Drömspel - Bergmancenter

Linn Lönroth
Drömspel
Några reflektioner kring August Strindbergs drama ”Ett drömspel”
och dess inflytande på Ingmar Bergmans filmer ”Smultronstället” och
”Persona”
av Linn Lönroth
1
Linn Lönroth
”Strindberg har förföljt mig hela mitt liv: jag har älskat honom, hatat honom och kastat hans
böcker i väggen men kvitt honom blir jag inte.”1
Detta skriver Ingmar Bergman som under hela sin karriär lät sin förebilds drömlandskap
inspirera och ge form åt stora delar av sitt eget nästan 70-åriga konstnärskap. Verklighetens
värld var för August Strindberg mysteriets värld och befriad från naturalismens krav på
realism öppnade han ”dörren till fantasins rike”2 där världen var kaotisk och i oordning.
”Jordalivet är, säger Strindberg i sin Erinran, en vemodig, oftast smärtsam dröm. Känslan av
livets overklighet är den väsentligaste orsaken till att han ’sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form’.”3 Fantasi, illusioner och drömlandskap bortom
verkligheten lockade Bergman och just drömmens värld var ju något han kom att gestalta
många gånger om. I sin essä ”Ormskinnet” beskriver Bergman hur han redan som barn
”… då verkligheten inte räckte till” istället började fantisera och underhålla sina kamrater
med ”oerhörda historier om mina hemliga bedrifter.”4 Många karaktärer i Bergmans filmer
försöker bryta sig loss från verklighetens sterila och tomma tillvaro för att finna livets sanning
någon annanstans, bortom den meningslösa verkligheten ”… på platser som ligger i minnet
eller i fantasin”5, som Leif Zern skriver i sin bok ”Se Bergman”. Handlingen förflyttas till ett
inre rum, ett abstrakt icke-rum som känns igen på dess upplösta och drömlika karaktär, ”där
det yttre lämnar plats för drömmar, minnen, aningar.”6
Jag har läst Strindbergs ”Ett drömspel” och försöker i min uppsats fokusera på hur detta
drama har påverkat Bergmans konstnärskap. Det var ju i teaterns värld som Bergman fann
Strindberg och förutom de fyra teateruppsättningar han gjorde av Drömspelet (varav en för
TV-teatern) har pjäsen i allra högsta grad också påverkat hans filmskapande. Bergmans
samtidiga teater- och filmverksamhet kom att forma hans utveckling som regissör, som Zern
skriver: ”Bergmans egenart som regissör är omöjlig att förstå för den som bortser från detta
växelbruk av film och teater.”7 De två konstformerna har förutsatt och påverkat varandra och
Zern menar att ”ingen annan filmregissör efter ljudfilmens genombrott har tagit så starka
intryck av teatern.” 8 Han blev av Jean-Luc Godard kallad för ”ögonblickets mästare” då
han på olika sätt försöker hejda tiden, avbryta fiktionen och få publiken att stanna upp
och uppleva filmen som om den utspelar sig här och nu, precis som på teatern.
Jag kommer i min uppsats att fokusera på ”Smultronstället” och ”Persona”, två filmer som
innehåller referenser till ”Ett drömspel” men skiljer sig i sina sätt att skildra drömlandskap
1
http://www.ingmarbergman.se/universe.asp?guid=9382BA49-EA89-48D2-9AE3-1C3BF39CFAC4&LanCD=SV
Smedmark, 1960, s. 113
3
Smedmark, 1960, s. 114
4
Bergman, 1966, s. 7
5
Zern, 1993, s. 96
6
Zern, 1993, s. 96
7
Zern, 1993, s. 83
8
Zern, 1993, s. 59
2
2
Linn Lönroth
eftersom estetiken i Bergmans filmer kom att förändras under 1960-talet. Framför allt
påminner Strindbergs prolog till Drömspelet, ”Erinran”, om Bergmans konstnärskap:
”Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig
verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster: en blandning av minnen,
upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. Personerna klyvas, fördubblas,
dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är
drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen inkonsekvens, inga skrupler, ingen lag.”
3
Linn Lönroth
Smultronstället
”Smultronstället” från 1957 är nog den av Bergmans många filmer som oftast förknippas
med ”Ett drömspel” som Strindberg skrev 1902. Trots att liknande försök till drömsekvenser
finns i Bergmans tidigare filmer kulminerade denna estetik i ”Smultronstället” eftersom den,
som Maaret Koskinen skriver, ”… var ett försök att med en strindbergskt influerad
drömspels-estetik och modernistisk uppbruten berättarteknik strukturera hela filmen som en
inre monolog.”9
Tids- och rumsfaktorn är i viss mån upplöst då professor Borg oförhindrat förflyttar sig
mellan tid och rum och möter människor från svunna tider: ”… plötsligt öppnas en dörr, och
så går man in i sin barndom, och så öppnar man en annan dörr och kommer ut i
verkligheten…”10 Bergman berättar i ”Bilder” hur han själv ständigt lever i sin barndom, hur
han ”strövar i de skymmande våningarna, spatserar på de tysta Uppsalagatorna”11 och
egentligen bara ”avlägger besök i verkligheten.”12 ”Smultronstället” kom ju att gestalta just
dessa rörelser mellan olika plan; tid och rum, dröm och verklighet. Isolerad från mänskliga
relationer tycks även Isak leva mer i drömmens värld än i verkligheten. Kanske starkast är den
scen där han står på verandan, blickandes in i vardagsrummet och som på en teater ser sin
barndom spelas upp för honom. Isak befinner sig i fantasier bortom tid och rum där han fritt
kommunicerar med människor från sitt förflutna. Inbillningen spinner ut och väver nya
mönster: ”en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och
improvisationer", som Strindberg skrev.
Men egentligen är det filmens suggestiva mardrömsekvenser som speglar Strindbergs
drömlandskap allra starkast, i vilka Isak upplever de mest egendomliga händelserna. Vilsen
och förvirrad vandrar han omkring i solblekta och bländande landskap bortom den verkliga
världen. Tiden tycks ha stannat på dessa drömlika och ogripbara platser, på öde gator med
förfallna hus, och Isak är bortkommen och rotlös. Mardrömmarnas besynnerliga form följer
denna ”drömmens osammanhängande men skenbart logiska form” där ”allt kan ske, allt är
möjligt och sannolikt…” I Isaks mardrömmar ”… finns inga hemligheter… ingen lag”, och
det är här Strindbergs drömvärld tar sin verkliga form.
Den kanske mest omdiskuterade drömsekvensen och som är näst intill identisk den i ”Ett
drömspel” är förhörsscenen i Isaks andra mardröm. Det är en förödmjukande scen, både för
Isak och för Officeren i ”Ett drömspel”. De blir inkallade till förhör, måste kanske börja
skolan igen, måste kanske ställa samma fråga tills de dör, som Officeren bedrövat berättar: ”I
höst får jag plats i en skola… att läsa med pojkar, samma läxor som jag själv läst hela min
9
Koskinen, 1993, s. 24
http://www.ingmarbergman.se/page.asp?guid=B31C7193-D784-4A94-88F2-98886CF35BFF
11
Bergman, 1990, s. 20
12
Bergman, 1990, s. 22
10
4
Linn Lönroth
barndom, hela min ungdom, och nu ska jag läsa, samma läxor, hela min mannaålder och
slutligen hela min ålderdom, samma läxor…”13
Det råder en overklig och drömlik stämning och frågorna som ställs är ologiska,
oförståeliga, oförklarliga. De båda eleverna svarar fel, anses vara inkompetenta och blir
anklagade för att inte ha läst läxorna. ”Beviset är alldeles enligt logikens lagar, men svaret är
orätt”14, säger magistern i ”Ett drömspel” och förnedrar sin elev på samma sätt som
magistern i ”Smultronstället” förnedrar sin. Isak förväntas kunna läsa texten på svarta tavlan,
fastlägga beståndsdelar i ett mikroskop och avgöra tillståndet på en patient. Men bokstäverna
är oläsliga, mikroskopet sönder och patienten saknar puls fastän hon lever. Atmosfären är
skrämmande och de två eleverna drabbas av förtvivlan. De är eller ska ju bli promoverade,
båda två: ”… jag är ju stor, mycket större än de här; jag är fullvuxen, jag har slutat skolan…
jag är ju promoverad…”15, utbrister Officeren. Men oförmögna att svara på frågorna anses de
ovärdiga sin promotion. De har gjort sig skyldiga till skuld, har blivit inkallade för att mogna
och straffet, det blir ensamheten, som Isaks magister säger.
Då Officeren i slutet av förhöret blir tillfrågad vad tid och rum är tycks han inte kunna finna
någon logisk förklaring, och de kommer överens om att logiken i detta drömlandskap är
galen, absurd och meningslös. Den existerar inte eftersom verkligheten inte existerar; de lever
i en inbillning bortom tid och rum, där allt är bakvänt och där allt kan hända.
Detta skiljer ”Smultronstället” från Drömspelet och Bergmans senare filmer eftersom den
stannar kvar i det traditionella berättande Bergman använde fram till 1960-talet. I Isaks värld
existerar logiken eftersom verkligheten existerar. Det finns hela tiden en tydlig gräns mellan
det logiska och det ologiska eftersom drömmens logik, som ju präglar hela Strindbergs pjäs,
får sin form endast i Isaks drömmar i kontrast mot den verklighet han annars befinner sig i. I
senare produktion upphör tid och rum helt att existera, dröm och verklighet flyter samman och
Bergman för oss allt djupare in i Strindbergs drömlandskap.
13
Strindberg, 1960, s. 57
Strindberg, 1960, s. 62
15
Strindberg, 1960, s. 62
14
5
Linn Lönroth
Övergången: 60-talets förändring
”To me real cinematography is very, very close to dreaming […] Think only of the time gap:
You can make things as short as you want, exactly as in a dream. As a director, a creator of
the picture, you are like a dreamer. You can make what you want. You can construct
everything”16 Ingmar Bergman
Under 1960-talet började Bergman alltmer lämna den traditionella filmdramaturgi han
tidigare följt. Den teatrala formen förändrades och luckrades upp och, inspirerad av
Strindbergs kammarspelsstruktur, använde Bergman sig nu endast av ett begränsat antal
personer och röster för att abstrahera motiven i filmen; ”Man extraherar bakgrunderna. Man
gör ett destillat.” 17, som han själv uttryckte det.”Persona”, till exempel, ”… är ett spel med
bara fyra personer. Två finns endast i marginalen. Och av de två återstående är det bara en
som talar.”18 Maaret Koskinen beskriver det som en förändring mot en enkel och intim form,
”en uppluckring mot en mer ’öppen’, ’musikalisk’, eller drömlikt upplöst struktur.”19 Denna
drömlika struktur talar just för en påverkan av Strindberg och ”Ett drömspel” som ju är
uppbyggd med ett liknande upplöst och osammanhängande berättarmönster.
Reduceringen och den stilistiska renodlingen finner man även i Bergmans teaterverksamhet
under samma tid. Uppsättningen av just ”Ett drömspel” på Dramaten år 1970 gjordes i
mycket enkel dekor för att främja publikens fantasi, som Bergman själv kommenterade i en
intervju i DN: ” Man ska kunna sätta fram en pinnstol på scenen och säga: ’Detta är
världens dyrbaraste stol’ och få publiken att tro det.”20 Leif Zern beskriver i sin recension av
teateruppsättningen att ”Tillsammans med scenografen Lennart Mörk har Bergman
fullkomligt rensat Dramatens Lilla scen… Väggarna svarta, golvet grått… Resten är ljus, ett
ofta gråaktigt ljus som faller jämnt över scenen…”21 Den gråa drömbilden uppnås i både
Bergmans teater och film genom att han befriar scenen från rekvisita, från verklighetens
materia. Han eftersträvar att”… framställa (den filmiska) världen och skeende i dess helhet
som drömlikt (i motsats till, låt oss säga Smultronstället där… drömsekvenserna fortfarande
var tämligen väl avgränsade från skeendet i övrigt).”22 Numera föreställer allt och ingenting
är. Numera blir ”världen och skeendet i dess helhet som drömlikt”23 där hela filmer tar
karaktären av en dröm, ett sken eller en illusion.24
Men det var också i slutet av 50-talet och vid början av 60-talet som Bergman i Sverige blev
hånad och kritiserad för just denna bristande realism och objektivitet. Nu efterfrågades
16
Koskinen, 1993, s. 26
Koskinen, 1993, s. 22
18
http://www.ingmarbergman.se/page.asp?guid=ED835A7A-1996-4E4F-A5E6-40EF59278FBB
19
Koskinen, 1993, s. 23
20
Skawonius, 70/03/11
21
Zern, 70/03/15
22
Koskinen, 2001, s. 53
23
Koskinen, 2001, s. 53
24
Koskinen, 1993, s. 24-26
17
6
Linn Lönroth
realism och dokumentarism, man skulle göra objektiv film om verkligheten; om politiken,
vardagen och våldet i samhället. Bo Widerberg var en av de som kritiserade Bergman och tog
avstånd från hans estetik för att själv göra mer samhällskritiska filmer. Leif Zern menar dock
att Bergmans storhet ligger just i hans extrema subjektivism och att hans försök att ibland
närma sig neorealism och andra former av ren verklighetsskildring ger ett stelt och opersonligt
intryck. ”Ingmar Bergman har aldrig filmat verkligheten”25, skriver Zern, utan hans ”egenart
som regissör står och faller med en extrem subjektivism […] Allt som äger rum utanför hans
fantasi töms snabbt på energi.”26 I Bergmans värld, liksom i Strindbergs, har varje ting en
symbolisk betydelse. I deras världar sker allt bortom verklighetens logik.
25
26
Zern, 1993, s. 63
Zern, 1993, s. 63
7
Linn Lönroth
Persona
”Vad är dikt? […] Ej verklighet, men mer än verklighet… ej dröm, men vakna drömmar.”27
Detta berättar Dottern i ett ”Ett drömspel” då hennes vän Diktaren inte tycks kunna skilja
mellan dröm och dikt. Det är som om han upplever verkligheten på nytt, han har kanske varit
med om det förut, diktat det, eller till och med drömt det: ”kanske har jag drömt det… eller
diktat det.”28 Också Bergman började på 60-talet fråga sig var gränsen mellan dröm och dikt
egentligen går. Är också filmdiktning drömmar och illusioner precis som i Strindbergs pjäs?
En dikt i bild istället för i ord. ”… jag menar just i ’Drömspelet’, var går gränslinjen mellan
dikt och dröm och dikt och dröm och verklighet? Och vad är diktverket eller filmen eller vad
du vill annat än drömmar, önskningar, förhoppningar, längtan, plåga?”29
I ”Persona” gestaltas denna sammansmältning av dikt, dröm och verklighet mer än i någon
annan av Bergmans filmer. Den osammanhängande och ologiska intrigen som präglar ”Ett
drömspel”, där aktindelning saknas och handlingen ”… ersättes av en rad fristående bilder,
vilket säkerligen får betraktas som en följd av symbolismens intresse för det osagda, för
antydningen och dess mångtydiga övertoner”30, finner vi också i ”Persona”. Leif Furhammar
beskriver det fragmentariska och osammanhängande upplägget som ett musikverk som
ständigt växlar ”aspekter och utgångspunkter, temata vävs in i varandra, byter plats, vänds ut
och in, ändrar förtecken.”31 Gränsen mellan verklighet och dröm, som vi i ”Smultronstället”
tydligt kunde avgöra, existerar inte längre då hela filmen tar form av en drömvärld där
verkligheten hela tiden ”är på väg att tippa över” 32, som Mikael Timm skriver. ”Tid och rum
existerar icke”; det finns alltså ingen början och inget slut, utan allt finns till bortom tids- och
rumsgränser, i en inbillning ”som väver nya mönster, av minnen, upplevelser och påhitt”,
bortom verkligheten. Skeenden förlängs och förkortas när det passar, till och med sker på nytt,
och personer rör sig utan transportsträckor, som Bergman själv skriver i ”Bilder”: ”En
sekund ska kunna sträcka sig över en lång tidsrymd och innehålla en handfull repliker
utströdda utan sammanhang.”33 Allt följer drömmens skenbara logik.
I en värld bortom tids och rum finns det ju inte heller någon begränsning för rörelser i
personers karaktär, som Strindberg skriver, då ”personerna klyvas, fördubblas, dubbleras,
dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas.” Precis detta mönster följer Bergman i ”Persona”.
Logiken är upphävd och skenbar, allt kan hända och allt är möjligt. ”Inbillningen skapar en
verklighet, som är giltig i drömmen”34, där händelser, rörelser och dialoger upprepas och
dubbleras. De båda kvinnorna växlar karaktär, tar del av varandras själstillstånd, bär varandras
27
Strindberg, 1960, s. 83
Strindberg, 1960, s. 92
29
Koskinen, 1993, s. 26
30
Smedmark, 1960, s. 115
31
http://www.ingmarbergman.se/page.asp?guid=ED835A7A-1996-4E4F-A5E6-40EF59278FBB
32
Timm, 1995, s. 116-117
33
Bergman, 1990, s. 55
34
http://www.teosofiskakompaniet.net/Strindberg_Teosofin_MotLjuset_2002.htm
28
8
Linn Lönroth
problem och deras identiteter tycks upplösas, flätas samman och blandas ihop. ”Jag skulle
nog kunna förvandla mig till du. Om jag ansträngde mig”, säger Alma till Elisabet. Genom
att blanda dröm och verklighet och som Strindberg låta personer klyvas, fördubblas, dubbleras
och flyta samman liknar filmen ett inre förlopp, en skildring av en inre verklighet snarare än
en yttre, som Bergman själv skriver: ”Kan man göra det här till ett inre förlopp? Jag
menar antyda att det här är en tonsättning av olika stämmor i samma själs concerto
grosso?”35 Dubblett- och dubbelgångarmotiven gestaltar den oregelbundenhet och kluvenhet
som råder inuti en människa. Där är logiken, precis som i drömmen, skenbar och overklig.
Precis som man kan se de många kvinnliga karaktärerna i ”Ett drömspel” som olika
uppenbarelser av en och samma kvinna kan man också se Elisabet och Alma i ”Persona”
som två stämmor i en person, som en gestaltning av en splittrad identitet.
Medan både Strindberg och Bergman tar oss djupare in i drömlandskapen gör de oss också
medvetna om att vad vi ser eller läser är illusioner, drömmar och fantasier. Bergman menade
själv att han som regissör antingen är ”… en bedragare eller – i det fall om publiken är med
på bedrägeriet – en trollkarl.”36 Genom att presentera sina drömspel välkomnar de båda
konstnärerna oss in i illusionen och fantasins värld.
Strindberg gör detta genom att i prologen till ”Ett drömspel” förklara att han i sin dikt söker
härma drömmens logik där allt kan hända och allt är möjligt. På samma sätt tycker jag att de
fragmentariska och snabbt förbiflimrande bilderna som, efter att projektorlampan tänts i
början av ”Persona”, rullar genom projektorn och projiceras på filmduken, på något sätt
också gör oss medvetna om att detta är fiktion. Vad vi kommer att se är bara är en illusion av
rörelse, en synvilla skapad i ett bländverk. En dörr öppnas och vi välkomnas in i det filmiska
rummet, in i det magiska drömlandskap där inbillningen spinner ut och väver nya mönster:
”Ljuset stadgas och tätnar. Osammanhängande ljud och korta gnistlikt uppträdande
ordfragment börjar droppa från tak och väggar… Bruset ökar i slingrande rörelser och hela
ord (osammanhängande och avlägsna) börjar dyka fram likt skuggor av fiskar i ett bråddjupt
vatten.”37
Medan vi efterhand dras allt djupare in i filmens handling och illusion tycks istället
karaktärerna i filmen genomskåda fiktionen, människans falskspel och konstens bedrägerier:
”… det är en skam, en skam alltihop, det är bara förfalskning, lögn”, säger Alma medan hon
gradvis tar över Elisabets roll. Inte långt efteråt är det som om till och med själva filmen inser
förfalskningen, då celluloidremsan ser ut att bränna hål i sig själv och en filmisk mask
avlägsnas. Fiktionen, de filmiska maskspelen avslöjas och påminner oss ännu en gång om
konstens falskspel och osanning. Bergman synliggör det osynliga berättandet, som Koskinen
35
Bergman, 1990, s. 55
Koskinen, 1993, s. 38
37
Bergman, 1966, s. 17
36
9
Linn Lönroth
skriver, då ”dessa lager av filmiska hinnor eller teatrala maskspel skulle förbli osynliga – om
vi inte på detta sätt påmindes om deras existens.”38
Men efter avbrottet återgår filmen till sitt normaltillstånd. Den filmiska masken sätts på igen
och illusionen stabiliseras. Hela ”lifvet är en illusion”39, skrev Strindberg i sin
anteckningsbok till Drömspelet, och kanske är det också vad Bergman vill säga med
”Persona”. Det går inte att avbryta illusionen eftersom hela världen är en illusion, en avig
och falsk kopia, som Dottern i ”Ett drömspel” säger, där allt föreställer och ingenting är.
Verkligheten är upplöst och hela världen är en scen där vi alla spelar roller:
”Världen, livet och människorna äro sålunda endast ett fantom, ett sken, en drömbild…”40
Dottern i ”Ett Drömspel”
38
Koskinen, 1993, s. 231
Strindberg, 1960, s. 112
40
Strindberg, 1960, s. 110
39
10
Linn Lönroth
Källor
Litteratur:
Bergman, Ingmar, ”Persona”, Norstedt & Söner, Stockholm, 1966 och ”Bilder”, Norstedts,
Avesta, 1990
Koskinen, Maaret, ”Spel och speglingar, En studie i Ingmar Bergmans filmiska estetik”,
Norstedts, Stockholm, 1993 och ”Ingmar Bergman, ’Allting föreställer, ingenting är”, Nya
Doxa, Falun, 2001
Smedmark Reinhold, Carl, ”Ett drömspel – Med kommentar, studieuppgifter och
förklaringar”, Bonniers, Stockholm, 1960
Strindberg, August, ”Ett drömspel”, Bonniers, Stockholm, 1960
Timm, Mikael, ”Ögats glädje”, Carlsson, Stockholm, 1995
Zern, Leif, ”Se Bergman”, Norstedts, Stockholm, 1993
Internet:
Ingmar Bergman, Face to Face: www.ingmarbergman.se
http://www.teosofiskakompaniet.net/Strindberg_Teosofin_MotLjuset_2002.htm
Tidningsartiklar:
Skawonius, Betty, ”Bergman, Strindberg på Dramaten”, Dagens Nyheter, 70/03/11
Zern, Leif, ”En känsla av befrielse”, Dagens Nyheter, 70/03/15
11