docVälkomna! - Lulebygdens forskarförening
download 
Report Transcription
Välkomna! - Lulebygdens forskarförening
Lulebygdens Forskarförening MEDLEMSTIDNING – Nr 80, november 2012 MEDLEMSMÖTE Söndagen den 9 december 2012 kl 15.30 Lokal: Martasalen, Kyrkans hus, Nygatan 10, Luleå PROGRAM: l MEDLEMSMÖTE: Stadgeändring, medlemsinformation l UTDELNING av Julius Sundströms stipendium l UNDERHÅLLNING: Christina Aasa Bygdell sjunger sånger och visor från Tornedalen samt berättar händelser och historier från Tornedalen mellan sångerna Föreningen står för fikat Välkomna! STYRELSEN Lulebygdens forskarförening l Ordföranden har ordet Nya medlemmar Sid 3 l Helga och Verner – Två diktare från Haukijärvi Sid 4 l Lungsoten tog deras barn Sid 5 l När ryssarna kom till Karlshäll Sid 10 l Akseli Gallen-Kallela – Kalevalaillustratör Sid 11 TISDAGSTRÄFF l En sann historia Sid 12 Lokal: Hyresgästföreningens fritidslokal, V:a Varvsgatan 24 E l Björn i Bovallen Sid 14 Tisdagen den 4 december 2012 kl 18.00 ÄMNE: ”ORDET ÄR FRITT”. Den sista Tisdagsträffen för året träffas vi under gemytliga former och berättar egna historier och erfarenheter som har framkommit i samband med våra släkt- ocg bygdeforskningar. Det behöver inte vara något märkvärdigt, bara ventilera/byta erfarenheter. Föreningen står för fikat Välkomna! l Grönsaker Sid 13 l Insändare JulklappstipsSid 16 Störst är det goda du har gjort och den glädje du har skänkt andra. 2 Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012 Föreningens syfte Lulebygdens Forskarförening Besöksadress: Residensgatan 6 E, Luleå Telefon: 070/299 54 24 Telefontid: Måndag: kl 9-11 ” Torsdag: kl 9-11 Övrig tid går bra att malia till nedanstående e-mailadress e-postadress: [email protected] Styrelsen 2012 Ordförande: Per Wänkkö Tel 0920-22 62 76, 070/669 94 76 E-post: [email protected] Vice ordförande: Gunnar Johansson Tel 0920-22 75 93 Hemsida: www.lulebygden se Webbansvarig: Marita Lindell e-post: [email protected] Kassör: Gunnel Jägare Sandin Tel 0920-26 78 19 E-post: [email protected] Post skickas till adress: Lulebygdens Forskarförening Residensgatan 6 E 972 36 Luleå Sekreterare: Carin Vallgren Tel 0920-22 86 13 E-post: [email protected] Öppettider: Ytterdörren öppen kl 07.00-20.00 alla dagar. Innerdörren låses som tidigare med egen nyckel . Övriga ledmöter: Gunhild Hedenström Tel 0920-26 04 66 E-post: [email protected] Annonspriser Sture Karlsson Tel 0920-22 30 39 E-post: [email protected] Åttondels sida 100 kr Kvartssida 200 kr Halvsida 300 kr Helsida 500 kr Sista sidan, enstaka nr 1.500 kr Sista sidan helår (4 nr) 5.000 kr Medlemmar får kostnadsfritt marknadsföra sina alster i tidningen. Detta är begränsat till 40 mm/1 sp respektive 20 mm/2 sp. Detta under förutsättning att ett exemplar av alstret lämnas till föreningen. Medlemsavgifter Kent-Åke Lundebring Tel 0920-26 86 31 E-post: [email protected] Suppleanter: Ingrid Vikström Tel 0920-340 72 E-post: [email protected] Kjell Mäki Tel 073-040 31 64 E-post: [email protected] Vuxen 150 kr/år Ungdom tom 25 år 40 kr/år Familj (samma hushåll) 190 kr/år Vid inbetalning uppge alltid namn, adress, födelsedag, telefon, gärna mobil och e-post (inkl namn mm på familjemedlemmar som omfattas av familjeavgiften). Lulebygdens Forskarförening grundades 1989 för att främja och höja intresset för bygdeperson- och släktforskning inom gamla Storlule socken samt att arbeta för bättre betingelser för sådan forskning. Nästa tidning utkommer vecka 7 varför manuskript måste vara inskickade SENAST DEN 14 FEBRUARI Ge ett bidrag till Julius Sundströms Minnesfond Förvaltas av Lulebygdens Forskarförening. Plusgirokonto: 36 64 01-8 Stipendiegruppen/lulebygdens Forskarförening Gerd Olovsson, tel 0920-25 44 64, e-post: [email protected] Anders Sandström, tel 0929-304 26 FONUS kan förmedla telegrammen Avgiften betalas till PG 36 64 01-8 Vid internetbetalning: Komplettera dina uppgifter genom att skicka dem med e-post till medlemsansvarig e-post: [email protected] Kom ihåg att meddela adressändring! 3 Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012 Ordföranden har ordet Hej För en månad sedan hade jag förmånen att delta i en tvådagarskonferens i Skellefteå arrangerad av Sveriges Släktforskarförbund. Inbjudna var samtliga föreningsordföranden i Norrbotten och Västerbotten och från Norrbottens del var sex av totalt tio föreningar representerade. En stor del av tiden ägnades åt diskussioner/funderingar kring rekrytering av nya medlemmar, aktivering av befintliga medlemmar, hur möta det pågående teknikskiftet med centrala databaser etc. Trots skilda förutsättningar verkar föreningarna möta liknande utmaningar. För min del var det en mycket intressant och lärolik konferens som förhoppningsfullt kommer att sätta avtryck i det kommande styrelsearbetet. Intresset för den nybörjarkurs i släktforskning som föreningen planerade genomföra under hösten visade sig vara mycket stort. Inom några dagar hade ett 20-talpersoner anmält sig till kursen vilket fick till följd att vi beslöt att dubblera kursen. För närvarande pågår kurser i lokalen onsdagar 18 – 21 och torsdagar 09 – 12. Tyvärr kan det vara trång i lokalen dessa tider, speciellt vid datorerna – men du som vill utnyttja lokalen för egen forskning kan kanske välja andra tider då det normalt är gott om plats. Redaktör och ansvarig utgivare ÅKE ÖSTLING Tel 0911-21 17 78 [email protected] Den fortsättningskurs som jag något övermodigt utlovade i våras har vi däremot inte kunnat genomföra. Problemet är att hitta instruktörer som anser sig behärska hela fältet. Men vi har inte släppt idén och hoppas på att kunna återkomma. Som du kan se på annan plats i tidningen kommer höstens medlemsmöte att genomföras söndagen den 9 december. Traditionsenligt presenteras då årets ”Jullestipendiat”. Årsmötet fattade beslut om en mindre stadgeändring och för att bli giltigt måste beslutet konfirmeras av medlemsmötet. Till sist vill jag påminna om att föreningen som vanligt kommer att finnas i Stadshuset under skyltsöndagen. Titta gärna in. PER NYA MEDLEMMAR Björn Åkre Tomtegränd 4 192 75 Sollentuna Tel 070-561 56 91 Harry Emanuelsson Övägen 12 954 31 Gammelstad Tel 0920-25 43 24 Jennifer Andersson Linerudt Kontorsgatan 33 973 42 Luleå Tel 073-039 07 79 Kjell Nyholm Mjölkuddsvägen 21 973 41 Luleå Tel 070-570 83 82 Ann-Sofi Sundström Blidvägen 50 976 32 Luleå Tel 070-277 72 77 Margareta Hult Sundkvist Östra Parkgatan 15 B 972 42 Luleå Tel 073-01 35 92 67 Vivianne Lindblad Andersson Storgatan 8 A 972 38 Luleå Tel 0920-742 00 Ina Fredriksson Burströmsvägen 120 974 33 Luleå Tel 070-583 44 71 Åke Löfgren Kanotvägen 28 973 32 Luleå Tel 0920-873 28 Catharina Löfgren Kanotvägen 28 973 32 Luleå Tel 0920-873 28 Leif Markstedt Hjoggböle 105 931 94 Skellefteå Anneli Klint Nilsson Västra Varvsgatan 16 B 972 36 Luleå Tel 070-699 85 76 Owe Johansson Lingonstigen 101 973 33 Luleå Tel 0920-224 99 47 Inger Flodén Kompanivägen 29, 6 tr 974 44 Luleå Tel 070-340 86 67 Majlis Thornberg Flugsnappargränd 8 974 54 Luleå Tel 0920-627 29 Ylva Nilsson Gussövägen 437 975 98 Luleå Tel 0920-747 40 Roger Mikko Flugsnappargränd 8 974 54 Luleå Tel 0920-627 29 Vi hälsar de nya medlemmarna välkomna! 4 Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012 HELGA OCH VERNER – Två diktare från Haukijärvi Text och teckningar: LEIF LARSSON Kan totalt okända människor bli accepterade i den litterära världen även om de kommer från mycket enkla förhållanden? Kan de bli litterära kändisar även om de gett ut sina böcker på eget förlag och själva bekostat varenda krona för tryckning och distribution och saknar allt stöd från ett stort förlag? Kan det ske utan att ens lokala tidningar (särskilt de) ägnat de här författarna minsta lilla intresse och inte gett dem en enda recension oavsett hur många dikter och hur många diktsamlingar de skrivit?? Klart att det går, men vanligt är det inte. För två syskon från Haukijärvi (Gäddsjön) utanför Lappträsk har det hänt. Båda var poeter, men mycket olika i sina uttryckssätt. Poeter, diktare, lyriker betraktar vi gärna med lite skepsis. Vi tycker ofta att de är lite udda, lite egna och smått underliga och bor de dessutom avsides stämmer allt för att de ska passa in i vår stereotypa mall. Verner och Helga Boström heter de två diktarna som jag ska presentera. Att de båda växte upp på ett ensligt småbruk, skulle vi nog säga hör till bilden. Huset och ägorna ligger vid sjön Haukijärvi fem kilometer från närmaste by, Lappträsk i Karl Gustav församling. Till järnvägsstationen i Lappträsk där Verner hämtade sin dagstidning (Svenska Dagbladet) och post är det cirka 3,5 kilometer. Någon farbar väg fanns inte annat än med häst och släde vintertid. Sjön är stor och det fanns gott om fisk i den, då Kristoffer Boström och hans hustru Brita Josefina Åström flyttade dit 1895 tillsammans med en årsgammal son. De kom från Kristoffers hemgård i Bodträsk. Brita Josefina var från Storsien. I Haukijärvi föddes sonen Lars Oskar Verner 1896 och så småningom Helga Emilia 1907, yngst av de åtta barnen. Uppväxten blev hård. Två flickor dog tidigt, en som ettåring, en bara sju dagar gammal. 1911 avled familjefadern Kristoffer Boström i bukhinneinflammation och Brita VERNER BOSTRÖM Josefina och barnen fick försörja sig själva, med fiske, småbrukets skötsel och allt annat för överlevnad. Äldste sonen Nils Johan dog 1916 bara 22 år gammal. Verner var nu äldst. 1922 lämnade han småbruket och blev han stamanställd på I19 i Boden (furir). Han blev kvar till 1929. Då hade Helga hunnit bli småskolelärarinna efter examen i Haparanda. Hon hade redan som nybörjare i småskolan ansetts vara ett begåvat barn. Efter kort tid i småskolan fick hon flytta upp en årskurs. Då skoltiden var slut ville lärarna att hon skulle ”kostas på” och få fortsätta sin utbildning. ”På något sätt konstrade mamma till det och jag fick börja på seminariet i Haparanda”, berättar Helga i sin självbiografi. 21 år gammal var hon klar som lärarinna. Men svårigheterna tornade upp sig. Helga hade varit optimistisk och glad efter sin lärarinneexamen, men motgångarna kom slag i slag. Hon fick till en början endast korta vikariat på olika platser och sedan blev HELGA BOSTRÖM det ännu sämre. Hon tyckte att alla andra fick gå före henne vid tjänstetillsättningar. Hon blev deprimerad och grubblande och eftersom hon var troende började hon mer och mer undra vad Gud egentligen ville med hennes liv. Hon kunde inte förstå det. En dag gick hon till kapellet i Lappträsk och beklagade sig över den orättvisa som drabbade henne. Det föll inte i god jord. Det var snudd på gudsförnekelse, tyckte en del, och Helga fick varken tröst eller hjälp. Man tyckte att hon skulle vila upp sig på ålderdomshemmet (bland gamla och senila). I och med det hade hon fått en stämpel på sig, som hon fick dras med hela livet. Efter några år var det dags igen för omhändertagande. Så här skriver hon i sin självbiografi Fångad (1976): ”Nu kommer de, jag hör bjällerklang. De har varit här förut tre gånger. Jag har en kall bostad och bor för mig själv. Det är två hästar med slädar och tre poliser. Den ena har jag undervisat i seminariets övningsskola. De besöker först min bror (Verner) i mangårdsbyggnaden. Jag förstår att de är ute efter mig.” Helga gjorde inget motstånd. I Lappträsk väntade en bil. De sa att de skulle till Boden, (till Garnis antagligen) men då de kom fram var de i Piteå vid det stora sjukhuset där. Det skulle dröja 35 år (!) innan hon återsåg hembygden. Hela tiden hävdade hon att hon var ofrivilligt a Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012 a och orättfärdigt intagen. Det var inte mycket hjälp hon fick mot ev. depression varken medicinskt eller vårdande. Sjukhuset var stort och fint men saknade under lång tid både medicinska och personella resurser. Det var inlåsning, isolering och fastbindande som gällde. I denna som man tycker hopplösa situation började Helga Boström både att skriva dikter och att måla, men under stort motstånd från personalen. Hennes färger och pennor låstes in och ibland fick hon inte ut dem ens då hon hade raster och var ledig. Längre fram kom det psykiatriska nytänkandet att terapi i form av målning och skrivande kunde vara till stor hjälp vid behandlingen. VERNER BOSTRÖM bodde mesta tiden ensam i Haukijärvi i det allt mer förfallna huset. Om han haft några tankar på att skriva dikter före 1965, då han lät trycka sin första diktsamling I minnet lyster tider, vet jag inte. Kanske var det han som blev inspirerade av systern Helga, som publicerade sin första diktsamling Dikter 1964, istället för tvärtom. Verner hjälpte henne med det ekonomiska i samband med tryckningen. Båda debuterade på eget förlag, vilket innebär att man står för alla kostnader själv och måste göra all marknadsföring och all distribution själv. Inget etablerat förlag visade något intresse för syskonen Boström och deras dikter. Då Verner Boström efter sju år gett ut sina 21 diktsamlingar år 1972 slutade han tvärt. Sammanlagt hade det då blivit 233 dikter och cirka 5000 gånger nämner han sitt nyckelord tiden/tider i oändligt många kombinationer. Verner åkte själv runt och sålde sina dikthäften i Lappträsk och i byarna runt omkring. Prosa skrev han aldrig och inte någon självbiografi heller. Då någon tyckte att han som hade så lätt för att skriva borde berätta om sig själv och hur livet varit, hade han svarat ”Läs dikterna. Allt står där, allt!” Helga kunde inte åka runt med sina dikter fast inom institutionen som hon var under lång tid. Helgas dikter är mer konventionella och mycket lättare att förstå. Prosa skrev hon i två olika sammanhang. Dels barnboken Stina och Per, dels Fångad – Helgas uppgörelse med den bristfälliga vården på sjukhuset. Mycket lite skrev de båda om sin barndom och de vedermödor och glädjeämnen som den kan ha gett. Jan-Olov Nyström, Kurirens recensent jämför Verner Boströms dikter med fåglarnas sång, lövsus och jojk – det är samma och aldrig likadant. Julen och åren i tiden I fordomstid och nutid Det lyser jul och åren tid Det lyser dagar oc eckor Det lyser månader år Det lyser sol och tider Det lyser i sommartid Det lyser växt och skörd Det lyser höst och vinter Och i tidsvårens tider Lyser i försommartider Så här skriver Helga kanske delvis om samma sak: Minnena strömma emot en och tankarna gå Till gångna dagar då föräldrarna levde och vi var små. Det är ljusa minnen, som stråla i glans Och också mörka, som då och då fanns. Igenom allt går som en röd tråd Guds kärleks omsorg och stora nåd. 5 Verner Boström dog den 8.12. 1982, då han innebrändes i sin stuga i Haukijärvi, 86 år gammal. Helga Boström dog den 2.8. 1979, då hon insjuknade i Haukijärvi och i ambulans fördes till Kalix lasarett där hon avled. Hon blev 72 år. Verner Boström ”upptäcktes” av litteraturintresserade i samband med att Åke Leif-Lundgren och Bert Linné gav ut Tiden snöar från trädet (1983) ett urval dikter av norrbottniska författare. Leif-Lundgren och Linné hade hittat Verner Boströms namn i Svenskt författarlexikon, blivit nyfikna på denne helt okände författare som enligt författarlexikonet gett ut 15 diktböcker (alla hade man inte koll på). Sedan har intresset långsamt stegrats och breddats. Bland annat har Verners samlade dikter getts ut på Black Island Förlag i Luleå under titeln Länder. För flera år sedan hörde jag Verners namn för första gången och redan då nämndes att man ”borde bilda ett Verner Boström-sällskap”. Jag tror inte det blev mer än en önskan. Helga Boström omnämndes i Åke Leif-Lundgrens och Bert Linnés bok på en enda rad som Vernes ”konstnärligt begåvade syster”. 1988 skrev Joel Berglund i Pitebygdens fornminnesförenings årsbok om ett märkligt författaröde. Sedan dröjde det till 2012 innan litteraturtidskriften Provins i sin serie Röst åt en bortglömd lyfte fram Helga Boströms öde och skrivande. [email protected] l Lungsoten tog deras barn Text: INGRID WIKSTRÖM En sjukdom som särskilt hårt drabbade våra trakter under 1800-talets senare del och långt in på 1900-talet var tuberkulos. Ibland var det bara någon enstaka person i en familj som blev sjuk, men det var inte ovanligt att flera i familjen smittades. Då talade man om lungsotshus och det hände att grannar, av rädsla för att bli smittade, avstod från att besöka ett sådant hus och förbjöd sina barn att gå dit. När jag har forskat om människorna i min hemby Måttsund, har jag ibland träffat på familjer som drabbades ovanligt hårt. I en av dessa hette husfadern Herman Andersson. Han var född 1816 på soldattorp nr 27 och son till soldaten Anders Sedig. Herman var 31 år gammal när han a 6 a Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012 1847 gifte sig med den tio år yngre Elisa Helena Enström från Ersnäs. I dopboken står det Elisa Helena, men i vardagslag kallades hon Lisa Lena. Precis nio månader efter bröllopet föddes makarnas första barn. Det var en dotter som fick namnen Maria Elisabet. Namnet Maria fick hon efter sin farmor. Vid den tiden var det brukligt att den första dottern ärvde sin farmors namn medan den andra fick sin mormors. Samma system rådde när sönerna skulle namnges, den äldste sonen uppkallades efter farfar och den näste äldste efter morfar. Drygt ett år senare fick Maja Lisa (som hon kom att kallas) en bror. Barnens farfar hette Anders Gustaf och det blev också den lilles namn. Eftersom morfar hette Anders så ärvde han samtidigt även hans namn. 1850 köpte Herman Andersson en del av hemman nummer 7. Jag är inte helt säker, men tror, att denna lilla jordbit, som värderades till 1/32 mantal, låg på Börtnäsheden. Där finns än i dag ett öppet område som enligt traditionen grävts upp med spade av arbetsamma “Sedigkarlar”. Troligen byggde Herman Andersson också en stuga där till sin familj. Soldattorpet Sedig lär också ha funnits i närheten. 1851 föddes dottern Sofia som fick namn efter sin mormor Sofia Tobiasdotter. Två år senare kom Cajsa Lena. Då hade man större frihet vid val av namn, men ofta var det föräldrarnas syskon eller andra släktnamn man valde bland. 1856 och 1860 begåvades familjen med ytterligare två döttrar, Anna Greta och Christina Johanna. Med sex barn att mätta kan man förstå att Herman Andersson hade svårt att få några pengar över till att betala av köpesumman för sin jordbit.. Hans sonsons dotter Agnes Palmgren, som var en av grundarna till vår förening, har berättat att han fortfarande 1863 var skyldig säljaren 50 riksdaler. Denne hade inget förbarmande med den fattiga familjen utan hänvisade till köpekontraktet och krävde efter tretton år tillbaka marken. Familjen blev inhyses. Möjligen fick de bo kvar i sin stuga, men de ägde den inte längre. Året därpå föddes ännu en dotter, Mina. Hon blev den sista i den sjufaldiga barnaskaran som innefattade sex döttrar och en son. Ännu var de alla i livet och kanske var de av “starkt virke” eftersom alla överlevt de tidiga barnaåren, något som var ganska ovanligt i en stor familj vid denna tid. Det dröjde dock inte länge förrän lungsoten flyttade in i familjen och den drabbade även de starkaste. Så snart de äldre barnen slutat skolan var de tvungna att söka arbete som piga eller dräng. Kanske blev något av barnen smittat i det hus de då kom till. I juli 1870 skördade lungsoten sitt första offer, den bara 17 år gamla Cajsa Lena. Knappt en månad senare dog hennes 22-åriga syster Maja Lisa. I dödboken är då ingen dödsorsak angiven, men det är troligt att det även denna gång var lungsot. Liksom det fortfarande är, var Stockholm staden som många ungdomar från landsbygden drogs till. Där fanns möjlighet att få andra arbeten än som piga och dräng och att få bättre betalt. För ungdomar från den nordligaste landsdelen hade Sundsvall under 1800-talets senare hälft blivit ett alternativ på närmare håll. Genom sågverkens och träindustrins uppsving hade staden blivit en viktig ort som lockade unga till sig. “Såg vid såg jag såg varhelst jag såg” fick jag lära mig på geografilektionen i skolan när vi läste om Medelpad. Det var den svenska lyrikern Elias Sehlstedt som 1852 myntade uttrycket, när han stod i Sundsvall och blickade ut över Alnön. 1873, tre år efter de båda systrarnas död, lämnade den nu äldsta, 22-åriga Sofia, hemmet och flyttade till Sundsvall och året därpå följdes hon av sin 18-åriga syster Anna Greta. Sofia hittade snart en man, snickaren Olof Alfred Nylén, som hon 1876 gifte sig med. 1878 anslöt sig den 18-åriga systern Christina Johanna till sina båda systrar i Sundsvall och kvar i Måttsund fanns då bara lillasyster Mina 14 år gammal och brodern Anders Gustaf. Han hade 1872 gift sig med Maja Brita Johansdotter från Svartbyn i Överluleå och hunnit bli far till tre barn. Sofia och Olof Nylén fick 1878 en son som dog under andra levnadsåret. I mars 1881 fick de sitt andra barn, Minny Sofia. När den lilla var bara en månad gammal blev hon moderlös. Sofia dog enligt dödboken av en sjukdom som inte var ovanlig med den tidens mödravård och orsakades av onormala blödningar och järnbrist. Bara två veckor senare dog Sofias syster Christina Johanna 20 år gammal. Denna gång var dödsorsaken TBC. Man kan undra hur föräldrarna och de båda syskonen hemma i Måttsund tog emot dödsbuden. Av sju barn hade fyra döttrar dött i unga år. Mina Andersson 1882 flyttade Mina 18 år gammal till Sundsvall. Hon kom ett år för sent för att få träffa sina systrar Sofia och Christina, men Anna Greta, som arbetade som sömmerska, fanns ännu där. Jag sökte efter Mina i Sundsvalls inflyttningsböcker utan att hitta henne. För några år sedan besökte jag Sundsvalls bibliotek, där det fanns avskrifter av kyrkböcker. Då fick jag förklaringen. a 7 Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012 a Mina hade vid flyttningen valt sin fars efternamn Andersson och inte Hermansdotter som de övriga systrarna. Jag upptäckte också att hon efter sex år som piga hade flyttat vidare till Stockholm. Det var 1888, samma år som den stora stadsbranden inträffade, den som utplånade hela Sundsvalls centrum. Efter detta byggdes staden upp igen av de förmögna träpatronerna. Och nu blev det gedigna stenhus med hög takhöjd och fantastiska utsmyckningar både ut- och invändigt och stadens centrum går sen dess under beteckningen Stenstan. Var det kanske branden som var orsak till att Mina flyttade? Blev hon möjligen arbetslös efter att den familj som hon arbetade hos blev hemlös? Senare har jag upptäckt att Mina flyttade tillbaka till Sundsvall redan i december 1889. Stadsbränder var vanliga vid denna tid. Elektriciteten var i sin vagga. Man hade inte samma kontroll över elden som nu. Trähusen låg tätt intill varandra. Bostäder värmdes av kakelugnar och öppna spisar och lystes upp av levande ljus och fotogenlampor. Tåg och båtar drevs av ånglok som skickade ut gnistor. Ångloksdrivna tåg blev orsak till otaliga skogsbränder. Sundsvallsbranden inträffade den 25 juni. Man tror att brandorsaken var en gnista från ångslupen Selånger som färdades längs Selångersån upp mot stadens centrum. Det var varmt och torrt och det blåste kraftigt. Branden fick ett snabbt förlopp, staden lades i ruiner och 9000 människor blev hemlösa. Denna brand räknas som den största i Sveriges historia. Men det var inte bara i Sundsvall som det brann denna dag. Bara en halvtimme senare startade en stor brand i Umeå som utplånade det mesta av den staden. Samtidigt brann stora delar av Lilla Edet. Man kan väl också notera att Luleås stadskärna brann ner bara ett år tidigare den 11 juni 1887. Men nu tillbaka till familjen Andersson. I november 1887 avled fadern, Herman Andersson. Han blev 71 år. Av de sex döttrarna var fyra döda och två fanns i Sundsvall. Den ende sonen med hustru och sex barn hade 1886 flyttat till Ersnäs och dit kom också Lisa Lena efter att hon blivit änka. Med sonens familj levde hon till 1898 då hon 72 år gammal fick lämna jordelivet. Även i den yngre familjen hade döden börjat skörda offer. Den elvaårige Anders Johan dog i april samma år som farfadern. Dödsorsaken har inte uppgivits. Fyra månader efter pojkens död föddes hans bror Johan Levi som den siste i den barnaskaran. Anna Greta Hermansdotter Jag var intresserad av att få veta hur det gick för Anna Greta och Mina i Sundsvall och fann att Mina 1896 åter igen gav sig iväg till huvudstaden. Där gifte hon sig året därpå. Makens namn var Walfrid Carlsson. Samma år födde Anna Greta en dotter som fick de ovanliga namnen Hebe Singoalla Zenobia. Det var inte bara namnen som förvånade mig utan också Anna Gretas ålder. Hon var 41 år och det var hennes första barn. Mödrar till utomäktenskapliga barn var ofta mycket unga. Sju år gammal blev lilla Hebe moderlös. Återigen hade lungsoten slagit till. Jag fann att Hebe då flyttade till sin moster Mina i Stockholm. Jag var intresserad av att få veta hur det gick för Mina och Hebe och därför tog jag släktforskarförbundets hemsida Rötter till hjälp. Jag skrev att jag sökte uppgifter om makarna Mina (f. Andersson) och Johan Walfrid Carlsson som 1912 bodde på Högbergsgatan 60 och om Minas föräldralösa systerdotter Hebe. Jag fick svar av två personer och var nöjd med det. Jag fick veta att Mina och Walfrid inte fick några egna barn, att Walfrid dog på hösten 1916 och Mina i februari 1948. Jag tyckte att jag var klar med familjen och förde in uppgifterna i min bok om Måttsund som blev klar i augusti 2010. I november 2011 kom det ett mail: Hej Ingrid! Jag googlade häromdagen på min farmors namn Hebe Singolla Zenobia och då kom jag in på ett släktforskningsforum och såg att ni diskuterade Mina och Valfrid Carlsson och även min farmor Hebe Singolla Zenobia Reitz. Jag blev förstås väldigt nyfiken på varför ni har undringar kring Mina Carlsson. Är ni släkt med henne? Jag och min far och även Hebe själv hade funderingar kring både hennes far och mor. Precis innan Hebe dog bad hon sina söner att försöka ta reda på hennes bakgrund eftersom hon själv var osäker. Detta skedde dock aldrig. Om det är något ni undrar kring Mina kan vi säkert hjälpa och jag undrar förstås om ni vet något om Hebes riktiga föräldrar? Hör gärna av dig om det verkar intressant Mvh Pernilla Enlund (Hebes barnbarn) Visst blev jag intresserad och jag skrev omedelbart till Pernilla och förklarade varför jag frågat och sen började jag forska igen, för att om möjligt få veta mer och kanske också kunna hjälpa Pernilla. Några förhoppningar om att hitta hennes farmors far hade jag inte, men det visade sig snart inte vara något problem. a 8 a Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012 Hebe föddes den 25 februari 1897. I samband med hennes dop kan man läsa att “Modern har begärt att få barnet antecknat såsom sitt”. Detta kan möjligen verka märkligt, men vid den tiden var det tillåtet att båda föräldrarna till utomäktenskapliga barn kunde få vara anonyma, när barnet lämnades till fosterhem eller för adoption. Så skedde dock inte, Anna Greta tog själv hand om sin lilla flicka. Troligen blev hon tvungen att anställa en barnflicka för att kunna återgå till sitt arbete. Dopboken hänvisade till en viss sida i församlingsboken och där stod: Hermansdotter, Anna Greta, sömmerska med oä dottern Reitz, Hebe Singoalla Zenobia Reitz, ja så hade Pernilla kallat henne, men då trodde jag att det var hennes efternamn som gift. Ytterligare hänvisning till en annan sida visade att där fanns ”Hans Andersson Reitz, inkasserare, född 1860 i Boda Falu län. Fader till Hebe Hermansson”. Alltså var inte heller fadern anonym. Jag forskade vidare på Hans Andersson i dopboken i den uppgivna födelseförsamlingen. Hans far hette Anders Hansson och fick i Husförhörsboken beteckningen “ogudaktig och supig”. Familjen var mycket fattig. De flyttade ofta mellan olika församlingar där fadern uppgavs vara bonde på arrenderade hemman och ibland även soldat. Hans var äldst i en syskonskara som ständigt växte. När han hade “fullgjort sin beväringsplikt” flyttade han i april 1882 till “trakten av Sundsvall”. Efter en del sökande hittade jag honom i Sköns församling och Walknyts by där han titulerades polisman. I en senare församlingsbok tillkom namnet Reitz. Jag upptäckte att i Walknyt bodde en kopparslagare som hette Heitz. Hade Hans Andersson möjligen inspirerats av det namnet och bara bytt ut begynnelsebokstaven? Hans Andersson Reitz flyttade till Sundsvall i november 1899, när dottern var nästan tre år gammal. Jag har så svårt att låta bli att tänka på de människor som jag forskar om och som levde i en tid som för oss var nästan ofattbart svår. Båda Hebes föräldrar gjorde ju en mindre “klassresa”. Hans Andersson Reitz kom från ett fattigt hem med en far som försökte glömma familjens armod genom att dricka. En familj som ständigt var på flykt från den ena platsen till den andra. Sonen bröt sig loss genom att flytta 30 mil norr ut och utbilda sig till ett yrke i rättvisans tjänst. Säkert träffade han som inkasserare hos Kronofogdemyndigheten på många familjer som hade det lika bedrövligt som hans egen. Anna Greta Hermansdotter flyttade drygt 50 mil söderut och fick arbete som sömmerska. Om hon hade en egen ateljé eller om hon var anställd vet jag inte. Jag har funderat vidare och min tro är att den lilla flickan inte alls var något oönskat barn. Anna Greta var drygt 40 år gammal, hon hade ett yrke som hon klarade sig bra på, men hon saknade en egen familj. Systern Mina hade visserligen återvänt till Sundsvall efter bara ett år i Stockholm, men nu talade hon om att åka tillbaka dit. Modern Elisa levde ännu hos brodern Anders Gustafs familj i Ersnäs, men dem hade hon inget hopp om att någonsin återse. Om hon hade haft en egen familj eller åtminstone ett barn skulle hon inte varit så ensam. Anna Greta träffade en man, det utvecklades en vänskap men inget kärleksförhållande. Han “hjälpte” henne mot att hon lovade att själv ta hand om barnet, men han erkände faderskapet. Och dessa märkliga namn då? Pernilla funderade särskilt över namnet Singoalla och kopplade samman det med zigenerska. Min tro är att Anna Greta läste romaner. Där hade hon träffat på den sköna gudinnan Hebe från den grekiska mytologin och den vackra egyptiska drottningen Zenobia och hon hade läst Viktor Rydbergs roman om den mystiska och vackra zigenarflickan Singoalla. Hon hade fascinerats av de här kvinnorna och hon ville ge vackra och berömda kvinnors namn till sin älskade dotter. I Församlingsboken, där Hebe är antecknad tillsammans med sin mor Anna Greta, har efter moderns död 1904 antecknats om Hebe: “Amerika 6/5-08” samt “Maria i Sthlm 13/6-09”. Det visar att flyttattest har tagits ut först till Amerika och ett år senare till Stockholm. Enligt Pernilla var det också meningen att Hebe skulle skickas iväg till Amerika och bara mellanlanda hos mostern. Pernillas far har nu hittat ett papper som visar att Hebe skrevs in i den privata Detthowska flickskolan i Stockholm 1904. Det betyder att hon bodde hos Mina och Valfrid hela tiden, fast flyttningsbetyg togs ut flera år senare. Hos fotografen i Sundsvall. En lycklig liten Hebe som ännu har sin mamma i livet. Liksom vi här i Sverige tar emot “ensamkommande flyktingbarn”, hände det inte sällan att barn skickades ensamma från Sverige till Nordamerika omkring sekelskiftet 1900. Men då hade de alltid någon släkting som tog emot och tog ansvar för dem. Men vem skulle ha tagit emot den lilla Hebe? Detta har jag funderat på och kom så småningom fram till att det måste ha varit hennes kusin Minny. Hon var 16 år äldre än Hebe och hade själv emigrerat till a Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012 9 Karl Enlund och Hebe Reitz. a Amerika 1902, när hon var 21 år gammal. Möjligen var det först 1908 när Hebe var 11 år och flyttningsattesten togs ut i Sundsvall som det blev aktuellt med emigrationen. Kanske var det kusinen som tryckte på. Det hade gått bra för henne. Hon hade skaffat sig utbildning och var sjuksköterska. Hon skulle säkert ha tagit väl hand om Hebe. Men för Mina och Valfrid var hon efter fyra år som deras egen dotter, inte kunde de skiljas från henne. Under en tid hade jag tät mailkontakt med Pernilla. Hon var tacksam över de uppgifter jag lämnade henne och hon gav mig fakta om familjen i Stockholm och skickade foton. Anders Gustaf Andersson, Minas bror, med hustrun Maja Brita Johansdotter i Ersnäs. Fotot taget 1912. Jag har senare upptäckt att Minny kom åter till Sverige 1935. Hon bodde en tid i Stockholm, men flyttade till Ärtemarks socken i Dalsland och bodde på apoteket, där hon troligen också hade sitt arbete. Kanske trivdes hon inte i fäderneslandet. Redan 1937 återvände hon till Nordamerika. Mina och Valfrid fick inga egna barn, det var Hebe som blev deras dotter. Redan 1916 blev Mina änka. Hon var 52 år gammal. Hon hade mist båda sina föräldrar och alla sina sex syskon. Den siste, brodern Anders Gustaf hade dött 1913, 63 år gammal, och fyra år senare avled hans hustru. Båda dog av TBC liksom minst fyra av deras sju barn. Efter att Mina lämnade Norrbotten hade hon troligen varken träffat föräldrarna eller sina syskon förutom Anna Greta under de år som de fanns i Sundsvall samtidigt. Hebe träffade så småningom en man, Karl Enlund, och blev förälskad. Han var 30 år äldre än Hebe och bara två år yngre än Mina. När Hebe skulle ta hem och presentera honom för Mina, blev hon mycket upprörd över den stora åldersskillnaden. Han fick inte komma in i lägenheten, utan fick stanna ute i trapphuset. Men Hebe var en stark kvinna. Hon gifte sig ändå med sin Karl och de fick två söner, Anders och Olle, födda i början av 1930-talet. Karl dog redan i september 1934 och fick aldrig se sin yngste son. Hebe var Ovanstående bild: Hebe med äldste sonen Anders. Bilden nedan: Bröderna Anders och Olle. bara 37 år när hon blev änka, men hon gifte aldrig om sig, utan levde ensam i nära 40 år. Hon jobbade på posten och hade hembiträde som tog hand hennes pojkar på dagarna. Så långt berättade Pernilla. Senare har jag blivit kontaktad av en annan ättling till Herman och Lisa Lena Andersson. Hon heter Anita Andersson, bor i Luleå och är medlem i vår forskarförening. Hon berättade att hennes farfars farfar var Herman Andersson och farfars far Anders Gustaf. Under sommaren 1944, innan Anita själv var född, kom två stockholmsdamer på besök till hennes familj i Ersnäs. De presenterade sig a 10 a Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012 som släktingar och nu förstår Anita att detta var Mina och Hebe. Det är väl troligt att Mina då också besökte sin födelseby Måttsund, som hon lämnade när hon bara var 18 år. 1948 dog Mina, 83 år gammal, och man får förmoda att hon förlikat sig med Hebes val av man. Det var hon och hennes båda pojkar som nu var Minas familj. Pernilla berättade att hennes farmor Hebe avled i Sollentuna den 15 april 1971. Hon blev bara 74 år gammal. Till sist skrev hon: “Vi har en krukväxt i vårt hus och det är ett litet Hibiskusträd som tillhört Mina, det är nästan 100 år gammalt och det blommar fortfarande ibland!” När jag läste detta kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Tänk att äga en levande växt som tillhört en person som varit död i många år. Det måste värderas högre än ett dyrbart smycke. Men vad hände då med Hebes far, Hans Reitz? Jag har sökt vidare efter honom och funnit att han dog den 30 november 1938 på “Stadens sjukhem” i Sundsvall. Han blev 78 När ryssarna kom till Karlshäll Text: MARGARETA OJA I juni och juli 1945 fanns ett läger för ryska krigsfångar i Karlshäll. Jag var då en liten flicka på 9 år och har som vuxen funderat över hur det verkligen var. Varifrån ko m de ? Hur kom de och vart for de? Kom de med tåg eller båt? Vid ett besök hos Luleå stadsarkiv fick jag svar på mina frågor. Där finns en stor mängd material från tiden för den, som är intresserad. I NSD 14 .6.1945 berättas att ett transitläger byggts upp i Karlshäll. Ca 70 000 krigsfångar skulle tas om hand på sin väg hem till Ryssland. Lägret byggdes mellan järnvägen och landsvägen. Ett 50tal 20-mannatält samt ett par större för utspisning och förråd restes. Folkets hus blev tillfällig sjukstuga. I skolan förlades kvinnor och barn. Matlagningen sköttes av LV 7 och lottorna skötte utspisningen. Inför angiven med fyra latinska ord varav det första betyder åderförkalkning. Jag förmodar att han var en mycket ensam människa. Var det någon som sörjde och följde den ensamme mannen till den sista vilan? Den frågan kommer vi nog aldrig att få svar på. l hemfärden fick varje person färdkost för 5 dagar. Ca 800 personer kom varje dag med tåg från Norge. Till Karlshäll kom finska fartyg för den vidare transporten. Finska lastfartygen Clio, Norma o Fennia. tog enl lotsförteckningen ca 1500 personer vid varje resa. Clio gjorde 12 resor, Norma gjorde 9. Krigsfångarna fick vänta i lägret tills fartyget fyllts. Färden gick till Uleåborg och sedan med tåg till ryska gränsen. Lägret var en stor händelse för oss som bodde i Karlshäll, Karlsvik,N Gäddvik ,Notviken o Mjölkudden. Det gav också en inblick i de fasor som drabbat Europa och som vi sluppit. Det gjordes insamlingar av kläder m m till de arma människorna. Hos oss och våra grannar tömdes förråden på kläder och leksaker som vi inte behövde. Min äldre syster berättar hur hon lämnade sin docka till en liten flicka där på skolgården. Hon blev så glad. På kvällarna hängde vi ungar vid staketet runt lägret. En kväll såg jag för första gången kosackdans. Det var en oförglömlig upplevelse. Swingers orkester från Luleå kom också ut och underhöll. Det var nog uppskattat. Mina på äldre dar. år gammal och uppgavs i dödboken vara f.d. bokförare och ogift. Enligt samma bok jordfästes och begravdes Hans Reitz den 11 december kl 2 på eftermiddagen. Dödsorsaken är Foto från krigsåret 1944. Från vänster: Anitas mor Fanny (fadern Alfred låg inkallad vid norska gränsen, farfadern Gustaf Vilhelm (Minas brorson), Anitas syster Astrid som håller farmor Maria i handen,samt Mina. a Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012 11 AKSELI GALLEN-KALLELA – Kalevalaillustratör Akseli Gallen-Kallela (Axel Gallen) tecknat efter dennes självporträtt. !892 tecknade Akseli Gallen-Kallela (Då Axel Gallen) denna bild av gårdsplanen i Korento. Jag har försökt rita av den bild som fanns i Iijoki-seutu 2003. N Text och illustrationer: LEIF LARSSON är man är släktforskare stöter man ibland på personer och händelser som inte har med den aktuella forskningen att göra, men som kan vara intressanta ändå. För några år sedan ägnade jag ganska mycket tid åt att försöka spåra och ta reda på något om Josef Emmot. Han var den yngre av Thomas Emmots två söner födda i Sundsvall och den jag länge trodde hade dött som mycket ung. a Jag har många gånger funderat över att de såg så glada ut, men de var ju på väg hem. Det var mest soldater som tillfångatagits av tyskarna. Kvinnorna var tvångsrekryterade som sjuksköterskor. Deras jobb blev i huvudsak att städa tyskarnas baracker. De kom från olika delar av Sovjetunionen och historien har sedermera visat att hemkomsten inte blev så lycklig för alla. l Thomas Emmot är engelsmannen som kom till Sundsvall senast 1815 (Osäkerheten beror bl.a. på att delar av kyrkoarkiven i Sundsvall förstördes då en stor del av staden brann ner 1888 – samma dag (!) som både Umeå och Lilla Edet brann ner).). Thomas kallade sig byggmästare men eventuellt var han timmerman. Kanske språksvårigheter gjorde att det var svårt att bestämma hans yrkestillhörighet. På åtminstone ett ställe i kyrkohandlingarnas Husförhörsböcker står det ”Sågar-Emmot”. I Sundsvall arbetade han på ett par av de otaliga sågverk som då fanns i stadens närhet, bl.a. Matfors och Indal. Han levde tillsammans med en soldatänka som hette Regina Tibiander Malm, från Raumo i Finland, och med henne fick han två barn, Henrik Thomas f. 1816 och Josef f. 1819. Då Regina Malm dog 1821 flyttade Thomas Emmot till Gammelgården i Kalix. Då han anlände hade han med sig den äldre sonen Henrik Thomas, 6 år. Den yngre hade till en början följt med till Sundsvalls stad men för mig ”försvann” han där. Genom lite envishet och mycket tur fick jag reda på att han blivit fosterson hos en handelsman som hette Josef Krank, ursprungligen från en prästfamilj i Kuusamo, Finland. Familjen bodde efter återflyttning till Finland först i Simo (där ett kärnkraftverk nu planeras) och sedan i Portimojärvi en bit öster om Ylitornio. Gården var den i trakten kända Kristineströms gård. JOSEF EMMOT arbetade till en början på olika sågverk, precis som fadern hade gjort. Så småningom kom han till Korentojärvi i Pudasjärvi socken (cirka 12 mil öster om Uleåborg på väg mot Kuusamo) och gifte sig med Kreeta Juhatyttir Timonen (Greta Johansdotter Timonen) dotter till en sågverksägare om jag inte minns fel. Familjen fick nio barn. Som brukligt i Nordfinland under denna tid antog Josef Emmot namn efter den gård där han blev husbonde. Emmot blev Korento. Kommen så långt beslöt vi att åka till Pudasjärvi, trots våra obefintliga kunskaper i finska språket. Jag fick kontakt med en svensktalande nutida släkting till Josef Korento och Greta Timonen. Han ordnade tolk åt oss i Pudasjärvi. Själv bodde han i Sundsvall (!) Vi blev guidade runt större delen av Pudasjärvi socken och be- a 12 Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012 sökte bl.a. Hirvaskoski järnbruk dit smeder från Selet, Melderstein och Rosfors värvades. Josef Emmots hus i Korento stod kvar och fanns kvar i släkten, men ingen med namnet Korento (eller Emmot) bodde längre kvar där. Många av husen påstods vara byggda av Josef Emmot. Intresset för släktens historia var stort och jag fick redogöra för det lilla jag visste om den svenska sidan. Under ganska lång tid hade en serie artiklar om Korento publicerats i 6 nummer av en lokal tidning som heter Iijoki Seitu. Varje gång omfattade artiklarna minst ett uppslag i tidningen, med mycket text, massor av namn och många bilder på personer och byggnader, bl.a. ett utmärkt flygfoto av Korento gård. Bostadshuset användes under mycket lång tid även som gästgiveri och drevs av storfamiljen Korento. Här kommer en av Finlands största bildkonstnärer in i bilden. Det är AKSELI GALLEN-KALLELA (18651931), mest känd för att ha illustrerat Finlands nationalepos Kalevala. Han är född i Björneborg och fram till 1905 hette han Axel Waldemar Gallén, men påverkad av de starka finländska nationalströmningarna bytte han till Akseli Gallen-Kallela. Han dog i lunginflammation på ett hotell i Stockholm 1931, då han var på genomresa. 1892 var han också på resa. Det var midsommartid då han med häst och vagn nådde gästgiveriet i Korento. Han hade under lång tid utbildat sig i Paris och var nu på väg hem till det ödsligt belägna Rouvesi i Paanajärvi, beläget på ryska sidan av nuvarande gränsen i Öst-Karelen (öster om Kuusamo). Han hade hustru och åtminstone ett litet barn med sig som fick bäras. Familjen hade kommit med båt till Helsingfors, sedan tåg till Uleåborg. Därifrån var det 30 mil kvar med häst och kärra. På natten kunde Axel Gallen inte sova. Det var ljust, det fanns som standarden var då ohyra och mygg och kanske barnet/barnen sov oroligt och grät. Mitt i den ljusa natten steg Axel Gallen upp och gick ut. Han satte sig och gjorde en tuschteckning av gårdsplanen och gårdarna i Ko- rento. Brunnen är 11 meter djup men varken den eller husen är det mest intressanta. Det är tallen som syns bakom husen. Den var stor redan då och gammal, men stod kvar ända in på 2000-talet. Den här tallen kallas penningtallen och det stormfällda trädet var imponerande i sin storlek då vi fick se det, även om det låg på marken. Kanske är det för att trädet finns på teckningen som den blivit berömd och bevarad. Originalteckningen finns på konstmuseet Atenum i Helsingfors och en kopia på Pudasjärvi hembygdsmuseum. Kanske är det mina brister i finska språket (och översättning från finskan) som missuppfattat lite. Kanske det ska vara penniätallen efter den finska myntenheten penni som var växlingsenheten till finska mark. 50 penniä med den stiliserade tallen. Akseli Gallen-Kallelas teckning av gårdstallen på Korento gård blev senare förlaga till den stiliserade tall som fanns på 50 penniä-mynten. Denna tall hyste ännu en hemlighet. I en hålighet under tallen begravdes en ung tysk soldat under andra världskriget. Kroppen flyttades senare till den tyska krigskyrkogården i Rovaniemi. Kalevala är det finska nationaleposet nedtecknat av Elias Lönnrot (1802-1884). Lönnrot reste omkring (vandrade) och samlade en mängd lokala myter i den finska folkdiktningen. De skrevs på runometer där runa är en speciellt sorts dikt med särskild rytm. Så gott som allt material till de löst sammanfogade dikterna hittade Lönnrot i Karelen, särskilt rikligt i den nordligaste delen i närheten av Vita havet. Kalevala är för övrigt ett annat ord för Karelen. Akseli Gallen-Kallela blev en ledande person i den finska nationalromantiken särskilt efter de berömda illustrationer han gjorde till Kalevalaeposet. Dessa mytiska motiv var hans största intresse inom konsten. På en släktforskningsresa kan man snudda vid världsberömdheter. Under den del av sina studieår då han var i Berlin umgicks Akseli Gallen-Kallela bl.a. med Edvard Munch och August Strindberg. [email protected] l En sann historia Text: GUNHILD BJÖRKLUND, Örarna Här följer en sann historia från slutet av 1800-talet, berättad av Johan Nilsson från Labbgården i Sundom. Han blev sedermera bonde på ”Berget”. Nilsson var på ungdomshelg och hade gjort sällskap med Janne Wikström ”Branders-Janne” från Örarna. Han var en i ordets fulla bemärkelse en ”Stor man”, var stor till växten och hade krafter därefter. Av någon anledning hade dessa två blivit ovänner med ett gäng pojkar från södra socknen. Sådant var vanligt. Norr och Söder stod ofta mot varandra. En dag uppenbarade sig sörpojkarna för att ”göra upp”. Johan och Janne befann sig vid stallarna i ytterområdet när antagonisterna anlände. Johan och Janne förstod vad de ville; ”Venten i ståt so jö fa legg i frame hanskan” sa Janne (Vänta en stund så jag får lägga från mej handskarna). Så vände han sig om, tog ett fast grepp under ena knuten på ett närliggande stall. Sedan han lyft upp hörnet på stallet, lade dit sina handskar och satte sakta ned stallknuten. När han vände sig om mot ”fienderna” såg han endast deras ryggtavlor. Denna historia finns i ”Boken om Sundom” återberättad av Ingvar Nilsson från Sundom. J P Wikström = ”Branders-Janne” var min farfar. l Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012 13 GRÖN SAKER Text: ARNOLD LAGERFJÄRD När vi kom till Västra Bovallen vid Lule älv 1931 fanns inte en buske på hela gärdan. Det fanns ett träd, säger ett: Bakom bostadshuset, numera bagarstugan, fanns en stor rönn. Mot slutet av årtiondet skaffades avelssuggor. Dom bökade i jorden runt rönnen. Efter några år var den död. Min mamma tog en spade och gick till Kvarnbäcken. Hon kom hem med en liten spira till hägg samt en ormbunke. Sistnämnda avled omedelbart, medan häggen växte och växte och blev riktigt stor med åren. Hos bönder fanns förstås alltid trädgårdsland. Trodde Ni! I vår trakt i Norrbotten var det åtminstone väldigt dåligt med den saken. Jag minns ett litet, litet land nedanför bagarstugan. Det var knappast mer än två meter långt och kanske en och en halv brett. Vad som växte där minns jag inte men tror på morot och rödbeta och kanske ärter. Några salladsblad fanns då inte. ÖVERHETEN INGRIPER På sent 1900-tal läste jag i tidningen, att våra styrande runt 1930-talet kommit på, att befolkningen på landet hade ensidig kost med föga grönsaker. Detta kom mig att koppla ihop med att en främmande dam dök upp hos oss i slutet av årtiondet. Det var hemkonsulenten fröken Astrid Hägglund från Gammelstad. Hon följde min moder som en skugga hela dagarna och antecknade exakt vad hon gjorde och vilken tid det tog. Det kallades tidsstudier. Mamma accepterade detta men tyckte mycket illa om när fröken Hägglund antecknade exakt tid när hon gick in på dass och lika exakt antecknade när hon kom ut därifrån. Det ena ledde till det andra. Min mamma blev stor trädgårdsentusiast, så stor att hon något årtionde senare blev JUF-instruktör och reste vitt I början av 1930-talet såg här ödsligt ut, ett enda träd, en stor rönn. Inte en buske, bara magert gräs. Fyrtio år senare en lummig plats. omkring och lärde ut trädgårdsodling. Det gjorde så småningom också min lillebror Bertil. Men allt tar sin tid. Jag minns det speciella tillfälle när vi bänkade oss vid det stora klaffbordet i bagarstugan för att för första gången konsumera gröna blad. Det var spenat, omsorgsfullt kokt och i vitt spad eller sås. Någon större lycka gjorde det förstås inte, men med tiden skulle mycket förändras. Min far sa inget, men förmodligen tänkte han nånting. Ganska sent i min mors levnadslopp talade hon om, att pappa var mycket rädd för att stekt kött skulle vara rått. Där fick jag plötsligt förklaringen varför stekt hjärpe inte var nån höjdare.Jag hade ju i min ungdom läst, att hjärpe skulle vara en delikatess. Men när min mor stekt dem så var de torra och hårda. Det var inte bara grönsaker som kom på gården med fröken Hägglund. Hon ritade en trädgård med buskar och en berså i form av en vinkel med en rosentry i spetsen. Sen skulle det vara två ungerska syrener åt var sitt håll. De två första växer fortfarande hej vilt medan de två yttre avled tidigt. Rosentryn dog omkring 1990. Så bersån är ganska liten men har blivit en grillplats. I övrigt är det mängder av buskar och träd, blombänkar etc. Men nu har min fru tagit hand om odlingen. Och jag själv har planterat buskar och träd sedan mitten av 40-talet.Numera också som skogsodling. GAMMAL TRÄDGÅRDSODLING Vid mor Brita Larsson Styfs föräldrahem i Forsträsk fanns nog någon trädgård, har min mor berättat. Likaså hos förvaltaren vid Svanö Alarik Wallmark i Harads, där hon tjänade som ung. Hos de blivande svärföräldrarna i Östra Bovallen hade de nog bara rödbetor, de visste nog inte om annat. Mammas syster Ingeborg beställde morotsfrö av Gerda i Östra Bovallen. Hon kom med rödbetsfrö från Kooperativa i Svartlå! Mamma berättar också om moderns rotsoppa. Hon kokade först kålrötter (de fanns alltså!) och la sen i fisk, som också fick koka. Spadet reddes med vetemjöl, som vispades ner med trävisp. Det blev små klimpar, som var mycket goda. Kanske var prästgårdspigan FANNY Christina Vesterberg, som gifte sig med Arvid Lundqvist i Västra Bovallen, en aning mer avancerad i trädgårdskonsten? Hon hade ju jobbat i prästgården. Jag har kopia av en beställning hon gjort hos Andersons Fröhandel, Vaksalagatan 4, Uppsala: a 14 Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012 Björn jagar älg på riksväg 97. Foto: TOMAS HARJU BJÖRN I BOVALLEN Text: ARNOLD LAGERFJÄRD Vid sextiden en aprilmorgon 2010 hade Tomas Harju just kört från sin bostad i Harads för att färdas efter riksväg 97 till jobbet i Boden fem mil bort. På vägen skulle Tomas plocka upp kompisen Mikael Nyberg. Han lämnade Haradsgränsen och började passera svärmor Evy Mandergrehns skogsskifte när två djur i full karriär kom ur skogen från vänster och fort- a Morötter, långa St Valerie Rapide -:30 Rot- Bardoviker -:20 Dill -:15 Socker ärter Färsk Biskmark -:60 Spritärter, Roslagens -:40 ------------2:15 Handstilen är vacker men papperet är skadat. Allt har inte gått att läsa, och fel kan det ha blivit. Det där med ”Färsk Biskmark” tycker jag borde vara ”Furst Bismarck”, men så står det då inte. Henna Stenman från Jokkmokk berättade år 1964, att under första världskriget såldes i butikerna torkade grönsaker i säckar. Det var nog kålrötter och morötter, kanske rovor. Det blev en mycket dålig soppa av detta. Det kan jämföras med ett radioprogram, där man berättade, att vid tiden för revolutionen skickades järnvägsvagnar med torkade grönsaker till svältande i bl a Kolari. Finnarna hade haft mycket svårt för att äta dessa grönsaker. l satte efter vägen. Första ögonblickets tanke var ”två älgar”. Men sedan: Herre Gud! Det är en björn! Den är efter älgen! Tomas fortsatte i alla fall ett trettital meter bakom björnen, som springande flera gånger vände huvudet bakåt och tittade på bilen. Tomas kom nu på, att han hade en mobiltelefon med kamera med sig och lyckades få fram den. När djuren rusat efter vägen ett par hundra meter lyckades han ta ett foto. Han var då vid nedfartsvägen till Västra Bovallen på bröderna Lagerfjärds mark. Strax därpå smet älgen ut i skogen och björnen stannade till höger på andra sidan diket. Tomas stannade bilen och steg ur den. Sen stod vi och tittade på varandra tvärs över diket och mitt mot varandra, fortsätter Tomas. Björnen stod på alla fyra och jag hade försiktigtvis bilen mellan oss, berättar han. Björnen började nu gå framåt mot Lagerfjärds skogsplantering men stannade efter sådär femtio meter. Tomas körde efter och stannade. ”Så stod vi på samma sätt och tittade på varandra”. Sen kom en långtradare och stannade. Men då fick björnen nog och stack ut i skogen åt Luleälven till. Mikael fick vänta ganska länge på Tomas den här morgonen. När han fick veta varför tänkte han på sitt eget björnmöte ett år tidigare. Han körde då efter byvägen genom Västra Bovallen och stannade vid ”Palmgrens” eller ”Ostugårn”, som varit öde sedan 1937. Vid gränsen mot Lagerfjärds går en enkel bilväg ned till älven. Han började gå efter den och klev över den låsta vägbommen. När han tittade upp fann han sig plötsligt stå öga mot öga med en björn på alla fyra tio meter bort! Bäst säja nånting: ”Oj oj då, här står du! Å ja som just skulle backa!” Båda blev nog lika rädda. Mikael backade snabbt tillbaka över bommen medan björnen for iväg några meter neråt vägen och sen mot öster över ängen Björnhona med trillingar på Sveaskogs skogsbilväg. Foto: SOFIA LUNDH a Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012 a in i skogen. ”Det var något alldeles otroligt hur snabbt den fick upp farten”, säjer Mikael. BJÖRNTRILLINGAR Direkt efter Lagerfjärds skogsplantering följer en äng mellan väg 97 samt Stig Lundhs och Maria Nordströms villa. För ett par år sedan ringde en kompis till Stig och nämnde om björnungar på ängen strax ovanför villan. Stig väntade en kvart eller så och sa sen åt sin dotter att ta sin nya kamera och komma med. Sofia hade just fyllt år och fått en digitalkamera Olympus. De satte sig i bilen och Stig började köra på uppfartsvägen. Så snart de passerat uthuset sa Sofia: ”Där är dom ju!” Stig körde upp på 97:an medan björnarna gick efter högra skogskanten. Björnhonan sprang över 97:an ganska nära framför bilen upp mot en skogsväg på Sveaskogs mark. Sen vände hon tillbaka över vägen igen. Så åter mot skogen med ungarna bakom. Uppe på vägen vände hon sig om men såg inte ungarna, som var i diket. Cirka fem meter framför bilen gick hon upp på bakbenen, men så fick hon syn på ungarna och gick ner på alla fyra. Stig har undrat om hon gått mot bilen om hon inte fått syn på ungarna. Björnarna fortsatte över 97:an och uppåt skogsvägen. Uppe vid Porjuslinjen svängde de till vänster. Sofia hade under tiden tagit några bilder. SISTA BJÖRN I EDEFORS På 1950-talet köpte min dåvarande svåger en s k björnbössa av smeden Henry Harlin för fem kronor. Det är en grovkalibrig lodbössa, en mynningsladdare. Sådana gjordes av skickliga bysmeder under några hundra år fram till 1910-talet. Efter något år fick jag bössan i julklapp av svågern. Låset hade fallit bort, men ett nytt sådant gjordes av Helmer Wikström i Råneå. Dennes far och farfar hörde till de kända bössmederna, och Helmer hade i sin ungdom hjälpt sin far med smidet. Henry Harlin var bysmed i Harads, och han hade anor från vår bagarstuga i Västra Bovallen, där en smedfamilj från Grangärde i Dalarna började bygga omkring år 1800. Henry berättade, att ”sista björnen i Edefors” hade för hundra år sen skjutits med denna björnbössa. Haradsborna hade haft en björnsax utsatt vid Degerberget ovanför Harads. Några gick dit för att se om det blev något resultat, och bössan hade de med sig. På långt håll hörde de fruktansvärda björnvrål. När de kom på lagom håll sköts björnen. Nå, riktigt sista björnen i Edefors var det inte. Jag träffade älgjägaren Nils Nilsson i Harads och han berättade, att björn funnits hela tiden i hans jaktområde två mil upp efter Lule älv. Där kom en utlöpare från Lapplands skogar ner mot östra sidan av den natursköna Edeforsen. Här kommer jag ihåg en tidningsnotis från 1950-talet, då Vattenfall ansökte om att få bygga Laxede kraftverk. Vattenfall hade presenterat ett intyg på att forsen inte var naturskön. Men tänk! Man hade fått ge sig av ända till Stockholm för att få någon att skriva ett sånt intyg! JAKTFÖRBUD Aldrig hörde man talas om någon björn i Harads och Bovallens skogar och trakterna däromkring. Så år 1971 förbjöds jakt på björn. Det gjordes inget väsen om detta, så det var nästan ingen som visste om det när älgjakten började den hösten. En älgjägare träffade på en björn och 15 sköt den. Han tog den till slakteriet Sameprodukter i Harads. Så var det någon som undrade, om det verkligen var tillåtet att jaga björn. Man ringde polisen. Där visste man inte heller till att börja med, men så småningom hittade man bestämmelsen. MÅNGA OBSERVATIONER Stig Lundh körde för så där femton år sedan uppför skogsvägen ovanför villan med fyrhjuling och hade hunden med. Plötsligt dök en stor björnhanne upp ett tiotal meter framför. Det hände inget särskilt. Stig har ofta sett björnspår där på Sveaskog. I slutet av oktober 2009 var det 20 á 25 centimeter snö på den här vägen. I Harads skola hade en del elever deltagit i utbildning för jägarexamen och fick därför vara med om älgjakt på Sveaskog. På och vid den här skogsvägen hade de kunnat se spår efter två eller tre björnar. Några kilometer mot Svartlå har Tommy Larsson och hans fru haft björnar nära huset flera gånger. Själv såg jag en björn i maj 1977 mellan Svartlå och Bredåker – den var ute efter två ungälgar. Detta är bara exempel på en mängd björnobservationer runt Harads och Bovallen på senare år. Det känns märkligt – i mitten av 1900-talet var det otänkbart att få se björn här. Men så är det inte lätt att få Tre björnungar, påpassligt fotograferat av Sofia Lundh. a 16 Lulebygdens Forskarförening – Nr 80, november 2012 Avsändare: Lulebygdens Forskarförening Residensgatan 6 E 972 36 LULEÅ SVERIGE PORTO BETALT Vid obeställbarhet Återsänd till ovanstående adress! a se älg numera; Bovallen har varit ett bra älgområde. Men det finns också ett påstående, att jägare på Sveaskog skjuter mycket älg och fraktar bort bytet i stora finkor på lastbil. Sveaskog har i vinter inventerat älgstammen och påstås ha observerat mängder av älg. Till stor förvåning för alla jägare, som finner en tilltagande brist på älg. Om jag förstått rätt är man även på Svenska Jägareförbundet i Norrbotten tvivlande. En jägare har menat att Sveaskog anlitat en ny aktör för inventeringen. En aktör utan vana. Har man möjligen räknat björnarna också? Man hör föga om björnjakt i våra trakter. En del är väl ovana, men det är så mycket krångel när en björn skjutits att nog de flesta avstår trots att de har bra tillfälle. Här behövs stora lättnader! Som sekreterare i Bodens jaktvårdskrets deltog jag för tiotalet år sedan i åtskilliga möten med markägarna inom kretsen då tillåten avskjutning av älg diskuterades. Alla markägare var ense om måttlig avskjutning, anpassad efter tillgången – alla utom en: MoDo, numera Sveaskog. Dess företrädare E Johansson påstod alltid att det var väldigt mycket skador av älgbete, varför tilldelningen måste vara stor. Han jagade själv på Bovallen. Mycket ofta kommer numera björnrapporter från trakter närmare kusten, många gånger häpnadsväckande nära människor och deras boningar. Den mycket kunnige jägaren Ingvar Sandström i Svartbjörsbyn, Boden, tycker det blivit väldigt lite älg på senare tid. Ingvar var sekreterare i Bodens jaktvårdskrets före mig. Han berättar, att det för några år sedan berättades om björnmammor i trakten av Ljuså något längre åt norr. En hade tre ungar och en annan Vad hittar man inte vid släktforskning Skrivelse som inkommit till forskarföreningen i oktober 2012. Hej! Vill bara skicka ett STORT TACK för er artikel om ”Forsfärder i Boden” i er medlemstidning nr 74 (maj 2011), som jag hittade på nätet i höstas när jag var ute och släktforskade om min mors släkt, Lindström från Vittjärv. I artikeln står det nämnt att min mors morfar (Fritjof Lindström) 1932 åker nerför Luleälv med ångslupen Edefors och att Sven Utterström filmar från Fiskarholmen. Jag lyckades spåra Sven Utterströms sondotter Ingela Utterström för att höra mig för om filmen fortfarande fanns kvar i släktens ägo. Världen är liten, det visade sig att Sven filmade på uppdrag av SVT och att filmen som är 1 minut och 13 sekunder fanns digitaliserad hos Kungliga biblioteket där Ingela jobbar!! Jag fick först kontakta SVT Sales och fick för 500 kr rätten att göra en kopia av filmen och sedan gjorde Ingela en kopia till mig som jag fick idag. En häftig hade två fjolårsungar. Ytterligare en hade också fått tillökning. Där var sex björnungar på en mindre yta. En unge dödades av tåget. Det rapporteras i Norrbottens län att det inte finns någon tillväxt av ren i en del samebyar. Detta därför att rovdjuren tar kalvarna. Om ingenting ändras hotas rennäringen av kollaps, säger Harry Grape i Tornedalen. Han är ordförande i koncessionssamernas intresseförening. l och lite smått overklig känsla att få se Fritjof 80 år senare. Jag var ju bara 3 år när han dog, så jag har bara vaga minnen av honom. Utan er artikel hade jag inte vetat att filmen funnits, så än en gång, STORT TACK! Mvh PER HELLANDER Umeå l Ju l kl a p p s tips! Anor på USB Nederluleå: Födda1765-1937 Vigda 1706-1937 Döda 1707-1937 Nederkalix: Födda1656-1840 Vigda 1656-1841 Döda 1656-1816 Finns lagrade på USB-minne och presenteras i programmet Exel. Pris per enhet 300 kr för medlem och 400 kr för icke medlem. Kan köpas i lokalen torsdagar kl 15-18 eller om någon i styrelsen befinner sig i lokalen. Kan också beställas via e-mail: [email protected]. Förskottsbetalning till Lulebygdens Forskarförening, pg 36 64 01-8. Ange namn, avsändare pch postadress. Ange även din e-postadress i händelse av uppdatering.
