Libertas Antologi 3 - Provisoriska utopier

Transcription

Libertas är Socialdemokratiska Studentförbundets
idépolitiska tidskrift. Libertas drivs av en
redaktion självständig från förbundets styrelse. Vårt syfte
är att föra en progressiv socialdemokratisk idédebatt.
Utgiven med stöd av OPC och Sida
Libertas antologi 3 år 2014
Form: Felix Antman Debels
Tryck: Scandbook 2015
www.tidskriftenlibertas.se
PROVISORISK A
U TO P I E R
LI B E R TA S A N TO LO G I 3
PROVISORISK A
U TO P I E R
9-14
MÖJLIGHE TERN A S FÄLT SK A ODL A S
Madeleine Bengtsson
15-20
INGENTING
Alma Kirlic
23-27
VÅGA VARA VISIONÄR
Peter Gustavsson
20-25
FÖR EN DEMOKRATISK K ULTUR
Sara Abdollahi
37-43
EN HÅLLBAR OCH KVALITATI V HÖGSKOL A FÖR ALL A
Emma Nilsson
45-50
UTAN UTOPIER INGEN FRAMTID
Felix Antman Debels
53-60
VÅR FRAMTIDS DAGLIGA BRÖD
Ludvig Fahlvik
63-69
20 ÅR EF TER APAR THEID
Simon Andersson
LI B E R TA S A N TO LO G I 3
71-75
ÅTSTRAMNINGSDOK TRINEN
Karin Kristensson
77-85
PÅ JAK T EF TER EN S VENSK SOCKERSK ATT
Johan Frick
87-89
TIDEN SOM MAK T
Charlotte Malmborg, Helena Smith
91-104
ÄN GÅR INGA SN ABBTÅG I NORRL ANDS INL AND
Liss Jonasson
A
107-110
DEMOKRATISERA S AMHÄLL SPL ANERINGEN
Nils Harnesk
113-126
UTOPIER OCH VERKLIGHE T
Ernst Wigforss
129-130
ÖNSKELISTA
Björn Wiechel
133-137
REFERENSER
LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISK A UTOPIER
MÖJLIGHETERNAS FÄLT SKA ODLAS
M Ö J LI G H E T E R N A S
F Ä LT S K A O D L A S
Mad elein e Ben g tsso n
Vad fick dig att gå med i en rörelse? Var det rörelsens senaste finanspolitiska ramverk, 90-dagarsgarantin eller systemet med etablerings
-lotsar?
Eller var det tron på något större, något vackrare, något mer
rättfärdigt och meningsfullt? Ett annat sätt att leva, organisera,
producera? Agitation utan utopiska inslag blir torr och smaklös.
Utan tron på något annat och en lust att röra sig ditåt, vad är då
en rörelse?
Av alla levande varelser är människan den enda som kan föreställa sig det som inte finns. Hundar kan längta, katter följa
osynliga spår: men människan kan i sitt inre bygga upp
imaginära världar, gå in i dem och för en stund glömma sin
omgivning.
Ronny Ambjörnsson, Fantasin till makten (2004)
Utopins syfte är att ge en bild av något som inte är, men
skulle kunna vara. Grekiska negationen ou (inte) och grekiskans
topos (plats) bildar ordet som direktöversatt skulle kunna betyda
”ingenstans”. Ännu finns inte den plats som utopisten talar om,
men visste vore det skönt om vi var där?
9
Arbetarrörelsen har genom sin historia utformat och lockat
med olika – mer eller mindre – utopiska förslag. Det har rört sig om
8-timmars arbetsdag, rösträtt, barnbidrag, åtskillnad mellan kyrka
och stat, maxtaxa, avgiftsfri utbildning, tvåstatslösning mellan Israel
och Palestina med mera.
Vad har dessa olika mål gemensamt? De är delmål. De är
inte socialismen, de är inte svaret på vilket samhälle vi vill ha. Men
de gör livet bättre för dem som lever idag. Ökar demokratin, jämlikheten och friheten.
Det är denna form av delmål som vi kallar provisoriska utopier. Vissa skulle kalla det reformism, att medelst reformer förändra
samhället (istället för med revolution). Och det är det ju också.
Men de provisoriska utopierna är något mer: de är vackra, nåbara
visioner. De tänder eldar och samlar, på ett sätt som en reform per
se inte gör. En reform måste vara åtminstone lite utopisk för att få
folk att kämpa för den.
SOCIALISMENS KÄRNA
Socialdemokraten, språkvetaren, finansministern och ideologen
Ernst Wigforss (1881-1977) myntade begreppet provisoriska utopier. Förutom att leda finansdepartementet och forska på halländska dialekter skrev han flera volymer i vilka han utvecklade och
förklarade sina politiska teorier. Han menade att socialismen till sin
kärna är empirisk och experimentell. Trots marxismens deterministiska drag har det alltid i socialistiska rörelser funnits en stor lust att
prova idéer och praktisera ideal, enligt honom. En förmåga att först
lokalisera ett problem, varefter ett lösningsförslag formuleras för att
sedan prövas och slutligen utvärderas.
För Wigforss var socialdemokratins uppgift att – gärna i
samarbete med liberaler för att ytterligare stärka demokratin – utforma reformförslag som syftade till att stegvis närma sig olika värden som frihet, jämlikhet och demokrati. Han var inte mycket för
slagord, fraser eller enkla format. Snarare handlar hans teorier om
förhållningssätt.
10
Det finns intet paradis vid början av mänskligheten, och det
finns intet vid dess slut. Vi lever inte för att förbereda ett
samhälle så och så många tiotal eller hundratal år härefter,
där människorna till sist ska vara lyckliga. Varje framtid blir
en gång ett nu, och det kan inte heller ha ett eget värde om
det nu vari vi själva lever synes värdelöst.
Ernst Wigforss, Kan dödläget brytas (2013)
Han själv bjöd på en del utopier, såsom ett ökat demokratiskt
inflytande över näringslivet. En idé som dagens socialdemokrater,
efter förlusten med löntagarfonderna, borde ta tag i är Wigforss
tanke om ett ”samhällsföretag utan ägande”. Hur skulle ett sådant
se ut? I en underhållande text från 1927 gör han också upp med
reklamen som folkuppfostrare och ifrågasätter att om nu en produkt är så bra, varför behöver företagen lägga 100-tals miljoner på
att uppfostra folk att hålla med? Han ifrågasätter konsumismen
och vill se, om inte ett förbud, så åtminstone en skarp begränsning
av reklamen.
DE FARLIGA UTOPIERNA
Utopier, utopier. Det var mer populärt med utopier förr. Idag anses de vara för dyra. Eller skogstokiga. Eller inte passa det aktuella
parlamentariska läget. Förr kunde det drömmas om att bryta ensidigheten i arbetet, om att alla skulle utöva både manuellt och intellektuellt arbete. Att alla skulle dela det hushålleliga arbetet och omvårdnaden av barn och gamla. Att pendlare och gästarbetare skulle
återfå ett bättre liv genom arbetsplatser nära bostäderna. Att folk
skulle få syssla med olika kulturverksamheter varje dag – ”Människan
som kulturvarelse måste sättas i främsta rummet” – som C H Hermansson
formulerade det. Socialisten William Norris målar i sin utopi Nytt
från en ny värld (1892) ett London där förgiftade vattendrag har
blivit rena och staden genomsyras av stadsodlingar och välbehag.
Folk arbetar inte arbetar för lön, utan för att de finner nöje i det.
11
Arbetet blir sin egen belöning. Visst förekommer där våld, men det
möts inte med bestraffning utan med försoning och gottgöring.
Idén om historiens slut har onekligen lagt sordin på utopismen. Men utopierna är heller inte oskyldiga till smutskastningen.
De tänkta utopiska samhällena tenderar ofta att bli totalitära. De
bygger på rigid ordning, utgörs av förutbestämda mallar som alla
måste passa in. Utopisten blir ofta diktator. Utopisten vid makten
är en olycka.
Den konservative filosofen Edmund Burke (1729-1797)
kritiserade utopier för att vara godtyckliga tankebilder, produkter
av ett abstrakt teoretiserande. Han menade att samhället är såpass
komplext, omöjligt att helt och fullt begripa, att det inte går att
dra upp några ritningar eller förvänta sig ett visst utfall av en viss
åtgärd.
Och visst har vi i världen exempel på utopier som varit skadliga för människan, för mänskligheten. Som den om frihandelns väl
och ve. Eller trickle down-teorin.
Svetlana Aleksijevitjs författarskap gestaltar vad utopin om
sovjeterna och proletariatets diktatur inneburit för människor i
innanför unionens gränser.
Kommunismen var en vanvettig plan: att göra om
’den gamla människan’, den skröplige Adam. Och
man lyckades... kanske var detta också det enda man
lyckades med.
Svetlana Aleksijevitj, Tiden second hand (2013)
Avkulakisering, expropriation, personkult och missväxt var
visst pris som fick betalas för att upprätthålla utopin om det sovjetiska och påstått kommunistiska samhället. Censur, arbetsläger och
säkerhetspolis var bara nödvändiga ont för att nå hela folkets lycka
och välgång. Att det gick åt skogen med Sovjetunionen och att det
var en avskyvärd regim råder det ingen tvekan om, hur vackert det
än lät i utopin. Här hjälpte inte sköna ord och visioner. Men samtidigt – blev det bättre sen då? Är kapitalismens utopi så mycket bättre?
12
Nu har lyckan kommit, inte sant? Vi har fått korv och bananer. Vi vältrar oss i dynga och äter bara utländsk mat. Istället
för fosterland har vi fått en supermarket. Om det kallas frihet har jag inget behov av den friheten.”
Svetlana Aleksijevitj, Tiden second hand (2013)
Är det korv och bananer vi ska nöja oss med? Shoppa snällt
i vår supermarket? Vill vi inget mer än så?
PRAKTIKENS BETYDELSE
Människan lyckas med det hon vill, sa den italienska ideologen och
författaren Antonio Gramsci (1891-1937). Han talade om ”möjligheternas fält”, som skulle kunna ses som en motsvarighet till provisoriska utopier. Att lokalisera det fält inom vilket vi har möjligheter
att faktiskt förändra och skapa. Gramsci förespråkade en demokrati snarare än en socialism, en folkrörelsekamp mot nedhållande
tänkesätt. Han la stor vikt vid praktikens betydelse. Människans
faktiska förmåga att förändra de förhållanden som format henne.
Utopier pekar framförallt på det existerande samhällets
ofullkomlighet. Med provisoriska utopier är tanken att också visa
på ett bättre samhälle som kan uppnås relativt omgående. Förslag
som kan och ska förkastas om det kommer befogad kritik. Utopier
öppna för förändring, helt enkelt. Pragmatism säger vissa. Wigforss
formulerar sig så här:
Den dygd som inte kan praktiseras är falsk. Vad som inte är
genomförbart, är inte önskvärt. Det finns ingenting verkligen gagneligt i världen som inte ligger inom räckhåll för ett
upplyst förstånd och en målmedveten strävan.
Ernst Wigforss, Kan dödläget brytas (2013)
De kittlande, smått otroliga (men ändå realiserbara) idéerna
ger kraft att ta itu med de små problemen, de vardagliga bestyren.
13
De ger pragmatismen – som ofta är nödvändig om demokrati ses
som ett värde att slå vakt om – ledning och guidning. Men framförallt ska de provisoriska utopierna ska fungera som ett motvärn
mot den utbredande likgiltigheten, mot politikerföraktet och det
apolitiska samhället.
Med utopier som kan uppskattas av det stora folkflertalet
(som exempelvis välfärdssamhället) kan vi bygga såväl land som
folkrörelse. Vi kan låta historien återuppstå, återge demokratin sitt
existensberättigande och göra politiska samtal relevanta igen. Visst
kommer misstag att begås. Dåliga förslag kommer läggas fram och
prövas. Men om siktet är inställt på att stegvis uppnå mer jämlikhet,
demokrati och frihet, så är tokiga förslag bättre än inga förslag. Då
återstår bara ingenting.
I den här antologin har vi samlat olika visioner, idéer och
planer. Stora som små, abstrakta som konkreta. De behandlar kulturpolitiken, sockerkonsumtionen, arbetstiden, högskolan och samhällsplaneringen. S-studenter och andra har fått fria händer och de
har resulterat i en oväntad, brokig skara förslag. Alla ändå inom
räckhåll.
Förhoppningen är att du som läser ska känna lust, inspiration och framtidstro av att läsa antologin. Kanske starta en studiecirkel. Skriva en motion. Eller utforma din egna utopi. Varför gick
du med i den där rörelsen egentligen?
MADELEINE BENGTSSON
Libertas redaktör
14
15
INGENTING
INGENTING
Alma Kirlic
En gång var ingen ute och gick
vägen var tom och fri
och när ingen gick och varken visslade
eller sjöng
eller var tyst
sprang ingen annan förbi.
Ingen vinkade till ingen som vinkade tillbaka.
Inga vindpustar kändes mellan ingens fingrar
ingen känsla av välbehag
inga utrop:
Vad härligt det är att få finnas.
Ingen kom på sig själv med att tänka tanken:
Nu lyckades jag minsann leva i nuet.
Ingen hörde de nutida profeternas predikan
den studsade tröstlöst mellan ingens väggar
och träffade ingens öron som varken var idel eller döva.
Ingen gick på kvällstidningarnas tips om att gå ner i vikt.
Ingen längtade efter sommaren
varken med eller utan dåligt samvete
över en kropp som varken var överviktig, underviktig eller normal
ingen åt en glass i vårvärmen
ingen hade det bra.
17
17
Ingen hade det dåligt
ingen tjänade pengar
ingen hade sparade semesterdagar som skulle tas ut innan årets slut
ingen köpte restresor till Thailand
ingen köpte nåt annat i Thailand
ingen badade i Thailands klara vatten eller blev bränd av en
mördarmanet.
Ingen var rädd för maneten
som trots att den var brännande het
tog livet av ingen.
Ingen gav upphov till kvällstidningsrubriker
ingen stod i det främsta ledet och tittade på Victorias klänning
när hon gifte sig med Westling.
Ingen undrade vad som skulle hända
om Victoria dädanefter
skulle heta Victoria Westling.
Ingen ifrågasatte ordet dädanefter.
Ingen var varken bättre eller sämre än någon annan
ingen ställde upp i otaliga tävlingar där ingen vann
där ingen stod på en prispall
och när nationalsången ljöd över den tomma arenan
smekte ingen bröstet med sin hand.
Ingen smekte nån annans bröst
ingen grät tröstlöst
ingen köpte en brödröst.
Ingen fick cancer efter att ha ätit för många brända brödskivor i
sina dar
ingen bajsade blod
ingen blev rädd för vad som komma skall.
18
INGENTING
Ingen hörde de nutida profeternas predikan:
Du väljer ditt eget liv
allt du gör projiceras tillbaka på dig själv
vill du vara frisk får du se till att bli det
och om du inte lyckas
tough luck my friend.
Engelska var ett språk som ingen talade
varken flytande eller med brytning
ingen delade ut en snyting
varken metaforisk eller bokstavlig.
Ingen borrade efter olja i någon annans land
ingen hade ett land
ingen ljög
ingen krigade under falska förevändningar
ingen var arg
ingen mindes historia
ingen sprängde sig själv i självmordsattentat
ingen hyste agg.
Ingen förlorade sitt hopp
ingen shoppade loss
ingen hade råd
ingen var rädd för varken liv eller död.
Ingen solade tills ingen blev röd
ingen rimmade illa
ingen kallades gorilla
ingen kallades gul
ingen firade jul
ingen var varken vacker eller ful
ingen spenderade liv på ett kontor.
Ingen skrek abort är mord.
19
Ingen kämpade
ingen gav upp
ingen var djärv
ingen saknade mod
ingen levde
ingen dog.
En gång var ingen ute och gick
och på vägen fanns ingenting.
ALMA KIRLIC
poet och författare
20
INGENTING
21
22
VÅ G A VA R A V I S I O N Ä R
Peter Gustavsson
Av någon anledning har arbetarrörelsen valt att presentera sin historia på ungefär samma sätt som överklassen presenterat sin. Det är
stora män och en och annan kvinna – agitatorer, pragmatiker och
landsfäder – som passerar revy framför våra ansikten.
Men arbetarrörelsens historia handlar framför allt om
något helt annat. Den handlar om känslan av frihet och framtid
när arbetarna på bruket byggde Folkets Hus tillsammans. Om frihetskänslan när den arbetslösa familjen fick ut sina första slantar i
arbetslöshetsersättning eller barnbidrag. Om det vardagliga fackliga
organiseringsarbetet på arbetsplatser, expeditioner och kursgårdar.
Om tvåbarnsfamiljen som flyttade in i en lägenhet i stan med elspis,
rinnande vatten och toalett inomhus, och om hur deras barn fick
möjlighet att utbilda sig.
Avtrycken av 1900-talets framstegshistoria finns i miljontals
svenskars familjekrönikor, men också i den rika flora av tidningar,
tidskrifter och litteratur som arbetarrörelsen producerat. Där flödar
argumenten för de stora reformerna fram längs sidorna. Och med
tiden hittar den socialdemokratiska reformismen sitt eget språk och
sina egna begrepp för att beskriva vägen och målet med samhällsförändringen.
MÅL OCH MEDEL
Genom den långa berättelsen om hur arbetarrörelsen lade grunden
till den svenska demokratin och välfärdsstaten har rörelsens aktiva
ständigt brottats med samma dilemma. Det handlar om relationen
23
mellan idépolitik och dagspolitik, mellan vision och verklighet,
mellan drömmen om ett bättre samhälle och vad som går att åstadkomma här och nu. Inledningsvis i diskussionen om ministersocialismen – kan en socialdemokrat vara minister i en regering som
inte genomför partiets maximiprogram? Sedan i frågan om i vilket
läge en regering ska avgå när den inte kan genomföra grunderna i
sin politik. Och i åtskilliga diskussioner om när det är rätt att söka
konflikt respektive kompromiss för att genomföra olika reformer.
Som en utpräglad idépolitiker och mångårig finansminister
var Ernst Wigforss väl bevandrad både i idén och praktiken bakom socialdemokratisk samhällsförändring. Han formulerade den
reformismens terminologi som fortfarande är i allra högsta grad
brukbar för att bringa reda i dagens frågeställningar. Wigforss
vägrade acceptera att man skulle behöva välja mellan ideologisk
övertygelse och pragmatiskt samhällsbygge. Han tog avstånd från
idén om framtiden som ödesbestämd, samtidigt som han vägrade se
dagspolitiken som bara en fråga om här och nu.
I Socialismen – dogm eller arbetshypotes? (1925) menade Wigforss att “Det inflytande vi kan öva på framtiden, det utövar vi
genom att ändra den verklighet som just nu är. Vi gräver dubbelt
flera diken för oss själva, och för efterkommande. Vi gör grunden
vidare och lägger nya stenar i muren, för att man efter oss ska kunna resa samhällsbyggnaden ännu vidare och högre. [...] [Idén om
framtiden] blir i stället en ledstjärna att ställa kursen efter, en hjälp
att finna bästa utvägen ur ögonblickets svårigheter. Men den låter
oss också gå in som led i släktets stora sammanhang, ger vår dagliga
strävan en djupare innebörd och vårt liv en rikare mening.”
Wigforss metod för att brygga över spänningen mellan ideologi och dagspolitik var idén om provisoriska utopier. Genom att
formulera mål som är möjliga att genomföra på medellång sikt blir
vägen mot det klasslösa samhället farbar. Den provisoriska utopin
är inte ett slutmål för det perfekta samhället, men däremot en bra
utgångspunkt för att sätta kursen i dagspolitiken. Den utopiska
framtidsbildens kraft att driva människors känslor och engagemang
för att åstadkomma förändringar är för viktig för att inte användas
också av tålmodiga samhällsreformatorer, tycks Wigforss mena.
24
Idén om provisoriska utopier förenas med fördel med idén
om vikten av strukturreformer. Reformer som inte bara gör situationen bättre för människor i nuet, utan också utgör vad Wigforss
beskrev som “grund för en vidare frammarsch”. Genom att höja
människors kunskapsnivå och bygga en stark välfärdsstat skapas en
bas för den demokratisering av arbetslivet som Wigforss såg som
nödvändig för att skapa ett verkligt demokratiskt samhälle.
INITIATIVETS MAKT
En av Wigforss mest kända texter går under namnet Kan dödläget
brytas? (1959). Och det är värt att påminna sig själv om att allt inte
är nytt under solen. Att socialdemokratiska minoritetsregeringar
förhandlat sig fram genom tuffa parlamentariska lägen förr, och lyckats åstadkomma viktiga förändringar som fått varaktig betydelse.
Men vi behöver också förstå vikten av att våga formulera provisoriska utopier som kan väcka människors engagemang och bygga
upp stöd i samhället för en tydlig reformpolitik.
Om vi ska lära något alls av vår historia är vikten av att våga
vara visionär kanske den viktigaste lärdomen av de alla. Att vi inte
är mer handlingsförlamade än vad vi gör oss. En socialdemokrati i
regeringsställning sitter på initiativets makt och kan göra väldigt
mycket för att förändra det politiska landskapet.
Men det kräver att vi väljer att leda opinionen snarare än
ledas av den. Att vi skapar nya verkligheter som lägger grunden till
en vidare frammarsch och låter kommuner med goda förutsättningar gå före och skapa skyltfönster för en progressiv politik. Men
också att vi mäter opinionssiffror inte för att bli slavar under dem
utan för att få ett underlag till vad vi ska göra för att öka stödet
för de reformer vi som rörelse ser som angelägna. För det största
hotet mot förtroendet för en socialdemokratisk regering är ifall väljarna upplever att den bara sysslar med förvaltning och sjunker ner
i politisk apati.
För efter de senaste decenniernas utsträckta försvarsstrid
för välfärdsstaten befinner vi oss i ett läge där verklighetens upp25
fordrande krav tillsammans med nyliberalismens kapsejsning skapar helt nya förutsättningar för politiken. Vid sidan av att rätta
upp kursen efter det borgerliga vanstyrets år behöver vi genomföra
genomgripande reformer på många områden. Om vi inte kan formulera dessa reformer, kommer andra att göra det. Vi behöver nya
provisoriska utopier, nya djärva reformer för vår tids samhällsproblem.
UTOPITIPS
Vi behöver offensiva klimatinvesteringar för en snabb omställning
till hållbarhet. Det innebär stora satsningar på förnyelsebar energi
och en helt ny prioritering av järnvägen. Underhåll och utbyggnad
av befintliga tågsträckor behöver ske parallellt med byggandet av
framtidens infrastruktur med nya sträckor på stambanan och nya
höghastighetståg mellan storstäderna och ut mot kontinenten.
Vi behöver arbetslivsreformer som ökar anställdas trygghet
och minskar stressen på arbetsplatserna, ett massivt nytt kunskapslyft, starkare socialförsäkringar, individualiserad föräldraförsäkring
och en aktiv regionalpolitik som gör det möjligt för människor att
leva och utvecklas också på mindre orter. Vi behöver mindre vinstjakt och ökad förtroende för kompetensen och förmågan hos personalen i offentlig sektor.
För att finansiera detta behöver vi låneinvestera infrastruktursatsningar och omformulera överskottsmålet till ett mål att inte
öka statsskuldens andel av BNP. Vi behöver också röra oss bort
ifrån ett avdragstätt skattesystem som allt mer börjar likna en schweizerost till en enhetligare och robustare beskattning.
Och mest av allt måste vi förstå att göra en arbetsfördelning
inom arbetarrörelsen. För att vara framgångsrika i de förhandlingar
som krävs såväl i politiken som på arbetsmarknaden måste vi samtidigt vara framgångsrika i den ständiga kampen om hegemonin
i samhällsdebatten för att flytta fram positionerna och skapa ett
starkare stöd för en progressiv politik.
Det är vi som avgör vad det kommer att stå i historieböckerna om vår tid. Berättelsen om det tidiga 2000-talet kan bli en berät26
telse om en framåtsyftande reformera. En era då vi tillsammans tog
tag i vår tids utmaningar, byggde grunden vidare och lade nya stenar
i muren, för att man efter oss skulle kunna resa samhällsbyggnaden
ännu vidare och högre.
Men det kan också bli en berättelse om en socialdemokrati
som successivt tappade fotfästet under trycket från en stark global trend mot ojämlikhet. Historikerna kan tänkas skriva om hur
välfärden och demokratin undangrävdes av en allt mer professionaliserad och avideologiserad politik och en allt starkare högerextremism som närdes av arbetarrörelsens oförmåga att formulera
positiva provisoriska utopier. Då är framtidsutsikterna inte goda,
vare sig för vårt land eller för den lilla planet vi lever på.
Framtiden är vår om vi förmår att greppa tag i den. Vi bygger
den tillsammans.
PETER GUSTAVSSON
verksamhetsutvecklare och facklig-politiskt ansvarig på ABF
27
28
FÖR EN DEMOKRATISK KULTUR
F Ö R E N D E M O K R AT I S K
K U LT U R
Sara Abdollahi
If I didn’t define myself for myself, I would be crunched into other
people’s fantasies for me and eaten alive”. Orden kommer från den
afroamerikanska poeten, feministen och aktivisten Audre Lorde
och sätter fingret på faran med att ständigt definieras av alla andra.
Att själv aldrig få vara med och skriva sin historia och definiera
världen. Utan istället ständigt bli krossad av andra människors fantasier.
Hur ser kulturlandskapet i Sverige ut; vilka äger rätten att
definiera och tolka de olika berättelser som finns i vårt samhälle?
Solidaritet, det kräver förmågan att sätta sig in i andra människors
skor och tänka: hur skulle jag vilja att andra agerade mot mig, för
mina rättigheter som människa? Det som försvårar solidaritet är individualismen, att inte kunna sätta sig in i andras situation. Kanske
är det därför kulturen är så segrererad och centererad kring enfald;
enfald när det gäller vilka kroppar och blickar som har tillträde att
producera och konsumera kultur.
Det är svårt att tvinga aktörer som finansieras av privata
bolag och koncerner att fördela kulturresurser jämnt. Men hur är
det när det gäller den kultur som finansieras genom våra gemensamma skattepengar? Hur kan endast en enfald ha tillgång till den
kultur som vi alla är med och bekostar genom att betala skatt? Vilka
har tillgång till den kultur som finansieras med våra gemensamma
skattepengar, som till exempel statliga museer?
29
Skatt betalar vi för att gemensamt bygga upp samhället på
olika sätt. Statliga museer är en av våra gemensamma och viktiga
tillgångar. De förvaltar och visar oss vår historia och samtid. Som
institution har de därför en enorm makt; de kan välja vad de anser
vara viktigt att synliggöra och inte.
Varför är det fortfarande till största del en homogen skara
som hörs och syns när det gäller konst, litteratur och kulturella
sammanhang? Beror det på att till exempel rasifierade och arbetarklassen inte är intresserade av kultur? Att de inte vill skapa och
konsumera kultur? Knappast.
OJÄMLIK TILLGÅNG TILL KULTUREN
För en tid sedan fick jag förmånen att under en dag, tillsammans
med några museichefer, vara med på en dialog kring hur vi ska tillgängliggöra våra museer för att komma bort från att de tilltalar
en homogen skara. Uppdraget var ett samarbete mellan Kulturdepartementet och Riksutställningar och vi deltagare hade olika ingångar, förslag och analysmodeller. Men en sak var de flesta av oss
ense om: den kultur och de museer som finansieras genom våra
gemensamma skattepengar bör också vara till för alla, både när det
gäller deltagande och skapande, oavsett härkomst, klass eller kön.
Jag minns när regeringen offentliggjorde att det ska kosta
noll kronor att gå på statliga museer. Jag blev först väldigt glad.
Därför att pengar och kommers ska inte få styra tillgången till kultur, och för den som är fattig är gratis en förutsättning att överhuvudtaget kunna delta. Samtidigt är glädjen falsk. För om alla betalar
skatt ska alla också självklart få åtnjuta de byggnader, aktiviteter
och saker som skatten går till. Därför är gratis entré bra, men inte
tillräckligt.
Journalisten Jan Gradvall skriver: “Frågan om gratis entré
blir väldigt abstrakt för den som inte har råd att åka till det som är
gratis”. Vad spelar det för roll att inträdet är gratis om byggnaderna
är centrerade till vissa delar i staden och landet, och alla inte har råd
att åka dit? Får de som inte kan ta sig till kulturen skylla sig själva?
30
Varför kan inte kulturen decentraliseras och spridas ut? Platsen som
avgörande för tillgång till kultur har också i högsta grad med kulturellt kapital att göra.
Om vi vill göra kulturen demokratisk behöver vår utgångspunkt vara jämn resursfördelning av makt. Det är något som ska
appliceras på platser där kulturen finns, vilka som styr över kulturproduktionen och resurstilldelningen. Det är en fråga om klass att
kunna bestämma vilka bilder vi får se eller inte, vilka texter som
publiceras eller inte, vilka som kränks eller hyllas. Därför är det viktigt att bryta segregation och maktkoncentration även när det gäller
kulturen; institutioner, redaktioner och kulturpolitik.
BLINDHET INFÖR DEN EGNA MAKTEN
Det som utmärker den kulturella medelklassen är tillgången till
kulturellt kapital; att kulturarbetare inte är rika men har ett stort
nätverk är inte något som är helt okänt för de flesta av oss. Tillgången till ett rikt kulturellt kapital innebär att vara välorienterad med
de koder och referenser som krävs för att öppna dörrarna till olika
kulturella sammanhang, och väl där inne få stanna kvar och släppas
in genom fler dörrar till fler kulturella sammanhang. Kulturklassen, om vi kan tala om en sådan, har möjlighet att höras i radion,
tidningar och i olika panelsamtal. Man är också väl införstådd med
vilka kulturdebatter som är fina och viktiga att sätta sig in i och ha
åsikter kring. Även de koder som gäller kring klädsel är något som
den klass som är insvept i kulturen har koll på: man vet när det är
dags att bära kläder för kultförklarade märket Marimekko och inte.
I ett samtal där jag deltog med en rad viktiga personer inom
kulturvärlden kände jag ett motstånd mot en mer jämlik fördelning
av resurser. Att personer som sitter på en viss makt inte ville se sitt
eget ansvar för att kulturen är så centrerad kring en enfald.
Under början av samtalet befann sig nivån på “Jag som är vit
man får aldrig säga något” och “Att vara vit betyder lika mycket/lite
som att gilla fotboll”. Jag som inte alls sitter på samma makt som
dessa personer kände en irritation men också en oro, därför att de
31
försökte kidnappa frågor som berör maktstruktur att handla om de
själva som personer; vithet som maktstruktur blev plötslig centrerad
kring dem som enskilda personer, och de tyckte synd om sig själva
som ”aldrig fick säga något”. Likväl satt de i samtalet och tog upp
värdefull tid för att säga saker som dessa.
Ganska tidigt i samtalet var jag tvungen att säga ifrån. Jag
kände att målet med samtalet, att brainstorma hur vi ska göra
kultursverige mer inkluderande förtjänade bättre än så. Jag fick
förklara att prata om enskilda vita män inte var relevant, för vithet
var en struktur. Jag fick även förklara att spela fotboll inte alls är
samma sak som att tillhöra en vit kulturklasskara, eftersom makt
och intresse är åtskilda saker. Då kunde vi äntligen fokusera på vad
vi var där för att göra.
VAR FINNS DEBATTEN?
Att inte kunna prata om de hinder och problem som står i vägen
för att kulturen ska bli allas vår att producera och konsumera är ett
demokratiskt problem. Att scrolla genom olika kultursidor – jag skriver
scrolla för jag läser ofta tidningar på nätet – är också att bevittna kulturkändisar i eviga diskussioner med varandra. Hyllande och dissande
av och med samma personer. Aftonbladet Kultur mot Expressen Kultur, höger mot vänster, tecken efter tecken som slösas på ryggdunkande
och positioneringar. Ibland får vi läsa värdefulla och viktiga kulturtexter, men det är sällan oväntade röster och analyser släpps igenom.
När högern inte bryr sig om klass, delar in kulturen i fin/
ful och vill bygga upp en slags elit, inom kulturvärlden, precis som
överallt, är jag inte förvånad. Men från vänstern förväntar jag mig
något annat, något mer. Om vi kollar vilka som producerar kulturen
i vänstertidningar är det likväl en enfald. Samma personer som får
vara experter på viktiga kulturella frågor. Att inte alla kan eller vill
skriva komplicerade kulturella analyser är ingen hemlighet, men att
aldrig vilja se de som kan och/eller vill skaver.
Vi som bekänner oss till erkännande av ideologier som tror
på strukturer behöver också se vår egen makt och ansvar i struktur32
erna. Det är inte hållbart med en världsbild där man alltid riktar
strålkastarljuset bort ifrån sig själv och sin makt. Alla vi (re)producerar olika normer som bidrar till inkludering eller exkludering.
Jag har svårt att se högern ”gilla olika” med tanke på den ideologi
och den strukturförnekelse de hänger sig åt. Men räcker det med
att till exempel Aftonbladet Kultur gillar olika? För medan sidor
som Aftonbladet Kultur är en av de få kultursidor som har en tydlig
vänsteragenda, saknas det fortfarande röster som inte består av en
homogen skara som skriver om, och inte med.
Att som vänster, medveten om olika maktsfärer i samhället, vakta dess dörrar är ett beteende som behöver diskuteras. För
det räcker inte med att skriva om islamofobi, Palestinafrågan och
nazisters stöveltramp på gatan, om man inte också kan applicera
klassanalys och sträva efter att fördela sin makt. Om det är något
som har makten att vara med och förändra normer för att bryta
kultursegerationen är det bland annat den kulturella medelklassen.
Den erkänner och är väl medveten om den strukturella diskrimineringen.
Kulturdebatten kring kultur och demokratiminister Alice
Bah Kuhnke kunde ha lett till viktiga diskussioner kring ideologi;
som varför Socialdemokraterna gav bort en sån viktig post som kulturminister till Miljöpartiet? Och hur en person som gick med i
Mp två dagar tidigare nu plötsligt var minister? Men den kulturella
medelklassen valde istället att föra debatten utifrån individualism
och person; antingen var man team Bah Kuhnke eller inte. Kanske
beror detta på att denna klass inte vill kännas vid sin egen makt och
därför blir det lätt att fokusera på någon annan med makt inom
kultursfären. Förminskande eller överdrivet hyllande leder blickarna till någon annans makt.
FÖR EN ANNAN KULTUR
Jag kan inte minnas att jag har varit på museum, konstutställning
eller teater särskilt många gånger i mitt liv. Ändå är jag en av de som
aktivt deltar på olika kultursidor och har koll på diverse kulturhän33
delser, både i Sverige och internationellt. Inte ens jag känner att den
kulturproduktion som idag finns är tilltalande för mig.
Jag vet inte vad som spelas på Dramaten just nu. Jag vet
inte vilken författare man ska ha koll på just nu. Jag vet inte vilken
dresscode som gäller för att passera som kulturell just nu. Allt jag
vet är min rätt till kultur. Det är därför vi lanserar Kultwatch nu.
Kultwatch ska vara en plattform för kulturanalys och kulturdebatt
med en blick som är avkoloniserad, klassmedveten och feministisk.
Plattformen erbjuder produktion och konsumtion av kultur och vi
ska verka för att plattformen vill verka för att bryta segregationen
och maktkoncentrationen inom kulturen. För en demokratisk kultur, för alla.
SARA ABDOLLAHI,
journalist, skribent, debattör
34
35
36
EN HÅLLBAR OCH KVALITATIV HÖGSKOLA – FÖR ALLA
E N H Å LLB A R O C H
K VA LI TAT I V H Ö G S K O L A
– F Ö R A LL A
Emma Nilsson
Svensk högskoleutbildning är bra. Så är det. Men den är inte tillräckligt bra. Det finns stora utmaningar för högskolan. Vissa av
de här utmaningarna kan lärosätena själva klara av, andra behöver
politisk handlingskraft.
De utmaningar som lärosätena behöver klara av är att höja
kvaliteten på sina utbildningar, arbeta med marknadsföring mot
andra grupper än de som traditionellt väljer att studera vid högskolan och universitet och skapa utbildningar som är användbara,
både för individen och för samhället. De måste se till att anknyta
forskning och internationella perspektiv i undervisningen och de
måste se till att all deras undervisande personal har en pedagogisk
utbildning. Detta är saker som våra högskolor själva klarar av att
reda ut och kan ta tag i. Det kommer behövas en del medel från
staten men här ligger det mesta av ansvaret på högskolorna och
universiteten.
Det största ansvaret däremot ligger i politiken. Det är den
som måste se till att högskolan styrs i rätt riktning. Under de åtta
år som Alliansen regerade skar man ner på antalet högskoleplatser
och minskade anslagen. Högskolorna har fått ta mycket stryk de
senaste åren, vilket har drabbat de mindre samt de nya universiteten
hårt. Mittuniversitetet fick lägga ned sina utbildningar i Härnösand
bland annat på grund av detta. Under Alliansens åtta år infördes
37
också avgifter för så kallade tredje lands studenter, de studenter
som kommer från utanför Europa. Avgifterna ledde till ett stort
tapp på internationella studenter. Studentkårerna runt om i landet börjar varna för att de får svårare att finansiera sin verksamhet
sedan kårobligatoriets avskaffande 2010 och man börjar invänta
kårdöden. Studentkårerna är viktiga för universitetens arbete och
för att se till att studenterna inte körs över av lärosätet.
Det finns några områden som är extra viktiga för politiken
att ta tag i för att skapa en hållbar och kvalitativ högskola för alla.
De här områdena är: breddad rekrytering, internationalisering, finansiering och trygghetssystem för studenterna.
BREDDAD REKRYTERING
Olikheten bland studenterna är låg. Universitetskanslerämbetets
(UKÄ) senaste undersökning visar att studenterna främst kommer
från storstadsområden. Jag själv är från den kommun i nordvästra
Skåne som har flest andel unga som går vidare till högre studier. 55
procent av alla unga kommuninvånare i Höganäs under 24 år har
valt att studera vid högre utbildning. I Bjuv, bara några mil bort är
det enbart 18 procent av alla under 24 år som valt att studera vidare.
Bjuv har en av de lägsta siffrorna i Sverige.
Vad är då skillnaden mellan Bjuv och Höganäs? Höganäs
är en välmående kommun med många högutbildade kommuninvånare med höga bostadspriser och höga betyg från grundskola och
gymnasium. I Bjuv är arbetslösheten hög och det är en lägre grad
högutbildade. För oss som vet hur mycket ens förutsättningar i samhället hänger ihop med utbildningsgrad eller om du har jobb eller
inte är det inte förvånade när vi läser ovanstående. Att högskolan
till största grad består av barn till vita akademiker är en av högskolans absolut största utmaningar. Alla ska ha lika förutsättningar
för att kunna studera vid svensk högskola, men så är inte fallet idag.
Regeringen och politiken har ett ansvar att se till att förutsättningarna för att studera vid högre utbildning finns för alla. Det börjar
redan med förskolan. De barn som gått i förskola har bättre chanser
38
att gå vidare till högre studier. Förskolan är viktig för lärandet och ju
tidigare man börjar lära och utvecklas desto bättre förutsättningar får
individen. I grundskolan krävs det att lärarna har tid till sina elever
och kan se och tillgodose alla elevers individuella behov. Högskolebehörighet ska ingå på alla gymnasieprogram och gymnasieskolan måste
förbereda sina elever för högskolestudier bland annat när det kommer
till refereringsteknik, metod, källkritik och etik; eleverna ska alltid ha
detta i ryggsäcken när de antas till högskolan.
Högskolan i sig måste göra sig tillgänglig och kunskapen som
produceras på våra högskolor och universitet ska vara lättillgängliga
för det omgivande samhället och ett tydligt forskningsperspektiv
måste finnas i alla utbildningar. Lärare som undervisar i högre utbildning måste ha genomgått en pedagogisk utbildning. Vi kräver
idag att alla lärare, bortsett från högskole- och universitetslärare, ska
ha en god pedagogisk kunskap. Varför är det så? Det är en fråga vi
nog är många som ställt oss själva upprepade gånger. Sveriges högskolor och universitet måste också bli bättre på att hjälpa och stötta
studenter under sin tid vid högre utbildning. Vi måste få bort mycket
av den nedsättande syn på studenter som inte klarar av utbildningen
som idag finns och är accepterad i högskolekulturen.
Breddad rekrytering är helt avgörande för framtiden i samhället Sverige och i världen. Kunskapskraven ökar och vi kommer
att behöva konkurrera med kunskap i framtiden. De som inte har
erfarenhet, kunskap om högre utbildning eller inte kan finansiera
studier själv riskera att komma efter och inte bli en del i framtidens
samhälle. Vi kan inte låta någon hamna efter.
INTERNATIONALISERING
Vi går mot en värld där gränser suddas ut och våra länder hänger
mer och mer ihop med varandra. Den globalisering som har pågått
under en lång tid skapar stora möjligheter från oss människor men
ställer därmed också krav på den högre utbildningen.
På många högskolor finns det utbytesavtal som innebär
att studenter kan åka på utbytesterminer till ett av universiteten i
39
världen som lärosätet har ett avtal med. Studenter kan också komma till Sverige på sådana här avtal, eller så kommer de på egenhand,
det vi kalla för ”free movers”. När universiteten ska satsa på internationalisering på sina lärosäten brukar det ibland stanna vid att man
utökar sina avtal med utländska universitet. Det räcker inte, för internationalisering är inte enbart en utbytestermin som ett fåtal studenter får möjligheten att ta. Internationalisering är så mycket mer.
Internationella perspektiv ska spegla alla utbildningar och
den högre utbildningen måste hela tiden se utanför våra landsgränser och hämta kunskap och inspiration från andra länder. Man
ska inte heller låta de internationella studenter man har i sitt klassrum bara få vara där – man måste låta studenterna interagera med
varandra, utbyta idéer, debattera, hitta likheter och skillnader och
lösa problem med varandra för att stimulera ett utbyte av kunskap.
Lärosätena måste vidga sina problemställningar från enbart Sverige
till hela världen och väga in globala värden i sin undervisning och
uppmuntra till ett internationellt perspektiv. Vi måste ta tillvara på
den kunskap som kommer från andra delar av jordklotet. Därför
måste vi också se till att avgifterna för tredje lands studenter (studenter utanför Europa) försvinner och förpassas till historian.
När avgifterna infördes i Sverige 2011 märkte den högre utbildningen i Sverige hur antalet tredje lands-studenter blev drastiskt
färre. Vissa högskolor och universitet satsade pengar på att rekrytera
studenter och lyckades öka antalet tredje lands-studenter vid sitt
lärosäte. Det som lärosätena dock märkte med studenterna var att
de i nästan uteslutande fall kom från högt uppsatta, rika familjer som
inte kan sägas representera gemene student i hemlandet. Det är den
gemene studenten i andra länder som vi ville ge möjlighet till att få en
utbildning i Sverige med den avgiftsfrihet som fanns tidigare.
FINANSIERING
Våra lärosäten är dyra institutioner som kostar oss många miljarder
om året. Och det får de lov att göra. För hur kan man egentligen
prissätta kunskap och vetenskapliga framsteg?
40
Många av våra universitet brottas med för låga anslag och
det drabbar främst de fyra nya universiteten (Karlstad Universitet,
Örebro Universitet, Linnéuniversitetet och Mittuniversitetet) och
de mindre högskolorna och universiteten. Däremot får Lunds Universitetet och Uppsala Universitetet fortfarande väsentligt mycket
mer pengar än de andra lärosätena. Resursfördelningssystemet har
fått mycket kritik och det har inte förändrats på över 20 år, vilket
gör att systemet inte längre är tillämpbart.
Samtidigt så valde den föregående regeringen att inte satsa
på att utöka högskolan trots att rekordmånga söker sig till högre
utbildning. Detta beror delvis på den höga ungdomsarbetslösheten
men också på att fler och fler arbeten kräver en högskoleutbildning.
Platserna har minskat och pengarna som ska gå till forskning har
också sparats på. Regeringen måste nu satsa mer pengar på våra
högskolor och se till att det också finns tillräckligt mycket medel
för strategiska satsningar på våra universitet så att de kan utveckla
sina utbildningar och sin forskning.
Vi måste också se upp och agera mot de röster som höjs för
att avgifter ska införas även för svenska studenter vid svenska högskolor och universitet. Den förre Universitetskanslern Lars Haikola
lyfte i en debattartikel vid sin avgång att han såg det som tvunget
att börja titta på om man skulle öppna upp för avgifter för svenska
studenter för att kunna finansiera den högre utbildningen. Det är
fler än Haikola som driver debatten om avgifterna men det är vårt
ansvar som socialdemokrater, samhällsmedborgare och studenter
och stå upp mot sådana tankar och fortsätta berätta om varför den
avgiftsfria högskolan är så bra. Våra lärosäten ska fortsätta att finansieras av oss allihopa och inte av enskilda individer.
TRYGGHETSSYSTEM
Den som studerat och blivit sjuk vet säkert att studenter och sjukförsäkring inte riktigt hör ihop. Som student har du ingen sjukförsäkring om du inte tar CSN, du har 30 dagars karenstid, du kan
41
inte deltidssjukskrivna dig och ingen vet vem som ska ta ansvar för
din rehabilitering och du rehabiliteras dessutom inte ens till studier,
utan till arbete. Studenter är alltså helt borttagna från de rättigheter
andra människor har när det kommer till sjukförsäkring. Som student har du inte heller rätt till A-kassa; detta tog alliansregeringen bort och lämnar nu studenter utan någon slags försäkring om
inkomst efter avslutade studier.
Föräldraförsäkringen är inte heller den anpassad efter studenter. Som student betraktas du inte som en vuxen självständig
människa fastän att du kanske är välfyllda 30 år och har partner,
barn, villa och bil. Du blir förpassad in i ett vakuum där alla dina
rättigheter som medborgare upphör. Studenter är idag helt uteslutna ur de trygghetssystem som finns och så ska det inte vara.
Studenter är, återigen, människor och även de kan bli långvarigt
sjuka och behöver ha ett skyddsnät som tar emot dem. Idag hamnar studenter mellan stolarna och blir ihjälklämda däremellan av en
lagstiftning som inte tar hänsyn till 100.000-tals människor.
Trygghetssystem är direkt avgörande för många studenter
om man vågar gå till högre studier eller fortsätta med dem efter en
tids sjukdom eller föräldraledighet eller annat. Genom att inte innefattas i det samhälleliga skyddsnätet så vågar många studenter inte
studera vilket hämmar mångfald och breddad rekrytering. Det är
osexigt att prata om sjukförsäkring, A-kassa och föräldraförsäkring
när det kommer till studenter. Det betyder inte att vi inte ska prata
om det. Studenterna i Sverige borde ställa krav så att den orimliga
uteslutningen av studenter från trygghetssystemen upphör. För så
länge studenter segregeras från trygghetssystemen så kommer vi
aldrig att uppnå en hållbar och kvalitativ högskola för alla.
…
Om vi ska ha en hållbar och kvalitativ högskola för alla i framtiden
krävs det att regeringen satsar pengar och ser akademin som en av
de viktigaste byggstenarna i vårt samhälle. I en nära framtid ska
vem som helst kunna känna att det är möjligt att ta steget till en
akademisk utbildning. I den provisoriska utopin ska utbildningen
42
vara avgiftsfri för alla som väljer att studera i Sverige, studielånen
ska vara i balans med studiebidraget, mindre högskolor och universitetet ska ha få uppnått en högre status och får mer anslag och studenter ska inte behöva oroa sig för att bli sjuka under sin studietid.
Studenter ska betraktas som människor och inte som en särgrupp till det övriga samhället. Som studentrörelse måste vi vara
drivande i studenträttsliga frågor och vara jobbiga för våra politiker, för jag är trött på att tillhöra en grupp som inte har några
rättigheter så låt oss skapa framtidens hållbara och kvalitativa högskola för alla tillsammans och vi börjar idag.
EMMA NILSSON
medlem i Libertas redaktion och studentkårsaktiv
43
44
U TA N U TO P I E R I N G E N
FRAMTID
Felix Antman Debels
Historien om ordet utopis ursprung har berättats många gånger.
Men kan vara värd att återigen påminnas om. Ordet har tre grekiska rötter. Det ena är ordet eu som betyder bra, det andra är ordet ou
som betyder ingen och det tredje är topos som betyder plats. Alltså
direkt översatt bra plats eller ingen plats. Inbyggt i ordet utopin är
den inte existerar. Ett annat kännetecken för den moderna utopin,
även om de formuleras som provisoriska utopier, är att den befinner
sig i framtiden. Detta är dock nytt. I Thomas Moores berättelse om
idealsamhället Utopia befinner sig inte utopin i framtiden, den befinner sig i nutid fast på en annan plats. Utopin behöver inte vara en
framtidstanke, dessa kännetecken är snarare att den beskriver något
som inte är. Och som vi kanske skulle vilja att det blev.
För Thomas Moore skulle nog tanken på ett framtida ”utopia”
te sig absurd. Innan 1700-talet strukturerades tiden inte så, för
1500-tals människan fanns jordens tid – som då ju under nästan
800 år (medeltiden) hade varit inne i en djup svacka – och livet
efter detta. Tanken på framsteg i jordelivet kommer långt senare.
För nutidsmänniskan är det naturligt att lägga utopin i framtiden,
hela vår tankevärld struktureras efter en sådan ram. Det finns idag
45
och så finns en framtid – som vi åtminstone tidigare föreställde oss
som bättre.
Samtidigt lever vi i en värld som om den fortsätter i samma
spår saknar framtid. Det kan låta hårt och apokalyptiskt, vilket det
såklart i någon mån är, men de hot som klimat- och miljöproblemen utgör mot människan är de facto både reella och substantiella.
Med dagens utveckling går vi mot en global uppvärmning på runt
fyra grader. Konsekvenserna av en sådan uppvärmning är såklart
nästa omöjliga att förutsäga. Men det går åtminstone att säga att
det är fruktansvärda; vi vet inte om en mänsklig civilisation kan
existera i ett sådant klimat.
UTAN FRAMTID?
Vi har svårt att föreställa oss denna ickeframtid, samtidigt som de
flesta av oss – kanske framför allt vi som är yngre – ändå lever med
den gnagande känslan av att något saknas. Jag tror att detta som
saknas oss faktiskt är framtiden i rent konkret mening. Om jag nu
skulle sätta barn till världen, kan jag säga att de kommer växa upp i
ett gott samhälle? Kommer det som finns kvar vara något samhälle
alls? I SOM-institutets mätningar över vad som oroar svensken
mest kommer klimatfrågan på första plats. Samtidigt har vi otroligt
svårt att agera.
Jag kan själv komma på mig själv ibland med att mitt i ett
resonemang stanna upp och tänka: ”Men det här går ju inte ihop.
Det här kan vi ju inte göra och samtidigt reducera miljöhoten.”. Vår
klassiska tankeram går helt enkelt inte ihop med de åtgärder som
måste till. Egentligen vet vi knappt vilka åtgärder som måste till,
det är något vi måste föreställa oss. Detta fenomen som ofta leder
till en slags politisk handlingsförlamning som forskaren Kari Mari
Noorga kallar ”Living in denial” innebär att samhället förstår att
klimathotet är på riktigt och att det är allvarligt, men problemen
ligger fortfarande för långt fram och åtgärderna är för stora för att
vi ska kunna föreställa oss vad som behöver göras. Det ligger inte
inom vår tankehorisont, således låser det sig.
46
Naomi Klien skriver i artikeln Ur fas är människan om den
feltajming som finns mellan vår kultur och de åtgärder som behövs:
Denna djupt olyckliga feltajming har skapat alla möjliga
sorters barriärer för vår förmåga att effektivt besvara krisen.
Det har inneburit att storföretagens makt växt just vid det
ögonblick som vi behövt utöva exempellösa kontroller över
företags beteende i syfte att skydda livet på jorden. Det har
inneburit att reglering varit ett skällsord just vid det ögonblick då vi behövt den typen av maktutövning mest. Det har
inneburit att vi styrs av en politikerklass som endast vet hur
man avvecklar och svälter ut offentliga institutioner, just då
dessa som mest behöver befästas och föreställas på nytt.
Denna ”feltajming” skulle också kunna beskrivas som det
postpolitiska samhället. Alltså samhället efter det politiska konflikterna, den globala kapitalismens hegemoniska tid.
Geografen Erik Swyngedouw har i essän Impossible “Sustainability” and the Postpolitical Condition beskrivit vad detta får för konsekvenser för diskussionen om klimatpolitik och hållbarhet. Hans
grundtes är lätt att känna igen sig i. Miljöfrågan har reducerats till
ett externt hot (detta kallar han den populistiska delen av hållbarhetsdiskussionen) som hela mänskligheten måste bekämpa. Detta
gör vi genom de verktyg vi har för att kontroller naturen, nämligen
tekniken. Naturen ses alltså som något som ligger bortom människans domäner – inte som något vi är del av att skapa och som vi
är beroende av. Idéhistorikern Bernt Skovdahl har beskrivit denna
tilltro till tekniken som att den för oss innehar ”magiska” krafter.
DUBBLA BUDSK AP
Det är en schizofren tid vi lever i. Det är som att leva i Roms sista
dagar. Framtiden är osäker och troligtvis sämre, vi har svårt att
föreställa oss vad vi kan göra åt det samtidigt som vi blir intalade av
politiker och företag att vi har den magiska lösningen inom räck47
håll. För att citera centerpartiet: ”Stoppa utsläppen, inte bilarna”.
Medan kurvorna pekar åt fel håll intalas vi att det ska
lösa sig. För att ta ett tydligt exempel: Trafikverket räknar med att
trafiken i Sverige måste minska med 20 procent fram till 2030,
samtidigt räknar man med att trafiken i Stockholm kommer öka
fram till 2030 med 50 procent. Helt stick i stäv med var som är eftersträvansvärt och trafiksatsningarna fortsätter planeras efter den
beräknade ökning, Förbifart Stockholm är ett tydligt exempel på
denna totala avsaknad av konsekvenstänkande.
Men kanske är det inte så konstigt. Kurvorna pekar åt fel
håll men vi har också otroligt svårt att föreställa oss hur det skulle
kunna vara annorlunda. Vi fortsätter prata om tillväxt och behovet
av ökad konsumtion trots att man lätt inser att det är omöjligt. Jag
tror att en anledning till detta är att vi saknar framtidsbilder av hur
ett samhälle bortom kolberoendet, konsumtionssamhället och kanske även tillväxten skulle se ut. Våra modeller, ekonomier, ja, allt är
anpassade av en enda vägens politik och bilden av en annan framtid
presenteras nästan aldrig. För att vara helt ärlig har vi ingen bild av
framtiden. Vi tenderar att lägga vår tilltro till framtiden samtidigt
som vi i nuläget saknar framtid.
BEHOVET AV UTOPIER
Så för att återknyta till temat är den provisoriska utopin jag vill
upprätta den så lätt uttryckta men ack så svåra önskan att vi överhuvudtaget börjar skapa utopier. Att politiken åtminstone trevande
börjar formulera bilden av hur framtidens hållbara samhälle kan
se ut, bortom illusionerna och dimridåerna som teknikoptimismen
och tron på ett automatiskt framsteg lägger ut. I en text om Alva
Myrdal och starten av den svenska framtidsforskningen beskriver
Jenny Andersson Myrdals fundamentala insikt att tankar om alternativa framtiden också möjliggör handling.
Men jag ska inte lämna detta enbart vid en stilla önskan om
framtidstänkande utan ge några förslag på var en sådan provisorisk
utopi, eller kanske snarare (för denna framtid måste ju existera) vad
48
dessa framtidsbilder skulle kunna bestå av. Nedan följer tre korta
spår: det immobila samhället, det delande samhället och fritidslinjen.
DET IMMOBILA SAMHÄLLET
Transportsektorn utgör den i Sverige särklass största klimatboven.
Internationellt står transporter av varor för en substantiellt stor del
av utsläppen, 27 procent. Den globala varuhandeln med sitt behov
av transporter driver på konsumtionssamhället och en allt större
efterfrågan på konsumtionsvaror. Ett samhälle med mindre transporter skulle troligtvis vara ett där vi konsumerade mindre. Hur ser
ett samhälle ut där till exempel bilen inte har en lika naturlig plats?
Kanske inte används alls?
Våra städer, våra liv, ja, till och med våra drömmar är strukturerade genom resandet. När vi har mycket pengar vill vi resa, när
vi har mycket tid vill vi resa. Platsen där vi bor blir närmast systematiskt undanträngd i vår föreställningsvärld. Ett mindre mobilt
samhälle skulle vara ett där lokalområden blev allt viktigare, där vi
tog oss tid att kanske lära känna våra grannar, där vi hade tid att
odla en lokal jordplätt. Där kultur och andra starkt lokalt förankrade aktiviteter vore det viktigaste. Livet skulle levas där vi bor. Resor kanske i tiden skulle ta längre tid men i rummet vara kortare. Så
skulle åtminstone ett sådant liv kunna se ut.
DET DELANDE SAMHÄLLET
I en artikel i Dagens Nyheter tecknar arkitekten Karin Bradley
upp en möjlig utopi för framtiden. Hennes utgångspunkt är det
ökade intresset för att dela saker. Allt från att dela tid i from av tidspooler där man byter någon timmes arbete med varandra till olika
forum för att dela allt från verktyg till matvaror. Även den tidigare
ordföranden för Rättviseförmedlingen Lina Thomsgård noterar i
en Aftonbladet-krönika det onödiga med att alla ska äga en egen
49
gräsklippare. Ett samhället som delar mer på konsumtionsvanor,
ja, kanske till och med på levnadsutrymmen likt kök skulle på ett
naturligt sätt konsumera mindre varor. Kanske har till och med den
allra modernaste tekniken i from av 3D-skrivare en roll att fylla i
framtid när mer produceras lokalt och mer delas mellan oss människor.
FRITIDSLINJEN
Vårt mest hyllade politiska projekt är ”Arbetslinjen”. Det är paradoxalt då det står klart att arbetssamhället knappast leder till några
hälsovinster och frågan är om det i längden är hållbart att arbeta,
tjäna och konsumera mer. En möjlig framtida utopi för ett mera
hållbart samhälle skulle kunna vara ”Fritidslinjen”. Istället för konsumtion mer tid. Tiden att laga mat som är nyttig och sliter mindre
på planeten. Tid att odla denna mat och tid att reparera och tillverka de nyttigheter vi har ett behov av. Fritid istället för konsumtion
är såklart svårt att uppnå med dagens ekonomiska modeller. Det är
lätt att föreställa sig mer tid. Svårare att föreställa sig hur det skulle
genomföras, men det kanske är ett måste.
Det här rör sig bara om korta brottstycken av möjliga framtidsbilder. Knappast unika eller i sig revolutionerande. Men de har en
potential att förändra hur vi ser på utveckling och på samhället.
Hur vi ser på vad ett gott liv är och vad som är möjligt och nödvändigt. Vi måste göra det. Jag tror att det bästa vi idag kan göra för
att börja den långa vägen mot ett hållbart samhälle är att på riktigt,
tillsammans, försöka föreställa oss hur det ser ut.
FELIX ANTMAN DEBELS
är redaktör för Tiden Magasin och studerar till civilingenjör med inrikting mot hållbar stadsplanering på KTH.
50
51
52
VÅ R F R A M T I D S
D A G LI G A B R Ö D
OM KÖTT OCH
FRAMTIDENS LIVSMEDELSPRODUKTION
Ludvig Fahlvik
Tvång och våld är grundbultar i vårt moderna samhälle. Tvång
och våld motiverar ekonomin, arbetslinjen, produktionen. Just nu
präglar den mer än något annat vår livsmedelsindustri. Varje år
slaktas 85 miljoner djur i Sverige för att bli kött. Det är ett övergrepp av monumentala proportioner. Vår existens håller på att haverera under tyngden av vår blodtörst. Det är dags för en ny, radikal
livsmedelspolitik.
ETT DÖDFÖTT LIVSMEDEL
Tänk att människans blodtörst är så stark att vi i dag spenderar
en förmögenhet på att odla artificiella köttbitar i laboratorium.
Det är patetiskt. Vi ska ha vårt kött – till vilket pris som helst. Tvserien “Hannibal” från 2013 är kanske mest av allt en kommentar
till mänsklighetens motsägelsefulla relation till kött. Den iscensätter splittringen mellan kultur och barbari, den tunna gränsen mellan förfining och äckel. Vad är din korv egentligen stoppad med?
Vems muskelvävnad utgör din pannbiff ? Vi är ju uppbyggda med
samma material, utrustade med samma verktyg, man som mus. Vi
har hjärta, njurar och blodådror. Psykologin bakom vårt köttätande
vilar på labila grundsatser.
53
Det skrivs eleganta kokböcker, kött pyntas med värdeladdade ord om tradition och kokkonst. Grannlåt för att tysta den
inre ångest varje människa hyser inför kött, död, slakt och blod. Det
är min övertygelse att någonting måste överröstas inom människan
för att hon ska acceptera grymhet och övergrepp. Ideologier, narrativ, om vad som är rätt och fel - eller “naturligt” - blir snuttefilten
i vår komplexa värld av förtryck och övergrepp.
Kött är något dött som någon fött. Om man mot förmodan
anser sig ha det moraliska mandatet att slakta och äta djur, kommer
man ändå inte undan det faktum att kött, och animaliska produkter i allmänhet, är ett ytterligt ineffektivt alternativ om man vill
tillgodogöra sig protein. Merparten av det protein som djuren får i
sig genom sin kost passerar nämligen deras kroppar och hamnar i
gödseln. Endast en liten del hamnar i de produkter som människan
slutligen konsumerar, det vill säga köttet, äggen och mjölken.
Utöver detta finns en rent geografisk problematik med vår
moderna djurindustri. I dag är samspelet mellan foderodling och
gödsel brutet. Det är en utveckling som inleddes i och med förra
sekelskiftets urbanisering. De näringsämnen som genom livsmedel fraktas till städerna återförs inte till jordbruket, vilket innebär
en enorm misshushållning. Dessutom är foderproduktionen och
djurhållningen separerade, vilket innebär att de näringsämnen som
inte tillvaratas av djuren, utan försvinner via exkrement, heller inte
återförs till foderproduktionen som gödsel. I stället måste konstgödsel tillföras foderproduktionen. Detta möjliggjordes på 1950-talet
då handelsgödsel introducerades. Konsekvensen blir att mer och
mer ändliga resurser, så som fosfor, på konstgjord väg måste tillföras
jordbruket. Samtidigt riskerar ansamlingarna av gödsel i djurhållningen att leda till miljöproblem i form av övergödning, föroreningar
av grundvatten och ökning av växthusgaser.
Det finns ett uppenbart samband mellan animalieproduktion och vattenföroreningar. I länder med stor djurhållning som
Danmark, Belgien, Nederländerna och västra Frankrike är förhöjda
kvävenivåer i yt- och grundvatten vanligt.
Att försvara eller investera i en resurskrävande djurindustri
anstår inte en värld där, enligt FN, 925 miljoner människor lever
54
i kronisk undernäring. Agronomen Christel Cederberg skriver att
“[d]en största bristen i näringscirkulation mellan foderproduktion,
djur och stallgödsel i Sverige är det stora behovet av importerat
protein, främst soja. Det innebär att stora mängder kväve och fosfor importeras från andra sidan Atlanten till svenska djurgårdar”.
Nästan all soja som importeras går till djurhållning. Över hälften
av det kväve och den fosfor som finns i detta foder hamnar alltså
sedan i stallgödslet på dessa gårdar, eftersom det av förklarliga skäl
inte forslas tillbaka till foderproduktionen.
EN RIMLIGARE KOSTHÅLLNING
Det rimliga vore att människor tillgodogjorde sig proteinet i sojan direkt i stället för att låta proteinet filtreras och slösas bort
via djurindustrin. Genom en vegetarisk livsstil skulle vi inte helt
komma undan problemet med att näringsämnen inte återförs till
jordbruket. Eftersom mat i stor utsträckning importeras är det svårt
att upprätta slutna ekosystem. Men då vegetabilier är så mycket
mer effektiva ur närings- och resurssynpunkt än animalier, skulle
det krävas mycket mindre gödsel och mycket mindre yta. Och det
är tämligen ointressant att diskutera den vegetariska kostens minimala miljö- och klimatpåverkan så länge den förödande kött- och
djurindustrin njuter av sitt ideologiska och ekonomiska envälde.
Vi är ungefär sju miljarder själar som samsas på den här
planeten. Den siffran kommer att stiga. Parallellt med en växande global befolkning ökar den ekonomiska välfärden i framförallt
Asien. En expanderande konsumtion av det statusfyllda köttet, och
andra animaliska råvaror, kommer att ske som en konsekvens av
detta. Efterfrågan på resursintensiva livsmedel ökar alltså. Hur ska
denna efterfrågan mötas? Inte med entusiasm i alla fall. Men med
piska eller morot?
En reform som diskuteras på samtliga samhälleliga nivåer
är en punktskatt på kött. För en tid sedan gick jag en studiecirkel på tema köttskatt, och det var väldigt intressant. Även om jag
fick mer frågor än svar. Utformandet av en köttskatt är problem55
atiskt primärt av praktiska skäl. Ska man skatta köttbuljong och
kryddpåsen i nudelpaketet? Kommer köttätande att laddas med
än mer status när köttet fördyras? Den breda arbetarklassen äter
mycket kött – kommer man kunna ändra deras konsumtionsvanor
enbart genom en punktskatt?
Köttskatt är egentligen en helt meningslös reform i den bemärkelsen att den är alldeles för vek. Kött borde rimligen förbjudas.
Det är ett sätt att komma runt alla de här spekulationerna. Köttproduktionen kan inte fortsätta utan att ekosystemet kollapsar. Vi
har genom vår pågående djurindustri inlett en lågintensiv krigsföring mot våra egna och andra arters framtida livsbetingelser. Det
är fakta. Politik bör byggas av fakta. I dag har däremot valfrihetens
credo överhanden i många debatter. Valfrihet är ideologi, inte fakta.
Enligt EUFIC, European Food Information Council, konsumerar (europeiska) flickor och kvinnor generellt sett mer frukt
och grönt än (europeiska) pojkar och män. Även inkomst och utbildning spelar roll – personer med lägre inkomst och utbildning
äter mindre frukt och grönt än personer med högre inkomst och
utbildning. Det här tyder på att, med Holly Brubachs ord, ”meat
eating persists as a badge of masculinity”, alltså att sociala mekanismer delvis motiverade av stereotypa könsroller kontrollerar våra
konsumtionsvanor. Den fria konsumenten är således en liberal
villfarelse. Köttätande kan legitimeras genom den borgerliga valfrihetsdogmen enbart om man äter sitt eget kött. Det finns ju ingen
valfrihet för djuret. Däremot tvingas djuret att bära konsekvensen
av människans blodtörst. Den liberala konsumentens ohämmade
frihet att välja simmar i en ocean av djurkadaver.
2009 importerade Sverige 20 procent av det fläskkött och
40 procent av det nötkött som vi konsumerade. Att importera animaliskt protein innebär att man dels spär på förskjutningen av det
ekologiska kretsloppet – köttets näringsämnen hamnar i Sverige,
medan foderproduktionen måste tillföras konstgödsel. En import
av kött innebär en export av miljöproblem, så som övergödning av
vattendrag. Boskapssektorn ger dessutom upphov till 18 procent av
alla växthusgaser, enligt FN. Det gör den till en värre bov än hela
den sammanlagda transportsektorn. Vår köttkultur är en stor struk56
turell fråga, och klimatproblematiken sträcker sig över individuella,
lokala, regionala och nationella gränser. Man kan tycka att någonstans borde en stråle sunt förnuft träffa djurindustrins retina, och
mana till halt. Men det kommer inte att hända. Inte av sig självt.
De ekonomiska intressen som motiverar industrins fortlevnad är
alldeles för stora.
KÖTT: INDUSTRI, EKONOMI, IDEOLOGI
Psykologen Melanie Joy beskriver vår köttkultur på ett helt nytt sätt
i sin bok Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor. Hon ger
köttätandet, köttkulturen, ett ansikte genom en definition. Karnism
kallar hon det. Karnism är en -ism, en ideologi som uppmuntrar
och osynliggör detta vardagliga beteende, att äta djur. Men enbart
vissa djur. Vårt urval av ätliga djur är godtyckligt, och hela systemet,
ideologin, karnismen, är irrationell. Karnismen är en våldsideologi,
slår Joy fast. Det är ett falskt medvetande. Den marxistiska dimensionen i Joys arbete är tydligt. Den ekonomiska analysen är lysande.
Melanie Joy skriver att “[t]rots att många våldsideologier har styrts av ekonomiska motiv [...] betyder det inte att ekonomin skulle
bryta ihop om dödandet upphörde. Det är långt mer troligt att det
ekonomiska status quo skulle bryta ihop. Det är de karnistiska bolagens maktstruktur och inte medborgarna som skulle bli lidande om
karnismen avvecklades”.
Som socialist torde man inte vara särskilt intresserad av att
det ekonomiska status quo bevaras, snarare tvärtom. Den vegetariska
rörelsen, som en social och politisk rörelse, innebär en stark samhällelig
kraft med mängder av människor som utmanar kapital och ideologi.
Det är folkrörelse. Den är radikal, intellektuell och praktisk – precis
som den tidiga arbetarrörelsen. Här finns en inbjudan till en bred, subversiv allians. Vi måste finna varandra; erkänna vårt släktskap.
Lika tydligt som släktskapet mellan djurrättsrörelsen, den
vegetariska rörelsen, och arbetarrörelsen, är släktskapet mellan fascismens utrotningsläger och djurindustrins slakterianläggningar.
Till största delen beror detta på att båda fenomenen materialiserar
57
modernitetens och positivismens teknologiska projekt i kategoriseringens och effektivitetens namn. Henrik Arnstad sammanfattar de nazistiska förintelselägrens industriella karaktär: “Råvaran
samlades in (judarna), den transporterades (med tåg) till fabriken
(förintelselägret) där råvaran processades industriellt (mördades)
för att sedan omhändertas för vidare hantering (kremering)”. Denna institutionaliserade våldsutövning klingar bekant för alla som
har tagit del av vår samtids köttindustri och dess struktur. Nobelpristagaren J.M. Coetzee skriver i sin roman Djurens liv:
Låt mig säga det rätt ut: vi är omgärdade av en verksamhet
så degraderande, grym och fylld av dödande att den konkurrerar med allt det Tredje Riket var kapabelt till, ja den kan
till och med sägas överträffa det eftersom detta är ett system
utan slut, självgenererande – som oupphörligen sätter kaniner, råttor, kycklingar och kor till världen i syfte att döda dem.
Samma förakt för svaghet genomsyrar dessa båda våldsideologier - fascismen och karnismen. Hitler hävdade att “den som inte
äger makt förlorar rätten till liv”. Det är detta som ekar i köttdisken
på Konsum. Joy skriver att “om det visar sig att det är kostnadseffektivt att stänga in djur under förhållanden som liknar Auschwitz
eller Dachau gör man det”. Kapitalets profittörst har förslavat den
fyrbenta klassen. Och att försvara denna förslavade klass innebär
politiskt självmord, betraktas som extremism eller fåfänga. Det är
ett cyniskt samhälle vi lever i.
Motståndet mot vegetarianismen beror på att köttätande
är en maktutövning. Amelie Björk skriver att “djurdödandet/köttätandet ingår både i människans hävdande av sin artauktoritet och
i mannens hävdande av sin specifika dominans över djur, kvinna
och barn”. Våld är ett manligt kapital. Föraktet för svaghet är en
patriarkal tendens. Varför döda djur? För att vi kan. Djuren är svaga. Vi är starka. Det är den perversa moralens logik. Människan
utnyttjar sin självpåtagna maktposition på jorden med högmodig
självklarhet. Vi har krönt oss själva till evolutionens konungar. Och
att någon självmant avstår sin maktposition är sällsynt.
58
För att förmå de privilegierade att avstå sina fördelar till
förmån för jämlikare maktfördelning krävs tvång. Som ju, som
sagt, är en rejäl grundbult i vår samhällsorganisation. Det är lika
bra att denna grundbult approprieras till högre syften. Formella
tvång är hederligare än informellt tvång. För just nu tvångsskolas
vi av karnismen, detta falska medvetande. Män är män, kvinnor är
kvinnor och djur är djur. Denna ordning tycks skriven i sten, eller
snarare, skriven i blod.
Småkryp och insekter har på senare tid kommit att diskuteras som framtidens föda. Detta eftersom de är protein- och
näringsrika, och dessutom finns ungefär överallt och i enorma
kvantiteter. Att industriellt börja odla insekter som mat betraktas
som en lösning i en tid då fortsatt expansion av jordbruket hotar
klimatet. Det är rimligt att vara skeptisk. Även insekter är levande
varelser. Man kan hävda att de förmodligen inte har samma höga
medvetande, känsloliv eller intelligens som andra djur, men då diskuterar man ju enbart en godtycklig skala stipulerad av mänskliga
intressen.
Det är oklart varför vi diskuterar att mätta en allt hungrigare
befolkning med småkryp. Bönor och gryn är utmärkta livsmedel
ur närings- och miljösynpunkt. Är mänskligheten genetiskt kodad
till att hungra efter mat med ögon? Varför odla insekter när man
resurseffektivt kan odla baljväxter? Kanhända är den här insektsdiskursen enbart ett jippo för att kittla västvärldens nerver. Tanken
väcker anstöt. I de känslorna av anstöt finns ändå en viss komik.
Folk betraktar insektsätande som frånstötande, medan de inte har
några som helst problem med att förtära större djur. En konsekvens
av karnismen - vårt godtyckliga urval av ätbara djur.
FRÅN BLODBAD TILL BLOMBLAD
Framtidens livsmedel är med största sannolikhet snarare växtbaserade. För att producera vegetabiliskt protein krävs det mycket
mindre åkerarealer än för att producera animaliskt protein. Genom
att nyttja den mark som i dag koloniseras av köttproduktionen till
59
att odla grönt protein kan man således, med politisk vilja, effektivisera livsmedelsproduktionen och mätta en större del av jordens
befolkning.
Hur ska då livsmedelspolitiken konkretiseras i radikala reformer? Som socialdemokrat har jag naturligtvis en förkärlek till
förbud. I mitt hjärtas förmak och kammare vilar drömmen om
ett köttförbud. Det skulle förstås innebära politiskt självmord att
lansera en sådan reform. Så till en början borde vi höja momsen
på kött från 12 till 25 procent. Moms har förmodligen en enbart
marginell påverkan på konsumtionen, men markeringen skulle vara
tydlig. För övrigt torde det vara mest effektivt att angripa produktionen, inte konsumtionen. I stället för att EU subventionerar köttproduktionen borde köttet tvingas bära sina egna kostnader, och
subventionerna riktas till anständigare, grönare näringar. Någon
form av tullavgift på förbilligat importkött vore också att föredra,
men skulle förstås utgöra en omöjlighet i det liberala kapitalistprojekt som vi kallar för Europeiska Unionen.
Valfrihetsdiskursen avpolitiserar ett extremt politiskt fält.
Köttbiten i butik är marmorerad av subventioner, industrier, lagstiftning och lobbyism. Kött är helt enkelt rå och blodig politik. Att
göra det hela till en fråga om konsumentmakt eller individens rätt
till matmässig integritet är att avlasta köttet dess politiska betydelse
och konsekvens. Det är ohederligt. Vi måste röra oss bort från kött.
Det här är, tyvärr, ett kontroversiellt påpekande även i progressiva
kretsar. Köttkulturens falska medvetande har slagit klorna i oss alla.
Frågan man måste ställa sig så här, stirrandes ned i mänsklighetens
existentiella avgrund, är hur politiskt relevant det är att slå vakt om
sin rätt att äta bacon.
LUDVIG FAHLVIK
medlem i Libertas redaktion, konstvetare och bildlärarstudent
60
61
62
EFTER APARTHEID
E F T E R A PA R T H E I D
20 år av borgerlig demokrati
Simon Andersson
Det mullrar i den sydafrikanska arbetarrörelsen. Något är på gång.
På ILRIG-konferensen i Kapstaden samlas över hundra fackföreningsrepresentanter och politiska aktivister från marxistiskt orienterade föreningar. De benämner varandra som “kamrater” i var och
varannan mening, diskuterar strategier, har kollage som starkt kritiserar ANC och diskuterar behovet av ett nytt parti.
“Och så kom Marikana. Nu vet vi att ANC är ett parti för
de rika” står det på konferensens hemsida. Massakern på strejkande
gruvarbetare i Marikana 2012 är en vattendelare i sydafrikansk historieskrivning. Det finns ett före och ett efter. Ett sydafrikanskt
Ådalen 31. Under en gruvstrejk började polisen skjuta skarpt. Totalt
dog 44 människor i massakern.
Så stort övervåld har inte utövats av staten sedan apartheidtiden och Sharpvillemassakern. Då som nu var det svarta arbetare
som dödades, men med en viktig skillnad; det är inte längre den
vita repressiva staten som angriper arbetarklassen, utan den ANCstyrda, moderna staten. Många kritiserar ANC för att inte ha ingripit tillräckligt mot dödsskjutningarna. Händelserna ledde bland
63
annat till att metallfacket NUMSA bröt sitt samarbete med ANC
och deklarerade att man inför nästa val ställer upp med eget parti,
inspirerat av den bolivarianska revolutionen i Latinamerika.
UTOPIN OM ETT ANNAT SYDAFRIK A
Ärren efter apartheid-regimens konstitutionella uppdelning mellan
raser lever kvar. Apartheid var ett sätt att kontrollera och underkasta urbefolkningen, och låta vita kolonisatörer rättfärdiga sitt förtryck. Detta har konsekvenser än idag. Landet är ett av världens mest
ojämlika och har en arbetslöshet på 25 procent. Det finns en stor
skillnad mellan arbetslöshet hos vita och hos svarta. Fortfarande har
den vita befolkningen mer pengar, bättre arbete och bättre bostäder
än de svarta. Den ekonomiska makten är kraftigt snedfördelad,
vilket märks i Kapstaden. Den är helt uppdelad i svarta och vita
områden. Arbetarnas frustration blir alltmer påtaglig, vilket märks i
upptrappningen av strejker.
Sedan ANC:s maktövertagande har det funnits en strävan att
demokratisera ägandet. Utöver byggandet av en välfärdsstat fanns
också viljan att ge tillbaka mark som stulits från svarta bönder, samt
att få kontroll över industrin. I partiets frihetsdeklaration, antagen
1955, står det att ”restriktioner för markägande baserat på rasdiskriminering ska upphöra, och allt land ska åter fördelas mellan de
som arbetar”. Deklarationen menar också att ”makten över mineralerna i jorden, bankerna och industrin ska överföras i hela folkets
händer, all annan industri och handel ska se till att skapa välfärd åt
folket”. ANC:s strävan att demokratisera ägandet över mark och
industri var visionär och antikapitalistisk. Frihetsrörelsen ville bryta
med den vita minoritetens dominans över ekonomin, skapat under
årtionden av rasdiskriminering och exploatering. Fortfarande har
ANC dessa mål i sitt program, även om det numera är andra delar
av rörelsen som bär fram de socialistiska kraven.
Redan 1994 påbörjades arbetet med landreformen, ett försök
att återbörda jorden från vita exploatörer till de som ursprungligen
brukade jorden och blev fråntagen den. Målen med den pågående
reformen är gottgöra rasdiskrimineringen, bygga försoning och
64
EFTER APARTHEID
stabilitet, bidra till ekonomisk tillväxt samt öka välfärden och minska fattigdomen. Reformen är en tydlig markering att brotten från
apartheid-tiden inte kan accepteras. Slaveriet och maktförhållandena i jordbruket skulle upphöra, genom att staten gick in och ersatte
de vita markägarna för den mark de skulle ge tillbaka till svarta. Om
exploatören skulle vägra, kunde staten tvinga markägaren att ge tillbaka marken. Med facit i hand har landreformen inte lyckats. Många markärenden står fortfarande och stampar hos den myndighet
som har ansvaret för övergången. Endast drygt 15% av marken har
bytt ägare. Debatten är dock livlig om reformarbetet och målet ligger fortfarande fast, om en demokratisering av ägandet.
NEDSLAG I DAGENS SYDAFRIK A
Utanför Kapstadens välplanerade stadskärna ligger arbetarområdena, och ännu längre ut ligger stora kåkstäder. Där finns stadens
allra fattigaste; det allra lägsta skiktet i samhällshierarkin. Många
är migranter från andra afrikanska länder, som kommit till Sydafrika i hopp om att tjäna pengar. De konkurrerar med sydafrikanska
arbetare om arbetstillfällena, vilket leder till att arbetsköparna har
övertaget och kan sätta lägre löner. Migranterna är också svåra att
organisera, till exempel vid strejker. Kollektivet splittras alltså än
mer, och avståndet mellan sydafrikaner och invandrare ger upphov
till främlingsfientlighet. Situationen är oerhört spänd.
Från det välordnade området Green Point går vi till arbetarklassens kvarter närmre hamnen. Här låg det textilindustrier som
nu flyttat till Kina. Området är nedgånget och fattigt. Efter en
stund kommer vi fram till Community House, ett slags folkets hus
där arbetarrörelsens olika grenar har sina kontor. Det första vi ser
är en text på väggen som lyder ”Remember Marikana”. Inne i huset
finns det målningar och affischer som påminner om arbetarrörelsens kamp mot apartheid på 1970- och 1980-talen. Vi får träffa
Sahra Ryklief, generalsekreterare för IFWEA, ett bildningsförbund för arbetare. ”Förr var det alltid liv och rörelse i det här huset.
Arbetarna var här och hade möten och studiecirklar. Men det var
65
för tio år sedan. Nu har det blivit mindre” säger hon. Sedan ANC
befäst sin makt har engagemanget för arbetarrörelsen minskat.
Jag frågar Sahra hur det kommer sig att inte någon, till exempel fackföreningarna, vill engagera sig i partiet och åstadkomma
förändring. ”Ja, varför gör de inte det? Ni borde fråga dem” svarar
hon uppgivet. ”COSATU är väldigt svaga idag. De har organisatoriska splittringar och kämpar mot den enorma arbetslösheten.”
säger Sahra. Organisationsgraden är låg vilket leder till instabilitet
på arbetsmarknaden. De senare åren har det blivit vanligare med
strejker, som ibland får våldsamma slut.
ANC har styrt landet oavbrutet med absolut majoritet sedan
1994, trots otaliga exempel på skandaler, korruption och maktmissbruk. I årets parlamentsval fick partiet 62 procent av rösterna. Tillsammans med fackföreningarnas centralorganisation COSATU
och Sydafrikas kommunistiska parti SACP bildar de Trepartsalliansen, som hållit ihop i över tjugo år. Partiet har accepterat den
nyliberala vägen och avreglerat post, telefoni och annat, vilket skapat konflikter mellan samarbetsparterna.
West cape är den enda – av nio provinser – som inte styrs av
ANC. Här är det istället det borgerliga Democratic Alliance som
har makten. Den borgerliga koalitionen har investerat i moderna
bussar och infört bättre busslinjer, men de flesta linjerna är anpassade för de mer välbärgade, segregerade områdena och inte för de
stora arbetarområdena eller slummen. Trots att det är arbetarklassen som åker kollektivt. De måste istället åka med de gamla pendeltågen, som skramlar fram längs med en illa underhållen bana.
Samtidigt tar de vita bilen istället.
‘
STORMIGT I UNGDOMSFÖRBUNDET
Vi träffade ANC:s ungdomsförbund, ANCYL, som har sitt kontor
mitt i staden. Där möter vi Khalid Sayed och Marissa van Rensburg
som båda sitter i den regionala styrelsen. När jag förklarar varför vi
är här, att vi bland annat ska skriva i en antologi, och att vi undrar
över hur “socialismen byggs” i Sydafrika, så skrattar Khalid till, och
66
EFTER APARTHEID
frågar sig; “Är det verkligen en bra idé, att bygga socialism?”. Det är
viktigt att komma ihåg att partiet har sin grund i afrikansk nationalism och inte socialdemokrati. ”Vi är just nu uppe i ett viktigt reorganiseringsarbete. Det närmsta året är avgörande för förbundets
framtid” säger han. Förbundet har skakats av skandaler kring deras
tidigare ordförande Julius Malema.
När han blev ordförande för ANCYL var det en välkommen utveckling, efter åratal av nyliberal diskurs i förbundet. Han
ville socialisera gruvor och fabriker, och sätta stopp för ANC:s
marknadsliberalism. Men det visade sig att Malemas maktambitioner skulle komma att skada förbundet. Interndemokratin kom
på skam. Malema uteslöts och bildade kort därpå ett starkt populistiskt parti, Economic Freedom Fighters (EFF). Partiet är ANCkritiskt och vill socialisera industrin. De vill på allvar genomföra
det program för ekonomisk frihet som ANC åtminstone på papper
står för. Det blev tredje största parti i valet men fick inte större
inflytande än så. ”Visst, mycket av det de säger låter bra. Det är ju
det vi vill, ekonomisk demokrati. Men de kan inte berätta hur de
ska göra det. De är helt och hållet populister” säger Marissa. Hon
är också ledande i Kommunistiska ungdomsförbundet. De flesta
kommunister är också medlemmar i ANC.
ANCYL vill bryta med korruptionen inom rörelsen. Tillsammans med kommunistiska partiet utgör de en tydligare vänsterröst mot partiledningen. Missnöjet mot den liberala marknadspolitiken märks inom rörelsen. Aktivisterna i ungdomsförbundet
tror fortfarande på att ANC är rätt forum för samhällsförändring.
”Utmaningen för oss ligger i att unga hellre röstar på EFF medan de
äldre stödjer ANC”, säger Khalid. De unga är inte lika intresserade av
att stryka kapitalet medhårs. De vill istället göra allvar av kraven på
ekonomisk frihet och jämlikhet. Dagens unga är den första generationen
som vuxit upp i demokrati; de har inte upplevt apartheidförtrycket.
L ÅNGT KVAR TILL UTOPIN
En sen kväll på en mataffär i Green Point. Det blir kö vid kassan, de
två kassörskorna som arbetar ikväll är lite långsamma. Bakom mig
67
hör jag en kvinna säga: “Hallå, arbetar ni ikväll eller? Vi har inte
hela natten på oss!”. Sedan vänder hon sig till sin väninna och säger
“Jag bor ju i området, så lite krav måste jag få ställa.” Det var något
i tonfallet. Klassföraktet som jag känner igen så väl. Kanske klassföraktet samverkar med, låt oss säga, rasföraktet? Det var i alla fall
min uppfattning; två vita kunder i ett välbärgat område klagar på
två svarta handelsarbetare. I Sydafrika är uppdelningen mellan klass
och etnicitet ständigt närvarande. Den genomsyrar hela samhället.
Sista dagen på vår vistelse här beslutar vi oss för att ta linbanan upp till Taffelberget. Köerna till linbanan är för en gångs
skull blandade, detta verkar vara ett av få ställen där flera lager av
befolkningen möts. När jag står på Taffelberget har jag utsikt över
nästan hela Kapstaden, både fattiga och rika delar. Jag blir lite missmodig. Mina illusioner om ett jämlikt och demokratiskt Sydafrika
har kommit på skam. Ett land med så många fattiga och så mäktiga
rika. Ett land med otaliga inneboende motsättningar mellan etniska grupper, arbetare, arbetslösa, socialister, borgare och exploatörer.
Men samtidigt finns där civilsamhällets strävan efter samarbete och
folkbildning från gräsrotsnivå.
Det sydafrikanska exemplet visar på vikten av gräsrotsorganisering och täta band mellan folkrörelse och parti. Om inte ANC
reorganiserar sig kommer det vara ett dödsdömt parti. I dess ställe
kan det växa upp ett nytt socialistiskt parti. Även om valresultatet i
stort sett visar på status quo, måste regeringen inse att den sydafrikanska arbetarklassen, tillsammans med den medvetna ”born freegenerationen”, inte längre kommer vara lojala till regeringen. Antingen tar man till sig de radikala strömningarna för social rättvisa
och ekonomisk makt, eller så förkastas man till historiens skräphög.
Den ökade medvetandegraden kan inte förnekas.
Sydafrika visar också att borgerlig demokrati inte räcker. Frihetsrörelsen har förvisso lyckats skapa medborgerliga fri- och rättigheter för alla, men har mycket kvar att göra. Fortfarande kvarstår
det sociala och ekonomiska förtrycket. Den medvetna vänstern i
Sydafrika måste organisera sig för att ge alla rätt till utbildning,
vård och omsorg, men också makt och delaktighet i samhällsekonomin. Där kan alla medborgare åtnjuta frihet och hälsa. Först
68
EFTER APARTHEID
då har ANC:s frihetskamp avslutats. Eller, som det står i frihetsdeklarationen: ”vårt land kommer aldrig bli fritt eller välmående
om inte hela folket lever i solidaritet, med samma rättigheter och
möjligheter.”
SIMON ANDERSSON
medlem i Libertas redaktion, studerar till civilingenjör vid Luleå tekniska universitet
69
70
ÅTSTRAMNINGSUTOPIN
ÅTSTRAMNINGSUTOPIN
ELLER
ALLA UTOPIER ÄR INTE BRA UTOPIER
Karin Kristensson
Åtstramningspolitik; ett vanligt återkommande begrepp i den
ekonomiskpolitiska debatten. I nationalekonomisk kurslitteratur
beskrivs åtstramningspolitik förenklat som en metod med vilken
staten via finans- och penningpolitiken minskar aktiviteten i samhällsekonomin. Det kan exempelvis göras genom räntehöjningar
och höjda skatter. Vilket får till följd att efterfrågan på varor och
tjänster sjunker. Det kyler ner ekonomin och minskar risken för
inflation.
Det är inte bara begreppet åtstramningspolitik som sträcker sig tillbaka i historien utan även en åtstramningsdoktrin i den
ekonomiska politiken. Bilden av att en ekonomisk kris kommer ur
slöseri, och löses genom att spara, har länge varit rådande. Ett exempel på detta är hanteringen av den svenska finanskrisen under
1990-talet. En ofta repeterad historieskrivning, både från höger och
vänster, är att Sverige hanterade finanskrisen väl genom en kombination av nya ekonomiskpolitiska regelverk. Sant är att de kraftiga
nedskärningar ledde till stora problem på både kort och lång sikt,
men det brukar heta att landets ledare modigt fattade svåra beslut
som ändå var nödvändiga.
Historieskrivningen kommer med budskapet att vi inte
hade något val. De nya reglerna innebar bland annat att ett över71
skottsmål i de statliga finanserna etablerades, utgiftstaket tillkom
och det kommunala balanskravet infördes. Sammantaget strävar de
tre sistnämnda reformerna mot att undvika underskott i de offentliga finanserna.
Två decennier senare ser vi effekterna av en liknande
åtstramningspolitik i Europa. Även i den senare finansiella krisen
har höga statsskulder och underskott setts som bidragande faktorer
till krisens utbrott. Trots att krisen startade i det finansiella systemet.
FINANSIELLA SYSTEM SÄRBEHANDLAS
Sverige och de delar av världen vi har tätast kontakt med kan i
mångt och mycket kategoriseras som kapitalistiska marknadsekonomier. I sådana ekonomier krävs finansiella system. Vi behöver
banker som möjliggör att vi kan låna pengar under delar av livet när
vi har mindre, och spara när vi har mer. Detta jämnar ut konsumtionstakten och skapar stabilitet i ekonomin. Företag behöver låna
pengar för att ha möjligheter att investera i och driva en verksamhet. I och med behovet av finansiella system får dessa en särställning i samhällsorganismen. Deras existens är nödvändig för att den
kapitalistiska marknadsekonomin ska fungera och finansiella aktörer åtnjuter därmed en särbehandling.
Sedan 1980-talet och framåt har många finansiella system
avreglerats. Med utgångspunkt ur en nyliberal våg fanns en stor tilltro till att den avreglerade marknaden inte kunde misslyckas. Det
var de politiska beslut som följde med den nyliberala vågen som
satte upp ramarna för det finansiella systemet. Statliga institutioner
och centralbanker har varit bevakare för aktörer inom systemet.
Följaktligen var det inte bara de finansiella institutionerna som bar
ansvaret när systemen föll samman i USA och Europa i början av
2000-talet.
ÅTSTRAMNING SOM UTOPI
Vilka som bar skulden till de finansiella kollapserna är svårt att
svara på men det är amerikanska och europeiska medborgare som
72
ÅTSTRAMNINGSUTOPIN
fått betala finanskrisens pris. Inom EU har åtstramning varit det
framträdande politiska svaret på den ekonomiska krisen. Minskade investeringar och åtstramning har inte endast skett som en
naturlig effekt av att stater haft lite medel att investera, det har
även varit en politisk prioriterad fråga som drivits på från EU:s
inre kärna. En politik som gjort att arbetslösheten nått förödande
nivåer, välfärdssystem har urholkats och förtroendet för kontinentens politiska ledarskap har körts i botten.
Genomgående för den politik som EU genomfört är att EUkommissionen (samt i vissa fall Europeiska rådet) har fått ökade
befogenheter att övervaka medlemsstaters budgetar och ekonomiska politik. Stater har ålagts redogöra för sina budgetplaner
för att visa att de håller sig inom EU:s underskottsmål. Om inte
medlemsstaters förslag till ekonomisk politik och statsbudget levt
upp till de av EU uppsatta målen har de enkelt kunnat åläggas att
revidera sin politik. De folkvalda politiker i medlemsstater som önskat föra en annan politik än den rekommenderade har sett sitt
reformutrymme minska. Politiken som förts har satt statsskuldens
storlek och budgetunderskottets omfattning i centrum.
En lyckad krispolitik har således varit den som minskat
utgifterna och medlemsstaters stora underskott har inte gått obemärkt förbi. Underskotten har setts som en risk för Europas framtida ekonomiska stabilitet. Medlemsstater har fått låna medel med
krav på att dessa ska användas för genomgripande strukturreformer.
Reformerna har syftat till att sänka medlemsstaters skuldnivåer genom minskningar på utgiftssidan. Det har inneburit bland
annat lägre pensioner, inskränkningar i kollektivavtalen, sänkta
löner och intrång i nationella partsmodeller samt nedskärningar i
välfärden.
UTOPI MED FÖRÖDANDE KONSEKVENSER
Strukturreformerna har inte gått okritiserade förbi, till exempel Europaparlamentet har uttalat sig kritiskt mot reformernas bristande
sociala hänsyn vilket påverkat livsvillkoren för många människor;
73
Grekland, Irland och Portugal har genomfört de största sociala
nedskärningarna inom EU de senaste åren. Europaparlamentet
menar att programmen, trots sin tidsbegränsning, har fått långsiktiga effekter på arbetsmarknadens utformning och möjlighet till
återhämtning. Även det amerikanska finansdepartementet har belyst att euroområdets ekonomiska återhämtning släpat efter och att
den finanspolitiska åtstramningen hämmat investeringar som hade
kunna driva konjunkturen uppåt. De löneminskningar som ålagts
medborgare beskrivs ha skadat den ekonomiska tillväxten.
ILO (International Labour Organisation) har uppmärksammat att 123 miljoner människor i EU är i risk för att drabbas av fattigdom eller social exkludering. Vilket motsvarar nästan
25 procent av unionens medborgare och innebär en ökning med
7 miljoner människor jämfört med när krisen bröt ut 2008. Om
åtstramningspolitiken fortsätter kan siffran stiga med ytterligare
15–25 miljoner fram till 2025. Enligt ILO beror det här inte bara
på att konjunkturen har pekat nedåt. Det finns en tydlig koppling
till en politik som har stramat åt i välfärdssystem
EN IHÄRDIG UTOPI?
Det är alltså i det här läget som de dominerande krafterna i svensk
politik väljer att gå försiktigt fram i den finanspolitiska debatten.
Trots att arbetslösheten har parkerat på mycket höga nivåer, trots
att arbetsmarknadspolitiken har stagnerat, trots att välfärden inte
har återhämtat sig från 1990-talet och trots att de nödvändiga investeringarna i infrastruktur är omfattande. Det tycks spela liten
roll att de stora utmaningar Sverige står inför – full sysselsättning,
klimatomställning, utvecklad välfärd och modern infrastruktur –
alla kräver investeringar. Den politiska debatten präglas ändå av en
krampaktig rädsla för att föreslå mer genomgripande reformer och
öka investeringarna
Detta öppnar upp för frågan; vad skulle vi kunna göra med
dessa medel om vi inte använde dem till åtstramning? Hur många
74
ÅTSTRAMNINGSUTOPIN
människor skulle kunna räddas ur fattigdom och social exkludering,
vilka infrastruktursatsningar skulle vi kunna göra om inte minskad
statsskuld var på alla politikers agenda?
K ARIN KRISTENSSON
utredare och nationalekonom
Texten bygger på rapporten Åtstramningsdoktrinen (2014) som Karin Kristensson och Victor Bernhardz tagit fram på uppdrag av den fackliga tankesmedjan
Katalys.
75
76
PÅ JAKT EFTER EN SVENSK SOCKERSKATT
PÅ J A K T E F T E R E N
S V E N S K S O C K E R S K AT T
Johan Frick
I Sverige är vart femte barn överviktigt. Mellan 3 till 5 procent av
alla barn feta, vilket är en siffra som har fördubblats sedan 1990.
I dag uppskattar man att mellan 30 000-50 000 barn i Sverige
riskerar att dö till följd av sjukdomar som kan kopplas till fetma, till
exempel diabetes, cancer och hjärtinfarkt.
Hur är det möjligt? Det är möjligt för att vi konsumerar allt
mer sötsaker och läsk, menar Livsmedelsverket. Nyligen granskade
myndigheten den svenska barnfetman på nära håll och kunde bland
annat konstatera att en fjärdedel av energin som barn upp till 15 år
får i sig kommer från feta, sockerrika men näringsfattiga livsmedel.
När Statistiska Centralbyrån tittade på prisutvecklingen när
det gäller lösgodis och läsk, fann de en annan tänkbar orsak till
barnfetman. Under perioden 1985-2008 sjönk priset på lösgodis
och läsk med hela 56 procent.
Att nämnda prisutveckling lett fram till barnfetma av nuvarande dignitet hävdar fem ledande folkhälso- och fetmaexperter
i en uppmärksammad artikel på DN Debatt – “Skatt på läsk och
godis behövs för barnens skull” – från den 1 april 2010. Obalansen i
77
prisutvecklingen är ännu en tänkbar orsak alltså, men bara tänkbar.
Somliga hävdar, kanske mot bättre vetande, att priset på onyttiga
livsmedel inte påverkar folks konsumtionsmönster som man önskat.
Hur som helst väcker detta frågan om en svensk sockerskatt.
Kan en skatt på livsmedel med hög sockerhalt vara lösningen? Eller
är det tvärtom början på ett nytt problem?
Ett av de vanligaste motargumenten mot att införa en sockerskatt är att folk i stället kommer att vända sig till andra ohälsosamma produkter om godis och läsk blir dyrare, till exempel chips och
feta produkter. Men, kanske någon invänder, är inte det egentligen
detsamma som att hävda att punktskatterna på tobak och alkohol är
kontraproduktiva? Att man då kommer att vända sig till narkotika
i stället.
EN KÄNSLIG ÅTERKOMMANDE FRÅGA
Över huvud taget är debatten om svensk folkhälsopolitik något som
återkommer från tid till annan i de svenska medierna. Ofta är det
mycket fokus på socker- och fettintag. Kopplat till vår beachform
då, förstås. Men sällan leder debatten någonstans. Till exempel har
den borgerliga regeringen, som nu är upplöst, länge ignorerat frågan om sockerskatt. Den dåvarande socialministern Göran Hägglund (KD) visade aldrig något större intresse för frågan. Om den
nya idrotts- och folkhälsoministern Gabriel Wickström går i andra
tankar, det få framtiden utvisa.
Men att frågan om vår hälsa och vårt enorma sockerintag är
ständigt aktuell är inte konstigt. Dels för att maten är något som
berör oss alla, oavsett ålder, kön och samhällsklass. Dels för att
många människor i Sverige lider till följd av sockerintaget.
Men vad är det egentligen vi diskuterar när vi diskuterar
sockerskatt? Som med alla debatter som rör en reform som inget
parti egentligen driver, blir det mycket löst prat, spekulationer och
visioner. Visioner är bra, det är i en avlägsen framtid sockerskatten
kommer att införas, inte i morgon. Det är provisoriska utopier som
78
är temat för den här antologin, inte en rak kurs för morgondagen.
Det är således accepterat att diskutera frågan om sockerskatt med
högt i tak, utan att för den skull vara oseriös.
Här kommer vi nämligen in på ytterligare ett problem med
sockerskatten. Det är av skatteteknisk natur och i allra högsta grad
ett konkret perspektiv på frågan. Vad händer med skattesystemet
om vi inför en sockerskatt? Kommer det någonsin att bli sig likt?
Det finns de, i allra högsta grad bland oss socialdemokrater, som
menar att en skatt på livsmedel med hög sockerhalt kommer att
innebära ett allvarligt hot mot de incitament, de grundfundament,
på vilket vårt skattsystem vilar. Man säger att skattesystemet kommer att bli för komplext för att uppfattas som attraktivt bland breda
folklager. Det här är inte en så obetydlig invändning. Det är inte alls
min mening att förringa den heller. Faktum är att jag över huvud
taget inte kommer att diskutera ämnet mer, på grund av att debatten då tar ett steg för nära verkligheten.
Jag låter stycket ovan representera en ofrånkomlig sida av
debatten, en ständig påminnelse genom hela texten om att sockerskatten, om vi nu bestämmer oss för att den är en god idé, även
måste implementeras så småningom, sammanfogas och införlivas i
det redan så skattesystemet, förankras bland skattebetalarna.
SOCKERSK ATT SOM PROVISORISK UTOPI
Vissa frågor kan med fördel behandlas i en antologi om utopier och
framtiden. Vi måste först och främst reda ut ett par saker. Vad är det
vi menar med sockerskatt, är det en skatt på samtliga livsmedel som
innehåller socker eller är det bara en skatt på godis och läsk? Och i
så fall vilken sorts socker?
Hur hög ska skatten vara?
Vad ska vi hitta på med de intäkter till staten som sockerskatten genererar?
I samma debattartikel i DN som nämndes inledningsvis vill
artikelförfattarna att skatten ska driva in pengar till staten som sedan ska investeras i förebyggande åtgärder mot just fetma och över79
vikt. De kallar det en söt skatteväxling. Men det är uppenbart att
till och med i en artikel i DN, författad av professorer och experter,
håller man sig till en abstrakt, visionär dimension av frågan. Till exempel nämns bara skattereformens utformning en enda gång: “En
kraftig skattehöjning på läskedrycker skulle begränsa läskedryckskonsumtionen och reducera socker som en fetma- och sjukdomsdrivande faktor.”
De levererar inget reformförslag, artikeln är en passning till
politikerna. Här har ni, ropar vetenskapen och expertisen samfällt.
Politikerna noterar knappt passningen, tittar åt ett annat håll. Inte
ens ett djuplodande program i Sveriges Radios Studio Ett om sockerpolitik och sockerskatt väcker några politiska reaktioner.
Hur kommer det sig att det är så tyst kring frågan i Sverige, samtidigt som våra nordiska grannländer redan har infört olika
varianter på en sockerskatt?
Låt oss göra en internationell utblick.
2011 fattade den finska regeringen beslut om att införa en
skatt på socker för att få in mer pengar till statskassan. Läsk och
godis skulle komma att bli föremål för hårdare beskattning, men
även kolsyrade vattendrycker. Hur resonemangen såg ut är ett mysterium. Den finska regeringen beslutade även att undanta sylt och
saft från den nya sockerskatten. Inte heller sockret i till exempel
kexchoklad fick en hårdare behandling. Det senaste som hörts från
Finland är att regeringen vill höja skatten på socker ytterligare samt
att EU kan tänkas reagera negativt på Finlands godtycklighet i vilka livsmedel som beskattas och vilka som slipper extra skatt, trots
att berörda livsmedel har en uppenbart hög sockerhalt.
I Mexiko har de en av världens högsta sockerskatter. Och
världens fetaste befolkning, fetare än USA:s. Man har lagt på cirka
femtio öre per liter läsk men framför allt har man valt att beskatta livsmedel med högt kaloriintag med hela åtta procent. Det framkommer i
SVT:s webbartikel “Mexiko inför skatt på skräpmat”, 1/11 2013.
Den hårda beskattningen kompenseras av att intäkterna
från skatten till staten är öronmärkta, det vill säga pengarna återinvesteras i förebyggande åtgärder i folkhälsans tecken. Skatten kom
80
främst till för att hejda mexikanernas läskkonsumtion. I Mexiko var
det länge billigare att köpa Coca Cola än vatten, vilket gav upphov
till att fetman bredde ut sig i landet.
Även Norge har en sockerskatt sedan 1980-talet, som både
omfattar sockerhaltiga livsmedel såsom choklad och läsk. Skatten
på läsk är 7,5 procent, vilket motsvarar ungefär en krona på en 1,5
liter-flaska. Hur skatten har tagits emot i Norge är det dock ingen
som har tittat närmare på rent vetenskapligt.
Också i Danmark har man infört punktskatter på vissa
ohälsosamma livsmedel. Det började med en fettskatt. Tanken var
även att en sockerskatt skulle komma till stånd. Men efter en hetsig debatt med kraftiga invändningar från det danska folket, valde
politikerna att göra en taktisk reträtt. Det blev ingen sockerskatt i
Danmark. Argumenten som hördes mest i debatten var att sockerskatten skulle skrämma bort tyskarna från att komma till Danmark
och handla av dem. Dessutom lyftes stora administrativa kostnader
fram som ett argument för att inte införa skatten.
SK ATTENS EFFEKTER
Har de internationella sockerskatterna haft någon effekt? BMJ,
tidigare British Medical Journal, är en av de mest välrenommerade medicinska tidskrifterna i världen. 2012 utkom de med en
vetenskaplig promemoria – “Taxing unhealthy food and drinks to
improve health” – om skatt på onyttiga livsmedel och hur denna
skatt ser ut i olika länder. Det korta svaret är att skatter på onyttiga
livsmedel påverkar folk att inte köpa lika mycket godis och läsk,
däremot köper de andra onyttiga livsmedel i stället. Den förväntat
positiva effekten på folkhälsan uteblir därmed. Dessutom tror man
att skatten, för att ha någon som helst effekt på folks välmående och
hälsa, måste vara högre än 8 procent.
Det finns bara två studier som gjorts på skatter på onyttiga
livsmedel som kan tänkas ha någon form av giltighet. Den ena
studien avser sockerskatten i de tjugotre amerikanska delstaterna.
81
Den andra undersöker Irlands sockerskatt. Båda kommer fram till
slutsatsen att skatten visserligen har påverkat den aktuella befolkningens konsumtionsmönster i önskad riktning, det vill säga till att
konsumera mindre av de livsmedel som beskattats. Däremot har
man inte kunnat skönja någon positiv effekt på folkhälsan värd att
nämna. Antingen har livsmedelsföretagen lyckats styra om godisoch läskvanorna till andra, mer lönsamma konsumtionsvaror. Eller
så har konsumenterna själva valt ut andra “onyttiga” livsmedel som
de konsumerat i stället. Kort sagt har statens pekpinnar kringgåtts
relativt obemärkt.
Det finns en viktig tanke att hålla i minnet när man diskuterar de förväntade hälsoeffekterna i ljuset av de, ur folkhälsosynpunkt, dystra siffrorna som angavs ovan. Och det är att de hittills
genomföra studierna av sockerskattens effekt i olika länder missar
det långa tidsperspektivet. Bara för att sockerskatten inte har lyckats ge folkhälsan en skjuts framåt sedan de infördes för tio år sedan,
i vissa länder kortare tid än så, betyder det inte att den inte kan
lyckas i ett längre tidsperspektiv. Vi vet att folks vanor och konsumtionsmönster tar tid att ändra på sig.
En annan infallsvinkel är det aparta svenska förhållandet
till godiset och läsken. I Sverige konsumerar vi som sagt extrema
kvantiteter av nämnda livsmedel. Vi är bokstavligen världsklass. En
annan tänkbar rubrik på den här artikeln hade kunnat vara “Landet med världens sötaste sockerpolitik”. Om en svensk sockerskatt
misslyckas med att omedelbart förbättra folkhälsan, men samtidigt
pressar tillbaka de extrema mängderna godis och läsk som vi köper,
kan det då inte vara fog nog för att införa en sådan skatt? På sikt kan
skatten även tänkas ha den effekt på folkhälsan som man allra helst
önskar sig. Studierna som refereras till visar tydligt vad effekten har
blivit i Irland och den tredjedel av de amerikanska delstaterna som
infört en sockerskatt. Men den visar inte hur en sockerskatt hade
fungerat, eller inte fungerat, under svenska förhållanden.
Vi kan alltså konstatera att det är svårt, kanske rentav
omöjligt, att säkert säga hur en svensk sockerskatt hade tett sig.
Detta på grund av Sveriges unika situation och att skattesatsen
82
är relativt låg för de varianter av sockerskatt som är vetenskapligt
undersökta. Som sagt skulle man behöva ligga någonstans runt tio
procent eller högre för att få någon önskad effekt på folkhälsan.
PATERNALISM?
Men det är inte i vetenskapens tecken vi ska fortsätta i den här
artikeln, utan vi kopplar nu återigen ett ideologiskt perspektiv på
frågan. Vi ställer oss frågan: Vill vi ens att staten ska lägga sig i
marknadens prissättning av livsmedel, nyttiga som onyttiga? Är det
ett sådant samhälle vi vill ha, där vi lägger skatt på lite allt möjligt
som vi finner ohälsosamt och farligt?
Vi brukar ofta acceptera statliga ingripanden, såsom punktskatter på alkohol och tobak, när marknaden misslyckas med sitt
folkhälsouppdrag. Om marknaden inte kan tillfredsställa de behov
som ett välmående välfärdssamhälle kräver, kan man tala om ett
marknadsmisslyckande. Det är när en befolknings konsumtionsmönster innebär allt för stora negativa effekter på folkhälsan som
statliga “pekpinnar” uppfattas som motiverade.
Det kan även vara motiverat att införa skatter på ohälsosamma livsmedel om intäkterna därifrån öronmärks och oavkortat går
till att bekosta förebyggande åtgärder mot fetma. Eller så kan man
argumentera för att de slantar som dras in till statskassan i och med
sockerskatten kan användas för att sänka momsen på nyttiga livsmedel. I BJM:s PM “Taxing unhealthy food and drinks to improve
health” skriver man att det förefaller som om subventioneringen av
nyttig mat kan bromsa de negativa effekterna av skatt på onyttiga
livsmedel. Med negativa effekter menas till exempel det faktum att
folk väljer andra onyttiga livsmedel än de som för stunden blir extra
dyra.
Det kanske främsta argumentet som dyker upp i debatten
om sockerskatt, från sockerskattsmotståndarna, handlar om att vi
måste pröva andra metoder innan. Stephan Rössner som är professor emeritus och tidigare överläkare på överviktsenheten på Karo-
83
linska Universitetssjukhuset ser införandet av en svensk sockerskatt
som en sista desperat åtgärd. Det hävdas i uppsatsen “En studie om
synen på sockerskatt i Sverige”, av Anneli Rainer. Enligt Rössner
har alla försök från politikerhåll om att få folk att lägga om sina
dåliga matvanor genom att utbilda, vädja och tala till deras förnuft
misslyckats.
Rössner är också medförfattare till den debattartikel i DN,
från 2010, som tidigare nämnts i den här artiklen. Hur som helst
författade Rössner med flera ett försvar mot de som envist hävdar
att vi måste använda andra metoder innan vi tar till skatteverktyget:
Staten har flera instrument att arbeta med när det gäller att
få fram önskvärda beteendeförändringar: information, skatter och subventioner, lagstiftning och regler, direkt stöd samt
forskning och utbildning. I arbetet mot tobak och alkohol
har man använt sig av alla fem. Detsamma borde gälla i arbetet mot fetma och övervikt.
De menar helt enkelt att alla vägar måste prövas.
EN SVENSK SOCKERPOLITIK
Inledningsvis redovisades besvärande fakta om barnfetman, samma
grepp hade artikeln i DN som bland andra Stephan Rössner undertecknat. Rubriken då var “Skatt på läsk och godis behövs för barnens skull”. Men givetvis är det viktigt i sammanhanget att nämna
de konsekvenser som vårt godisoch läskintag får för oss vuxna.
Statens Folkhälsoinstitut har räknat ut att varannan svensk man är
överviktig, motsvarande siffra för den genomsnittliga kvinnan är
drygt 33 procent. Ser man till den vuxna befolkningen överlag, är
över 10 procent feta.
Utan tvekan behövs något göras. Jag efterlyser en sansad diskussion om sockerskatt grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Men jag vill även att en sådan diskussion ska rymma just
det som den här artikeln har försökt ge uttryck för: fantasi. Om
84
det är så att det saknas vetenskapliga belägg för om en sockerskatt
av svensk modell kan ha effekt på folkhälsan, är vi då beredda att
skrota förslaget helt. Eller vill vi våga ändå? Är vi beredda på att
gå i bräschen för en, för att tala med Rössner, “söt skatteväxling”?
Sockerskatt är onekligen en framtidsfråga. Men kommer sockerskatt att tillhöra framtiden? När Livsmedelsverket och
Folkhälsoinstitutet för några år sedan lade fram sina 79 punkter om
bättre folkhälsa fanns ingenting om skatt som styrmedel av livsmedelsval. Varken regelverk för kosten på daghem och skola, skattesänkning på nyttig kost eller skattehöjning på onyttiga produkter
som socker nämndes.
Det som krävs är att något etablerat parti tar till sig frågan
och gör den till sin egen. Och då menar jag något annat parti än
Sverigedemokraterna, som i nuläget är det enda parti som lagt motioner om just införandet av en sockerskatt i Sverige.
För en ny svensk sockerpolitik – i framtiden.
JOHAN FRICK
Medlem i Libertas redaktion och frilansjournalist.
85
86
TIDEN SOM MAKT
TIDEN SOM MAK T
Charlotte Malmborg och Helena Smith
Det är inte ofta vi reflekterar över den, men tiden är ett oerhört
laddat politiskt begrepp. Hur vi disponerar vår tid är främst beroende av vår arbetssituation, vår bostadssituation och vår ekonomiska situation. Tiden var en gång ett politiskt slagträ i många debatter
och lade även grunden till politisk organisering av arbetarklassen.
Många reformer som arbetarrörelsen drev fram handlade om
rätten att äga sin tid – du säljer din arbetskraft och i utbyte får du
lön. Men däremellan ska du ha rätt till att leva ett liv som tillåter
dig att växa, bildas och nå dina stämningars bästa längtan. 40 timmars arbetsvecka infördes 1970, sedan dess har vi haft en enorm
produktivitetsökning som varken följts av en reallöneökning eller
en arbetstidsförkortning.
ANNAN ARBETSMARKNAD – SAMMA TIDSK AMP
Arbetsformerna och arbetsplatserna ser dessutom helt annorlunda
ut idag än 1970. Det finns nu många nya anledningar till att tala
om rätten till sin tid. Övertiden glorifieras och normaliseras sakta
och blir en del i systemet. Ord som oreglerad arbetstid, årsarbetstid
och flextid hörs allt oftare. Många unga tvingas idag arbeta under
87
arbetsvillkor som omöjliggör ett samlat uttag av vila på åtta timmar
och inte minst planering av såväl privatliv som ekonomi. Arbetslösheten
är hög samtidigt som övertidsarbete blir allt vanligare. Det är
således högst relevant och nödvändigt för socialdemokratin att skapa
en politik för att utjämna den ojämlika fördelningen av arbete,
makt och pengar.
Vi lever i ett samhälle där åtta timmars vila för många är en
utopi. Stressrelaterade sjukskrivningar ökar samtidigt som många
inte orkar arbeta fram till pensionen. Mellan dagisinlämningar,
arbetspass och hemarbete räcker inte tiden till. Att det obetalda
hemarbetet fortfarande är ojämställt straffas kvinnor dubbelt. När
tid ses som hårdvaluta tvingas människor prioritera det som anses
allra mest nödvändigt.
Ojämlika strukturer skapar ojämlika förutsättningar att ta
del av andra värden utanför arbete och hemmet. På sikt riskerar
det att skapa ett demokratiskt underskott med en, till största del,
arbetarklass som inte har tid att prioritera partimöte, fackmöte,
studiecirklar eller föreläsningar.
VEM BESTÄMMER ÖVER TIDEN?
Tid som politiskt begrepp har under alliansens tid vid makten reducerats till att handla om vilka tjänster du som individ kan köpa
för att underlätta sin vardag. Den som har ekonomiska möjligheter
får på det sättet möjlighet att köpa sig fritid. Men är det verkligen
RUT vi har behov av, är det inte tiden vi saknar?
Borgarna saknar tidsaspekten i sin politik, Det ter sig
märklig med tanke på det frihetsideal de säger sig värna om. ”Den
som är satt i skuld är icke fri” menade Göran Persson, lika mycket
gäller samma ofrihet för den som inte ges möjlighet att bestämma
över sin tid.
Arbetarrörelsen måste därför återföra tid som ett maktbegrepp, både i förhållande till arbete och i en vidare demokratisk
mening. Det innebär samtidigt att sätta socialdemokratin på prov
vad gäller synen på arbete. Lever vi för att arbeta eller arbetar vi
88
TIDEN SOM MAKT
för att leva? Att förändra samhällets reproducerande och orättvisa
strukturer kräver en omfördelningspolitik som tar hänsyn till både
makt, tid och kapital.
CHARLOTTE MALMBORG
Medlem i S-studenter Malmö, projektledare
HELENA SMITH
Medlem i Umeå Socialdemokratiska högskoleför
89
90
ÄN GÅR INGA SNABBTÅG I NORRLANDS INLAND
Ä N G Å R I N G A S N A B BTÅ G
I NORRL ANDS INL AND
Liss Jonasson
För snart fyra år sedan lämnade jag det lilla samhälle i Norrlands
inland som jag växt upp i för att studera. I Strömsunds kommun i
norra Jämtland bor 12 000 personer på en yta lika stor som Skåne.
Den närmaste staden, Östersund, ligger tio mil bort och det är också den enda staden på en 30-milsradie. Kollektivtrafiken är bristfällig. För att ta mig till centrala Strömsund från min hemby några
kilometer utanför hade jag två val; åka bil eller ta den enda bussen
klockan 07:30 på vardagarna. Strömsund är vad man kan kalla ett
norrländskt Fucking Åmål, en håla där ungdomar år efter år har
försökt fördriva tiden i väntan på något annat, något bättre, något
större. Att lämna Strömsund för Umeå, Norrlands största stad, var
för mig en lättnad. Jag blev en av utflyttarna, en av dem som lämnade det sjunkande skeppet innan det var för sent. Eller åtminstone
kändes det som det då.
Nu, några år senare, har jag så smått börjat inse att min motvilja till min hembygd kanske egentligen inte var befogad. Jag insåg
mer och mer att den stora anledningen till att Strömsund förblir en
håla inte ligger i ortens existens utan i de konsekvenser som urbani91
seringen oundvikligen för med sig. Jag insåg att det inte handlade
om människorna på orten, att det inte fanns något nedärvt tragiskt
i marken Strömsund står på. Jag insåg att det handlade om politik.
Och politik är ju, för att citera Palme, att vilja förändring. Men är
det så enkelt? Krävs bara förändringsvilja för att orter som Strömsund ska sluta stämplas som hålor?
LANDET OCH STADEN
Sverige är ett till ytan stort land. Till invånarantal är vi däremot
ganska pluttiga med våra strax över nio miljoner invånare. Detta
gör oss till ett av de mest glesbefolkade länderna i världen. Delar
vi dessutom in landet på mitten och tittar bara på den södra och
norra delen av landet blir den glesa befolkningstätheten ännu mer
påtaglig. För att få en klar bild av det hela kan man till exempel
göra jämförelsen att det i landskapet Lappland, som har den imponerande ytan av 110 000 km2, bor 100 000 personer. Det bor fler
än så, 102 000 personer, i Lunds kommun, med en yta på 440 km2.
Befolkningstäthet är i sig egentligen inget mått på levnadsstandard. Däremot är dominoeffekten som följer med få invånare
på en stor yta en politisk utmaning utan dess like. En gles befolkningstäthet leder allt för ofta till högre medelålder och ökad utflyttning, vilket i sin tur leder till bristande samhällsservice, som leder
till att urbaniseringen fortsätter. Det är en ond cirkel. Glesbygden
dräneras på människor, städerna växer.
Landsbygdsproblematiken finns över hela landet och är
verkligen inte unik för Norrland. Men, och här vill jag vara tydlig,
effekterna av urbaniseringen slår olika hårt beroende på var i landet
den slår till. När byar avfolkas i Småland eller Skåne och människor
flyttar in till städerna ligger städerna betydligt närmre. När byar
avfolkas i Norrlands inland dör sakta men säkert stora landområden ut. De närmaste städerna ligger betydligt längre bort. Den
grundläggande samhällsservicen, som skolor, mataffärer, sjukhus,
kan ligga så långt borta att det helt enkelt inte går att leva sina liv
på den ort man valt längre. Det är också därför jag i denna text till
92
viss del jämställer glesbygden med Norrland, även om glesbygdsfrågorna är landsomfattande.
Men, vad är då glesbygd egentligen? Det finns olika definitioner. Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser
samt Tillväxtverket (som tillsammans tagit över de uppgifter som
tidigare låg på det 2009 nerlagda Glesbygdsverket), definierar ”glesbygd” som ett område där man har mer än 45 minuters bilresa till
en tätort med över 3000 invånare. En glesbygdskommun är, enligt
den offentliga definition som grundlades 2010, en kommun där
mindre än 70 procent av befolkningen bor i en tätort, samt har en
befolkningstäthet på mindre än 8 personer per kvadratkilometer. I
dag finns enligt denna definition 20 glesbygdskommuner i Sverige.
16 av dem ligger i Norrland (Bräcke, Ljusdal, Nordanstig, Nordmaling, Pajala, Ragunda, Robertsfors, Sollefteå, Sorsele, Strömsund,
Vilhelmina, Vindeln, Ånge, Åsele, Överkalix, Övertorneå). Av de
övriga fyra glesbygdskommunerna ligger två i Värmlands län (Årjäng och Torsby), en i Dalarna (Vansbro) och en i Västra Götaland (Dals-Ed). Med tanke på att Sverige har 290 kommuner i dag
kan man ju tycka att 20 glesbygdskommuner ändå är överkomligt.
Tilläggas ska dock att även om många kommuner inte kan räknas
officiellt som glesbygdskommuner så finns det många områden,
framförallt i Norrland, Värmland och Dalarna, där stora glesbydsområden förekommer och som kan benämnas som glesbygdskommuner med en mer godtycklig definition. Även i kommuner
med större städer, exempelvis Luleå, finns glesbygdsområden.
En av de mest etablerade icke-officiella benämningarna på
vad glesbygd egentligen är, är en ort, kommun eller ett område där
utflyttningen är större än inflyttningen. Där det dör mer människor
än vad som föds. Det här är kärnan. Här är problemet, och således
även lösningen. Så länge glesbygden fortsätter bli mindre och mindre kommer urbaniseringen fortsätta vara av ondo, trots att den inte
behöver vara det.
Urbaniseringen innebär att allt fler flyttar till städerna. Det
här är inget nytt påfund utan har skett i princip så länge vi haft
städer. Det är heller inget fel på urbaniseringen – snarare tvärtom.
Genom att städerna växer ökar deras tillväxt, befolkningen ökar,
93
det sker en positiv utveckling som påverkar hela landet. En viss
grad av urbanisering är nödvändig för att landet inte ska stå still
och trampa. Problemet i dag är att urbaniseringen begränsas till
storstadsområdena. Sveriges tre storstäder, Stockholm, Göteborg
och Malmö, växer och frodas. Dit flyttar människor från alla landets hörn. Även i norra Sverige finns växande, välmående städer.
Östersund och Umeå är två städer som ökar i befolkningsmängd,
men även här ser vi skillnader som jag kommer att återkomma till.
De som är mest benägna att flytta från en mindre tätort,
glesbygd eller tätortsnära landsbygd är unga människor, mellan 2029 år, som oftast flyttar för att studera. Kvinnor är mer benägna
än män att flytta. Jag själv är, som jag redan nämnt, typexemplet
på detta; jag flyttade som nittonåring från glesbygdskommunen jag
växt upp i för att studera i Norrlands största stad. Mindre tätorter,
tätortsnära landsbygd och och glesbygd har detta gemensamt. Unga
människor, framför allt kvinnor, flyr orten för att studera, kvar finns
de äldre. De äldre åldras alltjämt och de som flyttat kommer inte
tillbaka efter studierna.
Det finns nämligen inte så mycket arbete för dem som har
en universitetsexamen i dessa kommuner. Jag är ett typexempel
även på detta. Hur gärna jag än skulle vilja ta över gården jag växt
upp i, samma gård som även min pappa växt upp i, och själv bilda
en familj där, låta mina barn bygga kojor i skogsplätten ovanför
vårt hus precis som jag gjorde, ser jag i dag inga möjligheter till
detta. Inte om jag vill kunna arbeta med det jag utbildat mig till,
åtminstone. Inte om jag vill att mina barn ska ha närhet till skola
och fritidsintressen. Inte om jag vill vara säker på att jag har närhet
till dagligvarubutik, kollektivtrafik och vård. SCB kom nyligen med
en rapport som berättade att flera kommuner i Norrlands inland,
däribland min hemkommun Strömsund, år 2050 riskerar att ha fler
pensionerade invånare än invånare i arbetsför ålder om utvecklingen fortsätter i samma takt. Med andra ord kommer de människor som arbetar, och således bidrar med skatt till kommunen, inte
kunna försörja hela kommunen. År 2050 riskerar flera kommuner
att dö ut.
94
När jag skriver ner allt detta märker jag hur en våg av depression sköljer över mig. Väldigt ofta tänker jag att det är kört. Mitt
älskade Norrlands inland kommer kanske inte överleva. Men, det
är just det här vi har politiken till. För visst går det att rädda glesbygden. Det handlar bara om en stor attitydförändring, mycket vilja
och medvetna reformer.
STOCKHOLMSPERSPEKTIVET
Om vi börjar med attitydförändringen. Jag vet inte vem du är som
läser denna text. Kanske har du, som jag, växt upp i en liknande håla
och kan nicka igenkännande när du läser. Kanske är du uppväxt i
en mindre tätort, i en storstad, på landsbygden nära en stad. Men
oavsett har vi alla våra fördomar. Bilden av staden och landet bygger
på strukturer och fördomar. Strukturer och fördomar skapade av de
delar av samhället där makten finns.
Jag ska försöka att inte raljera allt för mycket om Stockholm,
vår växande, blomstrande storstad. Men efter allt för många möten
med maktens fäste är det ibland svårt att låta bli. Väldigt ofta har
jag i samtal om glesbygdens utmaningar med dem som inte själva
bor eller har bott på glesbygden mött attityder rörande glesbygden
som skrämmer mig. Ni har nog också hört det. Hört att de som
bor på glesbygden är korkade bönder som inte vet bättre än att bo
kvar. Ofta är bilden av Norrland starkt sammankopplat med ett arbetarklassförakt. Vilket blir än mer hjärtskärande när man betänker
att det faktiskt bor betydligt fler människor utan högre utbildning
på glesbygden. En stor anledning till att denna skeva bild av Norrland och glesbygden finns beror antagligen på att människor helt
enkelt inte vet så mycket om Norrland och glesbygden. Vilket i sin
tur beror på det som brukar kallas Stockholmsperspektivet.
Stockholmsperspektivet, eller storstadsperspektivet om man
så vill, innebär att den allra största delen av vår maktcentrering och
mediebevakning utgår från Stockholm och de andra storstäderna.
Till viss del är detta naturligtvis logiskt. Det är fullt rimligt att
95
media fokuserar mest på det som berör mest människor. Men denna utveckling har nått en punkt där människor som bor i Luleå vet
mer om ombyggnationen av Slussen än om gruvnäringen i Malmfälten. Att människor som bor i Lycksele har full koll på turerna
kring Förbifart Stockholm trots att de personligen inte påverkas
nämnvärt av frågan.
Media är viktigare än vi tror. Det är genom att något uppmärksammas i media som man får veta att ens problem, ens vardag,
ens levnadssituation räknas. Det är vid det här laget ett etablerat
faktum, som det också drivs en hel del med, att Sveriges samlade
journalistkår håller till på Söder i Stockholm. Det är naturligtvis
inte helt sant, men det går däremot konstatera att media mer och
mer centraliseras. TV4 drar ner på sina lokala nyhetssändningar,
lokaltidningar slås ihop och till och med public service drar ner
på sin bevakning av mindre städer. De ögon media besitter vänds
mer och mer inåt, sikten blir kortare och når snart bara det mycket
begränsade området som är Stockholms innerstad.
Nu är visserligen mediebranschen inne i sin helt egna kris,
om vilken denna text inte handlar, men det går inte bortse från
att krisen har lett till prioriteringar som slår hårt mot landsbygd,
glesbygd och mindre tätorter. Det är nämligen här som strukturerna upprätthålls. Ju mindre en stockholmare ser av glesbygden i
media, desto mer kommer den skeva bilden byggas upp. Ju färre
redaktioner som finns kvar i mindre städer, desto mindre bevakning av dessa kommer ske. Och det säger ju sig självt att någon som
sitter på ett kontor eller en redaktion i Stockholm, som är fysiskt
distanserad från en stor del av landets verklighet, inte heller kan
sätta sig in i denna verklighet.
Det som sker när stockholmsperspektivet blir standard i mediebevakningen är att det också etableras inom maktens korridorer.
Inte bara Sveriges riksdag, utan en majoritet av dess statliga verk
och myndigheter är nu placerade i Stockholm och övriga större
städer. Varken staten eller media är representativa för den stora del
av befolkningen som inte bor i de tunnelbanetäta delarna av landet.
Stockholmsperspektivet är inte bara hånfullt mot stora delar
av landet. Det leder också i sig till en ökad urbanisering. När allt
96
en ung människa på landsbygden får höra talas om verkar hända i
städerna ökar uppfattningen om att landsbygden inte är något att
ha. En strategi krävs för att bryta Stockholmsperspektivet.
Det finns hopp. En av de mest tydliga reformer för att flytta
makten närmare människorna är utlokaliseringen av statliga verk
och myndigheter. Utlokaliseringen, som påbörjades på 1970-talet,
hade som syfte att just flytta makten till alla delar av landet och
stimulera utveckling och regional tillväxt. Nu finns verk och myndigheter över hela landet, men enligt en undersökning som SVT
Pejl gjorde våren 2014 bor en stor del av direktörerna inte på orten
där verket finns. Här finns anledning att vara tydligare i rekryteringen av myndighetschefer kring vad som gäller för jobbet. Det bör
också ses över om vi kan utlokalisera ännu fler myndigheter. Det
finns inget egenvärde i att statliga verk och myndigheter håller till
i större städer. Ofta har bristen på utbildad arbetskraft i de mindre
städerna använts som exempel för att inte flytta statliga verk. Eller
så har man hänvisat till att man inte vill tvinga den redan anställda
arbetskraften att flytta från Stockholm. I detta resonemang glömmer man ofta att människor på landsbygden varje dag tvingas flytta till storstäderna. Det finns inga ursäkter, egentligen. Om staten
verkligen har en intention om att bry sig om hela landet bör man
också se egenvärdet i att staten finns fysiskt på plats i hela landet.
När det kommer till mediabranschens död på landsbygden
finns även här skäl att utvärdera vilka politiska incitament som kan
hjälpa för att behålla den statsmakt som media utgör över hela landet. Public service har till exempel ett ansvar som inte ska underskattas. Men en stor del av problematiken skulle lösas gemensamt
med en välfungerande regionalpolitik. När det återigen bor människor på landsbygden kommer det återigen finnas ett intresse för
media att bevaka områdena i fråga.
JOBB OCH UTBILDNING
Ett av de största incitamenten för att bo på en ort är att det i området finns möjligheter till arbete och högre utbildning på orten. Som
97
redan nämnt sker den största utflyttningen från glesbefolkade områden av unga personer som flyttar för att studera. Många av dessa
kommer sedan inte tillbaka efter att studierna avslutats.
Inte ens i en utopi är det rimligt att det finns ett universitet i varenda liten by. Men tänk om fler skulle kunna studera i
åtminstone samma område som de bor? I dag har de större universiteten en dominerande ställning på den marknad som är universitetsvärlden. Det anses helt enkelt inte lika ”fint” att studera på
Mittuniversitetet som på Uppsala universitet, anses lite sämre att gå
på Gävle högskola jämfört med att plugga i Lund. Denna struktur
kan, och måste, brytas. Staten har ett ansvar att lyfta de mindre
universiteten och genom satsningar på fler utbildningsplatser, fler
kurser och program och ökade medel öka de mindre universitetens
och högskolornas status. På så vis stimuleras också inflyttning till de
mindre städerna samt ökar möjligheterna för människor att studera
närmare sin hemort.
Precis som i resten av landet är arbetslösheten på mindre
orter och på landsbygden stor. Särskilt svårt är det att arbeta inom
ett högutbildat yrke på den ännu arbetardominerade landsbygden.
Detta bidrar som redan nämnts till att färre personer kan återvända
eller flytta till landsbygd efter sina studier. Också här kan staten ta
ett visst ansvar. Satsningar på utlokaliserade verk och myndigheter
kan vara ett jobbskapande verktyg. Likaså kan kommunala satsningar på anställningar inom välfärden vara betydande. Men vi får
inte heller glömma näringslivets betydelse. I dag är nästan varannan
person som bor på glesbygd småföretagare eller anställd inom ett
mikroföretag. Utan att missförstås som liberal i denna fråga vill jag
påstå att det är otroligt viktigt att ge småföretag bra möjligheter att
etablera sig på landsbygden.
Slutligen får vi inte glömma de fördelar som glesbygd, mindre orter och tätortsnära landsbygd faktiskt har jämfört med städer.
Turismnäringen är redan nu en av de huvudsakliga näringarna i
bland annat Norrlands inland. Här finns anledning att göra storsatsningar även från offentligt håll. Även inom branscher som
skogsbruk och energiförsörjning som vatten- och vindkraft finns
98
möjligheter att expandera och erbjuda mer arbete, både för dem
med och utan högre utbildning.
SAMHÄLLSSERVICE OCH VÄLFÄRD
Vad krävs för att kunna leva på en ort? Det är naturligtvis relativt.
Många är nog nöjda om de någon dag i veckan får äta sig mätta och
har tak över huvudet. Men om vi utgår från svenska förhållanden
med ett regionalpolitiskt perspektiv går det stapla upp vissa saker.
Förutom ett jobb eller en utbildning vill nog de flesta ha tillgång
till dagligvarubutik, sjukhus, bank, grund- och gymnasieskolor. Det
kan, förutom kommunikationsbehov som får ett eget avsnitt i denna text, ses som en grundläggande samhällsservice och välfärd. Det
här är naturligtvis krångligt. Jag ska ge ett exempel.
I Västerbottens län har det sedan något år pågått en hård strid
inom vården. Det gäller inlandskommunerna Dorotea och Åsele,
som fått utstå hårda nedskärningar. I Åsele, en kommun med långa
avstånd och få människor, finns inte längre någon ambulans. Ambulansen i Åsele täckte upp ett stort område som nu är utan akutvård. I Dorotea skar landstinget ner på vårdplatser. Befolkningen i de
båda kommunerna startade det så kallade Doroteaupproret, för att
kämpa för att återfå det kommunerna ansåg sig ha rätt till. Rimligt,
kan tyckas, men man behöver också sätta sig in i landstingets situation. Det är alltid en svår avvägning – dra ner på vården där det inte
bor några människor och riskera att minska deras service ytterligare
eller dra ner på vård i städerna där det såklart också finns ett behov?
Doroteaupproret gick så pass långt att de fick igenom en folkomröstning i frågan hösten 2013. Sidan som ville behålla vårdplatserna och
ambulansen i inlandet vann stort, men valdeltagandet var så pass lågt
att ingenting hände. Vem bär ansvaret? Är det landstingets fel att
vården i Västerbottens inland kan anses bristfällig?
Ett annat exempel är frågan om byskolorna. I Norrlands inland finns massor av byskolor som har ett så pass litet elevunderlag
att skolorna inte kan drivas ekonomiskt. Kommunerna tvingas då
99
lägga ner byskolor, vilket givetvis knappast bidrar till attraktivitet i
området. Ofta har de berörda skolorna långa avstånd till närmaste
skola och elever tvingas pendla upp till 3-4 timmar om dagen för
att ta sig till och från skolan. Återigen ser vi en ond cirkel. Ju färre
skolor, desto färre barnfamiljer, ju färre barnfamiljer, desto färre
skolor. Återigen, vem bär ansvaret? Är det rimligt att lägga skulden
på de kommuner som inte har råd att hålla igång en skola med
fjorton elever?
Allt oftare ser vi byskolor bli nedlagda av kommuner för att
tas över av föräldrakooperativ. Precis som Doroteaupproret kämpar
för en rättvis vård där de bor är föräldrar måna om att ha en skola i
närområdet. Många människor vill bo kvar i sin by eller tätort. När
den lokala bensinstationen stänger ner går byar ihop och köper den
gemensamt. När närbutiken stänger köps och drivs den av engagerade bybor. Viljan från befolkningen finns där. Det är viljan från
makten som saknas. Doroteaupproret har nu ockuperat sjukstugan i
Dorotea i över tusen dagar. De fortsätter kämpa för sina vårdplatser.
Som sagt, är det rimligt att förvänta sig att kommuner och
landsting, som dagligen tvingas göra hårda prioriteringar, ska kunna hjälpa alla när situationen är karg och budgeten skramlar? Är det
rimligt att förvänta sig att näringslivet vill satsa på tätorter med få
invånare, trots att dessa invånare skriker efter det näringslivet kan
erbjuda? Kanske inte. Men tro mig, precis som invånarna i de utsatta områdena kämpar för sin rätt gör också kommuner och landsting det. Frågan är bara hur länge de orkar kämpa utan hjälp från
andra håll. Invånarantalet måste öka, eller åtminstone bibehållas,
för att grundläggande välfärd och samhällsservice ska kunna erbjudas. Detta sker genom satsningar på jobb och utbildning, genom
att fortsätta kämpa för att resten av landets makt ska förstå situationens allvar.
KOMMUNIK ATIONSBEHOV
För att kunna leva på en ort behöver man också bra kommunikationer. Kollektivtrafik, bredband och postservice kan för många
100
tyckas vara självklara faktum i livet, men i många delar av landet är
dessa behov bristfälliga.
En progressiv regionalpolitik kräver stora statliga infrastruktursatsningar. I hela landet behöver järnväg rustas upp för att uppmana till miljövänlig kollektivtrafik. Det finns varken tunnelbana
eller snabbtåg i Norrlands inland, men detta är kanske inte heller de
yttersta behoven heller. Däremot behöver norra Sverige, och således
även hela Sverige, satsningar på järnväg. I dag kan det ta ett helt
dygn att resa från Luleå till Stockholm. Det är inte rimligt.
Den, i skrivande stund nya, regeringen har lovat att bygga
Norrbotniabanan, järnvägen mellan Umeå och Luleå som binder
samman befintliga järnvägar (till exempel Botniabanan mellan
Sundsvall och Umeå) och halverar restiden mellan kuststäderna
i Norrland. Det är ett fantastiskt besked, men räcker inte. Även
satsningar på järnväg mellan Norrlandskusten och Norrlands inland behöver göras för att öka tågtrafiken och möta de behov som
finns. Både godstrafik och persontrafik från hela landet tjänar på
bra järnväg i norr, framför allt längs Norrlandskusten. Inte minst
för att minska personbilstrafik och den tunga lastbilstrafiken, och
på så vis minska klimatutsläpp.
Det är annars svårt att tänka med miljön i första rummet när
man ser över glesbygdens kommunikationsbehov. Innan vi faktiskt
nått en utopi där fri kollektivtrafik med många bussavgångar och
snabbtåg till alla Norrlands orter finns är det nödvändigt med både
biltrafik och inrikesflyg. Här kan dock hårda prioriteringar utifrån
behov göras för att ett miljöperspektiv ändå ska upprätthållas. Ett
bra första steg för en politik som är både miljövänlig och glesbygdsvänlig är att dels kapa inrikesflygen söder om Sundsvall, dels införa
differentierad bensinskatt.
Sverige är ett land med långa avstånd och det är nödvändigt
att kunna resa till och från de norra och södra delarna. Inrikesflygen underlättar arbetspendling på veckobasis och ökar således
incitamenten att bo kvar i norra Sverige. Vi bör sträva mot ett land
fritt från inrikesflyg, men tills vi lyckas skapa någon slags supersnabba tåg är inrikesflygen nödvändiga som en länk mellan norra
och södra Sverige. Med det sagt finns idag inga skäl att inte dra
101
ner på flygtrafiken mellan landets södra flygplatser. Där kan i stället
tågtrafiken vara huvudsaklig kommunikationsväg mellan städerna.
Även biltrafiken är, tyvärr, nödvändig i stora delar av landet.
Särskilt i de delar där invånarunderlaget är så pass litet att kollektivtrafiken inte kan tillhandahålla det behov av pendling som finns.
Höga bensinkostnader och brist på kollektivtrafik är i dag ett av
de stora skäl som hindrar människor från att bo och leva där de
vill. Därför bör man se över möjligheterna att införa en bensinskatt
som förenklar personbilstrafiken på platser med bristfällig kollektivtrafik, medan invånare i städer med goda kollektivtrafikmöjligheter kan skatta mer. En differentierad bensinskatt är visserligen
svår att utforma, men skulle förenkla livet för mängder av människor samt vara en miljöreform som inte slår hårt mot landsbygden.
Kommunikationer är mer än infrastruktur. I Sverige i dag
är det i princip nödvändigt att ha internet. Och nej, det är ingen
självklarhet för alla. Många områden, framför allt i Norrlands inland, är i dag inte nog intressanta för marknaden för att bredband
ska byggas ut. Lägg därtill att Posten skär ner på sina turer (i Jämtland finns till exempel över 200 byar som är helt eller delvis utan
postutdelning) och man förstår snabbt att internet är nödvändigt
för att kunna betala räkningar, hålla kontakt med människor och
uträtta ärenden. I dagens Sverige bör tillgång till bredband ses som
en rättighet. Därför bör också staten ställa krav på bredbandsleverantörer att tillhandahålla bredband och posten att tillhandahålla
sina tjänster på alla orter där behovet finns.
KULTUR OCH FRITID
Det som präglar mindre orter och samhällen, de som jag tidigare kallat
”Fucking Åmål-hålor”, är människors uttråkning. Understimulerade
tonåringar som kör varv efter varv genom byn i någons Volvo 240,
hänger i timmar utanför macken. Bristen på fritidsaktiviteter för barn.
Gifta par som ägnar lördagskvällarna framför Så mycket bättre eller
lyxar till det med en plankstek på den lokala pizzerian. ”Det finns inget
102
att göra här” har vi hört miljoner gånger i trötta reportage från hålorna,
från gymnasieungdomar som längtar till storstädernas puls. Detta
mönster måste brytas för att vi ska kunna öka inflyttningen till Fucking Åmål-hålorna och vända den negativa befolkningsutvecklingen.
Med åtstramade kommunala budgetar är det tyvärr alltför ofta
kulturen och fritiden som får stryka på foten. Man har helt enkelt inte
råd att bistå med mer än det som är ytterst nödvändigt för att leva.
Men vi vet ju också att en dräglig levnadsstandard kräver vissa mått
av personlig stimulans. Dessutom finns det ett ekonomiskt egenvärde
i kultursatsningar. Kultursatsningar ökar attraktiviteten på en ort. En
fin sporthall, ett stort konstutbud, en fantastisk kommunal musikskola,
det är sådana saker som kan vara den lilla detaljen som väger över för
att någon till slut ska bestämma sig för att flytta till en ort.
För att glesbefolkade kommuner ska lyckas locka invånare
med hjälp av ett brett kultur- och fritidsutbud krävs två saker. Dels
behöver kommunerna satsa mer i sin budget på kultur och fritid.
Dels behöver näringslivet och ideella organisationer kunna verka
i trakten. Kommunerna kan givetvis inte satsa mer på kultur, eller andra budgetposter för den delen, än vad det finns utrymme i
budgeten till.
Här spelar det kommunala utjämningssystemet in. En rättvis fördelning av medel till kommunerna är nödvändig för glesbygdens överlevnad. Men det finns också skäl att undersöka möjligheterna att från statligt håll ge kommunerna medel öronmärkta
för kultursatsningar.
Vi ska också vara ärliga – kommuner är inte alltid bäst på att
skapa kultur- och fritidsverksamhet. Ibland kan det vara rimligt att
satsa en större del av kultur- och fritidsbudgeten som stöd för ideell
verksamhet. Ofta finns många eldsjälar som vill syssla med kulturverksamhet men som inte har de medel som krävs. Men närhet till
bibliotek och sporthallar, en öppen simhall och en billig kommunal
kultur- och musikskola ligger i dag ofta på kommunerna. För att
kommunerna också ska ha möjlighet att erbjuda ett grundutbud av
kultur- och fritidsverksamhet måste staten ta ett större ansvar för
att hjälpa de kommuner som behöver. Att uppmuntra övrig verk-
103
samhet, utförd av ideella organisationer eller näringsliv, skulle vara
en möjlighet för många kommuner att utvecklas.
HARMONI OCH BALANS
Det är en dystopisk bild som möter mig när jag utforskar glesbygdens framtid. Orter som dör ut, människor som flyr glesbygden, en
apatisk inställning från myndigheterna. Men visst finns det hopp.
Det handlar om att kämpa för att glesbygdens röster ska höras. Vi
måste vända attityderna, förändra strukturerna. Det kommer inte
vara en lätt uppgift, och den kommer kanske ta längre tid än vi har
råd med. Men det måste ske. Landsbygden kräver städer i utveckling, men städerna behöver också en blomstrande landsbygd. Det är,
för att använda något svävande uttryck, harmoni och balans mellan
stad och landsbygd som krävs för att hålla vårt land på fötter.
De allra flesta lösningar på glesbygdsdöden jag presenterar
handlar i grund och botten om att göra glesbygden attraktiv igen.
Det har inte alltid varit såhär. Vi behöver inte gå tillbaka många år i
tiden för att se en annan typ av landsbygd. Vi måste bryta den onda
cirkeln och göra den till en god cirkel. I stället för den utveckling
som sker nu, där människor flyttar, samhällsservicen blir sämre och
människor fortsätter flytta för att samhällsservicen försämras, behöver vi vända på utvecklingen. Genom stora satsningar på utökad
välfärd, bättre samhällsservice, satsningar på jobb och utbildning,
kommunikationssatsningar och kultursatsningar kan vi återigen
locka människor till att stanna på de mindre orterna, och ännu bättre att flytta till eller flytta tillbaka till. Det kommer inte vara en lätt
uppgift, men det är en uppgift som är genomförbar om vi gemensamt förändrar våra attityder och krossar den struktur som finns
runt landet och staden. Här vill jag påstå att staten har ett ansvar.
Men vi har också ett ansvar gemensamt. Att inte sluta lyfta frågan,
att fortsätta kämpa. Först när alla inser att både stad och land behövs, att det inte finns något som säger att utveckling kan ske både
i staden och på landet, först då kan vi börja skapa förändring.
104
Än går inga snabbtåg i Norrlands inland, och det kanske aldrig kommer göra det heller. Men i min utopi ska samhället hjälpa
människor att bo där de vill. I min utopi finns en balans mellan
staden och landsbygden – ingen motsättning.
LISS JONASSON
medlem i Libertas redaktion, studerar till journalist i Umeå.
105
106
DEMOKRATISERA SAMHÄLLSPLANERINGEN
D E M O K R AT I S E R A
S A M H Ä LL S PL A N E R I N G E N
Nils Harnesk
Bänkar som inte går att ligga på i Umeå. Spikar utanför portuppgångar i London. ”Fattigdörrar” i lyxhus i New York som för
tankarna till forna tiders tjänaringångar. Betalbänkar i Shandong
i Kina där stift åker upp ur bänken och gör det obekvämt att sitta
kvar när betaltiden är över. Allt detta är exempel på exkluderande
arkitektur, en medveten utformning av det offentliga rummet och
byggnader som syftar till att hemlösa, fattiga eller andra oönskade
inte ska synas eller uppehålla sig i det offentliga rummet.
Statliga företaget Jernhusen som ansvarat för att installera
bänkarna inne på centralstationen i Umeå är klara med syftet.
Cecilia Granath, pressansvarig på Jernhusen, uttalar sig:
Det ska vara trevliga, attraktiva, trygga miljöer. Det ska inte
bli en plats där personer som inte ska ut och resa håller till
för att ligga och sova på bänkarna till exempel. Det är därför
vi ibland använder möbler som är designade på ett sätt som
gör att det inte tillåts att ligga.
GENTRIFIERING = SOCIAL TVÄTTNING
En närliggande strömning i samhället är gentrifieringen. Gentrifiering kan enklast beskrivas som en social tvättning av bostadsområden. Det kan utgöras av en process där renoveringar av hyresrättsområden medför stora hyresökningar och omöjliggör för de
107
ursprungliga hyresgästerna att bo kvar eller genom ombildning av
allmännyttan till bostadsrätter. Det kan också ske i en mer organisk
process där man i en viss samhällsklass upplever att ett område har
vissa värden som anses som attraktiva, det här kan till exempel
utgöras av tidigare arbetarkvarter som Söder i Stockholm eller
för den delen Svartöstaden och Karlsvik i Luleå. Inflyttningen
pressar successivt upp bostadspriserna och pressar ut socioekonomiskt utsatta invånare.
Förhållandevis ofta sker detta dock genom medveten stadsplanering, exempelvis som det som nu sker i Hökarängen i Stockholm där man från allmännyttans bostadsbolag Stockholmshem
har rustat upp området till sitt ursprungliga 50-talsutseende. Man
har medvetet lockat konstnärer och kulturpersonligheter att bosätta
sig där för att öka attraktiviteten. Stockholmsförorten Hökarängen
var tidigare känd under öknamn som ”Krökarängen” och ”Mördarängen”. Inget mönsterområde kanske, men oron bland de som
bott där länge växer för att hyrorna ska höjas och hyresrätter
omvandlas till bostadsrätter. Och bostadsbolaget Stockholmshems
vd medger att ju bättre de lyckas göra Hökarängen attraktivt desto
större är förstås risken att trycket på ombildningar ökar.
KOMMERSIALISERING OCH REDUCERING
Attraktivitet är ofta just det ord man använder för att motivera
förändringarna. Men attraktivitet för vem och vilka grupper? För
alldeles uppenbart är att förändringarna oftast sker på bekostnad av
låginkomsttagare och andra ekonomiskt eller socialt utsatta grupper.
Det handlar om en kommersialisering av det offentliga rummet och en reducering av bostaden från en rättighet till en vara på
en marknad. För att få tillgång till det offentliga rummet måste du
konsumera och ha köpkraft, annars är du inte välkommen. För att
få tillgång till en bra bostad behöver du en god inkomst, annars står
du utan.
Utvecklingen, som är global och urban, skrämmer Katrin
Holmqvist-Sten, forskare vid Arkitekthögskolan i Umeå:
108
Tankarna går till hur man ska förebygga skadedjur i
stadsmiljöer, som duvor och råttor. Med samma medel
försöker man åstadkomma en rensning av stadsrummet på
icke önskvärda människor, en strävan att göra en ren stad.
Arkitektur och design är politik.
Samhällsplanering, arkitektur och design är tätt sammanvävda med
normer och politiska värderingar. Den utveckling vi ser nu där både
bostaden och det offentliga rummet kommersialiseras måste bemötas med politiska lösningar.
Vad är annars nästa steg i den ”rena” staden? Vi vet alla vad
som hände i 1930-talets Tyskland. Människor får aldrig likställas
eller betraktas som skadedjur eller icke önskvärda, går vi ned efter
den vägen går det snabbt utför.
SAMHÄLLSPLANERING SOM DEMOKRATISKT VERKTYG
All samhällsplanering måste därför utgå från tanken om allas lika
värde och ha en långsiktigt hållbar utveckling i sikte även ur ett
socialt och ekologiskt perspektiv, inte bara ett ekonomiskt. Den får
inte användas för att försöka dölja eller sopa ojämlikhet och klyftor
under mattan.
Men för att kunna använda samhällsplaneringen som ett
verktyg för att skapa det klasslösa samhället måste den demokratiseras. Än idag är samhälls- och stadsplanering i mångt och mycket
en uppifrån-och-ned-process där politik och förvaltning äger processen och där man som medborgare förväntas lämna synpunkter
på planer utställda i kommunhuset eller vid medborgardialoger.
Det är knappast tidsenligt och riskerar att undergräva legitimiteten
för den kommunala planeringen.
Det finns andra metoder som skulle kunna komplettera
dagens. En av dem är Cultural Planning. Cultural Planning är en
inkluderande planeringsmetod som kan omfatta sociala, politiska,
ekonomiska, miljömässiga och symboliska aspekter. Metoden utgår från
ett tydligt humanistiskt perspektiv där den sociala dimensionen
mellan människan, god livsmiljö och vikten av kultur står i centrum.
109
Metoden kopplas till en konkret plats, exempelvis en kommun, ett kvarter eller ett bostadsområde. I och med detta finns det
en stark demokratisk möjlighet att lyssna till och involvera platsens
invånare, kulturutövare, politiker och det civila samhället. Makten
förskjuts till det lokala planet. Metoden skiljer sig från traditionell
planering genom att ta fasta på kulturella och immateriella värden
och har som syfte att bidra till ökad livskvalitet för invånarna på
platsen.
Cultural Planning är därför ett starkt komplement till traditionell planering då den bidrar med ett ”underifrån-perspektiv”.
Till exempel fångar man in var människor samlas, vilka mötesplatser man egentligen använder, vad man tycker om staden eller kommunen, hur man talar om orten, vilka kulturella resurser som finns
i form av föreningar, lokaler och institutioner.
En mer inkluderande samhällsplanering
Arbetarrörelsen måste ta avstånd från all form av utveckling
som exkluderar människor utifrån social och ekonomisk bakgrund, som använder arkitektur och design som ett sätt att avlägsna
människor som ur ett marknadsperspektiv inte anses höra hemma i den miljön. För mindre än hundra år sedan kämpade vi för
allmän rösträtt, en rösträtt som då var förbehållen dem med en hög
inkomst eller personlig förmögenhet.
Vi måste stå för principen att alla har rätt till en bra bostad till
en rimlig kostnad, en planering av det offentliga rummet som gör
det tillgängligt för alla medborgare och till en klassöverskridande
mötesplats. För att nå detta krävs det andra metoder i samhällsplaneringen, inkluderande metoder som Cultural Planning, men även
en aktiv opinionsbildning om hur gentrifiering och exkluderande
arktitektur existerar i ett globalt sammanhang i en global trend.
NILS HARNESK
Socialdemokratisk debattör i Norrbotten. Han är bland annat
kommunfullmäktigeledamot och intresserad av hållbarhet, gruvfrågan
och kulturpolitiken.
110
111
U
112
UTOPIER OCH VERKLIGHET
U TO P I E R O C H V E R K LI G H E T
Ernst Wigforss
Anförande av Ernst Wigforss i Malmö den 6 november
1971 till 90-årsminnet avAugust Palms’ första socialistiska föredrag i Sverige. Tryckt i bilaga till Arbetet tisdagen den 14 mars 1972.
Titeln på det jag skall säga, nämligen Utopier och verklighet, har
jag ingenting att invända mot därför att jag har använt ordet utopier i den som jag tycker riktiga betydelsen. Det är över huvud taget
alla de mål som vi ställer upp för oss och som innebär så pass stora
förändringar i det som finns, så att man kan säga, att det är något
nytt. Det kan ju å andra sidan låta ganska egendomligt eftersom
jag kommer att tala om partiprogrammet som är, som ni alla vet,
ett klart uttryck för den så kallade marxistiska socialismen. Är det
någonting som åtminstone en del utav utanförstående har sagt vara
Marx stora uppgift så är det att han slog ihjäl alla utopier. Han
ersatte utopierna med vetenskap som skulle bära upp det nya samhället.
Jag skall inte försöka uppehålla mig mycket vid den saken.
Låt mig bara erinra om att verkligheten omkring oss har under det
förflutna, låt oss säga de senaste 50 åren, förändrats på ett sådant
sätt, att de mål som vi ställer för oss också måste ha blivit förändrade. Vi får komma ihåg att, när Palm och när hans efterföljare,
både Branting och Danielsson, tog upp frågan om hur man skulle
kunna förändra det samhället, så var det inte ett samhälle som sva-
113
rade emot det samhälle som Marx tänkte sig skulle ligga bakom
det, som kallades den socialistiska revolutionen. Jag skall inte tala
mer än en timme. Jag har många ting att säga och jag måste lämna
ut mängder av ting.
Men jag kan inte låta bli att erinra om den tolkning av marxismen, som gjordes under den svenska socialdemokratins första tid,
och som jag med mycket känd konservatism har hållit fast vid. Det
var att samhället själv måste förändra sig mycket kraftigt, innan det
kan bli tal om att genomföra den nya organisationen, den socialistiska organisationen. Den som också Marx såg såsom framtiden,
fastän han mycket litet talade om hur framtiden skulle se ut.
Vi hade ett samhälle där lönarbetareklassen höll på att växa
till. Vad skulle då en svensk socialdemokrati ta för några avgörande
beslut under sin första tid? Marxismen talade om revolution, men
revolution är ett mångtydigt ord och den kan ske på så många sätt.
Vi hade inte en gång en arbetareklass, som hade något inflytande,
därför att vi inte hade röst.
Det första avgörandet som det socialdemokratiska partiet fick fälla, det var om det skulle i allmänhet tala om revolution, som då skulle betyda någon slags våld. Eller om det skulle gå
den långsamma men säkrare vägen, att skaffa en majoritet av det
svenska folket, som ställde sig bakom de radikala förändringar av
det ekonomiska livet, som låg i marxismens själva utgångspunkter.
I det ögonblick det svenska socialdemokratiska partiet valde den
demokratiska vägen, alltså att man skulle ha en majoritet av folket
bakom sig, när man genomförde de olika förändringarna som skulle
innebära den så kallade revolutionen, tog man det avgörande steget.
Det gör att all kritik som vill rikta sig mot denna punkt,
måste för att bli tagen på allvar, tala om vad man annars skulle ha
kunnat göra. Svagheten hos den kritik, som riktar sig emot socialdemokratin, är att den endast kan säga, att vi inte har kommit långt
genom denna demokrati. Men vart skulle vi ha kommit om vi inte
hade fått demokratin? Det är det ingen som kan säga.
Demokratin var alltså det första avgörande steget. Med
demokratin följde frågan: Kan vi, sedan vi fått en demokrati i betydelsen av att alla har rösträtt, men innan vi har någon majoritet;
114
kan vi göra någonting för att antingen förbereda eller, genomföra
en del av det som ligger i hela den socialistiska föreställningen om
ett annat samhälle. För säkerhets skull, skall jag med det samma
försöka tala om vad jag själv alltid har menat med ett sådant samhälle.
Det är inte ett sådant samhälle där alla skulle, var och en,
äga en liten bit av kapitalet, för det är en utopi värre än något som
socialister någonsin har dragit upp. Det är alltså en liten grupp, alltmer kanske koncentrerad till vissa familjer, som har bestämmanderätten över det ekonomiska livet. Den socialistiska idén är att den
egendom, som är själva det materiella underlaget för samhällslivet,
den skall vi äga på något sätt gemensamt. Jag skall med detsamma
säga att åtminstone för min del har det under hela min agitationstid
varit ett intresse att tala om att detta skall inte betyda att nödvändigtvis en stat skall äga allting med sina ämbetsmän och kanske
sin byråkrati, utan vi skall söka alla de olika former av gemensam
bestämmanderätt, som är det centrala i den socialistiska idén.
Frågan var, vad kunde man göra innan tiden var mogen för
att på allvar börja resonera om denna gemensamma bestämmanderätt över hela det ekonomiska livet. Ja, man kunde ta samhället
som det var och säga att vi kan ingenting göra, vi får bara agitera.
Men det var omöjligt, om vi samtidigt talade om att vi ville samla
den tillväxande arbetareklassen under socialismens idéer. Det var
omöjligt att säga till dessa nya grupper, att så länge vi inte har en
majoritet i hela landet och så länge vi inte ser att utsikterna finns
för en socialistisk omvälvning, så länge får ni finna er i att ha som ni
har det. Det finns ingenting att göra.
Det hade varit omöjligt för en fackföreningsrörelse att växa
upp. Och ni vet att när fackföreningsrörelsen började växa fram i
vårt land, så var den så nära förbunden med den socialdemokratiska
rörelsen och idéerna att fackföreningsmän kunde vara socialistiska
talare. Jag vill inte säga att vi är enastående på något sätt i fråga om
denna förening av det fackliga och den politiska rörelsen, men vi
är i alla händelser kanske en liten smula längre komna, om det nu
anses vara längre komna i ett sådant samarbete att man kan tänka
sig att de förändringar i samhället som vi kallar för socialistiska
115
skall lika mycket vara resultatet av den fackliga rörelsen som av den
politiska.
Vad har vi då gjort under hela den tid som vi växte oss starka
politiskt? Jo, först genomförde vi den utopi som heter den allmänna
och lika rösträtten. Vi var inte ensamma om det, och det finns det
ingenting som jag tycker är viktigare att då och då erinra folk om
och senast har det gjorts av Erlander. Det talas ofta om att socialdemokratin har styrt det här landet i 40 år, och det förefaller ibland
som om de som säger det menar, att vi kunde göra ungefär vad vi
ville. Vi får komma ihåg att vi har visst inte haft någon sådan makt,
varken på det ena området eller det andra. Vi har genomfört den
ena förändringen efter den andra, men vi har gjort det med hjälp
av andra.
Själva denna politiska demokrati, som var förutsättningen
för reformerna, kom ju till inte minst på grund av den liberala
agitationen, även om den inte hade kunnat genomföras om inte
socialdemokratin hade levererat de stora bataljonerna. Vid den
första riksdag jag kom med i så genomförde man den första stora
socialreformen, nämligen den lagstadgade 8-timmarsdagen. Det
skedde under ett samarbete mellan regeringen och riksdagen, en
regering som var sammansatt av liberaler och några stycken socialdemokrater.
Och under den följande tiden, som vi kan kalla den socialpolitiska perioden och där den stora huvudsakliga uppgiften för socialdemokratin har varit genomförandet av socialpolitiska reformer,
så har vi fått hjälp än från den ena sidan och än från den andra.
Det är ändå ganska intressant att erinra om att när vi 1933 kom
in på den andra linjen, som har utmärkt hela den här perioden,
nämligen frågan om att ge folk sysselsättning och genomföra full
sysselsättning, då tog vi ett nytt stort steg och lyckades bilda en
majoritet av socialdemokrater och bondeförbundare.
Jag skall inte underskatta att vi så småningom under trettiotalet kom så långt, att vi vid valet -38, landstingsvalet, hade en
majoritet av socialdemokrater gentemot alla de andra partierna tillsammans. Och man kan därför säga, att från -38 skulle väl egentligen frågan kunnat ställas: “Är nu inte tiden inne att gå längre än vi
116
hittills har gjort”? Det första socialdemokratiska partiprogrammet
är från 1897 och det är sålunda en ganska lång tid fram till -38, då
vi som sagt för första gången hade fått en egen majoritet. Men det
som man inte får glömma är att året därpå kom andra världskriget.
Andra världskriget var ju inte någon tid för att ta upp frågan
om hela samhällets organisation. När kriget var över hade de sociala
reformerna, som hade utarbetats inom socialdepartementet, blivit
så aktuella, att de måste komma före allt annat. Vi hade vid krigsslutet till och med en större majoritet i riksdagen än någonsin förut
men det viktigaste var att fullfölja den stora nya giv som kom åren
46-47. Därmed kan man säga, att den i viss mån grundläggande
delen av partiets program dittills var genomförd och den socialreformistiska perioden avslutad.
Jag glömmer inte att under de följande åren kom det som
många kanske skulle anse som en ännu större reform än någon
av de tidigare, nämligen ATP. Som ni vet genomfördes ATP på
vår väg under stöd ifrån fackföreningsfolket. Lönearbetarna betalar själva och bildar underlaget för hela denna stora reform. I den
mån som denna kommer att spela en roll vid fortsatt ombildning av
samhället, så kan man saga, att den är ett uttryck för att den stora
mängden av lönearbetarna frivilligt har avstått från viss del av de
löner, som de kunde ha tagit ut omedelbart för att en gång kunna
pensionera sig själva och möjligen använda det stora kapital som
därigenom bildats som hjälp vid den omformning av samhället till
en gemensamhetsorganisation, som jag tidigare har talat om.
Jag har talat om socialpolitiken som ena stora linjen, den andra linjen är den fulla sysselsättningen. Vi förbinder den med trettiotalet och det är naturligtvis riktigt. Men det är klart att idéerna
om att man under dåliga tider skulle låta samhället gripa in för att
använda det kapital som ligger oanvänt, de idéerna är uttryck för ett
sådant enkelt sunt förnuft att de aldrig har saknats i resonemangen
om offentlig verksamhet. För en stund sedan erinrade Erlander mig
om att det nya 1930 inte var att man sade att man under dåliga
tider skall arbeta mer och under goda tider kan samhället, stat och
kommun göra mindre. Utan det nya var föreställningen att man kan
bryta en konjunktur, en stor nedgångskonjunktur, i det kapitalis117
tiska ekonomiska livet som kapitalisterna själva inte vet någonting
annat att göra mot än att sitta och vänta, som det heter, tills konjunkturen vänder igen. Jag skall inte kasta in någonting om dagens
läge, men det vore inte riktigt roligt att höra såsom ett stort argument just nu att vi är ännu i det läget, att vi kan vänta, konjunkturen
vänder nog.
Men konjunkturutvecklingen är en mycket besvärlig sak,
jag menar, att den är mer invecklad än vi kanske trodde när vi i
början på 1930-talet började tala om att samhället skulle gripa in
och använda de produktionsmedel som de enskilda inte tyckte att
det lönade sig att använda. Jag tror att jag vågar säga, att när vi
utvecklade de idéerna, så var ingen okunnig om att det var en sida
av saken som hade en baksida. Man kunde alltså lyfta upp en konjunktur ifrån botten bara genom att ta oanvänt kapital och arbetskraft i bruk, för lägg märke till det är inte pengarna det gäller, utan
det gäller de produktionsmedel som finns och den arbetskraft som
finns och de pengar som kan användas för att sätta dem i rörelse.
Ingen behöver vara okunnig om att det var en väldigt enkel
metod att så att säga börja med. Det var precis vad de enskilda
företagarna gör när de vänder konjunkturen, den vänder en gång
men varför den vänder vet ingen. Den ena efter den andra utav de
enskilda företagarna, som förut har varit pessimistiska, har börjat
bli litet mer hoppfulla och säger att vi kan sätta igång litet grand,
och när de sätter igång så kommer mer köpkraft i rörelse och den
köpkraften sätter mer i rörelse och så stiger det.
Vi frågade: varför skall vi vänta på att enskilda företagare
äntligen kommer till insikt om att de kan göra någonting när vi kan
göra det gemensamt? Men då var vi också tämligen på det klara
med att det skulle komma en tid: när det alls inte är bara glädjande
att man hade en stigande konjunktur för samtidigt skulle priserna
stiga och lägg märke till vad som har varit. Jag erinrar om det därför
att i de tv-program, som uppgivits skildra den socialdemokratiska
politiken under alla de förflutna åren, där har jag varit med, inte
därför att jag har vetat någonting om programmet i förväg. Men jag
hade en lång intervju omedelbart efter att jag hade fyllt 90 år, där
de som intervjuade från tv talade om att detta skulle användas och
118
spelas upp under tre gånger. När jag sedan fick se, att det blev ett
stort program i åtta delar så blev jag ju litet förvånad.
I alla händelser, hela den diskussionen om vad man skulle
kunna göra och inte skulle kunna göra och motståndet emot den
politik, som vi lyckades föra till seger i början på 30-talet, den var
på ett sätt ny, men den var på ett annat sätt gammal. För vad en ung
nationalekonom nyligen har upptäckt och vad vi socialdemokrater
borde ha bättre kommit ihåg, det var att åren närmast före första
världskriget, jag tror det var både 1911,-12 och -13, så väckte den
socialdemokratiska riksdagsgruppen en motion i riksdagen, den var
formulerad på precis samma sätt, och den gav uttryck för någonting som man kan erinra om därför att det var så typiskt för det sätt
på vilket man ännu 1911, -12 och -13 såg uppgiften för socialdemokratin och för socialismen.
Man sade att samhället skulle sätta igång arbeten och betala
avtalsenliga löner, det var kärnan. Vi vet mycket väl, sade man, att
detta inte räddar eller så att säga löser hela problemet om sysselsättningen, men det gör ändå den nytta det kan. Och det egendomliga
var att fastän riksdagsmajoriteten, som var borgerlig, slog ner den
här utredningsmotionen så hänvisade de borgerliga inte till att den
var något samhällsfarligt utan de sade att det betyder så litet. Vi
kan göra så litet, När däremot sakerna togs upp efter det första
världskriget, på 1920-talet, då vi också talade om detsamma, då
hade de borgerliga funnit att det var någonting farligt i det. Och
det farliga var att vi ville ha lönerna oförändrade. Man skulle acceptera de löner, som hade uppstått under den goda tiden, och man
skulle inte söka lösningen av krisen genom att säga lönerna ska ner.
Den striden den slöts också och vi lyckades genom samarbetet med
bönderna så att säga komma in på nya vägar.
Man kan nog säga, att dessa två vägar, den socialpolitiska
vägen och den fulla sysselsättningens väg, de har varit kärnan i den
socialdemokratiska politiken tills nu. Jag innefattar ATP-reformen
såsom en del av den föregående politiken. Utan att på något sätt
föregripa eller misstolka vad Frans Nilsson har sagt, så är det tydligt att han har – och det skulle också finnas i bakgrunden för de
studiegrupper som skulle studera läget för att diskutera det social119
demokratiska partiets verksamhet i fortsättningen – gett uttryck åt
känslan att vi har kommit i en situation som inte riktigt motsvarar
vad vi har väntat oss. Man skulle ju kunna säga; att den jämnare
fördelning av vad vi alla gemensamt producerar har så att säga till
redskap haft socialpolitiken. Men socialpolitiken skall betalas med
skatter, och ingen skall förneka, att skatterna har stigit på ett sådant
sätt, att det är naturligt om de som har ansvaret för dem finner att
fortsättningen kan inte bara bestå av att vi pressar människorna
på mer skatter. Jag tror att jag kan säga att jag har varit med om
den tiden då vi tänkte att socialpolitiken skulle betalas genom att
folk med de större inkomsterna och förmögenheterna så småningom tvingade att betala en större del av sin inkomst till skatt. Det
skulle liksom räcka till för att jämna ut den stora mängden med
de mindre inkomsterna. Det visade sig att detta inte räckte. Det
finns också många andra skäl till att vi har gått över från sådana
direkta skatter som verkligen tar hänsyn till folks inkomster och till
en beskattning av konsumtionen, som på den tiden då jag först blev
socialdemokrat, ansågs vara ett skiljemärke mellan höger och vänster. Högern ville ha konsumtionsskatter som drabbade alla människor, och socialdemokrater och liberaler ville i stället att man skulle
pressa på inkomstskatten.
Det är sagt mera i förbifarten, men det hänger samman med
att vi har kommit i en ny situation även när det gäller frågan om
socialpolitiken. Vi kan inte utan vidare säga att vi har råd till vad
som helst ifråga om att jämna ut för mindre inkomsttagare genom
att ta ut mera av de större. Det skulle inte räcka. En del av socialdemokratins motståndare, inte minst den förre liberale partiledaren, Bertil Ohlin, har inte upphört att tala om hur lite det finns att
dela också om man skulle ta bort allt som finns på en inkomst över
100.000 eller 200.000. Svårigheterna för socialpolitiken är alltså tydliga om den bara skall betalas med skatter.
Frågan om arbetslösheten, den fulla sysselsättningen och
krispolitiken, har också kommit i ett annat läge. Den första stora
och enkla insatsen var ju att säga, att när kapitalet ligger oanvänt
och arbetskraften står arbetslös är det en enkel sak att sätta i gång
arbetet - vad arbete som helst det är nyttigt för det sätter igång
120
hjulen. Ingen kunde vara blind för att vi skulle få ett problem då
om inflation, att vi inte kunde fortsätta bara med att öka ut och
öka ut med vad som helst. Man skulle också finna som flera socialdemokrater inte minst ifrån fackföreningsrörelsen påpekade, att
när vi hade full sysselsättning i stort sett så fanns det öar av arbetslöshet. Och därför skulle man inte längre fortsätta med den där
allmänna höjningen av inkomsterna. Vi skulle i stället ha en selektiv
arbetslöshetspolitik, vi skulle behålla dessa öar av arbetslöshet för
sig för samtidigt med att det finns arbetslöshet på vissa håll så finns
det brist på arbetskraft på andra. Jag behöver inte säga mer om
denna arbetsmarknadspolitik.
Inte minst den man som vi inte fått användning för här i
Sverige för politiskt arbete utan som sitter i Paris, nämligen Gösta
Rehn, utvecklade först de här idéerna. De är alldeles riktiga, men
felet skulle jag vilja säga är att saken inte är fullt så enkel. Det är
inte bara så att först kommer man upp till en full sysselsättning, och
sedan har man kvar en del öar och de kan man behandla på detta
sätt och när man då behandlar dem på detta sätt så klarar man det
hela. Vilka anledningarna än ar så har vi en prisstegring och vi har
arbetslöshet.
MOT FRAMTIDEN
Jag ser hur klockan går och jag får hoppa fram till det mest centrala
jag har att säga i dag. Det handlar om det som gör att vi nu måste
börja fundera på hur vi i fortsättningen skall föra vår socialdemokratiska politik. Problemet är att vi fortfarande har i allra största utsträckning ett kapitalistiskt samhälle. De kapitalistiska företagarna
har bestämmanderätten och också skyldigheten skulle vi säga att
hålla igång företagen så gott de kan. Och det är dessa kapitalistiska
företagare och deras språkrör – ja, nu förenklar jag så mycket jag
kan men jag tror man kommer till kärnan ändå – som säger: Ni har
inte förändrat det här samhället till ett socialistiskt samhälle. Vi har
ett kapitalistiskt samhälle i den betydelsen att det är enskilda och
deras intressen att producera, som är drivkraften i det hela. Om ni
vill att vi skall göra någonting, om ni vill att vi skall hålla igång, om
121
ni vill att vi skall skapa nytt, så får ni låta bli att hota oss med att
vi inte längre skall få styra det hela. Jag skall uttrycka det på annat
sätt. Så länge vi lever i detta ifrån organisatorisk synpunkt privatkapitalistiska samhälle, så länge har vi ännu inte funnit något annat
medel att bekämpa denna nya arbetslöshet. De klara försvararna
av detta privatkapitalistiska system säger: om ni inte vill sänka de
orimliga skatterna för oss. Om ni inte vill avsvärja er de planer som
vi vet ligger under era åtgärder fastän ni inte har vågat komma fram
med dem, så skall ni inte begära att vi skall hjälpa er på något sätt
att komma bort ifrån arbetslösheten. Det är en grov bild av läget,
men jag tror att den är riktig.
Om vi hade haft ett helt annat inflytande på olika sätt över
olika delar av näringslivet hade vi kunnat säga, att de som nu är arbetslösa på ett håll för vi över till olika områden. Vi måste naturligtvis
göra klart att i varje föreställning om en ändrad organisation av det
ekonomiska livet måste ingå i ett centralt element av gemensamt
övervägande av hur våra tillgångar ska användas. En centralisering
av vad som man kallar för investeringspolitiken i de stora dragen,
den kan alltså inte undgå att bli ett gemensamt ändamål. Och i den
mån som detta kräver större inflytande för samhället så är vi inte
rädda för att säga att det vill vi ha – hur sedan alla de olika delarna
skall styras och hur mycket av makten inom de enskilda företagen
som skall ligga i händerna på dem som äger och sätter till kapital
eller skall ligga i händerna på dem som utför arbetet. Allt detta har
nu blivit aktuellt på ett sätt som det inte har varit tidigare.
Det som gör att man i detta ögonblick är både förhoppningsfull i fråga om framtiden och osäker om hur den ska gestalta
sig, det är att den fackliga rörelsen slutligen har övervunnit sina
betänkligheter emot att säga vi är inte bara till för att pressa ut så
mycket lön som möjligt ur våra kapitalistiska ägare utan vi vill vara
med och styra dessa företag där vi tillbringar en så stor del av våra
liv. Jag menar att det är en sådan stor nyhet att, så innan man ser
hur denna nya linje kommer att i praktiken tillämpas eller utformas
av fackföreningsrörelsen, så är det svårt att ha en bestämd mening.
Men det är mycket svårt att vara optimistisk, om därmed menas att
detta utspel från fackföreningsrörelsens sida kommer att godtas av
122
de enskilda företagarna. De kan inte väntas säga: kom i vår famn,
ni skall hjälpa oss så att företagen sköts på allra bästa sätt, och alla
de saker som ligger i ordet miljöförbättringar skall vi vara överens
om, och så skall vi dela det som produceras efter att ha resonerat
oss fram.
En liten sak skall jag kasta in här. Det är ju ganska egendomligt att den senaste tiden så har man närmat sig detta sätt att
betrakta produktionen som ett medel att få fram det som vi sedan
alla skall leva av och alla därför också dela. Men det har tagit en
väldigt typisk form skulle jag vilja säga i ett samhälle som vårt. Det
har blivit så att man ifrån företagarnas sida räknar ut att så och så
mycket kan man räkna med att vi skall producera. När man har
sett efter vad som behövs för att utveckla företagen, så finns det så
och så mycket kvar och det får ni dela. säger man till löntagarna.
Och vill ni slåss om det ni tre organisationer, så kan vi ju titta på
det, men det är egentligen inte vår sak. Det naturliga svaret ifrån
alla socialister och från alla fackföreningsmän måste vara, att är vi
överens om att vi producerar tillsammans så skall vi också dela det
vi producerar tillsammans. Då skall vi också se efter hur mycket
som det är nödvändigt att ge åt dem som släpper till kapital av olika
slag och hur mycket som är nödvändigt att gemensamt samla för en
fortsatt utveckling av det ekonomiska livet.
Vill vi vara med om det och göra det på fullt allvar, så kan
det ju bli den fredliga vägen. När LO:s program hade blivit känt så
skrev en socialdemokratisk tidning att nu beror det på företagarna
själva om vi skall behöva aktualisera frågan om äganderätt. Ja, äganderätten i betydelsen av bestämmanderätt, det är den stora frågan.
Vad jag vill komma fram till här innan jag slutar det är att
en diskussion, som jag tror är nödvändig inom partiet för att se
vilken väg man skall följa. Den diskussionen har att syssla just med
problemet om hur man skall kunna fördela makten och beslutanderätten inom näringslivet. Mellan en central myndighet, som i sista
hand naturligtvis, när det är riktigt tveksamt om saken, får fälla
avgörandet, och de enskilda företagen. För de enskilda företagen
gäller det alltså hur mycket frihet de skall ha att bestämma över
hur de skall organiseras och hur de skall sköta sig, hur de skall lösa
123
sina problem på olika sätt, precis som de gör nu, men under en
demokratisk ledning.
Där kan jag tänka mig övergångsformer, om företagarna är
villiga att diskutera sin egen avveckling under tidens lopp, annars
på annat sätt. I alla händelser måste de som arbetar ha bestämmanderätten, i den mån som den inte måste begränsas av de gemensamma intressena, som får representeras av ett samhällsorgan,
som vi kanske kallar för staten.
Vi kan inte längre försöka skyla över att det socialdemokratiska partiprogrammet helt enkelt börjar med att säga, att
bestämmanderätten över det ekonomiska livet skall ligga i hela
svenska folkets händer. Det kan inte tolkas som i enskilda företagares händer. Det måste betyda att en eller annan form av bestämmanderätt måste ligga hos de många människorna. Början av partiprogrammet skärper kraven på den socialdemokratiska politiken
ytterligare, kanske på ett sätt som för ögonblicket inte är praktisk
politik, nämligen genom att säga att de demokratiska idéerna skall
genomsyra hela vårt liv på alla möjliga punkter. Det är såsom ideal
mycket bra, men ofta är det så att idealen, om man uttrycker dem
alltför allmänt, skyler över det som kan göras och som måste göras
under den närmaste tiden.
I dessa allmänna grundsatser för socialdemokratin talas
alltså om det problem som nu ligger för oss nämligen den brist
på demokrati som råder inom det ekonomiska livet, just därför att
makten att bestämma med vissa inskränkningar fortfarande anses
ligga och måste ligga hos enskilda ägare, som måste drivas fram av
utsikterna att få vinst. Och vinst i och för sig är inget ont, om det
bara betyder att den som får vinsten kan producera mer effektivt än
den som inte får någon vinst. Men om det däremot betyder att man
skall ha obegränsade möjligheter till att ha inkomster och förmögenheter, som kommer att göra samhällets klyvning mellan fattiga
och rika till en fortsatt verklighet, då kan vi inte gärna låta bli att
vända oss mot denna föreställning.
Vårt program står ensamt bland partiprogrammen på det viset, att det ger åt partiet och åt de massor av människor som samlas
bakom partiet en uppgift i samhället, som innebär att inleda en
124
ny period i åtminstone de västerländska samhällenas historia. Jag
bortser från de delar av världen som inte var aktuella då Marx skrev
och då den svenska socialdemokratin växte fram, bortser också från
hur saken har tolkats i de östliga socialistländerna. Programmet innebär i grund och botten; att när vi har lagt fast vår grundsats att
alla människor skall vara med och bestämma så ska vi finna olika
former i vilka demokratin kan ta sig uttryck.
Demokratin kan inte betyda att alla människor i Sverige
skall bestämma över allting i den enskildes liv. Demokrati betyder
ingenting annat än att alla skall vara med och bestämma om det
som alla har intresse av. Därför kan demokratin och organisationen
av demokratin få så många olika former. När man kommer till det
ekonomiska livet, kan man inte vägra att säga, att inom de företag
som producerar vad vi behöver, där har vi en grupp människor som
är de som står närmast själva detta arbete och som därför skall gemensamt besluta om det. Men sedan måste denna grupp när det
gäller saker som inte bara rör det enskilda företaget utan har inflytande på hela samhället, finna sig i att hela samhället är med och
bestämmer.
Att vi måste ha någon form av central styrning av det ekonomiska livet samtidigt med att vi skapar en demokratisk ordning på
arbetsplatsen och inom de olika företagen, det är i grund och botten det program som jag önskar skulle diskuteras under dessa tider.
Och skall diskuteras i insikt om att här har vi en uppgift för den
samlade arbetarrörelsen som inte kan utföras av någon annan. Man
har skämtat så mycket, och jag kan mycket väl förstå det, med talet
om att arbetarrörelsen har en historisk uppgift. Man har sagt att det
är metafysik att tala om att det finns någonting som heter uppgift
för samhället och världen. Men det finns ögonblick då både den
enskilda och organisationer kan känna sig ha en uppgift.
Låt mig ta ett enkelt fall. Om jag ser en människa som håller
på att drunkna, det är många människor runt omkring, men kanske
bara jag som kan simma, är det så konstigt om jag skulle säga att det
är min skyldighet att hoppa i och hjälpa honom. Om vi kan säga att
det finns, i detta läge och inte minst i vårt land, ingen annan organisation, ingen annan grupp av människor, ingen annan klass som kan
125
spela rollen att så småningom föra över det kapitalistiska samhället
till en form av socialistiskt samhälle än arbetarrörelsen, så tror jag
inte vi behöver vara rädda för att tala om en historisk uppgift.
ERNST WIGFORSS
finansminister, docent i nordiska språk, socialdemokratisk ideolog
126
127
128
ÖNSKELISTA
Ö N S K E LI S TA
Björn Wiechel
Den här listan kan ses som en önskelista inför jul. Eller
för varje dag. Kanske en to do-lista. Hur skulle din lista
se ut?
I jul önskar jag:
Att friheten når bortom valfriheten. Att behov går före efterfrågan.
Att borgarna är uppriktig med sina avsikter. Att en utrikesminister
inte ens behöver misstänkas ha ekonomiska intressen i folkmord.
Att alla fattiga och nyfattiga, får ekonomisk och social upprättelse.
Att regeringen tar ansvar för nedskärningarna i landstingen. Att
rätten till arbete och rätten till heltid blir verkliga. Att arbetstiden
halveras och mervärdet tillfaller oss alla. Att principen om en människa – en röst, inte undantas arbetslivet.
Att kungen söker jobb på den öppna arbetsmarknaden. Att det
utreds huruvida arbetslinjen är anpassad efter mänskliga behov.
Att ingen måste sälja sin kropp eller sin själ för att försörja sig.
Att det hålls ett demokratiskt rådslag om lönearbetets varande. Att
slippa bli definierad som en individ. Att vi får svara på vilka vi vill
ska vinna valet, inte vilka vi tror kommer vinna. Att omställning
inte reduceras till en fråga om köpvanor.
129
Att Norrbotniabanan byggs.
Att vapen-, flyg- och bilfabriker börjar tillverka rälsar, tåg och
cyklar. Att ökad produktivitet inte tas ut i fler varor. Att fattigas
konsumtion får öka på de rikas bekostnad. Att jordens resurser nyttjas med insikten om att de utgör och tillhör allt levande.
Att bostäder inte är varor. Att kulturen blir fri från kommersialism.
Att ingen behöver uppleva after work-fyllan som den enda stimulansen i tillvaron. Att konst inte behöver försvaras med att det
skapar tillväxt. Att alla barn ges möjligheter att dansa, måla, spela,
agera och leka mer.
Att betyg avskaffas.
Att samhället anpassas efter människors olika funktionella
förutsättningar. Att straff, ordning och hårdare tag aldrig presenteras som en lösning. Att när privat äganderätt står i konflikt med
demokratin – får demokratin företräde. Att varje utredning eller
förslag som inte innehåller en klass-, jämställdhets- och miljöanalys
återremitteras.
Att gränserna öppnas och migranter möts av värdighet och rättvisa.
Att människor i Danderyd integreras i övriga samhället. Att ingen
ska behöva uppleva en tid när man är rädd att skaffa barn.
Att fler skriver önskelistor om hur de vill att världen ska se ut –
och organiserar sig för att förverkliga den. Att den som fnyser och
raljerar över den här önskelistan läser den en gång till.
BJÖRN WIECHEL
socialdemokratisk riksdagsledamot för Västerbottens län
Texten har tidigare publicerats i Västerbottens folkblad julen 2011
130
ÖNSKELISTA
131
132
REFERENSER
REFERENSER
MÖJLIGHETERNAS FÄLT SK A ODLAS
Aleksijevitj, Svetlana. Tiden second hand – slutet för den röda människan, Erzats, 2013
Ambjörnsson, Ronny. Fantasin till makten, Ordfront 2014
Ehnmark, Anders. En stad i ljus – Antonio Gramscis slutsatser,
Norstedts, 2005
Hermansson, C H. Socialism på svenska, Arbetarkultur, 1983
Wigforss, Ernst. Kan dödläget brytas, Karneval förlag, 2013
EN HÅLLBAR OCH KVALITATIV HÖGSKOLA
Stora regionala skillnader i rekrytering av unga till högre utbildning, Universitetskanslerämbetet, 2014
133
Haikola, Lars. Privat kapital behövs för att klara kvaliteten i högskolan, Dagens nyheter, 2014-05-27
Andersson, Jenny, Choosing futures: Alva Myrdal and the construction of Swedish futures studies, 1967–1972. International Review of
Social History, 2006, 51.02: 277-295.
Borgnäs; Kajsa. Klimatfrågan kräver ett nytt socialdemokratiskt
tänkande. Del 1. 2012, http://programkommissionen.wordpress.
com/2012/05/29/kajsa-borgnas-klimatfragan-kraver-ett-nyttsocialdemokratiskt-tankande-del-1/
Bradley, Karin, Ett hotat klimat behöver en ny ekonomi, Dagens
Nyheter, 2013-05-20
Klien, Naomi, Ur fas är människan, Tiden nr 3/2014
More, Thomas, Utopia: landet ingenstans, 2. uppl., Norma, Skellefteå, 2001
Skovdahl, Bernt, Förlorad kontroll: den ifrågasatta framstegstanken,
1. uppl., Dialogos, Stockholm, 2010
Swyngedouw, Erik. Impossible “sustainability” and the post-political
condition. The sustainable development paradox: urban political
economy in the United States and Europe, 2007, 13-40.
Thomsgård, Lina, Vi behöver inte äga en borrmaskin var, Aftonbladet, 2014-07-08
Världsnaturfonden, Mänsklig påverkan, 2014 [http://www.wwf.se/
vrt-arbete/klimat/mnsklig-pverkan/1124268-mnsklig-pverkanklimat, hämtad 2014-11-06]
134
REFERENSER
VÅRT FRAMTIDS DAGLIGA BRÖD
Arnstad, Henrik, Älskade fascism: de svartbruna rörelserna ideologi
och historia, Norstedts, Stockholm, 2013
Björk, Amelie. Därför äter riktiga karlar kött, Dagens Nyheter,
2012-06-21
Coetzee, J.M., Djurens liv, Bokförlaget Nya Doxa, Nora, 2003
Joy, Melanie, Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor,
Karneval förlag, Stockholm, 2014
Statistiska Centralbyråns befolkningsstatistik
http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/
Befolkning/Befolkningenssammansattning/Befolkningsstatistik/25788/25795/
Senast ändrad 2014-10-06. Hämtad 2014-10-27.
Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser
http://www.tillvaxtanalys.se/
Hämtad 2014-10-27.
Tillväxtverket
http://www.tillvaxtverket.se/
Hämtad 2014-10-27.
Publikationer från Glesbygdsverket och Institutet för tillväxtpolitiska studier
http://www.tillvaxtanalys.se/sv/publikationer/publikationer-franglesbygdsverket-och-itps.html
135
”Allt färre bor i glesbygd”. Statistiska Centralbyrån.
http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Allt-farre-bor-iglesbygd/
”Glesbygd fortsätter avfolkas”. Svenska Dagbladet.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/glesbygd-fortsatter-avfolkas_3385862.svd
”19 kommuner riskerar att dö”. Dagens Samhälle.
http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/19-kommuner-riskerar-attdoe-6062
”Verken finns i landet- ledningen i Stockholm”. SVT Pejl.
http://www.svt.se/pejl/verken-finns-i-landet-ledningen-i-stockholm
Senast ändrad 2014-03-14. Hämtad 2014-10-27Norrbotniabanan
http://www.norrbotniabanan.se/
Hämtad 2014-10-27.
Doroteaupproret
http://www.sjukvardforalla.se/
Hämtad 2014-10-27
”Byn som avskiljs från omvärlden”. Länstidningen i Östersund.
http://www.ltz.se/jamtland/stromsund/byn-som-avskiljs-franomvarlden
”Här kan postutdelningen upphöra”. Länstidningen i Östersund.
136
REFERENSER
http://www.ltz.se/jamtland/stromsund/har-kan-postutdelningenupphora
PÅ JAKT EFTER EN SVENSK SOCKERSK ATT
Mytton, Oliver T; Clarke, Dushy (2012). ”Taxing unhealthy food
and drinks to improve health”, BMJ 2012;344:e2931, 2012-05-12
Rainers, Anneli. En studie om synen på sockerskatt i Sverige,
Linköpings universitet, 2013
Rössner, Stephan; Marcus,Claude; Levi, Lennart; Persson, André;
Hedlund, Thomas (2010). “Skatt på läsk och godis behövs för
barnens skull”, Dagens Nyheter 2010-04-01
137

Libertas Antologi 3 - Provisoriska utopier

Transcription

Similar documents

Libertas Antologi 4

Ladda hem Proletärens jubileumsnummer 1995