandling av ungdomar: vad säger forskningen? Stockholm: Gothia. Bell, J. (2006). Introduktion till forskningsmetodik (4 uppl.). Lund: Studentlitteratur. Bengtsson, J. (2001). Sammanflätningar: Husserls och Merleau-Pontys fenomenologi (3 uppl.). Göteborg: Daidalos. Berger, P. L., & Luckmann, T. (2003). Kunskapssociologi: hur individen uppfattar och formar sin sociala verklighet (2 uppl.). Stockholm: Wahlström & Widstrand. Berglund, S-A. (2000). Social pedagogik: i goda möten skapas goda skäl. Lund: Studentlitteratur. Bjerg, J. (Red). (2000). Pedagogik: en grundbok. Stockholm: Liber. Bunkholdt, V. (2004). Psykologi: en introduktion för sjuksköterskor, socialarbetare och övrig vårdpersonal (2 uppl.). Lund: Studentlitteratur. Christensen, R., & Hildingson Boqvist, A. N. (2009). Att leva i en utsatt situation: med barnet i fokus. Lund: Studentlitteratur. Dahlberg, K. (1997). Kvalitativa metoder för vårdvetare (2 uppl.). Lund: Studentlitteratur. Eriksson, L., & Markström, A. M. (2000). Den svårfångade socialpedagogiken. Lund: Studentlitteratur. Giorgi, A. (2009). The Descriptive Phenomenological Method in Psychology. A Modified Husserlian Approach. Pittsburgh: Duquesne University Press. Hedin, C. (2007). John Locke och familjens makt över uppfostran. Utbildning & Demokrati, 16, (1), 53-71. Hilte, M., & Claezon, I. (2005). Flickor och pojkar på institution: ett könsperspektiv på vården av ungdomar. Stockholm: Stiftelsen Allmänna Barnhuset. Hindberg, B. (1999). När omsorgen sviktar: om barns utsatthet och samhällets ansvar (2 uppl.). Stockholm: Rädda Barnen. Johansson, J. (2007). Residential Care For Young People in Sweden: Homes, Staff and Residents. Göteborg: Göteborg University, Departement of Psychology. Jonsson, G. (1973). Att bryta det sociala arvet. Stockholm: Tiden/Folksam. Kerlinger, F. N., & Lee, H. B. (2000). Foundations of Behavioral Research (4th ed.). Belmont: Harcourt College Publishers. Kroksmark, T. (Red.). (2003). Den tidlösa pedagogiken. Lund: Studentlitteratur. Kvale, S., & Brinkmann, S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun (2 uppl.). Lund: Studentlitteratur. Mead, G. H. (1976). Medvetandet jaget och samhället: från socialbehavioristisk ståndpunkt. Lund: Argos. 30 Merriam, S. B. (1994). Fallstudien som forskningsmetod. Lund: Studentlitteratur. Sallnäs, M. (2000). Barnavårdens institutioner: framväxt, ideologi och struktur. (Rapport i socialt arbete nr 96 – 2000). Stockholm: Stockholms universitet, Institutionen för socialt arbete. Socialstyrelsen. (2009). En kvalitetsutveckling för HVB: hem för vård eller boende för barn, unga och familjer. Stockholm: Socialstyrelsen. Socialstyrelsen. (2011). Placerade barn. URL: http://www.socialstyrelsen.se/barnochfamilj/barnsomfarilla/placeradebarn/Sidor/default.aspx [Åtkomst 2011-04-11] Socialstyrelsen. (2011). Till dig som har ett barn i familjehem eller i ett hem för vård eller boende. URL: http://www.socialstyrelsen.se/forplaceradebarnochunga/foraldrar [Åtkomst 2011-04-11] Socialtjänstförordningen 2001:937 i Sveriges Lagar (2008). Lund: Studentlitteratur. Socialtjänstlagen 2001:453 i Sveriges lagar (2008). Lund: Studentlitteratur. SOU 2005:81. Källan till en chans. Nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården. Särtryck ur betänkande av sociala barn- och ungdomsvårdskommittén. Stockholm: Fritzes. SOU 2011:35. Bättre insatser vid missbruk och beroende: individen, kunskapen och ansvaret. Slutbetänkande av Missbruksutredningen. Stockholm: Fritzes. Thunved, A., Clevesköld, L., & Thunved, B. (2010). Samhället och de unga lagöverträdarna (4 uppl.). Stockholm: Norstedts. Trost, J. (2010). Kvalitativa intervjuer (4 uppl.). Lund: Studentlitteratur. Vetenskapsrådet, (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. URL: http://www.cm.se/webbshop_vr/pdfer/H0014.pdf [Åtkomst 2011-03-26] Westerberg, K-A. (2003). Hassela, beroenden och politik: istället för memoarer. Stockholm: Égalité. Älgeredskollektivet. (2008). Älgeredskollektivet 30 år! (Älgeredskollektivet, Älgered 408, 820 70 Bergsjö). Älgeredskollektivet. (2010). Beskrivning av Älgeredskollektivet. (Älgeredskollektivet, Älgered 408, 820 70 Bergsjö). Älgeredskollektivet. (2011). Information. Beskrivning. URL: http://algeredskollektivet.se/index.php?sida=2 [Åtkomst 2011-04-26] 31 Bilagor Bilaga 1 Intervjuguide: Föreståndare 1 och 2 Inledning - Bakgrund och syfte med intervjun, berätta vilka vi är (lämna kontaktuppgifter) Konfidentiellitet (att vi inte skriver ut personnamn) Användning av diktafon Tema 1 - Person - Roll på kollektivet Arbetsuppgifter och utbildning Tema 2 - Älgeredskollektivet - Beskriv kollektivet Mål Behandlingsarbetet (metoder, förhållningssätt) Tema 3 - Ungdom - Vilka är dom? Beskriv ett fall från början till slut Varför är Älgeredskollektivet bra för ungdomar? Tema 4 - Fostran - Beskriv medlevarskapet (för och nackdelar) Förälder vs. Behandlare (kan man vara både och, vad händer med det professionella förhållningssättet?) Värderingar (har man rätt att sätta värderingar på någon annans barn) Hur bör man fostra barn? (om ditt barn skulle bli placerat?) I er fostran ingår även fostran utanför kollektivet i ”Stugan”. Varför stugan? Varför får HVB-hem kritik? (bestraffning och inskränkningar i privatlivet, hur ställer ni er till det?) Tillfälle för respondenten att uttrycka sådant som inte framkommit. 32 Bilaga 2 Intervjuguide: Medarbetare 1 och 2 Inledning - Bakgrund och syfte med intervjun, berätta vilka vi är (lämna kontaktuppgifter) Konfidentiellitet (att vi inte skriver ut personnamn) Användning av diktafon Tema 1 - Person - Roll på kollektivet, beskriv vilka roller de andra har Tema 2 - Älgeredskollektivet - Beskriv er levnadsstil på kollektivet Delägarskap? Tema 3 - Ungdom - Varför är Älgeredskollektivet bra för ungdomar? Tema 4 - Fostran - Beskriv medlevarskapet (för och nackdelar) Förälder vs. Behandlare (kan man vara både och, vad händer med det professionella förhållningssättet?) Värderingar (har man rätt att sätta värderingar på någon annans barn) Hur bör man fostra barn? (om ditt barn skulle bli placerat?) Hur fostrar ni på kollektivet? I er fostran ingår även fostran utanför kollektivet i ”Stugan”. Varför stugan? Varför får HVB-hem kritik? (bestraffning och inskränkningar i privatlivet, hur ställer ni er till det?) Tillfälle för respondenten att uttrycka sådant som inte framkommit. 33
