Förtroendevald i Svenska kyrkan från medeltid tid

Version SvK 2011-03-27
Förtroendevald i Svenska kyrkan
från medeltid tid 2000-tal
Av Sören Ekström
I denna uppsats beskrivs Svenska kyrkans långa lekmanna- och förtroendemannatradition
– från Sveriges kristnande till dagens kyrka.1
Redan efter ett par rader i den kyrkoordning som
gäller sedan den 1 januari 2000 möter man konstaterandet att ”alltsedan kristendomen kom till
”Det lokala
Sverige har människorna samlats i församlingarna
till gudstjänst, rådslag och beslut om gemensamansvarstagandet var
ma angelägenheter”. Och i inledningen till
uppenbarligen starkt i
kyrkoordningens nionde avdelning, den som handlar om val, hör man återigen historiens vingslag
det samhälle som börjat
över de förtroendevalda: ”Inom kyrkan väljs mänbyggas upp redan före
niskor till olika förtroendeuppdrag och för att
kristendomens
överlägga och fatta beslut på hela gemenskapens
vägnar. Så har det varit genom kyrkans hela histogenombrott.”
ria.”
Jag skall göra några nedslag i denna historia. Jag kommer också att ge en kort samlad
översikt av den nu gällande kyrkliga organisationen. Allra sist tar jag upp några av de utmaningar som möter de förtroendevalda då de väljs till uppdrag eller som får sina uppdrag som
ett resultat av detta val.
Kyrkvärdar och sexmän
Svenska kyrkan har alltid har gett en stark ställning åt sina valda företrädare. Detta hör till
den öppna folkkyrkans karaktär. Kyrkvärdsuppdraget är det tydligaste tecknet på detta förhållande.
Mer kunskap om kyrkvärdskapet i ett historiskt perspektiv kan man få genom att läsa förre kyrkosekreteraren och överhovpredikanten Carl Henrik Martlings bok Tjänst i heligt rum
(Verbum, sjätte upplagan 1996) och en uppsats av förre domprosten i Strängnäs Carl Strand1
Texten är en del av en uppsats publicerad i boken Folklig förankring – demokrati i Svenska kyrkan (Verbum
2000), som också gavs ut som en festskrift till Bengt Kindbom i samband med hans 60-årsdag, då han också
lämnade posten som förbundsdirektör i Svenska kyrkans församlingsförbund.
bergs uppsats i Med engagemang och medansvar (Verbum 1990), för att nämna några källorna.
Den ekonomiska förvaltningen, ansvaret för sockenkyrkan och sockenstyrelsen byggde
redan från kyrkans uppbyggnad i vårt land på att kyrkoherden och kyrkvärdarna samverkade.
Kyrkvärdarna var sockenmännens företrädare och representerade menigheten i socknen.
Då det fördes in i den kyrkliga förvaltningen så skedde det ibland i strid med den kanoniska
rätten, dvs. den rättsordning som tillämpades i den världsvida kyrka som hade sitt centrum i
Rom.
Kyrkvärdarna och deras ansvar kommer till uttryck i en rad äldre dokument. Biskop Brynolf i
Skara skriver i en stadga den 7 juli 1280 om hur kyrkans förmögenhet skall förvaltas av två
pålitliga sockenmän tillsammans med prästen, samma gör biskop Petrus i Linköping i mitten
av 1300-talet och uppdraget att vara kyrkvärd regleras i en rad av landskapslagarna (Västgötalagen, Södermannalagen, Upplandslagen, Smålandslagen och Östgötalagen). Genomgående är att kyrkvärdarna tillsammans med prästen är redovisningsskyldiga för sin förvaltning
inför sockenmännen. Genomgående är också att ansvaret delas dem emellan. De skall en
gång om året göra räkenskap inför hela socknen och kräva skulder.
Man kan sammanfatta saken så att landskapslagarna ger kyrkvärdarna ett stort och säkerligen ofta betungande ansvar då det gäller förvaltningen av kyrkans tillgångar. Kyrkvärdarna
skall också svara för att kyrkan har den utrustning som behövs, ”böcker och mässkläder, altarkläde, klockor och all den skrud, som hon tarvar för att göra tjänst för Gud och för att
hjälpa både levande och döda, då de komma till världen och fara därifrån”, heter det i Södermannalagen. Kyrkvärdarnas skulle också företräda socknen och kyrkan. I landskapslagarna klargörs på vissa håll tydligt vilka straff som skall drabI 1686 års kyrkolag heter
ba en försumlig kyrkvärd.
det så här: Var kyrka i stäEn ny kategori av förtroendevalda uppenbarar
der och på landet skall ha
sig i källorna i form av sexmännen (som på några
en eller, där så behövs,
håll helst skulle vara tolv). Så här sammanfattar
flera kistor med tre lås,
Carl Strandberg denna tämligen outforskade instidäruti kyrkans egendom i
tution:
penningar, guld, silver,
kläder, tenn, koppar, räNärmast kan den väl karakteriseras som ett slags
sockenfullmäktige, och dess uppgifter var brokiga,
kenskapsboken, inventastundom svårdefinierade – polisiära, dömande, exria över kyrkoherde-, caekutiva, socialvårdande för att nu nämna några. De
pellans- och klockarbord,
skulle också vårda sig om kyrkans och socknens
samt annat, som vid kyrbyggnader, rådslå med pastor om nödiga förbättkan till underrättelse beringar, förbereda ärenden till stämman, utkräva mahövas, skall bli förvarat.
terial och penningar till kyrkan som beviljats men
Den ena nyckeln behåller
inte erlagts, liksom böter till kyrkan.
kyrkoherden, den andra
Sexmännen ersatte inte kyrkvärdarna. Det framgår
kyrkvärden, [och den tredav att båda dessa grupper av förtroendemän
je en av sexmännen;] och
nämns, ibland för att markera skilda uppgifter, i
må intet där uttagas utan i
andra fall för att markera att de delar ansvaret. Så
dessa [tre] personers närsmåningom, på 1800-talet, försvann sexmännen.
varo.
En bild som oftast används för att beskriva det
gemensamma förvaltningsansvar som bars av
präst och kyrkvärdar (och sexmän) är att det till kyrkkistan fanns tre lås. Alla tre nyckelinnehavarna fordrades för att man skulle kunna öppna kistlocket. Ordningen är väldokumenterad. Den beskrivs både i 1686 års kyrkolag och i prästerskapets privilegier från 1723, en stadga som inte bara angick prästerskapet utan hade betydelse för församlingen som helhet.
Eftersom bilden används så ofta kan det finnas skäl att någon gång ge de fullständiga citaten.
Det finns i rutan här intill. I Prästerskapets privilegier 1723 sägs också att en nyckel skall innehas av kyrkoherden, en av en kyrkvärd och en tredje av ”någon annan skicklig man”.
Fastare former för organisationen
Sockenstämman formaliserades inte förrän på 1600- och 1700-talen. I städerna kom ett
motsvarande organ till, nämligen kyrkorådet som valdes av kyrkostämman. Detaljerade bestämmelser beträffande sockenstämma, sexmän och kyrkoråd läggs för första gången fast i
Prästerskapets privilegier 1723.
1800-talet innebar omfattande förändringar av den förtroendevalda kyrkliga organisationen. 1817 och 1843 beslutades nya bestämmelser om sockenstämmor, kyrkoråd och sockennämnder. Tillkomsten av sockennämnden kan man i historiens backspegel se som ett första beslut i ett mer än hundrafemtioårigt arbete med att skapa nya relationer mellan stat
och kyrka. De nya nämnderna innebar att man
skiljde på kyrkliga och borgerliga angelägenheter.
Sockennämnderna fick ansvaret för hälsovården
Kyrklig och borgerlig
och flera andra angelägenheter som var av borgerkommun skiljs åt.
lig karaktär. Sockennämnden fick en vald ordförande, medan kyrkoherden fortfarande var självStiftsorgan utöver
skriven ordförande i sockenstämman och kyrkorådomkapitlet börjar växa
det.
fram. Kyrkomötet ersätter
Genom 1862 års kommunalreform bildades en
prästernas ställning som
kommunalstämma som svarade för alla ”gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter”
ett av riksdagens stånd.
som inte uttryckligen skulle hanteras av kyrkoKyrkliga styrelser inrättas.
stämman, nämligen kyrkan och folkskolan. Kyrkorådet och skolrådet blev beredande och verkställande organ för kyrkostämman. En annan följd av 1862 års kommunalreform blev att kommunalstämmans ordförande valdes, medan kyrkoherden var självskriven ordförande i kyrkostämman, kyrkorådet och skolrådet. Samtidigt började vid denna tid medlemskretsen i den
kyrkliga kommunen – om än måttligt – skilja sig från den borgerliga kommunens genom den
möjlighet att utträda ur kyrkan som öppnats.
Ytterligare förändringar skedde i början av 1900-talet, bl.a. genom att skolfrågorna på vissa håll och barnavårdsärendena helt och hållet fördes över till den borgerliga kommunen.
Genom 1930 års lag om församlingsstyrelse fördes skol- och biblioteksfrågorna över från
kyrkan till den borgerliga kommunen. För den kyrkliga organisationen betydde förändringarna 1930 att alla församlingar kunde införa ett kyrkofullmäktige. Fullmäktige blev obligatoriskt i de största församlingarna. Genom inrättandet av kyrkofullmäktige infördes också direkta val till kyrkofullmäktige. Hur de direkta valen sedan tillvuxit i betydelse redovisar Gunnar Edqvist i en uppsats om de kyrkliga valen. Kyrkoherden blev genom 1930 års församlingsstyrelselag inte längre självskriven ordförande i kyrkofullmäktige och den tidigare självskrivenheten som kyrkostämmans ordförande togs samtidigt bort. Fortfarande var kyrkoherden självskriven ordförande i kyrkorådet – men bara fram till 1961 då självskrivenheten
som ordförande ersattes med ett självskrivet ledamotskap samtidigt med att kyrkorådets roll
förstärktes.
Förändringar på stifts- och riksnivå
Stiften har ända sedan kyrkan kom till Sverige spelat en för det kyrkliga livet avgörande roll.
Stiften, främst genom biskop och domkapitel, svarade för en stor del av de beslut som fattades inom det kyrkliga området. Något organiserat stiftsarbete med förtroendevalda organ av
det slag som vi menar i dag kom däremot inte till stånd förrän långt in på 1900-talet. Stiftsnämnderna som egendomsförvaltande organ kom till 1932. En lekmannarepresentation i
domkapitlen kom till som en följd av 1936 års domkapitelslag. På 1960-talet bildades frivilliga stiftsorgan i form av stiftsting och stiftstråd.
Den lekmannarepresentation som kyrkooordningen föreskriver i biskopsval har inte
många år på nacken, den kom till först 1963. Med detta sagt bör man emellertid lägga till att
man då återvände till ett folkligt deltagande som kan spåras ända tillbaka till den äldre Västgötalagen från 1200-talet:
Om biskop skall väljas, då skall konungen tillfråga alla landsmännen, vem de vill ha. Han skall vara
bondson. Konungen skall sedan sätta stav i hans hand och ring på hans finger; sedan skall han föras till kyrkan och sättas i biskopsstolen. Då är han fullkomligt kommen till makten utan vigning.
Den stora förändringen i stiftsorganisationen inträffade 1989 då vi fick obligatoriska stiftssamfälligheter med uppgift att främja församlingslivet i stiftet, liksom uppgifter i fråga om
utjämningsbidrag och kyrklig indelning. Stiftssamfälligheterna fick också beskattningsrätt.
Stiftsfullmäktige och stiftsstyrelser bildades, liksom egendomsnämnder. Stiftsfullmäktige fick
i uppgift att utse ledamöter i domkapitlet. Den frivilliga samverkan på stiftsnivå ersattes av
en lagreglerad sådan och därmed tillmötesgicks krav som förts fram under många år.
Organisationen på den nationella nivån är i mycket stor utsträckning ett barn av det sena
1800-talet och 1900-talet. Tidigare försök att få till stånd en central kyrkostyrelse misslyckades. Den centrala styrning som fanns låg hos kungen, riksdagen och regeringen – och maktbalansen mellan dessa organ skiftade i takt med att den politiska makten som helhet pendlade mellan envälde och riksdagsinflytande. Den riksdag det då handlade om var ståndsriksdagen.
Efter att ståndsriksdagen avvecklats inrättades, delvis i prästeståndets ställe, 1863 kyrkomötet med 30 präster och 30 lekmän som ledamöter. Fr.o.m. 1951 års kyrkomöte var
lekmännen i majoritet, 57 lekmannaledamöter utgjorde tillsammans med 43 präster ett kyrkomöte med 100 ledamöter. Smärre skiftningar skedde under årens lopp p.g.a. förändringar
i stiftsindelningen och de teologiska fakulteternas representation.
Parallellt med den här utvecklingen bildades en brokig flora av riksorgan. Bland dem fanns
Svenska kyrkans missionsstyrelse, Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse som så småningom
blev Svenska kyrkan i utlandet, Svenska kyrkans diakonistyrelse som sedan blev Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, Svenska kyrkans diakoninämnd,
Lutherhjälpen, Kyrkans informationscentral och Svenska kyrkans utbildningsnämnd.
Utöver de kyrkliga riksorganen växte kyrkliga organisationer fram. I det här sammanhanget kan det finnas skäl att särskilt nämna Svenska pastoratens riksförbund, bildat 1945, som
blev Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund (Pastoratsförbundet) som i sin tur
blev nuvarande Svenska kyrkans församlingsförbund (Församlingsförbundet).
Någon samlad central kyrkostyrelse fanns fortfarande inte. Däremot fanns en frivillig
samverkan mellan stiften genom Rikskommittén för stiftstingen och Stiftelsen rikskyrklig
finansiering. Dessa organ fick ibland spela en aktiv roll på nationell nivå.
1982 år kyrkomötesreform ledde fram till ett större och helt nytt kyrkomöte, med 251 ledamöter utan kategoriindelning. Också biskoparnas självskrivenhet upphörde, liksom ärkebiskopens självskrivenhet som kyrkomötesordförande. Samtidigt inrättades en läronämnd i
vilken samtliga biskopar ingick och utgjorde majoritet.
Till det nya kyrkomötet delegerade riksdagen rätten att fatta beslut i en rad inomkyrkliga
frågor. Svenska kyrkans centralstyrelse, vald av Kyrkomötet, inrättades tillsammans med
nämnder som ersatte flera av de viktigaste centrala kyrkliga organisationerna, främst dem
som nyss nämnts. Också dåvarande Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund (nu
Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation) berördes.
”Den dubbla ansvarslinjen”
Bilden av de tre nycklarna har många gånger använts, även av mig, för att illustrera ”den
dubbla ansvarslinje” som omfattar kyrkans liv i stort. Detta begrepp syftar på kombinationen
av folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning. För att vara historiskt
korrekt skall man påpeka att bilden av nycklarna,
vid den tid då bestämmelsen var i kraft, enbart
handlade om kyrkans egendom. Bara vi vet det, så
Det allmänna prästaär bilden av de tre nycklarna emellertid användbar
dömet, som grundas i tron även i ett vidare sammanhang.
”Den dubbla ansvarslinjen” har en stark förankoch dopet, ger alla
ring i Svenska kyrkans tradition. Det allmänna
troende och döpta
prästadömet, som grundas i tron och dopet, ger
tillsammans ansvaret för
alla troende och döpta tillsammans ansvaret för
att kyrkans grundläggande att kyrkans grundläggande uppgifter blir utförda.
De förtroendevaldas ansvar avser inte bara de
uppgifter blir utförda.
praktiska kyrkliga frågorna. Inte heller bär prästen
ansvaret för enbart kyrkans andliga liv. Inte minst i
en evangelisk-luthersk tradition kommer detta synsätt till uttryck.
Begreppet ”den dubbla ansvarslinjen” har emellertid, i vart fall på det sätt som vi i dag
uppfattar det, i det offentliga utredningsarbetet formulerats sent. 1958 års utredning kyrkastat uttryckte sig i sitt slutbetänkande SOU 1968:11 Svenska kyrkan och staten fortfarande
relativt diffust om ansvarsfördelningen:
Olika uppgifter inom kyrkan kan givetvis anförtros präster och lekmän utan att för den skull demokratiens princip behöver anses vara åsidosatt. Givet är dock att en prästerlig dominans från
demokratisk utgångspunkt icke kan godtagas annat än som ett uttryck för att olika uppgifter kan
tillkomma olika medlemmar inom kyrkan och att särskild kunskap och erfarenhet bör tagas till
vara, som vinnes genom utbildningen till präst och utförandet av prästerliga uppgifter.
Några år senare uttryckte sig 1968 års beredning om stat och kyrka i sitt slutbetänkande SOU
1972:36 Samhälle och trossamfund på ett helt annat sätt:
Vi utgår från att den för Svenska kyrkan typiska kombinationen av prästerlig ämbetsförvaltning
och folkligt förankrad självstyrelse kommer att bestå i den nya organisationen. Vi konstaterar att
biskopar och präster inte enbart har ställning som tjänstemän eller funktionärer inom en organi-
sation. Som innehavare av det religiöst bestämda prästämbetet i kyrkan har de dessutom ett
självständigt ansvar för kyrkans lära, undervisning och sakramentsförvaltning.
Vidare utgör den fasta uppbyggnaden med kyrkofullmäktige valda bland medlemmarna och kyrkomötesrepresentanter valda av dessa en väsentlig demokratisk förankring som ger yttre stadga
åt kyrkan för framtiden. Detta ligger helt i linje med utvecklingen från den gamla socknens självständighet med dess väsentliga lekmannainslag.
Då ytterligare några år senare resultaten av de samtal som förts mellan företrädare för regeringen och Svenska kyrkan redovisades återkom man till ”föreningen av folkligt förankrad
självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning” som ett grundläggande element i Svenska
kyrkans uppbyggnad.
Också den fortsatta diskussionen om Svenska kyrkans organisation, liksom 1970- och
1980-talens organisatoriska reformer, kom att präglas av samma synsätt. Detta sagt i fullt
medvetande om det paradoxala i att 1982 års kyrkomötesreform, som gav Kyrkomötet rätten att besluta i en rad för Svenska kyrkan grundläggande frågor, också innebar att inte bara
den prästerliga representationen utan också biskoparnas självskrivenhet i Kyrkomötet samtidigt avvecklades!
I den kyrkoordning som nu gäller beskrivs ”den dubbla ansvarslinjen” i inledningen till den
andra avdelningen, den avdelning som behandlar
församlingen:
Svenska kyrkan är nog
fortfarande vad man
i England kallar för en
”established church”, en
etablerad kyrka, men inte
längre en statskyrka.
Kyrkans verksamhet bärs således organisatoriskt upp
såväl av alla kyrkotillhörigas, och särskilt de förtroendevaldas, ansvarstagande inom den demokratiska organisationen som av ansvarstagandet hos dem som är vigda
till uppdragen inom kyrkans vigningstjänst. Det är inte
två helt skilda former av ansvar. De förtroendevalda
och andra som tillhör kyrkan har tillsammans med dem
som innehar vigningstjänsten del i det gemensamma
uppdraget att förkunna det kristna budskapet. Tillsammans har de också ansvar för det demokratiska
beslutsfattandet och för besluten.
Den nuvarande kyrkliga organisationen
Fr.o.m. den 1 januari 2000 råder nya relationer mellan staten och Svenska kyrkan. Frågan om
mer eller mindre statskyrka kan nu otvetydigt besvaras med mindre. Kvar finns nu bara en
begränsad lagstiftning i första hand i regeringsformen, lagen om trossamfund, lagen om
Svenska kyrkan, Begravningslagen, Kulturminneslagen och delar av skattelagstiftningen.
Svenska kyrkan är nog fortfarande vad man i England kallar för en ”established church”, men
inte längre en statskyrka.
Svenska kyrkan är från juridisk synpunkt ett registrerat trossamfund. Verksamheten i
Svenska kyrkan regleras i första hand genom kyrkoordningen. I den finns bestämmelser om
Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, Svenska kyrkans böcker, gudstjänster, sakrament
och övriga handlingar, tillhörigheten till Svenska kyrkan, kyrkans vigningstjänst (dvs. biskop,
präst och diakon), den kyrkliga organisationen och de regler efter vilka församlingarna, stiften och organen på nationell nivå skall arbeta. Kyrkoordningen beslutas av Kyrkomötet.
Den nuvarande förtroendevalda organisationen i Svenska kyrkan kan sammanfattas på
följande sätt:

På lokal nivå finns kyrkofullmäktige, kyrkostämma, samfällt kyrkofullmäktige och direktvalt kyrkoråd som beslutande organ. Som styrelse finns ett kyrkoråd eller en
kyrkonämnd. Pastoratsnämnd är ett gemensamt organ för församlingar i flerförsamlingspastorat i en flerpastoratssamfällighet. Församlingens uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Ansvaret omfattar alla
som vistas i församlingen. Samfälligheten är i första hand ett samverkans- och serviceorgan.

I stiftet finns stiftsfullmäktige som beslutande organ och stiftsstyrelsen som styrelse.
Dessutom finns ett obligatoriskt domkapitel. På stiftsnivån skall man främja församlingslivet i stiftet. Man spelar också en roll i
fråga om organisatorisk indelning och ekoSedan mitten av
nomiska utjämning. Domkapitlet har viktiga
tillsynsuppgifter, men arbetar också bl.a.
1800-talet har de förtromed frågor som gäller gudstjänstlivet i stifendevaldas roll i de
tets församlingar. Domkapitlet fastställer
kyrkliga beslutsorganen
den församlingsinstruktion som skall finnas
för varje församling. Stiften väljer numera
förstärkts. Nya organ har
själva sin biskop genom att biskopsvalet är
vuxit fram på lokal
direkt utslagsgivande.

Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Kyrkomötets beslutskompetens har redan berörts. Dessutom finns på
nationell nivå Kyrkostyrelsen, Kyrkofondens
styrelse samt nämnder för kyrkolivets utveckling, Svenska kyrkans mission, Svenska
kyrkan i utlandet och internationell diakoni
(Lutherhjälpen). På nationell nivå arbetar
man också med andra gemensamma angelägenheter som de officiella relationerna till
andra kyrkor och samfund, de kyrkliga utbildningarna, den ekonomiska utjämningen
inom Svenska kyrkan och kyrkobokföringen.
Den nationella nivån skall också vara Svenska kyrkans röst i det svenska samhället och
internationellt.
nivå, kyrkoherdens
självskrivenhet som
ordförande har avskaffats,
förtroendevalda
stiftsorgan har tillkommit,
lekmännen deltar vid
avgörande val av biskop,
kyrkomötet har ersatt
prästeståndet i riksdagen
och ytterligare
förtroendevalda
organ har bildats på
nationell nivå.
Vikten av ”den dubbla ansvarslinjen” betonades
starkt under hela den process som ledde fram till
1995 års principbeslut i kyrkomöte och riksdag, i det organisationsutredande som följde på
dessa principbeslut och i de konkreta besluten om den nya organisation som nu gäller:

Kyrkoherden är självskriven ledamot i kyrkorådet.

Biskopen är självskriven ordförande i stiftsstyrelse och domkapitel.

Ärkebiskopen är självskriven ordförande i Kyrkostyrelsen. I Kyrkomötet utgör de 14
biskoparna majoritet i den särskilda läronämnd som finns. Läronämnden har fått sin
ställning förstärkt genom att beslut som fattas i strid mot Läronämndens fordrar en
kvalificerad majoritet.
Också på andra sätt kommer ”den dubbla ansvarslinjen” genom en prästerlig medverkan till
uttryck i kyrkoordningen. Detsamma gäller det ansvar som ”den dubbla ansvarlinjen” ger de
förtroendevalda. Dessa frågor utvecklas av både Thomas Söderberg och Patrik Tibbling senare i denna bok.
En förstärkt roll för de förtroendevalda
Saken kan och skall självfallet också ses i det omvända perspektivet, nämligen hur ”den
dubbla ansvarslinjen” kommer till uttryck genom de förtroendevaldas medverkan i skilda
sammanhang. Även om det folkliga inflytandet som, som jag försökt visa, varit tydligt alltifrån det kyrkan etablerade sig i Sverige så är det ofrånkomligt att förändringarna från mitten
av 1800-talet fram till våra dagar inneburit en mycket påtaglig successiv förstärkning av de
förtroendevaldas roll i de kyrkliga beslutsorganen:

Nya beslutsorgan har vuxit fram på lokal nivå, bl.a. genom en formaliserad kyrkostämma och senare kyrkoråd och kyrkofullmäktige. De nya organen har steg för steg
fått en starkare och aktivare roll.

Kyrkoherdens självskrivenhet som ordförande i alla viktigare organ har avskaffats.
Ordföranden väljs i stället.

Också på stiftsnivå har förtroendevalda organ tillkommit, först genom stiftsting och
stiftsråd och därefter stiftsfullmäktige och stiftsstyrelser.

Lekmannarepresentationen har förstärkts i domkapitlen, först genom regeringens försorg sedan genom val av domkapitelsledamöter i förtroendevalda stiftsorgan.

Lekmännen har genom elektorer valda av de förtroendevalda på lokal nivå fått rätt att
delta vid val av biskop. Valen är numera direkt avgörande.

På riksnivå har ståndsriksdagens prästestånd ersatts av ett kyrkomöte med lekmannaledamöter – till att börja med i paritet med antalet präster, därefter i majoritet och
slutligen i ett avsevärt utökat kyrkomöte utan kategoriindelningen där alla ledamöter
väljs. Ärkebiskopens självskrivna ordförandeskap i kyrkomötet har upphört.

Nya och starkare förtroendevalda organ har tillkommit även i övrigt på riksnivå, först
Svenska kyrkans centralstyrelse och sedan Kyrkostyrelsen, liksom nämnd- och rådsorganisationen.
Källor
Ekström, Sören, Svenska kyrkan i utveckling. Historia, identitet, verksamhet och organisation (Verbum 1999).
Martling, Carl Henrik, Tjänst i heligt rum (Verbum, sjätte upplagan 1996).
Strandberg, Carl, Kyrkvärdskapet i Med engagemang och medansvar (Verbum 1990).
SOU 1972:36 Samhälle och trossamfund.
SOU 1968:11 Svenska kyrkan och staten.