BARN UNDER KRIGS- OCH KATASTROFFÖRHÅLLANDEN Deras

BARN UNDER KRIGS- OCH KATASTROFFÖRHÅLLANDEN
Deras upplevelser, beteenden och psykiska svårigheter
Tomas Böhm
Mentalvårdsbyrån
Sthlms Läns Landsting
Lars H Gustafsson
Barnhälsovården
Uppsala Läns Landsting
Henry Lorin
Flygvapnets medicinska undersökningscentral
Sekr i KAMEDO
Försvarets Forskningsanstalt
Huvudavdelning 5
Katastrofmedicinska Organisationskommittén (KAMEDO)
104 50 STOCKHOLM
Rapport XLIII
1981
Innehållsförteckning
Förord
5
Barnets utvecklingsstadier
7
Flyttning och separation från föräldrar
12
Hot och våld
15
Reaktioner och beteenden
18
Barnet, familjen och samhället
24
Nuvarande hälsoläge och beredskap för krig och katastrof
27
Den svenska familjestrukturen
29
Några exempel på hur barn i Sverige skulle kunna reagera ..
32
Principer för omsorgen om barn vid krig och katastrofer ....
37
Aktuell litteratur
40
Förord
Man brukar ibland säga att ett lands utvecklingsnivå kan mätas i
omsorgen om nationens barn. På samma sätt skulle man kanske
kunna hävda att utvecklingsnivån på ett lands försvarsplanering
kan mätas i omsorgsfullheten och noggrannheten i de planer
som finns för att ta hand om barnen i samband med krig och
katastrofsituationer.
I Sverige finns ca 1,5 milj barn under 15 år, varav ungefär
700.000 i åldrarna under 7 år, som är en särskilt utsatt grupp
med behov av kontinuerlig vuxenomsorg. Detta behov kan
förutsättas öka vid beredskap, krig och katastrofer då omflyttningar, utrymningar, separation från föräldrar och kamrater
samt kanske också direkta stridshandlingar allvarligt kan äventyra barnens trygghet.
Denna skrift, som vänder sig till personer med ansvar för barnens situation vid krig och omfattande olyckor, vare sig det är
av administrativ eller praktisk art, behandlar kortfattat barns
upplevelser, beteenden och psykiska svårigheter i samband med
sådana situationer. Framställningen, som till stor del bygger på
utländska erfarenheter, begränsas till vad som kan anses aktuellt
och sannolikt inom vår kulturella sfär. Det pågår dock en
ständig teknisk utveckling, kulturell förändring och social
omstrukturering. Även kriget ändrar karaktär i många avseenden
och kan omfatta situationer alltifrån en kupp, en terrorsituation, ett begränsat konventionellt krig till ett totalt krig i vilket
motståndaren eventuellt utnyttjar även ABC-vapen som då
drabbar en civilbefolkning i lika hög grad som de stridande
förbanden. Erfarenheterna kan därför aldrig till fullo överföras
till framtida svenska förhållanden.
Till sist vill vi hjärtligt tacka professorerna Björn-Erik Roos och
Max Frisk, Uppsala, samt docenterna Ulf Otto, Kristianstad,
och Hans Fries, Hälsingborg, för värdefulla synpunkter i samband med vårt arbete med denna skrift. Vi vill också varmt
tacka Britt-Marie Sandeby, FOA 500, för hennes outtröttliga
redaktionstekniska insatser.
Författarna
Barnets utvecklingsstadier
Barnets kärlek till sina föräldrar ger grundmönstret för andra
senare kärleksförhållanden. Förmågan att älska behöver läras
och övas. Om de personliga banden saknas eller brister i barndomen riskerar senare relationer att bli svagt och ytligt utvecklade. De känslor, som skulle uttryckas mot andra personer, kan
vändas mot den egna personen.
Vid den sociala uppfostran av barnet utnyttjar föräldrarna
denna första kärlek från barnets sida. Att uppfostras innebär
ofta uppoffringar för barnet. Det måste ge upp sina primitiva
vanor, bli rent, föra sig väl, behärska sig, begränsa sin avund
m m. Detta blir möjligt om barnet belönas med föräldrarnas
kärlek. Att istället använda sig av hot, straff eller mutor är
metoder som är otillfredsställande på sikt.
Under ett barns utveckling till vuxen människa behöver således
vissa grundläggande behov av känslomässig närhet och trygghet
tillfredsställas. Störningar i förhållandet till den primära föräldern kan få djupgående konsekvenser både under uppväxttiden
och senare. Härvidlag spelar dock åldern en betydande roll.
Barnet passerar under sin uppväxt vissa typiska utvecklingsstadier med olika behov och värderingar. I det följande kallas alltid
den primära föräldern för modern.
Objektlöst stadium (0 - 3 månader)
Under de första levnadsveckorna är barnet skyddat från yttre
sinnesintryck av en hög »tröskel». Man brukar tala om ett skal
6
7
runt barnet som efterhand spricker. Till en början finns alltså
inte yttervärlden för barnet i psykologisk mening utan det
är huvudsakligen mottagligt för intryck av sådana faktorer som
jämvikt i fråga om hunger och matsmältning, temperatur, ljus
och ljud. Förlust av denna jämvikt innebär en allvarlig störning
för barnet i denna ålder och moderns uppgift är att hjälpa
barnet att behålla den. Modern behövs också för att sedan möta
barnets känslighet när de första veckornas »skal» brister.
Delobjektstadium (3 - 8 månader)
Denna fas inleds med leendet, dvs barnet ler åt ett ansikte. Det
är fortfarande beroende av att få sina primära behov tillfredsställda och kan inte skilja det ena leende ansiktet från det andra.
Barnet har en inneboende förmåga att ta vara på varje uns av
vad som erbjuds ifråga om mänskliga kontakter. I slutet av
denna fas lär sig barnet emellertid att skilja moderns ansikte
från ett främmande och reserverar ofta sitt leende för modern.
Ett nytt »skal», som omger både barnet och modern, bildas nu
mot resten av yttervärlden. Barnet blir mycket beroende av
moderns emotionella gensvar. Hon behövs som »hjälpjag». Att
förlora henne innebär en fara för känslomässiga störningar.
Mot slutet av första levnadsåret börjar barnet också visa tecken
på känslor som avund, svartsjuka, kärlek och tillgivenhet.
Helobjektstadium (ca 8 månader - 1 1/2 år)
Modern har börjat bli en hel person för barnet. Det saknar
henne när hon inte är närvarande och kan skrämmas av främmande ansikten. Vid 1 1/2 års ålder är modersbilden relativt fast
etablerad. Barnet kan längta efter modern och behålla bilden av
henne inom sig. Förutsättningarna för en separationsångest är
uppnådda. Barnets behov är i denna fas riktat och omättligt
gentemot modern. Det reagerar mycket kraftigt på en separation.
Faktorer som försvårar situationen för barnet i samband med en
separation är exempelvis främmande omgivning, otillfredsställande omvårdnad, obekanta vårdare, gester och tal som barnet
inte förstår eller reagerar på, ovanlig mat, okända regler, rutiner
och krav, sjukdom och kroppsliga besvär samt fysisk ofrihet.
Faktorer som kan underlätta för barnet att acceptera en tillfällig
modersförlust är påminnelser om föräldrarnas existens och
regler samt stöd av en kvarvarande förälder eller nära anförvant.
Barn som skiljs från modern i den tidiga känsliga övergången till
helobjektstadium, dvs vid ungefär 8 månaders ålder, visar
kraftiga omedelbara reaktioner även då de får fullgoda ersättare.
Under de första månaderna efter separationen blir barnen
klängiga, krävande, minskar ofta i vikt och uppvisar inte sällan
kontaktvägran. De har en stegrad infektionskänslighet och
genomgår en allmän tillbakagång i utvecklingen. Senare sker en
successiv anpassning till den nya situationen. Om modern
återkommer, så att separationen varar högst några månader, är
förhållandet möjligt att reparera, även om det antas att »tillfrisknandet» inte sker helt utan »ärrbildningar».
En motsvarande separation något senare får som regel inte
samma omedelbara konsekvenser eftersom barnet då har bättre
möjligheter att visa omgivningen sina behov och önskemål. Vid
en separation, där en fullgod ersättare erbjuds ett barn över 1 års
ålder, kan den akuta sorgen gå över redan inom några dygn.
Barnet upplever den frånvarande modern såsom »ond» och
reagerar ofta med att skjuta undan bilden av denna onda moder.
Detta ligger inte sällan bakom svårigheten att känna igen modern om hon återkommer efter längre tid.
Autonomistadium (1 1/2 - 3 år)
Under denna fas sker en påtaglig utveckling inom en mängd
olika områden. En rivalitet blir alltmer tydlig gentemot den
likakönade föräldern. Ofta sker uppfostran med inslag av
hot att föräldrarna inte tycker om barnet om det inte rättar sig
efter deras normer. Denna önskan att behålla föräldrarnas
9
kärlek blir en sporre för utvecklingen och leder till att barnets
uppträdande och värderingar blir i många avseenden lika föräldrarnas. I relationen till föräldrarna är barnet ofta klängande,
krävande, dominerande och kontrollerande.
Barn i detta stadium kan uppleva en separation ifrån föräldrarna
som deras straff. Barnet kan i fantasin straffa föräldrarna
tillbaka genom att önska att de är försvunna eller döda, vilket
för barnet ofta är samma sak. Modern är, om hon kommer på
besök, »den onda» som har övergivit barnet och hon behandlas
därefter. Under besökets gång blir hon emellertid i barnets ögon
åter den goda som vill vara tillsammans med barnet.
och kommer istället att tjäna som identifikationsobjekt. En
hemlöshetskänsla finns hos barnet - det gamla paradiset är nu
stängt. I barnlitteraturen finns många exempel på rymningar
och föräldralöshet. Fantasier av denna art, som brukar sammanfattas under begreppet familjeromans, används ibland av barnet
för att komma tillrätta med de knepiga relationerna till föräldrarna. Intresset riktas nu också alltmer mot andra vuxna t ex
lärare och kamraters föräldrar. I jämförelse med dessa nya
personer får barnet också en mer realistisk inställning till sina
egna föräldrar. Barnet börjar sträva att vara likt sina kamrater
och att kunna göra vad de kan. Den ökade förmågan att leva
med kamrater liksom den nya intresseinriktningen mot andra
vuxna bidrar till en bättre förmåga att kunna tolerera en separation från de egna föräldrarna.
Genitalt stadium (3 - 5 år)
I denna ålder förstärks önskan att helt få lägga beslag på föräldern av motsatt kön. Av den mängd viktiga framsteg i utvecklingen som sker kan nämnas följande: uppfattningen av den egna
kroppen och könsidentiteten stärks, en preliminär sexuell
inriktning på det motsatta könet startas samtidigt som incesttabut etableras, samvete och ideal utvecklas alltmer och förbudet mot okontrollerade vredesutbrott börjar accepteras.
En förlust av den ene eller båda föräldrarna sätter märkbara spår
hos barnet. En avliden förälder kan i denna fas upplevas på en
mängd olika sätt: »Han/hon älskade mig inte -det är mitt fel,
mina onda önskningar har gått i uppfyllelse - han/hon var sämre
än de andra barnens föräldrar och inget att försöka efterlikna
- han/hon orkade inte med mig, jag var för bråkig och elak - min
kärlek var inte tillräckligt stark för att hålla honom/henne kvar
- det är den andra förälderns fel, det var han/hon som ville ha
det så etc. Barnet vill alltså göra någon, ofta sig själv, till syndabock.
Latensstadium (5 -11 år)
I denna fas överges föräldrarna till stor del som kärleksobjekt
10
Adolescensen (12 - 18 år)
Både pojkar och flickor söker sig fram mot sina manliga respektive kvinnliga identiteter. Svårigheterna är mångfaldiga vid det
ytterligare frigörandet från föräldrarna då det gäller att hitta
nya ideal, kamrater, värderingar och normer. Via kamrater av
det egna könet söker de successivt kontakter med det andra
könet. Behoven av föräldrarna som stöd kvarstår under denna
tid även om frigörelsen kan kräva att föräldrarna måste stå ut
med att förkastas, omprövas och kritiseras. I denna fas finns
stora potentialer till vuxet ansvarstagande. Faran är dock stor
att den känslomässiga mognaden inte alltid hunnit ikapp den
motoriska och kunskapsmässiga utvecklingen. Tonåringen är
både barn och vuxen, vilket ofta kommer till uttryck i häftiga svängningar mellan barnslighet och vuxenhet.
Flyttning och separation
från föräldrar
om modern har möjlighet att slussa över barnet till ersättningsföräldrar medan modern ännu återkommer på regelbundna
besök och hela tiden finns i bakgrunden, minskar risken för en
tom period utan etablerade och tillgängliga emotionella band.
Detta ingenmansland av tillgivenhet bör undvikas. Ett knappt
4 år gammalt barn har uttryckt saken på följande sätt: »Jag
tycker inte om dig (modern), jag tycker inte om någon, jag
tycker bara om mig själv, jag är ingens ingen».
Redan en vanlig flyttning kan vara en besvärlig upplevelse för
ett barn. Det upplever sin närmiljö med känsligare sinnen än
vuxna. Särskilt upprepade flyttningar kan få betydande konsekvenser. Barn som flyttar ofta blir inte sällan innesittare, vågar
inte knyta kamratkontakter på samma sätt, är mindre med i
föreningsliv etc. Samtidigt visar erfarenheten, att barn som lever
i en trygg och harmonisk familjemiljö och som flyttar med hela
sin familj klarar omflyttningen betydligt bättre än andra barn.
Avgörande för hur flyttningen med familjen skall gå är att
flyttningen betyder någonting positivt.
Entydiga erfarenheter visar ett klart behov av att föräldrar och
barn håller regelbunden kontakt efter det att de åtskilts. Visserligen kan dessa upprepade kontakter mer ge bilden av att
förlänga smärtan hos barnet, men den slutliga skadan blir i regel
mindre. Barnet får tid att ställa om sig till den nya tillvaron och
får även möjligheter att uttrycka sina reaktioner istället för att
stänga in dem.
Att hals över huvud ge sig av hemifrån innebär en dramatisk
upplevelse för hela familjen och särskilt för barnen. Om emellertid föräldrarna kan förmedla till barnen en känsla av trygghet,
av att »det här måste vi göra nu, men Du kan vara helt lugn - det
kommer att bli bra där vi hamnar också», så kan barnet ofta
hantera upplevelsen på ett konstruktivt sätt. Det är därför
väsentligt att en eventuell utrymning sker med ett minimum av
kaotiska inslag. För barnet är en av de mest betydelsefulla
faktorerna att omflyttningen inte förenas med en tvångsseparation från föräldrarna. På denna punkt är alla erfarenheter
entydiga.
En separation från föräldrarna innebär för barnet en mycket
allvarlig upplevelse. Detta gäller särskilt under småbarnsåldern
och lågstadieåldern. Separationen i sig själv är emellertid inte
lika avgörande för barnets reaktion som det plötsliga och
oförberedda sätt som den ofta sker på under krigs- och katastrofförhållanden. Om separationen däremot kan ske successivt,
När Anna Freud och Dorothy Burlingham 1943 utkom med sin
bok »War and Children» gick de redan då till angrepp mot den
engelska evakueringspolitiken. Denna innebar att barn från
London evakuerades från sina föräldrar till krigsbarnhem och
tillfälliga fosterhem i landet. Deras undersökningar hade visat
att dessa barn klarade av påfrestningar väsentligt sämre än
barn som blev kvar hos sina föräldrar i London under bombningarna. När en ny upplaga av boken gavs ut 1964 skriver
författarna i förordet att de 20 år som gått, sedan den första
upplagan gavs ut, ytterligare styrkt dem i deras bestämda
uppfattning att barn i sådana lägen aldrig får separeras från
föräldrarna.
Även i Sverige finns liknande erfarenheter från andra världskriget genom att ca 70.000 finska krigsbarn och ett relativt stort
antal barn från Tyskland kom att vistas här. Efterundersökningar har visat att många av dessa barn under hela sitt liv haft
psykiska och sociala problem, som delvis kan förklaras av de
krigsupplevelser de varit med om, men som också till stor del
torde bero på de tvångsvisa separationerna från föräldrarna.
Anna Edvardsen skriver i sin uppmärksammade bok »Det får
inte hända igen»:
»Vad jag fann var rotlöshet, bristande självkänsla, kontaktlöshet
och en inre oförklarlig otrygghet. Naturligtvis inte hos alla men
hos det stora flertalet. Sämst gick det för dem som sändes
tillbaka till Finland igen efter att ha varit flera år i Sverige. De
upplevde sig svikna, främst av sina svenska fosterföräldrar, som
de i många fall lärt sig se som sina egna, men känslan förstärktes
genom tidigare »svek-upplevelser», då de sänts från sina finska
hem.»
Ett barn, särskilt ett barn före 7 års ålder, kan aldrig uppfatta en
tvångsvis separation från föräldrarna som betingad av omsorg.
Barnet uppfattar det som ett svek från föräldrarnas sida - även
om föräldrarna skyller på myndigheters dekret. Det kan heller
aldrig uppleva den »trygghet» de får efter en evakuering som
något värdefullt så länge de vet att föräldrarna är kvar i riskzonen. Ett par månader kan för barnet upplevas som en nästan
oändligt lång tid.
Också för föräldrarna kan det kännas tryggare att ha sina barn i
närheten även om förhållandena på platsen är osäkra. Med de
förlopp ett krig kan få i dag kan de aldrig känna sig trygga för
sina barns säkerhet bara därför att dessa evakueras några mil.
Från den senaste konflikten mellan Israel och Egypten finns
rapporter om hur sjuksköterskorna vid ett israeliskt sjukhus
efter en egyptisk bombraid lämnade sjukhuset för att se efter
hur deras barn klarat sig.
Hot och våld
Bombanfall och beskjutning innebär förstörelse av hus och
egendom, fysiska skador och död och kan tvinga befolkningen
till vistelser i källare och skyddsrum under flera dygn. Omfattande olyckor kan ödelägga samhällen, döda och lemlästa.
Barnens känslighet gentemot dessa faror tycks emellertid endast
i begränsad omfattning ha att göra med den verkliga upplevelsen. Deras eventuella rädsla är i stor utsträckning beroende av
föräldrarnas reaktioner. Barn under fyra år delar sin mors
eventuella ångest. Om modern eller fadern är ängslig skapas
förutsättningar för oro hos barnet. Ett förtröstansfullt bemötande lugnar. Men även äldre barn, ända upp i tidiga skolåldern,
har en förmåga att avskärma sig från yttre hot. Många föräldrar
har upplevt hur barnen kan fortsätta att kivas i bilens baksäte
trots tillsägelser att sitta stilla eftersom vägen är glashal.
Barn är rädda för bombning och beskjutning i den mån de kan
förstå vad som egentligen händer. Ofta kan de dock inte värdera
situationens allvar utan använder föräldrarnas reaktion som en
måttstock. Intresset vänds inte sällan bort från de obehagliga
yttre realiteterna mot barnsliga intressen, lekar och fantasier.
Här några exempel från andra världskrigets England där i första
fallet 7-åringen inte förmår uppfatta det hot som är riktat mot
honom:
En mor sitter tillsammans med sin 7-årige son i ett litet skyddsrum. Under en kort period lyssnar de bägge till bomberna som
faller. Sedan tappar sonen intresset och börjar fördjupa sig i sin
sagobok. Mamman avbryter honom men han återvänder hela
14
15
tiden till sin bok. Hon blir arg, förebrår honom och säger till
honom att »släppa boken och ge akt på bomberna».
En 10-ärig flicka har just nått det stadium då hon kan behärska
sin egen aggressivitet. I samband med bombning släpper hennes
kontroll av de aggressiva känslorna då hon ser dödande och
förstörelse. Hon skriker och slår omkring sig.
Fruktan är en normal reaktion hos alla människor då faror hotar
liv och hälsa. Ett barn är naturligtvis också rädd för att dödas
eller skadas. Det är också rädd att skiljas från sina föräldrar eller
att lämnas ensam. Dess fruktan kan också härröra från rena
fantasier eller från att situationen det befinner sig i är helt
obekant. Även efter det hotet är borta kan ångesten finnas kvar
och det kan vara mycket svårt för barnet att förklara vad det
egentligen är rädd för. Den vuxne, som är klokare och mer
erfaren, kan säkrare bedöma när en fara är över och glömmer då
lätt barnets kvarvarande ångest.
På samma sätt som barns begynnande samvete även under
normala förhållanden kan ta formen av skrämmande fantasier
och rädsla för djur, spöken, åskväder m m kan bombanfall eller
beskjutning bli en symbol för det straffande samvetet. Alarmsignaler och fiendens flygplan ersätter spöken, lejon och tigrar.
Rädslan för nattliga bombningar kommer istället för den
tidigare rädslan att bli lämnad ensam eller oskyddad. Bombningen tolkas som straff för något fel barnet tror sig ha begått.
Hos barn som förlorat någon förälder vid bombanfall eller
beskjutning kan reaktionerna anta nya uttryckssätt. Under
lugna perioder tycks det vända sig bort från sina minnen och
kan uppvisa en ofta okontrollerad glädje. När en ny bombraid
kommer minns det och återupplever. »För dessa barn är varje
bomb som faller lik den som dödade deras far eller mor och
därför lika fruktad.»
En hotbild som växer fram successivt och ger föräldrar och barn
möjlighet att efter hand anpassa sig till den alltmer hotfulla
situationen ger barnet klart större chanser att klara sig ur även
mycket svåra upplevelser med bibehållen psykiska hälsa. En svår
olycka, som inträffar plötsligt och som medför att också föräldrarna hamnar i en chockfas i ett krisförlopp eller i värsta fall
leder till en separation mellan föräldrar och barn, medför väsentligt djupare störningar hos barnet.
Även om föräldrarnas reaktioner är det som i första hand styr
barnets upplevelser är det uppenbart att våldet i sig också direkt
påverkar barnet. En rad ögonvittnesskildringar och journalistiska reportage har beskrivit barns situation och beteende i krisdrabbade områden som Libanon, Etiopien och Nordirland.
Besökare har rapporterat hur barn bearbetar sina upplevelser av
kriget genom att själva »leka» krig. Att dagligen åse våldshandlingar, att se hur människor skadas och dödas, leder hos barn lätt
till en avtrubbning, som ofta går längre än hos den vuxne. Barn
har sämre överblick än vuxna, har ännu inte hunnit införliva
etiska normer och värderingar i sin personlighet och är därför
mer sårbara i liknande situationer. I de yngre tonåren uppfattar
de gärna kriget som en »indianlek» och vill gärna vara med själva.
Det finns talrika beskrivningar om hur barn på egen hand har
kommit över vapen och ammunition och dragit omkring som
»rövarband» utan vuxen kontroll. I de fall där man använt barn
som mer regelrätta vapenbärare inom krigsmakten eller som
lierade med gerillaförband har man gjort erfarenheten att barn
ofta är de som uppträder mest hänsynslöst och dödsföraktande.
Reaktioner och beteenden
ning förmår han så småningom att ge upp denna lek och säga:
»Min pappa är död, han kan inte komma tillbaka.»
3.
Beteendestörningar är inte ovanliga.
Somliga barn har svårt att uttrycka i tal eller lekar vad de har
varit med om och utvecklar istället ett beteende som kan verka
svårbegripligt för omgivningen.
Studier av barn som vistades på barnhem under andra världskriget gav bland annat följande erfarenheter:
1.
Barn har svårt att uttrycka i ord skrämmande händelser.
De har likväl ett stort behov av att beskriva vad de varit med
om, t ex hur de sett grannar dödas, ägodelar förstöras eller
människor räddas. Vid en separation kan det likaså ofta ta lång
tid för barnen att få utlopp för tankarna kring dessa upplevelser.
Speciellt barn som förlorat någon förälder tar det mycket lång
tid för - inte sällan upp till ett år - innan de fullt ut kan tala om
och minnas vad som hänt.
2.
Det sker en fortlöpande bearbetning i tankarna.
På motsvarande sätt som vuxna går igenom sina upplevelser i
tankar och tal behöver barnen göra detsamma i sina lekar.
Under krigsförhållanden blir krigslekar en viktig väg att bearbeta
upplevelserna. Dessa lekar kan då tjäna som ett aktivt bemästrande av något som barnet tidigare känt sig passivt utsatt för.
Lekarna kan emellertid också tjäna som ett förnekande av
verkligheten.
B. är en 4 år gammal pojke. Han har inte velat acceptera sin fars
död. Han ligger sjuk i sängen och leker med pappershus som han
omväxlande bygger upp och river ner med hjälp av leksaksbomber. I leken räddas alltid alla människor och husen byggs upp
igen. För att kunna upprätthålla förnekandet av det som inträffat måste han ständigt upprepa leken. Efter ett halvårs bearbet-
S. är en 4 år gammal pojke som ständigt avbryter det han håller
på med och springer till olika delar av rummet, tittar i hörnen
och återvänder sedan tyst som om ingenting har hänt. Han
grimaserar under tiden och är rastlös och aggressiv. Dessutom
talar han ofta med oro om sin egen hälsa. Detta beteende visar
sig vara hans sätt att berätta hur hans mor hade betett sig i
samband med att maken hade dödats. Hon hade letat planlöst,
hade uttryckt sin sorg på ett okontrollerat sätt, grälat och varit
mycket orolig för pojkens hälsa. Senare hade hon blivit psykiskt
sjuk.
4.
En återgång till mer omogna beteenden (regression) är inte
ovanlig.
Under barnets första år görs successiva steg fram mot social
anpassning. Barnets förmåga att behärska och kontrollera sina
egna impulser ökar. Framsteg, som att kunna hålla sig ren, att
kunna behärska sin ilska, att kunna känna medkänsla med
andra, dvs att ha etablerat egna moraliska ideal, är inte enbart
en uppoffring. Barnet känner glädje i dessa framsteg eftersom de
görs för föräldrarnas skull och det blir belönat med föräldrarnas
kärlek. Om något händer, som rubbar förtroendet till eller
berövar barnet föräldrarna, kan det hända att dessa anpassningsmål ges upp. Framstegen förlorar sitt värde för barnet
- »det är ingen mening längre med att vara ren, god eller osjälvisk». Många av de svårigheter som ses hos barn, separerade från
sina föräldrar kan förstås just som regressioner i utvecklingen.
5.
Barnen är inte sällan aggressiva.
Under krigsförhållanden förenas två faktorer som kan göra barn
mer destruktiva och aggressiva än normalt. Den ena faktorn är
den förstörelse som barnet ser ske i omgivningen. Denna får till
följd att den uppnådda behärskningen och hämningen av den
egna aggressiviteten minskar eftersom de behärskande förebilderna inte längre finns kvar. Den andra faktorn är den regression
som kan ske som en följd av t ex en separation från föräldrarna.
Barnet kommer att uttrycka sina önskningar på ett omognare
sätt. Normalt kan en 3-4-åring redan förstå många situationer,
kan tala, fråga och begära, dvs kan modellera en situation efter
sina behov. Om ett sådant barn istället skriker, sparkar och slåss
för att få sina behov tillfredsställda har det av situationen
försatts till ett hjälplöst och desperat passivt tillstånd som hör
till dess tidigare utveckling.
6.
Barn behöver dockor och nallar som föräldraersättning.
Vid krig eller svåra olyckor och i samband med separation från
föräldrar behöver barnen dessa substitut och påminnelser om
banden till familjen upp i betydligt högre åldrar än vad som
eljest är normalt. I motsats till vid normal lek med dockorkan
det då ofta vara så att dockan nu inte representerar barnets egen
baby utan istället den frånvarande modern och tryggheten.
7.
Sömnstörningar är vanliga.
Vid sovdags kan särskilda problem uppträda. Barnet kan vägra
att gå till sängs eller somnar inte. Det vaknar kanske på natten,
har mardrömmar eller vill sova tillsammans med andra. Det är
naturligt för barnen att uppträda på detta sätt närmaste tiden
efter dramatiska händelser och efter förlust av den normala
tillvaron. Om svåra sömnstörningar kvarstår oförändrade under
veckor bör man överväga att ta kontakt med psykiatrisk expertis om detta är möjligt.
20
8.
Fantasin är hämmad.
Somliga barn är så upptagna av tankar kring vad som hänt dem
och föräldrarna att de får svårt att delta i kamraternas lekar och
fantasier.
9.
Barnet söker tröst hos sig själv.
I samband med plötsliga separationer sker inte sällan en återgång till tidigare former av tröst och tillfredsställelse. Barnet ersätter stöd och tröst från yttervärlden med exempelvis tumsugning. Allteftersom barnet växer blir andra delar av kroppen och
dess funktioner möjliga att använda på samma tröstande sätt.
10.
Avundsamhet förekommer ofta.
Behov av tillgivenhet som inte tillfredsställs kan överföras till
behov av materiella ägodelar. Paket eller godsaker kan för
barnet få lika stor betydelse som modern själv. Modersrelationerna har regredierat till ett stadium där hennes värde fortfarande mäts efter vad hon »materiellt» kan ge. Barnet jämför sig
och sina ägodelar med vad personer i omgivningen har.
11.
Intresset för yttervärlden kan minska till en abnormt låg
nivå.
De på barnhem omhändertagna barnen kan ha en intensiv
hemlängtan som varar från ett fåtal timmar till veckor eller
t o m månader. Efter denna period etablerar barnen nya band
till sin nya omgivning även om dessa band oftast är skörare än
de ursprungliga. Om ett barn blir tvunget att flytta flera gånger
mellan olika ställen och alltså flera gånger berövas sina »ersättningsföräldrar» blir relationen till yttervärlden och den vuxne
alltmer ytlig. En skenbar likgiltighet inför omgivningen kan
uppstå.
/. hade bara sett sin far under sina första sju levnadsmånader
innan fadern ryckte in i militärtjänst. Ett par år senare, i sam-
band med att modern inläggs på sjukhus, förs J. till ett barnhem. Modern återvänder från sjukhuset när hon hör att han är
olycklig och tar honom till släktingar med förhoppningen att
kunna lämna honom där. De har emellertid inte möjlighet att ta
hand om honom någon längre tid. Hon måste därför istället
lämna honom till en fosterfamilj. J. börjar sängväta, vilket gör
att fosterföräldrarna inte vill behålla honom. Återigen förflyttas
han till barnhemmet. Han är nu litet mer än 3 år. I detta skede
har hans uppträdande blivit mycket opersonligt. Hans ansikte är
uttryckslöst med ett stereotypt leende av och till. Han är varken
blyg eller framfusig, står kvar där man ställt honom och verkar
inte rädd för nya omgivningar. Han gör ingen skillnad mellan
den ene eller den andre vuxne och fäster sig inte vid någon och
undviker inte heller någon. Han äter, sover och leker och är inte
till större besvär. Det går emellertid inte att känslomässigt
komma honom nära. I samband med temperaturtagning »bryts
isen». Han blir omhändertagen av en sköterska och får sitta i
hennes knä. Hon häller om honom för att han skall sitta stilla.
Fram till dess har han varit likgiltig för all ömhet men att få
sitta i sköterskans knä tycks väcka minnen av moderns famn.
Han blir fäst vid sköterskan och ber upprepade gånger att hon
skall ta tempen på honom. På så vis börjar han hitta tillbaka till
tidigare känslor.
fosterhem. Hon har därvid ibland blivit dåligt behandlad och
ofta van trivts. Efterhand blir hon förvirrad och känner inte igen
sin egen mor fastän båda föräldrarna besöker henne regelbundet
var fjortonde dag. Hon börjar få känslomässiga utbrott med
omväxlande gråt- och skrattattacker. Hon vill inte gå och lägga
sig, kan inte sova, vill inte äta och kämpar emot vid påklädning.
Hon vågar inte gå ut ur huset eller in genom huvudentrén.
Utöver dessa symptom ger hon framför allt uttryck av tillbakadragenhet. Hennes ansiktsuttryck är alltid bekymrat. Hennes
blick verkar livlös. När hon återkommer från besök hos föräldrarna berättar hon fantastiska historier om vad som hänt där:
»Alla knuffar varandra, hennes syster slår henne i huvudet, hon
knuffas in i elden och allting brinner upp».
Också här finns en flykt bort från verkligheten. Det finns inga
direkta krigsupplevelser i M:s bakgrund. Verkligheten har likväl
blivit alltför smärtsam för henne. Hon har dragit sig tillbaka
innanför sitt skal, bakom vilket hon skyddar sig ängsligt gentemot alla förändringar eller upplevda intrång på sin person.
Sannolikt kommer hon alltid att bära spår av dessa upplevelser
med sig, även om hon med sakkunnig hjälp kan återfå delar av
sin grundtrygghet.
Denna reaktion hos J. kan med stor sannolikhet sägas vara ett
resultat av separationerna. När J. upprepade gånger rycks från
ersättningsföräldrarna ovanpå den ursprungliga separationen
från modern och fadern så sluter han sig inom ett känslomässigt
likgiltigt skal. Sköterskans sätt att hålla honom bryter igenom
skalet även om han själv först tycks våga tro att det är temperaturtagningen han vill komma åt. Först så småningom vågar han
ta det djärvare steget ut ur skalet till sköterskans tillgivenhet.
M. är en 3-årig flicka. Föräldrarna är båda akademiskt utbildade.
P ga kriget och i samband härmed mycket krävande arbetsuppgifter har de inte haft möjlighet att ta hand om dottern. Därför
har hon mellan 2 och 3 års ålder tvingats att vistas i sex olika
22
23
Barnet, familjen
och samhället
Ett krigstillstånd medför nästan alltid att familjen splittras
eftersom fadern måste rycka in i någon form av krigstjänst.
Under faderns frånvaro lever den kvarvarande familjen i oviss
spänning. Balansen inom familjen förskjuts. Modern måste
överta hela föräldrafunktionen och på barnen ställs större krav
att fungera med mindre vuxet stöd.
Fadern som identifikationsobjekt för barnen behöver ersättas
med andra vuxna män i barnens närhet. Det finns annars risk att
vuxen manlighet i alltför hög utsträckning kommer att förknippas med krigsaktiviteter. Den frånvarande fadern kan bli till en
starkt laddad fantasibild hos barnen, särskilt som familjen varje
dag måste ha med i beräkningen att han kanske inte överlever.
Denna fantasibild kan vid faderns återkomst komma i konflikt
med den verklige fadern.
Återkomsten innebär som regel för barnet en reparativ process.
Familjen återgår till tidigare, för barnet trygga, funktionssätt.
Samtidigt för dock fadern in sina egna traumatiska erfarenheter
av kriget vilket kommer att färga familjens fortsatta liv.
Vid en jämförelse mellan barn, vars far kommit tillbaka efter ca
5 års bortovaro, med barn, vars far fortfarande är borta, uppvisar de senare en sämre personlig och social anpassning. De
fortsätter att leva i spänning. Deras känslor pendlar mellan hopp
och skräck och inte sällan finns hos dem en tendens att tränga
undan sina känslor vilket ofta hänger samman med en önskan
att inte oroa modern. Hennes latenta ångest smittar av sig på
barnet. De faderlösa familjerna tenderar att leva mer tillbaka24
draget gentemot omgivningen än de återförenade som får förbättrade kontaktytor gentemot det omkringliggande samhället.
Situationens utveckling är intimt förknippad med barnets
upplevelse av den vuxna omgivningen. När den kvarvarande
modern betraktas som ett passivt, hopplöst, maktlöst offer som
är oförmöget att ge stöd och hjälp så tenderar barnet att hämmas i sin egen utveckling. Å andra sidan finns många exempel på
hur barn, som förlorat anhöriga vid krig och katastrofer, kan
hjälpas till återanpassning om kvarvarande delar av familjen målmedvetet inriktar sig på framtiden. Barnet tilldelas nya roller i
hemmet och kan klara många uppgifter som den förlorade
fadern tidigare skötte. Av avgörande betydelse tycks härvidlag
vara omgivningens och samhällets villighet till samarbete och
gemenskap.
I en krigssituation tenderar närmiljöns solidaritet att öka. Klassbarriärerna minskar och folk, som tidigare var främlingar för
varandra, delar i högre grad sorg, sympatier, glädjeämnen och
planer för framtiden. Detta stöd är synnerligen betydelsefullt
för barnen och påverkar i hög grad den reparativa stämningen i
deras egen familj. Samhällstyper med mer homogen sammansättning tycks klara anpassningen till extrema förhållanden
bättre. Barnen hittar i dessa fall föräldrasubstitut lättare än i
samhällstyper där familjerna lever under mycket olika villkor.
I samband med evakueringen av barn från London under andra
världskriget iakttogs att barnen var mycket medvetna om
skillnader ifråga om social status. Om det ställdes högre krav på
uppförandet och de sociala och moraliska idealen än de var vana
vid hade de svårt att acceptera dessa krav eftersom de upplevdes som en kritik gentemot de egna föräldrarna. Barnen kunde
vägra att bära nya kläder. Hos de äldre barnen kunde detta
vara ett uttryck för trohet mot den gamla familjen medan det
hos små barn i regel endast var en önskan att klänga sig fast vid
minnen. Det förekom dock att en del barn anpassade sig mycket
snabbt till de nya normerna och istället uttryckte sin besvikelse
25
och fientlighet gentemot de egna föräldrarna. Barn som kom till
familjer med lägre social status tolkade inte sällan detta som ett
straff för att de tidigare visat otacksamhet hemma.
Som tidigare nämnts har barn i latensstadiet inte sällan familjeromantiska fantasier. Barn behöver normalt dessa fantasier för
att bearbeta hela skalan av motstridiga känslor gentemot föräldrarna. Om vistelsen i fosterfamilj inträffar under denna fas kan
verkligheten i vissa fall bli upprivande eftersom den kan ge
verklig innebörd till en situation som är avsedd att utspelas
enbart inom fantasins ramar.
Nuvarande hälsoläge
och beredskap
för krig och katastrof
Det finns tecken på att många svenska barn inte mår bra i dag
trots ett gott fysiskt hälsotillstånd. Vid »4-årskontrollerna» har
man funnit att ca 5 % av landets barn uppvisar så alarmerande
psykiska symptom att aktiva insatser bedöms nödvändiga.
Uppföljningsundersökningar i 10-ärsåldern har visat att utvecklingen för dessa barn inte har varit gynnsam trots rader av aktiva
åtgärder. Många småbarn växer upp under psykiskt och socialt
miserabla förhållanden och antalet tvångsomhändertaganden av
förskolebarn har ökat under den senaste 10-årsperioden trots
en samtidig tendens bland socialvårdens personal att prioritera
frivilliga insatser. Barn- och ungdomsmissbruket av alkohol och
narkotika har ökat och man har, främst vad beträffar alkohol,
sett en tendens att missbruket uppträder tidigare i åldrarna.
Brutaliteten i småbarnsslagsmålen har ökat - av de barn som
kommer till sjukhus efter »olycksfall» har 10 % fått sina skador
tillfogade av andra barn. Den direkta kriminaliteten bland barn i
åldrarna 10 - 14 år har ökat markant. Antalet registrerade självmord bland barn har också ökat.
Barn möter i dag mycket mindre öppet fysiskt våld i hemmamiljön. Föräldrar använder alltmer sällan kroppsliga bestraffningar,
och det uttryckliga förbud mot detta som infördes i föräldrabalken 1979-07-01 kan ses som en bekräftelse på utvecklingen.
Barn möter dock våld i många andra former. Särskilt intresse
har massmediavåldets inverkan på barn tilldragit sig. Genom TV
och tidningar av olika slag konfronteras barn i dag på ett helt
annat sätt än tidigare med direkta våldshandlingar, både i form
av »underhållningsvåld» med grova slagsmål, misshandel och
mord, som med direkta stridsaktiviteter i samband med journa-
26
27
listisk rapportering från krigsskådeplatser runtom i världen. Det
finns i dag en överväldigande dokumentation som klart visar att
barn påverkas av detta, dels har kunnat påvisas direkta, kortsiktiga effekter i form av oro, sömnsvårigheter och mardrömmar,
dels mer långsiktiga effekter, som främst yttrar sig i form av
»avtrubbning» inför våldsupplevelser. Barn som ser mycket på
grova våldsfilmer riskerar att efterhand bli mindre medvetna om
livets okränkbarhet och varje människas rätt till skydd och
integritet.
De barn som mest negativt påverkas av våld i massmedia är de
som inte har möjlighet att diskutera det de sett och hört med en
trygg vuxen person. Det innebär att det är de mest otrygga och
rotlösa barnen, ofta de som växer upp i de psykosocialt mest
utsatta miljöerna, som drabbas hårdast av massmediavåldet.
Vi har ofullständig kunskap om hur barn i Sverige kan komma
att möta svåra konflikter och katastrofer. Landet har under lång
tid varit förskonat från krigstillstånd och mer omfattande
olyckor. Den utbredda rotlösheten, kontaktlösheten, bristen på
sammanhang och kontinuitet samt den pressade psykosociala
situation, som många barn lever under, medför sannolikt en
sänkt beredskap att klara svåra yttre påfrestningar och våldsupplevelser.
Den svenska
familjestrukturen
En mycket stor andel av Sveriges kvinnor yrkesarbetar. I händelse av krig och vid omfattande olyckor är kvinnornas arbetsinsatser av vital betydelse för ett fungerande samhälle, men
många av dem som har minderåriga barn kommer att behöva ta
över hela vårdansvaret för barnen. De kommer att behövas i än
högre grad både på arbetet och hemma.
Ungefär 70 % av alla kvinnor med barn under 17 år yrkesarbetar.
Nära hälften av dessa arbetar 35 timmar eller mer per vecka.
Motsvarande andel kvinnor med barn under 7 år är omkring 65
%. Dessa procenttal kommer förmodligen inte att minska under
de kommande åren.
I början på 70-talet hade närmare 10 % av de yrkesarbetande i
Stockholm en restid till och från arbetet som översteg 1 1/2
timme, omkring 30 % mer än 1 timme och omkring 65 % mer än
1/2 timme. Dessa siffror inkluderar även dem som åkte bil till
och från arbetet vilket oftast blir omöjligt under krigsförhållanden. De angivna tiderna inkluderar inte den tid som krävs för att
lämna och hämta barnen på daghem.
Det finns ca 1,5 miljoner barn i åldrarna under 15 år varav ca
700.000 barn i åldrar under 7 år, de senare med särskilda behov
av kontinuerlig omsorg från de vuxnas sida. Av de barn som
vistades på daghem stannar nästan hälften varje dag mer än 8
timmar på daghemmet. Under krigsförhållanden ökar förmodligen denna andel eftersom arbetstidsförlängningar är sannolika,
och fäderna inte kan hjälpa till med barntransporter om de
är inkallade i krigstjänst. Under fredsförhållanden är föräldrar-
28
29
nas dag ofta schemalagd med mycket knappa marginaler för
hämtning och avlämning av barnen.
Ett speciellt problem är den stora rörligheten i Sverige som
innebär att ca 1 miljon människor byter bostad och ca 1/2 miljon
flyttar mellan olika kommuner varje år. Detta medför bl a att
kontakten med släkten minskar. I Sverige har skett en förändring av levnadsmönstret från den tidigare flergenerationsfamiljen, med tätt socialt kontaktnät, till dagens lilla kärnfamilj med
få kontakter utåt. I stora förortsområden råder isolering och
anonymitet. Det är svårt att få hjälp och stöd av grannar om
någonting skulle inträffa inom familjen.
Under 1970-talet har en allt större segregation utvecklats.
Skillnaden mellan uppväxtförhållanden för barn i olika bostadsområden är »alarmerande stor». Rotlöshet, kontaktlöshet och
brist på grundtrygghet gör det svårare för barnen att kunna
konstruktivt bearbeta livskriser. Redan detta innebär ett sämre
utgångsläge vid katastrofsituationer.
Handikapp av andra slag förekommer. Syn- och hörselnedsättningar, motoriska handikapp, utvecklingsförseningar och
språkliga förseningar kan nämnas som exempel. För dessa »barn
med behov av särskilt stöd och stimulans» har samhället gjort
speciella insatser. Enligt förskolelagen skall kommunerna kunna
erbjuda dem förskoleplats fr o m fyra års ålder. De kontroller
som genomförs vid barnavårdscentralerna har som en av sina
främsta uppgifter att spåra upp dessa barn.
Förskolan har idag en nyckelroll för att möta de stora förändringar som skett i familj och samhälle och för att förbättra
situationen för barn med medicinska, psykologiska och sociala
handikapp. Det har rått politisk enighet om behov av en snabb
utbyggnad av samhällets barnomsorg, men av bl a ekonomiska
skäl sker den för närvarande betydligt långsammare än vad som
ursprungligen var planerat. En väl utbyggd barnomsorg är en
basresurs för att kunna erbjuda barn stöd och omsorg i samband
med katastrof- eller krigstillstånd. Men lika viktigt är innehållet i
30
denna förskoleverksamhet. Barn med behov av särskilt stöd och
stimulans behöver en förskola med hög personaltäthet, hög
personalkontinuitet och ett väl genomtänkt pedagogiskt program. Dessa behov kommer troligen att öka i krig. Det är därför
viktigt att daghem och förskolor under katastrof- och krigstillstånd får behålla sin ordinarie personal och även får förstärkning, t ex av elever från barnskötarutbildningskurser.
Några exempel på hur
barn i Sverige skulle
kunna reagera
Hur »livet i Sverige under krig» kommer att gestalta sig är
osäkert. Svenskarnas »kynne» kan också ha särdrag som inte helt
motsvarar de reaktionssätt som beskrivits i utländska krigsskildringar. I det följande görs emellertid ett försök att skissera ett
tänkt krigsläge och lämnas några exempel på hur barn i olika
åldrar utan tidigare psykiska eller sociala problem kan tänkas
anpassa sig till detta.
Barnen det berättas om bor i en drygt medelstor stad. Flertalet
yngre och medelålders män i staden är mobiliserade, och yrkesarbetande mödrar har inte sällan fått sin arbetstid förlängd p g a
kriget. Bombning och beskjutning förekommer i perioder.
Dessemellan har staden ingen direkt stridskontakt. Befolkningen
har relativt stor rörelsefrihet och möjlighet att utnyttja skyddsrum. Invånarna har efter den första veckan börjat att i någon
mån vänja sig vid flygangreppen. Bombfällningen har föregåtts av flygvarning. Flera hus har förstörts och invånarna i
dessa har flyttat ihop med släkt och vänner eller har anvisats
tillfälliga bostäder. Några skolor och förskolor har bombskadats,
vilket medfört att man i vissa fall tvingats utnyttja andra byggnader för undervisning. Transportnätet är delvis skadat. Telefonnät och postgång fungerar någorlunda bra. Maten är ransonerad. Under lugnare perioder utan beskjutning eller bombning
letar folk efter ägodelar i nerstörtade hus, deltar i upprensningsarbetet och söker sig till samlingslokaler av olika slag där
man bildat speciella barnomsorgsgrupper. Många frivilliga
arbetar på sjukhus etc. Flera verkstäder har i viss mån ändrat sin
tillverkning och sysselsätter också en del tillfällig arbetskraft.
/.
Pelle är l år gammal. Han bor tillsammans med sin mor hos
mormor och morfar. Han flyttade dit eftersom familjens lägenhet delvis förstörts vid ett angrepp. Pelles far är sedan flera
veckor tillbaka inkallad i militärtjänst. Modern arbetar som
sjuksköterska på sjukhuset i staden. Morfar deltar i civilförsvaret
och mormor blir därför den som framför allt sköter Pelle om
dagarna. Pelles liv är relativt opåverkat av kriget. Han är sedan
tidigare van att vistas hos sin mormor när mamma arbetar. Han
träffar modern regelbundet varje dygn och tycks knappast
notera den förändring av livet runt omkring honom som ägt
rum. Modern och mormodern är lugna och stabila personligheter som kan förmedla trygghet till Pelle.
Lisa är 2 år gammal. Hennes far är inkallad. Modern har för ett
par dagar sedan tagits in på sjukhus efter att ha fått bägge benen
krossade då ett hus störtat ihop. Lisa har klarat sig utan fysiska
skador och är nu placerad på ett daghem som också fungerar
tillfälligt som ett barnhem dygnet runt. Vissa barn bor alltså på
hemmet medan andra hämtas hem av sina föräldrar varje kväll.
Lisa har aldrig tidigare varit ifrån sin mor, som är hemmafru.
Familjen känner inte många i staden. Släktingar finns endast
långt bort och dessa har ingen möjlighet att ta hand om Lisa.
Många av grannarna är skadade eller döda. Lisa beräknas att få
vara på barnhemmet tills modern blir tillräckligt rörlig för att
kunna ta hand om henne igen.
De första dagarna som Lisa är på barnhemmet vägrar hon att äta
eller sova. Hon undviker de vuxnas försök att ta i henne eller
trösta henne. Hon håller ständigt sin tygdocka tätt intill sig.
Hon går ofta för sig själv och mumlar »mamma, mamma, mamma». Efter fyra dagar kan hon sitta i en barnsköterskas knä om
hon håller för ögonen eller vänder bort huvudet så att hon inte
ser vem hon sitter hos. När hon av och till ser barnsköterskans
ansikte börjar hon gråta.
Efter en vecka får hon gå med en barnsköterska till sjukhuset
och besöka modern. Lisa är kylig i sitt uppträdande och förefaller ointresserad av modern. Så småningom kan modern emeller33
tid tålmodigt »frosta av» den brutna kontakten och Lisa kryper
upp bredvid henne i sängen. Barnsköterskan och modern lovar
senare att Lisa skall få komma tillbaka flera dagar i veckan.
Motvilligt går Lisa efter några timmar tillbaka till daghemmet
men kastar sig då ganska snart in i lekar med de andra barnen.
Skillnaderna i reaktion hos Pelle och Lisa betingas mer av de
olikheter som fanns i fråga om art av separation och uppbrytning av familjestrukturen än av det yttre hotet genom krigsförhållandena. Barnens intressesfär är i denna ålder mycket begränsad. De har inte möjlighet att sätta in de förändringar de noterar
i ett större logiskt sammanhang. Den avgörande faktorn är
mor-barn-relationen som inte får störas för bryskt och som det
är angeläget att bibehålla i åtminstone begränsad omfattning.
II.
För en 5-åring upplevs situationen annorlunda. I denna
ålder förstår barnet mycket mer. Denna förståelse kan begagnas
för att lindra olika påfrestningar. Barnet har tillgång till behagliga minnen och kanske även förhoppningar inför framtiden.
Banden till modern är starka men inte det enda betydelsefulla
utan flera personer börjar spela en viktig roll i barnets liv. Likaså
börjar skillnader ifråga om könen att framträda. Pojken identifierar sig gärna med fadern och imiterar honom på olika sätt.
Detta förändrar hans förhållande till modern. Han är inte längre
det beroende spädbarnet utan en liten krävande man som vill ha
hennes uppmärksamhet och beundran. Flickan har också vuxit
ifrån sin fullständiga upptagenhet av modern. Hon börjar
imitera henne och leker själv mor med sina dockor. Hon vänder
även mer av tillgivenhet och intresse gentemot fadern och vill
att denne skall uppskatta henne lika mycket eller mer än
modern.
Marianne är knappt 5 år gammal. Hennes far är i militärtjänst
sedan flera veckor. Modern arbetar på ett vårdhem. Ibland kan
Marianne bo hos grannar men ofta måste hon bo på daghemmet,
där hon är van att vistas sedan tidigare. Hon är emellertid inte
34
van vid grannarna och inte heller att vara ifrån modern flera
dygn i sträck. När modern kommer till henne på barnhemmet
gråter Marianne hejdlöst. Hon är upptagen av längtan och
besvikelser och skiftande stämningar av ovisshet och nedstämdhet. Modern bor då med henne hos grannarna under några
nätter. Marianne vill därefter absolut inte tillbaka till barnhemmet. Efter fyra veckor har Marianne dock funnit sig mer tillrätta
och säger till modern att det är roligare på barnhemmet. Hon
längtar efter de andra barnen som hon kan leka med.
Också Peter är 5 år gammal. Hans far har omkommit på arbetsplatsen i samband med ett bombanfall. Modern har fått ett
psykiskt sammanbrott efteråt och vårdas på en psykiatrisk
klinik några mil från bostaden. Eftersom Peter inte har några
släktingar som kan ta hand om honom vistas han därför nu på
ett barnhem. Han verkar vid ytlig anblick ganska nöjd och glad
och talar aldrig om sina föräldrar. Personalen vet att Peter
känner till faderns död. En granne har berättat att modern gick
och sökte efter fadern tillsammans med Peter och därvid besökte både polisen och bårhuset. De försöker påminna honom om
hans mor och frågar vad hon heter, hur hon ser ut, var hon är
m m. Han berättar så småningom att hon är på sjukhus. När
någon frågar honom vad han skall bli när han blir stor säger
han: »Stor som pappa». Han berättar också att pappan brukar
arbeta med att bygga upp hus som har gått sönder, men tillsammans med arbetskamrater rest bort med ett tåg. Fadern
kommer tillbaka när kriget är slut. Fantasierna fortsätter ibland
med att Peter själv skall åka tåg för att hämta fadern. Han säger
också att modern inte längre är på sjukhus utan att hon är på
landet och vilar upp sig.
Faderns död förnekas alltså i det längsta av denne 5-årige pojke.
Moderns sjukdom, som han först accepterat som ett faktum,
förnekas också efterhand. I fantasin blir han hjälten som hittar
fadern som återförs i triumf till modern. Svårigheten att acceptera något han egentligen »vet» kan vara en produkt av fantasier
han har om sin egen skuld till det som inträffat och ilska över
att bli övergiven på detta sätt. Faderns död förnekas dels för att
35
han skall kunna förneka sorgen, men också för att han i fantasin
förebrår sig att hans egen ilska kan ha skadat fadern.
III.
Från och med den ålder då barnen börjar skolan blir
reaktionerna annorlunda. Under detta stadium, som sträcker sig
upp mot Il-årsåldern och som vi tidigare beskrivit som latensfasen, har barnen ytterligare mognat intellektuellt och känslomässigt. De förstår mycket mer av vad som händer runt omkring
dem, men det finns en risk att den destruktivitet de ser löser
upp deras egen färska hämning av aggressiviteten. Periodvis,
särskilt vid sovdags, kan de känna ångest och rädsla att de själva
eller någon i deras familj ska dödas.
Erik och Mona är 8 respektive 10 år. De går i samma skola och
bor hos mamman som är ensamstående mor efter en skilsmässa
för tre år sedan. Mamman, som arbetar på stadens textilfabrik,
har fått arbetstiden förlängd. Barnen åker skolbuss tillsammans
till skolan. De stannar sedan kvar i skolan under eftermiddagstimmarna innan de gemensamt tar skolbussen hem. Tillsammans
hjälps de åt att handla och börjar laga maten. Mona, och i viss
mån även Erik, känner ansvar för att kunna rycka in i mammas
ställe. Mamman kommer hem vid 20-tiden. Även om hon är
trött har hon krafter kvar att ge det nödvändiga emotionella
stöd barnen behöver. När hon ibland måste arbeta kvällsskift
kan barnen antingen vara hos en grannfamilj, eller i skolan som
har särskilda sovsalar iordningställda i skyddsrum.
Barn i denna ålder får ofta ta ansvar för yngre syskon eller kamrater. Denna funktion är emellertid mycket beroende av en
kvarvarande familjestruktur, dvs att åtminstone den egna
föräldern eller någon annan vuxen anhörig finns tillhands vid
oro och rädsla.
36
Principer för omsorgen
om barn vid krig
och katastrofer
I det följande sammanfattas kunskapen om barns grundläggande
behov, rättigheter och reaktioner på separation och hot i några
viktiga principer som bör tillämpas:
Princip I: En god psykisk miljö är en grundförutsättning för att
få ett friskt och normalutvecklat barn
Under barndomen och speciellt de fem första levnadsåren sker
en avgörande psykologisk utveckling. Ett känslomässigt tillfredsställande samspel behövs med den vuxna omgivningen.
Föräldrarnas kärlek till barnet är ingen lyx som man kan avstå
från vid krig och svåra olyckor. Snarare är behovet då ännu större.
Princip 2: A t t behålla kontakten mellan barnet och minst en
förälder
Alla erfarenheter pekar på stora negativa effekter av en tvångsseparation mellan barn och föräldrar. De positiva effekterna av
en evakuering av barn från ett hotat område vid tänkbara
katastrof- och krigslägen uppväger i dag knappast de negativa.
Den grundläggande principen bör därför vara att så långt möjligt
hålla samman familjen och åtminstone försöka bibehålla kontakten mellan barnet och en av föräldrarna.
37
Princip 3: A t t om en separation är nödvändig ge barnet tid att
först bekanta sig med den nya situationen
Princip 7: A t t aktivt bearbeta barnets rädsla och traumatiska
upplevelser
Effekten av en separation från föräldrarna blir större om den
inträffar plötsligt. Reaktionen förvärras av uttalat främlingsskap
till den nya miljön. Barnet behöver åtminstone i ett inledningsskede känna igen vissa personer, föremål och rutiner. Föräldrarna bör också ges möjlighet att sedan regelbundet träffa barnet.
I ett katastrof- och krigsläge är risken stor att barn lämnas
ensamma med sina krisupplevelser, och att de därför inte orkar
ta itu med dem på ett adekvat sätt. Därför krävs i barnets närhet
»erfarna» vuxna som har möjlighet att lyssna och förklara. Om
barnet tenderar att sluta sig inom sig själv - försök att få det att
tala. Ett barn kan också uttrycka sin fruktan i lekar, rörelser
etc.
Princip 4: A t t så långt möjligt undvika förflyttningar
I tidigare planer skedde en omfattande evakuering från städer
och större tätorter. Numera planeras för en väsentligt mer
begränsad evakuering, Detta är i linje med barnets intressen. Vid
ett katastrofläge är det väsentligt att inte i onödan och under
kaotiska former bryta barnens kontakt med sin närmiljö, med
sina kamrater etc.
Princip 5: A t t infoga barnet i en fast sammanhållen kamratgrupp
Det är väsentligt att i en katastrofsituation inte lämna barnet för
mycket på egen hand. Detta gäller även äldre barn och ungdomar. Bilda fast sammanhållna barngrupper under stabil
vuxenledning. Tryggheten i kamratgruppen kan kompensera för
den nödvändigt glesa kontakten med föräldrarna och kan bilda
en bas för en konstruktiv krisbearbetning.
Princip 8: A t t ge föräldrarna möjlighet att i grupp prata om sina
gemensamma upplevelser
Trygga föräldrar är en god hjälp för barnet att klara kriser.
Därför behöver föräldrarna optimala möjligheter att själva
bearbeta sina upplevelser, så att de bättre kan »ställa upp» för
sina barn. Också föräldrar kan behöva få tala ut om besvärligheter och byta erfarenheter, men alla vuxna har inte någon att
prata med. Ett daghem kan fungera som en stor »öppen förskola», dit också föräldrarna är välkomna och som kan bli ett
naturligt forum för föräldrasamtal i grupp.
Princip 6: Att ge dagarna innehåll och struktur
I ett kaotiskt krisläge är det en nödvändighet att systematiskt
försöka motverka risken för att barnet också drabbas av inre
kaos. Det är därför viktigt att än mer konsekvent än i fredstid
försöka ge barnets dagliga liv en fast struktur och ett bestämt
innehåll.
38
39
Aktuell litteratur
non-united and reconstituted families, International Journal of
the Sociology of the Family, 1976, 6,100
Dahl, B., Mc Cubbin, H.J., & Roos, K.L.: Second general effects
of war-induced separations: Comparing the adjustment of
children in reunited and non-united families, Military Medicine,
1977,2,146
Benson, D. et al: Waiting: The dilemma of the MIA wife. From
Mc Cubbin et al: Family Separation and Réunion, Washington,
D.C., U.S. Government Printing Office, 1974
Böhm, T. & Lorin, H.: Psykiska reaktioner vid katastrofer,
FOA, KAMEDO-rapport nr XXXVIII, 1979
Camiel, S.: Some observations about the effect of war kibbutz
family structure, The Family Coordinator, 1978, 43
Civilförsvarsstyrelsen: Civilförsvaret inför år 2000. Perspektivplaner i sammandrag. Civilförsvarsstyrelsen, 1979
Coping with children's reaction to earthquakes and other
disasters, San Fernando Valley Child, Guidance Clinic, Northridge, California 91325,1971
Croake, J. & Knox, F.: The changing nature of children's fears,
Child Study Journal, 1973, 3, 91
Cullberg, J.: Det psykiska traumat, kristeori och krispsykoterapi, Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa monografiserie 1,
Stockholm, 1971
Cullberg, J.: Kris och utveckling, Natur och Kultur, Stockholm,
1975
Dahl, B., Mc Cubbin, H.J. & Lester, G.: War induced father
absence: Comparing the adjustment of children in reunited,
40
Edvardsen, A.: Det får inte hända igen. Finska krigsbarn
1939-1945, Askild & Kärnekull, 1977
Eriksson, E.H.: Ungdomens identitetskriser, Natur och Kultur,
Stockholm, 1969
von Feilitzen, C, Filipson, F. & Schyller, I.: Blunda inte för
barnens tittande, SR, 1977
Forsberg, M. & Pettersson, S.: Segregationens konsekvenser för
barn. Beredningsgruppen för förberedande av FN:s barnår, 1979
Freud, A. & Burlingham, D.: Barn utan familj, Rabén och
Sjögren, Lund, 1973
Goldman, R.: Israeli pre-school children during wartime stress:
Their knowledge and interpretation of the 1973 war, Social
Education, 1974, 38,367
Greenson. R. & Mintz, T.: California earthquake 1971: Some
psychoanalytic observations, International Journal of Psychoanalytic Psychotherapy, 1972, 2, 7
Jersild, A. & Meigs, M.: Children and war, Psychological Bulletin, 1943, 40, 541
Lorin, H. et al: Katastrofmedicinska studier i Tuve. Skredet den
30 november 1977, FOA, KAMEDO-rapport nr XXXVII, 1978
Mängs, K. & Martell, B.: 0-20 år, Studentlitteratur, Lund, 1976
41
Milgram, N.: Psychological Stress in War and Peace, ALEPHTAV, Tel-Aviv University Review, 1975,1, 40
Schilén, A.: Att uthärda en katastrof, Försvar i nutid, nr 6,1976
Sund, A.: Psykiatri och stress under kriser, katastrofer och krig,
Universitetsförlaget, Oslo, 1976
White, D.: Why are children so fascinated by war?, New Society,
1976, 295
42