mitt liv som vuxen kramfors 1972-1974

MITT LIV SOM VUXEN
KRAMFORS 1972-1974
Vi drar norrut Klicka här för bilder
Efter ett par veckors arbetslöshet fick jag via Trygghetsrådet kontakt med VD Sten Sernevi i statsägda Centogruppen med säte i Kramfors, som behövde en eknomichef till en
nystartad fabrik för nålfiltsmattor i Nyland. Samma vecka satt jag så på ett flyg med
byte på Midlanda utanför Sundsvall till ett mindre plan med destination Nyland utanför
Kramfors. Det hela slutade med att Ulla och jag gjorde om utflykten ett par veckor senare sedan jag efter mitt besök erbjudits och tackat ja till befattningen som administrativ
chef för hela Centogruppen med förutom Nylands Mattfabrik, Dahlbergs snickerifabrik i
Kramfors, Etri fönster i Burträsk utanför Skellefteå och Kalmar Kök i Kalmar. Dessutom ingick tillsammans med SCA hälftenägda Holmsund golv. Vi blev hämtade av Sten
Sernevi och hans hustru Lilian och bjudna på en danskväll på Hotell Kramm i Kramfors. Där var det verkligen högt i tak och jag minns att när vi tog adjö av värdfolket dansades det på borden i danssalongen.
Kvällen den 15 maj 1972 ringde jag hem till Ulla i Linköping från Umeå Stadshotell.
Jag berättade att under inflygningen till Umeå flygplats passerade vi stora isflak utanför
Holmsund. Jag skulle börja min anställning i Centrogruppen med ett sammanträde med
fabrikschefen för Holmsund golv och Sten Sernevi. Jag skulle också hämta ut en Volvokombi tjänstebil sedan jag nobbat erbjudandet att överta Sten Sernevis Mercedes – han
förstod mitt val med hänsyn till vår schäferhund Kroy och fyra barn.
Det dröjde inte länge förrän Ulla fick ta flyget upp till Kramfors för att vi tillsammans
skulle se på en villa företaget hade vaskat fram. Vi behövde inte någon betänketid utan
blev samma dag ägare till en enplans villa i mexitegel med hel källarvåning. Den var
högt belägen i Kramfors och med en hänförande utsikt.
Infarten till Kramfors gör nog ingen människa särskilt glad. Till höger om genomfartsgatan löper en järnväg med diverse magasin och vänster om vägen ligger ett antal hyreshus med butiker i bottenvåningen. För att nås från övriga delen av samhället måste
en järnvägsövergång med bommar passeras.
Bilden tagen från genomfarten, järnvägen syns ej men löper hitom bilen.
Över samhället låg en tung rök från Väja sulfatbruk några kilometer längre in i landet.
Sten Sernevi tyckte det var bra att vindriktningen gjorde att röken och lukten inte skulle
komma som en överraskning när vi väl flyttat in. Han berättade också att han och hans
familj tyckte det luktade fruktansvärt illa när de var nyinflyttade men att de nu sedan
knappt en år hade vant sig. Det var heller inte vanligt att röken slog ned så direkt på
samhället utan oftast blåste vidare på högre höjder, även om lukten inte heller då var
helt borta.
© 2014-09-02 Bengt Eklöv
Sida 1 av 9
MITT LIV SOM VUXEN
KRAMFORS 1972-1974
Första sommaren i Ångermanland
Vår vana trogen bekantade vi oss tidigt med omgivningarna och redan första sommaren
blev vi helt betagna av de vackra vyerna vid Höga Kusten. Vi bekantade oss också tidigt
med de närmaste omgivningarna och hittade också tidigt till Hallstaberget med sin
vidunderliga utsikt för Sollefteå
Vi hade inte mera än hunnit komma någorlunda tillrätta i vår nya miljö när vi fick vårt
första väntade besök. Våra grannar från Ryd, Gun och Börje Svensson, parkerade husbilen de var ute och testkörde för någon firmas räkning vid den badsjö vi hittat och anslöt
sig där till oss. De blev sedan först med att utnyttja vår gästavdelning i källaren med
eget badrum. Där nere hade vi också precis blivit färdiga med gillestugan där vi kunde
mysa med våra gäster.
Börje och jag hade bokat en stuga hos Syster (hon heter verkligen Syster) i Jormlien,
varifrån vi förutom fisketurer i båt på sjön Jormvattnet skulle företa en vandring för att
fiska i småsjöarna nedanför fjället Sielkentjakke. Vi parkerade vid Ankarede kapell och
fortsatte till fots mot sjöarna. Vi kunde inte låta bli att påminna oss om vad vår stugvärd
Systers make hade sagt när vi gav oss iväg: ”Grabbar, vad ni gör så se upp för lappdjävlarna – de skjuter först och frågar se´n!” Vi hade dock fiskekort med vattnen tillåtna för
turistfiske tydligt utmärkta.
Jag kan än idag se bilden framför mig med Börje och Kroy i förgrunden och fjället
Sielkentjakke i fonden. Vi hade en jobbig vandring till sjöarna i en vattensjuk och svårforcerad blockterräng. Fiskelyckan blev som jag minns inte heller så lysande men vi
hade i alla fall fisk med oss hem till middag i Jormlien.
Åter i Jormlien skulle vi dagen därpå pröva fiskelyckan på sjön Jorm. Det var strålande
sol och hur skönt som helst. Men på ett ögonblick blev det mycket mörkt när solen bakom oss försvann in i ett sotsvart åskmoln. Vi fick bråttom att ro mot land men hade
snart nog ingen möjlighet alls att styra båten utan hade bara att försöka hålla oss kvar i
den stormpiskade sjön – Kroy tyckte heller inte om situationen men lade sig guskelov
platt på durken i båten. Vi drev redlöst i land i en svårgenomtränglig strandvegetation
men kunde så småningom lugna ett oroligt värdpar vid stugan.
Väl tillbaka i Kramfors fick vi veta att Gun, Ulla och flickorna hade gjort en tur med
husbilen ut till Bönhamn vid Höga Kusten och berättade hänfört om landskapet.
Efter ytterligare en dag vid badet var det så dags för familjen Svensson att återvända de
ca 70 milen söder ut till Ryd igen.
© 2014-09-02 Bengt Eklöv
Sida 2 av 9
MITT LIV SOM VUXEN
KRAMFORS 1972-1974
Min fisketur tillsammans med Börje gjorde mig mera sugen på fjällvärlden som ju nu
fanns inom räckhåll. Vi kom fram till att jag under ett veckoslut skulle ta med vår dotter Therese och Kroy på en rekognosceringstur till Stekenjokk.
Vi gav oss iväg utrustade med frystorkad mat och ett stort, tvålågigt gasolkök. Efter
Jormlien fortsatte vi förbi Stora Blåsjön ända upp till Stekenjokk-området.
Vi knallade först upp till toppen av fjället Predikstolen och beundrade utsikten mot Raurenjaure – Rödingsjön. Vi hade ingen fiskeutrustning med oss – inte minst mot bakgrund av budskapet Börje och jag fick om samerna när vi gav oss iväg för att fiska i
Jormlien. Vi beslöt oss ändå för att vandra ut till sjön för att där inta vår lunchmatsäck.
Gasolköket vi hade med oss var verkligen inte lämpat för mobil användning. Markerna
var också långt ifrån så lättillgängliga som de såg ut att vara från vår utsiktsplats. Vi
lyckades dock få köket med oss till en någorlunda torr plats vid sjökanten och där lät vi
oss den medhavda matsäcken väl smaka.
Min vana trogen hade jag inte tillräckligt med film med mig eller kanske rättare sagt hade
har jag inte förmågan att hushålla med den. Vi fortsatte till hotell Stekenjokk men
då flickan i hotellreceptionen inte hade den film jag använde rekommenderade hon
oss att fortsätta vägen mot Vilhelmina till Saxnäsgården, där de brukade vara välsorterade när det gällde film. Och vi fick anledning att vara tacksamma för det tipset –
de hade filmen jag behövde och vad mera var – här fanns ponnyhästar och getter
och guideverksamhet. Guiderna var väl pålästa om Bernhard Nords roman ”I Marsfjällets skugga”. På andra sidan Kultsjön reste sig det mäktiga Marsfjället. Det blev
sen söndag kväll innan vi trötta återvände hem till Kramfors, fast beslutna att göra om
besöket. Och det blev inledningen till många vistelser på Saxnäsgården med hela
familjen under olika årstider.
Hela familjen följde dock först med på en tur till Skuleberget vid utmed Höga
Kusten. Bergväggen reser sig nästan lodrätt vid E4 men det är möjligt att via en
klätterled ta sig upp till en högt belägen grotta och hjässan. Bergets sydsida är mera
långsluttande och här finns en linbana, som flickorna inte kunde motstå. Ulla avstod
medan Therese och Karoline äntrade en vagn och Charlotte och jag en annan. Jag
glömmer aldrig hur Charlottte höll på att skrämma slag på mig när hon plötsligt
hängde sig ut över korgen och ropade ”Kolla pappa vilken konstig sten”.
Efter att ha beundrat och fotograferat den vidunderliga utsikten över Höga kusten tog vi
linbanan ned tillbaka till Ulla vid bilen.
Senare klarade Therese och jag klätterleden upp till grottan och toppen. Skuleberget
kommer mig också att tänka på mardrömsvandringen ned för den branta sidan mot E4
med den norske konsulten Odd Gröndahl hängande på mina axlar. Odd hade jag lärt
© 2014-09-02 Bengt Eklöv
Sida 3 av 9
MITT LIV SOM VUXEN
KRAMFORS 1972-1974
känna när han tillsammans med flera konsulter från Asbjörn Habberstad var engagerad av Olle Wahlbeck i hans försök att undvika konkurs i Wahlbecks Fabriker. Jag hade
nu i min nya roll tidigt engagerat Odd som mitt stöd när jag byggde upp den nya administrativa funktionen i Centogruppen. En söndag skulle jag visa honom Höga Kusten.
Vi började med att som Therese och jag tidigare under sommaren klättra östsidan upp
till grottan och vidare till toppen. Väl där uppe bar det sig inte bättre än att den storväxte
tungviktaren Odd råkade trampa snett och stuka en fot. Jag förstår än i dag inte hur vi
lyckades ta oss tillbaka ned utför den branta klippväggen - det hade naturligtvis varit
helt omöjligt utan de inhuggna trappstegen och kedjorna som ledstänger.
Vi gick också vandringsleden på andra sidan E4´n och tog oss fram till Slåttedalsskrevan – ett synnerligen svårfotograferat objekt och jag saknar tyvärr bilder på det mäktiga
klippformationen. Mera lättfotograferade var de svårforcerade klipporna på vägen dit.
Therese hade tursamt nog tidigt hittat ett ridstall där hon kunde få utlopp för sitt hästintresse och dessutom hittat en kompis. Det ledde också till att Ulla och jag blev inbjudna
till kompisens föräldrar Anita och Runar, som ville hjälpa oss att trivas på orten. De
hade i många år hyrt en stuga i Jormlien, som jag ju tidigare besökt tillsammans med
f.d. grannen Börje. En helg for vi allesamman i familjen dit, inbjudna av Anita och Runar. De blev våra vänner och i deras gästrum har jag övernattat flera gånger på mina turer till och från Lappland. Flera år senare besökte de också oss i Västerhaninge.
Den här första sommaren hann vi också med ett par besök med övernattningar på Saxnäsgården. Vi hann då också bekanta oss med värdparet Kerstin och Göran Hagelin och
blev inbjudna på middag i deras privatbostad. De berättade då att Kerstin var distriktssköterska och besökte många äldre samer ute i obygden. Göran hade brutit upp från sitt
yrke som elektriker för att ägna sig åt sin hobby matlagning och tillsammans med hustrun driva turisthotellet med restaurang. Vi fick också veta att de hade haft svårt att i början bli accepterade i byn. När de kom flyttande dit fann de den stora badpoolen fylld
med sprängsten som ”välkomsthälsning”.
Ullas födelsedag den 18 augusti glömmer vi inte i första taget. Vi skulle fira först på
kvällen eftersom jag måste företa en tjänsteresa till Stockholm under dagen. Jag skulle
där representera Centogruppen i en affärsuppgörelse med SCA, företrätt av dess styrelseordförande Björn Wahlström. Av SCA hälftenägda Holmsund Golv AB skulle övergå
till att bli helägt av Centogruppen. Björn och jag skulle tillsammans flyga hem till Midlanda igen och var på väg ut till det väntande planet på Bromma när Björn frågade om
något hänt. Jag hade blivit uppropad inne i väntsalen för ett telefonsamtal. Det var Ulla
som förtvivlad berättade att Susanne, som anlänt med tåget för några dagar sedan, nu
hade tagit tåget tillbaka till mormor i Linköping. Jag minns att Björn tröstade mig med
© 2014-09-02 Bengt Eklöv
Sida 4 av 9
MITT LIV SOM VUXEN
KRAMFORS 1972-1974
”det måste vara gott gry i den tjejen – hon kommer att klara sig bra i livet”. Det blev en
födelsedag vi aldrig glömmer.
Susanne hade över sommaren jobbat kvar i Linköping hos fotografen Arne Gustafssons
Östgötabild och då bott hos mormor för att sedan flytta upp till oss lagom till skolstarten. Nu struntade helt enkelt i gymnasiet och skaffade sig på egen hand jobb på NCC i
Linköping. Hon flyttade också på hösten från mormor till en på egen hand anskaffad hyreslägenhet i Vasastaden.
Alla aktiviteter gjorde att den här första sommaren liksom bara försvann utan att vi
hunnit bekanta oss med några ytterligare grannar än Anita och Runar. Å andra sidan
hade vi dock hunnit vara med på ett antal middagar och träffat ”innegänget” i Kramfors,
bestående av direktören för Handelsbanken och ett antal företagsledare och kommunledningsfolk. Jag minns särskilt en flottningsförmans mustiga berättelser om livet som
flottare på Ångermanälven, inte alls så avlägset både vad gäller tid och plats. Likaså
minns jag hur en värdinna skämdes fram på småtimmarna när en något överförfriskad
gäst under intagandet av Janssons Frestelse fällde yttrandet: ”Det här måste väl vara ditt
allra första försök att laga till en Jansson!”
Första hösten och vintern i Kramfors
Under senhösten fick vi besök av min far och mor under en helg, då vi bl.a. hann göra
en utflykt till Höga kusten. Jag minns hur min far njöt av det fantastiska landskapet medan mor min mest gav uttryck för att vi bodde för långt hemifrån.
En dag ringde plötsligt Gunvar Johansson från Bestorp utanför Linköping och berättade
att han skulle tillbringa ett antal terminer i Härnösand under sin utbildning till miljöingenjör. Jag glömmer aldrig våra gemensamma naturvandringar i eklandskapet utanför
Linköping, då jag imponerades av och hade stor nytta i mitt eklandskapsprojekt av hans
eminenta naturkunskap från bl.a. sin befattning som skogsförman på Bjärka-Säby. Han
är också en stor fotoentusiast och vi har haft en gemensam fotoutställning på Kisa bibliotek. Under vistelsen i Härnösand besökte han oss ett flertal helger, då han och jag tillbringade åtskilliga timmar i Kramforsskogarna tillsammans med våra hundar.
Det blev snart vinter och våra grannar gick i ide. Vi såg inte till dem förrän vårsolen
lockade ut dem igen. Själva njöt vi allesamman av snötillgången som möjliggjorde härliga utflykter under helgerna i de skogklädda omgivningarna. Vi skaffade både pulka
och dragutrustning till Kroy. Först tycktes han närmast förnärmad när han selades på
men ganska snart blev det glädjeyttringar när utrustningen plockades fram – det betydde
att nu skulle vi ut i skogen. Och han drog gladeligen Karoline eller Charlotte i pulkan
liksom vår och hans egen matsäck.
© 2014-09-02 Bengt Eklöv
Sida 5 av 9
MITT LIV SOM VUXEN
KRAMFORS 1972-1974
Ofta var Kroy och jag ensamma ute i skogen och jag minns hur han reste ragg när vi
kom på ett tydligen färskt spår efter lodjur i en skogsglänta. Jag har också svårt att
glömma när vi i en utförslöpa råkade hamna på var sin sida om en tall med ett grymt
tvärstopp för både mig och Kroy som följd.
Under den här första vintern läste vi också i fredagstidningen att en stor renhjord befann
sig på sjöarna nära Bredbyn, strax utanför Örnsköldsvik på vägen mot Åsele och Vilhelmina. Tidigt på lördagsmorgonen följde Therese, Karoline Charlotte och Kroy med
mig upp mot Bredbyn. Frampå förmiddagen blev vi mäkta imponerade av en stor hjord
renar kring vilken tre samer kretsade runt på sina snöskotrar. Senare har jag fått veta, att
det var P A Blind med sönerna Pelle och Jon-Olov jag fotograferade den där lördagen
1972.
Kroy fick med sin pulka dra varorna från matbutiken. Jag lyckades också lära honom
dra mig på sparkstöttingen och på kommando svänga höger eller vänster in på tvärgator.
Vänstersvängarna fick dock tas i två etapper med stopp för sandsträngen i mitten på gatorna.
Centogruppen
Arbetet i Centogruppen präglades av mångfalden flygresor söder ut och då framför allt
till Statsföretag i Stockholm för att där få loss pengar till verksamheten. Det gällde också att så snabbt som möjligt få till stånd en ändamålsenlig resultatrapportering från företagen för att jag i min tur skulle kunna få till en vettig rapportering till Centogruppens
VD och styrelse. Och jag stortrivdes med att själv i så hög grad få ange tonen för rapporteringen från företagen till Centogruppen. Jag upplevde heller inget motstånd från
ekonomiansvariga ute i företagen utan snarare en tillfredsställelse med nyordningen och
den feedback de själva fick på rapporteringen. Utan allt engagemang och stöd jag fick
från vid mitt tillträdde redan anställde redovisningschefen hade jag säkerligen haft det
mycket jobbigare. Han arbetade alltid till sena kvällar. Han lyckades t.o.m. förtränga att
familjen skulle flytta till ett nybyggt hus så länge, att vi slutligen allesamman på kontoret fick göra en insats och flytta hela hans bohag utan att han varit hemma och deltagit i
hustruns packningsbestyr.
Den andra våren och sommaren
Den andra sommaren i Kramfors hade vi ett andra besök av Gun och Börje från Ryd i
Linköping. Börje och jag genomförde en fisketur till Beppe Wolgers hemtrakter i norra
Jämtland. Vi lockades till området av att det var känt för sin björnrikedom och älgtjurarnas mäktiga palmata kronor. Vi hade hyrt en av två lägenheter i ett litet hus intill en
liten insjö. I grannlägenheten bodde ett gäng killar som av deras uppförande att döma
kombinerade fisketuren med att hälla i sig ganska mycket starkvaror. Vi tackade vänligt
© 2014-09-02 Bengt Eklöv
Sida 6 av 9
MITT LIV SOM VUXEN
KRAMFORS 1972-1974
bestämt nej till att dra en spader tillsammans med dem. Kroy, som hemifrån Ryd hade
ett dåligt minne av en berusad förbipasserande, uttryckte sin avsky genom att ge en av
dem en rejäl bredsida så att vederbörande tappade det uns balans han hade kvar och
drattade omkull. Vi hade nog Kroy att tacka för att vi i fortsättningen fick vara i fred för
dem. När vi morgonen därpå satt vid frukostbordet med utsikt mot sjön fick vi se hela
gänget från grannlägenheten försöka lägga ut med en eka från bryggan. Det bar sig inte
bättre än att en av dem hamnade utanför ekans akter med baken före och benen rakt upp
i vädret. Vi skrattade gott sedan vi åsett en fumlig men dock lyckosam räddningsinsats
från de övriga i gänget.
Under fiskevandringen runt de många smågölarna såg vi som väl var inga björnar men
väl ganska så färsk spillning efter dem. Några älgar såg vi inte heller och vi fick ingen
fisk med oss hem. Till råga på allt lyckades jag till Börjes förtret glömma mitt kastspö,
förmodligen där vi sist rastade. Han fick dock vackert stanna och fiska medan Kroy och
jag vandrade någon halvtimma tillbaka tills Kroy gick rakt på spöet där jag lagt det vid
fikarasten.
Våra grannar Karin och Karl Siggelin från Ryd firade midsommar tillsammans med oss.
Sent på midsommardagens eftermiddag satt Kalle och jag på vår uteplats och beundrade
utsikten då Ulla kommer ut och säger att jag har telefon. Det var mor som lugnt och
sakligt berättade att far under ett hjärtligt skratt bland gäster plötsligt hade fallit död ned
av en förmodad hjärtinfarkt.
Förre marknadsdirektören hos Wahlbecks Fabriker Einar Gullers lämnade också företaget när det övertogs av Tarkett och han arbetade nu som fristående konsult. Centogruppen anlitade honom som hjälp både vad gäller marknadsföring och produktion vid Nylands Mattfabrik.
Den här sommaren hade Einar bjudit in den inom mattbranschen världsberömde konsulten Frank Wilson från Atalanta som ledde ett seminarium för ledningen i Centogruppen
på det populära Hallstabergets konferensanläggning. Tursamt nog befann sig samtidigt
Jokkmokks-Jocke på hotellet. Han hade påpassligt engagerats av Einar för ett bejublat
framträdande som välbehövligt lättade upp stämningen.
Vi hann även denna andra sommar med en tur till Saxnäs där tvillingarna hade jättekul
med getter och hästar. Therese hann också med en ponnytur till Satsfjällets fot. Göran
blev så förtjust i mina fjällbilder, att han ville se en provkollektion vid nästa besök.
Jag minns inte hur men på något sätt hade Therese fattat tycke för en liten Dandy dinmont-terrier och inte minst med tanke på att Ulla behövde sysselsättning hemma köpte
vi en liten ”Sudden” av ensam gammal dam i Härnösand som födde upp rasen.
© 2014-09-02 Bengt Eklöv
Sida 7 av 9
MITT LIV SOM VUXEN
KRAMFORS 1972-1974
Londonresa
En dag i början av maj skulle jag i London sammanträffa med en kusin till drottningen
av England, som köpt Etri-fönster av Centogruppen men inte betalat. Han hade reklamerat leveransen vilket inte Centogruppen godkänt utan krävt full betalning. Nu var det
tydligen moget för en uppgörelse. Jag skulle resa en måndag och på torsdagskvällen
blev jag varse att mitt pass löpt ut. Nu var goda råd dyra – kunde jag verkligen få till ett
pass hos polismyndigheten i Härnösand under fredagen. Den fredagen skulle dessutom
Ulla till sjukhuset i Sollefteå, fyra mil åt andra hållet, för att kolla sina ögon. Jag lyckades få tidig kontakt med en fotograf i Härnösand och polisen lovade hjälpa mig med
passet. Det blev en hektisk fredag med dystert besked för Ulla i Sollefteå – hon skulle
inte kunna ta körkort med det synfel hon hade. Under fredagen konstaterade jag också
att det inte gick någon buss från Kramfors till Midlanda flygplats så tidigt som jag skulle flyga därifrån till Torslanda för byte till Londonplanet. Midlandas personal hittade
dock en lösning. Det gick en buss från Kramfors direkt till Sundsvall. Och det gick också en buss från Sundsvall till Midlanda flygplats och de här bussarna skulle mötas någonstans mellan avfarten till Midlanda och Härnösand. Chauffören i bussen från Kramfors skulle via radio kontakta den mötande bussen från Sundsvall och så jag skulle kunna byta. Tyvärr fungerade inte radion varför jag blev avsläppt vid en hållplats sedan
bussen från Härnösand redan passerat. Tursamt nog fanns det en mynttelefon vid hållplatsen och flygplatspersonalen lovade kvarhålla planet på startbanan medan de hämtade mig. En dryg kvart senare kände jag mig som en verklig VIP när jag uttittad av de
väntande passagerarna tog plats så att planet kunde lyfta, nästan en halvtimme för sent.
På Torslanda hann jag byta till Londonplanet och strax efter lunch genomföra sammanträdet med drottningens kusin. Han nedlät sig inte till att tilltala mig direkt en enda gång
men via samtal med hans advokat lyckades vi nå en uppgörelse.
Den andra vintern
Under sensommaren hade jag lyckats få fart i Kramfors Brukshundsklubb som somnat
in några år tidigare. Det blev några gemensamma vinterutflykter och ett löfte från kommunen att vi skulle få tillbaka en av klubben tidigare använd klubblokal.
Hela familjen gjorde också flera gemensamma skidutflykter med Kroy som ivrig draghund. Jag gjorde också själv ett vinterbesök i Saxnäsgården med vinterbilder från några
skidutfärder som resultat.
Den blev ingen tredje sommar i Kramfors
Vid ett styrelsesammanträde fick VD Sten Sernevi och jag av ordföranden före sammanträdet beskedet att Centogruppen med omedelbar verkan skulle läggas ned och de i
gruppen ingående företagen inordnas direkt under Statsföretag. Sten Sernevi tvingades
avgå med omedelbar verkan. Jag däremot ombads att mot rimlig ersättning avveckla
© 2014-09-02 Bengt Eklöv
Sida 8 av 9
MITT LIV SOM VUXEN
KRAMFORS 1972-1974
hela verksamheten i Centogruppen. Genom att acceptera ersättningen, vari bl.a. ingick
ett gratis övertagande av tjänstebilen, vilket också innebar att Statsföretag betalade därmed sammanhängande skatt, skaffade jag mig litet tid för att hitta ett nytt jobb.
Det blev en av de jobbigaste perioderna i mitt liv. Jag kände mig som en verklig skurk
när jag tvingades avskeda folk som jag t.o.m. nyligen anställt. Ulla förstod mina problem samtidigt som hon med tillförsikt såg framtiden an. Hon skulle ju nu äntligen få
lämna Kramfors där hon aldrig funnit sig tillrätta. Hon hade aldrig trivts i sin isolerade
sysslolöshet hemma.
Vi bodde endast ett par år i Kramfors men det blev upptakten till mina minst årliga vistelser i Lappland. Och föga anade jag, att besöken på Saxnäsgården skulle resultera i så
många framträdanden med bildkåseriet och fotoutställningar och att jag bland de renskötande samerna i Vilhelmina södra sameby fick vänner för hela livet.
Läs mina berättelser ”Gäst i Vilhelmina södra sameby” – www.skrivarverkstan.org
© 2014-09-02 Bengt Eklöv
Sida 9 av 9