16-17/2011 TEMA MINNESLUCKOR Värde 50

16-17/2011
TEMA MINNESLUCKOR
Värde 50 :-
TIDSKRIFTEN SPANING
Vi hjälper dig
att spana
Spaning är en tidskrift om kulturarvet
i Västmanland, som det såg ut igår
och som det ser ut idag. Spaning vill
vara till hjälp och inspiration för alla
som på olika sätt arbetar med att
göra kulturarvet tillgängligt, känt och
levande i Västmanland, samtidigt som
vi bjuder på kunskap, inspiration och
tips till alla dom som intresserar sig
för kulturarvet till vardags. Spaning
ges ut av Västmanlands läns museum
och Västmanlands Hembygdsförbund
och Fornminnesförening.
< Omslagsbilder:
Foto: Bertil Lundman 1931.
TEMA MINNESLUCKOR
INNEHÅLL
3
4
8
12
18
22
28
30
32
34
38
44
46
50
52
54
56
58
59
> Det viktigaste just nu Ledaren. Minnesluckor. Av CarlMagnus Gagge
> Spegeln Minns du inköpslistan? Av Johan Redin
Hädanfärd och jordfästning. Av Elisabeth Westerdahl
Land i sikte. Av Olle Nilson
Klassamhället i katalogform. Av Olle Nilson
Gömda och glömda. Av Olle Nilson
Döda patienters gravar. Av Olle Nilson
Häxor och förrädare. Skrönor från Västmanland. Av Elisabeth Westerdahl
De hemligstämplade. Av Anna Lihammer
Hitlers raslagar drabbade kärlekspar i Hallstahammar. Av Mikael Johansson
Bombsäker ledning. Av Jan Å Johansson
> Spanaren Ingen köldchock utan Krimmeltova. Av ClaesInge Andersson
> Utflykten Avrättningsplatser. Av Krister Ström
> Ur litteraturen Farfar var rasbiolog. Av Eva F. Dahlgren
> Ur samlingarna Folktyper i mellersta och östra Västmanland.
Utrotningshotat
> Från föreningarna Barnhemsbacken ett ungdomsprojekt. Av Nils Eriksson
> Litteraturtips
Jubileumsresa
1
1
3
3
notiser
Aktuellt
Filmer
Pris och beröm
4
4
11
Utställningar
Nya böcker
Redaktionsruta
DET VIKTIGASTE JUST NU
Minnesluckor
MINNEN HAR STOR BETYDELSE FÖR OSS människor. Det
handlar om att se sig själv, förstå vem jag är och ta vara på
tankar och känslor. Minnena formar vår identitet och hjälper oss att se helheter och förstå sammanhang.
MÅNGA MINNEN ÄR GEMENSAMMA och andra är personliga. Det beror på var man vuxit upp, vilken ålder man har,
på kön, utbildning, religion och livsstil. Vissa platser och
föremål kan vara viktiga symboler och uttryck för gemensamma minnen. De kan ge gemenskap och samhörighet
inom en grupp eller ett samhälle.
MINNEN KAN VARA GODA och knutna till positiva och trevliga erfarenheter. De kan också vara negativa och påminna
oss om sådant vi vill glömma. Minnen förändras och varje
tidsperiod tolkar och berättar historia på sitt sätt. Samhällsutveckling och tidsanda påverkar vad vi väljer att minnas,
vad som anses vara viktig historia och värdefullt att bevara.
VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening fyller 150 år 2011.
Uppdraget har över tid förändrats. Under 1800-talet och
1900-talets första hälft var museerna viktiga redskap för att
rättfärdiga bilden av nationalstaten Sverige. Idag arbetar vi
för en bredare kultursyn och förmedlar en djupare bild av
kulturarvet.
Foto: Lasse Fredriksson
MATERIELLA MINNEN är fysiska föremål och spår efter
mänsklig verksamhet. De finns synliga överallt i landskapet,
i vår omgivning och absoluta närhet. Exempel på immateriella minnen är sociala strukturer, traditioner, musik, ljud,
konst, dofter, berättelser, litteratur, film och andra uttryck.
Särskilt intressant är det när de materiella och immateriella
minnena samspelar.
I DETTA NUMMER av Spaning vill vi uppmärksamma ett
antal minnesluckor. Människovärdet och synen på människan står i centrum. Det är berättelser om människor och
händelser som samhället inte intresserat sig för och som ofta
saknas i våra historieböcker, museisamlingar och kollektiva
minne.
URVALET av vilka minnen som skall bevaras innebär en
maktposition över vems historia som skall lyftas fram. Alla
har rätt till sin historia och mångfald är viktigt. Samtiden är
lika väsentlig som det förflutna, det vanliga lika det unika
och det privata liksom det offentliga. Vi kan dock inte bevara och ta vara på allt. I mångfalden av alla minnen är det
viktigt att vi har kunskap och att vi i urvalsprocessen vet hur
vi förhåller oss till klass, kön, etnicitet, geografi och ålder.
Carl-Magnus Gagge, Landsantikvarie/Länsmuseichef
3
SPEGELN
Minns du
inköpslistan?
Av Johan Redin. Foto: Lasse Fredriksson
När vi beger oss till affären för att handla är det inte ovanligt att vi skriver en inköpslista.
Annars händer det lätt att vi kommer hem igen med allt annat än just det som var själva
anledningen till att vi gav oss iväg. Minnet och glömskan hänger nära samman, vilket inte
är konstigt med tanke på hur mycket information som konkurrerar om uppmärksamhet.
När vi väl har handlat slänger vi i regel vår inköpslista, gärna redan i butiken. Men vem
minns inköpslistan?
FRÅGAN KAN TYCKAS FÅNIG
men den illustrerar något väsentligt. Utan att ägna det
någon närmare eftertanke gör
vi i vårt dagliga liv prioriteringar av vad som är betydligt
och vad som är obetydligt. Det
sker en massa små beslut kring
vad som ska sparas - sådant
som är värt att "lägga på minnet" eller arkivera hemma i
byrålådan. Men låt säga att en
etnolog om 75 år skulle intressera sig för vad som stod på en
ordinär inköpslista från år 2010. Sannolikt skulle det vara
mödosamt att få fatt på någon. Är det förresten någon som
skriver dagens datum på sin inköpslista? Den betraktas över
huvud taget inte som ett dokument utan som en notis av
ytterst kortvarig och tillfällig existens. Listan blir ett dokument först när det framtida vill tyda det förflutna och steget
från värdelös till värdefull skiftar i en handvändning om
bara den rätta frågan ställs.
OCH DÄR STÅR VI. Det är minst sagt svårt att veta vad som
skall sparas, allra helst när det också skall spegla vår allt
mer brokiga kulturella identitet. Hur vill vi att folk skall
minnas oss i framtiden? Vissa saker tycker vi är självklara
att spara, saker som de kanske i framtiden bara kommer att
sucka över. Motsatsen kan också förekomma. Det hittills
största fyndet av antika skrifter, de så kallade Oxyrhynchus
papyri, med ovärderliga texter från den hellenistiska tiden
till den bysantinska hittades på en uråldrig soptipp! Platons
Staten, en av många centrala skrifter i denna papyrushög,
ansågs alltså inte vara av något större värde när det begav
sig.
KANSKE ÄR DET SÅ att vi i dag läser Platons Staten tack vare
att den slängdes på soptippen. Saker som vi medvetet bevarar, skrifter och ting som vi putsar och arkiverar, kanske blir
allt för uppenbara för att vi i framtiden ska vilja ägna dem
något djupare intresse. Genom att bevara och katalogisera
såväl det förflutna som det samtida skapar vi ett historiskt
överflöd som skymmer den röda tråden. Våra museimagasin
är fullproppade av ting och lämningar, våra bibliotek är
fulla av historieskrivningar och infallsvinklar.
>>>
4
25
6
SPEGELN
Vi lever i mellanrummet mellan
det närvarande och det frånvarande.
Människan lever framåt,
men ändå är det som om hon har
ryggen mot framtiden.
KANSKE LÖPER VI RISKEN att bli blinda när vi har allt framför oss så att vi glömmer sådant som är värt att minnas. I
detta överflöd finns en paradox. Först med ett historiskt avstånd kommer man att se det som vi ännu inte ser – luckorna,
länkar mellan det ena och det andra som för oss är så självklara att det inte finns någon anledning att värna om dem.
Det finns också sådana luckor som vi medvetet låter uppstå.
De består av sådant som vi helst vill glömma eller sådant
som vi inte anser vara värda någon historieskrivning; "bagateller" som kvinnor, barn, minoriteter, särlingar, "avvikanden", brottslingar, och "osedligheter". Ofta ger sig sådana
luckor till känna vid jämförelsen mellan vad individen minns
och vad samhället vill minnas. Det finns människor som
aldrig kommer att glömma att de blev glömda.
DET FINNS OLIKA SORTERS minnen och det finns olika sorters
glömska, men ett är klart och det är att de går hand i hand
med varandra. Vi lever i mellanrummet mellan det närvarande och det frånvarande. Människan lever framåt, men
ändå är det som om hon har ryggen mot framtiden. Om
framtiden kan vi inget säkert veta. Den har ju ännu inte ägt
rum. Trots det kan vi föreställa oss vad som sannolikt kommer att ske genom att använda oss av vår kunskap om vad
som har skett tidigare. Det förflutna är närvarande i så gott
som allt vi gör och reflekterar över, hur vi förstår oss själva,
vår egen historia och andras. Man kan säga att det förflutna
är så centralt för oss människor att vi sällan tänker på det
som just något förflutet. Det kan vara ett ärr på kroppen, en
milsten vid motorvägens kant eller kanske en inköpslista
från årets midsommarfest som glömts kvar på kylskåpsdörren där i sommarstugan.
OXYRHYNCHUS PAPYRI
Staden Oxyrhynchus i Egypten, belägen cirka 300 km söder
om Alexandria och 160 km sydväst om Kairo, var provinshuvudstad och en betydande och välbärgad stad under hela den
hellenistiska och romerska tiden. Vintern 1896 till 1897 startade
de brittiska arkeologerna Bernard Pyne Grenfell och Arthur
Surridge Hunt utgrävningar på stadens soptipp. Där upptäcktes
mängder av papyrusark. Det kom att bli det hittills största enskilda fyndet av antika papyrusmanuskript med cirka 400 000
delar av manuskript från hellenistiska Grekland, Romerska riket
och Bysantinska riket. Grenfell och Hunt ägnade resten av sin
verksamma tid åt detta arbete, under vintrarna ägnade de sig
åt utgrävningarna i Egypten och under somrarna analyserades
fynden hemma i England. Arbetsstyrkan på utgrävningsplatsen bestod av 30 förmän och över 100 arbetare. Fynden packades i korgar och kakburkar och fördes till Oxford.
År 1898 skrev Grenfell och Hunt den första delen i bokserien
"The Oxyrhynchus Papyri" med en analys av 207 ark, idag har
73 band utgivits där totalt 4 700 manuskript har analyserats.
De manuskript som ännu inte har analyserats förvaras idag på
Sackler Library vid Oxfords universitet.
www.papyrology.ox.ac.uk/poxy
7
SPEGELN
^
8
Greve Erik Lewenhaupts jordafärd 15 mars 1928. Kistan placeras utanför Geddeholms flygel på en granristäckt vagn som dras av hästar.
SPEGELN
Hädanfärd och
jordfästning
Av Elisabeth Westerdahl Foto: Privat
Vita lakan hängdes upp för fönstren, granrisruskor placerades utanför bostaden och
signalerade att ett dödsfall inträffat. Budkavlen gick. Granne efter granne lade ut granris
längs färdvägen och upplyste därmed förbipasserande om att de närmade sig ett
sorgehus. Sen 1800-talets slut flaggar vi på halv stång.
DEN VÄLKÄNDE PROSTEN MUNCKTELL beskriver i sin dagbok från det tidiga 1800-talet sin företrädare Irstaprosten
Nohrborgs hädanfärd och jordfästning. Dödsfallet inträffade
i december 1819. ”Liket var svept i granris, låg i en präcktig
kista, svart laqverad, med plåtar och stiernor.” Från prästgården bars den gamle mannen av gårdens torpare och
drängar den dryga kilometern till kyrkan där kistan sattes in
i det Cronstedtska gravkoret. Efter bisättningen samlades
släkten till aftonmåltid i den bortgångnes hem.
Därefter började planerandet av jordfästningen som skulle
ske en vecka senare. På Muncktells lott föll att upprätta
placeringen i sorgetåget. ” Många gäster skola rengeras i
procession” och Muncktell suckar: ”Den dryge Cronstedt
på Geddeholm kommer i 6te ledet, och det blir rasande illa.”
Begravningsdagen skedde samlingen i Capellansgården.
”Mycket folk voro budne och deribland 15 á 16 bönder”.
Två prostkollegor var prestaver och biskopen talade.
”Artiga verser hade skrivits och afsiöngos jemte orgorne”
(orgel). ”Efter jordfästningen bars liket i procession till grafen,
där gubben hvilar vid sin syster och flere gummor.”
Den efterföljande måltiden var ”hederlig men icke ståtelig,
som huset ej tål.” Värdar voro prosten Rinman och adjunkt
Hellé: värdinnor prästfrun Muncktell i Kungsåra och sorgehusets hushållerska, Mamsell Stodius.
Prosten Nohrborgs grav finns ännu kvar men spåren efter
flertalet av hans samtida sockenbor är försvunna. De fattigaste hamnade efter en enkel begravning på en undanskymd
gravplats helt utan prydnad eller med ett anspråkslöst träkors
som snart försvann.
HUNDRA ÅR SENARE förefaller sederna vara i stort sett desamma för ståndspersoner. När Geddeholmsgreven Erik
Lewenhaupt dör 1928 är gårdsflygeln prydd av granrisgirlanger. Det talar för att den bortgångne vilat där i väntan på
begravningen. Gästerna har samlats på gården inför den flera
kilometer långa processionen till kyrkan. Efter kistan går ett
stort antal män medan kvinnorna färdas med häst och vagn.
Med grevinnan Elin Lewenhaupts begravning 1944 inleddes en delvis ny tradition i bygden. Hon hade valt att bli kremerad och såväl begravningsakt som urnsättning fick därmed
en annan karaktär. I täten för urnsättningen visar bilder att
processionen, liksom tidigare, anfördes av två män med
sorgflor på prestaverna, tätt följda av sonen Knut med
urnan. Efter honom gick hans svartklädda hustru Elisabeth
>>>
9
SPEGELN
med vit snibbkrage – ett tecken på att hon hörde till de närmast sörjande. Prästen var helt svartklädd och bar en numera bortlagd fotsid svart cape. Granris prydde även här
grusgången och den öppna graven, där sonen Knut sedan
sänkte ner urnan.
De Lewenhauptska gravarna på Irsta kyrkogård finns
fortfarande kvar liksom den gamla trotjänarinnans och
många anställdas. Sedan kremering blev allt vanligare har
även sentida ättlingar till medarbetarna kunnat beredas plats
i vad som blivit släktgravar.
NÅGRA GAMLA TRADITIONER lever alltjämt kvar på de större
västmanländska gårdarna. Även om den avlidne dött på lasarettet eller i ett äldreboende förekommer det att de balsameras och förs ”hem” i väntan på begravningen. Alléer,
gårdsgränser och gången in till kyrkan pryds inte så sällan
av granris och kistan bärs av unga släktingar, grannar eller
anställda.
IN PÅ 1950TALET samlades gästerna före begravningen till
en dämpad måltid i sorgehuset där flaggan vajade på halv
stång. Därefter följde procession i bilar till kyrkan. Detta
gällde även vid storbondebegravningar. Mötande personer
och bilar stannade längs vägen och herrarna lyfte på hatten i
andakt för en känd eller okänd avliden person.
Klädseln var frack och anhöriga kvinnor bar fortfarande
hattar med sorgflor som föll över ansiktena. Efter begravningen fälldes dessa bakåt. En änka bar dessutom ett vitt
band under hakan. Bruket att gå svartklädd ett år efter ett
dödsfall ersattes av diskret klädsel med svarta armbindlar
eller ett svart band på kavajslaget.
I dag är fracken utbytt mot mörk kostym med vita slipsar
för anhöriga. De närmast sörjande kvinnorna har sedan
några decennier tillbaka avskaffat bruket av sorgfloret men
skrudar sig då och då i bevarade gamla, vita snibbkragar
som har två flikar fram och två likadana baktill. Förutom
att seden är vacker är den ett praktiskt kännetecken på att
de hör till den avlidnes närmsta krets.
För vart år som går blir klädseln allt friare och en mer
uppsluppen samling sker som på prosten Nohrborgs tid efter
begravningen. Förplägnaden har ändrat karaktär men kvar
lever i stor utsträckning traditionen att de anhöriga och
prästen sitter vid honnörsbordet. En lättare måltid eller
smörgåstårta, följt av kaffe och tårta har ersatt den traditio-
v Begravningsföljet i procession på väg till Irsta kyrka vid Erik Lewenhaupts jordafärd 1928.
10
SPEGELN
nella varma buljongen med piroger. Mer och mer vanligt blir
”gående bord” med smörgåssnittar, vin, öl och kaffe. Det ger
långväga gäster möjlighet att få en pratstund med släkt och
vänner som de inte sett på länge. De tal över den bortgångne, som förr hölls i kyrkan, kan nu framföras vid samkvämet. Då är det också vanligt att prästen eller någon
anhörig läser upp namnen på dem som valt att sätta in en
slant till något välgörande ändamål istället för blommor.
Bruket att bjuda in till begravning är sen länge försvunnen.
Nu annonseras bortgången i lokaltidningen och den som vill
delta i samlingen ombeds anmäla sig till begravningsbyrån
eller någon anhörig. Små barn syns allt oftare på begravningar. Något som förr var lika otänkbart som att kvinnor
på 1700-talet deltog i begravningen – inte ens om de var
änkor.
I EN NY TID med stor rörlighet på arbetsmarknaden väljer
många minneslundar istället för namnprydda gravar som
ska underhållas. Därmed är vi tillbaka till den anonymitet
som präglade 1800-talet och försvårar släktforskarnas möjlighet att finna konkreta spår av förfädrens sista vilorum.
UR NATIONALENCYKLOPEDIN
presta´v (ry. pristav 'uppsyningsman'), marskalk i spetsen för en
procession; termen har p.g.a. ordlikhet även kommit att avse
marskalkens stav och särskilt de florbehängda stavar som bars
framför en begravningsprocession av två "prestaverande", vilka
även fungerade som hedersvakt under jordfästningen. Bruket
introducerades i Sverige vid Johan III:s bisättning 1592. Adeln
fick ensamrätt till användning av prestaver, men bruket spred
sig efter hand bland präster och borgare och blev allmänt i det
socialt skiktade sydvästra Sverige. Sedan begravningarna förlorat sin prestigekaraktär har bruket av prestaver merendels försvunnit.
DET FINNS MER
N.-A. Bringéus, "Prestaver", Rig 1959.
v Prestaver i täten för processionen vid urnsättningen av grevinnan Elin Lewenhaupt 1944.
Sonen Knut bär urnan tätt följd av hustrun med vita snibbkragar och prästen i fotsid svart cape.
11
SPEGELN
Land i sikte
Av Olle Nilson. Foto: privat
Under andra världskrigets sista år kom natt
efter natt öppna båtar över Kvarken fyllda
med flyktingar. Ofta hela familjer med uppskrämda barn och hårt packade resväskor.
Det var människor som hade lämnat det
svenskspråkiga Österbotten i Finland.
Målet var den svenska kusten mellan
Sundsvall och Umeå. De både flydde
från kriget som sådant och en befarad
sovjetisk annektering.
MIN HUSTRU VAR TRE ÅR GAMMAL när hon med föräldrar
och grannar steg i land på en brygga vid Barsta hamn på
Höga kusten. Det var vid midsommartiden 1944. Överfärden hade varit besvärlig. Fiskaren som skötte rodret söp
och styrde vilse. Motorn krånglade då de inte fått tag i riktig
smörjolja. Flickan kräktes och grät, de vuxna bara kräktes.
Efter ett dygn till havs kom man äntligen rätt. På bryggan
vid Barsta fiskehamn väntade polis och hemvärn, förvarnade
av fyrvaktaren på Högbonden.
I land blev det tåg till flyktingförläggning i Umeå. På golvet
i Folkets Hus låg rader med pappersmadrasser fyllda med
halm. En förnedrande avlusning hörde till rutinerna. Vad de
minns fick de också göra sig av med kläderna. Det fick bli
inträdesbiljetten.
>>>
12
^ Flyktrutter. Ur ”Flykten västerut”,
Matts Andersén, Vasa 1987.
SPEGELN
Sista kortet före flykten.
Ingegerd och Verner Broman
med barnen Ingvor och Robert.
13
SPEGELN
HENNES FAR, VERNER BROMAN (1916-1994), hade beslutat
sig för att ge sig iväg under en permission från fronten. Han
hade legat förlagd vid floden Svir långt inne i Sovjet. Han
vägrade utsätta familjen för vad han tyckte var en meningslös sak. Alltså gav de sig iväg över Bottenhavet.
En häst såldes där hemma och han köpte en 22 fot lång
öppen båt med tändkulemotor och extra höga relingar till
skydd mot vågorna. Tillsammans var de åtta som i nattens
mörker tog sig ut på havet. Verner med sin hustru Ingegerd
och treåriga dottern Ingvor, en syster, ett par grannar och
två fiskare. Testamente hade de skrivit och sexårige sonen
Robert lämnades kvar med mormor. Meningen var att de
skulle ärva gården om övriga familjen förolyckades.
Sergeant Verner Broman efterlystes snart som desertör,
men sex månader senare kom besked från Finland att det
saknades rättslig grund för åtal. Hösten 1988 kom den slutliga upprättelsen när han fick frontmannatecknet Eklövsemblemet. Hustrun som under krigsåren själv fått vara bonde
på gården fick ett liknande erkännande. Verner var stolt
v Västernorrlands Allehanda den 17 juni 1944.
14
Efter tre dagar hade Verner skaffat
arbete: ”Jag ville komma igång och
hörde med polisen. Visst, det gick bra.
Sex dagar senare höll jag min första
svenska hundralapp i handen.”
över sitt eklövsemblem. Det tidigare förtjänsttecken som han
fått 1940 efter att ha skjutit ned ett ryskt plan vid Kaitjärvi,
förvarades däremot i kökslådan.
TIDEN I NORRLAND blev kort. Efter tio dagar for familjen
ner till Krylbo där landsmannen John Ivar Steen bodde.
Steen brukade kallas konsul av finländarna. Han kunde
uträtta det omöjliga. Kände till alla blanketter och visste
hur man öppnar dörrar. Steen tipsade om en enkel stuga
för femton kronor i månaden.
v Krigsbegravning 1942. Verner Broman kistbärare
till höger i bild.
SPEGELN
< Våren 1947 började man
arbetet med att bilda
en svensk-österbottnisk
förening.
JOHN IVAR STEEN var som en privat konsul. Verner Broman
berättar hur det 1944 även fanns finländare som obemärkt
lyckats ta sig in i Sverige. De levde ofta som skogshuggare
utan pass och ransoneringskort. Efter kriget kom dessa
österbottningar fram ur sina kojor. Då var Steen den som
de vände sig till. I hans stuga var en ständig kö till köket
där han hade telefon och skrivbord. Det berättas om när
han gav statsminister Per Albin svar på tal. Det gällde ett
uppehållstillstånd. Per Albin menade: ”Ni kan väl åka hem
och bygga upp fosterlandet.”
Steen replikerade på omsorgsfull österbottniska: ”Statsministern ska komma ihåg att för oss finlandssvenskar är Finland fosterlandet, men Sverige är fäderneslandet”. ”Javisst,
javisst, det tänkte jag inte på”, sa Per Albin. Från den dagen
var det lättare att få förlängning för den som hade svenskt
namn och modersmål. Det är lättare att förstå hur Steen
resonerade när man vet att under dessa år ordet återvandring
ibland kunde ersätta ut- eller invandring.
VERNER BROMANS YRKE var bondens, med snickeri och byggande som vardagssysslor. I Ryssland hade soldaterna själva
uppfört korsun* av timmer med hemsnickrade möbler.
Hammare och såg var välbekanta verktyg. Han blev svensk
snickare. Ett tag kallades han byggmästare. Om dagen arbetade han på Avesta järnverk, på kvällar och nätter byggde
han egnahem på beställning. En egen villa stod högt på listan. Efter fem månader köpte de en tomt.
Tomten utanför Avesta kostade fyrahundra kronor. Att
han med främlingspass lyckades få lagfart räknas som en av
konsul Steens diplomatiska bragder. Han lotsade envist
ärendet genom de diplomatiska labyrinterna tills de nådde
fram till kungens bord. När Steen vid ett huvudstadsbesök
förhörde sig om utgången fick han veta att ärendet skulle
upp samma dag i konselj, men att beredningen förordat
”nej”. Han begärde omgående att frågan inte fick tas upp.
Vid förnyat försök gick lagfarten igenom. Brådskan med lagfarten bottnade i att personer med främlingspass och egen
tomt alltid fick förlängt uppehållstillstånd.
* Finsk specialitet. Nedgrävd timrad bostadsbunker för långtidsbruk.
Alltid belägen ute i stridslinjen.
^ Välputsade finländska soldater fotograferade
i Helsingfors. Verner Broman i mitten.
>>>
15
SPEGELN
^ I Verner Bromans militärpass noterades att han
1988 blev ”Frontman”.
^ Idel österbottningar på trappan till första huset.
Högst upp på det fläckiga kortet står Verner och
Ingegerd, han fortfarande klädd i uniformsbyxa
och ridstövlar.
HUR KOM DÅ FINLANDSSVENSKARNA IGÅNG i Sverige?
Borgensåtaganden mellan landsmän var så gott som självklar
för den som var bonde, berättade Verner. De höll samman.
En Närpesbo kunde gå till en Vöråbo eller Korsholmare
och räkna med att få ett borgensnamn. De flyktingar som
inte ville bli bönder klarade sig också bra. Det ropades efter
arbetskraft när kriget var slut. Den som var van vid hårt
arbete och klarade språket hade bara att sätta igång.
INFÖR ÅRSSKIFTET 1950/51 blev familjen Broman svenska
medborgare. Troligen hade det att göra med att han ville
förbli bonde. I industritäta Västmanland avfolkades landsbygden och jordbruk var långt billigare än i Österbotten.
För spekulanterna fanns alltid 20-30 objekt att välja bland.
Omkring 1952 kom Verner igång med jordbruket på
Rolfsbo gård i Västerfärnebo. I ladugården inrättades ett
modernt hönseri som skulle växa till ett av regionens största.
Äggen från 20 000 höns såldes till butiker och restauranger.
En del gick direkt till hushåll. Varje dag skulle ett ton ägg
sorteras. Hönseriet var högt mekaniserat men vägning och
prismärkning utfördes i primitiva utrymmen. Bekvämlighet
16
^ Dagboksblad från senhöstens
strider 1941.
var ett okänt ord. När hönshuset i slutet av 1970-talet brann
och omgivningen sade ”låt det vara nog, ta försäkringspengarna och slå dig till ro”, byggde han omgående ett
dubbelt så stort.
Allt gick på det stora hela bra tills Verner Broman inför
sin förestående pensionering ville avveckla produktionen.
Köpare var svåra att finna. Barnen ville eller kunde inte ta
över. När verksamheten i början av 1950-talet rullat igång
hade det gått som en dans, men när han trettio år senare
ville stoppa gick det inte att bromsa som han tänkt. Verner
landade dock någorlunda på fötter. Sina sista år ägnade han
åt hembygdsforskning i Västerfärnebo kyrkby. Särskilt intresse lade han ner på förbrödring mellan sin nya och gamla
hembygd. Han arbetade också för inbördes kontakt mellan
österbottningar bosatta i Sverige.
Verner Bromans historia är ett öde bland många. Hur representativt det var är svårt att säga. Verner menade att de
som var frireligiösa snabbt brukade tas om hand av en församling medan de andra själva fick ordna sin sammanhållning. Trots sina strävanden blev han nog aldrig en tvättäkta
svensk. En fläkt av främlingskap fanns kvar:
SPEGELN
^ Det byggs på nyförvärvade Rullsbo. Ingvor Broman
i fjolårets examensklänning.
– När vi köpt jordbruket i Västerfärnebo kallade man oss
”finnarna på Rullsbo”. Men snart förstod omgivningen att
vi inte var finnar. Orden väcker tankar. Verner ville inte se
sig själv som främling, men uppfattade många andra som
främlingar, även egna landsmän. Själv var han österbottning
och ytterst medveten om sina historiska svenska rötter.
De österbottningar, som var gifta när de anlände, häftades
ofta samman livet ut. Skilsmässor var sällsynta. Det fick
konsekvenser. Särskilt hustrun, som kanske förblev hemmafru, gick ett förhållandevis isolerat liv till mötes. Vännerna bestod ju mest av andra finlandssvenska par. Barnen
underordnade sig ibland föräldrarnas livsmönster, men för
många blev det tvärtom. I dag vet de kanske inte ens från
vilken socken föräldrarna kom.
För Verner Bromans del verkar han varit stolt över att ha
lyckats i Sverige. Samtidigt var han plågad över att på något
sätt ha ”svikit” sina fäders Österbotten. Smärtan sökte han
lindra genom att skapa sig en identitet åt båda håll. Han engagerade sig djupt i både svenska och finländska hembygdsrörelser. Lättare var det kanske för de finländare som kom
ogifta till Sverige. När de bildat familj med svensk partner
^ Veteraner träffas efter 40 år i Ryssland. Verner Broman
och en medaljtyngd sovjetisk frontkämpe.
tycks boskillnaden med det förflutna ha blivit mer tydlig.
På 1980-talet gjorde Verner en resa tillbaka till krigsplatsen
vid Svir, men allt var utplånat. Han sökte på kartan, men
inga spår fanns kvar. Vid Ladoga träffade han en medaljbehängd åldrad rysk fiende. Mötet mellan veteranerna
blev hjärtligt men vid fotograferingen dolde de klädsamt
sina leenden.
FLYKTINGAR  SVIKARE?
Flyktingarna i artikeln hade sin finländska hembygd i Övermark.
Där talar man svenska, men med en ålderdomlig dialekt. Länet
styrs från staden Vasa som en gång hette Nikolaistad. När andra
världskriget närmade sig slutet fruktade folk att Vasa åter skulle
bli Nikolaistad.
Alla visste att Fortsättningskriget mot Sovjet var utsiktslöst.
Sammanlagt lär ungefär 1 600 svensktalande finländare ha flytt
undan kriget över Bottenhavet. Detta var länge ett stridsämne i
den österbottniska debatten.
Några ansåg att de som flydde var svikare, andra menade att
flyktingarna hjälpte till att sätta punkt för kriget.
17
SPEGELN
Klassamhället i
Katalogform
Av Olle Nilson
I LANDETS TELEFONKATALOGER regerade länge titlarna. Men
i början av 1970-talet var det nog. Televerket började ordna
sina Rikstelefonkataloger efter förnamn. Tidigare var det
titel som gällde. Det tog mer än 80 år att komma fram till
beslutet.
Länge var titeln ett redskap när man letade telefonnummer.
Visste man inte yrket (och det fanns många med samma
namn i katalogen) kunde sökandet bli omständligt. Titlarna
fick då tjäna som semaforer vid färden genom telefonkatalogernas labyrinter, fast en och annan kryddade nog sin sociala
ställning med friserade personuppgifter. Men televerket
granskade. Skönskrivningar släpptes sällan igenom.
SÅ FÖRSVANN PLÖTSLIGT TITLARNA i telefonistiska sammanhang. Gatuadressen fick nu bli enda ledtråd när namn sammanföll. Nåväl… några köpte sig fortfarande mot avgift titel
i katalogen, men det påverkade inte längre namnens sortering. I dag är det svårt att finna några titlar alls i telefonkatalogerna.
Några av oss minns kanske den titelsorterade telekatalogen med viss nostalgi. Jämför gärna med den månatliga publikationen Sveriges Kommunikationer, som fram till 1981
var officiell tidtabell för våra järnvägar, eller den folkbild-
ande tidningen Korrespondens från Hermods som fanns
utlagd i nästan alla offentliga väntrum.
För många har rikstelefonkatalogen i sin gamla form
mest blivit en minneslucka. Men ur luckan fläktar minnet
från ett samhälle där titulerandet kunde handla om att
markera positioner.
I ÄRLIGHETENS NAMN så var strykandet av titlarna inte bara
ett sätt att skapa en slags katalogial jämställdhet. Det var
framför allt en praktisk konsekvens av ständiga namnbyten.
Släktnamnen förökade sig. Folk bytte också yrke och titel på
ett helt annat sätt än förr. Värdet av titeln som utropstecken
i katalogen minskade.
VI MÄNNISKOR har alltid haft behov av att sortera upp oss.
Vi vill framträda tydligt och fördelaktigt. När inte kunskap,
utseende eller annat räcker förstärker vi vår profil med modekläder, udda släktnamn eller andra attribut. Framför allt har
vi länge bevakat våra titlar. De har förklarat vår yrkeskompetens och eventuella befogenheter. Men ofta har titelns
funktion mest varit att sprida glans över vårt ego. Ibland
även skaffa oss personliga förmåner.
>>>
18
Foto: Lasse Fredriksson
SPEGELN
Rikstelefonkatalogens titlar kunde upplysa om:
yrke, utbildning
(med andra ord försörjning och kompetens)
befogenhet, funktion
(med andra ord makt, position och utmärkelser)
civilstånd
(fru, fröken, änkefru etc., med andra ord brist på yrke)
19
SPEGELN
TITLAR FRÅN FÖRR:
Tapetmålare, vågmästare, ringkarl, järndragare, becksömskomakare, skutkarl,
stadskassör, stadsbetjänt, tullnär, gördelmakare, superkarg, buntmakare, fällberedarmästare,
gelbgjutare, knappmakare, sejlaremästare, tornväktare, beslagskarl, spegelmakare, laborator,
prosektor. konstingenjör, bergshauptman, ramsnidare.
FÖR FLYDDA TIDERS KVINNOR gällde ofta att de inte hade
något förvärvsyrke att falla tillbaka på. Inget yrke – ingen
titel. Då delades de rätt och slätt upp på fru eller fröken.
Somliga hade en make med samhällsposition. Då kunde de
kanske likt en snyltgäst kalla sig professorska, majorska,
doktorinna. Däremot aldrig prästinna. Lärarinna gick bra
om man var en sådan, men inte om man bara var fru till
en lärare.
Med titeln till hjälp kunde man hoppas på en framskjuten
plats i en besvärlig kö, ett fönsterbord på restaurangen, snabb
framkörning av taxi, hemsändning av varor från butiken eller
en och annan frikostig kredit. Barnens betyg i skolan kunde
möjligen bli lite högre än andras, hembiträdet fick sola sig i
glansen av att arbeta åt en ”bättre” familj.
I titlarnas spår följde också en slags motrörelse i form av
ordenssällskap där man stundom förbrödrades utan sedvanliga yrkessociala titlar. I stället utvecklade man rangsystem
där medlemmar steg i graderna med sikte på att nå den allra
översta nivån. Ett sällskap vars namn etsat sig in är Salvo
Honoris Titulo, förkortat S. H. T. Fritt översatt betyder det
”utan angivande av eder hedervärda titel”. Titeln var tänkt
att trängas undan men kom genom ordensnamnet i fokus.
I DAG HAR VI I SVERIGE nått den nivå då det känns skämmigt
att söka skaffa sig förmåner med hjälp av titel. Det betyder
inte att titlarnas antal minskat. Snarare tvärtom, särskilt
som engelska varianter tillkommit. Men deras funktion som
dörröppnare har krympt; i stället vill de vara visitkort för
kompetens. Antalet nya yrkes- och kompetenstitlar flödar
nämligen som aldrig förr. Men när det gäller rena statustitlar
har nedtoningen som sagt varit markant. Ett undantag var
sommarens kungliga bröllop då gästerna noga placerades
efter rang och börd.
En av de titlar som kanske tappat mest i anseende är
”direktör”. De svenska direktörernas antal blev med tiden
löjligt stort. Även de som drev obetydliga firmor kallade sig
direktör. En titel som nästan försvunnit är det svårdefinierade ”disponent”. Ändå var det en statustitel som det aldrig
gick inflation i.
20
SLUTLIGEN NÅGRA EXEMPEL på yrkestitlar som i dag klingar
främmande för de flesta av oss:
Lokputsaren och jordemodern förberedde ånglokomotiv
och nyfödda för start på spåret respektive entré i livet. Xylografen framställde tryckta bilder, skriftställaren böcker,
kornetten rusade först med regementets fana när man anföll
i strid (och blev först skjuten, för fanan var en fin trofé),
hemsömmerskor satt flitigt vid sin symaskin då de hade
ledigt från make och barn, utskjutaren tömde tegelbrukets
ugnar, menageriägaren visade upp levande djur, valackaren
kastrerade dem, gårdskarlen var stadskvarterets allt-i-allo.
Vice värden var hans chef. Jungfrun brukade inte förbli
sådan särskilt länge hos 1800-talsfamiljer med trånsjuk husbonde. Fyrvaktaren är en försvunnen yrkestitel. Rättaren
likaså. Samma med sockerbagaren och pigan. En patetisk
och förbryllande titel återfinns på en väderpinad gravsten:
”f. d. bondesonen Klas Andersson”. Orden på stenen är i
sig en retfull minneslucka.
ALLA NU UPPRÄKNADE TITLAR har kanske inte stått i telefonkatalogen. En som definitivt aldrig funnits där är ”farbror”.
Som epitet tillhör ”farbror” en av våra mer luddiga. En kär
gammal släkting, salig eller ännu i livet? Eller en knarrig
onkel som mest är till besvär? För barnet är farbror jämställt
med tant. Alla vuxna är tanter eller farbröder. För oroliga
mammor kan en farbror i parken vara ”ful”. För personer i
penningknipa kan ”farbror” (alltså pantbanken) bli lösningen. I Stockholmstrakten är Farbror namnet på en krog.
I brist på kännedom om en persons titel var det länge
självklart att man vid tilltal fogade ordet ”herr” till dennes
efternamn - särskilt om den tilltalade hade lägre social ställning än man själv. Ännu längre tillbaka kunde det slängiga
tilltalsordet ”herr´n” bytas mot ett snorkigt ”han”. På
samma sätt kunde butikspersonal möta kunden med ett:
”vad önskar min herre?” Alternativt: ”vad önskar damen?”
Vardagens förr så självklara titulerande (eller dess flora av
titelsurrogat) tänker vi sällan på. Det har förvandlats till en
av många minnesluckor.
Foto: Kolbäcks Hembygdsförening
SPEGELN
Flaskkontrollant
Stins
21
Foto: Landstingsarkivet
SPEGELN
^ Bruno Andersson kom till Salberga 1930 som sjukhusets första patient.
22
SPEGELN
Gömda och glömda
Av Olle Nilson
Skitigt och trångt! Supigt och arbetslöst! Så blev det för många när första världskriget
var över. Några hade blivit rika på kriget. Andra hade fastnat i utanförskap.
Vid en remissdebatt 1928 dök ordet Folkhemmet upp. Salberga sjukhus blev ett av
folkhemmets sämre frukter.
DÅLIG MAT, sjukdomar och liknöjda föräldrar gjorde att
barn runt om i landet inte utvecklades som de borde. Många
klarade inte ens skolan. Kommuner fick kostnader. Poliser
och nykterhetsfolk klagade. Skulle landet fyllas av bråkstakar utan fotfäste och försörjning?
Salberga sjukhus skulle bli en institution som kunde ”suga
upp” en av samhällets skönhetsfläckar, de asociala sinnesslöa männen. Hösten 1930 öppnade det i utkanten av Sala
i en nedlagd och tillbyggd militärkasern. Här pressades 420
utvecklingsstörda män i alla åldrar in. De gamla kompanikorridorerna fick bli trista dagrum. Badkar och duschar
hade varmvatten men ur handfatens kranar rann det bara
kallt. Om nätterna låstes patientens kläder in på dagrummet. Ville man till toaletten dunkades det i väggen tills
skötaren kom. Länge saknades sänglampor.
VAR DET SJUKVÅRD ELLER FÖRVARING? Salberga var från
början ett statligt sinnessjukhus. Resurserna tycks vid den
tiden mest ha inriktats på vakthållning. När Landstinget
Västmanland tog över 1967 omvandlades Salberga till specialsjukhus. Nu krävdes vårdresultat. Patienterna skulle tränas
att klara ett någorlunda normalt liv. Vår berättelse handlar
inte om landstingsperioden. Sinnessjukhuset som vårdform
bestämde de medicinska metoderna, regler och rutiner.
Tvång och knappa resurser var Salbergas semaforer. Alla
patienter behandlades som sinnessjuka, även om ingen
egentligen var det. Livet gick i malande lunk. Man repade
lump, krattade löv, rensade ogräs, monterade klädnypor. På
fritiden snus och tuggtobak, veckotidningar, kanske en bioföreställning, sällskapsspel, några timmar utomhus. Genom
den centrala högtalaranläggningen skorrade musik.
Skötsamma kunde få göra stadsbesök. Likt barn fick man
veckopeng. Till midsommar godispåse.
LARM, LUKT, TRISTESS. Bråkstakar utsattes för fysiskt tvång,
isoleringscell, sängläge, ”skyddskläder”, spännbälte, insulineller elchock. Det ordinerades långbad där patienter timme
efter timme spändes fast i varma badkar eller fjättrades på
brits i isoleringsrum.
De tvångsintagna förblev ofta permanenta patienter, men
det fanns också mer tillfälligt intagna som slussades vidare.
Ingen fick lämna Salberga utan utskrivningsnämndens godkännande.
>>>
23
SPEGELN
SALBERGA HADE EN KOLLEGA ett par mil bort. Statens Uppfostringsanstalt för Sinnesslöa Gossar hade öppnat i Salbohed 1922. För många grabbar blev Salbohed ett väntrum till
Salberga. Hotet att förpassas till Salberga hölls levande.
Egentligen hade anstalterna inget med varandra att göra,
men i praktiken var det annorlunda. De hade gemensam
läkare vilket underlättade förflyttningar.
När man talar om gamla Salberga blir ledorden: människosyn, tvång, tristess och hopplöshet. Rymningar förekom flitigt.
Följden blev sängbehandling vilket betydde flera dagars
sängläge i låst sjuksal. Typiskt för Salberga var dess splittrade flora av intagna. Här fanns inte bara de egentliga patienterna utan också grova alkoholister, straffriförklarade
mördare, sexualbrottslingar och tjuvar. Skötare berättar att
det egentligen inte var något större fel på många av ”de vanliga” patienterna. Ändå hölls de kvar. Många skulle med lite
hjälp ha klarat ett liv på egen hand.
Yrkesinriktat arbete förekom. Under några år tillverkade
en grupp patienter plastvaror och fiskeredskap. Några sysslade med snickeri, skrädderi och bokbinderi, men bara utvalda patienter kom ifråga för detta. De alla flesta hade
meningslösa sysslor. Många skötare engagerade sig i patienternas öden, men det fanns också de som såg sitt arbete som
ren vakttjänst. När sjukhuset annonserade efter folk hände
det att det inte kom in ett enda svar.
”Mellan 1941 och 1965 opererades
ungefär 700 manliga patienter.
Bara under de tre första åren gjordes
350 personer ofruktsamma”
MELLAN 1941 OCH 1965 opererades ungefär 700 manliga
patienter. Bara under de tre första åren gjordes 350 personer
ofruktsamma. Det var mer än 80 procent av sjukhusets
sängkapacitet. Därefter saktade takten av, det var svårt att
finna fler att sterilisera.
Hanteringen, som varmt stöddes av aktuella överläkare,
byggde på dåtidens ärftlighetsteorier och grumliga sociala
strävanden. Salberga var ledande vid sterilisering av utvecklingsstörda män, men även kastrationer förekom. Själva
operationerna utfördes på Sala lasarett. Det lockades med
favörer om patienten gick med på saken. Sällan eller aldrig
underrättades han om sin rätt att säga nej. Ofta förstod han
inte konsekvensen.
Det började med en förfrågan från överläkaren. Avböjde
patienten så kryddade de med att antyda möjlighet till utskrivning. Vägrade ändå patienten så var det ingen som tjatade
men varje gång han bad om en förmån togs frågan upp.
24
Om patienten stod på sig kunde sjukhuset ändå ansöka hos
medicinalstyrelsen. Oftast blev ansökan godkänd. De flesta
föll då till föga och följde med till lasarettet. Efter ingreppet
promenerade den nyopererade och skötaren till fots tillbaka.
Bil var det inte tal om.
I DAG VET VI att få utvecklingsstörningar beror på ärftlighet.
På 1930- och 40-talet var tongångarna annorlunda. Många
trodde att operationskniven skulle förädla folkstammen.
Alla hade inte människovärde. Men det fanns också
sociala motiv. De utvecklingsstörda hade svårt att försörja
en familj och stimulera sina barn. Samtidigt som samhället
steriliserade var preventivmedel förbjudna mellan 1910 och
1938. Att just utvecklingsstörda män skulle vara mer sexuellt
opålitliga än folk i allmänhet är svårt att visa. De som kom
till Salberga var inga stora barnalstrare.
De rutinmässiga steriliseringarna skedde under åberopande av lagar från 1934 och 1941. Femtio år senare skulle
det klassas som tvångssteriliseringar. Mellan 1999 och 2003
erbjöd staten tvångssteriliserade män och kvinnor kontant
ersättning av nåd med tanke på att de varit utvecklingsstörda.
Av landets 63 000 steriliserade, flest kvinnor, ansökte 2 100
om ersättning – 1 600 fall beviljades.
DE STRAFFRIFÖRKLARADE BROTTSLINGAR, som under
många år anlände till sjukhuset, blev en stor belastning. En
säng måste bli ledig för varje ny straffri nykomling. Patienter
flyttades om, skrevs ut på försök eller sändes till familjevård
hos traktens bönder, där de blev nästan gratis drängar. Familjevård och utskrivningar gav lediga sängar. Men då krävdes operationer. Cirkeln slöts!
Inför 1960-talet började staten upphandla för ett specialsjukhus. Sala vann anbudet. Bredvid gamla Salberga erbjöd
staden ytterligare mark för sex blivande paviljonger. År
1964 var de första paviljongerna klara och 1967 tog Landstinget Västmanland över Salberga från staten. (Ett ökat
antal steriliseringar utfördes strax innan!) I de nybyggda
paviljongerna flyttade det in svårt utvecklingsstörda av
båda könen. Många var barn.
Vid sidan om nya Salberga fanns gamla Salberga kvar,
men i krympande form. På 1980-talet revs vårdkasernen.
Därmed var det ursprungliga Salberga borta.
DET HADE LJUSNAT för patienterna när Salberga blev specialsjukhus. Nu började träning och anpassning till ett mer
normalt liv. De utvecklingsstörda fick människovärde. Ändå
bestod väldigheten i volym. Men snart började också nya
Salberga att dra ner. År 1997 hade Salberga upphört och
sjukhusnamnet skrotades. Patienterna hade kommit till småskaliga boenden i sina hemtrakter. Många kunde bo i rum
med egen nyckel.
>>>
SPEGELN
^ Salberga sjukhus 1959.
25
Foto: Privat
SPEGELN
^ Badkar där patienterna kunde spännas fast för långbad.
PAVILJONGERNA FRÅN 1960TALET har nu blivit fångvårdsanstalt. Av det ursprungliga sjukhuset återstår militärens
ridhus, gymnastikhuset, en större köksbyggnad och ett par
mindre köksbyggnader. Stallet med klocktorn har flyttats
utanför staden. Det senaste som revs var bårhuset och tvätteriet, som också varit yrkesskola. Båda låg för nära fängelsemuren.
Vad minns salaborna av det som en gång var stadens största
arbetsplats? I Sala berättas om mumlande gubbar som hasade
runt på Salberga. De minns också patienter som bönderna
tog hand om. Det var ont om arbetskraft under kriget. En
del for illa, andra behandlades som familjemedlemmar.
Gamla skötare berättar om Göteborgaren som i ensamhet
spelade orgel i kyrksalen och som sparade sina små förtjänster för att bjuda kamrater och personal på årliga födelsedagsfester. Ett annat original var Månkarbo som ledde arbetet då
patienterna själva byggde en stenbro över bäcken vid Strå
kalkbruk.
EN ANNAN PATIENT var 1/30 Bruno Andersson. Han var son
till en vaktmästare på Nationalmuseum, flitig i skolan men
hetlevrad. Utsattes i pojkåren för homosexuella närmanden,
var elak mot systrarna och togs in på Skrubba uppfostrings26
anstalt. Nämnde att han tänkte lägga ”något på spårvagnsspåret så kärringarna flög högt”. Det räckte för att Bruno
skulle förklaras sinnessjuk. Kom till Salberga 1930 som
sjukhusets första patient. Bruno skulle aldrig få lämna sjukhuset. Han blev med åren slö och hospitaliserad. Avled efter
32 år på Salberga i åldern 76 år.
Patienten 25/30 Axel Nylund anlände också 1930. Kom
närmast från Salbohedsanstalten, där han slagit ut ett par
tänder på ett biträde. Salberga blev följden. Axel var verkligen sinnesslö men hade mekaniska anlag. I journalen står
det: ”har en märklig mani att sätta ihop plåtburkar, trådrullar, lådor m.m. till motorcyklar, bilar och radioapparater.
Han gör det mycket illusoriskt”. Axel Nylund blev också
hospitaliserad. Kom till slut till ett småskaligt boende i
hemtrakten. Sedan länge död.
Den absoluta historien om Salberga låter sig aldrig berättas.
Få fotografier togs och föga, utöver bokföring och sjukjournaler, sparades för eftervärlden. Alla ledande läkare liksom
de flesta skötare från den gamla tiden är döda.
De åldriga patienter som ännu lever går inte att finna på
grund av sekretess. Sjukhuset blev efter att ha rivits en typisk
minneslucka.
SPEGELN
Foto: Privat
Foto: Privat
^ Matsalen på avdelning 5
DET FINNS MER
Lästips. Olle Nilson,
Tämligen snäll och foglig.
^ Kaffekalas med ”Göteborgaren”
Om vård och vakt på Salberga sjukhus. 240 sidor
illustrerad. Förlag: Klippt & Sagt. Morgongåva
ISBN 978-91-633-2890-9. I boken berättas om
det väldiga kasernsjukhuset Salberga.
Om patienter och skötare om tvånget, lunken,
glädjestunderna, den ständiga längtan efter
frihet och mycket mer.
27
SPEGELN
Döda patienters
gravar
Av Olle Nilson Foto: Carl-Magnus Gagge
Våra döda har inte alltid fått det vi kallar egen grav. Förr hände det att de döda fick
komma i jorden utan gravrätt. Det kallades ofta fattiggrav. De anhöriga kanske inte ville
betala för grav med gravrätt. Det betydde inte alltid att den döde blev utan gravsten.
På en del håll satte de anhöriga, med socknens goda minne, ändå dit en sten.
Men graven tillhörde juridiskt församlingen, inte de efterlevande.
MEN ONT KAN BLI VÄRRE. Det fanns medborgare vars minne
plånades ut så snart de dött. Dit hörde patienterna som
avled på Salberga sjukhus under åren 1930-1957. På Sala
Nya kyrkogård som snart är 125 år gammal, begravdes inte
mindre än 75 anonyma patienter sida vid sida. Deras gravplats låg i utkanten av Kungliga Västmanlands Trängkårs
före detta militära gravplats. Så snart man skottat igen
såddes gräs över graven. Snart syntes inte ett spår efter den
döde. Vem som ligger i de nedgrävda kistorna vet ingen i
dag. I respektive hemförsamling noterades bara att de blev
begravda i Sala.
Vill du besöka de döda patienterna, som så slutgiltigt
raderades bort, hittar du deras gravar som svackor i gräsmattan bakom det stora vita gravkapellet från 1895. På
platsen står en liten klockstapel från 1976 och en minnesplatta i brons som församlingen satte upp så sent som 2009.
BAKGRUNDEN TILL DET HELA var att Sala sedan 1930 hyste
Salberga sjukhus. Under de första decennierna utgjordes patienterna av tvångsintagna ”sinnesslöa, asociala män”. I dag
28
skulle de kallats lindrigt eller måttligt utvecklingsstörda.
Historien om vad som hände med de patienter som dog på
Salberga är inte behaglig. Efter dödsfallet obducerades de
mangrant eftersom läkarna ville studera deras hjärnor och
andra organ. Samtidigt fick hemförsamlingen ett brev där
sjukhuset undrade om man ville hämta kroppen. Svaret blev
ofta nej. Det var på den tiden dyrt och omständligt att transportera kistor. Kremering förekom inte i Sala.
SPEGELN
^ Intill klockstapeln står minnestavlan över Salbergapatienterna.
> Intill gravplatsen för Salbergapatienterna ligger
Kungliga Västmanlands Trängkårs före detta militära
gravplats, använd från 1906 till 1927. Förr bildade
landets regementen egna församlingar som hade
egna präster, församlingsböcker och gravplatser.
Trängkårens begravningsplats omgärdas idag av
häckar och har fått en hög minnessten.
VID ETT NEJ kontaktade sjukhuset anatomiska institutionen i
Uppsala och hörde om de ville ha en kropp för undervisning.
I så fall var saken löst för sjukhusets del. En zinkkista sändes
iväg med tåg och den döde försvann till okända öden. Uppskattningsvis gick 20-30 patienter till dissektion, men siffran
är osäker. Vid ett nej från ”anatomiska” fick sjukhuset ordna
med en billig begravning i Sala. Skötare brukade själva bära
kistan. Ibland sjöng någon av dem solosång. Efteråt skildes
man åt eller gick på kafé. Någon gång var det samkväm i
kyrksalen.
Formaliteterna runt begravningen av Salbergapatienter
är inte lätta att följa.
MEDDELANDEBLANKETTER för förfrågan till hemförsamlingen
finns kvar i oanvänt skick. En kladdbok förd av sjukhusprästen finns också på landstingsarkivet i Västerås. I den
noterade prästen antal begravningar, men inte den dödes
namn. Först 1946 började sjukhuset föra en dödbok på fastställd blankett. I de spridda årsrapporter som finns kvar från
Salberga, redovisas för vissa år antal avlidna och hur många
av dem som förts till de anatomiska institutionerna. Men
även där finns stora luckor.
HUR FATTIGGRAVAR GRÄVDES i trakten minns många fortfarande. Det gällde att spara plats. Innan graven fylldes igen
sattes en tillfällig brädvägg längs ena långsidan. När nästa
grav grävdes schaktade de sig ner längs brädorna. Det blev
alltså tätt mellan kistorna. Vem som låg var noterades sällan
eftersom ingen annan än församlingen ägde graven. Viktigast
tycks det ha varit att exakt veta var man skulle börja gräva
för nästa kista.
Skildringen kan tyckas makaber men den visar på ett tydligt sätt hur litet dessa människor en gång var värda. Ingen
annan än deras kamrater och skötare på Salberga såg att de
saknades.
– Det känns gott att äntligen kunna märka ut denna plats
med en minnestavla, sade kyrkoherde Lasse Svedberg då
tavlan avtäcktes 1:a advent 2009.
29
SPEGELN
Häxor och
förrädare
Skrönor från Västmanland
Av Elisabeth Westerdahl
Människor har alltid trott vad de vill tro och lagt till där de inte vet säkert. Rykten uppstår
lätt om fakta saknas. Idag sprids lösa påståenden snabbt via olika media men berättelser,
sägner och skrönor har uppstått och förts vidare under lång tid. Museer och arkiv har av
tradition samlat och bevarat våra gamla berättelser. Här följer ett par skrönor med
västmanländsk anknytning.
BRITA BÅÅT PÅ ÄNGSÖ, som finns avporträtterad i djup sorgdräkt på Ängsö slott, har felaktigt tillskrivits den ännu högst
levande spökhistorien om frun som gick till de dödas julotta
där två av hennes avlidna män deltog och förföljde henne
med värja och sten. Brita (1598-1630?) var endast gift en
gång. Troligen avser historien hennes företräderska, maken
Arvid Posses moster Elsa Trolle som var gift tre gånger och
dog 1593.
EN PIGA FRÅN KÄRRBO var på 1600-talet anställd på Ängsö.
Vintertid fick hon tjänstgöra i husbondfolkets stockholms-
30
bostad. Den oskyldiga flickan beskylldes där för att vara
häxa och avrättades. Genom att hon erkände ska föräldrarna enligt legenden ha fått tillstånd att begrava henne
utanför kyrkomuren i Kärrbo men inget sådant finns
dokumenterat.
C.O. CRONSTEDT – han som förrådde Sveaborg 1808 påstods ha flytt till sina släktingar på Geddeholm, gömt sig
i en källare, dött och begravts utanför Irsta kyrkomur.
I verkligheten dog han på sin finska egendom Härtonäs
tolv år senare.
Foto: Västerås konstmuseum
^ Margareta Ljunggren(1926-2008), Apostlagärningarna 2:42
(”…och de deltog troget i apostlarnas undervisning…”), olja
på duk, odaterad, 59x75 cm. Tillhör Västerås konstmuseum.
”KÄRRINGKORSET” KALLAS EN PLATS på Hällstigen, den
gamla vägen mellan Kärrbo och Kungsåra socknar. Redan
på en karta från 1691 benämns platsen så. I en nedtecknad
berättelse från 1937, som finns på Landsarkivet i Uppsala,
sägs att två kvinnor möttes på vägen och blev osams om
vem av dem som skulle vara ”starkmor” – det vill säga vara
den främsta och därmed den som skulle sitta närmast kyrkgången. Kvinnorna råkade i slagsmål och den ena dog. Att
en händelse som inträffade för över 300 år sedan alltjämt
knyts till platsen - om än förvanskad - visar hur stark berättarkonsten var i tider då de flesta inte kunde skriva. Men
på de 70 år som gått sedan historien nedtecknades har den
också hunnit förvrängas i folkmun. En variant handlar om
att kvinnorna trätte om vilken kyrka som låg närmast och
den minst sannolika säger att två män bytte fruar där.
SÄGNER FRÅN VÄSTMANLAND
Sägner från Västmanland finns bevarade i flera olika arkiv
i landet. I Västmanlands läns museum och Nordiska museet
finns många berättelser från länet samlade.
Institutet för språk och folkminnen har Sveriges största
folkminnessamlingar. I arkiven i Göteborg, Umeå och Uppsala
finns resultatet av över hundra års arbete med att dokumentera
folklig kultur: berättelser om människors liv och leverne i vardag
och fest. Där finns också världens största ortnamnssamlingar.
Dessa finns idag delvis tillgängliga över Internet via Ortnamnsregistret.
DEFINITION PÅ SKRÖNA
Skröna är en påhittad historia som kan vara mer eller mindre
fantastisk. En bra skröna ska gärna ha någon bakgrund i verkligheten, så att den nästan kunde vara sann.
Ur Nationalencyklopedin.
31
SPEGELN
De hemligstämplade
Av Anna Lihammer
I Krampen finns ett antal märkliga betonggrunder, nästan övervuxna i den djupa skogen.
De är allt som återstår av det interneringsläger för sovjetiska soldater som fanns här under
andra världskrigets sista år. Tack vare människors minnen och en arkeologisk utgrävning
har platsen nu lyfts fram ur glömskan. Krampen är bara en av de många minnesluckor
som finns från vår egen tid - glömda platser och händelser
- som arkeologin kan hjälpa till att lyfta fram.
PÅ SENHÖSTEN 1944 avseglade skeppen Örnen och Wargo
från Gävles hamn. Med på skeppen fanns 900 sovjetiska
soldater, som varit internerade i läger runt omkring i Sverige,
och nu – ofta mot sin vilja – på väg tillbaka till Sovjetunionen.
Oviljan var inte grundlös. De hade flytt undan tysk fångenskap och att tillfångatas i stället för att dö på sin post var
ett allvarligt brott i Stalins Sovjet. Händelsen är den enskilt
största deporteringen av internerade i Sveriges historia, men
ganska okänd för de flesta.
MÅNGA AV MÄNNEN på båtarna hade avhysts från interneringsläger i Bergslagen – Baggå, Baggbron, Krampen och
Abborrtjärn. Flera olika slags läger fanns i andra världskrigets
Sverige – civila, militära, flyktingläger och läger för misstänkta personer. Men interneringslägren för sovjetiska soldater
var länge hemligstämplade. Kanske för att de drevs i samarbete med sovjetiska myndigheter.
De senaste åren har berättelserna om lägren börjat komma
fram ur glömskan, böcker har publicerats och en del forskning har ägnats åt dem. Arkeologiska utgrävningar har också
gjorts i en del läger, bland annat i Krampen i Västmanland.
Men eftersom de länge var hemliga är det svårt att ta reda
på allt om dem.
< Vid lägrets samlingsplats
hittade arkeologerna ett
cykellås. Många av de
internerade männen
köpte cyklar för sina
intjänade pengar, vilket
gav dem lite frihet.
Krampen till exempel en föreställning om hur det var att
leva i lägret. Kanske måste man gå omkring i den täta skogen för att verkligen förstå hur det kändes att vara tvångsboende i lägret i väntan på att bli hemskickad till ett ovisst
öde? Kanske måste man se resterna efter byggnaderna och
konstruktionerna eller rentav hålla något av föremålen i
handen för att verkligen betvinga glömskan?
LÄNGE TRODDE ARKEOLOGER OCH HISTORIKER att de skriftliga källorna och längre fram i tiden fotografier och minnen
berättar allt som är värt att veta om de senaste seklerna.
Men numera vet vi att så inte är fallet. Ända fram till vår
egen tid finns händelser, människor och grupper som av
olika anledningar är gömda, hemlighållna eller helt enkelt
glömda. Och med arkeologins hjälp kan de lyftas fram.
DET FINNS MER: LITTERATURTIPS
MEN ARKEOLOGIN kan få fram kunskap om händelser som
just är glömda. För den handlar om de fysiska spåren efter
människors liv, det materiella, och det blir kvar även när allt
annat är bortglömt. Med arkeologin kan man också få en
rent fysisk påminnelse om det förgångna – när det gäller
32
Krampen Ryssläger i Sverige under andra världskriget,
Hans Lundgren, illustrerad 239 sid.
Västmanlands läns museum 2008. ISBN978-91-85397-85-3.
SPEGELN
Ivanovits Bikov
Ivanovits Bikov. I bakgrunden syns
järnvägsspåren vid Krampen.
33
SPEGELN
Hitlers raslagar
drabbade kärlekspar i Hallstahammar
Av Mikael Johansson
Artikeln har varit publicerad i VLT 5 april 2006.
Kolbäckskyrkoherden Axel Ericssons vägran att stryka äktenskapet ur kyrkböckerna
gjorde att Mathias Rapps föräldrar kunde fortsätta leva som gifta utan några problem
trots att Häradsrätten i Kolbäck upplöst äktenskapet på begäran av den nazistiska
regimen i Tyskland.
 ALL HEDER ÅT AXEL ERICSSON och alla andra präster som
vägrade följa de domarna, säger Mathias Rapp, uppvuxen i
Hallstahammar och numera känd profil som företrädare för
vindkraftsföretagen (2006).
- Orsaken till att mamma och pappa flyttade hit var att
pappa blev erbjuden jobb av Hans von Kantzow på Kanthal
när de träffades av en slump i Tyskland, berättar Mathias
Rapp.
1935 införde de så kallade Nürnberglagarna i Tyskland som
bland annat innebar förbud för ”arier” att gifta sig med
judar. Dessutom skulle alla sådana ingångna äktenskap upplösas. Den nazistiska regimen krävde nu också att andra länder skulle tillämpa de här lagarna på sina medborgare som
var gifta med tyskar och på tyskfödda par som var av olika
etnisk bakgrund. Något som den svenska staten beslutade
sig för att göra, till skillnad från flera andra länder i Europa.
ALFRED RAPP, SOM VAR JUDE, kom till Hallstahammar
1935. Ett knappt år efter kom Liselotte till Sverige för att
gifta sig med sin Alfred. Men de svenska myndigheterna
sade nej till ”blandäktenskapet”, med hänvisning till Nürnberglagarna.
- Med hjälp av Hans von Kantzow och överingenjören Gunnar Nordström kom mamma och pappa iväg till England,
där de kunde gifta sig, minns Charlotte Ridderstolpe, syster
till Mathias Rapp.
- Något år efter att mamma och pappa gifte sig kom ett brev
från svenska myndigheter som på Nazitysklands begäran
uppmanade mina föräldrar att frivilligt upplösa äktenskapet.
De vägrade självklart och stämdes av den tyska staten inför
Häradsrätten i Kolbäck. En rättegång som de inte infann sig
till, berättar Mathias Rapp.
>>>
34
Foto: Privat
SPEGELN
^ Alfred och Liselotte Rapp på ett foto från slutet
av 1930talet. Det var inte bara Axel Ericsson i Kolbäck
som stöttade dem utan det var många människor i
bygden som blev deras vänner för livet, kanske framför allt,
Hans von Kantzow, disponent för Bulten/Kanthal.
35
Foto: Maja Ramsten
SPEGELN
^ Charlotte Ridderstolpe berättar "Det var nu så vid min födelse 1943 att mina föräldrar som var "utlänningar" över huvud taget inte
fick färdas i bil av vilket slag det vara må. Min mamma fick dispens att åka taxi till BB i Köping när det var dags att föda och likaså vid
hemfärden tillsammans med mig. Mamma stannade på BB i en dryg vecka efter en svår förlossning och min pappa tvingades cykla
de dryga två milen fram och tillbaka i ur och skur, för att kunna hälsa på oss."
HÄRADSRÄTTEN I KOLBÄCK dömde till den tyska statens fördel och därmed var äktenskapet i juridisk mening upplöst.
I den tyska folkbokföringen upplöstes äktenskapet. Tyska
företrädare gjorde också klart för svenska myndigheter att
man förväntade sig att de skulle göra detsamma. Men här
stötte man på patrull i form av kyrkoherde Axel Ericsson i
Kolbäck. Som ansvarig för folkbokföringen i området vägrade
han stryka uppgifterna om att Alfred och Liselotte var gifta.
- Pappa sa alltid att det som Axel Ericsson gjorde var väldigt
modigt. Det blev nog början till en speciell vänskap mellan
dem, säger Charlotte Ridderstolpe.
- Tyvärr var inte alla präster i Sverige som Axel Ericsson.
Det är en skam att vi svenskar var så villiga att utföra de
nazistiska raslagarna, säger Matihias Rapp.
36
ATT FÖRÄLDRARNAS ÄKTENSKAP i ren juridisk mening var
upplöst har aldrig påverkat Charlotte Ridderstolpe och
Mathias Rapp, lika lite som det påverkade deras föräldrar.
- Mamma och pappa brukade faktiskt skämta om det ibland,
berättar Charlotte Ridderstolpe.
Trots de stora problemen i början av sitt nya liv i Sverige
för det unga ingenjörsparet från Tyskland blev framtiden
desto bättre. Paret blev två välkända profiler i Hallstahammar och Västerås. Alfred Rapp jobbade hela sitt verksamma
liv inom Kanthal och var vid sin pensionering 1973 företagets vice vd.
Foto: Kolbäcks Hembygdsförening.
SPEGELN
DET FINNS MER: LÄSTIPS
Att bo granne med ondskan
Klas Åmark
Inbunden 692 sid. Albert Bonniers Förlag 2011.
Formgivning Miroslav Skocic.
ISBN 9789100124939.
Tyska raslagar tillämpades i Sverige, tyska desertörer som
flydde hit skickades tillbaka över gränsen och aktiva tyska nazimotståndare internerades. Sverige avväpnade Hitlers politiska
motståndare, säger historieprofessorn Klas Åmark. Han samordnade ett av de forskningsprojekt som regeringen tog initiativ
till 2000 och som har gett fördjupad kunskap om ”Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och förintelsen”.
Klas Åmark publicerar i dagarna forskningsprojektets slutrapport,
Att bo granne med ondskan. I den sammanfattar han för en
bredare publik de senaste decenniernas innehållsrika svenska
forskning om Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland
och Förintelsen, Genom att välja nya utgångspunkter och perspektiv bygger han upp en ny bild av ett dramatiskt och komplicerat skeende. Här möter vi analyser av nazityska försök att
infiltrera det svenska samhället på olika områden, av rasism och
antisemitism, av den svenska flyktingpolitikens dramatiska förändringar. Han gör också en nytolkning av neutralitetspolitiken
och presspolitiken. Fram träder en bild av ett svenskt samhälle
som hade påtagliga svårigheter att hantera de utmaningar
som Nazityskland ställde Sverige inför.
^ Domprosten Axel Ericsson.
AXEL ERICSSON
Domprosten Axel Ericsson var en välkänd person i Kolbäck där
han var kyrkoherde i 24 år. (1936-1960). Han var född 1895 och
prästvigdes i Västerås 1921. Han var under hela sin yrkesverksamma tid präst i Västmanland. Han var en aktiv nykterhetskämpe. Axel Ericsson var också författare och gav bland annat ut
två diktsamlingar. Han var också en flitig medarbetare i VLT under
många decennier under signaturen A.E.
Vid pensioneringen 1960 flyttade han till Västerås där han var
bosatt till sin död vid 91 års ålder.
Källa: VLT faktaredaktionen.
Judisk ”ras” som äktenskapshinder i Sverige,
effekten av Nürnberglagarna i Svenska kyrkans statliga
funktion som lysningsförrättare 1935-1945.
Anders Jarlert
Isell & Jinert , Sekel Bokförlag/2006.
ISBN 978919752231.
Jarlerts bok behandlar hindersprövningen av de ariska medborgare som flytt till Sverige från Tyskland för att gifta sig. Den
behandlar vardagshistoria genom att fokusera på specifika fall
men belyser också andra länders agerande under samma förutsättningar som Sverige. Det var så att Nederländerna protesterade mot Tysklands befallningar på helt annan nivå än Sverige.
"Judisk ras som äktenskapshinder i Sverige" levandegör ett
stycke av Sveriges mörkaste historia - men belyser också de
personer som vågade protestera. Jarlets bok behandlar juridiska
förutsättningar på ett sätt som borde bli en tråkig avhandling,
men genom att berätta om verkliga personer och deras öden,
lyckas Jarlet skapa en bok som berör.
37
SPEGELN
Bombsäker
ledning
Text och foto: Jan Å Johansson
Det är som en vind från kalla krigets dagar när räddningschef Jens Eriksson öppnar den
tjocka ståldörren till den en gång så hemliga anläggningen i Arlaberget nära Odensvi i
Köping. Isen som håller ett hårt grepp mellan dörr och karm bjuder motstånd men snart
har Jens öppnat dörren till 750 kvadratmeter hemligheter.
DET ENDA SOM SKVALLRAR om mänsklig närvaro är just
nämnda dörr och givetvis också masten på toppen av berget.
Men för ortsbefolkningen har bergrummet, sex till sju kilometer utanför Köping, inte varit så hemligt. Det är svårt att
dölja en hög mast. Tanken med bergrummet, som skulle
fungera som ledningscentral för civilförsvaret, var inte heller
att det inte skulle upptäckas. Däremot skulle det stå emot
attacker utifrån – till och med tåla en direktträff av en 500kilos bomb.
Jens är räddningschef i Västra Mälardalens Räddningsförbund i Köpings kommun och har många gånger varit in i
bergrummet då det övats för skarpa lägen. Här inne hittar
han utan problem. Även om strömmen går och det blir
mörkt?
-Nej, det blir inte mörkt. Hela anläggningen är självförsörjande på kraft via dieselaggregat, berättar Jens.
HÄR SKULLE PERSONALEN kunna klara sig i månader, bara
förnödenheter levererades.
-I evigheter, tror Jens.
Här skulle, om det värsta skulle hända, civilförsvarsstaben
sitta, allt som allt mellan 80 och 90 personer. Alla skulle
jobba i tvåskift i tolvtimmarspass och vara lediga lika många
timmar. Och för att göra det så bekvämt som möjligt finns,
kök, allrum, toalett och dusch och en ”hotelldel” med rum
38
där våningssängar står uppställda. Herrar för sig och damer
för sig. Jens visar dock på en dörr där det fanns möjlighet
att röra sig emellan de båda avdelningarna…
VÅNINGSSÄNGARNA ÄR MED TRE BÄDDAR. Dock inga Hästens,
trots att vi är i Köping, utan det är de välbekanta stålsängarna a la militärlucka. Välbekanta för dem som gjort lumpen
vill säga. Dessutom har någon psykolog räknat ut att för att
öka trivseln har många av rummen målats i grälla röda och
gröna färger.
-Den sista övningen som genomfördes här var 1991. Fram
till 1988 var det övningar för krig som gällde men efter
1991 trodde man mer på oroligheter i och med att man
antog att många flyktingar från de forna öststaterna skulle
komma. 1991 gjorde i alla fall länsstyrelsen övningar här
på detta scenario.
Köping är dock inte ensam i länet om att ha bergrum av
detta slag. Här fanns dock industrier som kunde konverteras
för militära ändamål och därmed bedömdes som presumtiva
bombmål.
-Volvo tillverkade motorer här och det var ju lätt att måla
dem gröna istället för röda, skojar Jens.
>>>
SPEGELN
v Enda vägen ut. Hela anläggningen vilar på gummikuddar och
detta är korridoren som leder ut i det fria.
”Här skulle, om det värsta skulle hända, civilförsvarsstaben sitta,
allt som allt mellan 80 och 90 personer”
>>>
39
SPEGELN
BERGRUMMET BYGGDES 1965, mitt under det kalla kriget.
Massorna från sprängningen av berget gick till bygget av E-18
mot Västerås. Förutom att stå emot tidigare nämnda bomb
skulle anläggningen också stå pall för både biologiska och
kemiska stridsmedel. Vid ett angrepp skulle det hela trycksättas med ett övertryck för att hålla eventuell gas eller strålning utanför. Förutom elektricitet via ett aggregat skulle man
också vara självförsörjande på vatten.
Anläggningen är inte fast byggd i berget utan kan liknas vid
en byggnad vilken är byggd inne i berget och som vilar på
gummikuddar för att stå emot väldigt starka vibrationer. Att
byggnaden är ”friliggande” ser man tydligt då man öppnar
luckan till någon av nödutgångarna. Där utanför möts man
av det grå urberget med ett utrymme emellan.
-Och tänk att luftavfuktarna fortfarande fungerar, säger Jens.
JENS VISAR PÅ TVÅ RINGAR kring Köping på kartan. En svart
yttre ring vilken indikerar att flyglarmet drogs igång om natten
om flyg närmade sig och en inre röd ring där larmet åkte på
dagtid. I själva hjärtat av anläggningen, sambandscentralen,
hade man kontakt med omvärlden. Oftast var det pliktinkallade kvinnor som satt här. Och då kvinnor utan barn.
VID EN RUNDVANDRING får man en känsla av att allt lämnats
i all hast. Man får en obehaglig upplevelse av att en neutronbomb slagit ned och bara det rent materiella finns kvar intakt. Här står telefoner, krypteringsmaskiner och en karta
med olika markörer och ritade linjer på.
-Det är en så kallad LUFOR-karta. En luftförsvarskarta helt
enkelt, där man höll koll på inkommande flygplan.
TROTS BERGRUMMETS FASCINERANDE HISTORIA och inte
minst det fantastiska bygget så är inte någon byggnadsminnesförklaring aktuell. Anna Ahlberg, byggnadsantikvarie på
Västmanlands läns museum och projektledare för projektet
Modernismen i Västmanland tycker dock att Arlaberget
mycket väl kan ses som ett viktigt minne.
-Många har en relation till platsen och det finns nog ett intresse hos allmänheten för en byggnadsminnesförklaring.
I ETT MINDRE RUM syns en gammal hederlig telefonväxel,
som i vilket telekontor som helst.
-De som satt här kallades för propphäxor, upplyser Jens.
Men som sagt, det är historia nu. En dyr historia kan tyckas
då det aldrig blev något krig.
-Ja, det är det nog. Men allt tog slut över en natt och avvecklades. De enda skyddsobjekt som blev kvar var ostkusthamnarna. Men det var en epok, det råder det inga tvivel om.
>>>
^ Färgglatt. För att göra det kombinerade samlingsrummet
och matsalen trevligare att vistas i målades väggarna i en
ljus turkos färg.
40
^
Ingången. Arlaberget i Köping innehöll i många år en
hemlighet trots att de flesta människor i området visste att
den fanns. För barnen var det en spännande tanke att
tomten bodde här – eller troll.
SPEGELN
Militärsängar. Sovutrymmena är
inte stora och här skulle tre personer
samsas i vart och ett. Sängarna är som
synes precis desamma som på vilken
militärförläggning som helst.
^ Minns. Räddningschef Jens Eriksson har varit med
under många civilförsvarsövningar i Arlabergets
hemliga anläggning.
^ Ingenjörskonst. Civilförsvarsanläggningen i Arlaberget
är helt enkelt en byggnad byggd inne i berget.
Ingenjörskonst i den högre skolan.
>>>
41
SPEGELN
^ Nödutgång. Jens Eriksson öppnar en av luckorna som var
tänkt att fungera som nödutgång. Som synes för den rakt
ut till urberget.
^ Siren. Detta är apparaten där flyglarmet skulle aktiveras.
STRAX FÖRE JUL anordnades en offentlig visning av skyddsrummet och det arrangerades bussresor från Köping. Det
kom fem busslaster med 250 personer som ville se den mytomspunna platsen. Anna Ahlberg berättar att man blev helt
nedringd av människor som ville vara med på visningen.
-Platsen är viktig för Köpingsborna och jag fick höra många
historier i bussen om den. För dem som bor i Köping är
platsen fortfarande hemlig, precis som då det begav sig. Det
är fascinerande hur lojala alla varit trots att de flesta känt
till anläggningen. Dock utan att veta dess innehåll, berättar
Anna Ahlberg.
Därför florerade det många rykten kring platsen. Sant är
dock att flera föräldrar under jularna var där för att lägga brev
till tomten vid ingången. För det var väl där han höll till?
”Det är fascinerande att dessa
anläggningar kunde hållas så
hemliga trots att alla runt
omkring kände till det hela”
SEDAN FORTSATTE DET med att de kom med barnbarnen
och gjorde samma sak. Andra trodde att det bodde troll i
berget. Klart är i alla fall att många i Köping har en relation
till anläggningen och den är viktig för Köpings historia och
på det viset är det ett värdefullt minne. Någon måste dock
väcka fråga om byggnadsminne. Vi har ju inte heller många
byggnadsminnen av modernare art i länet, det nyaste är från
1920-talet.
42
SOM ETT LED i att väcka intresse för det moderna kulturarvet samarbetar nu länsstyrelsen och Västmanlands läns museum i projektet Modernismen i Västmanland. Och här
passar civilförsvarsanläggningen i Köping definitivt in.
-Det är fascinerande att dessa anläggningar kunde hållas så
hemliga trots att alla runt omkring kände till det hela. Men
det är lätt att man inte ser att de här platserna är kulturhistoriskt värdefulla. Hur skall man förhålla sig till dessa miljöer? Civilförsvarets aktiviteter är inte så utredda och det är
svårt att hitta handlingar. Folks berättelser är muntliga och
det är mycket myter runt omkring detta. Men det är utan
tvekan en intressant plats och det vore kul med en diskussion om vad det skall bli av den, tycker Anna Ahlberg.
SPEGELN
^ Flyg. Detta är en luftförsvarskarta, LUFOR, med vilken man
markerade var fientligt flyg befann sig. Den yttre mörka
ringen markerar gränsen för när man skulle slå igång
flyglarmet i Köping nattetid. Den inre röda markerar när
det skulle ske dagtid.
Några förklaringar till symbolerna på kartan
Kärnvapenexplosion
Fientlig luftlandsättning
Fientlig flygriktning
43
SPANAREN
Ingen köldchock utan
Krimmeltova
Av Claes-Inge Andersson
”Upp flyga orden tanken stilla står,
ord utan tanke himlen aldrig når.”
CITATET OVAN beskriver inte det illustra sällskap som består
av rubriksättarna vid de svenska kvällstidningarna. Nej, den
begåvade läsaren känner säkert igen citatet från Hamlet.
Efter flera hundra år är det lika aktuellt även idag.
Visst är det fascinerande hur vissa ord och begrepp lever
kvar under århundradena? Det måste handla om kvalitet.
Men det gäller att veta vad orden betyder. För ett tag sedan
var jag på ett seminarium där förläsaren använde begreppet
”till yttermera visso” vilket gladde mig som gammal ordbrukare. Så tyckte han att det inte riktigt räckte till, han ville
förmedla ytterligare en dimension, och klämde till med
”till ytterligare mera visso”. Han hade nog inte riktigt klart
för sig betydelsen av det ursprungliga uttrycket men håll med
om att man inte kunde missa vad han menade med sitt nyskapade begrepp.
MÅNGA NYA ORD präglas av det moderna mediesamhällets
ideal, snabbt upp till skyarna och sedan lika snabbt ut igen.
Dessa ord har lika lång livslängd som en mobiltelefon i
händerna på en tonåring.
44
FAST DET SAKNAS INTE KREATIVITET när det gäller nyskapande. Sommar som vinter firar tidningarnas rubriksättare
nya triumfer. Det duger inte med en vanlig hederlig värmebölja. Nej, det är ryssvärme och värmechock. På vintern
räcker det inte med kyla och snö. Det är Tysklands-vinter,
snösmocka, snökaos och köldchock. Förresten, vad sjutton
är egentligen Tysklands-vinter? Tysk höst har jag hört talas
om men det var något helt annat och från en helt annan
tidsålder.
ENLIGT RUBRIKERNA är förresten svenskarna ett chockskadat
folk. Det är sexchock, troschock, räntechock, elprischock,
skattechock och så alla som är chockade över vad som helst.
Som tur är kommer de flesta chocker att förpassas till den
eviga glömskan i historiens skamvrå.
JAG VILL ÅTER SE glöggfryntliga herrar som drar på sig krimmeltovan och pampuscherna och tillsammans med sina pimpinetta damer iklädda persianpäls med stoiskt lugn uthärdar
vinterns vedermödor. Finns det för övrigt krimmeltovor,
pampuscher, pimpinetta damer och persianpäls nu för tiden?
Eller har dessa också förpassats in i glömskan?
SPANAREN
”Jag vill åter se glöggfryntliga herrar
som drar på sig krimmeltovan
och pampuscherna”
^ Raden av ASEAdirektörer är väl påpälsade mot kylan. Ett par har till och med tagit på sig
sin ”krimmeltova”. Med på bilden från skidutflykten år 1919 är, från vänster, Hamberg,
Stjernberg, Elfström, Edström, Cassel, Lindén och Liljeblad.
45
UTFLYKTEN
Avrättningsplatser
Av Krister Ström
Avrättningsplatser låg ofta väl synliga intill landsvägar och mångenstädes nära en
sockengräns där många människor passerade. Liken begravdes på avrättningsplatsen
utan böner och respekt i prästs frånvaro eller i ett närliggande kärr eller liknande.
Eftersom offentliga avrättningar i flera avseenden var skrämmande är det inte så
underligt att många sägner och berättelser om gengångare, spöken och gastar
knutits till dem. Att man brukat se huvudlösa gestalter vid avrättningsplatser där
folk halshuggits är vanligt.
I ETT PROTOKOLL från Västerås domkapitel år 1622 framgår
att en kvinna avrättats genom halshuggning. Hennes kropp
lämnades på avrättningsplatsen och de anhöriga, som förbjudits begrava henne, kunde bara se på när hundar och svin
slet i kroppen. Halshuggningen kunde efter rättens beslut
föregås av att en hand höggs av och att liket brändes på bål
eller efter styckning steglades. Det senare gällde manliga
förbrytare som begått svåra brott. Att bli hängd var ett nesligare straff än halshuggning. Några platser i Västmanlands
län omtalas som Galgbacken, bland annat på gränsen mellan
Björksta och Tortuna socknar, men frågan är hur många
som verkligen använts för hängning.
DET FINNS FLERA PLATSER i Västmanlands län utpekade som
gamla avrättningsplatser men där finns egentligen inga spår
efter någon form av anläggning annat än senare minnesstenar.
Vagnsbro härads avrättningsplats vid Viggarne ligger öster
om landsvägen som via Salbohed och Sätrabrunn förbinder
väg 70 med väg 56 norr om badplatsen vid Tappebosjön.
Ca 20 meter från vägen uppe i en barrskogsbevuxen backe
står en minnesten med inskriften:
”Minnes avrättningen 1829/ Hembygdsföreningen reste
stenen 1978”.
Stenen tillkom på initiativ av västerfärnebosonen Rune
Selldén som också högg stenen.
På platsen finns även två rektangulära gropar som kan vara
spår efter nedgrävningar för de avrättade.
LÄNGS DEN GAMLA VÄGEN mellan Fagersta och Norberg vid
sockengränsen 10 m nordväst om vägkant står en rest sten i
ett fundament. På stenen är det inhugget:
”Afrätts-plats/s.g. 26.8/1845”
Kan g:et vara en felläsning av ett a? och syfta på (Stina)
Andersdotter eftersom man säkert vet är att här avrättades
änkan Stina Andersdotter, Onsjö, som var dömd till döden
för att ha förgiftat sin make landbon Anders Andersson den
3 december 1843. Död i lungsot står det om honom i dödsboken för Västanfors socken.
Man vet att skarprättartjänsten i Västmanland vid den
tiden innehades av före detta korpralen Wärre och att han
i augusti fått order från landshövdingen om att verkställa
dödsstraffet på änkan Stina Andersdotter i Onsjö. Detta
skulle ske på häradets vanliga avrättningsplats mellan
Norbergs och Västanfors socknar i ”Melingskogen” tisdagen
den 26 i samma månad kl. 10 på förmiddagen. Den 25
meddelas landshövdingen att mästermannen ännu inte
anträffats vilket innebär att avrättningen måste ha ägt rum
efter det datum som angivits på stenen. Enligt uppgift skall
det inte långt från platsen för minnesstenen finnas två nedgrävningar.
>>>
46
Foto: Ingmarie Ekman
UTFLYKTEN
STENEN I ÖSTERVÅLA står inne i skogen vid läns- och sockengränsen Hedesunda/Östervåla vid vägen mellan Horrskog
och Kolarbyn. Den har inskriften ”Avrättningsplats för
Östervåla socken på 1600- 1800-talen/sista kända avrättning
1836/Stenen restes 1947 av Östervåla kommun”. 1836 halshöggs avskedade soldaten Bengt Tygg från Bjurvalla ägor.
Han var född 1768 och gift med Brita från Nyvalla som vid
39 års ålder gick bort i ”frossa”. 1825 hade deras sjuårige
son drunknat i en brunn. Vid hustruns bortgång fanns det
fem barn i familjen.
Drygt fyrtio år tidigare hade pigan Brita Andersdotter där
mist sitt liv efter Svea hovrätts dom ”att lif sitt mista, halshuggas och i båle brännas” för barnamord. Domen verkställdes här vid sockengränsen.
^ Den sista personen som avrättades här var drängen Anders
Larsson Sjöberg. En pojke på väg hem med häst och vagn till
Möklinta blev stoppad av Sjöberg som bad att få åka med en
bit. Sjöberg misshandlade pojken svårt och stal både hästen
och vagnen. Sjöberg greps ett par dagar senare i Badelunda,
häktades och dömdes till halshuggning för rån. Domen verk
ställdes här den 19 december 1829.
47
UTFLYKTEN
Foto: Polismuseet
VID LÅNGSJÖN NÄRA GRÄNSEN mellan Västerfärnebo och
Karbenning socknar ligger Falnäs, ett ställe vars namn är
känt sedan 1500-talet. Där gifte sig 1722 den 40-årige änkemannen Johan Olsson med 24-åriga Brita Johansdotter från
Norr Hörende. På gården bodde bland andra Johan Olssons
20-årige son, Mats Johansson, som därmed fick en styvmor
som han nästan var jämnårig med. Mats gifte sig så småningom med en flicka från Norberg och fick med henne
minst fem barn i sitt uppväxthem. Hur livet gick vidare i
Falnäs med känslor mellan styvmoder och styvson vet vi inte.
Fantasin får fritt spelrum då vi enligt prosten Christiernins
anteckningar får veta att pingstdagarna 1739 rymde han
(Mats) med sin ”Stiufmoder” och höll sig undan bebyggda
trakter och så småningom slog sig ner i skogarna kring Nås
i Dalarna. Rymmarna efterspanades i socken efter socken
och till slut fick myndigheterna tag i dom och förde dom
till fängelset i Västerås slott. Hösten 1740 blev ärendet angående deras rymning av rätten prövat i Vagnsbro häradsrätt varunder deras hemsocken hörde. Därvid kom inget
erkännande ej heller vid en följande rättegång i Nås våren
1741. Däremot vid en ny rättegång på tinget i Mälby, där
häradshövdingen bodde. Då var deras motstånd brutet och
48
de bägge erkände sin skuld till blodskam och hor. Den tidens
lagar stadgade kvalificerat dödsstraff för sådan lagöverträdelse. Brita dömdes därför att halshuggas och därefter brännas på bål medan styvsonen Mats efter halshuggning skulle
steglas. Domen stadfästes av hovrätten och mycket snart
därefter gick straffet i verkställighet på Vagnsbo härads avrättningsplats vid Viggarne på Långheden i Västerfärnebo.
Det skedde den 30 oktober 1741.
HUR DET KAN HA GÅTT TILL beskriver Ruth RoseniusHögman i Länstidningens julnummer 1939:
”Då fångskjutsarna med de båda livdömda anlände, var
stupstocken timrad och ved till bålet uppstaplad. För steglingen voro fem pålar neddrivna i jorden, och fem hjul lågo
väntande. I dessa skulle den avrättade mannens styckade
kropp inflätas, varefter de skulle sättas upp på pålarna till
allmänt beskådande, ”honom till straff och androm till
varnagel”. Platsen omgavs av en spetsgård av soldater, som
skulle hålla den påträngande åskådarskaran på avstånd. Ty
en avrättning var en av den tidens makabra folknöjen, för
att genomilas av skräckens vällustblandade rysning”.
SKARPRÄTTARE DALMAN
Sveriges siste skarprättare Anders Gustav Dalman var född den
17 februari 1848 i Östanmossa i Norberg som Anders Gustav
Norman. Hans pappa hette Per Erik Norman och hans mamma
hette Greta Gustava Söderberg och kom från Ramnäs innan hon
gifte sig. Namnet Dalman fick Anders Gustav han när han tjänst
gjorde vid Västmanlands regemente.
År 1885 tillträdde han tjänsten som Stockholms skaprättare.
Senare antogs han som skarprättare i ytterligare sex län, bland
andra i Västmanland. År 1901 utsågs Dalman till riksskarprättare.
Under sina 25 yrkesverksamma år avrättade Dalman sex personer.
Fem med handbila och en med giljotin. Den första avrättningen
var år 1890 av Anna Månsdotter, även känd som Yngsjömörders
kan. Den femte avrättningen utförde Dalman med handbila på
länsfängelset i Västerås den 10 december år 1900.
Den dödsdömde var John Filip Nordlund, känd som Mälar
mördaren eller Svarte Filip.
Dalman dog år 1920 i Stockholm i sviterna efter en trafikolycka.
1921 avskaffades dödsstraffet i Sverige.
UTFLYKTEN
FRÅN ETT LIKNANDE TILLFÄLLE på samma plats nära hundra
år senare har en av dom, som stod i spetsgård, berättat hur
folk klättrade upp i träden för att se bättre, men att somliga
av dessa icke var nervstarka nog för det uppskakande skådespelet utan svimmade och föll ner. Samma sagesman uppgav
också, att i det ögonblick bilan föll, trängde sig några människor genom spetsgården för att doppa medförda dukar i det
forsande blodet, vilket troddes ha kraft att bota fallandesot.
En liknande berättelse finns från en avrättning i Simtuna i
juni 1839 då en skål blod togs från en halshuggen kvinna
”för att ingivas en av fallande sot besvärad yngling”.
DEN AVRÄTTNING SOM ÅTERGES måste vara den som på
Viggarne ägde rum den 19 december 1829. Då halshöggs
och begravdes där drängen Anders Sjöberg som om sig själv
berättar:” Jag föddes i Folkjerna af hederliga föräldrar.
Wistades på flere ställen såsom dräng och war ansedd för
beskedlig menniska. Kom i sällskap med skojare och stal
en häst, hwarföre jag blef straffad med 40 par spö. Röfwade
slutligen häst och kärra af en gosse på Långheden, för hwilket
brott jag häktades den 30 Oct. 1828 och blir aflifwad wid
30 års ålder den 19 Decem. 1829. Jag efterlefwes af en ålderstigen Mor, Hustru och 9:årig dotter. Gud styrke mig i den
sista stunden!” Gossen han berövade häst och kärra misshandlade han dessutom så svårt att denne avled.
Den 12 januari 1830 meddelade Landshövdingeämbetet i
Västerås om verkställt dödsstraff å drängen Anders Larsson
Sjöberg. Avrättningsdagen hade han mottagit nattvarden i
Västerfärnebo kyrka.
I STADSKVARTERET PÅ VALLBY FRILUFTSMUSEUM i Västerås
står den så kallade Skarprättargården från Gamla Bryggerigatan. Den var förr tjänstebostad för skarprättaren. Den
siste av detta yrke som bott där och som avled 1842 var
mästermannen Erik Frumerie. 1830 hade han fått order att
verkställa dödsstraffet på den för mord till döden dömde
före detta soldaten Lars Fredrik Lindbeck Svan i Skinnskattebergs härad. Den avrättningen beskrivs i Westmanlands läns
tidning: ”Vidskepelsen söker alltid sin näring och fäster sig
med synnerligen förnöjelse vid de föremål, som på något sätt
kunna underhålla den samma. Så har man inom detta Län
länge varit sysselsatt med de underbaraste berättelser om
den beryktade mördaren Svan, som till trots av menighetens
förmodan, det ingen dödlig makt kunde föra honom till avrättsplatsen eller något oförtrolladt stål bita på hans kropp,
den 24 sistl. Nov. aflifvades inom Skinnskattebergs härad.
Lika osanna, som dylika rykten, lära äfven hans egna uppgifter om föröfvade mordbränder och en hop andra äventyr
under hans rymningstid hafva varit. Dessa torde han hafva
diktat dels i hopp om ransakning på en aflägsen ort, dels
till nöje för en nyfiken allmänhet.” (VLT 29 nov. 1832).
Avrättningen skedde på Bockhammarskogen mellan Skinnskatteberg och Bockhammar där två stora tallar, idag i sönderfall, utpekats som häradets avrättningsplats. Året innan avrättades på samma plats en 46 år gammal man som ”aflade
barn med sin piga, hvilket, 5 veckor gammalt han afdagatog
med förgift, för att bli av med modren.” Han dömdes till
halshuggning och stegling. ”Folksamlingen vid exekutionen
var ej så stor som vanligen vid dylika ohyggliga tillfällen och
utgjordes till det mesta af qvinnor, bland hvilka de flesta ej
lemnade platsen förr än alla de styckade lemmarne blifvit
vid stegeln fastspikade – skarprättarens orediga tillstånd
gjorde denna afrättning utomordentligt ohygglig.”
(VLT 1 dec. 1831).
^ Skarprättarens bila som den visas i utställningen Avtryck på
Västmanlands läns museum. Denna bila användes troligen
vid avrättningar i Västerås på 1700-talet.
DET FINNS MER: LÄSTIPS
Jan G Lindström:
Skarprättare, bödel och mästerman. Stockholm 1996.
John Eriksson, Elmer Turlock, Inger Åberg:
Bilan faller. Historien om Elg-Cajsa och
rättskipningen förr i tiden. Hembygdsförlaget. 1992.
Göran Lager:
Döden i skogen. Svenska avrättningar och avrättningsplatser.
2006.
Ingemar Widestig:
Svea Hovrätts domar 1696-1700 rörande Västmanlands län och
något om rättskipningen i slutet av 1600-talet.
Arosiana 2006-2, 2006-3.
49
UR LITTERATUREN
Farfar var
rasbiolog
Av Eva F Dahlgren
En märklig alpinsk ras
På handskriftsavdelningen på Carolina beställer jag K.V.
Ossian Dahlgrens brevsamling. En hel vagn rullas fram. Jag
börjar plocka på måfå. Brev från professorer, läkare och
andra akademiker.
Forskningsresanden Sten Bergman skriver till farfar att
han och hans hustru har ”berghälsa”. De har övernattat,
natt efter natt under bar himmel i 30-40 graders kyla på
tundran i Kamtjatka.
- Många gånger i snöstorm.
Jag får upp en verksamhetsberättelse från Lantbrukshögskolan. ”Undertecknad övertog 1933-34 professor Herman
Lundborgs föreläsningar om ärftlighet och rashygien”.
Rashygien? Var det inte blommor farfar sysslade med?
Jag plockar vidare i breven.
Rashygien?
Det är minst 20 grader varmt här på Carolina. Men jag fryser.
Jag har nog ingen ”berghälsa”, som Sten Bergman och hans
hustru.
Plötsligt minns jag ett namn från barndomen: Lundman.
Bertil Lundman. Han var gäst hos farfar och farmor under
alla år. Docent i fysisk antropologi. Med skräckblandad
förtjusning hörde jag berättas om hans besök. Om hur han
spottade ut räkskalen direkt på mattan. Hur han cyklade
runt i Dalarna och mätte skallar och näsor på befolkningen.
Han hade besiktigat mammas skalle också. ”Han presenterade sig inte utan gick rätt fram och började krafsa mig i
50
håret.”, hade hon berättat. Lundman konstaterade att den
dög. Mamma var långskallig. Bonddotter från Dalarna.
”Det var då för väl”, utbrast den församlade familjen.
Men farmor höll inte måttet. ”En märklig alpinsk ras”,
sa Lundman.
Jag träffade aldrig Lundman, men han har alltid funnits
där, någonstans i min barndoms kuliss.
Borde jag ha vetat, borde jag ha förstått?
Jag börjar gå igenom lådan jag fick av pappa. Här ligger
farfars verk Botanisk genetik, tidningsartiklar, särtryck ur
olika tidskrifter. ”Separat” kallades särtrycken. Farfar och
andra vetenskapsmän skickade mängder med separat till
varandra.
Farfar var botanisk genetiker. Växtförädlare. ”genom att
metodiskt tillämpa ärftlighetsforskningens resultat ha växtförädlarna kunnat öka värdet av vårt lands skördar med
flera tiotal miljoner kronor årligen. Även för människan
gälla samma arvslagar som för växter och djur/.../Ärftlighetsforskning, växtförädling, folkförsörjning, befolkningspolitik
och rashygien hänga på olika sätt tillsammans”, skriver han
i Upsala Nya Tidning den 3 mars 1941.
Han tillägger: ”Somliga tycka att arvshygien låter trevligare”. Så stämmer det alltså. Steget från växtförädling till
människoförädling var inte långt.
Till sextioårsdagen lyfter samma tidning fram hans lärda
avhandlingar om flora och fauna, om rasbiologi och ärftlig
hetslära, hans välbesökta föredrag vid Rasbiologiska institutet, sommar- och hembygdskurserna, radion. Året är 1948.
UR LITTERATUREN
Var det fortfarande - tre år efter kriget – en merit att vara
rasbiolog? Och vad var Rasbiologiska institutet? Och professor Herman Lundborg, vars föreläsningar i rashygien
farfar övertog – vem var han?
Ingenting av Lundborg finns tillgängligt på stadsbiblioteket i Göteborg. Men det går att beställa fram. ”Usch, ska du
läsa sådana hemska böcker”, säger kvinnan som tar emot
min beställning.
Herman Lundborg kom också från Uppsala. Han var
professor i rasbiologi och initiativtagare till Statens institut
för rasbiologi, som öppnade i Uppsala nyåret 1922. Institutet var det första i världen och Lundborg dess förste chef.
I sin bok Rasbiologi och Rashygien (Stockholm 1922)
förklarar han begreppen:
Rasbiologi är läran om släkternas, folkens och rasernas liv.
Den befattar sig med alla de orsaker, som förmå ändra den
inre konstitutionen, dvs rasbeskaffenheten i gynnsam eller
ogynnsam riktning. Rasbiologi är sålunda ej, som mången
tror, enbart medicinsk ärftlighetslära, utan den har beröringspunkter med alla möjliga sociala fack och arbetar redan nu
långt utanför den gamla medicinens råmärken. Den har till
uppgift att fastställa arvets, resp. rasens betydelse och förhållande till miljö och kultur, att utreda och bekämpa ärftliga
sjukdomar och urartning (degeneration) i vad mån den än
framträder bland släkter och folk. Den tid är väl snart förbi,
då läkekonsten ser sin enda eller ens förnämsta uppgift i att
”bota”sjuka individer. Det hör medicinens män till att vidga
sin blick och taga på sig ett mera omfattande arbete och
ökat ansvar, de måste bli släkternas och folkens rådgivare
och hjälpare.
Rashygienen (eugeniken) utgör, kan man säga, den praktiska
delen av rasbiologien. Dess strävanden och mål gå ut på att i
största möjliga mån förhindra ärftlig urartning att uppkomma
och utbreda sig samt att ordna samhällsförhållandena så, att
efterföljande släkten bli så väl rustade som mjöligt i kampen
för tillvaron.
Som en grundprincip inom rashygienen måste man betrakta
den moderna idéen, att de ”biologiskt välborna” dvs de i
fysiskt, moraliskt och intellektuellt hänseende väl utrustade
individerna, böra i största möjliga mån fortplanta släktet.
DET FINNS MER
Farfar var rasbiolog
Eva F Dahlgren,
W&W 2003 , ISBN 9146203664
Eva F. Dahlgrens farfar var rasbiolog och hette K V Ossian
Dahlgren. Han var i grund och botten botaniker men med ett
brinnande intresse för rasbiologi och verksam vid institutet för
rasbiologi i Uppsala. Ossian Dahlgren var inte ensam om sitt
intresse utan detta delades av många forskare runt om i
Västvärlden. Ossian Dahlgren hade sina rötter i Västmanland.
Han var född i Arboga uppvuxen i Sala och gick i läroverket i
Västerås.
Det genomgående temat i boken  vem är värdefull och
vilka har rätt att födas  är lika aktuellt idag som på 30talet.
I boken sista delar låter Eva Dahlgren tiden smälta samman.
Det gamla rasbiologiska institutet är numera centrum för
medicinsk genetik. Där bedrivs forskning om människans
minsta enheter och hur vi kan påverka och förändra dem
för att bli av med eller tillföra egenskaper.
Var alltså min farfar en av dessa vetenskapsmän som formulerade teorierna, en av dem som politikerna lyssnade till och
sedan stiftade lagar för att kunna tvångssterilisera
så kallade undermåliga människor?
Varför hette farfar inte Raoul Wallenberg, eller Torgny
Segerstedt? Hur mycket går i arv? Jag vet att jag ärvt farfars
sneda tänder.
51
UR SAMLINGARNA
Folktyper
i mellersta och östra Västmanland
I LÄNSMUSEETS ARKIV finns en serie porträtt av västmanlänningar tillsammans med anteckningar om personernas
längd, hårfärg och skallmått. Anteckningarna är gjorda av
fil. kand. Bertil Lundman då han samlade in uppgifter inför
en artikel i VLT:s julnummer 1931. Artikeln hade rubriken
Folktyper i mellersta och östra Västmanland.
Lundman beskriver i artikeln den västmanländska bygdebefolkningen så här: ”av svensk medellängd eller något därunder, ehuru tämligen undersätsig, vid hälsa med måttligt
hull; ljushyllt och med gulbrunt men föga strävt, rakt hår
samt grå ögon. Halsen är tämligen lång, ansiktet rätt brett,
ehuru aldrig platt eller i högre grad knotigt. Ögonhålorna
äro tämligen smala, vadan ögonen verka små. Underkäken
^ Uppslag ur VLT:s julnummer 1931 där Bertil
Lundman beskriver folktyper i Västmanland.
52
är väl byggd med något tillspetsad haka och ej särdeles bred
vinkel. Näsan är liten och tämligen rak, hos äldre män ibland
något litet konvex – verkligt ’krokiga’ näsor liksom mörka
ögon eller verkligt mörkt, ej blott brunt, hår tyda nog alltid
på osvenskt blodinslag, om än ibland från gammal tid.
De unga flickornas näsor tendera däremot ibland något litet
åt norrköpingshåll. Näsan bildar vinkel med pannan, som ej
är särdeles bred. Huvudskålen är lång och smal och föga
bredare än ansiktet, bakhuvudet starkt utdraget, hjässan låg
och platt.”
BERTIL LUNDMAN (1889-1993) var en av Sveriges flitigaste
rasbiologer och Sveriges förste docent i antropologi. Han
var född i Malmö men tog studentexamen 1920 i Västerås
och började därefter studera i Uppsala. År 1930 tog han
kontakt med Anders Pers på Västmanlands läns tidning för
att samråda om folktypsundersökningar i Västmanland.
Lundman gjorde sin provexpedition i länet 1931 men blev
av redaktör Pers inspirerad till att göra sina fortsatta undersökningar i Dalarna istället. Genom årliga stipendier från
Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund möjliggjordes
hans undersökningar i Dalarna. När fältarbetet avslutades
hade Lundman undersökt 11 000 personer från omkring
40 socknar och 200 byar under somrarna 1932 till 1938.
Resultaten redovisades i Dalarnas Hembygdsbok.
Han gjorde senare kompletterande mindre undersökningar även i andra län.
DET FINNS MER:
Det mörka arvet, Dalarnas museum småskriftserie nr. 74
UR SAMLINGARNA
^ Den övre raden visar några typiska västmanlänningar.
v I den undre raden ett par lantbrukare av den högväxta undertypen och slutligen en flicka med finskt rasinslag.
^ Lantbrukarfamilj från slätten. Mannen har något
vallonblod.
^ Bergsmansfamilj. Hustrun har något vallonblod.
Bildtext från VLT:s julnummer 1931.
53
UR SAMLINGARNA
Utrotningshotat
Tant
1950-tal
I LÄNSMUSEETS ARKIV finns minst 600 000 fotografier. Det
är antingen glasplåtar, negativ eller positiva bilder (vanliga
fotografier). Fotografierna är främst från åren mellan 1860
och 1960. Fotografier tagna därefter är oftast Länsmuseets
egna och motiven är nästan uteslutande byggnader, arkeologiska utgrävningar, utställningar samt fotografier från samtidsdokumentationer.
54
GLASPLÅTAR OCH NEGATIV registreras och skannas löpande
i Länsmuseets databas Sofie. Delar av databasen är idag tillgänglig via Länsmuseets hemsida.
I FOTOSAMLINGEN finns det många bilder på bortglömda
eller snart glömda föremål och företeelser.
Ett litet urval presenteras här.
Tältning
1930-tal
Telefonkiosk
1950-tal
Tegelbärare
1930-tal
Trattgramofon
1930-tal
Tetrapack
1950-tal
Telefonväxel
1940-tal
53
FRÅN FÖRENINGARNA
Barnhemsbacken
ett ungdomsprojekt
Av Nils Eriksson
DET VAR KYRKOHERDEN I KUMLA Sven Thelin och hans
hustru Carla som grundade Småbruket Kumla barnhem.
Syftet med hemmet var att skydda de värnlösa barnen och
att göra detta genom att dana dem för småbrukarens yrke.
Flickhemmet startades 1909 och pojkhemmet 1911.
Barnhemmet var ett hem för värnlösa barn som drevs i
form av ett småbruk, där i alla fall de äldre barnen fick delta
i arbetet med höns-, kanin- och fårskötsel samt biodling.
Hemmet för flickor omfattade 5 tunnland jord och hemmet
för gossar 10 tunnland. De sista årtiondena omkring 1930 1950 var jordbruket utarrenderat och verksamheten koncentrerades på vården av hemmets skyddslingar. År 1948 tog
Landstinget över driften av Kumla barnhem. Målgruppen
de sista åren innan nedläggningen 1951 var barn på väg in
i vuxenlivet, som hade olika problem. Under de drygt 40 år
som barnhemmet existerade bodde sammanlagt omkring
1 000 barn där.
v De nya skyltarna har placerats vid
lämningarna.
Foto: Nils Eriksson
Foto: Bob Engelbertsson
56
ÅR 2005 STARTADE Kumla hembygdsförening projekt Barnhemsbacken med att utbilda några ungdomar i kartritning
för att sedan låta dem rita en karta över barnhemsområdet.
Kartbladet trycktes och finansierades genom annonsintäkter
och delades sedan ut till hushållen i området. Kartan har använts i motionssyfte och för orientering av såväl ungdomar,
vuxna/nybörjare som elever vid folkhögskolan.
Ett av syftena med projektet var att synliggöra det förflutna för att påminna om vad som pågick i vår hembygd
för inte så länge sen. Själva kulturminnesprojektet går ut på
att försöka få ungdomar engagerade i hembygdsrörelsen.
v Artikelförfattaren vid den övergivna
jordkällaren.
Foto: Nils Eriksson
v Grundstenar från pojkhemmet.
NÅGRA BYGGNADER FRÅN BARNHEMSTIDEN finns inte kvar.
Däremot finns husgrunderna från den ena av de två dåvarande huvudbyggnaderna kvar. Vidare finns ett antal ruiner
och husgrunder av jordkällare, uthus och förmodade ladugårdar och liknande i ganska gott skick. Välbevarade husgrunder finns också vid närbelägna Svenstorp.
Foto: Nils Eriksson
FRÅN FÖRENINGARNA
^ Det här är husgrunden efter pojkhemmet som var byggt i två våningar. På övervåningen fanns pojkarnas sovrum och på
bottenvåningen kök, arbetsrum, badrum och föreståndarens rum. Grundstenen till pojkhemmet lades den 3 mars 1911.
UNDER ETT ANTAL TRÄFFAR har ungdomar besökt hembygdsgården och tagit del av allt det gamla där, både föremål, inredning, fotografier, tidningsklipp och protokoll. De
har också tittat på hembygdsfilmer från Kumla socken och
Tärna kommun. Ungdomarna har besökt folkhögskolan
med dess innehållsrika bibliotek. De har tagit initiativ till en
föreläsning i skolans lokaler på kvällstid för både tonåringar
och internatelever. Arkeolog Anna Onsten-Molander föreläste om det spännande ämnet arkeologi och informerade
om hur vi skulle kunna gå vidare i projektet vid Barnhemsbacken.
ETT TIOTAL INFORMATIONSSKYLTAR har tillverkats och satts
upp vid barnhemslämningarna.
DEN 5 NOVEMBER 2009 firades 100-årsminnet av barnhemmets tillblivelse med fackeltåg från Tärna folkhögskola till
barnhemsruinerna, där det bjöds på sång, teater, minnestal,
högtidstal och invigning av kulturminnesskyltarna.
SAMMANFATTNINGSVIS har sju tonåringar från Kyrkbyn
deltagit i projektet samt åtta ungdomar från Sala, som
genomförde kartritningen. Ungdomarna från byn verkar ha
blivit intresserade, och vi hoppas att det nyvaknade intresset
för hembygden förr och nu håller i sig. Planerna för framtiden är att gruppen skall undersöka lämningarna närmare
i detalj för att dokumentera vad de funnit och i möjligaste
mån komma fram till vad som varit i de olika husen. Inför
starten med den delen har det krävts att husgrunderna röjs
och rensas från i första hand sly, buskar och träd. Detta har
jag tillsammans med fyra tonåringar ägnat oss åt under tre
lördagsförmiddagar. Vi har också fotograferat vid husgrunderna för att dokumentera hur det såg ut innan vi började
röja och under arbetets gång.
UNDER KOMMANDE ÅR tänker gruppen fortsätta med att
tillverka kulturminnesskyltar för placering på ytterligare ett
15-tal platser i Kumla kyrkby, platser där det tidigare funnits
olika byggnader såsom småskola, klockargård, kyrkstall och
ladugård.
57
LITTTERATURTIPS
De ovanliga
De ovanliga 2,
Åke Mokvist
Balkong förlag
ISBN: 9789185581009
Åke Mokvist,
Balkong förlag
ISBN: 9789185581016
DET FÅR TA DEN TID DET TAR. När Åke Mokvist dokumenterar ovanliga människors liv tittar han inte på klockan. Med
lyhördhet och värme fotograferar han dem i deras egna miljöer och de får berätta i sin egen takt, på sina egna villkor.
Mokvist väcker frågan om det i dagens Sverige verkligen är
tillåtet att välja sitt eget sätt att leva och om alla har samma
rätt och samma värde. Boken ger exempel på människor
som kritiskt betraktar samhället utifrån, utan datorer och
mobiltelefoner
Det rena landet
- Om konsten att
uppfinna sina förfäder
Maja Hagerman,
PRISMA 2006, 464 Sid.
ISBN 9151845032
FÖR 2 000 ÅR SEDAN levde i romarrikets utkanter människor
som romarna kallade "germaner". Man visste inte mycket om
dem, men i imperiet skrevs ändå böcker om dessa främlingar i
norr, utan att författarna ens hade besökt deras samhällen.
När Sverige 2 000 år senare blev en spetsnation inom rasforskningen, var de romerska fantasierna ännu aktuella. Nazisterna skulle snart göra tanken om ett "raskrig" till germanernas försvar, till själva bränslet i sin politiska väckelse.
Maja Hagermans bok är en tankeväckande skildring av
germanernas idéhistoria i Sverige. Med avstamp i 200-talet,
när nordborna mötte Rom och skapade sin säregna "fornnordiska" kultur, drar hon trådarna vidare till 1900-talet, då
personalen på Rasbiologiska institutet i Uppsala iklädda vita
rockar tog emot personer för rasmässig bestämning. Längs
vägen dit finns arkeologer, målare, diktare och fornforskare
som inte minst under 1800-talet framkallade en vision av
det gamla Norden - vikingarnas värld. Omkring år 1900
hade de rasrena germanska vikingarna fått plats i skolböcker och uppslagsverk.
58
SEX ÅR HAR GÅTT sen De ovanliga kom ut. Boken som skildrar
hur några ovanliga människor i Sverige valt att leva. Några
av dem har avlidit sen boken kom ut och andra har flyttat in
på ålderdomshem. Men de flesta lever som de alltid har gjort.
De ovanliga 2 berättar hur det gått för dessa människor
och skildrar också några nya originella personligheter. Gemensamt för alla är att de värdesätter friheten högre än
tryggheten och bryr sig inte om TV- såpor, melodifestivaler
och ishockey-VM. Dessutom är de starka och envisa, men
får ofta betala ett högt pris för sitt levnadssätt.
Vi ska vara tacksamma för att det fortfarande finns människor som vågar gå sina egna vägar, utan att bry sig om vad
andra tycker. Människor som kritiskt betraktar samhället utifrån, utan datorer och mobiltelefoner. Helena Langenhed blev
85 år och levde sina sista 20 år utan värme, elektricitet, vatten
och telefon. Hon avled under oklara omständigheter mellan 810 december 2002 och sade ofta: "Det är inte i medvind, utan
i motvind, som vingarna stärks".
Svåra saker
- Ting och berättelser
som upprör och berör.
Red Eva Silvén och
Anders Björklund,
Nordiska museets förlag 2006.
264 sidor
ISBN10: 9171085076
VILKA FÖREMÅL OCH HISTORIER är det som överlever i museernas arkiv och magasin, hemma i skåp och lådor och i
människors berättelser? Vem sparar det som är smutsigt, tabubelagt, sorgligt eller politiskt farligt? Hur blir ett oskyldigt
vardagsting svårt - och för vem? Sådana frågor diskuteras
och analyseras i boken Svåra saker. Sammanlagt presenteras
drygt hundra föremål från ett stort antal svenska museer och
deras besökare. Saker som med sina berättelser pendlar mellan det personligt och det kollektivt svåra, saker som både
upprör och berör.
Foto: Kjell Lundberg
JUBILEUMSRESA
S/S Mariefreds kulturresor till och från Västerås
20 och 21 maj.
Ångbåtstrafikens uppkomst
När Västmanlands hembygdsförbund bildades 1861 reste
man med ångbåt från Västerås till Stockholm. Järnvägen låg
ännu 15 år bortåt i tiden. Det fanns en postdiligens ett par
gånger i veckan. Men det var knappast ett alternativ. Diligensen kunde medföra fyra passagerare och tog 15 timmar.
Det är lätt att förstå vilket steg framåt ångbåtstrafiken innebar. Den viktiga ångbåtstraden Stockholm-Västerås, den första egentliga ångbåtslinjen i landet, öppnades med hjulångaren Yngve Frey redan 1821. Den enda av de gamla stadslinjerna som ännu upprätthålls är trafiken till Mariefred. Det
finns därför en viss logik i att det är just ångfartyget Mariefred
som står för hyllningen av minnet av den viktiga och uthålliga linjen till Västerås som trafikerades ända till 1947.
Hembygdsförbundets startår 1861 svarade tre ångare för
turerna till Västerås, hjulångarna Aros och Westmanland
samt propellerångaren Westerås. Just från 1861 annonserades alla tre ångarna helt fredligt i en gemensam turlista. Men
vägen dit hade inte varit självklar.
Westmanland var ursprungligen en äldre ångare av trä
som nyombyggts i början av 1850-talet. Järnhjulångaren
Aros som 1852 ersatt den märkligt seglivade gamla Yngve
Frey var modernare. Aros var med sina 12 knop Mälarens i
särklass snabbaste ångare. Den var grön till färgen med gula
hjulhus, försedd med dubbla skorstenar och hade roder i
bägge ändar. Ångaren kunde gå lika snabbt framåt som
bakåt. De två hjulångarna tillhörde det anrika ”Bolaget för
ångbåtsfart emellan Stockholm och Westerås”. En nackdel i
åtminstone en del västeråsares ögon var att ångbåtsbolaget
var hemmahörande i Stockholm.
Ett lokalt rederi, Westerås Ångfartygsbolag, bildades
1857. De köpte en två år gammal propellerångare som gick
namnet Westerås. Fartyget var naturligtvis helt modernt men
kunde med sina ca 9 knop ändå inte mäta sig med Aros.
Men ångaren var stadens ”egen”. Resultatet blev ett antal år
av intensiv konkurrens tills bägge parter insåg att man hade
mer att tjäna på samverkan än prispressande tävlan. Med
åren blev det nya rederier och båtar som med tiden blev
gamla. Det är märkligt att ångbåtstrafiken till Västerås blev
så seglivad. Det var till och med konkurrens i vintertrafiken
Stockholm-Västerås på 1920-talet. Mer om den historien
och alla ångare och rederier får sparas till vårens kulturresor.
I samarbete med Stiftelsen Skärgårdsbåten
arrangerar Västmanlands Hembygdsförbund och
Fornminnesförening en ångbåtsresa Västerås –
Stockholm med S/S Mariefred.
Söndagen den 22 maj 2011
10.00 Avgång Västerås, Gamla hamnen
12.30 Anlöps Strängnäs.
16.00 Ankomst Stockholm, Stadshuskajen
16.15 Återresa med buss för förbokade personer
Vid framkomsten finns reserverade bussar för de som
bokat återresa till Västerås.
Pris: båt- och bussresa 385:-, endast båtresa 275:-.
Bokning och betalning
Plusgiro 55 50 01-7 till Stiftelsen Skärgårdsbåten före
7 maj 2011.
Kom ihåg att ange namn, telefonnummer, resdag/resriktning samt antal biljetter för båt respektive buss.
Biljetterna delas ut vid ombordstigningen.
Eventuellt resterande biljetter kan köpas vid påstigningen
för 275:-.
För återresa rekommenderas dessa personer tåg från
Stockholms Central.
För ytterligare upplysningar:
Stiftelsen Skärgårdsbåten 08-662 89 02, måndagar 11-17,
tisdag-fredag 11-14 samt www.skargardsbaten.se
Ann Österberg, Västmanlands hembygdsförbund
021-39 32 88
Ombord finns matsal och kafé. Alternativt kan egen
matsäck medföras.
Plats i matsalen reserveras per telefon 08-669 88 50
vardagar 9-15.
Rörelsehindrade får en matbricka på sin däcksplats.
59
NOTISER
notiser
AKTUELLT
Temporart - ett nytt konstsamarbete
Västmanlands läns museum och Citygalleriorna i Västerås håller på att tillsammans utveckla ett nytt koncept som
kallas Temporart. Det vill säga temporära konstutställningar i temporära lokaler. Omkring nio konstutställningar
kommer varje år att öppna i butikslokaler i Punkt, Gallerian, Skrapan och
Sigma. Utställningarna kommer att ha
en tydlig inriktning, där kommunikationen med besökarna lyfts fram. Förhoppningen är att konsten skall nå ut
till besökare som annars inte besöker
konstutställningar och Citygalleriorna
får möjlighet att bjuda kunderna på en
upplevelse och en större bredd på utbudet i galleriorna. På så sätt skapas
25 1
NOTISER
också ett unikt samarbete för en utveckling av city och en modell för samarbete mellan kultur- och näringsliv i
ett längre perspektiv.
Konstnärer, curatorer, konstnärsgrupper och konstföreningar kan söka
för att presentera sina idéer och konstverk. Under våren 2011 visas tre utställningar på temat Återvändare.
Utställningarna arrangeras av konstkonsulentverksamheten vid Västmanlands läns museum och av Citygalleriorna i Västerås. I samarbete med Kulturstiftelsen Arty, Länsförsäkringar Bergslagen, Mix Megapol, NPP, Oddcorn,
TB Screen och Västerås Tidning.
Europeiska landskapskonventionen
Den 11 november 2010 beslutade regeringen att ratificera den Europeiska
landskapskonventionen, dvs att Sverige
förbinder sig att följa konventionen som
syftar till att förbättra skydd, förvaltning
och planering av landskapet samt främja
samarbetet kring landskapsfrågor inom
Europa. Riksantikvarieämbetet har nu
fått regeringens uppdrag att i samverkan med berörda myndigheter utveckla
landskapskonventionens tillämpning i
Sverige.
Skydd av det immateriella kulturarvet
Regeringen har också beslutat att ratificera Unescos konvention om skydd
av det immateriella kulturarvet. Uppdraget om tillämpningen i Sverige har
gått till Institutet för språk och folkminnen. Konventionen syftar till att
säkra respekten för och att öka kunskaperna om de immateriella kulturarvens betydelse.
Bestämmelserna i konventionen omfattar bland annat muntliga traditioner,
sociala sedvänjor och traditionell hantverksskicklighet.
NOTISER
Härads bergsmansby
I samband med omläggningen av riksväg 68 mellan Norberg och Avesta har
Stiftelsen Kulturmiljövård i Mälardalen
under 2010 slutfört undersökningarna
intill vägen. Bland annat har delar av
Härads bergsmansby grävts ut. I skriftliga källor omnämns byn 1495. Den
lades sannolikt öde under 1600-talet,
men C14-prov visar på aktivitet på
hyttbacken redan under 1300-talet.
Utgrävningen omfattade hyttbacken
med masugn och tillhörande bebyggelse.
Byggnader i vilka malm bokats, dvs.
krossats, undersöktes. Det påträffades
också ett rostbås där järnmalm har
rostats, vidare framkom malmupplag
och ett kolhus. Masugnen var en mulltimmerhytta och i den tillverkades tackjärn. Arkeologer fann också smedjor,
där tackjärnet hettades och kolet brändes bort så att järnet blev mjukare och
smidbart. Undersökningen omfattade
även bostadshus och delar av åkrar som
brukades samtidigt med bergsmansbyn
Ekomuseets blogg
Sedan i höstas har Ekomuseum Bergslagen en egen blogg. Verksamhetsledaren Christina Lindeqvist skriver in
nya inlägg på bloggen nästan varje dag.
Bloggen är ett bra sätt att följa med
och vara uppdaterad på vad som händer i hela Ekomuseum Bergslagens
verksamhet.
Nyutgåva om vikingatida vapengravar
Stiftelsen Kulturmiljövård planerar för
en bearbetad nyutgåva av förre länsantikvarien Henry Simonssons licentiatavhandling från 1969 om de vikingatida vapengravarna i Västmanland.
Avhandlingen är mycket värdefull för
forskningen om Västmanland, men har
länge varit svåråtkomlig. Utgåvan
kommer att innehålla ett rikt tidigare
opublicerat bildmaterial. För att sätta
in avhandlingen i ett aktuellt kunskapssammanhang så kommer två nyskrivna
artiklar att ingå i utgåvan.
Västerås kulturtavlor
Kulturstiftelsen ARTYs idé är att lyfta
fram Västerås rika kulturliv, som bjuder
på aktiviteter dag som kväll, vardag
som helg och året om, för Västeråsare,
länsinvånare och gäster. Västerås kulturtavlor är en ny publik arena.
I samarbete med Västerås stad sätter
ARTY nu upp 200 nya unika affischplatser. De är avsedda för kulturen,
offentliga och privata företag samt
organisationer. Avsikten är att lyfta fram
och sprida bilden av en viljestark och
händelserik stad med ett stort utbud av
evenemang, aktiviteter och mötesplatser.
Kulturtavlorna skall inspirera till att använda kultur i arbetsliv och företagande.
Ett stärkt samarbete mellan kultur och
näringsliv kan ge staden/ länet, näringslivet och kulturlivet ny kraft.
Samarbete med Mälardalens högskola
Västmanlands läns museum och Akademin för innovation, design och teknik
vid Mälardalens högskola har under
2010 inlett ett samarbete. Vid högskolan
utbildas studenter i ämnet informationsdesign i tre olika program:
Informativ illustration, Rumslig gestaltning och Textdesign. Programmen är
treåriga och studenterna går ut med en
kandidatexamen på 180 poäng. Ett
tvåårigt masterprogram planeras starta
hösten 2011.
Samarbetet skall utvecklas både vad
gäller grundutbildning samt forskning
och utveckling (FoU). Länsmuseet är
nu en del i högskolans undervisning
och delar av de nya publika museilokalerna på Karlsgatan 2 kommer periodvis att vara ett ”labb” för utveckling
av nya former av berättande och gestaltning.
När museet öppnades i september visades utställningen ”Från Berg till Berg”
som handlade om kärnbränsle, ett ämne
med en stark regional och global anknytning. Ett sk. Touch board finns
också i lokalerna, en publik ”experimentyta” där olika tekniker och former
för gestaltning prövas och utvecklas.
Som ett första innehåll laddades bordet
med bilder av fynden från undersökningen av de sk. Tuna-gravarna, strax
öster om Västerås.
Ett annat samarbetsfält är audiell gestaltning där parterna planerar att utveckla former och tekniker för insamling
och presentation av muntligt berättande och miljöljud. Detta sker nu inom
Projekt Riddarhyttan och på Karlsgatan 2 planerar länsmuseet en utveckling av den audiella gestaltningen i
kommande basutställningar. Parternas
ambitioner och insatser samordnas och
integreras i en helhet, där museet och
högskolan också samverkar med externa parter på området.
Hembygdsmässa
Den 13 augusti blir det en Hembygdsmässa på Vallby friluftsmuseum. Mässan arrangeras i samarbete mellan Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening, Västmanlands läns
museum och Vallby friluftsmuseum.
Hembygdsmässan är en del i 150-årsjubileet. År 1861 bildades Västmanlands
Fornminnesförening, den förening som
kom att bli hembygdsförbund för Västmanlands län och sedan en av stiftarna
i Stiftelsen Västmanlands läns museum
tillsammans med Västerås Stad och
Landstinget Västmanland. Det var
också Fornminnesföreningen som för
90 år sedan började bygga upp Vallby
Friluftsmuseum, som ett Västmanlands
län i miniatyr. Föreningens samlingar är
det som blev grunden till Länsmuseets
samling.
Under mässan kommer Länsmuseet
och länets hembygdsföreningar att visa
upp sina verksamheter. Det blir försäljning, föredrag, musik och teater, demonstrationer och utställningar som
kommer att erbjudas publiken under
mässdagen
NOTISER
2
25
NOTISER
FILMER
Köpingsfilmer nu på DVD
Den före detta köpingsbon Peter Berggren driver företaget Teknikarv Media.
Hos företaget finns nu två gamla Köpingsfilmer att köpa på DVD. Det är
filmen ”Cement” och filmen ”Bygget
av linbanan”.
Den första handlar om cementfabriken i Köping och gjordes 1948 då
Skånska cementaktiebolaget drev fabriken. Filmen visar allt från linbanan och
cementproduktionen, men även från
personalbostäderna på Kungsängen.
Där finns avsnitt från barnträdgården,
syjuntan, lekplatsen och varpakastning.
Filmen ”Bygget av linbanan” från
1941 gjordes av Nordströms linbanor i
samband med bygget av linbanan
Forsby-Köping. Vi får se hur linbanan
planerades, själva bygget av linbanan
och hur den togs i drift.
Titthål till ett förunderligt århundrade
Filmer från Västerås 1900-tal
Nu finns ett antal filmer åter tillgängliga på DVD från Västerås stadsarkiv.
Filmernas titlar är: Metallverken 1918,
Västerås 1937, I Bröt-Anunds bygd,
…som i en väv, Sången om en stad och
Västerås Mälarstad.
PRIS OCH BERÖM
Sala silvergruva är årets Natur och
kulturupplevelse
I slutet av november delade Svenska
Turistföreningen ut priset Årets naturoch kulturupplevelse. Priset gick till
Sala silvergruvas vandrarhem.
– Vi är en riktig natur- och kulturupplevelse, där berget står för naturen och
våra eminenta guider kan förmedla den
här upplevelsen med arbetet som gruvarbetarna har lagt ned under många
hundra år, säger Johan Björkman, VD
för Sala Silvergruva.
25 3
NOTISER
Hembygdsförbundets förtjänstdiplom
2010
Västmanlands Hembygdsförbund och
Fornminnesförenings hedersdiplom
utdelas till person som inom någon av
hembygdsföreningarna gjort sig förtjänt eller som med annan lokal anknytning inom länet utfört en kulturgärning utöver det vanliga.
Hedersdiplom 2010 har tilldelats
Anita Bengtsson, Skerike Hembygdsförening. Anita Bengtsson har verkat i
Skerike Hembygdsförening under en
lång rad år. Hon har bland mycket
annat gjort stora insatser för att samla
in, bevara och väcka intresse för sin
bygds gröna historia. Insatserna har
varit av den art att hennes arbete har
blivit en förebild för andra hembygdsföreningar i landet. Den vackra Täppan
vid Skerike kyrka är huvudsakligen
hennes förtjänst. I Täppan finns planterat perenner från nästan alla gårdar i
socknen. Vid socknens gamla soldattorpsruiner har hon letat och funnit
syrener och gamla fruktträd som hon
låtit artbestämma. Hon har tagit ympkvistar och ympat på underlag som
hon själv drivit fram. Dessa träd står
nu också intill Täppan. Anitas egen
hitteros "Skerikes biskopsros" har tagits om hand av Programmet för odlad
mångfald och en del av hennes insamlade växter har också fått en fristad
på Vallby Friluftsmuseum.
Hedersdiplom utdelades även till
Bengt Antonsson, Ramnäs/Virsbo
Hembygdsförening.
Bengt har i många år ansvarat för
Wirsbo historiska arkiv i det Vita
magasinet i Virsbo. Arkivet rymmer
handlingar främst från Virsbo bruk
och familjen Lagerkrantz verksamhet.
I alla år har Bengt forskat om brukets
historia, sammanställt artiklar, ansvarat för öppethållande och visningar av
arkivet, och även artbetat med hembygdsföreningens museer i Virsbo och
Gnarp. Under 2009 har han, på eget
förlag, sammanställt och tryckt en bok
”Brukskamrerns Wirsbo”. Boken innehåller en lång rad berättelser från livet
i samhället. Om vardagsliv och arbetsvillkor, om bruksägare och smeder, om
föreningsliv och speciella händelser och
mycket annat. Bengts mångåriga verksamhet med boken, i arkivet och med
museerna är en kulturgärning som går
långt utöver det vanliga.
Hembygdsförbundets verksamhetspris
2010
Verksamhetspriset utgörs av ett Diplom
och en penningsumma om 3000 som
tilldelas en hembygdsförning som har
gjort en insats som bidrar till att stärka
och bevara intresset för kulturmiljöer i
länet.
Verksamhetspris 2010 har tilldelats
Västervåla Hembygdsförening med
motiveringen:
Västervåla Hembygdsförening har,
tillsammans med Engelsbergsbygdens
Intresseförening, genomfört ett projekt
som gått ut på att få en ny kyrkbåt till
bygden. Djupnäs by, i Västervåla socken,
hade i början av 1900-talet en kyrkbåt.
Båten, som var byggd vid Siljan år 1858,
flyttades på 1920-talet till Vallby Friluftsmuseum. Tack vare projektgruppens
arbete har en ny båt byggts, med den
gamla kyrkbåten som förebild. Den
nya båten levererades till Ängelsberg i
slutet av maj 2009, och har under den
gångna sommaren varit ute på flera
turer, både internt inom föreningarna
och med betalande gäster. Västervåla
hembygdsförening har, i det gemensamma projektet, gett ett mycket gott
exempel på att samverkan mellan föreningar i en bygd kan resultera i insatser som starkt bidrar till att bevara och
stärka intresset för länets kulturmiljöer.
NOTISER
UTSTÄLLNINGAR
AVTRYCK 2 – Ting
Västmanlands läns museum,
Karlsgatan 2
29/1 2011 -2015
Att tänka historiskt och att tänka på
livet, är på många sätt att följa spår
efter oss själva. Avtryck som berättar
om hur vi levt, tänkt och verkat.
Genom att tolka avtrycken försöker vi
förstå det förflutna, vår samtid och
framtid. 2011 fyller Västmanlands läns
museum 150 år. Vilka avtryck har
Länsmuseet samlat på eller inte samlat
på? Vilka avtryck har vi visat eller inte
visat? Vilka avtryck ska vi samla på
idag inför framtiden?
AVTRYCK 2 –Ting handlar om föremål och vad de kan berätta. Producerad av Västmanlands läns museum.
Övergivna platser
Västmanlands läns museum,
Karlsgatan 2
12/2 – 29/5
Runtom i landet finns det mängder av
övergivna platser: verkstäder, industrier,
bostäder, bensinstationer och semesterbyar. Många exempel finns i Västmanland alltifrån miljonprogramsområde
från 1960-talet i Hallstahammar till
Spännarhyttans masugn i Norberg,
som byggdes 1974. Jan Jörnmark visar
i sina bilder hur globaliseringen och
den snabbt växande digitala tekniken
har påverkat Sverige på kort tid. Producerad av Jan Jörnmark.
Ung i Västerås
Västmanlands läns museum,
Karlsgatan 2
25/3 – 1/5
IT-Media-programmet på John Bauergymnasiet i Västerås visar en utställning på temat Ung i Västerås, som ska
stimulera människans sinnen och riktas
till en åldersblandad publik.
Lars Bygdemark
Sverige från ovan
Västmanlands läns museum,
Karlsgatan 2
11/6 – 14/8
I snart trettio år har fotografen Lars
Bygdemark flugit över Sverige. Han
har tagit hundratusentals bilder av ett
land med många skilda landskapstyper.
Lars Bygdemark målar med sin kamera
och ger betraktaren fantastiska vyer,
omöjliga att uppleva i verkligheten för
de flesta människor med fötterna på
jorden. I hans konstnärligt utmejslade
bilder syns berättelserna i landskapet:
bondens åkertavlor, gruvdriftens sår,
granskogsplanteringar, ensamgårdar,
myllrande stadsliv med mera.
I utställningen visas 60 bilder.
Utställningen är producerad av Västerbottens museum och fotograf Lars
Bygdemark.
East meets North
Västmanlands läns museum,
Karlsgatan 2
29/10 – 27/11
Ett möte mellan Ikebana – den traditionella japanska konsten att arrangera
blommor – och två svenska konstnärer.
Vad händer i mötet mellan Asien och
det nordliga Sverige?
En elektrisk historia
I Culturen i Västerås finns den kulturhistoriska utställningen ”Från småstad
till industristad – En elektrisk historia”.
En utställning med gamla bilder från
Västerås med tillhörande texter som
visar hur stadens industrihistoriska
epok växte fram under 1900-talet.
NYA BÖCKER
Kan svenskheten ta slut?
Västmanlands läns museum,
Karlsgatan 2
20/8 – 16/10
Vad förenar oss som bor i Sverige –
vikingar, midsommarfester, Lucia,
hamburgare, Youtube? Eller är det
kanske andra saker i vardagen? Hur
påverkas svenskheten av EU, internet,
invandring och globalisering? Vad är
det i Sverige som vi tycker om? Kan
svenskheten ta slut, eller är förändring
dess naturliga tillstånd?
Utställningen Kan svenskheten ta
slut är producerad av Regionmuseet i
Kristianstad i samarbete med journalisten och författaren Maja Hagerman.
Utställningen berättar historien om hur
Sverige kommit till och hur den använts
av olika grupper, i olika tider. Maja
Hagerman är bland annat känd för
boken ”Det rena landet. Om konsten
att uppfinna sina förfäder” (2006),
som handlar om föreställningar om
det förflutna och äldre historieböckers
rasläror.
Om järn och människor
Ekomuseum Bergslagen berättar i
landskapet
Guidebok
Redaktion: Christina Lindeqvist och
Britt-Marie Hägerman
201 sidor, mycket rikt illustrerad,
utgiven 2010
ISBN 978-91-633-6907-0
Boken är Ekomuseum Bergslagens nya
guidebok. Den gamla guideboken från
1980-talet har omarbetats och uppdaterats med nya beskrivningar av 61 besöksmål i sex kommuner i Dalarna och
Västmanland. Ett rikt bildmaterial, nyskrivna faktatexter och nya kartbilder
gör att guideboken är både lättläst och
innehållrik. Den är mycket efterlängtad
och inspirerar till nya och återkommande besök ute i landskapet.
NOTISER
4
25
NOTISER
Cement
Stora Vika – industriort i folkhemmet
Författare: Lennart Rosander
232 sidor, illustrerad, utgiven 2010 av
Stockholms läns museum
ISBN 978-91-87006-45-6
Medan andra världskriget ännu pågick
planerade svensk industri för den kommande freden. I Stockholmsregionen
förutsågs ett intensivt byggande för att
få bukt med bostadsbristen och ta igen
de många förlorade krigsåren. Cement,
den kanske viktigaste produkten vid allt
byggande, riskerade att bli en bristvara.
I Stora Vika, strax utanför Nynäshamn,
planerade man för en helt ny fabrik
med tillhörande bostadsområden.
Boken är berättelsen om det nya
samhället Stora Vika och om människorna som byggde det. Vi får följa
med på föreningsmöten, fira midsommar och göra besök på ungdomsgården. I blickpunkten står företaget
Skånska cementaktiebolaget senare
Cementa, som ägde fabriken och bostadsområdet, styrde Vikabornas liv i
minsta detalj, men också stöttade föreningslivet ekonomiskt och levererade
maten till skoleleverna. I boken har
också Vikaborna själva bidragit med
sina berättelser.
Huvuddelen av boken har skrivits
av Lennart Rosander, 1:e antikvarie
och kulturhistoriker på Stockholms
läns museum. Övriga medverkande är
industriantikvarierna Helena Lundgren
och Lena Knutson Udd samt etnologen
Anna Lundström.
Tidigare, mitt under brinnande krig,
byggde samma företag upp cementfabriken i Köping och den tillhörande
kalklinbanan mellan Forsby och Köping. Likheterna är många mellan industriorten Stora Vika och cementindustrin i Köping med bostadsområdet Kungsängen. Industrin i Köping
lever dock som kalkindustri vidare och
ännu finns möjligheten att där också
bevara kalklinbanan som ett levande
industriminne från framväxten av det
moderna Sverige.
25 5
NOTISER
K-spaning från ovan
Sverige för femtio år sedan och hur
landet ligger idag
Författare: Göran Willis
140 sidor, mycket rikt illustrerad, utgiven
2010 av Trafik-Nostalgiska Förlaget
ISBN 978-91-86275-30-3
Utgångspunkten är unika flygbilder i
färg från 1950-, 1960- och 1970-talens
Sverige. Ett land som hade många lanthandlare, motell och mackar. Mötesplatser som idag har upphört att fungera och som ofta har försvunnit ur
landskapet utan att vi alltid har tänkt
på det. Boken påminner om den gradvisa förändringen av Sverige.
K-spanare Göran Willis har letat
fram några särskilt intressanta platser
från bilismens guldålder. Varje kapitel
inleds med en gammal flygbild som blir
upptakten till en historia om just den
platsen. Vad har hänt på ort och ställe?
Hur ser det ut idag? Människor, funktion och verksamhet står i centrum.
Bokens fotografier hjälper till att
komma ihåg hur det såg ut.
Boken K-spaning från ovan är en
samtidsinriktad utforskning av det nyss
förflutna, som görs i form av en resa i
lugn takt längs gamla riksvägar. Den
inspirerar till att använda flygfotot
som källmaterial för att analysera förändringar och se nya sammanhang.
Göran Willis är författare, TV-producent och föredragshållare. Han medverkar också regelbundet i tidskriften
Riksettan. Detta är hans tionde bok.
Folkvid reste alla dessa stenar
Författare: John Kraft
30 sidor, rikt illustrerad, utgiven 2010 av
Badelunda Hembygdsförening
Foto nya bilder: Kjell-Åke Jansson
Pris 30 kr.
Finns att köpa på Café Anund och hos
Badelunda Hembygdsförening
Den behändiga skriften beskriver lättfattligt sevärdheterna kring Anundshög
samt de storslagna föremål som genom
åren kommit i dagens ljus: "Fornlämningarna i Badelunda bildar en ensemble
som det är svårt att finna motsvarigheter till någon annanstans i Sverige",
skriver författaren.
Den imponerande gravhögen är den
enda som i höjd kan mäta sig med
Västhögen i Gamla Uppsala. Denna är
dock placerad på en ås medan Anundshögen är ett större byggnadsverk placerat på plan mark. Författaren beskriver
också de cirka 50 meter långa tvillingskeppen nedanför högen vilka vardera
formats av ett tjugotal resta stenar.
Runstenen från förra hälften av 1000talet hör också till anläggningens sevärdheter. Olika tolkningar av stenens
besynnerliga bilder beskrivs liksom den
spännande berättelsen om den närbelägna s.k. Tunagraven.
Av en händelse fann man i Tuna en
kvinnograv i samband med ett husbygge.
Utgrävningarna förde fram exklusiva
föremål av guld men också resterna av
en romersk glasbägare. Föremålen anses
vara från första hälften av 200-talet
och kommer så småningom att ställas
ut på det nya Länsmuseet liksom en
bevarad och konserverad båt av den
typ som döda kvinnor begravdes i utan
att först brännas.
Till sevärdheterna i Badelunda hör
också den gåtfulla labyrinten som ligger
på krönet av en ås vid Tibble. En god
gissning är att den välbevarade labyrinten har varit i bruk i mer än 2000 år,
säger författaren som även framhåller
att det gör den till en av världens förnämsta fornlämningar i sitt slag.
Skriften är en utmärkt vägledning
för den som vill förstå vidden av den
historia som döljer sig under och kring
besökarna i Anundshögsområdet.
NOTISER
Elisabet Vasa:
en kvinna på 1500-talet och hennes
böcker
Författare: Otfried Czaika
Utgiven 2009 av föreningen Biblis
96 sidor, illustrerad
ISBN 978-91-7000-234-2
En vårdag i april 1549 föddes Gustav
Vasas och Margareta Leijonhufvuds
yngsta dotter Elisabet på kungsgården i
Kungsör. Den äldre historieskrivningen
har i första hand intresserat sig för stora
mäns levnadsöden. Att prinsessan nu
uppmärksammas beror på att Elisabet
hade ett för tiden särskilt förhållande
till det skrivna och det tryckta ordet.
Skriften inleds med hennes levnadsöde. Som trettonåring förlovades
Elisabet bort med hertig Kristofer av
Mecklenburg men Kristofer hamnade
under sex år i polsk fångenskap. Förlovningen betraktades som upplöst,
presenter skickades tillbaka, nya förhandlingar inleddes med Henrik III i
Frankrike vars intresse dock snabbt
svalnade. Ett nytt försök med Henriks
yngre bror Frans misslyckades också.
Från Frankrike vändes blickarna mot
Italien men även dessa äktenskapsplaner gick i stöpet.
Så till slut, efter nästan två decennier, dök Kristofer upp på nytt sedan
han blivit änkling - och 1581 blev det
äntligen dags för bröllop. Paret fick en
dotter men efter makens död återvände
Elisabet till Sverige för nya äktenskapsförhandlingar som även de gick om
intet. De sista levnadsåren uppehöll sig
Elisabet mest på kungsgården Norrköpingshus som hon fått i förläning av
brodern Karl IX. På Elisabetdagen den
19 november 1597 avled prinsessan
och begravdes i Uppsala domkyrka.
Den likpredikan som hölls över henne
antas vara den första tryckta likpredikan över en person från det svenska
riket.
Skriften koncentrerar sig på Elisabets
bokliga intressen vilka avspeglas i hennes bouppteckning. Prinsessans bokägande skilde sig markant från männens
och vittnar om 1500-talets genusspecifika skillnader. I Schwerins domkyrka
finns ett monument över Kristofer och
Elisabet som visar att hertiginnans
bokliga intressen uppmärksammades
redan av hennes samtid. Med knäppta
händer vänder Kristofer blicken uppåt
i bön medan Elisabeth blickar ner i en
öppnad bok.
beställarnas intresse blev avgörande för
hans framgång. Grundstenarna i hans
arkitekturfilosofi var bl.a. övertygelsen
att arkitekturen skulle tjäna människorna, intresset för ljus och klimat
samt viljan att låta brukarna ta del i
skapandet.
Ralph Erskine
Arkitektur i Gästrikland och Bergslagen
Författare: Martin Åhrén
Utgiven 2010 av Länsmuseet Gävleborg
56 sidor, rikt illustrerad
ISBN 978-91-86169-01-5
Finns att köpa på länsmuseerna i Bergslagen.
Bostads AB Mimer i Västerås är ett av
de äldsta kommunala bostadsbolagen i
Sverige. Boken ger en bred analys av
Mimers roll i Västerås utveckling under
perioden 1920-2010. Bolaget har i
mycket stor utsträckning påverkats av
förändringarna i samhället, av hyresregleringar och av bostadspolitikens
ändrade inriktning.
När bolaget bildades 1920 fanns det
en akut bostadsbrist, då hyresreglering
införts under 1:a världskriget 1917.
Hyrorna släpptes fria redan 1921 vilket
för Mimers del ledde till en låg aktivitet under många år. Den nya bostadspolitiken under 1940-talet förändrade
läget radikalt. Hyrorna reglerades och
bostadsfinansieringssystemet gav staten
och de kommunala allmännyttiga bostadsförtagen en huvudroll. Detta ledde
till att Mimer med början i mitten av
1940-talet byggde hundratals nya lägenheter varje år, i nya bostadsområden
och i allt större enheter. Inriktningen
kulminerade i slutet av 1960-talet när
Råby och Vallby anlades. I början av
1970-talet var Mimer ägare till mer än
10.000 lägenheter.
Från omkring 1970 ändrades politiken och marknaden för villor och bostadsrätter ökade kraftigt. Effekterna
för Mimer blev dramatiska med utflyttning och många tomma lägenheter.
Rörligheten mellan olika bostäder var
låg. Befolkningen i företagets bostäder
åldrades och tunnades ur. Centrum
var hårdast drabbat med en halverad
befolkning sedan 1945.
Boken är tänkt att guida läsaren till alla
de platser i Bergslagen som bär spår av
Ralph Erskine. De flesta är uppmärksammade sedan länge medan andra har
varit svårare att hitta i landskapet. Avsikten är att fördjupa kunskaperna om
en liten del av Erskines produktion och
väcka lusten att besöka dessa egensinniga och karaktärsfulla platser.
De representerar något av det mest
spännande som går att finna inom den
moderna svenska arkitekturen.
Bergslagen är nära förknippat med
den engelskfödde arkitekten Ralph Erskine. På olika orter finns en bred exempelsamling från hela hans mer än
60 åriga verksamhetstid i Sverige.
Perioden präglas av välfärdsåren efter
krigsslutet 1945. Industrin gick på högvarv och behovet av fabriker, bostäder
och offentliga lokaler ökade i takt med
att inflyttningen ökade från landsbygden
till både städer och mindre tätorter.
Boken presenterar olika exempel
från Ockelbo, Gyttorp, Avesta, Storvik, Jädraås, Fors, Sandviken, Hedesunda, Gästrike Hammarby och
Fagersta. Ralph Erskines omsorg om
människan, hans visioner och förmågan
att fånga
90 år med Mimer
En bok om Bostads AB Mimer
Författare: Nils Nordman och Jan Jörnmark
Utgiven 2010 av Bostads AB Mimer
68 sidor, illustrerad
NOTISER
6
25
NOTISER
I början på 1990-talet försvann bostadssubventionerna och kapitalmarknaden
avreglerades. Detta krävde en omstrukturering av allmännyttans bostadsföretag. Mimer klarade omställningen och
sedan 2000 har företaget arbetat för
att höja värdet av fastigheterna. Försäljningar har lett till en förbättrad
soliditet, vilket gjort det möjligt att
bygga nya bostäder.
Utvecklingen har lett till en mer varierad bostadsmarknad, där man också
kunnat möta efterfrågan på attraktiva
och centrala lägenheter.
Med stor flexibilitet har Mimer
genom åren fångat upp förändringarna
på marknaden för bostäder, arbete och
kapital. Bokens analys ger läsaren en
utmärkt utgångspunkt för att förstå
och se det moderna samhällets och
bebyggelsens framväxt i Västerås.
Minnen av en stad
-om gamla Västerås
Författare: Anders Lif
Utgiven 2010 av Tangentbordet AB
120 sidor, rikt illustrerad
ISBN 978-91-633-4355-1
Artiklar från serien ”Frågor om förr” i
VLT har Anders Lif sammanställt i en
bok med titeln Minnen av en stad.
Tidningsartiklarna är omarbetade,
utökade och kompletterade med nya
bilder. Bokens fotografier är en viktig
del och de kommer från tidningens
arkiv, ABB-arkivet, Länsmuseets arkiv
och från privatpersoner.
Bokens kapitel berör en mängd olika
ämnesområden som t.ex. fotografer,
kända byggnader, järnhandlarna,
bryggerier, industrier, historiska spår,
revykungar, idrottsplatser, bostäder
och badhus. Det handlar om 1900-talets
Västerås, men knyter också ofta an till
1800-talet. Människors liv, arbete och
verksamheter står i centrum.
Bokens upplägg med mångfalden av
ämnen utan inbördes ordning är lockande och ger lust att upptäcka mer. Det
är nog så våra minnesbilder fungerar,
de dyker bara upp först som fragment
25 7
NOTISER
för att senare tillsammans med annan
information ge sammanhang. Artikelserien i VLT har också växt fram i
dialog med läsarna, som ställer frågor
till Anders Lif som i sin tur senare för
fram berättelser och faktauppgifter i
tidningen.
Fernaminnen från sekelskiftet 1900
Författare: Jeoorj Larsson
Uppställd 2000-10-28 av Sven-Erik Larsson
Utgiven av Färna hembygdsförening 2010
216 sidor, illustrerad
ISBN 978-91-633-7618-4
Jeoorj Larsson (1890-1969) växte upp
på Färna bruk, men flyttade vid 24 års
ålder till Hagfors i Värmland. Som
pensionär på 1950- och 1960-talen
skrev han ett manus till en bok om sin
barndoms Ferna vid sekelskiftet 1900.
Texten har senare bearbetats av SvenErik Larsson och har nu givits ut av
Färna hembygdsförening.
Bokens första del inleds med geografiska fakta och en redogörelse för brukets ägare fram till sekelskiftet 1900.
Därefter följer avsnitt om kraftförsörjningen, järnproduktionen, järnstämplarna och hammarsmedsförordningen
från 1823.
I bokens andra del får vi ta del av
Jeoorjs egna minnen från brukets smedjor, från slottet, parken och trädgårdarna, om postgång, transporter och
vägar, skolorna, stallar och ladgård,
bostäder, vatten och avlopp, läke- och
sjukvård, dop, vigsel och begravning,
bak, slakt och skörd, tvätt, hushåll och
köpenskap, klädedräkt, tidsfördriv,
bad, cirkusbesök, jakt, fiske och mötet
med de första cyklarna.
Boken avslutas med minnen av det
äldre bruksfolket som sätts i relation
till det yngre bruksfolket och bygdens
folk. Avslutningsvis lämnas ett antal
minnesporträtt av en smältarsmed, en
trädgårdsmästare, en skogvaktare och
två varmt religiösa personer.
Så byggdes VILLAN
Svensk villaarkitektur från 1890
till 2010
Författare: Cecilia Björk, Lars Nordling,
Laila Reppen
336 sidor, rikt illustrerad
Utgiven av Forskningsrådet Formas
T3:2009
ISBN 978-91-540-60005-4
Boken Så byggdes villan är en unik
redovisning över en betydande del av
vårt kulturarv – vardagsarkitekturen
inom villabyggandet i Sverige. Här
visas tidstypiska villor och karakteristiska byggnadsdetaljer årtionde efter
årtionde, från de första villorna byggda
på 1890-talet fram till villor byggda
under 2000-talets första decennium.
Stilidealen har varierat under olika
tidsperioder. Arkitektur, planlösningar,
konstruktioner och inredningar har
förändrats i takt med tiden. De generella dragen i denna utveckling visas
här genom en mångfald av nya exakta
skalenliga illustrationer.
Varje villa har sin egen historia och
sina egna förutsättningar. För den villaägare som vill renovera sitt hus med
tidstypiska snickerier finns en ritningsdel med byggnadsdetaljer som fönster,
dörrar, golvsocklar, foder och taklister.
Författarna Cecilia Björk, Lars
Nordling och Laila Reppen är arkitekter med gedigen erfarenhet av arkitektur och samhällsplanering. Cecilia
Björk och Laila Reppen är två av författarna till Så byggdes husen 18802000 och hela trion har skrivit boken
Så byggdes staden.
Bläckhornets fånge
Carl Julius Lénström 1811-1893
Författare: Olle Nilson
200 sidor, illustrerad
Utgiven 2010 av Klippt & Sagt
ISBN 978-91-633-7212-4
Prosten Carl Julius Lénström var en av
Sveriges mest produktiva författare.
Han skrev mer än 600 titlar under sin
livstid. Var fjärde trycktes och när han
NOTISER
dog 1893 låg resten i buntar på prästgårdens hyllor i Heby. Hans verk finns
idag samlade på Kungliga biblioteket.
Lénström var präst i Enåkers och
Västerlövsta församlingar i mer än 50
år. Som ung blev han docent i litteraturhistoria, han gav ut en tidskrift där
unga författare kunde publicera sig,
gjorde två resor i Europa, var som präst
mycket välformulerad, engagerade sig i
fattigvård och skola, var framsynt och
sparsam. Tiden gick dock ifrån honom.
I Olle Nilsons bok kan man läsa allt
om Carl Julius Lénströms liv t.ex. om
”förskingringen” av Kristi grav, en av
Västerlövsta kyrkas unika skulpturer
och som idag finns på Statens historiska museum. Samtidigt försvann den
medeltida mässkruden från Enåkers
kyrka. Man tyckte den var gammalt
skräp.
Bläckhornets fånge är en biografi
över en intressant, men tidigare nära
nog okänd 1800-talsperson. Berättelsen
är ingående och som läsare får man följa
Lénströms hela liv, från uppväxten i
Gävle, via studier och forskning i Uppsala till livet som lantpräst i Enåker
och Heby. En mycket fängslande berättelse av ett liv i 1800-talets Sverige.
Stora boken om familjebilder
Författare & fotograf: Björn Axel Johansson
204 sidor, rikt illustrerad
Utgiven 2010 av Historiska Media
ISBN 978-91-85873-98-2
Vardagens fotografier finns i våra
album, på hemmets väggar, i mormors
bokhylla, i spånkorgen på vinden eller
i dödsboets kartonger – det handlar om
familjebilder. När och hur är bilderna
tagna? Vad kostade de? Vem hade råd?
Fotohistorikern Björn Axel Johansson ger tips för att underlätta identifieringen av äldre fotografier vid släktforskning, i arbetet inom hembygdsrörelsen, i arkiv och på institutioner.
Det är en pedagogisk handbok och
en spännande berättelse som, årtionde
för årtionde, skildrar svensk fotohistoria från fotografins födelse 1839 fram
till dagens digitalfoto.
Garpar, gipskatter och svartskallar
Invandrarna som byggde Sverige
Författare: Anders Johnson
304 sidor, rikt illustrerad
Utgiven 2010 av SNS Förlag
ISBN 978-91-86203-33-7
Garpar, gipskatter och svartskallar är
tre skällsord som använts av dem som
kommit hit från andra länder. Men invandrarna har – under alla epoker
sedan medeltiden, i alla delar av landet
och inom alla samhällsområden – haft
stor betydelse för Sveriges utveckling.
Boken berättar bl.a. om handelsmän
från tyska Hansan, smeder från Vallonien, brittiska ingenjörer och många
andra invandrare som har gjort viktiga
insatser i Sverige. Här porträtteras
framför allt företagare, uppfinnare,
experter och yrkesarbetare, men även
intressanta personer från andra yrkesgrupper som konstnärer och forskare.
Boken spänner över flera århundraden
och berättar om såväl medeltidens katedralbyggare som dagens entreprenörer.
Vi möter också många välkända företag som byggts upp av invandrare,
till exempel Bonniers och Gleerups,
Cloetta och Marabou, Expressen och
Göteborgs-Posten, Felix och Findus,
Höganäs och Perstorp samt Handelsbanken och Sparbanken.
Exemplen från Västmanland är
många. I äldre tid hade invandringen
särskild betydelse för utvecklingen
inom bergsbruket, vapenindustrin och
järnbruken. Arbetskraftinvandringen
till Västmanland i modern tid kom
igång direkt efter 2:a världskriget.
Bland annat kom en större grupp från
Italien. En av personerna var Salvatore
Grimaldi, som boken för fram som en
av efterkrigstidens mest framgångsrika
invandrarförtagare.
Garpar, gipskatter och svartskallar är
en angelägen bok som lyfter fram och
levandegör en många gånger försummad och underskattad del av Sveriges
historia.
Lärarinna av Guds nåde
- Cecilia Fryxell
Författare: Inga Elgqvist-Saltzman
352 sidor, illustrerad
Utgiven 2010 av Carlssons
ISBN 978-91-7331-345-2
Cecilia Fryxell, 1806-1883, var guvernanten och sällskapsdamen som tänkte
bli missionär men ändrade kurs och
blev en föregångare inom svensk pedagogik. Hon fick stor betydelse för den
svenska flickskolans och lärarutbildningens utveckling genom det lärarinneseminarium hon grundade på
Carlslund utanför Västerås och senare
på Rostad utanför Kalmar.
Ett arkivmaterial från 1800-talets
mitt har varit inspirationskälla till
denna ”livsverksbiografi” av Cecilia
Fryxell. I boken får vi följa hennes
bildningsgång och pedagogiska gärning
till prästgårds-, herrgårds- och väckelsemiljöer inom och utom landet. Elevanteckningar och lektionsutkast
illustrerar den pedagogik som hon, inspirerad av schweiziska pedagoger, introducerade i sina skolor.
Röster från det förflutna berättar om
hur hon knöt an till sin tids idéflöde,
och hur hon tacklade de samhällsstrukturer hon föddes in i. Hennes livslinje
korsar många kända kulturpersonligheters. Flera av hennes elever blev skolledare i olika delar av Sverige. Cecilia
Fryxells livshistoria tydliggör sambandet mellan lärarinnehistoria, missionshistoria och emancipationshistoria.
Vägen till Radiumhemmet
Författare: B. Folke Pettersson
314 sidor
Utgiven 2010 på eget förlag
ISBN 978-91-7465-023-5
Boken kan beställas från:
www.books-on-demand.com
NOTISER
8
25
NOTISER
Författaren föddes 1928 och han beskriver den egna vandringen från barndomshemmet och hembygden i
Köping, skolgången i samma stad fram
till realexamen och därefter gymnasiestudier i Västerås. Efter militärtjänstgöring kom läkarstudier i Uppsala, följda
av läkartjänster i Sala, Uppsala och
Stockholm. Bland de olika minnesbilderna beskrivs utvecklingen inom sjukvården och samhället i stort.
Kungariket Kungsör 2
Författare: Knut Barr
288 sidor, rikt illustrerad
Utgiven 2009 av Lokalhistoriska sällskapet i
norra Södermanland, Årsbok 2009:2
ISBN 978-91-976693-2-0
Detta är andra delen i Knut Barrs gedigna bokprojekt om Kungsörs kommun. Den första delen var i huvudsak
inriktad på tätorten. Den andra delen
inleds med beskrivningar av socknarna
runt om Kungsör, nämligen Torpa,
Kung Karl, Björkskog och Kungs Barkarö. Därefter kompletteras tätortsdelen med ett intressant kapitel om
näringslivet, som är uppdelad i tre avsnitt: perioden före industrialiseringen,
industrialiseringen samt handel och
service.
Nästa kapitel redovisar föreningslivet
med deras verksamhet och samlingspunkter som t.ex. Kungsudden, Folkets
park, Kungsörs skjutbana, idrottens
mötesplatser samt frikyrkobyggnader
och nykterhetsrörelsens lokaler. Boken
avslutas med ett intresseväckande avsnitt om konstnärer som bott eller
verkat i Kungsör samt ett urval sevärdheter, kulturminnen och andra utflyktsmål.
Knut Barrs båda böcker om Kungsör
ger med sitt breda upplägg en heltäckande bild av Kungsörs kommun. Det
är mycket imponerande att ett så omfattande arbete, med stor noggrannhet
och på relativt kort tid kunnat slutföras. Därtill har det omfattade textmaterialet, tillsammans med ett mycket rikt
bildmaterial också fått en tillgänglig
25 9
NOTISER
och lockande presentation. Man kan
välja vad man vill läsa och också använda bokverket som en uppslagsbok.
En utförlig käll- och litteraturförteckning samt ett omfattande personregister
förhöjer ytterligare de båda böckernas
användbarhet och värde.
Vänaste land
Köpingsboken 2010
208 sidor, rikt illustrerad
Utgiven 2010
ISBN 978-91-977906-2-8 ISSN 1650-1918
www.kopingsboken.info
Köpingsboken 2010 innehåller ett tjugotal artiklar. Den är rikt illustrerad med
många nytagna och tidigare opublicerade bilder. Boken inleds med att 200årsminnet av Richard Dybecks födelse
uppmärksammas. Vi får följa med den
kände forn- och folkminnesforskaren
på en vandring i Köpingstrakten och
läsa några av de sagor och sägner hans
samlade in i området.
Vi kan också ta del av artiklar om
Jacob Sjölin och hans alrotsbord, om
Martin Sundell som var med och byggde
upp kooperationen eller om den samtida artisten Peter Rosendahl. Vem var
Hilda Larsson som arkitekten Theodor
Dahl sammanlevde med i Köping?
Vi påminns också om asbestskandalen i Köping och hur den drabbade de
anställda.
Christina och Carl Piper
En biografi
Författare: Svante Norrhem
288 sidor, illustrationer
Utgiven 2010 av Historiska media
ISBN 978-91-86297-11-4
Det här är historien om det tidiga
1700-talets mest omtalade, avskydda
och avundade par – Christina och Carl
Piper. Han var Karl XII:s närmaste
man och kungens viktigaste politiske
rådgivare. Hon var en av rikets mest
förmögna kvinnor och kan ha varit den
som stod för det verkliga inflytandet.
Men då stormaktstidens Sverige gick
sin undergång till mötes tog deras liv
en dramatisk vändning. Efter slaget vid
Poltava blev Carl förd till Moskva som
rysk krigsfånge, och Christina tog
ensam över familjens affärer och barnens uppfostran. Trots de svåra tiderna
blev hon tack vare en sällsynt affärsbegåvning en mäktig industri- och jordägare med verksamheter från
Tornedalen i norr till Skåne i söder,
medan Carl blev en ledande person för
de närmare tjugo tusen svenskar som
delade hans öde i Ryssland.
Svante Norrhem, professor i historia, har skrivit en fängslande biografi
över två människor, vars livsverk –
Ängsö i Västmanland, Christinehof i
Skåne och många andra gods och herrgårdar – består än idag.
Poltava 1709 - Vändpunkten
Författare: Valerij A. Moltusov
252 sidor, rikt illustrerad
Utgiven 2010 av Svenskt Militärhistoriskt
biblioteks förlag
ISBN 978-91-85789-75-7
Boken tar ett helhetsgrepp över slaget
vid Poltava 1709, som sträckte sig över
en vecka och inte enbart handlar om
slaget som var över på några blodiga
timmar. Genom en djupdykning i hittills obeaktade dokument som t.ex.
förhör med överlöpare och krigsfångar,
rapporter från slagfältet med mera,
kan den rysk-ukrainske historiken
Valerij A. Moltusov från ett ryskt perspektiv presentera helt nya uppgifter
och slutsatser.
Forskningsresultaten har i dialog med
författaren bearbetats för utgivning i
Sverige i samverkan mellan skribenten
Einar Lyth och Bertil Wennerholm, en
av Sveriges främsta kännare av Poltavaslaget.
Arkeologiska upptäckter i Sverige
Författare: Anna Lihammer
252 sidor, rikt illustrerad
Utgiven 2010 av Historiska media
ISBN: 978-91-85873-96-8
NOTISER
Anna Lihammer berättar om de största
och mest fascinerade arkeologiska fynden i Sverige. För att kunna tolka upptäckterna placeras de in i ett historiskt
sammanhang och berättar hur det moderna samhället avspeglas i tolkningarna. Vi får läsa detaljerade beskrivningar av fyndet, om själva upptäckten,
det omgivande landskapets historia, hur
arkeologerna bestämmer fyndets ålder
och hur en tolkning blir rådande.
Urvalet i boken är gjort med hänsyn
till både geografi och kronologi. Platserna är inte med nödvändighet intressanta för sina värdefulla fynd, utan
också för att de gett oss nya insikter
som bidragit till att förändra vår bild
av det förflutna. Den femhundrade
vikingaskatten är till exempel inte lika
spännande som en upptäckt som ställer
den fattige torparens liv i ett helt nytt
ljus. En del upptäckter har till och med
ändrat vår världsuppfattning och bidragit till ny revolutionerande kunskap.
Lihammers pedagogiska och kunniga
texter är tematiskt indelade i sju avsnitt:
De döda, Skatter, Ritual och religion,
Ristade minnesmärken, Boplatser och
städer, Gruvor och industri samt Befästningar, borgar och krig. Samtliga
kapitel är rikt illustrerade med vackra
fyrfärgsbilder. Flera är exemplen från
Västmanland bl.a. undersökningarna
vid Sala silvergruva och Lapphyttan i
Norberg samt lägret för ryska krigsfångar i Krampen i Skinnskatteberg
och kvinnogravarna i Tuna i Badelunda.
Poträttsamlingen
Generalen Carl Cronstedt och hans stab
1730-1732
Text: Iréne Artaeus och Karl George
Samourkas
22 sidor, illustrerad
Utgiven 2009 av Föreningen Kulturmiljö
i Västmanlands län
Med stöd av bidrag och donationer förvärvade Föreningen Kulturmiljö i Västmanlands län år 2005 den Scheffelska
porträttsamlingen, bestående av 27
tavlor föreställande artillerigeneralen,
friherre Carl Cronstedt och hans stab.
Porträtten är målade 1730-32 av Johan
Henrik Scheffel. Genom förvärvet återfördes porträttsamlingen till Västmanland. Målningarna har ärvts inom
släkterna Cronstedt och Lewenhaupt
och har fram till mitten av 1990-talet
tillhört fideikommisset Geddeholm.
Samlingen hänger nu i representationsvåningen på Västerås slott.
I skriften presenteras konstnären och
porträttmålaren Johan Henrik Scheffel
samt hela sviten av 22 målningar. Varje
officer har fått en egen presentation,
som illustreras med respektive officers
eget porträtt. I ett avslutande kapitel
lämnas en kort sammanfattning av
Sveriges politiska historia från mitten
av 1600-talet till mitten av 1700-talet.
Affärer i Surahammar
Omkring 1850-2000
Text: Lars-Erik Lundberg
52 sidor, rikt illustrerad
Utgiven 2010 av Surahammars
Hembygdsförening
Lars-Erik Lundberg har tillsammans
med Anders Lindberg under tre års tid
sökt bilder och fakta om affärer i Surahammar. Perioden är från 1850 till
2000. Boken har uppgifter om ca. 140
affärer. Det finns också uppgifter om
de hantverkare som har haft sin verksamhet i affärsfastigheterna.
Källor är tidningsklipp och tryckta
skrifter samt gjorda intervjuer och nedtecknade minnen. Genom det rika bildmaterialet är det lätt att orientera sig
bland alla affärerna.
Uppväxt med Elvis
Författare: Sten Berglind
176 sidor, rikt illustrerad
Utgiven 2010 av Bonnier Fakta
ISBN 978-91-7424-102-0
Sten såg sin chans att fylla tomrummet
och bli den nya Elvis. Det här är historien om hur alltsammans började och
hur drömmen nästan tycktes bli sann,
bara för att till sist krossas i en källarlokal på Smedjegatan 1959. Det var
där Sten spelade in sin första och enda
skiva som sedan försvann spårlöst och
aldrig kom ut.
Men det är också historien om en tid
i Sverige då stjärnorna nästan gick att
ta på, då Elvis, amerikanska jeans och
rock´n´roll var allt som gällde och vuxenvärlden, läroverket han gick i och
flickor med duffel och Tommy Steels
som bokmärke var motigheter som
måste övervinnas. Boken tar läsarna
nära 50-talet, samtidigt som den i
snabba återblickar söker förklara varför Elvis och ingen annan hade allt
som krävdes när rockmusiken plötsligt
exploderade 1956.
Boken om Himmeta.
Över 200 sidor text och lika många bilder,
som dokumenterar livet i Himmeta både
förr och idag.
Vi får ta del av människornas berättelser från vardag och fest. Vi får följa
med på bildutflykter från tidigt 1900tal framtill idag. Vi får läsa om varför
Himmeta skola är en bra och rolig
skola. Vi får sägnen om när Gässlingebonden Hagbards hustru på 1370-talet
gav den heliga Birgitta ett vallfärdslöfte
som gjorde mannen frisk.
Allt detta och mycket mer får vi i
”Boken om Himmeta. Den öppna,
ljusa bygden”.
Boken finns nu till försäljning för
270 kr / st. Kontakta Lars Gunnarsson
tel. 0221-33120.
Hound dog, Mean Woman blues och
Jailhouse rock. Det är några av de
Elvis-låtar som Sten Berglind sjöng på
ungdomsgårdarna i Västerås. Året var
1958, Elvis hade åkt in i lumpen och
NOTISER
10
25
POSTADRESS: Tidskriften Spaning,
Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås.
BESÖKSADRESS: Karlsgatan 2, Västerås.
REDAKTÖRER:
Ann Österberg, konsulent för Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.
Telefon 02139 32 88. E post ann.osterbergltv.se
Carl-Magnus Gagge, landsantikvarie/länsmuseichef, Västmanlands läns museum.
Epost carlmagnus.gaggeltv.se
Elisabeth Westerdahl, lantmästare och antikskribent, Kusta. Telefon 021200 94.
Olle Nilson, författare, Runhällen.
Johan Redin, fil.dr. Södertörns högskola.
HUVUDMÄN FÖR TIDSKRIFTEN:
Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.
ANSVARIG UTGIVARE:
Carl-Magnus Gagge, telefon 02139 32 71. E post carlmagnus.gaggeltv.se
MEDVERKANDE SKRIBENTER
Utöver redaktionen medverkar:
Anna Lihammer, fil. dr. arkeolog vid Stiftelsen Kulturmiljövård Mälardalen.
Mikael Johansson, journalist, Vestmanlands Läns Tidning.
Jan Å Johansson, journalist.
Claes-Inge Andersson, Kommunikationschef, Forsmarks Kraftgrupp.
Krister Ström, f.d. länsmuseichef, Västmanlands läns museum.
Eva F Dahlgren, författare.
Nils Eriksson, eldsjäl, projektledare, Kumla Hembygdsförening.
FOTO: Där inget annat nämns, Västmanlands läns museum
LAYOUT OCH REDIGERING: m.a.o. marknadsföring, Tomas Gustavsson Bild & Form
KORREKTUR: Ann Österberg och Carl-Magnus Gagge.
ANNONS FAKTA OCH BOKNING: Kontakta redaktionen.
Distribution: Tidningen ingår i medlemskapet i Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening,
men sprids gratis på skolor, studieförbund, bibliotek, kommunala kulturkanslier, museer och vårdinrättningar i länet.
Om du saknar Spaning på din arbetsplats, kontakta redaktörerna.
PRENUMERATIONER:
Privatpersoner kan prenumerera på Spaning, och får då tidskriften sänd direkt hem.
Ring, skriv eller eposta din adress till spaningltv.se.
TRYCK: Edita Västerås.
UPPLAGA: 5 000 exemplar
UTGIVNING: 12 ggr per år
ISSN: 1651-2774
MATERIAL OCH BIDRAG: Tidskriften Spaning, Karlsgatan 2, 722 14, Västerås.
Eller: [email protected]. För ej beställt material ansvaras ej.
För signerade artiklar ansvarar författarna.
11
REDAKTIONSRUTA
VÄSTMANLANDS HEMBYGDSFÖRBUND OCH FORNMINNESFÖRENING
www.hembygd.se/vastmanland
Berätta för oss
Hembygdsförbundets uppgift är att främja hembygdskunskap, kulturminnesvård
och hembygdsvård.
Förbundet är samarbetsorgan för hembygdsföreningarna i regionen och skall stödja
föreningarna i sin verksamhet. Förbundet skall tillvarata rörelsens intressen på regional
nivå och samarbeta med museer, kulturminnesvårdande organ och andra organisationer.
Genom att gå med som enskild medlem i Västmanlands Hembygdsförbund får du
Årsboken som Länsmuseet och Hembygdsförbundet ger ut. Spaning Länsmuseets och
Hembygdsförbundets tidskrift som utkommer med etttvå nummer per år. Erbjudande
om att deltaga i temadagar, kurser i olika ämnen och medlemsresor inom och utom länet.
Ordförande i föreningen är UllaBritt Holmér och vice ordförande är Ola Wässman.
Föreningen har kansli på Länsmuseet. Adress: Västmanlands Hembygdsförbund och
Fornminnesförening, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås telefon 02139 32 88
Kontaktperson: Konsulent Ann Österberg, ann.osterbergltv.se
Hör gärna av dig till redaktionen
med insändare och åsikter om
tidningen. Skicka gärna in material
eller uppslag som du tycker vi borde
ta upp. Vi läser allt med stort intresse.
Skriv till Tidskriften Spaning,
Karlsgatan 2, 722 14 Västerås eller
e-posta till [email protected]
VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM
www.vastmanlandslansmuseum.se
Västmanlands läns museum har kontor, utställningar, arkiv och bibliotek på Karlsgatan 2
i Västerås. På WestmannaArvet i Hallstahammar finns museets föremålsarkiv, verkstäder,
vård och registreringslokaler.
I länets 10 kommuner bedriver länsmuseet en bred verksamhet med särskild inriktning
på pedagogik, konst och kulturmiljövård. Vi satsar på förnyelse och utveckling av
verksamheten.
Vår uppgift är att fördjupa kunskapen om det västmanländska kulturarvet, förmedla och
väcka opinion, öka insikten om det förflutna och berika perspektiven på samtiden och
framtiden. Museet skall vara en plats där man kan ta del av vad som sker i samhället.
Arbetet i hela länet innebär samarbete och samverkan med kommuner, hembygds
föreningar, lokala entreprenörer och aktörer. Länsmuseets roll är att vara en resurs,
knyta samman idéer och initiativ samt göra historien synlig i sin rätta miljö.
Västmanlands läns museum
Karlsgatan 2, 722 14 Västerås. Telefon 02139 32 22
Epost: lansmuseetltv.se
Utställningarna på Karlsgatan 2 är öppna tisdagonsdag, fredag kl 1017, torsdag kl 1020,
lördagsöndag kl 1216. Samma tider på entrétorget med kafé och museibutik.
Faktarum och arkiv helgfri tisdagfredag kl 1016.
WestmannaArvet
Besöksadress: Industrigatan 35, Hallstahammar.
Visningar och besök efter överenskommelse. Telefon 02139 32 22. Fax 0220247 51.
TEMA MINNESLUCKOR
25
Avsändare: Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås
25