Forskarförening Lulebygdens - Lulebygdens forskarförening

Lulebygdens
Forskarförening
MEDLEMSTIDNING – Nr 82, maj 2013
l Nya medlemmar Sid 3
Styrelsen. Från vänster: Karl-Erik Perdahl, Gunnar Johansson, Kjell Mäki,
Kent-Åke Lundebring, Sture Karlssson, Carin Vallgren, Gunnel Jägare
Sandin. Saknas på bilden: Nils-Gustav Öqvist och Staffan Sandberg.
Årsmötet 2013
Årsmötet den 3 mars hölls i
”Martasalen”, Kyrkans hus, Luleå, inför ett 40-tal närvarande.
Till ordförande vid mötet valdes Per Wänkkö och sekreterare
Carin Vallgren.
Valet av styrelse: Per Wänkkö
avgick som ordförande, ersattes
av Karl-Erik Perdahl. Gunhild
avgick som ledamot, ersattes av
Nils-Gustav Öqvist. Ingrid Wikström avgick som styrelsesuppleant, ersattes av Staffan Sandberg.
Övriga styrelseledamöter och
suppleanter omvaldes.
Kulturhistoriken Rolf Johansson berättade om ”Stadsnära
byar i omvandling”.
Tonvikten lades på Hertsön,
Björsbyn och Gäddvik, byar som
mer och mer påverkas av stadens
expansion. Hertsön som gammal
by borta. Björsbyn den största
l Björnen i Norriskogen
Sid 5
lSkeppsbyggmästare
Nils Nilsson Bloman
Sid 8
l Nya församlingar i
Tornedalen Sid 10
l Besiktning av öar
Sid 13
l Petningen. Ny bok
Sid 14
l Inbjudan till Piteå
Forskarförenings
30-års-jubileum
Sid 16
ROLF JOHANSSON
på sin tid, naggas i kanten och
Gäddvik välmående och orörd
under ”bullermattan”. Alla hade
sin rika laxfisken som nu är bor-
ta. Staden kräver mer mark och
många byar får stryka på foten.
Se kartan på sidan 4; Laga
skiften från 1859.
Text och foto:
STURE KARLSSON
2
Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013
Styrelsens
Styrelsens
spalt
spalt
Lulebygdens
Forskarförening
Residensgatan 6 E
972 36 Luleå
Telefon:
070/299 54 24
Telefontid: Måndag kl 9-11
Torsdag kl 9-11
Ordförande:
Karl-Erik Perdahl
Tel 0920-686 28, 073-070 59 11
[email protected]
e-postadress/hemsida
[email protected]
www.lulebygden.se
Vice ordförande:
Gunnar Johansson
Tel 0920-22 75 93,0924-610 10
Webbansvarig: Marita Lindell
e-post: [email protected]
Kassör:
Gunnel Jägare Sandin
Tel 0920-26 78 19, 070-544 08 57
[email protected]
Öppettider:
Ytterdörren öppen kl 07.0020.00 alla dagar. Innerdörren
låses som tidigare med egen
nyckel.
Annonspriser:
1:– kr/spaltmillimeter
Medlemmar får kostnadsfritt
marknadsföra sina alster i tidningen. Detta är begränsat till
50 mm/1 sp resp. 25 mm/2 sp.
Detta under förutsättning att ett
exemplar av alstret lämnas till
föreningen.
Medlemsavgifter
Vuxen
150 kr/år
Ungdom tom 25 år
40 kr/år
Familj (samma hushåll) 190 kr/år
Avgiften betalas till PG 36 64 01-8
Vid internetbetalning komplettera dina
uppgifter genom att skicka dem med epost till kassören.
e-post: [email protected]
Glöm inte att meddela adressändring!
Nästa nummer
av medlemstidningen
utkommer
vecka 38
varför manuskript
måste vara inskickade
SENAST 12 september
Sekreterare:
Carin Vallgren
Tel 0920-22 86 13, 070-359 89 16
[email protected]
Ledamöter:
Nils-Gustav Ökvist
Tel 0920- 22 78 11, 076-818 28 78
[email protected]
Sture Karlsson
Tel 0920-22 30 39, 076-766 30 39
[email protected]
Kent-Åke Lundebring
Tel 0920-26 86 31, 070-262 81 04
[email protected]
Suppleanter:
Staffan Sandberg
Tel 0920-194 40, 070-543 77 73
[email protected]
Kjell Mäki
Tel 073-040 31 64
[email protected]
Under tiden
september–maj
är lokalen bemannad
torsdagar kl 15.00-18.00
På plats finns alltid en representant för styrelsen för att
ta emot frågor om nycklar och
USB-minnen mm, samt i möjligaste mån hjälpa till i forsk-
Kära Forskare!
Karl-Erik Perdahl är vald till
ordförande i Lulebygdens Forskarförening. K-E är från VuonoHaparanda och är yngst i en stor
barnaskara.
Han har erfarenheter från bl a:
musik, NJA-elingenjör, lärare-matematik i olika nivåer. Lärare och
rektor vid Sunderby folkhögskola
i 27 år. Har arbetat i Ryssland som
hotelldirektör och i Libanon Beirut
som ingenjör inom telekom några
år. Numera pensionär och har bl
a varit ordförande inom pensionärsorganisationen SPF Åkerbäret i Luleå i 7 år. Dessutom aktiv i
föreningslivet: Lions Gammelstad,
Rädda Barnen, Studieförbundet
Vuxenskolan, SPF m fl organisationer. Start och uppbyggnad av
Rädda Barnens secondhandaffär
i Luleå. K-E hoppas slutligen att
han kan bidra med sin erfarenhet
att aktivera och utveckla Lulebygdens Forskarförening.
Vi hade två nybörjarkurser i
släktforskning, en kvällskurs på
onsdagar och en dagkurs på torsdagar, som började vecka 4 2013.
Vi var 3 till 4 instruktörer som var
mycket populärt av kursdeltagarna, enligt dem så hade alla fått det
stöd som de har behövt.
Lite ”axplock” ur kursutvärderingarna som lämnades in efter
kurserna:
üDen satsning med flera rutinerade instruktörer som Ni
gjort i kursupplägget är bra.
üStudievägledarna
(Sture,
Gunnar, Kjell och Carin) har
varit pedagogiska och gett
mig allt stöd som behövts.
Nivån på kursen har varit
helt rätt. Det var bra med en
repetition efter några lektioner.
Fortsättning på nästa sida
Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013
NYA
MEDLEMMAR
Karin Jerlmark
Skomakargatan 20
972 31 Luleå
Tel 070-237 60 54
Vivi Huhtasaari
Tullgatan 27
972 39 Luleå
Tel 080-343 296 71
Uno Petzäll
Lundströmsvägen 6
944 73 Piteå
Birgitta Vikström
Hovslagargatan 17
955 31 Råneå
Tel 0924-552 10
Uno Johansson
Marianne Ökvist
Barometervägen 8
976 32 Luleå
Fortsättning från föreg. sida
Styrelsens spalt
üMycket bra kurs med många
lärare och god hjälp.
üNytt för denna kurs var att
vi hade sammanställt ”bildspel”, för att visa hur man
forskar, som vi visade med
en projektor.
Vi har bytt teckensnitt i tidningen
till Book Antique och sidan 2 med
förenings- och styrelseinformation
är reviderad.
Sommaren närmar sig med raska
steg och vi önskar alla våra medlemmar en skön och fin sommar
tillsammans med när och kär! l
Redaktör och
ansvarig utgivare
ÅKE ÖSTLING
Tel 0911-21 17 78
[email protected]
Inger Paulsson
Lingonstigen 45
973 33 Luleå
Tel 0920-674 68
Kerstin Andersson
Sandviksgatan 17
972 38 Luleå
Tel 0920-23 02 58
Gerd Bergström
Sandviksgatan 50 A
972 33 Luleå
Tel 0920-22 27 23
Anders Johansson
Östermalmsgatan 36 A
903 32 Umeå
Christina Hamsch
Storgatan 47
972 31 Luleå
Tel 0920-22 27 02
Birgitta Åström
Sandviksgatan 21 1501
972 38 Luleå
Mona Ahlkvist
Stationsgatan 44 G
972 33 Luleå
Tel 073-842 72 29
Berit Adamsson Tönnhed
Stationsgatan 41
972 33 Luleå
Ann-Mari Vallin
Mjölnarvägen 11
974 51 Luleå
Tel 0920-612 14
Stig Svanberg
Angelgatan 12
974 41 Luleå
Lillemor Andersson Öqvist
Trollebergsvägen 1
972 51 Luleå
Tel 0920-153 28
3
Ideell
förening
Lulebygdens Forskarförening är en
ideell förening som drivs enbart av
ideella krafter. Vi verkar för att höja
intresset för - och att underlätta släkt
– och bygdeforskning i framförallt
Lulebygden men också hela Norrbottens län. I samarbete med biblioteket
i Luleå ser vi till att ständigt komplettera med nytt ”utsläppt” material - och
i vår lokal tillgängliggöra allt som kan
önskas för Din forskning. I lokalen
finns även mikrokort från finska Tornedalen samt delar fr. Västerbotten.
Materialet
utökas ständigt! Utöver mikrokort och
film finns renskrifter, böcker, ett 15tal läsapparater, datorer fyllda med
sökbara databaser (CD äv. för hela
och andra delar av landet) etc. Det är
förstås möjligt att hos oss forska i andra landsdelar genom den dator med
Genline, som finns i lokalen. Kursledare berättar hur det går till.
Lokalen
har ingen fast bemanning, men medlemmar med nyckel hjälps åt att hålla
dörren öppen för alla vid vistelse i lokalen, vardagar under angivna tider.
Kontakt; se info sidan 2.
Vi hjälps åt
Vi är tacksamma för all hjälp och
stöd vi kan få av Er medlemmar, exempelvis med städning i lokalen, när
och där det behövs, serveringshjälp
vid träffar, etikettering av tidningen
inför utskick, förslag till aktiviteter
etc. - och förstås, öppethållande av
lokalen när Ni är där under vardagar!
Vi tar också tacksamt emot bidrag till
vår bokhylla, gärna böcker med anknytning till Norrbotten.
Hör av er
Vi hälsar våra nya
medlemmarna
välkomna!
till föreningen med förslag eller erbjudande om tjänst som kan utföras av
Dig nu eller senare, vid enstaka eller
flera tillfällen. Ring, maila, posta eller
lämna meddelande i den gröna brevlådan inne i lokalen när Du är där, så
noterar vi och hör vi av oss till Dig när
din insats behövs.
e
Föreningens post, e-post och telefon;
se sidan 2, hemsidan och anslagstavlan.
Åke Öqvist
Trollebergsvägen 1
972 51 Luleå
Tel 0920-153 28
4
Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013
Från sidan 1
Karta från föredrag på årsmötet
De 21 hemmansägare som fick bo kvar tilldelades områden i bykärnan, Porsön,
Hertsön, Svartön nuvarande Svartöstaden, samt öarna Sandskär, Lövgrundet,
Krokabosgrundet, Kälkholmen, Lilla och Stora Skränmåsören, Finnklipporna, Altappen samt 2 urfjäll i Rutvik.
För att kunna bedriva fiske erhöll Björsbyn öarna Långöhrarne och Strömmingörarna öster om Hindersön samt Klasgrynnan vid Esparna och Trutören vid södra Sandön.
5
Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013
Björnen i Norriskogen
– eller Kent Karlssons jakt
Text och teckningar: LEIF LARSSON
Med geväret i hand sprang pojken genom skogen.
Han var barfota och klädd endast i långkalsonger
och tunn undertröja. När han kom närmare smög
han sig hukande. I dikeskanten slängde han sig ner
och märkte varken fukt, kyla eller blöt lera. Bara de
stora fåglarna och geväret existerade. Avståndet var
stort men han siktade noga och sköt.
R
aderna ovan skulle kunna vara inledningen till
en roman eller en längre
äventyrsberättelse. I verkligheten är händelsen inte så väldigt
lång i rader räknat men å andra
sidan ännu mycket ovanlig och
dessutom alldeles sann.
Den återfinns lite längre ner.
Historia innebär utveckling.
Samhället omvandlas, människorna får nya intressen, gamla
försvinner. Nya vanor och nya
yrken ersätter äldre. Där det förr
bara fanns skog och äng finns nu
gator och villor. Där viktiga fabriker och brädgårdar fanns ligger nu ödehus eller parkeringsplatser för bilar. Jordbruket har
allt mer mekaniserats och blivit
stordrift. Småbruken där hästar
spelade en stor roll har försvunnit. Vilda djur som tidigare inte
alls fanns i Rånetrakten finns nu,
andra är borta. Det dröjde till
långt efter 1950-talet innan renar
och älgar blev vanliga i skogarna.
Inte förrän under de allra senaste
åren har björnar blivit tänkbara
villebråd. Vargar kan stryka förbi. Skogsfågel och änder har blivit färre.
Även jakten har förändrats.
Dels vad man får jaga, dels vad
som kan jagas.
I början av 1950-talet lyckades
skolgossen KENT KARLSSON
en morgon övertyga sin mam-
ma om att han hade feber och
var sjuk. Hon hade inte mer än
stängt dörren innan han hakade
ner salongsgeväret från kroken
på väggen i köket. Istället för
skolbänken tänkte han sig en dag
i skogen med geväret på axeln.
Samtidigt fick han se en syn som
han aldrig sett och aldrig hört
talas om. Fem stora fåglar kom
flygande i plogform över hustak
och grantoppar. Pojken såg hur
gässen sänkte sig allt mer och
kanske skulle landa på Hjalmar
Åkerströms åkrar en bit bort.
Jaktivern flammade upp och
Kent glömde allt annat. Att han
endast hade på sig långkalsonger
och en tunn undertröja noterade
han inte. Utan strumpor och skor
sprang han hukande i högsta fart
genom en gles tallskog och bort
mot åkrarna fram till åkerkanten.
Varken fukt eller kyla från marken kände han, då han slängde
sig ner i diket, siktade och började skjuta på gässen – så stora fåglar hade han aldrig skjutit mot.
Men han bommade. Skotthållet
var för långt – mer än hundra
meter. Det enda han fick med sig
var ett jaktminne.
Några veckor senare började
13-åringen arbeta som 50%-are
vid sorteringsverket på Ågrundet.
Det här är en episod som inträffat för många år sedan och
KENT KARLSSON
som kan synas beröra endast den
närmaste familjen? Men historia
är det.
Allt behöver inte vara 1700och 1800-tal för att vara intressant historia, sådant som vi
släktforskare och bygdeforskare
intresserar oss för.
Den här lilla historien ger en
inblick i hur vapen hanterades
i familjerna men också om jakträttigheter och jakttider. Kanske
också om betydelsen av skolgång, men än mer om tillgången
på jaktbart vilt i Råneåtrakten.
Detta var förmodligen de första
kanadagässen som någon sett i
Råneåtrakten, numera en mycket
vanlig fågel. Älgar var nästan
lika ovanliga och björnar fanns
inte alls.
Sommarjobbet avslöjar det
vi nu kallar barnarbete men för
många familjer var det absolut
nödvändigt. Det pekar på ett
stort steg i samhällsutvecklingen.
Nutidshistoria kan också
vara mycket närmare i tiden än
1950-talet. Jag ska här berätta om
KENT KARLSSON och hans första björnjakt från 2009!
*
Råneås jägare är indelade i tre
jaktlag med ungefär 20 jägare
i varje. De kallas Norra, Södra 4
6
Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013
u och Västra jaktlaget. KENT
KARLSSON tillhör det norra
laget och skogen kallas förstås
Norra skogen eller oftare
Norriskogen och sträcker sig
norrut från Roxiberget närmast
samhället och väster om rågången
mot Jämtön-Högsön ända upp
till i närheten av Blåsberget där
Gamla Vitåvägen kröker av mot
Vitå.
På 1950-talet var det inte
många Rånepojkar som sett en
älg och knappast heller en ren i
Råneås skogar. Det tillhör den
historiska utvecklingen att det
numera är gott om älg i skogarna
och periodvis även renar. Kent
själv har under åren fällt 27 älgar
varav en är en av de största i
trakten. Kronan hade bara 9
taggar men var mycket bred.
Älgen vägde 360 kilo, en vikt
som få fällda älgar överträffat
i Råneå. Den älg som haft de
största hornen hade skjutits av
Signar Lövgren. Den älgkronan
hade 23 taggar.
En av de sista dagarna i
september 2009 sköts den första
björnen i Norriskogen i Råneå.
Skytt var KENT KARLSSON.
Men det var inte han som först
uppmärksammade björnen.
Älgjakten hade gått bra och
Kent hade lämnat sitt pass för att
hjälpa en jaktkamrat med att ta
ur en skjuten älg en bit ifrån hans
pass. Plötsligt kom ett dramatisk
meddelande på kommunikationsradion.
”Jag har blivit överfallen av en
björn, en vit björn!!! Jag låg på
rygg under björnen !!!”
Det var Ove Lööw som ropade
ut sin förskräckelse. Meddelandet lät så osannolikt så mer än en
frågade sig om det var en isbjörn.
Men det var det inte.
Ove Lööw hade med sig sina
två barn på älgjakten, den ena 7
år, den andra 10 år. Unghunden
Julle var också med och då hunden markerade och började skälla
i kanten av ett hygge fick barnen
stanna kvar där och Ove började
smyga sig framåt mot skallet.
Han trodde att hunden ställt en
älg. Julle skällde i skogskanten
framför en stor och tät gran. Ove
kröp närmare och närmare. Han
hörde hur det morrade bakom de
täta grenarna.
”Så där låter inte en älg”, tänkte han, ”kanske en grävling ”.
Plötsligt brakade det till. Ut
ur den täta granen kom en björn
rusande rakt mot Ove Lööw.
Björnen ställde sig på två ben
och morrade högt så som björnar
brukar göra då de vill skrämmas.
Ove hade älgstudsaren beredd,
reste sig på knä och ett skott gick
av skjutet från höften, då björnen
rusade mot honom. Björnen föll
över Ove, men gav sig iväg med
språng, när Julle började nafsa
den i baken. Vad ingen visste var
om björnen var skadskjuten eller
inte.
Älgjägarna i Råneå Norra
hade ingen erfarenhet av björnar även om de under de senaste
åren sett björnspillning i markerna. Ingen av dem hade sett
någon björn i Norriskogen. Nu
gick ryktet rekordsnabbt. Redan
efter en timme var en av Sveriges
mest erfarna björnjägare på plats.
Det var Rasmus Boström från
Brunnsberg i Älvdalen, Dalarna.
Han råkade bo i Smedsbyn just
då ditkallad av andra björnjägare
i länet. Rasmus Boström hade
med sig sin speciella björnhund,
en nordamerikansk stövare eller
plotthund som den också kallas.
Dessutom anlände två björnjägare från Tjäruträsk, nordväst
om Morjärv, med sina två unga
björnhundar. Det var Johan Hellman och hans bror Jakob Hellman, som kom för att hjälpa till.
Hundarna släpptes och drevet
gick runt, runt i slingor och slag
som ett riktigt hardrev. En del av
älgjägarna var ännu på sina älgpass, andra hade återsamlats vid
bilarna och de kunde alla höra
var hundarna och björnen var,
men ingen av dem fick syn på
den. Cirka en och en halv timme
cirklade björnen runt.
KENT KARLSSON tog initiativet att åka iväg från sitt älgpass
till ett ställe i närheten där björnen redan passerat ett par gånger.
Han gick ut cirka 20 meter på ett
hygge där han hade fri sikt åt alla
håll. Drevet hörde han och hundskallet närmade sig. Han hade
skärpt uppmärksamhet åt de håll
där hundarna hördes. I ögonvrån
såg han då en rörelse. Björnen
kom lunkande mot honom. Bara
20 meter skilde dem åt. Kikarsiktet var som tur var inställt på
endast 3 gångers förstoring, men
redan det var mycket. Björnhuvudet fyllde upp allt Kent kunde
se i siktet.
Kent siktade mot halsen som
han brukade göra vid älgjakt när
villebrådet kom rakt framifrån.
Björnen tvärvände. Ett andra
skott mot ryggen. Björnen stöp u
7
Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013
4
men låg och klippte med ögonen
då Kent kom fram till den. Kent
sköt det tredje skottet mot huvudet. Faran var att björnen annars
skulle kunna stiga upp och rusa
iväg eller anfalla.
Då skottet mot huvudet var
avskjutet kom hundarna som drivit björnen.
Kent meddelade på kommunikationsradion att björnen var
fälld. Sedan satte han sig på en
stubbe, tog fram kaffetermosen
och började vänta in de andra jägarna. Alla visste att reglerna var
strängare och fler när en björn
blivit fälld än om det varit en älg.
Ingen visste om man ens fick röra
björnen innan myndigheterna,
polisen och länsstyrelsens folk,
hade kommit till platsen. Både
polis och länsstyrelsen kontaktades omgående.
Från länsstyrelsen fick man
tillstånd att ta fram björnen till
väg och till slakthus.
Polisen behövde inte komma
men länsstyrelsens man besiktade björnen i slakthuset.
En hel lunta papper på cirka
25-30 ark måste fyllas i innan allt
var avklarat enligt anvisningarna. Björnen var en 6-årig hona,
mycket ljust brun i pälsen.
Om björnköttet skulle användas till livsmedel måste det först
kontrolleras så att det inte innehöll trikiner. Prov från tre ställen
på björnkroppen fick tas. Ingen
affär och ingen restaurang var
intresserad av att köpa björnköttet. (Det har blivit ändring på det
senare).
Cirka 10 kilo av det bästa köttet
tog jägarna tillvara och lät varmröka det i Töre. Älgfesten blev en
björnfest med mycket gott kött.
Resten av köttet från den 120 kilo
tunga björnhonan slängdes.
Skinnet tillföll skytten men
Kent Karlsson gav bort det till jägarna från Tjäruträsk.
”Inte tusan ska jag hålla på
att snava över en björnskalle i
vardagsrummet”. Björnjägarna
från Tjäruträsk fick skinnet och
har sedan använt det till att träna
upp sina hundar. De drar skinnet
i skogen och hänger sedan upp
det i något träd. Sedan släpper
de hundarna på spåret.
Den björn som KENT KARLSSON sköt var den första som
skjutits på Råneskogen norr om
Råne älv. På älvens södra sida i
trakterna av Prinsnäs och Södra
Prästholm har det funnits gott
om björn även tidigare. Flera observationer hade gjorts och där
hade flera björnar skjutits.
KENT KARLSSONS björn från
jakten i september 2009 innebar
ett nytt skede i Råneåjägarnas
historia. Från att för några årtionden sedan har varit nästan tomt
på större vilt, finns nu både gott
om älg och många björnar i skogarna.
Kent hade fått vara med om
både det nya och annan tidigare
jakt som minskat eller nästan
upphört.
Jag inledde med att berätta
om en jakt som misslyckades
för Kent då han var i trettonårsåldern. De stora kanadagässen
hade landat för långt bort för att
kunna bli träffade av salongsgevärets kulor. Som ännu yngre var
han med om en annan märklig
jakthändelse.
Familjen hade en stor hamiltonstövare. Den slet sig ofta och
gav sig iväg på egen jakt, då den
kom lös. Skallet var både högt
och grovt och lätt att känna igen.
En gång kom den drivande en
hare, då Kent stod ute på gården
hemma. Haren först, kanske ganska slutkörd. Vid uthuset hade
man ett upplag av stolpar till
hässjor. Då haren kom nära hoppade den in bakom stolparna.
Hunden kom i full fart, sprang
förbi och började försöka få vittring igen. Medan hunden sökte
allt längre bort gick Kent fram till
harens gömställe, lyfte upp den
och bar den en bit in i skogen där
han släppte den.
Då var han 10-11 år.
KENT KARLSSONS björn från
2009 hör till jaktens historia i Råneå.
Men kanske har detta stora
men skygga djur som är så svår
att få syn på ändå gästat Norriskogen någon gång i tiden. Då
jag på kartan försökte följa med
i jaktens vindlingar upptäckte jag
två naturnamn intill och öster om
gamla Vitåvägen: Björnstenen
och Björnstenheden.
Det senare har nog med det
första namnet att göra. Bakgrunden vet jag inte, men kanske finns
där en sten som liknar en björn?
[email protected] l
INTE RÄDD
Björnen är jag inte rädd för för
björnar finns inte här
och inte är jag rädd för vargen heller
för vargar finns inte här
… tror jag.
Örnen är jag inte rädd för
fastän den finns här
och har tagit grannens katt.
Men om det knakar till i skogen
Och en kvist ramlar ner
– då springer jag.
LEIF LARSSON
BRÖDSTIL
kallar man den stil som
vanligtvis används i texten
på sidorna.
Har gjort försök med ny
stil, som är både ljusare och
med ett något större radavstånd än tidigare text.
Hoppas att texten ska
bli lättare att läsa. I annat
fall är jag tacksam för kommentarer (även positiva).
ÅKE ÖSTLING
8
Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013
Bild på ett barkskepp.
Barkskeppet Statsraad
Lehmkuhl.
Deltog i Tall Ships’ Races
in the Baltic Sea 2007.
Bild: Wikipedia.
Skeppsbyggmästare Nils Nilsson Bloman
Text: ANDERS SANDSTRÖM
Blomans bakgrund
Nils Nilsson Bloman i Sävast
är sedan länge känd i den
lokalhistoriska
litteraturen
som en av bygdens främsta
skeppsbyggmästare, med ett
stort antal skepp på sin meritlista
under åren 1812-38. Det är också
känt att han härstammade från
Alvik, men inte från vilken
släkt och från vilken gård. Man
skulle kunna förledas tro att han
härstammade från någon av de
gårdar, som Alvik nr 3, 8 eller
16, där man sedan urminnes
praktiserat
seglation
och
skeppsfart. Så är dock inte fallet
och det var närmast något av en
slump att jag upptäckte detta. När
Eva Berggren i Sollentuna ställde
frågor om Blomans härkomst, så
blev jag nyfiken och började söka
i mina anteckningar och se där
fann jag till slut en notering från
vårtinget i Luleå socken år 1814.
Vid detta tillfälle hade min
anfader Jakob Wallin ansökt om
rättens faste- och skötebrev på
17/128 mtl Långnäs nr 12 som
genom lottning hade tillfallit hans
andra hustru, Maria Persdotter,
och därför skyldiggjorde honom
att förnöja hennes syster Evas
förmyndare Elias Nilsson i Alvik
och byggmästaren Nils Blomman i
Sävast med 250 riksdaler. Således
måste här finnas ett släktsamband
mellan mina förfäder och
nämnda förmyndare. Även här
hade jag tur och hittade i JanErik Nilssons utmärkta häfte
”Alviks hemman”, en notering
om att Elias Nilsson och Nils
Nilsson Bloman var bröder samt
söner till Nils Jakobsson o h h
Maria Eliasdotter på Alvik nr
23 ”Bånd”. Nils Jakobsson var
född 1726 9/3 som son till Jakob
Olofsson o h h Märtha Nilsdotter
på Alvik-Skäret nr 25. Dessa
makar hade dessutom sonen
Olof Jakobsson, som var morfar
till de ovan nämnda flickorna
Eva och Maria Persdotter på
Långnäs nr 12. Således var de
båda förmyndarna Elias Nilsson
och Nils Nilsson Bloman kusiner
till Eva och Maria Persdotters
mor.
En kontroll i socknens födelsebok gav också vid handen att
gossen Nils Nilsson (Bloman)
föddes den 11 mars 1771 son till
bonden Nils Jakobsson o h h Maria Eliasdotter i Alvik (nr 23). Maria Eliasdotter var sannolikt dot-
ter till f d soldaten och bonden
Elias Larsson Uhr, f 1699 d 1773,
o h h Maria Jakobsdotter, f 1699 d
1769, på Ale-Långnäs nr 5.
Jakob Olofsson på Alvikskäret nr 25 var i sin tur son till
Olof Nilsson Buller o h h Ella
Jakobsdotter på Alvik-Skäret nr
25. Denne Olof Nilsson Buller
blev för övrigt dödad av ryska
kosacker på vägen mellan Alvik och Skäret vid den räd som
dessa företog mot Norrbottens
kustbygder i december 1717. Om
detta ryska besök finns att läsa i
prosten Nordbergs ”Luleå sockens historia”.
Nils Nilsson Bloman skulle således i rakt nedstigande led härstamma från följande personer:
Nils Jakobsson, f 1726 19/3 d
1809 28/2, Alvik nr 23
Maria Eliasdotter, f 1728 27/8
d 1796 17/7
Jakob Olofsson, f 1703 6/1 d
1766 9/1, Alvik-Skäret nr 25
Märtha Nilsdoter, f 1699
Olof Nilsson Buller, f 1639 d
1717 19/12, Alvik-Skäret nr 25
Ella Jakobsdotter, f 1662 d 1755
26/10
u
Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013
u Bloman flyttar till Sävast
Hemgården i Alvik övertogs av
Nils äldre broder Abraham Nilsson o h h Stina Hansdotter och
när båda dessa dog i fältsjuka år
1809, gick gården vidare till deras enda dotter Maja Stina Abrahamsdotter. I stället flyttade Nils
Nilsson till Sävast i samband
med giftermålet år 1792 med Brita Eriksdotter, f 1761 d 1820, och
synes då ha antagit namnet Bloman. Hustrun var dotter till Erik
Olofsson o h h Anna Eriksdotter
på Sävast nr 5 ”Jiot” och det var
på den gården som Nils blev husbonde. I familjen föddes de båda
döttrarna Anna Maja, f 1794, och
Brita Stina, f 1799. Hustrun avled
den 13 februari 1820 i en venerisk
sjukdom, vilket kanske förklarar
varför familjen begåvades med
så få barn, varpå Bloman som då
kallade sig Blomberg flyttade till
Jokkmokk. Efter några år återkom han dock till Luleå socken
och reste då runt i länet som
skeppsbyggmästare.
Dottern
Anna Maja Nilsdotter gifte sig
med Johan Rutström från Rutvik
och dessa två övertog hemmanet
i Sävast.
Bloman som
skeppsbyggmästare
Under åren 1812-18 ledde Bloman minst tolv skeppsbyggen i
Luleå socken, för att sedan lysa
med sin frånvaro fram till 1834
då han byggde en skuta och år
1838 ytterligare två skutor. Följande förteckning bygger på uppgifter hämtade ur Arvid Mobergs
bok ”Sjöstad”;
l 1812 – Briggen Christina Magdalena i Råbäcken åt Joh.
Chr. Pauli&Co i Stockholm.
l 1812 – Briggantinen Carl
Johan åt grosshandlare P.
Hillberg & Co i Gävle.
l 1813 – Galeasen Norrbotten på Sävastgranden genom
klinkmetoden.
l
l
l
l
l
l
l
l
l
l
1814 – Fregatten Prins Oscar
i Råbäcken åt handelsmännen Jöns Ekman och Abraham
Stenholm i Luleå, vilka år 1815
sålde fartyget till handl. Carl E
Zandelius i Stockholm.
1814 - Fregatten Carl Johan i
Råbäcken av samma storlek
åt Abraham Ruth, Johan Bergman och Erik Wahlberg i Luleå, skeppare Chr. Matsson ifr
Halmstad.
1814 – Briggen Anna Sofia i
Råbäcken åt handl. ifr Stockholm, skeppare en tysk ifr
Stralsund.
1814 – Skonertbriggen Anna
Maria på Sävastgranden åt
handelshuset Wallis&Co i
Stockholm.
1815 – Briggen Palaemon byggd
under vintern i Brändön åt Jonas Olof Hamrén, Benjamin
Hahn och Olof Åkerström i
Luleå, fartyget sålt 1817 till
Stockholm.
1816 – Fregatten Emelie på Råbäcksgranden åt handlanden
Olof Åkerström i Luleå och
flera köpmän i Härnösand.
1816 Briggen Mariana Henriette på Vibbonäset åt handelsman Abraham Stenholm i
Luleå, som företrädde beställaren firma C&G Hambré i
Stockholm, sjöpass uttogs för
resa till Amsterdam med Gustaf Erik Wickberg från Stockholm som skeppare.
1817 – Fregatten Fosterlandet
på Brändön åt Olov Åkerström i Luleå, som sedan sålde fartyget till borgare i Härnösand.
1818 – Briggen Enigheten på
Råbäcksgranden åt Abraham
Ruth i Luleå, skeppare Chr.
Matsson ifr Halmstad.
1834 – Briggen Carl i Avan åt
handelsman Olof Bergman i
Luleå, som genast seglade ut,
kanske med järn från Selets
Bruk, med destination Lissa-
l
l
9
bon.
1838 – Barken S:t Andrae i
Avan åt Olof Bergman, skeppare pitebon Mats Dyneius.
1838 – Barken Nordstjernan
på Tomholmen i Lule älv åt H
P Rutkvist, handlare i Gammelstad, fartyget sålt 1839 till
J H Renström i Halmstad.
Vi kan konstatera att Bloman
under åren 1812-38 byggde minst
15 fartyg av växlande storlek
i
Råbäcken,
Sävastgranden,
Brändön, Vibbonäs, Avan och på
Tomholmen. Sannolikt hade han
dessförinnan deltagit i åtskilliga
skutbyggen som timmerman,
innan han fick förtroendet att
själv leda byggen. Vi återfinner
ofta timmermän från kustbyarna
runt Luleå. Ovanligt många
verkar ha kommit från samma by
och här må nämnas Isak Rolig,
Nils Olofsson, Anders Johansson,
Lars Larsson, Nils och Lars
Persson, samtliga från Måttsund,
men även Sven Carlsson i Ersnäs
och Nils Olofsson i Antnäs.
Andra bemärkta skepps-byggare under denna period var Olof
Öström från Måttsund, Jakob och
Nils Bergbom, far och son, samt
Petter Brändlöf troligen ifrån
Brändön.
Fartygstyper
För att få en uppfattning om de
fartyg som Bloman byggde återges här nedan kortfattad information om dessa;
Bark = tre- eller flermastat segelfartyg vars aktersta mast, mesanmasten, är gaffelriggad och
resten av masterna råriggade.
Brigg = tvåmastat segelfartyg
med fulluppsättning råsegel på
båda masterna och även ewtt
stort gaffelsegel (briggsegel).
Skonertbrigg = tvåmastat
segelfartyg med råsegel på den
främre masten och snedsegel
eller råsegel på den bakre masten. u
10
u
Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013
Briggantin = litet tvåmastat
segelfartyg med råsegel på den
främre masten och ett gaffelsegel
på den bakre masten.
Galeas = tvåmastat segelfartyg
med främre stormast och bakre
mesanmast.
Fregatt = tremastat segelfartyg där beteckningen fregatt ursprungligen stod för ett bestyckat
örlogsfartyg.
Slutord
Vi vet inte hur det kom sig att
bondpojken Nils kom att ägna
sig åt skeppsbyggeri och dessutom bli en av de främsta i branschen under sin aktiva tid. Vi vet
dock att Alvik sedan gammalt
var hemby för flera olika skutlag under bondeseglationens tid
och att man hade traditioner av
skeppsbyggnad. Bl a skickade
Luleå stad Olof Larsson från Alvik till Stockholm år 1691, för att
han skulle lära sig bygga fartyg
på kravell. Det var en virkessparande metod där borden var fästa
kant mot kant, i s f den äldre metoden med klinkbyggda skutor,
där borden överlappade varandra. Denne Olof var förmodligen
identisk med Olof Larsson på
Alvik nr 19 ”Per-Isäks”, som var
en granngård till Alvik nr 23, där
Nils Bloman föddes. På dessa två
gårdar, som en gång varit en stor
gård, residerade förr birkarlen
Jöns Olofsson, vilken på 1610-talet erhöll Gustav II Adolfs befallning att bygga en lodja (flatbottnad båt) för krigsmaktens behov.
Således fanns det båtbyggartradition att falla tillbaka på, men
Nils måste också ha besuttit en
säregen förmåga till hantverket
eftersom han vid upprepade tillfällen anlitades av såväl lokala
som i huvudstaden baserade rederier.
l
Ur Härnösands stifts herdaminne del IV; 303, 1926 angående Svansteins
kyrka: I afsikt att förebygga, att befolkningen på svenska sidan skulle söka sig
öfver till den på finskt område liggande kyrkan vid Turtola, utanordnade K.
Maj:t 20 mars 1858 af riksdagen anslagna 5.000 kronor till uppförande av
ett kapell i den svenska Turtolabyn i närheten av Svanstein, där ett mindre
hammarverk år 1754 inrättades som afläggare till Kengis Järnbruk. Det
oansenliga lilla kapellet, som fullbordades 1865 undergår för närvarande en
behöflig restauration.
Foto: Rolf Johansson.
Nya församlingar
i Tornedalen
G
Text och foto: ROLF JOHANSSON
ränsen mellan ärkestiftet, dit Tornedalen
hörde, och Åbo stift
hade sedan slutet av 1300-talet
utgjorts av Kaakamojoki beläget
i nuvarande Keminmaa. Kaakamaajoki är ett tillflöde till Kemi
älv, och i övrigt vattendelare mellan Torne och Kemi älvar. Där
gick även landskapsgränsen mellan Västerbotten och Österbotten. Här kan det nämnas lite om
hur dessa stift och församlingar
uppstod. Vid organiserandet av
den kyrkliga verksamheten kom
varje älvdal att bilda en församling. Liksom det övriga Norrland lydde Tornedalen fram till
år 1647 under Uppsala stift, vil-
ket närmast avgränsats mot Åbo
stift 1347. Här kommer det som
vi tidigare talade om nämligen
Kaakamojoki som var stiftsgränsen och tillika landskapsgränsen. Från 1647 tillhörde Tornedalen Härnösands stift och från
1904 Luleå stift med undantag
som vi senare behandlar längre
fram i samband med 1809 års
fred och församlingsdelningar.
Fredsslutet 1809 gjorde emellertid Torne och Muonio älvar
till den nya riksgränsen. Genom
denna gränsdragning klövs socknar och många byar, som var belägna på båda sidor av respektive
älv. Att dessa ägarbyten drog ut
på tiden vittnar många gräns- u
Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013
u protokoll långt in på 1820-talet.
På finsk-rysk sida var man angelägen att snabbt ordna upp relationerna längs gränsen. De ryska
myndigheterna var inte intresserad att tillåta en alltför ohämmad
och okontrollerad gränstrafik,
dels var det ju de finska socknarna som blivit av med de flesta
kyrkorna. Det var endast Nedertorneå och Enontekiö kyrkor,
som förblev finska. Alla övriga
kyrkor och gudshus låg på den
svenska sidan av älven.
Med anledning av detta inrättades en inventeringskommision
för att skapa en förteckning över
såväl fasta som lösa tillgångar.
Här började man i Karesuando
och slutade med kapellet på
Sandskär. Man tog med värdet
av t.ex. kyrka, likhus, sockenmagasin, sockenstuga och mycket
annat som fanns i och omkring
kyrkan, även sockenarresten.
Låt oss börja högst upp i norr
och utifrån ett ”svenskt perspektiv” håller vi oss enbart till
församlingar, som genom freden med Ryssland 1809 kom att
tillhöra Finland. Först hittar vi
Enontekis, nuvarande Karesuando, som genom freden förlorade sin kyrka eftersom den var
belägen på den finska sidan av
älven. För den svenska delen av
Enontekis (Karesuando) uppfördes det därför en ny kyrka 1814.
Lite längre söderut ligger Muonio. Där på den östra sidan av
Muonio älv, i Muonioniska, fanns
ett kapell från 1748 lydande under Övertorneå pastorat. Genom
fredsslutet blev Muonioniska en
finsk församling med eget kapell
tillhörande finska Enontekis (Karesuando) pastorat. Den kyrkan
flyttades sedermera 1856 till Hetta by vid sjön Ounasjärvi på den
finska sidan.
Av byn Kolari i Pajala församling avträddes större delen, belägen på av Muonio älv omflutet
land, till Ryssland 1809. Kyrkan
stannade kvar på svensk sida
men år 1819 uppfördes en kyrka
i finska Muonio och därmed bildades en kapellförsamling vars
sträckning motsvarade Pajala
pastorat på den svenska sidan.
Vi stannar kvar i Pajala och
Kengis bruk som kom till genom
Arendt Grape på 1640-talet. Här
tillkom en bruksförsamling med
egen kyrka och predikant samt
egen kyrkobokföring. Till denna
bruksförsamling hörde under
1700-talet även Junosuando masugn, Svappavaara kopparverk,
Palokorva masugn och Svansteins bruk. Brukets egen kyrka
11
tillkom 1725 och ersattes efter en
brand 1787 med en ny som senare flyttades till Pajala. Genom
1809 års fred avträddes från Pajalaområdet den nuvarande Kolari
socken. Muonioniska som tidigare administrerats från Pajala
fram till 1718 och hade ställningen som kapellförsamling under
Övertorneå avträddes samtidigt
och ingick sedan i Muonio fi nska
pastorat. Muonionalusta på den
svenska sidan blev kapellag 1854
och en kyrka uppfördes på en
holme i Muonio älv samt kom att
tillhöra Pajala pastorat.
u
Tornedalen i dag
12
u
Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013
Här kan nämnas lite om de
kyrkoarkiv som förstördes genom
brand.
Muonionalusta
prästgård brann ned 1942 varvid
församlingens arkiv som begynt
1892 helt förstördes.
Nästa ort som drabbades av
freden 1809 är Turtola på finska sidan och Svanstein på den
svenska sidan. Det som hände
vid gränsregleringen var att alla
hemman och gårdar i byn Turtola
av Övertorneå socken återfinns
på rysk-finsk sida av Torneälven, medan några mindre ängar
och en mindre skogstrakt låg på
svensk sida. Efter freden uppfördes 1817 ett kapell i den finska
bydelen, som jämte omgivande
bygd utmed Torneälven blev kapellförsamling under Ylitornio
fram till 1912 då Turtola blev ett
eget pastorat.
Tillkomsten av en kyrka i finska Turtola ledde till att man
byggde en kyrka och begravningsplats i den svenska delen
av Turtola (Svanstein) i syfte att
förebygga den svenska befolkningens besök på rysk-finskt område i kyrkliga angelägenheter.
Svanstein blev eget kyrkobokföringsdistrikt under Övertorneå
församling 1925.
Av det land som avträddes till
Ryssland från Övertorneå socken
bildades år 1819 Alkkula pastorat (Ylitornio pastorat) genom
uppförande av en kyrka i Alkkula 1816. I detta pastorat ingick
ungefär hälften av Hietaniemis
församlings område på båda sidor om Torneälven. Byn Alkkula
hade sedan länge tillhört Hietaniemi och var upptagen i husförhörsböckerna 1783-1814.
Vid gränsregleringen efter
1809 och 1820 avträddes två tredjedelar av de svenska egendomarna till Ryssland samt några
gårdar. Alkkula kom senare att
tillhöra Turtola och Kolari pastorat.
Nu är vi framme vid Juoksengi
och församlingarna söderut mot
dagens Haparanda. Då Övertorneå första gången utbröts till
pastorat 1530 fick återstoden av
Torne moderförsamling namnet
Nedertorneå. Sedan Övertorneå
1606 definitivt avskilts och Torne
lappmark 1673 uppdelats i pastorat, kvarstod av Nedertorneå
ett område som numera upptages av Nedertorneå-Haparanda,
Karl-Gustavs, Karunki, Alatornio
och Tornio församlingar, detta
före Finska kriget.
Tiden efter den nya gränsdragningen innebar för den
svenska delen av Nedertorneå
socken stora uppoffringar och
vedermödor för att kunna fungera som socken och församling.
Mer än halva befolkningen och
arealen befann sig i ett annat
land. Den kyrkliga och profana
administrationen fanns kvar på
den ryska sidan. Undantaget är
Karl-Gustav, Hietaniemi, Övertorneå och Pajala församlingar
som fick behålla sina kyrkoarkiv.
Så är vi framme vid KarlGustavs socken och det svenska
Karungi. Här avträddes en tredjedel av sockens areal och mer än
hälften av befolkningen. Karungi
som är kyrkby i Karl Gustav, delades genom landavträdelsen i
två delar. I den avträdda bydelen
uppfördes 1817 en kyrka, vilket
erhöll en del inventarier från kyrkan i svenska Karungi, allt enligt
bestämmelserna i 1813 års gränsreglering. Finska Karunki blev
kapellförsamling under Alatornio, numera självständigt pastorat.
Haparanda by kom att helt stå
utan kyrka vid den nya gränsdragningen. Sockenklyvningen
resulterade i att av sockenkyrkorna i de tre nya socknarna skulle
kyrkorna i finska Nedertorneå
och Torneå stad stanna i rysk ägo.
Det svenska Nedertorneå stod
alltså helt utan kyrka. Blickarna
föll på Björkö kyrka med anledning av att man önskade behålla
sockengemenskapen. Eftersom
motstånd fanns från rysk sida
blev det att bygga en egen kyrka.
Det hela försvårades då tanken
var att skapa en ny stad, CarlJohans stad, sydväst om Haparanda by, eller Nikkala by, kal�lad Öistinkenttä, med hamn mot
Bottenviken. Någon inflyttning
blev det aldrig och sent omsider
bestämdes att köpstaden skulle
förläggas till Haparanda by.
Haparanda-Nedertorneå församling fick sin kyrka 1825 efter många om och men. Kyrkan
stod på sin plats i närmare 130
år då den i juni 1963 blev lågornas rov. Ny kyrka byggdes upp
på samma plats ganska fort. Sist
men inte minst kan nämnas kapellet på Sandskär som även var
föremål på inventeringslistan i
samband men gränsregleringen
1813. Det värderades till femtio
riksdaler banco och tillfördes sedermera Karl Gustavs socken.
Förutom detta om den nya
gränsen och nya för- samlingar
kan här nämnas de förändringar som skedde i Lappmarken.
Lappmarkens ecklesiastikverk
avvecklades redan 1801 och en
del av verksamheten gick över
till Svenska missionssällskapet
1835 samt till Femöresföreningen
1864 och till Lappska missionens
vänner 1880.
I Norrbottens och Västerbottens län kallades församlingarna
med ursprunglig samisk befolkning
lappmarksförsamlingar,
även sedan nybyggarna blivit
en majoritet i dem. Under åren
1870–1896 skedde en ständig
anpassning så att de kyrkliga bestämmelser som fanns även skulle gälla i Lappmarken. Denna utveckling berodde på att det blev
allt fler som flyttade in till dessa
församlingar och att en del samer u
Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013
13
1757 – Besiktning av Sigfridsön, Saxskäret,
Hamnön, Stångholmen, Svartön, Strapön, Estersön, Mörholmen, Vattungen och Nagelskären
År 1757 verkställde lantmätaren
Esaisa Hackzell uppmätning
och beskrivning av de ovannämnda öarna.
”Till allraödmjukaste följe av
Högvälborne Herr Grevens och
Landshövdingens nådgunstiga
befallning av den 9 april innevarande år, haver undertecknade
nedanskrivne öars beskffenhet
besiktigat och dem, som här
nedan antecknat är befunnet,
nämligen:
Sigfridsön
varå Brändö byamän enligt den
författade kartan till höäng
innehava och bärga
av lit A Stäggvall till 12 tunnland, 24:6 3/8 kappland
av lit B med någon skog beväxt
och av små starr bestående, 7
tunnland 2: 2 83/128 kappland
av lit C ännu mera skogsbelupen äng och av dito vall, 5 tunn-
u blev bofasta. Samerna blev nu en
minoritet i de flesta församlingarna, men fortfarande måste man
ta hänsyn till samernas behov av
samiskspråkiga gudstjänster och
konfirmationsundervisning på
samiska språket. Målsättningen
var att samerna skulle assimileras
i det svenska samhället, främst
genom att övergå till att använda
det svenska språket. Domkapitlens rätt att tillsätta lappmarksprästerna utan val kvarstod fram
till år 1923. Då fick församlingen
valrätt till alla prästtjänster utom
tre i Lappmarken. Kvar stod att
hänsyn skulle tas till kunskaper
i samiska eller fi nska för vissa
tjänster.
Som vi ser idag så har rätten
till det egna språket, finska och
samiska, blivit en del av vardagen för norrbottningarna.
l
land 30: 1 31/64 kappland
Summa 25 tunnland 24: 10
65/128 kappland
Varandes i övrigt denna ö beväxt med tall, gran och björkskog samt at och dessutom något stenbunden. Den prövas
vara tillräcklig för 300 fårs bete
under sommaren.
Saxskäret
med gran och tall samt björkskog beväxt, prövas efter allt utseende kunna underhålla ungefärligen 120 får.
Hamnön
är nog stenbunden, tyckes dock
vara tillräcklig för 25 à 40 får;
men små grunden därvid funnos av föga värde.
Stångholmen
är numera Skatamarks by tillhörig, dit de ock sina får pläga föra.
Svartön
merendels av bara tallskog och
sandig mark bestående och varå
sällan några får utföras, emedan
densamma synes vara nog
otjänlig därtill.
Strapön
mestadels med tallskog beväxt,
undantagandes på södra sidan,
varest finnes någon alskog, samt u
14
Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013
u därstädes litet gräsmark och
prövas å densamma undefärligen kunna födas 20 à 25 fårkreatur, där och Strömören inberäknas.
Estersön
innehaves nu för tiden av nämndemannen Per Nilsson i Persön.
Mörholmen
allenast med små gran samt alskog på västra ändan beväxt och
kan efter allt utseende ej vara
föda än till 10 à 12 får.
Vattungen
merendels överallt stenbunden
och av någon särdeles nyttbarhet.
Nagelskären
befunnos bestå av små granskog, omtränt till 20 à 30 fårs underhåll.
Härvid anfördes av Brändö byamän, vilka alla dessa öar, undantagandes Stångholmen och
Estersön, hittills varit tillhöriga,
att de årlig taxeavgift för dem erlagt, förutan det de jämväl erinrade att Sigfridsön med den ängesskog därå finnes, av gammalt
skall varit deras by eller åboende hemman tillhörig.
Vilket med högtärade Lovl.
Häradsrättens närmare undersökning och beprövande hörsammats och ödmjukast underställes.
Petningen
Den dagen då Folke blev petad
hände något med laget.
Då de andra såg smärtan i
Folkes ögon var det som om den
spred sig till dem också. Den
brände till i alla de andra. Det
var som om ett sår öppnats inne
i bröstet hos var och en. Det var
den plötsliga och oväntade förnedringen. Mest för Folke förstås, men den grävde sig in i de
andras sinnen lika mycket. Folkes smärta blev deras. De kände
på sig, att de alla kunde stå där
en dag och bli drabbade.
De flesta visste ingenting i
förväg. Inte Folke heller. Det var
sällan någon pratade om laget i
förväg. Laguppställningen brukade vara så självklar. Samma
spelare match efter match. Det
var det som hade gett framgång.
UK:s laguppställning på papperslappen på anslagstavlan i
den lilla lådan med glasfönster
utanför OK var det som gällde.
Samma laguppställning sattes
efteråt upp i klubblokalen. Blev
det sena ändringar var det bara
på anslagstavlan i klubblokalen
de kunde läsas. Det var den papperslappen som lagledningen senare lämnade till domaren.
Luleå 4 aug 1737
Es Hackzell, J L ?,
Per Nilsson i Persön
Källa:
Akt Nederluleå 48
l
Det var det som var det värsta.
Att laguppställningen kommit
upp så sent. Folke fick inte chansen att dölja sin grämelse genom
att hålla sig undan och inte komma till matchen. Han kom. Han
tog emot slaget. Det var hårt.
Alla lade märke till Folkes
ögon, i det ögonblick då oron
grep tag i honom. Tomheten i
ögonen, då han förstod.
”Vad är det …? Vad är det som
har hänt…?”
Alla teg. De som visste tittade
ner i golvet eller försökte rätta till
något med sina skor eller strumpor. Bara två mötte hans blick.
Till slut var det Bosse, målvakten, som sa:
”Har du läst laguppställningen … den sista, den här i klubblokalen?”
”Du är inte uttagen, Folke …
Du ska inte spela idag …”
Folke hade stått kvar en liten
stund, stum, stel, oförstående.
Han behövde inte läsa. Han förstod. Väskan med idrottskläder
hade han som vanligt tömt på
golvet, vänt upp och ner, och
slängt in den tomma röda väskan under bänken. Folkes nummer stod på bagen, matchtröjans
nummer. Det han alltid brukade
ha. Han sjönk ner på alla fyra
intill kläderna. Höll en av ankelsockorna som han brukade ha
innanför fotbollsstrumporna i
ena handen, la ner den, tog upp
den, flyttade över den till klädhögens andra sida som om han
inte kunde komma ihåg om han
brukade ha den på vänster eller
u
höger fot.
Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013
u
Folke hade aldrig varit i närheten av att petas. Han hade spelat
varenda match under de senaste
tre åren, seriematcher och vänskapsmatcher. Han hade alltid
ställt upp. Folke hade aldrig brytt
sig om småskador. Han hade
sprungit lika mycket som vanligt även om han varit lite skadad. Han om någon hade med
sin kämpaglöd och gåpåarandra
alltid haft en given plats. Han var
samspelt med de andra i försvaret. Det var fördelen med att det
nästan alltid var samma lag som
matchen veckan innan. Det var
bara om någon blivit skadad eller sjuk som det sattes in en ny
spelare. Så brukade det vara. Då
brukade Folke alltid stötta den
nye, prata med honom, täcka upp
om han spelade på samma sida i
laget.
Folke var inte skadad, och han
var inte sjuk. En ny spelare hade
ändå tagits ut till matchen.
De som kunde och vågade
titta på honom såg hur färgen
försvann. Ansiktet blev blekt
och grått, såg nästan tärt ut som
hos en sjuk gamling, innan röda
flammor slog upp. Folke svalde
och svalde. Han skakade lite på
huvudet. Blicken irrade från den
ene till den andre, men det är inte
säkert att han såg någon av dem.
”Ni skulle ha sagt något …… att
jag inte dög längre …… nån av er
skulle ha sagt något …” ”
”Vi visste inte, Folke. Ingen av
oss visste något ……inte förrän alldeles nyss.”
Tystnaden var länge kompakt.
Ingen hade något mer att säga.
De få som sett laguppställningen
oroade sig. För Folke, för laget,
för just den här matchen.
”Nya … klubbledningen … kanske”, sa någon.
Efteråt visste ingen vem det
var som sagt det och inte vad han
menat.
En del var lättade över att inte
själva ha råkat ut för petningen.
Ändå kände många sig skyldiga
på något sätt.
Folke tittade plötsligt ner mot
golvet. Det var som om han upptäckt sin klädhög där … och fotbollsskorna. Han stod på knä,
ena knäet mot golvet, det andra
böjt som när laget radade upp
sig för en lagbild, främre raden
med ett knä mot gräset, det andra att vila armbågen på. Långsamt började han plocka tillbaka
allt. Schampoflaskan, tvålen och
handduken. Linimentet också.
Han hade eget. Bättre än de andras. Resårbanden för strumporna. De egna benskydden. De
andra hade skrattat åt honom då
han visade att han köpt egna benskydd. Han hade behövt dem,
hade han svarat. De var bättre.
Med den spelstil han hade behövde han dem. Bättre och stadigare, men dyra. De andra hade
småskrattat, men förstått. Folke
var en sådan spelare. Kom ibland
lite för snabbt in i situationer med
motståndarna.
Smärtan i bröstet kom och
gick i vågor. Han mådde inte
bra. Han ville ut, bort från omklädningsrummet. Benen lydde
honom inte. Bedövningen satt
ännu kvar. Folke stod länge kvar
på knä. Med ena handen tog han
stöd mot golvet då han reste sig.
Benen darrade. Han kände sig
svag och vacklade till. Då han till
slut gick mot dörren kunde han
inte gå ordentligt. Han vinglade,
och innan han nått ända fram fick
han ta steg åt sidorna för att hålla
sig uppe. Bosse hade rest sig och
tagit ett steg närmare. Folke höll
ena handen lite framför sig för att
försöka få stöd någonstans. I den
andra höll han bagen. En socka
låg kvar på golvet. Han märkte
den inte. Blicken höll han mot
dörröppningen. Det var ljusare
där. Dit skulle han. Inte hänga
med huvudet, inte hänga med
huvudet, inte … Tanken snurrade
runt i huvudet. Bosse satte sig
15
igen. Dolde ansiktet i händerna.
Folke lämnade dörren öppen
då han gick.
Ur LEIF LARSSONS nya bok
”Fotbollslaget som försvann”
[email protected]
Jag har en uppsättning
böcker hemma hos mig på
Fredsgatan 1, 972 39 Luleå.
Alla är välkomna att titta in
och köpa en bok och då är det
naturligtvis inga portokostnader.
Den nya boken kostar 215
kr (ordinarie pris) men 170 kr
om man hinner förhandsbeställa den före den 31/5 2013
(Förlagets prissättning).
Är man ute och reser i Norrbotten och passerar Hedenäset går det bra att köra in där
och köpa mina böcker (utan
portotillägg).
Här hemma har jag kvar en
del av mina tidigare utgivna
böcker som jag säljer billigare.
Mitt telefonnummer är
0920-177 41, 070-683 40 47
LEIF LARSSON l
Nu har
det hänt
igen
att viss utrustning i forskarlokalen varit påslagen
under natten.
Det är viktigt att den
som är sist i lokalen kollar
att alla kortläsare, datorer
och inte minst – kaffekokaren är avslagna.
Kontrollera också att
belysningen är avslagen
och lås dörren till forskarlokalen.
16
Lulebygdens Forskarförening – Nr 82, maj 2013
Avsändare:
Lulebygdens Forskarförening
Residensgatan 6 E
972 36 LULEÅ
SVERIGE
PORTO
BETALT
Vid obeställbarhet
Återsänd till ovanstående adress!
30-års jubileum
Pitebygdens Forskarförening
Med anledning av detta inbjuder föreningen Er och Era medlemmar att den
26 oktober kl 10-16 delta i vårt firande, som äger rum på Framnäs Folkhögskola, i anslutning till våra forskarlokaler.
Vi har bjudit in Lars Ericson Wolke historiker och författare att hålla ett föredrag om ”Soldatforska – hur jag finner mina militära förfäder”, som även är namnet på hans nyutkomna
bok. Föreningen kommer att presentera våra utgivna CD-skivor och lokaler. Det kommer
också att finnas möjlighet för Er att ”visa upp” Er förening med presentation/försäljning.
Finns det dessutom någon i Er förening som vill dela med sig av någon berättelse med anknytning till släktforskning, så går det också bra. Anmälan om detta till anm@piteforskare.
se senast 15 juni för att vi skall kunna ta med det i planeringen.
På kvällen blir det middag med underhållning.
En tvårätters middag med måltidsdryck, kaffe och tårta serveras 18.00 och kostar ca 350 kr/
person. Det finns också möjlighet att köpa vin/öl/cider.
Finns önskemål om speciell kost meddelar Ni detta i samband med anmälan.
Praktisk information:
Under dagen kommer det att finnas möjlighet att köpa kaffe/fika/smörgås. Vi kan ordna
lunch på plats, men det förutsätter att det blir minst 20 förbokade gäster.
Bindande anmälan med kontaktuppgifter samt antal som vill ha lunch och/eller middag
till tel 0911-608 30 torsdagar 18-21 eller e-mail [email protected] senast 18 september.
Ni som anmäler er via e-post kommer att få en bekräftelse och om den uteblir måste Ni
kontakta föreningen, så att vi inte missar någon.
Väl mött att delta eller att bara besöka oss denna dag
PITEBYGDENS FORSKARFÖRENING
Har ni frågor, så tveka inte att kontakta någon av oss:
Anna-Stina Hedkvist
[email protected]
Berith Adolfsson
[email protected]
Ytterligare information om Pitebygdens Forskarförening och 30-årsjubileet hittar ni på
www.piteforskare.se