10 Rundtur i Provence - L`Alliance française de Göteborg

Iah Hansén
1(12)
2013-10
Rundtur i Provence
Torsdagen den 12 september 2013 kl.6 på morgonen satte en buss från Leja
Touring med ett trettiotal resenärer ombord, de flesta medlemmar i Alliance
française i Göteborg, kurs mot Sydfrankrike. Flera personer steg på under vägen
och snart var alla 40 på plats. Bakom ratten satt Paul Anvell som redan tidigare
hade transporterat runt oss på de franska vägarna. Resan som skulle gå till
Provence hade utarbetats in i minsta detalj av Iréne och Michel Gasc och
förväntningarna var höga.
Framemot kvällen kom vi fram till Kassel i det tyska förbundslandet Hessen där
en god middag och bekväma rum väntade oss på Best Western Grand City
Hotel.
Fredag 13 september efter frukost fortsatte färden. Vi for genom Hessens
böljande landskap med dalar och bergsområden. Vi skymtade Giessen, som är
universitetsstad och administrativt centrum och Frankfurt-am-Main, den största
staden i Hessen. Efter lunch kom vi in i Saarland som gränsar till Lorraine
(tidigare Lothringen). Lars Ekström redogjorde för huvuddragen i AlsaceLorraines dramatiska historia. Michel nämnde att handlingen i Maurice Barrès
roman La Colline inspirée från 1913 utspelar sig vid Sion-kullen eller Sion–
Vaudémontkullen i departementet Meurthe-et-Moselle och börjar med orden: ”Il
est des lieux où souffle l’esprit”, vilket kan tolkas som ”Det finns platser där
Andens vind kommer med liv”. Sion-kullen är i boken en symbol för Lorraine
och dess tillhörighet till Frankrike.
Andra natten tillbringade vi i på hotell Hermès i vinbyn Couchey, 7 km sydväst
om Dijon i det bourgognska departementet Côtes-d’Or. På hotellrestaurangen Ô
cocoon åt vi en god middag med produkter från trakten.
Lördag 14 september fortsatte vi söderut. Stämningen i bussen var som vanligt
glad och livad. Michel berättade att crème de cassis, svart vinbärslikör som har
betecknats som den bästa spriten i världen, tillverkas i närheten av Dijon. I
Nuits-Saint-Georges ligger för övrigt Cassissium, ett museum med likörtillverkning. Vi lyssnade på den vemodiga ”Le temps des cerises”
(”Körsbärstiden”) med Nana Mouskouri och drömde oss bort en stund. Sången
som skrevs 1866 av Jean-Baptiste Clément och tonsattes två år senare av
Antoine Renard är intimt förknippad med Pariskommunen 1871. Enligt Michel
hette visan ursprungligen ”Le temps des Crises” (”Kristiden”) och var rent
revolutionär.
Iah Hansén
2(12)
2013-10
Taizé i Bourgogne är hemvist för en ekumenisk kommunitet som grundades
1949 av schweizaren Roger Schutz, broder Roger, som sedermera blev
protestantisk präst. Cluny, en religiös knutpunkt av äldre datum, ligger 9 km
söder om Taizé. Benediktinerklostret, som grundades på 900-talet och stängdes
under Franska revolutionen, var ett intellektuellt centrum under medeltiden.
Som förberedelse för vårt besök i Montélimar läste Gerty Carlberg några sidor
ur Provence – en kulinarisk upplevelse där det bl.a. talas om den berömda
nougaten. Ursprung till ordet nougat är antagligen ”nux gatum” nötkaka, men
enligt legenden är det frasen ”Tu nous gâtes”, ”Du skämmer bort oss”, som
barnen i Montélimar skall ha sagt till en kvinna som bjöd dem på ett speciellt
slags godis tillverkat enligt hemligt recept. När vi kom fram till Montélimar lät
sig somliga väl smaka av buffén på restaurang Le 45ème, andra gick ut i stan för
att hitta matställen.
Kl. 13.45 skulle vi träffa Hervé Contaux, ägare till le Chaudron d’Or
(”Guldkitteln”) som grundades 1949 och räknas som den förnämsta
nougatfabriken. Man gör hård och mjuk nougat och dessutom choklad och
calissons, glacerade mandelkakor. Fanny, vår unga säsongsarbetande guide,
förklarade i detalj de olika etapperna i tillverkningen. Ingredienserna är
lavendelhonung, socker, äggvita, bourbonvanilj, provensalsk mandel, siciliansk
pistasch, allt av bästa kvalitet. Det är bara chefen och nougatmästaren som
känner till de exakta kvantiterna. Honung och socker kokas i traditionella
koppargrytor eller i tidsbesparande tryckkokare. I slutet av processen tillsätts
vanilj, mandel och pistasch. Massan hälls upp i formar och slutligen skärs
nougaten i olika modeller. Vi provsmakade med förtjusning och givetvis blev
det inköp. Marseille var länge nougatens hemstad men konkurrerades på 1600talet ut av Montélimar. Vid den tiden hade mandelträden som planterats av
agronomen Olivier de Serres (1539-1619) ökat i antal, mandeln fick ersätta
nötterna och nougaten blev vitare. Innan vi gick tackade vi våra värdar med
sången ”Uti vår hage där växa blå bär”.
Byn Coustellet mellan Luberon och Vauclusebergen besjungs i Peter Mayles Ett
år i Provence. På lavendelmuseet i Coustellet delades vi upp i två grupper, av
vilka en skulle guidas på franska, den andra på engelska. I Provence finns det
två sorters lavendel, äkta lavendel och lavandin. Äkta lavendel är en medicinalväxt som verkar desinficerande, har finare doft och bara en blomma på stjälken.
Den växer i bergen i Provence på över 8oo meters höjd och förökar sig genom
fröbildning. Lavandin är en korsning mellan äkta lavendel och spiklavendel.
Den har starkare lukt, tre blommor på stjälken, fortplantas genom sticklingar och
Iah Hansén
3(12)
2013-10
förekommer över hela världen. Den är därför billigare. De små lavendelpåsarna
som sprider väldoft i linneskåpen är fyllda med lavandin. Lavandin parfymerar
städprodukter, strykvatten och kattsand och får oss att mitt i storstädningen
drömma om Söderns lavendelfält. Museet kom till 1991 och kan uppvisa en
samling destillationskolvar, jordbruksredskap och traditionella dräkter. Butiken
med det sagoklingande namnet Le Château du Bois, ”Skogsslottet”, ”Slottet i
skogen”, erbjuder många frestelser i form av naturkosmetika, lavendelhonung,
hand- och fotkräm, lavendelolja som har lugnande och avslappnande egenskaper
och även används för att rengöra sår och lindra hudirritationer.
På eftermiddagen kom vi fram till La Roque d’Anthéron, en by med 5 000
invånare i departementet Bouches-du-Rhône. Vårt hotell hette Mas de Jossyl;
”mas” betyder ”gård” och ”Jossyl” är ett s.k. teleskopord där två ord skjutits
ihop till ett och vissa delar tagits bort. I det här fallet är det en kombination av
José och Sylvie, vilket var namnen på det trevliga ägarparet. Här kände vi oss
genast hemma. Mittemot hotellet ligger le Parc du Château, ”Slottsparken”, där
det varje år anordnas en internationell pianofestival som samlar unga och gamla
talanger från hela världen.
Hotellet har en restaurang där vi som huvudrätt åt ett läckert kalkonlår tillagat på
provensalskt vis och en pool som några i sällskapet vågade sig på att testa.
Under en kvällspromenad fick ett par av oss stifta bekantskap med en lugn by
med gamla trånga gränder, ett torg med plataner, kafé och några affärer. Kyrkan
Notre-Dame de l’Annonciation, ”Marie Bebådelsekyrkan”, består av två kapell
som är sammanbyggda genom ett centralskepp. En staty av Jungfru Maria
pryder platsen framför kyrkan. Monumentet över de döda är rest just där en
grupp motståndsmän arkebuserades 1944 och helgar minnet av de båda världskrigens offer.
På vänstra stranden av floden Durance reser sig klostret Silvacane, ett ståtligt
exempel på romansk byggnadsstil, som de flesta av oss besåg på söndagsmorgonen den 15 september. Silvacane, le Thoronet och Sénanque är de tre
cistercienserklostren i Provence, de ”tre provensalska systrarna”. Omkring 1144
bosatte sig ett antal munkar från Morimond på denna sumpiga plats som gav
klostret dess namn, Silva cana, ”skog av vass”. 1175 började Bertrand des Baux
bygga kyrkan. Klostrets storhetstid inföll på 1100- och 1200-talen och det
ansågs som ett mönsterexempel på cisterciensisk byggnadskonst. Nedgången
började emellertid i slutet av 1200-talet. 1455 anslöts klostret till domkapitlet i
Aix-en-Provence och under Revolutionen förvandlades det till jordbruk. Som
besökare frapperas man av de rena formerna som avspeglar cistercienserregeln
Iah Hansén
4(12)
2013-10
om ett liv i yttre och inre renhet. Arkitekturen är enkel och avskalad. Lotusblad
är det enda mönstret på kapitälen för inget fick distrahera munkarna och vända
dem bort från medititation och bön. Stämningen i byggnaden förhöjs genom
ljusets spel i de fåtaliga öppningarna. Utom kyrkan såg vi klostergården, själva
hjärtat i anläggningen, munkarnas sal, refektoriet, biblioteket där spåren efter
hyllorna fortfarande syns och sovsalen där munkarna låg fullt påklädda på
halmmadrasser. Klostret övergick 2008 i kommunens ägo och nu visas det
utställningar av samtida konstnärer där. Höstens fotoutställning
”Méditerranéennes – Fragments d’intimités”, ”Medelhavskvinnor – Brottstycken av förtrolighet”, fokuserar på kvinnlig identitet i medelhavsområdet.
Den utmärkta akustiken och den vackra inramningen är till glädje vid de många
konserter som går av stapeln på Silvacane. Vissa salar hyrs ut till privata
evenemang som bröllop, dop och födelsedagsfester.
Eftersom vi ville utnyttja denna söndagsförmiddag till fullo for vi tillbaka till La
Roque d’Anthéron för att utforska det geologiska och etnografiska museet som
har två avdelningar. På bottenvåningen presenteras Kunaindianerna i Panama
och deras molas, tygstycken bestående av successiva lager av väv i olika färger
som sys fast på kvinnornas blusliv. Molas har sitt ursprung i kroppsmålning vars
mönster har överförts på tyg. De är handgjorda i en omvänd applikationsteknik.
Det finns speciella band mellan La Roque d’Anthéron och denna amerindianska
grupp, vilket förklarar att ett så märkligt konsthantverk har hittat vägen till en
undanskymd by i Provence. Som kulturförmedlare och mellanhänder fungerade
valdenserna. Deras historia började i Lyon på 1100-talet. En rik köpman vid
namn Pierre Valdo (eller Valdès eller Vaudès) lämnade allt och började predika
fattigdom och återgång till evangeliets budskap och frälsningsväg. Han fick
många anhängare och så uppstod valdenserkyrkan. Valdenserna återbefolkade
La Roque d’Anthéron på 1500-talet. När katolska kyrkan startade en regelrätt
inkvisition flydde vissa valdenser till Colombia och Panama där de träffade på
en annan minoritetskultur, Kunaindianernas.
En trappa upp på museet finns fossiler, avgjutningar och rekonstruktioner som
beskriver Provences geologiska historia.
Klockan 12 var det avresa till Aix-en-Provence som grundades år 122 f.Kr. av
den romerske konsuln Gaius Sextius Calvinus. Nära hälsokällorna anlade
konsuln ett läger som snart utvecklades till stad och kallades Aquae Sextiae,
”Sextius vatten”. Aix har alltså ett rikt historiskt förflutet men är också en högst
modern stad, framstående på det tekniska området. Staden har 141 000 invånare
och två universitet. Det är målaren Paul Cézannes (1839-1906) hemstad och
hans vän från skoltiden, Émile Zola, bodde där under sina första 18 år. Försedda
Iah Hansén
5(12)
2013-10
med audioguider besåg vi bekvämt stadens sevärdheter från det lilla turisttåget.
Cours Mirabeau som drogs fram på 1600-talet är ett av de mest välbesökta
promenadstråken i Aix. På båda sidor om ströget har stadens förnäma familjer
byggt ståtliga palats. I förlängningen reser sig Fontaine de la Rotonde som
invigdes 1860. Kaféet Les Deux garçons,”De båda kyparna/pojkarna”, på nr 53
har varit en institution sedan början av 1800-talet. Saint-Esprit-kyrkan, ”Den
helige Andes kyrka”, ersatte i början av 1800-talet ett sjukhus med samma
namn. Katedralen Saint-Sauveur, ”Den helige Frälsarens katedral” (1100-1500talet), är byggd i olika stilar och ligger på platsen för forum, den romerska
antikens torg och mötesplats.Torreluque-tornet är en rest av den medeltida
stadsmuren och existerade redan före Hundraårskriget mellan Frankrike och
England (1337-1453). Stadshuset (1655-1670) med sin fasad i italiensk stil,
Klocktornet, det tidigare vakttornet med sitt astronomiska ur från 1661,
Cézannes ateljé och le Logis du Bras d’Or, ett f.d. värdshus där Darius Milhaud
bodde som barn är andra intressanta ting.
Framemot kvällen for vi tillbaka till hotellet, åt middag och tog en promenad i
centrum av La Roque d’Anthéron. Så var ytterligare en dag med nya upptäckter
och erfarenheter till ända.
Måndag 16 september började under gynnsamma omständigheter. Arles,
Tarascon och les Baux-de-Provence stod på programmet. På vägen skymtade vi
Grimaldi-slottet på en kulle högt över byn Puyricard. I Arles togs vi emot av två
guider, en engelskspråkig och en franskspråkig, som under tre timmars
promenad visade oss de viktigaste platserna i staden. Vi kände oss genast
hemma när vi såg Arles blågula flagga som vajade lite varstans i staden, vackert
mot den blå himlen. De ofta förekommande provensalska träden micocouliers
(celtis australis) har sitt ursprung i Kina och trivs i medelhavsstädernas klimat.
Arles var en romersk koloni redan år 46 f.Kr. och blev en av antikens viktigaste
städer. Efter Rom är det den stad som har flest romerska minnesmärken och
sedan 1981 finns dessa på listan över världsarv i Europa. Vi stannade framför
Espace van Gogh, som tidigare var sjukhuset Hôtel-Dieu dit Vincent van Gogh
fördes efter att ha skurit av sig en bit av vänstra örat. Idag är det ett universitetscentrum för kultur. I en vacker byggnad finns Museon Arlaten, ”Arles
museum”, som Frédéric Mistral grundade och bekostade med sina nobelprispengar från 1904. Det är ett etnografiskt och historiskt museum, specialiserat på
trakten kring Arles. Mitt på Place de la République reser sig en obelisk i röd
granit som troligen kommer från Mindre Asien. Platsen är en sammanfattning av
alla historiska tidevarv och ligger söder om antikens forum romanum. Den har
under tidernas lopp berikats med byggnader i olika stilarter.
Iah Hansén
6(12)
2013-10
Övriga byggnader som vi såg under promenaden var Podestatspalatset från
1700-talet, Klocktornet som uppförde i mitten av 1500-talet och det medeltida
ärkebiskopspalatset. Stadshuset som stod färdigt 1676 har tre våningar. Paradtrappan pryds av en kopia av Venus från Arles, en staty som hittades vid Arles
antika teater och som nu återfinns på Louvren. Nere i källaren där golvet är
något ojämnt upptäckte vi en äkta romersk stad. Det var en underlig, overklig
känsla att befinna sig mitt i romarriket. En bit av forum, torget från första
århundradet f.Kr. finns kvar. I den södra gången syns spår av en reningsbrunn i
trä från början av 400-talet och man kan urskilja rester av det gamla fängelset.
1951 upptäcktes ett marmorförråd med fragment av statyer och inskriptioner.
Efter denna tidsresa återvände vi till verkligheten i form av Actes Suds bokhandel på place Nina Berberova. Det är en välförsedd boklåda som dessutom
regelbundet tar emot besök av konstnärer, författare och skådespelare som håller
föredrag och anordnar utställningar. Man påpekar att affären är en plats för
utbyte av erfarenheter och idéer, upptäckter och debatter som har knutit starka
band med stadens invånare. Förlaget Actes Sud som har publicerat verk av
många svenska författare har sina lokaler i samma byggnad.
Hauture-kvarteret är rikt på antika lämningar. Konstantins termer som uppfördes
av Konstantin den Store omkring 315 e.Kr. spelade inte bara en hygienisk roll
utan var också en mycket populär träffpunkt. Det fanns dessutom en träningslokal som kallades palestra. Arenorna, en amfiteater från år 80 e.Kr., är en kopia
av Colosseum i Rom och var skådeplats för gladiatorspel. På den antika teatern
från första århundradet f. Kr. uppträdde skådespelare av olika slag. Numera
organiseras festivaler och internationella aktiviteter där.
Efter denna djupdykning i antikens värld var det dags att återvända till nutiden
eller i alla fall till en inte alltför avlägsen epok. Souleiado-museet i Tarascon
som uppvisar provensalsk textil, är inrymt i ett privathus från 1600-talet där
fabriken, som grundades för över 200 år sedan, hade sin hemvist. De indiska
bomullstygerna importerades till Marseille på 1600-talet och blev så populära att
de började tillverkas i Frankrike. I Marseille öppnades de första väverierna för
provensalska bomullstyger. Vår guide beskrev hur man trycker mönster på tyg
och visade oss olika typer av graverade stämplar som användes i tillverkningen.
Efterhand har både motiv och färger blivit mer rikhaltiga och varierande.
Nästa stopp gjordes i les Baux-de-Provence, en by som ligger på en klipplatå i
Västalperna och betecknas som en av de vackraste byarna i Frankrike. Ur stenbrotten utvanns förr i tiden den vita kalksten som användes till slottet och stadskärnan i les Baux. Sedan mer än 30 år tillbaka har dessa Carrières de Lumière,
Iah Hansén
7(12)
2013-10
”Ljusets stenbrott”, fått en helt annan uppgift, nämligen som skådeplats för
storslagna multimediaföreställningar. Årets upplaga heter ”Monet, Renoir …
Chagall. Voyage en Méditerranée”, ”Monet, Renoir … Chagall. Resa på
Medelhavet”. På de enorma klippväggarna, på pelare och t.o.m på marken
projiceras målningar som har Medelhavet som gemensam nämnare. Det är en
spektakulär föreställning som öppnar portarna till en magisk värld.
Marie-Louise Bökman berättade att les Baux i gamla tider var en mötesplats för
trubadurerna som åtnjöt slottsfruns beskydd.
Detta anknöt perfekt till kvällens middag som livades upp av Jean Coutarel,
provensalsk berättare, musiker och humorist, som spelade på sina favoritinstrument, enhandsflöjt och provensalsk trumma. Tack vare denne samtida
trubadur kunde vi, som Marie-Louise konstaterade, föreställa oss hur det lät när
trubadurerna en gång i tiden samlades bland klipporna i les Baux.
Tisdag 17 september blev en lärorik, avkopplande friluftsdag i Camargue. I
bussen talade Lars Ekström om att det i trakten finns flera kyrkor som är
helgade åt den Heliga Birgitta. Under sin pilgrimsfärd till Santiago de
Compostela tog hon vägen om Provence för att tillbe relikerna efter apostlar
som kristnade trakten omkring år 40 och sedan helgonförklarades. Via Sanctae
Birgittae är en del av vägen till Santiago och håller på att renoveras.
Michel berättade om trubadurerna och den höviska poesin som har sitt ursprung
i arabisk-andalusisk kultur. Guillaume de Poitiers (1071-1127) brukar betraktas
som den förste trubaduren. Ordet ”trubadur” betyder ”den som finner”.
Trubadurernas sentida kollega Evert Taube beskriver i Svarta tjurar i lyriska
ordalag livet i Rhônedeltat, framför allt tjurkapplöpningarna och danserna.
”Pierina” och ”Vals i Provence”, som vi flera gånger lyssnade på i bussen, är
båda två inspirerade av Taubes vistelser i Provence.
Efter en och en halv timme kom vi fram till Manade Cavallini som ligger mitt
ute i Parc naturel régional de Camargue, Camargues regionala naturpark, och
Mas de Pioch, ett sommarhus som gjorts om till restaurang. (Ordet pioch
kommer från latinets podium, höjd, upphöjning.) En manade är en hjord av
hästar, tjurar eller kor, en provensalsk ranch. Vi togs emot av ägaren och
hoppade snabbt upp i en traktordragen kärra som tog oss ut på den 250 ha stora
egendomen med 200 tjurar. Dottern i huset red före på en vit häst och berättade
under en paus om les gardians, Camargues cowboys, som vaktar hjordarna,
deras ryttarspel och uppfödningen av de hästar och tjurar som betar lugnt på
Iah Hansén
8(12)
2013-10
slätterna och i marsklandet. Vi fick bevittna ett torner- eller ryttarspel som
utfördes inför en ”skön dam”, nämligen Iréne Gasc. Deltagarna skall försöka ta
ifrån tjuren en kokard eller tofs som fästs vid hornen. När det helt oblodiga
spelet var över fick Iréne en bukett marrisp (havslavendel, limonium vulgare).
När vi kom tillbaka till gården, blev det en aperitif och lunch bestående av en
mustig gryta på oxkött. Till den serverades både rödvin och rosé. Men var kom
köttet ifrån?
På eftermiddagen blåste fortfarande en lätt tramontane, en nordanvind som drar
fram över bergen, och för oss fortsatte friluftslivet. Hjulångaren Tiki III tog oss
uppför Le Petit Rhône, Lilla Rhône, och från båten kunde vi i lugn och ro njuta
av det fridfulla landskapet och dess säregna flora och fauna.
En blixtvisit i les Saintes-Maries-de-la-Mer avslutade vår kulturrunda i det fria.
Kyrkan Notre-Dame-de-la-Mer är en verklig fästning byggd på 900- och 1100talen, och har i ofärdstider fungerat som fristad för befolkningen. Det är en
viktig pilgrimsort för romer som varje år, den 24 maj, strömmar dit från hela
Europa för att tillbedja sitt skyddshelgon Sara, den svarta madonnan, som finns i
kyrkans krypta.
Återfärd till La Roque d’Anthéron, middag och för somliga en kort kvällspromenad markerade slutet på en synnerligen minnesvärd tisdag.
Onsdagen den 18 var helt ägnad Marseille, europeisk kulturhuvudstad 2013. På
vägen spelades ”Bienvenue à Marseille”, ”Välkommen till Marseille”, en något
klichéartad låt som samtidigt var gripande i ord och melodi. Michel talade om
”Marseljäsen” och nämnde bl.a. att det dröjde innan denna slog igenom som
nationalsång.
Populärkompositören Vincent Scotto (1874-1952) har skrivit en serie operetter
som i viss mån ger en förlöjligande bild av Marseille och dess invånare.
Efter mindre än en timme var vi framme. Några av oss hade varit i Marseille i
maj och det var roligt att återse le Vieux Port, den gamla hamnen, som har
genomgått en rejäl ansiktslyftning i samband med att Marseille blev europeisk
kulturhuvudstad, och la Grande Ombrière, ”det stora solskyddet”, en 6 m hög
metallkonstruktion som skänker skugga åt torghandlare och flanörer och som
med sitt spegeltak reflekterar livet på platsen. Vi såg ut som flugor i taket!
Upphovsman till anläggningen, som invigdes den 2 mars i år, är den brittiske
arkitekten Norman Foster.
Iah Hansén
9(12)
2013-10
Börshuset på huvudgatan La Canebière är feståret till ära försett med en
monumental trompe-l’œil-fasad av konstnären Pierre Delavie (trompe-l’œil=
synvilla). Den heter le Détournement de la Canebière och består av en jättestor
tryckt duk gjord efter ett fotomontage. Fasaden förvränger synen fullständigt
och man vet inte vad som är äkta och vad som är påklistrat. (Détournement
betyder här ”förvrängning, illusion”.)
Med det lilla turisttåget for vi på slingrande gator upp till basilikan Notre-Damede-la-Garde, ”den goda modern” som vakar över staden. På vägen dit såg vi en
skymt av la Corniche som löper längs Medelhavet, forten Saint-Jean och SaintNicolas från 1600-talet, L’Abbaye Saint-Victor, ett kloster med anor från 400talet och som fortfarande är en katolicismens högborg i Sydfrankrike. Utsikten
över Pont de la Fausse Monnaie, ”Falskmyntsbron”, där vattenståndsmätaren är
belägen, och Château Valmer, ”Valmerslottet”, som uppfördes 1864 som privatbostad för en rik oljefabrikant är betagande. I fjärran kunde man urskilja Frioulöarna och fästningen Château d’If, välkänd från Alexandre Dumas’ Greven av
Monte Cristo.
Det tog en stund att komma upp till Notre-Dame-de-la-Garde som ligger på 162
meters höjd men väl där fick man ett magnifikt panorama över staden. Michel
prövade akustiken i basilikan genom att sjunga valda delar av Ave Maria av
Bach/Gounod.
Efter en skumpig nedfärd till centrum och lite ledig tid samlades vi framför det
nya museet MUCEM (Musée des Civilisations de l’Europe et de la
Méditerranée) som huvudsakligen är ägnat åt medelhavsländernas kultur. Vi
blev guidade på franska och engelska. De föremål från olika tidsåldrar som visas
i Galerie de la Méditerranée, ”Medelhavsgalleriet”, avspeglar den rika kulturen i
området. Fyra specialområden kan särskiljas:
1. Jordbrukets uppkomst, uppfinnande av gudar som kontrollerade naturens
skeenden, framhävande av den viktiga sädesodlingen.
2. ”Jerusalem, den trefaldigt heliga staden” som visar upp kultföremål från de
tre monoteistiska religionerna, judendom, kristendom och islam.
3. ”Medborgare och medborgarinnor” behandlar frågan om medborgarskap från
den atenska demokratin till deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
Iah Hansén
10(12)
2013-10
4. ”Bortom den kända världen” beskriver människans fascination för avlägsna
länder och kulturer, ett fenomen som lett till geografiska expeditioner och
upptäcktsresor.
Museets takterrass med sina termouppvärmda asklameller och gångbron över
havet bjuder på en imponerande utsikt över miljonstaden som en gång var den
grekiska kolonin Massilia.
Vid 17.30-tiden for vi tillbaka till La Roque d’Anthéron. Atmosfären i bussen
och även senare under middagen var som vanligt glad och trivsam.
Torsdag 19 september var det återfärd till Marseille, denna gång för att se den
gamla delen av staden. Från det lilla turisttåget, tur nr 2, såg vi L’Hôtel-Dieu, ett
sjukhus från 1753 med anor från 1500-talet, som byggts om till lyxhotell
tillhörande kedjan InterContinental. Katedralen la Major som egentligen heter
Sainte-Marie-Majeure byggdes i bysantinsk stil mellan 1852 och 1893. Stadsdelen le Panier, ”Korgen”, ligger i Marseilles äldsta del och la Grand’Rue,
”Storgatan”, följer en antik väg som ledde till de flesta offentliga byggnader.
Hôtel de Cabre från ca 1535 är det äldsta huset i Marseille. I Pavillon Daviel
som byggdes i mitten av 1700-talet i rosa sten logerar justitiepalatset. Under
Place de Lenche, belägen på den antika agoran, det grekiska torget som var
centrum för handel och politik, har man hittat cisterner från andra århundradet
f.Kr. I le Panier föddes 1620 skulptören, målaren och arkitekten Pierre Puget
som införde barocken i Frankrike.
Kl. 13 for vi vidare till Cassis. (I detta namn skall slut-s enligt lexika vara
stumt.) Cassis har en pittoresk hamn, gamla kvarter och ett stadshus från 1600talet. Trakten är känd för sina vita viner som utgör 80% av produktionen och
dessutom för sina branta klippor och calanques, smala fjordliknande vikar med
stupande bergssidor runtomkring. Vi gjorde en båttur runt de tre mest kända och
mest välbesökta vikarna, nämligen Port Miou med Notre-Dame-kapellet som
restes på 1600-talet av tacksamma Cassisbor som hade undkommit pesten, Port
Pin som är känd för sina Aleppo-pinjer och sin lilla strand, samt En-Vau,
klättringsentusiasternas paradis.
Snart kördes vi tillbaka till La Roque d’Anthéron på natursköna vägar med
hisnande utsikt över nejden. Så hade vi avverkat ännu en dag full av
överraskningar och oförglömliga upplevelser.
Fredagen den 20 september gick vi i vinodlarnas spår i Chusclan, berömt just för
sina viner som är klassade som Côte-du-Rhône Villages (AOC, d.v.s. med
Iah Hansén
11(12)
2013-10
kvalitetsgaranti). Paul parkerade bussen vid vinkooperativet och vi gick till fots
genom byn tillsammans med Frédéric Dejoie, rådgivande sommelier och
ansvarig för kooperativet. Vi tittade snabbt in i kyrkan Saint-Julien och SaintEmétery som grundades av benediktinermunkar redan 945. En guide visade oss
vingården på Rhônes högra strand. Redan de gamla romarna odlade vin i
området och viner från Chusclan var på modet vid Ludvig XIVs hov. Bönderna
är numera engagerade i ett projekt om miljö och hållbar utveckling. Odlingarna
breder ut sig över kullar och rullstenstäckta terrasser. Dominerande druvsorter är
grenache, syrah och mourvèdre som ger kraftiga,välbalanserade rödviner. En
mindre del av produktionen består av rosévin som har skänkt ryktbarhet åt vingården. Kooperativet Laudun– Chusclan utgörs av 250 vinbönder och
producerar 6-7 miljoner flaskor per år. I samband med en kombinerad buffé och
vinprovning testade vi sex till sju kvalitetsviner som Frédéric analyserade
mycket ingående. Han jämförde vinproducenten med en målare som skapar
jämvikt mellan de olika komponenterna. De som så önskade kunde köpa fina
viner till mycket intressanta priser.
Eftermiddagen upptogs av ett besök i Avignon. Från det lilla turisttåget spanade
vi in de väsentligaste attraktionerna som den berömda Pont Saint-Bénézet som
byggdes på 1100-talet och figurerar i visan ”Sur le pont d’Avignon”, ”På bron i
Avignon”. Påvepalatset som uppfördes på 1300-talet var påveresidens under den
s.k. babyloniska fångenskapen 1309-1377, när Filip IV hade flyttat påvedömet
från Rom till Avignon. Den höga klippan Rocher des Doms skyddar staden och
har varit tillflyktsort för invånarna vid fientliga angrepp. Calvetmuseet äger rika
samlingar av målningar, skulptur och arkeologiska fynd. När man promenerade
på de medeltida gatorna var det inte utan att man kände historiens vingslag.
Det var givetvis omöjligt att lämna Provence utan att ha upplevt atmosfären på
en lokal marknad. Lördag 21 september, vår sista dag i Södern, var det turligt
nog marknadsdag i Aix. Det var en kommers som hette duga och som verkligen
gjorde heder åt Provence och allt som produceras där. Stånden dignade av frukt
och grönsaker, örter och kryddor, ost och charkuterier. På andra bord fanns det
konsthantverk, husgeråd och böcker. Kläder och skor salufördes också. Hela
marknaden doftade lavendel, timjan och saffran. Där var det lätt att fördriva
tiden med att studera folklivet, smaka på olika specialiteter och göra inköp. Vid
12-tiden var vi emellertid tvungna att slita oss från denna gudabenådade landsända och styra kosan norrut. Sent på eftermiddagen var vi tillbaka på hotell
Hermès i Couchey.
Iah Hansén
12(12)
2013-10
I Chevrey-Chambertin och angränsande byar pågick en musikfestival, Festival
de Musique au Chambertin, där det bjöds på klassisk musik, jazz och underhållningsmusik med efterföljande vinprovningar.
Middagen åt vi i flygande fläng och sedan bar det av till Saint-Germainkyrkan
där det skulle bli en konsert med Clément Caratini på ”clarinette atomique”.
Caratini ”låter klarinetten resonera” och går från Mozart till jazz, från gammal
musik till dagens. Efter denna originella föreställning inbjöd Coucheys vinodlare till degustering i det fria. Man kunde också titta på en utställning med
elevarbeten från en konstkurs.
Söndagen den 22 lämnade vi Couchey tidigt och anträdde hemfärden. Eftersom
flera av oss ville köpa med oss franska varor hem, hade Iréne och Michel spårat
upp en Super U i Chenôve i närheten av Dijon. Vi kom dit innan den välsorterade stormarknaden hade öppnat och kunde i lugn och ro fundera på vad vi
skulle köpa; pâté, ost, kex, vin, sprit, det var bara att välja.
Med några kaffe- och bensträckarpauser på vägen kom vi snart återigen till
Kassel och vårt bekväma hotell med fyra dunkuddar per säng. På kvällen åt vi
vår sista gemensamma middag.
Måndag 23 september som var en transportdag med många timmar i bussen
avlöpte väl och humöret var det inget fel på. Vi färdades många mil i vår stora
buss, trygga och säkra i händerna på Paul, som ju är specialist på att backa…
Resan var lång men vi hade aldrig tråkigt. Alla gjorde sitt bästa för att förströ
och underhålla sina medresenärer genom vardagligt prat, sånger – på CD eller
allsång –, korsord, gåtor eller limerickar, en konst där Mary Holmin är en
obestridlig mästare (se bilaga). Lars Ekström delade med sig av sitt historiska
kunnande och fungerade samtidigt som discjockey och konferencier. Bo Edlund
gjorde lärda utläggningar om hållfastheten hos betong och andra byggnadsmaterial. Och vad skulle våra resor vara utan Michel? Han har förmåga att roa
oss och dessutom få oss att tänka till och gräva fram dolda kunskaper. Iréne med
sin enastående administrativa talang, sitt tålamod och skicklighet i att tolka och
uppfylla våra önskningar har i högsta grad bidragit till att denna odyssé i
Provence, den första romerska provinsen utanför Italien, blev en fullträff. Stort
tack till Iréne och Michel som organiserade resan och drev den till fulländning.
Bilagor
1 Mary Holmin, Limerickar (övers. Iah Hansén)
2 Birgitta Berglund-Nilsson, Franska och occitanska